Bet. 1998/99:JuU27

Justitieutskottets betänkande

1998/99:JUU27

Påföljdsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

JuU27

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts under den allmänna motionstiden

år 1998 och som rör påföljdsfrågor. Motionerna

gäller bl.a. utformningen av verksamheten vid

kriminalvårdsanstalterna, behandlingen av kvinnor

inom kriminalvården, situationen för barn vars

föräldrar är frihetsberövade,

frigivningsförberedelser och möjligheterna till

straff-verkställighet i andra länder.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats 18 reservationer och

ett särskilt yttrande.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna

motionstiden 1998

1998/99:Ju501 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om ett

slopande av ersättning för fysisk träning under

häktningstiden.

1998/99:Ju502 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

betalningsansvaret för behandling i anslutning till

villkorlig frigivning.

1998/99:Ju504 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att beslutanderätten för

behandling enligt paragraf 34-regeln, gällande en

strafftid på upp till två års fängelse, bör

tillfalla kriminalvårdsmyndighetens chef.

1998/99:Ju505 av Kjell Eldensjö (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts beträffande försöksverksamhet

med intensivövervakning med elektronisk kontroll

enligt back door-modellen.

1998/99:Ju507 av Christina Axelsson och Cinnika

Beiming (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utreda vem som

skall bestämma om placering och vem som skall

bekosta frigivningsförberedelserna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om jämställdheten inom

kriminalvården.

1998/99:Ju509 av Inger Davidson m.fl. (kd, s, m, v,

c, fp, mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

plan för ombyggnad av anstalter i enlighet med vad

som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att barnpsykologisk

expertis bör finnas tillgänglig på anstalter där

barn vistas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att vid

anstaltsplacering hänsyn tas till vikten av att

vidmakthålla eller bygga upp kontakten med familjen,

övervakaren, arbetskamraterna och andra

resurspersoner.

1998/99:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

23. att riksdagen hos regeringen begär förslag

innebärande att manliga och kvinnliga fängelsedömda

skall avtjäna fängelsestraff åtskilda i enlighet med

vad som anförts i motionen,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om meningsfullt

utnyttjande av fängelsetiden,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om rymningar från

slutna anstalter,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om strikta

permissionsregler,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

intensivövervakning med elektronisk kontroll vid

permissioner och frigångar,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

disciplinåtgärder för livstidsdömda,

29. att riksdagen hos regeringen begär en utredning

om hur medicinsk behandling av sexualbrottslingar

skall kunna utvecklas i enlighet med vad som anförts

i motionen.

1998/99:Ju907 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att frivården bör

utveckla behandling och påföljder anpassade till

kvinnor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att närhetsprincipen

skall vägas in vid effektivisering av beläggningen

på fängelser,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utvecklande av

rehabiliteringsinsatser för kvinnor,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om rättvis fördelning

av resurser på manliga respektive kvinnliga

anstaltsplatser,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att inte inrätta

särskilda avdelningar för interner med

avvisningsbeslut i domen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att förbättra

och utveckla undervisning på fängelserna,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att en

utredning bör tillsättas för att undersöka

möjligheterna till utökad användning av elektronisk

intensivövervakning,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att tillsätta

lekmannaövervakare direkt vid fängelsedomen,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

rehabiliteringsplaner,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en översyn av

kostnadsansvaret för § 34-hemmen.

1998/99:Ju913 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om kvinnliga

fängelsedömda och meningsfullt utnyttjande av

fängelsetiden i enlighet med vad som anförts i

motionen,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om rymningar från

slutna anstalter, strikta permissionsregler och

intensivövervakning med elektronisk kontroll vid

permissioner och frigångar i enlighet med vad som

anförts i motionen,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

disciplinåtgärder för livstidsdömda och medicinsk

behandling och terapi för sexualbrottslingar i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1998/99:Ju917 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

en ny verkställighetslagstiftning i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1998/99:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari

yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om psykologisk

behandling.

1998/99:Sf622 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utvisning på grund

av brott och överförande av lagföring till annan

stat.

1998/99:So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari

yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en oberoende

utvärdering av behandlingsmetoder för män som begått

vålds- och sexualbrott mot kvinnor.

1998/99:A810 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari yrkas

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behandling av

misshandlande män under deras strafftid.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner som rör påföljdsfrågor. Motionerna har

väckts under den allmänna motionstiden år 1998.

En ny verkställighetslag

I motion Ju917 (m) begärs att regeringen snarast tar

initiativ till en ny verkställighetslag.

I proposition 1997/98:95 Ändringar i

kriminalvårdslagstiftningen, m.m. övervägde

regeringen Fängelseutredningens förslag till en ny

lag om verkställighet av fängelsestraff (SOU

1993:76). Regeringen gjorde därvid bedömningen att

det då inte fanns anledning att lägga fram något

förslag om en ny verkställighetslag.

Utskottet konstaterade vid behandlingen av

propositionen att det i och för sig fanns en del

omständigheter som talade för en ny lag om

verkställighet av fängelsestraff. Här tänkte

utskottet bl.a. på de förändringar som hade skett

när det gäller verkställighetsinnehållet. En ny lag

krävde dock enligt utskottet en mer genomgripande

redaktionell översyn av bestämmelserna i lagen

(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Vidare

hade kriminalvårdens verksamhet efter det att

Fängelseutredningens arbete avslutats genomgått en

hel del förändringar, både organisatoriskt och vad

gällde den närmare utformningen av verkställighetens

innehåll. Detta innebar enligt utskottets

uppfattning att ytterligare överväganden i frågan

krävdes. Därtill konstaterade utskottet att några

mer påtagliga tillämpningsproblem inte hade visat

sig såvitt avsåg regleringen i KvaL. Utskottet

delade därför regeringens uppfattning att det just

då inte borde läggas fram något förslag om en ny lag

om verkställighet. Utskottet var inte heller berett

att förorda att ett ytterligare utredningsarbete

sattes i gång (bet. 1997/98:JuU19 s. 7).

Enligt vad utskottet inhämtat har regeringen för

avsikt att på nytt överväga frågan om en ny

verkställighetslag.

Som utskottet tidigare anfört finns det vissa

omständigheter som talar för att en ny

verkställighetslag bör införas. Utskottet kan också

konstatera att regeringen har för avsikt att ta

frågan under nytt övervägande. Det finns därför

enligt utskottet inte anledning för riksdagen att

vidta några åtgärder med anledning av motionen.

Motion Ju917 avstyrks i nu behandlad del.

Verksamheten vid kriminalvårdsanstalterna

Verkställighetsinnehållet

I motion Ju904 och Ju913 (båda m) förespråkas att

fängelsetiden bör användas till något meningsfullt,

t.ex. för arbete och utbildning och att tillräckliga

resurser måste tilldelas kriminalvården för detta

ändamål. Även motion Ju907 (v) tar upp frågan om

förbättrad utbildning för de intagna. I motion Ju918

(mp) begärs bl.a. att kognitiva behandlingsprojekt

utvecklas på anstalterna för att intagna med

psykiska störningar skall lära sig att hantera livet

utanför fängelset. Därigenom kan återfall i brott

förebyggas. Vidare begärs att personer med en

psykisk störning ges en adekvat medicinsk

behandling.

Av 10 § KvaL följer att en intagen under arbetstid

skall ges möjlighet till arbete, undervisning,

utbildning, arbetsträning, särskilt anordnad

verksamhet som syftar till att motverka brott eller

missbruk eller någon annan lämplig sysselsättning

som såvitt möjligt främjar utsikterna för honom att

efter frigivningen inordna sig i samhället. Av andra

stycket i bestämmelsen framgår vidare att en intagen

som har behov av medicinskpsykologisk eller någon

annan särskild behandling skall beredas sådan, om

det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och

den intagnes förutsättningar.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden

som tagit upp utbildningens och behandlingens

betydelse. I samband med behandlingen av

budgetpropositionen för år 1997 anförde utskottet

sammanfattningsvis att innehållet i verkställigheten

under senare år hade utvecklats och att utskottet

hade varit pådrivande i det arbetet. Utskottet

konstaterade också att ansträngningarna i det

avseendet fortsatt. Vad gällde den då behandlade

motionen ansåg utskottet att tankegångarna i denna

inte innehöll något nytt som borde föranleda en

åtgärd från riksdagens sida och avstyrkte motionen

(bet. 1996/97: JuU1 s. 57 f). Också i 1998 års

budgetbetänkande behandlade utskottet motioner med

detta innehåll. Utskottet fann då inte anledning att

frångå sina tidigare ställningstaganden och

avstyrkte motionerna (bet. 1997/98:JuU1 s. 59 f).

Regeringen anför i budgetpropositionen för år 1999

att verkställighetens innehåll skall syfta till att

motverka återfall i brott. Innehållet skall därvid

anpassas till de dömdas behov. Kriminalvården skall

enligt regeringen medverka till att de intagna i

anstalt får en sådan behandling och ett sådant stöd

att de efter frigivningen kan leva ett laglydigt och

värdigt liv. Av grundläggande betydelse är att de

som friges har tillfredsställande utbildning.

Inslaget av grundläggande praktisk och teoretisk

utbildning skall därför förstärkas ytterligare.

Utgångspunkten skall vara att alla intagna i anstalt

som har behov av det skall erbjudas

grundskoleutbildning och att de som så önskar skall

erbjudas gymnasieutbildning. Vidare är verksamheten

inom arbetsdriften väsentlig för att skapa

förutsättningar för de intagna att komma in i

arbetslivet efter frigivningen. Arbete bör

kombineras med praktisk och teoretisk utbildning.

Enligt regeringen skall de intagna under

verkställigheten även ges erforderlig behandling för

drogmissbruk, psykiska störningar, m.m. (prop.

1998/99:1 utg.omr. 4 avsnitt 7.4.2). I

regleringsbrevet för budgetåret 1999 för

kriminalvården understryker regeringen också att

inslagen av grundläggande praktisk och teoretisk

utbildning skall förstärkas ytterligare och att

möjligheten till arbete skall tillvaratas. Vidare

skall verksamheten med brotts- och

missbruksrelaterade påverkansprogram fortsätta att

utvecklas och kvalitetssäkras. Särskild

uppmärksamhet skall ägnas situationen för bl.a.

psykiskt störda intagna.

I kriminalvårdens budgetunderlag för år 2000 anges

att programverksamheten skall byggas ut och

kvalitetssäkras. För varje klient skall det

verkställighetsinnehåll kunna erbjudas som bäst

överensstämmer med hans behov. Härvid skall även

möjligheterna att förebygga återfall i brott beaktas

(s. 20).

Utskottet håller i och för sig med motionärerna om

att det är viktigt att fängelsetiden ges ett

meningsfullt innehåll och att de intagna därvid

erbjuds lämplig sysselsättning. Utskottet har också

varit pådrivande i arbetet med att förbättra

verkställighetsinnehållet. Numera är frågan om hur

verksamheten inom anstalterna skall utformas en

prioriterad fråga inom kriminalvården. Insatser görs

bl.a. för att förstärka utbildningsinsatserna och

förbättra programverksamheten. Enligt utskottets

mening fordras det för närvarande inte något

uttalande från riksdagens sida. Motionerna Ju904,

Ju907, Ju913 och Ju918 i nu behandlade delar

avstyrks.

Behandling av män som begått vålds- eller

sexualbrott

I motion A810 (kd) anförs att strafftiden för män

som begått vålds- och sexualbrott bör användas för

behandling, t.ex. genom psykoterapi och gruppterapi,

så att de inte återfaller i brott. I motion Ju904

(m) och Ju913 (m) begärs att regeringen utreder hur

den medicinska behandlingen av sexualbrottslingar

skall kunna utvecklas. Slutligen begärs i motion

So462 (fp) att planerad utvärdering av befintliga

behandlingsmetoder för män som begått vålds- och

sexualbrott skall göras av oberoende forskare.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen tidigare

tagit ställning till liknande yrkanden, senast under

riksdagsåret 1997/98. Utskottet uttalade därvid att

frågor om behandling av män som dömts för våldsbrott

mot kvinnor intar en särställning då det är

synnerligen angeläget att risken för återfall i

sådan brottslighet minimeras. Utskottet välkomnade

att regeringen tagit vissa ini-tiativ i

sammanhanget. Regeringen hade givit

Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att, i samråd med

Socialstyrelsen, kartlägga vilka metoder som används

för behandling av män som dömts för våldsbrott mot

kvinnor och att överväga behoven av en utbyggnad av

behandlingen för dessa män. Därutöver hade

regeringen aviserat att 2 miljoner kronor skulle

sättas av för en utvärdering av i vilken

utsträckning befintliga behandlingsmetoder för män

som begått våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor är

lämpliga och verksamma. Enligt utskottet var det

uppenbart att det behövdes både en ökad överblick

över befintliga behandlingsformer och program och en

ökad kunskap om huruvida nuvarande program var

verkningsfulla. I fråga om hur utvärderingen skulle

göras konstaterade utskottet att det rådde olika

synsätt mellan företrädare för olika yrkesgrupper

och mellan olika vetenskapstraditioner i fråga om

vilken behandling av män som dömts för vålds- och

sexualbrott som är lämplig och verksam. Utskottet

utgick från att regeringen hade detta för ögonen när

formerna för utvärderingsarbetet bereddes vidare

inom Regeringskansliet. Något särskilt uttalande

från riksdagens sida var därför enligt utskottets

mening inte nödvändigt (bet. 1997/98:JuU13 s. 45 f).

Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen har

slutfört sitt uppdrag och återrapporterat det till

regeringen i februari i år. Kartläggningen av vilka

program som används för behandling av män som dömts

för våldsbrott mot kvinnor visar att sådana bedrivs

vid sju frivårdsenheter och fem

kriminalvårdsanstalter. Programmen genomförs

huvudsakligen i samtalsform i grupp och ofta i

samarbete med polis och socialtjänst. Problematiken

tas även upp i sex- och samlevnadskurser eller i

gruppsamtal om relationer, vid anstalter som har

allmänna våldsbrottsprogram.

Kartläggningen skall användas vid den utvärdering

av i vilken utsträckning befintliga metoder är

lämpliga och verksamma, som regeringen tidigare

aviserat och avsatt medel för. De närmare formerna

för denna utvärdering bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Det kan i sammanhanget även nämnas att

kriminalvården avser att under de närmaste åren

utveckla insatserna för män som dömts för vålds-

eller sexualbrott mot kvinnor. Målsättningen är att

alla sexualbrottsdömda skall delta i

brottsrelaterade program som är direkt utformade för

dem. Under år 1999 inleds en försöksverksamhet för

sexualbrottsdömda på anstalterna med ett risk- och

behovsinstrument (SVR-20). Instrumentet är ett

hjälpmedel för att bedöma riskfaktorer för återfall

i likartade brott i syfte att möta den intagnes

behov av insatser, särskilt med avseende på

psykoterapeutisk behandling. Ett liknande

bedömningsinstrument (SARA) kommer att införas på

försök för att utveckla insatserna för dem som dömts

för misshandel av sin partner eller före detta

partner (Kriminalvårdens budgetunderlag för år 2000

s. 22).

Som ovan framgått pågår för närvarande arbete inom

Regeringskansliet med att göra en utvärdering av i

vilken utsträckning befintliga behandlingsmetoder

för män som har begått vålds- eller sexualbrott mot

kvinnor är lämpliga och verksamma. Utskottet anser

att denna utvärdering bör avvaktas. Motionerna

Ju904, Ju913 och A810 avstyrks i nu behandlade

delar.

I fråga om de närmare formerna för utvärderingen är

det självklart viktigt att utvärderingen blir så

objektiv som möjligt. Utskottet utgår därför från

att regeringen vid planeringen härav beaktar att

olika synsätt råder bland olika yrkesgrupper och

vetenskapstraditioner i fråga om lämpligheten av

olika metoder. Utskottet avstyrker motion So462 i

denna del.

Disciplinåtgärder för livstidsdömda

I motionerna Ju904 och Ju913 (båda m) efterlyses

regler som gör det möjligt att vidta

disciplinåtgärder gentemot livstidsdömda.

Tidigare fanns det i 47-49 §§ KvaL bestämmelser om

disciplinär bestraffning av intagna i

kriminalvårdsanstalt dels genom tidstillägg, dels

genom varning. I samband med att bestämmelserna om

villkorlig frigivning ändrades år 1998 togs

möjligheten till tidstillägg bort. I stället

infördes nya bestämmelser om möjligheten att

senarelägga den villkorliga frigivningen i 26 kap. 7

§ brottsbalken. Enligt dessa får tidpunkten för

villkorlig frigivning senareläggas med högst 15

dagar varje gång den dömde i väsentlig grad bryter

mot vad som gäller för verkställighet i anstalt

(prop. 1997/98:96, bet. JuU21, rskr. 275).

Reglerna om senareläggning av villkorlig frigivning

innebär att de livstidsdömda som fått sitt straff

tidsbestämt kan få sin frigivning framflyttad. För

övriga livstidsdömda innebär reglerna ingen ändring.

Frågan om disciplinär bestraffning av långtidsdömda

togs upp av Fängelseutredningen i betänkandet

Verkställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76 s. 365

f). Utredningen ansåg bl.a. att det förelåg ett

behov av ytterligare sanktionsregler, och

utredningen föreslog därför att det skulle vara

möjligt att göra avdrag på den ersättning som utgår

till en intagen för deltagande i anvisad verksamhet

samt att besluta om ensamvistelse i den intagnes

bostadsrum. Fängelseutredningens förslag avseende

det disciplinära sanktionssystemet har inte lett

till lagstiftning.

Regeringen anförde i proposition 1997/98:95 att

frågan om det disciplinära sanktionssystemet borde

tas upp i samband med utformandet av en ny

verkställighetslag.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden

rörande disciplinåtgärder, senast i samband med

behandlingen av den ovan nämnda propositionen.

Utskottet hänvisade då till de nya bestämmelserna om

senareläggning av den villkorliga frigivningen.

Utskottet utgick från att misskötsamhet från den

intagnes sida under verkställigheten men innan

straffet blivit tidsbestämt - i enlighet med

dittillsvarande praxis - beaktades vid prövningen av

om livstidsstraffet genom nåd borde omvandlas till

ett tidsbestämt straff. Något initiativ från

riksdagen var enligt utskottets mening inte påkallat

(bet. 1997/98:JuU19 s. 19 f).

Utskottet ser inget skäl att nu uttala en annan

uppfattning än den som utskottet gav uttryck för vid

riksmötet 1997/98. Motionerna Ju904 och Ju913

avstyrks i nu behandlade delar.

Rymningar

I motionerna Ju904 och Ju913 (båda m) betonas vikten

av att säkerheten i fängelserna även i

fortsättningen ligger på en hög nivå.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare

behandlat motioner angående säkerheten i

anstalterna, senast i samband med

budgetpropositionen för år 1998. I propositionen

anförde regeringen att det totala antalet rymningar

direkt från anstalt fortsatt att minska. Till

belysning av detta redovisade regeringen en del

uppgifter från Kriminalvårdsstyrelsen. Uppgifterna

avsåg åren 1994, 1995 och 1996. Från anstalterna i

säkerhetsklass I hade ingen rymning skett under

perioden. Från anstalterna i klass II hade fem, noll

respektive tre rymningar ägt rum. Från anstalterna i

klasserna III och IV hade antalet rymningar i

vardera klassen varit betydligt högre men de hade å

andra sidan halverats under den aktuella perioden.

När det gällde permissioner som misskötts på så sätt

att den intagne inte återkommit i tid anförde

regeringen att dessa hade minskat från 0,8 procent

år 1992 till 0,3 procent år 1996. Utskottet

konstaterade med anledning av det anförda att

säkerheten inom kriminalvården var hög. Enligt

utskottets mening var det också självklart att det

skulle vara så. Något uttalande från riksdagens sida

i frågan var således inte påkallat, och utskottet

avstyrkte motionerna (bet. 1997/98:JuU1 s. 60 f).

I årets budgetproposition har regeringen

konstaterat att verksamhetsmålen är uppfyllda;

antalet avvikelser från anstalt är få och antalet

misskötta permissioner fortsätter att minska (prop.

1998/99:1 utg.omr. 4). Detta framgår även av

kriminalvårdens årsredovisning för år 1998. Enligt

denna ägde t.ex. ingen rymning rum från anstalterna

i de två högsta säkerhetsklasserna under år 1998.

Utskottet konstaterar att säkerheten inom

anstalterna är fortsatt mycket hög. Något uttalande

från riksdagens sida är inte erforderligt i frågan.

Utskottet avstyrker motionerna Ju904 och 913 i denna

del.

Kvinnor inom kriminalvården

Placering

I motionerna Ju904 och Ju913 (båda m) begärs att

regeringen snarast vidtar åtgärder i syfte att låta

kvinnliga och manliga fängelsedömda avtjäna

fängelsestraff på skilda anstalter. Regeringen bör

därvid enligt motionärerna ta initiativ för att

komplettera kriminalvården med ytterligare ett

kvinnofängelse på lämplig plats i Sverige.

Andelen kvinnor som är inskrivna i anstalt har mer

än fördubblats under den senaste tjugoårsperioden.

Numera utgör kvinnorna ca 5,5 % av anstalts-

populationen.

Förenta nationernas standardminimiregler för

behandling av interner föreskriver att män och

kvinnor, såvitt möjligt, skall placeras i skilda

anstalter. Vid anstalter som tar emot både män och

kvinnor skall den del av anläggningen som är avsedd

för kvinnor vara helt skild från andra delar av

anläggningen. Även enligt artikel 11 i de europeiska

fängelsereglerna skall manliga och kvinnliga intagna

i princip hållas skilda från varandra. De kan dock

delta tillsammans i organiserade aktiviteter, vilka

ingår som inslag i ett uppgjort behandlingsprogram.

Tidigare fanns det inom svensk lagstiftning inte

någon bestämmelse om att män och kvinnor skulle

hållas åtskilda. Med ikraftträdande den 1 januari

1999 infördes emellertid en bestämmelse härom i 8 a

§ KvaL (prop. 1997/98:95, bet. JuU19, rskr. 208).

Enligt denna bestämmelse skall en kvinna normalt

placeras i en anstalt som är avsedd för enbart

kvinnor. En kvinna får inte utan eget medgivande

placeras i en anstalt där även män placeras.

I samband med utskottets behandling av det nya

lagförslaget konstaterade utskottet att förslaget

låg i linje med vad utskottet tidigare hade uttalat

i fråga om kvinnors situation inom kriminalvården.

Förslaget innebar att kvinnor fick en ovillkorlig

och lagstadgad rätt att avtjäna fängelsestraffet

utan att behöva komma i kontakt med manliga intagna.

På så sätt skapades enligt utskottet förutsättningar

för en trygg och effektiv verkställighet för

kvinnor. Till det sagda lades att förslaget stod i

överensstämmelse med Sveriges internationella

åtaganden på området. När det gällde möjligheterna

till placering i blandad anstalt ansåg utskottet att

förslaget hade fått en lämplig utformning och att

kvinnors behov av skydd hade blivit tillräckligt

tillgodosett med den avfattning som bestämmelsen

fått. De motionsyrkanden som framställts rörande

kvinnors placering avstyrktes (bet. 1997/98:JuU19 s.

10 f).

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat riktlinjer för

fängelsedömda kvinnor. Dessa gäller sedan den 1 juni

1998. I riktlinjerna har även frågan om kvinnors

placering uppmärksammats, bl.a. framgår att

fängelsedömda kvinnor skall placeras i anstalter som

är avsedda enbart för kvinnor eller i avdelning

avgränsad från manliga intagna. Vidare framgår att

ytterligare en anstalt skall inrättas i

Göteborgsområdet.

I fråga om inrättandet av ytterligare en anstalt

kan det nämnas att det den 13 april i år invigts en

ny anstalt för enbart kvinnor i Lindome utanför

Göteborg. Anstalten, Sagsjön, har såväl en öppen som

en sluten avdelning. Sammanlagt har anstalten 30

platser.

Utskottet är alltjämt av uppfattningen att den nya

lagstiftningen på ett tillräckligt sätt tillgodoser

det behov av skydd som fängelsedömda kvinnor har.

Utskottet vill härvid särskilt understryka att det,

sedan utskottet senast uttalade sig i frågan,

utfärdats riktlinjer inom kriminalvården som

föreskriver att kvinnor alltid skall placeras på ett

sådant sätt att de är skilda från manliga intagna.

Vidare har en ny anstalt för enbart kvinnor

inrättats. Motionerna Ju904 och Ju913 i nu behandlad

del avstyrks.

Behandlingsinnehållet m.m.

I motion Ju907 (v) tas frågan om ett efter kvinnors

behov särskilt anpassat behandlingsinnehåll upp.

Motionärerna efterlyser åtgärder inom både frivården

och anstaltsvården. Vidare anser motionärerna att

ytterligare resurser bör tillföras anstalter med

kvinnliga fängelsedömda för att ge kvinnorna

tillgång till terapi, psykologer etc.

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden, senast under riksdagsåret 1997/98.

Utskottet anförde därvid att det i och för sig

delade motionärernas uppfattning att det är

angeläget att kvinnors särskilda behov tillgodoses

under verkställigheten. Med hänsyn bl.a. till att

kriminalvården höll på att utveckla särskild

programverksamhet för kvinnor fann utskottet

emellertid att det inte fanns anledning för

riksdagen att ta något initiativ i frågan och

avstyrkte motionerna (bet. 1997/98:JuU19 s. 11 f).

I de riktlinjer som Kriminalvårdsstyrelsen utfärdat

behandlas frågan om särskild programverksamhet för

kvinnor. Av dessa följer att kvinnor i princip skall

erbjudas ett likartat programutbud som män.

Programmen skall dock speciellt uppmärksamma

kvinnors särskilda behov, bl.a. skall särskilda

föräldraprogram erbjudas intagna kvinnor. För att

stärka de intagna kvinnornas självkänsla och

identitet i kvinnorollen skall de erbjudas

brottsrelaterade program inriktade på bl.a.

könsroller, jämställdhet och konflikthantering.

Som ovan nämnts tillämpas riktlinjerna redan inom

kriminalvården. Kriminalvården har för avsikt att

under de närmaste åren utveckla programverksamheten

för kvinnor i enlighet med riktlinjerna.

Programverksamheten kommer att särskilt inriktas på

de områden som kvinnor har angivit som viktiga,

bl.a. utbildning, föräldraskap, hälsa och droger

(Kriminalvårdens budgetunderlag för år 2000).

Enligt vad utskottet inhämtat finns det i fråga om

frivårdspåföljderna inte några särskilda riktlinjer

utfärdade för kvinnor. Även inom frivården bedrivs

dock program särskilt inriktade på kvinnor och deras

behov. Kriminalvårdsstyrelsen har för avsikt att se

över situationen också för kvinnor dömda till

frivårdspåföljder.

Vad gäller frågan om resurser till anstalterna kan

det konstateras att flertalet kvinnor är placerade i

anstalter med säkerhetsklass III och IV. Skillnaden

i resursfördelning mellan kvinnliga och manliga

intagna kan något belysas med följande siffror.

Siffrorna är avrundade och därför ungefärliga.

Dygnskostnaden för kvinnliga intagna med

säkerhetsklass III, exklusive lokalkostnader,

uppgick år 1997 till mellan 900 och 1 350 kr.

Motsvarande kostnad för manliga intagna med

säkerhetsklass III var mellan 900 och 1 300 kr.

Dygnskostnaden för kvinnliga intagna med

säkerhetsklass IV, exklusive lokalkostnader, uppgick

till 800 kr. Motsvarande kostnad för manliga intagna

med säkerhetsklass IV var 750 kr.

Det är som utskottet tidigare framhållit angeläget

att kvinnors särskilda behov tillgodoses under

verkställigheten. Utskottet välkomnar därför de

riktlinjer som utfärdats av Kriminalvårdsstyrelsen

för fängelsedömda kvinnor. Genom dessa riktlinjer

får motionsönskemålen i Ju907 såvitt avser

behandlingsinnehållet vid anstalterna anses vara

tillgodosedda.

I fråga om frivården finns som ovan framgått inte

några särskilda riktlinjer utfärdade. Enligt vad

utskottet inhämtat planerar Kriminalvårdsstyrelsen

dock att se över situationen också för kvinnor dömda

till frivårdspåföljder. Utskottet finner inte skäl

för riksdagen att göra något särskilt uttalande i

frågan. Motion Ju907 avstyrks i denna del.

Vad slutligen gäller frågan om resursfördelningen

inom kriminalvården har utskottet inte kunnat

konstatera några missförhållanden. Inte heller i

denna del finner utskottet därför skäl föreligga för

riksdagen att göra något särskilt uttalande. Motion

Ju907 avstyrks även i denna del.

Jämställdheten inom kriminalvården

I motion Ju507 (s) begärs att regeringen ser över

jämställdheten inom kriminalvården, bl.a. kvinnors

rätt till samma arbete som män på anstalterna.

Inom kriminalvården bedrivs visst

jämställdhetsarbete. I fråga om de intagnas

situation ingår jämställdhetsfrågor i olika brotts-

och missbruksrelaterade program. Dessa frågor har

särskilt betonats i program för specifika målgrupper

såsom ungdomar, kvinnor och våldsbrottslingar med

relationsvåldsfokuserad brottslighet. Samlevnads-

och familjekurser på anstalten Gruvberget har

jämställdhetsfrågor som grund för

verksamhetsinnehållet. Dömda kvinnors situation har

hamnat i fokus under år 1998 genom bl.a. särskilda

regeringsuppdrag, såsom projekten med att utfärda

riktlinjer för fängelsedömda kvinnor och att se över

förhållandena för barn vars föräldrar är intagna i

häkte eller anstalt inom kriminalvården

(Kriminalvårdens Årsredovisning för år 1998 s. 80).

I fråga om arbete anger Kriminalvårdsstyrelsen i

riktlinjerna för fängelsedömda kvinnor att

målsättningen bör vara att i samarbete med

arbetsmarknadsverkets olika myndigheter erbjuda

ökade möjligheter till yrkesutbildningar. Dessa

skall vara anpassade till arbetsmarknadens krav men

också till kvinnornas förutsättningar och behov.

Det är i och för sig alltid av vikt att

jämställdhet eftersträvas inom myndigheternas

verksamhet. Som framgått ovan arbetar också

kriminalvården med dessa frågor. Enligt utskottets

mening finns det inte anledning för riksdagen att

göra något uttalande i frågan. Motion Ju507 avstyrks

i nu behandlad del.

Barn med frihetsberövade föräldrar

I motion Ju509 (kd, s, m, v, c, fp, mp) föreslås

olika åtgärder för att förbättra situationen för de

barn som har någon förälder som sitter i fängelse.

I augusti 1997 gav regeringen Socialstyrelsen och

Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att se över

förhållandena för barn vars föräldrar är intagna i

häkte eller anstalt samt att lämna förslag till

förändringar av gällande författningar och de andra

åtgärder som översynen kunde ge anledning till.

Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen har

redovisat uppdraget i rapporten Barn med

frihetsberövade föräldrar. I rapporten lämnas ett

flertal förslag till åtgärder för att underlätta

kontakterna mellan intagna och barn. Flera förslag

lämnas också till hur de intagna skall kunna stödjas

i sin föräldraroll. Bland annat föreslås att fler

besökslägenheter inrättas vid anstalterna samt att

särskilda besöksrum tillskapas. Vidare föreslås att

särskild personal skall utses för att ansvara för

barns besök i anstalt och häkte. Den

föräldraverksamhet som pågår inom kriminalvården

skall fortsätta under år 1999 för att därefter

utvärderas. Utvärderingen skall utgöra underlag för

beslut om fortsatt omfattning och innehåll i

föräldraverksamheten. För att stärka intagna män i

deras föräldraroll föreslås också att resurser

avsätts för att starta försöksverksamhet med

föräldrautbildning vid tio anstalter för män.

Rapporten bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden

rörande situationen för barn med frihetsberövade

föräldrar. I samband med behandlingen av

budgetpropositionen för år 1998 behandlade utskottet

sålunda en motion vari föreslogs att fängelserna

skulle anpassas i syfte att förbättra barns

möjligheter till umgänge med sina föräldrar.

Utskottet anförde då att barn vars föräldrar är

intagna i kriminalvårdsanstalt befinner sig i en

svår situation. Utskottet ansåg dock att beredningen

av den rapport som Socialstyrelsen och

Kriminalvårdsstyrelsen skulle lägga fram i frågan

borde avvaktas (bet. 1997/98:JuU1

s. 60).

Senast behandlades frågan i betänkande

1997/98:JuU19. Härvid uttalade utskottet att det,

utan att vilja föregripa det arbete som pågick när

det gällde barn till intagna, ville framhålla att

barn med föräldrar på anstalt befinner sig i en svår

situation. Utskottet framhöll därvid att

utgångspunkten, när det gällde tänkbara åtgärder,

alltid måste vara barnens bästa och att man fick

räkna med olika lösningar i olika fall. Till exempel

kunde det enligt utskottets mening, såsom redan

skedde, undantagsvis få förekomma att mycket små

barn vistas i anstalt tillsammans med sin förälder.

När det gällde något större barn kunde detta

knappast anses lämpligt. Vidare vore det enligt

utskottets mening önskvärt om den redan förekommande

verksamheten med särskilda besökslägenheter kunde

byggas ut så att barn och föräldrar kan umgås under

så normala förhållanden som möjligt.

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden.

Utskottet vill här särskilt understryka vikten av

att åstadkomma möjligheter för barn och föräldrar

att kunna umgås under så normala förhållanden som

möjligt. Som ovan framgått bereder Regeringskansliet

för närvarande Socialstyrelsens och

Kriminalvårdsstyrelsens rapport. Utskottet anser att

det pågående beredningsarbetet inte bör föregripas,

och utskottet avstyrker motion Ju509 i denna del.

Vistelser utanför anstalt

Permissionsregler m.m.

I motionerna Ju904 och Ju913 (båda m) understryks

att permissioner bör beviljas restriktivt då

allmänhetens skyddsintresse måste anses vara det

primära. I motionerna begärs vidare att regeringen

vidtar åtgärder för att genomföra en

försöksverksamhet med s.k. fotboja vid permissioner

och frigångar.

För att underlätta anpassningen i samhället kan en

intagen enligt 32 § första stycket KvaL beviljas

tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid

(normalpermission), om det inte finns påtaglig fara

för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd

fara för annat missbruk. Vid denna bedömning skall

särskilt beaktas om den intagne nyttjat eller

förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller

utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov.

Permission får enligt 32 § andra stycket också

beviljas om annan särskild anledning föreligger

(särskild permission).

För permission får ställas de villkor som anses

erforderliga beträffande vistelseort,

anmälningsskyldighet eller annat. Om noggrann

tillsyn behövs kan det föreskrivas att den intagne

under permissionen skall stå under bevakning.

I fråga om permissioner gäller dessutom vissa

kvalifikationstider. Sålunda bör enligt 12 § andra

stycket förordningen (1974:248) om kriminalvård i

anstalt (KvaF) den som dömts till minst två års

fängelse inte utan särskilda skäl beviljas

permission innan han avtjänat sex månader av

straffet. Bestämmelserna kompletteras av

Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna

råd om permissioner (KVVFS 1998:9). Av 5 § i

föreskrifterna följer att permission skall föregås

av en individuellt bestämd kvalifikationstid. Vidare

följer av de till permissionsföreskrifterna

anslutande allmänna råden att minimitiderna inte

utgör någon utfästelse om permission vid en viss

tidpunkt. En intagen bör sålunda inte ges permission

vid minimitiden om han tidigare avtjänat längre

fängelsestraff, vid flera tillfällen återfallit i

brott som lett till fängelse, begått brott under

verkställighet av straff, misskött tidigare

permissioner eller om hans personliga förhållanden

är sådana att kvalifikationstiden bör förlängas.

Under senare år har det totala antalet permissioner

ökat, samtidigt som andelen misskötta permissioner

har minskat kraftigt. Enligt kriminalvårdens

verksamhetsstatistik för år 1997 har ca 99 % av de

påbörjade permissionerna (51 874 stycken) genomförts

utan känd misskötsamhet. Misskötsamhet genom

uteblivande skedde i 294 fall, dvs. ca 6 %. Under år

1998 påbörjades 51 898 permissioner. Andelen

misskötta permissioner genom avvikelse var även

detta år 6 %. De nu nämnda siffrorna kan jämföras

med början av 1990-talet när ca 1 000 fall årligen

missköttes genom uteblivande. Enligt regeringens

bedömning är den huvudsakliga förklaringen till

förändringen att planeringen inför permissionerna

har förbättrats avsevärt under senare år (prop.

1997/98:95 s. 57 f).

Utskottet har vid ett flertal tillfällen tidigare

tagit ställning till motionsyrkanden liknande de som

nu är aktuella. Senast skedde det under våren 1998.

Utskottet konstaterade då att möjligheterna till

permission var ett viktigt led i den intagnes

återanpassning i samhället. De regler som fanns på

området gav enligt utskottet uttryck för en lämplig

avvägning mellan de intressen som borde beaktas på

området. I det sammanhanget ville utskottet särskilt

framhålla den intagnes behov av att få tillfälle att

leva upp till ett visat förtroende. När det gällde

den rent konkreta tillämpningen av föreskrifterna

konstaterade utskottet att statistiken avseende

misskötta permissioner inte gärna kunde tolkas på

annat sätt än att reglerna tillämpades på ett väl

avvägt sätt och att man hade kommit till rätta med

många av de problem som tidigare förknippades med

permissionerna. Utskottet såg mot bakgrund av sina

ställningstaganden inget behov av att ytterligare

strama upp permissionsreglerna, t.ex. med

föreskrifter om elektronisk övervakning (bet.

1997/98:JuU19 s. 12 f).

Utskottet ser inget skäl att frångå sina tidigare

uttalanden i frågan. Motionerna Ju904 och Ju913

avstyrks i denna del.

Frigivningsförberedelser

I motionerna Ju505 (kd) och Ju907 (v) föreslås att

elektronisk övervakning skall kunna användas i

slutskedet av ett fängelsestraff när den intagne

skall slussas ut i samhället. I motion Ju907 begärs

vidare att frigivningsförberedelserna påbörjas redan

när den dömde anländer till fängelset. Härvid bör

särskilda lekmannaövervakare tillsättas. Vidare bör

en plan upprättas för hur det rehabiliteringsarbete

som påbörjats inne på anstalten skall fullföljas

efter avtjänat straff.

I regeringens proposition 1997/98:96 Vissa reformer

av påföljdssystemet konstaterade regeringen att det

hade framförts synpunkter om att det borde skapas en

möjlighet att förkorta anstaltstiden för vissa

långtidsdömda. Regeringen delade uppfattningen att

frågan om övergången från anstalt till ett liv i

frihet för dem som avtjänar långa fängelsestraff

borde ägnas särskild uppmärksamhet. Vad som därvid

borde vidareutvecklas var enligt regeringen formerna

för utslussning ur anstalt. Regeringen avsåg därför

att återkomma till frågan om möjligheterna till

strukturerad utslussning i ett senare sammanhang (s.

124).

Utskottet har inhämtat att frågan för närvarande

bereds inom Regeringskansliet. En

departementspromemoria om elektronisk övervakning

vid utslussning ur anstalt är att förvänta i slutet

av året.

Vad gäller frigivningsförberedelserna i övrigt fick

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i december 1997

regeringens uppdrag att kartlägga kriminalvårdens

och andra myndigheters arbete med

frigivningssituationen för intagna i fängelse.

BRÅ har i augusti 1998 redovisat sitt uppdrag i

BRÅ-rapport 1998:6 Frigivning från fängelse. BRÅ har

i rapporten redovisat användningen av

fängelsestraff, de frigivnas situation och vilket

stöd kriminalvården och andra myndigheter erbjuder

den dömde. BRÅ har även redogjort för de områden som

bör förbättras och lämnat vissa förslag till

åtgärder. Bland annat föreslås att förberedelserna

inför frigivningen skall påbörjas snarast möjligt

efter det att en person tagits in i anstalt. Vidare

föreslås att realistiska rehabiliteringsplaner skall

läggas upp för de intagna.

Rapporten bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Utskottet anser att det pågående beredningsarbetet

inte bör föregripas och avstyrker motionerna Ju505

och Ju907 i nu behandlade delar.

Kostnadsansvaret vid § 34-placering

Om en intagen genom vistelse utanför anstalt kan bli

föremål för särskilda åtgärder som kan antas

underlätta hans anpassning i samhället kan han

enligt 34 § KvaL få medgivande att för sådant

ändamål vistas utanför anstalten, om det finns

särskilda skäl. Vid bedömningen skall det särskilt

beaktas om den intagne behöver vård för eller annan

behandling mot missbruk av beroendeframkallande

medel. Så kallad § 34-placering medges i dag främst

för att den intagne skall få möjlighet att undergå

vård på behandlingshem, men även placering för andra

ändamål som studier vid internatskola och vård i

familjehem är möjliga. Fram till den villkorliga

frigivningen står kriminalvården för kostnaderna för

behandlingen. Därefter övergår betalningsansvaret på

den intagnes hemortskommun.

I motion Ju502 (m) ifrågasätts om inte

kriminalvården bör ta över kommunernas ansvar för §

34-placeringar. I motionerna Ju507 (s) och Ju907 (v)

begärs att regeringen ser över frågan om

kostnadsansvaret för sådana placeringar.

Utskottet har tidigare haft att ta ställning till

yrkanden om kostnadsansvaret för § 34-placeringar,

senast under våren 1998. Utskottet uttryckte då att

det i likhet med motionärerna kände viss oro när det

gällde kommunernas förmåga att bidra till

kostnaderna för vård utanför anstalt. Utskottet

kunde dock konstatera att regeringen var uppmärksam

på frågan och att det saknades skäl att föregripa

resultatet av det aviserade arbetet. Motionerna

avstyrktes (bet. 1997/98:JuU19 s. 14 f).

Regeringen har givit Narkotikakommissionen (dir.

1998:18) i uppdrag bl.a. att särskilt se över

finansieringsfrågor som gäller samarbetet mellan

kriminalvården och kommunerna vid kontraktsvård och

vistelse utanför anstalt för vård enligt 34 § KvaL.

Uppdraget skall redovisas före utgången av år 2000.

Utskottet konstaterar att regeringen har uppdragit

åt Narkotikakommissionen att utreda frågan.

Önskemålen i här aktuella yrkanden får därmed anses

tillgodosedda. Det pågående utredningsarbetet bör

inte heller föregripas. Utskottet avstyrker därför

motionerna Ju502, Ju507 och Ju907 i denna del.

Beslutanderätten avseende § 34-placeringar

Av 54 § KvaL följer att det ankommer på

övervakningsnämnderna att fatta beslut om § 34-

placering, om den intagne dömts till högst två års

fängelse. I annat fall prövas frågan av

Kriminalvårdsnämnden.

I motion Ju504 (m) begärs en ändring så att

beslutanderätten tillkommer

kriminalvårdsmyndighetens chef i de fall den intagne

dömts till högst två års fängelse.

Straffsystemkommittén föreslog i sitt betänkande

Ett reformerat påföljdssystem (SOU 1995:91) att

övervakningsnämnderna skulle ta över

Kriminalvårdsnämndens beslutsfunktion i fråga om

placering enligt 34 § KvaL. Förslaget var en

konsekvens av ett annat förslag från kommittén,

nämligen att Kriminalvårdsnämnden skulle upphöra och

att kriminalvårdsanstalterna i stället borde få

fatta beslut i fråga om senareläggning av villkorlig

frigivning. Regeringen behandlade förslaget i

proposition 1997/98:96. Regeringen fann därvid att

det saknades anledning att vid den tidpunkten ta

ställning till Kriminalvårdsnämndens framtid.

Regeringen tog inte heller ställning till

Straffsystemkommitténs förslag om att

beslutsfunktionen i fråga om § 34-placering skulle

ändras.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår det för

närvarande inte något beredningsarbete på

Regeringskansliet vare sig i frågan om

Kriminalvårdsnämndens framtid eller beslutanderätten

avseende § 34-placeringar.

Utskottet behandlade frågan om beslutanderätten för

§ 34-placeringar under våren 1998. Utskottet såg då

inte något skäl att föreslå en ändring i den

gällande beslutsordningen vad gällde placering

enligt 34 § KvaL (bet. 1997/98:JuU19 s. 15).

Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade

uppfattning och avstyrker motion Ju504.

Övriga frågor

Närhetsprincipen

I motionerna Ju509 (kd, s, m, c, fp, v, mp) och

Ju907 (v) anförs att den s.k. närhetsprincipen, dvs.

att närheten till hemorten skall bilda

utgångspunkten vid placeringen av den intagne på

anstalt, skall tillmätas större tyngd.

Bestämmelserna om anstaltsplaceringen finns intagna

i 7 § och 7 a § KvaL. Av dessa följer att såväl

säkerhetsskäl som den intagnes behov av t.ex.

utbildning och behandling skall beaktas vid

fördelningen av intagna mellan anstalter. Vidare

skall den placering eftersträvas som är ägnad att

främja en ändamålsenlig planering av frigivningen.

Hur placeringen bör ske i de enskilda fallen bestäms

inom kriminalvården. I Kriminalvårdsstyrelsens

allmänna råd om placering av dömda/intagna i

kriminalvårdsanstalt (ARK 1999:2) finns närmare

anvisningar härom. Av de allmänna råden följer bl.a.

följande. En intagen skall vara placerad så att,

förutom att det överordnade intresset av

samhällsskydd tillgodoses, anstalternas olika

programutbud utnyttjas effektivt samt antalet

förflyttningar minimeras. Vid valet av anstalt skall

samhällsskyddsfaktorer, bakgrundsfaktorer, t.ex. den

intagnes våldsbenägenhet och narkotikamissbruk, samt

den intagnes individuella behov beaktas. Härvid kan

bl.a. behovet av att vidmakthålla och bygga upp

kontakter med familj, myndigheter, övervakare,

arbetskamrater och andra resurspersoner beaktas.

Kriminalvårdsstyrelsen betonar i de allmänna råden

särskilt kraven på en individuell bedömning.

Utskottet har tidigare vid olika tillfällen haft

anledning att uttala sig om närhetsprincipen.

Vid riksdagsbehandlingen av den proposition som

grundades på Fängelseutredningens första betänkande

Verkställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76)

tillstyrkte utskottet ett förslag från regeringen om

att utöka möjligheterna att placera en intagen i en

anstalt där han kan få adekvat vård och behandling

under anstaltstiden. Förslaget innebar bl.a. att

närhetsprincipen inte längre skulle ha samma

övergripande betydelse som tidigare. I stället

skulle den intagnes behov av behandling lyftas fram

(bet. 1994/95:JuU20 s. 4 f).

I samband med behandlingen av budgetpropositionen

för år 1998 behandlade utskottet ett motionsyrkande

liknande det nu aktuella. Utskottet konstaterade

därvid att flera olika intressen gör sig gällande

när en intagen skall placeras på anstalt.

Sammanfattningsvis måste kraven på säkerhet

uppfyllas samtidigt som den intagnes vård- och

behandlingsbehov skall tillgodoses. Dessutom bör den

intagne vistas nära hemorten för att möjliggöra

kontakt med familj och myndigheter. Det är även

nödvändigt att ta hänsyn till resursutnyttjandet på

de olika anstalterna. Sammantaget ansåg utskottet

att de nuvarande reglerna uppfyllde de krav som

borde ställas och avstyrkte motionen (bet.

1997/98:JuU1 s. 57 f).

Utskottet anser i likhet med vad det tidigare

uttalat att de nuvarande reglerna uppfyller de krav

som bör ställas. Motionerna Ju509 och Ju907 avstyrks

i denna del.

Särskilda avdelningar för interner med

utvisningsbeslut

I motion Ju907 (v) framförs att kriminalvårdens

förslag att inrätta en särskild avdelning för

interner med utvisningsbeslut i domen inte bör

införas.

Enligt vad utskottet har inhämtat har

kriminalvården särskilt uppmärksammat frågan om

anstaltsvistelsen för de intagna som efter avtjänat

straff skall utvisas från Sverige och de problem som

är förknippade härmed. Kriminalvårdsanstalten Kumla

har fått i uppdrag att på försök inrätta en särskild

avdelning för intagna som har beslut om utvisning i

domen. Syftet med verksamheten är att de utvisade

skall erhålla ett verksamhetsinnehåll som är

särskilt anpassat till att de är långtidsdömda och

har olika nationell, kulturell och religiös

bakgrund. Bland annat skall den intagne förberedas

mentalt, socialt och praktiskt för att återvända

till sitt hemland. Försöksverksamheten skall

preliminärt bedrivas fram t.o.m. maj månad år 2000

och därefter utvärderas.

Enligt vad utskottet inhämtat syftar den planerade

försöksverksamheten vid Kriminalvårdsanstalten Kumla

till att förbättra situationen för de intagna som

har utvisningsbeslut i domen genom att bl.a. erbjuda

dem ett behandlingsinnehåll anpassat till deras

särskilda behov. Verksamheten skall utvärderas efter

en förhållandevis kort tidsperiod. Utskottet anser

mot bakgrund av det anförda att det saknas skäl för

riksdagen att göra något uttalande i frågan. Motion

Ju907 avstyrks i denna del.

Utvisning och straffverkställighet

I motion Sf622 (m) begärs att utländska medborgare

som dömts för brott i Sverige i större utsträckning

skall avtjäna sitt straff i hemlandet.

Möjligheterna att utvisa en utländsk medborgare

följer av utlänningslagen (1989:529) som faller inom

socialförsäkringsutskottets beredningsområde. Enligt

4 kap. 7 § denna lag får en utlänning i vissa fall

utvisas ur Sverige om han döms för ett brott som kan

leda till fängelse. Normalt sker utvisningen först

efter det att straffet verkställts. Vissa

möjligheter till verkställighet i andra länder finns

dock. Av 8 § lagen (1963:193) om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m.m. (nordiska

verkställighetslagen) följer att en dom som

meddelats i Sverige får verkställas i något av de nu

nämnda länderna. En förutsättning är att den dömde

är medborgare eller har hemvist i den andra staten.

Verkställighet i annat nordiskt land kan också ske

om den dömde uppehåller sig i den staten och det med

hänsyn till omständigheterna är lämpligt. Samtycke

krävs inte för överförande av verkställigheten.

Sverige har tillträtt två inom Europarådet

utarbetade konventioner på området, konventionen om

brottmålsdomars internationella rättsverkningar

(brottmålsdomskonventionen) och konventionen om

överförande av dömda personer

(överförandekonventionen). Överförandekonventionen

skiljer sig från brottmålsdomskonventionen bl.a. på

så sätt att den förutsätter den dömdes medgivande

till överförandet. Lagen (1972:260) om

internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom (internationella verkställighetslagen)

bygger på dessa konventioner.

Överförandekonventionen har kompletterats med ett

tilläggsprotokoll som bl.a. innebär att

straffverkställighet skall kunna överföras utan den

dömdes samtycke, när domen innehåller ett beslut om

utvisning. Protokollet har varit öppet för

undertecknande sedan den 18 december 1997. Förutom

Sverige har bl.a. Island, Danmark, Nederländerna och

Tyskland undertecknat protokollet.

Överförande av straffverkställighet kan i vissa

fall ske också med stöd av andra internationella

överenskommelser. Vidare kan regeringen, enligt 3 §

internationella verkställighetslagen, om det finns

synnerliga skäl, för visst fall träffa

överenskommelse med främmande stat om överförande av

straffverkställighet.

Här kan nämnas att det i Schengenkonventionen

(artiklarna 67-69) finns regler som innebär att

straffverkställighet kan överföras mellan

medlemsstaterna, när den dömde genom att fly till

sitt hemland undandrar sig straffet. Sådan

överföring kan ske utan den dömdes samtycke.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare

behandlat likartade motionsyrkanden (se bet.

1994/95:JuU16 s. 13 f med där gjorda hänvisningar).

Vid dessa tillfällen har utskottet

sammanfattningsvis ansett att Sverige borde arbeta

för att överförande av straffverkställighet bör

kunna ske utan den dömdes samtycke. Något initiativ

från riksdagens sida har dock inte ansetts

nödvändigt.

När utskottet senast behandlade frågan konstaterade

utskottet att den internationella utvecklingen låg

väl i linje med vad utskottet tidigare hade uttalat

i frågan. Utskottet utgick i sammanhanget från att

regeringen vidtog de åtgärder som erfordrades för

att innehållet i tilläggsprotokollet till

överförandekonventionen skulle kunna genomföras.

Utskottet ville dock i sammanhanget erinra om att

situationer finns när det inte är ett svenskt

intresse att verkställigheten sker utomlands, t.ex.

i fallet om en utlänning i Sverige dömts till ett

långt fängelsestraff för narkotikabrott och det är

realistiskt att räkna med en betydande nedsättning

av straffet om det får avtjänas i hemlandet (bet.

1997/98:JuU19 s. 22 f).

Frågan om överförande av straffverkställighet utan

den dömdes samtycke bereds för närvarande i

Regeringskansliet. En proposition beräknas komma

under hösten.

Enligt utskottets mening finns det inte anledning

att föregripa det pågående beredningsarbetet.

Utskottet avstyrker motion Sf622 i nu behandlad del.

Ersättning för fysisk träning under häktningstiden

I motion Ju501 (m) begärs att häktades rätt till

ersättning för fysisk träning inom ramen för

programverksamheten tas bort.

Enligt 5 § lagen (1976:371) om behandlingen av

häktade och anhållna m.fl. följer att den som är

häktad, om möjligt, skall erbjudas arbete eller

annan därmed jämförlig sysselsättning under

häktningstiden. För den sysselsättning som

tillhandahålls den häktade skall ersättning utgå

enligt de bestämmelser som meddelas av regeringen

eller den myndighet regeringen bestämmer.

Föreskrifter om ersättningen till intagna i anstalt

och häkte meddelas enligt 38 § KvaF och 7 §

förordningen (1976:376) om behandling av häktade

m.fl. av Kriminalvårdsstyrelsen. Dessa tas in i

Kriminalvårdsverkets författningssamling. För

närvarande pågår en översyn av bestämmelserna. Nya

föreskrifter kommer att meddelas under året.

Ersättning för fysiska aktiviteter utgår endast om

de ingår i programverksamhet som är strukturerad,

schemalagd och personalledd. Ersättning utgår alltså

endast undantagsvis, t.ex. när den intagne är i

dålig kondition på grund av missbruk och därför är i

stort behov av fysisk träning.

Utskottet konstaterar inledningsvis att en översyn

av föreskrifterna om ersättningen till intagna i

anstalt och häkte för närvarande pågår. Utskottet

utgår från att Kriminalvårdsstyrelsen vid denna

översyn finner en ändamålsenlig avvägning mellan

olika intressen. Enligt utskottets mening är det

knappast lämpligt att riksdagen bestämmer i vilka

enskilda situationer ersättning skall utgå.

Utskottet avstyrker motion Ju501.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande en ny verkställighetslag

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju917 yrkande 16,

res. 1 (m)

2. beträffande möjligheterna till

sysselsättning på anstalterna

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 24,

1998/99:Ju907 yrkande 10 och 1998/99:Ju913

yrkande 16 (delvis),

res. 2 (m, kd)

res. 3 (v, fp)

3. beträffande behandlingen av psykiskt

störda

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju918 yrkande 17,

res. 4 (mp)

4. beträffande behandling av män som

begått vålds- eller sexualbrott

att riksdagen avslår motion 1998/99:A810 yrkande 22,

res. 5 (m, kd, c, fp)

5. beträffande användningen av medicinsk

behandling av sexualbrottslingar

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 29 och

1998/99:Ju913 yrkande 18 (delvis),

res. 6 (m)

6. beträffande utvärderingen av

behandlingsmetoder

att riksdagen avslår motion 1998/99:So462 yrkande 9,

res. 7 (fp)

7. beträffande disciplinåtgärder för

livstidsdömda

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 28 och

1998/99:Ju913 yrkande 18 (delvis),

res. 8 (m)

8. beträffande rymningar

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 25 och

1998/99:Ju913 yrkande 17 (delvis),

res. 9 (m)

9. beträffande placeringen av

fängelsedömda kvinnor

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 23 och

1998/99:Ju913 yrkande 16 (delvis),

res. 10 (m)

10. beträffande behandlingsinnehållet för

kvinnor

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju907 yrkandena 2 och 7,

res. 11 (v)

11. beträffande resurser till kvinnliga

intagna

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju907

yrkande 8,

12. beträffande jämställdheten inom

kriminalvården

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju507 yrkande 5,

13. beträffande barn med frihetsberövade

föräldrar

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju509 yrkandena 1 och 3,

14. beträffande permissionsregler m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkandena 26

och 27 och 1998/99:Ju913 yrkande 17 (delvis),

res. 12 (m)

15. beträffande elektronisk övervakning

vid utslussning

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju505 och

1998/99:Ju907 yrkande 11,

res. 13 (kd, v, c, fp)

16. beträffande frigivningsförberedelser

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju907 yrkandena 14 och

15,

res. 14 (v)

17. beträffande kostnadsansvaret vid § 34-

placering

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju502, 1998/99:Ju507

yrkande 3 och 1998/99:Ju907 yrkande 16,

res. 15 (m, kd, c, fp)

18. beträffande beslutanderätten avseende

§ 34-placeringar

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju504,

19. beträffande närhetsprincipen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju509 yrkande 5 och

1998/99:Ju907 yrkande 6,

res. 16 (kd, v, c)

20. beträffande särskilda avdelningar för

interner med utvisningsbeslut

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju907 yrkande 9,

21. beträffande utvisning och

straffverkställighet

att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf622 yrkande 2,

res. 17 (m)

22. beträffande ersättning för fysisk

träning under häktningstiden

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju501.

res. 18 (m)

Stockholm den 4 maj 1999

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar

Johnsson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström

(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m),

Ann-Marie Fagerström (s), Maud Ekendahl (m), Helena

Frisk (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind

(kd), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson (mp),

Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp), Göran Norlander

(s) och Yilmaz Kerimo (s).

Reservationer

1. En ny verkställighetslag (mom. 1)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Regeringen har i och för sig uppgivit att den har

för avsikt att på nytt överväga frågan om en ny

verkställighetslag. Detta är inte tillräckligt. Vi

anser att regeringen snarast skall ta initiativ till

en utredning med uppdrag att lämna förslag till en

ny lagstiftning. Då det finns ett stort pedagogiskt

värde med att förse en ny

straffverkställighetslagstiftning med ett namn som

överensstämmer med lagstiftningens syfte, nämligen

att ange de regler som skall gälla för hur

fängelsestraff skall verkställas, bör den nya lagen

benämnas fängelselagen.

Det bör ankomma på regeringen att snarast vidta

åtgärder med anledning av vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande en ny verkställighetslag

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju917 yrkande 16

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 1.

2. Möjligheterna till sysselsättning på

anstalterna (mom. 2)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind

(kd) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser att det är av stor betydelse att

fängelsetiden används till något meningsfullt. Detta

bör ske så långt det är möjligt utan att syftet med

fängelsestraffet går förlorat.

Bland dem som tas in på anstalt finns det många som

inte kan läsa och skriva och som aldrig har haft en

anställning. Möjligheten till grundläggande

skolutbildning och arbete inom kriminalvården är en

förutsättning för att dessa personer skall ha en

rimlig chans till en ny start efter avtjänat straff.

Med vårt budgetförslag hade det funnits tillräckliga

resurser för bl.a. detta ändamål inom

kriminalvården. Förslaget godkändes dock inte av

riksdagen. Det får nu ankomma på regeringen att

föreslå tillräckliga resurser i nästa

budgetproposition. Detta är en förutsättning för att

fängelsetiden skall kunna användas till något

meningsfullt.

Det ankommer på regeringen att vidta erforderliga

åtgärder enligt vad vi nu anfört med anledning av

här aktuella yrkanden i motionerna Ju904, Ju907 och

Ju913.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande möjligheterna till

sysselsättning på anstalterna

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju904

yrkande 24, 1998/99:Ju907 yrkande 10 och

1998/99:Ju913 yrkande 16 (delvis) som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i

reservation 2.

3. Möjligheterna till sysselsättning på

anstalterna (mom. 2)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Siw

Persson (fp) anför:

Vi anser att en viktig fråga för att möjliggöra en

återanpassning till samhället är utbildning. En

mycket stor del av internerna saknar grundläggande

kunskaper och har läs- och skrivsvårigheter. Det är

därför viktigt att ge de intagna möjlighet att

komplettera sina kunskaper. Utbildningen inom

fängelserna måste även i andra avseenden utvecklas.

Inte minst gäller detta möjligheterna till

högskolestudier genom t.ex. distansutbildning. De

interner som har förutsättningar för högskolestudier

bör ges möjlighet till detta, eftersom det påverkar

återanpassningen positivt. Det ankommer på

regeringen att vidta erforderliga åtgärder i syfte

att stödja och öka intresset för alla former av

utbildning. Detta bör riksdagen med anledning av

motionerna Ju904, Ju907 och Ju913 som sin mening ge

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande möjligheterna till

sysselsättning på anstalterna

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju904

yrkande 24, 1998/99:Ju907 yrkande 10 och

1998/99:Ju913 yrkande 16 (delvis) som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i

reservation 3.

4. Behandlingen av psykiskt störda (mom. 3)

Kia Andreasson (mp) anför:

Många av de intagna inom kriminalvården lider av

någon form av psykisk störning. Med rätt behandling

skulle dessa personer kunna bryta sig ur missbruk

och kriminalitet, vilket bl.a. skulle medföra att

antalet återfallsbrott skulle kunna minskas.

Möjligheterna till vård och behandling för intagna

med psykiska störningar är i dag begränsade.

Lösningen på problemet är dock inte att döma fler

till rättspsykiatrisk vård, utan i stället bör

behandlingsprojekt startas ute på fängelserna.

Kognitiva behandlingsmetoder skall härvid utvecklas

för att lära de intagna att hantera livet utanför

fängelset. I dessa bör bl.a. ingå strategier för att

lära sig att bemästra hotfulla situationer. De

kognitiva behandlingarna måste kompletteras med

missbruksbehandling och allmänt psykosocialt stöd.

Självklart krävs även en adekvat medicinsk

behandling.

Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder

med anledning av vad jag nu anfört.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande behandlingen av psykiskt störda

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju918 yrkande 17

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 4.

5. Behandling av män som har begått vålds-

eller sexualbrott (mom. 4)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind

(kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och Siw

Persson (fp) anför:

Vi anser att män som på olika sätt våldfört sig på

kvinnor måste få en möjlighet att bearbeta sina

problem. Strafftiden för dessa män skall därför

användas för behandling genom bl.a. psykoterapi och

gruppterapi. Genom sådana åtgärder kan återfall i

brott förebyggas.

Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder för

att utvidga möjligheterna till behandling enligt vad

vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande behandling av män som

begått vålds- eller sexualbrott

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A810 yrkande

22 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 5.

6. Användningen av medicinsk behandling av

sexualbrottslingar (mom. 5)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi utgår från att regeringen inom ramen för det

arbete som pågår inom Regeringskansliet också kommer

att ta ställning till hur den framtida användningen

av medicinsk behandling (s.k. kemisk kastrering) av

sexualbrottslingar skall kunna utvecklas.

Sexualbrottslingar kan i dag som ett led i

behandlingen av sitt brottsliga beteende frivilligt

genomgå sådan behandling. Kriminalvården har dock

inte någon möjlighet att ensam besluta om behandling

utan den bestäms och utförs inom ramen för hälso-

och sjukvården oavsett om den medicinska

behandlingen påbörjats i frihet eller under

verkställighet. Det kan enligt vår uppfattning

finnas skäl att närmare överväga om inte medicinsk

behandling i kombination med terapi bör användas mer

frekvent inom kriminalvården, särskilt för de fall

brottslingen tidigare avböjt behandling och därefter

återfallit i brott av samma slag. Det får ankomma på

regeringen att utreda denna fråga.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande användningen av medicinsk

behandling av sexualbrottslingar

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Ju904

yrkande 29 och 1998/99:Ju913 yrkande 18 (delvis)

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 6.

7. Utvärderingen av behandlingsmetoder

(mom. 6)

Siw Persson (fp) anför:

Jag välkomnar att regeringen har för avsikt att

utvärdera i vilken utsträckning befintliga

behandlingsmetoder är lämpliga och verksamma. Det är

dock enligt min mening viktigt att denna utvärdering

görs av oberoende forskare. Det får ankomma på

regeringen att se till att så blir fallet. Vad jag

nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande utvärderingen av

behandlingsmetoder

att riksdagen med bifall till motion

1998/99:So462 yrkande 9 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i

reservation 7.

8. Disciplinåtgärder för livstidsdömda

(mom. 7)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Det är enligt vår mening oacceptabelt att

livstidsdömda inte kan åläggas någon direkt kännbar

disciplinär bestraffning om de uppför sig illa eller

begår brott under tiden som fängelsestraffet

verkställs.

För att komma till rätta med problemet kan vi tänka

oss en rad nya åtgärder. Antalet permissioner kan

minskas för dem som missköter sig. Vidare bör

inskränkningar i möjligheten att ta emot besök kunna

utgöra en effektiv åtgärd. Slutligen vill vi nämna

möjligheten att införa löneavdrag.

Regeringen bör få i uppdrag att snarast utreda

frågan om ett nytt system för disciplinåtgärder för

livstidsdömda.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 7

bort ha följande lydelse:

7. beträffande disciplinåtgärder för

livstidsdömda

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Ju904 yrkande

28 och 1998/99:Ju913 yrkande 18 (delvis) som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 8.

9. Rymningar (mom. 8)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser att det i princip skall vara omöjligt att

rymma från de slutna anstalterna. Den borgerliga

regeringen satsade cirka 50 miljoner kronor på

säkerhetshöjande åtgärder på de tre tyngsta

anstalterna, och rymningarna har minskat de senaste

åren. De säkerhetshöjande åtgärder som den

föregående regeringen investerade i har således gett

god utdelning i form av ökad säkerhet framför allt

för allmänheten. Det är angeläget att säkerheten

bibehålls och även i framtiden ligger på en hög

nivå. Allmänhetens skyddsintresse måste alltid

sättas i främsta rummet. Det åligger regeringen att

bevaka dessa frågor och att därvid vidta

erforderliga åtgärder.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 8

bort ha följande lydelse:

8. beträffande rymningar

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju904

yrkande 25 och 1998/99:Ju913 yrkande 17 (delvis)

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 9.

10. Placeringen av fängelsedömda kvinnor

(mom. 9)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser att de åtgärder som hittills genomförts av

regeringen när det gäller anstaltsplaceringen av

kvinnor är steg i rätt riktning. Vi är också

positivt inställda till de riktlinjer som

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat och till att

ytterligare en anstalt för kvinnor har inrättats.

Enligt vår mening skall emellertid kvinnor och män

aldrig ges möjlighet att avtjäna fängelsestraff på

samma anstalter. Många av de kvinnor som döms till

fängelse har i hela sitt liv dominerats och

utnyttjats av män. Manliga fängelsedömda har inte

sällan en kvinnosyn som inte är acceptabel i ett

samhälle som ser män och kvinnor som jämlika. Denna

kvinnosyn riskerar kvinnorna att utsättas för när de

placeras på blandade anstalter. Härtill kommer att

kvinnorna riskerar att utsättas för såväl fysiska

som psykiska övergrepp. Blandade anstalter bör

alltså inte förekomma. Det ankommer på regeringen

att lägga fram de lagförslag som krävs för att

åstadkomma detta. Regeringen måste också se till att

det finns tillräckligt många anstaltsplatser för

kvinnor. Detta bör riksdagen ge regeringen till

känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 9

bort ha följande lydelse:

9. beträffande placeringen av fängelsedömda

kvinnor

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju904

yrkande 23 och 1998/99:Ju913 yrkande 16 (delvis)

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 10.

11. Behandlingsinnehållet för kvinnor

(mom. 10)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Vi anser att det finns ett klart behov av

förändringar när det gäller

verkställighetsinnehållet så att det bättre svarar

mot de behov som kvinnliga intagna har. Detta är

särskilt viktigt eftersom kvinnor inom

kriminalvården har helt andra erfarenheter än män.

Kvinnorna har i många fall utsatts för våld och

övergrepp. Många av kvinnorna är också mödrar till

barn som omhändertagits, vilket skapar speciella

problem. Dessa skillnader måste beaktas vid

utformningen av program m.m. inom kriminalvården.

Vad vi nu anfört gör sig även starkt gällande inom

frivården eftersom de flesta kvinnor som döms för

brott döms till en frivårdspåföljd.

Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder

med anledning av vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 10

bort ha följande lydelse:

10. beträffande behandlingsinnehållet för

kvinnor

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju907 yrkandena

2 och 7 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i reservation 11.

12. Permissionsregler m.m. (mom. 14)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser att reglerna om permission måste vara

restriktiva. Beslutet om permission bör fattas med

utgångspunkt i en för den intagne fastlagd vårdplan.

Detta gör sig särskilt starkt gällande för

återfallsförbrytare. I dessa fall måste statens

intresse av att skydda medborgarna i samhället väga

tyngre än den intagnes intresse av permission.

Ett sätt att strama upp permissionerna skulle

enligt vår mening kunna vara att använda systemet

med elektronisk övervakning när den intagne befinner

sig utanför anstalten. En sådan ordning skulle även

kunna användas vid frigång. En utvidgning av

användningsområdet för intensivövervakning bör, som

vi ser det, föregås av en försöksverksamhet.

Det ankommer på regeringen att vidta erforderliga

åtgärder med anledning av vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 14

bort ha följande lydelse:

14. beträffande permissionsregler m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju904

yrkandena 26 och 27 och 1998/99:Ju913 yrkande 17

(delvis) som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 12.

13. Elektronisk övervakning vid utslussning

(mom. 15)

Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd), Yvonne

Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Gunnel Wallin

(c) och Siw Persson (fp) anför:

Personer som har dömts till långa fängelsestraff bör

under slutet av sin strafftid stegvis kunna slussas

ut i samhället. Genom en sådan ordning skulle den

intagne ges möjlighet att på ett bättre sätt anpassa

sig till livet utanför fängelset. Detta skulle kunna

ske genom en utökad användning av elektronisk

intensivövervakning, dvs. i ett s.k. back door-

system.

Regeringen bör snarast återkomma med förslag till

försöksverksamhet med elektronisk övervakning enligt

vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 15

bort ha följande lydelse:

15. beträffande elektronisk övervakning vid

utslussning

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju505 och

1998/99:Ju907 yrkande 11 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i

reservation 13.

14. Frigivningsförberedelser (mom. 16)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Enligt vår mening bör frigivningsförberedelser

påbörjas redan när den dömde anländer till

fängelset. En omsorgsfullt planerad frigivning

motverkar återfall i brottslig verksamhet. Den dömde

måste bl.a. ges möjlighet och uppmuntras till att

försöka ordna sig bostad och arbete samt att skapa

sociala kontakter utanför anstalten. Som ett led i

arbetet att skapa ett socialt nätverk för den dömde

bör det införas en ordning med tillsättande av

lekmannaövervakare direkt efter det att en

fängelsedom meddelats. Vidare bör det för varje

intagen upprättas en plan för hur det

rehabiliteringsarbete som påbörjats inne på

anstalten skall fullföljas efter avtjänat straff.

Det får ankomma på regeringen att vidta erforderliga

åtgärder för att åstadkomma detta.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 16

bort ha följande lydelse:

16. beträffande frigivningsförberedelser

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju907 yrkandena

14 och 15 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 14.

15. Kostnadsansvaret vid § 34-placering

(mom. 17)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind

(kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och Siw

Persson (fp) anför:

Vi anser att de missbrukare som påbörjat

missbruksbehandling inom kriminalvården bör ges

bättre möjligheter att fullfölja påbörjad

behandlingsplan. I annat fall riskerar de resurser

som dittills lagts ner på behandlingen att bli till

ingen nytta.

Tillgången till behandling utanför anstalt

försämras hela tiden. Med en hårt ansträngd ekonomi

i många kommuner finns det en risk för att

behandling som bör komma till stånd uteblir eftersom

kommunerna inte anser sig ha råd med den. En lösning

på detta skulle vara att låta kriminalvården ta över

det ekonomiska ansvaret.

Narkotikakommissionens uppdrag att se över denna

fråga skall inte redovisas förrän i slutet av år

2000. Enligt vår mening är frågan mycket angelägen.

Förslag om hur problemet skall lösas bör därför

lämnas snarast.

Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder

med anledning av vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 17

bort ha följande lydelse:

17. beträffande kostnadsansvaret vid § 34-

placering

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju502,

1998/99:Ju507 yrkande 3 och 1998/99:Ju907

yrkande 16 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 15.

16. Närhetsprincipen (mom. 19)

Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd), Yvonne

Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd) och Gunnel

Wallin (c) anför:

Vi anser i och för sig att det är viktigt att stor

hänsyn tas till den dömdes behov av vård och

behandling vid hans placering i anstalt. Större

hänsyn bör dock tas till den s.k. närhetsprincipen.

Det är viktigt att den dömde ges möjlighet att

vidmakthålla eller bygga upp kontakter med familj,

övervakare, arbetskamrater och andra personer i hans

närhet.

Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder

som kan krävas.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 19

bort ha följande lydelse:

19. beträffande närhetsprincipen

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju509

yrkande 5 och 1998/99:Ju907 yrkande 6 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 16.

17. Utvisning och straffverkställighet

(mom. 21)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser att utländska brottslingar som döms till

fängelse här i större utsträckning bör avtjäna

straffet i sitt hemland. När en domstol har fattat

beslut om utvisning av en icke svensk medborgare

skall utvisningen kunna ske innan det utdömda

fängelsestraffet avtjänats.

Regeringen bör beakta vad vi nu anfört i det

pågående beredningsarbetet. Vidare bör regeringen

verka för att internationella överenskommelser om

överförande av straffverkställighet träffas med de

länder dit detta i dag inte är möjligt.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 21

bort ha följande lydelse:

21. beträffande utvisning och

straffverkställighet

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Sf622 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 17.

18. Ersättning för fysisk träning under

häktningstiden (mom. 22)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser att det ges helt fel signaler till dem som

är häktade när samhället bekostar deras fysiska

träning även om så sker inom ramen för

programverksamheten. Ute i samhället ägnar

åtskilliga människor en del av sin fritid till

fysisk träning, och de människor som väljer att

besöka en träningslokal får oftast betala för detta.

Den möjlighet som finns att erhålla ersättning för

fysiska aktiviteter bör därför tas bort.

Det bör ankomma på regeringen att vidta

erforderliga åtgärder enligt vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 22

bort ha följande lydelse:

22. beträffande ersättning för fysisk träning

under häktningstiden

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju501 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 18.

Särskilt yttrande

Särskilda avdelningar för interner med

utvisningsbeslut (mom. 20)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Inom den grupp av fångar som är dömda till

utvisning från Sverige efter avtjänat straff finns

vissa problem vad gäller rehabilitering. Fångarna

saknar t.ex. motivation för de behandlingsprogram

som är inriktade på en anpassning till det svenska

samhället. Vi är trots detta tveksamma till

inrättandet av en särskild avdelning för interner

med utvisningsbeslut. Vi vill dock inte motsätta oss

en försöksverksamhet som får utvisa hur

verkställigheten bör utformas i framtiden.