Bet. 1998/99:JuU8

Justitieutskottets betänkande

1998/99:JUU08

Penningtvätt, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

JuU8

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett

regeringsförslag om bl.a. ändringar i brottsbalken

och lagen om åtgärder mot penningtvätt. Den

föreslagna lagstiftningen innebär att

penningtvättsbegreppet i sistnämnda lag kommer att

omfatta också förfaranden där det bakomliggande

brottet inte utgörs av ett brottsligt förvärv. I

brottsbalken införs ett nytt brott, penninghäleri.

Penninghäleri kommer att omfatta såväl vissa fall av

penningtvätt, som i dag är straffbara som häleri,

som vissa åtgärder som är ägnade att dölja att någon

annan har berikat sig genom brott på annat sätt än

genom förvärv, t.ex. genom vissa skatte- och

tullbrott. Skyldigheten för företag, som omfattas av

penningtvättslagen, att lämna uppgifter till

Finanspolisen utvidgas. Även kretsen av

uppgiftsskyldiga företag utvidgas. En ny lag om

penningtvättsregister ger uppgiftsskyldiga företag

rätt att föra register över uppgifter som de har

lämnat till Finanspolisen.

Utskottet tillstyrker i huvudsak regeringens

förslag. Utskottet föreslår dock att lagen om

penningtvättsregister skall gälla inte bara

automatisk utan även manuell behandling av

personuppgifter.

Till betänkandet har fogats tre reservationer,

samtliga (m).

Propositionen

I proposition 1998/99:19 har regeringen

(Finansdepartementet) föreslagit att riksdagen antar

regeringens förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder

mot penningtvätt,

3. lag om penningtvättsregister, och

4. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385).

I samband med propositionen behandlar utskottet en

motion som väckts med anledning av propositionen.

Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, har

fogats till betänkandet, se bilaga 1.

Motionen

1998/99:Ju3 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förnyade

överväganden angående straffansvar för företag och

där verksamma personer som åsidosätter gransknings-

eller uppgiftsskyldigheten,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till

ändring i 9 § lagen (1993:768) om åtgärder mot

penningtvätt i enlighet med vad som anförts i

motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring vad gäller revisors agerande vid misstanke

om brott i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Inledning

Ärendet och dess beredning

Regeringen beslöt den 16 november 1995 att tillkalla

en särskild utredare för att utreda vilka åtgärder

som kunde och borde vidtas för att effektivisera

bekämpningen av penningtvätt och annan kvalificerad

ekonomisk brottslighet. Till särskild utredare

utsågs numera kammarrättspresidenten Per Anclow.

Utredningen, som antog namnet

Penningtvättutredningen, överlämnade i mars månad år

1997 betänkandet Bekämpande av penningtvätt (SOU

1997:36). I betänkandet lade utredningen fram

förslag till en ny lag om penningtvätt med

förändringar av den straffrättsliga regleringen av

penningtvätt samt förslag till upphävande av lagen

(1993:768) om åtgärder mot penning-tvätt

(penningtvättslagen) och införande av

penningtvättsregister. Vidare föreslog utredningen

ett nytt institut, kallat frysning, som skulle göra

det möjligt att under en kortare tid hejda en

misstänkt penningtvättstransaktion. Utredningen

föreslog dessutom regler om skyldighet att lämna

uppgifter till tullmyndighet och rätt för tullen att

kvarhålla medel under viss tid. Betänkandet har

remissbehandlats.

Inom Finansdepartementet har i februari 1998

utarbetats en promemoria om anmälningsskyldighet för

revisorer vid misstanke om vissa slag av häleri (dnr

Fi98/501). Promemorian har remissbehandlats.

Till grund för förslagen i propositionen ligger

dels Penningtvättutredningens förslag såvitt avser

den straffrättsliga regleringen av penningtvätt,

administrativa bestämmelser om penningtvätt och

penningtvättsregister, dels förslagen i den

nyssnämnda promemorian.

Gällande rätt

Med penningtvätt förstås åtgärder som vidtas i syfte

att dölja eller omsätta vinning av brottslig

verksamhet. Lagbestämmelser rörande penningtvätt

finns dels i brottsbalken, dels i lagen (1993:768)

om åtgärder mot penning-tvätt (penningtvättslagen).

Brottsbalken

Förfaranden som innefattar penningtvätt kan vara

straffbara som häleri eller häleriförseelse enligt

bestämmelserna i 9 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken

(BrB). Genom lagstiftning år 1991 utvidgades

häleribestämmelserna i 9 kap. 6 § med två nya

stadganden, punkterna 3 och 4, som är särskilt

riktade mot penningtvätt (prop. 1990/91:127, bet.

1990/91:JuU32, rskr. 1990/91:323). Enligt 9 kap. 6 §

första stycket 3 BrB döms sålunda för häleri den som

otillbörligen främjar möjligheterna för annan att

tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt

förvärv eller värdet av sådan egendom. Av 9 kap. 6 §

första stycket 4 framgår att straffansvar för häleri

också drabbar den som med uppsåt att dölja

egendomens ursprung medverkar till att bortföra,

överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med

egendom som härrör från brottsligt förvärv.

Härutöver gäller att också de övriga bestämmelserna

om häleri kan vara tillämpliga på förfaranden som

kan betecknas som penningtvätt.

Straffbestämmelserna i 9 kap. 6 § första stycket 3

och 4 BrB är tillämpliga endast på egendom som

härrör från brottsliga förvärv. Exempel på

brottsliga förvärv är förvärv genom stöld, bedrägeri

eller förskingring. Andra exempel på brottsliga

förvärv är muta, spelvinst genom dobbleri, inkomst

genom koppleri samt byte som nedlagts vid jakt eller

fiske på förbjudet område eller på förbjuden tid.

Begränsningen till egendom som härrör från

brottsligt förvärv utesluter ansvar för häleri för

den som hjälper någon annan att omsätta egendom i

syfte att dölja att denne har berikat sig genom

sådana skatte- eller tullbrott som innebär att

skatt, tull eller annan avgift undandras staten.

Vinst som uppkommit genom sådana skatte- eller

tullbrott anses nämligen inte härröra från

brottsligt förvärv.

Penningtvättslagen

Penningtvättslagen trädde i kraft den 1 januari 1994

(prop. 1992/93:207, bet. 1992/93:JuU37, rskr.

1992/93:375). Lagen grundar sig på ett EG-direktiv

mot penningtvätt (91/308/EEG).

Enligt dess 1 § har lagen till syfte att förhindra

sådana åtgärder med avseende på egendom som har

förvärvats genom brott som kan medföra att denna

egenskap hos egendomen fördöljs, att den brottslige

får möjlighet att undandra sig rättsliga påföljder

eller att återanskaffandet av egendomen försvåras

samt sådana åtgärder som innefattar förfogande över

och förvärv, innehav eller brukande av egendomen

(penningtvätt). Sådana förfaranden kan vara

straffbara enligt häleribestämmelserna i

brottsbalken, men penningtvättslagen har ett vidare

tillämpningsområde.

Lagen gäller i dag för företag som driver

bankrörelse, livförsäkringsrörelse,

värdepappersrörelse, valutaväxlingsrörelse och

verksamhet enligt lagen (1992:1610) om

finansieringsverksamhet. Det rör sig alltså om

företag som står under Finansinspektionens tillsyn

eller som är anmälningsskyldiga till myndigheten.

Företag som omfattas av lagen får, enligt 3 §, inte

medvetet medverka vid transaktioner avseende medel

som kan antas härröra från brottsliga förvärv av

allvarligare slag. Med sådant förvärv avses förvärv

genom brott där fängelse i mer än sex månader ingår

i straffskalan. Enligt 4 § skall företagen

kontrollera identiteten hos den som vill inleda en

affärsförbindelse med företaget. Med

affärsförbindelse avses ett affärsförhållande av

mera stadigvarande slag. Identitetskontroll skall

alltid utföras vid transaktioner som överstiger 110

000 kr. Detsamma gäller om transaktionen inte

överstiger detta belopp men kan antas ha samband med

en annan transaktion och tillsammans med denna

överstiger beloppet. Om summan inte är känd vid

tidpunkten för en transaktion, skall kundens

identitet kontrolleras så snart summan överstiger

det angivna värdet. Identitetskontroll behöver dock

inte utföras beträffande finansiella företag med

hemvist inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

(EES). Detsamma gäller om transaktionen görs till

ett konto som tillhör någon vars identitet tidigare

har kontrollerats enligt penning-tvättslagen.

Identitetskontroll skall enligt 7 § alltid ske,

oavsett beloppets storlek, om det kan antas att en

transaktion avser medel som härrör från ett

brottsligt förvärv av allvarligare slag. Vid

bedömningen av om transaktionen är av sådant slag

skall dess art och omfattning beaktas, men även

andra omständigheter, t.ex. kundens uppträdande. Med

transaktionens art avses sättet på vilket den

genomförs och med omfattningen beloppets storlek.

Enligt 9 § skall företagen granska alla

transaktioner beträffande vilka företaget har skäl

att anta att transaktionen avser medel som härrör

från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag.

Företaget skall därvid lämna uppgifter till

Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet

regeringen bestämmer om alla omständigheter som kan

tyda på penningtvätt. Regeringen har inte bestämt

någon polismyndighet, och i praktiken lämnas

uppgifterna till finanspolisen. Har företaget lämnat

uppgifter till finanspolisen, följer av 3 § att

företaget inte får utföra transaktionen. I 10 §

föreskrivs att ett företag som lämnat uppgifter

enligt 9 § inte kan göras ansvarigt för att det

brutit mot någon sekretessregel, t.ex.

bestämmelserna om banksekretess. Paragrafen gäller

även styrelseledamöter och anställda som lämnat

uppgifter för företagets räkning.

Om Finansinspektionen vid en inspektion av företag

eller på annat sätt får kännedom om transaktioner

avseende medel som kan antas härröra från brottsliga

förvärv av allvarligare slag, följer av 12 § att

inspektionen skall underrätta finanspolisen om

transaktionerna.

Företagen skall enligt 13 § ha rutiner till

förhindrande av att de utnyttjas för transaktioner

som har samband med brottsliga förvärv. Företagen

skall svara för att de anställda får information och

utbildning för ändamålet. Finansinspektionen har

genom föreskrifter och allmänna råd angivit vilka

rutiner som skall följas och vilken information och

utbildning som skall tillhandahållas (FFFS 1994:9

och 10).

Penningtvättslagen innehåller inte någon

bestämmelse om sanktioner mot den som bryter mot

lagens bestämmelser. Det förutsätts att

bestämmelserna skall kunna upprätthållas med stöd av

arbetsrättslig lagstiftning och de avtal som

träffats på arbetsrättens område samt med hjälp av

det sanktionssystem som Finansinspektionen förfogar

över i sin tillsynsverksamhet (prop. 1992/93:207 s.

11, bet. 1992/93:JuU37 s. 7).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår att en ny straffbestämmelse,

penninghäleri, förs in i brottsbalken för att öka

möjligheterna att komma till rätta med penningtvätt.

Bestämmelsen skall omfatta sådana förfaranden som i

dag regleras i 9 kap. 6 § första stycket 3 och 4

brottsbalken. Ansvar skall också stadgas för den som

bistår med att dölja att annan har berikat sig genom

brottslig gärning på annat sätt än genom förvärv,

t.ex. genom vissa former av skatte- och tullbrott.

Det föreslås även att tillämpningsområdet för

penningtvättslagen utvidgas till att avse

transaktioner där det bakomliggande brottet till

penningtvätt utgörs av skatte- eller tullbrott.

Banker, försäkringsbolag och andra institut som

omfattas av lagen kommer därvid också att ha

skyldighet att granska och lämna uppgifter till

Rikspolisstyrelsen, eller den myndighet som

regeringen bestämmer, om transaktioner som skäligen

kan antas vara ägnade att dölja att någon har

berikat sig genom skatte- eller tullbrott.

Vidare föreslås en utvidgning av kretsen

gransknings- och uppgiftsskyldiga företag i

penningtvättslagen till att även omfatta den som

bedriver verksamhet enligt lagen om

försäkringsmäklare.

Företag, som är skyldigt att lämna uppgifter om

misstänkt penningtvätt till polisen, skall enligt

förslaget på begäran av polisen lämna de ytterligare

uppgifter som behövs för utredningen. När sådana

uppgifter har lämnats, skall även annat

uppgiftsskyldigt företag lämna de uppgifter för

utredningen om penningtvätt som polisen begär.

Några sanktioner för företag som omfattas av

uppgiftsskyldigheten och som bryter mot

bestämmelserna i lagen föreslås inte för närvarande.

Däremot föreslås att den som uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet åsidosätter gransknings- eller

uppgiftsskyldigheten eller bryter mot

meddelandeförbudet i lagen skall kunna dömas till

böter.

Den som yrkesmässigt bedriver handel med

antikviteter, konst, ädelstenar, metaller, skrot

eller transportmedel, förmedling av fastigheter

eller bostadsrätter eller också lotteri- och

spelverksamhet föreslås bli skyldig att, på begäran

av polisen, lämna de uppgifter som myndigheten anser

vara av betydelse vid utredning om penningtvätt.

En ny lag om penningtvättsregister föreslås.

Företag som omfattas av uppgiftsskyldighet skall

enligt den föreslagna lagen få rätt att med hjälp av

automatisk databehandling föra register över sådana

uppgifter som företaget lämnat till polisen med stöd

av penningtvättslagen.

Det föreslås även att en revisor, som i samband med

granskning av ett bolag finner att en

styrelseledamot eller den verkställande direktören

kan misstänkas för penninghäleri, skall göra anmälan

därom till åklagare. Syftet med bestämmelsen är att

bekämpa sådana brottsliga gärningar som utgör

penningtvätt.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1

juli 1999.

Överväganden

Utökad uppgiftsskyldighet

I motion Ju3 (m) yrkas avslag på förslaget till

ändring i 9 § penningtvättslagen. Enligt

motionärerna inger förslaget starka betänkligheter

från integritetssynpunkt.

Regeringens förslag till ny lydelse av 9 § i

ifrågavarande del innebär att ett företag som lämnat

uppgifter till polisen om en misstänkt

penningtvättstransaktion skall vara skyldigt att på

begäran av polisen lämna de ytterligare uppgifter

som behövs för utredningen om penningtvätt. När

uppgifter lämnats skall även andra företag som

omfattas av penningtvättslagen vara skyldiga att

lämna de uppgifter för utredningen om penningtvätt

som polisen begär.

I fråga om motiven för bestämmelsen anför

regeringen i huvudsak följande.

Av 1 kap. 10 § bankrörelselagen (1987:617) framgår

att enskildas förhållande till bank inte obehörigen

får röjas. Motsvarande bestämmelser finns i lagen

(1992:1610) om finansieringsverksamhet och lagen

(1991:981) om värdepappersrörelse. För övriga

företag som omfattas av penningtvättslagen saknas

sådana särskilda sekretessbestämmelser. Om ett

företag genom lag har ålagts skyldighet att lämna

vissa uppgifter - såsom är fallet i 9 §

penningtvättslagen - kan uppgiftslämnandet aldrig

anses ha skett obehörigen.

Inledande av förundersökning anses bryta sekretess.

Av 23 kap. 6 § rättegångsbalken framgår att under

förundersökning må förhör hållas med envar som kan

lämna uppgifter av betydelse för utredningen. Till

följd av den bestämmelsen har polisen således rätt

att ställa frågor, även om ingen kan tvingas lämna

uppgifter. Uppgiftslämnande med stöd av detta lagrum

har i praxis ansetts innebära att röjande av uppgift

inte skett obehörigen, dvs. inte varit stridande mot

sådan lagstiftning om banksekretess eller

motsvarande som kan ha gällt för uppgiftslämnaren.

För tid fram till dess att förundersökning inleds

är situationen emellertid annorlunda. Bestämmelsen i

9 § penningtvättslagen medför att sekretessen i viss

mån bryts, eftersom företag som omfattas av lagen

åläggs att lämna uppgifter till finanspolisen om

alla uppgifter som kan tyda på penningtvätt. Om ett

företag lämnar sådana uppgifter anses emellertid

nuvarande sekretessbestämmelser begränsa

möjligheterna för polisen att infordra

kompletterande uppgifter innan förundersökning

inleds. Enligt de uppgiftsskyldiga företagen har

detta medfört vissa avvägningsproblem, eftersom

företagen kan bli skadeståndsskyldiga om

sekretessbelagda uppgifter lämnas obehörigen. För

polis och åklagare är det å andra sidan angeläget

att få fram uppgifter för att rätt kunna bedöma om

förundersökning skall inledas.

Enligt regeringens mening kan polisens begränsade

möjligheter att ställa kompletterande frågor till

ett företag som lämnat uppgifter om misstänkt

penningtvätt inte anses tillfredsställande. Gällande

sekretessbestämmelser bör därför mjukas upp så att

informationsutbytet mellan företag och myndighet kan

förbättras. Effektivitetsskäl talar för att polisen

bör ges möjlighet att erhålla kompletterande

upplysningar av ett företag som gjort en anmälan

enligt penningtvättslagen.

Syftet med en bestämmelse om möjlighet att ställa

kompletterande frågor vid utredning om penningtvätt

är inte att ge polisen en allmän befogenhet att ta

del av sekretessbelagda uppgifter utan att polisen i

ett konkret ärende skall kunna erhålla tillräcklig

information för bästa möjliga beslutsunderlag. Den

sekretess som gäller hos finanspolisen för lämnade

uppgifter måste enligt regeringens mening anses

tillräcklig för att skyddet för den personliga

integriteten skall upprätthållas för den som

uppgiften avser.

Regeringen framhåller vidare att polisen i sitt

utredningsarbete även kan ha skäl att anta att ett

annat uppgiftsskyldigt företag varit inblandat i en

anmäld transaktion. I vissa fall torde en enskild

transaktion endast utgöra ett led i en lång kedja av

transaktioner som utgör penningtvätt och som berör

flera finansiella institut. Genom att flera olika

sådana företag utnyttjas minskar möjligheterna för

polis och åklagare att kartlägga och komma åt

betalningsströmmarna. Regeringen anser att

skyldighet att besvara frågor från finanspolisen bör

införas även i dessa fall. Det ligger i sakens natur

att de frågor som i praktiken kan komma att ställas

till annat företag än det primärt uppgiftslämnande

blir av kompletterande art (prop. s. 49 f).

Utskottet vill för sin del understryka vikten av

att hänsynen till enskildas integritet beaktas i det

brottsbekämpande arbetet. Det kan dock inte undvikas

att integritetshänsynen måste vägas mot intresset av

effektivitet i brottsbekämpningen. Enligt utskottets

mening är det tydligt att den föreslagna möjligheten

för polisen att infordra kompletterande uppgifter

från ett företag som lämnat upplysningar om

misstänkt penningtvätt är ägnad att befrämja en

effektivare bekämpning av ifrågavarande slag av

brott. Förslaget torde samtidigt medföra att berörda

företag kan lämna kompletterande uppgifter utan att

riskera skadeståndsskyldighet. Att även andra

företag än det som lämnat de ursprungliga

uppgifterna enligt förslaget blir skyldiga att lämna

kompletterande uppgifter, anser utskottet vara en

lämplig ordning för att komma till rätta med

penningtvättstransaktioner som berör flera

finansiella institut. Det bör framhållas att plikten

att lämna kompletterande uppgifter endast gäller

företag som omfattas av penningtvättslagen.

Utskottet vill vidare understryka att det hos

finanspolisen råder samma sekretessbestämmelser som

hos polisväsendet i övrigt. Sammanfattningsvis anser

utskottet att de fördelar som förslaget innebär för

brottsbekämpningen överväger de nackdelar det kan ha

från integritetssynpunkt. Med det anförda avstyrker

utskottet motion Ju3 i nu behandlad del.

Straff för överträdelse av penningtvättslagen

I motion Ju3 (m) begärs att regeringen på nytt skall

överväga förslaget till bestämmelse i

penningtvättslagen om straff för den som åsidosätter

gransknings- eller uppgiftsskyldigheten enligt 9 §

samma lag. Motionärerna anser bl.a. att i

Justitiedepartementet pågående beredningsarbete

avseende straff-ansvar för juridiska personer och

deras ställföreträdare bör avvaktas.

Enligt förslagets 14 § skall den som uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldigheten

enligt 9 § att granska eller lämna uppgift till

polisen om misstänkta penningtvättstransaktioner

dömas till böter. Detsamma skall gälla den som

bryter mot det s.k. meddelandeförbudet i 11 §. Detta

förbud innebär att ett företag, dess

styrelseledamöter eller anställda inte får röja för

kunden eller någon utomstående att en granskning

skett eller att uppgifter har lämnats till polisen

eller att polisen genomför en undersökning.

I propositionen anför regeringen i huvudsak

följande. Penningtvättslagen innehåller för

närvarande inga bestämmelser om straff för den som

överträder lagen. Enligt artikel 14 i EG:s

penningtvättsdirektiv skall emellertid varje

medlemsstat vidta de åtgärder som behövs för en

fullständig tillämpning av alla bestämmelser i

direktivet och särskilt föreskriva vilka påföljder

som skall gälla vid överträdelse av regler som

antagits på grund av direktivet. EFTA Surveillance

Authority (ESA) undersökte under år 1994 hur Sverige

hade genomfört penningtvättsdirektivet. Enligt ett

yttrande av ESA med anledning av denna undersökning

skulle det ligga närmare den tolkning av direktivet

som gjorts av andra medlemsstater att anta

påföljdsbestämmelser i form av böter eller fängelse

för brott mot bestämmelser i penningtvättslagen. ESA

framhöll att alla medlemsstater, när direktivet

antogs, förbundit sig att vidta alla nödvändiga

ändringar i sin strafflagstiftning samt att vissa

EES-stater infört straffbestämmelser.

När det gäller sanktioner mot företag som omfattas

av penningtvättslagen, erinrar regeringen om att det

svenska straffsystemet bygger på principen att

endast fysiska personer kan begå brott och straffas

för dessa. Detta förhållande utesluter emellertid

inte att juridiska personer i vissa fall kan drabbas

av sanktioner eller andra betungande rättsverkningar

till följd av brott eller andra överträdelser som

begås i den verksamhet som bedrivs. Om ett

tillståndspliktigt företag som omfattas av

penningtvättslagen inte följer de regler om interna

rutiner och utbildning av personal som följer av 13

§ penning-tvättslagen samt av Finansinspektionens

allmänna råd och föreskrifter, kan

Finansinspektionen meddela företaget varning eller i

sista hand återkalla tillståndet att driva den

tillståndspliktiga verksamheten. Vissa företag kan

även meddelas erinran.

Regeringen framhåller att en översyn av vissa

rörelse- och tillsynsregler på bankområdet för

närvarande görs av Banklagskommittén (FI 1995:09)

som enligt sina direktiv skall överväga bl.a.

behovet av ändrade regler för Finans-inspektionens

ingripanden och sanktioner. Inom Regeringskansliet

pågår samtidigt beredningen av

Företagsbotsutredningens betänkande Straffansvar för

juridiska personer (SOU 1997:127) vari föreslås att

straffansvar för juridiska personer skall införas

och sanktionsavgifter som konkurrerar med

straffbestämmelser tas bort. Regeringen anser mot

denna bakgrund att beredningen av frågan om att

införa sanktionsbestämmelser mot de företag som

omfattas av penningtvättslagen bör samordnas med det

nyssnämnda utrednings- och beredningsarbetet.

Regeringen avstår därför från att lägga fram förslag

om sanktioner mot företag som bryter mot

penningtvättslagen (prop. s. 60 f).

Vad gäller straffansvar för personer som är

verksamma i uppgiftsskyldiga företag erinrar

regeringen om att en sådan person som uppsåtligen

medverkar till penningtvätt kan dömas enligt

brottsbalkens bestämmelser om häleri. Att bryta mot

de administrativa bestämmelserna i

penningtvättslagen eller mot Finansinspektionens

föreskrifter genom att åsidosätta gransknings- eller

uppgiftsskyldigheten i 9 § eller meddelandeförbudet

i 11 § är däremot inte straffsanktionerat i dag.

Regeringen framhåller att det för att bekämpningen

av penningtvätt skall bli så effektiv som möjligt är

nödvändigt att den lagstiftning som finns på området

efterlevs av de personer som är verksamma i berörda

företag. Detta torde gälla såväl anställda i

företagen, t.ex. säkerhetsansvariga, som

styrelseledamöter och verkställande direktörer.

Straffrättsliga sanktioner för brott mot

penningtvättslagens administrativa bestämmelser bör

därför införas.

Efter att ha redogjort för vissa remissynpunkter

rörande fördelningen av straffansvaret inom företag

anför regeringen att principerna för det s.k.

företagaransvaret torde kunna sammanfattas på

följande sätt. Ansvaret åvilar i fråga om aktiebolag

och andra juridiska personer med likartad struktur

främst styrelsen och den verkställande direktören. I

de flesta större företag måste arbetsuppgifter och

ansvar som primärt åvilar företagsledningen

delegeras nedåt i organisationen. Det är nödvändigt

dels av effektivitetsskäl, dels för att

företagsledningen i praktiken inte kan ha kontroll

över all verksamhet. Genomförs delegeringen på ett

korrekt sätt, medför den i allmänhet också att

straffansvaret flyttas från företagsledningen till

den som arbetsuppgiften delegerats till. Härför

förutsätts dock att företagsledningen har

organiserat företagets verksamhet på ett rationellt

sätt och utsett kompetenta befattningshavare samt

sett till att erforderliga instruktioner lämnats.

Det fordras vidare att den som fått ansvaret

delegerat till sig också har tillräckliga

beslutsbefogenheter och ekonomiska resurser för att

vidta de åtgärder som är påkallade. Företagsledaren

är alltid skyldig att skapa förutsättningar för en

betryggande tillsyn och kontroll även om han inte

kan utöva den själv. Det bör emellertid observeras

att företagsledningens ansvar inte upphör ens efter

en korrekt utförd delegering. Skulle

företagsledningen känna till eller borde den känna

till att arbetsuppgifter som delegerats inte utförts

på ett godtagbart sätt, kan den hållas

straffrättsligt ansvarig för att den inte ingripit

för att rätta till förhållandena.

Regeringen framhåller att det grundläggande

ansvaret för att bestämmelserna i 9 §

penningtvättslagen om gransknings- och

uppgiftsskyldighet efterlevs i första hand åvilar

företagsledningen. En sanktionsbestämmelse avseende

överträdelse av 9 § skulle således träffa

företagsledningen eller den till vilken ansvaret

delegerats eller bådadera.

Regeringen understryker att det skulle föra för

långt att ålägga samtliga anställda i ett företag,

oavsett befattning, straffrättsligt ansvar.

Straffansvaret bör därför begränsas så att det i

enlighet med principerna för företagaransvar träffar

personer i ledande ställning. Annan personal som i

strid med instruktioner från arbetsgivaren

underlåter att fullgöra den gransknings- och

uppgiftsskyldighet som åligger företaget kan i

stället bli föremål för åtgärder enligt

arbetsrätten. Härvid torde närmast reglerna om

avsked och uppsägning i lagen (1982:80) om

anställningsskydd komma i fråga.

Straffansvaret bör enligt regeringen inte inträda

endast vid brott mot uppgifts- och

granskningsskyldigheten utan vid överträdelse av

meddelandeförbudet. Meddelandeförbudet gäller dock

uttryckligen såväl styrelseledamöter som anställda i

företaget (prop. s. 62 f).

Utskottet anmärker inledningsvis att frågan om

straffansvar för företrädare för juridiska personer

övervägts av Straffansvarsutredningen (Ju 1994:04).

Utredningen ansåg att det fanns behov av en

lagbestämmelse av innebörd att en företrädare för en

juridisk person skall kunna straffas om straffansvar

är föreskrivet för någon i särskild ställning och

denna ställning innehas av en juridisk person.

Straffansvarsutredningen avstod emellertid från att

lägga fram något förslag och hänvisade till att

frågan skulle komma att behandlas av

Företagsbotsutredningen (SOU 1996:185 s. 409 f).

Sistnämnda utredning har uttalat att de nuvarande

principerna för straffrättsligt företagaransvar fått

en lämplig utformning men att de bör ges konkret

lagstöd. Enligt utredningens uppfattning bör en

sådan bestämmelse reglera frågan om ansvar när en

juridisk person innehar ställning som specialsubjekt

enligt ett straffstadgande. Den bör vidare reglera

frågan om ansvaret för överträdelser i en juridisk

persons verksamhet till följd av brister i tillsynen

och kontrollen av denna samt möjligheterna att

delegera ansvar för överträdelser i en juridisk

persons verksamhet. Innebörden av bestämmelsen är

att ansvaret primärt skall åvila den som ingår i den

juridiska personens verkställande ledning med

motsvarande möjlighet till delegation som enligt

gällande rätt (SOU 1997:127 del A s. 317 f).

När det gäller propositionen i förevarande del

instämmer utskottet i regeringens bedömning att en

effektiv bekämpning av penningtvätt fordrar att de

administrativa bestämmelserna i penningtvättslagen

straffsanktioneras. Som regeringen funnit bör

straffsanktionerna avse bl.a. överträdelse av

gransknings- och uppgiftsskyldigheten i 9 §. Såvitt

avser frågan om företag som bryter mot

penningtvättslagen bör drabbas av straffsanktioner

delar utskottet regeringens uppfattning att

beredningen av förslagen i betänkande SOU 1997:127

bör avvaktas. Att beredningen av de nämnda,

principiellt vittgående, förslagen bör inväntas

utgör emellertid enligt utskottets mening inget skäl

att inte nu införa straffsanktioner i

penningtvättslagen. Det torde inte möta några

svårigheter att med ledning av de i rättspraxis

utbildade principerna om företagaransvar straffa

ansvariga personer i företag som bryter mot 9 §.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att

dessa principer kan medföra ansvar även för personer

som inte intar en ledande ställning, under

förutsättning att en straffrättsligt relevant

delegation ägt rum.

Mot bakgrund av det nu anförda kan utskottet inte

finna skäl varför regeringens förslag i denna del

skulle övervägas på nytt. Utskottet avstyrker motion

Ju3 i nu ifrågavarande del.

Revisors anmälningsplikt vid brottsmisstanke

I motion Ju3 (m) yrkas, som motionen får förstås,

avslag på förslaget att aktiebolags revisorer skall

vara skyldiga att ingripa vid misstänkta fall av

penningtvätt. Motionärerna yrkar vidare att

riksdagen av regeringen begär förslag till nya

regler om revisors agerande av brottsmisstanke med

utgångspunkt i att revisorn bör ha en rätt och inte

en skyldighet att ingripa mot brott.

Enligt den ordning som gällde till utgången av år

1998 var en revisor i ett aktiebolag inte skyldig

att göra anmälan till polis eller åklagare, om han

misstänkte att det hade begåtts brott inom ramen för

bolagets verksamhet. Tvärtom begränsades hans

möjligheter att göra sådana anmälningar av den

tystnadsplikt som gäller för revisorer enligt

aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1995:528) om

revisorer och revisorsorganisationernas föreskrifter

om god revisorssed. Tystnadsplikten innebar i nu

aktuellt hänseende att han inte fick lämna uppgifter

till polis eller åklagare, om uppgiftslämnandet

skulle medföra skada för bolaget. I sådana fall var

revisorns möjligheter att reagera - utöver genom

påpekanden och erinringar till företagsledningen -

väsentligen inskränkta till att anmärka på

förhållandet i revisionsberättelsen eller i en sådan

anmälan till Patent- och registreringsverket som en

revisor skall avge vid förtida avgång.

Hade förundersökning inletts, var revisor

visserligen skyldig att, utan hinder av

tystnadsplikten, besvara frågor från

förundersökningsledaren. Enligt Kommerskollegiums

tillsynspraxis fick emellertid en auktoriserad eller

godkänd revisor inte utan tillstånd av bolaget själv

anmäla brott, som han uppdagat vid sin granskning,

ens om dessa var av den art att de skulle anmärkas i

revisionsberättelsen. En närmare redogörelse för de

nu berörda reglerna återfinns i

Aktiebolagskommitténs betänkande Aktiebolagets

organisation (SOU 1995:44) s. 228 f.

Genom lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari

1999 har betydande förändringar gjorts i

hittillsvarande regler om tystnadsplikt för

auktoriserade och godkända revisorer i aktiebolag

(prop. 1997/98:99, bet. 1997/98:LU26, rskr.

1997/98:257, SFS 1998:760). Enligt 10 kap. 38 §

aktiebolagslagen (1975:1385) gäller sålunda att en

revisor är skyldig att ingripa, om han finner att

det kan misstänkas att en styrelseledamot eller

verkställande direktör inom ramen för bolagets

verksamhet har gjort sig skyldig till vissa typer av

brott. Det rör sig om vissa bedrägeri-,

förskingrings- och trolöshetsbrott, vissa brott mot

borgenärer, mutbrott, bestickning och vissa

skattebrott. Gemensamt för brotten är att de skall

kunna föranleda fängelse i minst två år.

En revisor som finner att det föreligger en

brottsmisstanke av angivet slag skall utan oskäligt

dröjsmål underrätta styrelsen om sina iakttagelser.

Han behöver dock inte lämna någon underrättelse, om

det kan antas att styrelsen inte skulle vidta några

skadeförebyggande åtgärder med anledning av

underrättelsen eller en underrättelse av annat skäl

framstår som meningslös eller stridande mot syftet

med underrättelseskyldigheten (10 kap. 39 §).

Revisorn skall, om de skadliga effekterna av

gärningen inte avhjälps och anmälan till åklagare

eller polis inte heller sker, senast två veckor

efter underrättelsen lämna sitt uppdrag samt själv

göra anmälan till åklagare. Har revisorn bedömt att

underrättelse skulle vara meningslös, skall han utan

oskäligt dröjsmål avgå och göra anmälan till

åklagare, om så inte redan skett (10 kap. 40 §).

I sina motiv för de nämnda reglerna framhöll

regeringen att det dittills rådande rättstillståndet

inte var tillfredsställande. Regeringen underströk

att en revisor enligt svensk bolagsrätt är ett

bolagsorgan och samtidigt en bolagets syssloman. Han

verkar inte enbart i bolagets och aktieägarnas

intresse. Hans uppgift är också att skydda

utomståendes intressen, såsom kreditgivare, andra

kontraktsparter och de anställda. Enligt regeringens

mening var det därför naturligt att de

civilrättsliga reglerna kring revisionen utformades

så att revisorn på ett effektivt sätt kunde ingripa

mot sådana oegentligheter i bolaget som riktade sig

mot detta eller dess intressenter. I ett sådant

regelverk kunde regler om skyldighet eller rätt att

anmäla brottsmisstankar till polis eller åklagare

bli en verksam del. Det förhållandet att sådana

också kunde bli betydelsefulla medel i kampen mot

ekonomisk brottslighet minskade naturligtvis inte

deras värde. Regler av detta slag låg alltså väl i

linje med revisorns kontrollerande funktion.

När det sedan gällde spörsmålet om revisorn skulle

ha en skyldighet eller en rätt att anmäla brott,

uttalade regeringen att övervägande skäl talade för

en anmälningsskyldighet. En ordning där revisorn

hade endast en rätt - men inte en skyldighet - att

anmäla brottsmisstankar skulle innebära vanskliga

överväganden för revisorn. Det skulle också innebära

en risk för att revisorn skulle låta bli att anmäla

brottsmisstankarna även när en anmälan var i bo-

lagsintressenternas intresse. Till detta kom att en

ordning där revisorn i vissa fall var skyldig att

göra polisanmälan torde ha en avsevärt större

preventiv effekt; företagsledningen skulle i det

fallet veta att utrymmet för att "förhandla" med

revisorn var obefintligt (prop. 1997/98:99 s.154 f).

Lagutskottet delade regeringens bedömning (bet.

1997/98:LU26 s.28 f).

I den nu förevarande propositionen anför regeringen

att penningtvätt ofta utförs med uppsåt att dölja

eller dra nytta av allvarlig brottslighet och inte

sällan utgör ett slutled i den organiserade

brottsligheten. Ett företag som utnyttjas för

penningtvätt kan därmed finansiera sin verksamhet

med kapital från brottslig verksamhet. Detta är ett

väldokumenterat problem i exempelvis restaurang- och

byggbranschen samt i taxinäringen. De svarta

pengarna skapar ett kretslopp genom penningtvätt och

nya rörelser genereras. Sammantaget anser regeringen

att penningtvättens särskilt allvarliga karaktär

samt revisorernas möjligheter att upptäcka

brottslighet i samband därmed motiverar att

revisorns anmälningsskyldighet utsträcks till att

omfatta också brottsliga förfaranden av

penningtvättskaraktär. Anmälningsskyldigheten bör i

enlighet därmed avse misstanke om sådana gärningar

som är straffbara enligt den föreslagna bestämmelsen

om penninghäleri i 9 kap. 6 a § brottsbalken (prop.

s. 67 f).

Enligt regeringens uppfattning torde revisorn kunna

underlåta underrättelse till styrelsen vid misstanke

om penninghäleri, eftersom styrelsen knappast kan

vidta några skadeförebyggande åtgärder i dessa fall

samt en underrättelse även i övrigt skulle framstå

som meningslös (prop. s. 80).

Utskottet konstaterar inledningsvis att principerna

för revisors skyldighet att agera vid

brottsmisstanke regleras i aktiebolagslagen och

därför inte skall prövas i detta ärende. Utskottet

finner för sin del att de skäl regeringen anfört för

att låta penninghäleri ingå i brottskatalogen i 10

kap. 38 § aktiebolagslagen är övertygande. Med det

anförda avstyrker utskottet motion Ju3 i denna del

och tillstyrker regeringens förslag.

Övrigt

Under ärendets behandling har Svenska Bankföreningen

företrätt inför utskottet och lagt fram synpunkter

på två i propositionen behandlade frågor. Den första

av dessa frågor rör tiden för gallring hos

uppgiftsskyldiga företag av uppgifter som dessa

lämnat till Finanspolisen. Enligt förslaget till 6 §

4 lagen om penningtvättsregister skall uppgifter i

ett sådant register gallras senast ett år efter det

att uppgifter lämnats med stöd av 9 § andra stycket

penningtvättslagen. Bankföreningen har anfört att

denna gallringstid bör bestämmas till fem år och

därvid anfört bl.a. att den föreslagna korta

lagringstiden försvårar bankernas möjligheter att

leva upp till skyldigheten att anmäla misstänkt

penningtvätt.

Riksdagen antog på våren 1998 förslag till en ny

polisregisterlagstiftning som bl.a. innefattade en

polisdatalag (prop.1997/98:97, bet.1997/98:JuU20,

rskr. 1997/98:276, SFS 1998:620-622). Lagstiftningen

kan förväntas träda i kraft under det första

halvåret 1999. Utskottets överväganden i det

följande utgår från den nya lagstiftningen.

När penningtvättslagen infördes, framhölls i

förarbetena att uppgiftsskyldigheten enligt 9 §

penningtvättslagen avser uppgifter om transaktioner

som är misstänkta i lagens bemärkelse (prop.

1992/93:207 s. 20 f). Förslagen i den nu förevarande

propositionen innebär att berörda företag härutöver

på begäran av Finanspolisen skall lämna de

ytterligare uppgifter som behövs för utredningen om

penningtvätt.

Enligt 1 § förslaget till lag om

penningtvättsregister skall lagen gälla utöver

personuppgiftslagen (1998:204) vid automatiserad

behandling av per-sonuppgifter i fråga om sådan

penningtvätt som avses i 1 § penningtvättslagen. I

motiven till bestämmelsen framhåller regeringen att

det enligt 21 § första stycket personuppgiftslagen

är förbjudet för andra än myndigheter att behandla

personuppgifter om bl.a. lagöverträdelser som

innefattar brott. Med hänsyn till det starka

samhälleliga intresset av att bekämpa penningtvätt

bör, enligt regeringens uppfattning, de företag som

omfattas av uppgiftsskyldighet enligt

penningtvättslagen ges en lagstadgad möjlighet att

med hjälp av automatisk databehandling föra register

över uppgifter som de lämnat med stöd av nämnda lag.

För att den personliga integriteten skall skyddas så

långt som möjligt och de krav på skyddsåtgärder som

följer av EG-rätten uppfyllas, måste emellertid

ramarna för sådana register noggrant anges.

Gränserna för registreringen bör därför framgå

direkt av lagen (prop. s. 55 f).

Enligt förslaget till lag om penningtvättsregister

får företag som omfattas av penningtvättslagen föra

penningtvättsregister över sådana uppgifter som de

lämnat med stöd av 9 § andra stycket nämnda lag (2 §

förslaget). Registret får föras för att förhindra

att företaget utnyttjas för

penningtvättstransaktioner och för att företaget

skall kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt 9

§ andra stycket penningtvättslagen (3 §). Registret

får endast innehålla namn, person- eller

organisationsnummer och adress, kontonummer eller

motsvarande samt de övriga uppgifter som lämnats med

stöd av nyssnämnda lagrum (4 §). Har uppgifter

lämnats, skall dessa gallras senast ett år efter

uppgiftslämnandet (6 § 4).

I fråga om motiven för gallringsbestämmelsen anför

regeringen att det, för att skydda den personliga

integriteten så långt som möjligt, är lämpligt att

tidsgränsen för gallring av personuppgifter framgår

direkt av lagen. I person-uppgiftslagen anges att

personuppgifter inte skall bevaras under en längre

tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till

ändamålen med behandlingen. Regeringen anser därför

att en tidsfrist om ett år är rimlig. Tidsfristen

bör löpa från den dag då uppgifterna lämnades till

Finanspolisen (prop. s. 57).

När det gäller behandlingen av sådana

personuppgifter som lämnas till Finanspolisen av

företag som är uppgiftsskyldiga enligt

penningtvättslagen, aktualiseras i första hand

bestämmelserna i polisdatalagen (1998:622). I

sammanfattning innebär dessa, såvitt avser

automatiserad behandling av personuppgifter i

samband med misstanke om brottslig verksamhet, t.ex.

penningtvätt, följande. Finanspolisen kan inleda en

s.k. särskild undersökning avseende penninghäleri.

Med särskild undersökning avses en undersökning som

innebär insamling, bearbetning och analys av

uppgifter i syfte att ge underlag för beslut om

förundersökning eller om särskilda åtgärder för att

förebygga, förhindra eller upptäcka brott. I en

sådan undersökning kan personuppgifter behandlas. De

skall gallras efter ett år. Uppgifterna får dock

behandlas under längre tid, om det är av särskild

betydelse för att den särskilda undersökningen skall

kunna avslutas (se 14 och 16 §§ polisdatalagen

jämförd med 3 § samma lag). Härutöver kan

Finanspolisen föra kriminalunderrättelseregister.

Ett sådant register får föras endast för att ge

underlag för beslut om särskilda undersökningar

eller underlätta tillgången till allmänna uppgifter

med anknytning till underrättelseverksamhet. I

kriminalunderrättelseregister får - med visst

undantag som här saknar intresse - endast förekomma

personuppgifter om den som skäligen kan misstänkas

för allvarlig brottslig verksamhet. Sådana uppgifter

skall gallras senast tre år efter det att uppgifter

om att denne skäligen kan misstänkas för att ha

utövat eller komma att utöva allvarlig brottslig

verksamhet senast infördes. Har en särskild

undersökning som rör en registrerad person inletts,

får dock uppgifterna stå kvar till dess att

undersökningen har avslutats ( se 17, 19 och 21 §§

polisdatalagen).

Utskottet vill för sin del anföra följande.

Utskottet har i princip inga invändningar mot den

reglering regeringen föreslår. Utskottet godtar

alltså det avsteg som förslaget innebär från det

principiella förbudet i 21 § personuppgiftslagen för

annan än myndigheter att behandla personuppgifter om

lagöverträdelser som innefattar brott.

När det gäller gallringsfristen för uppgifter i

företagens register måste en rad överväganden göras.

Här bör inledningsvis konstateras att endast sådana

uppgifter som har anmälts till Finanspolisen får

föras in i företagens register. Vidare gäller att om

en uppgift i ett penningtvättsregister gallrats,

detta inte innebär att uppgiften inte längre är

åtkomlig. Underlaget för transaktionen finns kvar

hos företaget om det inte har överlämnats till

Finanspolisen och kan identifieras med ledning av de

uppgifter som Finanspolisen förfogar över. Det måste

också beaktas att syftet med registren inte är att

göra det möjligt för banker och andra företag att

bedriva spaning mot personer som misstänks för

penningtvätt. Detta är en polisiär uppgift som skall

handhas enligt de regler som gäller för polisens

spaning och förundersökningsverksamhet. I stället

handlar det i första hand om att förhindra att ett

företag vid upprepade tillfällen utnyttjas för

penningtvättstransaktioner. Det finns, som Svenska

Bankföreningen påpekat, en risk att personer som

ägnar sig åt penningtvätt anpassar sig till

regelsystemet och sprider ut sina transaktioner över

tiden. Hur stor den risken är, är omöjligt att

bedöma - utskottet nöjer sig med att konstatera att

varken Penningtvättutredningen eller regeringen

funnit skäl att ta hänsyn härtill.

Enligt utskottets mening bör det avgörande mot den

angivna bakgrunden vara skyddet för den personliga

integriteten. Uppgifterna i ett

penningtvättsregister är sådana uppgifter som

normalt återfinns i olika polisregister, i första

hand register som förs i

kriminalunderrättelseverksamhet. Dessa register är

av hänsyn till den personliga integriteten

kringgärdade med bestämmelser om åtkomst och

gallring. Gallringsfristen för personuppgifter i

kriminalunderrättelseverksamhet är normalt ett år.

Enligt utskottets mening måste det föreligga starka

skäl för att utsträcka tiden härutöver i fråga om de

hos företagen förda penningtvättsregistren. Några

sådana skäl föreligger enligt utskottets bedömning

för närvarande inte. Utskottet instämmer alltså i

regeringens uppfattning att en ettårig

gallringsfrist är rimlig.

Den andra frågan som aktualiserats av

Bankföreningen gäller att den föreslagna

penningtvättslagen endast är tillämplig på

automatiserad behandling av personuppgifter. Enligt

vad Bankföreningen upplyst förekommer det alltjämt

att företag, som är uppgiftsskyldiga enligt

penningtvättslagen, för manuella register över

uppgifter som de lämnat till Finanspolisen. I den

mån sådana register innehåller personuppgifter torde

de träffas av förbudet i 21 § första stycket

personuppgiftslagen.

Enligt utskottets mening finns det inte skäl att i

detta lagstiftningsärende inta en mera restriktiv

inställning till manuell behandling av

personuppgifter än till automatiserad sådan.

Regeringen kan visserligen i princip med stöd av 21

§ andra stycket personuppgiftslagen meddela undantag

från förbudet i paragrafens första stycke. Enligt

utskottets mening bör emellertid de uppgiftsskyldiga

företagens rätt att föra manuella

penningtvättsregister likaväl som automatiska

register framgå direkt av lagen. Utskottet föreslår

därför att 1 § lagen om penningtvättsregister

utformas så att den omfattar såväl automatiserad som

manuell behandling av personuppgifter.

I övrigt har utskottet ingenting att anföra i

anledning av propositionen eller motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utökad uppgiftsskyldighet

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Ju3 yrkande 3

antar regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt

såvitt avser 9 §,

res. 1 (m)

2. beträffande straff för överträdelse av

penningtvättslagen

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Ju3 yrkande 1

antar regeringens förslag till lag om ändring i

lagen om åtgärder mot penning-

tvätt såvitt avser 14 §,

res. 2 (m)

3. beträffande förslaget till lag om

ändring i lagen om åtgärder mot penningtvätt i

övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i lagen om åtgärder mot penningtvätt i den mån

det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

4. beträffande revisors anmälningsplikt

vid brottsmisstanke

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Ju3 yrkande 4

antar regeringens förslag till lag om ändring i

aktiebolagslagen (1975:1385),

res. 3 (m)

5. beträffande manuella

penningtvättsregister

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

penningtvättsregister såvitt avser 1 § med den

ändringen att ordet "automatiserad" utgår ur

paragrafen,

6. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i brottsbalken,

b) lag om penningtvättsregister i den mån det

inte omfattas av utskottets hemställan ovan.

Stockholm den 2 februari 1999

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar

Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv

(kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie Fagerström

(s), Maud Ekendahl (m), Helena Frisk (s), Morgan

Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Jeppe Johnsson

(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Siw

Persson (fp) och Kjell Eldensjö (kd).

Reservationer

1. Utökad uppgiftsskyldighet (mom. 1)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser att förslaget till utökad

uppgiftsskyldighet för företag som omfattas av

penningtvättslagen inger allvarliga betänkligheter

från integritetssynpunkt. Enligt vår uppfattning har

regeringen inte presenterat några övertygande skäl

till varför hänsynen till den enskildes integritet i

detta fall skall vika för intresset av en

effektivare brottsbekämpning. Vi anser alltså att

förslaget till ändring av 9 § penningtvättslagen bör

avslås.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande utökad uppgiftsskyldighet

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju3 yrkande 3

avslår regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt

såvitt avser 9 §,

2. Straff för överträdelse av

penningtvättslagen (mom. 2)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

När det gäller förslaget om straff för den som

bryter mot penningtvättslagens bestämmelser om

gransknings- och uppgiftsskyldighet, anser vi att

detta borde ha övervägts grundligare. En fördjupad

analys mot bakgrund av de i rättspraxis utbildade

reglerna om företagaransvar hade sålunda varit

önskvärd. Enligt vår uppfattning bör det

utredningsarbete som pågår avvaktas innan ställning

tas till hur straffbestämmelsen bör utformas.

Regeringen får därefter återkomma till riksdagen med

ett förslag om det behövs. Vi anser därför att

förslaget till straffbestämmelse i

penningtvättslagen såvitt avser brott mot

gransknings- eller uppgiftsskyldigheten bör avslås

och att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att på

nytt överväga vilka sanktionsregler som bör gälla

vid överträdelse av den nämnda lagen i dessa delar.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande straff för överträdelse av

penningtvättslagen

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju3 yrkande 1

dels antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot

penningtvätt såvitt avser 14 § med den ändringen

att paragrafen erhåller den i bilaga 2 som

Reservanternas förslag betecknade lydelsen,

dels beslutar sådan ändring av

övergångsbestämmelsen till regeringens förslag

till lag om ändring i lagen (1993:768) om

åtgärder mot penningtvätt som föranleds härav,

dels ock som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 2.

3. Revisors anmälningsplikt vid

brottsmisstanke (mom. 4)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser inte att revisorer i aktiebolag bör åläggas

en skyldighet att anmäla misstankar om penningtvätt

till åklagare. Vi står fast vid vår i annat

lagstiftningsärende uttalade uppfattning att

aktiebolags revisorer över huvud taget inte bör vara

skyldiga att anmäla brott som de uppdagar under sin

granskning av bolagets verksamhet. En annan sak är

att revisorn bör ha möjlighet att agera vid sådan

brottsmisstanke. Enligt vår mening är det emellertid

för det ändamålet tillräckligt att revisorn ges en

rätt att - utan hinder av tystnadsplikten - anmäla

misstanke om vissa brott. Vi förutsätter att

revisorsorganisationerna utarbetar regler för vad

som i detta sammanhang skall utgöra god revisorssed.

I konsekvens härmed anser vi att det nu aktuella

förslaget om anmälningsskyldighet vid misstanke om

penninghäleri bör avslås.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande revisors anmälningsplikt

vid brottsmisstanke

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju3 yrkande 4

avslår regeringens förslag till lag om ändring i

aktiebolagslagen (1975:1385).

Regeringens lagförslag

Reservanternas förslag till ändring

i regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1993:768) om

åtgärder mot penningtvätt

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Reservanternas förslag

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

14 §

-----------------------------------------------------

Till böter döms den som Till böter döms den som

uppsåtligen eller av grov uppsåtligen eller av grov

oaktsamhet oaktsamhet bryter mot

meddelandeförbudet i 11

§.

-----------------------------------------------------

1. åsidosätter

gransknings- eller

uppgiftsskyldigheten

enligt 9 § eller

-----------------------------------------------------

2. bryter mot

meddelandeförbudet i 11

§.

-----------------------------------------------------