Bet. 1998/99:JuU10

Justitieutskottets betänkande

1998/99:JUU10

Hemlig teleavlyssning, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

1998/99

JuU10

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet en skrivelse

från regeringen rörande tillämpningen under år 1997

av dels bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning, dels

bestämmelserna i lagen om hemlig kameraövervakning.

Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till

handlingarna.

Skrivelsen

I skrivelse 1998/99:21 har regeringen

(Justitiedepartementet) berett riksdagen tillfälle

att ta del av vad som anförts i skrivelsen om hemlig

teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig

kameraövervakning vid förundersökning i brottmål

under år 1997.

Utskottet

Gällande rätt

Lagregler om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning som tvångsmedel vid förundersökning

i brottmål finns i första hand i 27 kap.

rättegångsbalken (RB). Sådana bestämmelser finns

även i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1988:97) om

förfarandet hos kommunerna,

förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig

eller krigsfara m.m. samt lagen (1991:572) om

särskild utlänningskontroll.

Bestämmelser om hemlig kameraövervakning som

tvångsmedel vid förundersökning i brottmål finns i

första hand i lagen (1995:1506) om hemlig

kameraövervakning. Även lagen med särskilda

bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och

lagen om förfarandet hos kommunerna, förvaltnings-

myndigheterna och domstolarna under krig eller

krigsfara m.m. upptar bestämmelser om hemlig

kameraövervakning.

Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden

som befordras till eller från ett telefonnummer, en

kod eller annan teleadress i hemlighet avlyssnas

eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för

återgivning av innehållet i meddelandet. Sådan

avlyssning får användas vid förundersökning angående

brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare

straff än fängelse i två år eller försök,

förberedelse eller stämpling till sådant brott, om

gärningen är belagd med straff (27 kap. 18 § RB).

Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i

hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har

expedierats eller beställts till eller från en viss

teleadress eller att sådana meddelanden hindras från

att nå fram. Hemlig teleövervakning får användas vid

förundersökning angående brott, för vilket inte är

föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex

månader. Övervakning av detta slag får vidare alltid

användas vid förundersökning angående brott enligt 1

§ narkotikastrafflagen (1968:64) eller brott enligt

1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling om

det avser narkotika samt vid förundersökning

angående misstanke om försök, förberedelse eller

stämpling till brott, för vilket inte är föreskrivet

lindrigare straff än fängelse i två år, om gärningen

(försök, förberedelse eller stämpling) är belagd med

straff (27 kap. 19 § RB).

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning

kan också komma i fråga vid misstanke om medhjälp

eller anstiftan till brott av angivet kvalificerat

slag.

För båda slagen av tvångsmedel gäller att de får

vidtas endast om någon är skäligen misstänkt för

brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för

utredningen. Åtgärden får endast avse en teleadress

som innehas eller annars kan komma att användas av

den misstänkte (27 kap. 20 § RB). Frågor om hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av

rätten på ansökan av åklagaren. I ett beslut att

tillåta en sådan åtgärd skall anges vilken

teleadress och för vilken tid tillståndet gäller.

Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och

får inte överstiga en månad från dagen för beslutet

(27 kap. 21 § RB). Finns det inte längre skäl för

åtgärden, skall rätten eller åklagaren omedelbart

häva beslutet därom (27 kap. 23 § RB).

Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda

TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument

eller andra därmed jämförbara utrustningar används

för optisk personövervakning vid förundersökning i

brottmål utan att upplysning om övervakningen lämnas

(1 § lagen om hemlig kameraövervakning).

Kameraövervakning får användas vid förundersökning

angående brott, för vilket inte är föreskrivet

lindrigare straff än fängelse i två år eller försök,

förberedelse eller stämpling till sådant brott, om

gärningen är belagd med straff (2 § samma lag).

Övervakningen får endast avse en plats där den

misstänkte kan antas komma att uppehålla sig. För

användning av hemlig kameraövervakning gäller

härutöver motsvarande förutsättningar som

beträffande hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning (3 §). Även i fråga om ansökan och

beslut gäller motsvarande regler för

kameraövervakning som för teleavlyssning och

teleövervakning.

I fråga om all tvångsmedelsanvändning anses tre

allmänna principer gälla. De tre principerna som

anknyter till innehållet i 2 kap. 12 §

regeringsformen är ändamålsprincipen,

behovsprincipen och proportionalitetsprincipen.

Ändamålsprincipen innebär att en myndighets

befogenhet att använda ett tvångsmedel skall vara

bunden till det ändamål, för vilket tvångsmedlet har

beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet

får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett

påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte

är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är

lagfäst bl.a. i 27 kap. 1 § tredje stycket RB och 3

§ första stycket 3 lagen om hemlig

kameraövervakning, innebär att en tvångsåtgärd i

fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall

stå i rimlig proportion till vad som finns att vinna

med åtgärden.

Genom beslut den 12 september 1996 beslöt

regeringen att tillkalla en särskild utredare som

skulle utreda ett antal frågor om kriminalpolisiära

arbetsmetoder som föll inom ramen för

straffprocessuella tvångsmedel (dir. 1996:64).

Utredningen, som antog namnet Buggningsutredningen,

överlämnade i april 1998 betänkandet Om buggning och

andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) till

regeringen. I betänkandet föreslås bl.a. viss

utvidgning av möjligheterna till hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt att

lagen om hemlig kameraövervakning skall inarbetas i

rättegångsbalken. Även tillämpningsområdet för

sistnämnda tvångsmedel föreslås utvidgat.

Betänkandet har remissbehandlats och bereds för

närvarande i Justitiedepartementet.

Skrivelsen

I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54,

rskr. 298 och prop. 1988/89:124 s. 55,

1988/89:JuU25, rskr. 313) redovisar regeringen

årligen hur rättegångsbalkens regler om hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning har

tillämpats (se senast skr. 1996/97:57 och

1997/98:26, 1997/98:JuU10, rskr. 148). I

överensstämmelse med vad som uttalades under

förarbetena till lagen om hemlig kameraövervakning

lämnar regeringen fr.o.m. år 1996 en motsvarande

redogörelse för hemlig kameraövervakning (prop.

1995/96:85 s. 37, 1995/96:JuU11 s. 11 f, rskr. 125).

En sådan redogörelse lämnades första gången i den

nyssnämnda skrivelsen 1997/98:26.

Regeringen lämnar i den nu förevarande skrivelsen

en redogörelse för tillämpningen under år 1997 av

bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid

förundersökning i brottmål samt om användningen av

motsvarande bestämmelser i lagen om hemlig

kameraövervakning. Redogörelsen bygger i huvudsak på

uppgifter som Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen

gemensamt har lämnat i en skrivelse till regeringen

den 28 augusti 1998.

Av skrivelsen framgår att de ifrågavarande

tvångsmedlen främst har använts i förundersökningar

där det har funnits starka misstankar om organiserad

eller annan handel med narkotika. Huvudsyftet har

alltjämt varit att avslöja den mera omfattande

narkotikasmugglingen till Sverige och försäljningen

av narkotika inom landet.

Regeringens redovisning av hemlig teleavlyssning

Enligt regeringens redogörelse har domstol, när det

gäller förundersökning avseende grova

narkotikabrott, meddelat tillstånd att i hemlighet

lyssna av kommunikation till eller från teleadresser

som innehafts eller använts av 281 misstänkta

personer. Nedan anges i tabellform antalet

redovisade fall under åren 1983-1997.

-----------------------------------------------------

1983 418 1988 210 1993 261

-----------------------------------------------------

1984

414 1989 214 1994 309

-----------------------------------------------------

1985

233 1990 214 1995 333

-----------------------------------------------------

1986

213 1991 243 1996 306

-----------------------------------------------------

1987

205 1992 258 1997 281

-----------------------------------------------------

När det gäller andra grova brott, där det enligt

rättegångsbalken är tillåtet att använda

teleavlyssning, har avlyssning, enligt regeringens

redogörelse, skett i 58 fall under år 1997. Det har

gällt förundersökningar huvudsakligen rörande mord,

försök, förberedelse eller stämpling till sådant

brott, dråp, grovt rån och försök därtill,

människorov, mordbrand, grovt koppleri och grov

penningförfalskning. Antalet redovisade fall har

under åren 1983-1997 varit följande.

-----------------------------------------------------

| | | | | | |

|1983 |17 |1988 |15 |1993 |84 |

-----------------------------------------------------

|1984 | | | | | |

| |13 |1989 |24 |1994 |81 |

-----------------------------------------------------

|1985 | | | | | |

| | 6 |1990 |13 |1995 |83 |

-----------------------------------------------------

|1986 | | | | | |

| |15 |1991 |31 |1996 |91 |

-----------------------------------------------------

|1987 | | | | | |

| |15 |1992 |61 |1997 |58 |

-----------------------------------------------------

Utskottet vill i detta sammanhang anmärka att

utskottet vid sin granskning av tillämpningen under

år 1995 av de nu ifrågavarande bestämmelserna fann

att det sammanlagda av polismyndigheterna redovisade

antalet tillstånd till hemlig teleavlyssning under

det året uppgick till 333, varav 250 avsåg misstanke

om narkotikabrott och 83 andra slag av brottslighet

(1997/98:JuU10 s. 7).

Den genomsnittliga avlyssningstiden under år 1997

var 49 dagar. Motsvarande siffror för tidigare år

var i antal dagar 47 (1996), 50 (1995), 43 (1994),

43 (1993), 47 (1992), 44 (1991), 46 (1990), 44

(1989) och 48 (1988). Avlyssningstiderna varierar

dock kraftigt. Under år 1997 förekom fall där

avlyssningen pågick i bara en dag, medan den längsta

tiden var åtta månader och fem dagar.

Avlyssningen har haft betydelse för

förundersökningen beträffande den misstänkte i 41,5

% av fallen under år 1997. Motsvarande siffra är för

år 1996 knappt 49 %, för år 1995 drygt 51 %, för år

1994 knappt 52 %, för år 1993 drygt 56 %, för år

1992 47 %, för år 1991 48 %, för år 1990 47 %, för

år 1989 51 % och för år 1988 44 %. I drygt 29 % av

fallen under år 1997 har avlyssningen inte givit

något resultat och i ungefär lika många fall har

avlyssningen avbrutits med kvarstående misstanke.

Under år 1997 har det förekommit ett fall, i vilket

en ansökan om hemlig teleavlyssning lämnats utan

bifall av domstol. Rikspolisstyrelsen har vid sin

förhandsprövning inte lämnat något negativt besked

(jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f).

Regeringens redovisning av hemlig teleövervakning

Enligt regeringens redogörelse lämnades tillstånd

till hemlig teleövervakning i 165 fall under år

1997. Av tillstånden avsåg 115 narkotikabrott, under

det att övriga fall avsåg mord, förberedelse eller

stämpling till sådant brott, allmänfarlig

ödeläggelse, grov stöld, grovt bedrägeri och försök

till sådant brott, grovt dobbleri, grov

penningförfalskning, grov varusmuggling och grovt

vapenbrott. Antalet tillstånd uppgick för år 1996

till 99, för år 1995 till 44, för år 1994 till 68,

för år 1993 till 60, för år 1992 till 60, för år

1991 till 41 och för år 1990 till 42.

Under år 1997 uppgick den genomsnittliga

övervakningstiden till 49 dagar. Motsvarande tid var

44 dagar år 1996, 49 dagar år 1995, 45 dagar år

1994, 35 dagar år 1993, 47 dagar år 1992, 43 dagar

år 1991 och 42 dagar år 1990. Under år 1997 var den

längsta övervakningstiden sex månader och arton

dagar, medan den kortaste var en dag.

Teleövervakningen har haft betydelse för

förundersökningen i fråga om den misstänkte i 36,2 %

av fallen under år 1997. Övervakningen har varit

utan resultat i 32,5 % av fallen. Andelen fall där

åtgärden avbrutits med kvarstående brottsmisstanke

uppgick till 31,3 %.

Enligt regeringens redovisning hade hemlig

teleövervakning betydelse för förundersökningen i 33

% av fallen år 1996, i 52 % av fallen år 1995, i 28

% av fallen år 1994, i 35 % av fallen år 1993, i 25

% av fallen år 1992, i 17 % av fallen år 1991 och i

19 % av fallen år 1990.

Under år 1997 har domstol i ett fall lämnat en

ansökan om hemlig teleövervakning utan bifall.

Rikspolisstyrelsen har vid sin förhandsprövning inte

lämnat något negativt förhandsbesked.

Utöver de ovan redovisade tillstånden har det i två

fall år 1997 förekommit att Säkerhetspolisen

bedrivit hemlig teleövervakning med stöd av reglerna

i RB.

Regeringens redovisning av hemlig kameraövervakning

Enligt regeringens redogörelse lämnades tillstånd

till hemlig kameraövervakning i 43 fall under år

1997. Av dessa avsåg 39 fall grova narkotikabrott,

medan övriga fall avsåg förberedelse till mord och

grovt rån. År 1996 - då lagen var i kraft elva

månader - lämnades tillstånd i 40 fall, av vilka 30

avsåg grova narkotikabrott.

Under år 1997 var den genomsnittliga tiden för

kameraövervakning drygt 47 dagar (32 dagar 1996).

Tiden varierar i de enskilda fallen från 15 dagar

till 7 månader och 14 dagar.

Enligt redovisningen har den hemliga

kameraövervakningen haft betydelse för

förundersökningen i fråga om den misstänkte i 28 %

av fallen. I 32,5 % av fallen har övervakningen inte

givit något resultat och i återstoden - 39,5 % - har

åtgärden avbrutits med kvarstående brottsmisstanke.

För år 1996 var motsvarande siffror 47,5 %, 27,5 %

och 25 %.

Enligt regeringen förekom det under år 1997 inte

något fall, i vilket domstol lämnade en ansökan om

tillstånd till hemlig kameraövervakning utan bifall.

Inte heller lämnade Rikspolisstyrelsen i något fall

ett negativt besked vid sin förhandsprövning.

Överväganden

Av regeringens skrivelse framgår att den hemliga

teleavlyssningen varit framgångsrik under år 1997.

Vad gäller den hemliga teleövervakningen har denna

varit något mindre framgångsrik men ändå givit

resultat i omkring en tredjedel av fallen. Antalet

tillstånd till sådan övervakning har ökat kraftigt

jämfört med år 1996. Enligt regeringen kan detta

förhållande förklaras med att ansökningar om

tillstånd till hemlig teleavlyssning numera ofta

kombineras med en ansökan om tillstånd till hemlig

teleövervakning. Att användningen av hemlig

teleövervakning ökat kan också, som regeringen

framhåller, förklaras med det ökade utbudet av

teletjänster, t.ex. mobiltelefoner utan något

abonnemang som kan härledas till en viss person. Av

regeringens redogörelse framgår vidare att

användningen av hemlig kameraövervakning bekräftat

att detta tvångsmedel är ett värdefullt och

personalbesparande komplement i polisens

utredningsarbete. Resultatutfallet för år 1997

ligger dock lägre än för år 1996, vilket, enligt

regeringen, kan förklaras av att övervakning i vissa

fall inte inletts på grund av tekniska problem.

Enligt utskottets mening ger regeringens

redovisning vid handen att såväl hemlig

teleavlyssning som hemlig teleövervakning och hemlig

kameraövervakning utgör värdefulla inslag i den

brottsutredande verksamheten. Utskottet vill dock

åter understryka vikten av restriktivitet när det

gäller dessa tvångsmedels användning. Som utskottet

tidigare framhållit (se senast 1997/98:JuU10 s. 9)

måste åtgärderna i varje enskilt fall så långt det

är möjligt begränsas både i fråga om den omfattning

och den tid som någon av åtgärderna pågår.

Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelse

läggas till handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande regeringens redovisning

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1998/99:21 till

handlingarna.

Stockholm den 28 januari 1999

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar

Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv

(kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie Fagerström

(s), Maud Ekendahl (m), Helena Frisk (s), Yvonne

Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson

(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Siw

Persson (fp) och Göran Norlander (s).