Bet. 1998/99:FiU25

Finansutskottets betänkande

1998/99:FIU25

Förändringar i utjämningssystemet för kommuner och

landsting m.m. (prop. 1998/99:89)

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

FiU25

Sammanfattning

Finansutskottet tillstyrker i detta betänkande

regeringens förslag i proposition 1998/99:89 till

vissa förändringar i utjämningssystemet för kommuner

och landsting fr.o.m. år 2000. Utskottet delar

regeringens bedömning att de grundläggande principer

som riksdagen ställde sig bakom år 1995 skall ligga

fast. Huvudsyftet för systemet skall även

fortsättningsvis vara att skapa likvärdiga

ekonomiska förutsättningar för kommuner respektive

landsting.

Utskottet ställer sig således bakom förslagen i

propositionen till förändringar av verksamheter och

kostnadsslag i kostnadsutjämningen liksom till

förslaget till riktlinjer för förändringar i

utjämningssystemet. Utskottet anser också att de

föreslagna införandereglerna är väl avvägda. När det

gäller inkomstutjämningen anser utskottet i likhet

med regeringen att den nuvarande utformningen bör

behållas. Samtidigt ser utskottet det naturligt att

utjämningssystemet enligt regeringens intentioner

skall bli föremål för ett fortsatt uppföljnings- och

utvecklingsarbete.

Utskottet behandlar i betänkandet också de 6

motioner som väckts med anledning av propositionen

samt ett trettiotal yrkanden i olika kommunal-

ekonomiska frågor i motioner som väckts under den

allmänna motionstiden. Samtliga motionsyrkanden

avstyrks.

Till betänkandet har fogats 15 reservationer.

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1998/99:89 Förändringar i

utjämningssystemet för kommuner och landsting,

dels de med anledning av propositionen väckta

motionerna

1998/99:Fi37 av Carl Bildt m.fl. (m),

1998/99:Fi38 av Karin Pilsäter m.fl. (fp),

1998/99:Fi39 av Tommy Waidelich och Sylvia Lindgren

(s),

1998/99:Fi40 av Per Landgren m.fl. (kd),

1998/99:Fi41 av Rolf Kenneryd m.fl. (c),

1998/99:Fi42 av Stefan Attefall m.fl. (kd),

dels de med anledning av proposition 1998/99:100

väckta motionerna

1998/99:Fi14 av Carl Bildt m.fl. (m) i vad avser

yrkande 9 och

1998/99:F27 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, kd, c) i

vad avser yrkande 6,

dels de under allmänna motionstiden 1998 väckta

motionerna

1998/99:Fi208 av Carl Bildt m.fl. (m) i vad avser

yrkandena 11-14,

1998/99:Fi210 av Lennart Daléus m.fl. (c) i vad

avser yrkandena 42 och 43,

1998/99:Fi502 av Olle Lindström (m),

1998/99:Fi601 av Per Erik Granström m.fl. (s),

1998/99:Fi602 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m),

1998/99:Fi603 av Inger Strömbom (kd),

1998/99:Fi604 av Urban Sahlin (s),

1998/99:Fi605 av Karin Olsson och Jan Björkman (s),

1998/99:Fi606 av Lars Leijonborg och Camilla

Dahlin-Andersson (fp) i vad avser yrkandena 2 och 3,

1998/99:Fi607 av Gunnel Wallin (c),

1998/99:Fi609 av Lena Sandlin och Karl Gustav

Abramsson (s),

1998/99:Fi613 av Per Westerberg m.fl. (m) i vad

avser yrkande 1,

1998/99:K355 av Eva Flyborg m.fl. (fp) i vad avser

yrkande 1,

1998/99:So208 av Maud Ekendahl (m),

1998/99:N215 av Carl Bildt m.fl. (m) i vad avser

yrkande 1,

1998/99:N237 av Runar Patriksson och Yvonne

Ångström (fp) i vad avser yrkandena 1 och 2,

1998/99:N275 av Agne Hansson m.fl. (c) i vad avser

yrkande 6,

1998/99:N327 av Kenneth Johansson m.fl. (c) i vad

avser yrkande 4,

1998/99:N333 av Eva Flyborg m.fl (fp) i vad avser

yrkande 3,

1998/99:A811 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) i vad

avser yrkande 13.

Regeringens lagförslag

Regeringens i proposition 1998/99:89 framlagda

lagförslag återfinns i

bilaga 1 till detta betänkande.

Offentlig utfrågning och inkomna skrivelser

Den 18 mars 1999 anordnade utskottet en offentlig

utfrågning om det kommunala utjämningssystemet. I

utfrågningen deltog företrädare för Svenska

Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Kommunala

utjämningsutredningen. Dessutom medverkade professor

Ernst Jonsson, Stockholms universitet och ekonom

Mats Morin, LO. Ett protokoll från utfrågningen

återfinns som bilaga 2 till betänkandet.

Skrivelser i ärendet har inkommit från

Kommunförbundet Stockholms län (KSL) och från

professor Brita Schwarz, Handelshögskolan i

Stockholm.

Propositionen

I proposition 1998/99:89 föreslår regeringen

1. att riksdagen antar regeringens förslag till

- lag om ändring i lagen (1995:1515) om

utjämningsbidrag till kommuner

och landsting,

- lag om ändring i lagen (1995:1516) om

utjämningsavgift för kommuner

och landsting,

- lag om ändring i lagen (1995:1517) om införande

av lagen (1995:1514)

om generellt statsbidrag till kommuner och

landsting, lagen (1995:1515)

om utjämningsbidrag till kommuner och landsting

och lagen (1995:1516)

om utjämningsavgift för kommuner och landsting,

2. att riksdagen godkänner regeringens riktlinjer

för förändringar av utjämningssystemet (avsnitt 7).

Motionerna

Motionsyrkanden med anledning av

proposition 1998/99:89

1998/99:Fi37 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av skyndsam

utredning om ett nytt statsbidragssystem för

kommunsektorn fr.o.m. år 2002,

2. att riksdagen beslutar avskaffa det

inomkommunala utjämningssystemet fr.o.m. den 1

januari 2002 i enlighet med vad som anförts i

motionen,

3. att riksdagen beslutar om temporära ändringar

för åren 2000 och 2001 av i dag gällande

utjämningssystem i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1998/99:Fi38 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring att ett nytt förenklat system för den

kommunala utjämningen med inriktningen att

faktorerna barn, gamla, glesbygd och sociala

kostnader utgör underlag för kostnadsutjämning samt

att inkomstutjämningen sänks till 80 % av

medelskattekraften,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring att inkomstutjämningen i nuvarande

system sänks till 90 %.

1998/99:Fi39 av Tommy Waidelich och Sylvia Lindgren

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

utvärdering av skatteutjämningssystemet.

1998/99:Fi40 av Per Landgren m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1998/99:89,

2. att riksdagen beslutar att det regelverk som

gäller för år 1999 skall gälla under tiden fram till

dess att ett nytt system kan träda i kraft i

enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en ny

utredning om utjämningssystemet.

1998/99:Fi41 av Rolf Kenneryd m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om det fortsatta

utredningsarbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

befolkningsminskningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ö-variabeln.

1998/99:Fi42 av Stefan Attefall m.fl. (kd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av ett nytt

förslag till kommunalt utjämningssystem,

2. att riksdagen avslår proposition 1998/99:89.

Motionsyrkanden med anledning av

proposition 1998/99:100

1998/99:Fi14 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om den offentliga

sektorns ansvar för sina kärnuppgifter.

1998/99:Fi27 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, kd, c)

vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om åtgärder mot

offentlig konkurrens med privat näringsverksamhet.

Motionsyrkanden från allmänna motionstiden

1998

1998/99:Fi208 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om avreglering och

konkurrensutsättning av kommunernas och landstingens

verksamhet,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

ett grundlagsenligt utjämningssystem i enlighet med

vad som anförts i motionen,

13. att riksdagen hos regeringen begär vidgade

direktiv för den kommitté som utvärderar det

kommunala utjämningssystemet i enlighet med vad som

anförts i motionen,

14. att riksdagen hos regeringen begär en översyn

av uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun i

syfte att åstadkomma en långsiktigt hållbar lösning

i enlighet med vad som anförts i motionen,

1998/99:Fi210 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

42. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om förändring av

kriterierna i skatteutjämningssystemet mellan

kommunerna,

43. att riksdagen beslutar om att

befolkningsminskningsfaktorn i

skatteutjämningssystemet mellan kommunerna utgår

från jämförelsen 5 år tillbaka samt att faktorn ges

en högre viktning i enlighet med vad i motionen

anförts.

1998/99:Fi502 av Olle Lindström (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att skattefinansierade

offentliga företag ej får konkurrera med privata

företag.

1998/99:Fi601 av Per Erik Granström m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

tidigareläggning av avstämningsdatum för statsbidrag

till kommunerna.

1998/99:Fi602 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att skyndsamt

avveckla pomperipossaeffekterna i dagens

inomkommunala utjämningssystem.

1998/99:Fi603 av Inger Strömbom (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

översyn av de negativa incitamenten i

utjämningssystemet,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring att den s.k. pomperipossaeffekten i

det kommunala skatteutjämningssystemet elimineras.

1998/99:Fi604 av Urban Ahlin (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ett nationellt

utjämningssystem för kostnadsskillnader mellan

kommuner med funktionshindrade.

1998/99:Fi605 av Karin Olsson och Jan Björkman (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

interkommunal ersättning för hemtjänst.

1998/99:Fi606 av Lars Leijonborg och Camilla Dahlin-

Andersson (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inkomst- och

kostnadsutjämningssystemet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om delat kostnadsansvar

för socialbidragen mellan kommuner och stat.

1998/99:Fi607 av Gunnel Wallin (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om översynen av det kommunala

ersättningssystemet.

1998/99:Fi609 av Lena Sandlin och Karl Gustav

Abramsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts beträffande framtidens socialbidragssystem.

1998/99:Fi613 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kommunal

näringsverksamhet.

1998/99:K355 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en halvering av den

kommunala bolagssektorn till år 2002.

1998/99:So208 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att hemkommunen skall ha

det fulla betalningsansvaret för hemtjänstinsatser

oavsett i vilken kommun de tillhandahålls.

1998/99:N215 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om konkurrensutsättning

och försäljning av kommunala och landstingskommunala

företag och verksamheter.

1998/99:N237 av Runar Patriksson och Yvonne Ångström

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att lokal

mobilisering skall vara huvudinriktningen i den

regionalpolitiska inriktningen om en glesbygdsfaktor

i skatteutjämningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en glesbygdsfaktor i

skatteutjämningen.

1998/99:N275 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ändrade regler för

kommunal skatteutjämning i syfte att förbättra

situationen för avfolkningskommuner.

1998/99:N327 av Kenneth Johansson (c) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

skatteutjämningssystemet.

1998/99:N333 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en

valfrihetsrevolution i offentlig sektor.

1998/99:A811 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en halvering av

den kommunala bolagssektorn till år 2000.

Utskottet

Inledning

I betänkandet tar utskottet till behandling upp

regeringens proposition 1998/99:89 Förändringar i

utjämningssystemet för kommuner och landsting samt

de sex motioner som väckts i anslutning till

propositionen. Utskottet behandlar i samband därmed

också ett antal motionsyrkanden om

utjämningssystemet från allmänna motionstiden.

Slutligen tar utskottet ställning till ett femtontal

yrkanden i motioner från allmänna motionstiden i

olika kommunalekonomiska ämnen samt två

motionsyrkanden som väckts med anledning av 1999 års

ekonomiska vårproposition.

Samtidigt med den nu aktuella propositionen har

regeringen till riksdagen överlämnat 1999 års

ekonomiska vårproposition (prop. 1998/99:100) med

bl.a. förslag till utgiftstak för staten och

preliminär fördelning av utgifterna på

utgiftsområden för åren 2000-2002. Regeringen begär

också att riksdagen skall godkänna en beräkning av

de offentliga utgifterna för samma period.

Utgifterna för den offentliga sektorn beräknas som

summan av det statliga utgiftstaket och de beräknade

kommunala utgifterna med avdrag för interna

transaktioner. I det statliga utgiftstaket ingår

statens bidrag till kommunerna som i statsbudgeten

redovisas under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag

till kommuner. I den ekonomiska vårpropositionen gör

regeringen bedömningar av förutsättningarna för den

kommunala ekonomin för de närmaste åren samt lämnar

förslag till beräkning av ramen för utgiftsområde

25. Förslagen i vårpropositionen tas upp i

utskottets betänkande 1998/99:FiU20.

Regeringen har vidare samtidigt med den ekonomiska

vårpropositionen och propositionen om

utjämningssystemet överlämnat skrivelse 1998/99:97

Utvecklingen inom den kommunala sektorn. Där lämnar

regeringen en översiktlig redovisning av hur

ekonomin och verksamheten i kommuner och landsting

har utvecklats de senaste åren. Skrivelsen behandlas

av utskottet i betänkande 1998/99:FiU24.

Avslag på propositionen m.m.

Motionerna

Enligt motion Fi37 av Carl Bildt m.fl. (m) bör

riksdagen besluta att avskaffa det enligt

motionärerna grundlagsvidriga och tillväxtfientliga

inomkommunala utjämningssystemet fr.o.m. den 1

januari 2002. Under den mellanliggande

tvåårsperioden bör temporära förändringar vidtas i

inkomstutjämningen. Dessutom bör enligt motionen en

utredning tillsättas med uppdrag att skyndsamt

presentera ett nytt bidragssystem för kommunsektorn

med statligt bidrag till kommuner och landsting med

för sina uppgifter otillräcklig skattekraft. Det

skall grundas, heter det i motionen, på att systemet

skall stimulera tillväxt samt vara grundlagsenligt

och avsevärt enklare i sin uppbyggnad än dagens

svåröverskådliga system.

I motion Fi40 av Per Landgren m.fl. (kd) hemställer

motionärerna att propositionen skall avslås av

riksdagen. Enligt motionen står Kristdemokraterna

bakom målet med utjämningssystemet, dvs. att alla

kommuner och landsting skall ha likvärdiga

ekonomiska förutsättningar för sin verksamhet. Men

systemet måste förena en långtgående utjämning med

starka incitament till tillväxt och förnyelse.

Utjämningssystemet måste dessutom vara

lättillgängligt, begripligt och demokratiskt

förankrat hos alla kommuner och landsting.

Motionärerna ställer sig vidare negativa till att

inkomstutjämningen är inomkommunal och är kritiska

mot kostnadsutjämningens bristande träffsäkerhet. I

motionen föreslås, förutom att propositionen bör

avslås, att 1999 års regler skall gälla tills vidare

och att en utredning tillsätts som skall utreda

förutsättningarna att ersätta den inomkommunala

utjämningen med en statlig utjämning.

Även i motion Fi42 av Stefan Attefall m.fl. (kd)

ställs krav på att propositionen skall avslås.

Enligt motionärernas mening är förslaget dåligt och

kan därför ej antas. En ny utredning bör i stället

tillsättas för att utarbeta ett nytt förslag som mer

genomgripande förändrar det nuvarande systemet.

Motionärerna betonar att det är viktigt med ett

kommunalt utjämningssystem, men ett sådant måste

utformas så att de specifika problem som finns i

alla delar av landet beaktas på ett rimligt sätt.

Det föreliggande förslaget sägs drabba

Stockholmsregionen på ett oacceptabelt sätt. Den

föreslagna modellen för kostnadsutjämning beaktar

t.ex. enligt motionärerna inte storstadsregionernas

merkostnader på ett tillfredsställande sätt. Skulle

regeringens förslag gå igenom, hävdas det, skulle

det för Stockholms län innebära dramatiska effekter

på vården och på den miljövänliga kollektivtrafiken.

I förslaget har inte heller den s.k.

pomperipossaeffekten eliminerats.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet ser det som mycket väsentligt att

riksdagen nu tar ställning till de i propositionen

framlagda förslagen till förändringar i det

nuvarande utjämningssystemet. Regeringens förslag

bygger på ett utredningsförslag från en

parlamentariskt sammansatt utredning som haft till

uppgift att följa upp och utvärdera systemet sedan

det trädde i kraft den 1 januari 1996. Utredningens

förslag grundas i sin tur på ett mycket omfattande

utrednings- och utvecklingsarbete. Förslagen från

utredningen har därefter varit föremål för

remissbehandling. Ett flertal av remissinstanserna

har ställt sig bakom huvudlinjerna i utredningens

förslag.

Att nu avstå från att fatta beslut om föreslagna

och väl underbyggda förändringar innebär försummade

möjligheter till viktiga förbättringar av

utjämningssystemet. Att försöka ersätta det i

propositionen förordade utjämningssystemet med de

alternativ som vagt skisseras i motionerna skulle

enligt utskottets mening riskera att leda till såväl

sämre effektivitet som sämre rättvisa.

Med vad utskottet här anfört avstyrks motionerna

Fi37 (m) yrkande 2, Fi40 (kd) yrkande 1 samt Fi42

(kd) yrkande 2.

Förändringar i det nuvarande

utjämningssystemet för kommuner och

landsting

Principer för förändringar i utjämningssystemet

Propositionen

Enligt regeringens bedömning i propositionen bör de

nuvarande principerna för utjämningssystemet ligga

fast. Huvudsyftet skall vara att skapa likvärdiga

ekonomiska förutsättningar för kommuner respektive

landsting. Detta ställer enligt regeringen krav på

en långtgående utjämning av skattekraft och av

strukturellt betingade kostnadsskillnader.

Motionerna

I motion Fi37 av Carl Bildt m.fl. (m) sägs att det

gällande inomkommunala utjämningssystemet strider

mot den svenska grundlagen. Av regeringsformen

framgår enligt motionärerna tydligt att det som

upptas i lokal skatt endast får användas för

skötseln av den egna kommunens angelägenheter.

Moderata samlingspartiet finner det självklart att

tillskott till kommuner och landsting med för sina

uppgifter otillräcklig skattekraft skall utgå i form

av statsbidrag. En ordning där kommuner och

landsting själva får svara för hela den mycket

långtgående utjämningen innebär, enligt vad som

hävdas i motionen, att kommunalskatten förlorat sin

legitimitet som lokal skatt och att kommunerna

alltmer utvecklas till lokala statliga

förvaltningskontor.

Motionärerna anser att det grundläggande problemet

är att så många kostnadskrävande uppgifter lagts på

kommunerna. Därav följer också ett behov av en

omfattande utjämning av skattekraft och strukturella

kostnader. Om flera av dessa uppgifter skulle

finansieras nationellt av staten genom en nationell

skolpeng eller genom en obligatorisk

sjukvårdsförsäkring skulle behovet av en långtgående

utjämning av skattekraften för återstående lokala

uppgifter vara betydligt mindre, framhåller

motionärerna.

Enligt motionen bör det nuvarande systemet

avskaffas från år 2002. För de två mellanliggande

åren föreslås att vissa temporära förändringar

genomförs. Inom ramen för en i grunden oförändrad

utjämningsgrad bör inkomstutjämningen ändras så att

alla positiva relativa förändringar i skattekraften

får behållas till 100 %. Kostnadsutjämningens olika

faktorer bör däremot inte förändras under denna

övergångstid. De av regeringen föreslagna

justeringarna har, påpekar motionärerna, till stora

delar utsatts för hård expertkritik. Förändringarna

skulle därför snarast innebära en förstärkning av

bristerna i gällande system.

I motion Fi40 av Per Landgren m.fl. (kd)

framhåller motionärerna att Kristdemokraterna

ställer sig bakom målet att utjämningssystemet skall

ge alla kommuner och landsting likvärdiga

förutsättningar för sin verksamhet oberoende av

skattekraft och opåverkbara strukturella kostnader.

Systemet skall förena en långtgående utjämning med

starka incitament för tillväxt och förnyelse.

Utjämningssystemet måste dessutom enligt

motionärerna vara tillgängligt, begripligt och

demokratiskt förankrat hos alla kommuner och

landsting.

Kristdemokraterna är vidare negativa till att

inkomstutjämningen är inomkommunal med enligt

motionärerna tillväxthämmande konsekvenser.

Motionärerna anser att den nuvarande ordningen med

inomkommunal utjämning går emot grundlagens

intentioner. De är också kritiska mot

kostnadsutjämningens bristande träffsäkerhet.

Motionärerna anser att regeringen med propositionens

förslag inte kommer till rätta med de principiella

problem och de skadliga effekter som det nuvarande

systemet har. Med några års mellanrum drabbas olika

landsting och kommuner. Nu ger enligt motionen

propositionens förslag orimliga konsekvenser för

Norrland och Stockholmsregionen. Mot denna bakgrund

ställs krav på att det regelverk som gäller för år

1999 skall gälla även under tiden fram till dess att

ett nytt system kan träda i kraft.

Finansutskottets ställningstagande

Finansutskottet konstaterar att regeringen i

propositionen uttalar att de grundläggande principer

för utjämningsystemet som riksdagen ställde sig

bakom år 1995 skall ligga fast. Utskottet delar

regeringens bedömning att huvudsyftet med systemet

även fortsättningsvis skall vara att skapa

likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner

respektive landsting. Detta förutsätter enligt

utskottet en långtgående utjämning såväl av

skattekraft som av strukturellt betingade

kostnadsskillnader. Enligt utskottets mening ger ett

väl fungerande utjämningssystem ett viktigt positivt

bidrag till den kommunala självstyrelsen. Utskottet

vill också slå fast att en mycket viktig

grundprincip är att systemet omfattar alla kommuner

och landsting.

Tyngdpunkten i den nu aktuella propositionen ligger

i första hand på att vidareutveckla den del av

systemet som avser kostnadsutjämning. De konkreta

lagförslagen gäller också att inom ramen för det

befintliga systemet förbättra tekniken i detta

avseende.

I några av de motioner som väckts med anledning av

propositionen har frågan om systemets förenlighet

med grundlagen ånyo aktualiserats. Utskottet vill

erinra om att frågan om systemets grundlagsenlighet

prövades såväl av Lagrådet som av

konstitutionsutskottet år 1995 i samband med att

systemet infördes. Riksdagens ställningstagande till

det nuvarande utjämningssystemet föregicks vidare av

ett omfattande utredningsarbete.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen under den

mellanliggande tiden uttalat sig med anledning av

likartade motionskrav. I sitt betänkande våren 1996

(1995/96:FiU10 s. 146) anförde utskottet följande i

grundlagsfrågan: "Mot bakgrund av att motionärerna

tidigare fäst avgörande betydelse vid Lagrådets

bedömning av dessa frågor vill finansutskottet

erinra om att Lagrådet godtagit den gällande

regleringen. Finansutskottet anser för sin del att

systemets grundlagsenlighet är ställd utom allt

tvivel. Finansutskottet delar

konstitutionsutskottets syn att någon omprövning av

det nuvarande statsbidragsystemet från

konstitutionella utgångspunkter inte behövs."

Utskottet gör fortfarande samma bedömning.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi37

(m) yrkande 3 i denna del och Fi40 (kd) yrkande 2.

Kostnadsutjämningen

Propositionen

I propositionen anges att utgångspunkterna för

utjämningen av strukturellt betingade

kostnadsskillnader skall ligga fast. Detta innebär

följande:

- Alla kommuner respektive landsting skall efter

kostnads- och inkomstut-

jämningen ha likvärdiga ekonomiska

förutsättningar att bedriva sin verk-

samhet.

- Kostnadsutjämningen skall inte kompensera för

skillnader i servicenivå,

kvalitet, avgiftssättning och effektivitet.

- Kostnadsutjämningen skall baseras på mätbara och

för kommuner och

landsting opåverkbara faktorer som mäter

strukturella kostnadsskillnader.

Regeringen understryker vikten av att möjligheterna

att förenkla utjämningssystemet måste undersökas.

Enligt propositionen måste frågan analyseras utifrån

bl.a. demokratiska, planeringsmässiga och praktiska

aspekter samt ur rättvisesynpunkt. Ett

utredningsarbete kommer därför att igångsättas där

möjligheterna till ett enklare och mer stabilt

system kommer att undersökas.

I propositionen redovisar regeringen också sina

förslag om vilka verksamheter och kostnadsslag som

skall ingå i kostnadsutjämningen (avsnitt 6) och

sina bedömningar av vilka faktorer som skall ligga

till grund för beräkningarna av kostnadsutjämningen

för olika verksamheter och kostnadsslag (avsnitt 7).

I förhållande till utredningsförslaget innebär

regeringens förslag vissa förändringar. Således

föreslås det att i kommunernas kostnadsutjämning

skall införas ett nytt kostnadsslag för barn och

ungdomar med utländsk bakgrund. Vidare skall

byggkostnader finnas kvar i kostnadsutjämningen

liksom ett oförändrat kallortstillägg för kommuner

och landsting. Regeringen delar utredningens

bedömning att kostnadsskillnaderna för personer som

omfattas av lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade (LSS) är så stora att någon form

av utjämning behövs. Utjämningen bör dock inte ske

inom ramen för utjämningsystemet.

När det gäller de faktorer som ligger till grund

för beräkningen av kostnadsutjämningen förordas i

propositionen större förändringar för i första hand

områdena individ- och familjeomsorg, hälso- och

sjukvård och kollektivtrafik. Nuvarande

beräkningsmodeller för dessa verksamheter bör enligt

propositionen ersättas med nya modeller. För ett

antal verksamheter och kostnadsslag föreslås olika

kompletteringar medan förändringarna för övriga

verksamheter och kostnadsslag föreslås begränsas

till uppdateringar i underlaget för

kostnadsutjämningen.

Regeringen föreslår också att särskilda

införanderegler tillämpas för åren 2000-2004. De

innebär dels en förlängning av införandeperioden för

nuvarande utjämningssystem med ett år, dels en

ytterligare begränsning av den totala

bidragsminskning som en kommun eller ett landsting

kan få vidkännas under hela perioden 1996-2004.

Motionerna

I motion Fi41 av Rolf Kenneryd m.fl. (c) noteras att

det i propositionen genomförts förändringar i

enlighet med vad Centerpartiet reserverade sig för i

utredningsarbetet vad gäller bl.a. kallortstillägg

och integrationssatsningar. I motionen understryks

att kommuner som har vikande befolkningsunderlag

får högre kostnader för att upprätthålla

samhällsstrukturen. För att ge möjlighet till en

anpassning av kostnaderna under lugna former krävs

en faktor som tar hänsyn till snabb

befolkningsminskning, heter det i motionen.

Centerpartiet anser därför att en alternativregel

vid större minskning än 2 % under en tvåårsperiod

bör införas.

Motionärerna säger också att höga kostnader för

kollektivtrafiken skall kompenseras. Däremot beaktas

inte strukturella skillnader i form av privat

arbetspendling. Motionärerna pekar på risken för att

skillnader i avgiftssättning i kollektivtrafiken

delvis kan komma att kompenseras genom systemet.

Frågan om fördelningen av kostnader mellan kommuner

och landsting bör också uppmärksammas. Centerpartiet

kräver också ett tillkännagivande till regeringen om

behovet av en särskild ö-variabel i systemet med

hänsyn till att förekomsten av öar i en kommun leder

till högre kostnader. Motionärerna ifrågasätter

också om faktorn för glesbebyggelsestruktur fångar

upp merkostnaderna för hälso- och sjukvård i t.ex.

Norrlands inland med dess extrema avstånd.

I motion Fi210 av Lennart Daléus m.fl. (c) - väckt

under den allmänna motionstiden - uttalas att

utvärderingar av systemet tydligt indikerar att

viktningen av olika faktorer inom systemet inte

motsvarar de faktiska kostnaderna samt att det

missgynnat de kommuner som haft en negativ

befolkningsutveckling, hög arbetslöshet och hög

medelålder. Större vikt bör därför ges åt

befolkningsstrukturen och åt de kommuner som haft

befolkningsminskning. En bromsmekanism bör byggas in

i systemet genom en förlängd övergångs-period

samtidigt som kriterierna för kollektivtrafik och

individ- och familjeomsorg bör förändras.

Enligt motion Fi604 av Urban Ahlin (s) - väckt

under den allmänna motionstiden - har överföringen

till kommunerna av ansvaret för personer med

funktionshinder enligt lagen om stöd och service

till vissa funktionshindrade (LSS) i många fall lett

till en snedfördelning av kostnader mellan

kommunerna inom ett län. De kommuner som inom sina

gränser hade det tidigare institutionsboendet har

fortfarande en betydligt högre andel

funktionshindrade i kommunen. Ett fyrtiotal kommuner

drabbas av denna s.k. LSS-faktor. En sådan faktor

borde enligt motionären infogas i det nationella

statsbidrags- och utjämningssystemet. Regeringen bör

därför skyndsamt återkomma till riksdagen med

förslag om en nationell utjämning av dessa

kostnadsskillnader.

Även i motion N327 av Kenneth Johansson m.fl. (c) -

väckt under den allmänna motionstiden - framhålls

att utjämningssystemet bättre bör stödja de kommuner

och regioner som är svagast. Det kan bl.a. ske genom

att större hänsyn tas till befolkningsminskning,

olika glesbygdsfaktorer samt spännvidden mellan

högsta och lägsta kommunala utdebitering.

Enligt motion N275 av Agne Hansson m.fl. (c) -

väckt under den allmänna motionstiden - är det

särskilt angeläget att reformera dagens

utjämningssystem när det gäller de kommuner som har

en snabbt minskande befolkning. Därför bör

kostnadsutjämningen beräknas utifrån ett genomsnitt

av befolkningen de fem senaste åren i stället för

som nu det senaste redovisningsåret.

Enligt motion N237 av Runar Patriksson och Yvonne

Ångström (fp) - väckt under den allmänna

motionstiden - är det väsentligt att

glesbygdsfaktorn i utjämningssystemet utformas så

att de mindre glesbygdskommunerna får ännu större

stöd till skola, vård och omsorg för att kunna

använda den egna skattekraften i högre grad till

regionalpolitiska åtgärder, till gagn för skapande

av riktiga arbetstillfällen i hela landet.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet ställer sig bakom förslagen i

propositionen till förändringar av verksamheter och

kostnadsslag i kostnadsutjämningen liksom till

förslagen till riktlinjer för förändringar i

utjämningssystemet. Utskottet anser vidare att de

föreslagna införandereglerna är väl avvägda.

Utskottet vill betona att en rad olika aspekter på

strukturkostnadsskillnader har övervägts under

utrednings- och beredningsarbetet. Samtidigt delar

utskottet regeringens bedömning att en fortlöpande

uppföljning av utjämningssystemet behövs och att det

kan vara lämpligt att anförtro uppgiften åt en

särskild delegation.

Utskottet noterar att flertalet av de

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden som

tar upp kostnadsutjämningen har sin tyngdpunkt i

frågor om befolkningsminskning och glesbygdsproblem.

Enligt utskottets uppfattning har dessa yrkanden i

väsentliga delar tillgodosetts i propositionens

förslag. Utskottet vill också erinra om den

delegation som aviseras av regeringen och som bl.a.

skall lämna förslag till förändringar av olika

faktorer i kostnadsutjämningen. I propositionen

framhålls särskilt att frågan om

befolkningsförändringarnas konsekvenser för den

kommunala verksamheten skall behandlas med förtur.

Även frågan om hur merkostnader för hälso- och

sjukvård i storstadsregioner och i glesbygd skall

beaktas på ett rimligt sätt skall övervägas.

I motion Fi41 (c) hävdas att skärgårdskommuner

drabbas av att den s.k. ö-variabeln tas bort. Enligt

vad utskottet erfarit påverkar ö-variabeln inte den

interna fördelningen av tillägg respektive avdrag

mellan kommunerna i länen inom systemet. Däremot

påverkar ö-variabeln tillägg respektive avdrag för

varje län i kollektivtrafikmodellen. När det gäller

motionärernas synpunkter på effekterna av en snabb

befolkningsminskning ingår detta i den ovan nämnda

delegationens uppdrag.

I motion Fi604 (s) aktualiseras frågan om en

nationell utjämning av kostnadsskillnaderna för

personer med funktionshinder. Utskottet delar

regeringens och motionärens bedömning att någon form

av utjämning av s.k. LSS-verksamhet mellan kommuner

är nödvändig. I likhet med regeringen och

Utjämningsutredningen anser dock utskottet att denna

utjämning inte bör ske inom ramen för

utjämningssystemet. I propositionen anmäler

regeringen att frågan om ett särskilt statsbidrag

avseende personer med funktionshinder bereds vidare

inom Regeringskansliet. Enligt regeringens mening

bör kostnaderna för ett sådant statsbidrag

finansieras genom en minskning av det generella

statsbidraget till kommunerna.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

antar de i propositionen framlagda lagförslagen.

Utskottet föreslår vidare att riksdagen godkänner

regeringens förslag till riktlinjer för förändringar

i utjämningssystemet. Utskottet avstyrker samtidigt

motionerna Fi41 (c) yrkandena 2 och 3, Fi210 (c)

yrkandena 42 och 43, Fi604 (s), N237 (fp) yrkandena

1 och 2, N275 (c) yrkande 6 och N327 (c) yrkande 4.

Inkomstutjämningen

Propositionen

I propositionen anger regeringen att den nuvarande

utformningen av inkomstutjämningen skall ligga fast.

Regeringen aviserar samtidigt att ett

utredningsarbete skall inledas i syfte att finna en

alternativ utformning av inkomstutjämningen med

bibehållen långtgående utjämning men utan negativa

marginaleffekter.

Motionerna

I motion Fi37 av Carl Bildt m.fl. (m) förordas vissa

temporära förändringar i den nuvarande

inkomstutjämningen. Därigenom kan, som motionärerna

uttrycker det, de värsta avarterna justeras i

avvaktan på en ny ordning. Det viktigaste är enligt

motionen att alla kommuners åtgärder för att

åstadkomma ekonomisk tillväxt skall belönas och inte

som i dag uttryckligen motverkas. Moderaterna

föreslår därför att all positiv förändring av den

relativa skattekraften i en kommun eller i ett

landsting fr.o.m. år 1999 skall få behållas till 100

%. Motionärerna hävdar att om denna bestämmelse

gällt för åren 1997 och 1998 skulle ca 120 kommuner

som med dagens system fått sin ökade skattekraft

konfiskerad i stället fått behålla den. Kommuner som

förlorar skattekraft föreslås i motionen få behålla

sin nuvarande garanti genom ett bidrag som täcker

bortfallet av skattekraft. Kostnaderna för de

föreslagna förändringarna finansieras genom en

nivåjustering av det generella statsbidraget.

I motion Fi38 av Karin Pilsäter m.fl (fp)

understryker motionärerna att en såväl långtgående

som felaktigt utformad inkomstutjämning undergräver

den kommunala självstyrelsen och tar bort alla

incitament för kommunerna att anstränga sig när det

gäller att förbättra förutsättningarna för människor

och företag. I motionen framhålls att det med

nuvarande inkomstutjämning uppnås en

utjämningseffekt på mellan 99 och 102 %. För ett

antal kommuner uppstår en s.k. pomperipossaeffekt,

dvs. vid en ökning av skatteunderlaget får kommunen

betala en avgift till systemet som är större än

skatteinkomstökningen.

Folkpartiet föreslår därför att inkomstutjämningen

i det nuvarande systemet sänks till 90 % för att öka

incitamenten till förbättrad skattekraft och för att

minska kommunernas marginalfälla. Samtidigt begär

motionärerna förslag till ett nytt och förenklat

utjämningssystem med en sänkning av utjämningen till

80 % av medelskattekraften.

I motion Fi602 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) -

väckt under den allmänna motionstiden - ställs krav

på en skyndsam avveckling av de s.k.

pomperipossaeffekterna i dagens inomkommunala

utjämningssystem. Systemet med inkomstutjämning är

enligt motionärerna en tydlig ideologisk strävan att

utjämna de kommunala utdebiteringsnivåerna i

Sverige. Denna ideologiska strävan att tvinga upp

skatten i landets lågskattekommuner har så stark

omfördelningseffekt att den t.o.m. skapar negativa

tillväxtincitament i flera av landets

tillväxtområden. Enligt motionen uppträder s.k.

pomperipossaeffekter i elva av Stockhomsregionens

kommuner och berör ca 1,2 miljoner invånare.

Kommunerna förlorar pengar på att

förvärvsfrekvensen stiger eller att medborgarna får

höjd lön hävdar motionärerna. Omvänt tjänar kommunen

pengar på att arbetslösheten stiger. Den mot

Stockholms län tillväxtfientliga utjämningspolitiken

har fått till effekt att Täby och Danderyds kommuner

tvingats höja kommunalskatten. Detta drabbar i sin

tur inte minst hushåll i dessa kommuner med de

minsta marginalerna. Regeringens utjämningspolitik

förstärker därmed enligt motionen de redan

illavarslande segregationstendenserna i Stockholms

län.

Enligt motion Fi603 av Inger Strömbom (kd) - väckt

under den allmänna motionstiden - måste det löna sig

för kommuninvånare och kommunpolitiker att anstränga

sig för att skapa en god ekonomi i kommunen. Det

nuvarande utjämningssystemet ger helt motsatta

signaler och tillväxten motverkas. Motionären pekar

på att inkomstutjämningen är så utformad att

kommuner och landsting med en egen utdebitering som

är lägre än den länsvisa skattesatsen får en

minskning av den samlade inkomsten när det egna

skatteunderlaget ökar, en s.k. pomperipossaeffekt.

Det finns därför risk att systemet premierar

kommuner som ur ett samhällsekonomiskt perspektiv

vidtar felaktiga åtgärder. Därigenom cementeras

bidragsberoende både på kommunal nivå och på

individnivå, heter det i motionen. Ett sätt att

eliminera de oönskade effekterna kan vara att sänka

kompensationsgraden till 75 % från nuvarande 95 %.

I motion Fi606 av Lars Leijonborg och Camilla

Dahlin-Andersson (fp) - väckt under den allmänna

motionstiden - framhåller motionärerna att

Folkpartiet sedan länge har förordat att

inkomstutjämningen skall sättas till 90 % i stället

för 95 % av medelskattekraften. Detta för att

minimera antalet kommuner som råkar i en

pomperipossasituation och för att det skall finnas

också ett kommunalpolitiskt incitament att öka

kommunens egen skattekraft. Det har, hävdar

motionärerna, tydligt visat sig att kommunens

ekonomi i många fall inte vinner på att fler får

jobb och blir skattebetalare, bl.a. beroende på den

höga inkomstutjämningsnivån och vissa

kostnadskriteriers tyngd.

Finansutskottets ställningstagande

Enligt utskottets uppfattning är inkomstutjämningen

den kanske viktigaste enskilda faktorn för att skapa

likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan

kommunerna. Genom en långtgående utjämning

garanteras alla kommuner och landsting lika stora

beskattningsbara inkomster per invånare oavsett det

egna skatteunderlagets storlek. Genom

inkomstutjämningen får också alla kommuner och

landsting del av den samlade ekonomiska tillväxten i

landet. Som utskottet tidigare framhållit gäller

propositionens förslag endast förändringar i

kostnadsutjämningen. När det gäller

inkomstutjämningen aviserar regeringen att det finns

behov av ett fortsatt utredningsarbete. Utskottet

delar regeringens bedömning att den nuvarande

utformningen av inkomstutjämningen bör ligga fast

och finner det också naturligt att det sker ett

utvecklings- och utredningsarbete i syfte att

förbättra systemet.

Det finns enligt utskottet anledning att lyfta fram

det samband som finns mellan kommunindelningen i

storstadsområdena och behovet av att utjämna

skatteinkomsterna. Storstadsregionerna har i stor

utsträckning en gemensam arbets- och bostadsmarknad.

Grundläggande för de reformer av kommunindelningen

som genomfördes i Sverige under 1960- och 1970-talen

var att de nya kommunerna skulle utgöra

näringsgeografiskt sammanhängande områden. Om dessa

principer skulle ha tillämpats i storstadsområdena

hade antalet kommuner behövt reduceras högst

väsentligt, med betydande kommunaldemokratiska

nackdelar som följd. För Stockholmsregionen valde

statsmakterna i stället en modell med ett stort

antal kommuner och ett landsting med i förhållande

till övriga landsting utvidgade befogenheter,

inklusive bl.a. möjlighet att ge ett inomregionalt

stöd till kommunerna i länet.

Utskottet vill understryka att syftet med

inkomstutjämningen är att utjämna mellankommunala

skillnader i skattekraft. Den stora spännvidd som i

dag finns mellan skatteunderlaget i olika kommuner

förklaras bl.a. av det mycket höga skatteunderlaget

i vissa förortskommuner. Liknande nivåer på

skatteunderlaget finns emellertid också i delar av

t.ex. Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner

samtidigt som skatteunderlaget i andra delar av

dessa kommuner ligger långt under riksgenomsnittet.

En utjämning av inkomsterna sker i dessa fall genom

inomkommunal utjämning. På motsvarande sätt sker en

omfattande inomkommunal utjämning i flertalet

kommuner. Utskottet vill med det anförda påpeka att

skillnaden i skattekraft mellan vissa

förortskommuner och övriga kommuner - och därmed

också i förutsättningarna att bedriva kommunal

verksamhet - till en mycket betydande del förklaras

enbart av kommunindelningen. Dessa förhållanden

måste givetvis enligt utskottet beaktas i samband

med att inkomstutjämningen övervägs.

I flera motioner riktas kritik mot

inkomstutjämningen. Bl.a. hävdas att den höga

utjämningsgraden undergräver kommunernas incitament

att genom egna insatser förbättra skatteunderlaget.

Enligt utskottets mening har det inte kunnat visas

att det finns något egentligt samband mellan

utjämningsgraden i systemet och hur en kommun

faktiskt agerar för att påverka sitt skatteunderlag.

Som påpekas i propositionen finns det inte heller i

praktiken något exempel på att en kommun haft en

negativ utveckling av sina absoluta skatteinkomster

efter inkomstutjämning. När det gäller den relativa

utvecklingen av skatteunderlaget var det mellan 1998

och 1999 endast fyra kommuner som efter

inkomstutjämning hade lägre inkomsttillväxt än 0,1 %

under riksgenomsnittet.

En fråga som fått stor uppmärksamhet i debatten om

inkomstutjämningen är i vad mån det kan uppstå

negativa marginaleffekter i form av att kommunernas

skatteinkomster efter inkomstutjämning minskar när

deras skatteunderlag ökar - populärt kallad

pomperipossaeffekt. Rent teoretiskt kan en sådan

effekt uppstå under två bestämda förutsättningar.

För det första måste kommunen ha en skattesats som

är betydligt lägre än genomsnittet. För det andra

måste kommunens eget skatteunderlag öka mycket

kraftigt i förhållande till utvecklingen av

skatteunderlaget i riket. Erfarenheterna under det

nuvarande utjämningssystemet visar att ingen kommun

ännu har uppfyllt detta andra villkor och att det

således inte förekommit någon s.k.

pomperipossaeffekt. I motionerna Fi602 (m) och Fi603

(kd) påstås felaktigt att flera kommuner i

verkligheten skulle ha drabbats av

pomperipossaeffekter av detta slag. Det rör sig dock

om en sammanblandning av olika argument, där man

ibland tycks använda uttrycket pomperipossaeffekt

som en kritik mot själva utjämningsinslaget i

inkomstutjämningen.

Utskottet vill i sammanhanget peka på att vissa

kommuner med hög tillväxt har låg skatt vilket till

stor del beror på att de låg utanför det tidigare

skatteutjämningsystemet. Därigenom har de kunnat

tillgodogöra sig skatteintäkterna på hela kommunens

skatteunderlag. Enligt utskottets mening är det

vidare högst osannolikt att någon kommunpolitiker

skulle avstå från att främja tillväxten i sin kommun

eller effektivisera verksamheten om den egna

kommunen inte får mer än den genomsnittliga

skatteunderlagstillväxten i riket.

I motion Fi37 (m) förordas tillfälliga förändringar

i inkomstutjämningen med innebörd att alla kommuner

och landsting under åren 2000 och 2001 till skillnad

från i det gällande systemet skall få behålla

skatteintäkterna från tillväxten av den egna

skattekraften som överstiger riksgenomsnittet.

Utskottet kan konstatera att kommuner med hög

tillväxt därigenom skulle få större inkomster som

finansieras av alla kommuner, inklusive de med lägre

tillväxt. Utskottet ställer sig avvisande till detta

eftersom det skulle bryta mot grundprinciperna för

inkomstutjämningen och innebära ökade inkomstklyftor

mellan kommunerna.

Utskottet är inte heller berett att tillstyrka

förslaget i motion Fi38 (fp) att direkt sänka

utjämningsgraden i systemet från 95 % till 90 %,

eftersom det skulle leda till ökade inkomstklyftor

mellan kommunerna. Förslaget i motionen innebär att

många kommuner och landsting som har en skattekraft

som är lägre än riksgenomsnittet skulle få ett sämre

ekonomiskt utfall. Ambitionerna bör enligt utskottet

i stället vara att förbättra inkomstutjämningen med

en bibehållen och långtgående utjämning. Utskottet

vill också i detta sammanhang peka på att

inkomstutjämningen skall prövas i det fortsatta

utredningsarbetet.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi37

(m) yrkande 3 i denna del, Fi38 (fp) yrkande 2,

Fi602 (m), Fi603 (kd) och Fi606 (fp) yrkande 2.

Det fortsatta uppföljnings- och

utredningsarbetet

Propositionen

I propositionen anmäler regeringen att en delegation

skall tillsättas med uppgift att svara för en

fortlöpande uppföljning av utjämningssystemet och

att kontinuerligt utvärdera de enskilda delarnas

träffsäkerhet samt lämna förslag till förändringar

av olika faktorer i kostnadsutjämningen.

Regeringen gör också den bedömningen att ett antal

frågor av mer principiell karaktär bör bli föremål

för fortsatt utredning. Det gäller främst de

negativa marginaleffekterna i inkomstutjämningen,

möjligheterna till förenklingar i systemet samt

frågan om alternativa lösningar efter

införandeperiodens slut, dvs. efter år 2004. I den

fortsatta uppföljningen av utjämningssystemet bör

även fördjupade jämställdhetsanalyser göras i vissa

delar av kostnadsutjämningen. Det gäller i första

hand individ- och familjeomsorg, äldreomsorg samt

hälso- och sjukvård.

Motionerna

I motion Fi37 av Carl Bildt m.fl. (m) ställs krav på

en skyndsam utredning om ett nytt statsbidragssystem

för kommunsektorn som enligt motionärerna bör

införas fr.o.m. år 2002. I motionen anförs ett antal

önskemål och krav som ett sådant nytt system skall

tillgodose. Således skall enligt motionen dagens

tillväxtfientliga system ersättas med en ordning som

tydligt belönar tillväxt och kostnadseffektivitet

för alla kommuner och landsting.

I motionen sägs också att dagens grundlagsvidriga

system skall ersättas med ett system som respekterar

den svenska grundlagen. Den kommunala

beskattningsrätten skall säkras. Det skall vidare

vara staten och inte kommunsektorn som skall ge

bidrag till kommuner och landsting med för sina

uppgifter otillräcklig skattekraft. Motionärerna

framhåller också att dagens ogenomträngliga system

skall ersättas med ett enklare och mer genomskinligt

system och att en översyn bör göras av vilka

uppgifter som i framtiden bör få en nationell

finansiering.

Även i motion Fi208 av Carl Bildt m.fl. (m) - väckt

under den allmänna motionstiden - anförs att

utjämningssystemet är i strid med grundlagen

eftersom kommuner och landsting inte får behålla

intäkterna av den skatt som för medborgarna anges

som kommunalskatt. Motionärerna anser också det som

uppenbart att de för många kommuner kraftigt höjda

bidragen inte använts till vare sig sänkt skatt

eller förbättrat resultat. Systemets konstruktion

har bidragit till att såväl konservera höga skatter

i högskattekommuner som höjda kostnadsnivåer. I

motionen ställs krav på att en utvärdering av dessa

effekter av utjämningssystemet genomförs och att

systemet i grunden förändras.

I motion Fi38 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

understryks att utjämningssystemets historia

präglats av ständiga förändringar. Regeringen tar nu

ytterligare ett steg i denna riktning genom att

föreslå en permanent utredningsverksamhet om

systemet. Detta leder enligt motionärerna till

ständigt nya krav på att nya faktorer skall

tillföras, vilket i sin tur försvårar överblicken

och bidrar till att försvaga den demokratiska

legitimiteten.

Motionärerna anser att det är dags att renodla

systemet och minska antalet faktorer i stället för

att utveckla det genom att göra systemet än mer

komplicerat. Folkpartiet vill därför ha ett nytt och

förenklat system där nivån för inkomstutjämningen

sänks till 80 % av medelskattekraften. Detta medför

att kommuner med högre skattekraft men också höga

strukturella kostnader i ökad utsträckning kan klara

dessa själva. Inriktningen av kostnadsutjämningen

kan då samtidigt enligt motionen leda till färre och

mer renodlade faktorer.

En av de viktigaste faktorerna i en sådan

kostnadsutjämning bör, framhålls det i motionen,

vara den demografiska strukturen. Vidare bör hänsyn

tas till sociala kostnader liksom till

glesbygdsförhållanden. Tillsammans med en lägre nivå

på inkomstutjämningen skulle man då få en rimlig

utjämning där rundgången i systemet minskar. Det

fortsatta utredningsarbetet bör enligt motionen

inriktas på ett system som är enklare,

överskådligare, mer förutsägbart och genomskinligt.

Samtidigt kan man uppnå en utjämning av kostnader

som de facto hör till det kommunala ansvarsområdet

och som samtidigt i praktiken är opåverkbara,

understryker motionärerna.

I motion Fi40 av Per Landgren m.fl. (kd) framhålls

att en utredning snarast bör tillsättas. Den bör

pröva förutsättningarna för en övergång från

inomkommunal till statlig inkomstutjämning.

Motionärerna anser att den nuvarande ordningen med

inomkommunal utjämning går emot grundlagens

intentioner med den kommunala självstyrelsen,

lokaliseringsprincipen och den kommunala

beskattningsrätten. Systemet leder vidare med jämna

mellanrum till allvarliga motsättningar mellan

kommuner och mellan landsting. Kristdemokraterna

anser att det enligt subsidiaritetsprincipen är

staten som skall stödja kommunsektorn och utjämna de

opåverkbara ekonomiska förutsättningar som

föreligger för kommuner och landsting att bedriva

den lagstadgade verksamheten.

Motionärerna framhåller också att en ny utredning

bör pröva en radikal förbättring av

kostnadsutjämningssystemet för att öka

träffsäkerheten. I uppdraget bör ingå att eliminera

den kostnadsutjämning som i realiteten går tillbaka

på påverkbara faktorer samt att tillföra relevanta

områden och variabler. En övergång till mer

generella lösningar bör prövas om utredningsarbetet

inte leder till ökad träffsäkerhet. Samtidigt är

motionärerna kritiska mot att den s.k. LSS-faktorn

inte ingår i systemet liksom till propositionens

hantering av verksamhetsområdena barnomsorg,

äldreomsorg och hälso- och sjukvård.

Enligt motion Fi41 av Rolf Kenneryd m.fl. (c) anser

Centerpartiet att ett nytt system måste utvecklas

för framtiden med enklare regler som stärker den

demokratiska kontrollen. Det skall vara ett system

som utgår från det lokala självstyret och den

kommunala beskattningsrätten. När det gäller det

kommande utredningsarbetet menar motionärerna att

det är viktigt att utjämningssystemet finns kvar men

att grunderna för systemet utformas så att man får

större överblickbarhet och därmed legitimitet.

Översynen och uppföljningen av utjämningssystemet

måste enligt Centerpartiet få fullföljas utifrån

vidare ramar än den nyss avslutade utredningen. I

det sammanhanget finns skäl att även väcka frågan i

vad mån målen för inkomst- och kostnadsutjämningen

kan uppnås inom ramen för ett statligt system.

Grunden skall, framhålls det i motionen, självfallet

vara likvärdiga förutsättningar för grundläggande

kommunal service i hela landet och förstärkt

kommunal självstyrelse utan återgång till

specialdestinerade statsbidrag.

I motion Fi39 av Tommy Waidelich och Sylvia

Lindgren (s) förordas att den av regeringen i

propositionen aviserade delegationen bör ägna

uppmärksamhet åt hur systemet kan göras enklare och

mer lättöverskådligt. Delegationen bör särskilt

pröva hur en för utjämningssystemet gemensam

integrationsfaktor kan utformas, den bör också

överväga grunderna för byggkostnadsfaktorn. Trots

att systemet innehåller en rad faktorer saknas ändå

enligt motionärerna några tunga kommunala

verksamheter som t.ex. psykiatri, LSS-verksamhet och

vuxenutbildning, vilket bör uppmärksammas i

delegationens arbete. I motionen framhålls

betydelsen av att delegationen arbetar skyndsamt.

I motion Fi42 av Stefan Attefall m.fl. (kd) ställs

krav på ett nytt förslag till kommunalt

utjämningssystem. Stockholmsregionen drabbas enligt

motionärerna hårt av det föreliggande förslaget. De

förändringar som skett efter remissomgången har bara

på papperet förbättrat läget något. Den enda

"förbättringen" som regionen får är att tiden för

systemets införande förlängs ett år. Det är

anmärkningsvärt, heter det, att regeringen i sina

korrigeringar av utredningsförslaget tagit hänsyn

till ofta socialdemokratiskt styrda

Norrlandskommuner men undvikit att ta hänsyn till

Stockholmsregionens ofta borgerligt styrda kommuner

och landsting.

Motionärerna hävdar vidare att storstadsregionernas

merkostnader inte beaktats på ett tillfredsställande

sätt bl.a. när det gäller vården, kollektivtrafiken

och färdtjänsten. Enligt motionärerna måste

kostnaderna för kollektivtrafiken beaktas fullt ut

och inte begränsas till 75 % i

kostnadsutjämningssystemet. I motionen pekas också

på behovet av att i samband med en översyn eliminera

den s.k. pomperipossaeffekten i utjämningssystemet.

Motionärerna framhåller också att demokratiska

aspekter bör lyftas fram. Systemet är i dag så

krångligt att ingen har fullständig kunskap om

systemets alla effekter. Enligt motionen kan en

vanlig medborgare omöjligen sätta sig in i systemet

och förstå det.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har inledningsvis i samband med

behandlingen av de principiella utgångspunkterna

tagit ställning för att de grundläggande principerna

för systemet bör ligga kvar oförändrade. Utskottet

har i samband därmed också uttalat sin ståndpunkt i

grundlagsfrågan. Som utskottet tidigare framhållit

innebär regeringens förslag viktiga förbättringar i

det kommunala utjämningssystemet.

Utskottet konstaterar att utjämningssystemet enligt

regeringens intentioner skall bli föremål för ett

fortsatt utrednings- och utvecklingsarbete.

Utskottet har redan i det föregående berört behoven

av översyn av olika delar av såväl kostnads- som

inkomstutjämningen. Motionsvis har en rad krav förts

fram på förändringar i det gällande systemet. Det

handlar såväl om utjämningssystemets grundläggande

syfte och inriktning som mer konkreta frågor om dess

utformning.

Utskottet kan inte ställa sig bakom kraven i

motionerna Fi37 (m) och Fi40 (kd) på att övergå till

ett statligt finansierat utjämningssystem. Utskottet

vill i sammanhanget peka på att några av de

viktigaste motiven för övergången till det nuvarande

systemet fr.o.m. år 1996 var att samtliga kommuner

och landsting skulle omfattas av utjämningen och att

generella ekonomiska regleringar mellan staten och

kommunsektorn enligt den s.k. finansieringsprincipen

skulle kunna ske via det generella statsbidraget. I

det statliga utjämningssystem som fanns åren

1993-1995 var inget av dessa krav uppfyllda.

I flera motioner tas frågan om ett enklare och mer

lättöverskådligt system upp, inte minst mot bakgrund

av behovet av att ge systemet ökad legitimitet och

förbättra dess demokratiska förankring. Enligt

utskottets uppfattning måste en avvägning göras

mellan enkelhet och graden av träffsäkerhet.

Problemet illustreras av vad som anförs i motion

Fi40 (kd). Motionärerna ställer sig bakom att

systemet skall ge en långtgående utjämning och reser

krav på en radikalt förbättrad precision i

kostnadsutjämningen samtidigt som man vill överväga

mer generella lösningar. Det senare kan enligt

utskottet uppfattas som att Kristdemokraterna inte i

praktiken är beredda att helhjärtat stå för en

långtgående utjämning av kostnader och intäkter.

Det nuvarande systemet har enligt utskottet den

fördelen att det är lätt att se vad varje enskild

verksamhet ger i utfall samtidigt som det är lättare

att göra justeringar jämfört med tidigare system.

Utskottet vill också erinra om att förslag om att

lyfta ut vissa delar eller verksamheter hittills har

mötts av kraftiga invändningar från enskilda

kommuner eller landsting. Den som förespråkar

förenklingar måste också som utskottet ser det

acceptera att delar av systemet lyfts ur med de

konsekvenser detta får på graden av utjämning och av

rättvisa. Utskottet vill i sammanhanget peka på att

möjligheterna att förenkla systemet skall övervägas

i det fortsatta utredningsarbetet.

I motion Fi42 (kd) tar man upp olika aspekter på

propositionens förslag utifrån Stockholmsregionens

perspektiv. I motionen hävdas att de förändringar

som skett efter det att utredningsförslaget

presenterades endast på papperet förbättrat läget

något. Utskottet kan konstatera att i själva verket

får 21 av de 26 kommunerna i Stockholms län ett

förbättrat utfall och två kommuner ett oförändrat

utfall i jämförelse med utredningens förslag. Vissa

kommuner får dessutom ett kraftigt förbättrat

utfall. Även i övrigt är flera av de uppgifter som

anges i motionen felaktiga eller missvisande. Det

gäller bl.a. effekten av förändringarna för

kollektivtrafiken i Stockholms läns landsting. Det

handlar enligt regeringens förslag om ett försämrat

utfall på ca 180 miljoner kronor och inte som uppges

i motionen 640 miljoner kronor. Utskottet reagerar

också med skärpa mot påståendet i motionen att de

förändringar som gjorts i utredningsförslaget skulle

vara manipulerade för att gynna socialdemokratiskt

styrda kommuner. En seriös genomgång av

propositionen visar enligt utskottet att regeringens

förslag är baserat på sakliga överväganden och inte

på hänsynstaganden att gynna någon speciell kommun.

Även i motion Fi39 (s) berörs konsekvenserna för

Stockholmsregionen av utjämningsförslaget.

Motionärerna anser bl.a. att den delegation som nu

skall tillsättas skall arbeta med att göra systemet

enklare och pröva hur inkomst-utjämningen kan

utvecklas för att undvika negativa marginaleffekter.

Utskottet har tidigare berört dessa frågor. När det

gäller den s.k. integrationsfaktorn förordar

motionärerna att delegationen bör pröva om inte

samma definitioner för motsvarande faktorer bör

användas inom gymnasieskola respektive grundskola.

Vidare bör frågan om en enhetlig byggkostnadsfaktor

för Stockholmsregionen prövas. Utskottet utgår från

att de av motionärerna aktualiserade

frågeställningarna kommer att uppmärksammas i det

fortsatta arbetet liksom verksamheterna psykiatri

och vuxenutbildning, som också tas upp i motionen.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört

avstyrks motionerna Fi37 (m) yrkande 1, Fi38 (fp)

yrkande 1, Fi39 (s), Fi40 (kd) yrkande 3, Fi41 (c)

yrkande 1, Fi42 (kd) yrkande 1 samt Fi208 (m)

yrkandena 12 och 13.

Övriga kommunalekonomiska frågor

Utskottet övergår nu till att behandla ett antal

frågor i olika kommunalekonomiska ämnen väckta under

den allmänna motionstiden. Dessutom behandlas två

motionsyrkanden väckta med anledning av 1999 års

ekonomiska vårproposition.

Uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun

Motionerna

I motion Fi14 av Carl Bildt m.fl. (m) uttalas att

ett grundläggande fel är att välfärd i Sverige

kommit att bli synonymt med offentlig verksamhet.

Utgångspunkten för en välfärdsreform är att

medborgarna skall bli mindre beroende av det

offentliga. Samtidigt måste statens grundläggande

ansvar slås fast. Kommunernas ekonomiska problem

skall enligt motionärerna lösas genom en politik som

leder till att fler jobb växer fram i företagen och

att kunskapsinnehållet ökar. En sådan utveckling

underlättar finansieringen av kärnuppgifterna

samtidigt som utrymmet för skattesänkningar växer. I

motionen ställs krav på en generell översyn av

kommunernas uppgifter, en renodling till de

egentliga kärnuppgifterna och en klarare

rollfördelning för att underlätta samspelet mellan

den kommunala sektorn och den privata

tjänstesektorn.

Även enligt motion Fi208 av Carl Bildt m.fl. (m)

bör en allmän översyn göras av de uppgifter som

kommunerna ansvarar för. Syftet skall vara att

åstadkomma en renodling till de egentliga

kärnuppgifterna, bl.a. genom en minskning av

kommunernas obligatoriska åtaganden. Det behövs

enligt motionärerna en distinkt rollfördelning som

ger goda förutsättningar för den privata

tjänstesektorn att växa och skapa nya jobb och för

att säkerställa en bättre valfrihet för medborgarna.

Samtidigt är, sägs i motionen, det viktigaste att

kommunerna fortsätter ett förändringsarbete som

innebär att medborgarna kan få mer för varje

skattekrona. Genom avregleringar och

konkurrensutsättning i förening med tydlig

prioritering av kärnuppgifterna finns goda

möjligheter till detta. Vad som krävs är långsiktiga

reformer för att åtgärda systemfel i den offentliga

sektorn.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet vill betona att det är väsentligt att en

fortlöpande diskussion förs om formerna för

samarbetet mellan stat och kommun liksom om

omfattningen av den kommunala sektorn. Utskottets

grundinställning är att uppgiftsfördelningen mellan

den statliga och den kommunala nivån främst är en

praktisk avvägningsfråga där beslut får fattas från

fall till fall i samband med att respektive

verksamhetsområde tas upp till utvärdering och

prövning. Utskottet är för sin del inte berett att

förorda omedelbara och vittomfattande förändringar

när det gäller arbetsfördelningen mellan de olika

nivåerna eller av det offentliga åtagandet.

När det gäller den statliga regleringen vill

utskottet peka på att en särskild utredare i augusti

1998 till regeringen överlämnade betänkandet Minska

regleringen av kommuner och landsting (SOU

1998:105). Betänkandet har remissbehandlats och

bereds för närvarande av regeringen. I

vårpropositionen gör regeringen bedömningen att

ytterligare avregleringar kan underlätta arbetet med

omstrukturering och omprioritering. Utskottet kan

för sin del instämma i att konkurrensutsättning

ibland kan innebära en stimulans till ökad

effektivitet i den kommunala verksamheten och kan

bidra till att reducera kostnader. Samtidigt vill

utskottet understryka att det också finns många

exempel på mindre goda eller negativa erfarenheter

av en konkurrensutsättning.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi14

(m) yrkande 9 och Fi208 (m) yrkande 14.

Kommunal näringsverksamhet m.m.

Motionerna

I motion Fi27 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, kd, c)

- väckt med anledning av vårpropositionen - ställs

krav på åtgärder mot offentlig konkurrens med

privata företag. Enligt motionen uppstår ofta

konkurrensproblem i samband med att offentliga

aktörer i allt högre grad agerar på marknader som

tidigare var förbehållna det privata näringslivet.

Konkurrensen sker emellertid inte på lika villkor,

något som enligt motionärerna blivit väl belagt i

utredningar under senare år. Förändringar bör

snarast göras i lagstiftning för att komma till

rätta med kommuner som i strid med kommunallagen går

ut på öppna marknaden och säljer varor och tjänster.

Motionärerna förordar också att regler införs som

garanterar konkurrens på lika villkor på marknader

där offentliga och privata aktörer tävlar om att få

utföra uppdragen, t.ex. inom vården och omsorgen,

att möjligheter att överklaga kommunala beslut

vidgas och att sanktioner införs i kommunallagen som

skapar respekt både för lagens gränser och för

domstolarnas beslut.

I motion Fi208 av Carl Bildt m.fl. (m) framhålls

att kommunal affärsverksamhet och kommunala bolag

gett upphov till förluster som är mycket stora. I

motionen understryks också att de faktiska

möjligheterna för privata lösningar i tjänstesektorn

successivt har urgröpts under en lång följd av år

genom politiska beslut. Det har lett till offentliga

monopol på flertalet områden som direkt berör

enskilda människors välfärd. Följdriktigt hade den

kommunala sektorn en mycket låg eller rentav negativ

produktivitetsutveckling nästan alla år utom under

1990-talets första hälft. Då steg produktiviteten

som en direkt följd av den borgerliga regeringens

valfrihetsrevolution och påbörjade avreglering.

Enligt motionärerna kan en positiv

produktivitetsutveckling endast åstadkommas genom

att även offentlig tjänsteproduktion utsätts för

konkurrens. Konkurrensutsättning ger bättre kvalitet

och valuta för pengarna.

I motion Fi502 av Olle Lindström (m) sägs att det

pågår en osund offentlig konkurrens med privata

företag. Samtidigt, understryker motionären, är

riksdag och regering överens om att företagarnas

villkor skall förbättras i syfte att skapa ökad

tillväxt och fler arbetstillfällen. Det offentliga

företagandet är omfattande och i hög grad kopplat

till de kommunala bolagen. Olika undersökningar

visar enligt motionären att dessa företag inte

sällan överträder de ramar som kommunallagen och

andra lagar ställer upp. Det drabbar inte minst de

mindre företagen som i regel är beroende av den

lokala marknaden. I motionen ställs krav på att

skattefinansierade offentliga företag ej skall få

konkurrera med privata företag.

I motion Fi613 av Per Westerberg m.fl. (m) hävdar

motionärerna att den kommunala näringsverksamheten

hotar småföretagen. Riktiga jobb och småföretag slås

ut av skattesubventionerad kommunal verksamhet.

Enligt motionen skall kommuner inte bedriva

näringsverksamhet eller ge stöd till privat

näringsverksamhet. Genom utökad och korrekt

upphandling av olika tjänster kan kommunerna däremot

medverka till ett bättre fungerande lokalt

näringsliv.

De flesta kommuner har i dag, heter det i motionen,

börjat tillämpa ökad konkurrensutsättning av sina

uppgifter för att få ut mer av skattepengarna.

Tyvärr sker konkurrensutsättningen ofta på ett

valhänt och direkt felaktigt sätt. Avbrutna

upphandlingar, gynnande av egen verksamhet, dålig

kostnadsredovisning och underprissättning är bara

några av de problem som uppstår. Motionärerna anser

att kommuner och landsting skall avveckla den

näringsverksamhet de bedriver och överlåta den till

den privata sektorn. Detta gäller oavsett om

näringsverksamheten sker i bolags- eller

förvaltningsform. En sådan förändring kommer att ta

tid beroende såväl av omfattningen av

näringsverksamheten som av den politiska viljan. Det

är därför viktigt att genom ändrade lagar och regler

se till att skadeverkningarna av den kommunala

näringsverksamheten begränsas omedelbart.

I motion K355 av Eva Flyborg m.fl. (fp) ställs krav

på en halvering av den kommunala bolagssektorn till

år 2002. Enligt motionärerna finns det flera goda

skäl att under mandatperioden vidta en sådan åtgärd.

Redan i ett kort perspektiv skulle en avveckling av

kommunala bolag kunna frigöra resurser för hårt

ansträngda verksamheter som vård, omsorg och skola.

Framför allt inom energisektorn kan enligt motionen

många bolag säljas utan några risker. En

utförsäljning av hälften av de kommunala bolagen

skulle kunna ge kommunerna intäkter på 60-75

miljarder kronor.

Ett annat skäl till att kommuner inte bör ägna sig

åt affärsverksamhet är enligt motionärerna att

offentlig och privat verksamhet inte konkurrerar på

lika villkor. Den helt övervägande delen av de

kommunala bolagen konkurrerar på redan fungerande

privata marknader. Affärsverksamhet innefattar

dessutom alltid risker. Den som betalar skatt till

en kommun förväntar sig att pengarna förvaltas med

omsorg, inte riskeras i affärer. Motionärerna pekar

också på att det i praktiken är mycket svårt att

överklaga kommunala beslut som fattas av kommunägda

företag.

Motionärerna hävdar också att de kommunala bolagen

årligen dränerar landets kommuner på resurser. Det

finns ca 1 500 bolag i kommunerna. Av dessa gick år

1994 ca 500 med en sammantagen förlust på 1 800

miljoner kronor. Enligt uppgift från SCB hade

bidragen från kommunerna till de egna bolagen år

1995 växt till 2 200 miljoner kronor. I motionen ges

exempel på att de kommunala bolagen bl.a. ägnar sig

åt korvtillverkning, skidliftar, tvätterier,

restauranger, solarier, gym och snöskottning.

Slutligen framhålls i motionen att bristerna på

insyn ökar risken för korruption. De kommunala

skandaler som uppmärksammats under de senaste tio

åren har nästan alltid haft anknytning till

kommunala bolag.

I motion N215 av Carl Bildt m.fl. (m) ställs krav

på konkurrensutsättning samt försäljning av

kommunala företag och verksamheter. Det finns enligt

motionärerna uppenbara brister när det gäller

konkurrensvillkoren mellan offentliga och privata

företag. De verksamheter som i dag drivs i

bolagsform skall privatiseras eller avvecklas. Även

de kommunala affärsliknande verksamheter som bedrivs

i förvaltningsform bör säljas eller avvecklas. För

att underlätta försäljningar av verksamheter bör

dessa i vissa fall avgränsas till egna

kostnadsställen med eget budget- och

förvaltningsansvar för att sedan bolagiseras.

Motionärerna anser även att lagen om offentlig

upphandling bör ändras för att förbättra

konkurrensförhållandena mellan verksamhet i

offentlig respektive privat regi. I motionen

understryks också att privatisering och avveckling

av kommunal affärsverksamhet innebär stora

omvandlingsprocesser som måste skötas med stor

varsamhet.

Enligt motion N333 av Eva Flyborg m.fl. (fp) om

konkurrenspolitik har den bristande konkurrensen i

den offentliga sektorn lett till en långsam

produktivitetsutveckling och en begränsad

innovationsförmåga. Priset har medborgarna fått

betala i form av högre skatter och sämre välfärd.

Motionärerna understryker att Folkpartiet anser att

viktiga välfärdsutgifter som vård, omsorg och skola

i huvudsak skall finansieras via skatter.

Finansieringen bör således vara offentlig men

driften av vårdinrättningar, sjukhem eller daghem

måste i högre grad få övertas av privata

entreprenörer. Det innebär att nya metoder kan

prövas, att kvaliteten förbättras snabbare och att

medborgarnas valfrihet ökar. Enligt motionärerna

måste den valfrihetsrevolution som inleddes under

den förra borgerliga regeringen 1991-1994 drivas

vidare och politiken behöver inriktas på en ökad

konkurrensutsättning av traditionellt offentligt

producerade varor och tjänster.

I motion A811 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

föreslås en halvering av den kommunala bolagssektorn

till år 2000. I motionen understryks att de

kommunala bolagen ofta - med skattebetalarnas pengar

i ryggen - konkurrerar ut små privata

tjänsteföretagare.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet behandlar under denna punkt ett antal

förslag som förts fram av företrädare för de

borgerliga partierna och som i vid mening gäller

samspelet mellan den kommunala sektorn och privat

näringsverksamhet. Det handlar här främst om

omfattningen och inriktningen av kommunal

näringsverksamhet, om formerna för att bedriva

kommunal verksamhet samt om konkurrensen mellan

kommunal och privat sektor. Utskottet kan konstatera

att frågorna berör flera utskotts ansvarsområden.

För finansutskottets egen del berörs främst områdena

kommunal ekonomi samt offentlig upphandling.

Näraliggande och likartade förslag har under

innevarande riksmöte tagits upp i näringsutskottets

betänkande 1998/99:NU11 Vissa konkurrenspolitiska

frågor och i konstitutionsutskottets betänkande

1998/99:KU24 Kommunala kompetensfrågor. I

näringsutskottets betänkande behandlas bl.a. ett

antal motioner om konkurrens mellan privat och

offentlig sektor. Näringsutskottet framhåller, när

det gäller förhållandet mellan småföretag och den

offentliga sektorn, att det är en självklar

utgångspunkt att varken kommunal eller annan

offentlig näringsverksamhet får slå ut jobb eller

hindra tillväxtförutsättningarna i privata företag.

Näringsutskottet betonar samtidigt att förhållandena

i olika landsting och kommuner kan variera

påtagligt. På vissa håll är det privata utbudet

mycket begränsat. Ett annat argument för att

bibehålla en del av en verksamhet i kommunal regi

är, enligt näringsutskottet, att därigenom

upprätthålla en kompetens att utvärdera anbud.

Finansutskottet vill peka på att i den

handlingsplan för att förenkla och förbättra

villkoren för främst små företag som regeringen

presenterade i december 1998 ingår att åstadkomma

klarare regler mellan kommuner, landsting och

småföretag. Ett inslag i detta är den verksamhet som

det s.k. Konkurrensrådet bedriver. Det bör också

understrykas att ett samarbete inletts mellan

Näringsdepartementet och de två kommunförbunden med

att utforma en långsiktig konkurrenspolicy och att

reglerna för offentlig upphandling är föremål för en

översyn. I den senare frågan vill utskottet hänvisa

till riksdagens nyligen fattade beslut med anledning

av utskottets betänkande 1998/99:FiU17 Offentlig

upphandling.

I konstitutionsutskottets ovan nämnda betänkande om

kommunala kompetensfrågor behandlas en rad frågor om

kommunal näringsverksamhet med främst

kommunalrättslig anknytning. Där anför

konstitutionsutskottet bl.a. att det inte finns skäl

att införa regler som förbjuder eller begränsar

kommunala företag. Utskottet anser att den kommunala

verksamheten i största möjliga utsträckning bör

bedrivas i nämndform men att det också kan finnas

skäl som talar för bolagsformen.

Konstitutionsutskottet pekar också på tidigare

uttalanden som utskottet gjort med innebörden att

verksamhetens speciella förutsättningar och den

samlade kommunala nyttan bör vara avgörande för

organisatoriska överväganden.

Finansutskottet anser att kommuner och landsting

inom ramen för nuvarande regelsystem skall ha frihet

att organisera sin verksamhet utifrån de lokala

förutsättningar som råder. Enligt utskottets

uppfattning fungerar den nuvarande ordningen i de

allra flesta fall på ett tillfredsställande sätt. I

likhet med konstitutionsutskottet anser inte heller

finansutskottet att det för närvarande finns några

behov av att ytterligare precisera kommunallagens

regler om den kommunala kompetensen beträffande

kommunal näringsverksamhet.

Med vad utskottet här anfört avstyrks motionerna

Fi27 (fp, m, kd, c) yrkande 6, Fi208 (m) yrkande 11,

Fi502 (m), Fi613 (m) yrkande 1, K355 (fp) yrkande 1,

A811 (fp) yrkande 13, N215 (m) yrkande 1 och N333

(fp) yrkande 3.

Avstämningsdatum för statsbidrag till kommunerna

Motionen

I motion Fi601 av Per Erik Granström m.fl. (s)

konstateras att statsbidragen till kommunerna för

närvarande baseras på den befolkning som finns i

respektive kommun den 1 november året före

bidragsåret. Det innebär att kommunerna inte vet

nivån på de statsbidrag som tillfaller kommunerna

förrän efter detta datum. Framförhållningen blir

därmed endast två månader. Motionärerna anser att

systemet inte fungerar bra eftersom det innebär att

kommunerna i sitt budgetarbete tvingas arbeta med

osäkra underlag vad gäller inkomsterna för kommande

år. I motionen föreslås därför att

avstämningsdatumet för antalet invånare som utgör

underlag för beräkningen av statsbidrag skall

tidigareläggas.

Finansutskottets ställningstagande

Enligt lagen (1995:1514) om generellt statsbidrag

till kommuner och landsting skall statsbidrag till

kommuner fördelas med ett belopp som baseras på

invånarantalet i kommunen den 1 november året före

det år bidraget betalas ut (1 §). Ett skäl till

valet av datum är att folkbokföringen per den 1

november är avgörande för i vilken kommun som man är

skattskyldig nästkommande år. För kommuner med ett

vikande befolkningsunderlag kan det givetvis

marginellt vara en fördel om statsbidraget baseras

på befolkningsunderlaget vid ett tidigare tillfälle

under året. Detta kommer å andra sidan på

motsvarande sätt att vara en viss nackdel för

kommuner med ett växande befolkningsunderlag.

Utskottet vill samtidigt poängtera att kommuner med

en väsentlig befolkningsminskning kompenseras via

kostnadsutjämningen i bidrags- och

utjämningssystemet.

Med vad utskottet ovan anfört avstyrks motion

Fi601(s).

Översyn av ersättningssystemet för hemtjänst i

samband med fritidsboende

Motionerna

I motion Fi605 av Karin Olsson och Jan Björkman (s)

pekas på det förhållandet att många människor efter

pensioneringen väljer att tillbringa en stor del av

sin tid i sin fritidsstuga. Ofta ligger fritidshuset

inte i den kommun där man betalar skatt. Om man

behöver hemtjänst innebär det en extra kostnad för

den kommun där man har sitt fritidshus. I och med

att alltfler väljer att bo längre tid av året i sitt

fritidshus kan detta skapa ekonomiska problem för en

kommun, anser motionärerna. Detta bör lösas genom en

interkommunal ersättning för hemtjänst på

motsvarande sätt som när ungdomar studerar på annan

ort och får ersättning från sin hemkommun. I

motionen begärs ett tillkännagivande till regeringen

med denna innebörd.

Motsvarande fråga tas även upp i motion Fi607 av

Gunnel Wallin (c). Motionären konstaterar att det är

vistelsekommunen som står för kostnaderna för

hemtjänst och hemsjukvård då en person temporärt

vistas i annan kommun än hemkommunen. Situationer

har nu uppstått i flera små kommuner som samtidigt

är turistkommuner att vistelsetider på 3-6 månader

inte är ovanliga. I en situation med en kärv ekonomi

kan detta i sin tur leda till konflikter mellan den

fast boende befolkningen och de sommarboende, något

som enligt motionären är mycket olyckligt. Som

exempel på en sådan mindre turistkommun nämns

Båstads kommun. I denna kommun har man enligt

motionären haft som praxis att stå för fyra veckor

och bedömt detta som rimlig tid för rekreation.

Förhållandena i detta hänseende för Båstads kommun

tas också upp i motion So208 av Maud Ekendahl (m).

Motionären understryker att det till kommunen

årligen kommer många sommarboende med omfattande

hemtjänstbehov. De stannar under flera månader - ett

förhållande som leder till stora kostnader. Det

borde, framhålls det, vara en självklarhet att

hemkommunen betalar för utförda tjänster. Enligt

motionären vore det bästa en omsorgspeng som följde

den hjälpbehövande men i avvaktan på en sådan reform

bör lagen ändras så att hemkommunen får det fulla

betalningsansvaret.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar i likhet med motionärerna att

det enligt socialtjänstlagen är den s.k.

vistelsekommunen som har det yttersta ansvaret för

att den enskilde får det stöd och den hjälp som han

eller hon behöver. Med vistelsekommun avses den

kommun där den enskilde befinner sig när

hjälpbehovet inträder. En person i behov av t.ex.

hemtjänst kan sålunda ha rätt att få sitt behov

tillgodosett vid en tillfällig vistelse i en annan

kommun än hemkommunen. Vistelsekommunen får bära

kostnaderna för detta.

Frågan om kommunernas betalningsansvar enligt

vistelsebegreppet har diskuterats i olika

sammanhang. När bestämmelsen infördes år 1982

befarades från olika håll att de attraktiva

turistkommunerna skulle drabbas av stora kostnader

till följd av bestämmelsen. Enligt vad utskottet

erfarit har det inte uppstått merkostnader av en

sådan omfattning att de kan motivera införandet av

ett särskilt ersättningssystem mellan kommunerna.

Enligt studier som genomförts av Svenska

Kommunförbundet anser en majoritet av kommunerna att

ett särskilt ersättningssystem mellan kommunerna bör

undvikas. Utskottet vill också nämna att frågan

tagits upp i två skriftliga frågesvar från

socialministern i augusti 1998. Socialministern såg

för sin del ingen anledning att vidta några

åtgärder. Utskottet delar denna uppfattning.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet

motionerna Fi605 (s), Fi607 (c) och So208 (m).

Kostnadsansvaret för socialbidragen

Motionerna

I motion Fi609 av Lena Sandlin och Karl Gustav

Abramsson (s) om socialbidragen framhåller

motionärerna att den snabba kostnadsutvecklingen

till följd av den höga arbetslösheten fräter sönder

det gemensamma trygghetssystemet ute i landets

kommuner. Den av riksdagen år 1997 beslutade

riksnormen bör kompletteras för att på sikt undvika

ytterligare påfrestningar på kommunsektorns ekonomi.

Enligt motionärerna är ett grundläggande problem att

det i praktiken är omöjligt att bedriva

konjunkturutjämnande politik på kommunal nivå.

Bekämpningen av den ekonomiska krisen och

arbetslösheten är i första hand en fråga för staten.

Därför bör även ansvaret och kostnaderna för de

sociala konsekvenserna vara statliga och ej

kommunala.

Motionärerna menar också att kommunernas

möjligheter att planera sin ekonomi för närvarande

omintetgörs av de sociala kostnadernas tendens att

skena iväg i kristid. Genom att kommunernas

skyldigheter är lagfästa finns det i realiteten

inget kommunalt självstyre när det gäller de sociala

frågorna. Ett sätt att lösa detta

legitimitetsproblem är att staten övertar det

övergripande ansvaret och fullföljer det

reformarbete som inleddes med 1997 års

riksdagsbeslut om en riksnorm. Enligt motionärerna

bör ett förstatligande av socialbidragen, omfattande

såväl administration som finansiering, prövas som

ett sätt att åstadkomma ett effektivare, rättvisare

och tryggare system.

Enligt motion Fi606 av Lars Leijonborg och Camilla

Dahlin-Andersson (fp) borde staten och kommunerna ha

ett gemensamt ansvar och ett gemensamt intresse av

att människor kommer ut ur bidragssystemen och får

jobb och lön. Motionärerna pekar på att

socialbidragskostnaderna växer särskilt i

storstadskommunerna. I dessa kommuner finns,

framhåller man, en större andel arbetslösa och äldre

som får socialbidrag på grund av att de inte kommit

in i försäkrings- och pensionssystemen. Detta

innebär dels att socialbidragskostnaderna tränger ut

reguljär kommunal verksamhet, dels att arbetslösa

människor får sämre stöd och möjligheter att kunna

ta sig in på arbetsmarknaden. Därför bör staten och

kommunerna dela på kostnaderna för socialbidragen.

Detta skulle enligt motionens förslag kunna

genomföras genom att staten påtar sig ett direkt

kostnadsansvar och att motsvarande summa dras från

statsbidragen till kommunerna. På så sätt blir

reformen statsfinansiellt neutral vid nuvarande

socialbidragsnivå.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet kan notera att frågan om

ansvarsfördelningen mellan stat och kommun på

socialtjänstområdet har diskuterats ingående under

senare år. En orsak till detta är de kraftigt ökade

kostnaderna för socialbidragen till följd av den

höga arbetslösheten. I den år 1997 tillsatta

Socialtjänstutredningens uppgifter ingår bl.a. att

analysera behovet av att förändra principerna för

socialtjänstens finansiering för att få till stånd

en långsiktig stabilitet i resurserna på

socialtjänstens alla omsorgsområden. Utredningen

skall överväga hur en balans kan uppnås mellan den

ambitionsnivå som socialtjänsten anger och

kommunernas ekonomiska resurser. Utredningsuppdraget

skall redovisas senast den 31 maj 1999.

Utskottet ser ingen anledning att föregripa

utredningen och kommande beredning av dess förslag.

Riksdagen bör därför avslå motionerna Fi606 (fp)

yrkande 3 och Fi609 (s).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fi37 yrkande 2,

1998/99:Fi40 yrkande 1 och 1998/99:Fi42 yrkande

2,

res. 1 (m)

res. 2 (kd)

2. beträffande principer för förändringar

i utjämningssystemet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fi37 yrkande 3 i

denna del och 1998/99:Fi40 yrkande 2,

res. 3 (m)

res. 4 (kd)

res. 5 (fp) - motiv.

3. beträffande kostnadsutjämningen

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:89

yrkandena 1 och 2 samt med avslag på motionerna

1998/99:Fi41 yrkandena 2 och 3, 1998/99:Fi210

yrkandena 42 och 43, 1998/99:Fi604, 1998/99:N237

yrkandena 1 och 2, 1998/99:N275 yrkande 6 och

1998/99:N327 yrkande 4

dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1995:1515) om

utjämningsbidrag till kommuner och landsting,

2. lag om ändring i lagen (1995:1516) om

utjämningsavgift för kommuner och landsting,

3. lag om ändring i lagen (1995:1517) om

införande av lagen (1995:1514) om generellt

statsbidrag till kommuner och landsting, lagen

(1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner

och landsting och lagen (1995:1516) om

utjämningsavgift för kommuner och landsting,

dels godkänner regeringens förslag till

riktlinjer för förändringar av

utjämningssystemet,

res. 6 (m)

res. 7 (c)

4. beträffande inkomstutjämningen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fi37 yrkande 3 i

denna del, 1998/99:Fi38 yrkande 2,

1998/99:Fi602, 1998/99:Fi603 och 1998/99:Fi606

yrkande 2,

res. 8 (m)

res. 9 (fp)

5. beträffande det fortsatta uppföljnings- och

utredningsarbetet

att riksdagen avslår motionerna

1998/99:Fi37 yrkande 1, 1998/99:Fi38 yrkande 1,

1998/99:Fi39, 1998/99:Fi40 yrkande 3,

1998/99:Fi41 yrkande 1, 1998/99:Fi42 yrkande 1

och 1998/99:Fi208 yrkandena 12 och 13,

res. 10 (m)

res. 11 (kd)

res. 12 (c, fp)

6. beträffande uppgiftsfördelningen mellan

stat och kommun

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fi14 yrkande 9 och

1998/99:Fi208 yrkande 14,

res. 13 (m)

7. beträffande kommunal näringsverksamhet

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fi27 yrkande 6,

1998/99:

Fi208 yrkande 11, 1998/99:Fi502, 1998/99:Fi613

yrkande 1, 1998/99:

K355 yrkande 1, 1998/99:N215 yrkande 1,

1998/99:N333 yrkande 3 och 1998/99:A811 yrkande

13,

res. 14 (m, kd, c, fp)

8. beträffande avstämningsdatum för

statsbidrag till kommunerna

att riksdagen avslår motion 1998/99:Fi601,

9. beträffande översyn av

ersättningssystemet för hemtjänst i samband med

fritidsboende

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fi605, 1998/99:Fi607

och

1998/99:So208,

10. beträffande kostnadsansvaret för

socialbidragen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fi606 yrkande 3 och

1998/99:Fi609.

res. 15 (fp)

Stockholm den 20 maj 1999

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Mats

Odell (kd), Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner

(s), Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson (s), Carin

Lundberg (s), Sven-Erik Österberg (s), Siv Holma

(v), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm (m), Matz

Hammarström (mp), Lena Ek (c), Karin Pilsäter (fp),

Gunnar Axén (m), Lars Bäckström (v) och Bo Lundgren

(m).

Reservationer

1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

(m)

Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm, Gunnar Axén och Bo

Lundgren (alla m) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Avslag på propositionen m.m. bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör, i enlighet med vad

som anförts i motion Fi37 (m), det grundlagsvidriga

och tillväxtfientliga inomkommunala

utjämningssystemet avskaffas fr.o.m. den 1 januari

2002. Under den mellanliggande tvåårsperioden bör

temporära förändringar vidtas i inkomstutjämningen.

Utskottet anser vidare att en utredning skall

tillsättas med uppgift att skyndsamt utarbeta ett

nytt bidragssystem för kommunsektorn med statliga

bidrag till kommuner och landsting som har för sina

uppgifter otillräcklig skattekraft. Väsentliga

utgångspunkter för ett nytt system bör enligt

utskottets uppfattning vara att det skall stimulera

tillväxt samt vara grundlagsenligt och betydligt

enklare än det nuvarande mycket svåröverskådliga

systemet. Utskottet konstaterar också att

utformningen av ett sådant nytt system väsentligt

kommer att underlättas om också vissa uppgifter som

i dag bekostas av kommuner och landsting finansieras

på nationell nivå på det sätt som föreslagits av

Moderata samlingspartiet.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi37

(m) yrkande 2 samt avstyrker proposition 1998/99:89.

Motionerna Fi40 (kd) yrkande 1 och Fi42 (kd) yrkande

2 är därmed tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi37 yrkande 2

och med anledning av motionerna Fi40 yrkande 1

och Fi42 yrkande 2 avslår proposition

1998/99:89,

2. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

(kd)

Mats Odell och Per Landgren (båda kd) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Avslag på propositionen m.m. bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör regeringens förslag i

propositionen till förändringar i det befintliga

utjämningssystemet avslås mot bakgrund av vad som

anförts i motionerna Fi40 (kd) och Fi42 (kd).

Utskottet står för sin del bakom de grundläggande

principerna för systemet, dvs. att alla kommuner och

landsting skall ha likvärdiga ekonomiska

förutsättningar för att bedriva sin verksamhet.

Utskottet anser samtidigt att det föreliggande

förslaget är dåligt underbyggt varför 1999 års

regler bör gälla tills vidare. En utredning bör

vidare tillsättas med uppgift att ersätta den

inomkommunala utjämningen med en statlig utjämning.

Utskottet tillstyrker därmed motionerna Fi40 (kd)

yrkande 1 och Fi42 (kd) yrkande 2 samt avstyrker

proposition 1998/99:89 och motion Fi37 (m) yrkande

2.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Fi40 yrkande

1 och 1998/99:Fi42 yrkande 2 avslår proposition

1998/99:89 och motion 1998/99:Fi37 yrkande 2,

3. Principer för förändringar i

utjämningssystemet (mom. 2) (m)

Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm, Gunnar Axén och Bo

Lundgren (alla m) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Principer för förändringar i

utjämningssystemet bort ha följande lydelse:

Finansutskottet anser i likhet med motionärerna

bakom motion Fi37 (m) att det grundlagsvidriga och

tillväxtfientliga inomkommunala utjämningssystemet

bör avskaffas. Utskottet kan därför inte ställa sig

bakom de principer för utjämningssystemet som

propositionens förslag utgår ifrån. Tvärtom kan

utskottet konstatera att principen om "likvärdiga

förutsättningar" fått en ny och märklig innebörd,

nämligen att en kommun eller ett landsting inte

skall kunna påverka sin situation i positiv riktning

och då skörda några frukter av en framgångsrik

kommunal politik.

Enligt utskottet är det grundläggande problemet att

så många kostnadskrävande uppgifter lagts på

kommunerna. Därav följer också ett behov av en

omfattande utjämning av skattekraft och strukturella

kostnader. Flera av dessa uppgifter bör enligt

utskottets mening i stället finansieras nationellt

genom bl.a. en nationell skolpeng och genom en

obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Därigenom skulle

givetvis behovet av en långtgående utjämning av

skattekraften för återstående lokala uppgifter vara

betydligt mindre.

Utskottet konstaterar vidare att det gällande

inomkommunala utjämningssystemet strider mot den

svenska grundlagen. I regeringsformen anges tydligt

att det som upptas i lokal skatt endast skall

användas för skötseln av den egna kommunens

angelägenheter. Utskottet anser det därför som

självklart att dagens grundlagsvidriga system skall

ersättas med en ordning som respekterar den svenska

grundlagens lydelse. Det nuvarande systemet bör

ersättas med en ordning där kommuner och landsting

med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft

skall erhålla ett statsbidrag. Utskottet menar att

ett system där kommuner och landsting själva svarar

för en långtgående utjämning i praktiken innebär att

kommunalskatten förlorar sin legitimitet som lokal

skatt. En nytt grundlagsenligt system med statlig

finansiering bör enligt utskottet införas för att

utveckla och stärka den kommunala självstyrelsen.

Med vad utskottet här anfört tillstyrks motion Fi37

(m) yrkande 3 i denna del. Motion Fi40 (kd) yrkande

2 avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande principer för förändringar i

utjämningssystemet

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi37 yrkande 3 i

denna del och med avslag på motion 1998/99:Fi40

yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

4. Principer för förändringar i

utjämningssystemet (mom. 2) (kd)

Mats Odell och Per Landgren (båda kd) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Principer för förändringar i

utjämningssystemet bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i enlighet med motion Fi40 (kd)

betona vikten av att det kommunala

utjämningssystemet i realiteten skapar likvärdiga

förutsättningar för kommuner och landsting/regioner

oberoende av skattekraft och opåverkbara

strukturella kostnader. Det föreliggande förslaget

har sådana allvarliga brister att ett nytt system

skyndsamt bör utredas och träda i kraft senast år

2002.

Utskottet anser att en utredning snarast bör pröva

en övergång från inomkommunal till statlig inkomst-

och kostnadsutjämning. Nuvarande ordning med

inomkommunal utjämning går emot grundlagens

intentioner med kommunal självstyrelse och kommunal

beskattningsrätt. Enligt subsidiaritetsprincipen är

det staten som skall stödja kommunsektorn och

utjämna de opåverkbara ekonomiska förutsättningar

som föreligger för kommuner och landsting att

bedriva den lagstadgade verksamheten. Systemet med

inomkommunal utjämning leder till konstlade

motsättningar mellan kommuner och mellan landsting.

När vissa kommuner och landsting betalar stora

summor i avgift och andra får del av bidrag i

motsvarande utsträckning skapas dessutom möjligheten

till och föreställningen om att medel från en kommun

används till olika icke lagstadgade verksamheter

eller investeringar. Utjämningen mellan kommuner och

landsting är enligt utskottet en statlig uppgift.

I den av regeringen föreslagna modellen med en

långtgående inomkommunal utjämning är incitamenten

för tillväxt och expansion inte bara små utan direkt

kontraproduktiva. Tillväxtkommuner med hög

skattekraft riskerar att på grund av sänkta bidrag

förlora ekonomiskt på företagsetablering och ökade

skatteintäkter. Utskottet ställer sig således

kritiskt till att de skadliga marginaleffekterna

inte eliminerats med liggande förslag.

Utskottet konstaterar vidare att en omfattande och

allvarlig kritik under remisstiden förts fram mot

utredningen (SOU 1998:151), som ligger till grund

för propositionen. Kritiken har gått ut på att

redskapet för kostnadsutjämningen, den s.k.

standardkostnadsmetoden, räknar in även högst

påverkbara faktorer. Detta är tvärtemot vad

regeringen hävdar i sin proposition. En del för

kommunerna opåverkbara faktorer som hyres-, löne-

och prisnivåer finns inte med i systemets

uträkningar, medan andra finns med. Till detta

erkänner utredningen öppet att väsentlig statistik

saknas. Ytterligare kritik riktas mot att man har

utgått från inaktuella siffror på landstingssidan

samt inte kunnat beakta det förändrade

huvudmannaskapet inom äldresjukvård och psykiatri,

vilket inte redovisas separat i den kommunala

bokslutsstatistiken.

Standardkostnadsmetoden har enligt kritiken ibland

baserats på genomsnittlig servicestandard, vilket

får till följd att utjämningen premierar hög

servicekostnad och bestraffar tidigare besparingar

och effektivitet. Utskottet anser inte att denna

kritik bemötts eller att bristerna åtgärdats under

remisstiden eller i propositionen. Vidare är

utskottet kritiskt mot att inte LSS-verksamheten

förs in i systemet samt mot propositionens hantering

av t.ex. verksamhetsområdena barnomsorg, hälso- och

sjukvård och äldreomsorg. Med nuvarande system

premieras och permanentas den kommunala barnomsorgen

framför andra omsorgsformer. Till detta kommer att

underlaget för hälso- och sjukvårdsmodellen bygger

på statistik från 1995 i Malmöhus läns landsting,

statistik vars relevans har ifrågasatts.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det är

nödvändigt med en ny utredning, som prövar en

radikal förbättring av kostnadsutjämningssystemets

träffsäkerhet, enligt principerna ovan med statlig

utjämning. Om utredningsarbetet inte skulle kunna

leda till en bättre träffsäkerhet, måste

ambitionsnivån sänkas och inriktas på mer generella

lösningar. Utskottet vill vidare framhålla att med

den politik som Kristdemokraterna förordar skulle

kommuner och landsting, utöver de ramar som

regeringen föreslår, tillföras 1,8 miljarder år

2000, 1,4 miljarder år 2001 samt 1,0 miljarder år

2002.

Med vad utskottet här anfört tillstyrks motion Fi40

(kd) yrkande 2. Motion Fi37 (m) yrkande 3 i denna

del avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande principer för förändringar i

utjämningssystemet

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi40 yrkande 2

och med avslag på motion 1998/99:Fi37 yrkande 3

i denna del som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. Principer för förändringar i

utjämningssystemet (mom. 2, motiveringen)

(fp)

Karin Pilsäter (fp) anser att den del av

finansutskottets ställningstagande under rubriken

Principer för förändringar i utjämningssystemet som

börjar med "Finansutskottet konstaterar att" och

slutar med "i detta avseende" bort ha följande

lydelse:

Finansutskottet konstaterar att regeringen i

propositionen uttalar att de grundläggande principer

för utjämningssystemet som riksdagen ställde sig

bakom år 1995 skall ligga fast. Utskottet delar

regeringens bedömning att huvudsyftet med systemet

även fortsättningsvis skall vara att skapa likvärdi-

ga ekonomiska förutsättningar för kommuner

respektive landsting.

Detta förutsätter ett utjämningssystem för

strukturellt betingade faktorer. Ett väl fungerande

utjämningssystem är ett viktigt positivt bidrag till

den kommunala självstyrelsen. En viktig grundprincip

är att systemet omfattar alla kommuner och

landsting.

Den nu aktuella propositionen avser enbart

kostnadsutjämningen. I arbetet med denna uppföljning

har systemet blivit än mindre genomskinligt och

förutsägbart. De metodproblem som funnits har

bekräftats och snarare förstärkts genom detta

arbete. Samtidigt har svårigheten i att separera

strukturella kostnadsskillnader från skattekraften

blivit än mer uppenbar. Flera av de föreslagna

förändringarna är sannolikt till det bättre,

samtidigt som en del förändringar förmodligen

försämrar utjämningen av de strukturella

kostnadsskillnaderna.

Mot bakgrund av detta anser utskottet att det i

avvaktan på ett nytt system varken är bättre eller

sämre att genomföra flertalet av föreslagna

förändringar.

6. Kostnadsutjämningen (mom. 3) (m)

Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm, Gunnar Axén och Bo

Lundgren (alla m) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Kostnadsutjämningen bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets mening bör, såsom framhålls i

motion Fi37 (m), den nuvarande uppbyggnaden av

kostnadsutjämningen frysas under de kvarvarande två

åren för systemet. Utskottet är medvetet om att den

s.k. Kommunala utjämningsutredningen föreslår vissa

förändringar som är väl underbyggda. Samtidigt kan

dock konstateras att stora delar av de föreslagna

förändringarna har utsatts för en mycket tung saklig

metodkritik av erfarna forskare. Bland annat har det

med rätta hävdats att sambandet mellan vissa

strukturella kostnader och en högre skattekraft till

stora delar negligeras. Detta gäller exempelvis

förhållandet mellan kommunens kostnader för högre

löner i offentlig sektor och en högre genomsnittlig

skattekraft till följd av detta. Det föreslagna

systemet åtgärdar inte, utan förstärker, de brister

som finns med dagens ordning. Mot denna bakgrund

anser utskottet att en frysning av

kostnadsutjämningen sätter ett större tryck på den

nya utredningen att arbeta snabbt.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att

regeringens förslag i propositionen till

lagstiftning om förändringar av kostnadsutjämningen

bör avslås av riksdagen. Utskottet avstyrker även

motionerna Fi41 (c) yrkandena 2 och 3, Fi210 (c)

yrkandena 42 och 43, Fi604 (s), N237 (fp) yrkandena

1 och 2, N275 (c) yrkande 6 och N327 (c) yrkande 4.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande kostnadsutjämningen

att riksdagen avslår proposition 1998/99:89 yrkandena 1 och 2

samt motionerna 1998/99:Fi41 yrkandena 2 och 3,

1998/99:Fi210 yrkandena 42 och 43,

1998/99:Fi604, 1998/99:N237 yrkandena 1 och 2,

1998/99:N275 yrkande 6 och 1998/99:N327 yrkande

4,

7. Kostnadsutjämningen (mom. 3) (c)

Lena Ek (c) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Kostnadsutjämningen bort ha följande

lydelse:

Utskottet noterar med tillfredsställelse att det i

propositionen genomförts förändringar i

kostnadsutjämningen i enlighet med vad Centerpartiet

reserverade sig för i utredningsarbetet, bl.a. vad

gäller kallortstillägg och integrationssatsningar.

Enligt utskottets uppfattning bör dock ytterligare

förändringar göras för att ge kommuner med vikande

befolkningsunderlag bättre förutsättningar att

upprätthålla en rimlig samhällsservice. För att ge

möjlighet till en lugnare anpassning krävs en faktor

som tar hänsyn till snabb befolkningsminskning. En

alternativregel vid större minskning än 2 % under en

tvåårsperiod bör därför införas. En motsvarande

regel behövs enligt utskottet också för landstingen

när det gäller anpassning av hälso- och sjukvården.

Utskottet anser vidare att höga strukturella

kostnader för kollektivtrafiken skall kompenseras.

Frågan om fördelningen mellan kommuner och landsting

i detta sammanhang bör också uppmärksammas.

Utskottet anser också att en ö-variabel måste vara

kvar då förekomsten av öar i en kommun är en

opåverkbar struktur som leder till ökade kostnader.

Merkostnader för att driva hälso- och sjukvård i

t.ex. Norrlands inland bör enligt utskottet också

övervägas ytterligare och i avvaktan därpå bör

nuvarande faktor i denna del frysas.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att

propositionens förslag till ändringar i

kostnadsutjämningen bör avslås av riksdagen.

Utskottet tillstyrker motionerna Fi41 (c) yrkandena

2 och 3, Fi210 (c) yrkandena 42 och 43, N275 (c)

yrkande 6 och N327 (c) yrkande 4 samt avstyrker

motionerna Fi604 (s) och N237 (fp) yrkandena 1 och

2.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande kostnadsutjämningen

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Fi41

yrkandena 2 och 3, 1998/99:Fi210 yrkandena 42

och 43, 1998/99:N275 yrkande 6 och 1998/99:N327

yrkande 4 samt med avslag på proposition

1998/99:89 yrkandena 1 och 2 och motionerna

1998/99:Fi604 och 1998/99:N237 yrkandena 1 och 2

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

8. Inkomstutjämningen (mom. 4) (m)

Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm, Gunnar Axén och Bo

Lundgren (alla m) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Inkomstutjämningen bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att den allvarligaste invändningen

mot dagens utjämningssystem är att statsmakterna

därigenom har medverkat till att man på kommunal

nivå har ytterst små möjligheter att öka sina

intäkter som en följd av en lokal politik som

stimulerar till ekonomisk tillväxt genom ökad

sysselsättning och lägre arbetslöshet. Kommunerna

saknar således incitament till att bidra till en för

landet nödvändig tillväxt med de skador som detta

medför för samhällsekonomin. Ekonomisk tillväxt

ligger i hela nationens intresse och får bl.a. till

följd att det finns mer resurser att fördela till de

delar av landet som har en sämre utveckling.

Utskottet vill understryka att kommunerna har en

rad verktyg som kan användas till att stimulera

tillväxt, allra viktigast är låg skatt men också

t.ex. ett bra och varierat utbud av skolor och

barnomsorg. Med dagens system får en tillväxt som

skapats genom framgångsrika satsningar inte

behållas. Alltfler kommuner upptäcker att deras

medverkan i välståndsbygget lokalt leder till

minskade resurser och därmed sämre service och högre

skattenivå. En sådan situation är enligt utskottets

mening givetvis ohållbar.

För många kommuner i Sverige är det av avgörande

betydelse att landet har ett positivt

företagarklimat, som stimulerar till nya företag och

fler riktiga jobb på arbetsmarknaden. Sker så kan

kommunerna i sin tur medverka till att

förutsättningarna lokalt tas till vara. Genom en

tillväxtvänlig och offensiv näringspolitik kan även

regioner i Sverige som på senare år haft en svag

utveckling lyckas vända den. Av föregående års

inkomststatistik kan man utläsa hur kommuner som

Aneby, Sävsjö, Eksjö, Markaryd, Boxholm, Kumla,

Norberg, Krokom, Berg, Bjurholm och Vännäs haft en

skattekraftstillväxt per invånare som ligger långt

över rikssnittet. Denna tillväxt har konfiskerats av

skatteutjämningssystemet, vilket ger en orimlig

signal. En bättre regional balans åstadkommes bäst

om hela landet får utvecklas till en tillväxt- och

företagarnation.

Enligt utskottets uppfattning räcker det mot den

angivna bakgrunden inte med en marginell justering

av utjämningsgraden för att åstadkomma den

nödvändiga stimulansen. Som grund kan nuvarande

utjämningsgrad t.o.m. bibehållas om man samtidigt

gör andra förändringar i systemet. Fokus bör då

sättas på stimulans av all positiv förändring av

skattekraften. Positiva förändringar av

skattekraften skall således kunna behållas, oavsett

vilken skattekraften varit föregående år. På så sätt

ges kommunerna, som utskottet ser det, mycket

tydliga signaler om att medverka till ekonomisk

tillväxt och att denna belönas också lokalt.

Utskottet anser i likhet med vad som sägs i motion

Fi37 (m) att det är viktigt att snabbt komma till

rätta med de groteskt tillväxtfientliga inslagen i

dagen system. Därför måste alla kommuner och

landsting redan fr.o.m. 1999 få behålla 100 % av den

positiva förändringen av den relativa skattekraften.

Om en sådan regel gällt mellan åren 1997 och 1998

hade enligt vad utskottet erfarit 120 kommuner som

med dagens system fått sin ökade skattekraft

konfiskerad i stället fått behålla denna. Kommuner

som förlorar relativ skattekraft skall få behålla

sin nuvarande garanti och får därmed ett bidrag som

täcker bortfallet. Dessa förändringar bör enligt

utskottet finansieras genom att det

invånarrelaterade bidraget justeras, enligt gjorda

beräkningar med ca 50 kr per invånare.

Utskottet tillstyrker med det anförda motionerna

Fi37 (m) yrkande 3 i denna del och Fi602 (m) samt

avstyrker motionerna Fi38 (fp) yrkande 2, Fi603 (kd)

och Fi606 (fp) yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande inkomstutjämningen

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Fi37 yrkande

3 i denna del och 1998/99:Fi602 samt med avslag

på motionerna 1998/99:Fi38 yrkande 2,

1998/99:Fi603 och 1998/99:Fi606 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

9. Inkomstutjämningen (mom. 4) (fp)

Karin Pilsäter (fp) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Inkomstutjämningen bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar det som anförts i motion Fi38 (fp)

att en såväl långtgående som felaktigt utformad

inkomstutjämning undergräver den kommunala

självstyrelsen och tar bort alla incitament för de

enskilda kommunerna att anstränga sig när det gäller

att förbättra förutsättningarna för människor och

företag i kommunen. Utjämningseffekterna i det

nuvarande systemet är mycket långtgående. Det

illustreras enligt utskottet av att alla kommuner

har inkomster som motsvarar mellan 99 och 102 % av

medelskattekraften.

Utskottet kan konstatera att för ett antal kommuner

uppstår en s.k. pomperipossaeffekt, dvs. att vid en

ökning av skatteunderlaget får kommunen betala en

avgift till systemet som är större än

skatteinkomstökningen. Utskottet anser att detta bör

åtgärdas med en omedelbar sänkning av

utjämningsgraden från nuvarande 95 % till 90 % för

att öka incitamenten till förbättrad skattekraft och

för att minska kommunernas marginalfälla. Utskottet

anser också att den nuvarande utformningen av

inkomstutjämningen drar bort uppmärksamheten från

det som är viktigare, nämligen att ekonomin kan växa

så att kommuner och landsting får ökade resurser.

Tillväxt är enligt utskottet en viktigare

förutsättning för kommunernas ekonomi än ökade

bidrag.

Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna

Fi38 (fp) yrkande 2 och Fi606 (fp) yrkande 2 samt

avstyrker motionerna Fi37 (m) yrkande 3 i denna del,

Fi602 (m) och Fi603 (kd).

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande inkomstutjämningen

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Fi38 yrkande

2 och 1998/99:Fi606 yrkande 2 samt med avslag på

motionerna 1998/99:

Fi37 yrkande 3 i denna del, 1998/99:Fi602 och

1998/99:Fi603 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

10. Det fortsatta uppföljnings- och

utredningsarbetet (mom. 5) (m)

Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm, Gunnar Axén och Bo

Lundgren (alla m) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Det fortsatta uppföljnings- och

utredningsarbetet bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående - i likhet med vad

Moderata samlingspartiet anfört i sin motion Fi37 -

framhållit att dagens inomkommunala utjämningssystem

bör avskaffas fr.o.m. den 1 januari 2002. Utskottet

har i avvaktan därpå förordat att vissa temporära

förändringar bör genomföras under de två

mellanliggande åren. Det fortsatta utredningsarbetet

bör mot den anförda bakgrunden givetvis ha en helt

annan inriktning än den som redovisas av regeringen

i propositionen.

Den nya utredningen bör i stället utforma ett nytt

utjämningssystem med en struktur som enligt

utskottet skall tillgodose följande grundläggande

önskemål:

· Dagens tillväxtfientliga system skall ersättas

med en ordning som tydligt belönar tillväxt och

kostnadseffektivitet för alla kommuner och

landsting.

·

· Dagens grundlagsstridiga system skall ersättas

med ett system som respekterar den svenska

grundlagen. Den kommunala självstyrelsen med

bl.a. dess syn på den kommunala

beskattningsrätten skall säkras. Det skall vara

staten - och inte kommuner och landsting

sinsemellan - som ger bidrag till kommuner och

landsting med för sina uppgifter otillräcklig

skattekraft.

·

· Dagens ogenomträngliga system skall ersättas med

ett enklare och mer genomskinligt system, bl.a.

som en följd av att en översyn görs av vilka

uppgifter som i framtiden bör ha en nationell

finansiering.

·

Med hänvisning till det anförda tillstyrker

utskottet motionerna Fi37 (m) yrkande 1 och Fi208

(m) yrkandena 12 och 13 samt avstyrker motionerna

Fi38 (fp) yrkande 1, Fi39 (s), Fi40 (kd) yrkande 3,

Fi41 (c) yrkande 1 och Fi42 (kd) yrkande 1.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande det fortsatta uppföljnings- och

utredningsarbetet

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Fi37 yrkande

1 och 1998/99:Fi208 yrkandena 12 och 13 och med

avslag på motionerna 1998/99:Fi38 yrkande 1,

1998/99:Fi39, 1998/99:Fi40 yrkande 3,

1998/99:Fi41 yrkande 1 och 1998/99:Fi42 yrkande

1 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

11. Det fortsatta uppföljnings- och

utredningsarbetet (mom. 5) (kd)

Mats Odell och Per Landgren (båda kd) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Det fortsatta uppföljnings- och

utredningsarbetet bort ha följande lydelse:

Utskottet har redan i det tidigare - med hänvisning

till vad som framförs av Kristdemokraterna i motion

Fi40 - förordat att propositionens förslag till

ändringar i det nuvarande utjämningssystemet skall

avslås. Utskottet har också haft principiella

invändningar mot systemet och pekat på brister i

såväl inkomstutjämningen som i kostnadsutjämningen.

Mot denna bakgrund är det naturligt att utskottet

inte heller kan ställa sig bakom regeringens

uppläggning enligt propositionen av det fortsatta

utredningsarbetet inom området. Det kan finnas

anledning att återkomma under denna övergångstid för

eventuella justeringar för särskilt utsatta kommuner

och landsting om Fi40 (kd) vinner riksdagens bifall.

Enligt utskottets mening bör detta arbete i stället

utgå från följande förutsättningar:

· Utredningen skall beakta att utjämningssystemet

skall ses i sammanhang med andra instrument att

utjämna regionala skillnader.

·

· Utredningen skall utreda förutsättningarna för

att ersätta den inomkommunala utjämningen med en

statlig utjämning. Utgångspunkten bör vara att

det inte är en uppgift för kommuner och landsting

att utjämna förutsättningarna för varandra.

·

· Utredningen skall pröva en radikal förbättring av

kostnadsutjämningssystemets träffsäkerhet. I

uppdraget skall ingå att eliminera den

kostnadsutjämning som nu i realiteten går

tillbaka på påverkbara faktorer samt tillföra

relevanta områden och variabler. Om

utredningsarbetet inte skulle leda till en bättre

träffsäkerhet måste ambitionsnivån sänkas och

inriktas på mer generella lösningar.

·

· Utjämningssystemet måste bli enklare och mer

begripligt för att dess demokratiska förankring

skall kunna förbättras.

·

Med vad utskottet här anfört tillstyrks motionerna

Fi40 (kd) yrkande 3 och Fi42 (kd) yrkande 1 samt

avstyrks motionerna Fi37 (m) yrkande 1, Fi38 (fp)

yrkande 1, Fi39 (s), Fi41 (c) yrkande 1 samt Fi208

(m) yrkandena 12 och 13.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande det fortsatta uppföljnings- och

utredningsarbetet

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Fi40 yrkande

3 och 1998/99:Fi42 yrkande 1 samt med avslag på

motionerna 1998/99:Fi37 yrkande 1, 1998/99:Fi38

yrkande 1, 1998/99:Fi39, 1998/99:Fi41 yrkande 1

och 1998/99:Fi208 yrkandena 12 och 13 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

12. Det fortsatta uppföljnings- och

utredningsarbetet (mom. 5) (c, fp)

Lena Ek (c) och Karin Pilsäter (fp) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Det fortsatta uppföljnings- och

utredningsarbetet bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att utjämningssystemet bör bli

föremål för ett fortsatt utvecklings- och

utredningsarbete. Enligt utskottets mening bör

följande utgångspunkter vara vägledande i detta

arbete:

· Det grundläggande syftet med utjämningssystemet

skall bibehållas. Systemet skall således bidra

till att skapa likvärdiga ekonomiska

förutsättningar för alla kommuner respektive

landsting att bedriva sin verksamhet. Kommuner

och landsting skall ha förutsättningar att kunna

erbjuda medborgarna i hela landet en likvärdig

kommunal service inom de obligatoriska

sektorerna.

·

· Systemet skall inte kompensera för skillnader i

servicenivå, kvalitet, effektivitet eller

avgiftssättning. Detta är något som den enskilda

kommunen själv eller det enskilda landstinget

självt väljer beroende på lokala behov och

prioriteringar.

·

· Systemet skall baseras på för kommunerna och

landstingen opåverkbara faktorer som mäter

strukturella kostnadsskillnader. Mot bakgrund av

den metodkritik som framförts bör nya metoder

övervägas i det fortsatta arbetet. Skattekraft

och strukturella kostnadsskillnader måste ses i

ett sammanhang och bör utjämnas tillsammans.

·

· Den s.k. pomperipossaeffekten i

inkomstutjämningen måste avskaffas samtidigt som

en relativt långtgående utjämning av

skattekraften i förhållande till de strukturella

förutsättningarna bibehålls.

·

· Systemet behöver bli enklare, genomskinligare och

mer förutsägbart samtidigt som en god

träffsäkerhet är nödvändig. Därför måste

metoderna utvecklas så att förklarande variabler

kan användas snarare än statistiska

samvariationer. Detta är nödvändigt för att

systemet skall bli mer korrekt, men också för

stabiliteten över tiden. Ett tydligare system är

också nödvändigt för att systemet skall få den

nödvändiga demokratiska förankringen.

·

Utskottet tillstyrker med det anförda motionerna

Fi38 (fp) yrkande 1 och Fi41 (c) yrkande 1 samt

avstyrker motionerna Fi37 (m) yrkande 1, Fi39 (s),

Fi40 (kd) yrkande 3, Fi42 (kd) yrkande 1 och Fi208

(m) yrkandena 12 och 13.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande det fortsatta uppföljnings- och

utredningsarbetet

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Fi38 yrkande

1 och 1998/99:Fi41 yrkande 1 samt med avslag på

motionerna 1998/99:Fi37 yrkande 1, 1998/99:F39,

1998/99:Fi40 yrkande 3, 1998/99:Fi42 yrkande 1

och 1998/99:Fi208 yrkandena 12 och 13 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

13. Uppgiftsfördelningen mellan stat och

kommun (mom. 6) (m)

Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm, Gunnar Axén och Bo

Lundgren (alla m) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Utgiftsfördelningen mellan stat och kommun

bort ha följande lydelse:

Utskottet förespråkar att en allmän översyn görs av

kommunernas uppgifter och ansvar. Syftet med

översynen skall vara att åstadkomma en renodling av

de egentliga kärnuppgifterna. En viktig utgångspunkt

är att medborgarna skall bli mindre beroende av det

offentliga. Utskottet anser också att det tydligare

bör fastställas vilka uppgifter en kommun får ha,

inte minst i relation till det privata näringslivet.

En mer distinkt rollfördelning ger förutsättningar

för den privata tjänstesektorn att växa och skapa

nya jobb och kan därmed bidra till att säkerställa

en bättre valfrihet för medborgarna.

Utskottet anser också att det krävs långsiktiga

reformer för att åtgärda systemfel i den offentliga

sektorn. Bland dessa reformer och riktlinjer märks:

· En tillväxtfrämjande politik för att stärka den

kommunala skattebasen.

·

· Större handlingsfrihet för kommunerna att bedriva

sin verksamhet anpassad till de lokala

förutsättningarna.

·

· En kraftfull prioritering av vård och omsorg, som

skall präglas av valfrihet och kvalitet.

·

· Vårdgaranti, som ger patienten ovillkorlig rätt

till vård när den behövs.

·

· Skolpeng, som garanterar familjens rätt att välja

skola.

·

· Kunkurrensutsättning och ökat kundval, som ger

ökad kvalitet och större valfrihet.

·

Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna

Fi14 (m) yrkande 9 och Fi208 (m) yrkande 14.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande uppgiftsfördelningen mellan

stat och kommun

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Fi14 yrkande

9 och 1998/99:Fi208 yrkande 14 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Kommunal näringsverksamhet m.m.

(mom. 7) (m, kd, c, fp)

Mats Odell (kd), Lennart Hedquist (m), Per Landgren

(kd), Anna Åkerhielm (m), Lena Ek (c), Karin

Pilsäter (fp), Gunnar Axén (m) och Bo Lundgren (m)

anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Kommunal näringsverksamhet m.m. bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är det mycket

väsentligt att all konkurrens mellan offentliga och

privata aktörer sker på lika villkor. Det är dock

vanligt att de offentliga aktörerna har

konkurrensfördelar framför de privata, främst när

det gäller tillgången till skattemedel. Detta

snedvrider konkurrensen och kan leda till att

resurserna inte används på bästa sätt samt till att

privata företag slås ut på grund av osund

konkurrens.

För att komma till rätta med detta bör enligt

utskottets mening en rad olika åtgärder vidtas. Så

behöver t.ex. reglerna för kommunal

näringsverksamhet bli tydligare och lättare att

upprätthålla. Detta har bl.a. belysts av

Underprissättningsutredningen i betänkandet

Konkurrens i balans (SOU 1995:105). Det är enligt

utskottet mycket otillfredsställande att

kommunallagens regler om kommuners och landstings

rätt att bedriva näringsverksamhet så ofta

överträds. En förändring av lagstiftningen bör

därför övervägas.

Utskottet anser att det också bör införas regler

som garanterar konkurrens på lika villkor på

marknader där offentliga och privata aktörer tävlar

om att få utföra uppdrag, t.ex. inom vården eller

omsorgen. Utskottet konstaterar att ett lagförslag

med en sådan modell har presenterats av

Underprissättningsutredningen. Det bör vidare prövas

att införa mer långtgående möjligheter att överklaga

kommunala beslut. Det bör därvid övervägas om

möjligheten att klaga på en verksamhet bör finnas så

länge den bedrivs. Klagorätten bör vidare inte bara

gälla om verkamheten drivs inom kompetensområdet

utan även frågan om den snedvrider konkurrensen

eller inte. Slutligen måste enligt utskottet

kommunallagen tillföras sanktionsmöjligheter som

skapar respekt både för lagens gränser och för

domstolarnas beslut.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi27

(fp, m, kd, c) yrkande 6. Motionerna Fi208 (m)

yrkande 11, Fi502 (m), Fi613 (m) yrkande 1, K355

(fp) yrkande 1, A811 (fp) yrkande 13, N215 (m)

yrkande 1 och N333 (fp) yrkande 3 är därmed i viss

mån tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande kommunal näringsverksamhet m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi27 yrkande 6

och med anledning av motionerna 1998/99:Fi208

yrkande 11, 1998/99:Fi502, 1998/99:Fi613 yrkande

1, 1998/99:K355 yrkande 1, 1998/99:N215 yrkande

1, 1998/99:N333 yrkande 3 och 1998/99:A811

yrkande 13 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

15. Kostnadsansvaret för socialbidragen

(mom. 10) (fp)

Karin Pilsäter (fp) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Kostnadsansvaret för socialbidragen bort ha

följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att individ- och

familjeomsorgens andel i de kommunala budgetarna har

ökat. Särskilt i storstadskommunerna växer

socialbidragskostnaderna. I dessa kommuner finns en

större andel arbetslösa och äldre som får

socialbidrag på grund av att de inte kommit in i

försäkrings- och pensionssystemen. Detta innebär

dels att socialbidragskostnaderna tränger ut annan

angelägen verksamhet, dels att dessa arbetslösa får

sämre stöd och sämre möjligheter att kunna ta sig in

på arbetsmarknaden.

Staten och kommunerna bör enligt utskottet ta ett

gemensamt ansvar för att människor kommer ur

bidragssystemen och får jobb och lön. Staten och

kommunerna bör därför dela på kostnaden för

socialbidragen. Detta kan genomföras genom att

staten påtar sig ett direkt kostnadsansvar och att

motsvarande summa dras från de generella

statsbidragen till kommunerna. På detta sätt blir en

sådan reform statsfinansiellt neutral vid nuvarande

socialbidragsnivå.

Med vad utskottet här anfört tillstyrks motion

Fi606 (fp) yrkande 3 och avstyrks motion Fi609 (s).

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande kostnadsansvaret för

socialbidragen

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi606

yrkande 3 och med avslag på motion 1998/99:Fi609 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Propositionens lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i lagen

(1995:1515) om utjämningsbidrag till

kommuner och landsting

2. Förslag till lag om ändring i lagen

(1995:1516) om utjämningsavgift för

kommuner och landsting

3. Förslag till lag om ändring i lagen

(1995:1517) om införande av lagen

(1995:1514) om generellt statsbidrag till

kommuner och landsting, lagen (1995:1515)

om utjämningsbidrag till kommuner och

landsting och lagen (1995:1516) om utjäm-

ningsavgift för kommuner och landsting

Finansutskottets offentliga utfrågning om det

kommunala utjämningssystemet

Tid: Torsdagen den 18 mars 1999 kl. 08.00-10.55

Lokal: Förstakammarsalen

Inbjudna

Svenska Kommunförbundet

- Margot Wikström, ordförande

- Johnny Magnusson, vice ordförande

Landstingsförbundet

- Lars Isaksson, ordförande

- Ralph Lédel, styrelseledamot

Kommunala utjämningsutredningen

- Lennart Tingvall, huvudsekreterare

Professor Ernst Jonsson, Stockholms universitet

Ekonom Mats Morin, LO

Deltagande ledamöter

Jan Bergqvist (s), ordförande

Mats Odell (kd), vice ordförande

Lennart Hedquist (m)

Sonia Karlsson (s)

Fredrik Reinfeldt (m)

Sven-Erik Österberg (s)

Siv Holma (v)

Per Landgren (kd)

Lena Ek (c)

Karin Pilsäter (fp)

Marie Engström (v)

Agne Hansson (c)

Protokoll från finansutskottets offentliga

utfrågning torsdagen den 18 mars 1999 om det

kommunala utjämningssystemet

Ordförande Jan Bergqvist (s): Välkomna till

finansutskottets utfrågning om det kommunala

utjämningssystemet. Vi är glada att vi här hos oss i

dag har representanter från Kommunförbundet,

Landstingsförbundet, Kommunala utjämningsutredningen

samt Ernst Jonsson från Stockholms universitet och

Mats Morin från Landsorganisationen. Vi skall med

intresse lyssna på vad ni har att säga. Jag ber

först att få överlämna ordet till Kommunförbundets

ordförande Margot Wikström.

Margot Wikström: Tack, herr ordförande. Får jag

först säga att vi har arbetat ganska länge med vårt

yttrande i förbundsstyrelsen. Det började i

december. Sedan har vi haft dragningar både i

styrelsen och framför allt i vårt beredningsutskott.

Vi har vänt och vridit. Vi har haft en gemensam

ambition att få fram ett yttrande där vi är eniga om

grundprinciperna. Det har vi lyckats med. Vi har en

rad särskilda yttranden, men en enig

förbundsstyrelse står bakom det förslag som är

insänt som yttrande.

Man kan slå fast att det måste finnas ett

utjämningssystem och att alla kommuner bör vara med

i det systemet. Detta är vår grundinställning. Vi

ställer oss bakom huvudprinciperna i det förslag som

ligger framme, men vi har också en rad synpunkter

som kräver justeringar.

Det handlar om viktiga strukturella behovs- och

kostnadsskillnader som vi inte anser återspeglas på

ett riktigt sätt. Det första gäller invånare med

utländsk härkomst. Vi säger att de kommuner som har

en stor andel invånare med utländsk härkomst i sin

befolkning inte kompenseras för detta. Vi

konstaterar vidare att statens ersättning till

kommunerna när det gäller flyktingar och invandrare

inte täcker kostnaden för flyktingmottagningen, som

var avsikten när systemet infördes 1991. Det

återspeglas av det faktum att kommunernas kostnader

är 15 % högre än den ersättning under tre och ett

halvt år som generalschablonen täcker.

Vi efterlyser egentligen ett nytt system när det

gäller flyktingar och invandrare. Det systemet måste

kompensera kommunerna fullt ut. Vad vi säger är att

man bör införa en statlig introduktionsersättning

som garanterar försörjningen under

introduktionsperioden. Introduktionsperioden skall

avslutas med arbete eller arbetsmarknadsåtgärd som

kvalificerar till arbetslöshetsersättning.

Efter introduktionsperioden bör de merkostnader som

följer av flyktinginvandringen beaktas som

strukturella och utjämnas i kostnadsutjämningen. Men

vi säger också att det generella statsbidraget bör

ökas så att det ger kommunkollektivet full täckning

för merkostnaderna. Det problem vi ser i dag är att

det är kommunkollektivet som tar dessa merkostnader

för de kommuner som inte får kostnadstäckning för

flyktinginvandringen. Detta leder till spänningar

internt i kommunerna. Det är naturligtvis inte alls

bra långsiktigt vare sig för demokrati eller för

samhälle.

Sedan pekar vi på befolkningsminskningens effekter.

210 av Sveriges numera 289 kommuner har förlorat

folk den senaste treårsperioden. 45 000 invånare har

lämnat bara de s.k. skogslänen under denna period.

Detta ger väldiga återeffekter på framför allt de

kommunala bostadsföretagens ekonomi. Det finns,

säger vi, ett mycket tydligt samband mellan

vakansgraderna och befolkningsminskningen. Vi menar

att det är strukturella kostnader som kommunerna

inte rår på. Befolkningen flyttar, men husen står

tomma kvar.

Vi pekar vidare på att den s.k.

pomperipossaeffekten i utjämningen långsiktigt

undergräver systemets legitimitet. Vi menar att den

på något sätt måste elimineras om man skall få ett

långsiktigt och hållbart utjämningssystem. I dag har

vi 18 kommuner som drabbas av pomperipossaeffekten.

Vi säger vidare att de fasta införandetilläggen

måste ligga kvar efter 2003 - annars kommer många

kommuner att drabbas av orimligt stora förluster.

Det är inte acceptabelt att låta övriga kommuner stå

för den kostnaden, eftersom det till största delen

handlar om att förhindra att systemet får orimliga

regionalpolitiska konsekvenser. Vi slår med

eftertryck fast att regionalpolitiken är en statlig

uppgift. Därför bör staten också ta den kostnaden.

Vi vill ha kvar kallortstillägget med hänvisning

till att utredningen själv inte kan avgöra om

förändringen när det gäller kallorten beror på att

lönerna för människor inom samma yrkesgrupp

utvecklas olika eller om den beror på att

personalens sammansättning har utvecklats annorlunda

i kallortskommunerna. Det föreligger alltså

oklarheter på den punkten, och mot den bakgrunden

säger vi att kallortstillägget tills vidare skall

vara kvar.

Kollektivtrafiken skriver vi en del om. Vi

konstaterar att vi egentligen inte är nöjda med

någon av modellerna. Vi efterlyser en modell med

bruttokostnader som på ett riktigare sätt

återspeglar kollektivtrafikens kostnader.

Vi säger vidare att byggkostnaderna rimligen bör

vara kvar. Man kan faktisk inte bortse från att

byggkostnader till viss del är strukturellt

betingade. Men vi säger också att det måste

uppdateras.

Detta är huvuddragen. Ni från tjänstemannasidan,

eller Johnny Magnusson, får komplettera mig om jag

har bommat någonting här. Det är huvuddragen i vårt

förslag till yttrande. Bakom det som jag nu har

talat om står en enig förbundsstyrelse med samtliga

ingående partier.

Ordföranden: Vi tackar Margot Wikström och

överlämnar ordet till Johnny Magnusson.

Johnny Magnusson: Jag kan mycket kort komplettera

med att säga att det är riktigt som Margot säger att

vi i styrelsen har arbetat för att hitta en gemensam

linje. Vi har då valt att redovisa våra speciella

synpunkter i särskilda yttranden som har bifogats.

Två saker har diskuterats väldigt mycket. Jag vill

understryka att en långt driven inkomst- och

kostnadsutjämning är en besvärande faktor när det

gäller det kommunala självstyret, eftersom

manöverutrymmet i de enskilda kommunerna blir

relativt litet. Ett annat problem med dessa komplexa

system är att det är svårt för medborgarna att se

igenom dem och ta reda på hur inkomsterna kommer

till kommunen. Vilka faktorer är inblandade? För

många aktiva kommunalpolitiker är det snart

nästintill omöjligt att redovisa hur systemen

fungerar.

Slutligen vill jag understryka det som Margot redan

har sagt, dvs. att den s.k. pomperipossaeffekten

fullkomligt undergräver systemets legitimitet på

längre sikt. Den ger så uppenbart felaktiga

incitament till vissa kommuner.

Det kan räcka för nu. Jag kan återkomma.

Ordföranden: Vi tackar Johnny Magnusson och ger

ordet till Landstingsförbundets ordförande Lars

Isaksson.

Lars Isaksson: Jag tackar för detta. Jag tackar

också för att vi har fått möjligheten att redovisa

våra synpunkter. Förra gången förbundet skulle lämna

ifrån sig ett yttrande i denna fråga orkade vi inte

igenom processen. Denna gång har vi gjort det. Jag

skall nu redovisa huvuddragen i styrelsens beslut,

som jag kan säga att en relativt bred majoritet har

ställt sig bakom. De moderata företrädarna har

lämnat en reservation, och därför skall

landstingsrådet Ralph Lédel från Stockholm

självfallet sedan få tillfälle att utveckla

moderaternas synpunkter. Min partikollega Claes

Ånstrand från Stockholm har också lämnat en

reservation på några punkter.

Jag vill inledningsvis också, som Margot gjorde,

slå fast att vi självfallet är för ett väl

fungerande utjämningssystem och att det är av mycket

stor betydelse för kommunsektorn. Syftet skall vara

att skapa lika förutsättningar att bedriva kommunal

verksamhet i olika delar av landet. Systemet måste

ha en sådan konstruktion att det kan uppnå en hög

grad av legitimitet i hela landet.

Det är också nödvändigt att utjämningen kan förenas

med en fortsatt reell kommunal beskattningsrätt. Det

är viktigt att understryka.

De förslag till förändringar som föreslås av

utredningen får naturligtvis mycket stor betydelse

för de enskilda landstingens ekonomiska situation.

För landsting som har stora sparbeting för att nå

balans till år 2000 försvåras situationen

naturligtvis ytterligare om utjämningssystemet

medför ytterligare ekonomiska påfrestningar. Därför

har vi sagt i ett antal olika rapporter att vi

behöver tillföra landstingssektorn ca 5 miljarder i

ökade resurser om vi skall återställa samma

tillgänglighet och standard i hälso- och sjukvården

som vi hade 1994. Vi menar att utredningens förslag

inte kan genomföras utan att man samtidigt från

riksdagens sida fattar beslut om att man skall

tillse att landstingssektorn får ett generellt

tillskott i denna storleksordning enligt de krav som

vi tidigare har redovisat till regeringen.

Utredningens förslag om ett fast införandetillägg

som begränsar den maximala förlusten till 600 kr per

invånare gäller till år 2003. Om tiden därefter sägs

det ingenting från utredningen. Vi från

Landstingsförbundet menar att det är alldeles

uppenbart att riksdagen måste ta ställning till vad

som skall ske också efter år 2003. Ett alternativ

skulle naturligtvis vara att förlänga det fasta

införandetillägget.

Dessutom redovisar vi sedan ett antal konkreta

förslag när det gäller inkomst- och

kostnadsutjämningen. Jag skall ta dem ganska

rapsodiskt, herr ordförande.

Kompensationsgraden i inkomstutjämningen anser vi

bör sänkas till 90 %, delvis därför att de effekter

som bl.a. Margot redovisade skall försvinna. Det

gäller det vi uttrycker som pomperipossaeffekten.

Den skulle lindras om man gick ned till en

kompensationsgrad på 90 %.

Förändringarna av utjämningsmodellen när det gäller

hälso- och sjukvården bör genomföras enligt det

förslag som ligger framme. Vi anser att det finns

ett antal punkter som man på något sätt behöver

bereda ytterligare antingen nu eller i nästa fas.

Vad vi pekar på är att det finns vissa

storstadsproblem som vi tycker behöver utredas

närmare. Det gäller bl.a. alkohol- och

narkotikarelaterade skador, tortyrskador hos

flyktingar osv.

Den föreslagna kompensationen för gles bebyggelse

behöver ses över. Vi har, när vi har analyserat

materialet, kommit fram till att man behöver väga in

helikoptertransporter och annat som medför kostnader

för sjukvården i glesbygd. Det gäller en del av det

som vi utgår från som standardkostnader.

Sedan har vi frågan om utjämning av

kollektivtrafiken. Den bör ske länsvis i en särskild

modell, gemensam för kommuner och landsting. Den

nuvarande 50/50-fördelningen av kostnadsersättningen

för kollektivtrafiken mellan kommuner och landsting

måste enligt vår uppfattning ersättas med en

fördelning efter de faktiska kostnaderna - en

faktisk fördelning utifrån de kostnader som man har

för respektive huvudman.

Jag vill bara göra ett tillägg. Den situation vi

har i Stockholm är, förefaller det mig, alldeles

felaktig. Man kompenserar Stockholms kommuner för

någonting som de inte har utgifter för. Det är en

princip som jag absolut inte kan förorda. Man skall

inte ersättas för något som man inte har utgifter

för. Utskottet bör, tycker jag, ta sig en ordentlig

titt på hur det fungerar.

Vi har också berört frågan om att kompensation för

befolkningsminskning kanske också behöver införas i

landstingssystemet. Vi ser i dag att detta leder

till anpassningskrav även på landstingsnivån.

Slutligen, herr ordförande, kan jag säga att vi har

lämnat över vår skrift Ekonominytt till

sekretariatet, där bakgrunden till vårt förslag om

ekonomin och de fem miljarderna redovisas. Detta var

en mycket kort summering av förbundets uppfattning i

denna fråga.

Ordföranden: Tack, Lars Isaksson. Då är det Ralph

Lédel som har ordet.

Ralph Lédel: Tack så mycket för att även vi har fått

komma hit och presentera våra synpunkter. Som Lars

Isaksson sade hade vi delade meningar i

Landstingsförbundets styrelse. Det gällde det man

kan kalla huvudpunkten, dvs. om detta system skall

vara statligt eller om kommuner och landsting skall

skicka pengar till varandra. Det är bekant att vi

har en annan uppfattning från Moderata

samlingspartiet i den frågan. Vi tycker att systemet

skall vara helt statligt när det gäller kommunal

skatteutjämning.

I vår reservation, som det säkert kommer att pratas

mer om här i dag, tog vi också upp att det system

som nu presenteras är tillväxtfientligt. Det kan

synas lite konstigt. När man skall satsa väldigt

mycket på tillväxt drämmer man till ett antal

kommuner och landsting som skapar tillväxt och

bestraffar dem. Vi tycker alltså att ett nytt system

skall utredas. Jag skall inte prata mer om den

partipolitiska skillnaden.

I övrigt ställer även vi upp på de synpunkter som

Lars Isaksson har talat om. Det finns vissa

felaktigheter. På min första overheadbild ser man

när det gäller landstingssektorn att systemet

dessvärre ensidigt drabbar Sveriges största

landsting - det i Stockholm - med en förlust på 3,6

miljarder kronor, medan i stort sett alla andra

landsting går oskadda eller något stärkta ur detta

system. Att det är så fantastiska skillnader tycker

vi och även Landstingsförbundet är felaktigt. Från

socialdemokraterna i Landstingsförbundets styrelse,

och från Claes Ånstrand som representerar Stockholm,

kommer en stor tveksamhet när det gäller hur man har

räknat på sjukvårdskostnaderna. Vi anser nog i

Stockholm att vi har ganska höga sjukvårdskostnader.

Vi skall inte bestraffas för detta.

Nästa bild gäller den helt felaktiga fördelningen

mellan kommuner och landsting vad beträffar

kollektivtrafiken. Lars Isaksson redogjorde för

detta, och vi har en gemensam uppfattning i

Landstingsförbundet. I Stockholmsområdet gäller

detta även färdtjänsten. Jag vill exemplifiera med

en bild. I och med denna som vi tycker felaktiga och

orättvisa beräkning förlorar Stockholms läns

landsting 910 miljoner. Det har sagts mig att det

beror på en teknisk fråga. Jag skulle vilja passa på

att skicka med en fråga till utredningen. Det kan

väl inte vara så att Stockholms läns landsting skall

drabbas av en förlust på 910 miljoner kronor på

grund av en teknisk fråga och på grund av att man

inte kan ställa om datamaskiner och

beräkningsmodeller? Då måste någonting vara fel.

Den sista punkten som är viktig, som även Margot

talade om, handlar om legitimiteten. Den bild jag nu

visar är lite skämtsam, men det ligger naturligtvis

väldigt mycket allvar bakom. Denna bild har en av

mina medarbetare gjort. Så här skulle det se ut om

man gjorde en uträkning för varje kommun. Systemet

är nästintill obegripligt för alla människor i

Sverige. Jag tror att det är en allvarlig

legitimitetsfråga. I framtiden blir det väldigt

svårt att demokratiskt förklara sådana här knepiga

system för olika människor som följer detta. Om man

skall ha ett system måste man för Guds skull göra

det betydligt enklare, så att folk begriper det.

Ordföranden: Tack, Ralph Lédel. Så är det dags för

Kommunala utjämningsutredningen. Lars Eric Ericsson,

ordförande i utredningen, är sjuk och kan inte vara

med i dag, men utredningens talan kommer att föras

av huvudsekreteraren Lennart Tingvall.

Lennart Tingvall: Tack så mycket. Jag utgår ifrån

att utredningens förslag och effekterna av förslaget

är väl kända i denna krets. Vad jag tänker ta upp är

några av de principiella utgångspunkter som

utredningen har arbetat efter och som har lett till

det resultat som vi har fått.

Först vill jag ta upp utredningens uppdrag. Det har

ju varit att se över den del av systemet som rör

kostnadsutjämningen, som infördes för drygt tre år

sedan. Syftet var då att man skulle utveckla detta

system. Det gällde alltså kostnadsutjämningen i

första hand. Det framgår klart av direktiven.

Kommittén fick med andra ord ingen beställning på

att göra ett nytt system, utan det var fråga om att

man skulle göra justeringar i det befintliga

systemet i den mån som det behövdes.

I sitt arbete har utredningen utgått från de

principer som riksdagen antog under 1995, dvs. målet

att man skall skapa likvärdiga förutsättningar för

alla kommuner och alla landsting när det gäller att

kunna erbjuda likvärdig service till sina invånare,

och att det skall kunna ske oberoende av

inkomstförhållanden och av strukturella

förutsättningar i kommunerna. Detta ställer krav på

en långtgående utjämning av skatteinkomster och

strukturella kostnadsskillnader.

Utredningen har vidare utgått från den

utjämningsteknik som riksdagen fattade beslut om

1995, nämligen att man skall ha två delsystem: ett

system som utjämnar inkomstskillnaderna och ett

system som utjämnar de strukturella

kostnadsskillnaderna. Utjämningen sker genom bidrag

och avgifter från skatteinkomsterna.

Utredningen har också utgått ifrån den

utjämningsmetod som man använder i detta system,

nämligen standardkostnadsmetoden, som innebär att

man räknar ut de strukturella kostnadsskillnaderna

verksamhetsvis - en för barnomsorgen, en för

äldreomsorgen osv. - för de olika verksamheter som

ingår. I det sammanhanget har man också utgått från

att skillnader i servicenivå, kvalitet, effektivitet

och avgifter inte skall ingå i denna

kostnadsutjämning. Den skall ske utifrån oberoende

och för kommunerna och landstingen opåverkbara

faktorer.

Som jag nämnde var beställningen från regeringen

till utredningen att följa upp kostnadsutjämningen,

men utredningen såg sig inte förhindrad att föreslå

förändringar i andra delar av systemet. När det

gäller inkomstutjämningen har utredningen i ett

avsnitt i betänkandet redovisat problemet med de

negativa marginaleffekterna eller

pomperipossaeffekten, och också vilka möjliga

tekniska förutsättningar som finns för att reducera

pomperipossaeffekten eller helt få bort den. Det har

inte funnits majoritet i kommittén för att göra de

förändringarna i inkomstutjämningen som skulle

krävas för att få bort dessa effekter. I ena fallet

skulle det leda till att man kom i konflikt med

målet om en långtgående utjämning mellan kommunerna

eller att den avgift som man betalar till systemet

skulle kunna komma att bli påverkbar. Det har alltså

inte funnits något gehör för att göra de

förändringarna. Dessutom var riksdagen och

regeringen mycket väl medvetna om problemet med de

negativa marginaleffekterna när de fattade beslut om

systemet. Det är inget nytt som har kommit fram.

Man kan konstatera utifrån det jag har sagt att

mycket av den kritik som har riktats mot

utredningens förslag egentligen är en kritik mot

hela systemet och inte mot de förändringar som

utredningen har föreslagit.

Inte heller när det gäller införandereglerna och

infasningen av nuvarande system, som påbörjades när

systemet infördes 1996, har kommittén föreslagit

några förändringar. Man fortsätter enligt förslaget

i samma riktning och med samma takt fram till 2003.

Kommittén har alltså inte tagit ställning till vad

som skall hända efter 2003, men det är givet att man

måste göra det förr eller senare.

Utredningen har inte heller funnit det möjligt att

täcka in behovet av regionalpolitik i ett

utjämningssystem som i praktiken bygger på en

inomkommunal finansiering, utan det behovet måste i

stället täckas genom särskilda statliga medel, och

då vid sidan av utjämningssystemet.

De förändringar som utredningen föreslår gäller

alltså kostnadsutjämningen. När detta system

beslutades under 1995 påpekades en hel del brister i

kostnadsutjämningen, t.ex. i

kompletteringspropositionen 1995. Redan då sade man

att systemet måste utvecklas särskilt i de delar där

det redan vid införandet står klart att modellen

eller faktorerna behöver förbättras. Som exempel i

kompletteringspropositionen angavs hälso- och

sjukvården och barnomsorgen. I de direktiv som

utredningen sedan fick har man också angivit att

kollektivtrafik och individ- och familjeomsorg också

skulle prioriteras. Man var alltså på ett tidigt

stadium - innan systemet infördes - medveten om att

det behövde göras förbättringar därför att man

egentligen inte var riktigt nöjd med de lösningar

som fanns.

Om jag skall komma in på det uppföljningsarbete som

utredningen har gjort kan jag säga att man har

kunnat se att systemet i vissa delar har kommit i

otakt med utvecklingen under 1990-talet. En hel del

av det underlag som utjämningen i nuvarande system

bygger på är alltså samband och data från början på

1990-talet. Nu är det alltså 1999. Det främsta

exemplet på ett område där utjämningssystemet har

kommit i otakt med verkligheten är individ- och

familjeomsorgen, där sambanden mellan de faktorer

som har betydelse fastställdes utifrån förhållandena

under 1990-talets början. Vi vet alla vad som sedan

har hänt på detta område i Sverige. Det har alltså

visat sig att det inte håller måttet.

En sak som utredningen har fått kritik för är att

man har utgått från de faktiska kostnaderna för

kommuner och landsting; de kommuner som har gjort

besparingar eller blivit effektiva skulle då komma

att bestraffas när man gör en översyn av systemet på

det sätt som utredningen har gjort. Men den kritiken

är felaktig. Den som spar eller blir effektiv

bestraffas inte i systemet utan får mer pengar över

till annat. Man kan sänka skatten eller avgifterna,

eller man kan göra någonting annat.

Individ- och familjeomsorg och kollektivtrafik är

de enda delar i kostnadsutjämningen där man utgår

från de faktiska kostnaderna. Det är i och för sig

en brist, men det nuvarande systemet utgår precis på

samma sätt från de faktiska kostnaderna. Men när det

gäller t.ex. individ- och familjeomsorg är

inflytandet från den enskilda kommunens värde, när

man fastställer relationerna mellan de olika

faktorer som man baserar utjämningen på, mycket

marginellt för totalresultatet. Dessutom är det

relativt svårt att göra besparingar inom den

verksamheten, eftersom det i stor utsträckning är

fråga om att betala ut pengar till andra som kan gå

till en högre instans och klaga om de inte får rätt.

Slutligen vill jag säga att utredningen har varit

väldigt noga med att utjämningen skall bygga på för

kommuner och landsting opåverkbara faktorer för att

de inte skall kunna manipulera systemet. Det är den

främsta anledningen till att man inte har velat

utjämna skillnader när det gäller LSS-verksamhet

inom ramen för systemet. Den måste ju grundas på av

kommunerna fattade beslut. Och trots att det finns

ett stort behov av att utjämna skillnader i den här

verksamheten tycker utredningen att det inte bör ske

inom systemet utan med särskilda statsbidrag.

Jag tänkte inledningsvis inte gå in mer på

utredningens förslag, men jag skall naturligtvis

försöka besvara de frågor som ställs. Jag kan dock

mycket kort kommentera den remissammanställning som

har delats ut. Den gäller de olika delarna i

utjämningssystemet, inklusive principiella

synpunkter och de verksamheter som ingår i det här

komplicerade systemet. Vi ser t.ex. att 75 % av

kommunerna tycker att de principiella

utgångspunkterna är acceptabla. Man har alltså

positiva synpunkter. När det gäller flertalet

verksamheter och delar av systemet ligger

procenttalen på mellan 70 och 80 %. Det är alltså en

stor andel av kommunerna och också av landstingen -

fast det är färre landsting som har besvarat den här

enkäten.

Den del av kommunernas kostnadsutjämning som det är

lägst acceptans för inom kommunsektorn är

kollektivtrafiken. Det är ingen som är nöjd.

Kommunerna utanför storstäderna tycker att

kollektivtrafiken inte skall vara med över huvud

taget eller kompenseras i väldigt liten

utsträckning, medan kommunerna som ligger i

storstadslänen tycker att man skall kompensera

kollektivtrafiken till 100 %. Den är ju bara

kompenserad till 75 % i dag. Acceptansen är alltså

lägre från två olika utgångspunkter.

Tack så mycket!

Ordföranden: Vi tackar Lennart Tingvall och

överlämnar ordet till professor Ernst Jonsson.

Ernst Jonsson: Tack! Jag har som egenskap av

remissinstans granskat utredningen. Jag skrev först

en rapport som skickades in till departementet.

Sedan har jag gått vidare och skrivit en rapport

till som heter Den föreslagna kostnadsutjämningen -

når den sitt syfte? Den kom från trycket i går, och

jag kommer att dela ut den här i dag.

Vi kan titta på bild nr 1. Utredningen har gjort

klart de principiella utgångspunkterna. Det har jag

inga invändningar mot. Man betonar att man skall

kompensera för opåverkbara faktorer. Och i enlighet

med den kommunala självstyrelsen får kommunerna ett

bidrag eller ett avdrag via skatteutjämning. Sedan

är det upp till kommunerna att avgöra hur långt de

vill gå. Om de t.ex. vill ha en högre servicenivå

och en större grad av behovstäckning får de ta ut en

högre skatt eller högre avgifter. De kan välja att

ha en högre standard på ett sjukhem, t.ex. en högre

personaltäthet än vad genomsnittet av kommunerna

har för att det skall bli en bättre omvårdnad. Då

får de ta ut högre skatt. Omvänt kan ett sjukhem ha

en högre personaltäthet utan att det kommer till

uttryck i en bättre omvårdnad; det är ett tecken på

en lägre effektivitet. Det får man själv stå för.

Det innebär att en kommun kan få en standardkostnad

för äldreomsorg som avviker från dess verkliga

kostnad därför att servicenivån, graden av

behovstäckning och standarden avviker från

genomsnittet. Standardkostnaden bygger på en

genomsnittlig behovstäckning och standard i

kommunerna.

Det jag tycker är en brist i utredningen är

följande:

Man borde ha kartlagt i vilken grad påverkbara

kostnadsskillnader mellan kommunerna föreligger. Vi

kan titta på bild nr 2. Om man hade velat testa sina

beräkningar av standardkostnader borde utredningen

ha resonerat på det sättet. Och det har de gjort i

ett fall, nämligen när det gäller barnomsorg. Om man

jämför den beräknade standardkostnaden med den

redovisade kostnaden kan man, när det gäller

barnomsorg, visa att personaltätheten är mycket

lägre i förortskommunerna. Då finns det skäl att

förvänta att standardkostnaden blir högre än den

faktiska kostnaden. Omvänt: glesbygdskommuner har

högre personaltäthet. Då bör den beräknade

standardkostnaden vara lägre än den redovisade

kostnaden. Det här stämmer alltså när det gäller

barnomsorgen. Det är just i det fallet som

utredningen har gått in och gjort en analys. Om man

tar dessa åtta kommungrupper stämmer det

genomgående, när det gäller barnomsorgen, att

avvikelserna mellan standardkostnader och redovisade

kostnader går i rätt riktning.

Men om vi tittar på äldreomsorgen kan vi se att

storstäder och förortskommuner har en lägre

utbudsnivå. Den uppgiften bygger på Kommunförbundets

statistik. De har 14 % lägre utbudsnivå, dvs. ett

lägre serviceindex. Den skillnaden kan till en viss

del bero på en lägre grad av behovstäckning, men

också lägre personaltäthet. Då borde man förvänta

sig att standardkostnaden väsentligt överstiger den

redovisade. Den överstiger något.

Glesbygdskommunerna har omvänt en högre utbudsnivå,

en högre servicenivå och en högre personaltäthet. Då

borde man förvänta sig att standardkostnaden,

korrekt beräknad, skall vara lägre än den

redovisade. Så är det inte. Vi har gått igenom alla

områden när det gäller dessa kommungrupper:

grundskola, gymnasieskola, individ- och

familjeomsorg. Vi finner att det i vartannat fall

stämmer; då är det alltså en träffsäker beräkning. I

vartannat fall stämmer det inte. Det innebär att i

50 % av fallen är beräkningen rättvisande. I 50 % av

fallen är den missvisande. Detta gäller alltså på

kommungruppsnivå.

För att man skall få en träffsäker omfördelning av

pengar bör man jämföra på kommunnivå. Det finns

möjligheter att göra sådana jämförelser, eftersom

det finns bra statistik över personaltäthet och grad

av behovstäckning.

På nästa bild har jag tagit fram en beräkning på

länsnivå. Man sammanfattar alla kommuner på

länsnivå. Då ser ni först strukturkostnader i

procent av redovisad kostnad. I nuvarande läge, som

bygger på den föregående utredningen, ser ni att

Uppsala län har 12 % högre standardkostnader än

redovisade kostnader. För att det skall vara en

korrekt beräkning behöver Uppsala län antingen vara

effektivare än övriga kommuner eller ha en lägre

servicenivå eller lägre servicestandard. Värmland

får i nuvarande läge 90 % av sina kostnader täckta

via standardkostnaden. Det är korrekt förutsatt att

Värmland har en högre servicenivå, högre standard

eller är mindre effektiv. Sedan kan ni se

förändringarna med det nya förslaget. Då ser ni att

det finns vissa kommuner i t.ex. Norrbotten, som får

16 % lägre standardkostnader än faktiska kostnader.

Det här stämmer om det återspeglar motsvarande

skillnader i servicenivå, servicestandard och

effektivitet, men utredningen har inte gått in på

den frågan och jämfört. Det innebär att man inte vet

i vilken mån vi har en träffsäker omfördelning på

kommunnivå.

Vi kan sedan titta på landstingsnivå. Jag har gjort

samma analys på bild nr 4. Stockholm hade med

nuvarande utjämning 1 % högre standardkostnader än

redovisade kostnader. Enligt det nya förslaget är

standardkostnaden 8 % lägre än den redovisade

kostnaden. Omvänt ökar det för Jönköping från 98 %

till 108 % enligt förslaget. Standardkostnaden blir

8 % högre än den redovisade kostnaden. Man måste

fråga sig om det finns belägg för sådana här

förändringar. Jag kan nämna att jag har jämfört alla

landsting i Sverige. Fem landsting har prövat att

införa prestationsersättning, och fyra av dessa fem

landsting har i nuläget visat sig ha en

produktivitet som i snitt är 12 % högre än i andra

landsting. Av dessa landsting - Stockholm, Dalarna,

Bohuslän, Örebro och Södermanland - går avvikelserna

i vissa fall i förväntad riktning. Man förväntar sig

t.ex. att Dalarna skulle ha en standardkostnad som

väsentligt överstiger den redovisade. Det är inte

så. Jönköping är däremot ett mycket effektivt

landsting. En standardkostnad, som är 108 % av den

redovisade kostnaden, ligger i linje med den

forskning som jag har bedrivit. Men det här stämmer

bara i vissa fall. Utredningen har inte frågat sig i

vilken mån det här är en träffsäker omfördelning av

stora summor pengar.

Man har i stället resonerat så här: I vilken mån

överensstämmer vår standardkostnad, strukturkostnad,

med den redovisade kostnaden? Man tycks ha

eftersträvat en överensstämmelse med de faktiska

kostnaderna. Det innebär att kommuner som har skurit

ned sina kostnader under 1990-talet drabbas. Nästa

bild visar i första kolumnen förändring av bidrag

och avgifter i kostnadsutjämningssystemet enligt

förslaget. Storstäderna förlorar 3,7 %,

förortskommunerna 1,4 %. Sedan ser ni att det ökar,

så att landsbygdskommunerna får 4,4 % mer. Den

nuvarande utjämningen bygger på 1991 års kostnader.

Den föreslagna bygger på 1996 års kostnader. Jag har

tittat på utvecklingen av kostnader per invånare

mellan 1990 och 1997. Ni ser att det är lägst

tillväxt i storstäderna. Sedan kommer

förortskommunerna, och sedan stiger det. Slutsatsen

är att kommuner med den minsta tillväxten av

kostnader drabbas av försämringar. De som har

kraftiga kostnadsökningar får mer bidrag. Detta

system innebär ett klart budskap till kommunerna: om

de fortsätter att skära ned kan de i efterhand

drabbas av försämringar när det gäller bidrag. Det

är en slutsats av det här.

Sedan har jag tittat på landstingen. På

landstingsnivå föreligger inte det här sambandet.

Däremot har 9 av de 13 landsting som får

förbättringar fler vårddagar per invånare än

snittet. Av dem som får försämringar har flertalet

färre vårddagar per invånare. Det kan bero på att

landstingsmodellen till en viss del bygger på

faktisk vårdkonsumtion i vårdtunga grupper. I det

fallet bestraffar man indirekt landsting som har

försökt föra över vård från sluten till öppen vård.

Sedan har jag en sista bild. Den gäller

inkomstutjämningen. Den vänstra stapeln visar

snittet för glesbygdskommunerna. De har 85 % i

skatteunderlag, och skattekraften är 100 %. Sedan

kommer förortskommunerna, som har 110 %. Om man

skall överföra skattekraft borde man först fråga sig

i vilken grad man kan påverka skatteunderlagets

utveckling. Rimligtvis är det svårt för

glesbygdskommunerna att påverka sin tillväxt. Därför

borde de kanske kompenseras till 95 %. Däremot har

ju kommuner i tillväxtregioner möjlighet att via

åtgärder stimulera företagandet. Då borde man kanske

i stället sänka kompensationsgraden till 80 %. När

det gäller mellanskillnaden - det kommer att fattas

pengar - kan man i stället sänka de generella

statsbidragen med 3 %. Då täcker man det här gapet.

Sedan har man, när man omfördelar skattekraft, inte

heller frågat sig vilken verksamhet man skall

finansiera. Om man skall ligga i linje med teorin om

fiskal rättvisa skall man kompensera enbart för det

som är opåverkbart, dvs. man skall enbart kompensera

för obligatorisk service, inte frivillig, vilket man

gör i nuläget. Även av detta skäl borde man sänka

kompensationsgraden till 80 %.

Jag skall dela ut den rapport som finns.

Ordföranden: Det är utmärkt. Vi tackar Ernst Jonsson

och ger ordet till LO-ekonomen Mats Morin.

Mats Morin: Jag tackar för inbjudan att komma hit

och ge mina synpunkter på det här utjämningssystemet

i kommun- och landstingssektorn. Jag tänkte ta min

utgångspunkt i bild 1. Den visar hur det här

systemet fungerar om man delar in landsting och

kommuner i regioner, alltså i län.

Den blå stapeln visar regionernas skatteintäkter,

och den röda visar hur det ser ut med

statsbidragssystemet. Man ser att alla regioner har

fått del av statsbidragssystemet men att

Stockholmsregionen har fått betydligt mindre.

Stockholmsregionen har fått avstå från ungefär 5 000

kr per invånare till övriga regioner. Detta är i

stort sett vad det här systemet handlar om, om man

delar in landet i dessa regioner.

Jag tänkte försöka besvara och ge min syn på två

frågor. Den ena är om omfördelningen från

Stockholmsregionen till övriga landet är stor eller

liten. Den andra är om en sådan här omfördelning kan

ge negativa ekonomiska incitament. Det har ju talats

om pomperipossaeffekter i många sammanhang.

Vi kan titta på bild 2. Först kan jag konstatera

att det sker en annan omfördelning i ekonomin.

Landet har genom ett kollektivt beslut utsett

Stockholm till huvudstad. En huvudstad, och en

storstadsregion, samlar på sig mycket ekonomiska

resurser. Det är förstås nödvändigt för att man

skall få en bra fungerande ekonomi och en bra

fungerande huvudstad. Men den här bilden skulle

kunna visa vad beslutet att utse Stockholm till

huvudstad också har fört med sig. Jag kanske skulle

förklara bilden först. Den handlar alltså om

bruttoregionalprodukten. Bruttonationalprodukten

känner ni ju till. Bruttoregionalprodukten får man

fram när man delar upp BNP på regioner och relaterar

till invånare. Då ser man att

bruttoregionalprodukten i Stockholmsregionen ligger

på ungefär 235 000 kr per invånare. Den summan

överstiger de övriga regionernas med ungefär 50 000

kr per invånare. Man kan ju se en inkomstöverföring

från övriga regioner just till Stockholmsregionen

som ett resultat av att det har bestämts att det här

skall ligga en huvudstad. Detta kan man då relatera

till den återföring som sker i utjämningssystemet.

Det är i storleksordningen 5 000 kr som går tillbaka

till övriga regioner för att de spänningar som

förstås kan uppstå i en sådan här situation skall

balanseras. Det sker ju för att man skall se till

att alla regioner får likvärdig kommunal service.

Man kan ändå fråga sig om återföringen är för stor.

Gynnar man regionerna för mycket? Det är klart att

gynnade regioner bör locka till sig befolkning. Folk

vill ju helst bo i gynnade regioner och inte i

missgynnade. Ett svar på den här frågan kan man få

om man tittar på bild 3. Den visar

inkomstöverföringar till olika regioner och hur

nettoutflyttningen från regionerna ser ut. Har folk

flyttat till de regioner som har fått den här

överföringen, eller har de flyttat därifrån? De

genomskinliga staplarna visar inkomstöverföringens

storlek, och de blå staplarna visar om det har skett

en utflyttning eller inflyttning. Om den blå stapeln

är på minus handlar det förstås om en utflyttning

och om den är på plus om en inflyttning.

Norrlandsregionen har fått mest bidrag. Den

karakteriseras av en kraftig utflyttning. Det visar

de negativa blå staplarna. Stockholmsregionen har

betalat avgift i systemet - det visar den

genomskinliga negativa stapeln - och karakteriseras

av den största inflyttningen. Det råder alltså

snarast ett negativt samband.

Jag gjorde en regressionsanalys på nästa bild som

visar att det här sambandet är negativt. Det är

statistiskt säkerställt. En slutsats av detta är att

utjämningssystemet har bromsat utflyttningen från de

här regionerna, men ännu har flyttströmmen inte

vänt.

Jag tänkte gå in på negativa ekonomiska incitament,

bl.a. pomperipossaeffekten. Den handlar ju om att

kommuner i inkomstutjämningssystemet får betala mer

i avgift för en inkomstökning än de får i

skatteintäkt. Detta drabbar de kommuner som har låga

skattesatser och höga skattekrafter. Det är ganska

enkelt att konstruera ett exempel där den kommunala

skattesatsen ligger 4 % under den länsvisa

skattesatsen. Det är den här skillnaden som är

kritisk. Om inkomsten ökar med 10 % får man alltså

betala i storleksordningen 600 kr netto

(avgiftsökning minus skatteintäktsökning) per

invånare på den inkomstökningen. Man skulle alltså

förlora på att inkomsterna ökar i kommunerna. Jag

vill påstå att den analysen är felaktig. Det beror

framför allt på utgångspunkterna för analysen.

Utgångspunkten är att rikets skattebas inte ökar

utan ligger still. Det visar de två första

staplarna, den stora blå och den lilla röda.

Avgiftsunderlaget i det här systemet får man fram

när man relaterar kommunens skattebas till rikets

skattebas. När rikets skattebas ligger still blir

det en ganska stor ökning av det här

avgiftsunderlaget, som den blå stapeln visar, och

avgiften blir då relativt hög, som stapeln bredvid

visar. I det här exemplet handlar det om 2 500 kr

per invånare. Den mest realistiska situationen är

att rikets skattebas också rör sig. Om man tänker

sig att rikets skattebas ökar i samma takt som

kommunens blir det en betydligt mindre ökning av

mellanskillnaden, avgiftsunderlaget. Det visar den

blå stapeln i nästa parstapel. Avgiften blir då

också avsevärt mindre och understiger

skatteintäkterna från inkomstökningen.

Jag har lite siffror på det här på nästa bild. På

den översta delen ser man att kommunens skattebas i

första kolumnen ökar med 10 %, och rikets skattebas

ligger på 0 %. Det betyder att kommunen förlorar

netto ungefär 600 kr per invånare. I nästa exempel

ökar skattebaserna i samma takt; det är 10 % för

båda. Då ökar kommunens intäkter netto, efter

avgifter och skatteintäkter, med 1 400 kr. Det blir

alltså en helt annan situation. Man kan fråga sig

var brytpunkten är. När övergår en inkomstförsämring

till att bli en inkomstförbättring? Om den här

kommunens skattebas ökar med 10 % får inte rikets

öka med mer än 3 %. Ungefär där är brytpunkten. Om

rikets skattebas ökar med mer än 3 % när kommunens

ökar med 10 % blir det plus för kommunen.

Hur har det här sett ut empiriskt? Det kan ju vara

så här stora skillnader. Jag tittade på förra årets

statistik över det här. Riksgenomsnittets

skattebasökning låg på 4 %. Jag gick igenom alla

kommuner, och alla låg samlade i intervallet från

0 % till 7 %. Avvikelsen var ungefär +/- 3

procentenheter förra året. Det krävs en avvikelse på

över 7 procentenheter för att det skall uppstå en

pomperipossaeffekt.

Min slutsats av det här är att det är orealistiskt

att en pomperipossaeffekt skall uppstå. Man nämner

att 18 kommuner drabbas av pomperipossaeffekten, men

de gör det i ett teoretiskt sammanhang, i en statisk

analys. Jag skulle gärna vilja se faktiska siffror

på att kommunerna verkligen har drabbats av den här

pomperipossaeffekten. Risken för att kommuner skall

drabbas av det här minskar ännu mer om man dessutom

tar hänsyn till att kommunerna inte bara får intäkt

från skatten utan också från avgifter. Det är

rimligt att tänka sig att också inkomsterna från

avgifter ökar när kommunens totala inkomst ökar.

Riksgenomsnittet ligger på ungefär 2 % när det

gäller just avgiftsuttaget på skattebasen. Då går

brytpunkten i stället vid 1,5 %. Det står i den

bortersta kolumnen, näst sista raden. Rikets

skattebas får alltså inte öka med mer än 1,5 % om

kommunens skattebas ökar med 10 %. Sannolikheten för

att det här skall inträffa är alltså minimal.

Tack!

Ordföranden: Tack, Mats Morin! Då ber vi att få

tacka för inledningarna och övergår nu till själva

utfrågningen.

Den första frågeställaren är Sonia Karlsson,

Socialdemokraterna.

Sonia Karlsson (s): Tack, herr ordförande! Jag vill

först höra efter om jag uppfattade Mats Morin rätt

när det gäller att det skall till mycket speciella

förhållanden för att en lågskattekommun med hög

skattekraft skall drabbas av pomperipossaeffekten.

Det händer inte så ofta i verkligheten. Det var väl

ungefär så du sade?

I den bilaga som du har lämnat står det att

Stockholmsregionen bidrar till övriga landet med

5 000 kr per invånare samtidigt som regionen har en

ekonomisk fördel av att Stockholm är huvudstad och

att det motsvarar ca 50 000 kr per invånare. Jag

uppfattar det som att du bedömde det som att det är

en rimlig och måttlig utjämning.

Men min huvudfråga gäller ESO-rapporten från förra

året. Där framfördes det som ett särskilt problem

att utjämningssystemet gör att kommuner kan förlora

på att en arbetslös får jobb. Jag undrar om Mats

Morin tycker att det finns ett sådant problem. Och

vad kan man i så fall göra åt det?

Mats Morin: Det är riktigt uppfattat att jag anser

att pomperipossaeffekten är en teoretisk

konstruktion. Det är ganska låg sannolikhet för att

den skall inträffa i verkligheten. Min bedömning är

att sådana här incitament inte kan påverka kommunal

verksamhet om man sätter sig in i hur systemet

fungerar. Utredningen har, tycker jag, i grova drag

visat att det är rimligt att hitta system för

inkomstöverföring. Det är det som är poängen med att

föra fram Stockholmsregionen och visa på relationen

5-50, som du nämnde. Alla är mer eller mindre ense

om detta och att utredningen har kommit ganska långt

på väg i rätt riktning. Jag tycker att man skall

fortsätta i den riktningen och inte låta sig störas

i det arbetet av att det skulle kunna uppstå några

negativa ekonomiska incitament. Det är mitt svar på

din tredje fråga. Jag har en overheadbild som

illustrerar detta.

Du nämnde ESO-rapporten, som Fölster har skrivit.

Han anger ett räkneexempel där han redogör för vad

som händer då en person får jobb, men jag har räknat

upp hans tal till tio personer. Jag tycker att det

är enklare. Resultatet av hans beräkningar, som syns

i den bortersta kolumnen, är att kommunen förlorar

på inkomstutjämningen och kommunen förlorar också i

kostnadsutjämningssystemet. Ersättningen för

arbetslösheten minskar. Även om man får mindre

utgifter för arbetsmarknadspolitik, det står 110 i

kolumnen, landar man netto på en förlust. Om tio

personer får jobb skulle förlusten kunna uppgå till

nästan 300 000 kr i det fallet.

Jag vill påstå att den analysen inte alls ger en

rättvisande bild av en faktisk situation. Det är

klart att man teoretiskt kan konstruera sådana här

exempel. Det kan ha sitt intresse för att förstå

saker och ting. Men frågan är: Finns det negativa

ekonomiska incitament för kommunalpolitiker? Det är

huvudfrågan. Det är inte fråga om att hitta på

intressanta teoretiska exempel.

När det gäller den översta raden i tabellen skulle

jag vilja säga att jag har helt andra tal än Fölster

för inkomster av kommunalskatt. Det handlar om att

empiriska studier visar att när sysselsättningen

ökar med tio personer drar detta inte bara folk från

a-kassekön. De tio kommer inte bara från a-kassa

till jobb, utan många lämnar hemmet och går ut på

arbetsmarknaden eller avbryter studier och söker i

stället jobb. Det finns någon enstaka som levt på

socialbidrag och också får jobb. Tar man hänsyn till

det blir kommunernas skattebasförändring betydligt

större. Det var många personer som hade ganska låga

inkomster i utgångsläget, därför blir

kommunalskatteintäkten betydligt högre.

Den nedersta raden visar att man bör räkna med

intäkter från minskade socialbidrag. I det här

fallet har jag uppskattat att det handlar om en av

tio som lever på detta sätt. Där får kommunen också

en liten intäkt.

När det gäller den andra raden,

inkomstutjämningssystemet, är vi återigen tillbaka i

samma resonemang som när jag diskuterade

pomperipossaeffekten. Står riket still så händer

ingenting i riket. Om arbetslösheten minskar i samma

takt i hela riket, som i det här exemplet, blir

relationen mellan arbetslösheten i kommunen och

rikets arbetslöshet, som är basen i

kostnadsutjämningssystemet...

Nu skall vi se, jag upptäckte ett fel här. Det var

pinsamt att jag inte kunde se det direkt. Det här är

nämligen en studie som är så ny att inte jag heller

har räknat med det i första varvet, men det skall

förstås stå noll i båda kolumnerna. När

arbetslösheten sjunker i samma takt i riket och i

kommunen förändras inte basen i

kostnadsutjämningssystemet. Då förlorar man

ingenting på att folk i kommunen får jobb. Det skall

stå noll, noll. Här har jag räknat med att detta

inte sker. Då blir det de här effekterna. Man får

också räkna upp slutsiffran till 388 000.

Det här är så komplicerat, så här lär man sig hela

tiden hur det hänger ihop.

När det gäller inkomstutjämningen och

pomperipossaeffekten vill jag påpeka att man inte

förlorar någonting i inkomstutjämningssystemet om

riket också ökar i samma takt. Där är det riktigt

med noll.

För arbetsmarknadspolitiken har jag ungefär samma

tal som Fölster.

Slutsatsen av detta är att kommunerna inte behöver

vara rädda för att öka sysselsättningen. Den

kommunala budgeten kommer med största sannolikhet

att förstärkas. De negativa effekterna är ganska

osannolika.

Sonia Karlsson (s): Jag tackar för informationen att

den risken inte heller var överhängande, som påstods

i ESO-rapporten.

Jag hade ytterligare en fråga. Jag skall fatta mig

mycket kort och vänder mig till Lennart Tingvall.

Frågan har berörts lite tidigare, men den gäller

just att de flesta, både från Landstingsförbundet

och Kommunförbundet, ställer krav på att grunden för

detta skall vara likvärdiga förutsättningar. Även

jag har mött många som anser att det är svårt att

avgöra om de ingående komponenterna i

kostnadsutjämningssystemet är rättvisande och

riktiga, eftersom det är så krångligt. Eftersom

Lennart Tingvall mer än de flesta har satt sig in i

det här systemet undrar jag om det går att utforma

systemet tydligare, så att det blir rättvist, enkelt

och lätt att förstå. Går det att vidareutveckla det?

Lennart Tingvall: Det är mycket troligt att det

skulle kunna gå att vidareutveckla och förenkla. Jag

skall bara som kommentar nämna att när man är ute

och presenterar eller diskuterar utjämningssystemet

i kommunerna, i ett länsförbund eller någon

annanstans och redogör t.ex. för

barnomsorgsmodellen. Då kommer en uppsjö med frågor.

Varför har man inte beaktat bebyggelsestrukturen i

barnomsorgen? Varför har man inte beaktat att det

finns barn med utländsk bakgrund? Varför har man

inte beaktat lokalkostnader? Det finns alltså en

mycket stor avvägning mellan enkelhet och det som

upplevs som rättvisa, som är svår att hantera. Men

jag tror att man skulle kunna göra förenklingar och

öka den pedagogiska förståelsen för systemet.

Lennart Hedquist (m): Det brukar ibland sägas att

det bara är en handfull personer i landet som

behärskar det här systemets uppbyggnad i detalj. Vi

har hört att det är uppbyggt med olika faktorer både

vad gäller inkomstutjämningen och

kostnadsutjämningen. För egen del har jag sedan lång

tid tillbaka inte längre ambitionen att kunna

systemet i dess detaljer. Jag skulle vilja göra en

enkät bland de inbjudna talarna. Hur många av er

anser er behärska systemet i dess detaljer? Hand

upp!

Jag hade ett svar om några händer hade åkt upp. Då

hade jag kunnat säga att systemet kanske inte är så

komplicerat.

Jag vill ställa ett par frågor. Det gör jag närmast

med utgångspunkt från att regeringens mål, som det

uttrycks, är att vi skall ha en hög tillväxt och en

god sysselsättning. Det ligger närmast att jag

skulle vilja fråga Ernst Jonsson om man kan säga att

inkomstutjämningssystemet och

kostnadsutjämningssystemet på något sätt medverkar

till att de målen kan uppnås. Vi hörde nyss Mats

Morins något egendomliga uträkningar när han

ifrågasatte pomperipossaeffekternas existens. Man

får räkna med att det kan bli plus om det blir plus

för hela landet. Då får även de som förlorar på en

extra tillväxt del av den ökningen. Det är ett något

egendomligt sätt att räkna. Men det som jag

uppfattar som det viktiga är att om en kommun,

oavsett om det är en rik eller fattig kommun,

åstadkommer en ekonomisk tillväxt får man inte

behålla frukterna av den om den går utöver

riksgenomsnittet. Det är tydligen det som är

innebörden av likvärdiga förutsättningar. Min fråga

är om tillväxt och sysselsättning stimuleras av

detta system. Det kanske Ernst Jonsson kan svara på.

Jag skall också ställa en fråga till

Kommunförbundets och Landstingsförbundets

representanter. Hur upplever ni att den totala

frånvaron av incitament långsiktigt kommer att slå

på kommunernas och landstingens agerande? Vi har

bara haft det här systemet ett par år, men hur

kommer det långsiktigt att slå att en kommun inte

kan påverka sin intäktsnivå?

Ernst Jonsson: Om jag först svarar utifrån en

kostnadsutjämning. Det har ibland sagts i debatten

att vissa kommuner och landsting får mer pengar än

de gör av med. Då kanske man inte har insett

följande, som är utredningens utgångspunkt och som

är utgångspunkt i ett sådant här utjämningssystem,

att om en kommun har valt att ha lägre grad av

behovstäckning, lägre servicenivå och en lägre

standard kan det mycket väl vara så att man har fått

en högre standardkostnad än som motsvarar det man

har gjort av med.

Om man har ett system och gör på rätt sätt innebär

det att man inte får revidera systemet vart tredje

år. Om man då tittar på de faktiska kostnaderna och

har som måttstock att försöka få överensstämmelse

mellan standardkostnad och faktiska kostnader missar

man poängen, därför att om vissa kommuner har legat

i bräschen och effektiviserat blir det lägre

kostnader än de standardkostnader som man har räknat

med att få. Detta samband är enkelt för en kommun

som har satsat på effektiviseringar att förstå.

Jaha, vi drabbas i efterhand av minskade bidrag. Det

kanske är bättre att vi i fortsättningen avstår från

att effektivisera. Det kan vara enkelt att se det

sambandet.

Hur sambanden i övrigt slår mot arbetslöshet kommer

in både på kostnadsutjämningssidan och på

inkomstutjämningen. Hur det påverkar incitamenten i

kommunerna förutsätter först och främst att kommunen

har insett sambanden. Det är ett komplext system.

Såvitt jag förstår finns inga empiriska studier som

visar hur kommunen tänker och agerar. Men om vi

antar att de i kommunledningen är någorlunda

rationella beslutsfattare är det klart att det kan

finnas en risk för att de, om de tror att

verkligheten är så här, funderar över att de kommer

att drabbas av högre avgifter, inkomstutjämning, om

de satsar på tillväxt. Det räcker att man tror

detta. Om det påverkar beteendet är det en risk. Men

det finns som sagt var inga empiriska studier som

säger hur kommunerna tänker i det avseendet. Det är

mer tro än vetande.

Margot Wikström: Tro mig, med mångårig

kommunalpolitisk bakgrund, som

kommunstyrelseordförande i många år och vid min sida

har jag Johnny, som också har lång kommunalpolitisk

bakgrund, när jag säger: Det finns inte så

beräknande kommunalpolitiker och kommunledningar att

de på det sättet sitter och räknar ut att de skall

förhindra människor att gå ut i jobb därför att de

kan förlora på det i sin kommun, även om det, som

har sagts här, bara är teoretiskt förekommande.

Skulle vi bete oss så skulle vi naturligtvis försöka

ragga upp varenda frisk 85-årig man i det här landet

och placera honom i vår kommun, för det är rena

bingon i kostnadsutjämningen. Men det gör vi inte.

Om pomperipossan vill jag säga att även om det är

en rent blott och bart teoretisk hotbild så finns

den där. Det är så. Det är klart att det system som

innehåller möjligheter till pomperipossa hela tiden

undergrävs. Det är inte legitimt i det långa loppet.

Därför måste man göra någonting åt det.

Nu förstod jag att Mats Morins resonemang gick ut på

att utvecklingen var lika i landet och att ungefär

detsamma händer i alla kommuner. Det är dessvärre

inte fallet. Det är någon som har uttryckt det så

att det enda som Sveriges kommuner egentligen har

gemensamt är att de är olika. Men pomperipossan

tycker vi skall bort.

Ralph Lédel: Som svar på Lennart Hedquists fråga

vill jag säga att experterna Morin och Fölster nu

tvistar om den negativa tillväxtspiralen finns i sy-

stemet. Men om det är så att den finns är det

naturligtvis på sikt ganska trist att vara

kommunpolitiker. Om man kämpar, jobbar och sliter

för att skaffa arbetstillfällen och utveckling i

kommunen, bestraffas man för det. På sikt kommer det

inte att vara speciellt kul för dem som jobbar inom

kommunerna. Man kommer att sluta aktivera sig.

Den bild som jag visade upp och som flera har talat

om här, att systemet är så väldigt svårt och

komplicerat - det har vi förstått av experterna i

dag - tror jag på sikt blir en allvarlig fråga ur

demokratisk synvinkel för både kommuner och

landsting. Det här glider mot någon form av kommunal

enhetsskatt. Då finns det inget incitament alls för

politiker från olika politiska partier att engagera

sig i den kommunala verksamheten. Om man bara har en

skatt som på något sätt är begränsad till 30 eller

31 kr, som det har pratats om, avtar ju intresset

radikalt för att syssla med den här verksamheten.

Lennart Tingvall: Ernst Jonsson påpekar vid flera

tillfällen att en kommun som sparar pengar och blir

effektiv skulle komma att bestraffas i systemet när

man uppdaterar, som han också påstår har skett i det

jobb som utredningen har gjort. Men detta är

felaktigt. Jag måste påpeka att det är felaktigt att

man utgår från den enskilda kommunens faktiska

kostnader. Om man t.ex. räknar ut vad man får för

ersättning för grundskolan multiplicerar man antalet

elever eller antalet ungdomar i den här åldern med

en genomsnittlig kostnad som är likadan för hela

landet. Sedan multiplicerar man andelen barn med

utländsk bakgrund med ett annat tal. Det blir

summan. Om då en kommun effektiviserar sin skola,

försämrar kvaliteten eller vad man gör för

någonting, ändrar inte det resultatet i beräkningen

med en enda krona.

Mats Morin: Att det här systemet är komplicerat är

vi tydligen alla ense om. Det är viktigt att man

inte informerar kommunalpolitikerna på ett felaktigt

sätt. Det är det jag anser att man gör med dessa

teoretiska exempel. Man bör ge mer rättvisande

information, så att de inte felaktigt får negativa

ekonomiska incitament.

Det var någon som tyckte att det var märkliga

exempel som jag visade, att kommunerna skulle växa i

samma takt som riket. Jag sade att det kan vara en

verklig situation. Men det är ännu mer märkligt om

riket står still när kommunen växer med 10 %. Jag

sade att de naturliga skillnader som brukar

förekomma mellan kommuner och riksgenomsnittet är

betydligt mindre än vad som krävs för att en

pomperipossaeffekt skall uppstå.

Lars Isaksson: Jag vill bara svara Lennart Hedquist

på hans fråga. När vi har lämnat ifrån oss vårt

remissvar från förbundet har vi pekat på

incitamentkraften. Det är därför vi föreslår att man

bör gå från 95 % till 90 %. Vi har fört en

diskussion och jag har ibland fått höra att det är

alldeles orimligt ur rättvisesynpunkt att man skall

göra en sänkning. Men då bör man komma ihåg att när

man diskuterade det tidiga förslaget rörde man sig

omkring 90 %, men landade på 95 % i den slutliga

uppgörelsen. Då var det inte alldeles tvärsäkert var

gränsen låg. Det har inte enbart med

pomperipossaeffekt att göra. Jag delar alltså den

uppfattningen.

Jag tycker att man måste vara lite försiktig med

kommunal självbestämmanderätt och annat, så att vi

inte får ett system som gör att man tar bort den

egna initiativförmågan när det gäller att utveckla

regionen.

Johnny Magnusson: Jag kan mycket kort instämma i det

Isaksson säger, att en långt driven kostnads- och

inkomstutjämning innebär att kommunalpolitikerna

inte har någon handlingsfrihet. Man administrerar

ett mer eller mindre statligt system. Det ger

naturligtvis inga incitament att arbeta för

utveckling av samhället lokalt, eftersom man inte

har verktygen.

Siv Holma (v): Jag tänkte utgå från metodikfrågor

när det gäller utredningen. Jag vänder mig till

Lennart Tingvall.

Såvitt jag har förstått har man utgått från den

utjämningsteknik som tillämpas i nuvarande system.

Det innebär att de förändringar som man kan föreslå

är mycket begränsade. Precis som Tingvall nämnde har

den kritik som framfördes vid 1996 års införande

återkommit. Jag skulle gärna vilja höra om man har

haft någon metodikanalys i utredningen. Du talade om

att det handlade om att man skulle göra vissa

justeringar för att få snedsitsar eller vad man

skall kalla det förändrade. Jag skulle gärna vilja

höra om syftet har varit att nå något mer än det man

lyckades uppnå i det här förslaget.

En vanligt förekommande synpunkt på metodvalet

finner man när man läser remissvaren. Man upplever

ibland att det finns ett godtycke i valet av

metoder. Individ- och familjeomsorg, kollektivtrafik

har nämnts. Där har man en annan utgångspunkt. När

man skall beräkna t.ex. äldreomsorgen tillämpas en

mer behovsbaserad modell.

Jag skulle också när det gäller metodikfrågan vilja

att man från utredningens sida utvecklade vad det

finns för brister i standardkostnadsmodellen. Vilka

har svårigheterna främst varit att ta fram de

strukturella kostnadsskillnaderna? När man tittar på

regionala skillnader och skillnader mellan män och

kvinnor, hur kan man definiera dem som strukturella

och opåverkbara? Det är säkert mycket svåra frågor,

men det handlar också om hur man skall bedöma dessa.

Tittar man närmare på t.ex. individ- och

familjeomsorg gör man ju en skillnad. Man räknar män

i åldern 25-64 år som tjänar under 140 000 kr som en

variabel. Det finns en grund för att den här gruppen

får mer stöd än motsvarande kvinnor i den åldern och

den inkomstgruppen. När det gäller barnomsorgen

utgår man från kvinnors förvärvsfrekvens. Då kan man

fråga sig varför det inte finns en variabel där man

utgår från båda föräldrarnas förvärvsfrekvens. Beror

det på bristande statistik? Tittar man närmare på

äldreomsorgen ser man också skillnaden i hur man

räknar mellan män och kvinnor. Här var man inne på

vad som var mest fördelaktigt. Det var ju att ha en

frisk 85-åring.

För en facklärd ogift manlig arbetare i åldern

75-84 år beräknas normkostnaden till 51 310 kr,

medan kostnaden för motsvarande arbetare om han vore

gift beräknas till 13 741 kr. Det är alltså en

skillnad beroende på civilstånd på över 37 000 kr.

Orsaken till den här skillnaden är att den gifte

mannen väntas ta hand om sin hustru. Jämför man

motsvarande ogift kvinnas normkostnad är den 22 163

kr, och för en gift kvinna i samma ålder är den

lägre. I det första exemplet är det en skillnad på

19 200 kr och när det gäller kvinnorna var det en

skillnad på 37 000 kr. De här kostnaderna är

opåverkbara.

Sedan finns det regionala skillnader, som jag också

skulle vilja veta hur man har diskuterat. När man

har en utflyttningsvariabel räknar man med

befolkningsminskning. Har man en kommun eller ett

landsting, framför allt kommun, som får inflyttade

finns ett generellt statsbidrag som ökar. Men när

det gäller befolkningsminskning minskar

statsbidraget. Här har man bara räknat med att ta

hänsyn till de kommuner som har mer än 2 %

minskning. Där går man in och gör en förändring så

att barn i åldern 7-15 år får en förstärkning.

De exempel som jag tar är väldigt svåra, men som

någon har sagt finns det ändå en viss principiell

frågeställning. Det är just den som gäller

metodiken, hur man skall förklara de strukturella

opåverkbara kostnaderna vad gäller män och kvinnor

liksom regionala förhållanden.

Har ni haft någon ordentlig analys av metodiken?

Lennart Tingvall: Detta var en mycket omfattande

fråga. Jag skall försöka att besvara den i så stor

utsträckning som möjligt.

En fråga var om det har diskuterats metoder i

utjämningssystemet. Det har det naturligtvis gjorts,

men det har inte diskuterats att man skulle ha ett

helt annat system. Som jag sade i mitt

inledningsanförande har man utgått från den

utjämningsteknik som man har valt, nämligen ett

system för inkomstutjämning och ett för

kostnadsutjämning.

Det finns tidigare erfarenheter av ett

utjämningssystem för kostnadsstruktur, nämligen det

som utformades av Kommunalekonomiska kommittén. Det

innebar att man försökte att belysa hela den

kommunala verksamheten i en enda liten formel,

bestående av fyra faktorer med bl.a. en

klimatfaktor. Men den metoden ansågs inte vara

gångbar när det gällde att utjämna på kommunsidan,

så den dörren var egentligen stängd.

Anledningen till att delmodellerna för

kostnadsutjämningen är olika är att det är olika

experter som har konstruerat dem. Det finns en typ

av delmodeller som bygger på multipel regression,

där man försöker att finna faktorer som samvarierar

med t.ex. behovsstrukturen eller kostnadsstrukturen.

De är väldigt besvärliga att förstå. Vi har försökt

att finna en annan lösning, därför att de statiska

modellerna är svåra att förklara och svåra att

förstå. På exempelvis sjukvårdsområdet har kommittén

föreslagit att man skall byta ut den nuvarande

modellen mot en matrismodell, där man så att säga

sätter prislappar på olika befolkningsgrupper.

Du frågade också om nackdelar med metoden att göra

en beräkning för varje ingående verksamhet för sig.

Naturligtvis finns det då en risk att man i de

extrema områdena, som storstäder och glesbygder,

missar någon strukturell kostnad som man inte kan

hitta på verksamhetsnivå utan som finns mer i

miljön. Att det finns en del storstadsfaktorer och

en del glesbygdsfaktorer beror på att man på

verksamhetsnivå inte riktigt hittar merkostnaderna.

Du nämnde också någonting om befolkningsminskning

och om fördelningen män-kvinnor. Det skulle föra

väldigt långt om jag skulle resonera kring de olika

delmodellernas lösningar.

Per Landgren (kd): Med ambitionen att skapa

likvärdiga förutsättningar för alla kommuner och

landsting för service oberoende av skatteinkomster

och opåverkbara kostnader och mot bakgrund av att

hela kommun- och landstingssektorerna har för lite

resurser och att vi i landet har en arbetslöshet som

kostar 150 miljarder är det, som vi tidigare hörde,

viktigt att ha en incitamentsstruktur som gynnar

varje kommun och varje region. Jag vill fullfölja

Lennart Hedquists frågeställning och den

efterföljande diskussionen med att fråga: Hur skulle

ett system med en regional och kommunal

incitamentsstruktur för ekonomisk tillväxt och

sysselsättning kunna se ut? Vilka variabler borde

ändras? Lars Isaksson var ju inne på en sådan, och

Landstingsförbundet har ju i sitt remissvar förordat

en sänkning av inkomstutjämningen.

Margot Wikström talade om kommunalpolitikers

handlingsalternativ. Det har i alla fall kommit till

min kännedom att det i högskolekommuner lätt kan bli

någon typ av klappjakt på studenter för att de skall

skriva sig i högskolekommuner. Man ägnar kanske mer

energi åt den typen av aktiviteter än

sysselsättnings- och tillväxtåtgärder. Jag skulle

vilja höra vad Ernst Jonsson och representanterna

för Landstings- och Kommunförbunden har att säga om

detta.

Ernst Jonsson: Om man skulle följa de principer som

är uppställda för något som heter fiskal rättvisa

och enbart kompensera för det som är opåverkbart på

både kostnads- och inkomstsidan, tror jag inte att

det är någon risk för att skapa negativa incitament.

Jag vill här passa på att genmäla mot Lennart

Tingvall. Jag har inte ifrågasatt utredningens sätt

att göra beräkningar. Det är inte heller så att ni

har utgått från varje kommuns faktiska kostnader.

Men när ni gör avstämningar för att bedöma

träffsäkerheten och hur korrekt beräkningen av

standardkostnaden är, jämför ni med de redovisade

kostnaderna i de olika kommungrupperna storstäder,

medelstora städer osv.

Från ert betänkande har jag tagit ut 20 uttalanden,

vilka lyfter fram en enda måttstock för utredningens

arbete. Meningen är nämligen att det skall bli en

överensstämmelse mellan standardkostnader och

redovisade kostnader. Blir det så, har man nått

rätt. Det innebär att ni har missat att undersöka om

det finns skillnader i påverkbara kostnader mellan

de olika kommungrupperna. Eftersom storstäder och

förortskommuner har haft de största nedskärningarna,

borde man i stället ha bedömt att deras

standardkostnad borde vara högre än den redovisade.

De facto visar det sig i praktiken, enligt ert

förslag, att de kommungrupper som haft de största

nedskärningarna och den lägsta kostnadstillväxten

drabbas av försämringar. De som däremot har legat

lågt och ökat sina kostnader rätt mycket får mer

bidrag. Det är lätt att se sambanden här. Om

kommunerna fortsätter att effektivisera och om man

tillämpar samma synsätt som har tillämpats i

utredningen, kommer det vid nästa revidering att

visa sig att de kommer att utsättas för

försämringar.

Mitt svar är att om man följer de principer som

utredningen har ställt upp, vilka jag helt stöder,

och genomför ett förslag i linje med principen att

enbart kompensera för det som är opåverkbart, kan

det inte uppstå några negativa incitament.

Lars Isaksson: Jag vill till Per Landgren säga att

jag inte tror att man kan ställa kravet att

kostnadsutjämningssystemet skall vara en lösning för

hela den frågeställning som togs upp. Det remissvar

som vi ger från Landstingsförbundet tycker vi är det

bästa som går att göra inom ramen för detta för att

ge handlingsutrymme för tillväxt.

Vi från förbunden får inte så ofta möjlighet att

möta finansutskottet. Därför vill jag ta tillfället

i akt och säga att när det i övrigt gäller att

arbeta för tillväxt och regional och kommunal

utveckling har Kommunförbundet och

Landstingsförbundet begärt en översyn av regelverket

för vårt arbete. Det finns en massa regler som

hämmar intressanta utvecklingssamarbeten mellan

kommuner och landsting. Vi har naturligtvis också

ett mycket stort intresse av att få en tydlig

delaktighet i de tillväxtavtal som utarbetas i

respektive län osv. Här tror jag att det finns

större möjlighet till utveckling av den regionala

initiativförmågan än i det renodlade förslaget om

kostnadsutjämningen.

Ralph Lédel: Naturligtvis är ett bra incitament för

att öka tillväxten i kommuner och landsting att

utforma systemet så att fler kommuner och landsting

kan sänka skatten. Det är alldeles självklart.

Nu har ju statsmakterna haft ett skattestopp.

Naturligtvis är tanken densamma, nämligen att

skatten inte får bli högre. Om man drar ut den

tankelinjen måste det ju vara ganska bra om skatten

blir lägre.

Margot Wikström: Det finns ju saker som kommuner har

för sig som inte finns med i utjämningssystemet och

som definitivt inte är faktorer i

kostnadsutjämningen. Två gånger per år går vi ut med

enkäter till alla kommuner och stämmer av deras

ekonomiska läge. Jag kan då konstatera att det är

minst ett sjuttiotal kommuner som sannolikt inte

kommer att klara balanskravet år 2000 beroende på

skilda faktorer, varav en hel del inte går in i

kostnadsutjämningen. När man bedömer kommuner och

säger att glesbygdskommunerna minsann inte har sänkt

standarden lika mycket som storstadskommunerna,

måste man också ha med sig att det finns andra

faktorer, exempelvis bostadsbolag, som frestar på

kommunernas ekonomi väldigt mycket i de delar av

landet där befolkningsunderlaget sviktar.

När det gäller inkomstutjämningen och de

utjämningsgrader som diskuteras vill jag säga att om

man hamnar på en kompensationsgrad som går ned mot

75 % - också 80 % har nämnts här - tror jag att man

spolar systemet. Då uppfylls nämligen inte de

kriterier som är ställda på systemet, nämligen att

ge alla kommuner likvärdiga förutsättningar att

bedriva sin verksamhet. Det måste man också ha i

minnet när man diskuterar detta.

När det sedan gäller kollektivtrafiken handlade Siv

Holmas frågor lite grann om risken för över- och

underrepresentation, om jag förstod henne rätt. Vad

jag har fått lära mig är att den risken bara

föreligger när man gör en regressionsanalys, som det

så vackert heter, av kommunernas faktiska kostnader.

Det gäller framför allt i modellen för individ- och

familjeomsorg, kollektivtrafiken och i viss mån

barnomsorgen. Det gäller alltså inte äldreomsorgen.

När det gäller kollektivtrafiken är det viktigt att

slå fast den diskussion som vi har haft.

Om jag förstod det tidigare resonemanget om

bruttokostnader rätt är det på det sättet att om man

har gjort en skatteväxling, vilket man har gjort i

Stockholm, kan man ju inte ta betalt två gånger och

få igen det också på kostnadsutjämningen.

Lena Ek (c): Allra först vill jag deklarera att för

Centerpartiet är den bakomliggande principen att man

skall ha någotsånär likvärdig service oavsett i

vilken kommun man bor i detta land. Den principen är

oerhört viktig, och det är den som har medfört att

detta system finns. Man bör långsiktigt försöka att

hitta så enkla och klara regler som möjligt.

Vad man kan konstatera är att det egentligen är

faktorer som vi inte skall diskutera i dag, nämligen

att vi inte har lyckats skapa tillräcklig tillväxt i

landet och att den tillväxt som finns är mycket

ojämnt fördelad, som ger effekter på systemet. Det

syns väldigt tydligt när det gäller arbetslöshet och

när det gäller socialbidrag, för att ta några

faktorer.

Det som vi har diskuterat mycket är hur

kollektivtrafiken och det faktum att integrationen i

vissa kommuner kostar stora summor slår enligt detta

förslag. Vidare är det hur befolkningsminskningen,

som också flera av företrädarna och forskarna i dag

har tagit upp, slår på olika sätt både i

storstadskommunerna när det gäller servicen för

invånarna där och i de kommuner och landsting där

man har en stark utflyttning.

Jag skulle vilja be Lennart Tingvall att lite kort

kommentera Ernst Jonssons kritik och diskussion på

dessa områden.

Lennart Tingvall: Du tog upp något om integration

och befolkningsminskning. I utjämningssystemet

beaktas detta med utländskt ursprung i grundskolan

och, enligt utredningens förslag, även i

äldreomsorgen när man inför en etnisk faktor. Sedan

ändras också, enligt förslaget, individ- och

familjeomsorg såtillvida att man stärker de

variabler som har att göra med befolkningens

utländska bakgrund och behovet av socialbidrag.

När det gäller befolkningsminskningen ges det i

nuvarande system en kompensation vid en långvarig

befolkningsminskning över en viss nivå. Utredningen

har väldigt mycket ägnat sig åt att titta närmare på

hur denna kompensation slår mot bakgrund av de

problem som finns med befolkningsutvecklingen i

olika delar av landet. Problemet med att få en

bättre kompensation för befolkningsminskning har att

göra med marginaleffekterna, som det har talats så

mycket om. Om man rakt upp och ned skulle ge en

högre ersättning än vad man gör enligt nuvarande

system, skulle det i vissa fall kunna uppstå

negativa marginaleffekter, dvs. att kommunerna

skulle få mindre pengar om de genom olika åtgärder

kunde vända befolkningsströmmen. I stället har man

valt att höja kompensationen om det sker en

minskning av antalet skolbarn samtidigt som

befolkningen minskar, eftersom det ger en sämre

ersättning i kostnadsutjämningen när det gäller

grundskolan som kan vara svårt att parera med

neddragningar i kommunen.

Sedan tog du upp detta med befolkningsökning. Det

har också diskuterats en hel del i kommittén, men

det finns inget förslag i det avseendet. Vi har

gjort analyser och funnit att de kommuner som har

varit mycket expansiva, oftast förortskommuner, ofta

har fått en relativt kraftigt förbättrad

kostnadsutjämning till följd av förändringar i

åldersstrukturer - det föds fler barn osv.

Lennart Tingvall: Jag uppfattade att det gällde

kostnadsjämförelserna. Jag hävdar att man i mycket

liten utsträckning utgår från de faktiska

kostnaderna i utjämningssystemet när det gäller

enskilda kommuner och landsting. Jag hävdar också

att man inte kommer att bestraffas om man är

sparsam.

Sedan hänvisar Ernst Jonsson till vad vi har skrivit

i betänkandet. När vi jämför utfallet av nuvarande

system med de förslag som kommittén har lämnat

jämför vi strukturen i kostnadsutjämningen med

strukturen på kommunernas faktiska kostnader. Det är

mer som en jämförelse av överensstämmelsen mellan

kostnadsutjämningen och de faktiska kostnaderna. Jag

tycker att det är en fördel om man har fått en bild

som någotsånär överensstämmer. De kommentarer som

Ernst Jonsson hänvisar till är förmodligen riktiga.

Men om vi finner att t.ex. förortskommunerna har en

ersättning som är högre än deras kostnader har vi ju

inte gått in och korrigerat i utjämningen för

barnomsorgen. Det är ju faktiskt så att exempelvis

förortskommuner, om vi ser dem som en grupp, får en

ersättning för barnomsorgen i systemet som är ganska

mycket större än de redovisade kostnaderna. Därför

kan man säga att de, trots att de har blivit så

effektiva eller har sänkt kvaliteten så mycket,

faktiskt får pengar över för barnomsorgen.

Ernst Jonsson: Just det som Tingvall nämnde är det

enda exemplet där man har resonerat rätt. Man har

alltså jämfört utfallet av redovisade kostnader. Det

behöver inte alls vara så att standardkostnaden

skall vara lika med den faktiska kostnaden. Det kan

i stället vara så att man, om man har lägre

servicestandard, kan få belöning för detta. Men i

övriga fall är det inte så. I övriga fall är det

genomgående så att standardkostnaderna ligger nära

de faktiska kostnaderna, vilket enligt utredningen

är bra.

Det finns 20 citat från utredningen som klart visar

att måttstocken är att jämföra standardkostnaden med

den faktiska kostnaden, och om de överensstämmer så

är det bra. Vad man har missat att kartlägga är

vilka kostnadsskillnader som är påverkbara, och de

är stora. Det framgår inte minst av Kommunförbundets

utmärkta studier. Den stora missen är att

utredningen inte inser att det finns påverkbara

kostnadsskillnader.

Karin Pilsäter (fp): Det har varit många frågor uppe

till diskussion. Jag skulle vilja börja med att

ställa en fråga till Kommunförbundets och

Landstingsförbundets företrädare. Vad nästan alla är

överens om är att vi skall ha ett system som

utjämnar för opåverkbara kostnader. Men systemet

skall inte ta hänsyn till skattesats, avgiftsnivå,

effektivitet och service, utan det är där det lokala

självbestämmandet skall ge effekter. Detta

illustreras dels av den diskussion som vi just har

haft om kompensationsnivå i förhållande till

faktiska kostnader, dels i diskussionen om

skattesats. Jag skulle därför vilja ha era

kommentarer till att man, trots att detta sägs vara

ett underliggande statement, ändå alltid använder

argumenten om olika kommuners skattesatser och

eventuella skattesänkningar som bevis för att de

skall anses vara överkompenserade. Kort sagt: Skall

det i fortsättningen vara möjligt att använda

effektivitet eller dålig service och sänkt skatt

utan att det påverkar utformningen av systemet?

Den andra frågan skulle jag vilja rikta till våra

inbjudna forskare. Vi ser i dag att man från

Kommunförbundet inte så helt oväntat är nöjd med att

man har en 50-50-fördelning för kollektivtrafiken,

medan Landstingsförbundet tycker att fördelningen

borde vara i enlighet med de faktiska förhållandena.

Det är ju ganska begripligt att dessa två förbund

tycker som de gör. Men hur ser ni på detta och,

framför allt, varför har utredningen inte föreslagit

en fördelning som kompenserar för det faktiska

utfallet? Jag vet att det förs en diskussion om hela

systemet, men man måste ju kunna finna en mycket

enklare modell som innebär att man bara lyfter

pengarna ur systemet.

Till sist skulle jag också vilja be om en kommentar

från våra forskare på frågan om den inomregionala

fördelningen. Vi talar ju väldigt mycket om

tillväxtregioner etc., men inom regionerna är ju

situationen väldigt olika. Hur tycker ni att man bör

förhålla sig till inomregional fördelning?

Ernst Jonsson: För det första: Om man skulle nå fram

till ett perfekt system för kostnadsutjämning behövs

det ingen inomregional utjämning.

För det andra: I vilken mån Stockholmsregionens

kollektivtrafik är ett uttryck för en högre

servicestandard och att man därför bara kompenserar

delvis är en empirisk fråga. Jag har inget svar.

Utredningen har heller inte försökt kartlägga detta.

Det är i och för sig möjligt att undersöka och

kartlägga om det är en större turtäthet i

storstadsområdena jämfört med i andra regioner och

om det är någon skillnad i servicestandard. När man

sedan har gjort detta kan man få en grund för att

bedöma hur mycket man skall kompensera. I nuläget

bygger man kompensationen enbart på en subjektiv

bedömning. Jag har på en månads tid tagit fram

officiell statistik över servicenivå, personaltäthet

m.m. Här borde utredningen ha gjort mycket mer, för

det finns mycket bra data och forskningsrön. Det

finns empiriska studier när det gäller

kollektivtrafiken i olika län om relationen mellan

vad som är opåverkbart och skilda servicenivåer.

Johnny Magnusson: Jag skulle vilja kommentera delar

av denna frågeställning. Det finns ju ett inledande

problem när vi för den här diskussionen, nämligen

att det finns vinnare och förlorare i ett system som

verkar när man skall gå över till ett nytt system.

När vi har fört resonemang på Kommunförbundet har vi

försökt bortse från vinnare och förlorare och i

stället försökt titta på systemet. Det finns då två

steg som jag tycker att man borde arbeta med.

Först och främst är det de s.k.

pomperipossaeffekterna, som har med frågan om skatt

att göra. I vissa kommuner skulle det löna sig att

höja skatten och sänka avgifterna, därför att det

skulle kunna gynna kommuner i form av bidrag. Det

måste vara ett enkelt system. Det skall inte vara

svårt eller omöjligt för en kommunalpolitiker att

veta hur han eller hon skall bete sig för att det

inte skall uppstå negativa effekter i systemet.

Därför skall det vara enkelt, och för att det skall

vara enkelt måste man göra avsteg från den yttersta

rättvisan, som vi har hört tidigare här. Jag tror

alltså att man måste bestämma sig för vilket som är

viktigast, att det skall vara rättvist in i minsta

detalj eller att det skall vara enkelt. Jag menar

att det måste vara enkelt. Detta tycker jag borde

vara det första steget just nu, eftersom det

naturligtvis tar tid och kräver mycket överväganden

att skapa enkelhet i systemet. Det skall under inga

omständigheter finnas pomperipossaeffekter.

Jag vill inte argumentera emot Morin här, men det

är ju alldeles uppenbart att ett visst antal

kommuner som vi kan namnge upplever att de är slagna

av pomperipossaeffekter och känner sig helt utanför,

och det undergräver totalt legitimiteten i systemet.

För min del konstaterar jag att det måste vara

självklart att man kan sänka skatten, särskilt i ett

läge där Sveriges ekonomi reser sig och intäkterna

blir sådana att man med bibehållna eller sänkta

skatter kan leverera lika mycket eller mer service.

Ett system som förhindrar skattesänkningar vore ju

helt förödande.

Margot Wikström: Karin Pilsäter hade en halvtydd

frågeställning om kollektivtrafiken. Ansvaret för

kollektivtrafiken i landet i stort delas ju mellan

kommuner och landsting i länen, medan det i

Stockholm är bara Stockholms läns landsting som har

ansvaret. Där har det skett en skatteväxling. Därför

menar jag att det är fel att använda argumentet att

det är kommunerna som får bidraget men att det är

landstinget som betalar. Man kan inte göra det två

gånger så att säga.

När det sedan gäller skatter och utjämningssystemet

kan jag förstå att det blir en konstig debatt i

Stockholm. Om jag kommer ihåg rätt sänkte Stockholm

sin skatt innan Utjämningskommittén lade sitt

betänkande. Jag inser att det är svårt att, i varje

fall med stor kraft och stor trovärdighet,

argumentera att "det är så synd om oss". Det blir

lite ihåligt. Jag tror att man i Stockholmsregionen

själv inser att det är på det sättet.

Ralph Lédel: Jag vill bara rätta till en felsägning

från Margot Wikström. Det har inte skett någon

skatteväxling med kollektivtrafiken mellan kommuner

och landsting i Stockholm.

Det som Karin Pilsäter frågade om är det jag har

varnat för ett par gånger här. Nivån på skattesatsen

i kommuner och landsting och nivån och kvaliteten på

vård, skola och omsorg är lokala och regionala

frågor, som politikerna själva skall bestämma om. Ju

mer ett sådant här system börjar nagga i kanten på

båda dessa områden, desto mer får man en antydan om

att staten lägger sig i för mycket. De här sakerna

skall egentligen inte ha med varandra att göra,

därför att då kommer naturligtvis de kommunala och

regionala ambitionerna att avta successivt, och man

blir mindre och mindre intresserad av att syssla med

det här. Såvitt jag vet finns det varken i

Kommunförbundets yttrande eller i

Landstingsförbundets yttrande något negativt

uttalande om skattesänkningar. Man nämner det över

huvud taget inte i något av yttrandena.

Margot Wikström: Jag tar tillbaka det där med

skatteväxling, när jag nu får veta att det inte har

skett. Men Stockholms läns landsting har 2 kr högre

skatt för att finansiera kollektivtrafiken. Om alla

bidrag gick till Stockholms läns landsting skulle

man också behöva kombinera det med ett krav på

skatteväxling, så att kommunerna i Stockholms län

fick likvärdiga förutsättningar med andra kommuner i

landet.

Lars Isaksson: Får jag säga till Karin Pilsäter att

om man läser vårt yttrande finner man inte synsättet

att landsting skall bestraffas för att de är

effektiva eller för att de vill sänka eller höja

skatten. Det finns över huvud taget ingen sådan

värdering i vårt yttrande.

Vi är inte heller drabbade på samma sätt som

kommunerna när det gäller de här marginaleffekterna.

Jag hävdar att det finns en del negativa marginal-

effekter. Vare sig vi uttrycker det som

pomperipossaeffekter eller inte, kan utskottet ändå

analysera det material som finns, och då kommer man

att se ganska tydligt att det finns ett antal

kommuner som har beskrivit detta. Det finns några

landsting som är i gränslandet. Om man sänker

skatten med bara fyra fem öre kommer man att hamna i

ett läge där man upplever att det skulle kunna bli

sådana effekter.

Vi från Landstingsförbundet och Kommunförbundet

skall naturligtvis inte avhandla kollektivtrafiken i

Stockholm. Jag tror att Stockholm sköter det väldigt

bra själv. Vad jag har pekat på är principen, att

jag inte kan begripa att vi har ett utjämningssystem

som innebär att när man inte har kostnaden ersätts

man för detta. Det är en grundläggande princip som

måste rensas bort. Man skall inte fastna i detta att

man skall fördela en kostnad på 50-50 när en av

parterna har kostnaden. Frågan om man sedan skall

sänka skatter, skatteväxla eller inte får man lösa

på hemmaplan, men principen är fastlagd i sy-

stemet. Detta bör tas bort.

Mats Morin: Jag vill bara för Karin Pilsäter

kommentera inomregional fördelning. Den är lika

viktig som mellanregional fördelning. Där tjänar

utjämningssystemet den viktiga funktionen att se

till att skattevillkoren och villkoren i den

kommunala servicen inte blir alltför olika och

därigenom kan skapa oönskade

befolkningsomflyttningar mellan regionerna. Det är

väl så att de attraktivaste regionerna många gånger

har den lägsta skatten och de minst attraktiva har

den högsta skatten, och det är viktigt att det

utjämnas.

Jag vill kort säga något till Magnusson, som

kommenterade mitt inlägg om pomperipossaeffekterna

och sade att det väsentliga är att man "upplever"

att de finns. Min huvudpoäng är att det inte är

underligt att man upplever att de finns när i stort

sett alla utan tvekan talar om att de finns. Min

poäng är att visa att detta finns som en

skrivbordsprodukt, men jag skulle vilja se den

kommun som har drabbats av denna pomperipossaeffekt.

Finns den verkligen? Det är ju detta som är det

viktiga. Upplevelsen bör vara så realistisk som

möjligt, och det skall vi bidra till.

Lennart Tingvall: Beträffande kollektivtrafikens

fördelning på kommun och landsting, företrädesvis i

Stockholm, har den frågan diskuterats en hel del i

kommittén, och det har tagits fram och räknats på

andra typer av fördelningar som utgår t.ex. från

faktisk kostnadsfördelning. Men när sedan kommittén

skulle bestämma sig visste man att den fördelning

som finns i nuvarande system har riksdag och

regering fattat beslut om. Då visste man precis att

det var så här, att i Stockholm hade landstinget

100 % och kommunerna 0 %, men man fattade ändå

beslutet att det skulle vara 50-50, därför att det

var så i genomsnitt i Sverige, som Margot Wikström

sade. Då tyckte kommittén att eftersom det inte

framkommit något nytt och detta var väl känt när

beslutet fattades fanns det ingen anledning att

kommittén skulle ändra den fördelningen.

Johnny Magnusson: Jag föreslår att Mats Morin åker

till Täby och tar diskussionen med dem om att det

inte finns pomperipossaeffekter.

Lars Isaksson: Med all respekt för Lennart Tingvalls

goda arbete - jag vet att han har gjort ett enormt

jobb - vill jag säga att den senaste argumentationen

inte var speciellt kraftfull. Man konstaterar att

det har varit så här, och man vill därför inte ändra

på detta Jag trodde att man hade ett uppdrag att se

över systemet. Vi kan väl hänvisa till vad vi från

Landstingsförbundet sade förra året, då vi pekade

just på att detta var en orimlighet. Jag ber Lennart

om ursäkt, men jag bara konstaterar att det inte

blir godkänt på den punkten.

Fredrik Reinfeldt (m): Jag är riksdagsledamot och

invald för Stockholms län, och jag kommer från Täby.

Jag vet inte varför Mats Morin var inbjuden från

början, men det är glasklart att det skall vara

någon sorts bidrag till ett korståg mot

Stockholmsregionen. Eftersom vi just nu sitter och

räknar ...

Ordföranden: Nu får jag bryta. Du tar en debatt där

du påstår att vi i finansutskottet med majoritet

skulle ha bestämt att bedriva ett korståg mot

Stockholmsregionen. Den diskussionen får vi ta

internt. Det är inte dags att ta den nu, utan nu

gäller det frågor till de inbjudna gästerna.

Fredrik Reinfeldt (m): Jag hävdar i alla fall att

det är det som har förevisats här. Eftersom jag

sitter i en kommun där vi uppenbarligen förlorar -

jag har att möta väljarna där - och det kommer en

s.k. expert hit och säger att de här effekterna inte

existerar blir jag upprörd. Det får ordföranden

ursäkta.

Dessutom bygger allt det här på, som Tingvall

inledde med att säga, att uppgiften var att se över

kostnadsutjämningen. Det var naturligtvis

begränsande, eftersom vi diskuterar hela systemet.

Dessutom skulle man kunna tillägga att det har skett

saker efter det att utredningen lades fram.

Finansdepartementet sitter och arbetar med detta,

och dessutom har Socialdemokraterna haft en

presskonferens där de har meddelat att de tänker

göra förändringar i förhållande till det system som

vi nu diskuterar. Där kan man också konstatera att

Kommunförbundets remissvar har blivit väl

tillgodosett; man kan i princip pricka av de olika

punkter som Margot Wikström inledde med och finna

att det är det som nu har presenterats här. Lite

diskuterar vi alltså någonting som redan har tagit

ytterligare ett steg.

Jag vill bara inskärpa det som Karin Pilsäter

inledde med. Det framstår här som om det i botten på

detta enbart skulle finnas resonemang som syftar

till att låta opåverkbara kostnader utjämnas. Men

det är uppenbart att skatterna har spelat en väldigt

stor roll. Nu säger Lars Isaksson att det i

Landstingsförbundets remissyttrande inte står

någonting om skattesänkning i Stockholm. Nej, men

han inledde själv Landstingsförbundets kongress med

att beklaga denna skattesänkning. Det har ju använts

väldigt mycket även av ansvarigt statsråd i frågan.

Jag vänder mig därför till Kommunförbundets och

Landstingsförbundets representanter. Jag tycker att

det är problematiskt att skattesänkningar, eller

synen på skatter över huvud taget, blandas in i

diskussionen om systemet. Det borde inte höra hemma

där. Vi har en diskussion där vi försöker vinna

väljare med att vi vill sänka skatten eller inte som

är väl känd, men nu används det som ursäkt för att

man över huvud taget inte får ha några synpunkter på

konstigheter i systemet. Det går alltid att hävda

att om man har råd att sänka skatten får man inte ha

några synpunkter på om man förlorar. Får jag bara

påpeka att det för medborgarna blir en dubbel

förlust. Dels förs det ett resonemang om att vissa

regioner skall tappas på pengar, dels återkommer man

och säger att de dessutom borde få höjd skatt. För

medborgarna blir det en dubbel smäll. Motparten är

här inte kommuner och landsting utan medborgarna i

dessa kommuner och landstingsområden. Det har fått

förekomma för ofta att man försöker uppnå andra

syften än att enbart utjämna kostnadsskillnader,

eftersom det ofta refereras till detta.

Jag skulle också vilja fråga Lennart Tingvall om det

inte är så att det i systemet finns inbyggt, förutom

det vi nu har diskuterat, effekter som leder till

att de kommunala skattenivåerna utjämnas eller

närmar sig varandra, att det finns som ett syfte med

systemet.

Lars Isaksson: Jag vill bara lugnt säga till Fredrik

Reinfeldt att om jag har kommenterat Stockholms

skattesänkning har jag inte gjort det på någon

förbundskongress. Det skulle ha varit väldigt oklokt

av mig, som ordförande i förbundet för samtliga

medlemmar. Jag har säkert kommenterat det, men inte

utifrån denna utredning och förslaget om

kostnadsutjämning. Däremot kan jag ha synpunkter på

att man sänker skatten om vi för en

sjukvårdspolitisk debatt. Den rättigheten tar jag

mig som socialdemokratisk ordförande i förbundet.

Margot Wikström: Jag kan försäkra Fredrik Reinfeldt

att Stockholms sänkning av kommunalskatten inte har

diskuterats i Kommunförbundet, vare sig i styrelsen

eller någon annanstans. Jag delar fullt ut

uppfattningen att det är stockholmarnas sak att

avgöra vilken skattenivå de skall ha. Men man kan

inte använda det argumentet att man har fått en så

försvagad ekonomi med det här utjämningssystemet att

man måste få ett bättre utfall. Det argumentet blir

ihåligt om övriga landet skall kompensera en

skattesänkning i Stockholm. Det upplevs ju på det

sättet.

Mats Morin: Du har tydligen missförstått, Fredrik

Reinfeldt. Du påstår att jag bedriver korståg. Jag

kan till viss del hålla med om att det handlar om

det när det gäller synen på pomperipossaeffekterna.

Det är framför allt det som jag har attackerat i

mina inlägg. I Täby kommun är man bekymrad över det

här. Mitt bidrag till Täby kommuns verksamhet är att

säga att de lugnt kan öka sysselsättningen, och

detta kommer att få positiva effekter för övriga

regioner. Sammantaget kommer även rikets samlade

beskattningsbara inkomst att öka. Poängen med detta

är att avgiftsunderlaget inte märkbart kommer att

öka och störa Täby kommuns verksamhet. Det är mitt

bidrag. Det är mot dem som påstår något annat som

jag bedriver korståg.

Lennart Tingvall: Förr i tiden hette det

skatteutjämningssystem, och nu heter det bara

utjämningssystem. Tidigare var det väl mer uttalat

att ett sådant här utjämningssystem skulle kunna

leda till minskade skatteskillnader, och regeringen

har väl i samband med att man införde systemet

uttalat att det är önskvärt med mindre skillnader i

skattesatser. Men så där otroligt klart uttalat att

de måste höja skatten har jag inte uppfattat det

som.

Ernst Jonsson: Det framgår klart av utredningen att

man skall hålla isär kostnads- och inkomstutjämning

och skatteutjämning. I den mån man nu kompenserar

för kostnader som är opåverkbara kan det leda till

att skatteskillnaderna minskar. Förortskommunerna i

Sverige har 10 % lägre inkomstskatt än

glesbygdskommunerna, men förortskommunerna har en

lägre servicenivå och en lägre personaltäthet inom

barnomsorg och äldreomsorg. Det innebär att den

lägre skatten motsvaras av en lägre servicenivå och

lägre servicestandard. Jag har också reagerat på att

det i debatten sägs att man får sänka skatten, men

det har man ju redan betalat i form av en lägre

servicenivå och lägre servicestandard.

Det har sagts en sak till i debatten. Lars Isaksson

förstår inte hur man kan få mer pengar, en hög

standardkostnad, än man har kostnader för. Det kan

man mycket väl få. Ett välskött och effektivt

landsting som t.ex. Jönköping, enligt min

utvärdering, får en standardkostnad som är 8 % högre

än sina faktiska kostnader därför att beräkningen

bygger på genomsnittlig effektivitet och

genomsnittlig servicestandard i landstingen. Om ett

landsting är effektivare får det behålla

mellanskillnaden. Det är inte så konstigt.

Sven-Erik Österberg (s): Jag tänkte ställa min

första fråga till Lennart Tingvall. I debatten i dag

förekommer det mer än en pomperipossa. Jag tänkte på

den ursprungliga pomperipossaeffekten, som Mats

Morin försökte redovisa, dvs. att man genom ökad

skattekraft får mindre kvar eller t.o.m. får lämna

ifrån sig pengar på grund av en utjämning och då får

ett negativt resultat i det läge som är. Det var

intressant att Mats Morin påvisade, som ett ytterst

teoretiskt exempel, att det skulle kunna få ett

utfall på det sättet, och att det i praktiken i

princip inte skulle kunna inträffa. Nu sägs det att

det har inträffat, och det förs en diskussion.

Jag skulle vilja ha Lennart Tingvalls synpunkter på

detta, om han har räknat på det i kommittén. Det är

en ganska avgörande och viktig bit. Det framställs

medialt som att det är 18 kommuner som ständigt, så

fort man gör någonting, får lämna ifrån sig mer

pengar än vad de har fått in i skatteeffekt. Det är

en viktig bit i hela debatten.

Det talas om manipulering av system. Man kan då lite

skämtsamt fråga hur det är möjligt att manipulera

ett system som har framställts som så krångligt att

i princip ingen förstår sig på det. Jag skall vända

på det och säga så här: Har ni i Kommunförbundet och

Landstingsförbundet, som ju är erfarna kommunal- och

landstingspolitiker, någon allmän uppfattning om att

systemet är så krångligt att det påverkar så att man

blir uppgiven som landstings- och kommunalpolitiker,

därför att systemet är så krångligt att man inte

känner att man gör sitt bästa? Det skulle jag också

vilja ha synpunkter på.

Lennart Tingvall: När man säger att det är 18

kommuner som drabbas av pomperipossaeffekten,

innebär det att det är 18 kommuner som har en egen

skattesats som är lägre än den skattesats som man

använder när man räknar ut avgiften i systemet.

Såtillvida är det riktigt att det är 18 kommuner.

Man kan säga att hittills under det här systemets

levnad har den här pomperipossaeffekten - vi har

räknat på det i Finansdepartementet i samband med

beredningsarbetet - inte drabbat någon kommun i form

av en negativ intäktsförändring i summan av skatter

och inkomstutjämning under den tid som har varit.

Naturligtvis skulle det kunna inträffa under vissa

omständigheter, som visats här förut. Men vad man

skulle kunna konstatera är att de kommuner som

riskerar att drabbas av pomperipossaeffekten

naturligtvis skulle ha fått mer intäkter av skatter

och av inkomstutjämning om den hade varit utformad

på ett annat sätt.

Margot Wikström: Jag skall svara direkt på frågan om

systemet är för krångligt. Ja, det är för krångligt.

Nu kan jag tala för en väldigt bred majoritet. Man

vill ha ett system som är förenklat. Det är det ena.

Men när man talar enskilt med olika

kommunalpolitiker från olika delar av landet

efterlyser de ofta ytterligare faktorer i systemet.

Jag har också förstått att det förekommer i

riksdagen, på olika ställen och i olika delar av

landet.

Det är naturligtvis ett problem att förenkla

tillsammans med en högre rättvisegrad i systemet.

Det är två oförenliga faktorer, såvitt jag förstår.

Går man på det ena får man också köpa försämringar

på det andra. Jag tror att det är ett växande

demokratiskt problem att inte bara kommunalpolitiker

utan också kommunalekonomer och tjänstemän inte kan

det här systemet och inte heller kan se igenom det.

Vi måste på något sätt få ett system som är

transparent, och då måste vi också få ta debatten om

millimeterrättvisa, därför att den går inte att

upprätthålla då.

Johnny Magnusson: Ja, systemet är väldigt krångligt,

och man märker en viss uppgivenhet.

Jag skulle också vilja kommentera

pomperipossadiskussionen. Det blir så konstigt när

Morin för in vissa faktorer och säger att det inte

spelar någon roll vad som händer i en kommun därför

att det sannolikt händer i de andra kommunerna i

landet också. Det känns väldigt konstigt för mig,

när vi för en mycket ingående debatt och känner stor

oro för den stora befolkningsomflyttning som sker i

våra kommuner, för den stora dränering som sker av

vissa kommuner och den starka tillväxt som sker i

andra kommuner, där näringslivet är på väg ned på

vissa håll och på väg upp på andra håll. Då kan man

inte föra det resonemanget. Det blir väldigt

konstigt.

Lars Isaksson: Jag vill säga kort till Sven-Erik

Österberg att vi också har begärt förenkling,

översyn osv. Men jag delar vad Margot Wikström har

sagt, att varje gång vi kommer in i diskussionen -

det har varit åtskilliga dagar och kvällar kring

detta nu - är det uppenbart att alla säger

"förenkla, hitta enkla lösningar", men sedan ställs

det mängder av krav på ännu mer komplicerade moment

som skall byggas in i systemet. Vi är inte

konsekventa någon av oss när vi hanterar frågan.

Det finns ändå en trygghet i att säga till

utskottets ledamöter att min bild är att det inte

finns några kommunal- och landstingspolitiker i

detta land som när de arbetar med kommunal och

regional tillväxt och utveckling avhänder sig detta

beroende på att de går och tänker på att det finns

ett utjämningssystem. I den tryggheten tror jag

trots allt att vi kan leva.

Mats Morin: Jag vill bara förtydliga ett svar som

Tingvall nyss gav till Magnusson, där Tingvall klart

redogjorde för att oron för att pomperipossaeffekter

skall inträffa bör dämpas av att de hittills inte

har inträffat. Jag hoppas att Magnusson tar del av

det svaret.

Jag har också en kommentar till det Tingvall säger

om att kommunerna skulle vinna mer med en annan

utjämning. Detta är ju självklart. I ett

utjämningssystem finns det alltid vinnare och

förlorare ekonomiskt sett. Min poäng är att ingen

kommer att gå back i det här systemet, med största

sannolikhet.

Mats Odell (kd): Låt mig först få deklarera min och

mitt partis uppfattning i den här frågan. Efter att

ha tagit del av utredningen är vi helt övertygade om

att det omedelbart behövs en ny översynsutredning

med sikte på ett statligt utjämningssystem.

När jag lyssnade på Mats Morin blev jag fascinerad

över hans forskning, som t.o.m. fortskrider här

framme inför våra ögon och blir alltmer positiv ju

längre han talar. Han borde ha fått tala längre - då

hade det antagligen blivit ännu mera positivt med

det här systemet. Men det bygger på ett antal minst

sagt halsbrytande principer, nämligen att

pomperipossa inte existerar och om det existerar så

är det ingen som bryr sig om det. De arbetslösa går

inte från a-kassa till arbete utan kommer från

hemmet eller studier osv. Vi har hört Johnny

Magnusson redogöra för den stora regionala obalans

som finns och som växer, samtidigt som vi vet att

den tillväxt som Mats Morin förutsätter skall ske

simultant i hela landet absolut inte äger rum,

snarare tvärtom. Det är detta som är problemet, att

vi har alldeles för låg tillväxt och att den sker

ojämnt fördelad.

Jag tycker att den forskning som Ernst Jonsson

bygger sina slutsatser på verkar mer tillförlitlig.

Jag vill då ställa frågan till Kommun- och

Landstingsförbunden utifrån det Ernst Jonsson säger.

Han tycker inte att man har kartlagt huruvida det

vid sidan av barnomsorgskostnadernas utveckling

finns en träffsäker omfördelning på kommunnivå. Han

har ett förslag om att man skall kompensera

glesbygden med 95 % men tillväxtregioner med 80 %.

Vore detta en acceptabel princip för Kommun- och

Landstingsförbunden?

Mats Morin: Jag vet inte om det var i positiva

ordalag som Mats Odell uttalade sig om min forskning

som pågår även här på podiet. Min poäng är att när

man gör beräkningsexempel har de hittills varit av

statisk natur, men hela systemet är ett dynamiskt

system, där både underlag för avgifter och underlag

för bidrag beror på hur kommunen utvecklar sig

relativt riksgenomsnittet. Därför kan man inte utgå

från att riksgenomsnittet ligger still. I den mån

som kommunerna avviker från riksgenomsnittet visar

det sig, i alla fall när det gäller eventuella

pomperipossaeffekter, att detta extremfall aldrig

har inträffat att någon kommun väsentligt har

avvikit från riksgenomsnittet. Det här gäller även

vid beräkningen av arbetsmarknadsexemplet, att man

får ta hänsyn till att arbetslösheten sannolikt

också minskar i övriga riket. Mitt exempel var

extremen åt andra sidan, att kommunen och riket går

i takt. Men det krävs ganska stora avvikelser mellan

kommunen och riket för att det skall uppstå några

negativa ekonomiska incitament. Detta är osannolikt.

Lars Isaksson: Får jag säga till Mats Odell att när

det gäller själva hälso- och sjukvårdsmodellen

tycker vi, som vi säger i vårt yttrande, att den är

bra mycket bättre nu än vad den har varit. Vi känner

större tillförlitlighet när man har plockat ut

områden och försökt väga tyngden i dessa, och att

det har blivit bättre än tidigare.

Däremot pekar vi på att man behöver justera ett

antal frågor, som jag också inledningsvis

redovisade. Det är naturligtvis oerhört svårt att

väga av. De som säger att man hamnar här med någon

exakt vetenskap har fel. Det är vissa antaganden och

bedömningar som får ligga till grund, och man måste

hela tiden försöka förbättra systemet.

När det gäller olika procentsatser skulle jag vilja

säga att vi har lämnat ifrån oss vårt yttrande där

vi föreslår - en del har tyckt att det är lite

kontroversiellt, men vi har en stor enighet på den

punkten - en justering från 95 till 90. Att ha olika

procentsatser för olika landsting ställer jag mig

personligen väldigt skeptisk till, men den frågan

har vi över huvud taget inte prövat, och därför vill

jag i dag inte göra något kategoriskt uttalande ur

förbundssynpunkt.

Margot Wikström: Vi har aldrig diskuterat 80-

procentsnivå inom Kommunförbundet. Vi har diskuterat

olika kompensationsgrader, men vi har inte kommit så

långt som ned till 80 %. Om jag förstått rätt -

rätta mig om jag har fel - föreslår Ernst Jonsson på

vissa håll 75 %. Då faller utjämningssystemet som

sådant, eftersom det då inte alls uppfyller de

kriterier som det är avsett att uppfylla.

Nu handlar det om inkomstutjämningen. Men om jag

också har förstått detta rätt så anser Ernst

Jonsson, utöver de delmodeller som avser

kärnverksamheten i kostnadsutjämningen och de

speciella ersättningar som kommittén föreslog -

kallortstillägg, byggkostnader, svagt

befolkningsunderlag, administration, resor,

uppvärmning och befolkningsminskning - att det för

många av dessa modeller saknas sakskäl att innefatta

dem i kostnadsutjämningen.

Jag vill understryka att alla delmodellerna och

faktorerna gynnar glesbygdskommunerna.

Ralph Lédel: På Mats Odells fråga har jag samma

uppfattning som Lars Isaksson. Jag tror inte att det

är bra om man använder olika procentsatser, som en

spontan uppfattning, utan att veta konsekvenserna av

detta. I grunden instämmer jag i Mats Odells

uppfattning att detta helst skall omarbetas till ett

statligt system.

Sedan vill jag svara hur politikerna känner sig,

som du frågade lite om. Du undrade om det var någon

fara. I Stockholmsområdet är det definitivt det. Vi

ser naturligtvis detta som ett stort hot både i

landstinget och i länets kommuner och undrar hur vi

skall klara ekonomin. Sannolikt gör man det även i

landstingen i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland.

Det övriga landstingen har inte så väldigt stor

anledning att göra det. De behöver inte ens sätta

sig in i systemet. De ser att de kommer att gå på

plus. Då är de varken oroliga eller väldigt

intresserade av att sätta sig in i det. Men vi här i

Stockholmsområdet har uppenbara problem att för det

första förklara det här för människor. Det har vi

förstått här är omöjligt. Vi begriper det inte ens

själva. Frågan är om våra experter riktigt begriper

det heller.

Avslutningsvis till frågan om pomperipossaeffekter.

Om man tar Täby kommun som exempel har systemet

tvingat Täby kommun att höja skatten. Det är

otvetydigt så.

Jonny Magnusson: Jag vill återkomma till detta med

asymmetri i utjämningen. Jag har ingenting emot det.

Vi har i Kommunförbundet fört samtal kring det, som

redan har sagts. Men vad som är den stora risken med

detta är att det blir ett ännu krångligare system

som är ännu svårare att se igenom. Det är skälet

till att vi lite grann har hållit oss undan från de

förslagen.

Marie Engström (v): Förut när vi talade om

pomperipossasystem var det någon talare som sade att

det inte finns någon handlingsfrihet i kommunerna.

Jag vill gärna tala om två andra åtgärder som

kringskär kommunernas handlingsfrihet. Det gäller

skattestoppet och balanskravet. Jag vänder mig i

första hand till Margot Wikström från

Kommunförbundet.

Jag har under veckan tagit del av den rapport som

Kommunförbundet har lämnat om kommunernas ekonomiska

läge. Där skriver man att ca 25 % av kommunerna

förutspår att de inte kommer att uppnå balanskravet.

I ert remissvar och din inledning pekar du på några

strukturella faktorer som borde vägas in i

kostnadsutjämningsförslaget, t.ex. andelen utländska

invånare och påverkan på bostadsfrågorna i

kommunerna.

Min fråga blir då: Tror Margot Wikström att man med

justeringar inom ramen för

kostnadsutjämningssystemet på ett bättre sätt skulle

kunna få kommunerna att uppnå balanskrav? Om inte

detta är möjligt, skulle man i så fall kunna säga

att det är ett underkännande av

kostnadsutjämningssystemet? Eller är det mer

resurser, mer generella bidrag, som skall in i

systemen?

Margot Wikström: Jag kanske inte underströk det

tillräckligt noga i min inledning. Vårt krav från

Kommunförbundet är att staten tillskjuter pengar

efter år 2003 i en spärregel. Annars står en del

kommuner inför bråddjupet. Det är mycket starka

regionalpolitiska skäl som väger tungt. Det anser vi

vara statens uppgift.

Självklart vill vi ha mer pengar i systemet. När

det gäller integrationsfaktorn och om den skall

ändras och få någon effekt måste staten också

tillskjuta pengar till just den faktorn. Staten

måste ta sitt ansvar för flykting- och

invandrarpolitiken. Det är faktiskt vad det handlar

om.

Får jag sedan också skyndsamt säga något när det

gäller det kommunala självstyret. Det oroar oss

naturligtvis om det kringskärs. I dag har kommunerna

rent generellt 19 % statsbidrag som andel i sin

budget. När man tittar på rättighetslagarna, som är

tvingande, är den omfattningen ca 30-35 % av

budgeten. Det tycker jag det finns anledning för

riksdagen att grunna på.

Agne Hansson (c): Det har sagts bl.a. här att

förslaget skulle vara tillväxthämmande. Det är

allvarligt i sig om det är det. Mot den bakgrunden

skulle jag vilja ställa tre frågor.

Den första frågan vill jag ställa till Kommun- och

Landstingsförbundens representanter. Upplever ni det

här förslaget som tillväxthämmande? Tror ni att

kommunpolitiker och landstingspolitiker skulle avstå

från att främja tillväxten i sin kommun om man inte

får mer än den genomsnittliga tillväxten i landet?

Den andra frågan vill jag ställa till forskarledet

och ekonomen Mats Morin - nu gick han tyvärr ut ur

kammaren. Den lyder ungefär så här: Hur påverkas den

totala tillväxten i landet om de strukturella

skillnaderna och kommunalskatterna ytterligare ökar

mellan kommunerna? Hur påverkar det den totala

tillväxten i landet?

Den tredje frågan skulle jag vilja ställa till

Tingvall och utredningen. Har ni funderat på och

finns det något system som i sig har en utjämning

som skulle ge mer än den genomsnittliga tillväxten i

landet till respektive kommuner, dvs. att de skulle

få 100 % av den tillväxt de åstadkommer?

Lars Isaksson: Jag har egentligen svarat på den

frågeställning jag fick. Rent allmänt tror jag att

varje kommunpolitiker och landstingspolitiker i

detta land arbetar för att ha sin kommun och region

i en utvecklande fas och inte funderar över detta

utjämningssystem i det dagliga arbetet. Men jag kan

också säga till Agne att det är därför vi också

lägger fram ett antal förslag i vårt yttrande. Man

får naturligtvis inte tillskapa ett system som ändå

innebär att man tar bort initiativkraften lokalt och

regionalt.

Trots att jag säger att det inte är något som man

går dagligen och stundligen och tänker på tror jag

att det är ett viktigt signalsystem att det ändå

finns en viss form av incitament för egen

kreativitet, och det gör det. Det skulle förstärkas

lite med det förslag som vi har lagt fram i vårt

yttrande.

Margot Wikström: Nej, det är inte tillväxthämmande.

Än så länge har vi inte sett de tecknen. Det är

klart att om det finns något slags håglöshet, som

sades här tidigare, att det är så krångligt och

invecklat att man struntar i det, finns naturligtvis

den risken med.

Ralph Lédel: Jag tycker att det finns en risk för

att det skulle vara tillväxthämmande. Jag tycker nog

att Ernst Jonsson och Stefan Fölster har beskrivit

detta på ett tydligare sätt än övriga ekonomer har

lyckats beskriva motsatsen. Den risken finns

naturligtvis.

Gradvis finns risken för att intresset för

kommunalpolitik och regionalpolitik försvinner om

man ser att man har en mindre sfär att fatta beslut

om eftersom staten i alla fall fattar de flesta

besluten.

Ordföranden: Det var också en fråga till Ernst

Jonsson och Mats Morin.

Mats Morin: Jag fick tydligen en fråga när jag var

tillfälligt borta från kammaren om skatteskillnader

och kostnadsskillnader mellan kommuner skulle öka

tillväxten. Det är en debatt i sig om skatter

påverkar tillväxten. Det är mycket stora

tveksamheter inom forskningsvärlden om en stor del

av de effekterna över huvud taget finns.

Man kan säga om kostnadsskillnader och

skatteskillnader att det är vad utjämningssystemet

skall jämna ut för att skapa en mer balanserad

utveckling och förhindra oönskade

befolkningsomflyttningar som skulle bli resultatet

om man hade alltför stora kostnads- och

skatteskillnader i riket.

Ernst Jonsson: Jag tog i min första rapport upp en

annan viktig punkt. Man har räknat fram de sex

specifika ersättningar som man ger: kallortstillägg,

kompensation till små kommuner m.m. Det rör sig

totalt om 2 ½ miljard. Det är sex ersättningar. I

två fall finns inga sakliga motiv för att det är

fråga om opåverkbara kostnader.

Man säger t.ex. att i små kommuner blir det högre

kostnader för administration och ledning. Samtidigt

har jag visat från en tabell från Kommunförbundet

att jämför man olika kommungrupper har inte

glesbygdskommunerna högre kostnader för ledning och

administration än andra kommungrupper. Sedan är det

också kompensation till kommuner med svagt

befolkningsunderlag. Det sägs att de får

merkostnader. Vilka de är framgår inte. Här saknas

det motiveringar.

Totalbeloppet när man skattar är 2 ½ miljard. 1 ½

miljard av det beloppet bygger på subjektiva

bedömningar. Det finns inga fakta. Bidragen går

främst till glesbygdskommunerna. Utredningens egen

misstanke om att det finns risk för överkompensation

finner jag belagd. Min slutsats är att

glesbygdskommunerna överkompenseras i detta

föreslagna system.

Vidare till min rapport som kommer i dag. Vi har

visat att de kommuner som har haft lägst

kostnadstillväxt drabbas av försämringar. Om vi

jämför har förortskommunerna de lägsta kostnaderna

per invånare av alla kommuner i snitt.

Glesbygdskommuner har störst kostnad. Nu drabbas

förortskommuner av försämringar. Om de inte höjer

skatten utan i stället skär ned kommer de att få

ännu lägre kostnad per invånare.

Det innebär att förslaget bidrar till att utvidga

kostnadsskillnaderna snarare än att utjämna dem.

Margot Wikström: Får jag påpeka en sak. Det sade jag

heller inte i min inledning. Från Kommunförbundets

sida säger vi att regionalpolitiken är en statlig

uppgift och att den inte skall förekomma utöver vad

som ingår i systemet. Jag vill understryka det. Från

början sade man att man skulle ha en del

regionalpolitik eller glesbygdsfaktorer i systemet.

Det är liksom spikat. Det tycker jag faktiskt inte

att utredningen skall stå till svars för. Detta är

grunderna för systemet som sådant.

Karin Pilsäter (fp): Jag skulle vilja gå tillbaka

till frågan om invandrar- och

flyktingkompensationen. Kommunförbundet skriver

ganska tydligt i sitt remissvar att det inte bara

handlar om faktiska kostnader utan att det riskerar

att skapa stora spänningar mellan människor inom

kommunen. Trots allt har vi i dag den största

kostnads- och inkomstutjämningen inom vissa kommuner

och inte mellan kommuner. På grund av dessa

spänningar och problemen människa och människa

emellan kan det ändå finnas ett starkt behov av att

gå vidare.

Jag skulle vilja fråga hur Kommunförbundet ser på

att genomföra en förändring inom ramen för

kostnadsutjämningen, som är ett ganska passivt

kompenserande för att kostnaderna i dagens

segregerade samhälle blir högre, i förhållande till

att använda resurser, pengar och eventuellt ändra

regelverk utanför det kommunala utjämningsystemet.

Nu är ju utjämningssystemet dagens tema. Men om ni

fick välja, var är det viktigast att sätta in

stötarna? Är det här, eller är det inom andra

sektorer på samma område?

Margot Wikström: Jag hoppas att det jag sade i

början gick fram. Vi kräver egentligen ett nytt

system för flyktingar och invandrare. Nu får vi inte

det. Men det som nu har föreslagits och som

sannolikt kommer att finnas också i fortsättningen

är en förstärkning av denna integrationsfaktor i

systemet. Där menar vi att staten måste satsa

pengar. Annars är det bara en omfördelning mellan

kommunerna från de kommuner som inte har så stor

andel flyktingar till dem som har det. Det är en

omfördelning i storleksordningen 600 miljoner inom

systemet utan tillskott.

Får jag sedan säga att vi är väldigt bekymrade över

segregationen som sådan. Det yttrar sig när det

gäller fördelning inom kommuner. Man får släppa

till, som man upplever det, från vissa icke-

segregerade stadsdelar till de segregerade. Där

uppstår spänningarna. Det får också sin följd i att

det kommer krav på kommundelningar där de bättre

ställda stadsdelarna vill dra sig undan och bli

egna. I förlängningen är detta ett svårt

demokratiskt problem som vi måste klara av att

hantera.

Lennart Hedquist (m): Eftersom Morins beräkningar

har diskuterats en del och kanske väckt lite

förvirring här skulle jag vilja ställa en fråga till

honom. Han kan egentligen svara ja eller nej på den.

Om vi tänker oss en situation där Täby kommun ökar

sin skattekraft med 5 procentenheter och rikets

medelskattekraft ökar med 3 procentenheter fungerar

det här systemet så, utan att jag har räknat exakt

på decimalen, att kommunsektorn får som genomsnitt i

olika kommuner en ökning med 3 procentenheter. Men

Täby kommun, som har ökat med 5 procentenheter,

kommer att få öka sina intäkter med ungefär 2,7

procentenheter. Är detta korrekt?

Mats Morin: Du verkar ha förstått mina beräkningar.

Det verkar rimligt.

Lennart Hedquist (m): Men detta är självfallet en

mycket tydlig pomperipossaeffekt. Den kommun som

bidrar till en hög grad av tillväxt får mindre

tillväxt än landet i övrigt.

Mats Morin: Nu diskuterar vi fördelningssystemets

vara eller icke vara. Tanken är att de som tjänar

mest skall bidra mer till dem som tjänar minst. Men

det var inte det som var meningen med det här mötet,

antar jag. Pomperipossaeffekten brukar man benämna

den effekten där kommunerna går back för att de på

något sätt ökar sin sysselsättning. Det är inte

fallet som du har beskrivit det här.

Ordföranden: Då ber jag att få tacka för att vi fått

detta tillfälle att ställa frågor om det kommunala

utjämningssystemet. Jag har känt att det har varit

en värdefull genomgång för finansutskottet som ett

led i våra förberedelser inför det regeringsförslag

som kommer den 14 april och som riksdagen efter

behandling i finansutskottet sedan skall ta

ställning till den 14 juni.

Jag vill tacka er som har kommit hit och medverkat

med information och synpunkter. Jag förklarar härmed

utfrågningen avslutad.