Bet. 1998/99:JuU22

Justitieutskottets betänkande

1998/99:JUU22

Straffrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

JuU22

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet olika

straffrättsliga frågor i motioner som väckts under

den allmänna motionstiden år 1998. Motionerna gäller

bl.a. olaga diskriminering, otillåten utlämning av

videogram, psykiskt störda lagöverträdare och

påföljdsfrågor.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats elva reservationer och

tre särskilda yttranden.

Motionerna

1998/99:Ju208 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om krafttag mot klotter.

1998/99:Ju701 av Maud Ekendahl och Anita Sidén (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

återinföra olaga intrångsbegreppet för butiksägare.

1998/99:Ju703 av Ola Karlsson och Jeppe Johnsson (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

avskaffande av mängdrabatt vid upprepad

brottslighet.

1998/99:Ju704 av Ragnwi Marcelind (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen angetts om särskild påföljd för

klottrare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts då det gäller

förebyggande informationsinsatser i skolorna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen angetts om att det ska vara

tillåtet att visitera misstänkta klottrare.

1998/99:Ju706 av Kerstin Kristiansson m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om skärpt straff

för smuggling.

1998/99:Ju707 av Marie Granlund (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om bristande regelverk för

utförsel av stöldgods.

1998/99:Ju709 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översyn av

lagstiftningen som rör utdömning av straff för

riktat våld och brott mot homosexuella,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Brottsförebyggande

rådets roll i arbetet med att förebygga våldsbrott

riktade mot homosexuella,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om polisens utredningar

av riktade brott och våld mot homosexuella,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om lokala insatser för

att förebygga våld mot homosexuella,

1998/99:Ju711 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av att

bekämpa vardagsbrottslighet i form av klottring.

1998/99:Ju712 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av att

bekämpa vardagsbrottslighet i form av cykelstölder.

1998/99:Ju713 av Kia Andreasson (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att domstolen skall avgöra

straffpåföljden elektronisk övervakning.

1998/99:Ju903 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

straffskärpning för grovt narkotikabrott i enlighet

med vad som anförts i motionen,

1998/99:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

15. att riksdagen begär förslag om livstids

fängelse för grov narkotikabrottslighet i enlighet

med vad som anförts i motionen,

31. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

påföljd för behandling av psykiskt störda

brottslingar i enlighet med vad som anförts i

motionen,

1998/99:Ju907 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring enligt vad i motionen anförts om att

avskaffa livstidsstraff och ersätta det med

tidsbestämda straff,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att psykiskt

störda och sjuka inte skall dömas till

fängelsestraff,

1998/99:Ju908 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om tulltjänstemans åligganden

och befogenheter.

1998/99:Ju916 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring av delgivningsreglerna i enlighet med vad

som anförts i motionen,

1998/99:Ju917 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring av de nuvarande bestämmelserna i 16 kap. 10

c § brottsbalken om otillåten utlämning av film

eller videogram i enlighet med vad som anförts i

motionen,

1998/99:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari

yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

livstidsstraffet,

1998/99:Sf612 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett vidgat

tillämpningsområde för brottet olaga diskriminering,

1998/99:Sf635 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att tillsätta

en utredning för att se över frågan om att omvandla

lagen om olaga diskriminering i brottsbalken till en

ren civilrättslig lagstiftning,

1998/99:So258 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kriminalisering av

brukaren,

1998/99:So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari

yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om den lagändring som

Straffansvarsutredningen föreslår rörande skyldighet

att ingripa vid brott mot liv och hälsa,

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts under den allmänna motionstiden

år 1998. Motionerna rör frågor om brott samt straff

och andra påföljder.

Utförsel av stöldgods

I motion Ju707 (s) förespråkas ett generellt

exportförbud avseende stulen egendom. Genom ett

sådant förbud skulle tullen enligt motionären få

rätt att göra ingripanden och få möjlighet att gå in

i polisens register. I motion Ju908 (m) efterfrågas

större möjligheter för tulltjänstemän att ingripa

mot utförsel av stöldgods.

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden. Senast skedde det i betänkandet

1997/98:JuU9 s. 6. Sammanfattningsvis innebär

regelverket på området att tullens personal inte kan

ingripa mot utförsel av stöldgods i andra fall än

när en misstänkt anträffas på bar gärning eller

flyende fot, dvs. här gäller den rätt att ingripa

mot brott som tillkommer envar enligt

rättegångsbalken. Detta hänger samman med att

tullens uppgift är att kontrollera att reglerna om

in- och utförsel av varor följs och inte att

efterforska och beivra brott. Tullens rätt generellt

att ingripa mot utförsel av gods begränsar sig

därför till sådant gods för vilket tull, annan skatt

eller avgift skall betalas till staten eller som

enligt stadgande i lag eller författning inte får

utföras. Stöldgods utgör inte sådant gods som inte

får föras ut ur landet. I det nyss nämnda

betänkandet avstyrkte utskottet ett motionsyrkande

liknande de nu aktuella med hänvisning till en

pågående översyn av lagen (1960:418) om straff för

varusmuggling.

Inom Finansdepartementet har en översyn gjorts av

varusmugglingslagen. Resultatet av översynen har

presenterats i departementspromemorian Ny

smugglingslag m.m. (Ds 1998:53). I promemorian

föreslås bl.a. att varusmugglingslagen skall

upphävas och ersättas av en ny lag om straff för

smuggling.

När det gäller den typ av brottslighet som avses

med motionsyrkandena anförs sammanfattningsvis

följande i promemorian. I syfte att åstadkomma en

effektivare bekämpning av den ifrågavarande

brottsligheten och samtidigt få till stånd ett

bättre utnyttjande av tullens, Kustbevakningens och

polisens samlade resurser förordas att Tullverket

och Kustbevakningen ges särskilda befogenheter att

medverka vid bekämpning av brott som avses i 8-10

kap. brottsbalken (BrB) beträffande varor som någon

står i begrepp att föra ut ur landet. 8-10 kap. BrB

innehåller straffbestämmelser om egendomsbrott, dvs.

stöld-, bedrägeri- och förskingringsbrottslighet.

Inom ramen för dessa brotts-typer faller också

exempelvis häleribrottsligheten. Saken behöver

emellertid beredas ytterligare, framhålls det i

promemorian, varför något egentligt lagförslag inte

läggs fram i denna.

I promemorian presenteras emellertid en skiss som

går ut på att tulltjänstemän och tjänstemän vid

Kustbevakningen ges befogenheter att ingripa med

tvångsmedel vid misstanke om nu åsyftad

brottslighet. Sålunda förordas att dessa tjänstemän

ges rätt att hejda fordon eller andra

transportmedel, om det finns anledning anta att

transportmedlet eller egendom som fraktas med detta

varit föremål för brott enligt 8-10 kap. BrB. Rätten

att hejda transportmedel skall också gälla om det

annars behövs för att i brådskande fall gripa

personer som misstänks för dessa brott, för att ta

egendom i beslag och för att företa husrannsakan.

Det sistnämnda tvångsmedlet kan behövas ibland, när

egendomen exempelvis utgörs av en bil. Det är här

fråga om motsvarande befogenheter som tillkommer

polismän i brådskande fall. Tvångsmedelsanvändningen

förordas bli begränsad till de gränsnära områdena

eller annars sådana områden som har direkt

förbindelse med utlandet.

Avsikten är inte att Tullverket eller

Kustbevakningen skall ges rätt att inleda

förundersökning rörande de nu aktuella brotten.

Förundersökningarna skall alltså även

fortsättningsvis utföras av polis och åklagare. På

Tullverkets och Kustbevakningens tjänstemän skall

ankomma att ingripa primärt när egendom som

misstänks vara föremål för egendomsbrott skall föras

ut ur landet. När sålunda en misstänkt person har

gripits eller ett beslag gjorts skall den gripne och

det beslagtagna jämte en redogörelse för ärendet

skyndsamt överlämnas till undersökningsledaren eller

åklagaren, som omedelbart skall pröva om åtgärderna

skall bestå.

Promemorian har remissbehandlats och bereds nu i

Regeringskansliet. En proposition på grundval av

promemorians förslag kan komma i början av år 2000.

Utskottet anser att det är angeläget att frågan om

tullens möjligheter att agera mot utförsel av

stöldgods regleras på ett sätt som kan bidra till

att stävja sådan utförsel. Som ovan framgått

övervägs emellertid spörsmålet inom ramen för det

pågående arbetet med en ny lag om straff för

smuggling. Utskottet anser att det pågående

lagstiftningsarbetet inte bör föregripas, och

utskottet avstyrker motionerna Ju707 och Ju908.

Ansvar för varusmuggling

I motion Ju706 (s) yrkas - som motionen får förstås

- att strikt ansvar för varusmuggling införs för

ägare och förare av fordon, i vilka smuggelgods

anträffas. Fordon, som fraktar smuggelgods, bör

enligt motionärernas uppfattning förverkas.

Ansvar för överträdelse av straffbuden i

varusmugglingslagen förutsätter att gärningsmannen

handlat med uppsåt eller, i vissa särskilt angivna

fall, av grov oaktsamhet. Gärningsmannen skall

alltså ha förfarit på ett sätt som uppfyller de i

den tillämpliga paragrafen uppställda objektiva

förutsättningarna för straffansvar, och förfarandet

skall ha skett med den grad av subjektiv insikt som

krävs enligt det enskilda straffbudet. En person som

är ägare till eller förare av ett fordon, i vilket

smuggelgods anträffas, kan alltså inte straffas

enbart i sin egenskap av ägare eller förare.

En bestämmelse som i viss mån anknyter till

motionärernas önskemål finns i 7 §

varusmugglingslagen. Enligt den paragrafen gäller

att om gods påträffas undandolt i fartyg, luftfartyg

eller tåg, på plats som inte är upplåten till

medföljande resandes personliga begagnande, och

framgår av omständigheterna, att varusmuggling, som

inte är ringa, är tillämnad eller har ägt rum, döms

befälhavaren för bristande tillsyn över

transportmedel till böter, om han inte gjort sig

skyldig till något annat brott enligt

varusmugglingslagen. Har han gjort vad som på honom

skäligen ankommit för att förhindra varusmuggling,

undgår han dock ansvar. Motsvarande regel gäller när

tillsynen delegerats till annan person med

befälsgrad.

I departementspromemorian Ny smugglingslag föreslås

att den nu redovisade paragrafen skall avskaffas,

eftersom det i praktiken visat sig närmast omöjligt

att bevisa att en befälhavare eftersatt sin

tillsynsskyldighet.

När det gäller förverkande finns bestämmelser i

bl.a. varusmugglingslagens 9 och 10 §§. Enligt 9 §

skall gods som har varit föremål för varusmuggling

eller försök därtill förklaras förverkat jämte kärl

eller emballage, vari godset förvaras. Finns

egendomen inte i behåll, skall värdet av den

förverkas. Om ett förverkande är uppenbart obilligt,

får det helt eller delvis efterges. Har egendomen,

eller särskild rätt till den, förvärvats av någon

som var i god tro, skall förverkande inte ske.

Enligt varusmugglingslagen saknar det egentlig

betydelse för förverkandefrågan om brottet har

begåtts av ägaren till egendomen eller av någon

annan.

Enligt 10 § får hjälpmedel, som har använts vid

bl.a. varusmuggling eller försök till sådant brott,

förklaras helt eller delvis förverkade, om det är

påkallat till förebyggande av sådan brottslighet

eller det annars finns särskilda skäl, allt under

förutsättning att ägaren eller någon i dennes ställe

uppsåtligen har förövat gärningen eller medverkat

till denna och ett förverkande inte skulle vara

uppenbart obilligt. Finns egendomen inte i behåll,

får i stället värdet av den förverkas. Förverkande

får dock inte ske hos den som i god tro har

förvärvat egendomen eller rätt till den. Rätten kan

i stället för att besluta om förverkande föreskriva

åtgärd till förebyggande av missbruk.

Med hjälpmedel i 10 § avses i första hand

transportmedel som använts vid brottet samt väskor,

lådor och annat som smuggelgodset har förvarats i.

Föremålen behöver inte vara speciellt konstruerade

för smuggling, utan det är tillräckligt att de har

kommit till användning i samband med brottet.

De nu redovisade bestämmelserna är fakultativa. I

förarbetena framhöll emellertid departementschefen -

under hänvisning till förverkandereglernas förmodade

starkt brottsförebyggande effekt - att smuggelgods

som regel borde förverkas, så snart det inte

framstod som uppenbart obilligt (oskäligt).

Smugglade alkohol- och tobaksvaror liksom varor som

var förenade med säkerhetsrisker borde förverkas

undantagslöst. I fråga om hjälpmedel framhöll

departementschefen att förverkande borde ske först

och främst när det var påkallat för att förebygga

fortsatta brott men också som regel vid mycket grov

brottslighet (K M prop. nr 115 1960 s. 74 f).

I betänkandet Ny smugglingslag föreslås också

bestämmelser om förverkande. Dessa skiljer sig från

gällande regler bl.a. genom att de ger möjlighet

till förverkande även vid brott som begås av

oaktsamhet, som inte är grov.

Utskottet vill framhålla att i svensk rätt ansvar

för brott - med undantag för det formella

ensamansvaret för bl.a. ansvariga utgivare i

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen - förutsätter att

gärningsmannen handlat uppsåtligen eller, när det

särskilt anges, av oaktsamhet. En bärande tanke

bakom kravet på att gärningsmannen skall ha handlat

uppsåtligen eller av oaktsamhet kan sägas vara att

endast den som haft möjlighet att rätta sig efter

lagen, men inte gjort det, skall kunna straffas. Ett

strikt ansvar för varusmuggling av det slag som

förordas i motionen är, enligt utskottets mening,

oförenligt med grundläggande straffrättsliga

principer. När det gäller förverkande av fordon som

fraktat smuggelgods ger, som framgått ovan, gällande

lag vidsträckta möjligheter och dessa kan komma att

utökas. Utskottet vill här särskilt understryka att

förverkande av transportmedel kan ske inte bara när

smuggelbrottet förövats av transportmedlets ägare

utan också när det förövats av någon som var i

ägarens ställe. Med det anförda avstyrker utskottet

motion Ju706.

Olaga diskriminering

I motion Sf612 (v) begärs att bestämmelsen i 16 kap.

9 § BrB om olaga diskriminering skall få ett

utvidgat tillämpningsområde. Motionärerna hänvisar

till en skrift med förslag från Ombudsmannen mot

etnisk diskriminering (DO).

Straff för olaga diskriminering infördes i svensk

rätt genom lagstiftning år 1970. Lagbestämmelsen,

som då hade beteckningen 16 kap. 8 a § BrB, tillkom

med anledning av Sveriges tillträde till Förenta

nationernas den 21 december 1965 dagtecknade

konvention om avskaffande av alla former av

rasdiskriminering ( K M prop. nr 87 år 1970).

Paragrafen, som alltså numera betecknas 16 kap. 9 §

BrB, har successivt utbyggts och har ett vidare

tillämpningsområde än som följer av konventionen.

I 16 kap. 9 § första stycket BrB föreskrivs att en

näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar

någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella

eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom

att inte gå honom till handa på de villkor som

näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i

förhållande till andra skall dömas för olaga

diskriminering till böter eller fängelse i högst ett

år.

Enligt paragrafens andra stycke tillämpas den

nämnda bestämmelsen också på den som är anställd i

näringsverksamhet eller annars handlar på en

näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i

allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.

Vidare gäller, enligt paragrafens tredje stycke,

att ansvar för olaga diskriminering också drabbar

anordnare av allmän sammankomst eller offentlig

tillställning och medhjälpare till sådan anordnare,

om han diskriminerar någon på grund av hans ras,

hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller

trosbekännelse genom att vägra honom tillträde till

sammankomsten eller tillställningen på de villkor

som gäller för andra.

Slutligen gäller, enligt paragrafens fjärde stycke,

att om någon som avses i paragrafens första-tredje

stycke på där angivet sätt diskriminerar annan på

grund av att denne har homosexuell läggning,

inträder likaledes ansvar för olaga diskriminering.

För straffbarhet fordras att det avgörande motivet

för gärningen varit någons ras, hudfärg, nationella

eller etniska ursprung, trosbekännelse eller

homosexuella läggning.

DO har i en den 29 april 1996 dagtecknad skrift

till Justitiedepartementet lämnat förslag till ett

vidgat tillämpningsområde för 16 kap. 9 § BrB.

Förslagen innebär bl.a. att det för straffbarhet

skulle räcka att ett av motiven för gärningen varit

brottsoffrets ras, hudfärg, nationella eller etniska

ursprung, trosbekännelse eller homosexuella

läggning. DO anser vidare att försök, förberedelse

och stämpling till olaga diskriminering bör

kriminaliseras, och att det bör övervägas att

kriminalisera diskriminering som sker av oaktsamhet.

I motion Sf635 (mp) begärs att en utredning skall

tillsättas för att se över frågan om 16 kap. 9 § BrB

bör upphävas och ersättas av civilrättslig

lagstiftning. Motionärerna menar att en

civilrättslig reglering skulle leda till att flera

skadestånd utdömdes och vara mera effektiv än den

nuvarande ordningen.

Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)

tillämpas skadeståndslagens bestämmelser om

skyldighet att ersätta personskada också i fråga om

lidande som någon tillfogar annan genom bl.a. olaga

diskriminering. Bestämmelsen ger alltså rätt till

ersättning för den icke-ekonomiska skada som

lidandet innebär.

Skada som någon tillfogas på grund av olaga

diskriminering kan också vara s.k. ren

förmögenhetsskada, dvs. ekonomisk skada som

uppkommer utan att någon lider person- eller

sakskada. Utanför avtalsförhållanden är ren

förmögenhetsskada i princip ersättningsgill endast

om det särskilt anges i lag. Den som vållar ren

förmögenhetsskada genom brott är dock alltid

ersättningsskyldig enligt 2 kap. 4 §

skadeståndslagen.

Att de förfaringssätt som beskrivs i 16 kap. 9 §

BrB är kriminaliserade innebär alltså inget hinder

mot att skadeståndstalan förs. Kriminaliseringen är

tvärtom en förutsättning för rätt till sådan

ersättning som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen.

Den är dessutom, med hänsyn till svensk rätts

reglering av ansvaret för ren förmögenhetsskada i

utomobligatoriska förhållanden, ofta en

förutsättning även för rätt till ersättning för

sådan skada.

I fråga om beviskravet för skadeståndstalan gäller

civilprocessuella regler, även om

skadeståndsanspråket grundas på brott.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer regeringen

under år 1999 att besluta om en översyn av 16 kap. 9

§ BrB.

Enligt utskottets mening finns det inte skäl för

riksdagen att föregripa den aviserade översynen.

Utskottet vill dock redan nu framhålla att en

avkriminalisering av olaga diskriminering inte synes

ägnad att öka möjligheten att fordra skadestånd för

sådana förfaranden. Utskottet avstyrker såväl motion

Sf612 som motion Sf635.

Brott mot homosexuella

I motion Ju709 (fp) begärs att en översyn skall

göras av tillämpningen av brottsbalkens

straffvärdebestämmelser när det gäller brott mot

homosexuella. Vidare anser motionärerna att brott

som riktats mot homosexuella bör handläggas av

särskilda utredare inom polisen, och att lokala

brottsförebyggande insatser mot sådana brott bör

vidtas. Slutligen anser motionärerna att

brottsförebyggande rådet (BRÅ) bör få i uppdrag att

motverka våld och annan brottslighet som riktas mot

homosexuella.

I 29 kap. brottsbalken meddelas bestämmelser till

ledning för bl.a straffmätning.

Enligt 29 kap. 1 § BrB gäller sålunda att straff

skall, med beaktande av intresset av en enhetlig

rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den

tillämpliga straffskalan efter brottets eller den

samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen

av straffvärdet skall särskilt beaktas den skada,

kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad

den tilltalade insett eller borde ha insett om detta

samt de avsikter eller motiv som han haft.

I 29 kap. 2 § BrB räknas upp ett antal försvårande

omständigheter som särskilt skall beaktas vid

bedömningen av straffvärdet. Av intresse i

förevarande sammanhang är punkten 7. Av denna följer

att som en försvårande omständighet skall särskilt

beaktas om ett motiv för brottet varit att kränka en

person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av

personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller

etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan

liknande omständighet.

Den ifrågavarande bestämmelsen tillkom genom

lagstiftning år 1994 (prop. 1993/94:101, bet.

1993/94:JuU13, rskr. 1993/94:298). När det gäller

motiven för lagrummet anförde departementschefen,

såvitt nu är av intresse, följande i propositionen.

Skyddet enligt straffskärpningsgrunden borde inte

begränsas till dem som bestämmelsen om hets mot

folkgrupp tog sikte på utan borde också omfatta

andra diskriminerande motiv av jämförligt slag,

t.ex. fall där ett motiv för brottet varit att

kränka någon på grund av dennes sexuella läggning.

Den särskilda straffskärpningsgrunden borde således

erbjuda ett förstärkt skydd i sådana fall där ett

motiv för brottet varit att åstadkomma en kränkning

på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt

ursprung eller annan liknande omständighet. Det

borde därvid understrykas att något av de i

bestämmelsen upptagna motiven inte behöver ha varit

det enda eller ens det huvudsakliga motivet för

brottet för att bestämmelsen skall kunna tillämpas

(prop. s. 22 f).

Enligt vad utskottet inhämtat arbetar BRÅ med

bekämpandet av s.k. hatbrott, varmed förstås brott

som begås mot personer som uppfattas som avvikande.

Våldsbrott som riktas mot homosexuella på grund av

deras sexuella läggning anses tillhöra denna

brottskategori. BRÅ deltar i kampanjer mot hatbrott

i skolorna och stöder också studier på platser där

uppmärksammade hatbrott ägt rum.

Av regleringsbrevet för polisväsendet för

budgetåret 1999 framgår att kampen mot

våldsbrottslighet skall prioriteras.

Här kan nämnas att regeringen den 20 augusti 1998

tillsatte en parlamentariskt sammansatt utredning

med uppdrag att utreda frågor om straffansvar för

deltagande i vissa organisationer samt vissa andra

frågor med anknytning därtill (dir. 1998:66).

Utredningen, vars arbete skall vara slutfört den 31

oktober 2000, skall bl.a. ta upp frågan om att

straffbelägga hets mot homosexuella på liknande sätt

som hets mot folkgrupp och granska argumenten för

och emot en sådan kriminalisering.

Utskottet behandlade frågan om våld mot

homosexuella senast i betänkandet 1997/98:JuU1 s. 72

f. Med anledning av ett motionsyrkande att BRÅ

skulle ges i uppdrag att motverka våld mot

homosexuella uttalade utskottet den gången bl.a. att

det utgick från att frågan om brott m.m. mot

homosexuella bevakades av berörda myndigheter och

att så kom att ske även i framtiden. Utskottet

konstaterade vidare att våldsbrott tillhörde de

brott som skulle prioriteras av BRÅ. Med hänsyn

härtill och till den nyssnämnda utredningen om bl.a.

hets mot homosexuella fann utskottet att några

ytterligare åtgärder inte kunde anses behövliga och

avstyrkte motionen.

Vad gäller de nu förevarande motionsyrkandena får

utskottet anföra följande. När det gäller

tillämpningen av 29 kap. 2 § 7 BrB vid brott mot

homosexuella synes denna fråga inte ha kommit under

Högsta domstolens bedömning. Utskottet anser sig

därför inte ha fog för att ifrågasätta att

lagstiftarens avsikter beaktats i rättspraxis, och

utskottet finner inte skäl att nu förorda en översyn

av lagrummet. I fråga om övriga motionsyrkanden

konstaterar utskottet att brott mot homosexuella i

olika avseenden är föremål för åtgärder av berörda

myndigheter såsom polisen och BRÅ. Utskottet utgår

från att myndigheterna även i framtiden kommer att

ägna sådana brott erforderlig uppmärksamhet. Mot

bakgrund härav anser utskottet att några ytterligare

uttalanden av riksdagen inte kan anses erforderliga.

Utskottet avstyrker motion Ju709 i nu ifrågavarande

delar.

Preskriptionsavbrott

I motion Ju916 (m) begärs att preskriptionsavbrott

skall inträda redan när en misstänkt delges

förundersökningsprotokollet. Enligt motionärernas

uppfattning innebär nuvarande regler inte bara en

risk för åtalspreskription utan också för att

brottsoffret går miste om brottsskadeersättning

enligt brottsskadelagen (1978:413).

Vad först gäller frågan om åtalspreskription hade

utskottet att ta ställning till ett motsvarande

motionsyrkande vid riksmötet 1997/98 (1997/98:JuU1

s. 48). Utskottet anförde den gången följande.

Av 35 kap. 1 § BrB framgår att den tidsfrist efter

vars utgång påföljd för brott i allmänhet inte kan

ådömas, dvs. åtalspreskription inträder, endast kan

avbrytas genom att den misstänkte häktas eller

erhåller del av åtal för brottet. Frågan om på

vilket sätt åtalspreskription skall kunna avbrytas

övervägdes ingående under förarbetena till

brottsbalken. Departementschefen anförde i denna

fråga att det inte fanns tillräckliga skäl att låta

delgivning av misstanke om brott vara

preskriptionsavbrytande. En sådan ordning skulle i

många fall leda till en betydande förlängning av

preskriptionsfristerna och kunna leda till

processuella komplikationer, t.ex. i frågan om

huruvida delgiven misstanke avsett den sedermera

åtalade gärningen. Det kunde visserligen inte

förnekas att de möjligheter gällande ordning gav den

misstänkte att själv förhindra preskriptionsavbrott

kunde leda till föga tillfredsställande resultat.

Enligt departementschefen kunde emellertid varje

gränsdragning, hur den än skedde, i enskilda fall

medföra mindre gynnsamma konsekvenser (NJA II 1962

s. 564 f).

Efter att ha erinrat om att en annan ordning finns

i skattebrottslagen (1971:69) förklarade utskottet

att det inte var berett att frångå den reglering i

fråga om åtalspreskriptionen som kommit till uttryck

i brottsbalken och avstyrkte det då förevarande

motionsyrkandet.

Såvitt avser brottskadeersättning har riksdagen

nyligen antagit en lag om ändringar i

brottsskadelagen (prop. 1998/99:41, bet.

1998/99:JuU20, rskr. 1998/99:175). Ändringarna i

denna del innebär sammanfattningsvis att rätten till

brottsskadeersättning kvarstår under en längre

tidsperiod än tidigare. Om allmänt åtal har väckts,

skall ansökan om brottsskadeersättning göras inom

två år från det att dom eller slutligt beslut har

vunnit laga kraft. Har allmänt åtal inte väckts men

förundersökning inletts, skall ansökan göras inom

två år från det att förundersökningen lagts ned

eller avslutats. I övriga fall skall ansökan göras

inom två år från det att brottet begicks. Om det

finns synnerliga skäl, kan dock en ansökan prövas

även om den kommit in för sent.

I enlighet med gällande rätt skall alltjämt gälla

att ansökan prövas endast om brottet har anmälts

till polis eller åklagare eller om sökanden visar

giltig anledning till att någon sådan anmälan inte

har gjorts.

Vidare innebär den nya lagen att en särskild

bestämmelse om preskription av fordran på

brottsskadeersättning införs. Preskriptionstiden för

brottet gäller som en yttersta tidsgräns för rätt

till sådan ersättning oavsett vad som är föreskrivet

om tid för att ansöka om brottsskadeersättning. En

fordran på brottsskadeersättning skall preskriberas

enligt samma regler som gäller för en fordran på

skadestånd i anledning av brottet.

Särskilda regler om preskription av skadestånd på

grund av brott finns i 3 § preskriptionslagen

(1981:130). Dessa preskriptionsregler innebär bl.a.

att en fordran på skadestånd i anledning av brott

preskriberas tidigast tio år efter brottet men att

tiden förlängs i vissa fall. Förlängning kan ske i

de fall då tiden för åtalspreskription för brottet

är tio år eller längre. Den nya lagregleringen

innebär att också preskriptionstiden för anspråk på

brottsskadeersättning kan förlängas på motsvarande

sätt.

När det gäller åtalspreskription är utskottet inte

heller denna gång berett att frångå brottsbalkens

reglering. I fråga om risken för preskription av

rätt till brottsskadeersättning anser utskottet att

de nya bestämmelserna i brottsskadelagen måste anses

tillräckliga för att rättsförluster för brottsoffer

skall undvikas. Motion Ju916 i nu berörd del

avstyrks.

Otillåten utlämning av videogram

I motion Ju917 (m) begärs en skärpning av

bestämmelserna om videohandlares ansvar för

otillåten utlämning av film eller videogram.

Enligt 16 kap. 10 c § första stycket BrB döms den

som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i

yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte

till den som är under femton år lämnar ut en film,

ett videogram eller en annan upptagning av rörliga

bilder med ingående skildringar av verklighetstrogen

karaktär som återger våld eller hot om våld mot

människor eller djur för otillåten utlämning av film

eller videogram till böter eller fängelse i högst

sex månader. Från straffbestämmelsen görs vissa

undantag. Sålunda gäller bestämmelsen inte filmer

eller videogram som Statens biografbyrå har godkänt

för visning för någon åldersgrupp av barn under

femton år. Den gäller inte heller en upptagning av

rörliga bilder med samma innehåll som en film eller

ett videogram som har godkänts av biografbyrån.

Straffbestämmelsen gäller inte heller offentliga

förevisningar av filmer eller videogram.

Ansvar enligt straffbestämmelsen ådöms inte om en

upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg

om att en film eller ett videogram med samma

innehåll har godkänts av Statens biografbyrå för

visning för någon åldersgrupp av barn under femton

år, såvida inte intyget var oriktigt och den som har

lämnat ut upptagningen insett eller bort inse detta.

Allmänt åtal för brott mot paragrafen får enligt 16

kap. 19 § BrB väckas endast efter medgivande av

Statens biografbyrå.

Utskottet har flera gånger tidigare avstyrkt

liknande motionsyrkanden ( se 1996/97:JuU12 s. 10 f

och 1997/98:JuU21 s. 22). I det sistnämnda

betänkandet erinrade utskottet om att BRÅ

tillsammans med Våldsskildringsrådet genomfört ett

projekt där huvudfrågan varit vilken betydelse

visuella våldsskildringar har för kriminella

ungdomars tanke- och föreställningsvärld. Utskottet

framhöll vidare att Statens biografbyrå upplyst att

ansvar enligt den aktuella bestämmelsen för

videohandlare i praktiken bara utkrävts vid något

enstaka tillfälle. Vidare var förekomsten av olaga

våldsskildringar ett mindre problem på

videomarknaden i dag än tidigare.

Den nyssnämnda studien har publicerats i

Våldsskildringsrådets skriftserie nr 20. Den har

utförts genom intervjuer med pojkar i åldern 15-19

år, vilka vid intervjutillfället var omhändertagna

och placerade på ungdomshem enligt 12 § lagen

(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av

unga.

I studien konstateras bl.a. att ungdomarna i första

hand förknippar våld med verklighetens våld.

Ungdomarna har klara regler och gränser för när och

hur våld får användas, men dessa tenderar att

upphöra i kritiska situationer. Sambandet mellan

ungdomarnas egna normer för våld och våldet i medier

är svagt, men ungdomarna låter sig inspireras av

filmer. Genom filmerna lär sig ungdomarna konkreta

våldshandlingar och förhållningssätt.

Även konstitutionsutskottet har flera gånger berört

frågan om spridning av våldsskildringar bland

ungdom. Senast skedde det i betänkande 1997/98:KU19

s. 56 f. Konstitutionsutskottet anförde då att det

utgick från att regeringen fortlöpande

uppmärksammade de frågor som var förknippade med

bl.a. medievåld och avstyrkte bl.a. ett

motionsyrkande motsvarande det nu aktuella.

Utskottet har erfarit att regeringen tänker ta

initiativ till att en utvärdering sker av

tillämpningen av den aktuella straffbestämmelsen. En

sådan utvärdering kommer också att beröra polisens

arbetsmetoder i frågan och syfta till att se över

hur närpolisverksamheten och det lokala

brottsförebyggande arbetet bättre kan utformas för

att komma till rätta med videohandlare som inte

följer bestämmelserna. Resultatet av utvärderingen

kommer att redovisas för utskottet. Utskottet anser

att utvärderingen inte bör föregripas och avstyrker

motion Ju917 i denna del.

Olaga intrång i butik

I motion Ju701 (m) begärs effektivare regler om

olaga intrång i butik. Motionärerna anser att den

som besöker en butik trots förbud av

butiksinnehavaren bör kunna dömas för olaga intrång.

Enligt 4 kap. 6 § andra stycket BrB döms den som

obehörigen intränger eller kvarstannar i kontor,

fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats

eller på annat dylikt ställe för olaga intrång till

böter. Är brottet grovt, är straffet fängelse i

högst två år.

I rättsfallet NJA 1995 s. 84 ansågs en person, som

trots att han av affärsinnehavaren förbjudits att

besöka en affärslokal gått in i lokalen, inte kunna

dömas för olaga intrång. Mot bakgrund av vad som

anförts i förarbetena till 4 kap. 6 § andra stycket

BrB och straffrättens legalitetsprincip kunde,

enligt vad Högsta domstolen uttalade i sina domskäl,

det nämnda stadgandet inte tolkas på annat sätt än

att det var avsett att utgöra ett skydd för lokaler

och vissa andra utrymmen som inte är tillgängliga

för allmänheten. Med hänsyn härtill kunde en

affärslokal, dit allmänheten har fritt tillträde

under dess öppethållande, inte anses vara en sådan

lokal som åsyftas i 4 kap. 6 § andra stycket BrB.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade

justitieministern den

1 maj 1993 en kommitté med uppdrag att se över

frågor rörande trygghet i lokalsamhället. Kommittén,

som antog namnet Trygghetsutredningen, överlämnade i

november 1995 sitt slutbetänkande Trygghet mot brott

- Rollfördelning och samverkan (SOU 1995:146) till

regeringen. I betänkandet föreslås bl.a. att

bestämmelsen i BrB om olaga intrång skall göras

tillämplig på alla slag av lokaler och inhägnade

områden. Betänkandet bereds för närvarande i

Justitiedepartementet.

Utskottet kan för sin del hysa förståelse för att

en butiksinnehavare kan vilja freda sig mot t.ex.

snatterier genom att förbjuda en viss person

tillträde till butiken. Utskottet anser emellertid

att beredningen av Trygghetsutredningens betänkande

inte bör föregripas. Utskottet avstyrker motion

Ju701.

Cykelstölder

I motion Ju712 (kd) begärs ett tillkännagivande om

vikten av att bekämpa cykelstölder. Åtgärder mot

cykelstölder skulle enligt motionären vara ett sätt

att visa att statsmakterna tar kampen mot

vardagsbrottslighet på allvar.

Enligt kriminalstatistiken för år 1997 uppgick

antalet anmälda tillgrepp av cyklar under nämnda år

till 118 440. Under år 1997 klarades 1 771 sådana

brott upp, vilket gav en uppklarningsprocent på 1 %

(Kriminalstatistik 1997, BRÅ-rapport 1998:3, s. 58).

Regeringen framhåller i budgetpropositionen för

innevarande budgetår (prop. 1998/99:1, utgiftsområde

4, s. 45 f) att allmänhetens tilltro till polisen

och rättsväsendet i övrigt till stor del beror på

hur framgångsrik polisen är i arbetet mot

vardagsbrottsligheten. En del av de nya medel som

tillförs polisen för budgetåret 1999 skall användas

för att förstärka närpolisen i kampen mot denna

brottslighet. Regeringen framhåller i

budgetpropositionen att en effektivare och mera

utvecklad utredningsverksamhet kan vara

betydelsefull i kampen mot vardagsbrottsligheten.

Erfarenheter från försök på olika orter i landet har

visat att genomströmningstiderna för utredningar av

vardagsbrott har kunnat minskas.

Av regleringsbrevet för budgetåret 1999 avseende

polisväsendet framgår att i polisväsendets

verksamhetsmål ingår att insatserna mot

vardagsbrottsligheten skall öka.

Utskottet vill instämma i regeringens bedömning

angående betydelsen av att vardagbrottsligheten

bekämpas. Cykelstölder utgör ett typiskt exempel på

sådan brottslighet. Emellertid kan det knappast

ankomma på riksdagen att närmare specificera vilka

slag av vardagsbrottslighet som de

brottsförebyggande myndigheterna bör bekämpa.

Utskottet avstyrker motion Ju712.

Elektronisk kontroll

I motion Ju713 (mp) förordas att intensivövervakning

med elektronisk kontroll skall kunna beslutas av

domstol som en självständig påföljd.

Enligt 1 § lagen (1994:451) om intensivövervakning

med elektronisk kontroll är denna tillämplig vid

verkställighet av dom på fängelse, om den dömde

skall undergå fängelse i högst tre månader och det

inte är fråga om fängelse som förenats med

skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 § BrB. I fall som

avses i 1 § får, på ansökan av den dömde, beslutas

att fängelsestraffet skall verkställas utanför

anstalt. En ansökan får inte bifallas, om den dömde

är häktad eller intagen i kriminalvårdanstalt av

någon annan anledning än för verkställighet av det

straff som ansökan avser eller om särskilda skäl

annars talar mot verkställighet utanför anstalt. Har

den dömde tidigare undergått verkställighet utanför

anstalt i form av intensivövervakning, får en

ansökan bifallas endast om det därefter förflutit en

period av minst tre år under vilken den dömde inte

begått något brott som har föranlett strängare

påföljd än böter. Verkställigheten sker i enlighet

med lagens bestämmelser under ledning av den lokala

kriminalvårdsmyndighet inom vars verksamhetsområde

den dömde har sin bostad (2 §).

Verkställigheten utanför anstalt sker i form av

intensivövervakning i för-ening med ett förbud för

den dömde att vistas utanför bostaden annat än på

särskilt angivna tider och för bestämda ändamål.

Efterlevnaden av förbudet skall kontrolleras med

elektroniska hjälpmedel (3 §).

Kriminalvårdsstyrelsen prövar på skriftlig ansökan

av den dömde frågan om denne skall få undergå

verkställighet av dom på fängelse utanför anstalt.

Styrelsen får föreskriva att frågan i stället skall

prövas av en regionmyndighet. Har ett beslut fattats

av en regionmyndighet, får det ändras av styrelsen.

Den som beslutet angår får påkalla styrelsens

prövning, om beslutet gått honom emot.

Kriminalvårdsstyrelsens beslut får överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol (9 §).

Frågan om intensivövervakning bör vara en

verkställighetsform eller en självständig påföljd

berördes i propositionen 1997/98:96 Vissa reformer

av påföljdssystemet. Regeringen framhöll i

propositionen att utgångspunkten var att

intensivövervakning borde vara i princip lika

ingripande som verkställighet i anstalt av ett

kortare fängelsestraff, vilket talade för att

intensivövervakning borde användas som en

verkställighetsform och inte som en självständig

påföljd.

Av betydelse i sammanhanget var också att införande

av intensivövervakning med elektronisk kontroll som

ett permanent inslag i straffsystemet motiverades av

såväl humanitära som samhällsekonomiska skäl. Hur

stor betydelse i dessa hänseenden

intensivövervakningen kom att få, berodde emellertid

på möjligheterna att begränsa användning av

intensivövervakning till sådana fall där

alternativet verkligen var en anstaltsvistelse. Om

intensivövervakning kom att användas även i andra

fall, dvs. där påföljden annars hade blivit någon

form av kriminalvård i frihet skulle de humanitära

och samhällsekonomiska fördelarna av

intensivövervakningen minska i motsvarande mån.

Genom att införa intensivövervakning som en

verkställighetsform för kortare fängelsestraff kunde

sådana effekter minimeras. Intensivövervakning med

elektronisk kontroll borde därför komma till stånd

endast i fall där en domstol först kommit fram till

att påföljden skulle vara fängelse.

Vid bedömningen av om beslutanderätten borde ligga

på domstol eller inom kriminalvården borde vidare

beaktas vilken typ av beslut det här var fråga om.

Liksom hittills var avsikten att reglerna om

verkställighet av fängelsestraff genom

intensivövervakning skulle innehålla standardiserade

kriterier som endast gav det beslutande organet ett

begränsat utrymme för skönsmässiga bedömningar. En

huvudregel borde sålunda vara att de dömda som

önskade avtjäna kortare fängelsestraff genom

intensivövervakning med elektronisk kontroll också

skulle få göra det. Det blev därför inte fråga om

sådana kvalificerade bedömningar som domstolar var

särskilt lämpade för. I många fall kunde inte heller

det nödvändiga underlaget för de bedömningar som

trots allt måste göras föreligga vid den tidpunkt då

domstolen avgjorde målet. Om inte grundkriterierna

för intensivövervakningen gjordes om, vilket

regeringen inte fann motiverat, framstod domstolens

medverkan inte som ändamålsenlig (prop. s. 111 f).

Utskottet instämmer i regeringens här redovisade

överväganden och avstyrker motion Ju713.

Straffansvarsutredningen

En särskild utredare har haft i uppdrag att utreda

vissa frågor inom den allmänna straffrätten (dir.

1994:39). I uppdraget har ingått att överväga vissa

frågor med anknytning till det subjektiva rekvisitet

(frågor om uppsåt m.m.) vid brott. Utredaren har

övervägt om regelsystemet är ändamålsenligt utformat

vad avser den nedre gränsen för uppsåt och

bedömningen av gärningar som någon begått under

självförvållat rus eller under påverkan av allvarlig

psykisk störning eller under tillfällig

sinnesförvirring som någon råkat i utan egen skuld.

Utredaren har också utrett vissa frågor angående

bl.a. medverkansansvaret inom straffrätten. Vidare

har utredaren belyst ansvaret för underlåtenhet att

avslöja eller hindra brott. Dessutom har frågan om

en allmän skyldighet att bistå personer som befinner

sig i fara för liv eller hälsa behandlats.

Resultatet av Straffansvarsutredningens arbete

presenterades i december 1996 i betänkandet

Straffansvarets gränser (SOU 1996:185).

Psykiskt störda lagöverträdare

I 30 kap. 6 § brottsbalken finns ett förbud mot att

välja fängelse som påföljd om gärningsmannen har

begått det brott han döms för under påverkan av en

allvarlig psykisk störning. Om rätten i ett sådant

fall finner att inte heller någon annan påföljd bör

ådömas, skall gärningsmannen enligt samma paragraf

vara fri från ansvar.

I motion Ju904 (m) begärs att det nuvarande

förbudet mot att döma psykiskt störda till fängelse

avskaffas - i stället skall vård beredas den dömde

under verkställigheten. I motion Ju907 (v) anförs

tvärtom att psykiskt störda lagöverträdare bör dömas

till vård i stället för fängelse.

Frågan om påföljden för psykiskt störda

lagöverträdare har tagits upp av

Straffansvarsutredningen. Sammanfattningsvis kan

sägas att utredningen har lämnat vissa förslag till

ändringar såvitt gäller psykiskt störda

lagöverträdares ansvar men samtidigt gjort

bedömningen att det krävs ytterligare utredning av

reaktionssystemet.

I juni 1998 anordnade Justitiedepartementet en

hearing i ämnet för att på så sätt skaffa ett

underlag för den fortsatta beredningen av

Straffansvarsutredningens betänkande.

Här bör även nämnas att adekvat vård och behandling

av intagna med psykiska störningar är en prioriterad

fråga inom kriminalvården (prop. 1998/99:1,

utgiftsområde 4, s. 82).

Kriminalvårdsstyrelsen har tillsammans med

Rättsmedicinalverket genomfört en studie för att

belysa frågan om omfattningen och karaktären av

psykiska störningar i syfte att bereda de intagna

adekvat behandling. Studien kommer att presenteras

inom kort.

Vidare har stödavdelningar för psykiskt störda

inrättats på olika anstalter.

Frågan om påföljden för psykiskt störda

lagöverträdare har behandlats av utskottet vid flera

tillfällen under de senaste åren. Senast skedde det

vid riksmötet 1997/98 när utskottet behandlade ett

regeringsförslag om ändringar i

kriminalvårdslagstiftningen (1997/98:JuU19 s. 17 f).

Utskottet hänvisade då till sin vid flera tillfällen

intagna ståndpunkt, nämligen att beredningen av

Straffansvarsutredningens betänkande borde avvaktas.

Utskottet vidhöll den uppfattningen och avstyrkte

det då föreliggande motionsyrkandet.

Enligt vad utskottet erfarit avser regeringen att

under våren 1999 tillsätta en utredning som med

utgångspunkt i Straffansvarsutredningens förslag

skall arbeta vidare med frågan om påföljder för

psykiskt störda lagöverträdare.

Utskottet anser att det aviserade utredningsarbetet

inte bör föregripas och avstyrker såväl motion Ju904

som motion Ju907.

Underlåtenhet att bistå nödställda

I motion So462 (fp) yrkas att

Straffansvarsutredningens förslag till

lagbestämmelse om straff för den som underlåter att

bistå nödställd skall genomföras.

Beträffande frågan om skyldighet att bistå

nödställda innebär dagens regler att det inte finns

någon generell straffsanktionerad skyldighet att

ingripa i situationer som är farliga för andra

personer. Vissa regler finns dock som stipulerar en

skyldighet att vidta räddningsåtgärder. I 39 §

räddnings-tjänstlagen (1986:1102) föreskrivs sålunda

en allmän varnings- och alarmeringsskyldighet. Den

som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en

brand eller en olyckshändelse som innebär fara för

någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa

eller för miljön skall, om det är möjligt, varna dem

som är i fara samt vid behov tillkalla hjälp.

Detsamma gäller den som får kännedom om att det

föreligger en överhängande fara för brand eller

liknande olyckshändelse. Skyldigheten att varna

eller tillkalla hjälp är straffsanktionerad. Här kan

även nämnas 5 § trafikbrottslagen (1951:649) vari

s.k. smitning straffbeläggs. Vidare finns en icke

straffsanktionerad bestämmelse i 14 §

vägtrafikkungörelsen (1972:603) vari föreskrivs att

den som med eller utan egen skuld haft del i

trafikolycka skall stanna och i mån av förmåga lämna

hjälp åt skadade. Även inom sjöfarten finns

bestämmelser som här är av intresse. Enligt 20 kap.

7 § sjölagen (1994:1009) straffas sålunda

befälhavare med böter eller fängelse i högst två år,

om han försummar att lämna den som han anträffar i

sjönöd all hjälp som är möjlig och behövlig för att

den nödställde skall kunna räddas, förutsatt att det

kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget

eller de ombordvarande. Samma gäller om han, efter

sammanstötning med annat fartyg, försummar att lämna

det andra fartyget och de ombordvarande där all

behövlig och möjlig hjälp för räddning ur den

uppkomna faran, förutsatt att det kan ske utan

allvarlig fara för det egna fartyget eller de

ombordvarande. Befälhavaren är även skyldig att göra

allt som står i hans makt för att rädda de

ombordvarande, om hans eget fartyg råkat i sjönöd.

Slutligen har befälhavare för luftfartyg enligt 5

kap. 7 § och 13 kap. 2 § 7 luftfartslagen

(1957:297) om luftfartyget råkar i nöd, en

straffsanktionerad skyldighet att göra allt vad han

kan för att rädda de ombordvarande samt flygplanet

och det gods som finns ombord.

Straffansvarsutredningen har föreslagit att det

införs en särskild straffbestämmelse avseende

underlåtenhet att bistå nödställd. Utredningen ansåg

att det i vissa situationer föreföll finnas ett väl

stort avstånd mellan vad som för gemene man torde

framstå som ett i hög grad straffvärt och moraliskt

förkastligt agerande och vad lagstiftningen pekade

ut som straffvärt. Utredningen anförde att det

framstod som i hög grad stötande att inte någon som

helst påföljd inträdde för en underlåtenhet att

bidra till räddandet av annans liv eller hälsa i

situationer där detta kunnat ske utan olägenhet för

den försumlige. En sådan underlåtenhet framstod

också enligt utredningen för de flesta som betydligt

mer straffvärd än andra beteenden som redan i dag är

straffbelagda, t.ex. underlåtenhet att lämna in

hittegods.

När det gällde straffbestämmelsens utformning

föreslog utredningen ett straffrättsligt ansvar för

den som underlät att ingripa för att bistå en person

som befann sig i allvarlig fara för liv eller hälsa

eller i en därmed jämförlig situation. En

förutsättning för straffansvar skulle dock enligt

utredningen vara att det med hänsyn till

omständigheterna skäligen kunde begäras att han

skulle ingripa. I ringa fall skulle inte dömas till

ansvar. Till ansvar skulle vidare - enligt förslaget

- endast dömas om ett ingripande kunde ske utan fara

för den handlande själv eller någon annan. När det

gällde kravet på åtgärder ansåg utredningen att det

generellt sett inte borde ställas höga krav. I många

olyckssituationer borde det räcka med att man

tillkallade hjälp av ambulanspersonal, polis eller

brandkår. I andra situationer kunde det enligt

utredningens uppfattning krävas en mer aktiv insats,

t.ex. att man bistod med transportmedel för skadade

personer eller att man drog upp en person, som höll

på att drunkna, ur vattnet. Det borde enligt

utredningen finnas en relativt god marginal till den

handlingsskyldiges förmån.

Utredningen föreslog att straffet för underlåtenhet

att bistå en nödställd skall vara böter eller

fängelse i högst två år.

Straffansvarsutredningens förslag i denna del har

remissbehandlats och förslaget bereds nu i

Justitiedepartementet. Enligt vad utskottet inhämtat

kommer frågan om straff för underlåtenhet att bistå

nödställd att behandlas i en proposition till

riksdagen under år 1999.

Utskottet behandlade vid riksmötet 1997/98 liknande

motionsyrkanden (1997/98:JuU9 s.17 f).

Inledningsvis konstaterade utskottet att frågan om

det bör vara straffbart att underlåta att bistå

nödställda är av stor betydelse. Utan att vilja

föregripa resultatet av beredningen av utredningens

arbete ville utskottet framhålla att en generell

straffrättslig reglering av frågan kunde bidra till

att lagens innehåll i högre utsträckning kom att

sammanfalla med det allmänna rättsmedvetandet.

Särskilt viktigt torde det vara att sådana

nödsituationer som bestod i att någon utsattes för

brott omfattades av en kommande reglering. Utskottet

avstyrkte med dessa uttalanden då aktuella motioner.

Utskottet står fast vid sina uttalanden i

betänkandet 1997/98:JuU9. Att en generell reglering

av frågan om straff för den som underlåter att bistå

nödställd har stöd i det allmänna rättsmedvetandet,

håller utskottet för sannolikt. Skäl talar också för

att Straffansvarsutredningens förslag utgör en

lämplig sådan reglering. Utskottet vill emellertid

inte föregripa det pågående lagstiftningsarbetet och

avstyrker motion So462 i denna del.

Narkotika

Påföljden för grovt narkotikabrott

I motionerna Ju903 och Ju904 (båda m) begärs en

lagändring så att livstids fängelse införs för grov

narkotikabrottslighet.

Påföljden för grovt narkotikabrott är fängelse i

lägst två och högst tio år. När fråga är om flera

brott får enligt 26 kap. 2 § BrB fängelse sättas

över det svåraste av det högsta straff som kan följa

på brotten. Detta innebär, när det gäller grovt

narkotikabrott, att påföljden som högst kan

bestämmas till fängelse i 14 år. Vid återfall kan

härutöver den särskilda straffskärpningsregeln i 26

kap. 3 § BrB användas. Det maximala straffet blir då

fängelse i 18 år.

Enligt vad utskottet inhämtat studerar

Narkotikakommissionen (dir. 1998: 18) frågan om

livstids fängelse som påföljd för grov

narkotikabrottslighet.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden

liknande det nu aktuella. Senast skedde det i

betänkande 1997/98:JuU9 s. 19. Utskottet hänvisade

då till tidigare uttalanden vari bl.a. konstaterats

att de straff som mäts ut för grovt narkotikabrott

regelmässigt är långa och att något behov av

ytterligare straffskärpning inte förelåg. Utskottet

vidhöll sin tidigare intagna ståndpunkt och

avstyrkte motionsyrkandena.

Utskottet står alltjämt fast vid sin uppfattning

att någon ytterligare skärpning av straffen för

narkotikabrott inte är erforderlig. Utskottet

avstyrker motionerna Ju903 och Ju904 i nu

ifrågavarande delar.

Eget bruk av narkotika

I motion So258 (v) hävdas att användning av

narkotika inte bör medföra straff. Missbruket bör,

som motionen får förstås, bekämpas genom att

missbrukarna erbjuds rehabilitering.

Eget bruk av narkotika kriminaliserades år 1988

(prop. 1987/88:71, bet. 1987/88:JuU13, rskr.

1987/88:280). Då infördes också en särskild

straffskala för ringa narkotikabrott som bestått i

eget bruk; endast böter ingick i den. Vidare gällde

att det inte skulle dömas till ansvar, om en sådan

gärning uppdagats genom att gärningsmannen sökt

eller underkastat sig vård.

År 1993 slopades den särskilda straffskalan (prop.

1992/93:142, bet. 1992/93:JuU17, rskr. 1992/93:221).

Den allmänna straffskalan i 2 § narkotikastrafflagen

(1968:64) med böter eller fängelse i högst sex

månader gäller alltså även för eget bruk av

narkotika. Lagändringen innebar också att den

särskilda regeln om ansvarsfrihet togs bort.

Syftet med 1993 års ändring var att åstadkomma

utrymme för en mer differentierad påföljdspraxis

även om huvudregeln alltjämt borde vara att eget

bruk skall bestraffas med böter. Departementschefen

ansåg vidare att det inte fanns anledning att anta

att de rättstillämpande myndigheterna vid ett ringa

narkotikabrott skulle agera på ett sådant sätt att

möjligheterna till vård skulle spolieras. Vidare

framhölls bl.a. att reglerna om åtalsunderlåtelse i

rättegångsbalken gav åklagaren stort utrymme att

underlåta åtal i de fall som omfattades av den då

gällande särskilda regeln om ansvarsfrihet.

Utskottet delade departementschefens bedömningar

angående avskaffandet av särre- gleringen i 2 §

narkotikastrafflagen.

Här kan även redovisas en del uppgifter ur

kriminalstatistiken för år 1997. Totalt lagfördes

knappt 11 400 personer för narkotikabrott. Av de

personer som lagfördes genom dom eller

strafföreläggande hade 3 719 personer gjort sig

skyldiga till narkotikabrott bestående i eget bruk.

De brotten ansågs huvudsakligen som ringa

narkotikabrott.

Enligt vad utskottet inhämtat studerar

Narkotikakommissionen effekterna av kriminalisering

av eget bruk av narkotika.

I sammanhanget kan även nämnas att det pågår en

studie inom BRÅ för att bl.a. belysa effekterna av

nämnda kriminalisering.

Efter 1993 års lagändring beslutade

Rikspolisstyrelsen att genomföra en

försöksverksamhet med metoder för analys av

narkotika i urin. Verksamheten utvärderades i RPS

rapport 1995:9. I rapporten konstateras

sammanfattningsvis att den nya lagstiftningen om

eget bruk av narkotika blivit ett effektivt verktyg

för polisen i kampen mot narkotikahanteringen.

Lagändringen har enligt rapporten underlättat

polisens arbete när det gäller att upptäcka

missbrukare i början av karriären, att hålla

etablerade missbrukare under uppsikt och att

motivera dem till frivillig vård samt att visa unga

och presumtiva narkotikamissbrukare att

upptäcktsrisken är hög.

Av Polisväsendets årsredovisning för år 1997 (s.

37) framgår att antalet provtagningar i samband med

skälig misstanke om eget bruk av narkotika ökade

från 10 700 år 1996 till 11 500 år 1997.

Utskottet behandlade ett motionsyrkande av

motsvarande innebörd vid riksmötet 1997/98.

Utskottet ansåg då att starka kriminalpolitiska skäl

talade för att all befattning med narkotika skulle

vara kriminaliserad. Härtill kom att den nuvarande

straffskalan i praktiken inneburit ett effektivt

verktyg för polisen i kampen mot narkotikan.

Utskottet såg ingen anledning att avkriminalisera

bruket av narkotika och avstyrkte motionsyrkandet

(1997/98:JuU9 s. 20 f).

Utskottet står fast vid den uppfattning som

uttalades i det nämnda betänkandet och avstyrker

motion So258 i denna del.

Vissa påföljdsfrågor

Livstidsstraffet

I motionerna Ju907 (v) och Ju918 (mp) begärs att

livstidsstraffet skall avskaffas och ersättas med

ett tidsbestämt straff.

Fängelse på livstid stadgas för närvarande, förutom

för vissa av brotten i 22 kap. BrB om landsförräderi

m.m., för ett fåtal brott, bl.a. för mord, grov

mordbrand, grov allmänfarlig ödeläggelse, grovt

spioneri och folkmord.

Regeringen kan av nåd tidsbestämma ett

livstidsstraff. Under åren 1988-1998 tidsbestämdes

16 livstidsstraff. Tidsbestämningen beslutades efter

det att i genomsnitt mellan nio och tio år avtjänats

och fängelsestraffen tidsbestämdes till i genomsnitt

mellan 17 och 18 år. Det bör dock anmärkas att det

under periodens senare del finns en tendens mot en

senare tidsbestämning och en längre strafftid. Av de

båda personer som år 1998 fick sina livstidsstraff

omvandlade fick sålunda den ene sitt straff

omvandlat till fängelse 20 år efter det att han

avtjänat 12 år och 10 månader, under det att den

andre fick sitt straff bestämt till fängelse 21 år

och 5 månader efter avtjänade 14 år och 4 månader. I

sammanhanget bör även nämnas att reglerna om

villkorlig frigivning tillämpas i vanlig ordning

efter det att straffet tidsbestämts.

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden (se senast bet. 1997/98:JuU9 s. 26

). Utskottet kunde då inte se att det fanns skäl att

föreslå ett avskaffande av livstidsstraffet.

Utskottet anser alltjämt att det finns ett behov av

att kunna döma till fängelse på livstid vid särskilt

grova brott. Utskottet avstyrker motionerna Ju907

och Ju918 i nu aktuella delar.

Påföljd vid flera brott

I motion Ju703 (m) förespråkas ett avskaffande av

vad som kallats mängdrabatten vid flera brott.

Reglerna om hur fängelse får användas som straff

för flera brott finns i 26 kap. 2 § BrB. Av dem

följer att fängelse får användas som gemensamt

straff om fängelse kan följa på något av brotten.

Fängelse på viss tid får inte överstiga de högsta

straffen sammanlagda med varandra. Det får inte

heller överstiga det svåraste straffet med mer än

ett år om det svåraste straffet är kortare än

fängelse i fyra år. Om det svåraste straffet är

fängelse i fyra år men inte uppgår till fängelse i

åtta år får det svåraste straffet överskridas med

två år. Om slutligen det svåraste straffet är

fängelse i åtta år eller längre får det svåraste

straffet överskridas med fyra år.

Det anförda innebär t.ex. att straffet för två

eller flera fall av misshandel och/eller stöld

maximalt är fängelse i tre år. Om däremot flera fall

av t.ex. grov stöld föreligger till bedömning är

det maximala straffet fängelse i åtta år.

Här bör även nämnas att det enligt 29 kap. 1 § BrB

är den samlade brottslighetens straffvärde som skall

ligga till grund för domstolens bedömning

beträffande straffmätningen.

Utskottet behandlade vid riksmötet 1997/98 ett

motsvarande motionsyrkande (1997/98:JuU9 s. 26 f).

Utskottet konstaterade att straffmaximum i en

avsevärd utsträckning får överskridas när någon

skall dömas för flera brott. Härtill kommer att det

alltid är det samlade straffvärdet av de brott som

föreligger till bedömning som skall läggas till

grund för domstolens ställningstagande i

påföljdsfrågan. Utskottet ansåg mot denna bakgrund

att de nuvarande reglerna erbjuder goda möjligheter

att nyansera påföljdsbedömningen för det fall att

den tilltalade samtidigt skall dömas för flera

brott. Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen.

Utskottet ser inget skäl att nu uttala en annan

uppfattning än den som utskottet gav uttryck för vid

riksmötet 1997/98. Motion Ju703 avstyrks.

Åtgärder mot klotter

Åtgärder mot klotter efterfrågas i motion Ju704

(kd). Motionären önskar en särskild

straffbestämmelse mot klotter, en översyn av

reglerna om kroppsvisitation och att skolan i sin

undervisning bör motverka klotter. Liknande önskemål

framförs i motionerna Ju208 (m) och Ju711 (kd).

Enligt 28 kap. 11 § rättegångsbalken får, om det

finns anledning anta att ett brott har begåtts på

vilket fängelse kan följa, kroppsvisitation göras på

den som skäligen kan misstänkas för brottet för att

söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars

för att utröna omständigheter som kan vara av

betydelse för utredning om brottet. Annan än den som

misstänks för brottet får kropps-visiteras, om det

finns synnerlig anledning att anta att det därigenom

kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag

eller det annars är av betydelse för utredningen om

brottet. Med kroppsvisitation avses en undersökning

av kläder och annat som någon bär på sig samt av

väskor, paket och andra föremål som någon har med

sig.

För kroppsvisitation, liksom för övriga

straffprocessuella tvångsmedel, gäller att den får

vidtas endast om skälen för åtgärden uppväger det

intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för

den misstänkte eller för något annat motstående

intresse.

Av 12 kap. 1 § BrB framgår att straffet för

skadegörelse är böter eller fängelse i högst sex

månader. Enligt 12 kap. 3 § samma balk är straffet

för grov skadegörelse fängelse i högst fyra år.

Polisrättsutredningen föreslog i sitt

slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB

samt polislagen (SOU 1995:47) inga förändringar av

förutsättningarna för kroppsvisitation. Betänkandet

bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

Justitieministern besvarade den 17 mars 1999 en

fråga om klotter (fråga 1998/99:444). I frågesvaret

framhöll justitieministern att det, i fråga om

åtgärder mot klotter, var självklart att fortsätta

satsningen på ett systematiskt och lokalt bedrivet

brottsförebyggande arbete. Hon underströk samtidigt

att det fanns skäl att göra nya överväganden i fråga

om ändrad lagstiftning i vissa avseenden. När det

gällde lagstiftningen måste en noggrann analys göras

av vilka åtgärder som var motiverade för att på ett

effektivare sätt stävja klottret. Vad gällde bl.a.

förberedelsebrottets utformning och omfattning

pågick redan beredning inom Justitiedepartementet

och justitieministern avsåg att återkomma till

riksdagen beträffande vilka åtgärder regeringen

avsåg att vidta när det gällde att motverka klotter

(riksdagens snabbprotokoll den 23 mars 1999 s. 9 f).

Utskottet har tidigare flera gånger haft att ta

ställning till motionsyrkanden om åtgärder mot

klotter (senast 1997/98:JuU24 s. 18 f). Efter att ha

erinrat om att det tidigare avvisat krav på skärpt

lagstiftning mot klotter, framhöll utskottet den

vikt som uppfostran och annan normöverföring har när

det gäller att motverka klotter; att skolan

medverkade till denna normöverföring fann utskottet

självklart. Utskottet underströk vidare att

kroppsvisitation enligt gällande rätt kan äga rum

vid misstanke om skadegörelse. Utskottet fann inte

skäl att föreslå ändringar i rättegångsbalkens

bestämmelser om kroppsvisitation och avstyrkte det

då aktuella motionsyrkandet.

Vad gäller de nu aktuella motionsyrkandena vill

utskottet framhålla att det alltjämt står fast vid

sina uttalanden i 1997/98:JuU24. Utskottet vill

emellertid samtidigt instämma i justitieministerns

uttalanden om behovet av att överväga ändrad

lagstiftning i vissa avseenden. Utskottet

konstaterar med tillfredsställelse att överväganden

av vilka åtgärder som kan anses motiverade redan

pågår inom Regeringskansliet. Med hänsyn till det

pågående beredningsarbetet anser utskottet att det

inte nu erfordras några uttalanden från riksdagens

sida. Utskottet avstyrker motionerna Ju208, Ju704

och Ju711.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utförsel av stöldgods

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju707 och

1998/99:Ju908,

2. beträffande ansvar för varusmuggling

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju706,

3. beträffande utvidgat förbud mot olaga

diskriminering

att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf612 yrkande 3,

res. 1 (v, mp)

4. beträffande skadestånd för olaga

diskriminering

att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf635 yrkande 10,

5. beträffande brott mot homosexuella

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju709 yrkandena 1 och

3-5,

res. 2 (fp)

6. beträffande preskriptionsavbrott

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju916 yrkande 5,

res. 3 (m)

7. beträffande otillåten utlämning av

videogram

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju917 yrkande 8,

8. beträffande olaga intrång i butik

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju701,

res. 4 (m, kd, fp)

9. beträffande cykelstölder

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju712,

10. beträffande elektronisk kontroll

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju713,

res.5 (mp)

11. beträffande psykiskt störda

lagöverträdare

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 31 och

1998/99:Ju907 yrkande 13,

res. 6 (m)

res. 7 (v)

12. beträffande underlåtenhet att bistå

nödställda

att riksdagen avslår motion 1998/99:So462 yrkande 5,

13. beträffande påföljden för grovt

narkotikabrott

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju903 yrkande 8 och

1998/99:Ju904 yrkande 15,

res. 8 (m)

14. beträffande eget bruk av narkotika

att riksdagen avslår motion 1998/99:So258 yrkande 1,

15. beträffande livstidsstraffet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju907 yrkande 12 och

1998/99:Ju918 yrkande 18,

res. 9 (v, fp, mp)

16. beträffande påföljden vid flera

brott

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju703,

res. 10 (m)

17. beträffande åtgärder mot klotter

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju208, 1998/99:Ju704

och 1998/99:Ju711,

res. 11 (kd)

Stockholm den 27 april 1999

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun

Hellsvik (m), Ingvar Johnsson (s),

Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v),

Ingemar Vänerlöv (kd), Maud

Ekendahl (m), Morgan Johansson (s),

Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m),

Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin

(c), Siw Persson (fp), Göran

Norlander (s), Anita Sidén (m) och

Yilmaz Kerimo (s).

Reservationer

1. Utvidgat förbud mot olaga diskriminering

(mom. 3)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia

Andreasson (mp) anför:

Vi anser att det är mycket viktigt att rasism och

andra former av diskriminering bekämpas. Tyvärr

finns det i vårt samhälle en daglig rasism som

utövas av både enskilda medborgare och

myndighetsföreträdare. Arbetsgivare, hyresvärdar och

andra stänger ute mörkhyade människor som talar med

accent. Rasistisk diskriminering förekommer hos

bostadsföretag samt i butiker, på restauranger och i

andra offentliga lokaler. Polisen använder

rasistiska tillmälen och ingriper ofta i första hand

mot antirasister. Polis och domstolar blundar ofta

för de rasistiska motiv som ligger bakom en del

brottslighet. Vi anser att rättsväsendet måste

prioritera kampen mot brott med rasistiska

förtecken. Ett verksamt stöd i kampen mot rasism

vore att utvidga tillämpningsområdet för

bestämmelsen om straff för olaga diskriminering i 16

kap. 9 § BrB i enlighet med de förslag som DO den 29

april 1996 överlämnade till Justitiedepartementet.

Regeringen bör få i uppdrag att utarbeta en ny

avfattning av paragrafen i enlighet med DO:s förslag

och att återkomma till riksdagen med förslag till

lagändring. Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande utvidgat förbud mot olaga

diskriminering

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Sf612 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 1.

2. Brott mot homosexuella (mom. 5)

Siw Persson (fp) anför:

Enligt min mening är det nu tid att ta krafttag mot

våldet mot homosexuella. Var fjärde homosexuell har,

enligt en undersökning, någon gång blivit utsatt för

våld eller hot om våld. Detta är oacceptabelt.

En första åtgärd vore att se över

straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap.

2 § 7 BrB, som bl.a. avser att ett motiv för brottet

varit offrets homosexualitet. Det är oklart om

bestämmelsen fått någon praktisk betydelse och det

bör utredas om den behöver skärpas.

Polisens arbete med brott mot homosexuella bör

effektiviseras. Mycket talar för att särskilda

utredare med specialkunskaper bör ansvara för

polisutredningarna vid dessa brott. Det är också

nödvändigt att det lokala brottsförebyggande arbetet

särskilt tar sikte på brott mot homosexuella. Även

om BRÅ redan arbetar med brott som riktas mot

homosexuella på grund av deras läggning, är det

önskvärt att detta arbete intensifieras.

Regeringen bör få i uppdrag att göra en sådan

översyn av 29 kap. 2 § 7 BrB som jag nu förordat

samt att i det kommande budgetarbetet ange

prioriteringar för myndigheterna i enlighet med vad

jag nu angivit. Vad jag nu anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande brott mot homosexuella

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju709 yrkandena

1 och 3-5 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 2.

3. Preskriptionsavbrott (mom. 6)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson

(m) och Anita Sidén (m) anför:

Nuvarande regler om preskription av brott innebär

att den misstänkte måste häktas eller få del av åtal

för att preskriptionsavbrott skall inträda. I vissa

fall har den misstänkte kunnat hålla sig undan

delgivning så länge att brottet preskriberats. För

brottsoffret innebär detta - förutom oro och

frustration över att gärningsmannen går fri - att

möjligheten att få bistånd av åklagare vid talan på

grund av brott går förlorad. Den som drabbats av

brottet är då hänvisad till att själv föra talan om

skadestånd, såvida inte detta anspråk preskriberats

enligt civilrättsliga regler. Om gärningsmannen

undandrar sig delgivning kan det i vissa fall också

påverka brottsoffrets möjligheter att erhålla

brottsskadeersättning. Ett sätt att komma till rätta

med de nu redovisade problemen skulle vara att ändra

delgivningsreglerna så att åtalspreskriptionen

avbröts redan genom att den misstänkte delgavs

förundersökningsprotokollet. Regeringen bör få i

uppdrag att till riksdagen återkomma med lagförslag

som tillgodoser det nu anförda. Detta bör ges

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande preskriptionsavbrott

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju916 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 3.

4. Olaga intrång i butik (mom. 8)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson

(m), Siw Persson (fp) och Anita Sidén (m) anför:

Vi anser att Högsta domstolens dom i rättsfallet NJA

1995 s. 84 gör det nödvändigt med en ändring av

bestämmelsen om olaga intrång i 4 kap. 6 § andra

stycket BrB. Som Riksåklagaren påpekade i sin

revisionsinlaga i det målet används tillträdesförbud

av nu aktuellt slag framför allt för att komma till

rätta med personer som begått upprepade snatterier

eller uppträtt störande i butikslokalen. Sådana

förbud kan alltså vara väl motiverade och ägnade att

förebygga brott. Enligt en BRÅ-rapport Ökad säkerhet

inom handeln (BRÅ-rapport 1989:4 s. 110) är också

erfarenheterna av tillträdesförbud - under den tid

dessa ansågs giltiga - goda. Regeringen bör få i

uppdrag att till riksdagen återkomma med lagförslag

som tillåter tillträdesförbud av nu ifrågavarande

slag. Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 8

bort ha följande lydelse:

8. beträffande olaga intrång i butik

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju701 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 4.

5. Elektronisk kontroll (mom. 10)

Kia Andreasson (mp) anför:

Jag anser att det är domstolen som har det bästa

underlaget för att bedöma om ett utdömt

fängelsestraff skall verkställas genom

intensivövervakning med elektronisk kontroll. Detta

förhållande talar med styrka för att sådan

övervakning bör utgöra en självständig påföljd och

inte en verkställighetsform. Regeringen bör få i

uppdrag att utarbeta lagförslag som medför att

intensivövervakning med elektronisk kontroll blir en

självständig påföljd och alltså beslutas av

domstolen i det aktuella målet. Detta bör ges

regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 10

bort ha följande lydelse:

10. beträffande elektronisk kontroll

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju713 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 5.

6. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 11)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson

(m) och Anita Sidén (m) anför:

Vi är starkt kritiska till den ordning som gäller i

fråga om påföljden för psykiskt störda

lagöverträdare. Många av de farligaste

brottslingarna finns bland dem som överlämnas till

psykiatrisk vård. Till saken hör också att det är

mycket svårt att bedöma om en psykiskt störd

brottsling kommer att återfalla i brottslighet.

Beslut om särskild utskrivningsprövning grundas i

realiteten på mer eller mindre kvalificerade

gissningar.

Mot denna bakgrund och med beaktande av

medborgarnas skyddsintressen anser vi att det

nuvarande förbudet mot att döma psykiskt störda

brottslingar till fängelse bör avskaffas. Det är

bara i ett fåtal fall som gärningsmannen är så

allvarligt störd att han över huvud taget inte är

medveten om vad han gör sig skyldig till. Endast i

dessa fall anser vi att det är berättigat att

straffriförklara och inte döma ut fängelse. Vård

måste vid straffriförklaring dock alltid ges under

sådana former att allmänhetens skyddsintresse

tillgodoses.

Övriga psykiskt störda brottslingar bör i stället

dömas till straff. Denna effekt har till viss del

redan uppnåtts genom den lagstiftning som trädde i

kraft den 1 januari 1992. Om de som döms till straff

är i behov av psykiatrisk vård skall de enligt vår

mening kunna avtjäna en del eller hela straffet på

psykiatrisk vårdinrättning under kriminalvårdens

ansvar. När vårdbehov inte längre föreligger skall

den dömde avtjäna eventuell resterande strafftid i

vanligt fängelse. På motsvarande sätt skall den som

fortfarande är psykiskt sjuk vid tiden för

frigivning med tvång kunna överföras till

psykiatrisk vårdinrättning för att där vårdas för

att bli frisk innan det kan bli aktuellt med ett liv

i frihet. En sådan ordning som vi nu skisserat

skulle gagna såväl den psykiskt sjuke som den

allmänna tryggheten i samhället.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag

till lagändringar i enlighet med vad vi nu anfört.

Vårt ställningstagande innebär att vi ställer oss

bakom motion Ju904 i denna del samtidigt som vi

avstyrker motion Ju907 i berörd del.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 11

bort ha följande lydelse:

10. beträffande psykiskt störda lagöverträdare

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju904 yrkande 31

och med avslag på motion 1998/99:Ju907 yrkande

13 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 6.

7. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 11)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Vi anser att psykiskt störda lagöverträdare inte

skall dömas till fängelse utan få vård på

institutioner som är uppbyggda för ändamålet.

En ny och växande grupp inom kriminalvården är de

psykiskt sjuka. Detta är en konsekvens av den

lagändring som beslutades våren 1991 och till viss

del ett resultat av att institutioner för psykiskt

sjuka har avvecklats.

Att antalet psykiskt störda på fängelserna ökar

medför en påfrestning på kriminalvården både vad

gäller utbildning av personal och utveckling av vård

och behandling. Speciellt en kategori av psykiskt

störda vållar problem för straffverkställigheten.

Det gäller intagna med personlighetsstörningar som

tar sig uttryck i utagerande beteende, förhöjd

aggressivitet och benägenhet för självdestruktiva

handlingar. Dessa störningar ligger ofta bakom de

brott de är dömda för. Många av dessa symptom skulle

enligt tidigare praxis ha jämställts med

sinnessjukdom och därmed föranlett psykiatrisk vård.

Att sluten psykiatrisk vård inte längre kommer i

fråga beror på att tillståndet i allmänhet inte

anses behandlingsbart och att psykiatrisk vård

därför skulle vara verkningslös. Enligt den nu

gällande ordningen kan dessa således lika gärna

sitta på anstalt.

Den beskrivna gruppen av intagna far ofta illa

under fängelsetiden och deras uppträdande inverkar

många gånger negativt på behandlingen av andra

intagna. Utvecklingen går mot att särskilda

stödavdelningar inrättas med mentalskötarutbildad

personal. Denna utveckling är enligt vår mening

felaktig, och vi förordar en återgång till den

tidigare gällande ordningen.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag

till lagändringar i enlighet med vad vi nu förordat

med anledning av motion Ju907 i nu ifrågavarande

del. Vårt ställningstagande innebär att vi inte kan

ställa oss bakom motion Ju904 i denna del.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 11

bort ha följande lydelse:

11. beträffande psykiskt störda lagöverträdare

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju907 yrkande 13

samt med avslag på motion 1998/99:Ju904 yrkande

31 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 7.

8. Påföljden för grovt narkotikabrott

(mom. 13)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson

(m) och Anita Sidén (m) anför:

Vi anser att det behöver sättas in ytterligare

åtgärder för att bekämpa narkotikan. Bakgrunden till

denna uppfattning är att unga människors tidigare så

stränga attityd mot narkotika håller på att luckras

upp och att såväl läkare som polis varnar för att

narkotika och nya kemiska droger sprider sig allt

längre ned i åldrarna.

Inom narkotikahanteringen finns enorma vinster att

göra för dem som är tillräckligt hänsyns- och

samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna

profiterar cyniskt på andra människors beroende och

olycka. I detta perspektiv - och med hänsyn till det

allmänna rättsmedvetandet - är de straff som i dag

kan utdömas enligt vår mening inte tillräckliga.

Lagens strängaste straff, livstids fängelse, bör

därför kunna dömas ut för grovt narkotikabrott.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag

till lagändring i enlighet med vad vi nu förordat.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 13

bort ha följande lydelse:

13. beträffande påföljden för grovt

narkotikabrott

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju903

yrkande 8 och 1998/99:Ju904 yrkande 15 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 8.

9. Livstidsstraffet (mom. 15)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v), Kia

Andreasson (mp) och Siw Persson (fp) anför:

Vi anser att livstidsstraffet bör avskaffas.

Bakgrunden till vår uppfattning är att antalet

livstidsdömda har ökat kraftigt och att

benådningspraxis drastiskt har ändrats under den

senaste tioårsperioden. Vi förespråkar inte någon

generell sänkning av straffen. Däremot är det

orimligt att den faktiska strafftiden för personer

som dömts för brott, som ligger långt tillbaka i

tiden, skall påverkas av samhällsutvecklingen lång

tid efter brottet. Denna ordning strider som vi ser

det mot kravet på rättssäkerhet och mot principen

att påföljdssy-stemet skall vara rättvist och

förutsägbart. Härtill kommer att det är regeringen

som i dessa fall bestämmer strafftidens längd,

vilket enligt vår uppfattning strider mot principen

om att det är domstolarna som skall ha den dömande

makten; regeringen är ett verkställande organ.

Vi anser mot denna bakgrund att livstidsstraffet i

sin nuvarande form bör avskaffas och ersättas med

ett tidsbestämt straff. Det bör ankomma på

regeringen att återkomma till riksdagen med ett

förslag till lagändring.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 15

bort ha följande lydelse:

15. beträffande livstidsstraffet

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju907

yrkande 12 och 1998/99:Ju918 yrkande 18 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 9.

10. Påföljden vid flera brott (mom. 16)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson

(m) och Anita Sidén (m) anför:

Enligt vår mening ger nuvarande regler inte utrymme

för en tillräckligt nyanserad bedömning av

påföljdsfrågan när straff samtidigt skall utmätas

för flera brott. Den s.k. mängdrabatten har flera

negativa effekter och kan medföra att

straffbestämmelsernas brottsavhållande effekt

minskar.

Ett regelsystem som innebar att mängdrabatten kunde

tillämpas på ett mera restriktivt sätt skulle enligt

vår mening ge flera goda effekter. Det skulle sända

en tydlig signal från samhället om att ytterligare

brottslighet inte accepteras. Det skulle dessutom

leda till färre brott och färre brottsoffer. Därmed

skulle fler kunna känna ökad trygghet i tillvaron.

Vi anser alltså att brottsbalkens bestämmelser om

användningen av fängelse som gemensamt straff för

flera brott bör ändras så att mängdrabatten används

mer restriktivt. Det bör ankomma på regeringen att

återkomma till riksdagen med ett förslag till

lagändring.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 16

bort ha följande lydelse:

16. beträffande påföljden vid flera brott

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju703 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 10.

11. Åtgärder mot klotter (mom. 17)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)

anför:

Det är i och för sig tillfredsställande att frågan

om ändrad lagstiftning och andra åtgärder mot

klotter nu övervägs inom Regeringskansliet. Enligt

vår mening kan man emellertid inte nöja sig med

detta. Omedelbara åtgärder måste vidtas. Man kan

t.ex. redan nu använda samhällstjänst respektive

överlämnande till vård inom socialtjänsten med

föreskrift om ungdomstjänst som påföljd för

klottrare. I skolorna måste det förebyggande arbetet

mot klotter intensifieras. Regeringen måste också

skynda på beredningsarbetet. Regeringen bör få i

uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med

förslag i linje med vad vi nu anfört. En proposition

bör kunna lämnas till riksdagen under hösten 1999.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 17

bort ha följande lydelse:

17. beträffande åtgärder mot klotter

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju208,

1998/99:

Ju704 och 1998/99:Ju711 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i

reservation 11.

Särskilda yttranden

Otillåten utlämning av videogram (mom. 7)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson

(m), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp) och Anita

Sidén (m) anför:

Vi konstaterar att regeringen efter flera års

agerande från vår sida äntligen insett att regler

rörande otillåten utlämning av videogram kräver

extra insatser för att fungera i praktiken. Vi utgår

nu från att den utvärdering som regeringen avser

genomföra inleds omgående och redovisas till

riksdagen innan vi på nytt måste aktualisera ett

beslut om tillkännagivande för att något verkligen

skall ske. Vi avstår därför från att reservera oss

till förmån för motion Ju917 i denna del.

Underlåtenhet att bistå nödställda (mom.

12)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson

(m), Siw Persson (fp) och Anita Sidén (m) anför:

Vi anser att det i svensk lag bör införas en

lagbestämmelse om straff för underlåtenhet att bistå

nödställda i enlighet med det förslag som Straff-

ansvarsutredningen presenterat. Vi delar emellertid

majoritetens uppfattning att det pågående

lagstiftningsarbetet inte bör föregripas. Vi har

därför inte avgivit någon reservation till förmån

för motion So462 i denna del.

Åtgärder mot klotter (mom. 17)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson

(m), Siw Persson (fp) och Anita Sidén (m) anför:

När det gäller åtgärder för att förebygga klotter

vill vi särskilt peka på föräldrarnas ansvar att

fostra sina barn och att ha uppsikt över dem.

Skolans roll som normöverförare är också

betydelsefull. Vidare är det viktigt att polisen har

erforderliga resurser för att bekämpa denna typ av

brott. Vi noterar med tillfredsställelse att

regeringen nu ser över vilka åtgärder som behöver

vidtas mot klotter och avstår därför från att avge

en reservation med anledning av motionerna Ju208,

Ju704 och Ju711.