Bet. 1998/99:JuU26

Justitieutskottets betänkande

1998/99:JUU26

Processrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

JuU26

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts under den allmänna motionstiden

år 1998 och som tar upp processrättsliga frågor.

Motionerna rör bl.a. domarnas bisysslor,

specialdomstolarna, hemlig teknisk avlyssning

(buggning) och bemötandet av vittnen och målsägande

i domstol.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats 11 reservationer och

ett särskilt yttrande.

Motionerna

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1998

1998/99:K231 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari

yrkas

4. att riksdagen avskaffar BBS-lagen.

1998/99:K282 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kravet på ansvarig

utgivare för BBS:er.

1998/99:Ju222 av Lars U Granberg och Lennart

Klockare (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

vikten av en översyn på de områden motionen berör.

1998/99:Ju402 av Yvonne Ångström (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att förordningen

(1982:805) om ersättning av allmänna medel till

vittnen m.m. bör ses över i syfte att möjliggöra

ökad ersättning för vittnen i domstol.

1998/99:Ju403 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att

säkerställa rättsväsendets behov av psykologisk

expertis samt att därvid erforderligt stöd ges det

skisserade projektet.

1998/99:Ju404 av Johan Pehrson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utbildning av

personal vid domstolar för förbättrandet av

bemötande gentemot vittnen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om bättre information

till vittnen i samband med kallelsen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om tillgång till

separata väntrum för vittnen och målsägande i

domstolen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av

vittnesstöd,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om beslut om ersättning

till vittnen och om ersättningens storlek.

1998/99:Ju408 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning

om lämpligheten av domares olika bisysslor,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på

regler för att alla domare utan uppmaning skall

redovisa alla bisysslor till Domstolsverket.

1998/99:Ju412 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Marknadsdomstolen

och partssammansatta domstolar,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

hur special- och partssammansatta domstolar kan

avvecklas och deras mål och ärenden inordnas i det

allmänna domstolsväsendet.

1998/99:Ju508 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagändring enligt vad i motionen anförts om rätten

att underrätta anhörig eller annan vid

frihetsberövanden,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagändring enligt vad i motionen anförts om rätten

att kontakta advokat vid frihetsberövanden,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagändring enligt vad i motionen anförts om rätten

till läkare vid frihetsberövanden.

1998/99:Ju801 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utöka

häktningsberedskapen till att omfatta veckans alla

dagar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

häktningsförhandlingarna förläggs till häktesorten.

1998/99:Ju802 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om hemlig teknisk avlyssning

som en arbetsmetod i det brottsbekämpande arbetet.

1998/99:Ju803 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om användande av kräkmedel

som en metod för att komma till rätta med

gatulangningen av narkotika.

1998/99:Ju804 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppgift att se över forumreglerna i

tvistemål i enlighet med vad i motionen anförts.

1998/99:Ju805 av Carina Hägg (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att en kamera som av

arbetsgivaren riktas för övervakning mot en anställd

även på enskilt område också skall omfattas av

tillståndskravet i lagen om allmän

kameraövervakning.

1998/99:Ju806 av Carina Hägg (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en översyn av den

nuvarande lagstiftningen, tillika tillämpningen, som

reglerar beslutsfattares ovidkommande hänsyn i sin

tjänsteutövning, s.k. jäv.

1998/99:Ju807 av Carina Hägg (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om vikten av bikten som

fredad zon för avlyssning med teknisk utrustning.

1998/99:Ju811 av Agne Hansson (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

lagändring att säkerheten ökas vid distribution av

handlingar av särskild vikt eller där innehållet kan

vara till skada för enskild person om uppgifterna

kommer i orätta händer.

1998/99:Ju903 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

möjligheten att använda kräkmedel i enlighet med vad

som anförts i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

möjlighet att använda hemlig teknisk avlyssning i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1998/99:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

14. att riksdagen begär förslag som möjliggör

användning av kräkmedel i enlighet med vad som

anförts i motionen,

16. att riksdagen begär förslag som möjliggör för

polisen att använda hemlig teknisk avlyssning vid

spaning om grov narkotikabrottslighet och brott mot

rikets säkerhet i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1998/99:Ju905 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att barn som

rättsoffer måste ges ökat stöd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om barns vittnesmål i

rättsliga sammanhang.

1998/99:Ju907 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om läkarundersökningar

vid häktning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att påbörja

behandlingsinsatser redan under häktningstiden.

1998/99:Ju910 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utformningen av

domstolarnas lokaler.

1998/99:Ju916 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

förbättringar av vittnens och målsägandens situation

i domstol i enlighet med vad som anförts i motionen.

1998/99:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari

yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om medborgarvittnen.

1998/99:Sf608 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om skydd för vittnen.

1998/99:T809 av Johnny Gylling och Amanda Grönlund

(kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ansvariga utgivare

för elektroniska anslagstavlor och Internettjänster.

1998/99:T818 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen beslutar om ändring i lagen

(1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor

i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner med anknytning till processrättsliga

frågor. Motionerna har väckts under den allmänna

motionstiden år 1998.

Domares bisysslor

En utredning om lämpligheten av domares bisysslor

efterfrågas i motion Ju408 (v). I motionen begärs

vidare regler av innebörd att alla domare utan

uppmaning skall redovisa bisysslor till

Domstolsverket. I motion Ju806 (s) begärs en

utredning av reglerna om jäv.

Av 1 kap. 9 § regeringsformen (RF) framgår att

bl.a. domstolarna i sin verksamhet skall beakta

allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och

opartiskhet. I princip gäller samma regler

beträffande bisysslor för domare som för andra

statligt anställda. Enligt 7 § lagen (1994:260) om

offentlig anställning (LOA) gäller att en

arbetstagare inte får ha någon anställning eller

något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan

rubba förtroendet för hans eller någon annan

arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan

skada myndighetens anseende. I ett antal särskilda

lagbestämmelser förbjuds domare att inneha vissa

uppdrag, t.ex. som konkursförvaltare. För

justitieråd och regeringsråd gäller dessutom enligt

3 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) respektive 3 §

lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

att de inte får inneha eller utöva något annat

ämbete. I sammanhanget kan också erinras om

bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot domare, vilka

också gäller för förvaltningsdomstolarnas del, se 41

§ förvaltningsprocesslagen (1971:291). Enligt 4 kap.

13 § 10 RB gäller sålunda att en domare, även om han

inte är jävig enligt någon av de i paragrafen

särskilt uppräknade jävsgrunderna, kan vara jävig

därför att det föreligger någon särskild

omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för

hans opartiskhet i målet.

Enligt 11 § anställningsförordningen (1994:373)

skall en myndighet informera sina arbetstagare om

vilka bisysslor som enligt myndighetens bedömning

inte är förenliga med 7 § LOA. Av 12 § samma

förordning framgår att myndigheten på begäran av

arbetstagaren skall lämna skriftligt besked om en

viss bisyssla är förenlig med bestämmelserna i LOA.

Med stöd av 37 § i den då gällande

anställningsförordningen (1965:601) har

Domstolsverket år 1983 lämnat information om

förtroendeskadliga bisysslor (DVFS 1983:9, B 43). I

informationen uttalas att i första hand sådana

bisysslor är otillåtna som innebär att en tjänsteman

måste anmäla jäv i sin huvudtjänst. Vidare framhålls

att vikten av att rättskipningen omfattas av allmänt

förtroende ställer stränga krav på en domares

personliga integritet och frihet från obehöriga

hänsyn. Risken för förtroendeskada medför att domare

måste iaktta stor urskillning när det gäller

bisysslor. Samtidigt framhålls att allmänna

intressen kan tala för att en domare åtar sig viss

syssla som kräver särskild erfarenhet eller

specialkunskaper. En bisyssla av mera kvalificerat

slag kan ge domaren värdefull inblick i olika sidor

av samhällslivet och skänka honom vidgad erfarenhet

som kan komma hans arbete som domare till godo.

Domstolsverket behandlar i informationen närmare

vissa slag av bisysslor. När det gäller uppdrag som

skiljeman anser verket att det sällan torde

föreligga några betänkligheter mot att en domare

åtar sig uppdrag som ordförande i en skiljenämnd.

Stor försiktighet bör dock iakttas i fråga om att

motta uppdrag av enskild part att ingå i

skiljenämnd.

Utskottet har erfarit att det inom Domstolsverket

pågår ett arbete med att ta fram ett nytt

informationsmaterial om bisysslor.

Besked om huruvida en bisyssla är förenlig med LOA

lämnas av regeringen såvitt avser justitieråd och

regeringsråd samt presidenter i hovrätt och

kammarrätt. I fråga om andra ordinarie domare lämnas

besked av Tjänsteförslagsnämnden för

domstolsväsendet (TFN).

I de instruktioner som gäller för domstolarna

erinras sedan den 2 november 1998 om att skyldighet

att anmäla bisysslor följer av kollektivavtal.

Ordförandena i Högsta domstolen och Regeringsrätten

samt presidenterna i hovrätterna och kammarrätterna

skall anmäla sina bisysslor till regeringen.

Lagmännen i tingsrätterna och länsrätterna skall

fullgöra sin anmälningsskyldighet till

Domstolsverket. Övriga domare skall anmäla sina

bisysslor till respektive domstol.

Frågan om domares bisysslor övervägdes av 1993 års

domarutredning. I sitt betänkande Domaren i Sverige

inför framtiden (SOU 1994:99 del A s. 271 f)

uttalade utredningen bl.a. att något generellt

förbud för domare att inneha bisysslor inte borde

införas. Inte heller borde någon större förändring

ske av den gällande gränsdragningen mellan vad som

var en tillåten eller otillåten bisyssla.

Utredningen ville dock väcka frågan om inte

spörsmålet om vad som är en otillåten bisyssla för

en domare borde regleras i lag i större utsträckning

än i dag. Vad särskilt gällde justitieråds och

regeringsråds uppdrag som skiljeman ansåg

utredningen att det fanns skäl som talade mot att de

högsta domarna innehade skiljeuppdrag; den frågan

borde utredas vidare.

Vid 1990/91 års riksmöte uttalade justitieministern

att hon ansåg det värdefullt att de högsta domarna

kunde åta sig t.ex. skiljemannauppdrag. Enligt

hennes uppfattning var rådande begränsningar i

domarnas rätt att inneha bisysslor tillräckliga för

att garantera såväl domstolens och justitierådens

opartiskhet som kravet på att intrång inte får ske i

den ordinarie verksamheten. Hon framhöll också att

domare - inte minst ledamöterna i Högsta domstolen -

på grund av sin utbildning och yrkeserfarenhet fick

anses ha särskilda förutsättningar för att själva

avgöra om en bisyssla var förtroendeskadlig eller

olämplig av annan anledning. Hon tog avstånd från

tanken på att införa ett totalt förbud mot

bisysslor.

Utskottet instämde i justitieministerns uppfattning

(bet. 1990/91:JuU16 s. 8 f).

Utskottet behandlade på nytt motionsyrkanden

rörande bisysslor under våren 1998 (bet.

1997/98:JuU24 s. 5 f). Utskottet ansåg att det

beredningsarbete och den översyn av reglerna om

bisysslor som då pågick inom Regeringskansliet inte

borde föregripas och avstyrkte de då aktuella

motionerna.

I september 1998 beslutade regeringen att en

särskild utredare skall tillkallas med uppgift att

genomföra en bred översyn av bisyssleregleringen

inom den offentliga sektorn (dir. 1998:79).

Utredaren skall särskilt analysera regleringen av de

förtroendeskadliga bisysslorna och kontrollen av hur

regleringen följs. När det gäller regleringen för

domare anges i direktiven att utredaren särskilt

skall gå igenom bisysslebestämmelserna och undersöka

om den nuvarande regleringen är tillräcklig. Det

står utredaren fritt att föreslå de ändringar som

kan anses vara nödvändiga utöver de förändringar i

allmänhet som kan komma att föreslås. Vidare anges

att 1993 års domarutredning är en god utgångspunkt

för regleringen. Uppdraget skall vara slutfört före

utgången av år 1999.

Utskottet konstaterar att motionsönskemålet om en

utredning avseende domares bisysslor är tillgodosett

genom det utredningsarbete som regeringen beslutade

om förra året. Vad sedan gäller frågan om en

reglering av anmälningsskyldigheten noterar

utskottet att instruktionerna för domstolarna

nyligen ändrats. Det nyss nämnda utredningsarbetet

får visa om det behövs ytterligare förändringar, och

utskottet ser inget skäl att föregripa resultatet av

utredningens arbete. Motion Ju408 i här aktuella

delar avstyrks.

När det gäller motion Ju806 anser utskottet att

gällande regler om jäv har en ändamålsenlig

utformning. Något utredningsbehov föreligger alltså

inte, och utskottet avstyrker motionen.

Specialdomstolar

I motion Ju412 (m) yrkas att special- och

partssammansatta domstolar skall avvecklas och att

deras uppgifter skall övertas av de allmänna

domstolarna.

De helt fristående specialdomstolar som finns i dag

är Patentbesvärsrätten, Marknadsdomstolen och

Arbetsdomstolen. De tre domstolarna är belägna i

Stockholm och deras domkretsar omfattar hela riket.

Såväl Arbetsdomstolen som Marknadsdomstolen är i

vissa typer av mål den enda instansen. Deras

avgöranden kan emellertid komma under Högsta

domstolens eller Regeringsrättens prövning vid

frågor om resning och återställande av försutten

tid.

I Arbetsdomstolen utövas beslutanderätten av

lagfarna ledamöter tillsammans med s.k.

intresseledamöter.

Under början av 1990-talet avvecklades flera

specialdomstolar, nämligen försäkringsrätterna,

Försäkringsöverdomstolen och Bostadsdomstolen, och

utskottet har tidigare intagit en restriktiv

hållning till specialdomstolar. Våren 1994 uttalade

sålunda utskottets dåvarande majoritet att

specialdomstolar i möjligaste mån borde avskaffas

(bet. 1993/94:JuU31 s. 9). I en reservation anförde

dock den socialdemokratiska minoriteten att varje

specialdomstols fortsatta verksamhet borde bedömas

efter dess egna meriter och inte utifrån

principiella ståndpunkter.

Våren 1998 behandlade utskottet en motion liknande

den nu aktuella (bet. 1997/98:JuU24 s. 12 f).

Utskottet ansåg då att det fanns anledning att se

mera nyanserat på frågan om specialdomstolar. Dessa

fick nämligen anses besitta en särskild kompetens

som leder till att målen behandlas skickligt, snabbt

och ekonomiskt effektivt. De återstående

specialdomstolarnas fortsatta verksamhet borde

bedömas efter sina egna meriter och inte endast

utifrån principiella ståndpunkter.

Vad gällde Patentbesvärsrätten ansåg utskottet att

det då pågående beredningsarbetet borde avvaktas.

Några skäl att förorda ett avskaffande av

Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen kunde

utskottet inte finna. Utskottet avstyrkte den då

aktuella motionen.

I detta sammanhang bör nämnas att riksdagen nyligen

har beslutat om ändringar i instansordningen i

marknadsföringsmål (prop. 1997/98:188, LU6). Från

och med den 1 april i år gäller att mål om förbud

och åläggande i princip skall handläggas av

Marknadsdomstolen som första och enda instans.

Syftet med ändringen är att göra det möjligt att

snabbt kunna få ett slutligt avgörande i frågan om

en viss marknadsföringsåtgärd strider mot de

marknadsrättsliga bestämmelserna.

I budgetpropositionen för år 1999 (prop. 1998/99:1

utg.omr. 24) har regeringen gjort bedömningen att

Marknadsdomstolens verksamhet bedrivs i enlighet med

fastslagna riktlinjer, och att domstolen har utfört

de uppdrag och bedrivit de aktiviteter som följer av

verksamhetsmålen.

Regeringen har nyligen beslutat att en särskild

utredare skall tillkallas för att se över ordningen

för prövning av mål som handläggs vid

Patentbesvärsrätten samt av patentmål vid Stockholms

tingsrätt (dir. 1999:28). Utredaren skall ta

ställning till om Patentbesvärsrättens verksamhet

helt eller delvis kan överföras till Stockholms

tingsrätt. Det står dock utredaren fritt att föreslå

andra organisationslösningar.

Utskottet finner inte skäl att nu göra någon annan

bedömning i fråga om specialdomstolarnas framtid än

den utskottet gav uttryck för förra våren.

Specialdomstolarna får alltså även i framtiden

bedömas på sina egna meriter. I denna del kan

särskilt erinras om den bedömning regeringen gjort i

budgetpropositionen i fråga om Marknadsdomstolen.

Utskottet avstyrker motion Ju412 i här aktuella

delar.

Straffprocessuella tvångsmedel

Kroppsbesiktning

Flera motioner tar upp frågan om kroppsbesiktning

vid misstanke om narkotikabrott. I motionerna Ju803,

Ju903 och Ju904 (samtliga m) yrkas sålunda att

polisen, under medverkan av sjukhuspersonal, bör

kunna ge en misstänkt kräkmedel i syfte att säkra

bevisning om narkotikabrott i sådana fall där den

misstänkte svalt narkotikan.

Regler om undersökning av människokroppen vid

brottsmisstanke finns i 28 kap. 12 § RB. Av

paragrafen, jämförd med 28 kap. 11 § RB, framgår att

på den som skäligen kan misstänkas för ett brott på

vilket fängelse kan följa får kroppsbesiktning göras

för att söka efter föremål som kan tas i beslag

eller annars för att utröna omständigheter som kan

vara av betydelse för utredning av brottet. Med

kroppsbesiktning avses undersökning av

människokroppens yttre och inre samt tagande av prov

från människokroppen samt undersökning av sådana

prov. En undersökning får inte utföras så att den

undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada.

Av 28 kap. 13 § RB följer att förordnande om

kroppsbesiktning meddelas av undersökningsledaren,

åklagaren eller rätten. Är fara i dröjsmål, får

beslutet fattas av polisman. Annan mera ingående

undersökning än blodprov får endast utföras av

läkare. Vid kroppsbesiktning, liksom vid användning

av övriga straffprocessuella tvångsmedel, råder den

s.k. proportionalitetsprincipen. Sådan besiktning

får sålunda beslutas endast om skälen för den

uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden

medför för den misstänkte eller för något annat

motstående intresse (28 kap. 13 § första stycket RB

jämförd med 28 kap. 3 a § samma balk).

Rättegångsbalkens bestämmelser om kroppsbesiktning

erhöll - med visst undantag som här saknar intresse

- sin nuvarande utformning genom lagstiftning år

1993 (prop. 1993/94:24, JuU7, rskr. 67). I den

promemoria (Ds 1991:56) Ändrade regler om

kroppsvisitation och kroppsbesiktning, m.m., som låg

till grund för propositionen, föreslogs att den

misstänkte skulle kunna medicineras mot sin vilja om

förfarandet påtagligt skulle underlätta

möjligheterna att utföra en kroppsbesiktning. I

propositionen anfördes bl.a. att det är ett mycket

allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att

utsätta någon för tvångsmedicinering och att mycket

starka skäl därför krävdes för att införa en sådan

möjlighet i RB. Enligt departementschefen måste vid

en sådan bedömning brottsbekämpande

effektivitetshänsyn träda tillbaka. Något förslag om

tvångsmedicinering lades därför inte fram i

propositionen (prop. s. 48).

Under utskottets behandling av propositionen hade

utskottet att ta ställning till en motion, i vilken

föreslogs att begreppet kroppsbesiktning skulle

omfatta även åtgärder i form av medicinering med

kräkmedel samt magpumpning. Utskottet förklarade sig

inte ha någon annan uppfattning i denna fråga än vad

departementschefen uttalat i propositionen och

avstyrkte bifall till motionen (bet. 1993/94:JuU7 s.

7).

I betänkande 1996/97:JuU8 vidhöll utskottet denna

uppfattning (bet. s. 4).

Frågan om tvångsmedicinering har även behandlats av

Polisrättsutredningen i dess slutbetänkande

Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polis-

lagen (SOU 1995:47). Utredningen fann med hänsyn

till vad departementschefen anfört i proposition

1993/94:24 inte anledning att närmare beröra frågan

om tvångsmedicinering i syfte att genomföra en

kroppsbesiktning. Inte heller borde det införas

några bestämmelser som skulle göra det möjligt att

med stöd av den misstänktes samtycke ge honom

medicin för att möjliggöra en kroppsbesiktning.

Skillnaden för den misstänkte mellan att bli

erbjuden av polisen att ta t.ex. kräkmedel och att

tvingas att ta medlet var nämligen, enligt

utredningens uppfattning, mycket liten (SOU 1995:47

s. 337 f).

Polisrättsutredningens slutbetänkande bereds

alltjämt i Justitiedepartementet.

När utskottet senast (bet. 1997/98:JuU24 s. 14 f)

behandlade liknande yrkanden fann utskottet inte

skäl att frångå den uppfattning utskottet intagit i

tidigare betänkanden och avstyrkte motionsyrkandena.

Våren 1998 beslutade regeringen att tillkalla en

narkotikakommission (dir. 1998:18). Uppdraget

omfattar bl.a. rättsväsendets och tullens arbete med

narkotikabekämpningen. Kommissionen skall särskilt

analysera behovet av förändringar av rättsväsendets

arbetsmetoder samt av straffrättslig och straff-

processuell lagstiftning samt lägga fram förslag

till förändringar. Vidare anges att kommissionen

skall kartlägga och utvärdera de insatser och det

samarbete som redan förekommer inom rättsväsendet.

Kommissionen skall vidare göra en bedömning av det

befintliga regelverkets konsekvenser och

effektivitet för bl.a. rättsväsendets arbetsmetoder,

resultat och resursutnyttjande. Kommissionen skall

redovisa sitt uppdrag före utgången av år 2000.

Enligt vad utskottet erfarit kommer

Narkotikakommissionen att behandla frågan om

användning av kräkmedel i kampen mot narkotikan.

Utskottet finner - i avvaktan på resultatet av

Narkotikakommissionens arbete - ingen anledning att

ändra uppfattning i frågan om huruvida kräkmedel bör

få användas som ett straffprocessuellt tvångsmedel.

Motionerna Ju803, Ju903 och Ju904 i här aktuella

delar avstyrks.

Hemlig teknisk avlyssning (buggning)

I ett flertal motioner behandlas frågan om att

tillåta hemlig teknisk avlyssning (buggning). I

motion Ju802 (m) förespråkas att buggning skall få

användas under samma förutsättningar som i dag

gäller för hemlig teleavlyssning. I motionerna Ju903

och Ju904 (båda m) förordas att buggning tillåts vid

spaning avseende grov narkotikabrottslighet och

brott mot rikets säkerhet samtidigt som motionärerna

hävdar att vissa undantag bör göras, bl.a. vid bikt.

Även motionären bakom Ju807 (s) är inne på att det

krävs undantag för bikt.

I september 1996 beslöt regeringen att tillkalla en

särskild utredare som skulle utreda ett antal frågor

om kriminalpolisiära arbetsmetoder inom ramen för

straffprocessuella tvångsmedel. Utredningen, som

antog namnet Buggningsutredningen, överlämnade i

april 1998 betänkandet Om buggning och andra hemliga

tvångsmedel (SOU 1998:46) till regeringen. I

betänkandet föreslås bl.a. att det införs

möjligheter till buggning som ett straffprocessuellt

tvångsmedel vid förundersökning. Enligt utredningens

förslag skall buggning få användas vid

förundersökning angående brott som har ett

minimistraff på fyra års fängelse, grovt

narkotikabrott och grov varusmuggling avseende

narkotika samt vid försök, förberedelse eller

stämpling (dvs. fall som i princip innebär

överenskommelse att begå ett brott eller uppmaning

till någon att begå brott) till nu nämnda brott. Med

ett krav på fyra års straffminimum kommer buggning

att kunna användas endast vid de allra mest

allvarliga brotten, bl.a. mord, dråp, människorov,

grovt rån, grov mordbrand och grovt spioneri. Enligt

förslaget skall buggning bara få användas om någon

är skäligen misstänkt för brottet, om åtgärden är av

synnerlig vikt för utredningen samt om skälen för

åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som

åtgärden innebär för den misstänkte eller något

annat motstående intresse. Åtgärden får vidare

endast avse en plats där den misstänkte kan antas

komma att uppehålla sig. Ett beslut om buggning får

inte avse samtal mellan den misstänkte och hans

försvarare. En fråga om buggning skall prövas av

rätten på ansökan av åklagaren.

Buggningsutredningens betänkande har

remissbehandlats och bereds för närvarande i

Justitiedepartementet.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare

behandlat motionsönskemål liknande de nu aktuella.

Senast skedde det våren 1998 (bet. 1997/98:JuU12 s.

4 f). Utskottet avstyrkte de då aktuella yrkandena

med hänvisning till tidigare uttalanden, som går ut

på att det då pågående utredningsarbetet borde

avvaktas. Utskottet utgick emellertid från att

regeringen skulle återkomma till riksdagen med sina

överväganden så snart som möjligt efter det att

utredaren redovisat sitt arbete.

Här kan även nämnas att justitieministern den 21

januari i år i riksdagen besvarat en fråga om

huruvida regeringen har för avsikt att föreslå

möjligheter till buggning (snabbprotokoll 1998/99:43

s. 49). Hon sade då att det var för tidigt att

besvara frågan och poängterade att när nya

tvångsmedel föreslås skall förslagen alltid grunda

sig på en analys av den verklighet som de är avsedda

att tillämpas på, vilka effekter som man avser att

uppnå med dessa tvångsmedel, och att det alltid

skall göras en analys av vad som offras och det som

uppnås.

Utskottet kan i och för sig hålla med motionärerna

om att buggning skulle kunna vara ett sätt att ge

polisen bättre möjligheter att bekämpa allvarlig

brottslighet. Samtidigt utgör buggning ett intrång i

den personliga integriteten, och detta ställer

särskilda krav på de regler som skall gälla för

verksamheten. Som justitieministern anfört är det

viktigt att ett förslag till riksdagen föregås av en

grundlig analys. Den analysen bör riksdagen inte

föregripa. Det sagda innebär att utskottet inte kan

förorda att riksdagen nu uttalar sig i frågan om,

och i så fall under vilka förutsättningar, buggning

bör få komma i fråga. Beredningen av

Buggningsutredningens betänkande bör alltså

avvaktas, och utskottet avstyrker motionerna Ju802,

Ju807, Ju903 och Ju904 i här aktuella delar.

Behandlingen av frihetsberövade personer

I ett par motioner förordas olika åtgärder som tar

sikte på behandlingen av personer som berövats

friheten. I Ju907 (v) föreslås att den som tas in i

häkte regelmässigt skall genomgå läkarundersökning.

Vidare hävdas att behandlingsinsatser skall kunna

vidtas redan under häktningstiden. I motion

Ju508 (v) efterfrågas lagändringar i syfte att

garantera den som berövats sin frihet rätten att

kontakta advokat, läkare och anhöriga.

I samband med att utskottet under våren 1998

behandlade ett regeringsförslag som i huvudsak

handlade om bestämmelserna rörande restriktioner för

häktade hade utskottet att pröva ett motionsyrkande

om behandlingsinsatser redan under häktningstiden

(bet. 1997/98:JuU22 s. 3 f). Utskottet pekade först

på att den häktade enligt 1 § lagen (1976:371) om

behandlingen av häktade och anhållna skall erbjudas

den personliga hjälp han behöver under förutsättning

av hans medgivande. Enligt 4 § samma lag skall han

också beredas läkarvård och psykiatrisk vård vid

behov. I fråga om tvångsvård gäller samma regler för

den som är häktad som för andra. Psykiatrisk vård

ges dock enligt lagen (1991:1129) om

rättspsykiatrisk vård och inte enligt lagen

(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

Utskottet ansåg att dessa regler hade fått en

lämplig utformning; det kunde inte komma i fråga att

utsätta en häktad för behandling tvångsvis bara på

den grunden att han är häktad. En annan sak var

enligt utskottet att det kan vara synnerligen

lämpligt att under häktningstiden, som redan sker,

inleda ett motivationsarbete för att få den häktade

att upphöra med t.ex. narkotikamissbruk. Sådana

insatser bygger dock - framhöll utskottet - på

frivillighet. Utskottet ansåg sammanfattningsvis att

gällande regler tillgodosåg de behov som

aktualiserades i motionen.

I det angivna lagstiftningsärendet tillstyrkte

utskottet också en lagändring som innebär att

häktade som huvudregel skall ges tillfälle att

vistas tillsammans.

Motionsönskemålen i motion Ju508 baseras på en

rapport från Europarådets tortyrkommitté. Kommittén

har rekommenderat att rätten att företrädas av

advokat skall utsträckas till att avse alla personer

som grips eller på annat sätt tas om hand av

polisen. Kommittén har vidare rekommenderat att

rätten till läkarbehandling skall regleras särskilt,

och att en sådan reglering bör innefatta en rätt att

välja läkare. Slutligen har tortyrkommittén

vidhållit en tidigare rekommendation om att alla som

grips av polisen bör ha rätt att kontakta anhöriga

omedelbart.

Regeringen har i en rapport som överlämnats till

Europarådet den 3 februari 1999 svarat på kritiken

från tortyrkommittén. Vad först gäller rätten att

kontakta advokat och anhöriga har regeringen upplyst

att dessa frågor är föremål för översyn i

Justitiedepartementet och kommer att tas upp i en

departementspromemoria. Vad härefter gäller

möjligheterna till läkarvård har regeringen hänvisat

till de ovan nämnda bestämmelserna i lagen

(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna

m.fl. samt till en bestämmelse i lagen (1976:511) om

omhändertagande av berusade personer m.m. Enligt den

sistnämnda lagen skall - om det behövs med hänsyn

till den omhändertagnes tillstånd - vederbörande

undersökas av läkare så snart det kan ske (3 §).

Såvitt gäller möjligheten att själv välja läkare

har regeringen anfört att den s.k.

normaliseringsprincipen innebär att frihetsberövade

personer har rätt till sjukvård på samma sätt som

personer som inte är berövade friheten. Svensk

lagstiftning på området innehåller ingen generell

rätt för enskilda att välja läkare, något som alltså

även gäller frihetsberövade. Beträffande

specialistvård ansåg regeringen att ett behov av att

kunna välja läkare kunde göra sig gällande, något

som dock kunde tillgodoses inom ramen för gällande

regler. Regeringen kunde inte finna att det behövdes

någon lagändring med anledning av den kritik som

tortyrkommittén riktat mot Sverige.

Utskottet vill till att börja med erinra om att den

som tas in i häkte skall beredas vård vid behov. Att

tvinga en person som häktats att genomgå

läkarundersökning bara på den grunden att

vederbörande häktats kan knappast komma i fråga.

Problemen med självmord i häktena kan dessutom

knappast lösas genom obligatoriska

läkarundersökningar. Här handlar det i stället om

att se till att de häktade inte utsätts för onödiga

påfrestningar, t.ex. i form av isolering. Den

lagstiftning som riksdagen beslutade om förra våren

innebar också vissa förbättringar i det avseendet.

Vidare har personalen på häktena en viktig roll i

sammanhanget; det är genom deras kontakter med de

intagna som personer i riskzonen kan identifieras.

Vad härefter gäller motionsönskemålet om

behandlingsinsatser redan under häktestiden vill

utskottet, i likhet med vad som anfördes förra

våren, framhålla att det kan vara lämpligt att under

häktningstiden, såsom redan sker, inleda ett

motivationsarbete för att få den häktade att upphöra

med t.ex. narkotikamissbruk. Detta bör dock bygga på

frivillighet.

Beträffande kraven på en lagreglerad rätt att

kontakta anhöriga och att låta sig biträdas av

advokat anser utskottet att det beredningsarbete som

regeringen aviserat i svaret till Europarådet bör

avvaktas innan riksdagen tar ställning i saken.

Vad slutligen gäller frågan om att kontakta den

läkare man själv önskar ansluter utskottet sig till

de överväganden regeringen gjort i svaret till

Europarådet. Gällande ordning på området får således

anses tillgodose de krav som rimligen kan ställas i

detta avseende.

Det anförda innebär sammanfattningsvis att

utskottet avstyrker motionerna Ju508 och Ju907 i här

aktuella delar.

Häktningsberedskapen

I motion Ju801 (m) förordas att den samordning av

häktningsberedskapen som sker under helgerna utökas

så att häktningsfrågorna även under vardagar bara

prövas av en domstol i beredskapsområdet. Vidare

föreslås att häktningsförhandling regelmässigt skall

ske i den ort där häktet finns.

År 1988 ändrades reglerna som avgör inom vilken tid

en anhållen person måste antingen släppas eller

begäras häktad. Ändringarna innebar att tidsfristen

förkortades. För att det skulle gå att hålla

fristerna infördes ett system med beredskap vid

domstolarna för att kunna hålla

häktningsförhandlingar även på helgerna.

Genom en lagändring år 1996 gjordes reglerna mer

flexibla. Den maximala tiden mellan gripande och

häktningsförhandling - fyra dygn - ändrades dock

inte (bet. 1995/96:JuU9).

Enligt 1 § förordningen (1988:31) om tingsrätternas

beredskap för prövning av häktningsfrågor skall

tingsrätterna ha beredskap på helgerna för att pröva

frågor om häktning. Av 2 § i förordningen framgår

att det ankommer på Domstolsverket att efter samråd

med Riksåklagaren dela in tingsrätterna i

beredskapsområden. Domstolsverket skall också utse

en tingsrätt att svara för samordningen av

beredskapen inom området.

Enligt 19 kap. 12 § RB skall vanliga regler om

forum i brottmål gälla även när domstolarna prövar

frågor om tvångsmedel. Det innebär att

häktningsförhandlingar i regel hålls i den tingsrätt

inom vars domkrets brottet förövats. Om det finns

särskilda skäl får frågor om häktning tas upp av

rätten i en annan ort än som eljest skulle ha skett.

Detta undantag kom till i syfte att ge den

tjänstgörande tingsrätten behörighet att pröva

häktningsfrågor inom hela beredskapsområdet (prop.

1986/87:112 s. 69).

Enligt regleringsbrevet för domstolsväsendet skall

Domstolsverket vara en drivande och stödjande kraft

i reformarbetet som framför allt skall bedrivas i

syfte att säkerställa en hög kvalitet i

domstolsverksamheten. I samband med omorganisationen

av Domstolsverket har det inrättats en

utvecklingsgrupp, som knutits till

utvecklingsenheten. Enligt vad utskottet erfarit är

frågan om att organisera prövningen av

häktningsfrågor på det sätt som förespråkas i

motionen aktuell inom ramen för utvecklingsgruppens

arbete. Planer på en sådan verksamhet finns i

Västmanlands län, där ett projekt skall inledas med

ökad samverkan mellan tingsrätterna.

Utskottet kan alltså konstatera att vissa planer

redan finns på en försöksverksamhet som går ut på

att pröva häktningsfrågor såsom motionären

föreslagit. Den förordade ordningen skulle kunna

innebära beaktansvärda rationaliseringsvinster,

vilket i och för sig framstår som positivt.

Utskottet kan därför känna viss sympati för

motionsönskemålet. Utskottet ser det emellertid

också som betydelsefullt att framtida reformer när

det gäller domstolarna har en så fast förankring som

möjligt på alla nivåer, inte minst ute i

domstolarna. Ett sätt att tillgodose detta intresse

är att ge utrymme för lokala initiativ, initiativ

som sedan följs upp och utvärderas. De planer som

finns när det gäller häktningsberedskapen i

Västmanlands län är ett exempel just på ett sådant

lokalt initiativ. Något uttalande från riksdagen bör

alltså inte göras. Utskottet avstyrker motion Ju801.

Satellit- och dataövervakning av transittrafik

I motion Ju222 (s) hävdas att lagstiftningen inte

får hindra att ny teknik används vid bekämpningen av

internationell organiserad varusmuggling.

Motionärerna nämner bl.a. att s.k. GPS-teknik skulle

kunna användas för att övervaka transittrafiken.

Buggningsutredningen har i sitt ovan nämnda

betänkande (SOU 1998:40 s. 355 f) beskrivit vad som

kommit att kallas för pejling. Med pejling avses att

ett objekt följs på avstånd med hjälp av ett

tekniskt hjälpmedel. Det tekniska hjälpmedel som

används kan bestå av en radiosändare som periodiskt

sänder ut radiosignaler. Sändaren kan exempelvis

fästas på ett fordon. Metoden används ibland av

polisen och är inte lagreglerad.

Buggningsutredningen har övervägt om det behövs en

lagreglering. Enligt utredningens uppfattning torde

det stå klart att den pejling som i dag används av

svensk polis och som innebär att utrustningen

placeras utanpå det objekt som skall pejlas inte

kräver lagstöd med hänsyn till bestämmelserna i 2

kap. regeringsformen. Utredningens slutsats blev att

någon reglering inte behövdes av den pejling som

polisen använder i dag.

Utredningen tog också upp frågan om att tillåta

pejling som går till så att utrustningen placeras

efter intrång i fordon, containrar etc. I denna del

intog utredningen den ståndpunkten att en sådan

ordning skulle innebära ett integritetsintrång som

skulle vara så allvarligt att en grundläggande

förutsättning för en reglering måste vara att det

finns ett väl dokumenterat behov av sådana åtgärder.

Utredningen konstaterade att det inte råder någon

entydig uppfattning om huruvida det verkligen finns

ett sådant behov. Vid sådant förhållande ansåg

utredningen att man borde avstå från att lägga fram

förslag om regler som skulle ge polisen rätt att vid

pejling göra intrång i annans egendom.

Utskottet noterar att Buggningsutredningen kommit

till slutsatsen att den spaningsmetod som

motionärerna förespråkar inte kräver lagändring.

Motionsönskemålet får anses tillgodosett genom de

möjligheter som finns till pejling. Utskottet kan

inte finna något behov av ytterligare utredning i

frågan, och utskottet avstyrker motion Ju222.

Distribution av vissa handlingar

I motion Ju811 (c) efterfrågas lagändringar

innebärande att handlingar som innehåller känsliga

uppgifter vid postbefordran alltid skall sändas med

rekommenderat brev. Motionären vill åstadkomma en

säkrare distribution av handlingar genom att utvidga

skyldigheten att använda delgivning.

Av 33 kap. 2 § RB följer att delgivning får

användas när rätten skall underrätta någon om

innehållet i en handling eller om något annat.

Delgivning skall användas om det är särskilt

föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med

den bestämmelse som reglerar en fråga om

underrättelse framgår att delgivning bör ske. I

övrigt bör delgivning tillgripas bara om det är

påkallat med hänsyn till omständigheterna.

En motsvarande regel gäller för de allmänna

förvaltningsdomstolarna, se 47 §

förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Av 1 § delgivningslagen (1970:428) följer att

delgivning normalt skall verkställas enligt lagen om

det i lag eller annan författning föreskrivs att

delgivning skall ske.

De olika sätten för delgivning framgår av 3 §

delgivningslagen. Ordinär delgivning regleras i 3 §

och innebär att handlingen sänds med post eller

överlämnas med bud eller på annat sätt till den som

söks, varvid som bevis om att denne mottagit

försändelsen begärs kvitto. Om det finns anledning

anta att sådant kvitto inte kommer att lämnas får

delgivning ske genom s.k. särskild postdelgivning,

vilket innebär att handlingen överlämnas till den

sökte i särskild ordning genom

postbefordringsföretag. Härutöver kan delgivning ske

bl.a. med hjälp av stämningsman eller genom

kungörelse.

Utskottet har från Posten inhämtat vissa uppgifter

om i vilken utsträckning brev försvinner vid

posthanteringen. Siffrorna avser år 1998. Under det

året förmedlades 3,4 miljarder vanliga brev. Av de

försändelser som reklamerades lyckades man återfinna

30 %. Resten - vilket motsvarar 10.000 brev - kunde

inte spåras. Dessa 10.000 brev motsvarar 0,029 % av

det totala antalet försändelser. När det gäller s.k.

ESS-brev, dvs. rekommenderade brev, kurirpost och

värdepost finns inga siffror om det totala antalet

sådana försändelser. I denna kategori försvann 340

brev.

Utskottet anser att det problem som motionären tar

upp inte bör lösas inom ramen för

delgivningsreglerna. Delgivning syftar nämligen till

att åstadkomma bevisning om att den sökte verkligen

fått försändelsen i fråga. Frågan om det finns skäl

att utvidga skyldigheten att använda delgivning

eller inte kan utskottet bara besvara såvitt gäller

författningar inom det egna beredningsområdet.

Enligt utskottets uppfattning har det inte

framkommit något som talar för att reglerna om

delgivning i exempelvis rättegångsbalken eller

förvaltningsprocesslagen skulle behöva ändras.

Utskottet är inte heller berett att förorda att det

i delgivningslagen - som alltså enbart reglerar

själva verkställandet av delgivningen - införs

regler om vilken typ av handlingar som skall delges.

Denna fråga bör även i framtiden vara en fråga som

regleras utanför delgivningslagen. Ett bifall till

motionsyrkandet skulle alltså innebära en

systemfrämmande förändring. Avslutningsvis kan

anmärkas att ingenting hindrar domstolarna eller

andra myndigheter från att sända känsliga handlingar

i rekommenderade brev, om man bedömer att detta är

ändamålsenligt. Med det anförda avstyrker utskottet

motion Ju811.

Medborgarvittnen

I motion Ju918 (mp) förordas ett system med

medborgarvittnen som bör få till uppgift att

övervaka gripandet av misstänkta.

Enligt lagen (1981:324) om medborgarvittnen får en

kommun i syfte att tillgodose allmänhetens intresse

av insyn i polisverksamheten utse trovärdiga

personer att som medborgarvittnen följa polisens

verksamhet. Lagen ger kommunerna en rätt men inte en

skyldighet att utse medborgarvittnen.

Här kan även nämnas bestämmelsen i 23 kap. 10 RB.

Enligt den skall såvitt möjligt ett av

undersökningsledaren anmodat trovärdigt vittne

närvara under förhör.

Utskottet har tidigare haft anledning att uttala

sig i frågan om medborgarvittnen. Senast skedde det

hösten 1990 (bet. 1990/91:JuU1 s. 34). Utskottet

noterade då att en ordning med medborgarvittnen

funnits i Göteborg sedan 30 år. I andra städer,

bl.a. Stockholm, hade en ordning med

medborgarvittnen tillämpats i varierande

utsträckning. Utskottet framhöll att

medborgarvittnen kunde medverka till att trygga

rättssäkerheten och stärka förtroendet för

polisverksamheten samt - inte minst - vara en

garanti mot obefogade anmälningar mot

befattningshavare inom poliskåren. Utskottet vidhöll

en positiv grundsyn till ett vidgat bruk av systemet

med medborgarvittnen men konstaterade samtidigt att

det ankom på de enskilda kommunerna att fatta beslut

i saken.

Utskottet vidhåller sin positiva grundinställning

till medborgarvittnen men är alltjämt av den

uppfattningen att det ankommer på kommunerna att

fatta beslut om man skall utse några sådana eller

inte. Utskottet avstyrker motion Ju918 i här aktuell

del.

Forumreglerna i tvistemål

I motion Ju804 (v) begärs en översyn av reglerna om

forum i tvistemål. Motionärerna ifrågasätter om

dagens regler gör det möjligt att i Sverige pröva

anspråk som avser skadestånd på grund av

krigsförbrytelser och andra grova kränkningar av

mänskliga rättigheter.

Motionsönskemålet rör i första hand frågan om

svensk domstols behörighet. Bestämmelserna i RB

reglerar inte den frågan direkt. Vissa bestämmelser

i ämnet finns däremot i lagen (1998:538) om domstols

internationella behörighet och om verkställighet av

utländska domar enligt Brysselkonventionen och i

lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde

till Luganokonventionen. Luganokonventionen har

ratificerats av EU:s samtliga nuvarande

medlemsstater och av EFTA-staterna Island, Norge och

Schweiz. Brysselkonventionen kan endast tillträdas

av EU:s medlemsstater. Båda konventionerna gäller

som lag här i landet.

Enligt båda konventionerna kan en talan avseende

skadestånd utanför avtalsförhållanden mot den som

har hemvist i en konventionsstat väckas i en annan

konventionsstat vid domstolen i den ort där skadan

inträffade.

För det fall någon konventionsbaserad lag inte är

tillämplig gäller som huvudregel att en tvist är

underkastad svensk domsrätt, om svensk lag anvisar

ett forum här i landet. Reglerna om forum i

tvistemål innebär - såvitt nu är aktuellt - i

huvudsak följande.

Enligt 22 kap. 1 § RB får talan mot den misstänkte

om enskilt anspråk i anledning av brott föras i

samband med åtal för brottet. Om talan inte förs i

samband med åtalet skall talan föras i den för

tvistemål stadgade ordningen. Det sistnämnda innebär

att svarandens hemvist avgör i vilken domstol talan

skall föras.

Mot den som inte har känt hemvist vare sig inom

eller utom riket får talan väckas där han uppehåller

sig. Om den sökte är svensk medborgare som

uppehåller sig utom riket eller om hans uppehållsort

är okänd, kan talan mot honom föras där han inom

riket senast haft hemvist eller uppehållit sig.

Mot den som inte har känt hemvist inom riket får, i

fråga om tvist som gäller betalningsskyldighet,

talan föras där vederbörande har egendom.

En talan i anledning av en skadegörande handling

får vidare tas upp i den ort där handlingen företogs

eller där skadan uppkom.

Det anförda innebär - såvitt gäller utländska

medborgare med hemvist utomlands - att en talan som

enbart avser skadestånd på grund av brott begånget

utomlands i praktiken inte kan föras här.

När det gäller verkställighet av domar är

huvudregeln den att domar som meddelats i en annan

stat inte erkänns, om det inte finns någon

överenskommelse om annat. De ovan nämnda Bryssel-

och Luganokonventionerna innehåller bl.a.

bestämmelser om erkännande av utländska domar på

privaträttens område.

Utskottet håller i och för sig med motionärerna om

att skadestånd många gånger är en viktig sanktion

för att en målsägande skall få upprättelse. När det

gäller motionsönskemålet vill dock utskottet erinra

om att redan gällande regler ger en möjlighet att

föra en skadeståndstalan här under förutsättning att

åtalet prövas här. Att föra en skadeståndstalan i

den aktuella typen av mål utan samband med ett åtal

framstår emellertid av flera skäl som orealistiskt,

bl.a. skulle målsäganden inte ha den fördel i fråga

om utredningen om den skadegörande handlingen som

samordningen med ett åtal normalt sett innebär.

Härtill kommer att en sådan dom med stor sannolikhet

endast skulle kunna verkställas i stater inom EU

eller i Norge, Island och Schweiz. Mot denna

bakgrund är utskottet inte berett att förorda att

ett utredningsarbete sätts i gång i frågan. Motion

Ju804 avstyrks.

Bemötande av vittnen och målsägande i

domstol

Motionerna

I flera motioner föreslås olika åtgärder för att

åstadkomma ett bättre bemötande av vittnen och

målsägande i domstol. I motionerna Ju402 och Ju404

(båda fp) begärs en översyn av reglerna i syfte att

åstadkomma en höjning av ersättningen för framför

allt förlorad arbetsinkomst. I motionerna Ju404 och

Ju910 (kd) föreslås inrättandet av väntrum för

vittnen och målsägande. I motion Ju404 förordas

dessutom att utbildningen i hithörande ämnen för

personal inom rättsväsendet ökas och att information

till målsägande och vittnen om hur rättegången

kommer att gå till lämnas redan i kallelsen till

förhandlingen. I motionen begärs också att staten

ekonomiskt skall stödja en verksamhet med en

koordinator för vittnesstödsprojekt i varje län. I

motion Ju916 (m) begärs lagstiftning med

utgångspunkt i departementspromemorian Vittnen och

målsägande i domstol (Ds 1995:1), bl.a. efterfrågas

en möjlighet för domstol att förordna en stödperson

för särskilt utsatta vittnen. I motion Sf608 (c)

förordas i mer allmänna ordalag ett bättre skydd för

utsatta vittnen.

Bakgrund

Enligt 36 kap. 24 § RB har vittnen rätt till

ersättning för inställelse. Vittnen och målsägande

som åberopats av åklagaren har rätt till ersättning

av allmänna medel. I dessa fall fastställs

ersättningen enligt föreskrifter som regeringen

meddelar. Sådana föreskrifter finns i förordningen

(1982:805) om ersättning av allmänna medel till

vittnen, m.m. Ersättning kan betalas för kostnader

för resa och uppehälle. Den kan även avse förlorad

arbetsinkomst eller annan ekonomisk förlust.

Ersättningen för förlorad arbetsinkomst får

bestämmas till det belopp som svarar mot den

faktiska förlusten, dock högst 300 kr per dag. All

ersättning enligt förordningen i fråga är skattefri.

I departementspromemorian Vittnen och målsägande i

domstol föreslås bl.a. att den maximala ersättningen

för förlorad inkomst höjs till 600 kr.

Domstolsverket har på regeringens uppdrag tagit

fram ett åtgärdsprogram som syftar till att

förbättra domstolarnas bemötande av vittnen och

övriga som kommer i kontakt med domstolen. Rapporten

överlämnades till regeringen i juli 1998. I den

föreslås bl.a. att frågan om vittnesersättningens

storlek tas under nytt övervägande.

I den nyss nämnda promemorian Vittnen och

målsägande i domstol diskuteras också bl.a. hur

domstolsmiljön skall kunna göras mer anpassad för

målsägande och vittnen. Det bör enligt promemorian

inte vara obligatoriskt för domstolarna att inrätta

särskilda väntrum för målsägande och vittnen i de

nuvarande domstolsbyggnaderna. När domstolsbyggnader

byggs om bör man dock ägna frågan uppmärksamhet.

Tills vidare bör enligt promemorian domstolarna ha

beredskap för att ordna ett avskilt väntrum när

behovet uppstår. I promemorian föreslås vidare att

det införs en möjlighet för domstolarna att för

vissa särskilt utsatta vittnen förordna en

stödperson, ett s.k. vittnesbiträde.

I promemorian Domstolsförfarandet - Förslag till

förbättringar (Ds 1997:7) föreslås

författningsändringar som gör det möjligt att fatta

beslut om ersättning till vittnen m.fl. på rättens

kansli i stället för - såsom sker i dag - inne i

sessionssalen. Bakgrunden till förslaget är bl.a.

att det inte sällan är plågsamt för målsägande och

vittnen att inför publik behöva redogöra för sina

ersättningsanspråk och få dem ifrågasatta.

I regleringsbrevet för år 1998 har regeringen gett

Domstolsverket i uppdrag att i samråd med

representanter för domstolarna ta fram en

utbildningsplan som syftar till en utvidgad och

breddad kompetensutveckling hos domstolsanställda.

Uppdraget skall redovisas senast den 1 juli 1999.

Brottsofferutredningen har i betänkandet

Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU

1998:40) föreslagit att det till domstolens

kallelser bör fogas information bl.a. om hur

rättegången kommer att gå till. Vid domstolarna bör

vidare utses någon eller några personer som är

ansvariga för att besvara frågor från målsägande och

vittnen. Domstolslokalerna bör enligt utredningen

utformas så att målsägande och vittnen inte behöver

konfronteras med den tilltalade. Domstolarna bör

också se till att det finns personal i eller i

anslutning till väntrummen och i större utsträckning

ge expeditionsvakterna arbetsuppgifter som rör

bemötande av målsägande och vittnen.

Domstolsverket har påbörjat en samlad översyn av

samtliga de kallelser och andra handlingar som

domstolarna tillställer enskilda.

Vidare har Domstolsverket i det ovan nämnda

åtgärdsprogrammet föreslagit att det i utbildningen

och fortbildningen för samtliga personalkategorier

vid domstolarna införs beteendevetenskapliga moment

och annan utbildning om brottsofferfrågor samt

utbildning i invandrarfrågor.

Domstolsverket förordar också att det i

allmänhetens utrymmen vid alla domstolar bör finnas

ett relevant och aktuellt informationsmaterial. Vid

de domstolar där detta inte redan finns bör en eller

flera personer särskilt ges i uppgift att ansvara

för informationsmaterialet. Målsägande och vittnen

bör tillställas information om rättegångsförfarandet

m.m. med kallelsen. Domstolsverket har för avsikt

att utarbeta ett informationsblad till vittnen.

I åtgärdsprogrammet rekommenderas dessutom att alla

domstolar - om möjligt - bör utse någon eller några

personer som ansvariga för att besvara frågor från i

första hand målsägande och vittnen men även andra

enskilda som har frågor om inställelse m.m. På samma

sätt bör personal, företrädesvis expeditionsvakter,

i större utsträckning än vad som är fallet i dag ges

arbetsuppgifter rörande bemötandet av målsägande och

vittnen m.fl.

Domstolsverket rekommenderar även att

domstolslokalerna vid om- och tillbyggnader

förbättras kontinuerligt, bl.a. såtillvida att

enskildas behov av att vänta i separata rum beaktas.

Verket rekommenderar domstolarna att fortlöpande

överväga om fördelningen av separata rum mellan

olika användarkategorier är ändamålsenlig och härvid

särskilt beakta målsägandes och vittnens behov.

Vidare bör domstolarna ombesörja att de separata

rummen är tydligt skyltade och att om möjligt tillse

att personal, som kan ge service åt besökare och

bl.a. upplysa om separata väntrum, finns i eller i

direkt anslutning till allmänhetens utrymmen. Av

kallelsen till domstolen bör framgå bl.a. att en

möjlighet att vänta i separata rum finns.

Avslutningsvis föreslås i åtgärdsprogrammet att en

försöksverksamhet inleds med vittnesstöd vid

domstolar i ett län med en gemensam administration

av verksamheten. Koordinatorn anlitas av

Domstolsverket på uppdragsbasis. Försöksprojektet

genomförs i samarbete mellan Domstolsverket och

Brottsofferjourernas riksförbund och bör pågå under

ett år.

En sammanfattning av åtgärdsprogrammet har

distribuerats till domstolarna i juli 1998.

Justitieministern har i ett frågesvar i riksdagen

den 4 februari (fråga 1998/99:298) anknutit till den

beskrivna försöksverksamheten och upplyst att en

koordinator med ansvar för administrationen och

samordningen av vittnesstödet i domstolarna i

Jönköpings län har anställts. Hon nämnde vidare att

flera vittnesstödsprojekt drivs ute i landet med

stöd av medel från Brottsofferfonden.

Regeringen har anslagit medel till två

försöksverksamheter i syfte att förbättra stödet

till brottsoffer och vittnen. I den ena verksamheten

skall en av Brottsoffermyndigheten anställd

samordnare verka för ett förbättrat stöd inom ett

större geografiskt område, bl.a. genom att ideell

verksamhet stöds. I det andra projektet skall en av

Brottsofferjourernas riksförbund anställd person -

en länsassistent - verka för att brottsoffren ges

förbättrat stöd inom ramen för brottsofferjourernas

verksamhet (se bet. 1998/99:JuU1 s. 52 f). Utskottet

har inhämtat att verksamheterna nu påbörjats.

Utskottet tog våren 1997 ställning till yrkanden

liknande de nu aktuella (bet. 1996/97:JuU19 s. 5).

Utskottet ansåg efter att ha noterat att frågorna

var aktuella i den då arbetande

Brottsofferutredningen att det inte fanns anledning

att ta något initiativ i frågan.

Enligt vad utskottet erfarit bereds inom

Justitiedepartementet för närvarande frågan om

ändrade regler för ersättning till vittnen m.fl.

När det gäller Brottsofferutredningen kan en

proposition förväntas bli lämnad till riksdagen

under hösten.

Utskottets bedömning

Utskottet vill inledningsvis särskilt framhålla att

en rättssäker och effektiv brottmålsprocess

förutsätter att allmänheten medverkar vid

utredningen om brott. Rättsordningens fundament

rubbas om allmänheten av olika skäl inte vill, kan

eller vågar medverka. Vad så gäller

motionsönskemålen håller utskottet med motionärerna

när det gäller vikten av att vittnen och målsägande

bemöts på ett bra sätt i domstolarna. Utskottet kan

vidare konstatera att en rad förslag som syftar till

att förbättra bemötandet i domstolarna har arbetats

fram och bereds. Utskottet noterar också att en stor

del av de åtgärder som Domstolsverket föreslagit i

åtgärdsprogrammet kan genomföras utan lagstiftning.

Här tänker utskottet särskilt på frågorna om

domstolslokalernas utformning och på frågan om

vilken information som kallelser till vittnen och

målsägande bör innehålla. Utskottet utgår från att

domstolarna beaktar de rekommendationer som ges i

åtgärdsprogrammet. Det är härtill glädjande att

Domstolsverkets eget arbete i fråga om kallelserna

kommit i gång.

I de delar där det pågående reformarbetet kräver

författningsändringar - exempelvis i fråga om

möjligheterna att förordna stödpersoner - saknar

utskottet anledning att utgå från annat än att

beredningen sker med största möjliga skyndsamhet;

beredningen bör dock inte föregripas.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

Ju402, Ju404, Ju910, Ju916 och Sf608 i här aktuella

delar.

Anlitande av psykologer inom rättsväsendet

I motion Ju403 (kd) yrkas att aktivt stöd av bl.a. ekonomisk

art skall lämnas åt Institutet för Forensisk

Psykologi.

Utskottet behandlade ett liknande motionsyrkande

våren 1998 (bet. 1997/98:JuU24 s. 21 f). För en

utförlig redovisning av vad som gäller bl.a. i fråga

om användning av sakkunniga i rättegångar och det

projekt som motionen tar sikte på kan därför

hänvisas dit. Sammanfattningsvis går projektet ut på

att Stockholms Universitet Holding AB, Sveriges

Psykologförbund och Psykologiska Institutionen vid

Stockholms universitet skall bilda ett bolag med

namnet Institutet för Forensisk Psykologi

Aktiebolag. Bolagets affärsidé är att systematisera

formerna för hur adekvat psykologisk kunskap,

kompetens och forskning tillförs rättsväsendets

olika delar. Målsättningen för bolaget skall vara

att huvuddelen av de sakkunniguppdrag som lämnas av

rättsväsendet till psykologer skall förmedlas av

bolaget. Den övergripande tanken är att

rättsväsendet alltid skall anlita psykologer av

erkänt hög kompetens.

Utskottet anförde att frågan om huruvida en

psykolog som anlitas som sakkunnig i ett mål eller

ärende har erforderlig kompetens för sitt uppdrag är

en fråga som måste bedömas av den myndighet eller

domstol som anlitar honom. När det gäller psykologer

som anlitas av domstol ansåg utskottet att det

förtjänade att framhållas att domstolen alltid måste

avgöra målet på grundval av vad den finner bevisat

och alltså aldrig kan vara bunden av en sakkunnigs

uppfattning. Det nu anförda hindrade inte att

utskottet delade motionärernas uppfattning att

psykologer, som anlitas av rättsväsendet som

sakkunniga, bör vara väl skickade för sitt uppdrag.

Att olika initiativ tas av enskilda och myndigheter

för att höja kompetensen bland dessa psykologer

ansåg utskottet böra välkomnas. Vad gäller

Institutet för Forensisk Psykologi Aktiebolag ansåg

utskottet att det inte fanns tillräckligt underlag

för att ta ställning till om staten bör stödja

bolagets verksamhet. Med det anförda avstyrkte

utskottet den då aktuella motionen.

Utskottet har inhämtat att någon verksamhet i

bolaget ännu inte kommit i gång. Stöd har sökts hos

Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet,

men något svar har ännu inte erhållits.

Utskottet gör samma bedömning nu som förra våren,

och utskottet avstyrker motion Ju403.

Barn som offer för brott

I motion Ju905 (kd) efterfrågas ett ökat stöd till

barn som utsatts för sexuella övergrepp. Motionären

hävdar också att riksdagen bör uttala att barnets

uppgifter vid exempelvis vårdnadstvister skall

tillmätas den allra största betydelse.

Utskottet har den 25 mars 1999 tillstyrkt ett

regeringsförslag som bl.a. tar sikte på reglerna om

inom vilken tid en ansökan om brottsskadeersättning

måste lämnas in (bet. 1998/99:JuU20). Förslaget

innebär att i de fall där förundersökning har

inletts skall en ansökan om brottsskadeersättning

göras inom två år från det att förfarandet hos

polis, åklagare och domstol avslutats. I de fall där

förundersökning inte har inletts skall ansökan göras

inom två år från brottet. Om det finns synnerliga

skäl skall Brottsoffermyndigheten kunna pröva en

ansökan även om den kommit in för sent. Vidare

föreslås en lagändring som innebär att

preskriptionstiden för anspråk på

brottsskadeersättning skall vara densamma som när

skadestånd begärs av gärningsmannen. Avsikten med

förslagen är att ge brottsoffren längre tid på sig

att söka brottsskadeersättning.

I en promemoria som utarbetats inom

Justitiedepartementet föreslås en lag om särskilt

målsägandebiträde. Enligt förslaget skall - om det

inte är obehövligt - ett särskilt målsägandebiträde

förordnas när en vårdnadshavare kan misstänkas ha

begått brott mot den underårige och det kan följa

fängelse på brottet. Detsamma föreslås gälla om det

kan antas att vårdnadshavaren på grund av sitt

förhållande till den som kan misstänkas ha begått

ett sådant brott inte kommer att ta till vara den

underåriges rätt. Tanken är att det särskilda

målsägandebiträdet skall överta vårdnadshavarens

befogenheter att fatta beslut som rör barnet.

Befogenheterna begränsas till de frågor som upp-

kommer under förundersökningen och i rättegången,

t.ex. när det gäller läkarundersökning och

polisförhör och till att föra skadeståndstalan.

Syftet med förslaget är att stärka rättssäkerheten

för sådana underåriga som utsatts för brott av en

närstående person.

Promemorian har remissbehandlats och en proposition

avses att bli lämnad till riksdagen under våren.

Den 10 december 1998 beslutade regeringen att en

parlamentarisk kommitté skall tillkallas med uppdrag

att utreda frågan om barnmisshandel och därmed

sammanhängande frågor (dir. 1998:105). Utredningen

skall bl.a. redovisa de behov av kunskaper och stöd

som personal inom förskoleverksamheten, skola och

barnomsorg har i syfte att förbättra deras arbete

med barn som utsatts för eller misstänks vara

utsatta för misshandel. Utredningen skall vidare

överväga och föreslå olika insatser för att

förbättra socialtjänstens arbete med barn som

utsatts för misshandel och med deras familjer.

Dessutom skall utredningen kartlägga polisens och

åklagarnas handläggningstider och metoder för

arbetet med barnmisshandelsutredningar samt lämna

förslag till åtgärder som kan krävas för att arbetet

skall effektiviseras och - om det behövs - för att

kvaliteten på utredningarna skall höjas.

Utredningsuppdraget skall i sistnämnda del

redovisas före utgången av år 1999. I övrigt skall

uppdraget redovisas senast den 31 mars 2001.

Här kan även nämnas att justitieministern nyligen i

ett frågesvar (fråga 1998/99:434) om barns

rättssäkerhet uttalat sig i hithörande frågor. Hon

anförde bl.a. att det är viktigt att

brottmålsutredningar som rör barn handläggs snabbt,

inte minst när ett barn misstänks ha blivit utsatt

för ett brott. Hon hänvisade också till att

regeringen i budgetpropositionen uttalat att en

skyndsam handläggning är särskilt nödvändig när det

gäller övergrepp mot barn. Hon anförde vidare att

det å andra sidan är viktigt att komma ihåg att

misstankar om brott mot barn av många skäl ofta är

komplicerade till sin karaktär och svåra att utreda

och att det därför är viktigt att tillräcklig tid

ges för att arbetet skall kunna genomföras på ett

rättssäkert sätt. En annan omständighet som spelar

in är att det ställs särskilda krav på utredningar

som rör barn, exempelvis i fråga om samverkan mellan

myndigheter.

Utskottet har inhämtat att det under ledning av

Riksåklagaren pågår ett arbete för att utveckla

metoderna för utredningsarbetet när det gäller

sexuella övergrepp mot barn.

Socialstyrelsen bedriver ett arbete som syftar till

att ge ökad kunskap och förståelse för de problem

som sexuella övergrepp orsakar och för

myndigheternas handläggning av enskilda ärenden. Som

ett led i det arbetet publicerade Socialstyrelsen i

februari i år ett antal rapporter i dessa ämnen.

Rapporterna finns tillgängliga på Internet.

Ytterligare tio rapporter skall publiceras. Enligt

vad utskottet inhämtat är avsikten att

Socialstyrelsen någon gång i höst skall ta ställning

till hur man skall ersätta de allmänna råd som

tidigare funnits i ämnet.

När det gäller frågan om tilltron till barns

utsagor kan nämnas att det i 35 kap. 1 § RB

föreskrivs att rätten efter en samvetsgrann prövning

av allt som förevarit i målet skall avgöra vad som

är bevisat. I Sverige råder således fri

bevisprövning.

Utskottet håller med motionären om att det är

viktigt att barn som utsatts för sexuella övergrepp

ges bästa tänkbara stöd. Det av utskottet nyligen

tillstyrkta lagförslaget rörande

brottsskadeersättning innebär också att

möjligheterna till ersättning förbättras. När det

gäller barnets ställning i rättsprocessen vill

utskottet - utan att föregripa det arbete som pågår

i Regeringskansliet - påpeka att den aviserade

propositionen om barns rätt till målsägandebiträde

kan förväntas innebära att barn som utsatts för

brott från anhöriga får ett ökat stöd. Även i övrigt

pågår på flera håll arbete i den av motionären

efterfrågade riktningen. Något behov av ett

initiativ från riksdagen för att få till stånd

ytterligare åtgärder kan utskottet för närvarande

inte se. Utskottet avstyrker motion Ju905 i denna

del.

Vad härefter gäller frågan om hur värderingen av

barns utsagor bör ske i domstolarna vill utskottet

klargöra att detta även i framtiden bör vara en

fråga för domstolarna att avgöra. Riksdagen bör inte

göra något uttalande i frågan. Motion Ju905 i denna

del avstyrks.

Övrigt

Elektroniska anslagstavlor

Våren 1998 beslutade riksdagen på utskottets

hemställan (bet. 1997/98: JuU11, rskr. 149) att anta

en lag om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Med

elektronisk anslagstavla förstås i lagen en tjänst

för förmedling av elektroniska meddelanden. Lagen

innebär att den som tillhandahåller en elektronisk

anslagstavla skall ha uppsikt över den.

Tillhandahållaren skall vidare vara skyldig att

lämna användare av tjänsten viss information och att

ta bort vissa slag av straffbara meddelanden. Om

tillhandahållaren inte lämnar föreskriven

information eller om han försummar sin skyldighet

att ta bort vissa meddelanden kan han straffas.

I flera motioner tas upp olika frågor om

elektroniska anslagstavlor. I motionerna K231 (fp),

K282 (m) och T818 (m) begärs sålunda att den nyss

nämnda lagen skall upphävas. Motionärerna menar att

det är orimligt att tillhandahållaren skall

kontrollera vad som finns på anslagstavlan. De

hävdar dessutom att lagen utgör en särlagstiftning

för brott begångna genom datakommunikation. I motion

T809 (kd) begärs en ändring av lagen så att ett

system med ansvarig utgivare införs motsvarande det

som gäller i dag för bl.a. tidningar.

I samband med att utskottet tog ställning till

regeringens förslag om en lag om ansvar för

elektroniska anslagstavlor hade utskottet anledning

att uttala sig i de nu väckta frågorna.

I den proposition som föregick lagen berörde

regeringen frågan om särlagstiftning och anförde

bl.a. att det finns ett flertal exempel på att

elektroniska anslagstavlor använts för att sprida

meddelanden med ett innehåll som typiskt sett är

straffbart. Spridningen av meddelanden med hjälp av

elektroniska anslagstavlor omfattas självfallet av

gällande straffrättsliga regler. Om den som

förmedlar meddelanden med hjälp av en elektronisk

anslagstavla inte själv är att betrakta som

gärningsman, torde ansvar för förmedlaren ibland

kunna komma i fråga för medverkan till brott som

användaren gjort sig skyldig till genom spridning av

meddelandet. Det har emellertid visat sig svårt att

spåra de användare som ursprungligen avsänt det

straffbara meddelandet, varför det inte alltid är

säkert att brottsbalkens bestämmelser är

tillräckliga för att reglera ansvaret i dessa

situationer. Det har också visat sig att det finns

en brist på kontroll över de elektroniska

anslagstavlorna som kan utnyttjas för brottsliga

ändamål. Eftersom de elektroniska anslagstavlorna

medger att meddelanden med straffbart innehåll kan

nå ett stort antal personer och påverka framför allt

barn och ungdomar, är det angeläget att förhindra

att vissa slag av meddelanden sprids på detta sätt.

Det finns därför starka skäl att införa en

särreglering på området som syftar till att ge

tjänsterna en acceptabel struktur och som framför

allt klart fastställer tillhandahållarens ansvar för

förekomsten av vissa meddelanden.

Utskottet ansåg att det fanns ett klart behov av

att kunna begränsa spridningen av brottsliga

meddelanden genom elektroniska anslagstavlor. En

särskild reglering framstod som ett effektivt

komplement till de vanliga straffrättsliga reglerna

och borde kunna bidra till att utveckla

rättsmedvetandet på det IT-rättsliga området.

Vad härefter gällde frågan om tillhandahållarens

uppsikt över anslagstavlan anförde regeringen i

propositionen att som tillhandahållare av en

elektronisk anslagstavla anses den som kan bestämma

över tjänstens användning, inklusive de tekniska och

administrativa rutinerna.

Regeringen anförde vidare att utgångspunkten för

regleringen av uppsiktsplikten är att den som

tillhandahåller en elektronisk anslagstavla inte bör

få gå med på eller passivt se på när användare

missbrukar tjänsten. Hur en tillhandahållare

praktiskt skall förfara måste bedömas i varje

enskilt fall. Det kan t.ex. inte krävas att

tillhandahållaren ständigt aktivt kontrollerar varje

meddelande som sänds in till den elektroniska

anslagstavlan. Någon form av återkommande kontroll

borde dock fordras. Tillhandahållaren borde därför

regelbundet gå igenom innehållet i den elektroniska

anslagstavlan. Ett riktmärke borde vara att en

tjänst inte borde kunna lämnas utan tillsyn i mer än

en vecka. Avsikten är inte att tillhandahållare

skall drabbas på ett sådant sätt att deras

verksamhet i någon väsentlig mån försvåras eller att

uppkomsten av nya tjänster äventyras. Om mängden

meddelanden gör det svårt att läsa alla meddelanden

med en rimlig arbetsinsats eller till rimliga

kostnader vore ett rimligt sätt att uppfylla

uppsiktsplikten att med hjälp av en "klagomur" ge

användarna möjligheter att nå tillhandahållaren för

att påtala en eventuell förekomst av straffbara

meddelanden. Här kan även noteras att

tillhandahållaren för att kunna fullgöra sin

uppsiktsplikt har rätt att ta del av de meddelanden

som användare sänder in till anslagstavlan.

Utskottet ansåg att det med beaktande av de

uttalanden som gjordes i propositionen inte syntes

möta några avgörande praktiska hinder för en

tillhandahållare att fullgöra sin uppsiktsplikt.

Utskottet noterade också att lagförslaget inte

omfattade elektronisk post.

Vad slutligen gällde frågan om ansvariga utgivare

anförde regeringen att regleringen med ett

ensamansvar i tryckfrihetsförordningen (TF) och

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) bygger på att den

ansvarige förfogar över innehållet på ett mycket mer

konkret sätt och att ett ansvar därför kan

presumeras. Vidare bygger en sådan reglering på att

andra medverkande inte skall kunna hållas ansvariga.

En så ingripande reglering med krav på anmälan av

något som motsvarar ansvarig utgivare syntes därför

mindre lämpligt.

Här kan även nämnas att Mediekommittén i sitt

betänkande Grundlagsskydd för nya medier påpekade

att elektroniska anslagstavlor i vissa fall kunde

omfattas av bestämmelser i TF och YGL. Om en

elektronisk anslagstavla var ordnad så att

införingar som användare gör inte blir tillgängliga

för andra användare omedelbart utan först efter

någon åtgärd av den som tillhandahöll den

elektroniska anslagstavlan, kunde denna omfattas av

den s.k. databasregeln i 1 kap. 9 § YGL, under

förutsättning att tillhandahållaren var ett

massmedieföretag. Den elektroniska anslagstavlan

kunde också omfattas av den s.k. bilageregeln i 1

kap. 7 § TF, om det var ägaren till en periodisk

skrift som spred skriftens innehåll med hjälp av

anslagstavlan (SOU 1997:49 s. 172 f).

I de nu angivna situationerna gäller alltså

grundlagarnas ansvarsregler beträffande de

elektroniska anslagstavlorna. Under hänvisning

härtill undantogs, i tydlighetens intresse, tjänster

som omfattas av TF och YGL från lagens

tillämpningsområde.

Utskottet delade regeringens uppfattning att ett

straffrättsligt ensamansvar inte borde införas för

den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla.

En sådan konstruktion skulle för övrigt kunna

medföra att det inte blev möjligt att straffa de

användare som sänt in meddelanden med straffbart

innehåll till den elektroniska anslagstavlan. Den

straffsanktionerade skyldigheten att ta bort vissa

meddelanden måste anses bättre ägnad att tillgodose

lagstiftningens syfte att förhindra spridningen av

straffbara meddelanden genom datanät.

Utskottet anser inte att det framkommit någonting

som motiverar en annan ståndpunkt i de aktuella

frågorna än den utskottet intog våren 1998.

Utskottet anser alltså alltjämt att lagen om ansvar

för elektroniska anslagstavlor behövs och att något

straffrättsligt ensamansvar inte bör införas.

Utskottet avstyrker motionerna K231, K282, T818 och

T809 i här aktuella delar.

Tillståndskravet för allmän kameraövervakning

I motion Ju805 (s) begärs en ändring i lagen

(1998:150) om allmän kameraövervakning så att en

arbetsgivare som vill övervaka sina anställda måste

ha tillstånd för det även om övervakningen avser en

plats dit allmänheten inte har tillträde.

Lagen om allmän kameraövervakning antogs av

riksdagen våren 1998 (prop. 1997/98:64, JuU14, rskr.

170). Lagen innehåller bestämmelser om användningen

av övervakningsutrustning. Kameraövervakning kan

också användas som ett tvångsmedel inom ramen för en

förundersökning i brottmål. Regler om det finns i

lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning och i

lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål.

Bestämmelserna i lagen om allmän kameraövervakning

på det nu aktuella området innebär i huvudsak

följande. Det krävs tillstånd för att en

övervakningskamera skall få vara uppsatt så att den

kan riktas mot en plats dit allmänheten har

tillträde. Undantag gäller i flera fall, bl.a. när

övervakningen sker med en övervakningskamera som av

trafiksäkerhetsskäl eller för säkerheten i

arbetsmiljön är uppsatt på fordon, maskin eller

liknande för att förbättra sikten för föraren.

Tillstånd krävs inte heller om övervakningen sker på

områden som förklarats utgöra skyddsobjekt enligt

lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga

anläggningar m.m. Vidare gäller att polisen inte

behöver tillstånd för hastighetsövervakning.

Undantag från tillståndsplikten gäller också i vissa

fall vid olyckshändelser eller om det av särskild

anledning finns risk för allvarlig brottslighet och

syftet med övervakningen är att förebygga eller

förhindra brott.

I vissa fall krävs bara att en anmälan görs för att

allmän kameraövervakning skall få ske. Här rör det

sig bl.a. om banklokaler, postkontor och

butikslokaler. När det gäller butikslokaler krävs

dock bl.a. att övervakningen har till enda syfte att

förebygga eller avslöja brott och att den som avser

att bedriva övervakningen träffat en skriftlig

överenskommelse om saken med skyddsombudet,

skyddskommittén eller en organisation som företräder

de anställda på arbetsplatsen.

Det anförda har tagit sikte på fall där

övervakningen riktar sig mot en plats dit

allmänheten har tillträde. För övervakning av

platser dit allmänheten inte har tillträde gäller

den allmänna regeln i lagen att den som bedriver

övervakningen skall lämna upplysning om det genom

tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt.

Om ljud kan avlyssnas eller tas upp vid

övervakningen skall särskild upplysning lämnas om

detta.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över allmän

kameraövervakning av en plats dit allmänheten har

tillträde.

Den som bryter mot bestämmelsen om upplysningsplikt

kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Övervakningsutrustning som använts vid brott mot

lagen om allmän kameraövervakning skall förklaras

förverkad, om det inte är oskäligt.

Utskottet konstaterar att lagen om allmän

kameraövervakning innehåller bestämmelser om

upplysningsplikt och om straff för den som inte

iakttar den. Utskottet kan inte finna annat än att

reglerna fått en ändamålsenlig utformning. Motion

Ju805 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande domares bisysslor

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju408 och

1998/99:Ju806,

2. beträffande specialdomstolar

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju412 yrkandena 2 och 3,

res. 1 (m)

3. beträffande kroppsbesiktning

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju803, 1998/99:Ju903

yrkande 6 och 1998/99:Ju904 yrkande 14,

res. 2 (m)

4. beträffande buggning

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju802,

1998/99:Ju807, 1998/99:Ju903 yrkande 7 och

1998/99:Ju904 yrkande 16,

res. 3 (m, kd, fp)

res. 4 (mp)

5. beträffande behandlingen av

frihetsberövade personer

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju508 yrkandena

1-3

samt 1998/99:Ju907 yrkandena 3 och 4,

res. 5 (v)

6. beträffande häktningsberedskapen

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju801,

res. 6 (m)

7. beträffande satellit- och

dataövervakning av transittrafik

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju222,

8. beträffande distribution av vissa

handlingar

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju811,

res. 7 (c)

9. beträffande medborgarvittnen

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju918 yrkande 7,

10. beträffande forumreglerna i

tvistemål

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju804,

res. 8 (v)

11. beträffande bemötande av vittnen och

målsägande i domstol

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju402, 1998/99:Ju404

yrkandena 1-5, 1998/99:Ju910 yrkande 7,

1998/99:Ju916 yrkande 6 och 1998/99:Sf608

yrkande 5,

res. 9 (m, kd, c, fp)

12. beträffande psykologer inom

rättsväsendet

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju403,

13. beträffande barn som offer för brott

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju905 yrkandena 1 och 2,

res. 10 (kd)

14. beträffande elektroniska

anslagstavlor

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K231 yrkande 4,

1998/99:K282 yrkande 2, 1998/99:T809 yrkande 1

och 1998/99:T818 yrkande 8,

res. 11 (m, c, fp)

15. beträffande tillståndskravet för

allmän kameraövervakning

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju805.

Stockholm den 22 april 1999

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar

Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Ann-Marie Fagerström (s), Maud Ekendahl

(m), Morgan Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v),

Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia

Andreasson (mp), Siw Persson (fp), Göran Norlander

(s), Sven-Erik Sjöstrand (v) och Margareta Andersson

(c).

Reservationer

1. Specialdomstolar (mom. 2)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi står fast vid det principiella synsätt i fråga om

specialdomstolarna som utskottet gav uttryck för

under riksmötet år 1993/94, nämligen att

specialdomstolarna i möjligaste mån bör avskaffas.

Enligt vår uppfattning bör deras uppgifter övertas

av de allmänna domstolarna. Vid en sådan överföring

är det givetvis av stor vikt att man tar till vara

den kompetens som utvecklats vid specialdomstolarna.

Särskilt angeläget är det att avskaffa

Marknadsdomstolen som till höga kostnader avgör ett

begränsat antal mål och ärenden.

Regeringen bör alltså få i uppdrag att till

riksdagen återkomma med ett förslag om hur de

återstående specialdomstolarna skall kunna avvecklas

och deras uppgifter överföras till de allmänna

domstolarna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande specialdomstolar

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju412

yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 1.

2. Kroppsbesiktning (mom. 3)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser att det är av största vikt att polisen

förfogar över så effektiva medel som möjligt i

kampen mot den illegala narkotikahanteringen. Ett på

senare tid uppmärksammat problem rör den nya formen

av heroinförsäljning som utvecklats. Denna innebär

att heroinet säljs i inlindade kapslar som förvaras

i munnen. Vid ett polisingripande mot den som

innehar heroinet kan denne omedelbart svälja

kapslarna. Nuvarande regler om kroppsbesiktning

innebär att polisen inte har någon effektiv metod

för att säkra bevisning om narkotikainnehavet. För

att råda bot på denna brist anser vi att det bör

vara möjligt för polisen att i den nu beskrivna

situationen låta sjukvårdspersonal ge den misstänkte

kräkmedel. Visserligen kan en tvångsmedicinering av

detta slag vara diskutabel från etisk synpunkt, men

det bör framhållas att narkotikalangarna

systematiskt utnyttjar polisens

utredningssvårigheter.

Frågan om användning av kräkmedel som ett

tvångsmedel har utretts och beretts i

Regeringskansliet i flera år. Mot den bakgrunden kan

vi inte finna att det är rimligt att avvakta

resultatet av ytterligare ett nyligen påbörjat

utredningsarbete. Det bör ankomma på regeringen att

snarast till riksdagen återkomma med ett förslag i

enlighet med vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande kroppsbesiktning

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju803,

1998/99: Ju903 yrkande 6 och 1998/99:Ju904

yrkande 14 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 2.

3. Buggning (mom. 4)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind

(kd), Jeppe Johnsson (m) och Siw Persson (fp) anför:

Brottsligheten har blivit grövre, mer

gränsöverskridande och svårutredd, vilket ställer

nya krav på polisens arbetsmetoder och

spaningsarbete. Det är naturligtvis av central

betydelse för det framtida förtroendet för

rättsstaten att polisen kan hävda sig gentemot såväl

internationella, välorganiserade brottslingar som

mot den nationella kvalificerade brottsligheten.

Senare års datorisering och IT-utveckling har

utnyttjats av brottslingar men också visat sig vara

värdefulla hjälpmedel i polisens arbete, på samma

sätt som det internationella polissamarbetet som är

under uppbyggnad inom ramen för Schengensamarbetet

och EU. Ytterligare satsningar måste nu till för att

polisen i större utsträckning än hittills skall

kunna utnyttja den nya tekniken på ett än mer

effektivt sätt. Det handlar bl.a. om att förse

polisväsendet med fler moderna datorer och att öka

IT-medvetenheten inom polisen genom vidareutbildning

och andra kompetenshöjande åtgärder.

Ett sätt att ytterligare höja effektiviteten i

brottsbekämpningsarbetet är att fullt ut utnyttja de

möjligheter som polisen redan i dag har att efter

tillstånd av domstol använda tvångsmedel som hemlig

telefonavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig

kameraövervakning. Härtill kommer de - om än

omstridda - möjligheter som införts att upprätta

dataregister inom polisen, tullen och

skattekriminalen över misstänkta och icke misstänkta

personer.

Inom Regeringskansliet bereds för närvarande

Buggningsutredningens (SOU 1998:46) förslag om att

införa buggning som ett nytt straffprocessuellt

tvångsmedel att använda vid förundersökning angående

brott som har ett minimistraff på fyra års fängelse,

grovt narkotikabrott och grov varusmuggling avseende

narkotika samt vid försök, förberedelse och

stämpling till nu nämnda brott.

De förhållanden som rådde när utredningen kom fram

till sina förslag är i viss mån annorlunda i dag. Ny

och alltmer omfattande dataregisterlagstiftning har

införts på det nationella planet i Europa.

Europolsamarbetet går snart in i ett operativt

skede, och EU kommer snart att anta en konvention om

rättshjälp mellan medlemsstaterna, där hemlig

teleavlyssning är en komponent. I vårt land förs en

viktig och engagerad debatt om åsiktskontroll och

registrering av enskilda, vilket bl.a. resulterat i

beslutet att tillsätta en granskningskommission.

Mot denna bakgrund framstår det som nödvändigt att

beslut om buggning föregås av ytterst omsorgsfulla

överväganden. Bland annat behöver klargöras hur man

bäst skall förfara för att undvika kränkning av

oskyldigas integritet och hur man skall handskas med

inhämtat material som inte är av primärt intresse

för den aktuella undersökningen.

Buggningsutredningens förslag är från

brottsbekämpningssynpunkt vällovliga men innebär

ofrånkomligen ett stort intrång i den personliga

integriteten och kan som förslaget nu ser ut leda

till att många personer oavsiktligt kommer att

avlyssnas. Handhavandet av denna

"överskottsinformation" kräver enligt vår mening

ytterligare överväganden. Vidare kan ifrågasättas om

det kommer att vara möjligt att över huvud taget

bortse från sådan "extra" information.

Tekniken är ett viktigt kompletterande instrument

för polisen men den förutsätter också att det finns

tillräckligt med personal som kan avsättas för att

bearbeta materialet på ett rättssäkert sätt. En

påtagligt försvagad poliskår, som den nuvarande, är

en dålig garant för att de tekniska landvinningarna

tas till vara på bästa sätt.

Som framgått ovan anser vi att den moderna tekniken

skall utnyttjas effektivt i det brottsbekämpande

arbetet. Men statsmakternas önskemål om en effektiv

brottsbekämpning måste emellertid alltid vägas mot

den enskildes motstående intresse av skydd för den

personliga integriteten. Även om frågor rörande

skyddet för den personliga integriteten har

diskuterats i Sverige har det knappast förekommit

någon generell diskussion av mer ingående slag om

grunderna för detta skydd eller var tyngdpunkten

skall ligga när två motstående intressen väger i

stort sett jämt. I lagstiftningen har denna fråga

hittills lösts från fall till fall och då i regel

med resultatet att statsmakternas intresse av en

effektiv brottsbekämpning har ansetts väga tyngst.

Den förhärskande uppfattningen är emellertid att det

nuvarande integritetsskyddet inte är tillräckligt

starkt. En viktig anledning till detta är att det i

Sverige fortfarande saknas en generell personrätts-

eller integritetsskyddslagstiftning. Bestämmelser av

betydelse för integritetsskyddet återfinns i stället

i internationella konventioner som Sverige har

anslutit sig till, i regeringsformen och i

skyddsregler i vanlig lag.

Vad som nu krävs innan ytterligare steg tas i

riktning mot vad som på mer eller mindre goda

grunder skulle kunna uppfattas som ett

övervakningssamhälle är att regeringen inom ramen

för en särskild utredning tar ett samlat grepp om

integritetsfrågorna och väger dessa mot kraven på

effektivitet i brottsbekämpningen. Riksdagen bör ge

regeringen i uppdrag att snarast tillsätta en

utredning med denna inriktning. Det sagda innebär

att vi ställer oss bakom motionerna Ju807, Ju903 och

Ju904 i här aktuella delar. Motion Ju802 bör däremot

inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande buggning

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju807,

1998/99: Ju903 yrkande 7 och 1998/99:Ju904

yrkande 16 samt med avslag på motion

1998/99:Ju802 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 3.

4. Buggning (mom. 4)

Kia Andreasson (mp) anför:

Jag anser att det inte går att förena ett system som

tillåter buggning med ett starkt skydd för den

personliga integriteten. Här tänker jag särskilt på

de problem som uppkommer när det gäller hanteringen

av överskottsinformation och det intrång i hus och

rum som buggningen förutsätter. Jag anser därför att

Buggningsutredningens förslag inte bör läggas till

grund för lagstiftning. Beredningen av ärendet i

Regeringskansliet bör avbrytas.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande buggning

att riksdagen

dels avslår motionerna 1998/99:Ju802,

1998/99:Ju807, 1998/99:Ju903 yrkande 7 och

1998/99:Ju904 yrkande 16,

dels som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i reservation 4.

5. Behandlingen av frihetsberövade personer

(mom. 5)

Yvonne Oscarsson (v) och Sven-Erik Sjöstrand (v)

anför:

Vi anser att det krävs en rad förändringar för att

förbättra situationen för dem som frihetsberövats.

Så fort någon blivit berövad friheten bör han eller

hon ha rätt att ta vissa kontakter med omvärlden. Vi

håller med Europarådets tortyrkommitté om att den

svenska lagstiftningen bör göras klarare på några

punkter i detta avseende. För Sveriges

internationella anseende är det viktigt att vi

följer de rekommendationer som tortyrkommittén

lämnat. Vad som behövs är en lagreglering av rätten

att kontakta anhöriga, att låta sig biträdas av

advokat samt att kunna kontakta den läkare man själv

vill. Utgångspunkten för en sådan lagreglering bör

vara att rätten att kontakta anhöriga m.fl. inträder

omedelbart vid gripandet.

Vi noterar att regeringen aviserat ett

beredningsarbete som tar sikte på rätten att

kontakta anhöriga och att företrädas av advokat. Med

tanke på att Sverige redan tidigare fått kritik av

tortyrkommittén framstår det som mycket angeläget

att åtgärder kommer till stånd snabbt. Det pågående

beredningsarbetet bör därför skyndas på. Vidare bör

arbetet kompletteras med överväganden i fråga om

rätten att kontakta läkare.

Vad härefter gäller personer som häktas anser vi

att kraftfulla åtgärder måste sättas in för att

vända utvecklingen med alltfler självmord i häktena.

Rutinerna i häktena bör ändras så att de intagna i

högre utsträckning blir medvetna om att de kan få

läkarvård.

Verksamheten i häktena bör också utvecklas så att

man tar vara på möjligheterna att påbörja insatser

för att motivera den häktade att leva ett liv utan

droger.

Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder med

anledning av vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande behandlingen av

frihetsberövade personer

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju508

yrkandena 1-3 samt 1998/99:Ju907 yrkandena 3 och

4 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 5.

6. Häktningsberedskapen (mom. 6)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Det nuvarande regelverket för prövning av

häktningsfrågor innebär att kriminalvården tvingas

att transportera misstänkta till

häktningsförhandlingar vid olika domstolar i ett och

samma beredskapsområde, ofta med kort varsel. Detta

medför stora belastningar på personalresurserna inom

kriminalvårdens transportverksamhet. Vi anser att

detta problem bör lösas så att den samordning för

prövningen av häktningsfrågor som redan i dag sker

under helgerna bör utsträckas till att även avse

vardagar. Vidare anser vi att häktningsförhandlingar

alltid bör hållas på den ort där häktet finns. Även

detta skulle innebära rationaliseringsvinster.

Vi anser att det beskrivna problemet behöver en

snar lösning. Regeringen bör därför snarast se över

frågan och återkomma till riksdagen med förslag till

lagändringar.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande häktningsberedskapen

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju801 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 6.

7. Distribution av vissa handlingar (mom.

8)

Margareta Andersson (c) anför:

Jag anser att det är otillfredsställande att det

inte finns några klara regler om att handlingar som

innehåller känsliga uppgifter, exempelvis en

sjukjournal, skall sändas med rekommenderat brev.

För att minimera risken för att sådana försändelser

försvinner vid posthanteringen och kommer i orätta

händer bör de sändas i rekommenderade brev.

Det bör ankomma på regeringen att vidta lämpliga

åtgärder med anledning av det anförda och vid behov

återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 8

bort ha följande lydelse:

8. beträffande distribution av vissa

handlingar

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju811 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 7.

8. Forumreglerna i tvistemål (mom. 10)

Yvonne Oscarsson (v) och Sven-Erik Sjöstrand (v)

anför:

För offren för krigsförbrytelser och andra grova

kränkningar av mänskliga rättigheter är det viktigt

att rättvisa skipas och att de drabbade ges

upprättelse. Det är naturligtvis av största

betydelse att de ansvariga ställs inför rätta och

döms för sina brott. För att offren skall kunna

gottgöras är det också viktigt att det finns

möjligheter att driva en skadeståndsprocess mot

förövarna.

Vi ifrågasätter om de svenska reglerna om forum i

tvistemål är tillräckliga i detta avseende. Frågan

om en utvidgning av möjligheterna att föra en

skadeståndstalan här i de aktuella fallen bör därför

utredas.

Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder med

anledning av det anförda.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 10

bort ha följande lydelse:

10. beträffande forumreglerna i tvistemål

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju804 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 8.

9. Bemötande av vittnen och målsägande i

domstol (mom. 11)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind

(kd), Jeppe Johnsson (m), Siw Persson (fp) och

Margareta Andersson (c) anför:

Vi anser att det är angeläget att åtgärder vidtas

snabbt för att åstadkomma ett bättre bemötande av

vittnen och målsägande i domstol. Vår omsorg avser

främst de vittnen som av olika skäl är särskilt

utsatta. För dem är det viktigt att kraftfulla

åtgärder sätts in. En sådan åtgärd vore att införa

en möjlighet för domstolarna att förordna särskilda

stödpersoner för dem. I denna del finns redan

förslag som skulle kunna föreläggas riksdagen.

Regeringen bör snarast återkomma med ett sådant.

För de vittnen och målsägande som är särskilt

utsatta är det också viktigt att deras första

kontakt med domstolen inte avskräcker dem från att

inställa sig till förhandlingen. De upplysningar

avseende vite m.m. som finns i kallelserna uppfattas

av många som obehagliga. Här krävs alltså en

översyn. Vid en sådan översyn bör även frågan om

information om själva rättegångsförfarandet tas upp.

Regeringen bör snabba på den översyn som

Domstolsverket inlett i fråga om kallelserna.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna Ju404, Ju916 och Sf608 i nu berörda

delar. Motion Ju404 i övrigt liksom motionerna Ju402

och Ju910 i här aktuella delar bör emellertid inte

föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 11

bort ha följande lydelse:

11. beträffande bemötande av vittnen och

målsägande i domstol

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju404

yrkande 2, 1998/99:Ju916 yrkande 6 och

1998/99:Sf608 yrkande 5 och med avslag på

motionerna 1998/99:Ju402, 1998/99:Ju404

yrkandena 1 och 3-5 samt 1998/99:Ju910 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 9.

10. Barn som offer för brott (mom. 13)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)

anför:

Vi anser att barn som utsatts för brott befinner sig

i en särskilt utsatt position. De kan inte själva

hävda sin rätt utan är beroende av vuxna. Om

förövaren finns i den krets av vuxna som barnet är

beroende av accentueras problemen. Förutom att de

brottsliga övergreppen kan fortsätta kan den vuxne

ofta försvåra brottsutredningen.

Mot den angivna bakgrunden är det mycket angeläget

att stödet till barn som utsatts för brott

förbättras. Här handlar det inte bara om

lagstiftningsåtgärder; även på myndighetsnivå behövs

förändringar. Det bör ankomma på regeringen att

påskynda det pågående arbetet och snarast återkomma

till riksdagen med erforderliga förslag.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom motion

Ju905 i denna del. I övrigt bör motionen inte

föranleda någon åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 13

bort ha följande lydelse:

13. beträffande barn som offer för brott

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju905 yrkande

1 och med avslag på motion 1998/99:Ju905 yrkande

2 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 10.

11. Elektroniska anslagstavlor (mom. 14)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Siw Persson (fp)

och Margareta Andersson (c) anför:

Vi anser inte att det är rimligt att en

tillhandahållare av en elektronisk anslagstavla

skall kontrollera de meddelanden som skickas in till

den. De mängder av meddelanden som strömmar in låter

sig i praktiken knappast kontrolleras. Härtill

kommer att kommunikation via en elektronisk anslags-

tavla snarast liknar kommunikation via telefon. Att

införa en särskild reglering av denna form av

kommunikation bara för att den utnyttjar

datatekniken innebär en onödig särlagstiftning.

Problemen med elektroniska anslagstavlor bör i

stället lösas inom ramen för de straffrättsliga

regler som redan finns.

Ytterligare ett argument är att lagen inte kan

antas bli särskilt effektiv eftersom den bara gäller

elektroniska anslagstavlor som tillhandahålls i

Sverige. Som vi ser det finns det en risk att de

svenska reglerna medverkar till att driva

Internetleverantörer ur landet.

Vi ställer oss alltså bakom motionerna K231, K282

och T818 i här aktuella delar. Motion T809 i den del

som är aktuell här bör däremot inte föranleda någon

åtgärd.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett

lagförslag som tillgodoser vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 14

bort ha följande lydelse:

14. beträffande elektroniska anslagstavlor

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:K231

yrkande 4, 1998/99:K282 yrkande 2 och

1998/99:T818 yrkande 8 samt med avslag på motion

1998/99:T809 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i

reservation 11.

Särskilt yttrande

Medborgarvittnen (mom. 9)

Kia Andreasson (mp) anför:

Jag anser att systemet med medborgarvittnen kan

leda till att misstron mot polisen kan minskas. Jag

vill särskilt framhålla att erfarenheterna från

Göteborg visar att olika konfliktsituationer har

kunnat förebyggas. Eftersom det är upp till varje

enskild kommun att fatta beslut i frågan om

medborgarvittnen skall utses eller inte har jag valt

att inte reservera mig.