Bet. 1998/99:KU10

Konstitutionsutskottets betänkande

1998/99:KU10

Granskning av statsrådens tjänsteutövning och

Innehåll

Sammanfattning

Hemställan

1998/99

KU10

regeringsärendenas handläggning

Inledning

Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall

konstitutionsutskottet granska statsrådens

tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.

Utskottet har rätt att för detta ändamål få ut

protokollen över besluten i regeringsärenden och de

handlingar som hör till ärendena.

Det åligger konstitutionsutskottet att när skäl

föreligger till det, dock minst en gång om året,

meddela riksdagen vad utskottet vid sin granskning

har funnit förtjäna uppmärksamhet. I det betänkande

som nu läggs fram behandlas vissa administrativt

inriktade granskningsuppgifter angående

regeringsarbetet.

Utöver konselj-, regerings- och

statsministerprotokoll har vid granskningen funnits

att tillgå material som tagits fram av utskottets

kansli och, på begäran av utskottet, av

Regeringskansliet. Ett stort antal akter i

regeringsärenden har varit tillgängliga. Väsentliga

delar av det material som funnits att tillgå återges

i bilaga 1.1-7.4.2.2.

Sammanfattning

Sedan den 1 januari 1997 är Regeringskansliet en enda

myndighet. Eftersom det enligt utskottets mening är

viktigt att Regeringskansliet fungerar väl oavsett

vilken den sittande regeringen är, finns det

anledning för konstitutionsutskottet att följa

Regeringskansliets verksamhet. Som ett led i sin

granskning har utskottet nu från Regeringskansliet

inhämtat upplysningar om den nya organisationens

verkningssätt. Någon analys eller allmän bedömning

av vad reformen hittills resulterat i har emellertid

inte tillförts ärendet på detta sätt. Utskottet

utgår från att det skall bli möjligt för

Regeringskansliet att senare lämna en mera

preciserad redovisning.

Utskottet har granskat om det finns risker för jäv

när departementstjänstemän har uppdrag som ledamöter

av styrelserna för statliga bolag och affärsverk.

Granskningen ger vid handen att frågan om risker för

jäv måste ges ytterligare uppmärksamhet inom

Regeringskansliet. Enligt utskottets åsikt kan det

finnas anledning att lägga ett principiellt annat

synsätt på frågor som enbart har med det statliga

ägandet att göra än på frågor som rör

myndighetsutövning mot ifrågavarande bolag eller

affärsverk. Vidare anser utskottet att det finns ett

särskilt behov av en mer tydlig och enhetlig

handlingslinje när det gäller jävsfrågorna på

chefstjänstemannanivå. En diskussion av jävsfrågan

bör utmynna i en avvägning mellan olika intressen

som är av betydelse i sammanhanget.

Regeringskansliets organisation för handläggningen

av EU-frågor har undersökts i skilda hänseenden. Den

bild som har framkommit genom utskottets

undersökning har givit vid handen att hanteringen av

EU-frågorna blivit bättre ju längre tid som Sverige

varit medlem i EU. Detta hindrar inte att

hanteringen enligt utskottets bedömning kan

förbättras. Ett exempel är att mer uppmärksamhet kan

ägnas kommissionens verksamhet. Utskottet avser att

återkomma till Regeringskansliets hantering av EU-

frågorna.

I fråga om hanteringen hos regeringen och

Regeringskansliet av allmänna handlingar som berör

Sveriges förhållande till Europeiska unionen har

utskottet fullföljt en granskning som togs upp under

1995/96 års riksmöte. Såvitt framgår av

redogörelser som lämnats från departementen fungerar

hanteringen av EU-handlingar i Regeringskansliet

väl. Utskottet konstaterar vidare att utvecklingen

inneburit en avsevärd minskning av antalet

regeringsbeslut om avslag på framställningar om att

få ta del av allmänna handlingar som berör Sveriges

förhållande till EU.

Utskottet har gått igenom regeringens behandling av

riksdagens beslut på grundval av den skrivelse från

regeringen som lämnats till riksdagen avseende i

huvudsak tiden den 1 juli 1996-den 31 december 1997.

I fråga om vissa ärenden anser utskottet det

otillfredsställande att de ännu inte redovisats som

slutbehandlade. Utskottet framhåller också det

anmärkningsvärda i ett felaktigt utfärdande av

bibliotekslagen (1996:1596).

Om det i den tillsynsverksamhet som bedrivs av

Riksdagens ombudsmän uppkommer anledning att väcka

fråga om författningsändring eller annan åtgärd från

statens sida, får ombudsmännen enligt 4 § lagen

(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän

göra en framställning i ämnet till riksdagen eller

regeringen. Utskottet har begärt ett yttrande från

Regeringskansliet över en sammanställning av sådana

framställningar samt beslut av Riksdagens ombudsmän

som överlämnats till departement inom

Regeringskansliet för kännedom. Det yttrande som

inkommit innehåller en tillfredsställande

redogörelse som är av värde för såväl Riksdagens

ombudsmän som utskottet.

Utskottet har granskat regeringens regleringsbrev.

Granskningen har genomförts från formella

utgångspunkter. I betänkandet redovisar utskottet

vissa iakttagelser som gäller grunderna för att

avgöra när föreskrifter skall ha formen av

författning eller kan meddelas i regleringsbrev.

Regeringen har betydande uppgifter som

förvaltningsmyndighet. Utskottet redovisar i detta

betänkande en granskning med inriktning på denna

sida av regeringens verksamhet. I ett inledande

avsnitt beskrivs utvecklingen av regeringens

uppgifter på förvaltningens område, såvitt gäller

avgörande av enskilda förvaltningsärenden. Därefter

följer redogörelser för den granskning som

genomförts. Denna har riktats in på allmänt

förvaltningsrättsliga aspekter på regeringens

handläggning av förvaltningsärenden. Utskottet har

från sådana utgångspunkter granskat

regeringsprotokollen från vissa departement och

akterna i vissa grupper av regeringsärenden från

skilda departement. En särskild ärendegrupp som

handlagts inom flera departement har också

granskats, nämligen permutationsärenden.

Under den förvaltningsrättsligt inriktade

granskningen har i några fall iakttagits att det

gått längre tid än som varit önskvärt innan

regeringen avgjort enskilda förvaltningsärenden. I

andra fall har iakttagits mindre brister i fråga om

motiveringen av regeringsbeslut samt dokumentation

av handläggningen m.m. Särskilt i fråga om vissa

permutationsärenden har utskottet lagt märke till

att det gått åt lång tid innan ärendena avgjorts.

Utskottet har inte på grundval av den granskning som

nu har genomförts uttalat några mera allmänna

synpunkter på regeringens roll som förvaltnings-

myndighet.

1 Regeringens sammansättning och

regeringsarbetets organisation

I tidigare granskningsbetänkanden har utskottet

beskrivit viktigare förändringar i regeringens

sammansättning och regeringsarbetets organisation.

Den senaste beskrivningen avsåg i huvudsak år 1996

(1996/97:KU25). I det följande redogör utskottet för

vad som ägt rum i dessa hänseenden under år 1997 och

fram till december månad 1998. Den organisatoriska

förändring som trädde i kraft den 1 januari 1997 och

som innebär att Regeringskansliet ombildats till en

myndighet tas upp i ett annat avsnitt av detta

granskningsbetänkande (avsnitt 2.1).

Den 22 januari 1997 entledigade statsministern

statsrådet Thage G Peterson från uppdraget att vara

chef för Försvarsdepartementet fr.o.m. utgången av

januari 1997. Thage G Peterson skulle efter

entledigandet vara statsråd i Statsrådsberedningen.

Samma dag förordnades statsrådet Björn von Sydow att

fr.o.m. den 1 februari 1997 vara chef för

Försvarsdepartementet. Vissa förordnanden enligt 7

kap. 5 § regeringsformen för von Sydow upphävdes

samtidigt av statsministern med verkan från utgången

av januari 1997. Vidare förordnades statsrådet Leif

Pagrotsky enligt 7 kap. 5 § regeringsformen samma

dag att fr.o.m. den 1 februari 1997 i stället för

chefen för Utrikesdepartementet föredra vissa

ärenden. Statsministern beslutade därtill att

Inspektionen för strategiska produkter skulle höra

till statsrådet Pagrotskys ansvarsområde.

Statsrådet Leif Blomberg avled den 2 mars 1998. Den

24 mars 1998 förordnades Lars Engqvist att vara

statsråd fr.o.m. den 1 april 1998. Samma dag

förordnade statsministern med stöd av 7 kap. 5 §

regeringsformen Engqvist att i stället för chefen

för Inrikesdepartementet föredra vissa ärenden.

Avsikten var att Engqvist skulle ha samma

ansvarsområde som Leif Blomberg hade haft.

I den regeringsförklaring som avgavs vid

riksdagsöppnandet den 6 oktober 1998 förutskickade

statsministern en omorganisation av regeringens

arbete.

Omorganisationen kommer till uttryck genom ändring

av förordningen (1996:1515) med instruktion för

Regeringskansliet, beslutad den 10 december 1998.

Ändringen innebär att fyra departement avvecklas,

Kommunikationsdepartementet,

Arbetsmarknadsdepartementet, Närings- och

handelsdepartementet samt Inrikesdepartementet. Ett

nytt departement, Näringsdepartementet, tillskapas

fr.o.m. den 1 januari 1999.

Vid riksdagsöppnandet den 6 oktober 1998

tillkännagav statsministern en ombildning av

regeringen. Fr.o.m. den 7 oktober 1998 bestod

regeringen således av 20 statsråd, nämligen

statsministern, en vice statsminister, tio

departementschefer och åtta andra statsråd.

Regeringens sammansättning efter

regeringsombildningen framgår av bilaga 1.1.

Den 6 oktober 1998 yrkade Moderata samlingspartiet i

kammaren att riksdagen enligt 12 kap. 4 §

regeringsformen skulle förklara att statsminister

Göran Persson icke åtnjöt riksdagens förtroende.

Med stöd av 7 kap. 5 § regeringsformen förordnade

statsministern den 7 oktober 1998 genom 15 särskilda

beslut att ärenden som hör till vissa departement

skall föredras av annat statsråd än

departementschefen. Den 20 oktober 1998 fattade

statsministern ytterligare fyra sådana beslut.

Besluten återfinns i bilaga 1.2.

Yrkandet om misstroendeförklaring mot statsministern

avslogs av riksdagen den 8 oktober 1998.

Socialminister Anders Sundström avgick ur regeringen

den 26 oktober 1998. Den 12 november 1998 utsåg

statsministern statsrådet Lars Engqvist att med

verkan fr.o.m. den 16 november 1998 vara chef för

Socialdepartementet och Lars-Erik Lövdén att med

verkan fr.o.m. den 23 november 1998 vara statsråd

och chef för Inrikesdepartementet. Statsrådet Maj-

Inger Klingvall, som sedan Anders Sundströms avgång

varit chef för Socialdepartementet, entledigades

samtidigt från det uppdraget.

Den nya förordningen med instruktion för

Regeringskansliet ändrades den 1 april 1997 (SFS

1997:80), den 1 juni 1997 (SFS 1997:174), den 1

augusti 1997 (SFS 1997:613), den 1 april 1998 (SFS

1998:50), den 1 oktober 1998 (SFS 1998:1031) och den

1 november 1998 (1998:1217).

Ändringen den 1 april 1997 innebar att rättschefen i

Utrikesdepartementet gavs i uppgift att vaka över

lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet även i

utrikesrepresentationens verksamhet samt att också

en grupp tjänstemän i Regeringskansliet gavs

möjlighet avgöra ärenden som inte behöver avgöras av

Regeringskansliets chef. Vidare infördes i

förordningen en bestämmelse om att Regeringskansliet

utövar arbetsgivarens befogenheter enligt centrala

kollektivavtal. Ändringen den 1 juni 1997 var av

redaktionell art medan ändringen den 1 augusti 1997

bl.a. innebar att Regeringskansliet i stället för

chefen för Regeringskansliet skall besluta om

revisionsplan för internrevisionen och

Statsrådsberedningen skall bereda

lagstiftningsärenden som gäller revision av

Regeringskansliet. Ändringarna den 1 april 1998

gällde bl.a. reglerna om anställning av enhetschef i

Regeringskansliets förvaltningskontor samt

förvaltningskontorets och förvaltningschefens

uppgifter. Ändringen den 1 oktober 1998 innebar att

det är Regeringskansliets beslut i administrativa

ärenden som får överklagas bara om det är särskilt

föreskrivet. Ändringen den 1 november 1998 innebär

att Svenska institutet i Alexandria ingår i

utrikesrepresentationen.

Ändringen den 1 augusti 1997 innebar - bortsett från

förändringar i förteckningarna över myndigheter

under resp. departement - att vissa lagar om

årsredovisning fördes in under

Justitiedepartementets förvaltningsärenden, att

klagomål mot Sverige inför vissa internationella

organ fördes till Utrikesdepartementets

förvaltningsärenden, att lagen (1991:649) om straff

för vissa trafikbrott i sin helhet hör till

Justitiedepartementets område samt att revisorer och

revisionsbolag utgår ur förteckningen över Närings-

och handelsdepartementets förvaltningsärenden.

2 Regeringskansliet

2.1 Regeringskansliet en myndighet

Allmän bakgrund

Sedan den 1 januari 1997 utgör Regeringskansliet en

myndighet bestående av Statsrådsberedningen, 13

departement samt Regeringskansliets

förvaltningsavdelning. Utrikesförvaltningen består

av Utrikesdepartementet och utrikesrepresentationen.

Utrikesrepresentationen, i vilken ingår bl.a.

beskickningar, delegationer vid internationella

organisationer och karriärkonsulat

(utlandsmyndigheter), lyder under Regeringskansliet.

Statsministern är chef för Regeringskansliet. Chef

för ett departement är det statsråd som

statsministern utser enligt 7 kap. 1 §

regeringsformen. Bestämmelser om Regeringskansliets

organisation m.m. finns i förordningen (1996:1515)

med instruktion för Regeringskansliet. Arbetsordning

för Regeringskansliet återfinns i Regeringskansliets

föreskrifter (RFK 1998:1).

Konstitutionsutskottet har i samband med sin

behandling av proposition 1996/97:1, vari regeringen

aviserade omorganisationen av Regeringskansliet till

en enda myndighet, uttalat att den ändring av

Regeringskansliets organisation som då förbereddes

gav ytterligare anledning för utskottet att vid

kommande granskningar uppmärksamma de

organisatoriska förutsättningarnas betydelse för

regeringsarbetet (1996/97:KU1 s. 16). Utskottet

erinrade i sitt granskningsbetänkande våren 1997 om

detta uttalande (1996/97:KU25 s. 12).

Ärendets initiering hösten 1996

I budgetpropositionen för 1997 (prop. 1996/97:1)

anfördes att det inom Regeringskansliet pågick ett

arbete syftande till att från den 1 januari 1997

föra samman Regeringskansliets dåvarande 15

myndigheter till en sammanhållen myndighet. Skälet

till förändringen var enligt budgetpropositionen att

det var nödvändigt att anpassa Regeringskansliets

organisation och arbetsformer till de stora krav som

ställdes på statsförvaltningens högsta ledning, inte

minst mot bakgrund av den ökade

internationaliseringen och de pågående stora

omställningarna inom den offentliga sektorn.

Regeringen ansåg att regeringsformens krav på en

indelning av Regeringskansliet i departement kunde

tillgodoses inom ramen för den tilltänkta

konstruktionen samtidigt som ökad flexibilitet

skulle kunna vinnas.

Konstitutionsutskottet fann sig föranlåtet att som

ett led i behandlingen av budgetpropositionen i det

aktuella avsnittet genomföra en utfrågning av

statssekreterare Hans Dahlgren och rättschefen

Bengt-Åke Nilsson i Statsrådsberedningen. De frågor

beträffande den aviserade nyordningens konse-kvenser

som därvid avhandlades gällde främst

departementschefernas förhållande till

statsministern, omfördelning av medel mellan

departementen, departementens personal,

Utrikesdepartementets ställning samt

konstitutionsutskottets möjligheter till granskning

av Regeringskansliet. Svaren på utskottets frågor

har dokumenterats i form av sammanfattande

minnesanteckningar, bilaga 2.1.1.

Utskottet erinrade i sitt betänkande med anledning

av budgetpropositionen (1996/97:KU1) om att

bestämmelserna i 7 kap. 1 § regeringsformen angående

Regeringskansliet avser att ge statsministern och

regeringen en mycket vidsträckt möjlighet att

bestämma regeringens sammansättning och formerna för

fördelningen av uppgifterna inom regeringskretsen.

Av förarbetena till regeringsformen framgår att det

inte ansetts motiverat att i regeringsformen eller

annan lag ange ramar för antalet statsråd eller

antalet departement. I den proposition genom vilken

förslaget till ny regeringsform lades fram för

riksdagen anförde föredragande statsråd emellertid

att han ansåg det självklart att riksdagen skulle

vara tillförsäkrad ett inflytande i dessa frågor.

Detta ansågs uppnås på ett tillfredsställande sätt

genom reglerna för riksdagens anslagsmakt (prop.

1973:90 s. 181).

I betänkande 1996/97:KU1 erinrade utskottet vidare

om att riksdagen sedan budgetåret 1994/95 anvisade

medel för hela Regeringskansliet utom UD i form av

ett samlat anslag. Denna ordning hade vid sin

tillkomst ansetts stämma väl överens med den syn på

regeringens rätt att bestämma över sin egen

organisation som kommit till uttryck i

regeringsformen. De skäl som anförts för den

aviserade förändringen av Regeringskansliets

organisation låg enligt utskottets mening i linje

med detta synsätt.

Förändrings- och förnyelsearbete inom

Regeringskansliet

Regeringen fattade i september 1997 beslut om

grunderna för det fortsatta arbetet med att förändra

och förnya Regeringskansliets arbetssätt och

organisation (SB96/3633). I ett bakgrundsavsnitt i

beslutshandlingen redovisas bl.a. att, sedan

regeringen i december 1996 fattat beslut om den nya

organisationen, arbetet med att förändra och förnya

Regeringskansliets arbetssätt och organisation

fortsatt under det första halvåret 1997. Därvid hade

en särskild översyn gjorts beträffande vissa

administrativa stödfunktioner, och en särskild

arbetsgrupp hade arbetat med att formulera principer

som borde vara vägledande för styrning och ledning

av departementen.

Av beslutet framgår att det övergripande målet är

att Regeringskansliet skall vara ett effektivt och

kompetent instrument för regeringen i dess uppgift

att styra riket och förverkliga sin politik. Vidare

anförs att den interna styrningsprocessen,

departementens lednings- och styrningsfunktioner och

kvalitetssäkringen inom Regeringskansliet skall

utvecklas. Möjligheten att föra samman de juridiska

funktionerna inom respektive departement bör prövas.

Förvaltningschefen skall vidare föreslå åtgärder som

främjar effektivisering och rationalisering.

Kompetensförsörjningen i Regeringskansliet skall ses

över. En kartläggning skall göras av konsekvenserna

för dimensioneringen av Regeringskansliet av Sverige

medlemskap i EU. Ansvarig för ledningen av detta

arbete är förvaltningschefen, som fortlöpande skall

samråda med departementen samt med företrädare för

de fackliga organisationerna i Regeringskansliet. De

överväganden som ligger till grund för regeringens

beslut redovisas i en till beslutet bifogad

promemoria.

I budgetpropositionen för 1999 (prop. 1998/99:1)

redovisas bl.a. följande.

Inom ramen för arbetet med att utveckla ledning och

styrning har ett ledarskapsprogram för

statssekreterarna genomförts. En del av arbetet med

att stärka mål- och resultatstyrningen syftar till

att höja analys- och beställarkompetensen inom

Regeringskansliet. En översyn av kommittéväsendet

pågår syftande till att skapa bättre förutsättningar

för kommittéernas arbete. En närmare redogörelse för

detta kommer att lämnas i kommittéberättelsen i

början av 1999. Arbetet med en ny, gemensam IT-

plattform har slutförts under 1998. Arbetet med

förberedelser av de svenska insatserna under det

första halvåret år 2001, då Sverige skall utöva

ordförandeskapet i EU, har inletts.

Under 1999 kommer enligt propositionen bl.a.

följande åtgärder att vidtas inom ramen för

förändrings- och förnyelsearbetet. Ett

chefsutvecklingsprogram kommer att genomföras.

Verksamheten bör tillföras och utveckla angelägen

kompetens. Tonvikten vad gäller IT-utvecklingen

skall läggas på utbildning och kommunikation

avseende möjligheterna för en effektiv

verksamhetsutveckling.

Promemoria från Statsrådsberedningen

Utskottet har i en skrivelse till

Statsrådsberedningen den 29 oktober 1998 ställt fyra

frågor om Regeringskansliets nya organisation m.m.,

bilaga 2.1.2.

Frågorna gällde vilka praktiska åtgärder som

vidtagits inom Regeringskansliet med anledning av

den nya ordning som infördes den 1 januari 1997,

vidare vilken roll det pågående förändrings- och

förnyelsearbetet spelar i detta sammanhang, i vilken

omfattning det uppgivna syftet med förändringen

uppnåtts samt vilken utvecklingen har varit inom

Regeringskansliet sedan den 1 januari 1997 på vissa

områden som togs upp i utskottets utfrågning hösten

1996. Statsrådsberedningen har besvarat frågorna i

en promemoria den 16 november 1998, bilaga 2.1.3.

I promemorian anförs att sammanslagningen av

departementen till en myndighet kom till uttryck i

den nya instruktionen för Regeringskansliet och en

arbetsordning för myndigheten. Samtidigt upphävdes

departementsförordningen och instruktionerna för

Utrikesdepartementet och Regeringskan-sliets

förvaltningskontor. I promemorian redovisas de

viktigare författningsmässiga och praktiska inslagen

enligt den gamla och nya ordningen inom

Regeringskansliet.

När det gäller frågan om vilken roll det pågående

förändrings- och förnyelsearbetet spelar i det

aktuella sammanhanget, anförs i promemorian att

Regeringskansliets uppgift är att vara ett effektivt

och kompetent instrument för regeringen i dess

uppgift att styra riket och förverkliga sitt

politiska program, vilket var utgångspunkten för

bildandet av den sammanhållna myndigheten

Regeringskansliet. Den nya organisationsstrukturen

skapade enligt promemorian förutsättningar för att

utveckla verksamhet och arbetsformer i

Regeringskansliet, men för att fullfölja den vision

som låg bakom bildandet av myndigheten

Regeringskansliet krävs ett långsiktigt

förändringsarbete. Därefter lämnas en redogörelse

för det pågående förändrings- och förnyelsearbetet i

huvudsaklig överensstämmelse med utskottets referat

i det föregående.

En fråga som utskottet ställde till

Statsrådsberedningen gällde i vilken utsträckning

det uppgivna syftet med förändringen uppfyllts.

Syftet var att anpassa organisation och arbetsformer

till kraven på regeringsarbetet med anledning av den

ökade internationaliseringen och den offentliga

sektorns omställning samt strävan efter ökad

flexibilitet. I promemorian redovisas vissa åtgärder

som vidtagits på olika områden med sikte på att

uppnå det nämnda syftet. Ett exempel är att EU-

frågor har integrerats med sakfrågor och

huvudmannaområden och att EU-politiken kommer att

samordnas i Statsrådsberedningen. Ett annat exempel

är att det tvärsektoriella arbetet mellan olika

politikområden har ökat. I arbetet med den

offentliga sektorns omställning har särskilt mål-

och resultatstyrningen inom statsförvaltningen lyfts

fram. Regeringskansliet avser också att utarbeta en

strategi för uppföljning och utvärdering av statliga

insatser.

I promemorian redovisas också hur utvecklingen har

varit på vissa områden, som togs upp i KU:s

utfrågning hösten 1996 beträffande

departementschefernas förhållande till

statsministern, omfördelning av medel mellan

departementen, departementschefernas befogenheter i

fråga om departementens personal samt UD:s

ställning.

Av promemorian framgår att departementscheferna

väsentligen har samma reella beslutanderätt som de

hade före organisationsförändringen. Viss

omfördelning av medel har skett mellan

departementen, varvid departementens anslagssparande

inlemmats i beredningen och hela det disponibla

beloppet avseende anslaget för Regeringskansliet

blivit föremål för omprövning med hänsyn till de

prioriterade målen. Departementschefen beslutar i

allmänhet om anställning av personal i

departementet. Departementschefen har också rätt att

besluta om indelningen av departementet i

sakområden, chefstjänstemännens uppgifter och om

fördelningen av arbetet mellan dem samt formerna i

övrigt för verksamheten. Beträffande UD:s ställning

gäller bl.a. att utrikesministern och departementet

efter statsministerns bemyndigande utövar ett

bestämmande inflytande över utrikesrepresentationen

och i detta sammanhang spelar rollen av en central

förvaltningsmyndighet. I flera avseenden är UD en

integrerad myndighet på samma sätt som övriga

departement. UD:s anslag bereds skilt från de övriga

departementens anslag. Utrikesdepartementet har en

särpräglad personalpolitik och UD:s personal har i

motsats till övrig personal i Regeringskansliet en

förflyttningsskyldighet inom utrikesförvaltningen.

Utskottets bedömning

Som framgått av det det föregående har

konstitutionsutskottet redan inför genomförandet av

reformen genom vilken Regeringskansliet blev en

myndighet intresserat sig för reformen och dess

genomförande. Ett skäl till utskottets intresse för

Regeringskansliets fortsatta utveckling är att

riksdagen med den ordning för anslagstilldelningen

som numera råder inte har något direkt inflytande

över Regeringskansliets organisation och verksamhet.

Eftersom det enligt utskottets mening är viktigt att

Regeringskansliet fungerar väl oavsett vilken den

sittande regeringen är, finns det anledning för

konstitutionsutskottet att följa Regeringskansliets

verksamhet även framgent.

När det gäller den redogörelse som

Statsrådsberedningen lämnat till utskottet som svar

på vissa frågor som utskottet ställt, finner

utskottet att någon analys eller allmän bedömning av

vad reformen hittills resulterat i inte har lämnats.

Detta kan möjligen ha sin förklaring i att relativt

kort tid förflutit sedan den organisatoriska

förändringen genomfördes och att det är svårt att

mera precist mäta vilka framsteg som gjorts.

Utskottet utgår från att det skall bli möjligt för

Regeringskansliet att senare lämna en mera

preciserad redovisning till utskottet. Den nu

aktuella redovisningen föranleder i övrigt inget

uttalande från utskottet.

2.2 Jävsfrågor när departementstjänstemän

har styrelseuppdrag

Inledning

Konstitutionsutskottet har under en följd av år i

sina granskningsbetänkanden redogjort för

personalutvecklingen i Regeringskansliet. Under

senare tid har uppmärksamheten därvid bl.a. riktats

mot inslaget av politiskt tillsatta tjänstemän och

på jämställdhetsfrågor. Redogörelserna har grundats

på statistiska uppgifter som inhämtats från

Regeringskansliet. Inom ramen för behandlingen av

jämställdhetsfrågor lämnade utskottet i föregående

års administrativa granskningsbetänkande (bet.

1997/98:10, avsnitt 1) en redovisning av antalet

styrelseuppdrag i statliga företag och

affärsdrivande verk och av hur arvodena för

uppdragen fördelade sig mellan kvinnor och män m.m.

I sin bedömning uttalade utskottet bl.a. att det

avsåg att vid kommande granskning ta upp frågan om

det finns risker för jäv när tjänstemän i

Regeringskansliet har uppdrag som ledamöter av

styrelser för statliga företag och affärsverk.

Utskottet har nu företagit en granskning av frågan

om jäv för departe-mentstjänstemän som har

styrelseuppdrag i statliga företag eller affärsverk.

Till grund för granskningen har bl.a. legat en

promemoria från Statsrådsberedningen, bilaga 2.2.

Gällande bestämmelser om jäv

Förvaltningslagen

Bestämmelser om jäv finns för

förvaltningsmyndigheterna i 11 och 12 §§

förvaltningslagen (1986:223). Inom Regeringskansliet

gäller lagen vid handläggningen av

regeringskansliärenden, dvs. sådana ärenden som

beslutas av Regeringskansliets chef, en

departementschef eller ett annat statsråd eller av

en departementstjänsteman. Däremot gäller

förvaltningslagen inte vid handläggning av

regeringsärenden, dvs. sådana ärenden som beslutas

vid ett regeringssammanträde. I förarbetena till

förvaltningslagen uttalade departementschefen (prop.

1985/86:80 s. 57) att, i regeringens praxis,

förvalt-ningsärenden i möjligaste mån brukade

handläggas enligt samma regler som gäller för

underordnade myndigheter och att någon ändring av

denna praxis inte var avsedd.

Enligt 11 § förvaltningslagen är den som skall

handlägga ett ärende jävig

1. om saken angår honom själv eller någon

närstående eller om ärendets utgång kan väntas

medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv

eller någon närstående,

2. om han eller någon närstående är

ställföreträdare för den som saken angår eller för

någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av

ärendets utgång,

3. om ärendet har väckts hos myndigheten genom

överklagande eller underställning av en annan

myndighets beslut eller på grund av tillsyn över

annan myndighet och han tidigare hos den andra

myndigheten har deltagit i den slutliga

handläggningen av ett ärende som rör saken,

4. om han har fört talan som ombud eller mot

ersättning biträtt någon i saken, eller

5. om det i övrigt finns någon särskild

omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till

hans opartiskhet i ärendet.

I 11 § andra stycket anges att från jäv bortses när

frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar

betydelse.

Enligt 12 § får den som är jävig inte handlägga

ärendet. Han får dock vidta åtgärder som inte någon

annan kan vidta utan olägligt uppskov. Vidare anges

att den som känner till en omständighet som kan

antas utgöra jäv mot honom självmant skall ge det

till känna.

Statsrådsberedningens allmänna råd om

förvaltningslagens tillämpning hos regeringen

Förvaltningslagen gäller formellt inte för ärenden

hos regeringen. Statsrådsberedningen har nyligen

kommit ut med en reviderad version av Gula boken -

handbok för handläggningen av ärenden i

Regeringskansliet (Ds 1998:39). I denna anges att

det är viktigt att man även i regeringsärenden

följer de principer som förvaltningslagen ger

uttryck för, trots att regeringen inte är en

förvaltningsmyndighet i förvaltningslagens mening. I

regeringskansliärendena är förvaltningslagen dock

direkt tillämplig.

Statsrådsberedningen utkom år 1987 med en särskild

handbok med allmänna råd om förvaltningslagens

tillämpning hos regeringen (Bruna boken). Enligt

uppgift från Statsrådsberedningen har man inte för

avsikt att revidera denna bok, men vad som sägs i

den äger alltjämt giltighet vid regeringsärendenas

handläggning.

När det gäller förvaltningslagens jävsbestämmelser

anges i Bruna boken att det kan finnas skäl att

skilja mellan jäv vid å ena sidan föredragningen och

avgörandet vid regeringssammanträdet och å andra

sidan beredningen i departementen.

I fråga om jäv vid regeringssammanträdet anges att

det i princip bör undvikas att ett statsråd som är

jävigt i ett ärende enligt någon av de jävsgrunder

som anges i 11 § föredrar ärendet eller annars

deltar i avgörandet av det vid

regeringssammanträdet. Också i tveksamma fall bör

statsrådet avstå från att delta i avgörandet.

Vad gäller jäv vid beredningen av regeringsärenden

i departementen anges i Bruna boken att det i

princip bör undvikas att någon som är jävig deltar.

Också i detta fall bör jävsreglerna i

förvaltningslagen följas. När tjänstemannens

möjlighet att påverka utgången i ett ärende är liten

eller när han inte har någon valmöjlighet kan man

enligt Bruna boken ofta med tillämpning av 11 §

andra stycket bortse från jäv. En

departementstjänsteman som känner tvekan om hans

opartiskhet kan ifrågasättas bör anmäla det till sin

överordnade.

I Bruna boken tas därutöver bl.a. upp den

situationen att en departements-tjänsteman är

styrelseledamot i ett statligt bolag. Enligt vad som

anförs kan den särskilda jävsgrunden i 11 § första

stycket 2 då bli aktuell, om en tjänsteman är

behörig att företräda bolaget (s.k.

ställföreträdarjäv). Är detta inte fallet kan

tjänstemannen komma att anses som jävig enligt

generalklausulen i punkt 5. Vidare hänvisas till

konstitutionsutskottets granskningsbetänkande KU

1985/86:25 s. 37 f. där det förhållandet

diskuterades att en departe-mentstjänsteman var

ledamot av flygbolaget Swedairs styrelse vid det

tillfälle då regeringen fattade vissa beslut om

tillstånd till flygtrafik. Hänvisning görs också

till utskottets granskningsbetänkande KU 1986/87:33

s. 72, där utskottet återkom till jävsfrågan.

Tidigare granskning i konstitutionsutskottet av

frågor om jäv för departementstjänstemän m.fl.

Under riksmötet 1985/86 granskade

konstitutionsutskottet vissa regeringsbeslut med

anledning av ansökningar om tillstånd till viss

flygtrafik (bet. KU 1985/86:25 s. 37 f.). I ärendet

hade bl.a. tagits upp frågan om i vilken

utsträckning jäv kan anses ha förelegat beträffande

vissa tjänstemän i departementen.

Konstitutionsutskottet erinrade om att

förvaltningslagen formellt inte gäller för ärenden

hos regeringen. Utskottet konstaterade att

föredragande departementschefen då lagen infördes

emellertid anförde att lagens regler borde följas så

långt som möjligt även hos regeringen. Vidare

redogjorde utskottet för innehållet i Bruna boken

angående frågan om jäv.

Utskottet fann att granskningen inte gav vid handen

annat än att de aktuella koncessionsärendena

handlagts i enlighet med gällande regler och praxis.

Ärendet föranledde utskottet att därutöver framhålla

vikten av att förvaltningslagens jävsregler iakttas

vid ärendeberedningen i Regeringskansliet. I ärenden

med två- eller flerpartsintressen borde således,

enligt utskottets mening, en departementstjänsteman

som är styrelseledamot i ett hel- eller halvstatligt

bolag inte delta i beredningen av ett ärende som rör

bolaget.

Under riksmötet 1986/87 tog konstitutionsutskottet

till granskning upp frågan i vilken utsträckning det

förekommer att departementstjänstemän innehar poster

i styrelserna för olika statliga myndigheter och

andra organ, frågan om jäv för dessa tjänstemän m.m.

(KU 1986/87:33 s. 71 f.). När det gällde jävsfrågan

hänvisade utskottet till vad det uttalat under

föregående års granskning. Utskottet ville också

tillägga att det, enligt utskottets mening, var

önskvärt att, vid handläggningen inom

Regeringskansliet av ett ärende som rörde ett

statligt bolag där en departementstjänsteman var

styrelseledamot, oavsett ärendets beskaffenhet, låta

en annan tjänsteman i departementet i första hand

svara för handläggningen - bl.a. med hänsyn till

intresset av att ärendet skall bli allsidigt belyst.

Utskottet konstaterade att en sådan rekommendation

var intagen i den särskilda handbok med anvisningar

om förvaltningslagens tillämpning i

Regeringskansliet som getts ut av

Statsrådsberedningen. I övrigt fann utskottet inte

anledning till något särskilt uttalande.

Under föregående riksmöte behandlade

konstitutionsutskottet ett granskningsärende om

näringsminister Anders Sundströms handläggning av

frågan om tillstånd för anläggande av likströmskabel

mellan Sverige och Polen (bet. 1997/98:KU25 s. 69

f.). I granskningen aktualiserades frågan om jäv

hade förelegat för vissa tjänstemän i Närings- och

handelsdepartementet vid beredningen och avgörandet

av koncessionsärendet. Enligt utskottets mening hade

vid granskningen inte kommit fram annat än att det

aktuella regeringsärendet i detta avseende hade

handlagts i enlighet med gällande regler. Utskottet

fann dock anledning att ånyo framhålla vikten av att

förvaltningslagens jävsregler iakttas vid

beredningen av ärenden i Regeringskansliet. Härvid

hänvisade utskottet till sitt tidigare uttalande om

att en departementstjänsteman, som är

styrelseledamot i ett hel- eller halvstatligt bolag,

inte bör delta i ett ärende som rör bolaget, oavsett

ärendets beskaffenhet. I sådant fall bör en annan

tjänsteman i första hand svara för handläggningen. I

en reservation fann ledamöterna från (fp) och (mp)

att jäv förelegat.

Riktlinjer för förvaltningen av statens

företagsägande

Allmänt

Efter beslut i riksdagen i februari 1981 (prop.

1980/81:22, bet. 1980/81: NU29, rskr. 1980/81:147)

lämnar regeringen årligen en redogörelse för företag

med statligt ägande, dvs. för affärsverken och de

statligt ägda bolagen. I skrivelse 1998/99:20 med

1998 års redogörelse ingår 59 företag, jämfört med

74 i 1997 års redogörelse. Av företagen utgör 4

stycken affärsverk. Övriga är bolag, med undantag

för Svenska skeppshypotekskassan. Drygt 40 av

företagen hade den 31 december 1996 en statlig

ägarandel om 100 %. Huvudmän för företagen har varit

riksdagen (Sveriges riksbank) och Utrikes-, Social-,

Kommunikations-, Finans-, Arbetsmarknads-, Kultur-,

Närings- och handelsdepartementen samt Inrikes- och

Miljödepartementen. Närings- och

handelsdepartementet har varit huvudman för flest

företag (22 stycken), följt av Finansdepartementet

som ansvarat för 12 företag.

Riksdagens beslut om riktlinjer för förvaltningen av

statens företagsägande

Riksdagen beslutade våren 1996 om riktlinjer för

förvaltningen av statens företagsägande (prop.

1995/96:141, bet. 1995/96:NU26, rskr. 1995/96:302).

Beslutet innebar att riksdagen godkände de av

regeringen föreslagna riktlinjerna för förvaltningen

av statens företagsägande. Riktlinjerna innebär i

korthet att kommersiella och fullt konkurrensutsatta

företag skall förvaltas med krav på effektivitet,

avkastning på det kapital företaget representerar

och strukturanpassning. Den som förvaltar skall med

utgångspunkt i uppsatt verksamhetsmål aktivt följa

företagens utveckling och vidta de åtgärder som

behövs för att företagen skall uppfylla ovannämnda

krav. Ägarens uppgift är att medverka till

företagens långsiktiga utveckling och inriktning.

Som bakgrund till regeringens förslag angavs bl.a.

(prop. 1995/96:141 s. 8) att regeringen inte ämnade

fortsätta med de ideologiskt motiverade

utförsäljningarna av statligt ägda företag som

genomförts av den föregående regeringen. I stället

ansåg regeringen att staten borde spela en mer aktiv

ägarroll för att främja utvecklingen av företag med

statligt ägande. Riksdagens försäljningsbemyndigande

från år 1991 var enligt regeringen därför inte

ändamålsenligt utformat för att möjliggöra och

underlätta regeringens ägarpolitik. Regeringen

anförde vidare att ett väsentligt medel för staten

att utöva en aktiv ägarroll hade försvunnit genom

att riksdagen år 1991 beslutade att avveckla

Förvaltningsaktiebolaget Fortia. Detta var

huvudmotiven till att regeringen i

budgetpropositionen 1995 föreslog ett bemyndigande

för ägarförvaltningen som skulle ersätta det

gällande försäljningsbemyndigandet.

Regeringen anförde därutöver att det inom

Regeringskansliet sedan hösten 1994 hade pågått ett

arbete som syftade till att åstadkomma en mer

samordnad och professionell ägarförvaltning.

Förutsättningarna för att utöva en mer aktiv

ägarroll skulle enligt regeringen studeras vidare.

När det gällde innebörden av kraven på ett aktivt

och professionellt ägarskap konstaterade regeringen

att den formella rollfördelningen mellan ägare,

styrelse och företagsledning i aktiebolag finns

reglerad i aktiebolagslagen. Staten hade enligt

regeringen i flertalet fall utövat ägarrollen

relativt passivt, särskilt när det gällde företagens

yttre omstrukturering. Statens ägande jämfördes

därvidlag ofta med institutionellt ägarskap, såsom

det hade utövats av t.ex. försäkringsbolag och

aktiefonder. En skillnad var dock att de senare i

allmänhet endast är minoritetsdelägare i större

företag med sammansatta ägarstrukturer, medan staten

ofta är den ende eller dominerande ägaren.

Regeringen anförde vidare att det, för att den

statligt ägda företagssektorn skulle kunna utvecklas

och behålla sin ställning inför framtiden, krävdes

ett större engagemang, bl.a. för att skapa en bättre

balans gentemot styrelser och företagsledningar. Det

var enligt regeringen ägarens uppgift och ansvar att

medverka till företagens utveckling. Det kunde bl.a.

ske genom tillförsel av kompetens och kapital, men

vid behov även medverkan till verksamhetsanpassning,

omstrukturering och i vissa fall ägarförändring, för

att utveckla enskilda företag och företagsgruppen

som helhet samt statens kapital i denna. Regeringen

anförde att det även är en viktig uppgift för staten

som ägare att se till att företags verksamhet

bedrivs på ett sätt som motsvarar högt ställda krav

på etik och moral.

Riksdagens revisorers förslag angående statens roll

som ägare av bolag

Riksdagens revisorer har granskat statens roll som

ägare av majoritetsägda bolag. Resultatet

redovisades i en rapport (1997/98:2), som därefter

remissbehandlades. Under remissbehandlingen av

rapporten lämnade bl.a. Regeringskansliet ett

remissyttrande. Med utgångspunkt från rapporten och

remissyttrandet, redovisade revisorerna sina

överväganden i förslag 1997/98:RR9 till riksdagen.

När det gällde styrelserna i de statliga bolagen

ville revisorerna bl.a. framhålla det principiella

synsätt som redovisats i deras rapport, nämligen att

personer inom ett departement som arbetar med

ärenden rörande mål och måluppföljning för bolaget i

fråga inte skall sitta i styrelsen för bolaget.

Revisorerna konstaterade att det inte föreligger en

sådan rollkonflikt i de flesta fall, men att

regeringen hittills inte varit helt konsekvent på

denna punkt. Särskilt viktigt är det enligt

revisorerna att skilja på dessa roller när bolaget i

fråga är beroende av årliga anslag från staten.

Revisorernas förslag har behandlats av riksdagen

(bet. 1997/98:NU15, rskr. 1997/98:283).

Näringsutskottet avstyrkte revisorernas förslag med

hänsyn till det omfattande utvecklingsarbete som

pågår inom Regeringskansliet. Utskottet ansåg att

den granskning som revisorerna gjort var

förtjänstfull och väl ägnad att ligga till grund för

ytterligare arbete i frågan.

Regeringskansliets ägarhandbok

En arbetsgrupp i Regeringskansliet har utarbetat en

handbok (Regeringskansliets ägarhandbok) som syftar

till att utveckla en för departementen gemensam

policy i ägarstyrningsfrågor och som förnyas

fortlöpande (jfr bet. 1997/98:NU15 s. 7 f.). I

handboken finns ett avsnitt som behandlar frågor om

styrelsens sammansättning i statliga bolag. Härvid

anförs bl.a. att det i bolag som har tydliga ansvar

för samhällspolitiska mål, eller för bolag som

påverkas väsentligt av politiska beslut, kan vara av

värde att ha med personer med politisk förankring

och kompetens i styrelsen. Det bör enligt handboken

däremot inte förekomma att politiker sitter i

styrelser samtidigt som de har ett direkt inflytande

på de sektorspolitiska beslut som bolaget är berört

av. Denna restriktion gäller i lika hög grad

tjänstemän inom Regeringskansliet. Sektors- och

ägarpolitik bör enligt handboken därmed hållas

åtskilda.

Konstitutionsutskottets granskning

Konstitutionsutskottet har vid några tillfällen

granskat frågor rörande den statliga

affärsverksamheten.

Vid riksmötet 1982/83 granskade utskottet

regeringens befattning med frågor rörande ledningen

för ett antal statliga bolag (bet. KU 1982/83:30). I

samband med denna granskning gjorde utskottet några

principiella uttalanden (s. 30 f.) Bland annat

konstaterade utskottet att den formella styrningen

av de bolag där staten helt eller delvis äger

aktierna endast kan utövas på bolagsstämman. Genom

bl.a. valet av styrelse och möjligheten att i

bolagsordningen föra in särskilda bestämmelser om

exempelvis bolagets målsättning kan statens

representanter på bolagsstämman påverka inriktningen

av bolagets verksamhet. Vidare, i den mån ekonomiska

anslag beslutats för bolagets verksamhet, kan

styrning utövas genom att särskilda villkor

föreskrivs för anslagets användande. Utskottet

konstaterade att några andra formella styrmedel än

de angivna inte fanns. Utskottet erinrade dock om

att staten kan sluta avtal med bolaget, varigenom

bolaget frivilligt går med på att inskränka sin

handlingsfrihet på det sätt som staten önskar. Ett

bolag kan också gå med på att skriva in bestämmelser

i bolagsordningen om att vissa av bolagets beslut

skall underställas regeringen eller annan statlig

myndighet. Utskottet konstaterade härefter att nu

återgivna regelsystem självfallet inte betydde att

underhandskontakter mellan ägare och den direkta

bolagsledningen inte fick förekomma.

Även under riksmötet 1991/92 granskade

konstitutionsutskottet vissa bolagsfrågor (bet.

1991/92:KU30). Bland annat framhöll utskottet (s.

70) att det var önskvärt med mera uttryckliga

direktiv och dokumentation i frågor som avsåg

statens företrädare på bolagsstämmor eller i andra

sammanhang. Detta var enligt utskottet av vikt inte

minst för utskottets granskningsverksamhet.

Under riksmötet 1994/95 granskade

konstitutionsutskottet vissa frågor som hade

anknytning till den s.k. bankkrisen (bet.

1994/95:KU30 s. 84 f.). En fråga som därvid

behandlades var utövandet av statens ägande i

Nordbanken. I sin bedömning uttalade utskottet att

det ansåg det angeläget att en tydlig policy

utvecklades för hur ägandet skulle utövas i statligt

ägda företag. Från de utgångspunkter som utskottet i

detta sammanhang hade att beakta var det enligt

utskottet av betydelse att skriftliga riktlinjer

utformades för hur ägandet skulle utövas av

statsråden och övriga företrädare för

Regeringskansliet. Rutiner borde utvecklas som

gjorde det möjligt att följa viktigare

händelseförlopp och att granska vilka kontakter som

förevarit mellan bolagsledningar och berörda

departement i frågor av större betydelse. Utskottet

ville understryka vikten av att ställningstaganden i

ärenden som behandlas på bolagsstämmor och i andra

viktiga frågor dokumenterades. Härvid erinrade

utskottet om sitt tidigare uttalande från riksmötet

1991/92:KU30. Utskottet uttalade vidare att det inom

ramen för ägarpolicyn borde ingå att staten skulle

ha en aktiv och initierad roll i fråga om val av

styrelseledamöter.

Utövandet av statens ägande i Apoteksbolaget AB var

föremål för utskottets granskning under riksmötet

1995/96 (bet. 1995/96:KU30, avsnitt 13.3). I sin

bedömning hänvisade utskottet till sina tidigare

uttalanden i samband med granskningen av statens

ägande i Nordbanken. Vidare konstaterade utskottet

bl.a. att när det gällde kontakterna mellan bolaget

och Socialdepartementet hade den föregående

borgerliga och den nuvarande socialdemokratiska

regeringen agerat olika beträffande sättet att låta

sig representeras i styrelsen. Enligt utskottets

mening var den viktiga frågan att regeringen

skaffade sig tillräcklig insyn i verksamheten

snarare än sättet på vilket detta sker. Utskottet

hade inga erinringar mot departementets faktiska

agerande härvidlag under den granskade perioden.

Utskottets nu aktuella granskning

Utskottets frågor till Statsrådsberedningen

Till grund för sin nu aktuella granskning har

utskottet från Statsrådsberedningen begärt en

redovisning från samtliga departement där tjänstemän

är styrelseledamöter i statliga företag eller

affärsverk. Utskottet framhöll att det av

redovisningen borde framgå vilken befattning

respektive tjänsteman har i departementet och vilket

styrelseuppdrag denne innehar. Vidare ville

utskottet ha en redovisning av styrelsearvodenas

storlek. Utskottet önskade också få en redovisning

av om den ifrågavarande tjänstemannen tjänstgör på

den enhet där ärenden angående det aktuella bolaget

eller affärsverket handläggs. Därutöver ställde

utskottet frågan om det inom respektive departement

finns någon särskild ordning för hur jävsfrågor

skall hanteras. Utskottet ville också veta vilka

överväganden som ligger bakom att ett departement är

representerat i ett bolags eller affärsverks

styrelse. Utskottet undrade om det finns en allmän

policy i Regeringskansliet i denna fråga eller om

detta avgörs särskilt i varje departement.

Promemoria från Statsrådsberedningen

I en promemoria till utskottet den 9 november 1998

har Statsrådsberedningen lämnat redogörelser från de

departement som har styrelseuppdrag att redovisa.

Statsrådsberedningen anför för egen del att det

allmänt gäller att departementen tillämpar

förvaltningslagens regler om jäv, också i ärenden

angående statliga bolag och affärsverk. Därutöver

hänvisar Statsrådsberedningen till den inom

Regeringskansliet utarbetade handboken som syftar

till att utveckla en för departementen gemensam

policy i ägarstyrningsfrågor och som förnyas

fortlöpande. Den gemensamma policy som finns i dag

när det gäller departementstjänstemän i styrelserna

framgår enligt Statsrådsberedningen av den text i

handboken som behandlar frågor om styrelsens

sammansättning.

De aktuella departementens redogörelser kan

sammanfattas enligt följande.

Av de tretton departementen i Regeringskansliet har

nio departement tjänstemän som också är

styrelseledamöter i statliga företag eller

affärsverk. Dessa utgörs av Utrikes-, Social-,

Kommunikations-, Finans-, Utbildnings-,

Arbetsmarknads-, Närings- och handels-, Inrikes- och

Miljödepartementen. Sammanlagt har 49

departementstjänstemän styrelseuppdrag av aktuellt

slag. Av dessa är fem departementssekreterare, fem

kansliråd, tre sakkunniga, 17 departementsråd, åtta

finansråd, en budgetchef, en expeditions- och

rättschef samt nio statssekreterare.

Styrelsearvodena varierar kraftigt mellan de olika

uppdragen. Som exempel kan nämnas att två tjänstemän

från Utbildningsdepartementet, som är ledamot

respektive ordförande i styrelsen för Svenska

Statens Språkresor AB, inte uppbär några arvoden för

sina uppdrag. Det högsta arvodet, som uppgår till

125 000 kr, uppbärs av två tjänstemän i Närings- och

handelsdepartementet som är ledamöter av Celsius

AB:s styrelse.

Av redogörelserna framgår att 23 av de 49

departementstjänstemän som också innehar

styrelseuppdrag arbetar på den enhet inom

departementet som handlägger frågor som berör det

aktuella bolaget. Vidare framgår att det inom

departementen, med ett undantag, inte har utarbetats

någon särskild ordning för hur jävsfrågor skall

hanteras. Flera departement hänvisar till Bruna

boken. Arbetsmarknadsdepartementet anför att

departementet numera allmänt följer principen att en

tjänsteman som har ansvar för frågor som rör ett

visst bolag inom departementets ansvarsområde inte

skall ingå i bolagsstyrelsen. Enligt

Inrikesdepartementet tjänstgör de tjänstemän som

företräder staten i aktuella bolags styrelser på

samma enhet. Ärenden om förvaltningen av respektive

bolag handläggs dock enligt de rutiner som nu gäller

av annan tjänsteman än den som innehar

styrelseuppdrag. Närings- och handelsdepartementet

konstaterar i sin redogörelse att ärenden angående

respektive bolag kan ha principiellt olika

inriktning. I vissa fall har bolaget anslag för

vissa uppgifter eller på annat sätt särskilda

uppgifter reglerade i lag, författning eller genom

avtal. I andra fall förekommer att statens

ägarförvaltning av det berörda bolaget handläggs på

den enhet där tjänstemannen tjänstgör. Detta är ett

vanligt förhållande på departementet. I redogörelsen

framhålls att i båda fallen handläggs ärenden som

berör respektive bolag dock regelmässigt av en annan

tjänsteman än den som innehar styrelseuppdrag i det

ifrågavarande bolaget.

Inom Finansdepartementet finns sedan 1990 särskilda

riktlinjer angående styrelseuppdrag i kreditinstitut

för anställda i departementet. Enligt riktlinjerna

bör statssekreterarna samt avdelningscheferna på

budget-, finansmarknads- och skatteavdelningarna

samt ekonomiska avdelningen inte inneha

styrelseuppdrag i kreditinstitut. Detsamma gäller

för planeringschefen och informationssekreteraren

samt för rättschefen, enhetschefer och handläggare

på finansmarknadsavdelningen. När det gäller

expeditions- och rättschefen samt avdelningschefen

på internationella avdelningen samt enhetschefer och

huvudmän som inte hör till de kategorier som nu

nämnts bör det prövas från fall till fall om den

anställde lämpligen kan inneha ett visst

styrelseuppdrag. Avdelningscheferna och

enhetscheferna på den administrativa avdelningen

samt övriga anställda på Finansdepartementet bör

enligt riktlinjerna vara oförhindrade att inneha

styrelseuppdrag i kreditinsititut.

När det gäller frågan om vilka överväganden som

ligger bakom att ett departement är representerat i

ett bolags eller affärsverks styrelse hänvisar

flertalet av departementen i första hand till

Regeringskansliets ägarhandbok. Utrikesdepartementet

anför att det av tradition har ansetts viktigt att

den särskilda kompetensen som departementet besitter

i frågor som rör utvecklingssamarbete kommer det

aktuella bolaget - Swedfund International AB - till

del. Ett annat skäl är att departementet ansett det

angeläget att de övergripande utvecklingsmålen

beaktas vid styrelsens beredning av bl.a. enskilda

investeringsfrågor. Närings- och

handelsdepartementet, som i första hand hänvisar

till Regeringskansliets ägarhandbok, anför att

uppfattningen inom departementet är att det som ett

led i ägarförvaltning av bolagen är nödvändigt att

medverka i styrelsearbete i de bolag och affärsverk

som lyder under departementet för att uppnå en

effektiv förvaltning av bolagen och affärsverken.

Utskottets bedömning

Utskottet har företagit den under föregående

riksmöte aviserade granskningen av frågan om det

finns risk för jäv när departementstjänstemän har

uppdrag som styrelseledamöter för statliga bolag

och affärsverk.

Inledningsvis vill utskottet erinra om vad som sägs

i 12 § förvaltningslagen, nämligen att den som

känner till en omständighet som kan antas utgöra jäv

mot honom självmant skall ge det till känna.

Förvaltningslagens bestämmer lägger således ett

visst ansvar på den enskilde tjänstemannen när det

gäller frågan om jäv.

Granskningen utvisar att 49 departementstjänstemän

har styrelseuppdrag i statliga bolag eller

affärsverk. Utskottet vill härvid framhålla att

frågan om risk för jäv framför allt torde bli

aktuell i de situationer där departementstjänstemän

med styrelseuppdrag också i sin ordinarie

departementsbefattning möter frågor som rör det

aktuella bolaget eller affärsverket. Departementens

redogörelser visar att 23 departementstjänstemän

tjänstgör på eller har befattning med den enhet inom

departementet som handlägger frågor som berör de

bolag där de själva sitter i styrelsen. I

redogörelserna anges vidare att departementen i

huvudsak tillämpar den ordningen att ärenden som

berör respektive bolag eller affärsverk handläggs av

annan departementstjänsteman än den som innehar

styrelseuppdraget. Förutom i ett fall har

departementen, vid sidan av de allmänna riktlinjer

som gäller, inte utarbetat någon särskild ordning

för hur jävsfrågor skall hanteras. Av departementens

redogörelser framgår vidare att 12 av de 23

departementstjänstemän med styrelseuppdrag som

tjänstgör på eller har befattning med den enhet där

frågor om det aktuella bolaget eller affärsverket

handläggs innehar chefsposter, dvs. är

departementsråd, finansråd eller statssekreterare.

Enligt utskottets mening är det framför allt i de

situationer där staten uppträder i dubbla roller -

både som ägare och myndighetsutövare - som frågan om

jäv torde bli aktuell. Utskottet anser att det är av

stor vikt att arbetet i Regeringskansliet och de

särskilda departementen sköts på ett sådant sätt att

jäv inte uppstår. Det är också betydelsefullt att

möjligheterna för den enskilde tjänstemannen att

identifiera och undvika jävssituationer underlättas.

Den företagna granskningen ger vid handen att frågan

om risk för jäv när departementstjänstemän har

styrelseuppdrag i statliga bolag eller affärsverk

måste ges ytterligare uppmärksamhet inom

Regeringskansliet.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla, vilket

också understryks i redogörelsen från Närings- och

handelsdepartementet, att ärenden inom departementen

angående de statliga bolagen eller affärsverken kan

ha principiellt olika inriktning. Någon skillnad i

den ordning - beroende på vilken fråga som är

aktuell - som departementen tillämpar för att

undvika jävssituationer tycks dock inte göras.

Utskottet anser härvid att det kan finnas anledning

att anlägga ett principiellt annat synsätt på frågor

som enbart har med det statliga ägandet att göra än

på frågor som rör myndighetsutövning mot

ifrågavarande bolag eller affärsverk. Vidare anser

utskottet att granskningen har utvisat att det finns

ett särskilt behov av en mer tydlig och enhetlig

handlingslinje när det gäller jävsfrågorna på

chefstjänstemannanivå. Därutöver efterlyser

utskottet, när det gäller det enskilda bolaget eller

affärsverket, en mer ingående diskussion än vad

lämnade redogörelser ger intryck av i fråga om

jävsfrågans känslighet och behovet av att

departementets särskilda kompetens kommer bolaget

eller verket till godo. Enligt utskottets mening bör

en sådan diskussion utmynna i att en avvägning görs

mellan de intressen som nämnda frågor avser.

Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande

från utskottets sida.

2.3 Organisationen för handläggning av EU-

frågor

Konstitutionsutskottet redogjorde i

granskningsbetänkandet år 1996 för regeringens

organisation för handläggning av EU-frågor under år

1995 (bet. 1995/96:KU30, s. 26-27). Utskottet

uttalade att det avsåg att även framdeles följa

regeringens organisation för hantering av EU-frågor.

Utskottet återkommer nu till detta ärende. I det

följande ges först en översiktlig redogörelse för

Regeringskansliets organisation för arbetet med EU-

frågor. Därefter berörs vissa särskilda aspekter av

EU-frågornas hantering i Regeringskansliet.

Redovisningen bygger på uppgifter som framkommit vid

intervjuer med företrädare för Regeringskansliet.

Uppgifterna rör framtagandet av ståndpunkts-

promemorior, användningen av kommittéväsendet och

kontakter med intresseorganisationer, kontakter med

riksdagen, urvalsprinciper för faktapromemorior samt

instruktionsgivningen till dem som företräder

Sverige i EU. Beskrivningen avser i denna del

arbetet i fyra departement: Justitiedepartementet,

Utrikesdepartementet, Miljödepartementet samt

Närings- och handelsdepartementet. Inom

Utrikesdepartementet avser redovisningen följande

tre enheter: enheten för migration och asylpolitik,

enheten för internationellt utvecklingssamarbete

samt enheten för internationell handelspolitik.

Efter genomgången av de valda departementens

organisation för hantering av EU-frågor redovisas

Utrikesdepartementets beredning av mötena i Allmänna

rådet. De departement och enheter som har valts ut

täcker EU:s tre pelare.

Granskningen har genomförts under hösten 1998.

Enligt ett pressmeddelande från Regeringskansliet

den 6 oktober 1998 med anledning av

regeringsförklaringen samma dag ges

Statsrådsberedningen ett uttryckligt lednings- och

samordningsansvar för den svenska EU-politiken och

kommer att tillföras särskilda resurser för detta.

EU-sekretariatet ligger kvar i Utrikesdepartementet.

Vad dessa förändringar kan innebära berörs inte i

denna granskning.

I bilaga 2.3.1 redovisas de intervjufrågor som

ställts till departementen och vilka personer som

intervjuats. I bilaga 2.3.2 återges

Justitiedepartementets underlag för besvarande av

konstitutionsutskottets frågor och i bilaga 2.3.3

finns en promemoria från Utrikesdepartementet om

beredningen inför EU:s utrikesministermöten

(Allmänna rådet).

Redogörelse för Regeringskansliets organisation för

handläggning av EU-frågor

Denna redogörelse bygger huvudsakligen på EU-

sekretariatets cirkulär, framför allt cirkulär 1 EU-

samordningen i Regeringskansliet och cirkulär 3

Riktlinjer för beredningen i Regeringskansliet av

svenska ståndpunkter i EU-frågor, en rapport om

översyn av Sveriges ständiga representation vid

Europeiska unionen (Utrikesdepartementet) samt

Riksdagens revisorers förstudie 1997/98:4

Regeringskansliets arbete med EU-frågor.

I regeringen har statsministern det övergripande

politiska samordningsansvaret för EU-frågorna. Varje

departementschef ansvarar för att departementets EU-

frågor bereds på ett ändamålsenligt sätt och att

organisationen utformas för att tillgodose dessa

behov. Utrikesministern svarar för beredningen av

ärenden inom den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken.

EU-ärenden som berör flera departement skall göras

till föremål för gemensam beredning. EU-frågor skall

alltid beredas gemensamt med Statsrådsberedningen,

EU-sekretariatet i Utrikesdepartementet och

Finansdepartementets budgetavdelning. Systemet för

beredning av EU-frågor inom Regeringskansliet har

stora likheter med den sedvanliga beredningen av

regeringsärenden.

Statssekreterargruppen för EU-frågor består av

samtliga statssekreterare och möts för att utbyta

information och diskutera större EU-frågor. EU-

beredningen (beredningsgruppen för EU-frågor) är ett

organ för löpande diskussion och samordning av EU-

frågor av övergripande politisk art. Gruppen består

bl.a. av statssekreterare i Statsrådsberedningen,

Utrikesdepartementet och Finansdepartementet.

Justitiedepartementet är företrätt. Till denna grupp

kallas också särskilt de andra statssekreterare vars

departement direkt berörs av de ärenden som skall

behandlas vid mötet. EU-beredningen sammanträder

varannan vecka.

EU-sekretariatet i Utrikesdepartementet biträder

Statsrådsberedningen och svarar för

sekretariatsfunktioner vid samordningen av EU-frågor

i Regeringskansliet. EU-sekretariatet skall genom

riktlinjer och överblick verka för ett samordnat

svenskt agerande i beslutsprocesserna i EU:s

institutioner. Sekretariatet skall verka för att

svenska intressen drivs aktivt så tidigt som möjligt

och för att gemensamt beredda svenska ståndpunkter

finns senast när beslutsförfarandet inleds.

Sekretariatet skall ha en god överblick över EU-

arbetet i Regeringskansliet och hos de centrala

myndigheterna. Kontaktnätet består bl.a. av

departementens EU-samordnare. Sekretariatet skall ha

ett nära samarbete med Sveriges ständiga

representation vid Europeiska unionen och med EU-

nämndens kansli.

En gång i veckan hålls ett EU-samråd under ledning

av EU-sekretariatet. Till mötena kallas

departementens EU-samordnare och andra tjänstemän

vid departementen. Representanter för

representationen i Bryssel deltar i regel (genom

videokonferens). Vid EU-samrådet behandlas

instruktioner för veckans möte i Coreper.

Erfarenheter från fyra departement

I syfte att erhålla ytterligare kunskap om

Regeringskansliets organisation för hantering av EU-

frågorna har intervjuer gjorts med företrädare för

fyra departement. Intervjuerna har utförts på

tjänstemannanivå. Den nedanstående redogörelsen

bygger på dessa intervjuer och material som

överlämnats i samband med dessa. De frågor som har

legat till grund för intervjuerna och vilka personer

som intervjuats redovisas i bilaga 2.3.1.

Ståndpunktspromemorior

Enligt EU-sekretariatets cirkulär 3 Riktlinjer för

beredningen i Regeringskansliet av svenska

ståndpunkter i EU-frågor ansvarar varje departement

inom sitt sakområde för att en gemensamt beredd,

svensk ståndpunkt beträffande förslag och initiativ

från kommissionen tas fram på ett så tidigt stadium

som möjligt. Informationen skall finnas i en

ståndpunktspromemoria.

Departementen har tillfrågats i vilken utsträckning

de tar fram ståndpunktspromemorior.

Miljödepartementet tar fram ståndpunktspromemorior

för alla lagstiftningsförslag och för i princip alla

grön- och vitböcker med undantag för mycket små

frågor. Framtagandet av promemorior fungerar väl och

sker under gemensam beredning. Promemoriorna kan

vara väldigt detaljerade och förhållandevis långa.

De förankras hos ministern. Ståndpunktspromemoriorna

kan revideras efter hand som arbetet pågår i rådet

och dess arbetsgrupper. Väsentliga förändringar

förankras hos ministern.

Närings- och handelsdepartementet tar fram

ståndpunktspromemorior på i stort sett alla frågor

där ett svenskt ställningstagande krävs.

Ståndpunktspromemoriorna, som bygger på

faktapromemorior, bör innehålla en

andrahandsposition och vara flexibla.

Inom Justitiedepartementet tas

ståndpunktspromemorior så gott som alltid fram för

förslag till rättsakter i första pelaren. Många

förslag inom tredje pelaren saknar den konkretion

som gör det meningsfullt att ta fram en särskild

ståndpunktspromemoria. Det kan förekomma att förslag

delas vid bordet på ett rådsmöte. Det kan ibland

råda tveksamhet t.o.m. huruvida ett förslag har

lagts fram eller inte.

Huvuddelen av den EU-relaterade verksamheten vid

Utrikesdepartementets enhet för migration och

asylpolitik faller inom tredje pelaren. Kommissionen

har initiativrätt när det gäller dessa frågor, men

utnyttjar den sällan. Det kan röra sig om fem till

sex förslag som kommissionen har lagt fram på detta

område under Sveriges tid som medlem i EU. De flesta

förslagen kommer från det land som för tillfället

innehar ordförandeskapet i EU. Förslagen har ofta

teknisk karaktär och då görs inte alltid någon

ståndpunktspromemoria.

Enheten för internationell handelspolitik inom

Utrikesdepartementet ansvarar för arbetet inom den

gemensamma handelspolitiken. Kommissionen lägger

fram få förslag till normgivning inom detta område.

Dokumenthanteringen är mindre formell än vad som är

vanligt inom första pelaren men i praktiken är det

inte svårt att följa beslutsprocesserna. Den

viktigaste rådsarbetsgruppen på det handelspolitiska

området är den s.k. 113-kommittén som har det

övergripande samordningsansvaret för

handelspolitiska policyfrågor. 113-kommittén möts

varje vecka. En gång i månaden möts kommitténs

ordinarie ledamöter och tre gånger i månaden deras

ställföreträdare. På ställföreträdarnivå behandlas

vanligen 10-15 dagordningspunkter, på ordinarie

ledamotsnivå knappt hälften så många. Arbetet i

kommittén sker löpande och varje vecka möts enheten

för internationell handelspolitik och företrädare

för andra enheter inom UD, andra berörda

departement, ofta Jordbruksdepartementet, samt

Kommerskollegium för att gå igenom de svenska

ståndpunkterna. Man kan skilja på de löpande

promemoriorna inför olika möten och de

sammanhållande ståndpunktspromemorior som skickas ut

till berörda ett par gånger om året och som kan

omfatta mer än 200 sidor.

Inom utvecklingssamarbetets område har en strategi

för Sveriges agerande i EU tagits fram. Inom

Utrikesdepartementets enhet för internationellt

utvecklingsarbete används riktlinjerna i denna

strategi för att utarbeta instruktioner vilket gör

att ståndpunktspromemorior inte utarbetas i samma

omfattning som inom andra områden. Inför varje

ordförandeskap görs en halvårsvis aktivitetsplan där

Sveriges syn på de frågor som står på dagordningen

redovisas. Aktivitetsplanerna föredras för den

politiska ledningen.

Kommittéväsendet och kontakter med

intresseorganisationer

Av EU-sekretariatets cirkulär 1 EU-samordningen i

Regeringskansliet och cirkulär 3 Riktlinjer för

beredningen i Regeringskansliet av svenska

ståndpunkter i EU-frågor framgår att det inom

Regeringskansliet finns en eller flera berednings-

och referensgrupper för EU-frågor.

Beredningsgrupperna, som består av

departementsföreträdare och ofta även företrädare

för centrala förvaltningsmyndigheter, har till

uppgift att effektivisera den gemensamma beredningen

av EU-frågorna. I referensgrupperna ingår

företrädare för olika intresseorganisationer. Varje

departement skall enligt cirkuläret samråda med och

informera intresseorganisationerna inom sitt

sakområde. Detta kan ske t.ex. genom

referensgrupperna eller traditionellt

remissförfarande.

I en kartläggning av statsförvaltningens arbete med

EU-frågorna rekommenderas en ökad användning av

kommittéväsendet (Statskontoret 1996:7 EU-

medlemskapets effekter på svensk statsförvaltning).

Riksdagens revisorer har därefter konstaterat att

kommittéer används i mycket liten utsträckning för

att förbereda svenska ståndpunkter i EU. Revisorerna

anser att kommittéer i högre grad kan användas som

stöd i EU-arbetet (förs. 1997/98:RR3

Kommittéväsendet).

Till de aktuella departementen har följande fråga

ställts i denna granskning: Hur använder

departementet kommittéväsendet för framtagande av

svenska ståndpunkter? Vidare har frågats om vilka

kontakter departementet har med svenska

intresseorganisationer i EU-frågor och om

remissförfarandet beträffande kommissionens grön-

och vitböcker.

Miljödepartementet har bl.a. genom remisser av

utredningar om det svenska miljöarbetet i EU (Ds

1994:126 och Ds 1997:68) förankrat den övergripande

strategin hos intresseorganisationerna.

Kommittéväsendet har inte utnyttjats för att ta fram

svenska ståndpunkter till enskilda direktivförslag.

Däremot sker ett remissförfarande bland de mest

berörda organisationerna för direktivförslag och

viktigare grön- och vitböcker. Inför varje rådsmöte

möter också departementet en referensgrupp, som

består av bland andra myndigheter,

miljöorganisationer, LO och TCO. Men det har

inträffat att det inte har varit så lätt för

remissinstanserna att säga något eftersom förslagen

har varit komplicerade och det har varit svårt att

förutse konsekvenserna för svenska förhållanden.

Dessutom finns i vissa fall särskilda

beredningsgrupper.

Närings- och handelsdepartementet använder sällan

kommittéväsendet för att ta fram en svensk

ståndpunkt. Ofta krävs förhållandevis snabba beslut

och kommittéväsendet kan då spelas över. Däremot kan

tidigare utredningar tjäna som underlag i arbetet.

Närings- och handelsdepartementet är ett brett

departement och har mycket både formella och

informella kontakter med intresseorganisationer. Det

finns således väl upparbetade kanaler som kan

utnyttjas också för EU-frågor. Grön- och vitböcker

sänds alltid på remiss. Inför vissa möten i

ministerrådet kallas intresseorganisationer till

departementet.

Justitiedepartementet har inte i något fall använt det

traditionella kommittéväsendet för att ta fram

svenska förhandlingsståndpunkter. Det förekommer

dock att den sakkunskap som finns hos en person som

deltar i en viss utredning utnyttjas när en svensk

ståndpunkt tas fram, men detta sker då inte för att

personen i fråga deltar i utredningen utan att för

personens kunskap inom området kan vara till nytta.

I det nationella genomförandearbetet begagnas

kommittéer, bland annat på bolagsrättens,

immaterialrättens och dataskyddets områden.

Förslag till rättsakter i första pelaren och

förslag till konventioner i tredje pelaren - i den

mån sådan numera förekommer - remitterar

Justitiedepartementet vanligen till inte bara

berörda myndigheter utan även till berörda

intresseorganisationer (om det finns sådana, vilket

särskilt på tredje pelarens område inte alltid är

fallet). Efter möten i vissa rådsarbetsgrupper på

civilrättsområdet skickas mötesrapporter för

kännedom och eventuell synpunkt till åtminstone de

organisationer som svarat på den ursprungliga

remissen. Intresseorganisationerna är dessutom ofta

företrädda i särskilda referensgrupper som

fortlöpande eller när behov uppkommer möts under

departementets ledning för att diskutera svenska

ställningstaganden i EU-arbetet. I vissa fall

förekommer fortlöpande underhandskontakter med

intresseorganisationer.

Inom det område där Utrikesdepartementets enhet för

migration och asylpolitik är ansvarigt förekommer

det inga grön- eller vitböcker. Det kan dock i

sammanhanget påpekas att enheten har kontakt på

tjänstemannanivå med intresseorganisationerna på

området tre fyra gånger per år (t.ex. Amnesty och

Caritas). Kontakterna är uppskattade av

intresseorganisationerna och fungerar väl. Vidare

har enheten löpande kontakter med berörda

myndigheter.

Enheten för internationell handelspolitik inom

Utrikesdepartementet har ett antal beredningsgrupper

med representanter för departementet, myndigheter

och intresseorganisationer, bland dem

arbetsmarknadens parter. Verksamheten i EU inom det

område enheten ansvarar för är endast undantagsvis

föremål för arbete inom det svenska

kommittéväsendet. I praktiken är Kommerskollegium

det organ som gör utredningar åt enheten.

Kommerskollegium har kontakt med berörda intressen

under arbetets gång. Det är ovanligt med grön- och

vitböcker inom enhetens område.

Det har inte varit aktuellt för

Utrikesdepartementets enhet för internationellt

utvecklingsarbete att utnyttja kommittéväsendet.

Inom enhetens område har endast en grönbok - om

Lomékonventionen - förekommit. Den remitterades till

enskilda organisationer. Före rådsmötena, som äger

rum en gång i halvåret, hålls ett möte med enskilda

organisationer under ledning av statsrådet eller

statssekreteraren. Inför varje ordförandeskap

skickas dagordningen ut till enskilda organisationer

som har möjlighet att beställa underlag och komma

med synpunkter i de frågor de önskar.

Kontakter med riksdagen

Konstitutionsutskottet har uttalat att riksdagen bör

utöva ett aktivt och reellt inflytande som gör det

möjligt att på förhand påverka de ståndpunkter

Sverige skall inta i förhandlingar och

beslutsfattande inom EU (bet. 1994/95: KU22, bet.

1996/97:KU2). I frågorna till departementen erinras

om att konstitutionsutskottet i

granskningsbetänkande 1996/97:KU25 anförde att de

synpunkter utskotten framför till regeringen under

ett tidigare skede i beslutsprocessen naturligtvis

borde vara ett stöd vid utarbetandet av regeringens

förslag till förhandlingspositioner.

Departementet har tillfrågats om hur de beaktar

riksdagens roll vid utarbetandet av ståndpunkter.

Miljödepartementet har avgivit skrivelser till

riksdagen om utvecklingen inom EU på departementets

ansvarsområde. Departementet har regelbundna

genomgångar i miljö- och jordbruksutskottet inför

ministerrådsmötena. Vidare gör departementet

föredragningar i utskottet under tidigare skeden i

processen, och en ambition är att redovisa viktigare

kommissionsförslag för utskottet. För

Miljödepartementet har det rent allmänt väldigt stor

betydelse vilka frågor som riksdagen har

uppmärksammat, och departementet försöker snarast

föregripa EU-nämndens och miljö- och

jordbruksutskottets synpunkter.

Inom Närings- och handelsdepartementet är

erfarenheten den att enheterna uppskattar

kontakterna med näringsutskottet och EU-nämnden.

Inför rådsmöten om den inre marknaden sker

föredragningar i näringsutskottet, utöver samrådet i

EU-nämnden. Statsråden har ansett att det är viktigt

vad utskotten anser.

Justitiedepartementet beaktar alltid synpunkter som

kommer till uttryck i av riksdagen godkända

betänkanden. Men också de synpunkter som informellt

framförs vid möten mellan departementet och

utskotten bedöms ofta vara av värde. Departementet

har regelbundet möten med justitie- och lagutskotten

i syfte att informera om aktuella EU-frågor och att

ha meningsutbyte om dessa. Vid vissa tillfällen har

liknande möten förekommit även med

konstitutionsutskottet. Normalt är departementet vid

dessa tillfällen företrätt av statssekreteraren och

ansvariga chefstjänstemän. Det kan nämnas att

rapporterna från möten i rådsarbetsgrupper i många

fall skickas till utskottens kanslier för kännedom.

När det gäller EU-nämnden har Justitiedepartementet

hitintills alltid beaktat de uppfattningar som av

ordföranden sammanfattats såsom varandes nämndens.

Många gånger händer det också att enskilda ledamöter

framför uppfattningar som är av värde och som

departementet kan tillgodogöra sig i

förhandlingsarbetet.

För Utrikesdepartementets enhet för migration och

asylpolitik är riksdagens synpunkter inom det egna

området väl kända. Kontakterna med

socialförsäkringsutskottet har under det senaste

året ökat i omfång. Föredragningarna hos

socialförsäkringsutskottet har blivit fler och i

samband med varje nytt ordförandeskap kommer enheten

till socialförsäkringsutskottet. På torsdagen före

rådsmötena besöks socialförsäkringsutskottet.

Traditionellt har det inte varit särskilt mycket debatt i

riksdagen om handelsfrågorna men det har blivit mer

under senare år. Enheten för internationell

handelspolitik svarade för en skrivelse till

riksdagen om Sverige, EU och handelspolitiken inför

2000-talet (skr. 1996/97:71, bet. 1996/97:NU8, rskr.

249). Berört statsråd och statssekreterare

informerar näringsutskottet emellanåt; eventuellt

kan man förvänta sig att det blir fler besök hos

näringsutskottet i framtiden.

Utrikesdepartementets enhet för internationellt

utvecklingsarbete inhämtar synpunkter inför de

halvårsvisa mötena i utvecklingsrådet hos

utrikesutskottet och EU-nämnden. En grönbok om

Lomékonventionen har tagits upp i utrikesutskottet

och EU-nämnden. Utrikesutskottet informeras om

viktigare biståndsfrågor inom EU vid behov och efter

önskemål från utskottet.

Urvalsprinciper för faktapromemorior

Ett sätt för regeringen att informera riksdagen om

olika EU-frågor är att överlämna faktapromemorior.

Enligt riktlinjerna skall huvudansvarigt departement

skriva en redogörelse för innebörden av

kommissionens förslag till viktigare rättsakter och

hur svenska bestämmelser påverkas. Grönböcker,

vitböcker och meddelanden med förslag till viktigare

nya regelsystem eller principiellt viktiga ändringar

i gällande lagstiftning skall också presenteras i

faktapromemorior (EU-sekretariatets cirkulär 2

Samråd och information mellan regering och riksdag i

EU-frågor).

Departementen har ombetts besvara frågan om vilka

urvalsprinciper som används för att avgöra vilka

frågor som skall bli föremål för faktapromemorior.

Inom Miljödepartementet görs faktapromemorior på

alla nya lagstiftningsförslag och ofta på

meddelanden samt på grön- och vitböcker. Frågorna

inom miljöområdet är ofta av politiskt intresse

vilket förklarar att det görs förhållandevis många

faktapromemorior inom departementet. Det kan dröja

en till två månader innan ett förslag är officiellt

översatt och inkommer formellt.

För Närings- och handelsdepartementet är en riktlinje att det

skall vara för riksdagen nyttig och relevant

information. Om ett meddelande från kommissionen

anses föra utvecklingen framåt görs en

faktapromemoria om meddelandet. I diskutabla fall

väljer man oftast att göra en faktapromemoria.

Självfallet följs EU-sekretariatets riktlinjer.

Under medlemskapets första år upprättade Justitiedepartementet

inte alltid faktapromemorior beträffande förslag

till rättsakter i första pelaren. Efterhand har en

rutin etablerats och alla förslag till rättsakter i

första pelaren blir föremål för faktapromemorior. I

den mån konventionsarbeten inleds inom tredje

pelaren upprättas också faktapromemorior. Detta har

dock inte varit aktuellt på länge inom

departementets område. Övriga förslag i tredje

pelaren föranleder faktapromemorior i den mån sådana

bedöms som betydelsefulla och i den mån riksdagen

kan antas ha något intresse av att få information om

förslaget i just denna form. Från senare tid finns

det endast ett mindre antal exempel på att en

faktapromemoria ansetts behövlig i ett sådant fall.

De få förslag som kommissionen lägger fram inom

området för Utrikesdepartementets enhet för

migration och asylpolitik blir föremål för

faktapromemorior. Ordförandelandets förslag är ofta

mer tekniska och blir inte särskilt ofta föremål för

faktapromemorior.

På enheten för internationell handelspolitik inom

Utrikesdepartementet hänvisas till riktlinjernas

kriterium att en fråga skall vara "viktig" för att

den skall bli föremål för en faktapromemoria;

bedömningen av frågans vikt avgörs inom enheten från

fall till fall. I tveksamma fall gör man hellre en

faktapromemoria för mycket än för lite.

Inom Utrikesdepartementets enhet för internationellt

utvecklingsarbete görs faktapromemorior på förslag

till förordningar samt viktigare eller nya frågor, i

synnerhet om de inte behandlas i strategin. Det

finns dock ingen klar grund för att närmare avgöra

vad som skall göras faktapromemorior på.

Instruktionsgivning

Enligt EU-sekretariatets cirkulär 3 Riktlinjer för

beredningen i Regeringskansliet av svenska

ståndpunkter i EU-frågor ansvarar varje departement

för instruktioner som skall framföras i

ministerrådets förberedande instanser. Frågan om

instruktionen skall ha skriftlig form får avgöras

från fall till fall. Instruktionen skall vara

skriftlig om den avser frågor som inte behandlats i

ståndpunktspromemorian eller ståndpunkter som

ändrats i förhållande till vad som ursprungligen

angivits. Instruktionerna inför möten i Coreper

skall ha skriftlig form.

Frågor har ställts till departementen om

instruktionsgivningen.

Miljödepartementet ger alltid instruktioner till

rådsarbetsgrupperna. För möten inom kommittologin

kan raminstruktioner som täcker flera möten

utfärdas. Instruktionerna kan vara förhållandevis

detaljerade och innehåller också

andrahandsinstruktioner. En erfarenhet är att den

svenska representationen i Bryssel önskar mer

flexibla instruktioner.

En ståndpunktspromemoria upprättas innan

behandlingen i rådet påbörjas. Om något nytt och

viktigt inträffar uppmärksammar sakenheten den

politiska ledningen på detta. Man kan uttrycka det

som att ståndpunkten beslutas av den politiska

ledningen, medan de förhandlingstaktiska

övervägandena i huvudsak görs av tjänstemän (när

taktiken blir politik kopplas dock den politiska

ledningen in).

Myndighetstjänstemännen är väl medvetna om att de

företräder Sverige på regeringens uppdrag i

kommissionens grupper. Typen av möte avgör vilken

slags instruktion som ges. Ibland räcker det med ett

muntligt samtal. På viktigare områden finns det

ståndpunktspromemorior och en genomdiskuterad

strategi.

Inom Närings- och handelsdepartementet är

instruktionerna inför möten i rådets arbetsgrupper

skriftliga. Inför möten i kommittologin kan det dock

förekomma muntliga instruktioner även om huvudregeln

också här är att instruktionerna skall vara

skriftliga. Det har skett en utveckling över tid som

har inneburit att instruktionerna har blivit mer

flexibla. I början av det svenska medlemskapet band

instruktionerna de svenska representanterna alltför

mycket. Också styrningen av myndigheternas

representanter på olika möten har blivit bättre.

Närings- och handelsdepartementet anser att

kontakterna med kommissionen borde öka och har också

denna ambition. Närings- och handelsdepartementet

har inom EU tagit upp frågan om s.k.

parallellimport. Frågan aktualiserades efter ett

utslag från EG-domstolen där möjligheten till

parallellimport inskränktes. Det har varit centralt

för regeringen att driva Sveriges linje om

frihandel, och det har lagts ner ett stort arbete

gentemot kommissionen i denna fråga.

Den normala gången i Justitiedepartementet är att

det vid beredning för justitieministern bestäms en

allmän instruktion som gäller tills annat bestäms

vid ny beredning. Ofta hålls denna beredning först

när situationen har klarnat efter det att ett första

arbetsgruppsmöte har ägt rum. Denna allmänna

instruktion ges skriftlig form och bör normalt stå i

överensstämmelse med ståndpunktspromemorian, om

sådan har upprättats. Särskild instruktion ges sedan

inför arbetsgruppsmötena. Om frågorna inte kommit i

annorlunda läge sedan föregående

instruktionstillfälle behöver inte ny särskild

instruktion ges. De särskilda instruktionerna, som i

regel är muntliga, avser ofta bara de viktigaste

frågorna. Handläggaren förutsetts hantera

lagtekniska frågor, detaljspörsmål och mindre frågor

i övrigt efter eget huvud (men med

rapporteringsskyldighet). Instruktionerna skall

baseras på gemensam beredning med berörda enheter

inom Justitiedepartementet och med andra berörda

departement. Det sker ofta i form av förmöten. Om

det behövs förankras instruktionen hos berörd

rättschef och, om nödvändigt, hos justitieministern.

Som en kompletterande möjlighet att bestämma

instruktioner inför rådsgruppsmötena begagnas ett

veckovis återkommande forum ("EU-beredning") med

medverkan av den politiska ledningen utom

justitieministern.

Det som nu beskrivits utgör normalfallet. Frågans

karaktär, handläggarens erfarenhet och

förhandlingsläget föranleder ibland att

instruktionen ges i skriftlig form även till

arbetsgruppsmöten och att de görs mer preciserade än

vad som vanligen behövs. Å andra sidan brukar det

över huvud taget inte ges någon särskild instruktion

till den svenska representanten när det gäller

mindre frågor och inför vissa beslut av

rutinkaraktär.

Justitiedepartementet deltar i liten utsträckning i

kommissionsarbetet. Instruktionsgivningen inför det

arbetet följer i huvudsak samma modell som

beskrivits för rådsarbetet.

Utrikesdepartementets enhet för migration och

asylpolitik har en muntlig beredning med

statssekreteraren en gång per vecka och tar då upp

aktuella EU-frågor. Eftersom en och samma

handläggare följer en viss grupps arbete i EU anses

inte skriftliga instruktioner normalt sett behövas.

Det är nästan alltid någon från departementet

närvarande på mötena inom EU. På grund av vakanser

på departementet har det dock någon gång hänt att

det endast har varit myndighetsrepresentanter

närvarande vid ett möte. Det kan ha förekommit att

det har rått oklarhet huruvida

myndighetstjänstemannen har representerat något

annat än Sverige.

Inom Utrikesdepartementets enhet för internationell

handelspolitik har man beredningsgrupper där

företrädare för enheten och myndigheter möts. Inom

enheten tar man varje vecka fram en omfattande

skriftlig instruktion inför möten i 113-kommittén

(från 10 sidor upp till som mest 38 sidor). I

allmänhet är någon från enheten med vid det möte där

instruktionerna skall användas. Det finns också

specialkommittéer rörande t.ex. textilvaror och

tjänster där tjänstemän från berörd myndighet (ofta

Kommerskollegium) får instruktioner från

departementet. När det rör informella konsultationer

i tekniska frågor förekommer det att någon

instruktion inte utfärdas.

Inom Utrikesdepartementets enhet för internationellt

utvecklingsarbete ges nästan alltid skriftliga

instruktioner inför rådsmötena. Tidsfaktorn kan vara

ett problem eftersom det ofta bara är ett par dagar

mellan att dagordningen för mötet slutligen kommer

och själva mötet. Underlaget till instruktionen

måste ofta hämtas från flera olika enheter på

Utrikesdepartementet och Sida, vilket innebär att

instruktionerna skrivs under stor tidspress.

Beträffande kommittologin skall skriftliga

synpunkter på de ärenden som står på dagordningen

vara enheten till handa tio dagar före mötet.

Synpunkterna ställs samman av de regionala enheterna

på Utrikesdepartementet och Sida, som deltar i

mötena.

Återrapportering från möten i EU

Enligt EU-sekretariatets cirkulär 3 Riktlinjer för

beredningen i Regeringskansliet av svenska

ståndpunkter i EU-frågor skall en skriftlig rapport

ställas samman efter varje möte där Sverige varit

företrätt som medlemsstat. Varje möte skall

avrapporteras snarast, normalt ett dygn efter det

att mötet har avslutats. Om en fullständig rapport

inte hinns med skall en kortfattad rapportering ändå

ges inom denna frist. När rapporten kommer in skall

ansvarigt departement vidta de åtgärder som

föranleds av rapporteringen.

Frågor om återrapporteringen har ställts till

departementen.

Miljödepartementets erfarenhet är att när ett

miljöråd vid den svenska representationen i Bryssel

svarar för återrapporteringen är grundregeln att

systemet fungerar; rapporterna lämnas inom 24 timmar

och håller god kvalitet. Sveriges och andra länders

agerande redovisas och det finns förslag på hur

Sverige kan gå vidare. När departements- eller

myndighetstjänstemän svarar för återrapporteringen

fungerar det dock inte alltid lika väl. Information

om t.ex. andra länders agerande kan då saknas.

I Närings- och handelsdepartementet inkommer

rapporterna från möten i rådets arbetsgrupper inom

24 timmar. När det gäller möten i kommissionen kan

det dock dröja upp till 48 timmar innan rapporterna

kommer in till departementet.

De rapporteringsansvariga vid Justitiedepartementet

är väl medvetna om 24-timmarsregeln och tillämpar

den också, men inte på ett slaviskt vis. Det finns

situationer då det är försvarligt att överskrida

tidsgränsen. Ibland framstår det som uppenbart att

rapporteringen inte brådskar - så är det ofta i ett

stort förhandlingsarbetes inledningsskede -

samtidigt som det för det fortsatta

beredningsarbetets behov är viktigt att få en

gedigen och genomarbetad rapport. I de fall då en

tjänsteman från den svenska representationen i

Bryssel svarar för rapportskrivandet har det visat

sig att 24-timmarsregeln hålls praktiskt taget

undantagslöst. Rapporternas kvalitet är genomgående

hög. Ett problem är dock att rapporterna skall läsas

av flera olika personer, varvid några är väl insatta

i ämnet och intresserade av detaljerna, medan andra

har behov av att få en översiktlig bild av de

viktigaste frågorna. Departementet försöker hitta

former som gör att rapporterna kan läsas med

behållning av alla.

Det händer inom Utrikesdepartementets enhet för

migration och asylpolitik att det tummas på kravet

att återrapporten skall inkomma inom 24 timmar efter

mötets avslutande, men eftersom det inte är så att

ärendena skall behandlas på Coreper omedelbart efter

rådsarbetsgruppsmötet så är detta inte något problem

i praktiken. Återrapporterna bedöms innehålla det

som behövs för frågornas vidare hantering i

departementet. Vidare har återrapporterna blivit

bättre ju längre tid Sverige har varit medlem i EU.

Inom enheten för internationell handelspolitik i

Utrikesdepartementet fungerar återrapporteringen väl

och rapporterna innehåller mycket information.

Erfarenheten inom Utrikesdepartementets enhet för

internationellt utvecklingsarbete är att

återrapporteringen fungerar väl. Oftast sker den i

godtagbar tid efter mötet, om än inte alltid inom 24

timmar. Kvaliteten är bra. Det är representationen i

Bryssel som svarar för återrapporteringen.

Beredningen inom Utrikesdepartementet av EU:s

utrikesministermöten (Allmänna rådet)

De aspekter som har tagits upp ovan är huvudsakligen

inte tillämpliga på EU:s gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiska samarbete (GUSP) inom den andra

pelaren. I detta avsnitt ges en beskrivning av

Utrikesdepartementets arbete med EU:s

utrikesministermöten. Redovisningen grundar sig på

en intervju med Europakorrespondenten vid

Utrikesdepartementet samt en promemoria som

överlämnats av Europakorrespondenten. Promemorian

återfinns som bilaga 2.3.3.

Utrikesministrarna i EU:s medlemsstater

sammanträder en gång i månaden i Allmänna rådet

(General Affairs Council, GAC). Mötena hålls året om

utom i augusti. Utrikesministrarna sammanträder

alltid måndag-tisdag. En gång per ordförandeskap

inbjuder ordförandelandets utrikesminister till ett

informellt möte under en helg.

Inför mötena med allmänna rådet samråder

utrikesministern föregående fredag med EU-nämnden.

EU-nämnden erhåller inför detta möte i början av

veckan ett skriftligt underlag om samtliga B-

punkter, diskussionspunkter, på dagordningen. I

början av sammanträdet med EU-nämnden överlämnas

dessutom en skriftlig förteckning över de frågor som

troligen kommer att tas upp som A-punkter vid

Allmänna rådets möten. Inför de informella mötena

sker normalt inget samråd med EU-nämnden.

Beredningen inom Utrikesdepartementet inför ett

möte i Allmänna rådet sker enligt följande. Sexton

dagar före Allmänna rådets möte inkommer

dagordningen. Tio dagar före mötet med Allmänna

rådet överlämnas ett skriftligt underlag till EU-

nämnden om samtliga ärenden på dagordningen. Fyra

dagar före mötet i Allmänna rådet, dvs. på torsdag

eftermiddag, hålls en föredragning för

utrikesministern på Utrikesdepartementet. Vid denna

deltar en i förväg fastställd och begränsad krets.

Tidigare under torsdagen har ett förberedande samråd

hållits under ledning av utrikesrådet för politiska

frågor med samtliga berörda enhetschefer och

handläggare. Senare under torsdag förmiddag gör

utrikesrådet på utrikesutskottets begäran en

föredragning i utskottet av de utrikespolitiska

frågorna på Allmänna rådets dagordning. På fredag

förmiddag samråder utrikesministern med EU-nämnden.

Efter sammanträdet med EU-nämnden hålls på

Utrikesdepartementet en briefing för EU-ländernas

ambassader i Stockholm om den svenska ståndpunkten i

de ärenden som finns på Allmänna rådets dagordning.

På söndagen, dvs. dagen före allmänna rådets möte,

gör den medresande delegationen en uppdaterad

föredragning för utrikesministern på planet. På

måndag morgon hålls en avslutande genomgång med

representationen i Bryssel.

Vid utrikesministerns samråd med EU-nämnden förs

stenografiska uppteckningar som några dagar senare

skickas till Utrikesdepartementet för granskning.

Efter Allmänna rådets möte gör representationen i

Bryssel en kort och sammanfattande rapport om

samtliga ärenden som har behandlats. Rapporten

inkommer inom 24 timmar. De enheter på

Utrikesdepartementet som har haft ärenden på

dagordningen delges rapporten av

Europakorrespondenten. Därutöver skriver

representationen i Bryssel mer detaljerade rapporter

om de enskilda frågorna på dagordningen. Dessa

inkommer kort efter mötet. EU-nämnden får en

översiktsrapport om diskussionerna vid allmänna

rådet inom fem arbetsdagar efter mötet.

EU-ländernas polchefer sammanträder tre gånger per

månad i Politiska kommittén (POCO). Polcheferna har

till uppgift att regelbundet diskutera olika

aktuella utrikespolitiska frågor och lämna

rekommendationer för utrikesministrarnas agerande.

Förutom två ordinarie heldagsmöten varje månad har

polcheferna även överläggningar på förmiddagen under

allmänna rådets första dag. Inför mötena med

Politiska kommittén anordnas en förberedande

föredragning på Utrikesdepartementet med

utrikesrådet för politiska frågor. Vid

föredragningen deltar samtliga de enheter som har

ärenden på Politiska kommitténs dagordning. På basis

av denna genomgång utarbetar respektive enhet

talepunkter för deltagandet i Politiska kommittén.

Talepunkterna samlas därefter i en pärm som

sammanställs hos Europakorrespondenten. Detta

underlag kan sägas utgöra instruktionen för

deltagandet i Politiska kommittén. Rapporteringen

från mötena i Politiska kommittén sker inom 24

timmar.

Under Politiska kommittén finns ett trettiotal

arbetsgrupper (GUSP-arbetsgrupper), såväl

funktionella som geografiska. Frekvensen på

arbetsgruppernas möten varierar men de brukar

vanligtvis sammanträda varje eller varannan månad.

Vid dessa möten deltar representanter från berörda

enheter på Utrikesdepartementet. Inför deltagandet i

GUSP-arbetsgrupperna skall enheterna utarbeta en

enkel skriftlig instruktion. Principen är att

deltagarna i GUSP-arbetsgrupperna skall sammanställa

en kort skriftlig rapport. Denna bör inkomma inom 24

timmar och inledningsvis ange vad som är operativt

inför nästkommande möte i Politiska kommittén. En

särskild arbetsgrupp är de så kallade GUSP-

rådgivarna. Dessa är stationerade på

representationen i Bryssel och har till uppgift att

från finansiella, rättsliga och administrativa

synpunkter få ihop de beslut (gemensam ståndpunkt

respektive gemensam åtgärd) som polcheferna och

sedermera utrikesministrarna tagit om olika

utrikespolitiska frågor. Den skriftliga

instruktionsgivningen till denna grupp sköts av

Europakorrespondenten. Rapportering inkommer inom 24

timmar efter mötet.

Instruktionsgivningen inför Coreper ombesörjs av

EU-sekretariatet. Instruktionsgivningen inför

rådsarbetsgruppernas möten (som i första hand

inriktar sig på samarbetet inom första pelaren) i

Bryssel görs av respektive enhet på

Utrikesdepartementet.

Sammanfattning av intervjuerna

Sammanfattningsvis har följande beskrivning givits

vid intervjuerna.

Departementen uppger att ståndpunktspromemorior i

stort sett görs i den utsträckning som

Regeringskansliets egna riktlinjer kräver. Inom

tredje pelaren saknar många förslag den konkretion

som gör det meningsfullt att ta fram en särskild

ståndpunktspromemoria.

Kommittéväsendet har i huvudsak inte utnyttjats för

att ta fram svenska ståndpunkter i EU-frågor. Andra

former som referensgrupper och remissförfarande har

befunnits vara mer ändamålsenliga än

kommittéväsendet.

Departementen redovisar att de har regelbundna

kontakter med EU-nämnden och utskotten och att

riksdagens åsikter beaktas i arbetet. Regeringen har

avgivit skrivelser om sin syn på utvecklingen inom

EU inom vissa områden till riksdagen.

Faktapromemorior skall enligt riktlinjerna göras på

"viktigare" kommissionsförslag. Det finns dock ingen

enhetlig uppfattning om vad som skall anses vara

viktigare förslag. I praktiken avgörs vilka

kommissionsförslag som skall bli föremål för

faktapromemorior på sakenheterna, och det skrivs

snarare en extra faktapromemoria än en för lite.

Huvuddelen av instruktionerna ges skriftligt. I

början av medlemskapet kunde det finnas oklarheter i

relationen mellan Regeringskansliet och

myndigheterna när myndighetstjänstemän deltog i

möten i EU, men dessa problem har enligt vad som

uppges minskat eller nästan helt försvunnit.

Återrapporteringen fungerar enligt departementen i

stort sett enligt riktlinjerna. Det kan dock

inträffa att återrapporterna inkommer efter den

utsatta 24-timmarsgränsen, bl.a. efter möten i

kommissionens regi.

Rapport om översyn av Brysselrepresentationen

I början av november överlämnade en arbetsgrupp inom

Utrikesdepartementet sin rapport till

utrikesministern om Sveriges ständiga representation

i Bryssel (Brysselrepresentationen). Arbetsgruppens

samlade intryck är att den svenska representationen

i det stora hela är en väl fungerande organisation.

Rapportens fokus ligger på Brysselrepresentationen

och inte på det som denna granskning avser. Några

iakttagelser i rapporten som berör de aspekter som

utskottet tar upp i denna granskning kan dock

nämnas. I flera av de intervjuer som gjorts under

arbetet med rapporten pekas på att

återrapporteringen från mötena i

verkställighetskommittéerna måste bli bättre och

utvecklas. Vissa tjänstemän vid representationen i

Bryssel har påtalat brister i dialogen mellan

Bryssel och Stockholm. Alltför ofta är

instruktionerna sena eller otydliga. Tjänstemännen

klagar också över att kunskapen om EU:s

beslutsstrukturer inte är tillräcklig i Stockholm.

Några har emellertid påpekat att kunskaperna om

instruktionsgivning ökar stadigt. När det gäller

verksamheten i rådsarbetsgrupper löser vissa

tjänstemän problemen med bristande instruktioner

genom att skriva förslag till instruktioner själva

och sedan kräva att de godkänns av Stockholm.

Arbetsgruppen anser sig ha funnit vissa brister i

Regeringskansliet beträffande såväl kvaliteten på

instruktionsgivningen som den horisontella

samordningen och bevakningen av EU-frågor. För att

stärka den politiska styrningen och effektiviteten i

det svenska förhandlingsarbetet föreslår

arbetsgruppen att regeringen överväger ett

formaliserat, regelbundet återkommande mötesforum

mellan den politiska ledningen i Regeringskansliet

och ledningen för Brysselrepresentationen.

Utskottets bedömning

Utskottet har ovan redovisat de uppgifter som

inhämtats vid kontakterna med Regeringskansliet. Den

bild som framkommit på detta sätt ger vid handen att

hanteringen av EU-frågorna har blivit bättre ju

längre tid som Sverige varit medlem i EU. Detta

hindrar emellertid inte att hanteringen kan

förbättras. Ett exempel är att mer uppmärksamhet kan

ägnas kommissionens verksamhet.

Utskottet avser att återkomma till

Regeringskansliets hantering av EU-frågorna. Utan

att nu gå in i detalj på hur den vidare granskningen

skall utformas kan några möjligheter nämnas.

Regeringskansliets hantering av enskilda frågor

genom EU:s hela beslutsprocess kan studeras.

Frågorna kan följas från de informella processer där

frågorna initieras, genom EU:s beslutsprocess där

kommissionen, rådet och parlamentet spelar avgörande

roller, tills det formella beslutet är fattat.

Därefter kan Regeringskansliets hantering av

beslutet följas, t.ex. hur ett beslutat direktiv

införlivas i svensk lagstiftning. Ärenden som

Sverige initierar kan vara av särskilt intresse att

följa.

I granskningen kan flera av de aspekter som tagits

upp ovan i redovisningen av uppgifter från

departementen behandlas. Granskningen kan omfatta

hur Regeringskansliet beaktar riksdagens roll, vid

vilket skede i processen Sverige intar en

ståndpunkt, hur Regeringskansliet arbetar gentemot

andra länder och EU:s olika institutioner. En annan

aspekt som kan vara aktuell att följa är regeringens

förhållande till myndigheterna och hur den svenska

förvaltningstraditionen med avseende på

myndigheternas ställning fungerar när EU-frågor

behandlas.

Redovisningen av uppgifterna från Regeringskansliet

föranleder i övrigt ingen kommentar från utskottet.

3 Regeringens och

Regeringskansliets hantering av

allmänna handlingar som berör

Sveriges förhållande till EU

Bakgrund

Sedan den 1 januari 1995 gäller, enligt 2 kap. 1 §

sekretesslagen (1980:100), sekretess för uppgift som

angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i

övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation,

myndighet, medborgare eller juridisk person i annan

stat eller statslös, om det kan antas att det stör

Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat

sätt skadar landet om uppgiften röjs.

Utgångspunkten är sedan den 1 januari 1995 att alla

uppgifter som rör Sveriges förbindelser med andra

stater och mellanfolkliga organisationer är

offentliga. Förslaget var enligt proposition

1994/95:112 motiverat i första hand av en strävan

att även inom ramen för ett svenskt deltagande i EU-

samarbetet säkerställa rätten till insyn i allmänna

angelägenheter.

EU-Dia

I Regeringskansliet infördes den 1 april 1995

dokumentregistreringssystemet EU-Dia. Systemet är

konstruerat för att ta hand om det omfattande flödet

av allmänna handlingar, "dokument", som emanerar

från EU:s olika organ eller som upprättats inom

Regeringskansliet och som relateras till EU-frågor.

EU-Dia används på likartat sätt av alla departement

med undantag för UD. Registreringen uppfyller de

krav som ställs på registrering av allmänna

handlingar enligt sekretesslagens 15 kap.

I EU-Dia har varje departement ansvar för sina

"egna" dokument. Registreringsuppgifterna bildar

tillsammans en databas som är uppbyggd per

kalenderår. Det är möjligt att öppna samtliga

departements databaser samtidigt och därigenom få en

överblick över vilka handlingar som kommit in eller

upprättats oavsett departementstillhörighet.

Utrikesdepartementet har två dokumentregister, ett

för officiella rådsdokument och ett för andra

handlingar.

Konstitutionsutskottets tidigare granskning

Konstitutionsutskottet behandlade våren 1996 en

anmälan i vilken begärdes att utskottet skulle

granska regeringens och Regeringskansliets prövning

av utlämnande av handlingar i ärenden som berör

Sveriges förhållande till EU (bet. 1995/96:KU30).

Enligt anmälaren hade bl.a. från journalisthåll

framförts kritik mot att det sedan Sverige blivit

medlem av EU blivit svårare att få ut inkomna

handlingar som t.ex. berör Sveriges förhållande till

EU på olika områden.

När konstitutionsutskottet behandlade den ovan

nämnda granskningsanmälan begärde utskottet, från

varje departement inom Regeringskansliet, svar på

fyra frågor med anledning av anmälan. Frågorna

gällde bl.a. tillämpningen av offentlighetsprincipen

avseende EU-handlingar inom Regeringskansliet.

Departementens svar sammanfattades enligt följande

(bet. 1995/96:KU30 s. 29).

Det är svårt att avgöra om den från den 1 januari

1995 gällande lydelsen av 2 kap. 1 § sekretesslagen

angående utrikessekretessen lett till någon

förändring i antalet utlämnade dokument. Underlaget

är för litet för att en jämförelse skall kunna göras

med vad som gällde tidigare. En presumtion för

offentlighet finns numera i motsats till vad som

gällde tidigare. Detta leder till att den i viss mån

mer "schablonmässiga" sekretessbedömningen som

tidigare kanske skedde ersatts av en mer ingående

bedömning.

När det gäller diarieföringen av EU-handlingar är

departementens erfarenheter att det inte föreligger

några svårigheter att avgöra vilka EU-handlingar som

är allmänna. Eventuellt kan det någon gång vara

problem för enskilda tjänstemän att avgöra vad som

skall diarieföras och betraktas som allmänna

handlingar speciellt när det är fråga om handlingar

som tjänstemännen erhållit i samband med möten i

EU:s arbetsgrupper. Rutinerna för diarieföringen av

EU-handlingar följer de generella principer som

antagits för regeringskansliet (EU-Dia).

När det gäller hanteringen av de handlingar som

upprättats inom regeringskansliet (t.ex. bakgrunds-,

analys- och diskussionsmaterial) har inte

departementen funnit några större svårigheter att

avgöra vilka handligar som är att anse som allmänna

och vid vilken tidpunkt de är att anse som allmänna.

När det gäller överlämnande av handlingar till

riksdagens EU-nämnd har detta inte berett några

större problem. EU-nämnden har fått de handlingar

som nämnden skall ha eller som nämnden begärt att

få. Handlingar som lämnas över till riksdagens EU-

nämnd har upprättats utifrån det faktum att de blir

allmänna handlingar genom överlämnandet.

Konstitutionsutskottet gjorde följande bedömning i

betänkandet (bet. 1996/97:KU30 s. 29 f.).

Regeringskansliet synes ha ett väl fungerande system

för hantering av EU-handlingar.

Dokumentregistreringssystemet EU-Dia som infördes

den 1 april 1995 har av vad som framgår av

departementens svar fungerat väl under den relativt

korta period som det varit i bruk.

Vissa svårigheter vid hanteringen/registreringen

gäller dock de handlingar som enskilda tjänstemän

erhåller på t.ex. arbetsgruppsmöten inom EU

utomlands. Dessa handlingar är allmänna handlingar

och bör registreras i regeringskansliet liksom alla

allmänna handlingar. Rutinerna för hanteringen av

dessa handlingar bör följas inom Regeringskansliet.

Det har enligt utskottets mening gått för kort tid

för att en mer ingående utvärdering av

Regeringskansliets hantering av EU-handlingar skall

kunna göras. Frågan bör bli föremål för granskning

sedan en längre tid förflutit.

Årets granskning

Utskottets enkät

Utskottet har under årets granskning hos

Regeringskansliet begärt en promemoria med svar på

följande frågor:

1) Vad har den fr.o.m. den 1 januari 1995 gällande

lydelsen av 2 kap. 1 § sekretesslagen angående

utrikessekretessen inneburit i praktiken för

utlämnandet av handlingar/uppgifter som har beröring

med EU? Kan man t.ex. göra den bedömningen att fler

handlingar/uppgifter numera lämnas ut än vad som

tidigare varit fallet? Om så är fallet, är det

möjligt att ange vilken typ av handlingar/uppgifter

som lämnas ut nu men inte tidigare?

2) Vilka erfarenheter har departementet gjort i

fråga om diarieföringen av inkomna handlingar från

EU? Föreligger t.ex. svårigheter att avgöra vilka

handlingar som är att betrakta som allmänna,

särskilt vad gäller de handlingar som överlämnas

till departementets tjänstemän vid deras deltagande

i beredningsprocesser i de olika EU-organen? Har

inom departementet upprättats rutiner för

diarieföringen av inkomna EU-handlingar och i så

fall vilka rutiner?

3) Mot bakgrund av att en del av

lagstiftningsprocessen numera utgörs av den

gemensamma beslutsprocessen inom EU anser utskottet

det vara av vikt att även få belyst vilka

erfarenheter som har gjorts i fråga om hanteringen

av de handlingar som härvid upprättats inom

Regeringskansliet (t.ex. bakgrunds-, analys- och

diskussionsmaterial). Föreligger vad gäller dessa

handlingar t.ex. svårigheter att avgöra vilka

handlingar som är att anse som allmänna och när de

är att anse som allmänna?

4) Utskottet önskar vidare få del av de beslut som

under år 1998 har fattats av statsråd eller

regeringen (och som hör till departementets

beredningsområde) som utgör helt eller delvis avslag

på begäran om utlämnande av handlingar som berör

EU.

Regeringskansliets redogörelse

Regeringskansliet har överlämnat redogörelser från

departementen som svar på utskottets frågor, bilaga

3.1.

Departementens svar kan sammanfattas enligt

följande.

Sedan Sverige blev medlem i EU har departementens

tillgång till EU-handlingar ökat. Departementen

lämnar i allmänhet ut fler handlingar i dag jämfört

med tidigare. Om det beror på ökningen av antalet

handlingar eller på den ändrade lydelsen när det

gäller utrikessekretess synes svårt att avgöra.

Enligt Justitiedepartementet är intrycket emellertid

att den ändrade lydelsen när det gäller

utrikessekretess gör att departementet oftare än

förr lämnar ut handlingar där delar "maskats över"

på grund av sekretess, i stället för att som

tidigare inte lämna ut någonting. Enligt

Jordbruksdepartementet är det troligt att fler

handlingar lämnas ut än före lagändringen.

Pappersflödet har emellertid ökat så markant att det

möjligen inte är någon reell ökning. Allt efter det

att tiden gått och vanan att hantera EU-handlingar

ökat har själva frågan om utlämnande avdramatiserats

enligt Jordbruksdepartementet och hanteringen blivit

en vana på samma sätt som utlämnandet var före

medlemskapet. Handlingar/uppgifter lämnas i

Arbetsmarknadsdepartementet ut i samma omfattning

som år 1996. Inom Kulturdepartementets område har

ändringen av sekretessbestämmelsen inte haft någon

praktisk betydelse. EU-medlemskapet har enligt

Miljödepartementet inneburit en mycket stor ökning

av antalet handlingar av sådan karaktär att

utrikessekretess kan vara aktuell. Med hänsyn till

att sådana handlingar knappast fanns i departementet

för medlemskapet är det svårt att yttra sig om

ändringen i utrikessekretessregeln haft någon

praktisk betydelse. Rutinerna i Miljödepartementet

innebär att hemligstämpling av EU-handlingar sker i

ett begränsat fall då det är klart att handlingen

innehåller uppgifter som inte kan lämnas ut.

Regeringskansliet tillämpar sedan flera år

dokumentregistret EU-Dia. Det föreligger inga

svårigheter att avgöra vilka EU-handlingar som är

allmänna när det gäller handlingar inkomna från EU.

Enligt Justitiedepartementet kan allmänt sägas att

åtskilliga EU-handlingar blir föremål för

registrering trots att detta strängt taget inte är

nödvändigt enligt en strikt tillämpning av

sekretesslagen. Enligt Utbildningsdepartementet

finns det emellertid fortfarande behov av att

kontrollera att handlingar som överlämnas till

departementets tjänstemän vid EU-möten registreras i

de fall de skall registreras. Rutinerna fungerar

enligt Jordbruksdepartementet bra; ibland kan det

emellertid vara viss eftersläpning på grund av det

stora antalet dokument. När det gäller vissa

arbetspapper i utkast kan det enligt

Inrikesdepartementets svar ibland vara svårt för

enskilda tjänstemän att avgöra om handlingar som

överlämnats t.ex. i samband med möten i olika EU-

organ skall diarieföras och betraktas som allmänna

handlingar.

När det gäller hanteringen av de handlingar som

upprättats inom Regeringskansliet (t.ex. bakgrunds-,

analys- och diskussionsmaterial) är uppfattningen

att det inte är svårt att avgöra om det är fråga om

allmänna handlingar. Gränsdragningen för vad som är

allmän handling uppfattas enligt Finansdepartementet

inte generellt som svårare när det gäller EU-

handlingar än när det gäller andra handlingar.

Enligt Kommunikationsdepartementet har rutinerna

blivit mer etablerade och kända, varför arbetet

flyter bättre. Enligt Miljödepartementet innebär

medlemskapet inte någon ändring när det gäller

frågan om vilka handlingar som skall diarieföras och

när det skall ske.

För den tid under år 1998 som redogörelsen avser,

har endast fem beslut fattats som innebär avslag på

begäran om utlämnande av handlingar som berör EU.

Samtliga dessa var regeringsbeslut.

Kommittén med uppgift att göra en översyn av

bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet

Regeringen beslutade den 16 april 1998 att tillkalla

en kommitté med uppgift att göra en översyn av

bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet

i syfte att vidga möjligheterna för

offentlighetsprincipens tillämpning i IT-samhället

(dir. 1998:32). Enligt direktiven skall kommittén

göra en allmän översyn av sekretesslagen. Kommittén

skall också göra en uppföljning av utvecklingen i

frågor om utrikessekretess mot bakgrund av bl.a.

Sveriges inträde i EU och en utvärdering av

tillämpningen av bestämmelsen om utrikessekretess.

Utredningsarbetet skall vara avslutat, såvitt avser

uppdraget som gäller offentlighetsprincipen och IT,

senast den 1 september 2000 och i övrigt senast den

1 maj 2001.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att såvitt framgår av departementens

redogörelser fungerar hanteringen av EU-handlingar i

Regeringskansliet väl. Utskottet kan konstatera att

det vid hanteringen av EU-handlingar som

departementens tjänstemän erhåller vid

arbetsgruppsmöten eller andra EU-möten ibland kan

vara svårt för enskilda tjänstemän att avgöra

huruvida dokumentet skall diarieföras och betraktas

som en allmän handling. Utskottet utgår emellertid

från att Regeringskansliet följer upp att

hanteringen av dessa handlingar sker i enlighet med

gällande bestämmelser.

Regeringskansliet synes lämna ut fler handlingar i

dag jämfört med tidigare. De beslut som regeringen

enligt redogörelsen dittintills hade fattat under år

1998 och som innebar avslag eller delvis avslag på

en begäran att få ta del av en handling som berör EU

uppgick till fem. Utskottet, som inte granskat de

aktuella avslagsbesluten i sak, konstaterar att

utvecklingen inneburit en avsevärd minskning av

antalet avslagsbeslut jämfört med år 1995 - den

tidigare granskade perioden, då regeringen fattade

23 beslut som innebar avslag eller delvis avslag.

Granskningen föranleder inte något annat uttalande

från konstitutionsutskottet.

4 Regeringens behandling av

riksdagens skrivelser

Inledning

Sedan år 1961 lämnar regeringen redogörelser till

riksdagen för vilka åtgärder regeringen har vidtagit

med anledning av riksdagens olika beslut.

Redogörelsen är knuten till de skrivelser i vilka

riksdagen meddelar regeringen sina beslut.

Redovisningsperioden har omfattat tiden den 1

juli-den 30 juni, dvs. sammanfallande med det

tidigare brutna budgetåret.

Utöver själva redogörelsen för

riksdagsskrivelsernas behandling har i de senaste

årens skrivelser lämnats redovisningar av

regelbeståndet och regelregistreringen. 1995

utökades dessutom skrivelsen med en redogörelse för

det pågående reformarbetet avseende reglers

kvalitet, språkvård och information om regelverket.

Årets redogörelse

Inom Regeringskansliet har upprättats en ny

redogörelse för behandlingen av riksdagens

skrivelser till regeringen, regeringens skrivelse

1997/98:75. Den nu aktuella redogörelsen avser

huvudsakligen sådana åtgärder som vidtagits under

tiden den 1 juli 1996-den 31 december 1997.

Periodens omfattning - övergångsvis 18 månader - har

bestämts i samråd med konstitutionsutskottets kansli

för att bättre stämma övererens med de

granskningsrutiner utskottet numera tillämpar och

det statliga budgetårets nuvarande förläggning. För

att underlätta riksdagsutskottens möjligheter att

vid sitt utvärderings- och uppföljningsarbete få en

så aktuell bild som möjligt har redovisningen fått

omfatta även vissa regeringsbeslut från tiden efter

den egentliga redovis-ningsperiodens utgång. Detta

förfarande har använts om riksdagsskrivelserna

därigenom har kunnat rapporteras som slutbehandlade.

Skrivelsen tar upp 544 riksdagsskrivelser, varav

130 har avgetts under riksmötet 1997/98, 257 under

riksmötet 1996/97, 48 under riksmötet 1995/96 och

109 under tidigare riksmöten. Skrivelserna redovisas

i regeringens redogörelse departementsvis.

Utskottets granskning

Utskottet har berett övriga utskott tillfälle att

yttra sig över de delar av skrivelsen som har

samband med respektive utskotts beredningsområde.

Finansutskottet, skatteutskottet och kulturutskottet

har yttrat sig, se bilagorna 4.1-4.3. Övriga

utskott har beslutat att avstå från att avge

yttrande.

Konstitutionsutskottet får inledningsvis för egen

del anföra följande. Redogörelsen omfattar 50

riksdagskrivelser om beslut på grundval av

betänkanden av konstitutionsutskottet. Sex av dessa

skrivelser var inte slutbehandlade när redogörelsen

avlämnades; av dem är två äldre än två år och en

härrör från 1995/96.

Den äldsta inte slutbehandlade skrivelsen,

1992/93:5, gäller skyldighet för kommuner och

landsting att publicera sina författningar.

Beträffande föreskrifter på det kommunala området

hade utskottet i sitt betänkande 1992/93:KU1 bl.a.

anfört att regeringen borde låta frågan om

publicering av kommunernas och landstingens

författningar bli föremål för närmare överväganden i

något lämpligt sammanhang, vilket gavs regeringen

till känna. Regeringen uppger i redogörelsen att

ärendet bereds samt att en promemoria, Kommunala

författningssamlingar (Ds 1995:7), har

remissbehandlats.

I promemorian föreslogs bl.a. att det skall finnas

en författningssamling för varje kommun och

landsting. Utskottet kan konstatera att regeringen

ännu inte lagt fram något förslag till riksdagen med

anledning av departementspromemorian. I november

1996 tillsatte regeringen en arbetsgrupp med uppgift

att lämna förslag till ett moderniserat

rättsdatasystem. Arbetsgruppen redovisar i

departementspromemorian Ett offentligt

rättsinformationssystem (Ds 1998:10) sina förslag.

Bland annat skall kommunala föreskrifter av

betydelse för allmänheten på frivillig basis vara

med i det föreslagna rättsinformationssystemet. De

enskilda kommunerna skall ha informationsansvaret

för sina föreskrifter.

I ett interpellationssvar (interpellation

1996/97:233) som lämnades i riksdagen den 17 april

1997 anförde inrikesminister Jörgen Andersson bl.a.

att det i dagens ansträngda ekonomiska läge inte

fanns tillräckligt starka skäl att vidta åtgärder i

fråga om kommunala författningssamlingar. Ett krav

på kommunala författningssamlingar skulle enligt

inrikesministern nämligen innebära ett nytt

åliggande för kommunerna som staten på grund av

finansieringsprincipen måste kompensera kommunerna

för. Regeringen har valt att ge andra angelägna

kommunala åtaganden och åligganden högre prioritet.

Det arbete som pågår inom Regeringskansliet med ett

moderniserat rättsdatasystem skulle dock enligt

inrikesministern kunna vara ett led i att få de

kommunala författningarna mer överblickbara och

lättillgängliga.

I regeringens skrivelse 1998/99:17 Ett nytt

rättsinformationssystem presenterar regeringen sin

syn på ett nytt offentligt rättsinformationssystem.

Kommunerna har för närvarande ingen skyldighet att

kungöra sina föreskrifter i en författningssamling.

Det är enligt regeringen ändå av intresse för var

och en att även de kommunala föreskrifterna finns

tillgängliga. Rättsinformationssystemet bör därför

hållas öppet för kommunala föreskrifter.

Riksdagsskrivelse 1994/95:243 handlar om åtgärder

mot våldsskildringar m.m. Enligt regeringen

behandlas frågan i proposition 1997/98:43

Tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden -

barnpornografifrågan m.m. Frågan om filmcensur och

Statens biografbyrås framtida inriktning bereds

enligt regeringen i Regeringskansliet.

Riksdagsskrivelse 1995/96:84 handlar om ändrade

relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Mom. 2

om propositionens huvudsakliga riktlinjer, mom. 4 om

vård av kulturhistoriskt värdefull egendom och mom.

5 om regeringens förslag i övrigt behandlas enligt

regeringen delvis i propositionen Staten och

trossamfunden - grundlagsfrågor (prop. 1997/98:49).

Frågorna behandlas enligt regeringen också i

proposition 1997/98:116 Staten och trossamfunden -

bestämmelser om Svenska kyrkan och andra

trossamfund. De återstående frågorna kommer enligt

regeringen att behandlas i en proposition som skall

avlämnas till riksdagen hösten 1998.

Finansutskottets, bilaga 4.1, allmänna bedömning är

att riksdagens beslut inom utskottets ansvarsområde

i allt väsentligt fullföljts på det sätt som

riksdagen avsåg vid beslutstillfället. Utskottet

kommenterar därutöver regeringens redovisning på

några punkter.

Riksdagsskrivelse 1993/94:79 Redogörelse för

bankstödet och förslag om bidrag till Stiftelsen

Konsumenternas Bankbyrå, mom. 4 om allmänhetens

bankombudsman, är ett tillkännagivande som

initierades av näringsutskottet. Regeringen anger i

skrivelsen att frågan om en ombudsman för bankfrågor

kommer att behandlas i samband med en översyn av

konsumentfrågor på det finansiella området.

Utskottet konstaterar att riksdagens beställning

ännu efter fem år inte är tillgodosedd. Enligt

uppgift från Finansdepartementet kommer en intern

promemoria i ärendet att upprättas under hösten

1998.

Riksdagsskrivelse 1994/95:145 Vissa ekonomisk-

politiska åtgärder, m.m., mom. 44 om begränsad

uppräkning av basbeloppet, avser ett

tillkännagivande efter initiativ från

socialförsäkringsutskottet. Finansutskottet ansåg

därvid att regeringen borde göra en djupare analys

av effekterna för olika samhällsområden av

förändringarna av basbeloppsberäkningen. Regeringen

anmäler i sin redogörelse - som är daterad den 29

april 1998 - att ett uppdrag att genomföra en

undersökning av vilka effekter den begränsade

basbeloppsuppräkningen har i olika privaträttsliga

sammanhang beräknas kunna redovisas för riksdagen

under riksmötet 1997/98. Finansutskottet kan

konstatera att någon sådan redovisning ännu inte har

gjorts. Utskottet har emellertid erfarit att

diskussioner pågår mellan socialförsäkringsutskottet

och Socialdepartementet om former och tidpunkt för

en återrapportering till riksdagen.

Riksdagsskrivelse 1995/96:248 Sammanslagning av

Svenska Penninglotteriet AB och AB Tipstjänst, m.m.

mom. 2 om lokalisering av det nya bolaget, gäller

ett tillkännagivande om lokaliseringen av det nya

bolaget liksom om fördelningen av uppgifter i det

nya bolaget mellan Visby och Sundbyberg. I

regeringens föregående redogörelse redovisades denna

punkt som slutbehandlad med hänvisning till att det

nya bolaget enligt bolagsordningen skall ha sitt

säte i Visby. Finansutskottet yttrade sig över

redogörelsen och anförde att det inte framgick hur

regeringen i övrigt skulle efterkomma riksdagens

uttalande. Finansutskottet utgick från att en sådan

redovisning skulle komma att lämnas i nästkommande

redogörelse från regeringen. Utskottet noterar att

regeringen i den nu aktuella redogörelsen framhåller

att den numera för en systematisk dialog i viktiga

frågor med företrädare för AB Svenska Spel. Ett

väsentligt syfte med denna dialog är att säkerställa

att de uttalanden efterlevs som riksdagen gjort

avseende Svenska Spel.

Riksdagsskrivelse 1996/97:17 Utvecklingen inom den

kommunala sektorn mom. 1 om regeringens skrivelse

1995/96:194: Av redogörelsen framgår att regeringen

den 27 november 1997 beslutade att lägga riksdagens

skrivelse till handlingarna. Utskottet vill påpeka

att den här aktuella riksdagsskrivelsen gällde

betänkande 1996/97:FiU7. I detta betänkande

behandlade utskottet regeringens skrivelse

1995/96:194 om utvecklingen inom den kommunala

sektorn samt ett antal motioner med anledning av

denna. Utskottet konstaterar att riksdagen den 23

oktober 1996 beslöt att lägga regeringens skrivelse

till handlingarna. Det får enligt utskottet anses

mindre tillfredsställande att det tog ett drygt år

att effektuera ett beslut av denna karaktär.

Skatteutskottet, bilaga 4.2, anför med anledning av

riksdagsskrivelse 1988/89:158: Finansdepartementets

ärende nr 1 gäller ett tillkännagivande till

regeringen om införande av en avdragsrätt vid

arvsbeskattningen för kostnader för vård och skötsel

av gravplats. Med anledning av detta ärende påpekade

utskottet redan förra året att detta

tillkännagivande beslutades av riksdagen redan år

1989 efter förslag av skatteutskottet. Med tanke på

den långa tid som förflutit sedan det ifrågavarande

tillkännagivandet gjordes och att skatteutskottet

enigt stod bakom uttalandet när det beslutades av

riksdagen anser utskottet att det är

anmärkningsvärt att ingen av de regeringar som

regerat landet sedan dess har vidtagit någon som

helst åtgärd med avseende på denna fråga. Utskottet

utgår ifrån att regeringen presenterar en lösning

senast i samband med kommande förslag till ny arvs-

och gåvoskattelagstiftning som enligt redogörelsen

kommer att läggas fram för riksdagen under år 1999.

I övrigt föranleder regeringens redogörelse inga

vidare kommentarer från skatteutskottets sida.

Kulturutskottet, bilaga 4.3, anför bl.a. följande:

Vid behandlingen av regeringens förslag i

kulturpropositionen (prop. 1996/97:3, bet.

1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129) rörande en

bibliotekslag beslutade kulturutskottet att - med

vissa ändringar - föreslå riksdagen att anta lagen.

Utskottet har vid sin genomgång granskat

bibliotekslagen och funnit att lagens 7 § i ett

avseende skiljer sig från lydelsen av den av

kulturutskottet föreslagna och av riksdagen antagna

lagen. En jämförande undersökning visar att orden

"ansvarar för" i 7 § första, andra och tredje

stycket ändrats till "svarar för" i den av

regeringen utfärdade lagen. Då förhållandet

påpekades för Kulturdepartementet framkom att frågan

under våren 1998 aktualiserades av studerande vid

Bibliotekshögskolan. Dessa hade av en tjänsteman vid

departementet i ett brevsvar fått förklaringen att

de båda "uttrycken ansvara för och svara för är

synonymer vilket innebär att lagparagrafens innehåll

inte förändrats". Vidare anfördes i brevsvaret att

Regeringskansliet har en ambition att skriva

propositioner, lagar och förordningar m.m. på enkel

svenska samt att Regeringskansliet - då regeringen

slutligen skulle utfärda lagen - bedömde att

uttrycket svarar för var den lämpligaste

formuleringen språkligt sett.

I sin bedömning i denna del av granskningen har

kulturutskottet funnit att redan det förhållandet

att den aktuella lagparagrafen fick en annan

formulering i den av regeringen utfärdade lagen än

riksdagen beslutat om är beklagligt. Då det gäller

den förklaring av det inträffade som lämnats av

Kulturdepartementet, är den anmärkningsvärd och

tyder på vissa bristande kunskaper om grundläggande

konstitutionella regler. Utöver denna principiella

invändning vill Kulturutskottet även tillägga att

utskottet inte är av den uppfattningen att uttrycken

"svara för " och "ansvara för" är synonyma.

Kulturutskottet har under sin granskning funnit att

konstitutionsutskottet redan har uppmärksammats på

denna fråga. Det ankommer på konstitutionsutskottet

att närmare överväga om hanteringen av ärendet inom

Regeringskansliet är av sådan art att den bör

föranleda någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande anför kulturutskottet vidare att

den nya budgetprocessen, som tillämpades första

gången hösten 1996, innebär att riksdagen fattar ett

samlat beslut för samtliga anslag inom ett

utgiftsområde. I bugetpropositionen för budgetåret

1997 fanns 52 anslag inom utgiftsområde 17, kultur,

medier, trossamfund och fritid, och i

budgetpropositionen för budgetåret 1998 53 anslag. I

de två utskottsbetänkandena som avsåg

anslagsbesluten inom utgiftsområde 17 behandlades

även andra frågor som hade anknytning till

anslagsbesluten, vilka bl.a. avsåg tillkännagivanden

och bemyndiganden. Riksdagen meddelade regeringen

sina beslut med anledning av anslagsbetänkanden i

skilda riksdagsskrivelser till de berörda

departementen. Regeringen lämnar en samlad

redovisning av sina beslut med anledning av varje

sådan riksdagsskrivelse. I redovisningen av

regeringsbesluten med anledning av de två

riksdagsskrivelserna om anslag m.m. inom

Kulturdepartementets verksamhetsområde för

budgetåren 1997 och 1998 anger regeringen att dessa

två skrivelser ännu inte var slutbehandlade den 31

december 1997. Det redovisas däremot inte om - och i

så fall i vilka avseenden eller delmoment - de två

skrivelsernas samlade och omfattande anslagsmoment

ännu inte är slutbehandlade. Det kan förutsättas att

större delen av delmomenten i anslagsmomenten är

slutbehandlade, men det går inte att enbart med

regeringens skrivelse som grund avgöra i vilka

avseenden eller delmoment det eventuellt återstår

att fatta beslut som rör anslagsmomenten. Det skulle

enligt kulturutskottet vara av värde för

granskningen av regeringens beslut om det även i

fråga om de omfattande anslagsbesluten redovisades i

vilka avseenden och delmoment riksdagsskrivelserna

ännu inte var slutbehandlade vid

redovisningsperiodens slut.

Utskottets bedömning

Den äldsta inte slutbehandlade skrivelsen på

konstitutionsutskottets område, rskr. 1992/93:5,

gäller ett tillkännagivande till regeringen från den

4 november 1992 om att regeringen borde låta frågan

om publicering av kommunernas och landstingens

författningar bli föremål för närmare överväganden i

något lämpligt sammanhang. Enligt regeringens

redogörelse bereds ärendet. Regeringen har inte

redovisat orsakerna till att den inte vidtagit någon

åtgärd, inte heller när någon åtgärd beräknas

vidtas.

Finansutskottet har i sitt yttrande till

konstitutionsutskottet bl.a. kommenterat

riksdagsskrivelse 1993/94:79 med anledning av

riksdagens tillkännagivande till regeringen om en

allmänhetens bankombudsman. Finansutskottet

konstaterar att riksdagens beställning ännu efter

fem år inte är tillgodosedd. Enligt uppgift från

Finansdepartementet skall en intern promemoria i

ärendet upprättas under hösten 1998.

Skatteutskottet anför med anledning av

riksdagsskrivelse 1988/89:158 som gäller ett

tillkännagivande till regeringen om införande av en

avdragsrätt vid arvsbeskattningen för kostnader för

vård och skötsel av gravplats, att utskottet utgår

från att regeringen presenterar en lösning senast i

samband med kommande förslag till ny arvs- och

gåvoskattelagstiftning som enligt regeringen kommer

att läggas fram för riksdagen under år 1999.

Kulturutskottet har bl.a. med anledning av

riksdagsskrivelse 1996/97:129 framfört synpunkter

dels på regeringens utfärdande av den enligt

riksdagens beslut antagna bibliotekslagen, dels på

den förklaring från Kulturdepartementet som

framförts med anledning av det inträffade.

Regeringens årliga skrivelse med en redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser till

regeringen ger information om vilka åtgärder som

regeringen vidtagit med anledning av riksdagens

beslut. I redogörelsen lämnas uppgifter om t.ex. att

en författning utfärdats eller en utredning

tillsatts. Det kan också framgå att beredning och

överväganden alltjämt pågår i frågor som riksdagen

beslutat om. Som utskottet vid tidigare års

granskningar har framhållit fyller skrivelsen en

viktig funktion i riksdagens uppföljnings- och

utvärderingsarbete. För den som vill följa den

politiska beslutsprocessen är den också av stort

intresse. Den nu aktuella skrivelsen omfattar mer än

500 riksdagsbeslut.

När det gäller regeringens åtgärder med anledning

av tillkännagivanden underströk utskottet i

betänkande 1994/95:KU30 att utgångspunkten måste

vara att det önskemål som tillkännagivandet avser

bör tillgodoses. Om det visar sig föreligga

omständigheter som hindrar ett genomförande eller om

regeringen gör en annan bedömning än riksdagen måste

regeringen dock kunna underlåta att vidta de

åtgärder tillkännagivandet avser. En förutsättning

borde då enligt utskottet vara att regeringens

bedömningar i detta avseende redovisas för

riksdagen.

När det gäller mer än ett år gamla

riksdagsskrivelser som inte har slutbehandlats har

utskottet tidigare anfört att orsakerna till att

regeringen inte vidtagit någon åtgärd borde

redovisas för riksdagen med uppgift om när

åtgärderna beräknas vidtas. I årets redogörelse

redovisas 52 skrivelser från riksmötet 1994/95 eller

tidigare som inte slutbehandlade. Tidpunkter för när

åtgärder beräknas vidtas redovisas i de flesta fall,

men saknas i vissa fall. Utskottet anser att en

redovisning av planerade åtgärder fyller ett

angeläget behov i utskottens uppföljnings- och

utvärderingsarbete och vill därför återigen

understryka att uppgift om när åtgärder beräknas

vidtas bör redovisas för de äldre skrivelserna.

När det gäller de ovan i utskottets bedömning

särskilt återgivna ärendena anser utskottet att det

är otillfredsställande att dessa ännu inte

redovisats som slutbehandlade. Med anledning av vad

kulturutskottet påpekat om den felaktigt utfärdade

bibliotekslagen vill konstitutionsutskottet instämma

i att det inträffade är anmärkningsvärt. Utskottet

utgår från att Kulturdepartementet har vidtagit

erforderliga åtgärder för att komma till rätta med

vad som brustit i detta fall. Vad i övrigt gäller de

ej slutbehandlade ärenden som kommenterats i

utskottens yttranden finner konstitutionsutskottet -

som inte företagit någon närmare granskning av dessa

ärenden för egen del - inte skäl till annan

bedömning än den som respektive utskott gjort.

Granskningen i denna del föranleder inte något

annat uttalande från konstitutionsutskottets sida.

Regeringens skrivelse 1997/98:75 bör läggas till

handlingarna.

5 Regeringens behandling av

skrivelser från Riksdagens

ombudsmän

Bakgrund

Enligt regeringsformen (RF) väljer riksdagen en

eller flera ombudsmän att i enlighet med den

instruktion som riksdagen beslutar utöva tillsyn

över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar

och andra författningar (12:6 RF).

Riksdagens ombudsmän (justitieombudsmännen, JO)

har, enligt lagen (1986:765) med instruktion för

Riksdagens ombudsmän, tillsyn över att de som utövar

offentlig verskamhet efterlever lagar och andra

författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.

Ombudsmännen skall verka för att brister i

lagstiftningen avhjälps. Om det vid

tillsynsverksamheten uppkommer anledning att väcka

fråga om författningsändring eller annan åtgärd från

statens sida, får Riksdagens ombudsmän göra en

framställning i ämnet till riksdagen eller

regeringen, 4 § i instruktionen. Riksdagens

ombudsmän bedriver sin verksamhet genom prövning av

klagomål från allmänheten samt genom inspektioner

och andra undersökningar som de finner påkallade.

Vid justititeombudsmännens besök hos

konstitutionsutskottet i november 1997

aktualiserades frågan om Regeringskansliets

hantering av framställningar i lagstiftningsfrågor

och JO-beslut som för kännedom överlämnats till

Regeringskansliet - i vissa fall även till

riksdagsutskott. En överenskommelse träffades om att

Riksdagens ombudsmän skulle tillställa utskottets

kansli en sammanställning över framställningar och

överlämnade beslut, baserade på vad som rapporterats

i JO:s ämbetsberättelse under de tre senaste åren.

Riksdagens ombudsmäns sammanställning 1998-03-11

I mars 1998 överlämnade Riksdagens ombudsmän en

sådan sammanställning till utskottet, bilaga 5.1.

Av redogörelsen framgår att Riksdagens ombudsmän

under verksamhetsåren 1995/96, 1996/97 och 1997/98

gjort fyra framställningar till regeringen enligt 4

§ lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens

ombudsmän samt i 38 fall för kännedom överlämnat

beslut till departement i Regeringskansliet.

Konstitutionsutskottet överlämnade Riksdagens

ombudsmäns sammanställning till Regeringskansliet

för yttrande.

Regeringskansliets yttrande 1998-11-09

Som svar överlämnade Regeringskansliet de

upplysningar och kommentarer som respektive

departement upprättat, bilaga 5.2. Av upplysningarna

och kommentarerna framgår vilka åtgärder som

vidtagits. Det lämnas t.ex. uppgifter om att en viss

fråga behandlas i en proposition, att ett ärende har

lett till en ny bestämmelse i en lag, att en

departementspromemoria med förslag till lagstiftning

i frågan har upprättats samt att ett ärende har

överlämnats till en pågående utredning.

Utskottets bedömning

Regeringens sammanställning över vidtagna åtgärder

med anledning av Riksdagens ombudsmäns beslut och

framställningar enligt 4 § lagen med instruktion för

Riksdagens ombudsmän ger en bra information till

såväl utskottet som till Riksdagens ombudsmän.

Utskottet finner redogörelsen tillfredsställande.

Granskningen i denna del föranleder inte något

annat uttalande från utskottets sida.

6 Regleringsbreven

Inledning

Utskottet har granskat en del av regeringens

regleringsbrev för budgetåret 1998 främst i syfte

att undersöka om det förekommer villkor och

bemyndiganden som hellre borde ges i

förordningsform. Granskningen har begränsats till

utgiftsområdena 1-5 och 7-14 enligt

riksdagsordningens tilläggsbestämmelse 5.12.1 och

har i huvudsak begränsats till den finansiella

delen. Granskningen har genomförts på grundval av

innehållet i statsliggaren. En sammanställning

redovisas i bilaga 6.

Gällande regler

Regeringsformen innebär inte att alla av riksdagen

fattade beslut skall benämnas lagar. Det förutsätts

att besluten om utgiftsanslag skall fattas helt

enkelt såsom godkännande av regeringens förslag

eller annars som anvisning av medel för angivna

ändamål. Ett anslagsbeslut är principiellt bara en

fullmakt för regeringen. Besluten skall som sådana

inte kungöras för allmänheten eller officiellt

bringas till myndigheternas kännedom för

efterrättelse. De har sin betydelse bl.a. som

underlag för regeringens regleringsbrev till

myndigheterna.

Rätten att bestämma om statens inkomster och

utgifter samt om annat förfogande över statens

tillgångar än utgifter brukar betecknas som

finansmakten. Finansmakten behandlas i 9 kap.

regeringsformen. I 9 kap. 2 § stadgas att statens

medel inte får användas på annat sätt än riksdagen

bestämt. Riksdagen företar enligt 9 kap. 3 §

budgetreglering för närmast följande budgetår och,

om särskilda skäl föranleder det, för annan

budgetperiod. Riksdagen anvisar därvid anslag till

angivna ändamål.

Enligt 9 kap. 8 § regeringsformen står statens medel

och övriga tillgångar till regeringens disposition,

bortsett från de tillgångar som är avsedda för

riksdagen och dess myndigheter eller som i lag

avsatts till särskild förvaltning. Bestämmelsen är

grunden för regeringens befogenhet att utfärda

regleringsbrev. Genom regleringsbreven ställer

regeringen de medel som riksdagen anvisat genom

budgetregleringen till de berörda myndigheternas

förfogande. I budgetprocessen är regleringsbrevet

ett av regeringens viktigaste styrdokument i

förhållande till myndigheterna. Regleringsbrev

utfärdas för alla myndigheter (såväl anslags- som

avgiftsfinansierade) och avser myndighetens hela

verksamhet. I regleringsbreven specificerar

regeringen riksdagens budgetbeslut.

I regleringsbrevet ställer regeringen krav på vad

myndigheten skall utföra under året och anger de

ekonomiska förutsättningarna för verksamheten.

Innehållet i regleringsbrevet skall ligga inom ramen

för de beslut som har fattats av riksdagen i fråga

om ekonomiska ramar och krav på verksamheten. I

regleringsbreven begär regeringen vidare ofta

underlag för en fördjupad prövning av hela eller

viss del av verksamheten. Bemyndiganden, villkor

eller dylikt som anges i myndighetens instruktion, i

lagar och förordningar bör enligt Regeringskansliets

handledning Regleringsbrev för år 1998 inte upprepas

i regleringsbrevet.

Regleringsbrevens form

Före budgetåret 1991/92 angavs i regleringsbreven de

författningar och bestämmelser som reglerade

myndighetens verksamhet. Regleringsbreven var i

första hand ett dokument för finansiell styrning.

Budgetåret 1991/92 infördes en verksamhetsdel där

resultatmål och resultatkrav anges samt krav på

återrapportering i årsredovisningen av viss

information. Påföljande budgetår ersattes begreppet

resultatmål med begreppen övergripande mål och

verksamhetsmål. Dessutom infördes avsnittet Uppdrag,

som avsåg större engångsinsatser medan

återrapporteringskraven avsåg löpande

resultatinformation kopplad till målen. Budgetåret

1993/94 infördes räntekontomodellen och

låneramsmodellen. Under de följande budgetåren

fortsatte arbetet med att förbättra målsättningarna.

Budgetåret 1997 försvann förvaltningsanslagen och

ersattes i de flesta fall med ramanslag, vilket

innebär att ramanslagen inte bara finansierar

förvaltningsuppgifter utan även s.k. sakanslag. För

budgetåret 1998 ersattes de övergripande målen med

effektmål, vilka regeringen presenterat i

budgetpropositionen som de viktigaste målen inom ett

utgiftsområde. I regleringsbreven infördes en ny

målnivå i form av myndigheternas del av effektmålen.

Regleringsbreven för år 1998 består av olika delar.

Som grundregel gäller att en verksamhetsdel skall

upprättas per myndighet. När det gäller

finansieringsdelen är grundregeln att endast en

finansieringsdel upprättas per departement.

Finansieringsdelen är indelad i fyra avsnitt

nämligen Översikt, Anslag, Avgifter och andra

inkomster samt Övriga Bemyndiganden och ekonomiska

villkor.

Alla villkor m.m. för avgiftsbelagd verksamhet som

inte framgår av lag, förordning eller andra

regeringsbeslut behandlas i regleringsbreven under

rubriken Avgifter och andra inkomster. Exempel på

sådana villkor är myndighetens rätt att ut avgifter,

rätt att besluta om avgiftsnivå och dispositionsrätt

till inkomsterna (såvida inte sådana bemyndiganden

lämnas i författning). Också eventuella villkor för

redovisningen som inte framgår av

ekonomiadministrativa förordningar tas upp under

denna rubrik. I regleringsbreven ges ofta undantag

från de ekonomiadministrativa reglerna. Enligt

Finansdepartementets handledning för regleringsbrev

1999 skall undantag ges med stor restriktivitet.

Undantag bör endast medges för myndigheter som är

små, har en liten omsättning och som tidigare inte

haft några problem med EA-området.

Under rubriken Övriga bemyndiganden och ekonomiska

villkor anges bemyndiganden av finansiell art som

lämnas till myndigheten och som inte är knutna till

något specifikt anslag, liksom övriga ekonomiska

bestämmelser under det aktuella budgetåret.

Bemyndiganden som är knutna till ett anslag tas i

stället upp under rubriken Anslag. I avsnittet

Övriga bemyndiganden och ekonomiska villkor tas upp

bemyndigande att ha en låneram i Riksgäldskontoret

för finansiering av investeringar i

anläggningstillgångar som används i verksamheten och

bemyndigande i fråga om kredit på räntekonto i

Riksgäldskontoret.

Låneramen avser enligt handledningen för

regleringsbrev den totala skuld som myndigheten vid

varje given tidpunkt får ha till Riksgäldskontoret.

Om myndigheten medges undantag från lånemodellen

anges detta i regleringsbrevet.

De flesta myndigheter har tillgång till ett

räntekonto i Riksgäldskontoret. Räntekontot skall

användas för de medel myndigheten disponerar i den

egna verksamheten. Anslagsmedlen för budgetåret

överförs enligt anslagsförordningen till räntekontot

med en tolftedel varje månad. Till räntekontot

kopplas ett kreditutrymme, vilket utgör gränsen för

de medel myndigheten medges "låna" om likvida medel

saknas på kontot. Storleken på kreditutrymmet anges

med totalbelopp för myndigheten och skall normalt

uppgå till högst 10 % av räntebelagda anslag jämte

eventuellt utrymme för avgifts- och

bidragsfinansierad verksamhet.

Regleringsbreven och normgivningen

I 8 kap. regeringsformen finns bestämmelser om

normgivning genom lagar och andra föreskrifter.

Utmärkande för de föreskrifter som omfattas av dessa

bestämmelser är att det är fråga om rättsregler, som

kännetecknas av att de är bindande för myndigheter

och enskilda. Rättsreglerna karakteriseras av att de

utgör generella föreskrifter. Kravet på generell

tillämpning anses uppfyllt om en föreskrift avser

situationer av ett visst slag eller vissa typer av

handlingssätt eller om den berör en i allmänna

termer bestämd krets av personer (prop. 1973:90, s.

204). Till föreskrifter som omfattas av 8 kap.

regeringsformen hänförs inte bara generella

föreskrifter som reglerar enskildas rättigheter och

skyldigheter eller i övrigt skall tjäna till allmän

efterrättelse utan också sådana generella

föreskrifter som reglerar olika beslutande organs

och myndigheters organisation och verksamhet.

Bestämmelserna i 8 kap. regeringsformen omfattar

således bl.a. instruktioner för myndigheter. Enligt

den begreppsbildning som ligger till grund för

regeringsformen kan dock även andra beslut än

normbeslut innefatta föreskrifter (jfr. prop.

1975/76:209 s. 160). De beslut varigenom regeringen

på angivna villkor ställer de anslag riksdagen har

beviljat till underordnade myndigheters förfogande

är att betrakta som föreskrifter som inte omfattas

av 8 kap. regeringsformen.

Kungörandet av författningar regleras i lagen

(1976:633) om kungörande av lagar och andra

författningar. Enligt 1 § förstås med författning

lagar, förordningar och andra rättsregler som i 8

kap. regeringsformen betecknas som föreskrifter.

Författningar skall kungöras, dock bl.a. inte om

föreskriften bara reglerar statlig myndighets inre

förhållanden eller förhållandet mellan myndigheterna

inbördes förutsatt att författningen inte innehåller

något som kan vara av väsentligt intresse för

utomstående eller för berörda arbetstagares eller

uppdragstagares rättsställning.

Det ankommer på regeringen att verkställa riksdagens

beslut. Direktiv för myndigheternas användning av

anslagen finns förutom i regleringsbreven ofta i

lagar och förordningar. Principerna för vilken form

som skall användas är inte helt klar. En

utgångspunkt är dock att regleringsbreven i princip

gäller för ett budgetår medan lag eller förordning i

princip gäller tills vidare. En annan är

regleringsbrev bör innehålla direktiv riktade endast

till myndigheterna medan en författning riktar sig

också till allmänheten. Föreskrifter som har

betydelse för allmänheten bör med dessa

utgångspunkter ges författningsform liksom i

huvudsak också direktiv av mer permanent karaktär.

Vissa direktiv i regleringsbreven är dock av sådan

karaktär att de måste upprepas år från år eftersom

de naturligen hör till anslagsbeslutet. Även om de

kan sägas vara av permanent karaktär torde det inte

vara rimligt att besluta sådana direktiv genom

förordning. Detta hindrar dock inte att

huvudprincipen bör kunna sägas vara att regler av

permanent karaktär skall ges genom författning.

Myndigheternas rätt att ta ut avgifter

En statlig myndighet har bara rätt att ta ut

avgifter om det finns ett bemyndigande från

regeringen. Om det rör sig om tvingande

offentligrättsliga avgifter skall riksdagen

dessförinnan ha beslutat att verksamheten skall

bedrivas och att den skall vara avgiftsbelagd. En

avgift betraktas som offentligrättslig om den

innebär ett tvingande ingrepp i enskildas ekonomiska

förhållanden. Sådana avgifter liksom frivilliga

avgifter som syftar till att generera intäkter som

klart överstiger statens kostnader inom

verksamhetsområdet hör till riksdagens

kompetensområde.

Enligt 8 kap. 3 § regeringsformen skall

föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det

allmänna som gäller åligganden för enskilda eller i

övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller

ekonomiska förhållanden meddeleas genom lag. Enligt

8 kap. 9 § andra stycket regeringsformen kan

regeringen efter riksdagens bemyndigande meddela

sådana föreskrifter om avgifter, som på grund av 3 §

annars skall meddelas av riksdagen.

Sådana bemyndiganden har getts i flera fall.

Riksdagen har bl.a. bemyndigat regeringen att i

överensstämmelse med vissa riktlinjer meddela

föreskrifter om ansöknings- och expeditionsavgifter

vid statliga myndigheter (prop. 1989/90:138, bet.

1989/90:FiU38, rskr. 289).

Enligt 19 § lagen om statsbudgeten (1996:1059) får

regeringen besluta om dispositionen av

avgiftsinkomster från frivilligt efterfrågade varor

och tjänster som staten tillhandahåller, om

inkomsterna helt eller delvis skall täcka statens

kostnader för verksamheten.

Generella bestämmelser om statliga myndigheters

avgiftsbelagda verksamhet finns bl.a. i

avgiftsförordningen (1992:191) och i

kapitalförsörjningsförordningen (1996:1188). Enligt

3 § avgiftsförordningen får en myndighet ta ut

betalning för de varor och tjänster den

tillhandahåller bara om det framgår av lag,

förordning eller särskilt beslut av regeringen.

I 4 § avgiftsförordningen finns vidare ett

generellt bemyndigande som innebär att myndigheten

själv får bestämma att ta ut avgifter för sådana

varor och tjänster som räknas upp i paragrafen. Det

rör sig här bl.a. om publikationer, konferenser,

kurser, uthyrning av lokaler och utrustning,

offentlig inköps- och resurssamordning, ADB-

information i annan form än utskrift, tjänsteexport

m.m. Avgifterna skall beräknas så att full

kostnadstäckning uppnås. Av 6 § avgiftsförordningen

framgår att myndigheten får bestämma dessa avgifters

storlek. I 15 § avgiftsförordningen finns

bestämmelser om avgifter för kopior av allmänna

handlingar. Regleringsbreven innehåller ofta

bemyndiganden att bestämma avgifter.

Några iakttagelser ifråga om regleringsbreven för år

1998

Regleringsbreven ger ofta myndigheterna rätt att

använda anslag för fördelning av ekonomiskt stöd

till enskilda, och då ofta till organisationer.

Inom vissa departements ansvarsområden är

stödverksamheten inte alltid författningsreglerad.

Det gäller bl.a. utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och

arbetsliv, där det finns ett par anslag som omfattar

medel för bl.a. icke-traditionella insatser (A 2, A

3). Det är enligt regleringsbrevet fråga om insatser

som inte ryms inom ordinarie regelverk. Enligt

villkoren i regleringsbrevet skall speciell

uppmärksamhet ägnas vissa angivna grupper. Vidare

skall 100 miljoner kronor användas för ersättning

till kommuner i samband med insatser för att skapa

feriearbeten för gymnasieungdomar och 30 miljoner

kronor för att bl.a. stärka förutsättningarna för

svenskar att studera språk i andra Östersjöländer

och ge studenter från Östersjöländer möjlighet att

studera i Sverige. En mer övergripande reglering

finns i förordningen (1987:405) om den

arbetsmarknadspolitiska verksamheten som bl.a.

föreskriver att arbetsmarknadsmyndigheterna genom

arbetsförberedande åtgärder skall underlätta för dem

som vill arbeta att få ett lämpligt arbete och genom

sysselsättningsfrämjande åtgärder påverka

efterfrågan på arbetskraft så att arbete kan

erbjudas även dem för vilka platsförmedlande och

arbetsförberedande åtgärder inte är tillräckliga.

För flertalet stödformer finns särskilda

förordningar.

Det finns inom andra områden enligt statsliggaren

också exempel på villkor i frågor om stöd som inte

tycks uttryckas i författning.

Under utgiftsområde 8 anslaget A 2 Mottagande av

asylsökande föreskrivs att från anslaget finansieras

ersättningar och skolgång m.m. för annan utlänning

än den som omfattas av lagen (1994:137) om

mottagande av asylsökande m.fl. under förutsättning

att utlänningen väntar på beslut om

uppehållstillstånd och uppehåller sig i Sverige.

Under B 3 Integrationsåtgärder ställs medel till

förfogande att lämnas bl.a. till sådana

riksorganisationer som enligt regeringens beslut

skall få statsbidrag i särskild ordning samt till

samverkansorgan mellan sådana riksorganisationer som

regeringen beslutat skall få statsbidrag vid sidan

av sådant bidrag som utgår enligt förordningen om

bidrag till invandrarnas riksorganisationer.

När det gäller utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård

och social omsorg kan nämnas anslaget C 2,

anslagspost 1, Bidrag till organisationer på det

sociala området som fördelas enligt förordningen om

statsbidrag till organisationer för stöd till

missbrukare m.m., men även kan lämnas till

organisationer som bedriver opinionsbildning och

kunskapsutveckling inom missbruksområdet, till

organisationer som svarar för opinionsbildning, egna

insatser och metodutveckling när det gäller utsatta

barn och familjer och till kvinnojourernas

riksorganisationer och invandrarorganisationer som

stöder misshandlade kvinnor. Medlen, som avser att

utveckla kvinnojourernas lokala arbete, bör enligt

regleringsbrevet fördelas av riksorganisationerna i

enlighet med riktlinjer som Socialstyrelsen

meddelar. Medel bör vidare även kunna lämnas till

stödorganisationer för män.

I detta sammanhang kan också nämnas utgiftsområde 7

där det finns anslaget medel för biståndsverksamhet

(A 1) och samarbete med Central- och Östeuropa (B

1), vilka enligt villkoren i regleringsbrevet får

lämnas genom eller till bl.a. svenska

organisationer. Förordningen (1995:869) med

instruktion för Styrelsen för internationellt

utvecklingssamarbete (Sida) föreskriver (3 §) att

Sida inom ramen för sin verksamhet skall främja

medverkan av svenska organisationer, institutioner

och företag i utvecklingssamarbetet. Av årsboken

1998 Sveriges internationella utvecklingssamarbete

utgiven av Regeringskansliet, Utrikesdepartementet,

framgår att en femtedel av det svenska biståndet, ca

1,9 miljarder kronor år 1997 förmedlades av

folkrörelser.

När det gäller frågan om regleringen av stöd till

enskilda organisationer m.fl. kan inte uteslutas att

sådana stöd också förekommer under anslag som

regeringen disponerar för åtgärder, projekt eller

insatser i vissa syften, t.ex. utgiftsområde 5

anslaget E 2 Europainformation som får användas till

projektbidrag eller utgiftsområde 14 anslaget C 2

Jämställdhetsåtgärder.

I några fall är anslag förenade med villkor som på

ett mer direkt sätt som får återverkningar för

enskilda bidragssökande. Inom utgiftsområde 8 har

medel ställts till förfogande under A 3

Migrationspolitiska åtgärder, anslagspost 8, att

användas enligt förordningen (1984:890) om bidrag

till flyktingars resor från Sverige för bosättning i

annat land. Som villkor för användandet av anslaget

föreskrivs att den sökande skall kunna styrka de

uppgifter som lämnas i ansökan och att bidragen

skall utbetalas i samband med utresan, efter

kontroll av att den sökande uppfyller kraven i

förordningen och sedan kontroll skett av att den

sökande anmält utflyttning till

folkbokföringsmyndigheten. Villkoren skulle kunna

ses som komplement till förordningen. Inom

utgiftsområde 9 finns under anslaget E 1

Socialvetenskapliga forskningsrådet: Forskningsmedel

angivet ett villkor att medlen inte får användas

till stipendier som är avsedda som alternativ till

lön eller annan form av studiefinansiering för

doktorander.

En rad direktiv till myndigheterna i

regleringsbreven är av sådan karaktär att de torde

upprepas år från år. Så är fallet beträffande en rad

undantag från ekonomiadministrativa föreskrifter, i

flera fall gäller det undantag från

avgiftsförordningen. Ett annat sådant direktiv torde

en föreskrift under utgiftsområde 5 A 1

Utrikesförvaltningen vara. UD befrias där från

skyldigheten enligt passförordningen (1979:644) att

erlägga avgift för tjänstepass och diplomatpass som

utfärdas för den egna personalen. I sammanhanget kan

dock noteras att tjänstepass för UD- och

Sidaanställda eller diplomatpass inte finns med i

förteckningen i 30 § passförordningen över avgifter

vid passansökningar.

Frågan om viss ersättning till tjänstemän för skada

i tjänsten är en fråga som i flera fall reglerats

förordningsvägen. Utgiftsområdet 3 innehåller under

anslaget A 3 Tullverket ett villkor som gäller

ersättning till tulltjänstemän där det emellertid i

stället hänvisas till att förordningen (1965:59) om

ersättning till polismän m.fl. för skada på egendom

skall äga motsvarande tillämpning.

Utskottets bedömning

Föreskrifter som har betydelse för allmänheten bör i

princip meddelas i författning.

I regleringsbreven förekommer att det ställs medel

till förfogande som stöd till verksamheter som

bedrivs av en mer obestämd krets enskilda -

organisationer eller andra, eller annars avses att

användas av sådana enskilda för vissa ändamål. Det

kan antas att stödet lämnas först efter någon form

av ansökning eller förslag från mottagaren och att

det finns vissa kriterier för urvalet av dem som

skall komma i åtnjutande av stödet. Regler i sådana

avseenden kan vara av stor betydelse för i vart fall

begränsade delar av allmänheten och bör därför i

princip ges genom författning. Utan att ta ställning

till i vilken ordning de stöd som redovisas i det

föregående avsnittet bör regleras i varje särskilt

fall vill utskottet framhålla vikten av att sådana

föreskrifter som mer direkt har betydelse för

allmänheten regleras i författning i så stor

utsträckning som möjligt, liksom föreskrifter som

upprepas år för år och inte nödvändigtvis bör höra

samman med anslagsregleringen.

Det kan enligt utskottets mening finnas anledning

att i Regeringskansliets fortsatta arbete med

utformningen av regleringsbreven närmare överväga

och klarlägga de gränsdragningsproblem som finns när

det gäller frågan huruvida föreskrifter skall

meddelas i regleringsbrev eller författning.

7 Förvaltningsfrågor

7.1 Inledning

Regeringen har sedan gammalt omfattande

uppgifter på förvaltningens område. Ett

stort antal förvaltningsärenden avgörs

varje år genom beslut av regeringen.

Handhavandet av regeringens

myndighetsuppgifter på förvaltningsområdet

är av stor betydelse för enskilda som

berörs av regeringens beslut, men också i

skilda hänseenden för själva

regeringsarbetet. För

konstitutionsutskottet är det en given

uppgift att från de utgångspunkter som

framgår av 12 kap. 1 § regeringsformen

granska utövandet av regeringsmakten på

förvaltningens område. Under den granskning

som nu redovisas har utskottet särskilt

uppmärksammat förvaltningsmässiga aspekter

på regeringsarbetet. I det följande lämnas

en redogörelse för denna del av

granskningen. Utskottet har inte

eftersträvat att på grundval av den

genomgång som nu har utförts göra några

mera allmänna uttalanden om regeringens

roll på förvaltningens område.

7.2 Regeringens myndighetsuppgifter på

förvaltningsområdet

Bakgrund

I äldre tid skilde man inte mellan rättskipning och

förvaltning. Kungen var högsta förvaltningsmyndighet

samtidigt som han hade domsrätt över alla domare.

1634 organiserades den svenska statsverksamheten i

fem kollegier med domsrätt. Ett av kollegierna var

Svea hovrätt. Samtidigt byggdes det upp en fast

statlig länsförvaltningsorganisation med

landshövdingar och underlydande tjänstemän. Under

1600-talet bröts kammarrätten ut från

kammarkollegiet. Kammarrätten prövade ärenden om

beskattning och vissa brottmål. Konungen utövade

fortfarande den högsta domsmakten. Omkring 1670

uppdelades Riksrådet i en avdelning som sysslade med

regeringsärenden och en avdelning som medverkade i

dömandet, benämnd justitierevisionen. Riksrådet

avskaffades 1789 av Gustav III, och

Justitierevisionen omvandlades då till Högsta

domstolen med uppdrag att utöva Konungens domsrätt.

Redan då fanns ett utbyggt system av underinstanser.

Genom 1809 års regeringsform stärktes domstolarnas

oberoende under intryck av starka internationella

stämningar, bl.a. om att straffrättskipningen skulle

vara lagbunden och oberoende av kungamakten.

Domsmakten började alltmer uppfattas som en

självständig och oberoende makt även om

regeringsmaktens och den högsta domarmaktens enhet

bestod utåt sett.

Frågan om gränsdragningen mellan domstolar och

administrativa myndigheter fick genom åren ökad

betydelse, vilket fick till följd att åtskilliga

grupper av mål flyttades från de administrativa

verken till domstolarna. Många administrativa

klagomål avgjordes dock av kungen i statsrådet. I

syfte att öka rättssäkerheten och underlätta

regeringens arbetsbörda inrättades år 1909 en ny

domstol, Regeringsrätten. Samtidigt upphörde kungens

möjlighet att ta säte i Högsta domstolen. Även om

både Högsta domstolen och Regeringsrätten formellt

dömde i konungens namn framträdde de båda

domstolarna som helt fristående och oberoende från

regeringsmakten.

Gällande regler

När den nu gällande regeringsformen trädde i kraft

hade Sverige en organisation av självständiga

domstolar, endast underställda lagen.

Regeringsformen bygger dock inte på

maktfördelningsläran. Enligt 1 kap. 1 § utgår all

offentlig makt i Sverige från folket. I 1 kap. 8 §

regeringsformen stadgas det att det för rättskipning

finns domstolar och för den offentliga förvaltningen

statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.

Någon definition av begreppen rättskipning och

förvaltning finns inte i regeringsformen.

Enligt 11 kap. 3 § regeringsformen får rättstvist

mellan enskilda inte utan stöd i lag avgöras av

annan myndighet än domstol. Enligt 2 kap. 9 §

tillförsäkras den som berövats friheten på grund av

misstanke om brott eller som av annan anledning

blivit omhändertagen tvångsvis en rätt till

domstolsprövning.

Sverige har också genom Europakonventionen om de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna, som inkorporerats i svensk rätt,

förbundit sig att garantera medborgarna tillgång

till domstolsprövning i avsevärt vidare mån än

regeringsformen ger uttryck för. I konventionens

artikel 5 föreskrivs att alla som berövats friheten

- vare sig det är fråga om misstanke om brott eller

administrativt frihetsberövande - har rätt till

domstolsprövning. I artikel 6 föreskrivs en rätt för

envar till domstolsprövning när det gäller att pröva

hans civila rättigheter och skyldigheter eller

anklagelse mot honom för brott.

De centrala verksamhetsområdena för de allmänna

domstolarna är rättskipning i brottmål och

tvistemål. När det gäller de allmänna

förvaltningsdomstolarna är frågan ofta den om ett

beslut av en myndighet är sådant att det skall

prövas av domstol i högre instans eller om frågan är

av sådan beskaffenhet att en överprövning enbart

inom förvaltningen är lämpligare. I de fall en

förvaltningsdomstol inte skall pröva ett ärende, är

regeringen eller någon förvaltningsmyndighet

slutinstans. Reglerna om vilken väg ärendena skall

gå bygger på principer som lades fast vid

Regeringsrättens tillkomst 1909. Grundprincipen var

då att ärenden där prövningen i huvudsak går ut på

att tillämpa rättsregler skulle överklagas till

Regeringsrätten. Ärenden där prövningen gällde

lämplighet eller annan mer skönsmässig bedömning

skulle överklagas i administrativ ordning. Principen

gav inte klar vägledning eftersom lagstiftningen på

många områden har inslag av både rättsfrågor och

lämplighetsfrågor. En annan princip som tillämpats

är den enskildes rättsskydd. Det har ansetts att

frågor som är av stor betydelse för den enskilde

skall handläggas och avgöras av kvalificerade organ

med iakttagande av ett noga reglerat förfarande,

utformat med tanke på den enskildes rätt. I många

ärenden är lämplighetsfrågor och rättsfrågor så

sammanflätade att de inte kan delas upp utan måste

prövas i samma instans. Som en följd av detta prövar

allmän förvaltningsdomstol ibland även

lämplighetsfrågor, t.ex. i hälsoskydds- och

byggnadsmål, och regeringen prövar även rättsfrågor

i vissa överklagandeärenden.

Det har under många år pågått en utveckling mot att

förvaltningsärenden i allt större utsträckning skall

kunna överprövas av domstolar. Den offentliga

sektorns expansion drev på denna utveckling. Förutom

de nationella strävandena att bygga ut rättsskyddet

för den enskilde har Europakonventionen haft

betydelse i sammanhanget. Mot bakgrund av att

Europadomstolens praxis skapat oklarhet om den

svenska lagstiftningen i alla avseenden är

tillräcklig för att uppfylla de åtaganden Sverige

gjort stiftades 1988 en tillfällig lag - lagen

(1988:205) om rättsprövning av vissa

förvaltningsbeslut - för att möjliggöra

domstolsprövning i ett antal förvaltningsärenden där

regeringen eller förvaltningsmyndighet var sista

instans. Lagen, som permanentades den 1 juli 1996,

har följts upp genom översyner av lagstiftningen på

vissa sakområden i syfte att tillförsäkra den

enskilde rätt till domstolsprövning av

förvaltningsbeslut.

Frågan om överklagande till regeringen

Det har sedan länge varit en strävan att regeringen

skall befrias från ärenden av mera löpande karaktär

för att få mera tid över till större och mer

övergripande frågor. Redan på 1950- och 1960-talen

arbetade ett par utredningar med dessa frågor.

Författningsutredningen berörde i sitt betänkande

Regeringsarbetet (SOU 1958:14) frågan om

decentralisering av regeringsärenden. Mot ett

intresse att söka nedbringa antalet regeringsärenden

stod enligt utredningen värdet av att ärendet blir

föremål för behandling i högsta instans. Emellertid

talade starka skäl för en omfattande

decentralisering. Även i sitt slutbetänkande

Sveriges statsskick, del 2 (SOU 1963:17) fastslog

Författningsutredningen att det var av fundamental

betydelse för en rationell organisation av

regeringsarbetet att antalet regeringsärenden

begränsades, dvs. att man beaktade varje möjlighet

att där så lämpligen kunde ske decentralisera

avgörandet av ärenden som var av förvaltningsnatur.

I propositionen (prop. 1965:65) om

statsdepartementens organisation m.m. uttalade det

föredragande statsrådet att det var angeläget att

befria departementen från en stor mängd ärenden av

löpande natur.

Även i grundlagspropositionen (prop. 1973:90)

behandlades frågan om hanteringen av

regeringsärenden av löpande art. Enligt

regeringsformen skall i princip alla

regeringsärenden avgöras av regeringen som

kollektiv. Enligt departementschefen var en

förutsättning för denna regel att regeringens arbete

kunde begränsas till sådana angelägenheter som

typiskt kräver ställningstagande från

regeringsorganet. Det var därför angeläget att

arbetsmängden i regeringen ytterligare reducerades

genom decentralisering av ärendegrupper.

Eftersom besvärsärendena hos regeringen fortsatte

att öka i antal uppställdes vissa riktlinjer för en

systematisk översyn av möjligheterna att överklaga

myndighetsbeslut till regeringen (prop.

1983/84:120). Syftet med översynen var att denna

skulle leda till kortare handläggningstider,

enhetligare instans-ordning och färre besvärsärenden

hos regeringen utan att rättssäkerheten eller

effektiviteten i förvaltningen minskade. Tanken med

riktlinjerna var att regeringen skulle befrias från

att vara besvärsinstans i ärenden där en politisk

styrning av praxis inte var nödvändig eller

önskvärd.

Ärenden som kan prövas i två eller flera instanser

under regeringsnivå bör enligt riktlinjerna normalt

inte få överklagas till regeringen. Undantag kan

enligt riktlinjerna göras om särskilda skäl talar

för det, exempelvis då det behövs en politisk

styrning av praxis. I ärenden som regeringen prövade

i andra instans och som av hänsyn till

rättssäkerheten borde kunna överklagas också i

fortsättningen skulle beslutanderätten i första

instans om möjligt flyttas ned så att det skapades

utrymme för en tvåinstansprövning under

regeringsnivå, samtidigt som man borde skära av

möjligheterna att klaga vidare till regeringen.

Enligt riktlinjerna bör man, på de områden där det

är önskvärt att regeringen som politiskt organ styr

utvecklingen i praxis, låta föreskrifter om

överlämnande av vissa ärenden till regeringen

ersätta rätten att överklaga till regeringen.

Ytterligare ett sätt att befria regeringen från

besvärsärenden var enligt 1984 års riktlinjer att

flytta prövningen av dessa från regeringen till

förvaltningsdomstolarna i fall då det var

ändamålsenligt. I riktlinjerna sades att man borde

hålla fast vid principen att besvärsärenden där

rättsfrågan är huvudsak skall gå till domstol, medan

ärenden där lämplighetsbedömningar dominerar skall

prövas i administrativ ordning. Riksdagen ställde

sig bakom riktlinjerna.

Vid flera tillfällen under 1990-talet har motioner

väckts angående frågan om domstolsprövning av

förvaltningsbeslut. I betänkandet 1990/91:KU7

behandlades tre motioner (m, c resp. fp) i frågan.

Utskottet hänvisade till pågående översynsarbete

inom Regeringskansliet vilket lett till att en rad

ärendegrupper överflyttats till domstolar samt till

en pågående översyn av rättsprövningslagen, och

ansåg att någon åtgärd inte borde vidtas med

anledning av motionerna. I betänkandet 1991/92:KU12

behandlades fyra motioner om rätten till

domstolsprövning (m, c, resp. fp), och utskottet

hänvisade till att arbetet med att befria

regeringen från ärenden av löpande art fortsatte

enligt 1991 års budgetproposition. Under år 1990

hade 20 grupper av tillståndsärenden överflyttats

till kammarrätterna. I ytterligare fall hade

instans-ordningen ändrats så att slutinstans var en

central förvaltningsmyndighet. Utskottet hänvisade

till det pågående delegeringsarbetet samt

tillsättandet av Fri- och rättighetskommittén, och

avstyrkte motionerna.

Fri- och rättighetskommitténs genomgång

Fri- och rättighetskommittén överlämnade i augusti

1994 slutbetänkandet Domstolsprövning av

förvaltningsärenden (SOU 1994:117).

Kommittén hade till uppgift bl.a. att överväga

frågan om utökade möjligheter till domstolsprövning

av normbeslut och förvaltningsbeslut. Kommittén

redovisade att det framkommit drygt 400

författningar som innehöll föreskrifter om rätt att

överklaga hos regeringen.

En stor mängd författningar som innehåller

föreskrifter om överklagande till regeringen är

instruktioner för olika myndigheter. I dessa

instruktioner föreskrivs som regel att

verksförordningen (1995:1322) skall tillämpas på

myndigheten. I verksförordningen finns bestämmelser

om överklagande till regeringen av myndighets

beslut.

I så gott som alla myndighetsinstruktioner finns

regler om att beslut i personalärenden får

överklagas hos regeringen.

Förvaltningsdomstolarnas behörighet att pröva

överklagade förvaltningsbeslut framgick tidigare av

uttryckliga bestämmelser i författning. I avsaknad

av sådana bestämmelser gällde som en allmän oskriven

regel att statliga myndigheters beslut fick

överklagas hos närmast högre myndighet. Principen

att beslut i sista hand fick överklagas till

regeringen om inte annat är föreskrivet kom till

uttryck i verksförordningen.

Utredningen gjorde en genomgång av de

författningar som innehöll regler om överklagande

till regeringen. För Justitiedepartementets del

gällde det ca 40 författningar. Under

Utrikesdepartementet föll 15-20 författningar. För

Försvarsdepartementets del fanns ungefär 20

författningar som innehöll regler om överklagande

hos regeringen. Ungefär 35 författningar innehöll

regler om överklagande hos regeringen i ärenden som

föll under Socialdepartementets ansvarsområde. För

Kommunikationsdepartementets del var det fråga om

ungefär 55 författningar, och omkring lika många

författningar innehöll regler om överklagande till

regeringen i ärenden som föll inom

Finansdepartementets ansvarsområde.

Utbildningsdepartementet prövade ytterst få

förvaltningsärenden.

Ett tiotal författningar innehöll regler om

överklagande till regeringen i ärenden som föll inom

departementets ansvarsområde.

Uppskattningsvis fanns det ca 30 författningar som

innehöll regler om överklagande till regeringen i

ärenden som föll inom Jordbruksdepartementets

ansvarsområde. Ett tjugotal författningar inom

Arbetsmarknadsdepartementets ansvarsområde innehöll

regler om överklagande till regeringen och för

Kulturdepartementets del gällde det ett trettiotal

författningar. För Näringsdepartementets del gällde

att ungefär 55 författningar innehöll regler om

överklagande till regeringen och Civildepartements

ansvarsområde omfattade överklagande till regeringen

enligt omkring 25 författningar. Slutligen gällde

beträffande Miljö- och naturresursdepartementet att

det fanns omkring 50 författningar med regler om

överklagande till regeringen.

Införandet av en huvudregel om domstolsprövning av

förvaltningsbeslut

Fri- och rättighetskommittén ansåg att regeringen

borde vara den instans som prövar överklaganden

endast i de fall det är för att utöva politisk

styrning av praxis eller i de fall ärenden berör

områden som inte lämpar sig för domstols-prövning.

Kommittén föreslog därför att det skulle införas en

ny princip i förvaltningsrätten innebärande att

beslut i förvaltningsärenden som regel får

överklagas hos de allmänna förvaltningsdomstolarna

såvida inte något annat är särskilt föreskrivet.

I Justitiedepartementet upprättades år 1997

promemorian Fortsatt översyn av

förvaltningsprocessen (Ds 1997:29), vari föreslogs

en princip om domstolsprövning som byggde på Fri-

och rättighetskommitténs förslag. I promemorian

redovisades ca 75 författningar -

myndighetsinstruktioner oräknade - som saknade

överklagandebestämmelser. Det föreslogs att

prövningen enligt vissa av dem skulle flyttas från

regeringen till allmän förvaltningsdomstol.

I propositionen 1997/98:101 Översyn av

förvaltningsprocesslagen, en allmän regel om

domstolsprövning av förvaltningsbeslut m.m.,

föreslog regeringen införandet av den angivna

huvudregeln. Regeringen anförde därvid att det med

fog kan göras gällande att det redan var en

huvudregel att förvaltningsbeslut överklagades till

förvaltningsdomstol, vilket ensamt kunde utgöra

tillräckliga skäl för att i lag slå fast denna

huvudregel. Ett annat skäl för en sådan huvudregel

var Europarättens krav på domstolsprövning. Det

fanns enligt regeringen en inte obetydlig risk för

att Europakonventionens krav på domstolsprövning

inte kunde tillgodoses fullt ut när det är fråga om

gynnande beslut och det enligt föreskrift föreligger

förbud mot överklagande till domstol. Detta hade på

senare tid blivit belyst i olika avgöranden av

Högsta domstolen och Regeringsrätten. Slutligen

anfördes som skäl för införande av en allmän regel

om domstolsprövning att 11 kap. 4 § regeringsformen

innebär att bestämmelser om överklagande till

domstol bör stå i lag, medan förhållandet var att en

stor mängd överklagandebestämmelser fanns i

förordningar. Riksdagen godtog propositionens

förslag i denna del (1997/98:JuU17).

Den 1 oktober 1998 infördes således i

förvaltningslagen (1986:223) en allmän och

kompletterande regel om att beslut av

förvaltningsmyndigheter, dock ej beslut i

administrativa ärenden och i fråga om föreskrifter,

får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol om

något annat inte är särskilt föreskrivet (22 a §).

Därmed har den tidigare huvudregeln om att statliga

myndigheters beslut i avsaknad av bestämmelser om

överklagande får överklagas hos närmast högre

myndighet och i sista hand hos regeringen övergetts.

35 § verksförordningen föreskriver dock att andra

beslut av myndigheten än beslut som enligt 22 a §

förvaltningslagen skall överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol skall överklagas hos regeringen,

om något annat inte följer av lagen (1987:439) om

inskränkning i rätten att överklaga eller andra

föreskrifter.

Rättsprövningslagen

Lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa

förvaltningsbeslut trädde i kraft den 1 juni 1988.

Lagen tillkom efter det att Europadomstolen för de

mänskliga rättigheterna funnit att Sverige i flera

fall kränkt artikel 6 i Europakonventionen genom att

klaganden inte hade möjlighet att få sitt ärende

prövat i rätten.

Enligt rättsprövningslagen kan rättsprövning ske i

fråga om sådana beslut som gäller myndighetsutövning

mot enskild och som annars endast kan prövas av

domstol efter ansökan om resning. Dessutom skall

beslutet inte vara möjligt att överklaga i annan

ordning. Rättsprövning kan gälla endast de

förhållanden som regleras i 8 kap. 2 eller 3 §

regeringsformen. Dessa paragrafer omfattar dels

föreskrifter om enskildas personliga ställning samt

om deras personliga och ekonomiska förhållanden

inbördes, dels förhållandet mellan enskilda och det

allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i

övrigt avser ingrepp i enskildas personliga och

ekonomiska förhållanden.

Enligt rättsprövningslagen har domstolarna att

pröva om ett förvaltningsbeslut strider mot någon

rättsregel. I förarbetena (prop. 1987/88:69)

uttalades att prövningen bör inriktas på frågor om

rättsenlighet och att detta innebär att

Regeringsrätten även bör kunna överpröva den

faktabedömning som ligger till grund för tillämpning

av föreskrifter. Vidare anfördes att Regeringsrätten

även borde kunna pröva om det förekommit något fel i

förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet

samt om beslutet uppfyller regeringsformens krav på

saklighet och opartiskhet och allas likhet inför

lagen. Mål enligt rättsprövningslagen omfattar

beslut fattade av regeringen eller någon

förvaltningsmyndighet som sista instans.

Ursprungligen var det bara Regeringsrätten som hade

kompetens att pröva mål enligt lagen, men till följd

av måltillströmningen förändrades lagen fr.o.m. den

1 januari 1995 så att kammarrätt prövar beslut

meddelade av förvaltningsmyndighet medan

Regeringsrätten prövar beslut meddelade av

regeringen.

Den 1 juli 1996 permanentades rättsprövningslagen,

som dittills varit tidsbegränsad.

Den fortsatta utvecklingen när det gäller

regeringens överprövning av förvaltningsbeslut

Enligt uppgift från Regeringskansliet har, alltsedan

1984 års riktlinjer fastställdes, i allt

lagstiftningsarbete legat en strävan att från

regeringen att föra bort den överprövning av

förvaltningsbeslut som enligt riktlinjerna inte bör

ligga hos regeringen till myndigheter eller domstol.

En genomgång av de författningar Fri- och

rättighetskommittén särskilt tog upp ger vid handen

att i en rad författningar har möjligheten att klaga

till regeringen tagits bort. Efter det att Fri- och

rättighetskommittén lagt fram sitt betänkande Dom-

stolsprövning av förvaltningsärenden fördes t.ex.,

när det gäller Justitiedepartementets ansvarsområde,

överprövningen av vissa beslut enligt

kreditupplysningslagen, inkassolagen och lagen om

automatisk databehandling vid taxeringsrevision den

1 januari 1995 över till allmän förvaltningsdomstol

(bet. 1994/95:KU20).

För Försvarsdepartementets del redovisade Fri- och

rättighetskommittén särskilt fyra lagar eller

förordningar som innehöll föreskrifter om

överklagande till regeringen. Den 1 juli 1995

upphävdes civilförsvarslagen (1960:74) och ersattes

av lagen (1994:1720) om civilt försvar.

Överklagandereglerna förändrades så att regeringen

endast skall pröva överklaganden av beslut där

regeringens prövning kan sägas vara av särskild vikt

såsom när ett politiskt ställningstagande från

regeringen framstår som nödvändigt (prop. 1994/95:7,

s. 92). Förordningen (1980:1024) om militär

grundutbildning för kvinnor ersattes den 1 juli 1995

av förordningen (1995:240) om möjlighet för kvinnor

att fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre

grundutbildning. Genom den nya förordningen bortföll

möjligheten att överklaga till regeringen.

Fri- och rättighetskommittén redovisade särskilt

tio lagar och förordningar som innehöll bestämmelser

om överklagande till regeringen inom

Socialdepartementets ansvarsområde. Genom lagen

(1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården

bortföll möjligheten enligt stadgan (1970:88) om

enskilda vårdhem att överklaga vissa beslut av

Socialstyrelsen till regeringen. Genom lagen

(1997:192) om internationell adoptionsförmedling

bortföll möjligheten enligt förordningen (1979:552)

om internationell adoptionshjälp att överklaga vissa

beslut till regeringen. Genom införandet av

alkohollagen (1994:1738) den 1 januari 1995 bortföll

möjligheten att till regeringen överklaga vissa

beslut enligt lagen (1977:292) om tillverkning av

drycker m.m. och lagen om handel (1977:293) med

drycker. Förordningen (1963:654) om försäljning från

apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit

m.m. upphörde att gälla genom införandet av

ändringar i lagen (1961:181) om försäljning av

teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat, som

föreskriver att Läkemedelsverkets beslut enligt

lagen kan överklagas till allmän

förvaltningsdomstol.

För Kommunikationsdepartementets del redovisade

Fri- och rättighetskommittén särskilt 14 lagar och

förordningar med föreskrifter om överklagande till

regeringen. Förordningen (1997:401) med instruktion

för Post- och telestyrelsen innehåller inte som den

tidigare instruktionen någon rätt att överklaga

andra beslut än beslut i vissa personalärenden till

regeringen. Den nya körkortsförordningen (1998:980)

innehåller inte som den gamla körkortsförordningen

(1977:722) möjlighet att överklaga till regeringen.

För Finansdepartementets del redovisades särskilt

ett tiotal författningar med föreskrifter om

överklagande till regeringen. Förordningen

(1987:317) om bidrag till handikappanpassning av

folkparksteatrar har upphävts. Förordningen

(1996:1593) om bidrag till allmänna samlingslokaler

har ersatt förordningen (1989:288) om stöd till

allmänna samlingslokaler. I den nya förordningen

begränsas rätten att överklaga till regeringen till

Boverkets beslut om återbetalning av stöd. Lagen

(1972:266) om skatt på annonser och reklam

innehåller inte längre bestämmelser om överklagande

till regeringen. Förordningen (1984:934) om

kompensation till vissa skogsägare har upphävts.

Förordningen (1986:80) om bidrag till

idrottsföreningar för betalning av vissa

arbetsgivaravgifter har upphävts i samband med

införandet av ett nytt system för skattebetalningar

m.m.

För Utbildningsdepartementets del gäller att

förordningen (1988:740) om statsbidrag till

fristående särskolor upphört att gälla.

Också inom Jordbruksdepartementets ansvarsområde

har förändringar skett. Förordningen (1976:430) om

ersättning vid vissa skador av rovdjur har upphört

att gälla. Förordningen (1975:542) om tillämpning av

konventionen den 3 mars 1973 om internationell

handel med utrotningshotade arter av vilda djur och

växter har upphävts. Lagen (1993:649) om

marknadsreglering på fiskets område och förordningen

(1984:53) om import- och exportreglering har ersatts

av författningar som inte innehåller regler om

överklagande till regeringen. Den 1 januari 1997

begränsades möjligheterna att överklaga vissa beslut

enligt rennäringslagen (1971:437) till regeringen.

I Fri- och rättighetskommitténs betänkande

redovisades särskilt inom

Arbetsmarknadsdepartementets område sju lagar eller

förordningar som innehöll föreskrifter om

överklagande till regeringen. Sjöarbetstidslagen

(1970:105) och sjöarbetstidskungörelsen (1970:550)

har upphävts genom lagen (1998:958) om vilotid för

sjömän resp. förordningen (1998:962) om vilotid för

sjömän, vilka inte innehåller egna regler om

överklagande till regeringen.

För Näringsdepartementets del redovisade Fri- och

rättighetskommittén särskilt fjorton lagar eller

förordningar som innehöll regler om överklagande

till regeringen. Förordningen (1976:241) om

tillämpningen av lagen (1976:240) om förvärv av

eldistributionsanläggningar har upphävts med

utgången av april 1998. Förordningen (1991:1273) om

funktionskontroll av vissa ventilationssystem

innehåller numera inte någon bestämmelse om

överklagande till regeringen. Lagen (1949:722) om

pantlånerörelse har ersatts av pantbankslagen

(1995:1000). Den nya lagen innehåller inte någon

bestämmelse om överklagande till regeringen. Också i

förordningen (1990:642) om regionalpolitiskt

företagsstöd har möjligheten att överklaga till

regeringen tagits bort.

Fri- och rättighetskommittén redovisade särskilt sex

lagar inom Civildepartementets ansvarsområde som

innehöll bestämmelser om överklagande till

regeringen. Lotterilagen (1982:1011) har ersatts av

en ny lotterilag (1994:1000) som anger att beslut av

kommunalnämnd, en länsstyrelse eller

lotteriinspektionen får överklagas till allmän

förvaltningsdomstol. Lagen (1928:281) om allmänna

arvsfonden har ersatts av en ny lag (1994:243) om

Allmänna arvsfonden som föreskriver att vissa

beslut av Kammarkollegiet kan överklagas till

länsrätten medan andra beslut inte kan överklagas.

Slutligen redovisade Fri- och rättighetskommittén

ett tjugotal lagar och förordningar inom Miljö- och

naturresursdepartementets område som innehöll

bestämmelser om överklagande till regeringen.

Naturvårdslagen (1964:822), miljöskyddslagen

(1969:387), lagen (1985:426) om kemiska produkter

och lagen (1983:428) om spridning av

bekämpningsmedel över skogsmark ersätts den 1

januari 1999 av miljöbalken, vari möjligheterna att

överklaga till regeringen har begränsats.

Miljöskyddsförordningen (1989:364) ersätts den 1

januari 1999 av förordningen (1998:899) om

miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, som hänvisar

till miljöbalkens bestämmelser om överklagande,

liksom den nya förordningen (1998:941) om kemiska

produkter och biotekniska organismer, som ersatt

förordningen (1985:835) om kemiska produkter. I

förordningen (1985:837) om PCB m.m och i

förordningen (1985:838) om motorbensin hänvisas fr.

o. m. den 1 januari 1999 till överklaganderegler i

miljöbalken.

Förordningen (1985:839) om kadmium, förordningen

(1985:840) om vissa hälso- och miljöfarliga

produkter m.m. och förordningen (1991:1290) om vissa

kvicksilverhaltiga varor ersätts den 1 januari 1999

av förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa

fall i samband hantering, införsel och utförsel av

kemiska produkter, som i fråga om överklagande

hänvisar till miljöbalken, liksom förordningen

(1996:971) om farligt avfall som ersatt förordningen

(1985:841) om miljöfarligt avfall och förordningen

(1997:645) om batterier som tidigare ersatt

förordningen (1989:974) om miljöfarliga batterier.

Förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle

ersätts den 1 januari 1999 av en ny förordning

(1998:946) om svavelhaltigt bränsle, som hänvisar

till miljöbalkens bestämmelser om överklagande.

Prövningen av överklaganden enligt lagen (1961:181)

om försäljning av teknisk sprit m.m., lagen

(1992:1119) om teknisk kontroll och lagen (1993:931)

om individuellt pensionssparande flyttades den 1

oktober 1998 från regeringen till allmän

förvaltningsdomstol. Prövningen av överklaganden av

vissa beslut enligt lagen (1971:1037) om

äganderättsutredning och legalisering flyttades

samtidigt från regeringen till fastighetsdomstol

liksom överklaganden av vissa beslut enligt lagen

(1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (prop.

1997/98:101, bet. 1997/98:JuU17).

Samtidigt trädde ändringar i ett hundrafemtiotal

förordningar i kraft (SFS 1998:1031-1189), varigenom

överklagandevägarna tydliggjordes. Ett tiotal av

förordningsändringarna innebar att

överklagandeprövningen flyttades från regeringen.

Nämnas kan också att införandet av miljöbalken den

1 januari 1999 innebär att flera ärendegrupper när

det gäller överklaganden till regeringen faller

bort; framför allt gäller detta överklaganden av

Koncessionsnämndens beslut enligt miljöskyddslagen

och länsstyrelses beslut i fråga om dispenser m.m.

enligt naturvårdslagen.

Enligt 18 kap. 1 § miljöbalken prövar regeringen

efter överklagande dels beslut av statliga

myndigheter i frågor som rör bildande, ändring eller

upphävande av nationalparker, naturreservat,

kulturreservat, naturminnen, strandskyddsområden,

miljöskyddsområden eller vattenskyddsområden, utom

frågor om ersättning, dels vissa beslut av

generalläkaren enligt balken. Enligt proposition

(1997/98:45) Miljöbalk rör besluten frågor som

lämpligen inte bör överprövas av

förvaltningsmyndighet eller domstol.

Författningar som fortfarande innehåller regler om

överklagande till regeringen

I bilaga 7.2 finns - utan anspråk på fullständighet

- redovisat 147 författningar som innehåller

bestämmelser om överklagande till regeringen.

Förteckningen har upprättats med utgångspunkt från

redovisningen i Fri- och rättighetskommitténs

betänkande (SOU 1994:117) av förekommande

föreskrifter om överklagande till regeringen. Viss

sökning i Rixlex författningsregister har också

gjorts.

Härutöver gäller att en lång rad

myndighetsinstruktioner innehåller bestämmelser om

överklagande till regeringen. Vidare innehåller 35 §

verksförordningen övergripande bestämmelser om

överklagande av myndighetsbeslut i vissa fall till

regeringen. Genom de förordningsändringar som trädde

i kraft den 1 oktober 1998 som ett resultat av

arbetet inom Regeringskansliet med att förtydliga

överklagandevägarna klargjordes i 40

myndighetsinstruktioner vilka beslut som kan

överklagas till regeringen. I vissa fall anges

uttryckligt att det är fråga om personalärenden.

Antalet av regeringen avgjorda överklagandeärenden

År 1993 bereddes över hälften av de 1987 avgjorda

överklagandeärendena, eller 1065 ärenden, hos Miljö-

och naturresursdepartementet och gällde till

övervägande del plan- och byggfrågor. År 1994 sjönk

antalet överklagande-ärenden till 1 753 och nästan

hälften eller 810 bereddes inom Miljö- och

naturresursdepartementet. År 1996 hade andelen

överklagandeärenden sjunkit till 1 197 och hos

Miljödepartementet hade ärendena sjunkit till

närmare en tredjedel eller 432. Inom

Inrikesdepartementet bereddes 217

överklagandeärenden, inom

Kommunikationsdepartementet 177 och inom

Arbetsmarknadsdepartementet 111 överklagandeärenden.

I övriga departement bereddes betydligt färre

överklagandeärenden. Minskningen hos

Miljödepartementet berodde i stor utsträckning på

att överprövningen av planärenden den 1 juli 1996

fördes över till Inrikesdepartementet. Under 1997

minskade antalet avgjorda överklagande-ärenden

ytterligare något, nu till 1 145. Det högsta antalet

bereddes hos Inrikesdepartementet (401), medan

Miljödepartementets överklagandeärenden sjönk till

155. Inom Kommunikationsdepartementet bereddes 176

överklagandeärenden. Det kan i sammanhanget - som

framgår av en skrivelse den 19 februari 1998 från

rättschefen vid Statsrådsberedningen - emellertid

inte bortses ifrån att en del av minskningen kan

motsvaras av ökade ärendebalanser.

7.3 Regeringsprotokollen

7.3.1 Statistik

I bilaga 7.3.1 lämnas en redovisning i tabellform

av antalet avgjorda regeringsärenden och deras

fördelning på ärendegrupper och departement under år

1997. Antalet ärenden under år 1997 och de närmast

föregående åren framgår av följande uppställning:

År Antal

1990 20 650

1991 21 394

1992 13 990

1993 13 992

1994 12 981

1995 11 691

1996 10 241

1997 9 373

Av tabellen framgår att antalet ärenden som varje år

avgjorts genom regeringsbeslut sedan år 1993 efter

hand minskat med mer än 4 600. En sammanställning

över ärendeutvecklingen sedan år 1987 finns i bilaga

7.3.2.

De största ärendegrupperna var under år 1997

dispens- och övriga partsärenden (2 365),

anställningsärenden (1 826), regleringsbrev samt

anslags- och bidragsärenden (1 787) och

överklaganden (1 145). Det innebär i fråga om

dispens- och övriga partsärenden en minskning sedan

föregående år med 604, i fråga om

anställningsärenden (tidigare tjänsteärenden) en

minskning med 93, i fråga om regleringsbrev m.m. en

ökning med 352 och i fråga om överklaganden en

minskning med 54.

Justitiedepartementet handlade under året det

största antalet ärenden, 1524, varav 779

nådeärenden. Det innebär att antalet ärenden som

avgjorts genom regeringsbeslut efter beredning i

Justitiedepartementet minskat med 494 sedan

föregående år. Det näst största antalet ärenden

handlades av Inrikesdepartementet. Det var 997

ärenden, en ökning med 236. För Finansdepartementets

del minskade antalet ärenden från 1 133 år 1996 till

762 år 1997.

Redovisningen i denna del föranleder inte något

särskilt uttalande av utskottet

7.3.2 Granskning av regeringsprotokollen

I likhet med tidigare år har protokollen över

samtliga regeringsbeslut under föregående år

infordrats från departementen. Protokollen har

fortlöpande levererats till utskottet under år 1997

och början av 1998. Sedan de gåtts igenom av

utskottets kansli har de återställts till

departementen.

Vid genomgången av protokollen har i första hand

uppmärksammats beslut som innefattat

myndighetsutövning mot enskilda i ärenden som

fullföljts genom överklagande till regeringen.

Genomgången har koncentrerats till vissa

departement, nämligen Socialdepartementet,

Utbildningsdepartementet,

Arbetsmarknadsdepartementet och Miljödepartementet.

I övrigt har protokollen vid årets granskning mera

stickprovsvis tjänat som underlag för kontroller av

enstaka ärenden som behandlats av regeringen efter

beredning i skilda departement. Utskottets

granskning har riktats in på allmänt

förvaltningsrättsliga aspekter på regeringsärendenas

handläggning.

Antalet ärenden som innefattar myndighetsutövning

mot enskilda och prövas efter överklagande till

regeringen varierar i tämligen hög grad mellan

departementen. Bland de departement som

undersökningen har koncentrerats till uppvisar

Miljödepartementet ett särskilt stort inslag av

sådana ärenden. Det har här rört sig bl.a. om

ärenden om strandskydd och andra ärenden enligt

naturvårdslagen (1964:822) och om ärenden enligt

miljöskyddslagen (1969:387). Särskilt få beslut av

det ifrågavarande slaget uppvisar

Utbildningsdepartementet.

Utskottets bedömning

Såvitt har framgått av den granskning som nu

företagits företer regeringsbesluten från formella

synpunkter allmänt sett knappast några sådana

brister att det finns anledning till en mera

generell kritik. Endast i enstaka fall har formella

ofullkomligheter kunnat konstateras. I några fall

har brister i protokollen påpekats under hand till

vederbörande departement. I andra fall omtalas

gjorda iakttagelser i det följande.

I några fall från Socialdepartementet har

regeringsbeslut utformats så att beslutsmotiveringen

hänvisar till en myndighetsförfattning, vars

innehåll inte kan utläsas av regeringsbeslutet eller

någon bilaga till det (t.ex. beslut den 3 april 1997

nr 3). Från Socialdepartementets område noteras

också att skälen till några regeringsbeslut hänvisar

till myndighetsyttranden, vilkas innehåll inte

återgivits och som inte heller fogats till beslutet

som bilagor (t.ex. beslut den 27 februari 1997 nr 4-

5). I dessa fall skulle besluten ha vunnit i

formellt hänseende på en utformning som låtit skälen

för regeringens ställningstaganden framträda

klarare.

Från Arbetsmarknadsdepartementets område har

noterats att expeditionerna i tre regeringsärenden

som avgjorts vid regeringssammanträdet den 11

september 1997 undertecknats av statsrådet Margareta

Winberg, trots att hon inte deltog i sammanträdet.

Sedan detta uppmärksammats inom departementet har

expeditionschefen på protokollsexemplaren av

regeringsbesluten tecknat en upplysning om

förhållandet.

Enligt 7 kap. 7 § regeringsformen skall expeditioner

av regeringens beslut för att bli gällande skrivas

under av statsministern eller annat statsråd på

regeringens vägnar. Av 13 § förordningen (1975:1) om

protokoll och expeditioner i regeringsärenden m.m.

framgår att expedition i regeringsärenden som inte

skall undertecknas av statsministern och

kontrasigneras av föredragande statsråd skrivs under

av föredragande statsrådet och kontrasigneras av en

tjänsteman i Regeringskansliet. Uppkommer hinder för

föredragande statsråd att kontrasignera eller skriva

under expedition av beslut vid regeringssammanträde,

fullgörs uppgiften enligt 15 § förordningen efter

vad ordföranden bestämmer av annat statsråd som har

deltagit i sammanträdet.

Även om det inte framgår omedelbart av

regeringsformens lydelse får det anses underförstått

att det statsråd som skriver under ett

regeringsbeslut skall ha varit närvarande vid det

regeringssammanträde då beslutet fattades. Detta

bekräftas också av föreskrifterna i förordningen om

protokoll och expeditioner i regeringsärenden m.m.

Tydligt är att vad som gäller i detta hänseende inte

har iakttagits i de tre fall som nu har berörts.

Enligt vad som inhämtats från

Arbetsmarknadsdepartementet berodde det inträffade

på ett förbiseende. Utskottet finner inte anledning

till något annat uttalande än att det inträffade

givetvis pekar på behovet av skärpt uppmärksamhet på

att expeditioner i regeringsärenden undertecknas på

ett korrekt sätt.

Som förut omtalats har ett stort antal

regeringsärenden som innefattar myndighetsutövning

mot enskilda handlagts inom Miljödepartementet.

Uppenbart är att de ärenden det här rört sig om i

allmänhet är både omfattande och betydelsefulla.

Regeringens beslut i ärendena är också regelmässigt

utförligt motiverade. En iakttagelse är att det

många gånger förflutit ganska lång tid mellan

underinstansens beslut och regeringens slutliga

avgörande. Omkring två år tycks vara vanligt.

Utskottet anser sig inte ha grund för att uttala

någon kritik med anledning av tidsåtgången i de

granskade ärendena men anser att den fortsatta

utvecklingen i fråga om tidsåtgången i

förvaltningsärenden hos Miljödepartementet bör

bevakas noga, i första hand inom departementet

självt. Utskottet är medvetet om att miljöbalkens

ikraftträdande den 1 januari 1999 kommer att föra

med sig att vissa ärendegrupper som beretts i

Miljödepartementet inte längre skall avgöras av

regeringen.

Några andra frågor av sådan principiell vikt att de

bör tas upp i granskningsbetänkandet har inte

uppmärksammats under denna granskning.

7.4 Vissa förvaltningsärenden

7.4.1 Ärendegrupper från vissa departement

Inom utskottets kansli har gjorts en genomgång av

akterna i fyra slag av regeringsärenden som kommit

in till Regeringskansliet år 1997. Det gäller vissa

vägärenden och ärenden om tillstånd till

luftfartsverksamhet, som handlagts inom

Kommunikationsdepartementet, ärenden enligt

kulturminneslagen (1988:950), som handlagts inom

Kulturdepartementet och vissa ärenden enligt plan-

och bygglagen (1987:10), som handlagts inom

Inrikesdepartementet. Slutligen har en del av

akterna i de ärenden om permutation av stiftelser

som lagts upp under åren 1995-1997 gåtts igenom.

Dessa ärenden har handlagts inom skilda departement.

Förvaltningslagen

Trots att regeringen inte är en

förvaltningsmyndighet i förvaltningslagens mening

har det ansetts viktigt att man även i

regeringsärenden följer de principer som

förvaltningslagen ger uttryck för. Viktiga sådana

principer är offentlighetsprincipen och

kommunikationsprincipen. I förvaltningslagen

behandlas kommunikationsprincipen i 16 och 17 §§ om

parts rätt att få del av uppgifter. Enligt 17 § får

ett ärende inte avgöras utan att den som är sökande,

klagande eller annan part har underrättats om en

uppgift som tillförts ärendet genom någon annan än

honom själv och han fått tillfälle att yttra sig

över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot

enskild. Ärendet får emellertid avgöras utan att så

skett, bl.a. om avgörandet inte går parten emot, om

uppgiften saknar betydelse eller om åtgärderna av

någon annan anledning är uppenbart obehövliga. Andra

skäl för att underlåta kommunikation med part är att

det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra

beslutet i ärendet eller om ärendet inte kan

uppskjutas. Myndigheten bestämmer om underrättelsen

skall ske muntligt, genom vanligt brev, delgivning

eller på annat sätt.

Enligt 15 § skall uppgifter som myndighet får på

annat sätt än genom en handling och som kan ha

betydelse för utgången i ärendet antecknas av

myndigheten, om ärendet avser myndighetsutövning mot

enskild.

Bestämmelser om motivering av beslut finns i 20 §.

Ett beslut som innebär att ett ärende avgörs skall

innehålla de skäl som bestämt utgången, om ärendet

gäller myndighetsutövning mot enskild. Skälen får

dock helt eller delvis utelämnas bl.a. om beslutet

inte går någon part emot eller det är uppenbart

obehövligt att upplysa om skälen eller om ärendet är

brådskande.

Enligt 22 § förvaltningslagen får ett beslut

överklagas av den som beslutet angår, om det har

gått honom emot och beslutet kan överklagas.

Förvaltningslagen uppställer som allmänt krav att

varje ärende där någon enskild är part skall

handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt

utan att säkerheten eftersätts. Vid handläggningen

skall beaktas möjligheten att själv inhämta

upplysningar och yttranden från andra myndigheter om

så behövs. Myndigheten skall sträva efter att

uttrycka sig lättbegripligt. Även på andra sätt

skall myndigheten underlätta för den enskilde att ha

med den att göra.

Resultatet av genomgången av ärendena

Vägärendena

En genomgång har gjorts av 28 av de ärenden angående

vägfrågor som under 1997 har kommit in till

Kommunikationsdepartementet. Ärendena gäller frågor

om indragning eller omläggning av väg eller

indragning från allmänt underhåll av väg. Därutöver

har ärenden granskats som gäller arbetsplaner för

omläggning eller dylika åtgärder i fråga om vägar.

Ärendena har i flertalet fall avsett överklaganden

av Vägverkets beslut. Vägverket har i dessa fall

lämnat över överklagandena till regeringen med eget

yttrande. Dessa yttranden har regelmässigt

kommunicerats med klaganden. Ett par ärenden avser

överklaganden av länsstyrelses beslut.

Under granskningen har några iakttagelser gjorts. I

ett antal fall har kunnat konstateras att relativt

lång tid har förflutit mellan det att överklagandet

har kommit in till departementet och det att

klaganden kommunicerats Vägverkets yttrande. I andra

fall har konstaterats en viss tidsutdräkt mellan det

att skriftväxlingen har avslutats och att regeringen

har fattat beslut i ärendet. I några ärenden har

vidare observerats att klagandena inte har fått ta

del av tjänsteanteckningar som tillförts ärendet.

Därutöver har i ett par fall noterats att

regeringens beslut saknar motivering.

Kommunikationsdepartementet har beretts tillfälle

att lämna synpunkter på de gjorda iakttagelserna,

bilaga 7.4.1.1. Departementet påpekar inledningsvis

att handläggningen av vägärenden är juridiskt och

sakligt komplicerad. Sedan 1997 tillämpas följande

ordning. Ärendet granskas av juristerna på

rättssekretariatet för att kontrollera att inga

formella fel i handläggningen förekommit och att

ärendet skall prövas i sak. Sakprövningen sker sedan

av handläggare med teknisk kunskap på

infrastrukturenheten. Under denna tid sker gemensam

beredning. Sakenheten lägger sedan ett förslag till

beslut som granskas av rättssekretariatet. Därefter

sker föredragning först för expeditionschefen och

statssekreteraren och sedan för föredragande

statsråd. Enligt departementet är det klart att

denna handläggningsordning medför tidsutdräkt.

Som en bakgrundsbeskrivning anges vidare bl.a. att

man erfarit att man ofta behöver kommunicera fler

handlingar än Vägverkets yttrande över

överklagandet. Därför har man från departementets

sida medvetet valt att vänta med kommuniceringen

tills man hunnit bereda ärendet lite längre. På

detta sätt slipper man kommunicera handlingar i

flera omgångar. Departementet påpekar dock att även

om man kommunicerar Vägverkets yttrande så snart

ärendet kommit in och det inte behövs fler

kommuniceringar, erfordras ändå en hel del tid för

att bereda ärendena.

När det gäller iakttagelsen att det har förflutit

relativt lång tid mellan det att ett överklagande

kommit in och det att Vägverkets yttrande har

kommunicerats med den klagande förklarar

departementet det i det flesta fall med att ärendet

inte varit av sådant slag att det prioriteras då hög

arbetsbelastning råder.

Iakttagelser om tidsutdräkt mellan avslutad

skriftväxling och regeringens beslut förklaras i ett

fall med ärendets innehåll i sak, som hade

anknytning till frågan om tunneln genom

Hallandsåsen. I ett par fall har tidsutdräkten

berott på att handläggarna varit sysselsatta med den

vart tionde år återkommande transportpolitiska

propositionen, vilken hade högst prioritet inom

departementet under hösten. Ett fall av tidsutdräkt

förklaras med att ärenden av aktuell art inte har

högsta prioritet vid hög arbetsbelastning. Enligt

departementet har det också visat sig svårt att ta

upp ärenden för regeringsbeslut under semestertid

(juni-september), eftersom ärendena ofta är komplexa

och kräver stora arbetsinsatser av huvudmän,

rättssekretariat och expeditionschefer.

De fall som iakttagits angående att klaganden inte

har fått ta del av tjänsteanteckningar som tillförts

berörda ärenden förklaras i huvudsak med att

anteckningarna inte innehåller nya uppgifter i sak

och därför varit överflödiga.

När det gäller de regeringsbeslut som har noterats

sakna motivering, anför departementet att regeringen

vid sin prövning i sak i aktuella ärenden, som gällt

frågan om avvisning av talan, har gjort samma

bedömning som länsstyrelsen och därvid funnit

länsstyrelsens beslut tillfredsställande motiverat.

Mot denna bakgrund har regeringen funnit det

obehövligt att upplysa om att skälen för regeringens

beslut är desamma som för länsstyrelsens beslut.

Ärendena om luftfartstillstånd

Genomgången har avsett 17 ärenden om tillstånd

enligt luftfartslagen (1957:297) till

luftfartsverksamhet. Akternas innehåll har inte

givit anledning till någon vidare granskning från

formella utgångspunkter.

Kulturminnesärendena

En genomgång har gjorts av 13 avgjorda ärenden i

kulturminnesfrågor. Det är i huvudsak fråga om

överklaganden. Ärendena gäller till övervägande del

fornlämningar. Två ärenden avser överklagande från

ett arkeologiskt konsultföretag angående utseende av

undersökare respektive ersättning för

konserveringskostnader. Fyra av ärendena har

avgjorts med att länsstyrelsens beslut upphävts och

ärendet överlämnats till länsstyrelsen för ny

behandling, vilket innebär att endast

regeringsbeslut och det överklagade beslutet finns

kvar i akterna hos Regeringskansliet.

I samtliga ärenden utom ett har överklagandet

remitterats till Riksantikvarieämbetet. Genomgående

har regeringen gjort samma bedömning som ämbetet.

Dokumentationen när det gäller ärendehanteringen

har i vissa fall inte varit fullt

tillfredsställande. Den dokumentation som finns

visar inte alltid vilken kommunikation som

förekommit i ärendet. Det gäller ärendena Ku97/1312

där det inte finns dokumentation om att yttrande

från länsstyrelsen tillställdes parten, samt

Ku97/51, Ku97/2847 och Ku97/3001, där det inte

dokumenterats att länsstyrelsens yttrande

tillställdes klaganden. I detta sammanhang kan

nämnas att diariet inte tycks innehålla andra

uppgifter om utgående handlingar under

skriftväxlingen än remisser till

Riksantikvarieämbetet.

I ett par ärenden har samtliga klagande inte

behandlats som part. Detta gäller Ku97/63, där fyra

familjemedlemmar var för sig överklagat ett

länsstyrelsebeslut, men endast en av dem tillställts

handlingar som tillförts ärendet. I det fallet

upptogs samtliga familjemedlemmar som klagande i

regeringsbeslutet, vilket inte är fallet med en av

klagandena i ärendet Ku97/51. Denne klagande

tillställdes inte heller genom departementets

försorg handlingarna i ärendet.

När det gäller motiveringarna i regeringsbesluten

visar genomgången inte annat än att skälen utformats

på ett tydligt och lättillgängligt sätt.

Synpunkter på iakttagelserna har inhämtats från

Kulturdepartementet, bilaga 7.4.1.2. Från

departementets sida har framhållits att

kommunikation regelmässigt sker i de aktuella

ärendena. Det medges dock att rutinerna inte varit

helt tillfredsställande när det gäller

dokumentationen av kommuniceringen. Beträffande

frågan om partsställning har från

Kulturdepartementets sida framhållits att samtliga

klagande torde ha fått del av handlingarna i

ärendena, men att det förekommit vissa brister, som

gällde omnämnandet av part i regeringsbeslutet (

Ku97/51) resp. kommuniceringen med samtliga parter i

ärendet (Ku97/63). Från Kulturdepartementets sida

har understrukits att handläggningsrutinerna med

anledning av iakttagelserna omedelbart ändrats.

Plan- och byggärendena

Genomgången har avsett ett slumpmässigt urval om 30

akter i ärenden som gällt överklaganden till

regeringen enligt plan- och bygglagen. Ärendena

gäller frågor om detaljplaner, bygglov,

förhandsbesked och rivningslov.

Under granskningen har några iakttagelser gjorts, i

första hand angående tidsåtgången för handläggningen

i departementet. De iakttagelser som gjorts har

delgivits Inrikesdepartementet, och departementet

har lämnat synpunkter med anledning av dem, bilaga

7.4.1.3.

Såvitt gäller tidsåtgången har departementet

inledningsvis anfört att det inom dess planenhet

handläggs ca 450 förvaltningsärenden per år.

Ärendena bereds normalt av respektive handläggare i

ordning efter när de kommit in. Samtidigt sker en

viss prioritering så att brådskande ärenden tas upp

med förtur. Bl.a. prioriteras detaljplaneärenden och

bland dem sådana som vid genomförandet kan ha

positiva effekter på sysselsättningen.

Beträffande ärendet In97/614/PL, som avsåg bygglov

för ett stall med förråd, har departementet anfört

följande. Ärendet kom in till departementet i

februari 1997. Efter medgivet anstånd kom en

komplettering från klaganden in i april 1997.

Ärendet avgjordes genom regeringsbeslut den 11 juni

1998. Under senare tid har frågan om hästhållning i

anslutning till bostadsbebyggelse varit aktuell i

ett flertal ärenden, varav många också remitterats

till Boverket. Beredningen av dessa ärenden blir

mera omfattande bl.a. med hänsyn till intresset av

att det trots ärendenas olika beskaffenhet ändå sker

en enhetlig behandling av likartade frågor. När det

gäller det aktuella ärendet hade regeringen i ett

tidigare beslut prövat frågan om bygglov på samma

fastighet för en byggnad avsedd för bl.a. tre

hästar. En noggrann analys behövde därför göras av

bl.a. likheter och skillnader mellan de båda

ärendena.

I fråga om ärendet In97/1455/PL, som avsåg en ny

infart till hamnen i Åhus, Kristianstads kommun, har

följande anförts från departementet. Ärendet kom in

till departementet i juni månad 1997. En av de

klagande hade anstånd för komplettering av

överklagandet till den 1 september 1997. Ärendet

avgjordes genom regeringsbeslut den 20 maj 1998

sedan kommunicering skett av en skrivelse från

kommunen. Ärendet tillhör den grupp av ärenden som

normalt prioriteras. De olägenheter som förorsakas

enskilda av ändrad trafikföring är ofta av sådant

slag att de är svårbedömda, vilket kräver en mer

omfattande beredning. I det aktuella ärendet, där

det var flera klagande som berördes på olika sätt av

planen, påverkades handläggningstiden också av att

den handläggare som ursprungligen hade ärendet

lottat på sig slutade på departementet.

Utskottets bedömning

När det gäller granskningen av vägärenden har

utskottet i ett par fall noterat att regeringens

beslut saknar motivering.

Kommunikationsdepartementet har anfört att

regeringen vid sin prövning i sak i aktuella

ärenden, som gällt frågan om avvisning av talan, har

gjort samma bedömning som länsstyrelsen och därvid

funnit länsstyrelsens beslut tillfredsställande

motiverat. Mot denna bakgrund har regeringen funnit

det obehövligt att upplysa om att skälen för

regeringens beslut är desamma som för länsstyrelsens

beslut. Utskottet vill härvid framhålla vikten av

att de krav på motivering av beslut som har kommit

till uttryck i 20 § förvaltningslagen uppfylls också

i regeringsärenden. I enlighet med detta anser

utskottet att det i förevarande fall hade varit mer

tillfredsställande om det av regeringens beslut hade

framgått att regeringen delade länsstyrelsens

bedömning. Granskningen av vägärenden föranleder i

övrigt inget uttalande från utskottets sida.

När det gäller handläggningen av ärendena enligt

kulturminneslagen kan utskottet konstatera att de

smärre brister som förekommit inte inneburit någon

egentlig nackdel för den enskilde klaganden. Från

Kulturdepartementets sida har framhållits att

rutinerna numera förbättrats. Något särskilt

uttalande från utskottets sida är inte påkallat.

I fråga om ärendena enligt plan- och bygglagen

konstaterar utskottet att i vart fall handläggningen

av ärendet om en ny infart till hamnen i Åhus tagit

längre tid än vad som synes ha varit önskvärt,

delvis på grund av organisatoriska förhållanden inom

Inrikesdepartementet. Utskottet finner detta icke

fullt tillfredsställande och utgår från att

departementet vakar över att liknande fall

förebyggs.

7.4.2 Permutationsärenden

Stiftelselagen

Stiftelselagen (1994:1220), som innehåller en

utförlig civilrättslig reglering av

stiftelseinstitutet, trädde i kraft den 1 januari

1996. Bestämmelserna i 6 kap. stiftelselagen, som

gäller ändring m.m. av föreskrifter i ett

stiftelseförordnande, tillämpas dock först från och

med den 1 januari 1997 på stiftelser som har bildats

av eller tillsammans med staten, en kommun, ett

landsting eller en kyrklig kommun.

Enligt stiftelselagen bildas en stiftelse genom att

stiftaren förordnar att han för ett bestämt ändamål

vill skapa en varaktigt bestående, självständig

förmögenhet av egendom som han i enlighet med

förordnandet tillskjuter själv. Stiftelsens

förordnande skall som regel vara skriftligt och

undertecknat av stiftaren eller stiftarna. För att

det skall uppkomma en stiftelse krävs att den för

stiftelsen avsedda egendomen är avskild, vilket

anses vara fallet först om den har tagits om hand av

någon som har åtagit sig att förvalta den i enlighet

med stiftelseförordnandet.

Med stiftelselagens definition av begreppet

stiftelse omfattar den nya lagen i regel inte

stiftelser som för sin verksamhet är beroende av

fortlöpande ekonomiskt stöd. I sådana fall kan man

nämligen inte anse att den avskilda egendomen

varaktigt skall förvaltas av stiftelsen. I en

övergångsbestämmelse till lagen föreskrivs att

anslagsberoende stiftelser som har tillkommit före

lagens ikraftträdande skall omfattas av lagen. Några

nya sådana stiftelser har dock inte kunnat bildas

sedan stiftelselagen trätt i kraft.

Enligt stiftelselagen måste styrelsen eller

förvaltaren ha tillstånd av Kammarkollegiet för att

ändra eller upphäva eller i särskilt fall åsidosätta

föreskrifter i stiftelseförordnandet som avser bl.a.

stiftelsens ändamål och hur stiftelsens förmögenhet

skall vara placerad. Föreskrifterna får ändras,

upphävas eller i särskilt fall åsidosättas endast om

de på grund av ändrade förhållanden inte längre kan

följas eller om de har blivit uppenbart onyttiga

eller uppenbart stridande mot stiftarens avsikter

eller om det finns andra särskilda skäl. Vid ändring

av föreskrifter om stiftelsens ändamål skall så

långt möjligt beaktas vad som kan antas ha varit

stiftarens avsikter.

Om stiftaren i stiftelseförordnandet uttryckligen

har föreskrivit att styrelsen eller förvaltaren utan

tillstånd av myndighet skall få ändra, upphäva eller

åsidosätta särskilt angivna föreskrifter i

stiftelseförordnandet som angår något annat än

stiftelsens ändamål är styrelsen eller förvaltaren

oförhindrad att besluta om ändringen, men

tillsynsmyndigheten måste ges tillfälle att

kontrollera att föreskrifterna inte strider mot en

tvingande bestämmelse i stiftelselagen.

Är det fråga om en stiftelse som bildats av staten,

får regeringen även utan styrelsens eller

förvaltarens samtycke ändra eller upphäva andra

föreskrifter än som avser stiftelsens ändamål.

Permutationslagen

Före ikraftträdandet av stiftelselagen fanns inte

någon civilrättslig lagstiftning om stiftelser i

Sverige. Stiftelsernas förhållanden var emellertid i

vissa avseenden reglerade i lagstiftningen, bl.a.

genom lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser

och permutationslagen (1972:205).

Permutationslagen reglerar förutsättningarna för

ändring, upphävande och undantag i fråga om

stiftelseförordnanden som meddelats av enskilda.

Enligt 1 § permutationslagen kan efter ansökan

bestämmelse ändras eller upphävas eller undantag

medges om bestämmelse som meddelats i gåvobrev,

testamente eller stiftelseförordnande eller liknande

handling inte kan iakttas eller om bestämmelsen

blivit uppenbart onyttig eller uppenbart stridande

mot stiftarens avsikter (permutation). Avser

permutation ändring av ändamålet skall det nya

ändamålet så nära som möjligt motsvara det

ursprungliga. Frågan om permutation prövas i

huvudsak av Kammarkollegiet. Om permutationsärendet

gäller ändrad ändamålsbestämning för egendom av mera

betydande värde eller om det i ärendet uppkommer

fråga av särskild vikt från allmän synpunkt skall

kollegiet med eget yttrande överlämna ärendet till

Konungen för avgörande.

Permutationslagen gäller inte ärenden för vilka 6

kap. stiftelselagen är tillämplig, vilket innebär

att permutationslagen numera i mycket begränsad

utsträckning är tillämplig på stiftelseförordnanden.

Om det brister i någon av förutsättningarna för vad

som enligt stiftelselagen konstituerar en stiftelse,

skall permutation däremot ske enligt

permutationslagens bestämmelser. Det kan t.ex. vara

fråga om villkor i gåvobrev eller testamente.

Före permutationslagens tillkomst prövades alla

ärenden om permutation av regeringen. Fram till den

1 januari 1997 ankom det på regeringen att pröva

permutationer i fråga om stiftelser som bildats av

staten, en kommun eller annat offentligrättsligt

subjekt.

När det gällde frågan om vilka krav som ställdes i

formellt hänseende var rättsläget oklart. Så mycket

var dock klart att frågan om permutation kunde tas

upp på ansökan. Behöriga att ansöka om permutation

torde i vart fall ha varit styrelsen och stiftaren.

Om ärendet aktualiserades av annan än stiftelsens

styrelse torde ha funnits en skyldighet att bereda

styrelsen tillfälle att yttra sig i ärendet.

Stiftelser bildade av staten eller en kommun med

allmänna medel torde i åtskilliga hänseenden ha

varit underkastade andra regler än sådana som

bildats av enskilda personer. Frågor kring dessa

stiftelser har dessutom en stark anknytning till den

offentliga rättens principer. Den rättsliga grunden

för regeringens permutationsrätt har betecknats som

en konstitutionell sedvanerätt med anknytning till

området för allmän civillag. När det gäller

kommunaliserade ändamål hade i åtskilliga

permutationsfall uttalats den principen att ett

stiftelseförordnande som fullföljer ett visst

ändamål bör ändras sedan det blivit ett åliggande

för kommun (landsting, församling) att med

skattemedel tillgodose ändamålet.

Offentligrättsligt bildade stiftelser

Riksdagen godkände hösten 1995 ett förslag från

regeringen om formerna för verksamhet som är

beroende av statligt stöd (prop. 1995/96:61).

Beslutet innebär att när staten tillsammans med

annan part engagerar sig i en verksamhet som är

beroende av statligt stöd, skall det ske genom

aktiebolag eller en ideell förening. Enligt

regeringens uppfattning fyllde dessa

verksamhetsformer även de behov som kommuner och

landsting har av privaträttsliga former för denna

typ av verksamhet. Under riksdagsbehandlingen av

förslaget till stiftelselag uttalade lagutskottets

majoritet (1993/94:LU12 s. 21 f) att det inte fanns

något principiellt skäl för att möjligheten till

godtyckliga ändringar m.m. av stiftelseförordnanden

borde vara mindre restriktiv i fråga om stiftelser

som är bildade av kommun än för andra stiftelser. I

prop. 1996/97:22 Statliga stiftelser (s. 42)

framhöll regeringen att behovet av särskilda

permutationsbestämmelser som rör

förvaltningsföreskrifter för kommunala stiftelser

inte var särskilt trängande. Regeringen hänvisade

också till den kritik Lagrådet framfört mot en

särbehandling av offentligrättsligt bildade

stiftelser.

Under en övergångstid från stiftelselagens

ikraftträdande den 1 januari 1996 fram till den 1

januari 1997 gällde inte stiftelselagens

bestämmelser om ändring av föreskrifter i

stiftelseförordnanden eller permutationslagen för

stiftelser som bildats av eller tillsammans med

staten, en kommun, ett landsting eller en kyrklig

kommun. Under år 1996 avgjordes inom

Regeringskansliet ett stort antal ärenden om

upplösning av kommunala bostadsstiftelser, vars

verksamhet i stor utsträckning tycks ha övertagits

av kommunala bolag. De ansökningar som regeringen

inte hann ta ställning till före årsskiftet 1996/97

överlämnades till Kammarkollegiet.

Tidigare granskning

Våren 1998 granskade utskottet regeringens beslut i

fråga om permutation av Stiftelsen

Bostadskooperationens Garantifond (bet.1997/98:KU25,

s.55 f.). Utskottet redovisade därvid bl.a. vissa

uttalanden i förarbetena till permutationslagen och

viss statistik över permutationsärenden. Utskottet

framhöll att den granskning som ankommer på

utskottet i första hand borde inriktas mot ärendenas

formella sidor och mot handläggningsfrågor.

Materiella frågor borde endast tas upp om ett

relevant fel uppmärksammas eller om regeringen

handlat i strid mot riksdagens beslut eller

önskemål. Utifrån dessa förutsättningar fann

utskottet inte anledning att rikta kritik mot

handläggningen av ärendet. Ärendet hade handlagts

enligt rådande bestämmelser och regeringen hade inte

överskridit sina befogenheter. Utskottet bedömde att

det fanns anledning att vid framtida granskningar

återkomma till en generell granskning av regeringens

handläggning av permutationsärenden.

Utskottets genomgång

Inom utskottets kansli har gjorts en genomgång av

större delen av de permutationsärenden som

regeringen avgjort under åren 1995-1998, bilaga

7.4.2.1. Syftet med genomgången har varit att

undersöka handläggningen av ärendena från formellt

förvaltningsmässiga utgångspunkter.

Den största mängden permutationsärenden gällde

upplösning av kommunala bostadsstiftelser. Dessa

handlades först i Näringsdepartementet och efter den

1 juli 1996 hos Inrikesdepartementet. Endast en

mindre del av akterna i dessa

bostadsstiftelseärenden har kunnat gås igenom. När

det gäller övriga permutationsärenden har flertalet

akter gåtts igenom.

Inom flertalet departement handlades få eller inga

permutationsärenden. Förutom inom

Näringsdepartementet och senare Inrikesdepartementet

handlades en större mängd permutationsärenden inom

Socialdepartementet, Utbildningsdepartementet och

Kulturdepartementet.

Genomgången har visat att handläggningstiden många

gånger, särskilt inom Utbildningsdepartementet,

varit förhållandevis lång. Det kan dock konstateras

att denna typ av ärende ofta är av komplicerad

beskaffenhet. Till detta kommer att ärendena

handläggs inom flera skilda departement vilket

innebär att man i de flesta departement

förhållandevis sällan kommer i kontakt med

stiftelserättsliga frågor.

Genomgången visar vidare att tillämpningen av

stiftelselagen också på offentligrättsligt bildade

stiftelser efter den 1 januari 1997 förde med sig

att regeringen - i motsats till tidigare - inte

längre ansåg sig kunna besluta om upplösning av

stiftelse.

Rutinerna när det gäller att inhämta yttrande från

Kammarkollegiet, där det finns stiftelserättslig

expertis, har inte varit enhetlig. Bakgrunden till

att sådana yttranden tidigare inte inhämtats är det

förhållandet att regeringens prövning i många fall

gällde permutationer av offentligrättsligt bildade

stiftelser. I fråga om dessa gällde under en stor

del av den aktuella tiden inte permutationslagens

eller stiftelselagens regler. Stiftelser bildade av

staten eller en kommun med allmänna medel torde i

åtskilliga hänseenden ha varit underkastade andra

regler än sådana som bildats av enskilda personer.

Med anledning av de iakttagelser som gjorts under

genomgången av ärendena ställde utskottet vissa

frågor till Regeringskansliet. Utskottet begärde

uppgifter om orsakerna till handläggningstidens

längd i vissa ärenden, övervägandena bakom att

yttranden från Kammarkollegiet inte inhämtats samt

inställningen till prövning av andrahandsyrkanden

som inte först prövats i underinstans.

Regeringskansliets svar framgår av bilaga 7.4.2.2.

När det gäller frågan om handläggningstidernas längd

har hänvisats till ärendenas komplicerade

beskaffenhet och beträffande ärendena om kommunala

bostadsstiftelser att ansökningarna behövde

kompletteras.

När det gäller frågan om inhämtande av yttrande

från Kammarkollegiet har hänvisats till att det i

Finans-, Närings- och handels- respektive

Inrikesdepartementet inte fanns rutinen att

regelmässigt inhämta sådana yttranden och till att

Kammarkollegiet före stiftelselagens tillkomst inte

hanterade frågor om övergång från kommunala

stiftelser till annan organisationsform.

Beträffande frågan om prövning av

andrahandsyrkanden har framhållits att yrkandena kan

sägas ha inrymts inom eller utgjort en begränsning

av det ursprungliga yrkandet. Eftersom det i dessa

ärenden bedömdes som klart att grund förelåg för en

mer begränsad permutation i överensstämmelse med den

praxis Kammarkollegiet självt redovisat, fann

regeringen det onödigt att återförvisa ärendena i

denna del. En sådan åtgärd skulle ha inneburit

ytterligare tidsutdräkt.

Utskottets bedömning

Utskottet kan konstatera att handläggningstiderna i

permutationsärendena många gånger varit ganska

långa. Det rör sig ofta om handläggningstider på

bortåt ett år. Det kan emellertid inte bortses från

att ärendena ofta är av komplicerad beskaffenhet.

När det gäller ärenden om kommunala

bostadsstiftelser har det dessutom varit nödvändigt

att avvakta kompletteringar. Emellertid kan det

knappast anses rimligt att vissa ärenden hos

Utbildningsdepartementet, som efter ikraftträdandet

av vissa bestämmelser den 1 januari 1997 skulle

handläggas av Kammarkollegiet, inte överlämnades dit

förrän i november 1997. Anmärkas kan att sådana

överlämnanden skett mycket tidigare inom andra

departement. Över huvud taget kan beträffande

Utbildningsdepartementets ärenden konstateras att

handläggningstiden med få undantag förefaller ha

varit alltför lång. Det gäller framför allt de

ärenden som kom in under 1996 och ännu inte

avgjorts, nämligen U96/2424, U96/3275 och U96/3929,

men också U96/2484 som inte avgjordes förrän den 22

oktober 1998 trots att det kom in i juli 1996 och

förefaller ha varit färdigkommunicerat i maj 1997.

Anmärkas kan att ärendet U96/3275 förkommit. När det

gäller ärendet U96/4041, som avgjordes i september

1998, tycks ingen åtgärd enligt vad som framgår av

diariet ha förekommit i ärendet mellan den 2

december 1996 och den 14 november 1997, då en

förfrågan inkom från Kammarkollegiet, vars beslut

överklagats. Också i andra ärenden tycks enligt vad

som framgår av diariet lång tid ha förflutit utan

att åtgärd vidtagits i ärendena.

Från Utbildningsdepartementets sida har framhållits

att departementet avser att i möjligaste mån korta

handläggningstiderna. Utskottet vill understryka

behovet av att så sker. Det är allmänt sett

angeläget att handläggningstiderna i

permutationsärenden inte blir alltför långa.

Ärendenas karaktär kan många gånger vara sådan att

ett avgörande har stor betydelse för den enskilde.

Av ett ärende från Socialdepartementet (S96/1494)

framgår att en väntetid på närmare åtta månader

upplevts som alltför lång. Sedan klaganden yttrat

sig över en handling i juni 1996 och andra åtgärder

inte förefaller ha vidtagits i ärendet, begärde

klaganden i slutet av februari 1997 ett

ställningstagande. Ärendet avgjordes den 7 maj 1997.

Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen skall vid

behandlingen av regeringsärenden behövliga

upplysningar och yttranden inhämtas från berörda

myndigheter. Från Inrikesdepartementets sida har

framhållits att bedömningen av behovet av att

inhämta yttrande i ett förvaltningsärende normalt

görs från fall till fall. När det gäller

permutationsärenden som handlades i Finans-,

Närings- och handels- respektive

Inrikesdepartementet fanns inte någon rutin som

innebar att yttrande från Kammarkollegiet

regelmässigt skulle inhämtas. Kammarkollegiet hade

inte före stiftelselagens tillkomst att hantera

sådana frågor om övergång till annan

organisationsform som var aktuella i de berörda

ärendena.

I efterhand kan konstateras att Kammarkollegiets

bedömning av stiftelserättsliga principer skulle ha

kunnat tillföra ärendena om kommunala stiftelser ett

värdefullt beslutsunderlag. Som framhållits från

Inrikesdepartementets sida låg dock permutationer i

fråga om offentligrättsligt bildade stiftelser och

frågan om deras övergång till annan

organisationsform utanför ramen för de

permutationsärenden som Kammarkollegiet då

hanterade. Regeringens permutationsbeslut i fråga om

sådana stiftelser var inte författningsreglerade och

således i flera avseenden underkastade andra regler

än de som gällde för stiftelser bildade av enskilda

personer. Utskottet vill rent allmänt framhålla

vikten av att behövliga upplysningar och yttranden

från berörda myndigheter inhämtas.

Ramen för en prövning av ett överklagande bestäms i

princip av det överklagade beslutet och i

överklagandet får inte väckas nya frågor som inte

varit föremål för den beslutandet myndighetens

behandling. Klaganden får i princip i överklagandet

inte framställa yrkanden som han inte redan har

framfört hos den beslutande myndigheten. Om en fråga

väckts i fel ordning skall det inte tas upp till

prövning. Från Inrikesdepartementets sida har dock

framhållits att de andrahandsyrkanden som regeringen

prövat i några ärenden om kommunala stiftelser kan

sägas ha inrymts i eller utgjort en begränsning av

det ursprungliga yrkandet och att det i enlighet med

den praxis som Kammarkollegiet självt redovisat

fanns en klar grund för permutation. Granskningen i

denna ger inte anledning till något särskilt

uttalande från utskottets sida.

I detta sammanhang kan slutligen nämnas att det

under genomgången av regeringsprotokollen för år

1997 har uppmärksammats att regeringen fattat beslut

i ett ärende om ändring av stiftelseförordnande,

bl.a. beträffande stiftelsens ändamål. Det kan

finnas anledning för utskottet att återkomma till

detta ärende vid ett senare granskningstillfälle.

Utskottet

Hemställan

Utskottets anmälan

Resultatet av den i det föregående redovisade

granskningen av statsrådens tjänsteutövning och

regeringsärendenas handläggning samt av regeringens

skrivelse 1997/98:75 med redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser till

regeringen m.m. får utskottet härmed för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 15 december 1998

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel (m), Göran

Magnusson (s), Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson

(kd), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Inger

René (m), Kerstin Kristiansson (s), Tommy Waidelich

(s), Mats Einarsson (v), Björn von der Esch (kd),

Nils Fredrik Aurelius (m), Per Lager (mp), Åsa

Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp), Kenth

Högström (s) och Pär-Axel Sahlberg (s).

Särskilt yttrande

Jävsfrågor när departementstjänstemän har

styrelseuppdrag

Per Unckel (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m),

Nils Fredrik Aurelius (m) och Helena Bargholtz (fp)

anför:

I sin granskning av huruvida jäv kan sägas föreligga

när departementstjänstemän samtidigt innehar

styrelseuppdrag i statliga bolag framhåller

utskottet behovet av en klarare ordning än den som

för närvarande tillämpas. Vi välkomnar detta

uttalande.

Vi vill härutöver framhålla följande:

Varje lösning där staten uppträder i olika roller -

myndighetsutövare och ägare - riskerar att skapa

oklarhet. Risk föreligger alltid att statens bolag

gynnas på andras bekostnad eller i vart fall att

misstankar om att så sker väcks.

Detta illustrerar enligt vår mening det olämpliga i

att staten äger företag. Eget ägande gör det svårare

att med oväld utöva den statliga huvudrollen,

nämligen myndighetsutövningen.

Svårigheterna blir än större om staten i de egna

bolagen låter sig företrädas av departementens

tjänstemän snarare än av personer som står fria från

Regeringskansliets myndighetsutövning.

Regeringens sammansättning

Fr.o.m. den 7 oktober hade regeringen således

följande sammansättning:

Statsminister Göran Persson

Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén

Justitieminister Laila Freivalds

Statsråd Britta Lejon

Utrikesminister Anna Lindh

Statsråd Pierre Schori

Statsråd Leif Pagrotsky

Försvarsminister Björn von Sydow

Socialminister Anders Sundström

Statsråd Maj-Inger Klingvall

Finansminister Erik Åsbrink

Statsråd Lars Engqvist (t.o.m. 981231

även chef för

Inrikesdepartementet)

Utbildningsminister Thomas Östros

Statsråd Ingegerd Wärnersson

Jordbruksminister Margareta Winberg

Kulturminister Marita Ulvskog

Statsråd Ulrica Messing

Miljöminister Kjell Larsson

Näringsminister Björn Rosengren (t.o.m. 981231

även chef

för Kommunikations-, Arbetsmarknads-

samt Närings- och handels-departementen)

Statsråd Mona Sahlin

Finansutskottets yttrande

1998/99:FiU1y

Regeringens behandling av

riksdagens skrivelser (skr.

1997/98:75)

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har den 9 juni 1998 beslutat

att bereda samtliga utskott tillfälle att - i de

delar som har samband med respektive utskotts

beredningsområde - yttra sig över regeringens

skrivelse 1997/98:75 med redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser till

regeringen.

Utskottet

1998 års redogörelse omfattar regeringsbeslut under

tiden den 1 juli 1996- 31 december 1997. Närmast

föregående redogörelse lämnades hösten 1996 och

avsåg tiden den 1 juli 1995-30 juni 1996. Periodens

omfattning är bl.a. en anpassning till att det

statliga budgetåret numera avser kalenderåret.

Sammanlagt 39 skrivelser redovisas i årets

redogörelse inom finansutskottets ansvarsområde.

Åren 1994, 1995 och 1996 behandlades respektive 43,

43 och 31 skrivelser i motsvarande redogörelser som

vid dessa tillfällen omfattade tolv månader. Det bör

samtidigt noteras att finansutskottet i sina

betänkanden enligt den nya budgetordningen numera

t.ex. behandlar samtliga ärenden som ingår i

tilläggsbudgeten. Vissa skrivelser omfattar bl.a. av

detta skäl ett stort antal moment. Av skrivelserna

är åtta äldre än två år och fyra äldre än tre år. Av

dessa senare fyra redovisas tre som slutbehandlade.

Det äldsta icke slutbehandlade ärendet härrör därmed

från riksmötet 1994/95.

Finansutskottets granskning har i första hand

avsett tillkännagivandena till regeringen samt

regleringsbreven för budgetåret 1998. Utskottets

allmänna bedömning är att riksdagens beslut inom

utskottets ansvarsområde i allt väsentligt

fullföljts på det sätt som riksdagen avsåg vid

beslutstillfället. Utskottet vill därutöver

kommentera regeringens redovisning på några

punkter.

Allmänhetens bankombudsman (punkt Fi 5. mom. 4)

Detta tillkännagivande från hösten 1993 initierades

av näringsutskottet. Regeringen anger i skrivelsen

att frågan om en ombudsman för bankfrågor kommer att

behandlas i samband med en översyn av

konsumentfrågor på det finansiella området.

Finansutskottet konstaterar för sin del att

riksdagens beställning ännu efter fem år inte är

tillgodosedd. Enligt uppgift från

Finansdepartementet kommer en intern promemoria i

ärendet att upprättas under hösten 1998.

Begränsad uppräkning av basbeloppet (punkt Fi 9.

mom. 44)

Efter initiativ av socialförsäkringsutskottet beslöt

riksdagen hösten 1994 om ett tillkännagivande när

det gäller en begränsad uppräkning av basbeloppet.

Det skedde i samband med behandlingen av proposition

1994/95:25 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder

(bet 1994/95:FiU1, rskr 1994/95:145).

Finansutskottet ansåg därvid att regeringen borde

göra en djupare analys av effekterna för olika

samhällsområden av förändringarna av

basbeloppsberäkningen.

Regeringen anmäler i sin redogörelse - som är

daterad den 29 april 1998 - att ett uppdrag att

genomföra en undersökning av vilka effekter den

begränsade basbeloppsuppräkningen har i olika

privaträttsliga sammanhang beräknas kunna redovisas

för riksdagen under riksmötet 1997/98.

Finansutskottet kan konstatera att någon sådan

redovisning ännu inte har gjorts. Utskottet har

emellertid erfarit att diskussioner pågår mellan

socialförsäkringsutskottet och Socialdepartementet

om former och tidpunkt för en återrapportering till

riksdagen.

Lokaliseringen av AB Svenska Spel (punkt Fi 17. mom.

2)

I samband med beredningen av frågan om

sammanslagning av Svenska Penninglotteriet AB och AB

Tipstjänst våren 1996 gjordes ett tillkännagivande

om lokaliseringen av det nya bolaget liksom om

fördelningen av uppgifter i det nya bolaget mellan

Visby och Sundbyberg.

I regeringens föregående redogörelse (1996/97:15)

redovisades denna punkt som slutbehandlad med

hänvisning till att det nya bolaget enligt

bolagsordningen skall ha sitt säte i Visby. I

finansutskottets yttrande (1996/97:FiU1y) till

konstitutionsutskottet över redogörelsen anförde

utskottet att det inte framgick hur regeringen i

övrigt skall efterkomma riksdagens uttalande.

Finansutskottet utgick från att en sådan redovisning

skulle komma att redovisas i nästkommande

redogörelse från regeringen.

Utskottet noterar att regeringen i den nu aktuella

redogörelsen framhåller att den numera för en

systematisk dialog i viktiga frågor med företrädare

för AB Svenska Spel. Ett väsentligt syfte med denna

dialog är, heter det, att säkerställa att de

uttalanden som riksdagen gjort avseende Svenska Spel

efterlevs.

Utvecklingen inom den kommunala sektorn (punkt Fi

25. mom. 1)

Av redogörelsen framgår att regeringen den 27

november 1997 beslutade att lägga riksdagens

skrivelse 1996/97:17 till handlingarna.

Utskottet vill påpeka att den här aktuella

riksdagsskrivelsen gällde betänkande 1996/97:FiU7. I

detta betänkande behandlade utskottet regeringens

skrivelse 1995/96:194 om utvecklingen inom den

kommunala sektorn samt ett antal motioner med

anledning av denna. Utskottet konstaterar att

riksdagen den 23 oktober 1996 beslöt att lägga

regeringens skrivelse till handlingarna. Det får

enligt utskottet anses mindre tillfredsställande att

det tog drygt ett år att effektuera ett beslut av

denna karaktär.

Stockholm den 12 november 1998

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

I beslutet har deltagit: Jan

Bergqvist (s), Bengt Silfverstrand

(s), Lisbet Calner (s), Johan

Lönnroth (v), Lennart Hedquist (m),

Sonia Karlsson (s), Fredrik

Reinfeldt (m), Carin Lundberg (s),

Sven-Erik Österberg (s), Siv Holma

(v), Per Landgren (kd), Anna

Åkerhielm (m), Peter Eriksson (mp),

Lena Ek (c), Lars Leijonborg (fp),

Bo Lundgren (m) och Stefan Attefall

(kd).

Skatteutskottets yttrande

1998/99:SkU3y

Behandlingen av riksdagens

skrivelser till regeringen

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har berett övriga utskott

tillfälle att yttra sig över regeringens skrivelse

1997/98:75 med redogörelse för behandlingen av riks-

dagens skrivelser till regeringen. Med anledning

härav får skatteutskottet anföra följande.

Finansdepartementets ärende 1 (s. 92) gäller ett

tillkännagivande till regeringen om införande av en

avdragsrätt vid arvsbeskattningen för kostnader för

vård och skötsel av gravplats. Med anledning av

detta ärende påpekade utskottet redan förra året att

detta tillkännagivande beslutades av riksdagen redan

år 1989 efter förslag av skatteutskottet (rskr.

1988/89:158; bet. 1988/89:SkU22 mom. 22). Med tanke

på den långa tid som förflutit sedan det

ifrågavarande tillkännagivandet gjordes och att

skatteutskottet enigt stod bakom uttalandet när det

beslutades av riksdagen anser utskottet att det är

anmärkningsvärt att ingen av de regeringar som

regerat landet sedan dess har vidtagit någon som

helst åtgärd med avseende på denna fråga. Utskottet

utgår ifrån att regeringen presenterar en lösning

senast i samband med kommande förslag till ny arvs-

och gåvoskattelagstiftning som enligt redogörelsen

kommer att läggas fram för riksdagen under år 1999.

I övrigt föranleder regeringens redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser till

regeringen - såvitt avser de ärenden som har beretts

av skatteutskottet - inga vidare kommentarer från

utskottets sida.

Stockholm den 10 november 1998

På skatteutskottets vägnar

Arne Kjörnsberg

I beslutet har deltagit: Arne Kjörnsberg (s),

Lisbeth Staaf-Igelström (s), Per Rosengren (v),

Holger Gustafsson (kd), Carl Erik Hedlund (m), Ulla

Wester (s), Lena Sandlin (s), Marie Engström (v),

Helena Höij (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m),

Yvonne Ruwaida (mp), Johan Pehrson (fp), Lars U

Granberg (s), Catharina Hagen (m), Per-Olof Svensson

(s) och Agne Hansson (c).

Avvikande mening

Carl Erik Hedlund (m), Marietta de Pourbaix-Lundin

(m), Catharina Hagen (m), Holger Gustafsson (kd),

Helena Höij (kd), Agne Hansson (c) och Johan Pehrson

(fp) anför följande:

Upprinnelsen till ärende Fi 51 om yrkesfiskare (s.

106) var en rad motioner som hade väckts under den

allmänna motionstiden 1996 om yrkesfiskarnas

ekonomiska villkor i förhållande till yrkesfiskarna

i våra konkurrentländer och möjligheten att införa

ett s.k. yrkesfiskaravdrag efter förebild från

Danmark. På förslag av skatteutskottet, som var

enigt, beslutade riksdagen i december 1996 att göra

ett tillkännagivande om att regeringen borde

återkomma till riksdagen med förslag som tillgodosåg

motionärernas krav på konkurrensneutralitet (bet.

1996/97:SkU13 mom. 11). Till saken hör att

skatteutskottet redan tidigare uttalat att de

speciella problem som råder för yrkesfiskarna borde

uppmärksammas i lämpligt sammanhang.

Mot den bakgrunden är vi förvånade

över att regeringen inte direkt

lade fram ett förslag om

yrkesfiskaravdrag eftersom en

förebild finns och en sådan lösning

inte torde vålla några nämnvärda

tekniska svårigheter. Att

regeringen i stället valde att

tillsätta en utredning - och dröjde

ända till december 1997, alltså

nästan ett år, med att utfärda

direktiv och tillkalla utredare -

är enligt vår mening

anmärkningsvärt och tyder på att

regeringen har alltför mycket

underskattat vikten av att ta bort

den rådande konkurrensnackdelen för

våra svenska yrkesfiskare. Vi anser

att regeringen nu skyndsamt bör

lägga fram ett förslag, åtminstone

som en provisorisk åtgärd. Vi anser

också att konstitutionsutskottet

bör påtala regeringens oskickliga

hantering av detta ärende.

Kulturutskottets yttrande

1998/99:KrU1y

Redogörelse för behandlingen av

riksdagens skrivelser till

regeringen

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har beslutat att bereda

kulturutskottet tillfälle att yttra sig över

regeringens skrivelse 1997/98:75 Redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser till

regeringen i de delar som har samband med

kulturutskottets beredningsområde.

Utskottet

Regeringens nu aktuella redovisning av beslut med

anledning av riksdagens skrivelser till regeringen

omfattar regeringsbeslut under en 18-månaders-

period, nämligen den 1 juli 1996-den 31 december

1997. Detta innebär att regeringsbesluten under

perioden bl.a. rör riksdagsskrivelser om riksdagens

beslut om medelsanvisning m.m. för två budgetår,

nämligen åren 1997 och 1998.

Regeringens redovisning inom kulturutskottets

verksamhetsområde avser 21 riksdagsskrivelser. Den

äldsta skrivelsen, från riksmötet 1986/87, redovisas

som ännu ej slutbehandlad den 31 december 1997 och

avser vissa frågor om fritidsbåtar. Sådana frågor

handläggs numera av trafikutskottet. Regeringen

anger att av övriga 20 riksdagsskrivelser var sex

skrivelser ännu inte slutbehandlade den 31 december

1997.

Riksdagens skrivelse 1996/97:129 handlar om

kulturpolitiken och om anslag m.m. inom

utgiftsområde 17 för budgetåret 1997 (prop.

1996/97:1 och prop. 1996/97:3, bet. 1996/97:KrU1).

Riksdagen beslutade den 19 december 1996 att 1974

års kulturpolitiska mål skulle ersättas med sju nya

mål för den nationella kulturpolitiken. Regeringen

redovisar att de nya målen ställdes upp i

regleringsbrev för berörda myndigheter inom

kulturområdet redan den 20 december 1996. Regeringen

redovisar vidare att Statens kulturråd ett halvår

senare, den 19 juni 1997, fick i uppdrag att sprida

information om de nya kulturpolitiska målen till

övriga statliga myndigheter och statliga

institutioner som inte har direkta kulturpolitiska

uppgifter samt till Svenska Kommunförbundet och

Landstingsförbundet. Utskottet har uppmärksammat att

Kungl. Maj:ts cirkulär (1974:450) som avsåg de gamla

kulturpolitiska målen upphävdes efter ytterligare

två månader, nämligen den 15 augusti 1997. Om mål

för den statliga politiken inom en samhällssektor,

såsom kultursektorn, skall få den genomslagskraft

som avsetts och, i detta fall, kunna bidra till att

ge kulturpolitiken styrka inom hela den statliga

förvaltningen och i samhället i övrigt är det

angeläget att informationen om målen går ut i så

nära anslutning som möjligt till riksdagsbeslutet i

frågan och att äldre bestämmelser skyndsamt upphävs.

Riksdagen beslutade den 19 december 1996 även att

utvidga regeringens allmänna bemyndigande att lämna

statliga utställningsgarantier. Förslaget innebar i

huvudsak

- att garantierna inte längre enbart skulle avse lån

av föremål i utländsk ägo till de statliga

museerna,

-

- att kretsen av utställningsarrangörer som kan

erhålla garanti skulle utvidgas till att gälla

samtliga icke kommersiella utställningsarrangörer

och

-

- att garantierna även skulle kunna omfatta föremål

i svensk ägo.

-

Förordningen (1998:200) om statliga

utställningsgarantier utfärdades av regeringen den

23 april 1998, dvs. cirka ett år och fyra månader

efter riksdagens beslut i frågan.

Kulturutskottet är medvetet om att det kan finnas

omständigheter som motiverar det förhållandevis

långa dröjsmålet innan regeringen utfärdade den

aktuella förordningen. Det bör emellertid framhållas

att tidsutdräkten kan ha vållat problem för vissa

utställningsanordnare som haft anledning att för-

vänta sig en snabbare beredning av ärendet inom

Regeringskansliet och att det därför är önskvärt att

regeringen har som en allmän princip att skyndsamt

promulgera riksdagens beslut.

Utskottet anser emellertid inte att det finns någon

anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd i

dessa två frågor.

Vid behandlingen av regeringens förslag i

kulturpropositionen (prop. 1996/97:3, bet.

1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129) rörande en

bibliotekslag beslutade kulturutskottet att - med

vissa ändringar - föreslå riksdagen att anta lagen.

Utskottet har vid sin genomgång av regeringens

behandling av riksdagsskrivelse 1996/97:129 granskat

bibliotekslagen (1996:1596) och därvid funnit att

lagens 7 § i ett avseende skiljer sig från lydelsen

av den av kulturutskottet föreslagna och av

riksdagen antagna lagen. En jämförande undersökning

av den aktuella paragrafen så som den formulerats i

kulturutskottets betänkande 1996/97:KrU1 bil. 3 och

den i Svensk författningssamling utgivna lagen visar

att orden "ansvarar för" i 7 § första, andra och

tredje stycket i kulturutskottets betänkande ändrats

till "svarar för" i den av regeringen utfärdade

lagen.

Då förhållandet påpekades för Kulturdepartementet

framkom det att frågan under våren 1998

aktualiserats av studerande vid Bibliotekshögskolan

i Borås. Dessa hade av en tjänsteman vid

departementet i ett brevsvar fått förklaringen att

de båda "uttrycken ansvara för och svara för är

synonymer vilket innebär att lagparagrafens innehåll

inte förändrats". Vidare anfördes i brevsvaret att

Regeringskansliet har en ambition att skriva

propositioner, lagar och förordningar m.m. på enkel

svenska samt att Regeringskansliet - då regeringen

slutligen skulle utfärda lagen - bedömde att

uttrycket svarar för var den lämpligaste

formuleringen språkligt sett.

Utskottet har därefter inhämtat att ovan nämnda

studerande i en skrivelse till

konstitutionsutskottet frågat "om det är möjligt att

departementet kan göra en sådan ändring efter det

att riksdagen hade stiftat formuleringen

´ansvarar´". Konstitutionsutskottets kansli har i en

skrivelse meddelat att svaret på deras fråga är

otvetydigt nej samt att det enligt 1 kap. 4 §

regeringsformen (RF) är riksdagen som stiftar lag.

Vidare anförs i kansliets skrivelse:

Vidare framgår av 8 kap. 19 § RF att beslutad lag

skall utfärdas (genom beslut om promulgation) av

regeringen utan dröjsmål. Inom ramen för den

lagprövningsrätt, som tillkommer regeringen och

andra myndigheter, har regeringen rätt och

skyldighet att vägra utfärda en lag som tillkommit i

uppenbart grundlagsstridig ordning. Detsamma gäller

lag som till sitt innehåll uppenbart strider mot

grundlag. Någon annan möjlighet för regeringen att

vägra utfärda den av riksdagen stiftade lagen, genom

att t.ex. ändra en formulering, finns inte. Om

regeringen vill göra ändringar i den beslutade lagen

får regeringen lämna förslag om detta i en

proposition till riksdagen.

Det kan tilläggas att Statsrådsberedningen i PM

1988:5 angett hur rättelse av fel i Svensk

författningssamling (SFS) efter tryckningen skall

göras. Bl.a. framgår av PM:n att alla mindre fel,

även obetydliga, skall rättas i den bundna upplagan.

Detta gäller självklart inte om felet finns i

riksdagens beslut. Sådana fel kan Regeringskansliet

inte rätta till.

- - -

I den bundna upplagan av SFS korrigeras de genom

rättelseblad rättade felen samt vissa smärre

korrekturfel som förekommit i lösnummerupplagan

direkt i författningarna. Några rättelseblad

förekommer därför inte i den bundna upplagan.

Tryckningen av den bundna upplagan påbörjas

tidigast i maj månad utgivningsåret och pågår t.o.m.

februari månad året därefter. Fram t.o.m. maj månad

är det således möjligt att rätta de författningar

som kommit ut under månaderna januari-april. För de

författningar som kommer ut efter de nämnda

månaderna har man tre månader från utkomstdagen av

den löpande upplagan på sig att göra en rättelse.

Sedan tryckningen av den bundna upplagan påbörjats

är det således inte möjligt att rätta genom

rättelseblad.

I sin bedömning i denna del av granskningen har

kulturutskottet funnit att redan det förhållandet

att den aktuella lagparagrafen fick en annan

formulering i den av regeringen utfärdade lagen än

riksdagen beslutat om är beklagligt. Då det gäller

den förklaring av det inträffade som lämnats av

Kulturdepartementet, är den enligt utskottets

uppfattning anmärkningsvärd och tyder på vissa

bristande kunskaper om grundläggande

konstitutionella regler.

Utöver denna principiella invändning vill utskottet

i sammanhanget även tillägga att utskottet inte är

av den uppfattningen att uttrycken "svara för" och

"ansvara för" är synonyma. Av

författningskommentaren i kulturpropositionen

framgår att paragrafen är avsedd att fastslå an-

svarsfördelningen mellan stat, landsting och

kommuner (prop. 1996/97:3 s. 208). Med det synsätt

som kulturutskottet har då det gäller innebörden i

de olika uttrycken anser utskottet att det finns en

stor risk att den som enbart läser den tryckta lagen

och inte går till riksdagens beslut kan dra

slutsatsen att kommunernas, landstingens och statens

ansvar för biblioteksverksamhet är svagare än vad

riksdagen avsett.

Kulturutskottet har, som nämnts, under sin

granskning funnit att konstitutionsutskottet redan

har uppmärksammats på denna fråga. Det ankommer på

konstitutionsutskottet att närmare överväga om

hanteringen av ärendet inom Regeringskansliet är av

sådan art att den bör föranleda någon riksdagens

åtgärd.

I anslutning till frågan om den inträffade

publiceringen av en felaktig lydelse av

bibliotekslagen (1996:1596) vill utskottet

uppmärksamma frågan om det kan garanteras att de

tryckta versionerna av lagtext i propositioner och

författningar stämmer överens med elektroniskt

tillgängliga versioner av samma dokument. Om en

sådan garanti inte kan ges skulle det t.ex. kunna

inträffa att en av riksdagen antagen lagtext i en

tryckt proposition skulle kunna utfärdas av

regeringen i tryckt form på grundval av en felaktig,

elektroniskt tillgänglig version av lagförslaget i

propositionen. Frågan om de elektroniskt

tillgängliga propositions- och författnings-

versionernas riktighet borde analyseras och vid

behov bli föremål för åtgärder inom

Regeringskansliet.

Den nya budgetprocessen som tillämpades första

gången hösten 1996 innebär att riksdagen fattar ett

samlat beslut för samtliga anslag inom ett

utgiftsområde. I budgetpropositionen för budgetåret

1997 fanns 52 anslag inom utgiftsområde 17, Kultur,

medier, trossamfund och fritid, och i

budgetpropositionen för budgetåret 1998 53 anslag. I

de två utskottsbetänkanden som avsåg anslagsbesluten

inom utgiftsområde 17 för budgetåren 1997 respektive

1998 behandlades även andra frågor som hade

anknytning till anslagsbesluten, vilka bl.a. avsåg

tillkännagivanden och bemyndiganden. Riksdagen

meddelade regeringen sina beslut med anledning av

anslagsbetänkandena i skilda riksdagsskrivelser till

de berörda departementen. Regeringen lämnar en

samlad redovisning av sina beslut med anledning av

varje sådan riksdagsskrivelse. I redovisningen av

regeringsbesluten med anledning av de två

riksdagsskrivelserna om anslag m.m. inom

Kulturdepartementets verksamhetsområde för

budgetåren 1997 och 1998 anger regeringen att dessa

två skrivelser ännu inte var slutbehandlade den 31

december 1997. För vissa moment i de två

skrivelserna redovisas planerade åtgärder efter den

31 december 1997. Det redovisas däremot inte om -

och i så fall i vilka avseenden eller delmoment - de

två skrivelsernas samlade och omfattande

anslagsmoment ännu inte är slutbehandlade. Det kan

förutsättas att större delen av delmomenten i

anslagsmomenten är slutbehandlade, men det går inte

att enbart med regeringens skrivelse 1997/98:75 som

grund avgöra i vilka avseenden eller delmoment det

eventuellt återstår att fatta beslut som rör

anslagsmomenten. Det skulle vara av värde för

granskningen av regeringens beslut om det även i

fråga om de omfattande anslagsbesluten redovisades i

vilka avseenden och delmoment riksdagsskrivelserna

ännu inte var slutbehandlade vid redo-

visningsperiodens slut.

Stockholm den 29 oktober 1998

På kulturutskottets vägnar

Inger Davidson

I beslutet har deltagit: Inger Davidson (kd), Åke

Gustavsson (s), Elisabeth Fleetwood (m), Björn

Kaaling (s), Agneta Ringman (s), Charlotta L

Bjälkebring (v), Lennart Fridén (m), Annika Nilsson

(s), Jan Backman (m), Eva Arvidsson (s), Dan

Kihlström (kd), Ewa Larsson (mp), Birgitta Sellén

(c), Lennart Kollmats (fp), Lars Wegendal (s), Roy

Hansson (m) och Willy Söderdahl (v).

Iakttagelser angående

regleringsbreven

-----------------------------------------------------

| | | |

| | | |

|Anslag |Överensstämmelse |Föreskrifter av|

| |med prop./bet. |

författningskaraktär/ |

| | |andra |

| | |anmärkningar |

-----------------------------------------------------

|Utgiftsområde 1 | | |

|Rikets styrelse |Låneramen | |

| |upptogs i | |

| |budgetprop till | |

| |410,6 mkr. I | |

| |regleringsbrevet | |

| |har 289,35 mkr | |

| |fördelats. | |

| |Räntekontokredit | |

| |upptogs till | |

| |296,5 mkr medan | |

| |regleringsbrevet | |

| |fördelat 304 ,9 | |

| |mkr. | |

-----------------------------------------------------

|A 1 | | |

| | |Förordn. om|

| |Ja |myndighe-ternas|

| | |årsredovisning |

|Kungliga hov- | |m.m. skall med|

|och slottsstaten | |undantag av 5 §|

| | |

(resultatredovisning) |

| | |tillämpas på|

| | |Kungl. |

| | |slottsstaten |

| | |(posten 2). I|

| | |stället skall|

| | |Hovstaterna |

| | |lämna berättelse

|

| | |över den samlade

|

| | |verksamheten. |

| | |Låneram 6 mkr |

-----------------------------------------------------

|B 1 | | |

| | |Anslagskredit 5|

| | |% |

| | | |

|Riksdagens |Ja | |

|ledamöter och | | |

|partier m.m. | | |

-----------------------------------------------------

|B 2 | | |

| | |Anslagskredit 5|

| | |%. Delar av|

| | |verksamhet inom|

|Riksdagens |Ja |förlagsområdet,|

|förvaltningskostnader| |

fastighetsförvaltningen |

| | |och övrig|

| | |förvaltning får|

| | |

avgiftsfinansieras. |

| | |Avgifterna |

| | |bestäms och|

| | |disponeras av|

| | |

förvaltningskontoret. |

| | |Låneram 28,6 mkr

|

-----------------------------------------------------

|B 3 | | |

| | |Anslagskredit 5|

| | |% |

|Riksdagens | | |

|ombudsmän, |Ja | |

|justitieombudsmännen| | |

| | | |

-----------------------------------------------------

|C 1 | | |

| | |Anslagsposterna|

| | |disponeras av|

| | |SB, resp.|

|Regeringskansliet|Ja |departement |

|m.m. | |(dock ej UD),|

| | |

Regeringskansliets |

| | |för- |

| | |

valtningsavdelning |

| | |och regeringen.|

| | |Av anslagspost 2

|

| | |

Justitiedepartementet |

| | |skall 59 000 kr|

| | |betalas till|

| | |

Kriminalvårdsstyrelsen |

| | |som bi-drag till

|

| | |två tidskrifter|

| | |samt |

| | |ospecificerat |

| | |bi-drag till|

| | |Nordisk |

| | |Domssamling |

| | |enligt särskilt|

| | |regeringsbeslut|

| | |samt medel till|

| | |information om|

| | |lagstiftning och

|

| | |för bidrag till|

| | |litteratur på|

| | |

förvaltningsrättens |

| | |om-råde. Under|

| | |anslags-post 4|

| | |Socialdeparte- |

| | |mentet har|

| | |beräknats 26 mkr

|

| | |för utvärdering,

|

| | |initiativ och|

| | |samverkan på|

| | |departementets |

| | |om-råde. Låneram

|

| | |250 mkr |

-----------------------------------------------------

|C 2 Svensk | | |

|författningssamling|Ja | |

-----------------------------------------------------

|C 3 Allmänna val | | |

| |Ja |Anslagskredit 2|

| | |%, RSV skall|

| | |fördela medel|

| | |till |

| | |länsstyrelserna|

| | |för vissa|

| | |kostnader |

-----------------------------------------------------

|C 4 Stöd till | | |

|politiska |Ja |Högst 7,26 mkr|

|partier | |får föras över|

| | |till nästa år|

| | |som |

| | |anslagssparande|

-----------------------------------------------------

|D 1 | | |

|Justitiekanslern |Ja |Undantag från 3|

| | |§ förordningen|

| | |om |

| | |myndigheternas |

| | |årsredovisning |

| | |m.m. |

| | |(delårsrapport).

|

| | |Låneram 0,6 mkr.

|

-----------------------------------------------------

|D 2 | | |

|Datainspektionen |Ja. 0,6 av 24,5 |

Avgiftsfinansierad |

| |mkr skall dock |verk-samhet. |

| |enligt |Inkomst av|

| |regleringsbrevet |licens- och|

| |stå till |

tillståndsavgifter |

| |regeringens |23,3 mkr. Visst|

| |disposition |undantag från 4|

| | |§ andra stycket|

| | |

avgiftsförordningen. |

| | |

Tillhandahållandet |

| | |behöver inte|

| | |vara tillfälligt

|

| | |eller av liten|

| | |omfattning. |

| | |Avgifterna får|

| | |uppgå till 6 %|

| | |av de totala|

| | |kostnaderna för|

| | |myndigheternas |

| | |verksamhet. |

| | |Låneram 1 mkr |

-----------------------------------------------------

|D 3 Sametinget | | |

| |Ja |Sametinget får|

| | |ta emot bidrag|

| | |från andra.|

| | |Inkomsterna |

| | |disponeras av|

| | |

Sametinget.Låneram |

| | |1,8 mkr |

-----------------------------------------------------

|E 1 | | |

|Presstödsnämnden,|Ja |Låneram 350 000|

|förvaltningskostnader| |kr |

-----------------------------------------------------

|E 2 Presstöd | | |

| |Ja | |

-----------------------------------------------------

|E 3 Stöd till | | |

|radio- och |Ja |Nej |

|kassettidningar | | |

-----------------------------------------------------

|E 4 Radio- och | | |

|TV-verket |Ja |Avgiftsbelagd |

| | |verksamhet, |

| | |förordningen om|

| | |avgifter i|

| | |ärenden om|

| | |närradio, |

| | |lokalradiolagen|

| | |och lagen om|

| | |

koncessionsavgift |

| | |på televisionens

|

| | |område. Låneram|

| | |0,6 mkr |

-----------------------------------------------------

|E 5 | | |

|Granskningsnämnden|Ja |Ramanslag 6,5|

|för radio och TV | |mkr. |

| | |

Granskningsnämnden |

| | |anvisas 4,4 mkr|

| | |från |

| | |

rundradiorörelsens |

| | |re-sultatkonto |

| | |enl. budgetprop.

|

| | |Låneram 0,4 mkr|

-----------------------------------------------------

|Utgiftsområde 2 | | |

|Samhällsekonomi |Räntekontokredit | |

|och |enligt budget | |

|finansförvaltning|238,5 mkr och | |

| |enlig | |

| |regleringsbrev | |

| |230 mkr. Låneram | |

| |enl. budget | |

| |130,5 och enl. | |

| |regleringsbrevet | |

| |100,8 mkr samt 7 | |

| |miljarder för | |

| |Statens | |

| |fastighetsverk | |

-----------------------------------------------------

|A 1 | | |

|Konjunkturinstitutet|Ja |KI:s |

| | |avgiftsbelagda |

| | |of- |

| | |fentligrättsliga

|

| | |verksam-het |

| | |skall |

| | |finansieras med|

| | |avgifter. |

| | |Avgifter |

| | |

(statistikertjänster |

| | |och utredningar)

|

| | |bestäms av KI,|

| | |dock ej avgifter

|

| | |enligt 15 §|

| | |avgiftsför- |

| | |ordningen. KI|

| | |dispone-rar |

| | |

avgiftsinkomsterna. |

| | |KI får ta emot|

| | |bidrag från|

| | |andra och|

| | |disponera dem.|

| | |Låneram 3 mkr |

-----------------------------------------------------

|A 2 | | |

|Riksrevisionsverket|Ja, (dock en |RRV bedriver|

| |felskrivning i |

avgiftsfinansierad |

| |regleringsbrevet).|verksamhet |

| |Vissa smärre |enligt sin|

| |skillnader när |instruktion och|

| |det gäller |får disponera|

| |budgeten för |inkomster. Vissa

|

| |avgiftsbelagd |avgifter har|

| |verksamhet och |beslutats av|

| |tjänsteexport |regeringen, |

| | |vissa bestäms av

|

| | |RRV, dock ej i|

| | |fall som avses i

|

| | |15 §|

| | |

avgiftsförordningen. |

| | |Ett |

| | |vetenskapligt |

| | |råd prövas.|

| | |Låneram 33 mkr |

-----------------------------------------------------

|A 3 | | |

|Statskontoret: |Ja, beräknade |Avgiften för|

|Förvaltningskostnader|avgiftsinkomster|

inköpssamordning |

| |för |bestäms av|

| |inköpssamordning |Statskontoret, |

| |tycks dock ha |som dis-ponerar|

| |uppjusterats |

avgiftsinkomsterna. |

| | |Får ta emot|

| | |bidrag från|

| | |andra och|

| | |disponera dem.|

| | |Låneram 9 mkr |

-----------------------------------------------------

|A 4 Statistiska | | |

|centralbyrån |Ja. 2,7 mkr av |Avgifter för|

| |anslaget på |

uppdragsverksamhet |

| |327,9 mkr |(ej 15 § av-|

| |disponeras dock |

giftsförordningen) |

| |av regeringen |bestäms och|

| | |disponeras av|

| | |SCB. Låneram 30|

| | |mkr |

-----------------------------------------------------

|A 5 Folk- och | | |

|bostadsräkning |Ja. Större delen |

Reservationsanslag |

| |disponeras av | |

| |regeringen, | |

| |resten av | |

| |Lantmäteriverket,| |

| |RSV och SCB. | |

-----------------------------------------------------

|A 6 | | |

|Finansinspektionen|Ja |Låneram 6 mkr |

-----------------------------------------------------

|A 7 | | |

|Insättningsgarantinämnden|Ja. Anslagspost|

Avgiftsfinansierade |

| |2: Regeringen |för- |

| |disponerar 0 kr |

valtningskostnader |

| | |för |

| | |garantisystemet.

|

| | |Inte räntekonto|

| | |med kredit eller

|

| | |lån enligt|

| | |

kapitalförsörjningsförordning |

-----------------------------------------------------

|A 8 | | |

|Riksgäldskontoret:|Ja. Regeringen |Avgifter för nya

|

|Förvaltningskostnader|disponerar 4,2|garantier |

| |mkr av 82,6 mkr |bestäms av|

| | |

Riksgäldskontoret |

| | |liksom för in-|

| | |och |

| | |

utlåningsverksamheten. |

| | |Undantag från 23

|

| | |§ kapitalför-|

| | |

sörjningsförordningen. |

| | |Låneram 11 mkr |

-----------------------------------------------------

|A 9 | | |

|Riksgäldskontoret:|Ja |Outnyttjade |

|Kostnader för | |medel får inte|

|upplåning och | |föras över till|

|låneförvaltning | |nästa år |

-----------------------------------------------------

|A 10 | | |

|Garantiverksamhet|Ja. 1 000- |43,5 mkr|

| |kronorsanslag. |beräknade |

| |Avgiftsfinansiering.|

avgiftsintäkter. |

| |Be-räknade |Anslaget får|

| |intäkter för nya |bl.a. användas|

| |garantier 1998 |för att täcka|

| |skiljer sig i |förluster som|

| |budgeten och |upp-kommer i|

| |regleringsbrevet,|samband med|

| |där beloppet är |

Riksgäldskontorets |

| |lägre |utlå-ning till|

| | |statliga bolag |

-----------------------------------------------------

|A 11 Statens | | |

|lokalförsörjningsverk:|Ja, men hela|Inte |

|Avvecklingskostnader|beloppet skall|

resultatredovisning |

| |efter 15 dgr |enligt |

| |föras över till |förordningen om|

| |inkomsttitel |myndigheternas |

| |2811 Övriga |årsre-dovisning.

|

| |inkomster av |Anslaget dis-|

| |statens |poneras av|

| |verksamhet. |Utredningen för|

| |Anslagssparande |avveckling av|

| |på 14,7 mkr |Statens |

| |finns |

lokalförsörjnings- |

| | |verk. Låneram|

| | |2,5 mkr |

-----------------------------------------------------

|A 12 Täckning av | | |

|merkostnader för |Ja |Anslaget |

|lokaler | |disponeras av|

| | |Statskontoret |

| | |för inhyrda|

| | |tomma lokaler|

| | |samt de|

| | |kostnader för|

| | |lokaler som|

| | |regeringen |

| | |beslutat |

-----------------------------------------------------

|A 13 Nämnden för | | |

|offentlig |Ja. Begränsning |Undantag från 14

|

|upphandling |i prövning av |§ förordningen|

| |klagomålsärenden |om |

| |och i den |myndigheternas |

| |individuella |årsredovisning |

| |informationsgivningen.|

(delårsrapport). |

| | |Låneram 0,3 mkr|

-----------------------------------------------------

|A 14 Ekonomiska | | |

|rådet |Ja. Anslaget |Undantag från|

| |disponeras av |förord-ningen om

|

| |Regeringskansliet|myndig-heters |

| | |årsredovisning |

| | |och |

| | |

kapitalförsörjnings- |

| | |förordningen |

-----------------------------------------------------

|A 15 Vissa | | |

|nämnder |Ja. Anslaget |Undantag från|

| |disponeras av |förordningen om|

| |Regeringskansliet|myndigheternas |

| |och |årsredovisning |

| |Kammarkollegiet | |

-----------------------------------------------------

|A 16 | | |

|Bokföringsnämnden|Ja |Undantag från|

| | |

kapitalförsörjningsförordning- |

| | |en |

-----------------------------------------------------

|A 18 | | |

|Utvecklingsarbete|Ja Anslaget | |

| |disponeras av | |

| |Regeringskansliet.| |

| |Högst 3 mkr av | |

| |ca 30 mkr får | |

| |användas av RRV | |

| |för utredning | |

| |och stärkande av | |

| |den ekonomiska | |

| |styrningen inom | |

| |staten | |

-----------------------------------------------------

|A 19 | | |

|Kammarkollegiet |Ja |Kollegiet skall|

| | |överenskomma om|

| | |ersättning med|

| | |vissa av de myn-

|

| | |digheter som ges

|

| | |kanslistöd. |

| | |Avgifter för|

| | |viss verksamhet|

| | |bestäms av|

| | |kollegiet, dock|

| | |ej avgifter|

| | |enligt 15 §|

| | |

avgiftsförordningen. |

| | |Visst undantag|

| | |från |

| | |

kapitalförsörjningsförordningen. |

| | |Låneram 6 mkr |

-----------------------------------------------------

|A 20 | | |

|Kontrollfunktio- |Ja. Anslaget |

Reservationsanslag. |

|nen i staten |disponeras av |Projektbidrag |

| |Regeringskansliet|som finansierar|

| | |insatser i syfte

|

| | |att stärka|

| | |kontrollen av|

| | |

medelsförvaltningen |

| | |i staten |

| | | |

| | | |

| | | |

-----------------------------------------------------

|B 1 Åtgärder för | | |

|att stärka det |Ja. Anslaget |För betalning av

|

|finansiella |disponeras av |ränteutgifter |

|systemet |Regeringskansliet|för ett lån hos|

| | |

Riksgäldskontoret |

| | |(köpet av|

| | |Securum från|

| | |Nordbanken) |

-----------------------------------------------------

|B 2 Avgift för | | |

|Stadshypotekskassans|Ja. Anslaget |Årlig |

|grundfond |disponeras av |garantiavgift |

| |Regeringskansliet|till |

| | |

Riksgäldskontoret |

| | | |

| | | |

| | | |

-----------------------------------------------------

|C 1 Riksdagens | | |

|revisorer |Ja |Anslagskredit 5|

| | |% |

-----------------------------------------------------

|Utgiftsområde 3 | | |

|Skatteförvaltning|Låneram enligt | |

|och uppbörd |budget 116,7 mkr | |

| |och enligt | |

| |regleringsbrev | |

| |865 mkr. | |

| |Budgeten för | |

| |kredit på | |

| |räntekonton är | |

| |685,7 mkr medan | |

| |reglerings-brev | |

| |fördelar 694,6 | |

| |mkr | |

-----------------------------------------------------

|A 1 | | |

|Riksskatteverket |Ja |Intäkter från|

| | |ADB-verksamhet |

| | |beräknas till|

| | |730 mkr.|

| | |Aviseringsav- |

| | |gifter får|

| | |disponeras i|

| | |RSV:s |

| | |verksamhet. |

| | |Låneram 775 mkr|

-----------------------------------------------------

|A 2 | | |

|Skattemyndigheterna|Ja |Till |

| | |anslagsposten 1|

| | |förs ersättning|

| | |från AP-fonden|

| | |som får|

| | |disponeras i|

| | |verksamheten |

-----------------------------------------------------

|A 3 Tullverket | | |

| |Ja |Ersättning till|

| | |tulltjänstemän |

| | |som i tjänsten|

| | |lidit skada på|

| | |egendom skall|

| | |ges med|

| | |motsvarande |

| | |tillämpning av|

| | |förordningen om|

| | |ersättning till|

| | |polismän m.fl.|

| | |för skada på|

| | |egendom |

-----------------------------------------------------

|Utgiftsområde 4 | | |

|Rättsväsendet |Låneramar enligt | |

| |budgetprop. 2 | |

| |651,9 mkr, | |

| |enligt | |

| |regleringsbrev | |

| |2 642,8 mkr. | |

| |Räntekontokredit | |

| |enligt | |

| |budgetprop. 1 | |

| |826,7 mkr och | |

| |enligt | |

| |reglerings-brev | |

| |1 765 mkr. | |

-----------------------------------------------------

|A 1 | | |

|Polisorganisationen|Ja. 5 mkr av ca|Avgiftsintäkter|

| |11 miljarder |för del-givning|

| |till regeringens |och vid SKL|

| |disposition |disponeras av|

| | |RPS. RPS får mot

|

| | |avgift utföra|

| | |tjänster kring|

| | |kvarteret |

| | |Kronoberg. |

| | |Polishögskolan |

| | |får bedriva|

| | |

uppdragsutbildning |

| | |och |

| | |

motorcykelmekaniker- |

| | |tjänster (till|

| | |närliggande |

| | |

polismyndigheter). |

| | |Av-giftens |

| | |storlek bestäms|

| | |av RPS. Låneram|

| | |1,5 miljarder kr

|

-----------------------------------------------------

|A 2 | | |

|Säkerhetspolisen |516 984 tkr | |

| |enligt bud- | |

| |getprop. | |

| |Anslaget be- | |

| |handlas inte i | |

| |regleringsbrevet | |

-----------------------------------------------------

|B 1 | | |

|Åklagarorganisationen|Ja. 300 000 kr|Anslagskredit 5

|

| |av 634 mkr dock |%. Låneram 50|

| |till regeringens |mkr |

| |disposition | |

| |(ersättning till | |

| |RRV) | |

-----------------------------------------------------

|B 2 | | |

|Ekobrottsmyndigheten|Ja |Låneram 18,87|

| | |mkr |

-----------------------------------------------------

|C 1 | | |

|Domstolsväsendet |Ja |Anslagskredit 5|

| | |% för vissa|

| | |poster. Låneram|

| | |415 mkr.|

| | |Bestämmelser om|

| | |antalet |

| | |avdelningar i|

| | |domstolarna |

-----------------------------------------------------

|D 1 | | |

|Kriminalvården |Ja |Under anslaget|

| | |beräknas 3,49|

| | |mkr till|

| | |riksförbundet |

| | |Frivilliga |

| | |samhällsarbetare

|

| | |och 150 tkr till

|

| | |Svenska |

| | |skyddsförbundet|

| | |med villkor att|

| | |

Kriminalvårdsstyrelsen |

| | |får utöva viss|

| | |kontroll. |

| | |Avgifter från|

| | |arbetsdrift får|

| | |myndigheten |

| | |disponera. |

| | |Undantag från 5|

| | |§ |

| | |

avgiftsförordningen. |

| | |Låneram 650 mkr.

|

| | |Tjänstemän som|

| | |tillfogas skada|

| | |på kläder o.d.|

| | |har rätt till|

| | |ersättning |

| | |enligt |

| | |

skadeståndsrättsliga |

| | |grunder. |

| | |Ersättning till|

| | |nämndordföranden

|

| | |med vissa belopp

|

-----------------------------------------------------

|E 1 | | |

|Kronofogdemyndigheterna|Ja |Får disponera|

| | |ersättning från|

| | |AP-fonden. Vissa

|

| | |medel som|

| | |förvaltas för|

| | |enskild får|

| | |sättas in i|

| | |annan svensk|

| | |bank än|

| | |Riksbanken. RSV|

| | |får sluta avtal|

| | |med viss bank |

-----------------------------------------------------

|F 1 | | |

|Brottsförebyggande|Ja |BRÅ får ta emot|

|rådet | |och disponera|

| | |medel från|

| | |kommunala, |

| | |utländska och|

| | |internationella|

| | |or-gan. Vidare|

| | |från |

| | |organisationer |

| | |och företag men

|

| | |skall då ensamt|

| | |be-sluta om mål,

|

| | |genomfö-rande |

| | |och redovisning|

| | |av projekt.|

| | |Låneram 4,4 mkr|

-----------------------------------------------------

|F 2 | |

Rättsgenetikverksamheten |

|Rättsmedicinalver-|Ja |skall helt|

|ket | |finansieras med|

| | |avgifter som som

|

| | |bestäms av|

| | |

Rättsmedicinalverket |

| | |efter samråd med

|

| | |RRV. Disponeras|

| | |av |

| | |

Rättsmedicinalverket |

| | |liksom avgifter|

| | |enligt 4 §|

| | |

avgiftsförordningen. |

| | |Låneram 23 mkr |

| | | |

| | | |

-----------------------------------------------------

|F 3 | | |

|Gentiknämnden |Ja |Undantag från|

| | |krav enligt 3 §|

| | |och 10 §|

| | |förordningen om|

| | |myndigheters |

| | |årsredovisning |

| | |samt 4 §|

| | |

kapitalförsörjningsförordningen |

-----------------------------------------------------

|F 4 | | |

|Brottsoffermyndigheten,|Ja |Låneram 2,4 mkr|

|förvaltningskost-| | |

|nader | | |

-----------------------------------------------------

|F 5 Ersättning | | |

|för ska-dor på |Ja |Myndigheten får|

|grund av brott | |besluta om|

| | |bidrag från|

| | |

Brottsofferfonden |

| | |i den omfattning

|

| | |det finns medel|

-----------------------------------------------------

|F 6 | | |

|Rättshjälpskostna-|Ja | |

|der | | |

-----------------------------------------------------

|F 7 Diverse | | |

|kostnader för |Ja |Disponeras av|

|rättsväsendet | |

Regeringskansliet |

| | |för fördelning|

| | |av ersättning|

| | |enligt en rad|

| | |bestämmelser i|

| | |lagar och|

| | |förordningar |

| | |m.m. till|

| | |enskilda efter|

| | |rekvisition från

|

| | |ett stort antal|

| | |myndigheter |

-----------------------------------------------------

|F 8 Avgifter | | |

|till vissa |Ja |Anslaget |

|internationella | |disponeras av|

|sammanslutningar | |

Regeringskansliet |

| | |och avser|

| | |årsavgifter till

|

| | |Haagkonferensen|

| | |för |

| | |internationell |

| | |privaträtt m.fl.

|

| | |organ |

-----------------------------------------------------

|F 9 Bidrag till | | |

|brottsförebyggande|Ja | |

|arbete | | |

-----------------------------------------------------

|Utgiftsområde 5 | | |

|Utrikesförvaltning|Låneram enligt | |

|och och |prop. 261,8 mkr | |

|internationell |och enligt | |

|samverkan |regleringsbrev | |

| |270,55 mkr. | |

| |Kredit på | |

| |räntekonto | |

| |enligt | |

| |budgetprop 167 | |

| |mkr och 176,58 | |

| |mkr enligt | |

| |reglerings-brev | |

-----------------------------------------------------

|A 1 | | |

|Utrikesförvalt- |Ja. Disponeras |UD befrias från|

|ningen |av UD som om det |skyldigheten |

| |vore en |enligt |

| |myndighet under |passförordningen

|

| |regeringen samt |(1979:644) att|

| |av |erlägga avgift|

| |Riksgäldskontoret|för tjänstepass|

| |(1 000 kr) |och diplomatpass

|

| | |som utfärdas för

|

| | |den egna|

| | |personalen. UD|

| | |får disponera|

| | |inkomster från|

| | |försäljningar av

|

| | |fordon m.m.|

| | |liksom intäkter|

| | |av |

| | |exportfrämjande|

| | |tjänster. |

| | |Låneram 260 mkr|

-----------------------------------------------------

|A 2 Nordiskt | | |

|samarbete |Ja. Disponeras | |

| |av | |

| |Regeringskansliet| |

-----------------------------------------------------

|A 3 Ekonomiskt | | |

|bistånd till |Ja. Disponeras | |

|svenska |av | |

|medborgare i |Regeringskansliet| |

|utlandet | | |

-----------------------------------------------------

|B 1 Bidrag till | | |

|vissa |Ja. Disponeras | |

|internationella |av | |

|organisationer |Regeringskansliet| |

| |för | |

| |obligatoriska | |

| |bidrag till | |

| |internationella | |

| |organisationer | |

| |som FN, | |

| |Europarådet osv. | |

-----------------------------------------------------

|B 2 Nordiska | | |

|ministerrådet |Ja. Disponeras | |

| |av | |

| |Regeringskansliet| |

| |för årliga | |

| |bidrag till | |

| |ministerrådet | |

-----------------------------------------------------

|B 3 OECD | | |

| |Ja. Disponeras |. |

| |av | |

| |Regeringskansliet| |

-----------------------------------------------------

|B 4 | | |

|Fredsfrämjande |Ja. 67 av 143,4 |Anslagsposten 5|

|verksamhet |mkr står till |UD. Stöd till|

| |regeringens |internationella|

| |disposition. I |seminarier och|

| |övrigt Försvars- |konferenser m.m.

|

| |makten, RPS, |får användas|

| |Sida och |bl.a. som stöd|

| |Regeringskansliet|till |

| | |organisationer |

| | |som be-driver|

| | |fredsfrämjande |

| | |verksamhet |

-----------------------------------------------------

|C 1 Svenska | | |

|institutet |Ja |

Bokförsäljningsinkoms- |

| | |ter tillförs|

| | |anslaget och|

| | |disponeras av|

| | |myndigheten. |

| | |Svenska |

| | |institutet får|

| | |ta emot bidrag/|

| | |särskilda |

| | |uppdrag och|

| | |disponera |

| | |inkomsterna. |

| | |Låneram 3 mkr |

-----------------------------------------------------

|C 2 Övrig | | |

|information om |Ja. Anslaget | |

|Sverige i |disponeras av | |

|utlandet |Regeringskansliet| |

-----------------------------------------------------

|D 1 Utredningar | | |

|och andra |Ja. Disponeras | |

|insatser på det |av | |

|utrikespolitiska |Regeringskansliet| |

|området | | |

-----------------------------------------------------

|D 2 Information | | |

|och studier om |Ja. Disponeras | |

|säkerhetspolitik |av | |

|och |Regeringskansliet| |

|fredsfrämjande |efter beslut av | |

|utveckling |regeringen i | |

| |varje särskilt | |

| |fall | |

-----------------------------------------------------

|D 3 Bidrag till | | |

|Stockholms |Ja. Disponeras | Obetecknat|

|internationella |av |anslag |

|fredsforskningsinstitut|Regeringskansliet| |

|(SIPRI) |men medel | |

| |utbetalas till | |

| |SIPRI med en | |

| |tolftedel varje | |

| |månad | |

-----------------------------------------------------

|D 4 Forskning | | |

|till stöd för |Ja | |

|nedrustning och | | |

|internationell | | |

|säkerhet | | |

-----------------------------------------------------

|D 5 | | |

|Utrikespolitiska |Ja. Anslaget | Obetecknat|

|Institutet |disponeras av |anslag |

| |Regeringskansliet| |

| |men medel | |

| |utbetalas varje | |

| |månad till | |

| |institutet | |

-----------------------------------------------------

|D 6 | | |

|Forskningsverksamhet|Ja |Högst 2,5 mkr|

|av särskild | |till Forskare|

|utrikes- och | |vid |

|säkerhetspolitisk| |Utrikespolitiska

|

|betydelse | |Institutet och|

| | |1,85 mkr till|

| | |viss forskning|

| | |hos FOA eller|

| | |andra |

-----------------------------------------------------

|Övriga | | |

|utrikespolitiska | | |

|frågor | | |

-----------------------------------------------------

|E 1 Inspektionen | | |

|för strategiska |Ja |

Avgiftsfinansiering. |

|produkter | |Av-gifterna |

| | |bestäms av|

| | |inspektionen, |

| | |dock ej 15 §|

| | |

avgiftsförordningen. |

| | |Låneram 7,55 mkr

|

-----------------------------------------------------

|E 2 | | |

|Europainformation|Ja. Disponeras |Anslaget får|

|m.m. |av |användas för|

| |Regeringskansliet|projektbidrag |

| | |för |

| | |informations- |

| | |och |

| | |kunskapshöjande|

| | |insatser. |

| | |Regeringen avser

|

| | |enligt |

| | |regleringbrevet|

| | |att meddela|

| | |närmare |

| | |bestämmelser för

|

| | |dessa bidrag |

-----------------------------------------------------

|Utgiftsområde 7 | | |

|Internationellt |Kredit på | |

|bistånd |räntekonto enl. | |

| |budgetprop. 41,2 | |

| |mkr och enl. | |

| |regl.brev 40,9 | |

| |mkr | |

-----------------------------------------------------

|A 1 | | |

|Biståndsverksamhet| |

Reservationsanslag |

| | | |

| | | |

| | |10,2 miljarder|

| | |kr |

| | | |

| | | |

| | |Anslagsposten |

| | |Multilateralt |

| | |

utvecklingssamarbete |

| | |(3 miljarder)|

| | |disponeras i|

| | |huvudsak av|

| | |

Regeringskansliet. |

| | |An-slagsposten |

| | |Bilateralt |

| | |

utvecklingssamarbete |

| | |disponeras i|

| | |huvudsak av Sida

|

| | |(7,1 miljarder|

| | |kr varav dock|

| | |425,3 mkr|

| | |disponeras av|

| | |Rege- |

| | |ringskansliet).|

| | |Anslags-posten |

| | |Övrigt dispo-|

| | |neras av|

| | |Regerings- |

| | |kansliet resp.|

| | |Svenska |

| | |institutet och|

| | |Nordiska |

| | |Afrikainstitutet

|

-----------------------------------------------------

|A 2 | | |

|Biståndsförvaltning|Ja |Beträffande |

| | |anslagspost A|

| | |2.1 Sida (401,4|

| | |mkr), undantag|

| | |från RRV:s|

| | |föreskrifter |

| | |till 10 § för-|

| | |ordningen om|

| | |myndigheters |

| | |årsredovisning |

| | |samt från|

| | |förordningen om|

| | |statliga |

| | |myndigheters |

| | |betalningar och|

| | |

medelsförvaltning. |

| | |Be-träffande |

| | |anslagspost A|

| | |2.2 Nordiska|

| | |Afrika- |

| | |institutet (7,9|

| | |mkr) un-dantag|

| | |från |

| | |

kapitalförsörjningsförordningen |

| | |och från|

| | |förordningen om|

| | |myndigheters |

| | |hantering av|

| | |ingående |

| | |mervärdesskatt |

-----------------------------------------------------

|B 1 Samarbete | | |

|med Central- och |Anslagsposterna |

Reservationsanslag |

|Östeuropa |B 1.3 och B 1.4 | |

| |disponeras av | |

| |regeringen | |

| | |Under B. 1.1|

| | |bemyndigas Sida|

| |Anslagsposterna |att göra|

| |B 1.1 Samarbete |utfästelser om|

| |med Central- och |500 mkr för år|

| |Östeuropa genom |1999. Under B|

| |Svenska |1.2 bemyndigas|

| |institutet och |Svenska |

| |B 1.1.3 Bidrag |institutet göra|

| |till Stif-telsen |utfästelser om|

| |Östekonomiska |totalt 40 mkr|

| |institutet är |för år 1999.|

| |högre i regl. |Under B 1.4|

| |brevet än i |föreskrivs att|

| |budgetprop. |institution som|

| |medan |beviljas |

| |anslagsposten |statsbidrag |

| |B 1.4 Övriga |skall på begäran

|

| |bidrag till |ge RRV tillfälle

|

| |samarbetet med |granska. Avtal|

| |Central- och |med annat land|

| |Östeuropa |eller |

| |delposten 3 Till |organisation |

| |regeringens |skall innehålla|

| |disposition är |bestämmelser om|

| |lägre |uppföljning osv.

|

-----------------------------------------------------

|B 2 Avsättning | | |

|för | |

Reservationsanslag |

|förlustrisker | | |

|vad avser | | |

|garantier för | | |

|finansiellt stöd | | |

|och | | |

|exportkreditgarantier| | |

-----------------------------------------------------

|Utgiftsområde 8 | | |

|Invandrare och |Överensstämmer |Kredit på|

|flyktingar |med |räntekonto |

| |riksdagsbeslutet |enligt |

| | |budgetprop. 52|

| | |mkr och enligt|

| | |regl.brev 51,067

|

| | |mkr. Låneram för

|

| | |finansiering av|

| | |anlägg- |

| | |ningstillgångar|

| | |53,5 enligt|

| | |budgetprop. och|

| | |32,5 mkr enligt|

| | |regl.brev |

-----------------------------------------------------

|A 1 Statens | | |

|invandrarverk |Ja |12 mkr|

| | |(anslagspost 2)|

| | |av 452 mkr|

| | |disponeras av|

| | |regeringen |

-----------------------------------------------------

|A 2 Mottagande | | |

|av asylsökande |Ja |Från anslaget|

| | |finansieras |

| | |vissa utgifter|

| | |för registrerad|

| | |utlänning som|

| | |omfattas av|

| | |lagen om|

| | |asylsökande |

| | |m.fl. samt vissa

|

| | |utgifter för|

| | |annan utlänning.

|

| | |Un-dantag från|

| | |

kapitalförsörjningsförordningen |

-----------------------------------------------------

|A 3 | | |

|Migrationspolitiska| |29,6 mkr,|

|åtgärder | |(anslagsposterna

|

| | |1-3 |

| | |Internationell |

| | |samverkan, |

| | |

Återinvandringsinsatser, |

| | |

Efterforskningsverksamhet) |

| | |disponeras av|

| | |rege-ringen. |

| | |Resten 313,2 mkr

|

| | |disponeras av|

| | |SIV. Anslagspost

|

| | |8 Bidrag för|

| | |återvandring |

| | |enligt |

| | |förordningen om|

| | |bidrag till|

| | |flyktingars |

| | |resor från|

| | |Sverige för|

| | |bosättning i|

| | |annat land|

| | |villkoras med|

| | |att bidragen|

| | |skall utbetalas|

| | |i samband med|

| | |utresan, efter|

| | |kontroll bl.a.|

| | |av att|

| | |utflyttning |

| | |anmälts hos|

| | |

folkbokföringsmyndigheten |

-----------------------------------------------------

|A 4 | | |

|Utlänningsnämnden|Ja | |

-----------------------------------------------------

|A 5 Offentligt | | |

|biträde i |Ja |Anslaget indelat

|

|utlänningsärenden| |i 3|

| | |anslagsposter |

| | |som disponeras|

| | |av Regerings-|

| | |kansliet, |

| | |Statens in-|

| | |vandrarverk |

| | |resp. Ut-|

| | |länningsnämnden|

-----------------------------------------------------

|A 6 Utresor för | | |

|avvisade och |Ja | |

|utvisade | | |

-----------------------------------------------------

|B 1 | | |

|Integrationsmyndigheten|Överensstämmer| |

| |med | |

| |riksdagsbeslutet | |

-----------------------------------------------------

|B 2 Särskilda | | |

|insatser i |Överensstämmer |Anslaget |

|utsatta |med |disponeras av|

|bostadsområden |riksdagsbeslutet |regeringen |

-----------------------------------------------------

|B 3 | | |

|Integrationsåtgärder|Överensstämmer|12 mkr av 68 mkr

|

| |med |till regeringens

|

| |riksdagssbeslutet|disposition |

-----------------------------------------------------

|B 4 | | |

|Kommunersättningar|Ja |Anslagssparande|

|vid | |och ingående|

|flyktingmottagande| |reservationer |

| | |under vissa|

| | |äldre anslag|

| | |disponeras av|

| | |

Regeringskansliet |

| | |efter beslut av|

| | |regeringen |

-----------------------------------------------------

|B 5 | | |

|Hemutrustningslån|Ja | |

-----------------------------------------------------

|B 6 Ombudsmannen | | |

|mot etnisk |Överensstämmer |Undantag från|

|diskriminering |med |förordningen om|

| |riksdagsbeslutet |myndigheternas |

| | |årsredovisning |

| | |m.m. och|

| | |

kapitalförsörjningsförordningen |

-----------------------------------------------------

|Utgiftsområde 9 | | |

|Hälsovård, | |Kredit på|

|sjukvård och | |räntekonto |

|social omsorg | |enligt |

| | |budgetprop 216,|

| | |4 mkr och enligt

|

| | |regl.brev 203|

| | |mkr. Låneram för

|

| | |investering i|

| | |anlägg- |

| | |ningstillgångar|

| | |enligt |

| | |budgetprop 201,6

|

| | |mkr och enligt|

| | |regl.brev 201,98

|

| | |mkr |

-----------------------------------------------------

|A 1 | | |

|Sjukvårdsförmåner|Ja |Disponeras av|

| | |RFV och - efter|

| | |beslut av RFV-|

| | |av de allmänna|

| | |

försäkringskassorna |

-----------------------------------------------------

|A 2 Bidrag till | | |

|läkemedelsförmånen|Ja |Disponeras av|

| | |Social-styrelsen

|

| | |för utbetal-|

| | |ningar till|

| | |landstingen och|

| | |RFV |

-----------------------------------------------------

|A 3 Bidrag till | | |

|hälso- och |Ja |Disponeras av|

|sjukvård | |Social-styrelsen

|

-----------------------------------------------------

|A 4 Insatser mot | | |

|aids |Ja |Disponeras av|

| | |

Folkhälsoinstitutet |

-----------------------------------------------------

|A 5 Ersättning | | |

|till SPRI |Ja |Obetecknat |

| | |anslag. Dis-|

| | |poneras av|

| | |Kammarkol-legiet

|

| | |för ersättning|

| | |till SPRI efter|

| | |fakturering |

-----------------------------------------------------

|A 6 Bidrag till | | |

|WHO |Ja | |

-----------------------------------------------------

|A 7 Bidrag till | | |

|WHO-enheten för |Ja |Obetecknat |

|rapportering av | |anslag |

|läkemedelsbiverkningar| | |

-----------------------------------------------------

|A 8 Bidrag till | | |

|Nordiska |Ja |Obetecknat |

|hälsovårdshögskolan| |anslag |

-----------------------------------------------------

|A 9 | | |

|Folkhälsoinstitutet|Ja | |

-----------------------------------------------------

|A 10 | | |

|Smittskyddsinstiutet,|Ja |Viss |

|förvaltningskostnader| |

avgiftsfinansiering. |

| | |Visst undantag|

| | |från 5 §|

| | |

avgiftsförordningen. |

| | |Avgifternas |

| | |storlek be-stäms

|

| | |av Smittskydds-|

| | |institutet, dock

|

| | |ej i de fall som

|

| | |avses i 15 §|

| | |

avgiftsförordningen |

-----------------------------------------------------

|A 1 Statens | | |

|institut för |Ja |Viss |

|psykosocial | |avgiftsbelagd |

|miljömedicin, | |verk-samhet. |

|förvaltningskostna-| |Avgifterna ut-|

|der | |går enligt 4 §|

| | |

avgiftsförordningen |

| | |och disponeras|

| | |av myndigheten.|

| | |Institutet får|

| | |ta emot bidrag|

| | |från andra |

-----------------------------------------------------

|A 12 Statens | | |

|beredning för |Ja |SBU får söka och

|

|utvärdering av | |disponera |

|medicinsk | |forskningsanslag

|

|metodik | |och andra|

| | |externa bidrag|

| | |för den|

| | |projektbundna |

| | |verksamheten |

-----------------------------------------------------

|A 13 Hälso- och | | |

|sjukvårdens |Ja | |

|ansvarsnämnd | | |

-----------------------------------------------------

|Läkemedelsverket | | |

| |Ja |

Avgiftsfinansierad |

| | |verk-samhet. |

| | |Avgifterna be-|

| | |stäms av|

| | |regeringen |

| | |respektive |

| | |Läkemedels- |

| | |verket. Verket|

| | |dis-ponerar |

| | |inkomsterna. |

| | |Bemyndigande att

|

| | |be-driva |

| | |särskild |

| | |uppdrags- |

| | |verksamhet och|

| | |verk-samhet som|

| | |anmält or-gan|

| | |för |

| | |medicintekniska|

| | |produkter |

-----------------------------------------------------

|B 1 Vissa | | |

|statsbidrag inom |Ja |

Reservationsanslag. |

|äldre- och | |Disponeras av|

|handikappområdet | |Socialstyrelsen|

| | |för fördelning|

| | |till landsting|

| | |och |

| | |landstingsfria |

| | |kommuner |

-----------------------------------------------------

|B 2 Statsbidrag | | |

|till |Överensstämmer |Disponeras av|

|vårdartjänst |med |Statens institut

|

| |riksdagsbeslutet |för särskilt|

| | |utbildningsstöd|

-----------------------------------------------------

|B 3 Bidrag till | | |

|verksamhet för |Överensstämmer |Disponeras av|

|personer med |med |Socialstyrelsen|

|funktionshinder |riksdagsbeslutet |för utbetalning|

| | |till vissa|

| | |angivna |

| | |

handikapporganisationer |

-----------------------------------------------------

|B 4 Bidrag till | | |

|handikapp- och |Ja |Obetecknat |

|pensionärsorganisationer| |anslag. |

| | |Disponeras av|

| | |Socialstyrelsen|

| | |för fördelning|

| | |dels efter|

| | |regeringsbeslut|

| | |(bidrag till|

| | |

handikapporganisationer), |

| | |dels till|

| | |

pensionärsorganisationer |

| | |enligt |

| | |förordning |

-----------------------------------------------------

|B 5 Ersättning | | |

|för |Ja |Disponeras av|

|texttelefoner | |Social-styrelsen

|

| | |för utbetalning|

| | |enligt |

| | |förordning |

-----------------------------------------------------

|B 6 Bilstöd till | | |

|handikappade |Ja |Disponeras av|

| | |RFV och - efter|

| | |beslut av RFV -|

| | |allmänna |

| | |

försäkringskassorna |

| | |för utbetalning|

| | |enligt lag och|

| | |förordning |

-----------------------------------------------------

|B 7 Kostnader | | |

|för |Ja |Disponeras av|

|assistansersättning| |RFV och - efter|

| | |beslut av RFV -|

| | |allmänna |

| | |

försäkringskassorna |

| | |för utbetalning|

| | |enligt lag och|

| | |förordning |

-----------------------------------------------------

|B 8 Statens | | |

|institut för |Ja | |

|särskilt | | |

|utbildningsstöd | | |

-----------------------------------------------------

|B 9 | | |

|Handikappombudsmannen|Ja | |

-----------------------------------------------------

|C 1 Bidrag till | | |

|ungdomsvård och |Ja |Obetecknat |

|missbrukarvård | |anslag. Dis-|

|samt alkohol-och | |poneras av|

|drogförebyggande | |Socialsty-relsen

|

|arbete | |(utvecklingsme-|

| | |del för|

| | |fördelning till|

| | |länsstyrelserna|

| | |enligt |

| | |bestämmelser av|

| | |regeringen) och|

| | |

Regeringskansliet |

| | |(för insatser|

| | |mot |

| | |spelberoende) |

-----------------------------------------------------

|C 2 Bidrag till | | |

|organisationer |Ja. |Obetecknat |

|på det sociala |Regeringskansliet|anslag. Dis-|

|området |disponerar 0,5 |poneras dels av|

| |mkr av 64,3 mkr |Social-styrelsen

|

| |för insatser som |för utbetalning|

| |rör sexuell |till |

| |exploatering av |organisationer,|

| |barn. |bl.a. sådana som

|

| | |avses i viss|

| | |förordning och|

| | |till |

| | |kvinnojourernas|

| | |

riksorganisationer |

| | |m.fl. och till|

| | |

stödorganisationer |

| | |för män, dels av

|

| | |

Folkhälsoinstitutet |

| | |för utbetalning|

| | |till CAN, dels|

| | |av |

| | |Kammarkollegiet|

| | |som betalas ut|

| | |till |

| | |Samarbetsnämnden

|

| | |för fördelning|

| | |av statsbidrag|

| | |till vissa|

| | |

nykterhetsorganisationer |

| | |m.fl. |

-----------------------------------------------------

|C 3 | | |

|Barnombudsmannen |Ja | |

| | | |

| | | |

| | | |

-----------------------------------------------------

|C 4 Statens | | |

|nämnd för |Ja |NIA får betala|

|internationella | |ut högst 1 583|

|adoptionsfrågor | |000 kr till de|

| | |auk-toriserade |

| | |

adoptionsorganisationerna |

-----------------------------------------------------

|C 5 Statens | | |

|institutionsstyrelse|Ja |

Beställningsbemyndiganden |

| | |högst 20 mkr per

|

| | |år 1999-2001 |

-----------------------------------------------------

|C 6 | | |

|Alkoholinspektio-|Ja |

Avgiftsfinansiering. |

|nen | |Avgifterna |

| | |bestäms i|

| | |

alkoholförordningen |

-----------------------------------------------------

|C 7 | | |

|Alkoholsortimentnämnden|Ja |Anslaget |

| | |disponeras av|

| | |Kammarkollegiet|

| | |för utbetalning|

| | |efter beslut av|

| | |nämnden. |

| | |Undantag från|

| | |

kapitalförsörjningsförordningen |

| | |och 14 §|

| | |förordningen om|

| | |myndigheternas |

| | |årsredovisning |

| | |m.m. |

-----------------------------------------------------

|C 8 Alkohol- och | | |

|narkotikapolitiska|Ja |Disponeras av|

|åtgärder | |

Regeringskansliet |

| | |efter beslut av|

| | |regeringen |

-----------------------------------------------------

|D 1 | | |

|Socialstyrelsen |Ja |Viss verksamhet|

| | |finansieras med|

| | |avgifter som|

| | |Socialstyrelsen|

| | |bestämmer. Vissa

|

| | |avgifter bestäms

|

| | |av regeringen|

| | |och disponeras|

| | |av |

| | |Socialstyrelsen.

|

| | |Socialstyrelsen|

| | |får disponera|

| | |avgiftsintäkter|

| | |motsvarande 5 %|

| | |av myndighetens|

| | |

förvaltningskostnader |

| | |inkl. |

| | |avgiftsbelagd |

| | |verksamhet. |

| | |

Beställningsbemyndigande |

| | |15 mkr |

-----------------------------------------------------

|E 1 | | |

|Socialvetenskapliga|Ja | |

|forskningsrådet: | | |

|Forskning | | |

-----------------------------------------------------

|E 2 | | |

|Socialvetenskapliga| |

Beställningsbemyndigande |

|forskningsrådet: | |90 mkr, 60 mkr|

|Förvaltning | |och 80 mkr åren|

| | |1999 - 2001 |

-----------------------------------------------------

|Utgiftsområde 10 | | |

|Ekonomisk | |Kredit på|

|trygghet vid | |räntekonto på|

|sjukdom och | |72,5 mkr enligt|

|handikapp | |budget och|

| | |enligt regl.brev

|

| | |558,6 mkr.|

| | |Låneram för|

| | |investering i|

| | |

anläggningstillgångar |

| | |enligt |

| | |budgetprop. 1|

| | |086 mkr och 1|

| | |170 mkr enligt|

| | |regl. brev |

-----------------------------------------------------

|A 1 Sjukpenning | | |

|och |Överensstämmer |Bemyndigande för

|

|rehabilitering |med |RFV att räkna|

|m.m. |riksdagsbeslutet |upp livräntorna|

| | |från den|

| | |frivilliga |

| | |

yrkesskadeförsäkringen |

| | |med en|

| | |procentsats som|

| | |motsvarar |

| | |basbelopps- |

| | |ökningen. Enligt

|

| | |budgetprop. |

| | |räknas skade-|

| | |

ståndslivräntorna |

| | |nor-malt upp|

| | |endast om|

| | |basbeloppet |

| | |stigit med 5 %|

| | |sedan föregående

|

| | |uppräkning, |

| | |vilket inte|

| | |antogs inträffa|

-----------------------------------------------------

|A 2 | | |

|Förtidspensioner |Ja |Avdragen för|

| | |pensionsförmåner

|

| | |vid sjukhusvård|

| | |för pensionärer|

| | |enligt 2 kap. 12

|

| | |§ LAF omförs för

|

| | |jan-febr till A|

| | |1 |

| | |

sjukvårdsförmåner |

-----------------------------------------------------

|A 3 | | |

|Handikappersättningar|Ja | |

-----------------------------------------------------

|B 1 | | |

|Riksförsäkringsverket|Ja |Högst 1, 5 mkr|

| | |får disponeras|

| | |för finansiering

|

| | |av svenskt|

| | |ordförandeskap i

|

| | |ISSA. RFV:s|

| | |administration |

| | |av ATP samt|

| | |arbetsskade- och

|

| | |

yrkesskadeförsäkringar- |

| | |na skall|

| | |finansieras med|

| | |avgifter |

| | |fastställda av|

| | |regeringen och|

| | |disponeras av|

| | |RFV. RFV får ut-

|

| | |föra |

| | |

datorbearbetningar |

| | |för externa|

| | |beställare ut-|

| | |över |

| | |avgiftsförord- |

| | |ningen samt|

| | |tillhanda-hålla|

| | |vissa andra|

| | |tjänster. RFV|

| | |bestämmer dessa|

| | |avgifter och de|

| | |disponeras av|

| | |RFV |

-----------------------------------------------------

|B 2 Allmänna | | |

|försäkringskassor|Ja |RRV får|

| | |rekvirera |

| | |0,96 mkr för|

| | |revision av|

| | |

försäkringskassornas |

| | |delårsrapporter.

|

| | |

Avgiftsfinansierad |

| | |verksamhet får|

| | |bedrivas med|

| | |tillämpning av|

| | |

avgiftsförordningen |

| | |med vissa|

| | |undantag. |