Bet. 1998/99:JuU15

Justitieutskottets betänkande

1998/99:JUU15

Drograttfylleri och sjöfylleri

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

JuU15

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett

regeringsförslag till bl.a. ändringar i

lagstiftningen om trafikonykterhet och onykterhet

till sjöss. När det gäller trafikonykterhet föreslås

att den som för motorfordon efter att ha intagit

narkotika skall dömas för rattfylleri, om det under

eller efter färden finns något narkotiskt ämne kvar

i hans blod. Straffansvar inträder dock inte om

narkotikan intagits i enlighet med läkares eller

annan behörig receptutfärdares ordination. Även i

sistnämnda fall kan dock föraren dömas för

rattfylleri om han var så påverkad av narkotikan att

han inte kunde föra fordonet på betryggande sätt.

Regeringen föreslår en ny lag om ögonundersökning

för att underlätta för polisen att ta reda på om en

förare är påverkad av narkotika eller andra droger.

I fråga om sjöfylleri föreslår regeringen att en av

de omständigheter som särskilt skall beaktas vid

bedömningen av om ett sjöfylleribrott är grovt skall

vara om gärningsmannen haft en alkoholkoncentration

om minst 1,0 % i blodet eller 0,50 milligram per

liter i utandningsluften.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Till betänkandet har fogats nio reservationer.

Propositionen

I proposition 1998/99:43 (Justitiedepartementet) har

regeringen föreslagit att riksdagen antar

regeringens förslag till

1. lag om ögonundersökning vid misstanke om vissa

brott i trafiken,

2. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för

vissa trafikbrott,

3. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande

av alkoholhaltiga drycker m.m.,

4. lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen

(1990:1157),

5. lag om ändring i sjölagen (1994:1009).

Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, har

fogats till betänkandet, se bilaga 1.

I ärendet har inhämtats yttrande från lagutskottet,

se bilaga 2.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

propositionen

1998/99:Ju11 av Kia Andreasson (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i sjölagen (1994:1009) att det införs en

promillegräns om 0,2 % för sjöfylleri som inte är

grovt.

1998/99:Ju12 av Elver Jonsson m.fl. (fp, v, kd, c,

mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att den föreslagna

nollgränsen utan undantag skall gälla för alla

narkotikaklassade preparat,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utöver blodprov

även andra kroppsvätskor såsom t.ex. urinprov skall

anses fylla kraven som sållningsinstrument av

otillåtet narkotikaklassat preparat som skall leda

till rättslig åtgärd,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en

informationskampanj omedelbart bör igångsättas för

att undanröja eventuella oklarheter kring

lagstiftningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om den principiella

utgångspunkten att kravet i sjötrafik likställs med

nykterhet i trafik på land,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att den av

regeringen aviserade utredningen om sjöfylleri som

inte är grovt snarast tillsätts,

6. att riksdagen beslutar att ikraftträdande av

föreslagna lagändringar dateras till den 1 maj 1999.

1998/99:Ju13 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär

kompletterande förslag rörande polisens

förutsättningar att upptäcka bruk av narkotika i

trafiken i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om berörda myndigheters

behov av kompensation i vårens ekonomiska

proposition för de ökade kostnader som följer av

förslagen i den nu aktuella propositionen.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1998/99

1998/99:Ju710 av tredje vice talman Rose-Marie

Frebran och Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till

skärpning av lagen om straff för vissa trafikbrott i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1998/99:Ju910 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag

till lagstiftning om förbud att framföra motorfordon

med narkotiska preparat i kroppen,

1998/99:T222 av Kenth Skårvik och Elver Jonsson (fp)

vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att kampen mot

rattfylleri bör ingå i nollvisionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en nollgräns vid

rattfylleri,

Utskottet

Inledning

Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 9 november 1995 att

tillkalla en särskild utredare med uppgift att se

över bestämmelserna om sådant rattfylleri och grovt

rattfylleri i lagen (1951:649) om straff för vissa

trafikbrott (trafikbrottslagen) som avser påverkan

av något annat medel än alkohol, s.k.

drograttfylleri. Utredaren fick i uppdrag att

analysera vilka problem som är förenade med den

nuvarande lagstiftningen och att lämna förslag till

åtgärder som skulle medföra en effektivare

bekämpning av brottstypen. Utredningen, som antog

namnet Drograttfylleriutredningen, överlämnade i

september 1996 betänkandet Droger i trafiken (SOU

1996:125). I betänkandet föreslogs bl.a. en

bestämmelse om skärpning av bestämmelsen om s.k.

kliniskt rattfylleri. Utredningen föreslog också en

ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov

av innebörd att polisman skulle ges rätt att

rutinmässigt genomföra ögonundersökning på förare av

motordrivna fordon i syfte att fastställa

drogpåverkan. Betänkandet har remissbehandlats.

I slutet av år 1992 presenterade Väg- och

sjöfyllerikommittén betänkandet Grovt rattfylleri

och Sjöfylleri (SOU 1992:131). Såvitt gällde

sjöfylleri föreslog kommittén dels att straffmaximum

för grovt sjöfylleri skulle höjas från ett till två

år, dels att en promillegräns motsvarande den för

grovt rattfylleri skulle införas för grovt

sjöfylleri. Vidare föreslog kommittén en särskild

straffvärderegel i sjöfyllerilagstiftningen och att

gärningsmannens syssla ombord på fartyget skulle

vara den omständighet som domstolarna först hade att

beakta vid bedömningen av om brottet var grovt.

Betänkandet behandlades i sin helhet i proposition

1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m. (bet.

1993/94:JuU11). I fråga om införande av

promillegränser till sjöss uttalade regeringen att

en utvärdering av de bestämmelser om sjöfylleri som

införts i sjölagen år 1991 först borde avvaktas.

Regeringen gav Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i

uppdrag att göra utvärderingen.

BRÅ har redovisat sin utvärdering i PM 1996:1

Sjöfylleri, En utvärdering av 1991 års ändringar i

bestämmelserna i sjölagen om onykterhet till sjöss.

Lagutskottet förordade i betänkande 1997/98:LU13

ett tillkännagivande att regeringen snarast borde

återkomma till riksdagen med ett förslag om

promillegränser i sjötrafiken. Riksdagen biföll

utskottets hemställan (rskr. 1997/98:145).

När det gäller ändringar i trafikbrottslagen med

anslutande författningar grundar sig förslagen i

propositionen på Drograttfylleriutredningens

betänkande och remissbehandlingen av detta. I fråga

om ändringen i sjölagen ligger förslagen avseende

sjöfylleri i Väg- och sjöfyllerikommitténs

betänkande och remissbehandlingen av detta samt

BRÅ:s ovannämnda promemoria till grund för

förslaget.

Justitieutskottet har hållit en utfrågning med

företrädare för Rättsmedicinalverket, Riksåklagaren

och Rikspolisstyrelsen. Motormännens

helnykterhetsförbund och Nationalföreningen för

trafiksäkerhetens främjande har uppvaktat utskottet.

Gällande rätt

Trafikbrottslagen

Enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen skall

den dömas för rattfylleri som fört ett motordrivet

fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt

alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att

alkoholkoncentrationen under eller efter färden

uppgick till minst 0,2 % i hans blod eller 0,10

milligram per liter i hans utandningsluft.

Av andra stycket i samma paragraf framgår att även

den som vid förandet av ett motordrivet fordon eller

en spårvagn är så påverkad av alkohol eller något

annat medel att det kan antas att han inte på

betryggande sätt kan föra fordonet skall dömas för

rattfylleri (s.k. kliniskt rattfylleri).

Med annat medel avses i paragrafen samtliga medel

som kan påverka förmågan att framföra fordonet på

ett betryggande sätt (prop. 1989/90:2 s. 35). Hit

hör till en början sådana medel som juridiskt

klassas som narkotika. Exempel på narkotika är

opiater som morfin och heroin, centralstimulerande

medel som amfetamin och kokain, olika

cannabispreparat som marijuana och hasch samt

hallucinogena droger som LSD. Under uttrycket annat

medel i paragrafen faller också trafikfarliga

läkemedel såsom bedövningsmedel, smärtstillande

medel, medel mot epilepsi, olika psykofarmaka, medel

mot allergi och vissa hostmediciner. Även organiska

lösningsmedel som bensin och eter omfattas av

uttrycket.

Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i

högst sex månader.

Är brottet grovt, skall föraren enligt 4 a §

trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till

fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet

är grovt skall särskilt beaktas om föraren har haft

en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 %

i hans blod eller 0,50 milligram per liter i hans

utandningsluft, om föraren annars har varit avsevärt

påverkad av alkohol eller annat medel eller om

framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig

fara för trafiksäkerheten.

Gällande rätt uppställer alltså gränsvärden endast

för alkohol. Den som för fordon under påverkan av

annat medel, t.ex. narkotika, kan dömas för

rattfylleri endast om rekvisiten för kliniskt

rattfylleri är uppfyllda.

Sjölagen

Enligt 20 kap. 4 § sjölagen (1994:1009) gäller att

den som framför ett fartyg eller i övrigt på fartyg

fullgör en uppgift av väsentlig betydelse för

säkerheten till sjöss och då är så påverkad av

alkoholhaltiga drycker eller något annat medel, att

det kan antas, att han inte på ett betryggande sätt

kan utföra vad som därvid åligger honom skall dömas

för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex

månader.

Om brott, som avses i nyssnämnda paragraf, är

grovt, skall enligt 20 kap. 5 § sjölagen dömas för

grovt sjöfylleri till fängelse i högst två år. Vid

bedömande av om brottet är grovt skall särskilt

beaktas om

1. gärningsmannen varit avsevärt påverkad av

alkohol eller något annat medel,

2. den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra

varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets

egenskaper eller andra omständigheter eller

3. framförandet av fartyget inneburit en påtaglig

fara för säkerheten till sjöss.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en nollgräns för

narkotika i trafiken införs i lagen (1951:649) om

straff för vissa trafikbrott och i

järnvägssäkerhetslagen (1990:1157). Detta innebär

att den som för ett motordrivet fordon, ett tåg

eller en spårvagn med ett narkotiskt ämne i blodet

döms för rattfylleri. Ett undantag från nollgränsen

införs för den som intagit ett narkotikaklassat

läkemedel i enlighet med läkares ordination. Frågan

om dessa förare gjort sig skyldiga till rattfylleri

skall bedömas enligt de regler som gäller redan i

dag.

I anledning av den skärpta

trafiknykterhetslagstiftningen föreslås en ny lag om

ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i

trafiken. Den innebär att en polisman ges rätt att

genomföra ögonundersökning på förare av motordrivna

fordon och vissa andra som kan misstänkas för brott

mot bl.a. rattfylleribestämmelserna.

Propositionen innehåller vidare förslag om

införandet av en gräns om 1,0 % för alkohol i

sjölagens bestämmelse om grovt sjöfylleri.

Regeringen uttalar också att frågan om införandet av

en promillegräns i bestämmelserna om s.k. enkelt

sjöfylleri bör utredas ytterligare.

Lagutskottets yttrande

Justitieutskottet har berett lagutskottet tillfälle

att yttra sig över propositionen och i ärendet

aktuella motioner. Lagutskottet har avgivit yttrande

över dels det avsnitt i propositionen som avser

sjöfylleri (avsnitt 6), dels motionerna Ju11 (mp)

och Ju12 (fp, v, kd, c, mp) yrkandena 4-6.

Lagutskottet förordar att justitieutskottet

tillstyrker regeringsförslaget i berörd del och

avstyrker motionsyrkandena.

Justitieutskottet behandlar nedan lagutskottets

yttrande i tillämpliga delar.

Överväganden

Undantag från narkotikaförbudet

I motionerna Ju12 (fp, v, kd, c, mp), Ju910 (kd) och

T222 (fp) efterfrågas ett undantagslöst förbud mot

förande av motorfordon eller spårfordon efter intag

av narkotika. Motionärerna framhåller att även

bilkörning efter intag av legalt förskriven

narkotika kan leda till trafikfarliga situationer.

När det gäller motiven för det föreslagna

undantaget från den s.k. nollgränsen anför

regeringen bl.a. följande i propositionen.

En nollgräns bör gälla för alla typer av

narkotikaklassade ämnen, dvs. även för

narkotikaklassade läkemedel. Nollgränsen skulle

således komma att omfatta också förare som på grund

av sjukdom eller annat tillstånd är i behov av

sådana läkemedel, om inte annat föreskrevs.

Det är, framhåller regeringen, svårt att närmare

bestämma omfattningen av denna förargrupp. BRÅ har i

en rapport (PM 1998:3 - Drograttfylleri; omfattning,

olycksrisker och bevisproblem) uppskattat andelen

personer som använder trafikfarliga läkemedel till

omkring 10 % av Sveriges befolkning i åldersgruppen

18-74 år eller omkring 600 000 personer. Av dessa 10

% använder omkring 3 % lugnande medel och sömnmedel

och resterande 7 % andra trafikfarliga läkemedel. I

en stor del av de lugnande medlen ingår olika typer

av bensodiazepiner, som är narkotikaklassade. Dessa

ämnen ingår bl.a. i de relativt vanligt förekommande

läkemedlen Sobril och Valium. Härtill kommer också

övriga narkotikaklassade läkemedel. Detta innebär

att ett inte obetydligt antal förare skulle få sin

rörelsefrihet begränsad om den föreslagna

nollgränsen skulle gälla undantagslöst. Det kan

t.ex. handla om personer som är i behov av en låg

dos lugnande läkemedel för att fungera i

vardagslivet. Regeringen saknar för närvarande

underlag för att ta ställning till vilka

konsekvenser en nollgräns skulle få för dessa

förare. Någon form av undantag för bruk av

narkotikaklassade läkemedel bör därför övervägas

enligt regeringens uppfattning.

Regeringen understryker att det naturligtvis kan

hävdas att det från trafiksäkerhetssynpunkt inte

spelar någon roll varifrån den trafikfarliga

påverkan kommer, dvs. om föraren använder det

trafikfarliga medlet legalt eller illegalt. Det

väsentliga är om föraren på grund av användningen

utgör en fara i trafiken. Samtliga narkotiska ämnen

har generellt sett sådana egenskaper att de kan

medföra en trafikfarlig påverkan. Det finns

emellertid knappast fog för att påstå att varje

enskild bilförare som använder narkotiska medel i

terapeutisk dos verkligen utgör en trafikfara. Den

kliniska påverkan av ett sådant medel beror på

individuella faktorer som t.ex. ålder, kön, sjukdom,

kropps-vikt, nedbrytningsförmåga och andra fysiska

betingelser. Även om det för flertalet

narkotikaklassade läkemedel finns angivna tider

under vilka medlet i normalfallet utövar någon form

av klinisk påverkan kan denna tid och också graden

av påverkan variera mycket kraftigt mellan enskilda

individer. Till detta kommer patientens

toleransutveckling för olika läkemedel.

Vidare redovisar regeringen en av BRÅ utförd

undersökning avseende bensodiazepiner, som alltså

ingår i några av de vanligaste narkotikaklassade

läkemedlen. Av undersökningen framgick att låga

koncentrationer av bensodiazepiner inte tycktes

påverka bilförares körprestationer.

Regeringen framhåller att det framför allt synes

vara vid lite högre koncentrationer av

bensodiazepiner som den trafikfarliga påverkan gör

sig gällande. Risken för att uppnå en trafikfarlig

påverkan kan därför regelmässigt antas vara större

när medlen intas i missbrukssyfte än när de används

i medicinskt syfte, även om det givetvis förekommer

att förare som intar narkotikaklassade läkemedel

enligt läkares ordination därigenom uppvisar en

påverkan som inte är förenlig med trafiksäkerheten.

Regeringen påpekar också att BRÅ i den nyssnämnda

promemorian redovisar en undersökning av sambandet

mellan trafikolyckor och kriminalitet.

Undersökningen indikerar, enligt regeringens mening,

en missbruksproblematik hos många av de förare som

kör bil med narkotikaklassade ämnen i blodet.

Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att

intag av narkotikaklassade läkemedel som sker i

enlighet med läkares ordination bör kunna undantas

från nollgränsen. Ett sådant undantag kommer i

praktiken inte att omfatta sådana droger som heroin,

amfetamin eller cannabis, eftersom dessa i princip

inte ordineras av läkare. Undantaget bör utformas så

att det avser de förare som i enlighet med läkares

eller annan behörig receptutfärdares (t.ex.

tandläkare) ordination intagit läkemedel som

omfattas av nollgränsen.

I motiven understryker regeringen vidare att

straffansvar för kliniskt rattfylleri kan inträda

även för den som intagit narkotikaklassat läkemedel

i enlighet med läkares ordination. Den som

ordinerats ett narkotikaklassat eller eljest

trafikfarligt läkemedel måste alltid, i samråd med

läkaren, noggrant överväga om bilkörning bör helt

eller delvis underlåtas under behandlingstiden. Det

är därför viktigt att den som ordineras läkemedel av

nu ifrågavarande slag ges en klar och tydlig

information om läkemedlets påverkan på körförmågan.

Regeringen erinrar om att receptutfärdare enligt 19

och 22 §§ läkemedelslagen (1992:859) har en

informationsplikt gentemot patienten när läkemedel

skrivs ut. Beträffande trafikfarliga läkemedel

föreskrivs särskilt i Läkemedelsverkets

författningssamling (40 § LVFS 1997:10) att

receptutfärdaren noga skall upplysa patienten om hur

sådana läkemedel kan påverka reaktionsförmågan och

därmed körförmågan. Vidare är apotekspersonalen

skyldig att lämna information till patienten i

samband med att läkemedlet lämnas ut (22 §

läkemedelslagen och 45 § LVFS 1997:10). Ytterligare

framhåller regeringen att en läkare, som vid

undersökning av en körkortshavare finner att denne

av medicinska skäl är uppenbart olämplig att ha

körkort, enligt 10 kap. 2 § körkortslagen (1998:488)

skall anmäla förhållandet till länsstyrelsen, såvida

det inte finns anledning att anta att

körkortshavaren kommer att följa läkarens uppmaning

att avstå från bilkörning (prop. s. 28 f).

Utskottet vill för sin del anföra följande. Frågan

om hur lagstiftningen skall utformas för att komma

till rätta med förare som kör bil eller andra

motorfordon under påverkan av andra trafikfarliga

medel än alkohol har varit föremål för överväganden

under en följd av år. Att regeringen nu lägger fram

ett förslag till skärpning av bestämmelserna i ämnet

måste därför hälsas med tillfredsställelse.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det bör

finnas ett principiellt förbud mot att framföra bil

under påverkan av narkotika. Utskottet instämmer

emellertid också i regeringens bedömning att detta

förbud inte kan vara undantagslöst. Som regeringen

redovisar i propositionen använder ett stort antal

personer narkotikaklassade läkemedel i enlighet med

läkares ordination. Ett undantagslöst förbud av det

slag motionärerna efterfrågar skulle innebära att

dessa personer inte kunde köra bil ens i de fall där

medicineringen inte påverkar deras körförmåga. En

sådan ordning är enligt utskottets mening inte

rimlig. Utskottet vill här erinra om att även den

som intagit ett narkotikaklassat läkemedel i

enlighet med läkares ordination kan straffas för

rattfylleri, om det kan antas att han inte på

betryggande sätt kan framföra fordonet. Med det

anförda avstyrker utskottet motionerna Ju12, Ju910

och T222 i nu ifrågavarande delar.

Nollgräns för alkohol

I motion T222 (fp) begärs att kampen mot rattfylleri

skall ingå i den trafikpolitiska nollvisionen och

att en s.k. nollgräns skall gälla även för alkohol.

Riksdagen beslutade den 9 oktober 1997 att anta

propositionen Nollvisionen och det trafiksäkra

samhället (prop. 1996/97:137, bet. 1997/98:TU4,

rskr. 1997/98:11). Beslutet innebär att det

långsiktiga målet för trafiksäkerheten skall vara

att ingen dödas eller skadas allvarligt till följd

av trafik-olyckor inom vägtransportsystemet

(nollvisionen) och att vägtransportsy-stemets

utformning och funktion anpassas till de krav som

följer av detta. Under riksdagsbehandlingen uttalade

trafikutskottet med anledning av ett liknande

motionsyrkande som det nu förevarande att insatser

mot trafik-onykterhet var mycket angelägna och

underströk att trafiknykterheten utgjorde en av de

tio huvudpunkterna i det nationella

trafiksäkerhetsprogrammet (1997/98:TU4 s. 13).

Frågan om promillegränsen för alkohol vid

rattfylleri berörs inte i den nu förevarande

propositionen. Den övervägdes däremot i samband med

1990 års ändringar i rattfyllerilagstiftningen.

I samband med att utskottet förordade en sänkning

av den då gällande lägsta promillegränsen från 0,5 %

till 0,2 % uttalade utskottet följande med anledning

av motionsyrkanden om bl.a. nollgräns.

En utgångspunkt var att alkohol och trafik inte

hörde ihop. Också lagstiftningen borde - inom ramen

för rättssäkerhetens krav - förmedla detta

pedagogiska budskap. Även om det fanns skäl att

sänka den dåvarande gränsen, borde detta ske med den

återhållsamhet som grundläggande straffrättsliga

principer påbjöd. Utskottet underströk att

strafflagstiftning i princip är ett medel som skall

användas endast mot gärningar som är klart skadliga

eller farliga för enskilda eller för samhället, och

för att utvidga det straffbara området skall det

krävas mycket starka skäl. Redan den av utskottet

förordade sänkningen innebar en kraftig utvidgning

av det straffbara området, och en ytterligare

utvidgning, som förordades i några av motionerna,

skulle medföra att det kriminaliserade området

utvidgades i en omfattning som inte var motiverad

från trafiksäkerhetssynpunkt. En ytterligare

utvidgning skulle också möta kraftiga erinringar med

hänsyn till vikten av att rationellt utnyttja

rättsväsendets knappa resurser. I förlängningen låg

här också en kriminalpolitiskt sett allvarlig fara

för upprätthållandet av den allmänna laglydnaden.

Utskottet avstyrkte införande av en absolut

nollgräns vid bilkörning (1989/90:JuU2 s. 18 f).

Utskottet delar motionärens uppfattning att kampen

mot trafikonykterhet måste vara en viktig del i

trafiksäkerhetsarbetet. När det gäller införande av

en nollgräns för alkohol står utskottet emellertid

fast vid sina uttalanden i det nyssnämnda

betänkandet. Motion T222 i nu berörd del avstyrks.

Narkotika i urin

I motion Ju13 (m) begärs att även narkotikaförekomst

i en bilförares urin skall kunna leda till ansvar

för rattfylleri. Motionärerna framhåller att det i

dag finns goda möjligheter att konstatera

narkotikaförekomst med hjälp av urinprov.

I propositionen anför regeringen i denna fråga att

det i dag finns väl utvecklade metoder för att

påvisa narkotisk substans såväl i urinen som i

blodet. Det är emellertid endast så länge en drog

befinner sig i blodet som den normalt sett utövar

någon påverkan på de psykomotoriska funktionerna och

därmed på förmågan att framföra fordon. När drogen

lämnat blodomloppet och utsöndrats i urinen, har den

nämligen passerat de delar av kroppen där den kan ge

en trafikfarlig påverkan. En nollgräns för narkotika

bör därför endast avse förekomsten av narkotiska

ämnen i blodet (prop. s. 26).

I sammanhanget vill utskottet anmärka att vissa

droger för närvarande inte kan spåras i blod utan

endast i urin. Hit hör t.ex. LSD. En besläktad

svårighet kan uppkomma beträffande heroin, som

visserligen kan spåras i blod men som efter ganska

kort tid omvandlas till morfin. Här torde emellertid

i praktiken inte något problem föreligga, eftersom

det för straffbarhet enligt förslaget är likgiltigt

om det narkotiska ämne som påvisas i den misstänktes

blod är identiskt med det som intagits.

Utskottet anför som sin uppfattning följande. Som

regeringen framhållit är det normalt sett endast så

länge som narkotika finns i blodet, som den påverkar

en persons möjligheter att köra bil. Utskottet delar

därför regeringens uppfattning att endast

narkotikaförekomst i blodet under eller efter en

bilfärd skall vara straffbar. Visserligen innebär en

sådan reglering svårigheter när det gäller droger

som LSD, som för närvarande endast kan spåras i

urin. Som regeringen framhållit i propositionen är

emellertid LSD inte en vanligt förekommande drog,

och ingripanden mot LSD-påverkade bilförare kan ske

med stöd av bestämmelserna om kliniskt rattfylleri.

Härutöver vill utskottet erinra om att eget bruk av

narkotika är straffbart som narkotikabrott enligt 1

§ 6 narkotikastrafflagen (1968:64). En bilförare som

anträffas med narkotika i urinen riskerar alltså

straff för narkotikabrott. Mot bakgrund av det

anförda kan utskottet inte finna att en lagändring

av det slag som efterfrågas i motionen är

erforderlig. Tvärtom skulle ett bifall medföra en

utvidgning av det straffbara området som sträcker

sig längre än både vad som gäller beträffande

alkohol och vad som är motiverat av

trafiksäkerhetsskäl. Utskottet avstyrker motion Ju13

i nu berörd del.

Sållningsinstrument

I motion Ju12 (fp, v, kd, c, mp) begärs att även

prov på andra kroppsvätskor än blod, t.ex. urinprov,

skall kunna användas för att konstatera otillåten

drogförekomst.

Av 28 kap. 12 § rättegångsbalken följer att den som

skäligen kan misstänkas för ett brott, på vilket

fängelse kan följa får kroppsbesiktigas, om det kan

vara av betydelse för utredningen om brottet. Med

kroppsbesiktning förstås bl.a. tagande av prov från

människokroppen såsom blodprov och urinprov.

Enligt propositionen skall en ny lag om

ögonundersökning införas. Syftet med sådana

undersökningar skall vara att genom undersökning av

en persons ögon eller ögonrörelser ta reda på om han

är påverkad av något annat medel än alkohol. Lagen

innebär en särreglering av vissa ögonundersökningar

som redan i dag kan företas med stöd av

bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken.

Ögonundersökning får utföras på förare av

motordrivna fordon eller maskindrivna spårfordon,

under förutsättning att det kan misstänkas att

föraren gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott

eller till något annat brott på vilket fängelse kan

följa och som har begåtts i samband med framförandet

av fordonet. Undersökningen får genomföras av

polisman.

Om polismannens undersökning visar tecken på sådan

påverkan hos föraren att skälig misstanke om

rattfylleri föreligger får, med stöd av reglerna i

28 kap. 12 § rättegångsbalken, kroppsbesiktning äga

rum och bl.a. blodprov tas. Vägrar föraren att

medverka till en ögonundersökning får blodprov tas,

även om förutsättningarna för kroppsbesiktning

enligt nyssnämnda lagrum inte är uppfyllda. Vid en

rättegång torde det i första hand vara resultatet av

blodundersökningen som är relevant som bevis.

Utskottet vill framhålla att det för straffbarhet

enligt förslaget krävs att fordonsföraren under

eller efter färden haft narkotika som avses i 8 §

narkotikastrafflagen i blodet och att det inte rört

sig om narkotika som intagits i enlighet med

förslagets undantagsregel. Urvalsmetoder, eller

sållningsinstrument, för att identifiera

drogpåverkade förare måste alltså ta sikte på att

fastställa narkotikaförekomst i blodet.

Ögonundersökning synes, till skillnad från urinprov,

vara en lämplig metod för att fastställa om man

behöver gå vidare och ta blodprov och därmed väl

ägnad att öka möjligheterna att ingripa mot

narkotikapåverkade förare. En annan sak är att

urinprov redan enligt gällande lag kan användas för

att komplettera blodanalysen; om något sållningsprov

är det emellertid då inte fråga. Motion Ju12 i denna

del avstyrks.

Information om den nya lagen

I motion Ju12 (fp, v, kd, c, mp) efterfrågas en

informationskampanj om den nya lagen.

I propositionen upplyser regeringen att den avser

att ta initiativ för att ytterligare förbättra

informationen om vilka regler som gäller för

bilkörning efter intag av narkotiska läkemedel

(prop. s. 31).

Utskottet anser att de av regeringen aviserade

åtgärderna är tillräckliga och avstyrker motion Ju12

i denna del.

Ekonomiska konsekvenser av förslagen

I motion Ju13 (m) begärs ett tillkännagivande att

berörda myndigheter måste kompenseras i

vårpropositionen för de ökade kostnader som följer

av lagförslagen.

Vad gäller de ekonomiska konsekvenserna av

propositionens förslag anför regeringen

sammanfattningsvis att vissa kostnadsökningar torde

uppkomma såväl för domstolar, åklagare och

polismyndigheter som för Rättsmedicinalverket.

Regeringen bedömer dock genomgående att uppkommande

kostnadsökningar torde rymmas inom befintliga anslag

(prop. s. 46 f).

Utskottet saknar anledning att ifrågasätta

regeringens bedömning och avstyrker motion Ju13 i

berörd del.

Rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik

I motion Ju710 (kd) begärs en lagändring av innebörd

att den som döms för rattfylleri också alltid skall

dömas för grov vårdslöshet i trafik.

Frågan är inte berörd i propositionen.

Enligt 1 § trafikbrottslagen gäller att ansvar för

vårdslöshet i trafik drabbar vägtrafikant, den som

för spårvagn eller den som någon annanstans än på

väg för motordrivet fordon, om han brister i

väsentlig mån i den omsorg och varsamhet som till

förekommande av trafikolycka betingas av

omständigheterna. Straffet är dagsböter. Av

paragrafens andra stycke framgår att om någon vid

förande av motordrivet fordon eller spårvagn gör sig

skyldig till grov oaktsamhet eller visar uppenbar

likgiltighet för andra människors liv eller egendom,

döms han för grov vårdslöshet i trafik till fängelse

i högst två år.

Enligt 4 a § trafikbrottslagen skall vid bedömande

av om rattfylleribrott är grovt beaktas särskilt

bl.a. om framförandet av fordonet inneburit en

påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Under förarbetena till 1990 års ändringar i

rattfyllerilagstiftningen berördes frågan om

förhållandet mellan vårdslöshet i trafik och

rattfylleri. Departementschefen framhöll därvid att

det inte borde komma i fråga att låta varje brist i

omsorg eller varsamhet som kunde medföra ansvar för

vårdslöshet i trafik automatiskt medföra att

rattfylleribrottet skulle bedömas som grovt. I

stället borde gärningarna bedömas som vårdslöshet i

trafik och rattfylleri. Men i de fall där

rattfylleristen hade kört på ett sådant sätt att han

ensam eller till huvudsaklig del hade varit vållande

till en olycka eller ett allvarligt tillbud torde

det inte möta några betänkligheter mot att tillmäta

hans vårdslöshet betydelsen att rattfylleriet

kvalificerades som grovt. I fall av detta slag borde

också vårdslösheten i trafik anses konsumerad av det

grova rattfylleriet. Föraren skulle med andra ord

bara fällas till ansvar för grovt rattfylleri.

Givetvis måste dock åklagaren i sin

gärningsbeskrivning åberopa de omständigheter som

innefattade sådan vårdslöshet som medförde att

rattfylleriet skulle bedömas som grovt. Klart var

också att föraren, om han gjort sig skyldig till

grov vårdslöshet i trafik enligt 1 § andra stycket

trafikbrottslagen, skulle fällas till ansvar även

för detta brott (prop. 1989/90:2 s. 49 f).

Utskottet vill framhålla att vårdslöshet i trafik

och rattfylleri enligt gällande lag är två skilda

brott som avser att bestraffa olika slag av

trafikfarliga beteenden. Vårdslöshet i trafik riktar

sig sålunda mot ett faktiskt oaktsamt beteende i

trafiken, under det att ansvaret för rattfylleri

inträder oavsett om någon faktisk trafikfara

förelegat eller ej. Som framgått ovan kan emellertid

en rattfull förare som kört vårdslöst komma att

straffas för grovt rattfylleri trots att han inte

uppnått promillegränsen för detta brott. Har han

gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik,

skall han fällas även för detta brott, vilket

normalt leder till straffskärpning (se t.ex. NJA

1992 s. 653).

Med hänsyn till den nuvarande konstruktionen av

trafikbrottslagstiftningen är det klart att ett

rattfylleribrott inte dessutom kan rubriceras som

grov vårdslöshet i trafik utan att de särskilda

rekvisiten för sistnämnda brott är uppfyllda.

Däremot finns, om rattfylleriet varit förenat med

vårdslöshet i trafik, utrymme för straffskärpningar

enligt vad som ovan framgått. Utskottet är inte

berett att förorda en ändring av denna ordning.

Utskottet avstyrker motion Ju710.

Ansvarsförutsättningar för sjöfylleri

I motion Ju11 (mp) begärs en sådan ändring i

sjölagen att det införs en promillegräns om 0,2 %

för sjöfylleri som ej är grovt. Enligt vad som yrkas

i motion Ju12 (fp, v, kd, c, mp) bör den

principiella utgångspunkten vara att kravet i

sjötrafik likställs med nykterhet i trafik på land.

I propositionen framhåller regeringen att en

naturlig utgångspunkt för överväganden om hur

straffbestämmelserna till sjöss bör vara utformade

är den reglering som gäller för andra

trafiknykterhetsbrott. Särskilda svårigheter är

emellertid förknippade med införandet av

promilleregler till sjöss. Dessa svårigheter kan

hänföras till de särpräglade och mycket varierande

förhållanden som råder inom sjötrafiken. Medan

nykterhetskravet i vägtrafiken endast avser förare

gäller för sjölivet dessutom att nykterhetskravet

ombord inte omfattar enbart den som framför ett

fartyg utan även den som i övrigt fullgör en uppgift

av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss.

För yrkessjöfarten torde förhållandena mera kunna

liknas vid vad som gäller inom arbetslivet i

allmänhet.

Det kan vidare konstateras, understryker

regeringen, att ett eventuellt behov av

promilleregler på sjön främst gör sig gällande inom

vissa slag av sjötrafik. I första hand gäller det

nöjestrafiken med snabbgående motorbåtar och annan

sjötrafik i situationer som påminner om trafiken

till lands. Också sjötrafik som innefattar

yrkesmässig befordran av passagerare eller farlig

last kan i många fall hänföras till denna kategori.

Sjölagens regler omfattar emellertid all trafik på

sjön från segelbrädor och kanoter till oceangående

fartyg av olika slag. Kravet på nykterhet för andras

säkerhet kan aldrig sägas vara lika stort för den

som befinner sig i en roddbåt på en insjö som för

den som framför en snabbgående motorbåt i en väl

trafikerad farled. Ytterligare en komplikation

ligger i att många båtar också utgör bostäder under

kortare eller längre tider. Den som förtöjt sin båt

på kvällen och därefter druckit alkohol till maten

kan råka ut för situationer där båten t.ex. måste

förtöjas om på grund av ändrade

väderleksförhållanden. Bestämmelserna om sjöfylleri

bör inte utformas så att enklare åtgärder av detta

slag onödigt försvåras, framhåller regeringen.

I enlighet med det anförda anser regeringen att

kravet på nykterhet till sjöss inte kan jämställas

med vad som gäller för vägtrafikens del. För vissa

kategorier av sjöfarare kan det emellertid vara

motiverat med en strängare syn på nykterheten än den

som i dag kommit till uttryck i lagstiftningen.

Regeringen konstaterar dock att det för närvarande

saknas tillräckligt underlag för att närmare

bestämma och särskilja de situationer där ett behov

av promilleregler kan sägas föreligga från

situationer där ett sådant behov inte finns.

Regeringen anser därför att någon promillegräns för

sjöfylleri för närvarande inte bör införas, vare sig

i form av en generell straffbarhetsgräns eller i

form av gränsvärden knutna till vissa slag av fartyg

eller knutna enbart till förare och den som biträder

med denna syssla eller liknande. Regeringen avser

emellertid att tillsätta en utredning med uppgift

att närmare överväga frågan om införande av en

promillegräns för sjöfylleri som inte är grovt.

Utredningen skall bl.a. belysa hur en bestämmelse om

en sådan promillegräns skulle avgränsas och

utformas. Även frågan om det utvidgade straff-

ansvaret för drograttfylleri bör påverka

bestämmelsen om sjöfylleri bör övervägas av

utredningen (prop. s. 41 f).

Lagutskottet har, såvitt avser motion Ju11, yttrat

följande. Enligt lagutskottets mening hade det varit

värdefullt om regeringen i den förevarande

propositionen hade kunnat presentera ett närmare

underlag för ett konkret ställningstagande från

riksdagens sida i fråga om möjligheten att införa

promilleregler också för sjöfylleri som inte är

grovt. I avsaknad av ett sådant underlag anser

lagutskottet att det inte är möjligt för riksdagen

att nu begära lagförslag som innebär att

straffbarheten för sjöfylleri knyts till en

promilleregel på samma sätt som gäller för trafiken

på land. Lagutskottet instämmer i regeringens

bedömning att kravet på nykterhet till sjöss inte

helt kan jämställas med vad som gäller för

vägtrafiken. Lagutskottet förordar att

justitieutskottet avstyrker motion Ju11.

Justitieutskottet delar regeringens och

lagutskottets bedömning att nykterhetskraven till

sjöss inte helt kan vara desamma som vid trafik på

land. Justitieutskottet ser heller inget skäl att

föregripa den av regeringen aviserade utredningen.

Motion Ju11 avstyrks.

Såvitt gäller det nu ifrågavarande yrkandet i

motion Ju12 har lagutskottet uttalat att det inte

kan finna några grundläggande principiella

motsättningar mellan motionärernas och regeringens

synsätt. I propositionen säger regeringen

uttryckligen att en naturlig utgångspunkt för

övervägandena om hur straffbestämmelserna om

onykterhet till sjöss bör vara utformade är den

reglering som gäller för andra

trafiknykterhetsbrott. Bland annat mot bakgrund

härav anser lagutskottet att något tillkännagivande

i enlighet med vad som anförts i motionen inte bör

komma till stånd. Lagutskottet förordar att

motionsyrkandet avstyrks.

Justitieutskottet instämmer i vad lagutskottet

anfört och avstyrker motion Ju12 i denna del.

Utskottet vill i detta sammanhang uppmärksamma

konstruktionen av förslaget till ändring av

bestämmelsen om grovt sjöfylleri. Som framgår av

lagtexten måste till en början de grundläggande

förutsättningarna för straff-ansvar för sjöfylleri

enligt 20 kap. 4 § sjölagen vara uppfyllda. Det är

alltså först om det kunnat konstateras att

gärningsmannen fört fartyget eller i övrigt haft en

syssla av väsentlig betydelse för säkerheten till

sjöss och då varit så påverkad att det kan antas att

han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad

som ålegat honom, som domstolen kan gå vidare med

sin bedömning av om sjöfylleriet är att anse som

grovt. Den uppmätta promillehalten (eller halten i

utandningsluften) av alkohol utgör då en av de

omständigheter som särskilt skall beaktas vid denna

bedömning. Förslagets promillegräns skapar alltså

inte en sådan icke motbevisbar presumtion om

påverkan som återfinns i trafikbrottslagens

bestämmelser om rattfylleri (jfr prop. s. 51).

Utredningen om sjöfylleri

I motion Ju12 (fp, v, kd, c, mp) begärs att den av

regeringen aviserade utredningen om sjöfylleri, som

ej är grovt, skall tillsättas snarast.

Lagutskottet har i denna del uttalat att det är

angeläget att den i propositionen aviserade

utredningen nu kommer till stånd utan ytterligare

dröjsmål. Utskottet förutsätter att arbetet bedrivs

skyndsamt och att erforderliga lagförslag, efter

sedvanligt beredningsarbete, kan läggas fram utan

onödig tidsutdräkt. Något formellt tillkännagivande

därom från riksdagens sida kan, enligt lagutskottets

mening, inte anses nödvändigt och lagutskottet

förordar att justitieutskottet avstyrker motion Ju12

i denna del.

Justitieutskottet delar lagutskottets bedömning och

avstyrker motion Ju12 i nu ifrågavarande del.

Lagstiftningens ikraftträdande

I motion Ju12 (fp, v, kd, c, mp) yrkas att de i

propositionen föreslagna lag-ändringarna skall träda

i kraft redan den 1 maj 1999.

När det gäller frågan om ikraftträdande har

lagutskottet anfört att det delar motionärernas

mening att det är värdefullt att den nya

bestämmelsen om grovt sjöfylleri kan träda i kraft

så snart som möjligt. Lagutskottet är emellertid

inte berett att förorda någon annan

ikraftträdandetidpunkt än den 1 juli 1999, särskilt

med hänsyn till att den nya lagstiftningen kan

medföra behov av informationsinsatser och andra

förberedelser.

Justitieutskottet, som anmärker att motionsyrkandet

avser ikraftträdandetidpunkten för samtliga

lagförslag, finner inte skäl till annan bedömning än

lagutskottet och avstyrker motion Ju12 i denna del.

Sammanfattning

I övrigt har utskottet ingenting att tillägga med

anledning av propositionen eller motionerna.

Utskottet tillstyrker alltså de i propositionen

framlagda lagförslagen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande undantag från

narkotikaförbudet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju12 yrkande 1,

1998/99: Ju910 yrkande 5 och 1998/99:T222

yrkande 6,

res. 1 (kd, c, fp)

2. beträffande nollgräns för alkohol

att riksdagen avslår motion 1998/99:T222 yrkande 5,

res. 2 (fp)

3. beträffande narkotika i urin

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju13 yrkande 1,

res.3 (m)

4. beträffande sållningsinstrument

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju12 yrkande 2,

res. 4 (fp)

5. beträffande information om den nya

lagen

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju12 yrkande 3,

res.5 (kd, c, fp)

6. beträffande rattfylleri och grov

vårdslöshet i trafik

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju710,

7. beträffande ekonomiska konsekvenser av

förslagen

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju13 yrkande 2,

res.6 (m, kd, c, fp)

8. beträffande ansvarsförutsättningar för

sjöfylleri

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju11,

res. 7 (mp)

9. beträffande utredningen om sjöfylleri

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju12 yrkandena 4 och 5,

res. 8 (kd, fp)

10. beträffande lagförslagen

att riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ögonundersökning vid misstanke om vissa

brott i trafiken,

b) lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för

vissa trafikbrott,

c) lag om ändring i lagen (1958:205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,

d) lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen

(1990:1157),

e) lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

utom såvitt avser bestämmelserna om lagarnas

ikraftträdande,

11. beträffande lagarnas ikraftträdande

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Ju12 yrkande 6

antar

regeringens förslag

till

ikraftträdandebestämmelser för de i moment 10

angivna lagförslagen.

res. 9 (kd, fp)

Stockholm den 9 mars 1999

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun

Hellsvik (m), Ingvar Johnsson (s),

Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v),

Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Maud Ekendahl (m),

Helena Frisk (s), Morgan Johansson

(s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m),

Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin

(c), Siw Persson (fp) och Göran

Norlander (s).

Reservationer

1. Undantag från narkotikaförbudet (mom. 1)

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd), Gunnel

Wallin (c) och Siw Persson (fp) anför:

Enligt vår uppfattning hör narkotika och bilkörning

inte ihop. Från trafiksäkerhetssynpunkt är det

likgiltigt om en bilförare är påverkad av legalt

förskriven eller illegalt använd narkotika.

Trafikfaran är densamma, och det är enligt vår

mening inte tillräckligt att förlita sig på

bestämmelserna om kliniskt rattfylleri för att komma

till rätta med förare som är påverkade av legalt

förskriven narkotika. Vi anser att förbudet mot att

framföra motorfordon efter intag av narkotika i

någon form bör vara undantagslöst. Regeringen bör få

i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med

ett förslag av denna innebörd. I avvaktan härpå

godtar vi det framlagda förslaget.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande undantag från narkotikaförbudet

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju12 yrkande

1, 1998/99:Ju910 yrkande 5 och 1998/99:T222

yrkande 6 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 1.

2. Nollgräns för alkohol (mom. 2)

Siw Persson (fp) anför:

Alkohol och bilkörning hör inte ihop.

Promillegränsen för tillåten mängd alkohol i blodet

under bilkörning har också successivt sänkts under

1990-talet. Enligt min uppfattning är emellertid

sänkta promillegränser inte tillräckligt. Vi måste

sträva efter att ingen kör bil med alkohol i

kroppen, alltså en nollgräns för alkohol. Denna

strävan bör ingå i regeringens arbete med den s.k.

nollvisionen. Vad jag nu anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande nollgräns för alkohol

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:T222 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 2.

3. Narkotika i urin (mom. 3)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Regeringens förslag till ändring i 4 §

trafikbrottslagen innebär att det blir straffbart

att framföra bl.a. bil med narkotika i blodet. En

sådan avgränsning innebär emellertid svårigheter när

det gäller att påvisa förekomst av LSD hos en

förare. Som regeringen påpekar kan LSD för

närvarande inte spåras i blod utan endast i urin.

Även narkotikaförekomst i en förares urin bör alltså

kunna leda till ansvar för rattfylleri. Regeringen

bör därför få i uppdrag att snarast återkomma till

riksdagen med kompletterande förslag av denna

innebörd. I avvaktan på detta godtar vi det nu

framlagda förslaget.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande narkotika i urin

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju13 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 3.

4. Sållningsinstrument (mom. 4)

Siw Persson (fp) anför:

Enligt min mening är det angeläget att även andra

sållningsinstrument än blodprov bör kunna komma till

användning för att upptäcka drogpåverkade förare.

Regeringen har visserligen föreslagit bestämmelser

om ögonundersökning som skall göra det möjligt för

polisen att avgöra om en person är påverkad av andra

medel än alkohol. Eftersom vissa narkotiska ämnen

snabbt försvinner ur blodet, vore det önskvärt att

även andra sållningsinstrument som urinprov kunde

komma ifråga. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag

att återkomma med förslag av denna innebörd.

Vad jag nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande sållningsinstrument

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju12 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 4.

5. Information om den nya lagen (mom. 5)

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd), Gunnel

Wallin (c) och Siw Persson (fp) anför:

I propositionen upplyser regeringen att den avser

att ta initiativ för att ytterligare förbättra

informationen om vilka regler som gäller för

bilkörning efter intag av narkotiska läkemedel.

Enligt vår mening är detta inte tillräckligt.

Regeringen bör få riksdagens uppdrag att omedelbart

sätta igång en informationskampanj om den nya

lagstiftningen.

Vad vi nu anfört bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande information om den nya lagen

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju12 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 5.

6. Ekonomiska konsekvenser av förslagen

(mom. 7)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind

(kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och Siw

Persson (fp) anför:

I propositionen konstaterar regeringen att

lagförslagen kommer att leda till ökad

arbetsbelastning för berörda myndigheter. Regeringen

gör dock samtidigt bedömningen att de ökade

kostnader som kan komma att uppstå för myndigheterna

ryms inom ramen för befintliga anslag. Med hänsyn

till de senaste årens minskning av anslagen till

rättsväsendet anser vi att denna bedömning är

diskutabel. Vi anser därför att regeringen i den

ekonomiska vårpropositionen måste överväga de

berörda myndigheternas behov av kompensation för de

ökade kostnader som kan följa av de nu ifrågavarande

förslagen. Detta bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 7

bort ha följande lydelse:

7. beträffande ekonomiska konsekvenser av

förslagen

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju13 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 6.

7. Ansvarsförutsättningar för sjöfylleri

(mom. 8)

Kia Andreasson (mp) anför:

Enligt vad regeringen anför i propositionen saknas

det för närvarande underlag för att föreslå

införandet av en promillegräns för sjöfylleri som

inte är grovt. Jag anser dock att det inte behövs

någon ytterligare utredning för att föreslå en sådan

promillegräns. Utgångspunkten för lagstiftningen bör

nämligen vara att det skall råda samma krav på

nykterhet för sjötrafik som för landtrafik.

Regeringen bör därför få i uppdrag att snarast

utarbeta och till riksdagen återkomma med ett

lagförslag som innebär att det för enkelt sjöfylleri

införs en promillegräns motsvarande den som gäller

enligt 4 § trafikbrottslagen.

Vad jag nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 8

bort ha följande lydelse:

8. beträffande ansvarsförutsättningar för

sjöfylleri

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju11 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 7.

8. Utredningen om sjöfylleri (mom. 9)

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd) och Siw

Persson (fp) anför:

Trafiken till sjöss blir alltmera intensiv. Enligt

vår uppfattning bör det, bl.a. mot den bakgrunden,

råda samma nykterhetskrav för sjötrafiken som för

vägtrafiken. Det är därför glädjande att regeringen

i propositionen aviserar att den avser att tillsätta

en utredning som skall överväga frågan om att införa

en promillegräns för sjöfylleri som inte är grovt.

Enligt vår mening är det angeläget att denna

utredning tillsätts snarast möjligt. Vad vi nu

anfört bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 9

bort ha följande lydelse:

9. beträffande utredningen om sjöfylleri

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju12 yrkandena 4

och 5 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i reservation 8.

9. Lagarnas ikraftträdande (mom. 11)

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd) och Siw

Persson (fp) anför:

Regeringen föreslår att lagförslagen i propositionen

skall träda i kraft den 1 juli 1999. Särskilt med

hänsyn till att den nya bestämmelsen om grovt

sjöfylleri bör ha trätt i kraft när säsongen för

fritidsbåtar inleds anser vi att lagarna bör träda i

kraft vid en tidigare tidpunkt. Vi anser att

lagstiftningen bör sjösättas den 1 maj 1999.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 11

bort ha följande lydelse:

11. beträffande lagarnas ikraftträdande

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju12 yrkande 6

beslutar att de i moment 10 angivna lagförslagen

skall träda i kraft den 1 maj 1999.

Regeringens lagförslag

Lagutskottets yttrande

1997/98:LU2y

Sjöfylleri

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har den 28 januari 1999 beslutat

att bereda lagutskottet tillfälle att senast den 17

februari 1999 avge yttrande över proposition

1998/99: 43 Drograttfylleri och sjöfylleri.

I propositionen föreslås att en nollgräns för

narkotika i trafiken införs i lagen om straff för

vissa trafikbrott och i järnvägssäkerhetslagen samt

i anslutning därtill en ny lag om ögonundersökning

vid misstanke om vissa brott i trafiken.

Propositionen innehåller vidare förslag om

införandet av en gräns om 1,0 promille för alkohol i

sjölagens bestämmelse om grovt sjöfylleri.

Regeringen uttalar också att frågan om införandet av

en promillegräns i bestämmelserna om s.k. enkelt

sjöfylleri bör utredas ytterligare.

Lagutskottet har beslutat att avge yttrande över

dels det avsnitt i propositionen som gäller

sjöfylleri (avsnitt 6), dels de med anledning av

propositionen väckta motionerna 1998/99:Ju11 av Kia

Andreasson (mp) och 1998/99: Ju12 av Elver Jonsson

m.fl. (fp, v, kd, c, mp) yrkandena 4-6.

Gällande ordning

Enligt 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa

trafikbrott döms den som för ett motordrivet fordon

eller en spårvagn efter att ha förtärt

alkoholhaltigadrycker i sådan mängd att

alkoholkoncentrationen under eller efter färden

uppgår till minst 0,2 promille i hans blod eller

0,10 milligram per liter i hans utandningsluft för

rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex

månader. Är brottet att anse som grovt, skall

föraren enligt 4 a § dömas för grovt rattfylleri

till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om

brottet är grovt skall särskilt beaktas bl.a. om

föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått

till minst 1,0 promille i hans blod eller 0,50

milligram per liter i hans utandningsluft.

Sjölagen (1994:1009) innehåller i motsats till

trafikbrottslagen inte några promillegränser. För

sjötrafikens del infördes först år 1966 en

uttrycklig straffbestämmelse med avseende på

trafikonykterhet. Nuvarande bestämmelser om

sjöfylleri tillkom dels genom en lagändring som

trädde i kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:128,

bet. LU35), dels genom en lagändring som trädde i

kraft den 1 januari 1994 (prop. 1993/94:44, bet.

JuU11). 1991 års ändring innebar att sjölagens

onykterhetsbrott delades in i två svårighetsgrader,

sjöfylleri och grovt sjöfylleri. 1994 års lagändring

innebar att straffmaximum för grovt sjöfylleri

höjdes från ett till två års fängelse. Straffet för

sjöfylleri är böter eller fängelse i högst sex

månader. Straffbestämmelserna överfördes år 1994

oförändrade till den nya sjölagen och togs in i 20

kap. 4 § respektive 5 §.

Bestämmelserna innebär att för sjöfylleri skall den

dömas som framfört ett fartyg eller i övrigt på ett

fartyg fullgjort en uppgift av väsentlig betydelse

för säkerheten till sjöss och därvid varit så

påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat

medel att det kan antas att han inte på ett

betryggande sätt kunnat utföra vad som ålegat honom.

Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt

beaktas om gärningsmannen har varit avsevärt

påverkad av alkohol eller något annat medel, om den

uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit

särskilt krävande med hänsyn till fartygets

egenskaper eller andra omständigheter, eller om

framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara

för säkerheten till sjöss.

Ett av de uttalade syftena med uppdelningen i

sjöfylleri och grovt sjöfylleri var att det skulle

komma tydligare till uttryck att vissa gärningar

borde bedömas strängare. Samtidigt innebar

ändringarna att det gavs utrymme för att göra en mer

nyanserad bedömning i påföljdsfrågan med hänsyn till

omständigheterna i varje enskilt fall. Ändringarna

kan ses som uttryck för den grundläggande tanken att

påföljderna för olika slag av trafikonykterhetsbrott

i möjligaste mån bör bestämmas efter samma

principer. Före 1991 års reform var det endast den

förhållandevis vida straffskalan, böter eller

fängelse i ett år, som antydde att vissa gärningar

borde bedömas strängare än andra.

Tidigare behandling

I samband med 1991 års lagändringar övervägdes

frågan om införande av promillegränser för

sjötrafiken. I proposition 1990/91:128 gjordes

emellertid bedömningen att det då inte fanns ett

tillräckligt beslutsunderlag för att lägga fram ett

sådant förslag. Departementschefen ansåg det

samtidigt angeläget att frågan snarast blev föremål

för förnyade överväganden och att en utredning

därför borde få i uppdrag att överväga

promilleregler till sjöss. Vid riksdagsbehandlingen

delade utskottet i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1990/91:LU35 departementschefens

uppfattning. Med hänsyn till vad som anfördes i

propositionen utgick utskottet från att direktiven

för en utredning på området skulle komma att

utformas så att arbetet inriktades på frågan om en

promillereglering.

Väg- och sjöfyllerikommittén, som därefter fick i

uppdrag att dels göra en utvärdering av

bestämmelserna om grovt rattfylleri, dels överväga

frågan om införandet av gränsvärden för

alkoholkoncentrationen såvitt avser

sjöfylleribrottet, presenterade i slutet av år 1992

resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU

1992:131) Grovt rattfylleri och sjöfylleri. När det

gäller sjöfylleri som inte är grovt avstyrkte

kommittén tanken på införandet av ett nedre

gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet eller

utandningsluften. Straffbarheten borde enligt

kommittén liksom tidigare prövas genom en s.k.

klinisk bedömning. Däremot ansåg kommittén det vara

både möjligt och lämpligt att genom ett övre

gränsvärde bestämma vad som skall straffas som grovt

sjöfylleri. Gränsvärdet borde enligt kommittén

överensstämma med det som i betänkandet föreslogs

som ett nytt och lägre värde för grovt rattfylleri,

nämligen 1,0 promille alkohol i blodet eller 0,50

milligram per liter utandningsluft. För grovt brott

skulle dessutom krävas att det begåtts i en syssla

som ställt höga krav på gärningsmannen.

När regeringen i proposition 1993/94:44 Grovt

rattfylleri m.m. hösten 1993 tog ställning till

kommitténs förslag föreslogs inga promilleregler för

sjötrafiken. Regeringen pekade i det sammanhanget på

att de svårigheter som är förknippade med införandet

av sådana regler till sjöss kan hänföras till de

särpräglade och mycket varierande förhållanden som

råder inom sjötrafiken. I stället borde

Brottsförebyggande rådet ges i uppdrag att utvärdera

effekterna av 1991 års ändringar på

sjöfyllerilagstiftningens område. När resultatet av

en sådan utvärdering föreligger fick frågan om

ytterligare skärpningar, t.ex. i form av

promilleregler, tas upp på nytt. Det fanns därför

enligt regeringen inte skäl att vid det tillfället

genomföra de av kommittén föreslagna ändringarna av

sjöfyllerilagstiftningen såvitt avsåg

promilleregeln.

I sitt yttrande 1993/94:LU1y i anslutning till

justitieutskottets behandling av proposition

1993/94:44 framhöll lagutskottet, i linje med vad

utskottet uttalat i 1991 års lagstiftningsärende,

att de ändringar som då gjorts i lagstiftningen om

sjöfylleri innebar en strängare syn på onykterhet

till sjöss genom att brottet delades in i två grader

och genom att förutsättningarna för ansvar vidgades.

Samtidigt innebar ändringarna att det ges utrymme

för en nyanserad bedömning av påföljdsfrågan i varje

enskilt fall. I likhet med regeringen ansåg

utskottet att effekterna av dessa tämligen

omfattande regeländringar borde klarläggas innan man

överväger att ytterligare skärpa lagstiftningen på

området i form av t.ex. en promillereglering. För

detta talade också enligt utskottet att själva

frågan om gränsvärden för alkoholkoncentrationen kan

behöva övervägas ytterligare i olika avseenden.

Utskottet hade följaktligen ingen erinran mot att

Brottsförebyggande rådet skulle ges uppdraget att

utvärdera 1991 års ändringar av lagstiftningen.

Regeringen gav i december 1993 ett sådant uppdrag

till Brottsförebyggande rådet. Utvärderingen skulle

i första hand ta sikte på att klarlägga i vad mån

1991 års lagändringar har påverkat beteendet till

sjöss och sjösäkerheten samt vilken betydelse

ändringarna haft för domstolarnas påföljdsval.

Brottsförebyggande rådet redovisade sitt uppdrag år

1996 genom att till regeringen överlämna rapporten

Sjöfylleri, en utvärdering av 1991 års ändringar av

bestämmelserna i sjölagen om onykterhet till sjöss.

I rapporten sägs bl.a. att den aktuella

lagstiftningen har gett sjöfylleribrottet en större

uppmärksamhet med betoning på värdet att inte

använda alkohol till sjöss. Eventuella förändringar

i beteendet till sjöss ansågs dock inte kunna

hänföras till 1991 års lagändringar. När det gäller

lagändringarnas betydelse för domstolarnas

påföljdsval gav utvärderingen stöd för slutsatsen

att påföljden för grovt sjöfylleri har träffats

enligt relativt enhetliga normer.

Vid behandlingen av motioner om införandet av ett

gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet vid

sjöfylleri i februari 1996 utgick utskottet från att

regeringen, med anledning av Brottsförebyggande

rådets rapport, på nytt skulle överväga frågan samt

återkomma till riksdagen med besked om sitt

ställningstagande. Något initiativ från riksdagens

sida ansåg utskottet därför inte vara påkallat (bet.

1995/96:LU16).

När utskottet i januari 1997 på nytt hade att ta

ställning till motioner med krav på införande av

promilleregler i sjölagen erinrade utskottet i sitt

av riksdagen godkända betänkande 1996/97:LU11 om att

frågor med anknytning till sjöfylleri även hade

behandlats av Drograttfylleriutredningen i

betänkandet (SOU 1996:125) Droger i trafiken.

Utredningen hade haft i uppdrag att utarbeta förslag

till författningsändringar som skapar

förutsättningar för effektivare ingripanden mot

drogpåverkade förare, dvs. förare som är påverkade

av annat medel än alkohol. Trots att

utredningsförslaget inte omfattar sjöfylleri ansåg

utskottet att frågorna hade en sådan anknytning till

fylleriet till sjöss att det kunde finnas anledning

att behandla dem i ett sammanhang. Enligt då

aktuella uppgifter avsåg regeringen att lägga fram

en proposition med förslag till lagstiftning på

grundval av Drograttfylleriutredningens förslag

under riksmötet 1997/98. Utskottet avstyrkte bifall

till de då aktuella motionerna och ansåg sig kunna

utgå från att regeringen skulle komma att ta

ställning till frågan om promilleregler för

sjötrafiken senast i anslutning till

lagstiftningsärendet om drograttfylleri.

Våren 1998 hade utskottet åter att behandla

motioner med krav på införande av promilleregler i

sjölagen. Utskottet konstaterade därvid att det

råder en stark uppslutning kring kravet på nykterhet

i all trafik, inklusive sjötrafiken, och att det,

alltsedan Väg- och sjöfyllerikommittén redan år 1992

lagt fram ett förslag till utformning av en

promillegräns för grovt sjöfylleri, inte framkommit

några avgörande omständigheter som talar mot

införande av promilleregler även för sjötrafiken.

Det saknas därför, framhöll utskottet, anledning att

ytterligare dröja med ett lagstiftningsinitiativ och

regeringen bör mot denna bakgrund snarast, och

senast i anslutning till lagstiftningsärendet om

drograttfylleri, återkomma till riksdagen med ett

lagförslag om införandet av promilleregler i

sjölagen (bet. 1997/98:LU13).

Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen, med

bifall till de då aktuella motionerna, som sin

mening regeringen till känna (skr. 1997/98:145).

Propositionen

I den nu aktuella propositionen gör regeringen

bedömningen att det för närvarande saknas

tillräckligt underlag för att föreslå en

promillegräns för sjöfylleri som inte är grovt. Av

propositionen framgår att regeringen avser att

tillsätta en utredning med uppgift att närmare

överväga frågan. Utredningen skall bl.a. belysa hur

en bestämmelse om en promillegräns för sjöfylleri

som inte är grovt skulle kunna avgränsas och

utformas. Även andra frågor, som exempelvis

gränsdragningsproblematiken beträffande rekvisiten

"den som framför ett fartyg" och "sysslor av

väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss" kan

behöva belysas. I utredningen bör också, enligt

regeringens mening, beaktas om den utvidgning av

straffansvaret för drograttfylleri som föreslås i

den nu aktuella propositionen bör få någon

konsekvens för utformningen av bestämmelsen om

sjöfylleri.

När det gäller grovt sjöfylleri föreslår regeringen

att 20 kap. 5 § sjölagen ändras på så sätt att en av

de omständigheter som särskilt skall beaktas vid

bedömningen av om brottet är grovt är om

gärningsmannen under eller efter färden haft en

alkoholkoncentration om minst 1,0 promille i sitt

blod eller 0,50 milligram per liter i sin

utandningsluft. De grundläggande förutsättningarna

för straffansvar för sjöfylleri enligt 20 kap. 4 §

skall givetvis gälla även fortsättningsvis om

gärningsmannen har en koncentration av alkohol i

blodet uppgående till eller överstigande 1,0

promille och motsvarande värde i utandningsluften.

Först om det kunnat konstateras att gärningsmannen

fört fartyget eller i övrigt haft en syssla av

väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då

varit så påverkad att det kunnat antas att dessa

åligganden inte kunnat utföras på ett betryggande

sätt, kan domstolen gå vidare i sin bedömning av om

sjöfylleriet varit att anse som grovt brott. Den

uppmätta promillehalten eller halten i

utandningsluften av alkohol utgör då, enligt det

framlagda lagförslaget, en av fyra särskilda

omständigheter som skall beaktas vid denna

bedömning.

Den föreslagna lagändringen är avsedd att träda i

kraft den 1 juli 1999.

Motionerna

Yrkandet i motion Ju11 går ut på att riksdagen hos

regeringen skall begära förslag till sådan ändring i

sjölagen som innebär att det införs en nedre gräns

om 0,2 promille för sjöfylleri som inte är grovt.

Motionären anför att det inte finns anledning att

ytterligare undersöka och analysera frågan om

införandet av en promillegräns för sjöfylleri som

inte är grovt. Det är enligt motionärens mening

uppenbart att framförandet av fartyg i många fall

ställer minst lika höga krav på omdöme och precision

som framförandet av motorfordon i trafiken.

I motion Ju12 yrkas ett tillkännagivande som

innebär att den principiella utgångspunkten skall

vara att man skall ställa samma krav på nykterhet

till sjöss i fråga om trafik på land (yrkande 4).

Motionärerna vill också ha till stånd ett

tillkännagivande som innebär att den i propositionen

aviserade utredningen skall tillsättas snarast

(yrkande 5). Med tanke på att en stor del av den

bristande nykterheten i sjötrafiken kan härledas

till fritidsbåtarna är det, enligt motionärernas

mening, angeläget att få till stånd ett tidigare

ikraftträdande än den 1 juli 1999. Motionärerna

anför att lagstiftningen synes klar och att

diskussion förts om det nu föreliggande lagförslaget

under lång tid varför såväl logiska som

förnuftsmässiga skäl talar för ett tidigare

ikraftträdande. I motionen yrkas att riksdagen

såvitt gäller de föreslagna ändringarna i sjölagen

bestämmer ikraftträdandet till den 1 maj 1999

(yrkande 6).

Utskottets ställningstaganden

Utskottet vill först uttrycka sin tillfredsställelse

med att regeringen nu framlagt ett lagförslag som

innebär att promilleregler införs också på

sjötrafikens område. Som utskottet framhöll våren

1998 råder det numera en stark uppslutning i fråga

om kravet på nykterhet i all trafik. Sedan Väg- och

sjöfyllerikommittén år 1992 lade fram sitt förslag

om en promillegräns för grovt sjöfylleri har det

heller inte framkommit några avgörande

omständigheter som talar mot införandet av en

promilleregel av det slag som nu föreslås.

Lagutskottet har således för sin del inga

erinringar mot den föreslagna ändringen, och

utskottet förordar att justitieutskottet tillstyrker

det i propositionen framlagda förslaget till ändring

i 20 kap. 5 § sjölagen.

Enligt utskottets mening hade det varit värdefullt

om regeringen i förevarande proposition hade kunnat

presentera ett närmare underlag för ett konkret

ställningstagande från riksdagens sida i frågan om

möjligheten att införa promilleregler också för

sjöfylleri som inte är grovt. I avsaknad av ett

sådant underlag anser utskottet att det inte är

möjligt för riksdagen att nu begära lagförslag som

innebär att straffbarheten för sjöfylleri knyts till

en promilleregel på samma sätt som gäller för

trafiken på land. I sammanhanget måste nämligen

beaktas, såsom påpekats tidigare, att kravet på

nykterhet till sjöss inte helt kan jämställas med

vad som gäller för vägtrafiken. Medan

nykterhetskravet i vägtrafiken endast avser förare

gäller för sjölivet dessutom nykterhetskravet ombord

inte bara den som framför ett fartyg utan även den

som i övrigt fullgör en uppgift av väsentlig

betydelse för säkerheten till sjöss. För

yrkessjöfarten torde förhållandena mer kunna liknas

vid vad som gäller inom arbetslivet i allmänhet.

Till saken hör också att sjölagens regler omfattar

all trafik på sjön från segelbrädor och kanoter till

oceangående fartyg av olika slag. Ytterligare en

komplikation, som också nämns i propositionen, är

att många båtar utgör bostäder under kortare eller

längre tid.

Mot bakgrund av det anförda förordar lagutskottet

att justitieutskottet avstyrker bifall till motion

Ju11.

När det gäller yrkande 4 i motion Ju12 kan

utskottet inte finna att det föreligger några

grundläggande principiella motsättningar mellan

motionärernas och regeringens synsätt. I

propositionen säger regeringen uttryckligen att en

naturlig utgångspunkt för övervägandena om hur

straffbestämmelserna om onykterhet till sjöss bör

vara utformade är den reglering som gäller för andra

trafiknykterhetsbrott.

Mot bakgrund av det anförda och med beaktande av

vad som ovan anförts om att kravet på nykterhet för

vägtrafikens del inte helt kan jämställas med vad

som gäller för sjölivet anser utskottet att något

tillkännagivande i enlighet med vad som begärts i

motion Ju12 yrkande 4 inte bör komma till stånd.

Lagutskottet förordar således att justitieutskottet

avstyrker bifall till motionsyrkandet.

Enligt lagutskottets mening är det angeläget att

den i propostionen aviserade utredningen nu kommer

till stånd utan ytterligare dröjsmål. Utskottet

förutsätter att arbetet bedrivs skyndsamt och att

erforderliga lagförslag, efter sedvanligt

beredningsförfarande, kan läggas fram utan onödig

tidsutdräkt. Något formellt tillkännagivande därom

från riksdagens sida kan, enligt utskottets mening,

inte anses nödvändigt, och lagutskottet förordar

därför att justitieutskottet avstyrker bifall också

till yrkande 5 i motion Ju12.

Vad slutligen gäller spörsmålet rörande

ikraftträdandet anser utskottet i likhet med

motionärerna att det är värdefullt om den nya

bestämmelsen om grovt sjöfylleri kan träda i kraft

så snart som möjligt. Utskottet är emellertid inte

berett att förorda någon annan

ikraftträdandetidpunkt än den 1 juli 1999, särskilt

med hänsyn till att den nya lagstiftningen kan

medföra behov av informationsinsatser och andra

förberedelser.

Med det anförda förordar lagutskottet att

justitieutskottet tillstyrker bifall till

propositionen också såvitt avser

ikraftträdandebestämmelsen och avstyrker bifall till

motion Ju12 yrkande 6.

Stockholm den 16 februari 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf

Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Rune Berglund

(s), Karin Olsson (s), Henrik S Järrel (m), Marina

Pettersson (s), Elizabeth Nyström (m), Christina

Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv (s),

Viviann Gerdin (c), Ulf Nilsson (fp) och Raimo

Pärssinen (s).