Bet. 1998/99:JuU20

Justitieutskottets betänkande

1998/99:JUU20

Ändringar i brottsskadelagen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

JuU20

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett

regeringsförslag om ändringar i brottsskadelagen

(1978:413), en motion som väckts med anledning av

propositionen och två motioner som väckts under

allmänna motionstiden 1998. Regeringen föreslår

bl.a. att möjligheterna att jämka

brottsskadeersättning utökas. Vidare föreslås att en

ny bestämmelse om ansökningstid och preskription

införs. Denna bestämmelse syftar till att ge

brottsoffren längre tid på sig att ansöka om

brottsskadeersättning. Regeringen föreslår också att

reglerna om förfarandet hos Brottsoffermyndigheten

ändras, bl.a. föreslås att en rätt till omprövning i

Brottsoffermyndighetens nämnd och rätt till muntlig

förhandling där införs.

Utskottet tillstyrker förslaget som föreslås träda

i kraft den 1 juli 1999.

Till betänkandet har fogats fyra reservationer,

varav tre (kd) och en (m) och (fp), och ett särskilt

yttrande (kd).

Propositionen

I proposition 1998/99:41 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen

antar regeringens förslag till lag om ändring i

brottsskadelagen (1978:413).

Lagförslaget, som granskats av Lagrådet, har fogats

till betänkandet, se bilaga.

Motionerna

Motion väckt med anledning av propositionen

1998/99:Ju15 av Ragnwi Marcelind och Ingemar

Vänerlöv (kd) vari yrkas

1. att riksdagen avslår den av regeringen

föreslagna allmänna skälighetsbedömningen vid

jämkning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att det efter

lagändringens ikraftträdande sker en snabb

uppföljning av arbetssituationen och ärendebalansens

utveckling på Brottsoffermyndigheten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att de barn som

utsatts för sexuella övergrepp även i framtiden

garanteras rätten att kunna ansöka om

brottsskadeersättning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om brottsskadelagen och

brottsskador som uppkommit i arbetet.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1998

1998/99:Ju912 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om möjlighet till

samlad bedömning vid beslut om brottsskadeersättning

i vissa fall.

1998/99:Ju916 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

förbättrade möjligheter till ersättning för ren

förmögenhetsskada på grund av brott i enlighet med

vad som anförts i motionen.

Utskottet

Ärendet

I maj 1996 överlämnade Brottsoffermyndigheten en

skrivelse till regeringen med förslag på ändrade

bestämmelser i brottsskadelagen (1978:413) när det

gäller inom vilken tid en ansökan om

brottsskadeersättning skall göras.

I juni 1997 presenterade Justitiedepartementet

departementspromemorian Några frågor om

brottsskadeersättning (Ds 1997:45). I promemorian

behandlas förutom frågan om ansökningstid även

frågorna om jämkning av brottsskadeersättning, om

handläggningen av brottsskadeärenden samt om

undantag från lagens tillämpningsområde för

brottsskador som även är att betrakta som

arbetsskador.

Promemorian har remissbehandlats.

Förslagen i propositionen grundar sig på

promemorian och remissbehandlingen av den.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen ett antal

ändringar i brottsskadelagen. Förslag med anledning

av Brottsofferutredningens betänkande (SOU 1998:40)

läggs inte fram nu utan i ett kommande

lagstiftningsärende.

Propositionen innehåller följande förslag.

- Ändringar i reglerna om förfarandet hos

Brottsoffermyndigheten som bl.a. innebär rätt till

omprövning i Brottsoffermyndighetens nämnd och rätt

till muntlig förhandling där. Syftet med ändringarna

är att förstärka brottsoffrens ställning och

säkerställa att prövningen uppfyller de krav som

följer av artikel 6.1 i Europakonventionen om de

mänskliga rättigheterna, dvs. den artikel som

behandlar rätten till domstolsprövning.

- En ny bestämmelse om ansökningstid och

preskription. Avsikten är att ge brottsoffren längre

tid på sig att söka brottsskadeersättning samt att

underlätta hanteringen hos Brottsoffermyndigheten.

- Utökade möjligheter att jämka

brottsskadeersättning vid personskador i de fall den

skadelidande själv har ökat skaderisken, t.ex. genom

eget brottsligt beteende. Syftet är att undvika fall

där det kan anses stötande att staten betalar ut

full ersättning.

Vidare behandlas frågan om sådana brottsskador som

någon drabbats av i sitt arbete skall undantas från

brottsskadelagens tillämpningsområde. Något förslag

lämnas dock inte i detta avseende.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

1999.

Överväganden

Förutsättningar för brottsskadeersättning

Enligt brottsskadelagen har den som utsatts för

brott under vissa förutsättningar rätt till

ersättning av staten för skador som uppkommit till

följd av brottet.

Ersättning utgår för personskada samt, i vissa

fall, för sakskada och ren förmögenhetsskada. Som

personskada ersätts även skada på kläder, glasögon

och liknande föremål som den skadade bar på sig vid

skadetillfället. Bestämmelserna om personskada

tillämpas också i fråga om kränkningsersättning,

dvs. ersättning för lidande som någon tillfogats

genom brott mot den personliga friheten eller genom

annat ofredande som innefattar brott. Ersättningen

bestäms i huvudsak enligt skadeståndsrättsliga

regler. För att ansökan skall prövas måste sökanden

ha anmält brottet till åklagare eller polismyndighet

eller visa giltig anledning till att sådan anmälan

inte har gjorts.

Brottsskadeersättningen utgör ett kompletterande

skydd och ger skydd endast då andra möjligheter att

täcka skadan saknas. Det måste därför utredas om

ersättning kan tänkas utgå t.ex. från försäkring

eller genom skadestånd från den skadevållande innan

frågan om brottsskadeersättning prövas. När

brottsskadeersättning bestäms avräknas skadestånd

som har betalats eller bör kunna bli betalt, liksom

i stort sett all annan ersättning som den

skadelidande har rätt till på grund av skadan.

Frågor om brottsskadeersättning prövas av

Brottsoffermyndigheten. Hos Brottsoffermyndigheten

finns en nämnd som avgör brottsskadeärenden som är

av principiell betydelse eller annars av större

vikt. Besluten kan inte överklagas. Däremot kan

omprövning av beslutet ske.

I motion Ju912 (v) föreslås att

Brottsoffermyndigheten, när den fattar beslut i

enskilda fall, bör ges möjlighet till en samlad

bedömning av omständigheterna och inte vara bunden

av att det finns en fällande dom. Till stöd för

begäran anförs bl.a. följande. Det kan finnas

svårigheter, t.ex. när en åtalad person har fått ett

avvisningsbeslut och gömmer sig eller har lämnat

landet, att få till stånd en rättslig process. I

sådana situationer bör Brottsoff-ermyndigheten kunna

pröva frågan om brottsskadeersättning utan att den

rättsliga processen är avslutad.

När brottsskadelagen infördes anförde regeringen

bl.a. följande. En förutsättning för att

brottsskadeersättning skall utgå är att skadan har

uppkommit genom brott, dvs. en handling som är

belagd med straff. Handlingen måste alltså uppfylla

inte bara de objektiva brottsrekvisit som gäller

enligt en straffbestämmelse utan också de krav i

subjektivt hänseende på uppsåt eller oaktsamhet som

uppställs i bestämmelsen. Vidare får det inte

föreligga en sådan situation, t.ex. nöd eller

nödvärn, som enligt 24 kap. brottsbalken eller

oskrivna grundsatser utesluter straffbarhet. Något

krav att gärningsmannen har fällts till ansvar för

brottet gäller emellertid inte. Utskottet hade inte

någon annan uppfattning (prop. 1977/78:126 s. 38,

bet. JuU32).

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det

är viktigt att prövningen av om en person skall ha

rätt till brottsskadeersättning sker genom en samlad

bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Detta är också utgångspunkten för gällande rätt. Som

brottsskadelagen är utformad krävs det inte heller

en fällande dom för att Brottsoffermyndigheten skall

kunna pröva frågan om ersättning skall utgå eller

inte. Det måste däremot vara klarlagt att skadan har

uppkommit på grund av brott. Denna fråga har

överlämnats till Brottsoffermyndigheten och dess

nämnd att avgöra i varje enskilt fall. Skäl att

närmare reglera hur Brottsoffermyndighetens prövning

skall göras saknas. Motion Ju912 avstyrks.

Jämkning av brottsskadeersättning

I propositionen föreslås en utvidgning av

möjligheterna till jämkning av

brottsskadeersättningen i situationer där den

skadelidande har medverkat till att öka skaderisken.

I motion Ju15 (kd) yrkas avslag på förslaget i

denna del.

Av 9 § första stycket brottsskadelagen framgår att

6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) skall

tillämpas i fråga om jämkning av

brottsskadeersättning på grund av medverkan genom

vållande på den skadelidandes sida.

Enligt 6 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen

kan skadestånd på grund av personskada jämkas, om

den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov

vårdslöshet medverkat till skadan. I fråga om

sakskada och ren förmögenhetsskada kan skadeståndet

enligt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen

jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har

medverkat till skadan. Jämkning kan alltså i dessa

fall ske även vid vårdslöshet som inte är grov.

Såväl vid personskada som vid sakskada och ren

förmögenhetsskada skall jämkning ske efter vad som

är skäligt med hänsyn till graden av vållande på

ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Av 9 § andra stycket brottsskadelagen följer att

brottsskadeersättning kan jämkas även i andra fall

än vad som anges i 6 kap. 1 § skadeståndslagen.

Brottsskadeersättning kan sättas ned eller helt

falla bort om det finns särskilda skäl med hänsyn

till att den skadelidande genom sitt uppträdande i

samband med brottet eller på annat liknande sätt

uppsåtligen eller av oaktsamhet ökat skaderisken.

Det sagda innebär att brottsskadeersättning även vid

personskada kan jämkas om den skadelidande medverkat

till skadan genom oaktsamhet som inte är grov.

Vidare kan vid sakskada eller ren förmögenhetsskada

ersättningen sättas ned eller falla bort om det

finns särskilda skäl med hänsyn till att den

skadelidande genom underlåtenhet att vidta

sedvanliga försiktighetsåtgärder uppsåtligen eller

av oaktsamhet har ökat skaderisken.

Bestämmelserna om jämkning i 6 kap. 1 §

skadeståndslagen och 9 § andra stycket

brottsskadelagen har endast tillämpats i begränsad

omfattning av Brottsoffermyndigheten och dess

företrädare Brottsskadenämnden. Detta innebär enligt

regeringen att de kriminalpolitiska aspekterna på

brottsskadelagen har kommit alltför mycket i

bakgrunden. Med en jämkningsregel som ger utrymme

för en mer nyanserad bedömning skulle de

kriminalpolitiska aspekterna kunna beaktas i större

utsträckning. Samtidigt skulle man kunna undgå att

staten betalar ut full brottsskadeersättning i fall

där det kan uppfattas som stötande med hänsyn till

den skadelidandes uppträdande i samband med brottet.

Regeringen föreslår därför att kravet att det skall

finnas särskilda skäl för att brottsskadeersättning

skall kunna jämkas tas bort och ersätts av en regel

om en allmän skälighetsbedömning. Den föreslagna

ändringen innebär att jämkning vid personskada kan

ske i något större utsträckning än enligt nuvarande

praxis samt att bestämmelsen om jämkning beträffande

sakskada och ren förmögenhetsskada anpassas till

nuvarande rättstillämpning.

Utskottet delar regeringens uppfattning att de

kriminalpolitiska aspekterna på brottsskadelagen bör

beaktas i större utsträckning än vad som sker i dag.

Möjligheterna att jämka brottsskadeersättningen bör

därför utvidgas i enlighet med regeringens förslag.

Utskottet vill för sin del också understryka att

jämkningsmöjligheterna inte får användas på ett

sådant sätt att resultatet från social och humanitär

synpunkt blir oacceptabelt. Slutligen vill utskottet

med hänvisning till vad som anförs i motion Ju15

framhålla att det aldrig lär kunna anses skäligt -

eller förenligt med nyssnämnda princip - att jämka

ersättningen vid sexualbrott. Inte heller i andra

fall när män utsätter kvinnor för allvarliga

våldsbrott lär det kunna anses skäligt att jämka

ersättningen. Med dessa uttalanden tillstyrker

utskottet regeringens förslag och avstyrker motion

Ju15 i denna del.

Prövning av brottsskadeärenden

Enligt artikel 6.1 i den europeiska konventionen den

4 november 1950 angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och grundläggande friheterna

(Europakonventionen) gäller bl.a. att var och en,

vid prövningen av hans civila rättigheter och

skyldigheter, skall vara berättigad till en rättvis

och offentlig förhandling inom skälig tid och inför

en oavhängig och opartisk domstol som upprättats

enligt lag. Konventionen gäller som svensk lag

enligt lagen (1994:1219) om den europeiska

konventionen angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna.

För att säkerställa att prövningen av

brottsskadeärenden uppfyller de krav som följer av

artikel 6.1 i Europakonventionen föreslår regeringen

att nya regler om rätt till omprövning samt en

bestämmelse om muntlig förhandling införs i

brottsskadelagen. De föreslagna ändringarna innebär

i korthet följande. Brottsoffermyndigheten skall,

till skillnad från vad som gäller enligt

förvaltningslagen, vara skyldig att ändra ett beslut

även om det inte är uppenbart oriktigt, och även om

det inte kan göras snabbt och enkelt. Dessutom

skall, om sökanden begär det, ett beslut som fattats

av en tjänsteman alltid omprövas av nämnden.

Omprövning skall dock inte behöva göras i nämnden,

om det är uppenbart att beslutet skall ändras i

enlighet med sökandens begäran.

Brottsoffermyndighetens nämnd skall vid sin prövning

alltid hålla muntlig förhandling om sökanden begär

det, om det inte är uppenbart obehövligt att en

sådan förhandling hålls.

Utskottet delar regeringens bedömningar i denna

del.

I motion Ju15 (kd) begärs att det efter

ändringarnas ikraftträdande sker en snabb

uppföljning av arbetssituationen och ärendebalansens

utveckling på Brottsoffermyndigheten.

Enligt regleringsbrevet för Brottsoffermyndigheten

för år 1999 (regeringsbeslut den 22 december 1998 i

ärende Ju98/4250, 1750, 3841 och 4472) gäller

följande verksamhetsmål i fråga om

brottsskadeärenden. Minst 70 % av ärendena skall med

bibehållen kvalitet handläggas inom tre månader.

Vidare skall ärendebalansen minska.

Brottsoffermyndigheten har härvid att återrapportera

bl.a. antalet inkomna och avgjorda person-

respektive sakskadeärenden, utvecklingen av

ärendebalansen, omloppstider för ärendena samt

antalet och andelen omprövningsärenden.

Utskottet utgår från att regeringen kommer att

följa upp hur den föreslagna ordningen för

omprövning påverkar Brottsoffermyndighetens

arbetssituation och ärendebalans. De

återrapporteringskrav som regeringen har ålagt

Brottsoffermyndigheten bör härvid ge tillräckligt

underlag för en utvärdering. Det finns enligt

utskottets mening således inte skäl för riksdagen

att göra något uttalande i denna fråga. Motion Ju15

avstyrks i denna del.

Rätten till brottsskadeersättning vid sexualbrott

mot barn

I motion Ju15 (kd) betonas vikten av att de barn som

utsätts för sexuella övergrepp även i fortsättningen

garanteras rätten att kunna ansöka om

brottsskadeersättning.

Enligt 14 § brottsskadelagen skall en ansökan om

brottsskadeersättning göras inom två år från det att

brottet begicks. Om det finns särskilda skäl kan

dock Brottsoffermyndigheten pröva en ansökan även om

den har kommit in för sent. Enligt

Brottsoffermyndighetens praxis tas en för sent

inkommen ansökan endast upp om ersättningen skulle

överstiga 5 000 kr. Vidare utgör den allmänna

tioårspreskriptionen enligt 1 § preskriptionslagen

(1981:130) en yttersta tidsgräns för om en ansökan

kan prövas. Den regel i 3 § preskriptionslagen som

rör skadestånd i anledning av brott har inte ansetts

tillämplig, eftersom brottsskadeersättning inte är

att betrakta som skadestånd. Detta innebär att en

skadelidande, när mer än tio år har förflutit från

brottet utan att den skadelidande har ansökt om

brottsskadeersättning, förlorar rätten till

brottsskadeersättning om inte någon

preskriptionsavbrytande åtgärd vidtagits.

Regeringen föreslår i propositionen att

bestämmelserna om ansökningstid ändras och ges

följande innebörd. I de fall där förundersökning har

inletts skall en ansökan om brottsskadeersättning

göras inom två år från det att förfarandet hos

polis, åklagare och domstol har avslutats. I de fall

där förundersökning inte har inletts skall ansökan

göras inom två år från brottet. Om det finns

synnerliga skäl skall Brottsoffermyndigheten kunna

pröva en ansökan även om den har gjorts för sent.

Som en yttersta gräns för rätten till

brottsskadeersättning skall dock gälla samma

preskriptionstid som för en fordran på skadestånd

med anledning av brott, se 3 § preskriptionslagen.

Regeringens förslag innebär att den tid inom vilken

brottsskadeersättning skall sökas förlängs. Detta

gäller inte minst i de fall som aktualiseras i

motion Ju15. I denna del vill utskottet anföra

följande.

Sexuella övergrepp mot barn ger inte sällan upphov

till svåra och livsvariga psykiska skador. Ett barn

som utsätts för sexuella övergrepp förmår ofta, av

olika skäl, inte berätta om vad det har varit utsatt

för förrän tidigast i tonåren. Brotten ger i regel

inga synliga skador och upptäcks inte förrän lång

tid förflutit. Av dessa skäl infördes år 1994 de

särskilda reglerna om åtalspreskription i 35 kap. 4

§ andra stycket brottsbalken (prop. 1994/95:2, bet.

JuU5, rskr. 58). Vidare finns i 3 §

preskriptionslagen särskilda bestämmelser för

fordringar på skadestånd i anledning av brott.

Enligt dessa bestämmelser kvarstår, såvitt här är i

fråga, rätten till skadestånd på grund av brottet så

länge detta inte är preskriberat. Det nu aktuella

regeringsförslaget innebär att dessa bestämmelser

skall gälla även för brottsskadeersättning.

Denna konstruktion innebär att barn som har utsatts

för allvarligare sexuella övergrepp ges en möjlighet

att ansöka om brottsskadeersättning när brottet

uppdagats, även om så sker först när barnen har

blivit äldre. Barns möjligheter att ansöka om

brottsskadeersättning till följd av sexuella

övergrepp förstärks härigenom jämfört med nuvarande

lagstiftning. Det finns således inget behov av ett

riksdagsuttalande med anledning av motion Ju15.

Motionen i denna del avstyrks.

Brottsskador som uppkommit i arbetet

I propositionen gör regeringen bedömningen att

brottsskador som uppkommit i arbetet tills vidare

inte bör undantas från brottsskadelagens

tillämpningsområde.

I motion Ju15 (kd) framhålls att brottsskador som

uppkommit i arbetet även i framtiden bör ligga inom

brottsskadelagens tillämpningsområde.

Förvärvsarbetande som drabbas av en arbetsskada har

rätt till ersättning enligt lagen (1962:381) om

allmän försäkring och/eller lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring. Privatanställda vars

anställning regleras av kollektiv-avtal mellan

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och

Landsorganisationen (LO) har vid arbetsskada rätt

till ersättning enligt Avtalsgruppsjukförsäkringen,

AGS. Motsvarande försäkringar finns för anställda

inom kooperationen. Privatanställda tjänstemän och

statligt anställda omfattas inte av någon

avtalsgruppförsäkring. Dessa grupper har dock enligt

gällande löneavtal rätt till sjuklön. Vidare har

privatanställda som drabbas av en arbetsskada rätt

till ersättning enligt Trygghetsförsäkringen vid

arbetsskada, TFA. För anställda inom kooperationen

och för kommunal- och landstingsanställda finns

motsvarande försäkringar. Statligt anställda har

rätt till ersättning enligt Statens

personskadeavtal, PSA. Undantagsvis kan även s.k.

kombinerade företagsförsäkringar innehålla villkor

som ger den anställde rätt till ersättning för

personskada som uppkommit i samband med rån eller

överfall.

En stor del av ersättningsbehovet för sådana

brottsskador som uppkommer i arbetet täcks av den

allmänna försäkringen och arbetsskadeförsäkringen.

Genom avtalsgruppsjukförsäkringarna,

trygghetsförsäkringarna, PSA och vissa löneavtal bär

arbetsgivarna vidare ett ansvar för brottsskador som

uppkommit i arbetet. Dessa ersättningsanordningar

omfattar dock inte ersättning för kränkning och

endast i vissa fall full ersättning för

inkomstförlust. Om den som drabbats av en

brottsskada i arbetet inte på annat sätt kan få ut

lika stor ersättning som skulle ha utgått enligt

skadeståndsrättsliga regler kan den skadelidande få

ersättning från staten genom brottsskadelagen.

Regeringen är av uppfattningen att det i och för

sig skulle vara rimligt att arbetsgivarna - och inte

staten genom brottsskadeersättning - ansvarade för

att den som utsätts för brott i sitt arbete får

ersättning för den uppkomna skadan i den mån denna

inte ersätts ur den allmänna försäkringen eller

arbetsskadeförsäkringen. I dag motsvarar emellertid

inte förmånerna enligt trygghetsförsäkringarna och

PSA den ersättning som kan utgå enligt

brottsskadelagen. Vidare står mellan 300 000 och 500

000 personer utanför kollektivavtal. Flertalet av

dessa omfattas varken av trygghetsförsäkringarna

eller av PSA. Även om trygghetsförsäkringarna skulle

utvidgas så att de som omfattas av en sådan

försäkring får full ersättning för brottsskador som

uppkommit i arbetet, skulle man således inte helt

kunna undanta arbetsskador från brottsskadelagens

område utan att riskera att vissa som utsatts för

brott inte får kompensation för personskada och

kränkning. Att somliga blir utan sådan kompensation

är enligt regeringen inte acceptabelt. För att det

skall vara möjligt att i någon större utsträckning

undanta arbetsskador från brottsskadelagens

tillämpningsområde måste därför arbetsgivarna bli

skyldiga att i samma utsträckning som föreskrivs i

brottsskadelagen utge ersättning för sådana

brottsskador som är att bedöma som arbetsskador

enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. I praktiken

skulle det innebära en skyldighet för arbetsgivarna

att försäkra arbetstagarna mot de aktuella

skadetyperna. Även om en sådan skyldighet infördes

kan det inte uteslutas att vissa arbetsgivare skulle

underlåta att teckna försäkring. Bland dessa kan det

finnas ett antal som i fall av allvarlig

brottslighet inte skulle kunna bära den ersättning

som den drabbade har rätt till. Ett undantag från

rätten till ersättning för arbetsskador måste därför

enligt regeringen utformas så, att den skadelidande

kan få ersättning från staten i de få fall då

arbetsgivaren inte har förmåga att fullgöra sin

skyldighet. För att ett sådant undantag inte skulle

minska arbetsgivarnas intresse av att teckna

försäkring borde ersättning utges endast om det kan

visas att arbetsgivaren inte kan betala den aktuella

ersättningen. En sådan ordning skulle dock enligt

regeringen medföra praktiska olägenheter för de

skadelidande.

Mot bakgrund av de ovan redovisade övervägandena

gör regeringen bedömningen att brottsskador som

uppkommit i arbetet tills vidare inte bör undantas

från brottsskadelagens tillämpningsområde. I stället

bör utvecklingen beträffande kollektiva och privata

försäkringar avvaktas. Om någon frivillig lösning

inte kommer till stånd kan det enligt regeringen

vara skäl att åter ta upp frågan om lagstiftning på

detta område.

Utskottet delar de överväganden regeringen gjort

och avstyrker motion Ju15 i denna del.

Ersättning för ren förmögenhetsskada

I motion Ju916 (m) yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till förbättrade

möjligheter till ersättning för ren

förmögenhetsskada på grund av brott.

Brottsskadeersättning för ren förmögenhetsskada kan

enligt 3 och 4 §§ brottsskadelagen utgå i två fall,

dels om det är fråga om en s.k. rymlingsskada, dels

om det är fråga om särskilt ömmande undantagsfall.

Med rymlingsskada avses skada som vållats av någon

som vid tiden för brottets begående var intagen i

kriminalvårdsanstalt, för vård i ett hem som avses i

12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om

vård av unga eller 22 § lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall eller var berövad friheten

som häktad eller underkastad motsvarande

frihetsberövande i Danmark, Finland, Island eller

Norge. När fråga inte är om rymlingsskada är

förutsättningen för att brottsskadeersättning skall

kunna utgå att den skadelidandes möjligheter att

försörja sig har allvarligt äventyrats genom skadan

eller att ersättningen annars framstår som särskilt

angelägen.

Utskottet har tidigare, i samband med att utskottet

behandlat frågan om statens ansvar för att

förskottera skadestånd, även behandlat frågan om ren

förmögenhetsskada (bet. 1989/90:JuU28 s. 9 och

1990/91:JuU21 s. 10). Utskottet uttalade därvid att

nuvarande ordning var ändamålsenlig och att ett

generellt åtagande från statens sida att förskottera

brottsskadestånd i här aktuella fall knappast är

aktuellt.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det

är angeläget att brottsoffer kan få ersättning för

sina skador. Vid bedömningen av frågan om i vilken

utsträckning brottsskadersättning skall utgå för ren

förmögenhetsskada måste emellertid även de

statsfinansiella skälen tillmätas stor betydelse.

Staten kan inte ta på sig ett obegränsat ansvar för

alla förekommande brottsskador, utan en begränsning

måste ske till de fall där de sociala och humanitära

skälen är starkast. Utskottet anser härvid att den

begränsning som gjorts i brottsskadelagen

beträffande ersättning för ren förmögenhetsskada är

ändamålsenlig. Motion Ju916 i denna del avstyrks.

Övrigt

Utskottet föreslår att regeringens förslag till

lagtext i 14 b § förtydligas på så sätt att det av

lagtexten framgår att omprövning skall ske på

sökandens begäran i de fall ett beslut i ett ärende

om brottsskadeersättning fattats av

generaldirektören eller någon annan tjänsteman vid

Brottsoffermyndigheten.

I övrigt har utskottet inget att anföra med

anledning av propositionen eller motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förutsättningar för

brottsskadeersättning

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju912,

2. beträffande jämkning av

brottsskadeersättning

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Ju15 yrkande 1

antar det i proposition 1998/99:41 framlagda

förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen

(1978:413) såvitt avser 9 §,

res. 1 (kd)

3. beträffande uppföljning

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju15 yrkande 2,

res. 2 (kd)

4. beträffande rätten till

brottsskadeersättning vid sexualbrott mot barn

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju15 yrkande 3,

5. beträffande brottsskador som uppkommit

i arbetet

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju15 yrkande 4,

res. 3 (kd)

6. beträffande ersättning för ren

förmögenhetsskada

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju916 yrkande 8,

res. 4 (m, fp)

7. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget

såvitt det inte omfattas av vad utskottet

hemställt ovan, dock att i 14 b § första stycket

läggs till orden "vid Brottsoffermyndigheten"

mellan orden "tjänsteman" och "skulle".

Stockholm den 25 mars 1999

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun

Hellsvik (m), Ingvar Johnsson (s),

Margareta Sandgren (s), Alice

Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd),

Anders G Högmark (m), Helena Frisk

(s), Morgan Johansson (s), Yvonne

Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind

(kd), Jeppe Johnsson (m), Kia

Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c),

Siw Persson (fp), Göran Norlander

(s), Anita Sidén (m) och Yilmaz

Kerimo (s).

Reservationer

1. Jämkning av brottsskadeersättning (mom.

2)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)

anför:

Enligt vår mening finns det en utbredd uppfattning

att kvinnor provocerar män till att utsätta dem för

vålds- och sexualbrott. Kvinnan anses vara en

anstiftare snarare än ett offer. Vi har sett exempel

på detta både nationellt och internationellt, senast

i det uppmärksammade "jeansmålet". Med hänsyn till

denna verklighet finns det risk för att de utökade

jämkningsreglerna kan drabba utsatta kvinnor

särskilt hårt.

Utifrån vad regeringen har anfört i frågan om

jämkning av brottsskadeersättning till kvinnor som

har utsatts för sexualbrott och allvarligare

våldsbrott känns den föreslagna förändringen av

jämkningsreglerna inte betryggande. Det är viktigt

att kvinnor som utsatts för sexual- och våldsbrott

får nödvändigt stöd av samhället. De jämkningsregler

som gäller i dag utgör en garanti för att jämkning

sker restriktivt i dessa fall. Om reglerna för

jämkning utgår från en allmän skälighetsbedömning

riskerar rättssäkerheten att bli lidande. Den av

regeringen föreslagna allmänna skälighetsbedömningen

vid jämkning bör därför avslås.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande jämkning av

brottsskadeersättning

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju15 yrkande 1

avslår regeringens förslag i proposition

1998/99:41 till lag om ändring i

brottsskadelagen (1978:413) såvitt avser 9 §,

2. Uppföljning (mom. 3)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)

anför:

Vi tillstyrker i och för sig de föreslagna

ändringarna i handläggningen av brottsskadeärenden.

Det är dock angeläget att Brottsoffermyndigheten får

tillräckliga resurser för att klara av sin uppgift.

Det mål som gäller för Brottsoffermyndighetens

verksamhet har tidigare inte kunnat uppnås.

Myndigheten bedömer att antalet ärenden i framtiden

kommer att öka med minst 5 % per år.

Brottsoffermyndigheten konstaterar också att en

högre frekvens av nämndsammanträden till följd av

den nya omprövningsregeln kommer att medföra ökade

kostnader och kräva ett ökat anslag. Efter den

föreslagna lagändringens ikraftträdande måste därför

en snabb uppföljning ske av arbetssituationen och

ärendebalansens utveckling på myndigheten. Målet

måste fortfarande uppfyllas; effektivitet, snabbhet

och hög kvalitet vid handläggningen av

brottsskadeärendena är nödvändigt för att garantera

det enskilda brottsoffrets rätt till ersättning och

behov av trygghet och stöd. Det ankommer på

regeringen att vidta erforderliga åtgärder.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande uppföljning

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju15 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 2,

3. Brottsskador som uppkommit i arbetet

(mom. 5)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)

anför:

Enligt vår mening bör brottsskador som uppkommit i

arbetet, med hänsyn till den svåra situation

arbetstagare kan försättas i, även i framtiden ligga

inom brottsskadelagens tillämpningsområde. Alla

arbetstagare skall, oavsett företagets eller

organisationens storlek och ekonomiska

förutsättningar, ha rätt till ersättning för

brottsskador som uppkommit i arbetet. Någon

anledning för regeringen att åter aktualisera frågan

finns således inte. Detta har regeringen att beakta.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande brottsskador som uppkommit i

arbetet

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju15 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 3,

4. Ersättning för ren förmögenhetsskada

(mom. 6)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Jeppe

Johnsson (m), Siw Persson (fp) och Anita Sidén (m)

anför:

Offer för ekonomisk brottslighet har många gånger

svårt att få ersättning för den skada de åsamkats.

Visserligen skall även ren förmögenhetsskada

ersättas enligt skadeståndslagen när den tillfogats

någon genom brott. Sådana ersättningsanspråk skall

emellertid i första hand riktas mot brottslingen,

som många gånger på ett förslaget sätt har gömt

undan alla sina tillgångar. Ett i domstol utdömt

skadestånd är därför mycket svårt att erhålla direkt

från brottslingen. Ett offer för ekonomisk

brottslighet kan inte heller i samma utsträckning

som övriga brottsoffer vända sig till

Brottsoffermyndigheten för att få ersättning enligt

brottsskadelagen eftersom ersättning för ren

förmögenhetsskada endast utgår i undantagsfall. En

ytterligare komplikation inträder för brottsoffer

som har skadeståndsanspråk på en gärningsman som

avtjänar ett fängelsestraff och därefter utvisas.

Några åtkomliga utmätningsbara tillgångar i Sverige

finns sällan. Om gärningsmannen har tillgångar i

hemlandet är brottsoffret beroende av att den staten

erkänner verkställighet av den svenska domen. I

annat fall är möjligheterna att få ersättning för

skadan uttömda.

Enligt vår uppfattning bör även den som utsatts för

ekonomisk brottslighet ha möjlighet till ersättning.

Regeringen bör därför skyndsamt återkomma med

förslag till förbättrade möjligheter till ersättning

för ren förmögenhetsskada på grund av brott.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande ersättning för ren

förmögenhetsskada

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju916 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 4,

Särskilt yttrande

Rätten till brottsskadeersättning vid

sexualbrott mot barn (mom. 4)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)

anför:

Vi tillstyrker regeringens förslag om ändrade

bestämmelser för tiden att ansöka om

brottsskadeersättning. Härvid vill vi särskilt

framhålla vikten av att de barn som utsätts för

sexuella övergrepp garanteras en rätt till

brottsskadeersättning. Det får inte finnas någon som

helst tvekan om att ett barn som utsatts för

sexuella övergrepp, även om brottet uppdagats först

när barnet har blivit äldre, bibehålls rätten att

ansöka om brottsskadeersättning.