Bet. 1998/99:FiU28

Finansutskottets betänkande

1998/99:FIU28

Ändrade försäkringsrörelseregler

(prop. 1998/99:87)

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

FiU28

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande de i

proposition 1998/99:87 föreslagna ändringarna i

försäkringsrörelselagen (1982:713) m.fl. lagar.

Vidare behandlar utskottet två motioner som väckts

med anledning av propositionen och fyra motioner som

väckts under allmänna motionstiden 1998.

I propositionen föreslås en modernisering av

försäkringsrörelsereglerna och en renodling av

tillsynen för svenska försäkringsbolag. Förslagen

berör i första hand livbolagens verksamhet.

Förändringarna syftar till att underlätta

produktutveckling och konkurrens samt till att ge

försäkringstagarna ett ökat skydd.

Den nuvarande s.k. skälighetsprincipen slopas och

ersätts av andra skyddsregler som bl.a. skall främja

en god ekonomisk genomlysning av försäkringarna och

en avtalsreglering av rätten till överskott. Den

s.k. sundhetsprincipen ersätts av en tydligare

handlingsregel för försäkringsbolagen med krav på en

tillfredsställande stabilitet, god information om

försäkringsvillkor och en god försäkringsstandard på

verksamheten.

Vinstutdelning tillåts även i försäkringsbolag som

bedriver konventionell livförsäkringsrörelse.

Särskilda begränsningar för att säkerställa

försäkringstagarnas avtalade rätt till överskott

ställs upp. Livbolag som bedrivit verksamhet med ett

vinstutdelningsförbud får ta in villkor i

bolagsordningen om vinstutdelning endast om bestämda

villkor till skydd för försäkringstagarna är

uppfyllda.

Vissa restriktioner för försäkringsbolagens

kapitalförvaltning lättas upp, bl.a. reglerna om var

skuldtäckningstillgångar skall få finnas. Det

konstateras att den s.k. femprocentsregeln bör

ändras och utformas mot bakgrund av bl.a. EG-rätten

och ett ställningstagande till motsvarande

bestämmelser för banker. Regeln innebär i dag ett

förbud att utan Finansinspektionens medgivande äga

mer än fem procent av rösterna i ett aktiebolag

utanför försäkringsbranschen.

Följdändringar föreslås även i bestämmelserna om

utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari

2000 med ett utrymme för att tillämpa äldre

bestämmelser om bl.a. försäkringstekniska grunder

under en tvåårig övergångsperiod.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Motionerna avstyrks.

Till betänkandet har fogats 7 reservationer.

Propositionen

I proposition 1998/99:87 föreslås att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen

(1982:713),

2. lag om ändring i lagen (1995:779) om ändring i

försäkringsrörelselagen (1982:713),

3. lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska

försäkringsgivares verksamhet i Sverige,

4. lag om ändring i lagen (1995:1560) om

årsredovisning i försäkringsföretag,

5. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

6. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

7. lag om ändring i konsumentförsäkringslagen

(1980:38),

8. lag om ändring i lagen (1984:292) om

avtalsvillkor mellan näringsidkare,

9. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska

filialer m.m.

Propositionens lagförslag återfinns i bilaga till

betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

propositionen

1998/99:Fi9 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att öppna möjlighet även

för vinstdelande försäkringsbolag att avsätta medel

till konsolideringsfond i enlighet med vad som

anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar avskaffa nu gällande

placeringsbegränsningar vad avser innehav i publika

bolag och fastigheter i livförsäkringsbolag i

enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen beslutar att tillåta användande av

derivatinstrument för hantering av

livförsäkringsbolagens skuldsida i balansräkningen i

enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en förändring av

gällande femprocentsregel,

5. att riksdagen beslutar att avskaffa

skälighetsprincipen även för den obligatoriska

trafikförsäkringen i enlighet med vad som anförts i

motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om flyttning utan

skattekonsekvenser av livförsäkringar mellan bolag.

1998/99:Fi10 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas

att riksdagen med avslag på proposition 1998/99:87 i

motsvarande delar hos regeringen begär ett nytt

förslag i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1998

1998/99:Fi701 av Kent Olsson och Inger René (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om kollektiva

hemförsäkringar.

1998/99:Fi702 av Karin Falkmer (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att kollektiv

sakförsäkring endast får tecknas med den

individuelle försäkringstagarens aktiva samtycke i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att kollektiv

sakförsäkring skall upphandlas i fri konkurrens i

enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning om organisationers befogenheter

gentemot sina medlemmar i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1998/99:Fi703 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna att förslag till ny försäkringslagstiftning

skyndsamt bör överlämnas till riksdagen för

behandling i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1998/99:N326 av Per Westerberg och Göran Hägglund

(m, kd) vari yrkas

61. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

ändrade placerings- regler för fonder, banker och

försäkringsbolag i enlighet med vad som anförts i

motionen.

Utskottet

Reformbehovet

Propositionen

- Näringsrättsliga regler

I Sverige kan försäkringsrörelse bedrivas i

försäkringsbolag och försäkringsföreningar

(understödsföreningar). Även i de offentliga

försäkringarna, t.ex. i den allmänna

socialförsäkringen, finns försäkringsinslag. I den

aktuella propositionen behandlas endast den

privaträttsliga försäkringsverksamheten.

Vissa försäkringar som bolagen erbjuder, t.ex.

trafikförsäkringen, är obligatoriska enligt

föreskrifter i lag. Dessa försäkringar har ett

tydligt offentligrättsligt inslag men handhas helt

eller delvis av privaträttsliga subjekt.

Försäkringsbolagen är endera aktiebolag eller

ömsesidiga bolag. Försäkringsaktiebolagen ägs av

sina aktieägare. De ömsesidiga bolagen ägs av sina

försäkringstagare.

De näringsrättsliga reglerna delar upp

försäkringsbolagens verksamhet i

skadeförsäkringsrörelse och livförsäkringsrörelse.

Dessa verksamheter skall i princip drivas i olika

bolag. Vissa försäkringar kan dock förekomma i såväl

skade- som livförsäkringsbolag.

De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras

i huvudsak i försäkringsrörelselagen (1982:713;

FRL). Lagen innehåller dels näringsrättsliga regler,

dels associationsrättsliga regler. De senare

reglerna motsvarar ofta bestämmelserna i

aktiebolagslagen (1975:1385).

De utländska försäkringsbolagens verksamhet

regleras i lagen (1998:293) om utländska

försäkringsgivares verksamhet i Sverige. I lagen

finns regler som är gemensamma för alla utländska

försäkringsgivare men även regler som varierar

beroende på om försäkringsgivaren finns inom eller

utanför det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

EES. En stor del av rörelsereglerna för de utländska

försäkringsgivarna överensstämmer med vad som gäller

för svenska försäkringsbolag.

En särskild form av försäkring är livförsäkring med

anknytning till värdepappersfonder.

Försäkringsformen kallas fondförsäkring eller unit-

linked-försäkring och skall drivas i särskilt bolag.

I lagen (1989:1079) om livförsäkringar med

anknytning till värdepappersfonder finns särskilda

regler för denna livförsäkring.

Reformarbetet på det näringsrättsliga området är

också kopplat till regleringen av de avtalsrättsliga

försäkringsreglerna. De civilrättsliga

bestämmelserna om avtalsförhållandet mellan

försäkringsbolagen och deras kunder finns i lagen

(1927:77) om försäkringsavtal (FAL) och i

konsumentförsäkringslagen (1980:38).

En särskild form av försäkringsverksamhet bedrivs i

understödsföreningarna. En understödsförening är en

sådan förening för inbördes bistånd som har till

ändamål att, utan affärsmässigt drivande av

försäkringsrörelse, meddela annan personförsäkring

än arbetslöshetsförsäkring. Föreningarna skall

normalt endast vara öppna för en bestämd grupp

försäkringstagare, t.ex. en viss yrkesgrupp.

Verksamheten i föreningarna regleras i lagen

(1972:272) om understödsföreningar.

Försäkringsavtalslagen reglerar avtalsförhållandet

mellan föreningen och medlemmen.

En försäkringsrörelse står under tillsyn av

Finansinspektionen. Försäkringsbolagens verksamhet

kan i vissa delar granskas av Konsumentombudsmannen

och Konsumentverket med stöd av marknadsföringslagen

(1995:450) och lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden. Även Konkurrensverket utövar

tillsyn på området.

I EG:s försäkringsdirektiv finns ett omfattande

regelverk för direkt försäkringsverksamhet.

Direktiven avser endera liv- eller skadeförsäkring

och delas in i tre "generationer". Det grundläggande

syftet med EG-regleringen har varit att genomföra en

inre marknad för försäkringstjänster. Målsättningen

uppnåddes i huvudsak genom godkännandet och

införlivandet av tredje generationens

försäkringsdirektiv i den nationella lagstiftningen

i respektive medlemsland. I Sverige fullbordades

genomförandet av tredje generationens direktiv genom

ändringar i lagstiftningen för såväl svenska som

utländska försäkringsföretag den 1 juli 1995 (prop.

1994/95:184, bet. NU24, rskr. 392).

Den rent allmänt ökade internationaliseringen och

de i väsentliga avseenden gemensamma

försäkringsrörelsereglerna i Europa har fört med sig

en ökad konkurrens på den svenska marknaden.

- Reformbehovet

Försäkringsbolagens verksamhet har sedan länge

reglerats av speciallagstiftning och varit

underordnad särskild tillsyn. Redan på slutet av

1800-talet påbörjades arbetet med en lagstiftning

som skyddade de befintliga bolagen. Konkurser i

försäkringsbolag skulle förhindras.

På 1950-talet stod det klart att den gamla

regleringen av bolagen medförde

effektivitetsförluster. För att uppnå

kostnadseffektivitet infördes skälighetsprincipen

och för att uppnå en lämplig marknadsstruktur

infördes behovs- och sundhetsprinciperna.

Behovsprincipen innebar att man gav koncession om

konkurrenssituationen medgav det, och sundhets-

principen innebar att man gav koncession om bolaget

kunde antas bidra till en sund utveckling av

försäkringsväsendet.

Denna reglering kvarstår i inte obetydliga delar i

dag. Det har i realiteten hämmat nyetableringar och

produktutveckling på området. Regleringen har på så

sätt delvis motverkat konsumenternas behov av pris-

och produktkonkurrens.

Regeringen gör bedömningen att försäkringsmarknaden

torde fungera dåligt utan någon form av

särreglering. Informationen om försäkringstjänsterna

är i utgångsläget ofullständig och ojämnt fördelad

mellan parterna. Försäkringstekniken är ofta så

komplicerad att det är svårt för den enskilde att

bilda sig en uppfattning om försäkringsbolagets

ekonomi och förmåga att fullgöra sina förpliktelser.

Informationen från försäkringsbolagen är ofta

bristfällig. De flesta försäkringstagarna saknar

tillräckliga kunskaper för att avgöra om

försäkringsbolaget hanterar sina risker på ett

ändamålsenligt och effektivt sätt.

Att minska denna obalans i information utgör ett

motiv för statliga ingrepp i marknadens funktion.

Det gäller inte minst på grund av att obalansen kan

få allvarliga konsekvenser för den svagare parten,

försäkringstagaren. Skyddsmotivet har störst tyngd

då det gäller försäkringstjänster som bjuds ut till

hushållen.

De förslag till näringsrättsliga regler som lämnas

i propositionen avser att skydda försäkringstagare

och andra ersättningsberättigade och har utformats

för att ge bättre förutsättningar för effektiv

produktion av främst livförsäkringar. Ändringarna är

även tänkta att underlätta prisbildningen på

marknaden.

Förslagen i propositionen har även en koppling till

flera andra lagstiftningsärenden. Nämnas kan bl.a.

att ett förslag till ny försäkringsavtalslag för

närvarande övervägs inom Justitiedepartementet och

att en lagrådsremiss är planerad att avlämnas under

innevarande år. De ändringar som nu föreslås för

försäkringsbolagen aktualiserar ett antal

följdändringar i skattelagstiftningen. Sådana

förslag kommer att föreläggas riksdagen under år

1999 så att ändringar i skattelagarna kan träda i

kraft samtidigt med de näringsrättsliga ändringarna.

Motionen

I motion Fi703 av Lars Tobisson m.fl. (m), som

väcktes under allmänna motionstiden 1998, anför

motionärerna att försäkringsbranschen är inne i en

snabb utveckling och internationalisering. Med denna

nya och mer globala marknadssituation skärps

konkurrensen. Därmed ökar kraven på att den svenska

lagstiftningen följer med i utvecklingen så att det

inte uppstår snedvridningar på marknaden genom

dröjsmål i regelanpassningen. Att den svenska

lagstiftningen följer den internationella är viktigt

såväl för de svenska aktörerna som för

försäkringstagarna. Motionärerna anför vidare att

viktigt lagstiftningsarbete tyvärr har dragits i

långbänk av den nuvarande regeringen. De två lagar

som utan jämförelse är av störst betydelse för

branschen är försäkringsrörelselagen och

försäkringsavtalslagen. Lagarna är föremål för

översyn sedan mycket lång tid inom

Finansdepartementet respektive

Justitiedepartementet. Motionärerna anser att

förslag till ny försäkringslagstiftning skyndsamt

bör överlämnas till riksdagen för behandling.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att det i den aktuella

propositionen föreslås en modernisering av

försäkringsrörelsereglerna. Förslagen syftar till

att underlätta produktutveckling och konkurrens samt

till att ge försäkringstagarna ett ökat skydd. De

nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari

2000. Enligt uppgift från Justitiedepartementet är

en lagrådsremiss beträffande en ny

försäkringsavtalslag planerad att avlämnas under

hösten 1999. På grund av det anförda anser inte

utskottet att det finns skäl att föreslå något

tillkännagivande med anledning av motion Fi703 (m).

Motionen avstyrks.

Utgångspunkter för försäkringsrörelseregler

Propositionen

Försäkringsbolagens verksamhet har sedan längre

reglerats av speciallagstiftning och varit

underordnad särskild tillsyn. Under åren har olika

motiv anförts för särskilda rörelseregler och

särskild statlig tillsyn av rörelsen.

Den särskilda rörelselagstiftningen och tillsynen

för försäkringsföretag baserar sig i huvudsak på

motiv som formulerades i samband med införandet av

1948 års försäkringsrörelselag. Sedan dess har

emellertid de finansiella marknaderna genomgått

stora förändringar, genom bl.a.

värdepappersmarknadernas tillväxt och genomförandet

inom EU av en gemensam inre marknad på det

finansiella tjänsteområdet. Regeringen gör

bedömningen att det även i framtiden behövs

rörelseregler och särskild tillsyn för

försäkringsbolag. Motivet för detta är att skydda

direktförsäkringstagarnas och jämställda

ersättningsberättigades intressen. Ett sådant skydd

är motiverat av de allvarliga konsekvenser som kan

uppkomma för dessa om försäkringsbolag inte kan

fullgöra sina åtaganden samt de särskilda

förhållandena som hör samman med försäkringar.

Regeringen föreslår att rörelsereglerna och

Finansinspektionens tillsyn skall tillgodose att

försäkringsbolag kan fullgöra åtaganden mot

direktförsäkringstagarna och andra

ersättningsberättigade på grund av försäkringar, att

tydlig och relevant information lämnas till

direktförsäkringstagare och de som erbjuds att

teckna en sådan försäkring, samt att bl.a.

anskaffning av försäkringar och skaderegleringen

bedrivs på ett för försäkringstagarna och andra

ersättningsberättigade tillfredsställande sätt.

Regeringen föreslår att skyddet för

direktförsäkringstagarnas och motsvarande

ersättningsberättigades intressen skall tillgodoses

genom en allmän rörelseregel för försäkringsbolag.

Vidare föreslås att regeln bör kompletteras av

särskilda rörelseregler om bl.a. koncession och

ägarprövning, förbud mot främmande verksamhet,

beräkning av försäkringstekniska avsättningar,

solvenskrav och begränsningar för

placeringsverksamheten samt tillsyn av

försäkringsbolag. Regeringen gör vidare bedömningen

att allmänna associationsrättsliga regler som

huvudregel bör gälla även för försäkringsbolag, om

inte avvikelser motiveras av försäkringsbolagens

särart.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker regeringens förslag.

Skälighets- och sundhetskravet

Propositionen

Skälighetsprincipen är den allmänna princip som

jämte soliditetsprincipen ligger till grund för

försäkringsrörelselagstiftningen. Den inrymmer

skälighetsaspekter i tre olika delar: ett krav på

skälighet i premier och kostnader (premie- och

kostnadsskälighet), ett krav på skäliga villkor

utöver premier (villkorsskälighet) och ett krav på

skälighet i skaderegleringen

(skaderegleringsskälighet).

Skälighetsprincipen har under lång tid präglat

rörelsereglerna för svenska försäkringsbolag.

Principen har fått stor betydelse för bolagens

hantering av försäkringstekniska frågor. För

tillsynsmyndigheten har principen varit svår att

tillämpa, framför allt i fråga om premie- och

kostnadsskälighetskraven.

Frågan blir då om nuvarande skälighetsprincip skall

behållas eller om försäkringstagarnas intresse

tillgodoses bättre på ett annat sätt än genom

skälighetsprincipen.

Regeringen anser att ett premie- och

kostnadsskälighetskrav inte bör behållas som grund

för rörelsereglerna och Finansinspektionens tillsyn.

Det mål som nuvarande skälighetsprincip har med

hänsyn till försäkringstagarnas intresse av skäliga

och rättvisa premier bör i stället främjas genom

regler som ger bättre förutsättningar för konkurrens

samt ställer större krav på tydlig och relevant

information. De aspekter som skälighetsprincipen

skall uppfylla genom att premierna inte blir för

låga bör i stället tillgodoses genom andra slag av

rörelseregler: främst placeringsregler, regler om

god soliditet och likviditet samt en allmän

bestämmelse om premiesättning, vilka mera direkt

skall säkerställa att bolaget har en tillräcklig god

ekonomisk stabilitet för att kunna fullgöra

åtagandena mot försäkringstagarna.

En fråga som kvarstår är dock om inte premie- och

kostnadsskäligheten ändå i någon mån borde behållas

för vissa obligatoriska försäkringar.

Regeringen anser att det inte finns skäl att

behålla något premie- och kostnadsskälighetskrav i

FRL som generellt sett tar sikte på obligatoriska

försäkringar eller vissa grupper av

försäkringstagare. Regeringen kommer noga att följa

tillämpningen av de nya reglerna med inriktning på

ett starkt konsumentskydd. För den obligatoriska

trafikförsäkringen anser regeringen dock att

förhållandena är speciella. Som regeringen uttalat i

proposition 1998/99:42, Ändringar i

trafikskadelagen, finns det ett klart samband mellan

kontraheringsplikten och skälighetsprincipen.

Regeringen anser därför att principen tills vidare

bör kvarstå på detta område.

Regeringen föreslår att skälighetsprincipen även

bör slopas såvitt avser villkors- och

skaderegleringsskäligheten.

Slopandet av skälighetsprincipen ger anledning till

flera ändringar i nuvarande försäkringsrörelselag.

Det bör dock understrykas att principen alltjämt

kvarstår i rörelsereglerna för befintliga avtal.

Som tidigare fastslagits bör de intressen som

försäkringsrörelsereglerna skall tillgodose komma

till tydligt uttryck i FRL och sammanfattas i en

allmän rörelseregel för försäkringsbolagens

verksamhet. Regeringen föreslår att en allmän

rörelseregel införs för försäkringsbolagen som mot

bakgrund av motiven för särskilda rörelseregler på

försäkringssidan anger de allmänna krav som skall

vara styrande för verksamheten. Därigenom lagfästs

en stabilitetsprincip, en genomlysningsprincip och

en princip om att verksamheten skall bedrivas enligt

god försäkringsstandard. De rörelseregler som ger

uttryck för sundhetsprincipen justeras.

Motionen

I motion Fi9 av Lars Tobisson m.fl. (m) yrkande 5

motsätter sig motionärerna att skälighetsprincipen

tills vidare kvarstår beträffande den obligatoriska

trafikförsäkringen. Motionärerna anser att det

förhållandet att försäkringsinnehavet är

obligatoriskt inte kan läggas till grund för att

behålla en kostnadsdrivande reglering. Enligt

motionärerna bör riksdagen besluta att avskaffa

skälighetsprincipen även för den obligatoriska

trafikförsäkringen.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet anser att det inte finns skäl att behålla

något premie- och kostnadsskälighetskrav i FRL som

generellt sett tar sikte på obligatoriska

försäkringar. Utskottet anser dock, i motsats till

motionärerna, att förhållandena för den

obligatoriska trafikförsäkringen är speciella

eftersom det finns ett klart samband mellan

kontraheringsplikten och skälighetsprincipen. Om

försäkringsgivarna fick bestämma premierna för

trafikförsäkringar helt och hållet utifrån

marknadsöverväganden, skulle de kunna kringgå en

skyldighet att meddela försäkring genom att kräva

mycket höga premier för sådana försäkringar som de

helst inte vill erbjuda. Utskottet anser därför,

liksom regeringen, att skälighetsprincipen tills

vidare bör kvarstå på detta område. Utskottet

tillstyrker således regeringens förslag. Motion Fi9

(m) yrkande 5 avstyrks.

Avsättning till konsolideringsfond

Propositionen

Regeringen föreslår att livförsäkringsbolag som inte

får dela ut vinst bör inrätta en särskild fond för

de överskott som får användas för förlusttäckning.

Denna fond kan lämpligen benämnas

konsolideringsfond. Fondens primära syfte skall vara

att fungera som konsolideringsbuffert i bolaget.

Lagen bör dock inte förhindra att medel i

konsolideringsfonden även används för återbäring

till försäkringstagarna till den del fonden

överstiger vad som behövs för bolagets

konsolidering. Lagen bör också ge utrymme för annan

användning än för förlusttäckning och återbäring,

t.ex. bidrag till för verksamheten nyttig forskning.

Konsolideringsfondens användning för olika ändamål

bör regleras i bolagsordningen. Reglerna om

användningen måste givetvis vara förenliga med andra

regler. Dispositionen av konsolideringsfonden bör

ankomma på bolagsstämman.

En konsolideringsfond skall alltså inrättas i

livförsäkringsbolag, såväl aktiebolag som ömsesidiga

bolag, som inte får dela ut vinst. De flesta

företrädare för försäkringsbranschen har ansett att

vinstutdelande försäkringsbolag av konkurrensskäl

bör få inrätta en motsvarande konsolideringsfond. De

har pekat på svårigheterna för dagens

livförsäkringsbolag att övergå till en vinst-

utdelande verksamhet om inte återbäringsmedel får

utnyttjas i kapitalbasen.

I propositionen anförs att en av de grundläggande

målsättningarna för arbetet med

försäkringsrörelsereformen är att en klar åtskillnad

görs mellan försäkringstagarnas medel och bolagets

riskkapital i livförsäkringsaktiebolag som får dela

ut vinst till ägarna. Det kan ifrågasättas om det är

möjligt att utforma bestämmelser som kan trygga

försäkringstagarnas intressen med en

konsolideringsfond i vinstutdelande bolag. Förslaget

är neutralt mellan aktiebolag och ömsesidiga bolag.

Regeringen anser att en konsolideringsfond inte bör

medges i vinstutdelande livförsäkringsbolag.

Regeringen framhåller att regleringen inte i sig

förhindrar att vinstutdelande livförsäkringsbolag

meddelar långa försäkringar med utjämnad avkastning

som dagens pensionsförsäkringar.

Regeringen anser att konsolideringsfondens framtid

bör bli föremål för fortsatta överväganden. En

översyn skall inom kort påbörjas av de

associationsrättsliga reglerna för

försäkringsföretag. Förutsättningarna skall

undersökas för en ordning där företagen i stor

utsträckning följer reglerna för allmänna företag.

Konsolideringsfonden tas upp i detta sammanhang.

Några remissinstanser, bl.a. Försäkringsförbundet,

har påpekat att en övergång till vinstutdelning i

befintliga äldre livförsäkringsbolag, med inriktning

på pensionsförsäkringar, kräver ett så stort

tillskott av kapital att åtgärden är orealistisk.

Det finns inte nu skäl att ifrågasätta denna

bedömning. Det är därför möjligt att

försäkringsrörelse i vinstutdelande

livförsäkringsbolag framför allt kommer att avse

kort sjuk- och olycksfallsförsäkring,

fondlivförsäkring samt lång utjämnande livförsäkring

med nya former av återbäring inom ramen för

villkorad återbäring.

Motionerna

I motion Fi9 av Lars Tobisson m.fl. (m) yrkande 1

anser motionärerna att om även vinstutdelande bolag

skulle få göra avsättningar till en

konsolideringsfond så skulle det kunna innebära att

försäkringstagarnas pengar på ett olämpligt sätt

slussas över till försäkringsbolagens ägare.

Motionärerna förordar därför i stället att lagen bör

stadga att ett vinstutdelande livförsäkringsbolag

äger rätt att avsätta premiemedel till en

konsolideringsfond som får användas som buffert

efter det att de fonder som aktieägarna skapat

tagits i anspråk. Det förutsätter också att det

vinstutdelande försäkringsbolaget på ett utförligt

sätt informerat sina kunder om förekomsten av en

konsolideringsfond i verksamheten och hur den kan

komma att användas. På detta sätt utjämnas

konkurrensförhållandena. Motionärerna anser att

lagstiftningen bör ändras i enlighet med vad de

föreslagit.

I motion Fi10 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) anförs

att livförsäkringstjänster med lång avtalstid kräver

ett ansenligt riskkapital. Den kollektiva

riskutjämningen kräver ett buffertkapital. De icke-

utdelande bolagen kommer att få en sådan möjlighet

genom att de kan bygga upp en buffert, en s.k.

konsolideringsfond. Sådana avsättningsmöjligheter

krävs också i utdelande bolag som vill

tillhandahålla livförsäkringar. Motionärerna anser

att det inte är realistiskt att tro att enbart

aktieägarna skall kunna ställa upp med det kapital

som erfordras. Enligt motionärerna är det därför

rimligt att även utdelande bolag skall kunna få

bygga upp konsolideringsfonder. I annat fall kommer

knappast några utdelande bolag att bildas och den

förbättring av konkurrenssituationen som det slopade

utdelningsförbudet syftar till åstadkoms inte.

Riksdagen bör hos regeringen begära ett nytt förslag

i enlighet med vad motionärerna föreslagit.

Finansutskottets ställningstagande

En av de grundläggande målsättningarna för arbetet

med försäkringsrörelsereformen är att en klar

åtskillnad görs mellan försäkringstagarnas medel och

bolagets riskkapital i livförsäkringsaktiebolag som

får dela ut vinst till ägarna. Det torde vara mycket

komplicerat att utforma bestämmelser som kan trygga

försäkringstagarnas intressen med en

konsolideringsfond i vinstutdelande bolag. Som

redovisats ovan avser Finansdepartementet att inom

kort påbörja en översyn där bl.a.

konsolideringsfondens framtid kommer att behandlas.

Mot den angivna bakgrunden anser inte utskottet att

det finns skäl att föreslå någon riksdagens åtgärd

med anledning av motionerna. Utskottet tillstyrker

regeringens förslag. Motionerna Fi9 (m) yrkande 1

och Fi10 (fp) avstyrks.

Placeringsfrågor

Placeringskrav för tillgångar som svarar mot

återbäring

Propositionen

Ett direktförsäkringsbolag skall vid varje tidpunkt

ha tillgångar till ett värde som motsvarar

försäkringstekniska avsättningar och depositioner

från återförsäkringsgivare. Dessa tillgångar kallas

skuldtäckningstillgångar. Ett återförsäkringsbolag

som bedriver liv- eller lång skadeåterförsäkring

skall ha tillgångar till ett belopp som behövs för

att säkerställa direktförsäkringsbolagets

förmånsrätt. För skuldtäckningstillgångar gäller

vissa placeringsrestriktioner.

Placeringsreglerna fick sin huvudsakliga utformning

vid genomförandet av tredje generationens

försäkringsdirektiv. Regeringen redovisade då sin

principiella syn på försäkringsbolagens

medelsförvaltning. Denna syn innebär

sammanfattningsvis att tillgångarna skall placeras

med beaktande av försäkringsrörelsens art, att

tillgångarna är avpassade till de åtaganden som

bolaget har, s.k. matchning, och att

kapitalförvaltningen bör präglas av ett

portföljtänkande (prop. 1994/95:184 s. 141). De

placeringar som inte är skuldtäckningstillgångar

kallas fria tillgångar.

Placeringsreglerna innebär bl.a. att det

sammanlagda beloppet av vad som skall skuldtäckas,

dvs. försäkringstekniska avsättningar för egen

räkning med tillägg för depositioner från

återförsäkringsgivare, får täckas med aktier i

publika bolag till en andel om högst 25 % och med

fastigheter till en andel om högst samma nivå.

Regeringen anser att det saknas anledning att

ompröva den principiella syn på försäkringsbolagens

medelsförvaltning som regeringen gav uttryck för vid

införandet av tredje generationens

försäkringsdirektiv. Samma gäller bl.a. de allmänna

bedömningsgrunder som åberopades i proposition

1994/95:184 för bestämmande av gränserna för innehav

av olika tillgångsslag (prop. 1994/95:184 s. 141).

Det bör också framhållas att placeringsreglerna

utgör viktiga och mera konkreta hjälpregler inom

ramen för den stabilitetsprincip som lagfästs i den

allmänna rörelseregeln för försäkringsbolag och som

särskilt avser att säkerställa att åtagandena mot

försäkringstagarna och motsvarande

ersättningsberättigade alltid skall kunna

fullföljas. En självklar ledstjärna för

medelsförvaltningen bör också vara att inget

tillgångsslag i ett försäkringsbolag blir alltför

dominerande.

De placeringsregler som infördes i samband med

införlivandet av EG:s försäkringsdirektiv har nu

tillämpats under ett antal år. En remissinstans,

Försäkringsförbundet, har i detta sammanhang också

tagit upp frågan om möjligheten att använda

derivatinstrument för att hantera risker på

balansräkningens skuldsida.

Enligt regeringen finns det skäl att på ett mera

grundläggande sätt se över nuvarande

placeringsregler för försäkringsbolag. En sådan

översyn bör påbörjas inom kort och även omfatta den

frågeställning som Försäkringsförbundet väckt.

Regeringen anser att fråga nu snarast är om det

finns skäl att justera begränsningsreglerna för

aktier och fastigheter, främst med anledning av de

övriga förslag som lämnas i detta sammanhang.

Regeringen anser att sådana belopp som motsvarar

dagens försäkringstekniska avsättningar (ej

intjänade premier och kvardröjande risker,

oreglerade skador, livförsäkringsavsättningar och

garanterad återbäring) alltid måste vara tryggade.

Genom matchningskravet utgör visserligen åtagandenas

karaktär och löptid en spärr för

placeringsmöjligheterna oavsett vilken gräns som

bestäms i lag.

De reformerade rörelsereglerna innebär dock stora

förändringar på kort tid. Det är därför mycket svårt

att förutse vilka effekter en höjning av

tillgångsbegränsningarna för sådana avsättningar

skulle få. Det är därför inte lämpligt att nu ändra

tillgångsgränserna för sådana belopp som motsvarar

dagens försäkringstekniska avsättningar. En

eventuell justering av tillgångsbegränsningarna kan

med fördel invänta erfarenheterna från tillämpningen

av den nya särregleringen. Regeringen anser

emellertid att det finns anledning att återkomma

till denna fråga i samband med den översyn av

placeringsreglerna som aviserats.

Regeringen föreslår således att nuvarande

placeringsregler skall gälla för tillgångar

motsvarande garanterad återbäring och andra

försäkringstekniska avsättningar än villkorad

återbäring och fondförsäkringsåtaganden som

försäkringstagarna står risken för. Som i dag får

därför bl.a. högst 25 % av sådana avsättningar

skuldtäckas med aktier i publika bolag och högst 25

% med fastigheter.

Regeringen föreslår vidare att en allmän

placeringsregel skall gälla för tillgångar som

skuldtäcker avsättningar för villkorad återbäring

och åtaganden inom fondförsäkring som

försäkringstagaren står risken för. Tillgångarna

skall placeras på ett lämpligt sätt med hänsyn till

försäkringsåtagandenas karaktär. Sådana tillgångar

skall däremot inte omfattas av

tillgångsbegränsningarna för aktier och fastigheter

eller andra detaljerade placeringsregler.

Tillgångarna skall omfattas av försäkringsbolagets

egna placeringsriktlinjer.

Motionen

I motion Fi9 av Lars Tobisson m.fl. (m) yrkandena 2

och 3 anför motionärerna att de anser att gällande

placeringsregler är föråldrade. De anser att det

inte bör ankomma på lagstiftaren att stipulera

exakta procentgränser för försäkringsbranschens

interna riskspridning. Livförsäkringarna är

långsiktiga till sin karaktär och konkurrerar i dag

dessutom med sparalternativ för vilka några

placeringsbegränsningar inte gäller. Det följer

dessutom av matchningsprincipen att

försäkringsbolagen inte kan tillåta sig stor

riskexponering i sin placeringsprofil. God

konkurrens och den utökade upplysningsplikten räcker

för att skydda försäkringstagarna. Nuvarande

procentbegänsningar till 25 % innehav av såväl

aktier i publika bolag som fastigheter är ingen

garanti för en fullgod riskspridning. Regeringen

öppnar i propositionen för vidare utredning av

frågan men väljer att behålla nuvarande reglering.

Enligt motionärerna borde en förändring i stället ha

föreslagits i propositionen. Motionärerna anser att

riksdagen bör besluta att avskaffa nu gällande

placeringsbegränsningar i livförsäkringsbolag vad

avser innehav i publika bolag och fastigheter.

Motionärerna anser vidare att riksdagen bör besluta

att tillåta användande av derivatinstrument för

hantering av livförsäkringsbolagens skuldsida i

balansräkningen. Moderna derivatinstrument sänker

kostnaderna och bidrar till en bättre riskspridning,

vilket är till fördel för försäkringskonsumenterna.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis framhålla att

regeringens förslag innebär att nuvarande

placeringsregler skall gälla för tillgångar

motsvarande garanterad återbäring och andra

försäkringstekniska avsättningar än villkorad

återbäring och fondförsäkringsåtaganden som

försäkringstagarna står risken för. Detta innebär

bl.a. att högst 25 % av sådana avsättningar får

skuldtäckas med aktier i publika bolag och högst 25

% med fastigheter. Regeringens förslag innebär

vidare att en allmän placeringsregel skall gälla för

tillgångar som skuldtäcker avsättningar för

villkorad återbäring och åtaganden inom

fondförsäkring som försäkringstagaren står risken

för. Tillgångarna skall placeras på ett lämpligt

sätt med hänsyn till försäkringsåtagandenas

karaktär. Sådana tillgångar skall däremot inte

omfattas av tillgångsbegränsningarna för aktier och

fastigheter eller andra detaljerade

placeringsregler. Tillgångarna skall omfattas av

försäkringsbolagets egna placeringsriktlinjer.

Det förslag till reformerade rörelseregler som

finns i propositionen innebär stora förändringar på

kort tid. Det är därför mycket svårt att förutse

vilka effekter t.ex. en höjning av

tillgångsbegränsningarna för sådana belopp som

motsvarar dagens försäkringstekniska avsättningar

skulle få. Utskottet anser att det därför inte är

lämpligt att nu ändra tillgångsgränserna för sådana

belopp. Utskottet anser att en eventuell justering

av tillgångsbegränsningarna med fördel kan invänta

erfarenheterna från tillämpningen av den nya sär-

regleringen. Regeringen har aviserat att den på ett

mera grundläggande sätt skall se över nuvarande

placeringsregler för försäkringsbolag och att en

sådan översyn bör påbörjas inom kort. Regeringen har

vidare aviserat att översynen även bör omfatta den

frågeställning som motionärerna tar upp om

möjligheten att använda derivatinstrument för att

hantera risker på balansräkningens skuldsida. Med

hänvisning till det anförda anser inte utskottet att

det finns skäl att föregripa det arbete som inom

kort kommer att påbörjas i Finansdepartementet.

Utskottet tillstyrker således regeringens förslag.

Motion Fi9 (m) yrkandena 2 och 3 avstyrks.

Femprocentsregeln

Propositionen

För närvarande finns en begränsning för

försäkringsbolag att - utan Finansinspektionens

medgivande - inneha en större andel av ett allmänt

aktiebolag än 5 % av rösterna (femprocentsregeln).

Frågan om försäkringsbolagens ägande i andra bolag

bör bedömas bl.a. mot bakgrund av förbudet för

försäkringsbolag att bedriva annan verksamhet än

försäkringsrörelse. Även EG:s regler innehåller ett

sådant förbud. Regeringen har tidigare gjort

bedömningen att femprocentsregeln är förenlig med

EG-rätten. Denna fråga prövas för närvarande av EG-

domstolen.

Regeringen anser att femprocentsregeln inte har en

lämplig utformning. En ändring kan ge förbättrade

möjligheter till riskkapital för små

tillväxtföretag. Försäkringsbolagen får samtidigt

bättre placeringsmöjligheter och möjligheter att

konkurrera med utländska försäkringsföretag där

motsvarande snäva begränsningar är ovanliga.

Frågan om vilka begränsningar som bör finnas när

det gäller försäkringsfrämmande verksamhet bör

övervägas ytterligare. Frågan bör, som nämnts, bl.a.

behandlas mot bakgrund av EG-reglernas förbud om

försäkringsfrämmande rörelse. Förutsättningarna för

sådana begränsningar behandlas helt eller delvis av

EG-domstolen i det mål som för närvarande pågår.

Banklagskommittén har först nyligen redovisat sitt

ställningstagande till ägarbegränsningen på

banksidan. Regeringen gör således bedömningen att en

ändring bör utformas mot bakgrund av bl.a. EG-rätten

och ett ställningstagande till motsvarande reglering

för banker.

Motionerna

I motion Fi9 av Lars Tobisson m. fl. (m) yrkande 4

anförs att nuvarande reglering är orimlig i det

avseendet att utländska försäkringsbolag är

oförhindrade att placera upp till 100 % av värdet i

svenska aktiebolag. Ägarbegränsningen försämrar

också tillgången på riskkapital för de minsta

allmänna aktiebolagen. Enligt motionärerna talar

detta för att en förändring bör göras. Det är dock

inte okomplicerat för livförsäkringsbolag att ta ett

mer omfattande ägaransvar i enskilda bolag.

Motionärerna anser att en förändring av

begränsningsregeln bör sammanfalla med andra

förändringar som uppmuntrar långsiktigt individuellt

sparande i aktier.

I motion N326 av Per Westerberg och Göran Hägglund

(m, kd) yrkande 61 föreslås att femprocentsregeln

bör anpassas till omvärlden på så sätt att

institutionernas ägandegräns bör höjas till 10 % av

röstetalet eller maximalt 69 % av ägandet. Detta

överensstämmer med ett förslag som Småföretags-

delegationen presenterat i (SOU 1998:93)

Kapitalförsörjning till småföretag.

Finansutskottets ställningstagande

EG-domstolen har den 20 april 1999 meddelat ett

förhandsavgörande i det ovan nämnda målet som är

anhängigt i Regeringsrätten. Med anledning av de

frågor som Regeringsrätten ställt beslutade EG-

domstolen en dom enligt vilken domstolen förklarade

dels att vissa angivna direktivartiklar utgör hinder

för tillämpningen av en nationell rättsregel som

innebär att försäkringsföretag, såvitt avser deras

fria medel, inte utan särskilt administrativt

medgivande får äga en större andel av aktierna i ett

inhemskt eller utländskt aktiebolag än som svarar

mot 5 % av det totala röstetalet i bolaget i fråga,

dels att de angivna direktivartiklarna är

tillräckligt precisa och ovillkorliga för att kunna

åberopas vid nationell domstol gentemot en myndighet

och medföra att en nationell rättsregel som strider

mot dem inte får tillämpas.

Utskottet anser att försäkringsbolagens ägande i

andra bolag bör bedömas bl.a. mot bakgrund av

förbudet för försäkringsbolag att bedriva annan

verksamhet än försäkringsrörelse. Även EG:s regler

innehåller ett förbud mot försäkringsfrämmande

verksamhet. Frågan vilka begränsningar som bör

finnas när det gäller försäkringsfrämmande

verksamhet är föremål för överväganden inom

Finansdepartementet. En ändring bör utformas bl.a.

mot bakgrund av EG-rätten och ett ställningstagande

till motsvarande reglering för banker. En

proposition i ämnet kommer enligt uppgift från

departementet att avlämnas den 28 maj 1999.

Med hänvisning till det arbete som pågår inom

departementet och som inom kort kommer att redovisas

för riksdagen i en proposition anser inte utskottet

att det finns anledning att föreslå någon riksdagens

åtgärd med anledning av motionerna. Utskottet delar

regeringens bedömning och avstyrker motionerna Fi9

(m) yrkande 4 och N326 (m, kd) yrkande 61.

Gruppförsäkringar

Propositionen

Med individuell försäkring brukar avses sådana

försäkringar där försäkringstagarna var för sig

ansvarar för premier m.m. sedan de enskilt ingått

ett försäkringsavtal med försäkringsgivaren.

Kollektiva försäkringar finns i två former. En typ

är gruppförsäkringar där en gruppföreträdare

förhandlat fram standardiserade villkor för

medlemmar i en på förhand avgränsad grupp. En annan

form är kollektivavtalsgrundade försäkringar som

baseras på kollektivavtal eller i övrigt förhandlas

fram mellan parter som har rätt att träffa bindande

kollektivavtal enligt arbetsrättsliga principer.

Gruppförsäkringar avtalas efter förhandlingar

mellan en gruppföreträdare och en försäkringsgivare.

Gruppförsäkring meddelas genom ett gruppavtal som

utgör en plan för försäkringen för en i avtalet

angiven grupp personer. Gruppförsäkringsavtalet är

vanligtvis en ensidigt utfärdad handling, varigenom

försäkringsbolaget förbinder sig att meddela

försäkring i enlighet med i avtalet angivna villkor.

Avtalet brukar vanligtvis grundas på en av

försäkringsbolaget upprättad offert där det anges

t.ex. beräkningsgrunder för premier, hur många

personer som minst måste ansluta sig för att avtal

skall komma till stånd, eventuella hälsokrav,

försäkringsbelopp, förmånstagarförordnande och

tidpunkt för försäkringens ikraftträdande.

Inte sällan kan medverkan från andra än medlemmen

ställas upp som en förutsättning för gruppavtalet,

t.ex. genom medverkan i rutinerna för inkassering

och redovisning av premier eller genom intyg att

nyanmälda personer är fullt arbetsföra.

Gruppförsäkringar avtalas ofta utanför

arbetsmarknaden men kan många gånger ha anknytning

dit genom arbetsgivarens eller fackföreningens

medverkan vid premieinbetalningen.

Försäkringsvillkoren kan anknyta till regler i lag

eller avtal om anställningsförhållanden.

Medverkan av någon annan än gruppmedlemmen är en

förutsättning i s.k. obligatoriska gruppförsäkringar

där den enskilde inte kan välja att stå utanför

försäkringen. I dessa fall har de försäkrade normalt

inte någon kontakt med försäkringsgivaren som i sin

tur oftast inte känner till vilka de enskilda

försäkrade är. De obligatoriska försäkringarna

lägger normalt inte några skyldigheter på

gruppmedlemmen, t.ex. att betala premier. På den

svenska marknaden förekommer obligatoriska

grupplivförsäkringar och olycksfallsförsäkringar vid

fritidsskador eller i samband med idrottsutövning.

En medverkan av annan är också vanlig vid

gruppförsäkringar där medlemmen endast kan reservera

sig mot försäkringsavtalet. Andra gruppförsäkringar

är däremot utformade som ramavtal mellan gruppföre-

trädaren och försäkringsgivaren där medlemmen själv

har att ta ställning till om han vill ingå

försäkringsavtalet i enlighet med ramavtalet.

Medlemmen är därefter själv ansvarig för

premiebetalningarna m.m. Gruppförsäkringar där den

enskilde har reservationsrätt eller skall ansluta

sig till försäkringen med ansvar för premier o.d.

brukar betecknas frivillig gruppförsäkring.

Gällande rörelseregler för försäkringsbolag är i

huvudsak utformad med tanke på individuella

försäkringar och med utgångspunkt från skyddet för

enskilda försäkringstagare. I nuvarande

försäkringsrörelselagstiftning saknas i princip

särbestämmelser för kollektiva försäkringar. I

praxis har avsteg från skälighetsprincipens

traditionella tillämpningsområde ansetts godtagbara

för kollektivavtalsgrundade försäkring och frivillig

gruppförsäkring. I stället för att kräva att premien

är skälig i förhållande till den enskildes risk har

det ansetts tillräckligt att kollektivets totala

premie är skälig i förhållande till vad försäkringen

avser att täcka. En utjämnad premiesättning har

skett inom kollektivet och en annorlunda hantering

av överskottsmedlen har då godtagits. Den gällande

soliditetsprincipen har inte heller förhindrat de

kollektiva försäkringarnas utveckling.

Särbehandlingen av kollektiva försäkringar har i

större utsträckning gjorts på civilrättens område.

Således gäller t.ex. inte konsumentförsäkringslagen

(1980:38) för försäkringar som grundas på

kollektivavtal eller på gruppavtal som handhas av

företrädare för gruppen. Särskilda regler för

kollektiva försäkringar har även föreslagits i ett

promemoriaförslag till ny försäkringsavtalslag (Ds

1993:39) som nu är föremål för beredning inom

Justitiedepartementet.

Regeringen gör bedömningen att det inte bör införas

några särskilda rörelse- eller tillsynsregler för

gruppförsäkringar. De särförhållanden som finns för

sådana försäkringar skall i stället beaktas inom

ramen för de allmänna rörelsereglerna. Ett antal

frågor, t.ex. om förslaget tillgodoser

konsumentintresset av information om de kollektiva

försäkringarnas omfattning, rör ställningstaganden

som i första hand bör göras inom ramen för en ny

försäkringsavtalslagstiftning.

Motionerna

I två motioner anförs stark kritik mot det sätt på

vilket kollektiva hemförsäkringar är utformade.

I motionerna Fi701 av Kent Olsson och Inger René

(m) och Fi702 av Karin Falkmer (m) anför

motionärerna att varje individ själv måste få välja

vilket försäkringsbolag han eller hon vill anlita.

Kollektiva sakförsäkringar bör vara baserade på

individuell anslutning. I motion Fi702 (m) anförs

att det finns en uppenbar risk för att ett hushåll

dubbelförsäkras eller t.o.m. trippelförsäkras.

Motionären anför vidare att även om det finns en

reservationsrätt är anslutningsformen en form av

negativ avtalsbindning som inte är tillåten på

marknaden i övrigt. Det saknas i dag klara regler

för de enskilda medlemmarnas ställning i förhållande

till medlemsorganisationerna. Det finns därför behov

av en lagstiftning som klargör hur långt

organisationers befogenheter sträcker sig i

förhållande till den enskilde medlemmen. I motion

Fi701 (m) förespråkas att ett förbud mot kollektiva

hemförsäkringar införs.

I motionerna Fi701 (m) och Fi702 (m) anser

motionärerna att det beträffande kollektiva

sakförsäkringar av typen hemförsäkringar, som

tecknas av fackliga eller andra organisationer i en

omfattning som kan påverka försäkringsbranschens

sunda utveckling, bör vara ett oavvisligt krav att

den avtalsslutande organisationen inhämtar anbud

från flera konkurrerande försäkringsbolag. I motion

Fi701 (m) anförs att samtliga fackförbund som har

valt att teckna kollektiva hemförsäkringar för sina

medlemmar har tecknat sina försäkringar i Folksam.

Andra bolag har inte givits tillfälle att vara med

och konkurrera. Fackförbunden har valt att stödja

det fackföreningsägda Folksam utan att veta om deras

medlemmar gynnas. Detta är ett oansvarigt sätt att

handskas med medlemmarnas pengar och i allra högsta

grad konkurrenshämmande och stötande. I motion Fi702

(m) anför motionären att kollektivets medlemmar

mister sin valfrihet samtidigt som

försäkringslösningar för dem som inte tillhör

kollektivet riskerar att bli dyrare. Bristen på sund

konkurrens på försäkringsområdet kan försvåra för

dem som inte tillhör en organisation att få

försäkringsskydd till rimlig kostnad. Dessutom

föreligger det en uppenbar risk för att det

uppkommer en monopolliknande situation på

försäkringsmarknaden som måste undvikas. Bl.a. av

dessa skäl anser motionären att det är viktigt att

kollektiv sakförsäkring upphandlas i fri konkurrens

på lika villkor.

Tidigare riksdagsbehandling

Finansutskottet har tidigare behandlat likalydande

motioner angående kollektiva gruppsakförsäkringar i

betänkandena 1997/98:FiU15 och 1996/97: FiU18.

Utskottet avstyrkte motionerna och riksdagen

beslutade i enlighet med utskottets förslag.

Motionsyrkanden om kollektiva gruppsakförsäkringar

har även behandlats av näringsutskottet vid ett

flertal tillfällen, senast i betänkande 1993/94:NU5.

En rad uttalanden rörande kollektiva

gruppsakförsäkringar har förekommit från olika

myndigheters sida. För en redogörelse för dessa

hänvisas till den tidigare riksdagsbehandlingen av

frågan.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet anser liksom regeringen att det inte bör införas

några särskilda rörelse- eller tillsynsregler för

gruppförsäkringar. De särförhållanden som finns för

sådana försäkringar får i stället beaktas inom ramen

för de allmänna rörelsereglerna. Som regeringen

påpekar rör ett antal frågor ställningstaganden som

i första hand bör göras inom ramen för en ny

försäkringsavtalslagstiftning som för närvarande

övervägs inom Justitiedepartementet. Utskottet delar

således regeringens bedömning och avstyrker

motionerna Fi701 (m) och Fi702 (m).

Flyttning av livförsäkringssparande

Propositionen

På den svenska försäkringsmarknaden förekommer med

avseende på de aspekter som nu är aktuella i princip

två olika former av livförsäkringar. Den ena är

fondförsäkringar som ger en rätt att flytta

försäkringssparandet mellan de värdepappersfonder

som försäkringsavtalet pekar ut. Bytet av

värdepappersfond görs alltså inom ramen för ett och

samma avtal hos ett fondförsäkringsbolag. Den andra

formen av livförsäkringar är konventionella

livförsäkringar där en generell rätt att flytta ett

tillgodohavande för en livförsäkring från ett bolag

till ett annat sedan avtal väl har slutits i princip

saknas. I det senare fallet blir en flyttning

således normalt beroende av försäkringsgivarens

samtycke.

I det pensionssparande som omfattas av lagen

(1993:931) om individuellt pensionssparande kan ett

pensionssparavtal flyttas till ett nytt

pensionssparinstitut. Det nya pensionssparavtalet

ses som en direkt fortsättning på det gamla avtalet.

Det finns emellertid bestämmelser som oavsett

försäkringsgivarens samtycke begränsar möjligheten

att återköpa ett försäkringssparande.

Begränsningarna tar sikte på det skattegynnade

sparandet i pensionsförsäkringar och i individuellt

pensionsparande utan försäkringsinslag (IPS). Syftet

med begränsningarna är att inskränka

skattesubventionen till sparande som fyller ett

verkligt pensionsändamål. En rad villkor ställs

därför upp såväl i inkomstskattereglerna som i FAL

för att skattelättnaden skall inskränkas till ett

långsiktigt bundet sparande. En sådan inskränkning

är ett principiellt förbud mot förtida uttag som i

fråga om försäkringar benämns återköp. De

livförsäkringar som är skattegynnade på detta sätt

kallas i inkomstskattereglerna för

pensionsförsäkringar.

Möjligheten att få en pensionsförsäkring återköpt

behandlas i punkt 1 av anvisningarna till 31 §

kommunalskattelagen. Återköpsbegränsningarna för

pensionsförsäkringar innehåller inget uttryckligt

undantag för försäkringstagare som med stöd av

avtalsvillkoren eller försäkringsgivarens samtycke

enbart vill flytta sitt avtal till andra

försäkringsgivare och som inte har någonting emot

att där binda sparandet den tid som krävs för att

erhålla skatteförmånen.

I propositionen anförs att den fråga som först

måste besvaras är om FRL bör innehålla regler som

ger försäkringstagarna en generell rätt att få

återköpa eller, efter mönster från det individuella

pensionssparandet, flytta livförsäkringssparandet

till andra bolag. Regeringen anser att en sådan

bestämmelse skulle innebära ett långtgående ingrepp

i avtalsfriheten. En sådan bestämmelse bör inte

införas annat än om tunga skäl talar för detta med

hänsyn till försäkringstagarnas intressen.

Inledningsvis kan konstateras att det, som nämnts

ovan, redan i dag finns fondlivförsäkringar med en

rätt att flytta mellan olika värdepappersfonder.

Dessutom finns det möjligheter att flytta mellan

olika institut inom ramen för det individuella

pensionssparandet. Båda fallen kan ses som

alternativ till traditionell livförsäkring vilka är

särskilt utformade för att tillgodose intresset av

valfrihet för det långssiktiga sparandet. Det bör

även poängteras att förslagen i detta sammanhang,

bl.a. att upphäva nuvarande skälighetsprincip, ger

nya och förbättrade förutsättningar att utforma nya

livförsäkringsprodukter efter försäkringstagarnas

behov. Ändringarna möjliggör också konventionella

livförsäkringsprodukter i ny form där en

flyttningsrätt kan föreligga och där kostnaderna för

en flyttning och konsekvenserna för

kapitalförvaltningen kan beaktas och regleras redan

vid avtalets ingående.

Regeringen anser att konkurrensen och valfriheten

på livförsäkringsområdet väl kan tillgodoses utan

att man måste gå så långt som att införa en generell

rätt till flyttning av allt livförsäkringssparande.

Det bör därför inte införas en lagfäst rätt att

återköpa eller flytta tillgodohavandet i en

konventionell livförsäkring, vare sig för nya eller

gamla avtal. Det finns skäl att understryka att

frågan om en sådan reglering kan väckas på nytt om

oacceptabla hinder för spararnas rörlighet mellan

försäkringsgivarna ställs upp.

För att inte förhindra möjligheterna att flytta ett

livförsäkringssparande i de fall parterna träffat

ett avtal med en sådan flyttningsrätt anser

regeringen att i vart fall reglerna om återköp av en

pensionsförsäkring bör förtydligas. Regeringen

föreslår därför att det bör införas ett uttryckligt

undantag från reglerna i kommunalskattelagen om

återköp av pensionsförsäkringar för flyttning av

livförsäkringssparande. Som en förutsättning skall

gälla att hela värdet överförs direkt till en ny

pensionsförsäkring. Det innebär att försäkringen

skall uppfylla kraven för den erhållna

skatteförmånen, såväl före som efter flyttningen,

samt, om flyttningen skall ske till en försäkring

hos annan försäkringsgivare, att försäkringens

behållning överförs direkt till den nya

försäkringsgivaren. Från skattesynpunkt torde de

olika försäkringarna vid flyttning därmed kunna

betraktas som samma avtal. Regeringen anser inte att

det finns skäl att undanta

tjänstepensionsförsäkringar från den föreslagna

lagbestämmelsen.

I propositionen anförs vidare att det kan

ifrågasättas om inte fler steg bör tas för att öka

konkurrensen mellan olika finansiella företag som

handhar det skattegynnade pensionssparandet. Det

framstår som angeläget att också införa en möjlighet

att på ett skatteneutralt sätt flytta en försäkring

från ett försäkringsbolag till ett individuellt

pensionssparande och tvärtom. Denna fråga kräver

dock ytterligare överväganden kring olika juridisk-

tekniska problem. Ett sådant problem är skilda

regler om utmätningsfrihet och återkrav i konkurs.

Den sistnämnda flyttningsfrågan kräver ytterligare

beredning och förslag kan därför inte lämnas nu.

Motionen

I motion Fi9 av Lars Tobisson m.fl. (m) yrkande 6

instämmer motionärerna i det resonemang som förs i

propositionen angående svårigheten att tillåta

flyttningar av livförsäkringssparande mellan olika

bolag. Motionärerna anser dock att ett framtida

regelverk bör tillåta att livförsäkringsprodukter

utvecklas där flyttningar möjliggörs utan

skattekonsekvenser.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar inledningsvis att det redan i

dag finns fondlivförsäkringar med en rätt att flytta

mellan olika värdepappersfonder. Dessutom finns det

möjligheter att flytta mellan olika institut inom

ramen för det individuella pensionssparandet. I

propositionen föreslår regeringen att reglerna om

återköp av en pensionsförsäkring bör förtydligas på

så sätt att det bör införas ett uttryckligt undantag

från reglerna i kommunalskattelagen om återköp av

pensionsförsäkringar för flyttning av

livförsäkringssparande. Mot denna bakgrund delar

utskottet regeringens bedömning att konkurrensen och

valfriheten på livförsäkringsområdet väl kan

tillgodoses utan att man måste gå så långt som att

införa en generell rätt till flyttning av allt

livförsäkringssparande. I motsats till motionärerna

anser utskottet således att det inte bör införas en

lagfäst rätt att återköpa eller flytta

tillgodohavandet i en konventionell livförsäkring,

vare sig för nya eller gamla avtal. I propositionen

betonar regeringen att frågan om en sådan reglering

kan väckas på nytt om oacceptabla hinder för

spararnas rörlighet mellan försäkringsgivarna ställs

upp.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens

förslag. Motion Fi9 (m) yrkande 6 avstyrks.

Förslaget i övrigt

Propositionen

Vinstutdelning tillåts även i försäkringsbolag som

bedriver konventionell livförsäkringsrörelse.

Särskilda begränsningar för att säkerställa

försäkrings- tagarnas avtalade rätt till överskott

ställs upp. Livbolag som bedrivit verksamhet med ett

vinstutdelningsförbud får ta in villkor i

bolagsordningen om vinstutdelning endast om bestämda

villkor till skydd för försäkringstagarna är

uppfyllda.

Bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar

ändras i flera avseenden. Avsättningar skall göras

för återbäring som försäkringstagaren står en

finansiell eller försäkringsteknisk risk för

(villkorad återbäring).

Nuvarande s.k. försäkringstekniska grunder slopas

och ersätts av en ordning där samtliga rättigheter

och skyldigheter mellan bolaget och

försäkringstagaren skall framgå av

försäkringsavtalet. Bolagen skall fortsättningsvis

upprätta försäkringstekniska riktlinjer för

planerings- och kontrolländamål.

Kravet på minsta driftskapital (solvensmarginalen)

i livbolag skärps. Bestämmelser införs om

försäkringsbolagens upplåning som i huvudsak

ansluter till dagens restriktiva praxis.

Reglerna för ömsesidiga försäkringsbolag där

försäkringstagarna är delägare närmar sig

försäkringsaktiebolagens regler. Den särskilda

möjligheten för dessa bolag att göra uttaxeringar

hos försäkringstagarna slopas för

konsumentförsäkringar. Anställda som omfattas av

försäkringar som en arbetsgivare tecknat och som

grundas på ett kollektivavtal skall kunna göras till

delägare i bolaget.

Det föreslås vidare att fondförsäkringar och

konventionella livförsäkringar får meddelas i samma

juridiska person.

I propositionen föreslås även vissa ändringar i

reglerna om revision och aktuariell kontroll i

försäkringsbolag. Det föreslås också en rad

följdändringar av i huvudsak teknisk natur i

redovisningsreglerna. Följdändringar föreslås även i

bestämmelserna om utländska försäkringsgivares

verksamhet i Sverige.

Lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan

näringsidkare föreslås bli utvidgad så att den även

täcker de finansiella företagens avtalsvillkor.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari

2000 med ett utrymme för att tillämpa äldre

bestämmelser om bl.a. försäkringstekniska grunder

under en tvåårig övergångsperiod.

Skälighetsprincipen skall gälla även i

fortsättningen för sådana liv- och skadeförsäkringar

som meddelats före den 1 januari år 2000 (äldre

försäkringar), om inget annat har avtalats mellan

försäkringsbolaget och försäkringstagaren.

Finansinspektionens arbetsuppgifter påverkas i inte

obetydlig grad av de nya näringsrättsliga reglerna.

Inte minst viktigt är arbetet med att utveckla nya

modeller för tillsyn. Detsamma gäller omarbetningen

av allmänna råd och föreskrifter. I flera fall krävs

omfattande samråd med bransch och berörda

myndigheter, främst Konsumentverket. De ändringar

som föreslås beträffande de utländska

försäkringsgivarna torde endast marginellt påverka

Finansinspektionens arbetsbelastning.

En engångsvis förstärkning av inspektionens

resurser har beslutats för år 1999 mot bakgrund av

bl.a. försäkringsrörelsereformen. Förstärkningen

beslutades med reservation för riksdagens

godkännande av ett förslag i ämnet

(budgetpropositionen 1998/99:1, utg.omr. 2).

Finansieringen av de ökade kostnaderna för år 2000

och framåt kommer att beaktas i den långsiktiga

översyn av Finansinspektionens uppgifter och

kostnader som pågår. Regeringen räknar med att de

ökade arbetsuppgifter som de nya näringsrättsliga

reglerna innebär kommer att uppvägas av

omprioriteringar i arbetsuppgifter i samband med

denna översyn.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande reformbehovet

att riksdagen avslår motion 1998/99:Fi703,

2. beträffande utgångspunkter för

försäkringsrörelseregler

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna

del godkänner vad utskottet anfört,

3. beträffande skälighets- och

sundhetskravet

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna

del och med avslag på motion 1998/99:Fi9 yrkande

5 godkänner vad utskottet anfört,

res. 1 (m)

4. beträffande avsättning till

konsolideringsfond

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna

del samt med avslag på motionerna 1998/99:Fi9

yrkande 1 och 1998/99:Fi10 godkänner vad

utskottet anfört,

res. 2 (m, kd)

res. 3 (fp)

5. beträffande placeringskrav för

tillgångar som svarar mot återbäring

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna

del och med avslag på motion 1998/99:Fi9

yrkandena 2 och 3 godkänner vad utskottet

anfört,

res. 4 (m, kd, fp)

6. beträffande femprocentsregeln

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna

del och med avslag på motionerna 1998/99:Fi9

yrkande 4 och 1998/99:N326 yrkande 61 godkänner

vad utskottet anfört,

res. 5 (m, kd, c, fp)

7. beträffande gruppförsäkringar

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna

del samt med avslag på motionerna 1998/99:Fi701

och 1998/99:Fi702 godkänner vad utskottet

anfört,

res. 6 (m, kd, fp)

8. beträffande flyttning av

livförsäkringssparande

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna

del och med avslag på motion 1998/99:Fi9 yrkande

6 godkänner vad utskottet anfört,

res. 7 (m, kd)

9. beträffande förslaget i övrigt

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna

del godkänner vad utskottet anfört,

10. beträffande lagförslagen

att riksdagen till följd av vad utskottet ovan anfört och

hemställt och med bifall till proposition

1998/99:87 antar de av regeringen framlagda

förslagen till

dels lag om ändring i försäkringsrörelselagen

(1982:713),

dels lag om ändring i lagen (1995:779) om

ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

dels lag om ändring i lagen (1998:293) om

utländska försäkringsgivares verksamhet i

Sverige,

dels lag om ändring i lagen (1995:1560) om

årsredovisning i försäkringsföretag,

dels lag om ändring i kommunalskattelagen

(1928:370),

dels lag om ändring i förmånsrättslagen

(1970:979),

dels lag om ändring i konsumentförsäkringslagen

(1980:38),

dels lag om ändring i lagen (1984:292) om

avtalsvillkor mellan näringsidkare,

dels lag om ändring i lagen (1992:160) om

utländska filialer m.m.

Stockholm den 4 maj 1999

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Mats

Odell (kd), Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner

(s), Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson (s),

Fredrik Reinfeldt (m), Carin Lundberg (s), Sven-Erik

Österberg (s), Siv Holma (v), Per Landgren (kd),

Anna Åkerhielm (m), Matz Hammarström (mp), Lena Ek

(c), Karin Pilsäter (fp), Gunnar Axén (m) och Lars

Bäckström (v).

Reservationer

1. Skälighets- och sundhetskravet (mom. 3)

(m)

Lennart Hedquist, Fredrik Reinfeldt, Anna Åkerhielm

och Gunnar Axén (alla m) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Skälighets- och sundhetskravet bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att det förhållandet att

försäkringsinnehavet är obligatoriskt inte kan

läggas till grund för att behålla en

kostnadsdrivande reglering. Utskottet motsätter sig

därför regeringens förslag att skälighetsprincipen

tills vidare skall kvarstå beträffande den

obligatoriska trafikförsäkringen. Utskottet anser i

stället, med bifall till motion Fi9 (m) yrkande 5,

att skälighetsprincipen bör avskaffas även för den

obligatoriska trafikförsäkringen.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande skälighets- och sundhetskravet

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi9 yrkande 5 och

med avslag på proposition 1998/99:87 i denna del

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Avsättning till konsolideringsfond

(mom. 4) (m, kd)

Mats Odell (kd), Lennart Hedquist (m), Fredrik

Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm (m)

och Gunnar Axén (m) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Avsättning till konsolideringsfond bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att regeringens förslag skapar en

konkurrensfördel för icke vinstutdelande ömsesidiga

bolag. Några remissinstanser, bl.a.

Försäkringsförbundet, har hävdat att

konkurrensnackdelen för vinstutdelande bolag är så

stor att den produktutveckling som lagen avser att

uppmuntra i praktiken går förlorad till följd av

denna åtskillnad.

Enligt utskottets uppfattning måste regelverket

garantera den enskilde försäkringstagaren bästa och

billigaste utbud av försäkringsprodukter. Den av

regeringen föreslagna gränsdragningen framstår då

som väl skarp. Om även vinstutdelande bolag skulle

få göra avsättningar till en konsolideringsfond

skulle det emellertid kunna innebära att

försäkringatagarnas pengar slussas över till

försäkringsbolagens ägare på ett olämpligt sätt.

Utskottet förordar därför i stället att lagen bör

stadga att ett vinstutdelande livförsäkringsbolag

äger rätt att avsätta premiemedel till en

konsolideringsfond som får användas som buffert

efter det att de fonder som aktieägarna skapat

tagits i anspråk. Förslaget förutsätter också att

det vinstutdelande försäkringsbolaget på ett

utförligt sätt informerat sina kunder om förekomsten

av en konsolideringsfond i verksamheten och hur den

kan komma att användas. På detta sätt utjämnas

konkurrensförhållandena. Utskottet anser att

riksdagen med bifall till motion Fi9 (m) yrkande 1

som sin mening bör ge regeringen till känna vad

utskottet anfört. Motion Fi10 (fp) avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande avsättning till

konsolideringsfond

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi9 yrkande 1 och

med avslag på proposition 1998/99:87 i denna del

och motion 1998/99:Fi10 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Avsättning till konsolideringsfond

(mom. 4) (fp)

Karin Pilsäter (fp) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Avsättning till konsolideringsfond bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att livförsäkringstjänster med lång

avtalstid kräver ett ansenligt riskkapital. Den

kollektiva riskutjämningen kräver ett

buffertkapital. De icke-utdelande bolagen kommer att

få en sådan möjlighet genom att de kan bygga upp en

buffert, en s.k. konsolideringsfond. Enligt

utskottets uppfattning krävs sådana

avsättningsmöjligheter också i utdelande bolag som

vill tillhandahålla livförsäkringar. Det är inte

realistiskt att tro att enbart aktieägarna skall

kunna ställa upp med det kapital som erfordras.

Utskottet anser att det därför är rimligt att även

utdelande bolag skall kunna få bygga upp

konsolideringsfonder. I annat fall kommer knappast

några utdelande bolag att bildas och den förbättring

av konkurrenssituationen som det slopade

utdelningsförbudet syftar till åstadkoms inte.

Utskottet anser att riksdagen med bifall till motion

Fi10 (fp) hos regeringen bör begära ett nytt förslag

i enlighet med vad utskottet anfört. Motion Fi9 (m)

yrkande 1 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande avsättning till

konsolideringsfond

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi10 och med

avslag på proposition 1998/99:87 i denna del och

motion 1998/99:Fi9 yrkande 1 godkänner vad

utskottet anfört och hos regeringen begär ett

nytt förslag i enlighet med vad utskottet

anfört,

4. Placeringskrav för tillgångar som svarar

mot återbäring (mom. 5) (m, kd, fp)

Mats Odell (kd), Lennart Hedquist (m), Fredrik

Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm

(m), Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Axén (m) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Placeringskrav för tillgångar som svarar

mot återbäring bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att gällande placeringsregler är

föråldrade. Det bör inte ankomma på lagstiftaren att

stipulera exakta procentgränser för

försäkringsbranschens interna riskspridning.

Livförsäkringarna är långsiktiga till sin karaktär

och konkurrerar i dag dessutom med sparalternativ

för vilka några placeringsbegränsningar inte gäller.

Det följer dessutom av matchningsprincipen att

försäkringsbolagen inte kan tillåta sig stor

riskexponering i sin placeringsprofil. God

konkurrens och den utökade upplysningsplikten räcker

för att skydda försäkringstagarna. Nuvarande

procentbegänsningar till 25 % innehav av såväl

aktier i publika bolag som fastigheter är ingen

garanti för en fullgod riskspridning. Regeringen

öppnar i propositionen för vidare utredning av

frågan men väljer att behålla nuvarande reglering.

Utskottet anser att en förändring i stället borde ha

föreslagits i propositionen.

Utskottet anser att nu gällande

placeringsbegränsningar i livförsäkringsbolag vad

avser innehav i publika bolag och fastigheter bör

avskaffas. Utskottet anser vidare att

derivatinstrument bör få användas för hantering av

livförsäkringsbolagens skuldsida i balansräkningen.

Moderna derivatinstrument sänker kostnaderna och

bidrar till en bättre riskspridning, vilket är till

fördel för försäkringskonsumenterna. Vad utskottet

anfört med anledning av motion Fi9 (m) yrkandena 2

och 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande placeringskrav för tillgångar

som svarar mot återbäring

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Fi9 yrkandena 2

och 3 och med avslag på proposition 1998/99:87 i

denna del som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. Femprocentsregeln (mom. 6) (m, kd, c,

fp)

Mats Odell (kd), Lennart Hedquist (m), Fredrik

Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm

(m), Lena Ek (c), Karin Pilsäter (fp) och Gunnar

Axén (m) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Femprocentsregeln bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet så är nuvarande reglering orimlig

i det avseendet att utländska försäkringsbolag är

oförhindrade att placera upp till 100 % av värdet i

svenska aktiebolag medan svenska försäkringsbolag -

utan Finansinspektionens medgivande - inte får äga

mer än 5 % av rösterna i samma bolag.

Ägarbegränsningen försämrar också tillgången på

riskkapital för de minsta allmänna aktiebolagen.

Enligt motionärerna talar detta för att en

förändring bör göras. Därtill kommer att EG-

domstolen i en dom av den 20 april 1999 bl.a.

konstaterade att befintliga direktiv på området

innebär att medlemsstaterna inte får utfärda några

som helst regler beträffande valet av de tillgångar

som utgör försäkringsföretagens fria medel. Den

svenska femprocentsregeln strider således mot

befintliga direktiv på försäkringsområdet.

Utskottet anser emellertid att det inte är

okomplicerat för livförsäkringsbolag att ta ett mer

omfattande ägaransvar i enskilda bolag. Det blir i

praktiken försäkringstagarnas pengar som satsas i

företag, där i värsta fall betydande resurser kan

behöva sättas in för att uppfylla ägaransvaret. Ett

försäkringsbolag bör kunna lämna ett

investeringsobjekt som börjar gå dåligt för att

kunna uppfylla rimliga förväntningar om ett sunt

riskbeteende. Ett betydande ägaransvar försvårar den

typen av riskhantering. Försäkringsbolagen hamnar i

målkonflikter och ställs inför strategiska beslut av

en typ som är artfrämmande för

försäkringspecialister.

Det ökade institutionella ägandet av bolagen som är

registrerade på den svenska börsen har diskuterats

till och från. Det har då påpekats att såväl det

institutionella som det utländska ägandet är

skattemässigt gynnat framför svenska medborgares

möjligheter att äga andelar i svenska aktiebolag.

Detta har lett till en obalans i ägarprofilen på den

svenska börsen. Långsiktigt ägaransvar är missgynnat

på bekostnad av mer kortsiktigt institutionellt

investeringskapital. Utskottet anser att den

skattediskriminering som svenska direktägande

småsparare och investerare drabbas av då de söker

ett mer direkt inflytande över börsbolag måste

upphöra. Enligt utskottet bör en förändring av

femprocentsregeln sammanfalla med andra förändringar

som uppmuntrar långsiktigt individuellt sparande i

aktier.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi9

(m) yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Motion N326 (m, kd) yrkande

61 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande femprocentsregeln

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Fi9 yrkande 4

och proposition 1998/99:87 i denna del samt med

avslag på motion 1998/99:N326 yrkande 61 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

6. Gruppförsäkringar (mom. 7) (m, kd, fp)

Mats Odell (kd), Lennart Hedquist (m), Fredrik

Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm

(m), Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Axén (m) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Gruppförsäkringar bort ha följande lydelse:

Alltsedan 1982 har frågan om kollektiva

hemförsäkringar med obligatorisk anslutning varit

föremål för stark kritik. Frågan har återigen

aktualiserats genom det ramavtal som tecknats mellan

LO och Folksam som ger de olika LO-förbunden

möjlighet att teckna kollektiva hemförsäkringar som

omfattar samtliga medlemmar.

Förhållandet att fackliga organisationer tecknar

kollektiva sakförsäkringar för medlemskollektivet

utan individuell anslutning innebär att enskilda

medlemmar tvingas underkasta sig fackliga beslut

inom områden som helt saknar anknytning till

anställningen. Utan samband med den anställdes

intressen i egenskap av arbetstagare vidgar den

fackliga organisationen sitt verksamhetsområde in i

medlemmarnas privata sfär på ett sätt som försätter

den enskilde fackmedlemmen i ett underläge.

När en facklig organisation tecknar sakförsäkring

för medlemmar kollektivt, utan intresseanmälan,

binds den enskilde fackföreningsmedlemmen till ett

visst försäkringsbolag och till en viss

försäkringsprodukt, utan att medlemmen ges reell

möjlighet att själv välja det som passar honom eller

henne bäst. Det finns också en uppenbar risk för att

ett hushåll dubbelförsäkras, eller t.o.m.

trippelförsäkras.

Det är inte rimligt att en enskild person, som är

medlem i en facklig organisation som skall

tillvarata hans eller hennes intressen som

arbetstagare, därmed också måste acceptera ingrepp i

den privata ekonomin för ändamål som inte har någon

anknytning till arbetsförhållandena. Den enskilda

organisationsmedlemmen måste skyddas från kollektiva

försäkringslösningar som inskränker valfriheten,

kränker den personliga integriteten och som

försätter individen i underläge. Kollektiv

sakförsäkring bör därför vara baserad på individuell

anslutning.

Kollektiva sakförsäkringar utan krav på individuell

anslutning, som tecknas utan upphandlingsförfarande,

med ensidigt gynnande av ett försäkringsbolag och på

andra grunder än affärsmässiga, sätter den fria

konkurrensen på försäkringsmarknaden ur spel.

Kollektivets medlemmar mister sin valfrihet,

samtidigt som försäkringslösningar för dem som inte

tillhör kollektivet riskerar att bli dyrare. Bristen

på sund konkurrens på försäkringsområdet kan

försvåra för den som inte tillhör en organisation

att få försäkringsskydd till rimlig kostnad.

Dessutom föreligger en uppenbar risk för att det

uppkommer en monopolliknande situation på

försäkringsmarknaden, vilket måste undvikas. Bland

annat av dessa skäl är det viktigt att kollektiv

sakförsäkring upphandlas i fri konkurrens på lika

villkor.

Även om det finns en reservationsrätt är

anslutningsformen en form av negativ avtalsbindning

som inte är tillåten på marknaden i övrigt. Det

saknas i dag klara regler för de enskilda

medlemmarnas ställning i förhållande till

medlemsorganisationerna. Det finns därför behov av

en lagstiftning som klargör hur långt

organisationers befogenheter sträcker sig i

förhållande till den enskilde medlemmen.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna

Fi701 (m) och Fi702 (m) bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande gruppförsäkringar

att riksdagen med anledning av proposition 1998/99:87 i denna

del samt motionerna 1998/99:Fi701 och

1998/99:Fi702 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

7. Flyttning av livförsäkringssparande

(mom. 8) (m, kd)

Mats Odell (kd), Lennart Hedquist (m), Fredrik

Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm (m)

och Gunnar Axén (m) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Flyttning av livförsäkringssparande bort ha

följande lydelse:

Utskottet instämmer i det resonemang som förs i

propositionen angående svårigheten att tillåta

flyttningar av livförsäkringssparande mellan olika

bolag. Utskottet anser dock att ett framtida

regelverk bör tillåta att livförsäkringsprodukter

utvecklas där flyttningar möjliggörs utan

skattekonsekvenser. Vad utskottet anfört med bifall

till motion Fi9 (m) yrkande 6 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande flyttning av

livförsäkringssparande

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi9

yrkande 6 och med anledning av proposition

1998/99:87 i denna del som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

Propositionens lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i

försäkringsrörelselagen (1982:713)

2. Förslag till lag om ändring i lagen

(1995:779) om ändring i

försäkringsrörelselagen (1982:713)

3. Förslag till lag om ändring i lagen

(1998:293) om utländska försäkringsgivares

verksamhet i Sverige

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560)

om årsredovisning i försäkringsföretag

5. Förslag till lag om ändring i

kommunalskattelagen (1928:370)

6. Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen

(1970:979)

7. Förslag till lag om ändring i

konsumentförsäkringslagen (1980:38)

8. Förslag till lag om ändring i lagen

(1984:292) om avtalsvillkor mellan

näringsidkare

9. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om

utländska filialer m.m.