Bet. 1998/99:KU15

Konstitutionsutskottets betänkande

1998/99:KU15

Personuppgiftslagen

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

KU15

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner från allmänna motionstiden 1998 som rör

frågor om personuppgiftslagen (1998:204) och andra

integritetsfrågor.

Genom personuppgiftslagen har i svensk lagstiftning

genomförts Europaparlamentets och rådets direktiv

95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för

enskilda med avseende på behandling av

personuppgifter och om det fria flödet av sådana

uppgifter.

Utskottet konstaterar att den genomgripande

datoriseringen bl.a. har medfört att många enskilda

personer i dag har hemsidor på World Wide Web och

kommunicerar i mer eller mindre personliga

sammanhang via Internet. Internet har även kommit

att bl.a. användas som ett allmänt debattforum och

vid handelstransaktioner. Mycket av den användning

av personuppgifter som förekommer i dessa sammanhang

får enligt utskottets mening betraktas som harmlös

och självklar. EG-direktivets generellt verkande

hanteringsregler omfattar emellertid även sådan

användning av personuppgifter.

Vidare uttalar utskottet, såsom anförs i flera

motioner, att siktet bör vara inställt på att

åstadkomma en teknikoberoende lagstiftning till

skydd för den personliga integriteten. Utskottet

finner därför anledning att, i likhet med vad som

gjordes vid personuppgiftslagens införande,

framhålla att EG-direktivet i dag får anses

omodernt. Enligt utskottets mening måste en

revidering av direktivet ske.

Utskottet föreslår, med bifall till tre motioner,

att riksdagen ger regeringen till känna att den med

kraft bör verka inom EU för att en revidering sker

av EG-direktivet. Vidare föreslår utskottet med

anledning av flera motioner ett tillkännagivande

till regeringen med innebörd att en översyn av

personuppgiftslagen bör komma till stånd med syfte

att, så långt det är möjligt inom EG-direktivets

ram, åstadkomma en förändring av lagstiftningen i

riktning mot ett regelverk som tar sikte på missbruk

av personuppgifter.

Regeringen har gett Datainspektionen i uppdrag att

närmare utreda behovet av att göra undantag från

förbudet i 33 § personuppgiftslagen mot överföring

av personuppgifter till tredje land när det gäller

dels överföringar från offentligt register för att

tillgodose kommuners intresse av att sprida

information, dels överföringar av personuppgifter

som typiskt sett inte innebär några risker för de

registrerade eller det annars mot bakgrund av

allmänhetens intresse att sprida och inhämta

information framstår som angeläget att undantag

görs, särskilt i samband med behandling av

personuppgifter på t.ex. Internet. Datainspektionen

har nu avlämnat sitt förslag, som kommer att

remissbehandlas. Utskottet utgår från att regeringen

därefter - inom de ramar som EG-direktivet

uppställer - genomför de förändringar som krävs för

att motverka de problem med personuppgiftslagens

utformning som regeringsuppdraget avsåg att komma

till rätta med, förändringar som kan behöva gå

längre än vad Datainspektionen föreslagit. Utskottet

uttalar att regeringen naturligtvis är oförhindrad

att, om så krävs, föreslå riksdagen förändringar i

personuppgiftslagen. Vidare utgår utskottet från att

förändringar genomförs skyndsamt. Mot denna bakgrund

finner utskottet inte anledning att för närvarande

begära någon ytterligare åtgärd från regeringens

sida i detta avseende.

En reservation (mp) har fogats till betänkandet i

fråga om definitionen i personuppgiftslagen av

begreppet manuellt register. Till betänkandet har

också fogats ett särskilt yttrande, (fp) och (mp),

om förhållandet till offentlighetsprincipen.

Motionerna

1998/99:K231 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari

yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändringar i personuppgiftslagen vad avser samtycke

vid namns nämnande,

1998/99:K234 av Per Unckel m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

en ny integritetsskyddslagstiftning i enlighet med

vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen bör

ta initiativ till och med kraft verka för en

revidering av EG-direktivet om skydd för enskilda

personer med avseende på behandling av

personuppgifter.

1998/99:K249 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att en översyn görs av

personuppgiftslagen.

1998/99:K256 av Margit Gennser (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar utforma

övergångsbestämmelser i enlighet med vad som anförts

i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utformningen av ny

personuppgiftslag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utredningsarbetet

gällande ny personuppgiftslag.

1998/99:K257 av Per Bill och Sten Tolgfors (m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag

till en missbruksbaserad

integritetsskyddslagstiftning att snarast möjligt

ersätta personuppgiftslagen i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1998/99:K272 av Peter Eriksson och Per Lager (mp)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i person-uppgiftslagen att klarhet

skapas i fråga om personuppgifter etc. i enlighet

med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen bör

ta initiativ inom EU för att göra undantag för s.k.

allmänna handlingar.

1998/99:K277 av Carina Hägg (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av skydd för den

personliga integriteten i samband med introduktion

och användning av ny informationsteknologi.

1998/99:K282 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en ändring av

personuppgiftslagen.

1998/99:K317 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av att

den nya personuppgiftslagen ses över.

1998/99:K324 av Göran Magnusson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om intensifierade

åtgärder i syfte att åstadkomma en modern och

teknikoberoende integritetslagstiftning till skydd

för den personliga integriteten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen bör

ta initiativ till att med kraft verka för en

revidering av EG-direktivet om skydd för enskilda

personer med avseende på behandling av

personuppgifter.

1998/99:T803 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

en utredning angående förutsättningarna för att ge

Datainspektionen en ny roll i enlighet med vad som

anförts i motionen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att inrätta en

datadomstol.

1998/99:T808 av Sven Bergström m.fl. (c) vari yrkas

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

en ny integritetslag som skall ersätta

personuppgiftslagen (i enlighet med vad i motionen

anförts),

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ett

integritetsdirektiv,

1998/99:T809 av Johnny Gylling och Amanda Grönlund

(kd) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utarbeta ett

lagförslag som syftar till att reglera missbruk av

personuppgifter oberoende av vilket medium som

används.

1998/99:T818 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

9. att riksdagen beslutar om ändring i

personuppgiftslagen (1998:204) i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1998/99:N326 av Per Westerberg och Göran Hägglund

(m, kd) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en mindre

byråkratisk datalagstiftning,

Förslag om utskottsinitiativ

Åsa Torstensson (c) har begärt att

konstitutionsutskottet tar initiativ till en översyn

av personuppgiftslagen för att se vilka förändringar

som måste göras för att traditionella

yttrandefrihetsprinciper inte skall sättas åsido.

Moderata samlingspartiet har begärt att

konstitutionsutskottet skall ta initiativ till en

beredning av frågan om en översyn av

personuppgiftslagen.

Offentlig utfrågning

Utskottet har den 8 december 1998 hållit en

offentlig utfrågning med anledning av utskottets

behandling av de nu aktuella motionerna och

förslagen om utskottsinitiativ. Utskrift från

utfrågningen har fogats till betänkandet som bilaga.

Utskottet

En ny personuppgiftslag

Allmänt

Den 16 april 1998 beslutade riksdagen att anta

regeringens förslag om en ny personuppgiftslag

(prop. 1997/98:44, bet. 1997/98:KU18, rskr.

1997/98:180, SFS 1998:204). Personuppgiftslagen

ersätter datalagen (1973:289). Genom

personuppgiftslagen genomförs Europaparlamentets och

rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om

skydd för enskilda med avseende på behandling av

personuppgifter och om det fria flödet av sådana

uppgifter. Personuppgiftslagen trädde i kraft den 24

oktober 1998.

Kort om innehållet

Huvudpunkterna i personuppgiftslagen är:

- Människor skall skyddas mot att deras personliga

integritet kränks genom behandling av

personuppgifter.

- Till skillnad från datalagen omfattar den nya

lagen inte bara automatiserad behandling av

personuppgifter utan i vissa fall även manuella

register.

- Lagen gäller inte vid behandling av

personuppgifter som ett led i en verksamhet av rent

privat natur.

- Bestämmelserna i lagen tillämpas inte i den

utsträckning det skulle strida mot

grundlagsbestämmelserna om tryck- och yttrandefrihet

i TF och YGL eller inskränka offentlighetsprincipen

enligt 2 kap. TF.

- I princip tillämpas lagen inte heller på

journalistisk, konstnärlig eller litterär

verksamhet.

- Om det i annan lag eller i en förordning finns

bestämmelser som avviker från personuppgiftslagen,

gäller de bestämmelserna i stället.

- Det gamla systemet med licens och tillstånd

avskaffas. Ansvaret för att behandling av

personuppgifter sker på ett lagligt sätt läggs i

första hand på den som behandlar sådana uppgifter.

Datainspektionen utövar tillsyn över att

personuppgiftslagen efterlevs.

- Personuppgiftslagen ställer upp vissa

grundläggande krav på behandlingen av

personuppgifter. Dessa krav innebär bl.a. att

personuppgifter får behandlas bara för särskilda,

uttryckligt angivna och berättigade ändamål.

- Personuppgifter får, om de grundläggande kraven

är uppfyllda, i princip behandlas bara om den

registrerade lämnar sitt samtycke till det. Från

denna regel finns dock flera undantag.

- För behandling av känsliga personuppgifter, t.ex.

om politiska åsikter eller hälsa, gäller särskilt

stränga regler. Detsamma gäller överföring av

personuppgifter till länder utanför EES-området.

- Den registrerade har rätt till information om

behandling av personuppgifter som rör honom eller

henne.

- Behandling av personuppgifter skall anmälas till

Datainspektionen. Detta gäller dock inte om den som

ansvarar för behandlingen har utsett ett s.k.

personuppgiftsombud.

- Den som bryter mot personuppgiftslagen kan bli

skadeståndsskyldig eller dömas till straff.

Översyn av personuppgiftslagen

Motionerna

I motion 1998/99:K231 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

anförs att personuppgiftslagen i sin nuvarande

utformning kommer att utgöra ett hot mot

yttrandefriheten och offentlighetsprincipen. Enligt

motionärerna leder lagens krav på samtycke till att

mycket av den debatt som i dag finns på Internet

blir olaglig. Motionärerna anser vidare att lagens

undantag för journalistisk och konstnärlig

verksamhet gör lagen till en privilegielag. Enligt

motionärerna bör det göras klart att ett fritt

meningsutbyte skall hävdas på Internet. Motionärerna

anför att detta är omöjligt med lagens nuvarande

utformning. Lagen bör, i de delar som avser

samtycke, avskaffas. Motionärerna hemställer att

regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag

med denna innebörd (yrkande 5).

I motion 1998/99:K234 av Per Unckel m.fl. (m) anförs

att den moderata ståndpunkten, som tydligt slogs

fast i motion 1997/98:K13 av Carl Bildt m.fl. (m)

med anledning av regeringens förslag om en

personuppgiftslag, har hela tiden varit att det är

missbruket av personuppgifter som skall beivras och

inte själva behandlingen. Enligt motionärerna hade

den nu aktuella frågan om huruvida spridandet av

personuppgifter på Internet blir olagligt med den

nya lagen över huvud taget inte uppkommit om

personuppgiftslagen hade utformats efter det

moderata förslaget. Motionärerna utgår ifrån att

regeringen, utöver aviserade åtgärder, snarast

föranstaltar om en utredning med uppdrag att utforma

en lagstiftning som syftar till att beivra missbruk

av personuppgifter enligt de principer som

moderaterna preciserat i den refererade motionen.

Inriktningen på utredningsarbetet bör vara att skapa

en varaktig lagstiftning på

integritetsskyddsområdet. Motionärerna hemställer

att riksdagen hos regeringen begär förslag till en

ny integritetsskyddslagstiftning i enlighet med vad

som anförts i motionen (yrkande 1).

Motionärerna förutsätter vidare att regeringen

inom EU tar initiativ till och med kraft verkar för

ett reviderat EG-direktiv efter de riktlinjer som

anförts ovan. Detta bör ges regeringen till känna

(yrkande 2).

I motion 1998/99:K249 av Rigmor Ahlstedt (c) anförs

att personuppgiftslagen syftar till att skydda

människors integritet. Enligt motionären får det

dock inte vara så att lagstiftningen blir omöjlig

att följa och att den på ett mycket märkligt sätt

gör att människor blir brottslingar. Motionären

påpekar att det inte heller kan vara så att vi skall

ha en lag med direktiv till olika myndigheter att

lagen skall tolkas väldigt generöst. Det bör enligt

motionären ges regeringen till känna vad som i

motionen anförts om en översyn av

personuppgiftslagen.

I motion 1998/99:K256 av Margit Gennser (m)

framhålls att det aktuella EG-direktivet gäller

skyddet för den personliga integriteten. Enligt

motionären är det ett grundläggande värde som bör

värnas. Hon anför att den omständigheten att

lagstiftningen skapat fundamentala problem av t.o.m.

yttrandefrihetskaraktär hänger samman med ett

olyckligt val av lagstiftningsmodell. Enligt

motionären skall missbruk av personuppgifter

beivras. Vilka medier som personuppgifterna hanteras

i är av sekundärt intresse. Motionären anför att den

bakomliggande orsaken till valet av

lagstiftningsmodell kan vara att de beredande

myndigheterna aldrig gjort en djupare analys av

vilka typer av registreringar som kan skada

enskilda. Detta kan hänga samman med svensk

administrativ och lagstiftningstradition. I Sverige

har enligt motionärerna farorna med omfattande

statliga och kommunala register negligerats.

Motionären anför att personuppgiftslagen på det sätt

den är skriven inte skyddar mot integritetskränkande

register, men den hindrar det offentliga samtalet.

Vad som nu anförts leder enligt motionären till

slutsatsen att lagen inte går att tillämpa på ett

rättssäkert sätt. Regeringen måste snarast utforma

en lagstiftning i överensstämmelse med EG-direktivet

som inte ger upphov till brister och de nu påtalade

skadliga effekterna. Detta bör ges regeringen till

känna (yrkande 2).

Därutöver anför motionären att lagstiftningsarbetet

bör ske i enlighet med de synpunkter som redovisats

i promemorian Rapport om skyddet för enskilda

personers privatliv av Jan Freese, förordnad av

Justitiedepartementet för den fortsatta beredningen

av promemorian Ds 1994:51. Enligt Jan Freeses

förslag skulle ett uppdrag lämnas till en

sammanhållen expertkommitté med undergrupper för

skilda områden såsom grundlagen, skattesystemet osv.

Kommittén skulle ha en referensgrupp i vilken borde

ingå parlamentariker. Motionären hemställer att

regeringen bör ges till känna vad som i motionen

anförts om utredningsarbetet gällande en ny

personuppgiftslag (yrkande 3).

I motion 1998/99:K257 av Per Bill och Sten Tolgfors

(m) anförs att problemet med personuppgiftslagen är

att den redan före sin tillkomst var föråldrad och

illa anpassad för nya medier. Motionärerna anför

vidare att de delar EG-direktivets intentioner att

skydda den personliga integriteten. De menar dock

att regeringen i stället för att kopiera direktivet

borde ha valt det andra möjliga alternativet. Lagen

borde utformas så att den tar sikte på missbruk av

personuppgifter och inte själva användandet av dem.

Det är enligt motionärerna en betydligt mer praktisk

lösning som uppfyller direktivets syfte och som

också står i samklang med yttrandefriheten för

medborgarna. Det gällande EG-direktivet bör också

ses över och revideras i en mer verklighetsanpassad

riktning. Motionärerna hemställer att riksdagen hos

regeringen begär förslag till en missbruksbaserad

integritetslagstiftning att snarast möjligt ersätta

personuppgiftslagen i enlighet med vad som anförts i

motionen.

I motion 1998/99:K272 av Peter Eriksson och Per

Lager (mp) framhålls att oklarheterna med

personuppgiftslagen är många. Dock kan konstateras

att publicering av personuppgifter på Internet

förbjuds. Enligt motionärerna är det en oklarhet vad

som menas med manuellt register. Det har framförts

farhågor om att lagen skulle omfatta varje bunt av

papper som sorteras in i en pärm. Den nya lagen kan

enligt motionärerna också komma att få konsekvenser

på det internationella planet. Motionärerna påpekar

att det inte är osannolikt att handelshinder kan

uppstå om ett utländskt företag behandlas sämre här

i landet än i t.ex. Tyskland. Motionärerna

hemställer att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i personuppgiftslagen att

klarhet skapas i fråga om personuppgifter etc. i

enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1).

I motion 1998/99:K282 av Sten Tolgfors (m) anförs

att regeringen snarast måste arbeta fram en ny

personuppgiftslag enligt en modell där strävan är

att stävja och beivra missbruk, inte styra normal

användning. Enligt motionären måste Sverige i EU

driva på en modernisering av berört direktiv.

Motionären anför att regeringen snarast bör

återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till

personuppgiftslag. Detta bör ges regeringen till

känna (yrkande 7).

I motion 1998/99:K317 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

anförs att det finns allvarligt fog för farhågorna

att personuppgiftslagen inte kan efterlevas. Enligt

motionärerna är risken uppenbar att den nya lagen

blir verkningslös. Motionärerna anser att än mer

allvarlig är risken för en urholkning av människors

tilltro till lagar i allmänhet, eftersom det inte är

orimligt att den nya lagen kommer att nonchaleras av

många. Denna befarade lagnonchalans blir enligt

motionärerna särskilt allvarlig mot bakgrund av att

det främst är yngre personer som är aktiva på

datanäten. Motionärerna anför vidare att en

"missbrukslag" ligger bättre i linje med den

hantering som är möjlig mot bakgrund av den snabba

utvecklingen på informationsteknikens område.

Nuvarande hanteringsmodell är både byråkratisk och

otidsenlig. Enligt motionärerna måste regeringen

därför ta initiativ till att en förändring av EG-

direktivet kommer till stånd. Motionärerna frågar

sig vidare om den svenska offentlighetsprincipen är

förenlig med det stärkta integritetsskyddet i den

till EG-föreskrifter anpassade personuppgiftslagen.

Enligt motionärerna måste regeringen därför ta

initiativ till förändring av nämnda EG-föreskrifter

på så sätt att det inte finns några tveksamheter att

dessa är förenliga med offentlighetsprincipen.

Därutöver anför motionärerna att undantaget i

personuppgiftslagen för personuppgifter som används

för uteslutande journalistiska ändamål eller

konstnärligt eller litterärt skapande medför en risk

för en differentierad yttrandefrihet. Medborgarrätt

får enligt motionärerna inte vara ett

yrkesprivilegium. I motionen aktualiseras vidare

bemyndigandet i 20 § personuppgiftslagen enligt

vilket regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer får föreskriva undantag från förbudet mot

att behandla känsliga personuppgifter om det behövs

med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse.

Motionärerna anser att bemyndigandet är alltför

långtgående och opreciserat. Det bör förankras i ett

preciserande ställningstagande från riksdagens sida.

Vad som anförts om behovet av att se över

personuppgiftslagen bör ges regeringen till känna.

I motion 1998/99:K324 av Göran Magnusson m.fl. (s)

erinras om att frågan om val av av

lagstiftningsmetod diskuterades redan i samband med

person-uppgiftslagens tillkomst i regeringens

proposition 1997/98:44. Motionärerna påpekar att

regeringen anförde att mycket av den användning av

personuppgifter som den alltmer genomgripande

datoriseringen hade medfört måste betraktas som

harmlös. Alltfler medborgare har också tillgång till

dator, elektronisk post och annan kommunikation i

världsomspännande nätverk. Mot bl.a. den bakgrunden

ansåg regeringen, vilket riksdagen instämde i, att

det fanns starka skäl för att verka för att det blir

möjligt att gå ifrån en lagstiftning enligt en

vittomfattande hanteringsmodell. Motionärerna

konstaterar vidare att det i samband med

ikraftträdandet av personuppgiftslagen förekom en

omfattande debatt kring frågor om lagens tillämpning

vad gäller t.ex. personuppgifter på Internet. Enligt

motionärerna kan det med fog betraktas som mycket

besvärligt att på ett effektivt sätt kontrollera

efterlevnaden av lagen när det gäller att

personuppgifter får överföras till tredje land först

efter samtycke. Motionärerna anser att också detta

talar för att ansträngningarna måste intensifieras

för att åstadkomma en lagstiftning som tar sikte på

en lagreglering mot missbruk av personuppgifter.

Motionärerna konstaterar vidare att det i den

allmänna debatten råder en viss osäkerhet om hur

reglerna för behandling av helt harmlösa

personuppgifter på Internet skall tolkas i

förhållande till den nya lagen. Härvid framhåller

motionärerna att det är myndigheterna och

rättsväsendets instanser som skall svara på sådana

frågor och göra dessa tolkningar. Även EG-domstolen

kan bli inblandad i dessa fall. Motionärerna

framhåller vidare att regeringen har gett

Datainspektionen i uppdrag att följa upp den nya

lagen. En särskild informationsinsats kommer vidare

att genomföras kring den nya lagen. Regeringen

kommer också att informera ansvarige EU-kommissionär

om bl.a. den oro som finns för den nya lagens

tillämpning i Sverige. Motionärerna anför att det är

bra att regeringen på detta och andra sätt aktivt

följer upp vad som händer också i de övriga EU-

länderna när det gäller genomförandet av EG-

direktivet.

Enligt motionärerna är det angeläget att regeringen

i det kommande lagstiftningsarbetet på

personuppgiftsområdet gör nödvändiga problem- och

konsekvensanalyser samt tar sådana initiativ inom EU

att vi får en lagstiftning som är väl anpassad till

kraven på öppenhet och tillgänglighet samt ger ett

effektivt skydd mot missbruk i förhållande till den

enskildes personliga integritet. Motionärerna

hemställer att regeringen ges till känna vad i

motionen anförts om intensifierade åtgärder i syfte

att åstadkomma en modern och teknikoberoende

integritetslagstiftning till skydd för den

personliga integrite- ten (yrkande 1). Regeringen

bör också ges till känna vad i motionen anförts om

att regeringen bör ta initiativ till att med kraft

verka för en revidering av EG-direktivet om skydd

för enskilda personer med avseende på behandling av

personuppgifter (yrkande 2).

I motion 1998/99:T808 av Sven Bergström m.fl. (c)

anförs att en lag som gör i det närmaste alla

datoranvändare till brottslingar i formell mening är

otillfredsställande. Enligt motionärerna är risken

stor att användarna kommer att bortse också från de

relevanta avsnitten i personuppgiftslagen, eftersom

lagens bokstav är omöjlig att uppnå i dagligt bruk.

Motionärerna påpekar att signaler tyder på att

Sverige har valt den strängaste formen av

genomförande av EG-direktivet. Enligt motionärerna

lider personuppgiftslagen av sådana allvarliga

brister att den måste ses över i väntan på ett nytt

lagstiftningsförslag. Centerpartiet menar att en lag

som handlar mer om människors rätt till integritet

än om hanteringen av personuppgifter är att föredra.

En lag som skall ersätta personuppgiftslagen bör

enligt motionärerna vara en generellt tillämplig

integritetslag som reglerar människors rätt till

integritet, såväl i den offentliga som i den privata

sfären. Motionärerna anser att en integritetslag bör

bygga på en missbruksmodell. Enligt motionärerna bör

riksdagen hos regeringen begära förslag till en ny

integritetslag som skall ersätta per-

sonuppgiftslagen (yrkande 9).

Därutöver anför motionärerna att det är angeläget

att Sverige inom ramen för det europeiska samarbetet

med kraft driver frågan om ett nytt

integritetsdirektiv som kan ersätta det nuvarande

EG-direktivet. Detta bör ges regeringen till känna

(yrkande 10).

I motion 1998/99:T809 av Johnny Gylling och Amanda

Grönlund (kd) anförs att långsiktiga problem uppstår

när regering och riksdag beslutar om lagar som

uppenbarligen inte kan tillämpas eller som inte alls

har en förankring i det allmänna rättsmedvetandet.

Enligt motionärerna urgröper det medborgarnas

förtroende för rättssamhället och kan i värsta fall

leda till att tilltron till lagar och regler minskar

i allmänhet. Motionärerna anför att regeringen

omgående borde tillsätta en utredning med uppgift

att utarbeta ett lagförslag som är medieoberoende

och som reglerar missbruket av person-uppgifter

(yrkande 3).

I motion 1998/99:T818 av Carl Bildt m.fl. (m) anförs

att Moderata samlingspartiet står fast vid sin

tidigare inställning att EG-direktivet som

personuppgiftslagen bygger på inte tar hänsyn till

den utvecklingen att alltfler medborgare har

tillgång till dator och möjlighet att kommunicera i

olika nätverk. Enligt motionärerna borde en

lagstiftningsmodell som tar sikte på missbruk av

personuppgifter i stället för själva hanteringen ha

inneburit ett större skydd för yttrandefriheten och

därvid varit att föredra. Motionärerna anser att ett

sådant ställningstagande inte står i strid med

Sveriges skyldighet att genomföra direktivet så

länge den nationella lagstiftningen får ett

materiellt innehåll som överensstämmer med

direktivet. Motionärerna vänder sig vidare liksom

tidigare mot de i vissa fall långtgående tolkningar

som regeringen har gjort av EG-direktivet. Härvid

framhåller motionärerna att regeringen i sin iver

att värna den svenska offentlighetsprincipen har

till nackdel för den personliga integriteten

bortsett från direktivets förbud att lämna ut

personuppgifter för andra ändamål än de samlats in

för. Motionärerna anför också att ett särskilt

undantag bör göras från kravet på uttryckligt

samtycke vid behandling av känsliga personuppgifter

för att möjliggöra opinions- och

marknadsundersökningar. Enligt motionärerna bör

kravet på samtycke vara uppfyllt genom

intervjupersonens frivilliga besvarande av ställda

frågor. Moderata samlingspartiet menar att en

översyn av personuppgiftslagen bör göras snarast i

syfte att komma åt de nämnda problemen. Regeringen

bör också verka för att EG-direktivet revideras i

samma riktning. Motionärerna hemställer att

riksdagen beslutar om ändring i personuppgiftslagen

i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande

9).

I motion 1998/99:N326 av Per Westerberg (m) och

Göran Hägglund (kd) anförs att genomförandet av EG-

direktivet i den nya personuppgiftslagstiftningen

inte skall vara mer byråkratisk än absolut

nödvändigt. Lagen bör enligt motionärerna därför ses

över mot denna bakgrund. Sverige bör dessutom aktivt

påverka EU till en mer tidsenlig och företagarvänlig

lagstiftning på området. Detta bör ges regeringen

till känna (yrkande 3).

Bakgrund

Grundläggande bestämmelser om yttrandefrihet och

skydd för personlig integritet vid behandling av

personuppgifter

Regeringsformen

Enligt 1 kap. 1 § regeringsformen (RF) bygger den svenska

folkstyrelsen på bl.a. fri åsiktsbildning.

Enligt 2 kap. 1 § första stycket 1 RF är varje

medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad

yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild

eller på annat sätt meddela upplysningar samt

uttrycka tankar, åsikter, känslor.

Därutöver erinras i 2 kap. 1 § andra stycket RF att

beträffande tryckfriheten och motsvarande frihet att

yttra sig i ljudradio, television och vissa liknande

överföringar, filmer, videogram och andra

upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar

gäller vad som är föreskrivet i

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen.

Den 1 januari 1999 trädde en ändring i

yttrandefrihetsgrundlagen i kraft som innebär att

benämningen tekniska upptagningar har förts in i

lagen som ett samlingsbegrepp för upptagningar som

innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas,

avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med

tekniskt hjälpmedel. Med anledning av detta har en

ändring också gjorts i 2 kap. 1 § andra stycket RF.

I 2 kap. 3 § andra stycket RF sägs att varje

medborgare i den utsträckning som närmare anges i

lag skall skyddas mot att hans personliga integritet

kränks genom att uppgifter om honom registreras med

hjälp av automatisk databehandling.

Enligt 2 kap. 12 § första stycket RF får bl.a.

yttrandefriheten, i den utsträckning som medges i

13-16 §§, begränsas genom lag. I andra stycket sägs

att begränsningen får göras endast för att

tillgodose ändamål som är godtagbart i ett

demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå

utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det

ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka

sig så långt att den utgör ett hot mot den fria

åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens

grundvalar.

Av 2 kap. 13 § första stycket RF framgår att

yttrandefriheten får begränsas med hänsyn till bl.a.

privatlivets helgd. Vidare sägs i andra stycket att

vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske

skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga

yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga,

vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

Europakonventionen

Den europeiska konventionen om skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna (Europakonventionen) är sedan den 1

januari 1995 inkorporerad i svensk lagstiftning. Den

gäller således numera som svensk lag och dess

bestämmelser kan åberopas direkt i svensk domstol. I

samband med att konventionen inkorporerades i svensk

lagstiftning infördes en ny bestämmelse i

regeringsformen som säger att lag eller annan

föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges

åtaganden på grund av konventionen (2 kap. 23 § RF).

I Europakonventionen finns bestämmelser om såväl

yttrandefrihet som skydd för privatlivets helgd.

Enligt artikel 8.1 i Europakonventionen har var och

en rätt till respekt för sitt privat- och

familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

Vidare sägs i 8.2 att offentlig myndighet inte får

inskränka åtnjutandet av denna rättighet annat än

med stöd av lag och om det i ett demokratiskt

samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens

säkerhet, den allmänna säkerheten, landets

ekonomiska välstånd eller till förebyggande av

oordning eller brott eller till skydd för hälsa

eller moral eller för andra personers fri- och

rättigheter.

Enligt artikel 10.1 i Europakonventionen har var och

en rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar

åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida

uppgifter och tankar utan offentlig myndighets

inblandning och oberoende av territoriella gränser.

Artikeln hindrar inte att en stat kräver tillstånd

för ra-dio-, televisions- eller biografföretag.

I artikel 10.2 sägs att eftersom utövandet av de

nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter,

får de underkastas sådana formföreskrifter, villkor,

inskränkningar eller straffpåföljder som är

föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt

samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens

säkerhet, till den territoriella integriteten eller

den allmänna säkerheten, till förebyggande av

oordning och brott, till skydd för hälsa eller moral

eller för annans goda namn och rykte och

rättigheter, för att hindra att förtroliga

underrättelser sprids eller för att upprätthålla

domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

Utredning om mediegrundlagarna

Regeringen har den 4 februari 1999 beslutat att en

parlamentariskt sammansatt kommitté bl.a. skall

närmare analysera behovet av och förutsättningarna

för en mer teknikoberoende grundlagsreglering av

yttrandefriheten (dir. 1999:8).

I direktiven framhåller regeringen att utvecklingen

på informationsteknikens område har gått fort sedan

tillkomsten av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Utan

att ifrågasätta tidigare bedömningar på området kan

man enligt regeringen fråga sig om det är praktiskt

möjligt att i längden behålla en teknikberoende

grundlagsreglering av yttrandefriheten i medierna.

Därför bör behovet av och förutsättningarna för en

mer teknikoberoende reglering utredas.

Vidare anför regeringen att det inte minst när det

gäller grundlagsskyddet är väsentligt att yttranden

i olika medier inte omfattas av olika bestämmelser

endast på den grunden att de formella

avgränsningarna för bestämmelsernas tillämplighet är

förlegade och i otakt med den tekniska utvecklingen.

Enligt regeringen finns det anledning att närmare

analysera behovet av och förutsättningarna för en

mer teknikoberoende grundlagsreglering av

yttrandefriheten än den som gäller för närvarande.

Det tryckta ordet har emellertid, som

konstitutionsutskottet framhöll i sitt betänkande

1997/98:KU19, enligt regeringen en särställning i

den fria opinionsbildningen och samhällsdebatten.

Utgångspunkten är därför att den nuvarande

uppdelningen på två grundlagar bör bestå och att

tryckfrihetsförordningen (TF) även i fortsättningen

bör vara den grundlag som ger skydd för yttranden i

form av det tryckta ordet.

Regeringen anser vidare att införandet av termen

tekniska upptagningar i YGL kan förväntas på ett

tillfredsställande sätt möta den tekniska

utvecklingen när det gäller upptagningar med sådana

yttranden som YGL är avsedd att skydda. Det som nu

behöver utredas är enligt regeringen således i

första hand YGL:s tillämplighet på ny kommunikation

med elektromagnetiska vågor, dvs. på

informationsöverföringar som sker på annat sätt än

genom att fysiska databärare transporteras mellan

avsändare och mottagare. Regeringen anför att det

som nu sagts inte hindrar att vissa justeringar kan

behöva göras i såväl TF som YGL för att reglerna

skall anpassas till utvecklingen på

informationsteknikens område, exempelvis till

tillkomsten av s.k. print-on-demand (beställtryck).

Valet av lagstiftningsmetod

Datalagskommittén

Datalagskommittén, vars förslag ligger till grund

för regleringen i person-uppgiftslagen, förde i sitt

betänkande Integritet Offentlighet

Informationsteknik (SOU 1997:39) ett resonemang

kring frågan om valet på lång sikt av modell för

regleringen av skyddet för den personliga

integriteten. Kommittén konstaterade bl.a. att den

tekniska utvecklingen går så snabbt att det är

omöjligt att göra några säkra förutsägelser om

framtiden. För närvarande syntes det enligt

kommittén i stort sett omöjligt att bringa Internet

under kontroll och försöka upprätthålla strikta krav

för hur persondata skall få hanteras på nätet - att

försöka hävda att allt som inte är tillåtet är

förbjudet. En sträng hanteringsmodell syntes dömd

att misslyckas så till vida att den inte kommer att

respekteras och därmed dra ett löjets skimmer över

lagstiftningen. Enligt kommittén finns det de som

anser att EG-direktivet redan hunnit bli obsolet i

detta hänseende, eftersom det bygger på principer

som utvecklades innan nätet kom i allmänt bruk.

Kommittén anförde att risken är uppenbar att företag

och till och med myndigheter kommer att bortse från

delar av regleringen.

Vidare anförde kommittén att det å andra sidan kan

antas att människor även i framtiden kommer att ha

kvar sin oro för stora datasystem. Det torde enligt

kommittén därför bli nödvändigt att behålla en

hanteringsmodell, om ock i förenklad i form, för

stora databaser hos myndigheter och hos företag med

enskilda som klienter eller kunder. När det gällde

de många små datasystemen, t.ex. hos skolor,

småföretagare, enskilda, och troligen också

Internet, ansåg kommittén att det syntes hopplöst

att söka kontrollera själva hanteringen av

persondata. Kommittén anförde att vad man kunde

inrikta sig på utanför de särskilda

registerförfattningarnas ram var att förhindra sådan

spridning av databehandlade personuppgifter som den

uppgifterna avser med fog kan begära att bli skonad

från.

När det gällde valet nu av modell för regleringen

anförde kommittén att man borde ta stor hänsyn till

allmänhetens inställning. Det förhållandet att många

människor känner obehag inför en viss hantering var

enligt kommittén i en politisk demokrati ett starkt

argument i sig för att reglera den hanteringen.

Samma bedömning verkade ha gjorts i de flesta EU-

stater, vilka har lagstiftning efter

hanteringsmodellen, och av EU i och med att EG-

direktivet antogs. Kommittén anförde vidare att

härtill kom att Sverige genom sitt medlemskap i EU

är skyldigt att genomföra EG-direktivet, vilket

bygger på hanteringsmodellen.

Det förhållandet att flera internationella

överenskommelser bygger på hanteringsmodellen och

att flera länder har lagstiftning som bygger på

denna modell hade enligt kommittén betydelse också

på ett annat sätt. I en miljö där

internationaliseringen ökar och den nya tekniken gör

det möjligt att blixtsnabbt hämta eller flytta

uppgifter över hela jordklotet ligger det ett

betydande värde i sig att lagstiftningen i olika

länder är likartad. Kommittén anförde vidare att EG-

direktivet ställer stränga krav på uppgifternas

kvalitet. Sådana krav är ett naturligt led i en

hanteringsmodell. Även om de självfallet borde

tillämpas även i en missbruksmodell var det enligt

kommittén lagtekniskt svårare att reglera dem där.

Enligt kommitténs mening fanns det ändå många skäl

för att hanteringsmodellen i en framtid måste

överges åtminstone såvitt angår små datasystem och

verksamheten på Internet och liknande. Kommittén

trodde dock att det skulle komma att dröja innan

tiden är mogen för en övergång till

missbruksmodellen. Den oro människor känner för

teknikens möjligheter måste enligt kommittén

respekteras. Övriga EU-stater måste också vinnas för

tanken på en sådan övergång.

Regeringens förslag

I proposition 1997/98:44 anförde regeringen att den

i likhet med Datalagskommittén och de allra flesta

remissinstanserna ansåg att det nu inte var möjligt

att uppfylla skyldigheten att genomföra direktivet

på annat sätt än genom att införa en lagstiftning av

hanteringsmodell. En lagstiftning som reglerar i

princip all hantering av personuppgifter måste

enligt regeringen således införas på grund av EG-

direktivet. Regeringen anförde att en sådan

lagstiftning emellertid inte framstod som särskilt

modern i dag. Mycket av den användning av

personuppgifter som den alltmer genomgripande

datoriseringen medför måste betraktas som harmlös.

Regeringen påpekade att alltfler medborgare också

har tillgång till dator, elektronisk post och annan

kommunikation i världsomspännande nätverk. Det fanns

enligt regeringen därför starka skäl för att verka

för att det blir möjligt att gå ifrån en

lagstiftning efter en vittomfattande

hanteringsmodell. Regeringen avsåg att på lämpligt

sätt utnyttja Sveriges inflytande i EU för att

påverka i denna riktning.

Konstitutionsutskottets tidigare bedömning

Vid sin behandling av proposition 1997/98:44 delade

konstitutionsutskottet regeringens bedömning att det

inte var möjligt att nu genomföra EG-direktivet på

ett annat sätt än genom en lagstiftning som följer

den struktur som direktivet anvisar. Lagstiftningen

borde därför utformas efter en hanteringsmodell.

Utskottet ville också, i likhet med regeringen,

framhålla att den lagstiftning som måste införas på

grund av EG-direktivet redan framstår som i viss

mån omodern. Utskottet konstaterade att den tekniska

utvecklingen när det gäller dataflödet går oerhört

snabbt. Enligt utskottets mening framstod det t.ex.

som omöjligt att upprätthålla strikta regler för hur

personuppgifter skall hanteras i ett värlsomfattande

nätverk som Internet. Även när det gäller

myndigheternas användning av e-post torde

svårigheter uppstå när det gäller att fullt ut

efterkomma strikta hanteringsregler. Utskottet såg

därför med tillfredsställelse på att regeringen

avsåg att såväl nationellt som inom EU-samarbetet

verka för att det blir möjligt att gå ifrån en

långtgående hanteringsmodell på det aktuella

lagstiftningsområdet. Mot denna bakgrund ansåg

utskottet att motionsyrkandena om att

hanteringsmodellen borde ersättas av en

missbruksmodell och att regeringen inom EU skulle ta

initiativ till en revidering av EG-direktivet var

tillgodosedda. Motionerna avstyrktes därför i dessa

delar.

Behandling av personuppgifter som omfattas av

personuppgiftslagen

Enligt 5 § personuppgiftslagen gäller lagen för

sådan behandling som helt eller delvis är

automatiserad.

Lagen gäller även för annan behandling av

personuppgifter, om uppgifterna ingår i eller är

avsedda att ingå i en strukturerad samling av

personuppgifter som är tillgängliga för sökning

eller sammanställning enligt särskilda kriterier.

I artikel 2 c i EG-direktivet sägs att med register

avses varje strukturerad samling av personuppgifter

som är tillgänglig enligt särskilda kriterier,

oavsett om samlingen är centraliserad,

decentraliserad eller spridd på grundval av

funktionella eller geografiska förhållanden.

I punkt 27 i ingressen till direktivet sägs bl.a.

att akter eller grupper av akter liksom dessas

omslag, vilka inte är strukturerade enligt särkilda

kriterier, inte under några omständigheter faller

inom direktivets tillämpningsområde.

I proposition 1997/98:44 s. 118 anför regeringen att

5 § personuppgiftslagen är avsedd att ha samma

innebörd som i direktivet. Detsamma gäller

definitionen av register.

Gällande regler om tillåten behandling av

personuppgifter

Allmänt

Enligt 10 § personuppgiftslagen får personuppgifter

behandlas bara om den registrerade har lämnat sitt

samtycke till behandlingen eller om behandlingen är

nödvändig för att

a) ett avtal med den registrerade skall kunna

fullgöras eller åtgärder som den registrerade begärt

skall kunna vidtas innan ett avtal träffas,

b) den personuppgiftsansvarige skall kunna fullgöra

en rättslig skyldighet,

c) vitala intressen för den registrerade skall

kunna skyddas,

d) en arbetsuppgift av allmänt intresse skall kunna

utföras,

e) den personuppgiftsansvarige eller en tredje man

till vilken personuppgifter lämnas ut skall kunna

utföra en arbetsuppgift i samband med

myndighetsutövning eller

f) ett ändamål som rör ett berättigat intresse hos

den personuppgiftsansvarige eller hos en sådan

tredje man till vilken personuppgifterna skall

lämnas ut skall kunna tillgodoses, om detta intresse

väger tyngre än den registrerades intresse av skydd

mot kränkning av den personliga integriteten.

Känsliga personuppgifter

När det gäller behandling av känsliga

personuppgifter föreskrivs i 13 §

personuppgiftslagen ett förbud mot behandling av

sådana uppgifter. Enligt bestämmelsen avses med

känsliga personuppgifter sådana som avslöjar ras

eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös

eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i en

fackförening. Förbudet gäller också personuppgifter

som rör hälsa eller sexualliv.

Från förbudet mot behandling av känsliga

personuppgifter finns dock undantag i 15-19 §§

personuppgiftslagen. Dessa undantag gäller

- när den registrerade har samtyckt till

behandlingen eller på ett tydligt sätt

offentliggjort uppgifterna (15 §),

- när behandlingen i vissa avseenden är nödvändig

(16 §),

- när behandlingen sker inom ramen för vissa

ideella organisationers verksamhet (17 §),

- när behandlingen sker för vissa nödvändiga

hälso- och sjukvårdsändamål (18 §) eller

- när uppgifterna behandlas för forsknings- eller

statistikändamål (19 §).

Enligt 20 § får regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer meddela föreskrifter om

ytterligare undantag från förbudet i 13 § om det

behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse.

Överföring av personuppgifter till tredje land

Även när det gäller överföring av personuppgifter

till tredje land, dvs. till ett land utanför EES-

området, gäller särskilt stränga regler.

Enligt 33 § personuppgiftslagen är det förbjudet att

till tredje land föra över personuppgifter som är

under behandling. Förbudet gäller också överföring

av personuppgifter för behandling i tredje land.

Förbudet är dock förenat med vissa undantag. I 34 §

första stycket föreskrivs att det är tillåtet att

föra över personuppgifter till tredje land, om den

registrerade har samtyckt till överföringen eller

när överföringen är nödvändig för att

a) ett avtal mellan den registrerade och den

personuppgiftsansvarige skall kunna fullgöras eller

åtgärder som den registrerade begärt skall kunna

vidtas innan ett avtal träffas,

b) ett sådant avtal mellan den

personuppgiftsansvarige och tredje man som är i den

registrerades intresse skall kunna ingås eller

fullgöras,

c) rättsliga anspråk skall kunna fastställas, göras

gällande eller försvaras eller

d) vitala intressen för den registrerade skall

kunna skyddas.

Därutöver är det enligt 34 § andra stycket tillåtet

att föra över personuppgifter för användning enbart

i en stat som har anslutit sig till Europarådets

konvention om skydd för enskilda vid automatisk

databehandling av person-uppgifter.

Enligt 35 § första stycket kan regeringen meddela

föreskrifter om undantag från förbudet i 33 § för

överföring av personuppgifter till vissa stater.

Regeringen får också meddela föreskrifter om att

överföring av personuppgifter till tredje land är

tillåten, om överföringen regleras av ett avtal som

ger tillräckliga garantier till skydd för de

registrerades rättigheter.

Därutöver sägs i 35 § andra stycket att regeringen

eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om undantag från förbudet i 33

§ om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt

intresse. Detsamma gäller om det finns tillräckliga

garantier till skydd för de registrerades

rättigheter. Regeringen har i 11 §

personuppgiftsförordningen (1998:1191) bemyndigat

Datainspektionen att meddela föreskrifter av

sistnämnt slag. Bemyndigandet gäller under samma

förutsättning också beslut i enskilda fall.

I 35 § tredje stycket sägs vidare att regeringen

under de förutsättningar som nämns i andra stycket i

enskilda fall får besluta om undantag från förbudet

i 33 §. Regeringen får överlåta åt tillsynsmyndighet

att fatta sådana beslut.

Undantag för privat verksamhet från

personuppgiftslagens tillämpningsområde

Enligt 6 § personuppgiftslagen gäller lagen inte för

sådan behandling av personuppgifter som en fysisk

person utför som ett led i en verksamhet av rent

privat natur.

I proposition 1997/98:44 anförde regeringen att den

nya lagen syftar till att skapa ett skydd för

individens rent privata sfär. Det vore därför

ologiskt om den nya lagen i själva verket skulle

tillåtas tränga in i denna sfär genom införandet av

myndighetskontrollerade hanteringsregler för sådant

som måste betraktas som rent privata angelägenheter.

Regeringen ansåg att möjligheten enligt direktivet

att undanta rent privat användning av

personuppgifter borde utnyttjas fullt ut. Den nya

lagen borde alltså innehålla samma undantag som

direktivet. Enligt regeringen innebär detta att

t.ex. enskilda för rent privat bruk kan föra en

elektronisk dagbok eller registrera sina grannar

eller släktingar.

Förhållandet till tryck- och yttrandefriheten

Bestämmelse i EG-direktivet

I artikel 9 i EG-direktivet sägs att medlemsstaterna

med avseende på behandling av personuppgifter som

sker uteslutande för journalistiska ändamål eller

konstnärligt eller litterärt skapande skall besluta

om undantag och avvikelser från bestämmelserna i

detta kapitel, kapitel IV och kapitel VI endast om

det är nödvändigt för att förena rätten till

privatlivet med reglerna om yttrandefriheten.

Bestämmelse i personuppgiftslagen

I 7 § första stycket personuppgiftslagen erinras om

att bestämmelserna i lagen inte tillämpas i den

utsträckning det skulle strida mot bestämmelserna om

tryck- och yttrandefriheten i

tryckfrihetsförordningen (TF) eller

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Vidare sägs i 7 § andra stycket att bestämmelserna

i 9-29 och 33-44 §§ samt 45 § första stycket och

47-49 §§ inte skall tillämpas på sådan behandling av

personuppgifter som sker uteslutande för

journalistiska ändamål eller konstnärligt eller

litterärt skapande.

Mediekommitténs överväganden angående EG-direktivets

förhållande till tryck- och yttrandefriheten

Mediekommittén övervägde i sitt betänkande

Grundlagsskydd för nya medier (SOU 1997:49) frågan

om EG-direktivets förhållande till den svenska

tryck- och yttrandefriheten. Enligt kommittén fanns

det från svensk grundlagsstiftningssynpunkt

anledning att ha som utgångspunkt den grundsyn som

anlades vid grundlagsändringarna inför ett svenskt

EU-medlemskap och som kan sammanfattas med att vi

inte bör ge avkall på vårt grundlagsskydd enligt TF

och YGL annat än när det är alldeles nödvändigt.

Detta synsätt borde enligt kommittén leda till att

vi i enlighet med Sveriges förklaring till

direktivets antagande håller fast vid att

yttrandefriheten är "odelbar" och inte enbart

omfattar journalistisk samt litterär och konstnärlig

verksamhet i inskränkt betydelse utan de medieformer

som sådan verksamhet normalt utnyttjar. Kommittén

ansåg att vi i yttrandefrihetens intresse i så stor

utsträckning som möjligt borde begagna de

undantagsmöjligheter som direktivet ger enligt

artikel 9 jämförd med punkt 37 i ingressen. Som ett

argument för den angivna inställningen pekade

kommittén på att lagstiftningen genom TF och YGL

innehåller ett principförbud mot censur. Detta

censurförbud gäller även i fråga om datorlagrade

personuppgifter som utgör ett led i framställningen

av t.ex. en tryckt skrift. Det hade därför enligt

kommittén inte varit möjligt för Sverige att

överlåta rätt att besluta om en så principiell

avvikelse från censurförbudet som direktivet kan

synas kräva enligt ordalagen. Kommittén nämnde att

också andra länder inom EU har ett motsvarande

censurförbud.

Enligt kommittén kunde det angivna synsättet

motiveras inte bara från nationell grundlagssynpunkt

utan också utifrån ett EG-rättsligt perspektiv.

Kommittén pekade på att det både i EG-domstolens

praxis och i Maastricht-avtalet slås fast att

Europakonventionens fri- och rättigheter skall

respekteras som allmänna rättsprinciper på EG-

rättens område. Detta har varit en viktig faktor vid

Sveriges anslutning till EU, något som kommer till

uttryck i 10 kap. 5 § RF. Kommittén konstaterade att

rätt till privatlivet regleras i artikel 8 i

konventionen och yttrandefriheten i artikel 10. I

konventionen är dessa två fri- och rättigheter

jämställda, och integritetsskyddet framstår enligt

kommittén inte som i EG-direktivet som ett

överordnat intresse. Kommittén konstaterade vidare

att Europadomstolen i sin tillämpning av

konventionen förklarat att yttrandefriheten utgör en

av de viktigaste grunderna för ett demokratiskt

samhälle. Skyddet för yttrandefriheten har enligt

domstolens avgöranden inte bara gällt journalistisk

verksamhet eller litterärt eller konstnärligt

skapande utan också politisk verksamhet och

kommersiella yttranden. Enligt kommittén måste det

vara så att integritetsskyddsintresset inte

generellt kan anses ta över

yttrandefrihetsintresset, utan en avvägning måste

göras mellan dessa motstridande intressen i olika

sammanhang. Kommittén anförde att EG-direktivet till

följd härav inte kan anses ha den innebörden att

yttrandefriheten inte får ges försteg framför

skyddet för privatlivet i andra fall än de som är

speciellt omnämnda i artikel 9 i direktivet.

Även om artikel 10 i Europakonventionen tillåter

begränsningar i yttrandefriheten inom ganska vida

ramar, fanns det enligt kommittén inte skäl att tro

att integritetsskyddet utanför journalistisk samt

litterär och konstnärlig verksamhet kan ges försteg

framför yttrandefrihetsintresset på det generella

sätt som skulle följa av direktivets avfattning.

Kommittén anförde att konventionen fick anses

innebära att man skall iaktta en sådan

proportionalitetsprincip som utgör en del också av

EG:s grundläggande rättsprinciper. Detta gäller även

utanför journalistisk samt litterär och konstnärlig

verksamhet i inskränkt betydelse. Sammantaget fanns

det enligt kommittén alltså anledning att anse att

möjligheterna till undantag från direktivets regler

i yttrandefrihetens intresse är vidare än vad

ordalagen i artikel 9 synes ge vid handen. På

motsvarande sätt borde man se på kravet i artikel 9

att undantagen skall vara "nödvändiga".

Konstitutionsutskottets tidigare bedömning

Vid sin behandling av proposition 1997/98:44 om

personuppgiftslagen hänvisade utskottet i sin

bedömning av frågan om EG-direktivets förenlighet

med tryck- och yttrandefriheten enligt TF och YGL

till bl.a. Mediekommitténs överväganden när det

gällde frågan om vilka undantagsmöjligheter som

direktivets artikel 9 ger jämförd med punkt 37 i

ingressen. Utskottet ville vidare erinra om att TF

och YGL innehåller bestämmelser om rättsliga

principer som är av väsentlig betydelse för det

svenska statsskicket. Bestämmelsen i 10 kap. 5 § RF

som reglerar möjligheterna att överlåta

beslutanderätt till EG kunde inte anses öppna

möjlighet att överlåta beslutanderätt som väsentligt

rubbar dessa principer utan samtidig ändring av

grundlag. Utskottet framhöll också att

beslutskompetens enligt 10 kap. 5 § endast kan

överlåtas så länge rättighetsskyddet inom EU

motsvarar regeringsformens och Europakonventionens

rättighetsskydd.

Utskottet delade regeringens och Mediekommitténs

bedömning att artikel 9 i direktivet, jämförd med

punkt 37 i ingressen, skall uppfattas så att

integritetsskyddsintresset inte kan anses ta över

yttrandefrihetsintresset, utan att en avvägning

måste göras. Sambandet med Europakonventionen gav

enligt utskottet vid handen att en sådan avvägning

måste vara möjlig även utanför journalistisk,

litterär och konstnärlig verksamhet i inskränkt

betydelse. Utskottet kunde härvid notera att Sverige

i samband med direktivets antagande fått intaget i

ministerrådets protokoll att Sverige anser att

begreppet konstnärliga och litterära uttryck mer

syftar på uttrycksmedlen än kommunikationens

innehåll och dess kvalitet.

Utskottet hade vidare inget att invända mot att

lagen skulle innehålla en uttrycklig erinran om att

bestämmelser i lagen inte skall tillämpas om en

sådan tillämpning skulle strida mot bestämmelserna

om tryck- och yttrandefrihet i TF eller YGL.

Utskottet tillstyrkte också regeringens förslag att

undantag skulle göras för sådan journalistisk,

konstnärlig och litterär verksamhet som faller

utanför TF:s och YGL:s tillämpningsområde, dock ej

när det gäller den nya lagens bestämmelser om

säkerhetsåtgärder. I enlighet med det anförda

avstyrkte utskottet en motion med yrkande om att

regeringens förslag i denna del skulle avslås.

Särskilt om behandling av personuppgifter via

Internet

Datainspektionens föreskrifter

Medan datalagen ännu gällde utfärdade

Datainspektionen generella föreskrifter (DIFS

1996:3) om protokollsregister hos kommuner och

landsting. Föreskrifterna innebär att den kommun som

håller sig inom ramen för föreskrifterna får föra

protokollsregister utan särskilt tillstånd eller

utlandsmedgivande enligt 7 kap. 16 § sekretesslagen

(1980:100). Protokollsregistren får, med undantag

för vissa känsliga personuppgifter, innehålla

kungörelser eller kallelser till sammanträden samt

justerade protokoll. Enligt föreskrifterna får

personuppgifter ur sådana protokollsregister lämnas

ut till allmänheten via terminal eller via Internet

eller motsvarande öppna nät. I föreskrifterna

erinras om att ett utlämnande kan vara begränsat

enligt sekretesslagen.

Därutöver har Datainspektionen under hösten 1997

utfärdat generella föreskrifter (DIFS 1977:7) för

personregister på webbsidor. Föreskrifterna innebär

att personregister för informationsändamål får

inrättas på webbsidor och göras tillgängliga på

Internet utan särskilt tillstånd eller medgivande,

om uppgifterna inte är känsliga enligt datalagen och

den enskilde har samtyckt till registreringen och

utlämnandet på Internet.

Föreskrifterna kan i enlighet med

övergångsbestämmelserna till personuppgiftslagen

vara tillämpliga på behandlingar av personuppgifter

som sker även efter det att personuppgiftslagen

trätt i kraft.

Bestämmelser i personuppgiftslagen

I personuppgiftslagen finns ingen särskild reglering

som tar sikte på behandling av personuppgifter via

Internet. Sådan behandling skall således bedömas

utifrån samma regler som i övrigt gäller för

behandling av personuppgifter.

I den mån en behandling av personuppgifter via

Internet begränsas till EES-området eller till ett

land som anslutit sig till Europarådets konvention

om skydd för enskilda vid automatisk databehandling

av personuppgifter - och det inte är fråga om

känsliga personuppgifter - är en sådan behandling

tillåten i enlighet med vad som sägs i 10 §

personuppgiftslagen. Behandlingen är i detta fall

tillåten om t.ex. den registrerade har lämnat sitt

samtycke.

En möjlighet som därutöver torde kunna bli aktuell

i flera fall är vad som sägs under 10 § punkt f.

Enligt denna bestämmelse är en behandling tillåten

om den är nödvändig för att ett ändamål skall kunna

tillgodoses som rör ett berättigat intresse hos den

personuppgiftsansvarige eller hos en sådan tredje

man till vilken personuppgifterna lämnas ut, om

detta intresse väger tyngre än den registrerades

intresse av skydd mot kränkning av den personliga

integriteten.

Om behandlingen av personuppgifter på Internet

innebär att uppgifterna sprids utanför EES-området

eller till ett land som inte anslutit sig till

Europarådets dataskyddskonvention blir de mer

restriktiva reglerna om överföring av

personuppgifter till tredje land tillämpliga. Enligt

33 § är det förbjudet att till tredje land föra över

personuppgifter som är under behandling. Förbudet

gäller också överföring av personuppgifter för

behandling i tredje land.

I 34 och 35 §§ föreskrivs om särskilda undantag

från förbudet i 33 §. I den mån dessa särskilda

undantag inte är för handen, krävs den registrerades

samtycke för överföring av personuppgifter till

tredje land.

De generella undantagen från personuppgiftslagen vid

behandlingen av personuppgifter för rent privat

verksamhet (6 §) eller för journalistiskt arbete

eller konstnärligt eller litterärt skapande (7 §)

kan också bli tillämpliga på sådan behandling som

sker via Internet. Privat e-post som skickas via

Internet torde således undantas från

personuppgiftslagens tillämpning.

Undantaget med hänsyn till offentlighetsprincipen (8

§) är dock inte tillämpligt när det gäller

behandling av personuppgifter på Internet.

Offentlighetsprincipens reglering i 2 kap. TF

innebär i fråga om elektroniska upptagningar endast

en skyldighet att lämna ut en utskrift. Att

myndigheter lägger ut information på Internet är

således inget inslag i myndighetens skyldighet att

tillhandahålla allmänna handlingar enligt 2 kap. TF

(se t.ex. bet. 1997/98:

KU18 s. 28 f.). Regeringen har beslutat att en

utredning skall tillsättas om en översyn av

bestämmelserna i 2 kap. TF i syfte att vidga

möjligheterna för offentlighetsprincipens

tillämpning i IT-samhället (dir. 1998:32).

Regeringens uppdrag till Datainspektionen

Regeringen har den 22 oktober 1998 beslutat att

uppdra åt Datainspektionen att närmare utreda

behovet av att göra undantag från förbudet i 33 §

personuppgiftslagen när det gäller dels överföringar

av personuppgifter till tredje land från offentligt

register för att tillgodose kommuners intresse av

att sprida information, dels överföringar av

personuppgifter till tredje land som typiskt inte

innebär några risker för de registrerade eller det

annars mot bakgrund av allmänhetens intresse att

sprida och inhämta information framstår som

angeläget att undantag görs, särskilt i samband med

behandling av personuppgifter på t.ex. Internet.

Datainspektionen skall också undersöka om

avvikelser för dessa intressen bör göras i andra

avseenden från reglerna i personuppgiftslagen.

Enligt beslutet skall Datainspektionen också föreslå

utformningen av föreskrifter om undantagen. Vidare

skall Datainspektionen särskilt analysera hur

förslagen förhåller sig till reglerna i EG-

direktivet samt redovisa de ekonomiska

konsekvenserna av sina förslag. Uppdraget skall

redovisas till regeringen senast den 1 mars 1999.

Datainspektionens rapport till regeringen

I en rapport till regeringen den 1 mars 1999

föreslår Datainspektionen att regeringen i

personuppgiftsförordningen inför ett generellt

undantag för harmlösa uppgifter. Enligt förslaget

skall det utan hinder av förbudet i 33 §

personuppgiftslagen mot överföring av

personuppgifter till tredje land vara tillåtet för

var och en att behandla personuppgifter i löpande

text över Internet eller annat nät om det uppenbart

saknas risk för kränkning av den registrerades

personliga integritet.

Därutöver föreslår Datainspektionen särskilda

undantag för kommunernas information. Kommuner och

landsting skall enligt förslaget få göra vissa

protokoll samt kungörelser, kallelser och uppgifter

ur diarier tillgängliga för allmänheten via

Internet. Uppgifter som direkt pekar ut andra

enskilda personer än förtroendevalda skall som regel

få göras tillgängliga över Internet om det uppenbart

saknas risk för integritetskränkning.

Datainspektionen påpekar att förslaget i huvudsak

innebär att den datalagspraxis som utvecklats kring

kommunernas informationsspridning över Internet

skall fortsätta att gälla.

När det gäller statliga myndigheters information

över internationella kommunikationsnätverk såsom

Internet bör det enligt Datainspektionens bedömning

lämpligen regleras i registerlagstiftning på

myndighetens område eller i myndighetens

instruktion.

Vidare föreslår Datainspektionen att en regel

införs i personuppgiftsförordningen som gör det

möjligt att i löpande text omnämna en uppgift om att

någon har eller kan ha begått ett viss brott, om den

som uppgiften avser själv på ett tydlig sätt har

offentliggjort uppgiften.

Datainspektionen framhåller att förslagen ansluter

i sak till den praxis för Internetanvändning som

rådde före personuppgiftslagen och som fortfarande

kan vara tillämplig övergångsvis. De innebär enligt

inspektionen inga genomgripande förändringar utan

torde kunna genomföras utan större tidsutdräkt.

Datainspektionen anser det på sikt vara bättre att

genomföra andra förändringar. Dessa beror dock på

faktorer utanför Datainspektionens

utredningsuppdrag, t.ex. dataskyddsdirektivets

framtida utformning och eventuella ändringar i

grundlag.

Utskottets bedömning

I och med att personuppgiftslagen trädde i kraft den

24 oktober 1998 genomfördes i den svenska

lagstiftningen Europaparlamentets och rådets

direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd

för enskilda personer med avseende på behandling av

personuppgifter och om det fria flödet av sådana

uppgifter. Enligt artikel 32 i direktivet skall

medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra

författningar, som är nödvändiga för att följa detta

direktiv, senast tre år efter dess antagande.

Utskottet konstaterar att direktivet således skulle

vara genomfört senast den 24 oktober 1998 och att

någon möjlighet att senarelägga genomförandet inte

fanns enligt direktivet.

Bestämmelserna i direktivet innebär att det är

själva hanteringen av per-sonuppgifter som regleras,

oavsett om hanteringen kan sägas utgöra ett

missbruk. Direktivet bygger således på en

vittomfattande hanteringsmodell. Utskottet vill

framhålla att den tekniska utvecklingen på IT-

området går oerhört snabbt. Den alltmer

genomgripande datoriseringen har bl.a. medfört att

många enskilda personer i dag har hemsidor på World

Wide Web och kommunicerar i mer eller mindre

personliga sammanhang via Internet. Internet har

även kommit att bl.a. användas som ett allmänt

debattforum och vid handelstransaktioner. Mycket av

den användning av personuppgifter som förekommer i

dessa sammanhang får enligt utskottets mening

betraktas som harmlös och självklar. EG-direktivets

generellt verkande hanteringsregler omfattar

emellertid även sådan användning av personuppgifter.

Vid behandlingen av propositionen om

personuppgiftslagen delade utskottet regeringens

bedömning att en lagstiftning i form av en

vittomfattande hanteringsmodell framstod som omodern

och att det därför fanns starka skäl att verka för

att det skulle bli möjligt att gå ifrån en sådan

lagstiftning. Utskottet är alltjämt av samma

uppfattning och anser att en modern lagstiftning

avseende behandling av personuppgifter måste

utformas så att lagstiftningen är väl anpassad med

hänsyn till den snabba utvecklingen på framför allt

IT-området. Lagstiftningen måste således vara

"teknikoberoende" i den meningen att den skall vara

utformad så att tekniska landvinningar på t.ex. IT-

området inte skall medföra att regleringen i vissa

delar blir orimlig och svår att tillämpa och

efterleva. Enligt utskottets mening talar detta för,

såsom framförs i flera motioner, att siktet bör vara

inställt på att åstadkomma en teknikoberoende

lagstiftning till skydd för den personliga

integriteten. Utskottet finner därför anledning att,

i likhet med vad som gjordes vid person-

uppgiftslagens införande, framhålla att EG-

direktivet i dag får anses omodernt. Enligt

utskottets mening måste en revidering av direktivet

ske. Vid utskottets utfrågning om

personuppgiftslagen redogjorde statssekreteraren i

Justitiedepartementet Hans-Erik Holmqvist för de

steg i en sådan riktning som den svenska regeringen

hitintills har tagit inom EU-samarbetets ram.

Utskottet ser med tillfredsställelse på dessa

initiativ från regeringens sida. Det är enligt

utskottets mening av stor vikt att den svenska

regeringen inom EU med kraft verkar för att en

revidering av direktivet sker. Vad utskottet anfört

bör med bifall till motionerna K234 yrkande 2 (m),

K324 yrkande 2 (s) och T808 yrkande 10 (c) ges

regeringen till känna.

I flertalet motioner begärs att en översyn av den

nuvarande lagstiftningen görs i syfte att åstadkomma

ett mer modernt regelverk som tar sikte på missbruk

av personuppgifter. Enligt utskottets mening bör en

översyn av person-uppgiftslagen komma till stånd med

syfte att, så långt det är möjligt inom EG-

direktivets ram, åstadkomma en förändring av

lagstiftningen i den riktning som föreslås i

motionerna. Utskottet kan härvid konstatera att det

inom IT-kommissionens rättsliga observatorium pågår

ett arbete med att diskutera och analysera

alternativa lagstiftningsmodeller. Enligt utskottets

mening bör dock - i avvaktan på en teknikoberoende

integritetslagstiftning - intensifierade åtgärder

vidtas för att åstadkomma en lagstiftning som syftar

till att ingripa mot missbruk av personuppgifter och

inte mot själva hanteringen av sådana uppgifter.

Detta bör med anledning av motionerna K234 yrkande 1

(m), K249 (c), K256 yrkande 2 (m), K257 (m), K272

yrkande 1 delvis (mp), K282 (m), K317 (kd), K324

yrkande 1 (s), T808 yrkande 9 (c), T809 yrkande 3

(kd), T818 yrkande 9 delvis (m) och N326 yrkande 3

(m, kd) ges regeringen till känna.

Utskottet finner dock inte anledning att nu, såsom

begärs i motion K256 yrkande 3 (m), ha synpunkter på

hur ett framtida utredningsarbete skall bedrivas.

Motionen avstyrks därför i denna del.

Personuppgiftslagen innehåller, i enlighet med

direktivet, särskilt stränga hanteringsregler när

det gäller överföring av personuppgifter till tredje

land. Enligt personuppgiftslagens bestämmelser krävs

i princip samtycke för behandling av personuppgifter

på Internet. Något undantag görs inte för behandling

som kan anses självklar eller harmlös. Behandling av

personuppgifter som görs för privata syften eller

sker uteslutande för journalistiska ändamål eller

konstnärligt eller litterärt skapande är däremot

undantagen. I flera motioner har påtalats att

personuppgiftslagens bestämmelser om krav på

samtycke när det gäller behandling av

personuppgifter via Internet svårligen kan

efterlevas och att en sådan behandling som utförs

utan samtycke blir olaglig, även om den inte kan

anses otillbörlig.

Enligt utskottets mening är det påtalade problemet

så akut och besvärande att möjliga åtgärder

omedelbart måste prövas i avvaktan på att frågan får

sin lösning i rättstillämpningen eller genom en mer

genomgripande revidering av lagstiftningen. Som

framgår av redogörelsen ovan har regeringen gett

Datainspektionen i uppdrag att närmare utreda

behovet av att göra undantag från förbudet i 33 §

personuppgiftslagen mot överföring av

personuppgifter till tredje land när det gäller dels

överföringar från offentligt register för att

tillgodose kommuners intresse av att sprida

information, dels överföringar av personuppgifter

som typiskt sett inte innebär några risker för de

registrerade eller det annars mot bakgrund av

allmänhetens intresse att sprida och inhämta

information framstår som angeläget att undantag

görs, särskilt i samband med behandling av

personuppgifter på t.ex. Internet. I

Datainspektionens uppdrag ingår också att undersöka

om avvikelser från reglerna i person-uppgiftslagen

för dessa intressen bör göras i andra avseenden.

Enligt regeringens beslut skall Datainspektionen

också föreslå föreskrifter om undantagen.

I redovisningen av uppdraget föreslår

Datainspektionen att det i person-

uppgiftsförordningen införs en bestämmelse om att

det utan hinder av förbudet i 33 §

personuppgiftslagen skall vara tillåtet att för

informationsspridning eller kommunikation via

Internet eller annat nät föra över personuppgifter

till tredje land i löpande text om texten

framställts för sådant ändamål och omständigheterna

är sådana att det är uppenbart att det saknas risk

för kränkning av den registrerades personliga

integritet. Därutöver föreslår Datainspektionen

bl.a. särskilda undantag för kommunernas

information, som i huvudsak innebär att den

datalagspraxis som utvecklats kring kommunernas

informationspridning över Internet skall fortsätta

att gälla.

Som framgått innebar regeringens uppdrag till

Datainspektionen att inspektionen närmare skulle

utreda behovet av att göra undantag från förbudet i

33 § personuppgiftslagen när det gäller dels

överföringar från offentligt register för att

tillgodose kommuners intresse av att sprida

information, dels överföringar av personuppgifter

som typiskt sett inte innebär några risker för de

registrerade eller det annars mot bakgrund av

allmänhetens intresse att sprida och inhämta

information framstår som angeläget att undantag

görs, särskilt i samband med behandling av

personuppgifter på t.ex. Internet. Datainspektionens

förslag skall nu remissbehandlas. Utskottet utgår

från att regeringen därefter - inom de ramar som EG-

direktivet uppställer - genomför de förändringar som

krävs för att motverka de problem med

personuppgiftslagens utformning som

regeringsuppdraget avsåg att komma till rätta med,

förändringar som kan behöva gå längre än vad

Datainspektionen föreslagit. Regeringen är

naturligtvis oförhindrad att, om så krävs, föreslå

riksdagen förändringar i personuppgiftslagen.

Utskottet utgår från att förändringar genomförs

skyndsamt. Mot denna bakgrund finner utskottet inte

anledning att för närvarande begära någon

ytterligare åtgärd från regeringens sida i detta

avseende. I enlighet med det anförda anser utskottet

att vad som efterfrågas i motion K231 yrkande 5 (fp)

är tillgodosett och avstyrker motionen.

Därutöver konstaterar utskottet att det i några

motioner begärs att en översyn av mer specifika

frågor i personuppgiftslagen skall göras. I motion

K272 (mp) framförs att det är oklart vad som i

lagen menas med manuellt register (yrkande 1

delvis). Utskottet konstaterar att begreppet

manuellt register är avsett att ha samma innebörd

som i EG-direktivet. Enligt direktivet avses med

register varje strukturerad samling av

personuppifter som är tillgänglig enligt särskilda

kriterier, oavsett om samlingen är centraliserad,

decentraliserad eller spridd på grundval av

funktionella eller geografiska förhållanden.

Utskottet vill framhålla att det ankommer på

rättstillämpningen att uttolka vad som närmare skall

förstås med manuellt register. Utskottet utgår ifrån

att regeringen följer utvecklingen i rättspraxis. I

enlighet med detta avstyrks motionen i aktuell del.

I motion K272 anförs vidare att en översyn är

påkallad med hänsyn till att det inte är osannolikt

att handelshinder kan uppstå på grund av

personuppgiftslagen om ett utländskt företag

behandlas sämre här i landet än t.ex. i Tyskland

(yrkande 1 delvis). Härvid vill utskottet påpeka att

EG-domstolen är exklusivt behörig att göra

auktoritativa uttalanden om innebörden av EG:s

rättsregler. Genom EG-domstolens praxis kan således

en enhetlig tillämpning av det nu aktuella EG-

direktivet erhållas. Enligt EG-direktivets

föreskrifter har det också inrättats en särskild

arbetsgrupp med uppgift att bidra till en enhetlig

tillämpning av de nationella bestämmelser som

genomför direktivet. Utskottet vill vidare framhålla

att medlemsstaterna och kommissionen enligt artikel

27 skall uppmuntra utarbetandet av

branschöverenskommelser. Personuppgiftsförordningen

(1998:1191) innehåller bestämmelser om möjligheter

att ge in förslag till sådana överenskommelser till

Datainspektionen för yttrande. Mot bakgrund av det

anförda avstyrker utskottet motionen i denna del.

I motion T818 (m) anförs att ett särskilt

undantag bör göras från kravet på

uttryckligt samtycke vid behandling av

känsliga personuppgifter för att möjliggöra

opinions- och marknadsundersökningar

(yrkande 9 delvis). Vid behandlingen av

propositionen om personuppgiftslagen

behandlade utskottet en motion med ett

liknande innehåll (bet. 1997/98:KU18 s.

46). Utskottet framhöll att den

omständigheten att samtycket skall vara

uttryckligt inte förutsätter att samtycket

är skriftligt. Vad som begärdes i motionen

tillgodosågs därför enligt utskottet med

regeringens förslag Motionen avstyrktes

därmed. Utskottet finner inte skäl att nu

göra en annan bedömning och avstyrker den

aktuella motionen i berörd del.

Förhållandet till offentlighetsprincipen

Motionen

I motion 1998/99:K272 av Peter Eriksson och Per

Lager (mp) anförs att de viktigaste frågorna är hur

lagstiftningen om behandling av personuppgifter

förhåller sig till offentlighetsprincipen samt

tryck- och yttrandefriheten. En fråga som bör redas

ut i detta sammanhang är enligt motionärerna hur

olika myndigheter skall hantera allmänhetens begäran

att få ta del av offentliga handlingar via

datamedier. Motionärerna hemställer att regeringen

ges till känna vad som i motionen anförts om att

regeringen bör ta initiativ inom EU för att göra

undantag för s.k. allmänna handlingar (yrkande 2).

Bakgrund

Bestämmelse i personuppgiftslagen

I 8 § första stycket personuppgiftslagen erinras om

att bestämmelserna i lagen inte tillämpas i den

utsträckning det skulle inskränka en myndighets

skyldighet enligt 2 kap. TF att lämna ut

personuppgifter.

Vidare sägs i andra stycket att bestämmelserna inte

heller hindrar att en myndighet arkiverar och

bevarar allmänna handlingar eller att arkivmaterial

tas om hand av en arkivmyndighet. Bestämmelsen i 9 §

fjärde stycket gäller inte för en myndighets

användning av personuppgifter i allmänna handlingar.

Regeringens proposition

I proposition 1997/98:44 om personuppgiftslagen

redovisade regeringen att Lagrådet i sitt yttrande

hade anfört att det inte var övertygat om att EG-

direktivet (95/46/EG) om skydd för enskilda med

avseende på behandling av personuppgifter och om det

fria flödet av sådana uppgifter går att förena med

offentlighetsprincipen och att de tolkningar som

regeringen gjort framstod som pressade. Lagrådet

hade bl.a. anfört att det mot bakgrund av syftet med

direktivet (skapandet av en gemensam hög skyddsnivå

som skapar förutsättningar för ett fritt flöde av

uppgifter mellan länderna) inte var sannolikt att

EG-domstolen skulle godta en tolkning av direktivet

i den riktning som regeringen gjort. Enligt Lagrådet

fanns det en påtaglig risk för att domstolen skulle

finna offentlighetsprincipen oförenlig med

direktivet. För att man skulle vara säker på att den

svenska lagstiftningen skulle stå sig vid en

prövning i EG-domstolen ansåg Lagrådet att

bestämmelserna i TF och sekretesslagen (1980:100)

måste ändras.

Regeringen delade inte de farhågor rörande EG-

direktivets förenlighet med offentlighetsprincipen

som framförts av Lagrådet och en del

remissinstanser. Regeringen påpekade att det här

rörde sig om en svensk grundlagsskyddad rättighet

med lång tradition som är en viktig del av det

svenska statsskicket. Den svenska

offentlighetsprincipens starka ställning och

grundläggande betydelse för det svenska

förvaltningssystemet var enligt regeringen väl känd

i de övriga medlemsstaterna. Regeringen framhöll att

direktivet, under det förhandlingsarbete som ägde

rum efter det att Sverige blivit medlem i EU,

förändrades på flera punkter av särskilt stor

betydelse för frågan om förhållandet till

offentlighetsprincipen. Enligt regeringen var det

också av särskilt stor betydelse att förändringarna

till stor del föranleddes av den svenska

inställningen och att förändringarna alltså syftade

till att göra det möjligt för medlemsstaterna att

förena regler om skydd för personuppgifter med en

offentlighetsprincip. Detta hade särskilt tydligt

manifesterats i punkt 72 i direktivets ingress.

Vidare anförde regeringen att Sverige också i

samband med förhandlingarna som resulterade i

Amsterdamfördraget hårt hade drivit frågan om ökad

öppenhet inom EU. Enligt regeringen hade detta

arbete varit framgångsrikt bl.a. eftersom Sverige

hade kunnat påvisa den positiva betydelse en väl

utvecklad offentlighetsprincip har för vårt land.

Regeringen påpekade att utvecklingen inom EU

otvivelaktigt gick mot en ökad öppenhet. Vidare

ansåg regeringen att det borde framhållas att

Lagrådet inte hade preciserat sin kritik mot

regeringens tolkning samt att Lagrådet hade uttalat

en viss förståelse för att regeringen inte ville

göra ingrepp i offentlighetsprincipen. Regeringens

bedömning i propositionen rörande tolkningen av

olika artiklar i EG-direktivet var enligt

regeringens mening ytterst välgrundad, särskilt mot

bakgrund av förklaringen om offentlighetsprincipen i

direktivets ingress. Det fanns enligt regeringens

mening inte anledning att anta att EG-domstolen vid

en eventuell prövning av frågan skulle se saken på

ett annat sätt.

Konstitutionsutskottets tidigare bedömning

Vid sin behandling av proposition 1997/98:44 om

personuppgiftslagen konstaterade utskottet i sin

bedömning av lagens förhållande till

offentlighetsprincipen bl.a. att

offentlighetsprincipen med sin avgörande betydelse

för den fria åsiktsbildningen utgör en omistlig del

av vårt konstitutionella system. Utskottet anförde

att offentlighetsreglerna är vår nationella

angelägenhet och att gemenskapsinstitutionerna inte

hade någon befogenhet att harmonisera reglerna på

detta lagstiftningsområde. Vidare hänvisade

utskottet till sitt tidigare uttalande om att, om

det skulle uppkomma en konflikt inom det område där

EU-institutionerna har befogenhet att fatta beslut,

det borde vara möjligt att med framgång hävda den

centrala ställning som offentlighetsprincipen och

meddelarfriheten har i vårt konstitutionella system.

Enligt utskottets mening hade vad som förevarit i

det nu aktuella ärendet inte gett anledning till

någon annan bedömning. Det fanns enligt utskottet

således varken med hänsyn till

offentlighetsprincipen som sådan eller vad som

förevarit i lagstiftningsärendet anledning att,

såsom begärdes i en motion, göra en omprövning av

nuvarande offentlighetslagstiftning. Motionen

avstyrktes därför.

I enlighet med det anförda saknades vidare enligt

utskottets mening anledning att, såsom yrkades i en

motion, begära att regeringen skulle ta initiativ

till en ändring av EG-direktivet så att inga

tveksamheter kan råda huruvida en normkollision

föreligger mellan direktivet och svenska

bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet.

Utskottet tillstyrkte vidare regeringens förslag

att det i personuppgiftslagen infördes en uttrycklig

bestämmelse om att lagen inte tillämpas, om det

skulle inskränka myndigheternas skyldigheter att

lämna ut personuppgifter enligt 2 kap. TF. Därutöver

tillstyrkte utskottet förslaget att det infördes en

bestämmelse om att lagen inte hindrar att en

myndighet bevarar allmänna handlingar eller att

arkivmaterial tas om hand av en arkivmyndighet. I

enlighet med detta avstyrkte utskottet en motion,

vari begärdes att regeringens förslag i denna del

skulle avslås.

I enlighet med det anförda saknades vidare enligt

utskottets mening anledning att, såsom yrkades i en

motion (mp), begära att regeringen skulle ta

initiativ till en ändring av EG-direktivet så att

inga tveksamheter kan råda huruvida en normkollision

föreligger mellan direktivet och svenska

bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet.

I en reservation (m) anfördes att regeringen hade

gjort vissa mycket pressade tolkningar av EG-

direktivet när det gällde dess förenlighet med

offentlighetsprincipen. Reservanterna ville särskilt

peka på direktivets förbud mot att lämna ut

personuppgifter för annat ändamål än det för vilket

uppgifterna samlats in. Enligt reservanterna

framstod regeringens bedömning som felaktig från EG-

rättslig synpunkt. Kritik kunde också riktas mot den

underliggande värderingen. Reservanterna ansåg att

det alls inte var givet att den traditionella

avvägningen mellan det offentligas intresse och

skyddet för den enskildes personliga integritet,

såsom den avspeglades i förslaget till person-

uppgiftslag, var den mest lämpliga eller riktiga.

Enligt reservanterna borde

offentlighetslagstiftningen omprövas i riktning mot

en begränsning av att ta del av personuppgifter, men

med oförändrade demokratiska möjligheter till insyn

i förvaltningen.

I en reservation, (fp) och (mp), anfördes att

regeringen borde ta initiativ till en ändring av EG-

direktivet så att inga tveksamheter kvarstår när det

gäller direktivets förenlighet med den svenska

offentlighetsprincipen.

Utskottets bedömning

Som framgår av föregående avsnitt uttalar sig

utskottet för att regeringen skall verka inom EU för

att en revidering av EG-direktivet sker. Utskottet

utgår från att regeringen i detta sammanhang, liksom

tidigare, kraftfullt agerar för att slå vakt om den

svenska offentlighetsprincipen. Något initiativ från

riksdagens sida med anledning av motion K272 yrkande

2 (mp) är enligt utskottets mening inte påkallat.

Motionen bör således avslås i denna del.

Övergångsregel till personuppgiftslagen

Motionen

I motion 1998/99:K256 av Margit Gennser (m) anförs

att det misstag som skett genom att riksdagen

antagit regeringens förslag till personuppgiftslag

med omedelbar verkan måste rättas till. Motionären

hemställer att riksdagen besluta att anta en

övergångsregel som anger att lagen träder i kraft

först år 2004 (yrkande 1).

Gällande övergångsbestämmelser

Som redovisats ovan trädde PUL i kraft den 24

oktober 1998. Datalagen upphörde då att gälla. Av

övergångsbestämmelserna punkt 2 till

personuppgiftslagen framgår dock att bestämmelserna

i datalagen skall tillämpas t.o.m. den 30 september

2001 i fråga om behandling av personuppgifter som

påbörjats före ikraftträdandet. Detsamma gäller

behandling som utförs för ett visst ändamål om

behandlingen för det ändamålet påbörjats före

ikraftträdandet.

Därutöver framgår av punkt 3 i

övergångsbestämmelserna att bestämmelserna i 9, 10,

13 och 21 §§ inte skall börja tillämpas förrän den 1

oktober 2007 i fråga om sådan manuell behandling som

påbörjats före ikraftträdandet eller utförs för ett

visst bestämt ändamål om behandlingen påbörjats för

det ändamålet före ikraftträdandet.

Övergångsbestämmelserna innebär att sådan behandling

av personuppgifter som var tillåten enligt datalagen

före den 24 oktober 1998 och som påbörjats före

denna tidpunkt också är tillåten under

övergångstiden. Det kan handla om behandlingar som

omfattas av datalagens personregisterbegrepp och där

Datainspektionen sedan tidigare har lämnat sitt

tillstånd. Vidare kan det vara fråga om behandling

av personuppgifter som varit tillåten enligt de

generella föreskrifter som Datainspektionen

meddelat.

Information i löpande text på en hemsida, t.ex. ett

nyhetsbrev, faller som regel utanför det

personregisterbegrepp som används i datalagen.

Datalagen reglerar således inte denna typ av

behandling av personuppgifter. I den mån sådan

behandling av personuppgifter har påbörjats före den

24 oktober 1998 följer av övergångsbestämmelserna

att inte heller personuppgiftslagen skall tillämpas

på behandlingen under övergångstiden.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att personuppgiftslagen har

trätt i kraft i den 24 oktober 1998. Det är således

inte möjligt att, såsom begärs i motionen, nu

bestämma att lagen skall träda i kraft vid en senare

tidpunkt. Utskottet vill dock påpeka att för vissa

behandlingar har ikraftträdandet fördröjts genom

övergångsbestämmelserna. Med det anförda avstyrker

utskottet motionen i denna del.

Lagstiftning i fråga om nummerpresentation

Motionen

I motion 1998/99:K277 av Carina Hägg (s) påpekas att

en myndighet inte behöver skaffa särskilt tillstånd

utöver registerlicens för att få inneha en

nummerpresentatör. Motionären framhåller att den

enskilde har möjlighet att ringa en myndighet

anonymt för att ställa en fråga och för att lämna

uppgifter. Enligt motionären är det förvånande att

journalister som ofta hänvisar till anonyma källor

också använder sig av nummerpresentatörer.

Motionären anför att nuvarande tekniska möjlighet

och lagstiftning har förflyttat ansvaret för att

garantera anonymiteten från myndigheterna till den

enskilde. Hon anser att man även fortsättningsvis

skall slå vakt om möjligheten att lämna uppgifter

och ställa frågor anonymt och efterlyser en ändring

i nuvarande lagstiftning. Regeringen bör ges till

känna vad som anförts om behovet av skydd för den

personliga integriteten i samband med introduktion

och användning av ny informationsteknik.

Bakgrund

Teledataskyddsdirektivet

Den 15 december 1997 antog Europaparlamentet och

rådet direktiv 97/66/EG om behandling av

personuppgifter och skydd för privatlivet inom

telekommunikationsområdet

(teledataskyddsdirektivet). Syftet med direktivet är

att genom en harmonisering av medlemsstaternas

bestämmelser om behandling av personuppgifter

säkerställa en likvärdig nivå på integritetsskyddet.

Direktivet skall vidare säkerställa fri rörlighet

inom gemenskapen för personuppgifter inom

telekommunikationsområdet och för teleutrustning och

teletjänster. Bestämmelserna är avsedda att

precisera och komplettera EG:s dataskyddsdirektiv.

Teledataskyddsdirektivet skulle ha varit genomfört i

medlemsstaterna senast den 24 oktober 1998.

Enligt teledataskyddsdirektivet skall uppgifter om

abonnenter och användare som teleoperatören

behandlar för att koppla upp samtal utplånas eller

åtminstone avidentifieras efter samtalets slut.

Nödvändiga uppgifter för fakturering av abonnenter

och förbetalning av samtrafikavgifter får dock

behandlas under preskriptionstiden (artikel 6).

Teledataskyddsdirektivet innehåller vidare vissa

bestämmelser som gäller tjänsten nummerpresentation

(artikel 8 och 9). Den som ringer upp skall enligt

direktivet ha möjlighet att hindra att hans eller

hennes telefonnummer visas för den uppringde. Denne

skall i sin tur ha möjlighet att förhindra att

sådana samtal kopplas fram där nummerpresentation

har åsidosatts. Det skall vidare vara möjligt att

under viss tid lagra uppgifter om dessa samtal hos

teleoperatören för att kunna spåra okynnessamtal

eller andra störande samtal. Organisationer som

handhar nödsamtal skall kunna förhindra att

nummerpresentation åsidosätts. Om ett samtal

vidarekopplas till ett annat nummer skall den

uppringde kunna förhindra att det uppkopplade numret

visas hos den som ringer upp.

Kommunikationsdepartementets förslag

Kommunikationsdepartementet lämnar i

departementspromemorian Ändringar i telelagen m.m.

(Ds 1998:63) förslag till ändringar i bl.a.

telelagen (1993:597) för att genomföra

teledataskyddsdirektivet i svensk lagstiftning.

Departementet föreslår bl.a. att det i telelagen

införs en bestämmelse om att uppgifter som angår

särskilda telemeddelanden skall utplånas eller

avidentifieras vid samtalets slut eller när

meddelandet nått mottagaren. Vidare föreslår

departementet att bestämmelser om skadestånd vid

behandling av per-sonuppgifter införs i telelagen.

Enligt förslaget skall regeringen eller, efter

regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten

bemyndigas att i viss utsträckning meddela närmare

föreskrifter om bl.a. tillhandahållande av

nummerpresentation.

Utskottet har inhämtat att en proposition med

anledning av förslagen i departementspromemorian

planeras att avlämnas till riksdagen under mars

1999. Avsikten är att föreslagna lagändringar skall

träda i kraft den 1 juli 1999.

Utskottets bedömning

Regeringen avser att inom kort avlämna ett förslag

till riksdagen om att införa bl.a. en särskild

reglering när det gäller tillhandahållandet av

nummerpresentation. Reglerna i det aviserade

förslaget riktar sig till den som bedriver

televerksamhet och syftar till att genomföra det

s.k. teledataskyddsdirektivet i svensk lagstiftning.

Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser som innebär

att den som ringer upp skall kunna skydda sig mot

nummerpresentation. Som motionären påpekar innebär

en sådan reglering att det är den som ringer upp som

bär ansvaret för att nummerpresentation inte sker.

Utskottet vill framhålla att det är angeläget att

enskilda även telefonledes kan kontakta myndigheter

anonymt för att lämna uppgifter och begära

upplysningar. Det är enligt utskottets mening inte

självklart att det är den enskilde som i nu aktuellt

avseende bör bära ansvaret för att anonymiteten

upprätthålls. Myndigheter kan avstå från att använda

sig av tjänsten nummerpresentation. Å andra sidan

kan vissa myndigheter ha ett berättigat behov av att

använda sig av denna tjänst, bl.a. för att kunna

spåra störande samtal. När det vidare gäller

möjligheten för envar att utnyttja sin

meddelarfrihet vill utskottet framhålla att, oavsett

vad som i vanlig lag regleras i fråga om

nummerpresentation, bestämmelserna om

anonymitetsskydd i 3 kap. tryckfrihetsförordningen

och 2 kap. yttrandefrihetsgrundlagen gäller.

Utskottet vill med det anförda fästa uppmärksamhet

på det problem som aktualiseras i motionen men är

för närvarande inte berett att förorda att

regeringen skall vidta någon viss åtgärd i frågan. I

enlighet med detta avstyrks motionen.

Tillsyn på dataområdet

Motionen

I motion 1998/99:T803 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

anförs att Datainspektionen bör ges en mer offensiv

och operativ roll och fylla upp det tomrum där det

vanliga polisiära arbetet går bet. Till det krävs

enligt motionärerna ökade resurser i form av

spetskompetens på dataområdet och ökade befogenheter

för att utreda misstänkta databrott. Motionärerna

hemställer att riksdagen hos regeringen begär

förslag till en utredning angående förutsättningarna

för att ge Datainspektionen en ny roll i enlighet

med vad som anförts i motionen (yrkande 8).

I motionen framhålls också att många övergrepp och

interventioner som förekommer i datahanteringen är

av helt ny karaktär och okända i traditionell

lagstiftning. Motionärerna tror att det kan vara

värdefullt att inrätta en specialdomstol som kunde

koncentrera sig på den nya typ av oegentligheter som

följer i kölvattnet av den nya tekniken. Enligt

motionärerna borde datadomstolen jämte uppdraget att

lösa tvistigheter och oegentligheter också ha till

uppgift att ta initiativ till ny lagstiftning på IT-

området. Detta bör ges regeringen till känna

(yrkande 9).

Bakgrund

Bestämmelser om Datainspektionens tillsynsuppgifter

Enligt 2 § personuppgiftsförordningen (1998:1191) är

Datainspektionen tillsynsmyndighet enligt

personuppgiftslagen.

Av 43 § personuppgiftslagen framgår att

Datainspektionen för sin tillsyn har rätt att på

begäran få

a) tillgång till de personuppgifter som behandlas,

b) upplysningar om och dokumentation av

behandlingen av personuppgifter och säkerheten vid

denna och

c) tillträde till sådana lokaler som har anknytning

till behandlingen av personuppgifter.

Om tillsynsmyndigheten inte efter begäran enligt 43

§ kan få tillräckligt underlag för att konstatera

att behandlingen av personuppgifter är laglig, får

myndigheten enligt 44 § vid vite förbjuda den

personuppgiftsansvarige att behandla personuppgifter

på något annat sätt än genom att lagra dem.

I 45 § sägs att om tillsynsmyndigheten konstaterar

att personuppgifter behandlas eller kan komma att

behandlas på ett olagligt sätt, skall myndigheten

genom påpekanden eller liknande förfaranden försöka

åstadkomma rättelse. Går det inte att få rättelse på

något annat sätt eller är saken brådskande, får

myndigheten vid vite förbjuda den

personuppgiftsansvarige att fortsätta att behandla

personuppgifter på något annat sätt än genom att

lagra dem.

Enligt 47 § får tillsynsmyndigheten hos länsrätten

ansöka om att sådana personuppgifter som har

behandlats på ett olagligt sätt skall utplånas.

Av 51 § framgår att Datainspektionens beslut enligt

personuppgiftslagen får överklagas hos Länsrätten i

Stockholms län.

Datainspektionen har också tillsyn över den

verksamhet som kreditupplysnings- och

inkassoföretagen bedriver. Tillsynen regleras genom

bestämmelser i kreditupplysningslagen (1973:1173)

och inkassolagen (1974:182).

Regeringens överväganden i budgetpropositionen för

1999

I budgetpropositionen (prop. 1998/99:1) vad avser

utgiftsområde 1 Rikets styrelse anförde regeringen

när det gällde Datainspektionens verksamhet att en

viktig följd av den nya lagstiftningen på

dataskyddsområdet är att Datainspektionens roll

förändras från att ha varit inriktad på en

tillståndshantering mot att främst genom information

och kontakter med dem som behandlar personuppgifter

se till att lagens förutsättningar för att behandla

personuppgifter är uppfyllda. Enligt regeringen

blir de kontakter särskilt viktiga som

Datainspektionen kommer att ha med personer som

utses till personuppgiftsombud hos de företag,

myndigheter och andra som är

personuppgiftsansvariga. Datainspektionen kommer

också att utfärda föreskrifter och medverka i

utarbetandet av branschöverenskommelser på olika

områden. Regeringen anför att

branschöverenskommelser kan förväntas få stor

betydelse i framtiden för att reglera olika former

av behandling av personuppgifter.

Regeringen konstaterade vidare att

integritetsfrågor i dag bevakas i olika sammanhang

av flera olika myndigheter, t.ex. Datainspektionen,

Justitiekanslern och Registernämnden. Särskilt

Datainspektionens roll när det gäller användningen

av personuppgifter är enligt regeringen väsentlig.

Regeringen anför att det finns anledning att i

framtiden särskilt se till att myndigheternas

integritetsbevakande arbete sker på ett så effektivt

sätt som möjligt och att det finns en vaksamhet för

de förändringar av tekniken som kan medföra

integritetsrisker.

Konstitutionsutskottet anförde ingen avvikande

mening vid sin behandling av budgetpropositionen

(bet. 1998/99:KU1).

Datastraffrättsutredningen

Datastraffrättsutredningen avlämnade i december 1992

sitt betänkande Information och den nya

InformationsTekniken - straff- och processrättsliga

frågor m.m. (SOU 1992:110). Utredningen hade haft i

uppdrag att överväga vilka förändringar av de

straff- och processrättsliga reglerna som är

påkallade med hänsyn till utvecklingen inom data-

och teletekniken samt att, från samma utgångspunkt,

se över reglerna för olika myndigheters

kontrollverksamhet (dir. 1989:54). Bland annat

föreslog utredningen att bestämmelsen om straff för

dataintrång skulle föras över från datalagen till

brottsbalken. I proposition 1997/98:44 om

personuppgiftslagen m.m. föreslog regeringen att en

sådan överföring skulle göras. Riksdagen godkände

förslaget (bet. 1997/98:KU18, rskr. 1997/98:180).

Datastraffrättsutredningens förslag, som syftar till

en mer genomgripande reform, bereds för närvarande

inom Justitiedepartementet.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att Datainspektionen har varit

tillsynsmyndighet på dataskyddsområdet sedan

datalagen infördes år 1973. Följaktligen medför

förändringar i lagstiftningen på detta område att

också Datainspektionens roll och uppgifter

förändras. Personuppgiftslagens införande har

inneburit att Datainspektionens roll inte längre är

inriktad på i första hand tillståndshantering. Dess

främsta uppgift är numera att genom information och

kontakter med dem som behandlar personuppgifter se

till att de förutsättningar för behandling av

personuppgifter som uppställs i personuppgiftslagen

är uppfyllda. Enligt utskottets mening är önskemålet

i motion T803 yrkande 8 (v) om en mer offensiv och

operativ roll för Datainspektionen därmed

tillgodosett. Motionen avstyrks därför i denna del.

När det gäller vad som anförs i samma motion om en

datadomstol (yrkande 9) konstaterar utskottet att

Datastraffrättsutredningens förslag alltjämt är

under beredning i Regeringskansliet. Enligt

utskottets mening bör någon åtgärd med anledning av

motionen inte vidtas i avvaktan på detta

beredningsarbete. Motionen avstyrks därför även i

denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande revidering av EG-

direktivet

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:K234

yrkande 2, 1998/99:K324 yrkande 2 och

1998/99:T808 yrkande 10 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet har anfört,

2. beträffande lagstiftning mot missbruk

av personuppgifter

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:K234

yrkande 1, 1998/99:K249, 1998/99:K256 yrkande 2,

1998/99:K257, 1998/99:

K272 yrkande 1 delvis, 1998/99:K282,

1998/99:K317, 1998/99:K324 yrkande 1,

1998/99:T808 yrkande 9, 1998/99:T809 yrkande 3,

1998/99:T818 yrkande 9 delvis och 1998/99:N326

yrkande 3 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet har anfört,

3. beträffande framtida utredningsarbete

att riksdagen avslår motion 1998/99:K256 yrkande 3,

4. beträffande överföring av

personuppgifter till tredje land

att riksdagen avslår motion 1998/99:K231 yrkande 5,

5. beträffande definitionen av manuellt

register

att riksdagen avslår motion 1998/99:K272 yrkande 1, delvis,

res. 1 (mp)

6. beträffande handelshinder

att riksdagen avslår motion 1998/99:K272 yrkande 1 delvis,

7. beträffande samtycke vid opinions- och

marknadsundersökningar

att riksdagen avslår motion 1998/99:T818 yrkande 9 delvis,

8. beträffande förhållandet till

offentlighetsprincipen

att riksdagen avslår motion 1998/99:K272 yrkande 2,

9. beträffande övergångsregel till

personuppgiftslagen

att riksdagen avslår motion 1998/99:K256 yrkande 1,

10. beträffande lagstiftning om

nummerpresentation

att riksdagen avslår motion 1998/99:K277,

11. beträffande Datainspektionens

uppgifter

att riksdagen avslår motion 1998/99:T803 yrkande 8,

12. beträffande datadomstol

att riksdagen avslår motion 1998/99:T803 yrkande 9.

Stockholm den 2 mars 1999

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel

(m), Göran Magnusson (s), Barbro

Hietala Nordlund (s), Pär Axel

Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v),

Jerry Martinger (m), Mats Berglind

(s), Inger René (m), Kerstin

Kristiansson (s), Tommy Waidelich

(s), Mats Einarsson (v), Björn von

der Esch (kd), Per Lager (mp), Åsa

Torstensson (c), Helena Bargholtz

(fp), Per-Samuel Nisser (m) och

Inger Strömbom (kd).

Reservationer

1. Definitionen av manuellt register

(mom. 5)

¤mp# anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25

börjar med "Därutöver konstaterar" och slutar med

"aktuell del" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det

otillfredsställande, såsom påpekas i motion K272

yrkande 1 delvis (mp), att begreppet manuellt

register inte har getts någon entydig definition i

personuppgiftslagen. Utskottet anser att det borde

vara möjligt att inom EG-direktivets ram i lag

precisera vad som skall avses med detta begrepp. I

enlighet med detta anser utskottet, med bifall till

motionen i denna del, att regeringen bör ges till

känna att personuppgiftslagen bör ses över i nu

nämnt hänseende.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande definitionen av manuellt

register

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:K272 yrkande 1

delvis som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Förhållandet till offentlighetsprincipen

Helena Bargholtz (fp) och Per Lager (mp) anför:

I lagstiftningsärendet om personuppgiftslagen

anförde Lagrådet, i likhet med flera

remissinstanser, att det inte var övertygat om att

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av

den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda med

avseende på behandling av personuppgifter och om det

fria flödet av sådana uppgifter går att förena med

den svenska offentlighetsprincipen. Lagrådet anförde

att de tolkningar regeringen gjort av direktivet i

lagrådsremissen framstod som pressade. I proposition

1997/98:44 om personuppgiftslagen vidhöll regeringen

sin uppfattning att det inte finns någon bestämmelse

i direktivet som inte går att förena med

offentlighetsprincipen. Det kan således konstateras

att, trots att regeringen i förhandlingarna om EG-

direktivet ansett sig ha fått till stånd sådana

lösningar att någon oförenlighet mellan

direktivförslaget och offentlighetsprincipen inte

längre förelåg, det vid direktivets genomförande i

Sverige framkom att en stor juridisk oenighet

förelåg i denna fråga.

Det kan vidare konstateras att frågan om EG-

direktivets förenlighet med offentlighetsprincipen

ännu inte har fått sin lösning. Situationen är

alltjämt den att vi vid en eventuell konflikt har

att lita till den politiska förhoppning som

utskottet uttalat när det gäller hur en sådan

konflikt skall lösas, nämligen att det borde vara

möjligt att med framgång hävda den centrala

ställning som offentlighetsprincipen har i vårt

konstitutionella system.

Utskottet har nu uttalat sig för att regeringen med

kraft skall verka inom EU för att en revidering av

EG-direktivet sker. Med hänsyn till den avgörande

betydelse som offentlighetsprincipen har för vårt

konstitutionella system, anser vi att det är av stor

vikt att regeringen i detta sammanhang försäkrar sig

om att ett nytt EG-direktiv utformas så att det inte

föreligger någon tveksamhet när det gäller dess

förenlighet med offentlighetsprincipen.

Konstitutionsutskottets offentliga

utfrågning om personupp-giftslagen och

närliggande frågor den 8 december 1998

Inledning

Ordföranden: Jag ber att få hälsa er alla hjärtligt

välkomna till denna utfrågning om

personuppgiftslagen. Orsaken till utfrågningen är

ett antal förslag som väckts i utskottet

motionsvägen och genom andra initiativ där man

ifrågasatt personuppgiftslagens konstruktion och

verkningar. Utskottet har beslutat att behandla

dessa initiativ så att ett förslag kan ligga färdigt

för riksdagens behandling snart in på det nya året,

för att nu inte utfästa mig ett exakt datum. Denna

utfrågning skall ses som ett led i beredningen av

dessa förslag.

Vi har tänkt att genomföra utfrågningen i fyra

avdelningar, varav snöovädret redan förorsakar ett

problem i den första. Avdelningarna skulle likväl

för det första vara en mera principiell avdelning om

den bakgrund som gäller för all lagstiftning av det

här slaget, att belysa de lite olika traditioner som

finns i Nord- och Centraleuropa. Vi skulle för det

andra titta på hur den lag vi nu diskuterar faktiskt

tillkom och de bevekelsegrunder som låg bakom. Vi

skulle därefter titta något på hur utfallet, så

långt det nu kan bedömas, faktiskt har blivit och

därefter under den avslutande timmen summera vilka

handlingsvägar, givet de erfarenheter som nu har

vunnits, som formellt och informellt står utskottet

till buds.

Snöovädret förorsakar problem inte bara i Gävle

utan jämväl i Oslo, dvs. att vår inledande talare

just nu är på väg i bil från Arlanda. Vi har därför

bestämt oss för att flytta hans inledning till efter

de två första avdelningarna, dvs. att vi nu genomför

bakgrundsteckningen respektive erfarenheterna och

rundar av med de mer filosofiska spörsmålen. Vi tror

att det är bättre att göra så.

Denna utfrågning sänds även över nätet. Jag ber att

få hälsa också dem välkomna som följer utfrågningen

på detta sätt. Se det gärna som ett sätt att

experimentellt undersöka om demokratin kan breddas

och fördjupas med den nya teknikens hjälp.

Vi börjar alltså med avdelning 2 för att diskutera

tillkomsten av person-uppgiftslagen. Varje avdelning

är upplagd så att det blir ett par kortare

introduktioner, varefter utskottets ledamöter får

möjlighet att ställa preciserade frågor. Staffan

Vängby, som var ordförande i Datalagskommittén som

hade ansvaret för första ledet i den process som vi

nu befinner oss mitt uppe i, inleder.

Tillkomsten av personuppgiftslagen

Staffan Vängby: Datalagskommittén hade till uppgift

att dels föreslå hur ett EG-direktiv för skydd för

personuppgifter skulle kunna införas i svensk rätt,

dels modernisera offentlighetsprincipen. Kommittén

föreslog i sitt betänkande dels en ny lag om

bestämmelser om skydd för personuppgifter, dels

ändringar i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Den

senare delen har inte blivit genomförd utan är

föremål för fortsatt utredningsarbete. Arbetet

utfördes under stark tidspress och tog ett drygt år.

EG-direktivet om personuppgiftsskydd är väl inte

det bästa direktiv man kan tänka sig. Det är

ålderdomligt och är präglat av förhållandena inom

datavärlden före den nya informationsteknikens

genomförande. Men syftet är gott. Syftet är att

skydda den personliga integriteten främst från

intrång genom databehandling av personuppgifter på

samma sätt som den svenska datalagen av år 1973, som

ju var den första i sitt slag och som nu vunnit ett

stöd i regeringsformen om skydd för den personliga

integriteten när det gäller automatisk

databehandling.

Sveriges medlemskap i EU medför en rättslig

förpliktelse för Sverige att införa det här

direktivet. Sverige hade dessutom deltagit i

slutförhandlingarna om att få till stånd ändringar

i direktivet. Vi har alltså inte haft någon

valfrihet i fråga om direktivet skulle införas eller

inte. Dessutom är direktivet av den typen att det

kan få direkt tillämplighet, dvs. att det kan grunda

rätt till skadestånd för enskilda individer mot

staten, om den svenska lagstiftningen inte ger ett

adekvat skydd. Det innebär att svenska domstolar kan

tänkas tillämpa direktivet i ett mål om sådant

skadestånd, även om direktivet inte hade överförts

till svensk lagtext. Av samma skäl var det enligt

kommitténs uppfattning omöjligt att överföra

direktivet till svensk lagtext utan att ganska

noggrant följa direktivets text. Det viktiga för

kommittén var att se till att inte några vitala

svenska intressen träddes för nära.

Nu talar jag hela tiden om kommitténs majoritets

uppfattning, som sammanföll med min egen

uppfattning. Det är min uppfattning framför allt som

jag ger uttryck för i dag.

Datalagskommittén begagnade sig av

undantagsbestämmelser i direktivet för att föreslå

att så gott som samtliga bestämmelser i direktivet

utom de som gäller datasäkerhet inte skall gälla för

sådana förfaranden eller sådan spridning som är

skyddade enligt tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen. I den mån dessa

grundlagar i framtiden, eller som redan har skett,

kommer att omfatta nya medier - riksdagen antog ju

det vilande grundlagsförslaget om utvidgning av

grundlagsskyddet till att omfatta bl.a. cd-rom-

skivor - så vidgas också undantaget från skydd i

personuppgiftslagen.

Sverige fick också in under slutförhandlingarna en

punkt i ingressen till direktivet som innebar att

man vid genomförandet av direktivets bestämmelser

skulle ta hänsyn till principen om allmänhetens rätt

till tillgång till allmänna handlingar. Kommittén

tog fasta på detta förbehåll och föreslog en

paragraf som säger att bestämmelserna i

personuppgiftslagen inte skall tillämpas i sådan

utsträckning att det skulle inskränka en myndighets

skyldighet enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen

att lämna ut personuppgifter.

Kommittén utnyttjade alltså alla möjliga, och jag

vill påstå en del mindre möjliga, grunder för att ge

yttrandefriheten så stort utrymme som möjligt. Det

framgår av den kritik som både experter inom

kommittén och sedan Lagrådet - självfallet inte den

avdelning som jag sitter i - framförde mot

kommitténs uppfattning, att det gick att förena

offentlighetsprincipen och direktivet. Men både

regeringen och riksdagen accepterade kommitténs

uppfattning på den punkten. Längre än så var det

enligt min mening den gången inte möjligt att gå och

är det fortfarande inte.

EG-domstolen anser att EG-rätten tar över

medlemsstaternas konstitutioner, men hur det

förhåller sig på den punkten är inte definitivt

löst. Det var konstitutionsutskottets ståndpunkt

inför anslutningen till EU att regeringsformen även

i sitt då ändrade skick inte öppnade möjlighet att

överlåta beslutsbefogenheter beträffande

offentlighetsprincipen utan ändring av grundlag. Det

var också Datalagskommitténs uppfattning att det

inte kommer på fråga att ändra svensk grundlag för

att åstadkomma inskränkningar i

offentlighetsprincipen eller yttrandefriheten till

följd av personuppgiftsskyddsdirektivet. När det

gäller frågor som inte direkt är reglerade i

grundlagarna, t.ex. begreppet yttrandefrihet i

vidsträckt mening, tror jag knappast att det går att

upprätthålla någon särställning i förhållande till

EU i övrigt.

Datalagskommittén hade en idé om hur

integritetsskyddet skulle kunna utformas enligt en

helt annan modell och förordade också att Sverige

verkade för att EU på sikt skulle gå över till en

sådan modell. Idén är beskriven i utskottskansliets

promemoria på s. 11 och 12. Jag skall därför inte gå

närmare in på den. Slutsatsen den gången blev alltså

att övervägande skäl talade för att en ny

lagstiftning borde bygga på den modell som

direktivet hade, s.k. hanteringsmodellen, och

reglera när och under vilka förutsättningar det var

tillåtet att behandla personuppgifter. Samtidigt

önskade vi att diskussionen om en övergång till vad

vi kallade en missbruksmodell, som beskrivs i

utskottspromemorian, skulle fortsätta. Inte minst

när det gäller att inom EG:s institutioner vinna

gehör för sådan tankegång gällde det att vara tidigt

ute.

Ordföranden: Tack så hjärtligt för detta. Så hälsar

jag välkommen statssekreteraren i

Justitiedepartementet Hans-Erik Holmqvist, som är

mera omedelbart politiskt ansvarig för den nuvarande

lagen.

Hans-Erik Holmqvist: Tillåt mig börja med en

personlig reflektion. Jag har varit engagerad i

sådant här lagstiftningsarbete förut, nämligen i

Data- och offentlighetskommittén, en av de

kommittéer som sysslat med dessa frågor. Det gjorde

jag för drygt tio år sedan. Man kan konstatera att

det finns mycket man känner igen när man kommer

tillbaka till den här debatten. En del har hänt, och

en del har inte hänt.

Vi har fått en tidvis förvirrad debatt om den här

lagen. Det finns påståenden i debatten om

tidpunktenför införandet av lagen: Sverige skall

vara bäst i klassen. Låt mig slå fast att direktivet

är väldigt tydligt om sista dag för genomförande av

lagstiftningen. Det har inte funnits någon valfrihet

för Sverige att välja någon annan tidpunkt. Det vore

i och för sig intressant att höra utskottets

överväganden med anledning av detta, hur det skulle

ha ställt sig om regeringen hade varit försumlig och

inte lyckats prestera ett lagförslag som kunde träda

i kraft i rätt tid. Vi har också förstått av

kontakter med medlemsstaterna och kommissionen att

om man har lagstiftningen på plats och den skulle

kunna träda i kraft men man underlåter att låta den

träda i kraft, är det ett förfaringssätt som inte

hade tagits särskilt väl emot. Vi vill också påpeka

att tidpunkten har fixerats av att vi hade att göra

ändringar i regeringsformen som påverkade tidpunkten

för propositionens avlämnande och som också

påverkade tidpunkten för när riksdagen kunde

behandla förslaget.

Det finns ett annat påstående om

överimplementering. Jag tycker att Staffan Vängby

gick in på det tillräckligt. Det handlar inte om ett

minimidirektiv, utan direktivet är formulerat på ett

sådant sätt att mycket är ganska detaljreglerat och

bestämt där formuleringen "medlemsstaterna skall"

återkommer hela tiden. Det står t.ex. i artikel 25

som har med överföring till andra länder att göra,

dvs. det som reglerar Internet. Vi har det i artikel

26 som reglerar undantagen från den bestämmelsen.

Därför finns det väldigt små möjligheter att avvika

från direktivet, som Staffan Vängby berörde. Det gör

att regeringen har följt kommitténs text ganska väl.

En kommentar till missbruksmodellen. Jag tycker att

en synpunkt man ändå kunde introducera så här pass

tidigt är att all lagstiftning egentligen innehåller

både delar av missbruksmodell och delar av

hanteringsmodell. Även direktivet har vissa inslag

av missbruksmodell, och så har personuppgiftslagen

vissa inslag av missbruksmodell. Jag tänker framför

allt på förbjudna bearbetningar.

Det är också viktigt att tänka på att man

visserligen i direktivet inte lyckats fånga upp vad

som varit aktuellt under senare år, framför allt

Internet. Men å andra sidan bygger det på 25-30 års

erfarenhet av lagstiftning kring integritet vad

gäller traditionella databearbetningar, inte minst

det som handlar om myndighetsregister och vissa

företagsregister. Därför kan man göra den

bedömningen att när det gäller den typen av

tillämpningar är egentligen direktivet, datalagen

och personuppgiftslagen ganska väl anpassade. När vi

debatterar vad som är fel med personuppgiftslagen

tycker jag att man skall begränsa sig till det som

är det stora bekymret och inte till det som trots

allt direktivet och lagen hanterar ganska väl. Låt

mig erinra om att personuppgiftslagen exempelvis

innebär en mycket mer flexibel hantering för företag

och myndigheter. T.ex. finns möjligheten att

bearbeta efter en intresseavvägning, vilket ger

större frihet än den tidigare lagstiftningen har

gjort.

Ordföranden: Tack för detta. Jag lämnar ordet fritt

för utskottets ledamöter att fråga såväl Staffan

Vängby som Hans-Erik Holmqvist med anledning av

deras introduktioner.

Barbro Hietala Nordlund: Jag har en fråga som både

Staffan Vängby och Hans-Erik Holmqvist kanske vill

kommentera. Jag återkommer till det som sades

inledningsvis om de påståenden som har förekommit i

debatten. Det har varit en mycket intensiv debatt.

Ett påstående gäller tolkningen av EG-direktivet.

Man har påstått att Sverige har övertolkat och

missförstått. Ett annat påstående är att Sverige

utgått från ett direkt felöversatt direktiv. Det har

framförts till oss i brev efter brev. Det är ett

allvarligt påstående att hela utgångspunkten skulle

vara ett enda stort misstag och fel begånget från

svensk sida. Kan vi få det klarlagt? Jag tror att

det vore bra att få synpunkter på det nu och

förhoppningsvis klarlägganden redan inledningsvis

den här dagen.

Staffan Vängby: Det senare påståendet innebär,

såvitt jag förstår, att direktivet bara skulle

behandla registerhantering och inte hantering av

personuppgifter. Det kan inte vara riktigt, oavsett

hur man nu må ha översatt eller inte översatt en

enstaka bestämmelse i direktivet. Den svenska

översättningen är inte alltid den mest perfekta, men

hela direktivets uppbyggnad är att det, när det

gäller automatisk hantering av personuppgifter,

måste omfatta all hantering över huvud taget. Det är

bara när det gäller manuella register som det

verkligen är begränsat till registerhantering.

Kommittén var väl försedd med vetenskaplig expertis.

Att varken de eller vi skulle ha upptäckt ett

misstag visar på att det är uteslutet att det

föreligger ett sådant.

Hans-Erik Holmqvist: Vi har också haft möjlighet att

jämföra åtminstone utkast från våra nordiska

grannländer. Vi kan konstatera att vi på de centrala

punkterna, t.ex. det som gäller i förhållande till

tredje land, gör likartade tolkningar. Även när det

gäller direktivets generella giltighet har vi

likadana tolkningar. Jag tror att vi kan vara säkra

på att vi inte förlorat någonting genom

översättningen.

Inger Renée: Jag har först en egen tolkning av Hans-

Erik Holmqvist. Kan jag tyda hans utsago så att han

tycker att det är positivt att Datainspektionen nu

kommer att beivra missbruk när det gäller

hanteringen av den nya lagen?

Statsrådet Britta Lejon träffade kommissionären

Monti i slutet på oktober. Jag skulle vilja höra om

hon då informerade honom om den diskussion som vi

har i Sverige och hur diskussionen dem emellan gick.

Sedan har jag ett par frågor till Staffan Vängby om

de två olika modellerna. Jag skulle vilja höra en

liten kort diskussion om hanterings- respektive

missbruksmodellen när det gäller dels överföring av

personuppgifter till tredje land, dels

teknikoberoendet.

Staffan Vängby: De båda modellerna är helt olika.

Hanteringsmodellen säger vad man får eller inte får

göra. Missbruksmodellen säger bara vad man inte får

göra. Det är väl inte så mycket synpunkter på

hanteringsmodellen vad gäller överförandet till

utlandet, utan det är direktivet i sig som ju sätter

upp väldigt kraftiga hinder för att sprida uppgifter

via Internet till utlandet. Detsamma gäller också

den andra frågan. Ett missbruksalternativ, men

enligt en helt svensk modell som jag inte anser vara

förenlig med EG-direktivet, skulle säkert fungera

bra även i förhållande till utlandet. Då fick det

bli en fråga för svensk rätt att avgöra om det har

begåtts några fel vid distribution av person-

uppgifter till utlandet. Man skulle alltså tillämpa

vanliga svenska regler om förtal och nya regler om

ansamling av uppgifter. Jag tror inte att det ligger

några problem på den punkten.

Hans-Erik Holmqvist: Angående samtalet med Monti

vill jag säga att syftet med den träffen var framför

allt att anhängiggöra frågan. Det var inte några

långa diskussioner. Men Britta Lejon förstod av den

kontakten att man hade förstått att vi såg detta som

ett problem. Tanken med träffen var att det skulle

utgöra ett startskott för en process. Jag kan gärna

berätta hur vi ser det nu, men vi hade tänkt att

återkomma till den typen av frågeställningar senare,

så jag sparar den.

Jag vill vara ganska försiktig med uttalanden om

hur lagstiftningen skall tillämpas. Det bör jag

egentligen inte göra alls, om jag skall vara noga.

Men såvitt man kan förstå finns det en möjlighet att

tillämpa undantagsbestämmelserna. Om någon sade till

mig att han tänker publicera uppgifter om mig inför

hela världen på Internet men kan garantera att det

inte är journalistisk verksamhet det kommer att

handla om, att det inte finns något som helst inslag

av konstnärlig verksamhet, ej heller något inslag av

litterär verksamhet, då kan jag tycka att det inte

vore orimligt att den personen ändå kontaktade mig

innan de uppgifter som definitivt faller utanför de

här kriterierna skulle publiceras över hela världen.

Man kan misstänka att Datainspektionen kommer att

resonera på ett liknande sätt när man skall tillämpa

den här lagstiftningen. Om jag tillåts en mera

personlig vinkling på det hela skulle jag svara på

det sättet.

Ingvar Svensson: Jag vill anknyta till den här

diskussionen om journalistisk verksamhet. Jag var

inte med vid den första behandlingen av lagen i

utskottet. Men i yttrandefrihetsgrundlagen och

tryckfrihetsförordningen finns det bestämmelser som

skyddar människor som ägnar sig åt den här typen av

journalistisk verksamhet. Men där är formuleringen

väldigt vid. I tryckfrihetsförordningen står det:

envar som har en publiceringsavsikt, och i

yttrandefrihetsgrundlagen står det: varje svensk

medborgare. Sedan står det att i princip gäller inte

personuppgiftslagen på journalistisk verksamhet. Kan

man därmed säga att den i princip inte gäller i

Sverige? Det kanske inte är vårt problem. Så fort

man har publiceringsavsikt är man skyddad av

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen. Det betyder att det blir

ett väldigt snävt område där lagen skulle gälla. Det

vore intressant att få det belyst.

Ordföranden: Jag beklagar att jag inte släpper in

några repliker. Ambitionen är att få med både Mats

Einarssons och Per Lagers frågor innan vi går vidare

i listan till nästa avdelning.

Mats Einarsson: Jag skulle vilja återkomma till den

första frågan, och då gäller det inte frågan om

översättningens korrekthet.

Om jag i min dator skriver: "Per Unckel är

konstitutionsutskottets ordförande" är detta en

behandling av personuppgift. Om jag lägger ut detta

på Internet har jag överfört det till tredje land.

Detta är eventuellt förbjudet, och i så fall är det

absurt. Det är utgångspunkten. Det är därför vi

sitter här.

När man läser EG-direktivet, översättningsfel eller

ej, får man det bestämda intrycket att det som

ligger i skribentens medvetande är just register,

dvs. strukturerade samlingar av personuppgifter. Man

använder begreppen registrerad, registeransvarig,

det finns en definition på register osv. Min fråga

blir då: Skulle man ha kunnat tolka EG-direktivet på

ett sådant sätt att hanteringsreglerna i PUL endast

omfattar strukturerade samlingar av personuppgifter,

dvs. register, och på så sätt komma undan det

eventuella absurda förhållandet att den här meningen

jag föredrog skulle vara olaglig på Internet?

Staffan Vängby: Enligt min mening är svaret på den

senare frågan ett bestämt nej. När det gäller de mer

detaljerade sakuppgifterna ber jag att få lämna

ordet till Sören Öman som har skrivit en kommentar

till personuppgiftslagen och med anledning därav

kommer ihåg detaljerna mycket bättre än jag gör.

Sören Öman: Att man skulle kunna försöka sig på att

låta den svenska lagen gälla bara register har vi ju

redan varit inne lite på. Det finns ingen initierad

bedömare som har velat säga att detta är möjligt med

hänsyn till EG-direktivet. I direktivet finns det

uttryckliga regler om register, men de gäller enbart

manuell behandling av uppgifter på papper. Så fort

en uppgift kommer in i en dator så omfattas den av

alla direktivets regler. Om vi hade gjort på något

annat sätt hade vi inte genomfört direktivet

riktigt.

Per Lager: Jag skulle vilja återkomma till detta med

missbruksmodell och hanteringsmodell. Jag skulle

gärna vilja veta varför man inte tryckte mer på den

moderna reformen, Staffan Vängby, som jag anser att

missbruksmodellen är. Varför låter man

hanteringsmodellen, som kan skapa en del onödiga

problem, få ligga i röret fram till dess att vi

bestämmer oss för att ändra detta? Det låter så

konstigt. Det är första frågan.

Den andra frågan skulle jag vilja ställa till Hans-

Erik Holmqvist. Det är väl fortfarande tveksamt om

den svenska offentlighetsprincipen är förenlig med

direktivet. Lagrådet hade ju den inställningen. Då

undrar jag: Hur skall olika myndigheter hantera

allmänhetens begäran att få ta del av offentliga

handlingar via datormedium? Bör inte regeringen ta

initiativ inom EU för att göra undantag just för

allmänna offentliga handlingar?

Staffan Vängby: Jag har personligen aldrig varit

särskilt bekymrad över hanteringen av mina

personuppgifter i datorer. Jag har intagit en mycket

lättsinnig ställning till detta. För framtiden

skulle jag absolut hälsa en missbruksmodell med

tillfredsställelse, men den går inte att förena med

EG-direktivet enligt min uppfattning. Man kan inte

ta delar av den heller.

Hans-Erik Holmqvist: För det första har vi i

direktivets inledning punkt 72 som betonar att detta

direktiv gör det möjligt att behålla bestämmelsen

med hänsyn till principen om allmänhetens rätt till

tillgång till allmänna handlingar. I svensk rätt är

det ju redan i dag så, i sekretesslagen, att det

finns en möjlighet att lämna ut handlingar i

datamedier, men det finns inte en skyldighet att

göra detta. Det är en viktig skillnad däremellan. Vi

kan föra en diskussion kring den frågan, men vi

skall kanske inte ta den just nu.

Tillämpningen av personuppgiftslagen

Ordföranden: Tack för detta! Då har vi åtminstone

tecknat början till en bakgrund. Vi går raskt vidare

och förflyttar oss ett steg framåt i

händelseförloppet till vad som har inträffat efter

det att lagen trädde i kraft. Där har vi två

introduktörer på samma vis som under den första

avdelningen, nämligen Ulf Widebäck som har lite

olika bakgrund. Just nu är han ställföreträdande

generaldirektör för Datainspektionen, men han har

också en utredningsbakgrund.

Därefter kommer Ann-Marie Nilsson som också har en

brokig bakgrund. Hon är numera chef för IT-

företagens egen organisation, men hon har också

tidigare varit kanslichef för IT-kommissionen.

Vi börjar med att säga välkommen till Ulf Widebäck.

Ulf Widebäck: Herr ordförande! Utskottsledamöter!

Personuppgiftslagen har nu varit kraft i drygt en

månad. Det är naturligtvis alldeles för tidigt att

nu utvärdera lagen. Från Datainspektionens sida har

vi dock kunnat notera att en del väntade problem har

dykt upp och att en del farhågor inte har besannats.

För att gå rakt på sak. Principen om samtycke som

krav för behandling av personuppgifter är

fortfarande bra tycker vi. Men huvudregeln i

personuppgiftslagen, att i princip krävs den

registrerades otvetydiga samtycke för att via

Internet få föra ut personuppgifter till tredje

land, kan medföra problem vid tillämpningen. Som

Datainspektionen framhöll i sina skrivelser till

regeringen i februari och september i år är det

angeläget att kommuner och även andra myndigheter

får fortsatt möjlighet att lämna ut vissa

personuppgifter ur sina informationsdatabaser på

Internet och att också enskilda personer kan få

lämna ut s.k. harmlösa personuppgifter på Internet.

Vi tycker att det är bra att regeringen har svarat

på Datainspektionens skrivelser genom att ge

inspektionen i uppdrag att närmare utreda de här

frågorna. Datainspektionen skall redovisa uppdraget

till regeringen senast den 1 mars nästa år. Jag har

för ändamålet tillsatt en särskild arbetsgrupp inom

inspektionen.

När det gäller Internetproblematiken - i första

hand då samtyckesfrågan - vill jag först deklarera

att jag anser att Datainspektionen för tiden före

den 24 oktober, dvs. när endast datalagen gällde på

området, lyckades få till stånd en rimlig lösning.

Detta kunde ske genom att:

1. tillämpa Datainspektionens föreskrifter om

protokollsregister för kommuner och landsting,

2. kommuner och myndigheter efter särskilda

tillstånd från Datainspektionen har anförtrotts att

själva, inom vissa ramar, se till att

integritetskränkande och otillbörliga

personuppgifter inte lämnas ut på Internet,

3. tillämpa Datainspektionens föreskrifter för

personregister på webbsidor,

4. i vissa fall använda ett s.k. presumerat eller

hypotetiskt samtycke samt

5. begreppet personregister i datalagen inte

omfattar all behandling av per-sonuppgifter.

Enligt övergångsbestämmelserna i personuppgiftslagen

skall datalagen tillämpas t.o.m. den 30 september

2001, dvs. nästan i tre år. Det gäller när det är

fråga om behandling av personuppgifter som har

påbörjats före ikraftträdandet den 24 oktober eller

behandling som utförs för ett visst ändamål om

behandlingen för ändamålet har påbörjats före

ikraftträdandet.

Jag vill här särskilt tillägga att Datainspektionen

anser att det måste vara fråga om en laglig

behandling för att det skall kunna räknas som

kvalificerande för övergångsperioden.

Genom tillämpning av övergångsbestämmelserna har en

stor del av kommunernas, och även andra myndigheters

och enskildas, Internettrafik på webbsidor kunnat

fortgå som tidigare.

När det gäller behandling som har påbörjats efter

den 24 oktober finns det dock, som vi ser det, för

närvarande inte någon som helst möjlighet att komma

ifrån kravet på otvetydigt samtycke. Vi på

Datainspektionen ser helst att det som tidigare har

gällt, bortsett då förstås från tillståndsplikten,

skall kunna permanentas, dvs. gälla även efter

utgången av övergångstiden. Vi anser inte att det

skulle medföra några som helst integritetsrisker.

När det gäller Datainspektionens tillsynsverksamhet

kan jag meddela att vi hittills inte har företagit

några åtgärder med tillämpning av

personuppgiftslagen. Jag har inte ansett det

lämpligt eller ens möjligt att försöka kontrollera

vilka harmlösa, dvs. inte integritetskränkande,

personuppgifter som eventuellt i strid mot

personuppgiftslagens bestämmelser florerar på olika

webbsidor på Internet.

Givetvis kommer Datainspektionen att ingripa när

det gäller integritetskränkande personuppgifter. I

sådana fall brukar det vara så att den kränkte

påkallar vår uppmärksamhet. Jag vill inte säga att

vi agerar helt enligt den s.k. missbruksmodellen,

men av resursskäl och efter praktiska överväganden

inriktar vi vår tillsynsverksamhet på missbruken

eller övertrampen, dvs. när någon har fått ett

otillbörligt intrång i sin integritet.

Utöver vad jag nu har anfört har

personuppgiftslagen hittills inte medfört några

större problem för Datainspektionen vid

tillämpningen.

Det som några befarade, nämligen att

Datainspektionen skulle överhopas av anmälningar om

behandling av personuppgifter som är helt eller

delvis automatiserade har hittills inte blivit av.

Det torde bero på de undantag från

anmälningsskyldigheten som enligt PUL gäller om den

personuppgiftsansvarige har utsett

personuppgiftsombud och har anmält det till

Datainspektionen samt de undantag från

anmälningsskyldigheten som har stadgats i

personuppgiftsförordningen och i Datainspektionens

föreskrift om undantag när det gäller anmälan om

behandling av personuppgifter. Till i dag har vi

endast fått 134 anmälningar om behandling av

personuppgifter. Det är anmälningar som vi endast

registrerar och inte hanterar på något annat sätt.

Naturligtvis finns det också de som helt enkelt

struntar i anmälningsskyldigheten. Man kan utgå från

att det rör sig om ungefär samma krets som inte

heller brydde sig om att söka licens eller tillstånd

enligt datalagen. Men av erfarenhet vet vi på

Datainspektionen att de känsligaste, och därmed från

integritetsskyddssynpunkt viktigaste, behandlingarna

sker hos myndigheter och seriösa organisationer och

företag. De är angelägna om att efterleva gällande

regler.

Från företagarhåll har man framhållit att det kan

bli svårt att efterleva personuppgiftslagens

bestämmelse att på begäran lämna besked om huruvida

personuppgifter som rör sökanden behandlas eller ej.

Svårigheten skulle bestå i att det skulle krävas

alltför detaljerade uppgifter och att det skulle

vara svårt och kostsamt att ha rutiner för sådant

förfarande.

Om det kan jag säga att skyldigheten att lämna

besked om behandling av personuppgifter givetvis

blir mer betungande än när det är fråga om s.k.

registerutdrag enligt datalagen eftersom begreppet

behandling i personuppgiftslagen omfattar mer än

begreppet personregister i datalagen. Men jag tror

att vi kan nå en praktisk tillämpning i den här

frågan. Det är inte meningen att den

personuppgiftsansvarige skall behöva göra

oproportionerligt stora insatser.

Farhågor har också uttryckts för att vissa nya

begrepp och konstruktioner förekommer i

personuppgiftslagen och att det kan medföra problem

vid tillämpningen. Jag skall då nämna det som har

berörts här tidigare, behandling av personuppgifter

som sker uteslutande för journalistiska ändamål.

På sådan behandling skall personuppgiftslagen i

princip inte tillämpas. Bortsett från att

bestämmelsen medför att vissa får en slags vidgad

yttrandefrihet på icke grundlagsskyddade områden,

t.ex. Internet, så medför bestämmelsen naturligtvis

problem vid den praktiska tillämpningen. Jag tror

inte att man kan vara så liberal i tolkningen att

man säger att envar är sin egen journalist. Då

skulle ju stadgandet inte få någon egentlig

innebörd. Var gränsen skall sättas åt andra hållet

vet jag inte ännu. Frågan torde på sikt kunna få

lösas i den s.k. rättstillämpningen.

En viktig följd av den nya lagstiftningen är att

Datainspektionen till följd av den minskade

tillståndshanteringen och i enlighet med sin

instruktion särskilt kan inrikta sin verksamhet på

att informera om gällande regler och ge råd och

hjälp åt personuppgiftsombuden.

Datainspektionen har utvidgat sin

informationsavdelning. Vi har avdelat särskild

personal att på olika sätt ta hand om

personuppgiftsombuden. Vi har hittills fått in 235

anmälningar om personuppgiftsombud.

Vidare skall Datainspektionen på begäran av en

organisation som företräder en bransch eller ett

område avge yttrande över förslag till en

överenskommelse avseende behandling av

personuppgifter inom branschen eller området. Några

branschföreträdare har redan tagit kontakt med oss i

det syftet. Ett sådant förfarande har alltså satt i

gång.

Slutligen vill jag säga att vi på Datainspektionen

tror att personuppgiftslagen kan bli ett bra redskap

för att nå det viktiga syftet att skydda enskilda

personer mot kränkningar av den personliga

integriteten vid behandling av personuppgifter i

datorer. Men detta är under förutsättning att det

går att åstadkomma en rimlig lösning på det som jag

här har kallat för Internetproblematiken.

Det är inte tillfredsställande att man vid den

praktiska tillämpningen av en lag skall behöva hanka

sig fram med mer eller mindre speciella och fria

tolkningar av en övergångsbestämmelse. Det är inte

heller tillfredsställande, tycker vi, att så mycket

kraft läggs ned på frågor som egentligen inte medför

risker för den personliga integriteten.

Ordföranden: Tack för detta! Vi gör på samma sätt

här som i den förra avdelningen, dvs. att vi tar

frågor till de båda introduktörerna på en gång. Vi

hälsar alltså Ann-Marie Nilsson välkommen till

talarstolen.

Ann-Marie Nilsson: Herr ordförande! Riksdagsmän!

Damer och herrar! Tack för att jag får komma hit och

berätta om hur företagen, och framför allt då IT-

företagen, hitintills upplever personuppgiftslagen.

Jag tänkte börja med tre utgångspunkter. Branschen

tycker att det är viktigt att skapa förtroende och

tillit för digital hantering. Det gäller såväl

person-uppgifter som alla fakta som finns i den

digitala världen. Om människor misstror den digitala

utvecklingen, har en bristande tillit till fakta och

känner oro för att de själva kommer att hanteras

illa kommer de inte att ta till sig de möjligheter

som finns när det gäller utveckling av

informationsförsörjning, elektronisk handel, hälsa

m.fl. väldigt viktiga och bra tillämpningar för

människor. Dessa saker är faktiskt också viktiga för

tillväxt i landet. Bortsett från alla andra skäl att

vilja stödja integritet kan man säga att branschen

faktiskt har ett stark kommersiellt intresse av att

det skall vara ett starkt integritetsskydd. Det är

en så god kraft som någon när det gäller att driva

fram regler för hantering av integritet.

Den andra utgångspunkten är att vi är på väg mot en

alltmer global värld där det finns globala företag i

alla delar av världen. De kittas samman av de

informationssystem som krävs. Den tekniska

utvecklingen driver på den här globaliseringen och

möjliggör ett allt friare flöde av information,

oftast med Internet som bas. Det går inte att stänga

in information. Uppgifter om personer är en del av

ett väsentligt informationsflöde. Det kommer att bli

allt svårare att hävda nationell reglering. Det

krävs globala överenskommelser. Där kan man då

ställa sig frågan: Finns det över huvud taget någon

förutsättning att tro att USA och länder i Asien

kommer att vilja införa en lag som PUL och träffa

globala överenskommelser om ett globalt

integritetsskydd på den basen?

Den tredje utgångspunkten är att den tekniska

utvecklingen i sig går allt fortare och innebär ett

problem för all lagstiftning genom att den riskerar

att bli omodern fort. Datalagen blev omodern efter

ett tag. Det går allt fortare. Vi ser att delar av

PUL är omoderna redan när den träder i kraft, trots

att intentionerna med den här lagen var att skapa en

teknikoberoende lag.

Informationstekniken påverkar fundamentala

strukturer i samhället på djupet. Vi vet inte

riktigt vilken typ av lagstiftning som vi behöver

inom kort. Den här utvecklingen går allt fortare.

Frågan är: Vad kan vi lagstifta om, och vad måste vi

mer och mer lämna åt frivilliga överenskommelser och

självkontroll av olika företeelser i samhället?

Om man tittar på personuppgiftslagen kan man ställa

sig frågan hur företagen i dag upplever den. Jag

tror att okunnigheten fortfarande är stor. Jag tror

att de flesta faller tillbaka på att det finns

övergångsbestämmelser och man behöver inte riktigt

ta tag i den här frågan än. I takt med att man gör

det tror jag också att vi kommer att få alltfler

invändningar.

De seriösa företag som tänker sig en nyutveckling

och inte kan leva på dessa övergångsbestämmelser och

därför tränger in i detta upplever många problem. De

ser att lagen är otidsenlig. Vi har tagit

Internetutvecklingen till oss. Det är en så väl

integrerad del av allting vi gör i dag i företagen.

Då blir det obegripligt att det finns en ny lag som

inte hanterar den frågan bättre. Man tycker att den

är omständlig. Den är inte så effektiv att leva

efter, och den är framför allt svår att efterleva.

Generellt kan man säga att den hanteringsmodell som

låg till grund för EG-direktivet kanske inte är

förenlig med informationsteknikens möjligheter och

den faktiska användningen i dag. Det är nog önskvärt

att på sikt gå över till ett system som reglerar

missbruk i stället.

Därför tycker vi att det är viktigt att

lagstiftaren ser över personuppgiftslagen för att

undersöka om det finns möjligheter inom det nu

befintliga EG-direktivet att inrikta lagstiftningen

på reglering av missbruk snarare än hantering av

personuppgifter. I det här fallet är det

naturligtvis viktigt att titta på hur alla andra

länder inom EU anpassar sig till det här direktivet.

Framför allt tror jag att det är viktigt att snarast

och med större intensitet påbörja funderingen kring

en global hantering av de här frågorna. Det handlar

inte bara om EU. Det handlar om hela världen.

I dag kan man konkret se tre områden där företag

har praktiska problem och där det kan finnas

lösningar inom räckhåll för den befintliga

lagstiftningen.

I första hand tror jag att det saknas mycket

preciseringar. Det saknas preciseringar när

behandling av personuppgifter är tillåten. Exempel

på detta är uttolkning av intresseregeln i 10 § samt

precisering av när företag får använda personnummer.

Vi tror att det mesta av affärsverksamheten går att

hantera även om det blir mindre effektivt än

tidigare inom ramen för den här lagen. Men ett

praktiskt problem är naturligtvis det stora kravet

att informera självmant. Det är hanterbart i vissa

fall, men inte i andra, framför allt inte när man

använder tredjehandsuppgifter. I det här fallet

skulle naturligtvis en tillämpning av

missbruksmodellen underlätta väsentligt.

Det tredje området är självfallet överföring av

uppgifter till tredje land. Där är detta ganska

ohållbart, eftersom det även gäller personnamn som

nämns i löpande text. Där kommer efterlevnaden av

denna lag att vara ytterligt begränsad eftersom

detta inte stämmer med det sätt som jag tror att

många människor i Sverige i dag har lärt sig och

vant sig vid att arbeta.

Den svenska lagen är i stora delar en direkt

implementering av texterna i EG-direktivet. Därför

finns det naturligtvis små möjligheter att anpassa

lagstiftningen helt och hållet efter en

missbruksmodell. Men man kan ju fundera över

sanktionssystemet. Kan man göra detta enklare med

sanktionssystemet? Det skulle innebära att om det

inte är missbruk blir sanktionerna ungefär som när

man går mot röd gubbe, dvs. obefintliga. Det är

ytterligare en väg som vi tycker att man skall

överväga.

I IT-branschen har vi sedan länge vant oss vid att

arbeta med självreglerande åtgärder. Ett exempel på

det är IT-företagens etiska regler som reglerar på

vilket sätt som företag som är medlemmar hos oss

skall förhålla sig till kund, intressent och

marknadsföring mot konsument. Om man missbrukar

detta kan man uteslutas från föreningen. Vi vet att

detta är ett effektivt sätt att hålla en egen

självreglering inom olika områden, och det gäller

även områden som tangerar integritetsfrågor. I avtal

för webbhotell kräver vi publiceringsregler av dem

som skall lämna sin information via det här

webbhotellet. Vi överväger också att ha ett system

för att reglera och märka kvaliteten på webbsidor,

och därmed också ange något system för hur de

företagen hanterar den information om individer som

de får på sina webbsidor.

Den här typen av branschöverenskommelser tror jag

är en framkomlig väg. I framtiden måste det absolut

ses som ett betydligt starkare komplement till

lagstiftning. Där är vi intresserade av att nyttja

de möjligheter som lagen ger att tillsammans med

Datainspektionen kunna utröna om man kan komma

längre inom det här området.

Ordföranden: Där tror jag att vi måste säga tack

till dig.

Barbro Hietala Nordlund: Jag tycker att det var en

tydlig och fin information vi fick från

Datainspektionen. Det handlar om den praktiska

tillämpningen och möjligheten att hitta en rimlig

lösning. Jag är en av de hårt prövade lagstiftarna i

det här sammanhanget. Jag har tittat tillbaka till

mina egna noggrant förda anteckningar från det möte

som konstitutionsutskottet hade med Datainspektionen

vid ert besök i februari i år. Dåvarande

generaldirektören sade då, men stor förväntan som

jag uppfattade det då, att den kommande

personuppgiftslagen blir en bra lag som blir

flexibel och teknikoberoende. Vidare sade

generaldirektören att vi i praktiken kan använda den

som en missbrukslagstiftning. Det var alltså

förväntansfulla och positiva omdömen då innan det

hade fattats beslut om lagen.

När jag nu lyssnar på Ann-Marie Nilsson och Ulf

Widebäck uppfattar jag att omdömet i huvudsak är att

det var viktigt med den här nya lagen därför att den

gamla var otidsenlig och medförde många problem.

Egentligen mynnar det här inte ut i en fråga utan

mer i ett konstaterande att den här nya lagen var

nödvändig samtidigt som den innebär problem. Det

saknas en del preciseringar, och arbetet går vidare.

Jag vet inte om ni vill kommentera det. Jag hade

tänkt ställa en fråga, men jag tyckte att jag fick

svar av det ni sade.

Ordföranden: Så bra! Då tar sig ordföranden friheten

att lägga in en fråga till innan ni får möjlighet

att kommentera detta.

Helena Bargholtz: Jag vill ta upp det uttryck som

Ulf Widebäck använde. Han talade om otvetydigt

samtycke. Hur skall man tillämpa det begreppet? De

personer som har Internet har ju också ofta e-post.

Vi är ju många som har fått förfrågningar via e-post

om detta. Vi som är positiva till att man skall få

använda våra namn har ju lätt kunnat svara med att

via e-post tala om att våra namn får användas. Man

skulle ju kunna tänka sig att man via e-post varje

år gav ett otvetydigt samtycke att mitt namn får

användas på Internet. Men hur gör man med de

personer som kan vara intressanta för dem som jobbar

med hemsidor att skriva om som inte har e-post och

inte Internet? Hur skall man få kontakt med dessa

personer? Det är enormt många svåra praktiska

problem som det vore intressant att få höra om i

första hand Datainspektionen har funderat lite

närmare på. Vad ligger i begreppet otvetydigt

samtycke?

Ulf Widebäck: Ett otvetydigt samtycke skall ju vara

särskilt och informerat. Den som ger samtycke skall

ju veta precis vilken behandling det rör sig om. Det

skall vara frivilligt. Jag tror inte att det är

tänkt att man skall ge något slags generella

samtycken till att ens personuppgifter skall få

användas i sammanhang som man inte riktigt vet något

om eller kan kontrollera. Hur folk skall få kontakt

med varandra om de inte har e-post har jag inget

svar på, men det finns ju andra medel.

Ordföranden: Låt mig själv precisera frågan. Gör

alla de datoranvändare som i dessa dagar skriver

till riksdagens ledamöter och anhåller om att få

använda våra namn i sin konversation rätt eller fel?

Ulf Widebäck: Det var just den saken jag tänkte på

egentligen. De gör väl egentligen fel, och

riksdagsmännen gör kanske också fel. Men om de

svarar generellt får man väl ha en liberal tolkning

av det hela. Det är väl inte sådana saker som vi på

Datainspektionen kommer att vara ute och jaga efter.

Ann-Marie Nilsson: Det var naturligtvis viktigt att

skrota datalagen. Det var rätt. Det var rätt att

tänka sig att börja med den här lagen. Jag tycker

att det ger en tankeställare att vi så snabbt får

omoderna lagar inom det här området. Frågan är hur

vi skall hantera detta för framtiden. Hur skapar vi

den flexibla lagen? Det arbetet måste sättas i gång

nu.

Per Lager: Jag skulle vilja fråga Ulf Widebäck om

det här kan tänkas medföra problem på det

internationella planet. Jag tänker på s.k.

handelshinder osv. Skulle vår nya lag kunna innebära

att vissa företag behandlas sämre här än i något

annat EU-land?

Sedan skulle jag vilja fråga om detta med manuellt

register, som har varit uppe tidigare. Är det så,

för att ta en ytterlighet, att en bunt papper som

sorteras in i en pärm innebär att man skall begära

tillstånd hos Datainspektionen? Det är en

ytterlighet, men det kan vara teoretiskt intressant

att få ett svar på det.

Sedan skulle jag vilja höra något om

gränsdragningen när det gäller vem som är

journalist. Envar är inte journalist, hörde vi. Men

det är väl så det egentligen är uttryckt: När jag i

ett ärende säger att jag är journalist har jag den

möjlighet som en journalist har. Jag kan tänka mig

att det är svåra gränsdragningar i dessa fall.

Ulf Widebäck: Det enklaste att svara på är frågan om

handelshinder. Det ligger lite över vår horisont

sett från Datainspektionens sida, även om det är ett

känt förhållande att kommissionen för samtal med

t.ex. företrädare för USA som är en av de större

handelspartnerna. Jag kan inte yttra mig närmare om

detta, men det är klart att det i vissa fall kan

utgöra hinder. Sedan kanske man får en praktisk

lösning på det, men detta ligger utanför

Datainspektionens bedömande.

När det gäller vad som menas med manuellt register

står det i lagen att det skall vara en strukturerad

samling av personuppgifter som är tillgängliga för

sökning eller sammanställning enligt särskilda

kriterier. Jag skulle vilja säga att det är vad

gemene man vanligen tänker att ett register är. Det

är det svar jag kan ge.

När jag säger att envar inte kan vara sin egen

journalist menar jag att det inte räcker att säga

precis vad som helst och sedan säga: Jag är

journalist. Å andra sidan kan man inte kräva att man

måste vara yrkesverksam journalist, eventuellt på

ett medieföretag, medlem i Journalistförbundet eller

något sådant. Det får väl bli någonstans däremellan,

men detta är en sak som jag menar måste överlämnas

åt rättstillämpningen. Jag kan inte ge något närmare

svar nu.

Inger René: Jag har en fråga till Ann-Marie Nilsson.

Du frågade om man kunde tro att USA och Asien vill

skapa en lag som PUL, och ditt tonfall gjorde att du

svarade på frågan själv. Men då är min fråga: Är det

så att din bransch försöker skapa eller har

diskussioner om internationella överenskommelser när

det gäller de etiska regler som t.ex. ni har här i

Sverige? Pågår det ett sådant arbete?

Sedan har jag en fråga till Ulf Widebäck. Om jag

säger till dem som frågar mig om PUL att det inom

PUL:s ram finns ett utrymme, utan särskilda

undantag, för den vanliga användaren att behandla

harmlösa personuppgifter, är jag ute och cyklar då?

Ulf Widebäck: Ja, du cyklar lite grann. För

närvarande kan man endast med hjälp av

övergångsbestämmelserna, om de är tillämpliga, göra

så som du frågade.

Inger René: Men å andra sidan, om någon gör detta:

Hur angelägna kommer ni att vara att beivra

missbruk?

Ulf Widebäck: Som jag sade tillämpar vi kanske

missbruksmodellen i praktiken, för vi har inte

sådana resurser att vi kan kontrollera all trafik på

webbsidorna. Det vore lika omöjligt som om polisen

skulle försöka att en dag kontrollera hastigheten på

alla vägar i Sverige, enskilda och allmänna. Det är

alltså orimligt. Man får lita på att någon anmäler.

De anmälningar vi har fått till Datainspektionen har

varit av typen att någon har nämnt sin mosters namn

på sin hemsida, och detta är ju mera en provokation

för att protestera mot lagen. Vi har inte fört några

sådana anmälningar vidare till åklagare.

Ann-Marie Nilsson: Svaret är ja. Jag berättade om de

självregleringsinitiativ som finns - Trustee, Better

Business och några andra. Detta är sådant som vi

diskuterar. Vi utväxlar också information om hur man

kan driva etiska regler. Här ligger faktiskt vi i

Sverige längre fram än övriga Europa, där man inte

alls har den här sanktionsmöjligheten inbyggd i

motsvarande branschföreningar. Som jag ser det

väcker dock detta ett allt större intresse, så jag

tror att det är en framkomlig väg för framtiden.

Ordföranden: Låt mig med ordförandens privilegium

precisera frågan till Ulf Widebäck: Innebär det du

säger om övergångsbestämmelserna att så länge dessa

löper går det att hantera de uppkommande

misshälligheterna på ett någorlunda rimligt sätt,

men efter det att de har löpt ut sitter vi i mer

akuta legala problem?

Ulf Widebäck: Ja, så har jag tolkat det. Men det

gäller de fall som passar in på övergångsreglerna,

dvs. behandlingar som har påbörjats före den 24

oktober. Då klarar vi oss hjälpligt. Sedan får vi

hoppas att vi kommer med ett hyfsat förslag till

regeringen och att regeringen gör något bra av det.

Per Lager: Jag har en kort fråga till Ulf Widebäck.

Det hade ju hittills inte gjorts några anmälningar.

Har Datainspektionen funderat på att simulera

pilotfall eller någonting sådant för att se vad som

kan hända när dessa anmälningar kommer in - för de

kommer väl förr eller senare?

Ulf Widebäck: Vi har fått anmälningar, dock inga som

vi har ansett att vi behövt gå vidare med. Det har

rört helt harmlösa uppgifter, och det finns

säkerligen ingen åklagare som skulle inleda

förundersökning med anledning av dem. Därför har vi

inte fört dem vidare till åklagare.

Integritetsskydd ur ett europeiskt och nordiskt

perspektiv

Ordföranden: Då ber jag att få tacka den andra

avdelningen svarande och hälsa professor Jon Bing

välkommen in från snöovädret. Som du märkte när du

kom in har vi börjat med de två avdelningar som

skulle ha legat efter dig, och vi låter dig därmed

avsluta den första avdelningen med de mer

principiella spörsmål som kan vara viktiga för

utskottet att känna till med tanke på bakgrunden

till EG-direktivet och, som jag sade vid min

introduktion i morse, de lite olika traditioner som

vi lever med i olika delar av Europa. Hjärtligt

välkommen hit till Stockholm! Ordet är ditt.

Professor Jon Bing: Tusen tack, herr ordförande. Låt

mig börja med att be om ursäkt å vårt gemensamma

flygbolags vägnar, som hade svårigheter med att få

flyget till Stockholm i tid i morse.

Jag har funderat över hur jag skall använda den

kvart jag fått mig tilldelad för att ge perspektiv

på den utveckling vi är inne i och som jag har haft

glädjen att följa hela mitt akademiska liv sedan

1970. Jag tänkte försöka dra upp några mycket

generella utvecklingslinjer i både tid och rum.

Jag vill börja med att peka på att vi faktiskt

något så när kan tidsfästa den offentliga debatten

om personskydd. Den uppstod runt Alan F. Westins bok

Privacy and freedom, som utkom 1967. Denna bok var

ett debattinlägg i samband med att man i USA tänkte

införa stora statliga databanker, först och främst

med sikte på att rationalisera offentlig

administration. Teknologibilden kom att domineras av

IBM:s 360-arkitektur: en stordator i centrum med

många terminaler, speciellt i offentlig sektor, som

kunde nå denna stordator i centrum med gemensamma

arkiv. Jag kommer ihåg hur Alan F. Westin vid ett

seminarium i Paris 1972 karakteriserade frågan om

personskyddet och försökte få fram vad som var

kärnan. Han sade att det i grund och botten var en

fråga om misstro mot offentlig administration - inte

särskilt uppseendeväckande i en tid med Watergate

och Vietnamkrig nära inpå i Amerika. Han formulerade

också en maxim: You don´t find computers on street

corners or in free nature. You find them in big,

powerful organizations. Om vi reflekterar lite över

den maximen kan vi se hur långt vi har kommit från

denna utgångspunkt. I dag hittar vi datorer just i

gathörnen, i form av arkadspel, eller ute i naturen

när någon har tagit med sig sin lilla "kneedebe",

sin laptop, för att arbeta i det fria.

Detta visar kanske också att en del av reaktionen

som kom, inte minst i Sverige 1973, var en reaktion

på ett annat problem än det vi sitter med i dag. Det

var en reaktion som speglade samma struktur. Man

ville försöka reglera dessa stora databanker. Denna

svenska reaktion blev förebild för en europeisk

utveckling. Det är ingen tillfällighet att så många

europeiska lagar, också EG-direktivet, är påverkade

av denna första nationella lag.

Det man riktade in sig på var att reglera de stora

registren med känsliga uppgifter. Detta var

speciellt viktigt i Norden, eftersom de nordiska

länderna har en offentlig förvaltning med en

automatiseringsgrad som är högre än i de flesta

andra länder. Jag brukar ibland berätta för mina

amerikanska vänner om det norska systemet för att

söka och få ut det som i Norge heter bostøtte,

vilket inte är riktigt samma sak som det svenska

bostadsbidraget. Det är ett nationellt system, och

man ansöker om stöd från systemet genom att

identifiera sig med födelsenummer, dvs. en entydig

kod. Därefter hämtar systemet in uppgifter från

olika statliga system och sätter samman dem till ett

beslut - antingen i form av ett automatiskt

utskrivet avslagsbrev eller i form av en

postanvisning med bidragsbeloppet. Beslutet fattas

alltså helt utan mänsklig medverkan. Detta system är

från 1972. Mina amerikanska kolleger har svårt att

tro att detta är möjligt - inte tekniskt men

politiskt.

Om vi tittar på EG-direktivet ser vi att den lilla

reglering av fullständigt automatiserade beslut som

där finns kan vara en reaktion mot denna typ av

lösningar. Vi i Norden är dock tillfreds med dem,

kanske på grund av en lite naiv och rörande tilltro

mellan befolkning och myndigheter. Hur som helst har

personregisterlagarna i Norden haft en viktig roll i

att legitimera och understödja de offentliga

myndigheternas starka automatisering.

Denna teknologibild förändrades på 80-talet. Vi ser

särskilt att det blir aktuellt med elektroniska

spår, dvs. den typ av triviala uppgifter som folk

lämnar i framför allt tre sammanhang: vid

betalningsförmedling och användning av bankomater,

vid identitetskontroll i samband med tillträde till

byggnader och vägar samt vid telekommunikation.

Detta är triviala uppgifter - identifikation, tid,

plats, belopp osv. - men de genereras i stora

mängder. Det finns anledning att påminna om att

detta är en typ av personuppgifter som knappt fanns

före 1980. Den här typen av transaktionsorienterade

datoriserade system som skapar elektroniska spår

fanns inte förrän på 80-talet. Detta skapade nya

utmaningar. Här var det inte det känsliga med

enskilda uppgifter som var det viktiga utan att

dessa uppgifter gav möjlighet att skapa och behandla

profiler.

Enligt min mening tog vi på 80-talet ett mycket

viktigt steg då vi tillät telefonräkningen att

baseras på en registrering av de nummer som

abonnenten hade ringt och hur länge samtalen hade

varat. Jag tror att det var första gången som en

tredje part tilläts att systematiskt registrera vad

som försiggick inom ett hems fyra väggar. Det är ett

trivialt men kanske ett principiellt viktigt steg.

Vi har på denna grundval också fått en andra

generationens personskyddslagstiftning där

föreskrifterna så att säga rättar in sig i ledet:

Man fokuserar på persondatabehandlingen snarare än

på registren eller de stora datamängderna.

En viktig utmaning, som jag förstår har diskuterats

här, har varit gränsdragningen mot personliga

aktiviteter. I synnerhet Internets World Wide Web

har stått för en viss utmaning. Åter kan det finnas

anledning att påminna om hur fort utvecklingen har

gått. År 1993, för fem år sedan, fanns det 30

datorer i världen som stödde läsprogram för World

Wide Web. I dag är det väl ingen som håller räkning

på hur många det är. Detta är alltså ett nytt

problem. Det här har bl.a. medfört att många

enskilda individer nu har hemsidor just som

privatpersoner och använder webben i

rekreationssammanhang och personliga sammanhang.

Nyblivna föräldrar har gärna en hemsida färdig för

den nyfödda innan hon är ett dygn gammal. Här kan

finnas många uppgifter om barnet inlagda, delvis

kanske onödigt detaljerade.

Det är naturligtvis svårt att dra gränsen mellan

vad som är privat och vad som är offentligt,

speciellt när det privata kommuniceras ut till i

princip alla som är kopplade till Internet. Det

finns det som tyder på att kommissionen anser att en

sådan kommunikation, dvs. en kommunikation från en

till alla, i princip aldrig kan vara privat. Jag vet

att det finns en föreskrift om personregister på

webbsidor i Sverige, även om jag inte har tittat på

detaljerna i dess konsekvenser. I Norge framstår

dock detta för närvarande som ett stort problem.

Samtidigt har det pekats på att telependling, dvs.

att man utnyttjar telekommunikation och IT för att

arbeta i hemmet, gör att det i hemmet uppstår

register som helt klart är register, och att det

sker persondatabehandling som helt klart faller

under persondatabehandlingslagen. Detta skapar krav

inte bara på att arbetsgivaren utan också

tillsynsmyndigheterna skall ha viss tillgång till

människors hem. Tredje person kan alltså kräva insyn

i datorer som man har i hemmet.

Förutom detta med webbsidor och telependling finns

också elektronisk handel, något som jag tror håller

på att nå ut till konsumentmarknaden. Detta kommer

att resa intressanta frågor, speciellt i samband med

registrering och användning av t.ex.

upphovsrättsligt material som laddas ned från nätet

i hemmet. Det här kan återigen skapa ett behov av

insyn i vad som sker i hemmet. Detta hänger samman

med förhållandena till tredje land - ett av de

svårare problemen, såsom påpekades i en fråga nyss.

Det är en av orsakerna till att inget av EFTA-

länderna ännu har fått någon ny nationell

personuppgiftslag. Man har nämligen ännu inte helt

löst frågan om kommissionens kompetens i samarbetet

under EES-avtalet.

Det finns också frågor om jurisdiktion och val av

lag. Man har i det nya direktivet för elektronisk

handel infört en liknande regel som den som finns i

personskyddsdirektivet när det gäller vilket lands

lag som skall användas för att bestämma lagligheten

i vad man kallar en commercial communication. Man

inriktar sig på sändarlandets rätt, men det gäller

då sändaren och inte sändningen. Det innebär att man

tittar på vem som står som ansvarig för handlingen

snarare än handlingen själv, och det är säkert en

klok strategi.

Låt mig avslutningsvis säga att det nästan framstår

som en paradox att personskyddslagstiftningen, som

reglerar behandlingen av personuppgifter, infördes

för att stärka den enskildes integritet. I dag har

den också som konsekvens att den reglerar den

behandling av personuppgifter som sker i hemmet -

dels eftersom det är svårt att skilja mellan det

rent privata och annat, dels eftersom det utförs

arbete i hemmet som helt klart inte är privat.

Dessutom sker det i hemmet handel och

affärstransaktioner där det på ett eller annat sätt

finns motparter som intresserar sig för dessa

uppgifter. Denna gränsdragning är inte löst.

Låt mig avsluta med att påminna om Alan F. Westins

maxim. En av orsakerna till att detta inte är löst

är att personskyddsproblemet har ändrat karaktär.

Det är inte längre bara en fråga om "big, powerful

organizations" utan en fråga om hur vi reglerar våra

dagliga sysslor, hur vi reglerar ett medium som

faktiskt når ut till alla. Tack, herr ordförande!

Ordföranden: Tack så hjärtligt för detta. Denna

avrundning av den första delen av vår förmiddag

låter väl antyda att detta inte är sista gången vi

har anledning att reflektera kring det vi nu

diskuterar.

Barbro Hietala Nordlund: Jag kan inte låta bli att

fråga professor Jon Bing om Norges

skyddslagstiftning på det här området. Norge är ju

inte bundet till något EG-direktiv. Vad jag har

förstått skiljer sig den norska lagstiftningen inte

så väldigt mycket från den svenska, men det kanske

jag kan få kommentarer kring.

En sak är dock att det i den norska lagstiftningen

finns ett tillägg när det gäller undantagen. Det

finns ett tillägg för harmlösa uppgifter, och det är

ju väldigt mycket det vi diskuterar just nu. Min

fråga är: Löser ett sådant tillägg i

skyddslagstiftningen problemet med Internet?

Jon Bing: Det är åtminstone en fråga som det är lätt

att svara på. Svaret är nej. Precis detta har lett

till en ny försening i det norska

lagstiftningsarbetet: Man har, med inspiration från

den svenska diskussionen, gått tillbaka för att se

om man klarat att lösa den här frågan och då funnit

att den lösning man valt inte är tillfredsställande.

Man arbetar för närvarande med nya lösningar. Man

har visserligen varit såpass lyckosam att man inte

har hörsammat fristen för implementering av

direktivet, då ju EES-avtalets integration som jag

antydde har blivit försenad på grund av vissa om man

så vill konstitutionella frågor om

kompetensförhållandena mellan kommissionen och det

enskilda landet. Detta spelar i och för sig ingen

större roll i praktiken, men i ett sådant här

mellanstatligt sammanhang har det naturligtvis ändå

viss betydelse.

Man räknar med att direktivet kommer att införlivas

med EES-avtalet och att Norge, precis som fallet är

med alla andra direktiv, kommer att vara lika bundet

av det som de andra EES-länderna. Skillnaden för oss

som står lite vid sidan om är ju att vi inte kan

påverka direktiven innan de skrivs utan bara har att

tillämpa dem när de kommer, och det minst lika

noggrant som vilket medlemsland som helt. EES-

övervakningsorganet har ju faktiskt bara Norge att

titta på, så det gör man extra noga.

Åsa Torstensson: Jag tycker att detta var ett mycket

intressant inlägg. Med anledning av det Jon Bing kom

in på vill jag ställa en fråga om den privata

sfären. Vår syn på vad som är privat kanske till

stor del ändras i takt med den moderna tekniken,

detta som en naturlig koppling till att väldigt

många vanliga medborgare känner sig utlämnade till

tekniken. Min fråga är: Kan man skönja att vi vidgar

vår lagstiftning som berör den personliga

integriteten onödigt långt, att vi så att säga

lägger oss för teknikens utveckling? Kan man se

strömningar över Europa i de här riktningarna, eller

är det så att svensk lagstiftning här går före på

ett negativt sätt?

Jon Bing: Det är i varje fall inte så att svensk

lagstiftning går före på ett negativt sätt. Men

kanske är det de nordiska ländernas lott att vi av

och till försöker att ta lagstiftningen på orden och

förstå hur den egentligen skall användas. Det har

länge varit så med personskyddslagstiftningen i

flera länder, i varje fall i Norge, att om vi hade

tagit den bokstavligt hade det varit väldigt svårt

att t.ex. föra med sig elektroniska plånböcker eller

kalendrar ut och in på en flygplats. Det är ingen

som ser på detta som export av person-uppgifter

eller liknande. Vi har alltid varit tvungna att

använda de här lagarna med ett visst utrymme för

variationer.

På sätt och vis är det dock otillfredsställande att

man inte har utformat lagen så att den kan användas

efter sin bokstav. Vi hade hoppats att den nya

generationens lagstiftning i högre grad skulle vara

så utformad att man slapp se mellan fingrarna med

saker och ting för att få den praktiskt användbar.

Barbro Hietala Nordlund: Vad vet vi om

lagstiftningsarbetet i de övriga medlemsländerna, de

som nu är i färd med att införliva skyddsdirektivet

eller redan har gjort det? Jag är särskilt

intresserad av Finland och Danmark, som ju ligger

nära oss. Kanske Jon Bing eller någon företrädare

från Regeringskansliet är uppdaterad i den frågan.

Jon Bing: Jag är säker på att det finns andra som

vet mer om lagstiftningsarbetet i våra grannländer

just nu än jag själv. Men alla länder siktar ju på

att implementera det här direktivet. I t.ex. England

är det redan gjort.

Inger René: Jag har en filosofisk och en lite mer

konkret fråga. I den kavalkad som du började med,

som var väldigt intressant, pratade du om att det

var integritetsfrågor som var i fokus i början av

70-talet medan det i dag mera är

offentlighetsprincipen och den typen av frågor. Jag

tycker att vi väldigt ofta kan se, inte minst som

lagstiftare här i riksdagen, att vi stiftar lagar

som hade varit omöjliga för fyra, fem, sex år sedan.

Då skulle de på olika sätt ha ansetts vara

integritetskränkande, men i dag genomför vi dem -

med lite motstånd här och var, men i alla fall.

Väldigt ofta går utvecklingen fram och tillbaka i

sinuskurvor. Kan det vara möjligt att

integritetsfrågor kommer att få en större vikt, att

kurvan kommer att vända, så att det blir en annan

balans när det gäller de två storheterna?

Min andra fråga är mer konkret. Detta är inte en

nationell eller europeisk fråga utan en världsvid

fråga. Förekommer det ett internationellt arbete för

att skapa gemensamma konventioner när det gäller

skydd för den personliga integriteten och PUL-

frågorna?

Jon Bing: Den del av direktivet som innehåller en

reglering av förhållandet till tredje part eller

land har skapat en diskussion mellan Europeiska

unionen och parter som t.ex. USA. Sådant som

självreglering eller kontraktsmässiga strategier

diskuteras centralt. Men det förekommer inget

internationellt arbete med sikte på en konvention

som sträcker sig över mer än en region av världen.

Jag tror att det är svårt att ge denna fråga

prioritet i många andra länder. Om det blir fråga om

anbud kan diskussionen komma upp på dagordningen.

Den första frågan var mer filosofisk, men jag skall

svara relativt konkret. Först gäller det

administration av personupplysningar. Man skall icke

använda icke-relevanta upplysningar. Upplysningarna

skall vara av hög kvalitet. De skall motsvara det

ändamål de skall användas till. Det skall vara något

gemensamt med de regler som finns om hur den

offentliga administrationen skall fatta beslut, dvs.

procedurregler om att fatta bra beslut.

Personupplysningslagen kryper in på det privata

området.

Då har vi frågan om att värna hus och hem,

privatlivets helgd, the right to be let alone - som

man sade i USA i slutet av förra århundradet. Detta

har på många sätt varit grunden för framväxten av

lagstiftningen om persondatabehandling. Man ser mer

till artikel 8 i konventionen om mänskliga

rättigheter för att finna en politisk plattform.

Ordföranden: Tack för detta! Det är svårt att komma

från intrycket av din presentation, i synnerhet i

samband med det Ann-Marie Nilsson sade i sitt

inlägg, nämligen att alldeles bortsett från att vi

här har diskuterat viktiga och angelägna

integritetsspörsmål anmäler sig en annan reflexion,

att åtskillig lagstiftning på detta och andra

områden sannolikt i dag sker i tron av att ett

gammalt samhälle fortfarande finns när villkoren för

lagstiftningsarbetet förändras i grunden. Det är

möjligen en erfarenhet att ta med sig långt utanför

det spörsmål som i dag står överst på dagordningen.

Jag har tidigare berättat för

konstitutionsutskottet att jag hade en kollega som

vid avtackningen av sig själv från ett arbete

underströk att hans ideal för konferenser var en

konferens med bara pauser. Det var då den verkliga

nyttan gjordes. Nu skall vi se om denna tes är

korrekt. Under 25 minuter sträcker vi på benen för

att sedan återsamlas för att med det som sagts under

förmiddagen försöka dra rimliga slutsatser.

Vilka problem ser vi med dagens lagstiftning? Hur

skall den framtida lagstiftningen se ut?

Ordföranden: Då börjar vi med den sista avdelningen.

Där tänkte jag med utskottets tillåtelse göra så att

vi såsom i de tidigare avdelningarna först lämnar

ordet till de tre inledarna.

Jag tänker vara lite friare i fördelningen av ordet

i den sista halvtimmen för att låta det hela bli mer

en diskussion och få lite mer av seminariekaraktär

än blott och bart frågor och svar. När vi skiljs åt

här klockan tolv skall vi känna att på bordet då

ligger de optioner som står Sverige, utskottet och

riksdagen till buds. Jag tänker vara nödigt ojust

med talarlistan gentemot den ena sidan så att den

andra sidan känner att alla inlägg har kunnat komma

fram.

Med denna något legära syn på den sista timmen ber

jag att få lämna ordet till journalisten Anders R.

Olsson som börjar introduktionen av detta sista

diskussionspass. Varsågod.

Anders R. Olsson: Tack för det. Jag har med stigande

förvåning konstaterat att man hittills egentligen

inte har talat om det som är det stora problemet med

personuppgiftslagen, nämligen yttrandefriheten. Jag

är inte alls till freds med beskedet att

personuppgiftslagen förmodligen inte skall

tillämpas, därför att Datainspektionen har ont om

tid, för de tusen och en behandlingar av

personuppgifter som människor ägnar sig åt via

Internet.

Det finns ingen anledning att räkna upp en massa

exempel på vad medborgare i ett demokratiskt

samhälle kan behöva göra eller vilja göra med

person-uppgifter. Det räcker faktiskt med att erinra

om att Datainspektionen tack vare

övergångsbestämmelserna nyligen beviljade Carl Bildt

fortsatt utgivning av sitt elektroniska veckobrev.

Det räcker som illustration till vad PUL innehåller

för sorts bestämmelser. Myndigheter skall över huvud

taget inte fatta den sortens beslut i Sverige.

Ulf Widebäck sade att han och Datainspektionen nog

skulle överse med behandlingen av harmlösa uppgifter

på framför allt Internet. Yttrandefriheten handlar

inte om de harmlösa uppgifterna. Yttrandefriheten

handlar om de kontroversiella och starkt kritiska

uppgifterna. Samhällskritik i alla former rymmer

mängder av negativa upplysningar och omdömen om

framför allt makthavare av alla slag, inklusive

riksdagsmän och journalister, vill jag poängtera.

Personuppgiftslagen innebär rättsligt en mycket

kraftig inskränkning i yttrande- och

informationsfriheten för de uppskattningsvis 99 % av

befolkningen som inte är journalister, författare

eller konstnärer och som ytterst sällan har någon

möjlighet att yttra sig i medier som skyddas av

tryckfrihetsförordningen eller

yttrandefrihetsgrundlagen.

De rättsliga uppfinningar som har lanserats de

senaste sex veckorna och som skulle leda fram till

någon annan uppfattning om personuppgiftslagens

effekter är enligt min uppfattning ohållbara eller

orimliga. En sådan uppfinning går ut på att i stort

sett allt som människor yttrar utanför den rent

privata sfären skulle börja kallas för journalistik,

litteratur eller konst. Att på det sättet uppmana

åklagare och domstolar att hitta på helt nya

betydelser hos väl etablerade språkliga begrepp

skulle vara att underminera hela grunden för

rättssystemet. Om man följer den rekommendationen

vet vi snart inte vad någon lag egentligen betyder.

En annan uppfinning är att domstolarna skulle börja

tillämpa regeringsformen 2:1 och den punkt i

rättighetskatalogen som talar om medborgarnas rätt

till yttrandefrihet direkt på enskildas yttranden

när dessa rymmer person-uppgifter och följaktligen

kan strida mot personuppgiftslagen. Såvitt jag

förstår av förarbetena till regeringsformen är detta

inte meningen. Det har heller aldrig skett förut att

en domstol vägrat tillämpa en vanlig lag med

hänvisning till regeringsformen 2:1. Jag har själv i

olika sammanhang försökt att åberopa den paragrafen

i regeringsformen gentemot den gamla datalagen när

den fick sina mest absurda effekter. Jag har

hittills aldrig fått någon jurist att ens ta ett

sådant argument på allvar.

Om man i rättstillämpningen skulle välja att luta

sig mot regeringsformen 2:1 som något slags allmänt

skydd för icke-journalisters yttrandefrihet skulle

det innebära att bestämmelsen hastigt och lustigt

blev något slags motsvarighet till amerikanernas

first amendment. På tvärs mot svensk rättstradition

och rättskultur skulle allmänna domstolar sättas att

döma i vad vi uppfattar som djupt politiska frågor

om var gränsen går för vad som är godtagbart i ett

demokratiskt samhälle, för att citera

regeringsformen 2:12. Domstolarna skulle göra detta

på fri hand utan att lagstiftaren ens har diskuterat

saken.

Jag tycker inte att man kan handskas så lättvindigt

vare sig med svensk rättstradition eller med

yttrandefriheten. Man bör nog också observera att

den lösningen - om man skall kalla den det - tydligt

strider mot EU-direktivet. Det finns en möjlighet

till generella undantag från direktivets

hanteringsförbud. Det undantaget gäller

journalistisk, litterär och konstnärlig verksamhet

och ingenting annat.

Om vi i Sverige avser att inom ramen för EU ta

strid om den här saken, vägra att tillämpa

direktivets regler och personuppgiftslagen och med

hänvisning till t.ex. regeringsformen 2:1 nöja oss

med att bestraffa missbruk av personuppgifter, vore

väl det enda rimliga att skriva en lag som faktiskt

förbjuder missbruk och som samtidigt förklarar vad

som menas med missbruk. Det skulle åtminstone ge det

hela ett drag av rättssäkerhet.

Min uppfattning är att man måste - och det får man

gärna göra med så många hövliga bugningar som

möjligt inför EU-direktivet - skriva en lag som

klargör vilken behandling av personuppgifter som

utan att det finns starka skäl för den skadar

människor och som därför skall vara straffbar.

Svårigheterna med att skriva ett sådant regelverk

skall inte överdrivas. Vi har trots allt redan en

förebild i form av förtalsbestämmelser och en

utvecklad rättspraxis som hör till det regelverket.

Det finns någonting att bygga på.

Man kan däremot inte två månader efter det att den

har trätt i kraft hitta på nya djärva tolkningar av

personuppgiftslagen, eller för den delen

regeringsformen, därför att vi har fått en plötsligt

uppblossande debatt om saken. Det framgår trots allt

tydligt av lagens förarbeten, av Datainspektionens

entydiga uttalanden sedan i våras och av

justitieministerns entydiga uttalanden sedan i våras

att lagen skall tillämpas som den är skriven. Om man

finner en sådan lag olämplig bör man upphäva den.

Man skall inte försöka vränga den ut och in.

Jag tycker avslutningsvis att man inte kan låta ett

demokratiskt värde som yttrandefriheten vila på en

förhoppning att myndigheter och domstolar skall göra

en vänlig, fantasifull eller nydanande tolkning av

en förbjudande lag. All historisk erfarenhet säger

att man måste göra tvärtom. Skyddet för

yttrandefriheten måste konstrueras så att reglerna

entydigt förbjuder hindrande åtgärder från staten

utom i ett fåtal klart definierade undantag för

efterhandsingripanden mot sådant som förtal,

barnpornografi, etc.

Så konstruerades 1949 års tryckfrihetsförordning

därför att man under krigsåren hade lärt av hur

antinazistiska skribenter motarbetades eller t.o.m.

stoppades. Det får inte finnas oklarheter eller

fromma förhoppningar inbyggda i lagen. Då har vi

ingen yttrandefrihet den dag vi verkligen behöver

den. Tack.

Ordföranden: Tack skall du ha för detta. Jag lämnar

ordet till Karl-Erik Tallmo, som inte har någon

titel i mitt papper. Han sade till mig att han

kommer att presentera sig själv. Det kommer nu att

ske.

Karl-Erik Tallmo: Jag brukar tituleras författare

och IT-debattör. Jag är redaktör för en elektronisk

tidskrift som finns på nätet och heter The Art Bin,

som möjligen nu kan tänkas vara lite halvt olaglig.

Jag kanske räknas som journalist fortfarande. Jag

vet inte. Jag är inte med i Journalistförbundet. Det

är som sagt tolkningsfrågor.

Jag tror att det är olyckligt att

personuppgiftslagen blev en hanteringslag. En

missbrukslag hade troligen varit enklare. En sådan

skulle förmodligen inte heller bli föråldrad lika

snabbt.

Det lustiga med detta är att Datalagskommittén

själv var inne på att det inte skulle bli så lyckat.

På s. 185 i utredningen skriver man själv att risken

med en hanteringslag är att den kan komma att bli

till allmänt åtlöje. Det är precis vad som har hänt

de senaste veckorna när människor har excellerat i

att anmäla sig själva till Datainspektionen som ett

slags debattinlägg.

Nu har företrädare för DI försökt lugna oss

användare med att man skall vara frikostig med

undantagen. Det hette åtminstone förut att alla som

kallar sig journalister eller konstnärer skall anses

vara det. Nu sade Ulf Widebäck lite annorlunda här i

dag.

Skapar man en lag som i sin tillämpning blir så ad

hoc-betonad bäddar man för godtycke. DI kan i värsta

fall i praktiken komma att bli en censurmyndighet

som från fall till fall bestämmer vad som får sägas.

Vad händer den dag de styrande bestämmer sig för att

inte vara så frikostiga mot oss längre? Här bjuder

inte lagen något skydd.

En av luddigheterna är för övrigt att den nya lagen

i sin definition av vad behandling av

personuppgifter är inte bara nämner insamling,

bearbetning, spridning och ett tiotal andra saker

utan även användning av personuppgifter. Är det

kanske rentav så illa att inte bara de som

publicerar saker på Internet behöver ha de omnämnda

personernas medgivande utan även vi som läser

publikationer på Internet?

Vad är förresten medgivande? Är det att man klickar

okej på ett meddelande på en webbsida? Eller är det,

som någon var inne på här tidigare, att man skickar

ett e-postmeddelande? Hur vet man då att det är rätt

person som står som avsändare till det e-

postmeddelandet? Hur länge gäller sedan ett

medgivande?

Dessutom tycker jag att det är aningen stötande, i

en tid när de nya medierna erbjuder alltfler s.k.

gräsrötter att publicera sig, att flera utredningar

den senaste tiden försöker ge journalister och

konstnärer en särställning. Det är märkligt nog

grupper som traditionellt brukar vara högljudda och

protestbenägna.

Inom parentes sagt uppstår det också ett glapp här

som utredningen Grundlagsskydd för nya medier skulle

ha kunnat fylla i viss mån med sitt föreslagna

utgivarbevis för elektroniska publikationer. Men den

idén tillbakavisades av regeringen. Alla de som nu

publicerar sig på Internet och kallar sig för

journalister för att undkomma PUL har ändå inget

grundlagsskydd jämförbart med det som tryckta

tidningar har.

Vad vi nu har fått är en lag som mest tycks hindra

normal berättigad hantering av personuppgifter men

som knappast skyddar oss från otillbörlig behandling

av sådana. En grundfråga är naturligtvis om en lag

över huvud taget kan göra det i den oerhört komplexa

värld vi håller på att skapa åt oss eller om det

snarare bör ligga på nivån att var och en får ta

sitt ansvar när det gäller vad man sprider om sig

själv.

Vad man än svarar på den frågan finns där ett stort

problem med integriteten i vår nya digitala värld.

Vi lämnar enorma mängder av elektroniska spår efter

oss i den moderna världen i mobiltelefonroutrar, i

bankservrar, vid varje myndighetskontakt, hos

kreditkortsföretag och på varenda webbplats som vi

besöker på Internet. Allt det sker också mot en

bakgrund där vi för länge sedan har slutat oroa oss

för bevakningskameror på offentliga platser eller

närgångna enkätundersökningar.

Nu monterar vi ofta själva kameror på datorn eller

i kafferummet som en kul grej. I vissa fall finns

det faktiskt människor som har monterat in sådana

också i sängkammaren, men det kanske är ett lite väl

extremt exempel. Många laddar också upp sina

dagböcker på nätet. Ett framträdande drag i dag

tycks vara just lusten att synas och bli

uppmärksammad.

Det är ungefär 300 000 svenskar som har egna

hemsidor där varierande mängder privata saker

redovisas. En del av detta är naturligtvis vad som

brukar benämnas harmlöst. Men även harmlösa saker

kan ställa till det. Åtskilliga kända personer som

har förekommit i veckotidningarnas hemma-hos-

reportage har t.ex. blivit utsatta för inbrott.

Tjuvarna har vetat exakt vad de skulle ta.

I USA hände det förra sommaren att en kvinna råkade

ut för att hon fick snuskiga brev där brevskrivaren

hade författat en sorts erotisk novell med henne som

huvudperson. Han visste privata saker om hennes

skilsmässa, vilka tidningar hon läst och vad hon

använde för tvål, t.ex. Det var en novell och skulle

om han laddat upp det på en webbsida kanske ha

räknats som konstnärligt arbete.

Nu är det alltid riskabelt att från detta

extrapolera utifrån nuet och tro att det blir så i

framtiden fastän värre, mera, större osv. Man kan

mycket väl tänka sig en situation där publicering

och offentlig tillgänglighet blir något av

normaltillstånd och själva återhållandet blir den

mer aktiva handlingen i stället för som nu att vi

går ut med information när vi vill.

Ta bara en så enkel sak som att mobiltelefoner kan

spåras, och följaktligen kan man då kartlägga hur en

person förflyttar sig. När bilarna sedan kommer att

navigera med hjälp av satellit får vi ytterligare en

sådan markör. All sådan information tillsammans med

den information vi lämnar efter oss på Internet kan

ge en rätt så fyllig bild av vad vi har för oss,

vilka vi är, vad vi tycker och tänker, etc.

Det lite förrädiska i sammanhanget är att om någon

t.ex. förföljer oss på gatan är det mer konkret

obehagligt. Men om någon följer oss genom att avläsa

mobiltelefonroutrar är det mycket mer abstrakt. Även

om vi vet om att det sker rycker vi liksom på

axlarna åt det.

Det är väl tänkbart att det inte är myndigheternas

intrång i vår integritet som är det stora problemet

i dag utan att vi exponerar oss för alla och envar.

I framför allt USA förlägger redan dektektivbyråer

och s.k. prisjägare alltmer av sin verksamhet till

nätet. Det är helt enkelt mycket billigare än att ha

folk som sitter i en bil och bevakar en port

någonstans hela natten.

Jag tror att vi står inför en situation ungefär som

när bonden kom till staden. Kanske var han van att

kunna lämna dörren olåst på landet, men i staden

märkte han att man får vara mer försiktig. Här har

vi dubbla lås och gallergrindar. Det är förstås

beklagligt att det skall behöva vara så. Men de

flesta moderna människor har nog ändå vant sig vid

att världen är sådan. I det digitala samhället kan

man heller inte kasta sig in utan att vara medveten

om riskerna.

Detta är problem som måste diskuteras nu. Jag menar

att alla dessa frågor hänger ihop. Offentlighets-

och yttrandefrihetsaspekterna och integriteten kan

inte behandlas åtskilt. Även de nya

publiceringsformerna, författarrollen, copyrighten

och kanske rentav patenträtten måste vägas in i

detta.

Det är olyckligt att så många utredningar har

utrett sin lilla bit. Det har varit cd-rom-

utredning, BBS-utredning, datalagskommitté,

mediekommitté, osv. Det är illa nog med isolerade

utredningar som gäller vår invanda värld. Men det är

ännu värre när det gäller en värld som få ännu

förstår sig på.

Själv skulle jag vilja rekommendera mycket breda

lösningar med ett tätt samarbete mellan olika

utredningar inom IT-området. Man bör också se till

att de som utreder själva ger sig ut på Internet.

Egen erfarenhet av den kultur det gäller är värt

mycket mer än att ännu en expert får skriva ännu en

utredningsbilaga om Internets historia.

Frågan är vad som nu går att göra åt PUL inom ramen

för det gällande EU-direktivet. Det största hoppet

står nog till att vi verkar inom EU för att nästa

direktiv kommer snart och blir ett modernt

insiktsfullt sådant. Det gamla skrevs som bekant

innan World Wide Web ens var påtänkt, vilket är den

mest radikala förändringen sedan

persondatorrevolutionen i början av 80-talet.

Sverige som är ett av världens mest avancerade IT-

länder borde sannerligen kunna agera förtrupp i EU:s

datalagsarbete. Tack.

Ordföranden: Tack så hjärtligt för detta. Då ber jag

att få lämna ordet till professor Peter Seipel,

Stockholms universitet. Han är också professor i

rättsinformatik, så det blir Norge och Sverige som

går ihop här på slutet. Varsågod.

Peter Seipel: Tack. Jag tänkte med min förkylda röst

kommentera åtminstone fyra saker. Den första är lite

om den allmänna bakgrunden, teknikutveckling, m.m.

Den andra är möjligheten att realisera EG-direktivet

genom en missbruksmodell och allmänna reflexioner

kring en missbruksmodell och vad den innebär. Sedan

tänkte jag ge mina synpunkter på förhållandet till

yttrandefrihet och informationsfrihet i allmänhet,

tala lite grann om inre frågor i person-

uppgiftslagen och ge några korta synpunkter på hur

jag menar att man bör gå vidare.

Om vi begynner med bakgrunden är det som min

värderade kollega Jon Bing påminde oss om på det

viset att det har skett en väldig förändring i den

miljö där personuppgiftsskyddet nu skall verka om vi

jämför med hur det var när den gamla datalagen en

gång kom till. Det var registermiljön som då gällde.

I dag är detta gemene mans redskap. Därmed ser

naturligtvis attityder och förhållningssätt helt

annorlunda ut än tidigare.

Om man först funderar kring de tekniska

förändringarna kan man ställa sig frågan om de

klassiska riskerna nu är borta. Svaret är

naturligtvis ett alldeles rungande nej. De finns där

fortfarande. Den gamla registermiljön är fortfarande

med oss fast nu inkapslad i nya fenomen och

företeelser. Hur vi än vrider och vänder på oss

behöver vi en massa registerlagar även i framtiden

om olika hanteringar i olika sammanhang som är mer

eller mindre känsliga.

Det här spänner över ett mycket stort område från

lag om öppen kameraövervakning från 1998, som också

är en form av personuppgiftshantering, och bort till

mer vardagliga aktiviteter som patientjournaler,

mål- och ärenderegister hos domstolarna och

liknande. Vi får inte glömma bort att vi har hela

denna stora barlast. Det är svårt att tänka sig att

vi lämpar den över bord.

Hur ser riskerna i den nya miljön ut? Finns de över

huvud taget? Visst finns de naturligtvis. Jag

plockade ut det allra senaste ur datapressen. Där

stod: E-manager gallrar i e-posten. Sparad e-post

hos konkurrenter och på egna servrar blir besvärliga

bevis mot Bill Gates i rätten. Programmet E-manager

hade stoppat breven från att över huvud taget bli

sända.

Ett annat svenskt program av motsvarande natur:

Spionprogram stoppar hemliga brev. Mind Sweeper

heter en produkt som kontrollerar 300 000 e-brev i

timmen. Programmet stoppar inte bara virus utan även

konfidentiellt material som inte får spridas utanför

kontoret, etc.

Tekniken föder hela tiden nya möjligheter till

angrepp och hot. Karl-Erik Tallmo var också inne på

detta. Det måste vi naturligtvis minnas och ha med i

diskussionerna när vi resonerar om hur det framtida

skyddet bör utformas. Vi bör också minnas de sidor

som är positiva. Branschen, som Anne-Marie Nilsson

var inne på, kommer inte att gå opåverkad ur den här

utvecklingen.

Det finns t.ex. en standard som håller på att

utvecklas som heter The Platform for Privacy

Preferences, P3P. Det är en webbstandard som håller

på att utarbetas för att ge konsumenter och

webbplatserna som de besöker en möjlighet att

förhandla om vad som får göras med personlig

information som sparas på webbplatsen. Det är alltså

en mycket dynamisk miljö på olika sätt. Tekniken

anpassar sig till lagen, och lagen söker finna

rimliga levnadsformer i den nya tekniska miljön.

Slutligen om bakgrunden. Det har samlats in

namnunderskrifter på Internet: Rör inte mitt

Internet. Här måste lagstiftaren vara medveten om

att det kommer en ny typ av dynamik i

lagstiftningsförfarandet. Man kan tala om att vissa

kommer att sitta på det s.k. spridningsföreträdet.

Konstitutionsutskottet har inte så stora möjligheter

att gå ut med en sådan aktion på Internet, men andra

har det. Det är inte riktigt samma sak att samla in

drygt 40 000 underskrifter på Internet som att göra

det i klassisk brevskrivande miljö med den

eftertanke det innebär.

Jag konstaterar bara detta utan alla moraliska

förtecken. Det är en ny dynamik i

lagstiftningsarbetet som vi förmodligen kommer att

få se också i många andra sammanhang och som vi bör

ha ett slags eftertänksamt förhållningssätt till.

Så till förhållandet mellan vår svenska lag och

personuppgiftsdirektivet. Hade det varit bättre med

en missbruksmodell? Vi talar om missbruksmodellen

som om det vore något entydigt. I de studier som har

gjorts vid det IT-rättsliga observatoriet, som är en

liten gren av IT-kommissionen, har vi efterhand

blivit alltmer klara över att missbruksmodellen inte

är något entydigt. Man måste bestämma sig för vad

det är för slags missbruksmodell man resonerar om.

Här finns det en skala som börjar med dem som säger

att i princip skall allting vara tillåtet. Vi

struntar i riskerna. Det här är så dynamiskt och

värdefullt för samhället att vi får ta de riskerna,

och medborgarna får finna sig i det som kan ske i

form av elektronisk spårning. Det är den radikala

missbruksmodellen. Endast de värsta och grövsta

övertrampen skall man ägna sig åt, som t.ex. det

fall som avgjordes av en av våra hovrätter för ett

par år sedan. Där hade någon satt in annonser för en

bekants räkning, sexannonser. Denna person blev

sedan utsatt för en massa brev från folk som tog det

på allvar. Den typen av grova övertramp skulle man

med den radikala missbruksmodellen ändå få inskrida

mot.

Den andra änden, den mildaste typen av

missbruksmodell, är den som Ulf Widebäck var inne

på, att man i den praktiska lagtillämpningen har ett

missbrukstänkande. Man inskrider bara mot det som

anmäls och är klara övertramp. Sedan finns det en

hel skala av tänkbara missbruksmodeller där man

förhåller sig på olika sätt till sådant som t.ex.

dokumentationsskyldighet för dem som behandlar

personuppgifter. Information till de människor som

berörs kan man ha olika inställning till. Man kan ha

olika inställning till hur huvudreglerna utformas.

Det har sagts tidigare i dag att gränsen inte är så

skarp mellan hanterings- och missbruksmodeller och

att man i många lagar hittar blandningar av

missbruksstrategi och hanteringsstrategi. Precis så

är det med personuppgiftslagstiftningen också. Det

gäller att åstadkomma det önskvärda mönstret av

missbruksorienterad reglering och

hanteringsorienterad reglering. Det tar sin tid. Det

är en process. Där måste man acceptera att också det

svenska rättssystemet nu förändras under EG-

rättsligt inflytande så att det kommer att ligga

större tyngdpunkt på rättspraxis än vad det har

gjort i klassisk svensk lagstiftningsmodell med

noggranna förarbeten som talar om hur uppkommande

konflikter av det ena eller andra slaget skall

hanteras. Vi lever i en större rättsosäkerhet med

för den svenska rättsordningen delvis nya drag och

med större betydelse för rättspraxis. Det bidrar

naturligtvis till den osäkerhet som vi alla känner

inför många av dessa frågor.

Jag skall återkomma alldeles mot slutet till hur

jag ser på missbruksorienterad reglering för

framtiden. Låt oss titta lite på förhållandet till

yttrandefrihet och informationsfrihet i allmänhet.

Här har det också varit ganska diametralt motsatta

åsikter, och de förekommer i debatten. Det finns de

som menar att yttrandefriheten är det starka

intresset. Det kommer alltid att ha skydd. Det

behöver vi inte oroa oss för, säger någon debattör.

Det finns andra som säger att det nu är fara å

färde. Nu förstärker man personuppgiftsskyddet så

att yttrandefriheten råkar i fara.

Jag menar att här måste man tillåta sig en ganska

öppen tolkning av 7 § personuppgiftslagen, som dels

föreskriver förhållandet till den grundlagsskyddade

yttrandefriheten, TF och YGF, dels i andra stycket

talar om uteslutande journalistisk verksamhet eller

litterära och konstnärliga ändamål. Enligt min

mening vore det absurt att bara tolka det senare

undantaget i andra stycket på det viset att det bara

är vissa så att säga legitimerade yrkeskategorier

som får åberopa detta. Det är lika absurt som att i

upphovsrättslagen, som talar om litterärt och

konstnärligt skapande, lägga in ett slags

kvalitetskriterium och säga att det bara är det som

domstolen bedömer har estetisk kvalitet som kan göra

anspråk på upphovsrätten. Upphovsrätten har för

länge sedan gett upp sådana standarder för att så

att säga ge förmånen av rättsskydd. I

upphovsrättslagen är det alltså låga krav som ställs

för att något skall uppfattas som ett litterärt verk

och åtnjuta upphovsrättsligt skydd.

Varför skall man börja laborera med andra synsätt i

personuppgiftslagen och införa en särskild så att

säga av samhället prövad form för att en verksamhet

skall bedömas som litterär eller konstnärlig?

Tvärtom kan man faktiskt här se risker av det slag

som flera tidigare har varit inne på, att man får

ett alldeles för stort undantag från

personuppgiftslagen. Frågan är: Hur skall man på ett

vettigt sätt avgränsa detta undantag till förmån för

7 § andra stycket? Jag tror att man då får titta på

ingressuttalandena i EG-direktivet där det talas om

att undantagen måste vara nödvändiga för att skydda

yttrande- och informationsfriheten. Det är på den

linjen som man får söka sig fram till en rimlig

balans mellan intressena.

Om vi går in på lagen finner vi att det finns en

mängd tolkningsfrågor o.d. Dem hinner vi inte ta upp

här. På sätt och vis är det synd att vi inte hinner

göra det därför att den här svepande debatten med

ställningstaganden för och emot, principiellt osv.

har en tendens att dölja den vardag som ändå hör

ihop med lagstiftningens detaljerade maskineri.

Ta bara den första frågan om behandling av

personuppgifter. Vad är det för något? Här har det

från något håll påståtts att den svenske

lagstiftaren har missuppfattat alltihop - det är

bara register som egentligen skulle regleras i

automatiserad form. Det är naturligtvis en orimlig

tolkning, men ett litet korn av sanning ligger i den

tolkningen. Vad är då detta korn? Jo, i den

klassiska ADB-miljön, i miljön för automatisk

databehandling, krävdes det på förhand strukturerade

uppgiftssamlingar för att man skulle kunna bearbeta

dem - med registret över länets befolkning i

åldersordning osv. kunde man samköra och bearbeta.

Den moderna informationstekniken tillåter att man

har en i stort sett ostrukturerad soppa av

uppgifter. Sedan låter man de program som skall

utnyttja detta tillhandahålla intelligensen på olika

sätt. Om man t.ex. går ut med en sökmotor på

Internet och söker på Seipel, görs det diverse

manipulationer av datorlingvistisk art. Ut kommer

ett resultat producerat som en lista eller i grafisk

form där mitt namn förekommer, relaterat till olika

saker som råkat hända i mitt Internetliv. Jag har

varit på konferenser, har arbetat tillsammans med

folk och har skrivit det ena och det andra. Det blir

alltså en prydlig lista med hundratals referenser.

Detta sköter sökmotorn om genom att med något slags

intelligens gå igenom, sammanställa och räkna fram

vad som skall presenteras.

När vi talar om behandling kan man fråga sig: Är

det bara vilket som helst lite strövis omnämnande av

Per Unckel som är behandling, eller fordras det

någon form av systematisk behandling? Man blir ännu

lite mer eftertänksam när man konstaterar att ordet

databehandling enligt svensk standard skall uttolkas

så att det är fråga om ett utförande av en

systematisk serie operationer på givna data. Det är

alltså inte fråga om varje liten strövis hantering,

utan det måste ingå i något samordnat och helt.

Problemet är att EG-direktivet inte tillåter en så

strikt tolkning av ordet behandling. Jag tror att

man inte ens har funderat över detta.

Vad man kan göra är att man när personuppgiftslagen

tillämpas kan göra glidande distinktioner, så att

man är strängare i tillämpning och sätter upp ett

bättre skydd när det handlar om systematiserad

hantering, typ elektronisk spårning och sådant, än

när det bara handlar om strövisa omnämnanden. Jag

menar att det är ett fullt rimligt sätt att begagna

denna insikt, nämligen att behandling står för så

många olika fenomen.

Det andra är naturligtvis detta med samtycket. Det

här måste tolkas flexibelt, för annars blir det

väldigt svårt att få personuppgiftslagen att

fungera. Redan under datalagen har det utvecklats en

praxis med passiva samtycken, underförstått

samtycke, s.k. konkludent handlande osv. Det här

måste man naturligtvis på ett rimligt sätt bygga

vidare på. Är då inte detta för osäkert, dvs. att

någon tar risken på det här sättet? Måste folk ha

förstått att de skulle förekomma i det här

sammanhanget? Om man t.ex. skriver en bok med titeln

När jag satt i fängelse får man på något sätt anses

ha samtyckt till att den kommer att finnas i

biblioteksregister. Som författare kommer jag att

bli associerad till den här titeln. Det får jag

räkna med.

Det är alltså ett slags missbruksprincip som vi har

inom personuppgiftslagens ram om vi har denna mjuka

tolkning av samtyckeskravet. Man kan ta en risk. Man

kan ju ha missuppfattat det hela. Eller också kan

man fråga Datainspektionen hur man där ser på detta.

Jag skall inte gå vidare med sådana här

tolkningspunkter, som det finns väldigt gott om.

I stället skall jag komma till min avslutande punkt

om strategier för framtiden. Jag instämmer helt med

dem som har sagt att det är viktigt att aktivt gå in

i EU-diskussionen, att ge våra erfarenheter, väl

strukturerade och väl motiverade, och försvara de

intressen som vi upplever som tunga för vår del,

inte minst det som gäller yttrandefrihet och

offentlighetslagstiftningens värn.

Sedan bör man naturligtvis gå vidare med att ge

lagen precision och konkretion. Där är det väldigt

viktigt hur Datainspektionen nu kommer att utföra

sitt arbete och vad som kommer ut ur det. Jag tror

att det behövs åtskilligt av

tillämpningsföreskrifter och anvisningar för att

undanröja mycket av den onödiga osäkerhet som omger

lagen och att på ett tydligt sätt sätta ned foten

när det gäller speciella tolkningsfrågor.

Det tredje och sista är att vi vid IT-rättsliga

observatoriet kommer att gå vidare med studiet av

missbruks- och hanteringsmodeller. Arbetet hittills

har alltså lärt oss att det här är en mycket

nyansrikare diskussion än vi kanske från början var

helt medvetna om. I slutet av januari 1999 kommer vi

med en rapport som innehåller en redogörelse bl.a.

för erfarenheterna från en sammankomst som vi hade i

november i år. Det kommer också att bli en mer

analytisk diskussion om missbruksmodellens

förhållande till hanteringsmodellen.

Ordföranden: Tack, Peter, för detta!

Därmed är vi klara med introduktionerna. Ordet

lämnas nu lite friare i den något friare

avslutningsdiskussion som jag antytt att vi skall

ha.

Barbro Hietala Nordlund: Det är intressant med det

här problematiserandet och det som beskrivits i

inledningsanförandena. Jag har två frågor och tänkte

koncentrera mig på hur framtiden skall se ut och hur

vi skall gå vidare. Först har jag en fråga till

Peter Seipel. Det handlar om missbruksmodellen och

den presentation som finns i promemorian från IT-

observatoriet. När jag läser det framkommer det att

man inte heller i en missbruksmodell kan, som ni ser

det, gå förbi betydelsen av samtycke. Det skulle

vara intressant att få detta utvecklat något mer.

Jag avser då frågan om vilket integritetsskyddskrav

och vilket samtyckeskrav som en missbruksmodell

anses behöva ha.

Min andra fråga gäller framtiden. Jag tycker att

Regeringskansliet där har ett stort ansvar och

intresse. Därför vill jag rikta frågan till

Regeringskansliets företrädare. Det gäller det korta

perspektivet, alltså de konkreta och reella problem

som vi just i dag har. Där väntar naturligtvis alla

Internetanvändare på ett besked, och där måste vi

kortsiktigt hitta tillämpningar och lösningar.

Vidare handlar det om den långsiktiga lösningen, som

inte bara gäller Norden eller Europa utan också vad

som sker internationellt. Jag vet ju att, det i de

överläggningar som finns när det gäller

dataskyddsregler med USA, sker åtminstone några

framsteg. Jag skulle vilja veta var man ligger i det

internationella perspektivet i resonemanget. Jag

skulle vilja att ni nu tar er lite tid och

kommenterar vad ni ser i Finland och Danmark. Hur

har man översatt och tolkat direktivet och hur

kommer deras lagstiftning att se ut? Finns det några

likheter mellan Sverige och de grannländerna?

Regeringskansliet kan svara på framtidsfrågan och

Peter Seipel precisera något lite mera när det

gäller missbruksmodellen.

Ordföranden: Jag tror att vi gör så att jag plockar

på lite olika inlägg och sedan får ni begära ordet

när ni känner att ni har något att bidra med. I så

fall lämnar jag ordet till Inger René och därefter

Helena Bargholtz.

Inger René: Jag skulle egentligen vilja ställa en

fråga till Ulf Widebäck. Det är väl tillåtet i den

här omgången, hoppas jag. Det gäller det här med

samtycke. Jag skulle vilja höra om Datainspektionen

har samma tolkning av samtycke och det passiva

samtycket som Peter Seipel redovisade här alldeles

nyss.

Sedan har jag en fråga till Anders R. Olsson. Du

tyckte att vi hade glömt grundlagarna och

yttrandefriheten och sådant, och det kan hända att

det inte kom fram så mycket just i den här

diskussionen. Men jag tycker att du väldigt ofta

glömmer, både när du pratar och när du skriver, att

diskutera den personliga integriteten. Jag skulle

vilja höra vad den innebär för dig. Grunden till

grundlagen är ju att "skydda människor mot att deras

personliga integritet kränks genom behandling av

personuppgifter". Jag skulle vilja fråga: Vad lägger

du i det grundläggande temat för den här

lagstiftningen?

Helena Bargholtz: Min fråga riktar sig också till

Anders R. Olsson. Du inledde med att säga, om jag

noterade rätt, något om att yttrandefrihetsfrågan

inte är berörd. Och det är väl riktigt. Men jag

skulle vilja höra om du har några förslag till

ändringar av YGL, några lagstiftningsändringar eller

några tydligare skrivningar än de som står i dag.

Det tycker jag vore väldigt intressant att få höra.

Per Lager: Jag skulle vilja höra om det som Anne-

Marie Nilsson tog upp, nämligen möjligheten att

kvalitetssäkra webbsidor. Jag skulle också vilja

höra om det här med självreglering, att man har

något slags etisk kod.

Sedan har det framgått här att det är förfärligt

mycket osäkra uppgifter kring begrepp och hur man

skall uttyda och tolka begreppen. Någon var inne på

att man skulle ha en bred utredning som tog ett

helhetsgrepp om alltihop, som satte ned foten och

talade om vad vi bör göra i framtiden för att

hantera de här problemen. Jag skulle gärna vilja

höra något förslag om hur en sådan utredning skulle

kunna se ut.

Till sist: Datainspektion kan bli en

censurmyndighet, var det någon som uttryckte det.

Det där skulle jag gärna vilja höra

Datainspektionens mening om - om en censurmyndighet,

dvs. att man i framtiden får för stort inflytande

över det som får ske och inte ske.

Hans Erik Holmkvist: Jag vill erinra om att

regeringen - och det har också utskottet ställt sig

bakom - klargör att det finns anledning att gå ifrån

en vittomfattande hanteringsmodell, att vi skall

utnyttja vårt inflytande i Europa för att komma fram

på den vägen.

Jag skulle också vilja, lite grann i samma anda som

Peter Seipel, försöka avdramatisera det här med de

olika modellerna, alltså hanteringsmodell och

missbruksmodell. För att uttrycka det lite populärt:

Vi skall inte kasta ut barnet med badvattnet.

Den gamla datalagen och det nya direktivet om den

nya personuppgiftslagen är ganska väl anpassade till

den typ av hantering som Jon Bing pratade om, alltså

administrativ hantering av personuppgifter, som

syftar till att komma fram till något slags beslut

som kan vara positivt eller negativt för den

enskilde. Typiskt sett består det av att man tar

hand om uppgifter som kanske också den enskilde har

tvingats lämna ifrån sig. De kan vara känsliga på

ett sådant sätt att man inte önskar att de

cirkulerar vidare på olika sätt.

Det vanliga sättet som vi hanterar och skapar

rättssäkerhet kring förvaltningsprocesser på är

oftast att lägga fast hur saker och ting skall gå

till. Så reglerar vi t.ex. frågor som har att göra

med yttrandefrihet och offentlighet.

Det är naturligtvis någonting värdefullt att hålla

fast vid som vi inte får gå ifrån. Vi skapar en

betydande rättsosäkerhet i samhället om vi reglerar

myndigheternas verksamhet utifrån någon sorts

missbruksmodell som innebär att om myndigheterna

missbrukar sina möjligheter på olika sätt kan vi

klämma åt dem, men i övrigt får medborgarna vara

lite osäkra över vad man egentligen kan förvänta sig

när det gäller hur myndigheterna skall bete sig.

Därför får vi nog finna oss i olika former av

hanteringsmodellinslag i den del av verksamheten som

reglerar myndigheternas verksamhet och även när det

gäller vissa företag som har en verksamhet som

påminner väldigt starkt om detta. Och då finns det

inslag av insynsbestämmelser, av

ändamålsbestämmelser och kanske också

samtyckesbestämmelser och liknande.

Däremot har vi då den andra sidan, det som mer är

att liknas vid publicering, allmän debatt och sådant

via Internet. Här ser det ut på ett annat sätt. Då

kan man i och för sig fråga sig: Om vi nu skall ha

en missbruksmodell som omfattar den typen av

verksamhet, behöver vi då egentligen så särskilt

mycket särreglering? Är det kanske inte så att det

regelverk vi har, de lagar som finns och som

kriminaliserar förtal och liknande, egentligen

räcker ganska långt?

För att komma vidare på den vägen tror jag att det

krävs en utvecklad branschetik på det sätt som Anne-

Marie Nilsson pratade om. Här är det väl som på

andra områden. Det måste ske en samverkan mellan

företag och branscher när det gäller att utveckla

denna branschetik och att få den allmänt accepterad,

för att man i så fall också skall kunna lyfta upp

den och i någon mening från offentligrättslig

synpunkt sanktionera och sätta godkännandestämpel på

den. Skall man komma fram på den vägen måste arbetet

inte bara ske i lagstiftande församlingar. Det måste

också ske bland tillämparna ute i verkligheten. Det

är svårt att gå före den utvecklingen.

Då skulle man möjligen kunna skissa på en sorts

trestegsraket för den här hanteringen framöver. Det

handlar om att i ett första steg med stöd i det

uppdrag som har getts till Datainspektionen

komplettera eller åtminstone få en sorts godtagen

tolkning av direktivet, om jag skall uttrycka det

så. Det handlar om att få någon sorts provisorium

som gör att vi slipper fundera över om

handelsuppgifter, eller andra uppgifter som vi

tycker att det är självklart att man skall kunna

använda, kan hanteras och publiceras på Internet.

Det är det vi kan hantera med stöd av

Datainspektionens uppdrag.

På medellång sikt skulle man alltså söka efter

något slags reglering för Internet och

webbkommunikation som påminner om vad vi har på

andra områden med liknande verksamhet, där det finns

ett stort inslag av branschetik och sådana

frivilliga regler. I det mycket långsiktiga

perspektivet är det naturligtvis så med direktivet

som med annan lagstiftning att det kan bli fråga om

översyn.

Jag vill erinra om att det finns en sådan mekanism

inbyggd i direktivet. Det finns en kommitté och en

arbetsgrupp som skall titta på tillämpningen, och

kommissionen skall återkomma inom en viss tidsperiod

med en bedömning och även med förslag till ändringar

om det skulle behövas. Men det som är viktigt i

sammanhanget är att direktivet blir genomfört i alla

länder. Det är först då som man kan säga att det här

får något slags betydelse. Det viktiga för oss är

att arbeta för att direktivet faktiskt blir

implementerat i de andra medlemsstaterna.

Planen är - det kan vara intressant att veta - att

i första hand söka en nordisk bas. Det innebär att

vi kommer att ta kontakt med de nordiska länderna på

tjänstemannanivå. Ett sådant möte äger rum i

december. Då kommer vi att stämma av och se om vi

kan hitta liknande utgångspunkter för hur vi skall

gå vidare. Jag tror att vi identifierar problemen

som likartade. I nästa steg kommer vi att fullfölja

kontakter som vi redan haft med kommissionen för att

se, också på tjänstemannanivå, hur vi kan gå vidare.

Sådana kontakter kommer att ske i början av nästa

år.

Så ser arbetsplanen ut. Sedan planerar regeringen

att återkomma så fort det går. Med stöd av det

uppdrag som Datainspektionen har fått återkommer vi

till riksdagen när det finns anledning till det.

Jag ville ge den här bakgrunden så att alla skall

veta ungefär hur arbetsprogrammet ser ut nu

framöver.

Ordföranden: Det var utmärkt att få den

redovisningen. Tiden går och jag har ett par tre,

fyra namn på min lista, och sedan börjar klockan

närma sig tolv. Jag tänkte plocka in Åsa

Torstensson, och sedan stänger vi nog frågebutiken,

tyvärr. Tiden kommer sedan att konsumeras av att

alla de frågor som har ställts faktiskt får ett

riktigt svar.

Åsa Torstensson: Jag skulle vilja ställa en fråga

till Peter Seipel med anledning av att jag

uppfattade det som att Peter Seipel och Anders R.

hade ganska vitt skilda åsikter om hur man skall

tolka detta med 7 §. Peter Seipel säger att man

måste tillåta sig en mycket öppen tolkning, medan

Anders R. betonar att det inte kan vara meningen att

man skall uppfinna nya tolkningar. Jag skulle vilja

ha en kommentar av Peter Seipel med anledning av

detta.

Ordföranden: Tack för det. På basis av detta har jag

nu tillverkat följande talarlista: Karl-Erik Tallmo,

Anders R. Olsson, Ulf Widebäck och Peter Seipel.

Karl-Erik Tallmo: Per Lager frågade hur jag hade

tänkt mig det här med utredningar. Jag har lagt

märke till att utredningar har så olika

infallsvinklar, och de utreder i övrigt samma saker.

Datalagskommittén hade t.ex. en infallsvinkel när

det gällde att skapa en del nya termer som skall

passa de nya medierna, medan t.ex. Mediekommittén

gjorde tvärtom. De försökte pressa in så mycket som

möjligt av de nya företeelserna i gamla termer,

vilket ledde till att de pratade om en massa

underligheter som elektromagnetisk överföring. Det

lät närmast som någonting från 1800-talet.

Det går alltså inte att sätta till något slags stor

superutredning som skall ta ett samlat grepp på hela

IT-världen. Det är inte riktigt det jag är ute

efter, utan det handlar om att det sker ett intimt

samarbete mellan de utredningar som berör det här

området och att man samtidigt verkligen arbetar på

att de som är med i utredningarna får en riktig

förståelse för det här. Ingen skulle väl t.ex. fatta

beslut om EU utan att ha satt sin fot utanför

Sverige, så jag tror att det här är väldigt viktigt.

Jag skulle vilja tillägga en annan sak. Jag tror

att man också skall försöka samla breda grupper av

användare och ha dem som ett slags referensgrupper

även för utredningen, alltså ett slags workshops.

Jag vet inte hur vanligt detta är i

utredningsväsendet. Jag förekom lite grann i

utkanten av Kulturnät Sverige-utredningen. Där hade

vi en mängd workshops som jag tyckte var oerhört

fruktbara. Även om utredningen inte hade blivit bra

hade det varit värt resan ändå. Där fick man träffa

oerhört många människor och hade utbyte från olika

sektorer av användare. Det är något jag verkligen

skulle vilja förorda.

Anders R. Olsson: Jag fick två frågor. Den ena

handlade om vad jag menar med personlig integritet.

Den stora skillnaden när man diskuterar sådant här i

USA - jag har försökt följa amerikansk debatt och

den är livlig - är att i USA står i stort sett

alltid de som argumenterar för yttrandefrihet och de

som argumenterar för personlig integritet på samma

sida. Men om man är vän av yttrandefrihet här

förutsätts man närmast vara likgiltig inför

personlig inte-gritet. Det är alltså inte så.

Naturligtvis är personlig integritet ett viktigt och

helt centralt värde i ett demokratiskt samhälle.

Vad menar jag med personlig integritet? Experter,

akademiker och forskare av olika slag har i 35, 40

år arbetat med att försöka hitta något slags

hyggligt handfast och tydlig definition av vad som

menas med personlig integritet. Man har inte

lyckats. Det finns ingen konsensus om detta, ingen

definition som skulle kunna ligga till grund för

lagstiftningen. Det är det ena skälet till att den

här frågan är så svår. Det andra, som vi ju har

talat mycket om här, är den snabba tekniska

utvecklingen.

Jag menar att man måste ha den typ av definition av

det skyddsvärda området som vi har i förtalsrätten.

Där handlar det om att den som utsätts för andras

missaktning är skadad. Det är klart att det inte är

någon skarp gränsdragning. Men det är i alla fall

någonting som är möjligt att hantera för en domstol.

Det är säkert inte den enda definitionen man skall

använda i en missbruksmodell. Det finns säkert

flera, och man behöver lägga till detta. Men det är

den typen av definitioner som man måste arbeta med,

menar jag.

Jag fick också frågan om man kan ändra i YGL så att

man, om jag förstod frågan rätt, på något sätt

kommer vidare här. Jag tror inte att det finns någon

ändring i YGL som på något vis löser problemet ur

yttrandefrihetssynpunkt. Jag tror, precis som Karl-

Erik Tallmo sade, att det är bra om man kunde vidga

tryckfrihetsförordningens modell för

yttrandefrihetsskydd till nya medier, så som

Mediekommittén föreslog, med utgivningsbevis för

elektroniska skrifter. Det tycker jag är en utmärkt

idé. I övrigt måste ju människor som yttrar sig på

vanligt sätt själva bära ansvar för sina handlingar

och yttranden.

Bara kort om detta med vad som är journalistik och

journalistisk verksamhet. Om man i lagtext

definierar en yrkesgrupps verksamhet som särskilt

skyddsvärd - och det är vad som sker i lagen -

följer faktiskt logiskt och automatiskt att man

exkluderar andra yrkesgruppers eller andra

människors arbete och verksamhet. Om man menar att

man skall skydda medborgarnas yttrandefrihet, skall

man skriva det och ingenting annat.

Ulf Widebäck: Jag skall svara Inger René. Frågan

gällde alltså om man i de fall där

personuppgiftslagen kräver samtycke kan laborera med

s.k. tyst, hypotetiskt, konkludent eller presumerat

samtycke. Mitt svar är ett klart nej. Det anser jag

inte att man kan. Det var kanske det främsta skälet

till att Datainspektionen skickade in två skrivelser

till regeringen, vilket sedan resulterade i det här

uppdraget. Enligt datalagen kunde man alltså det,

tycker vi. Enligt personuppgiftslagen går det inte.

Så till Per Lagers fråga om Datainspektionen skall

anses vara en censurmyndighet. Om man med censur

menar att myndigheten i förhand prövar om man skall

få yttra sig på ett visst sätt eller inte kan jag

väl säga att datainspektionen i så måtto

naturligtvis har varit något slags censurmyndighet,

även om orden inte är de riktiga. Det har den varit

ända sedan 1973 när datalagen och Datainspektionen

satte igång. I datalagen finns det ju, precis som i

personuppgiftslagen, förbjudande inslag. Man får

t.ex. inte skriva om känsliga uppgifter hur som

helst. På så vis kan man ju säga att det skulle vara

något slags censurmyndighet.

Men nu är det så vist ordnat att Datainspektionens

beslut kan överklagas till allmän

förvaltningsdomstol. Enligt personuppgiftslagen är

det bara till allmän förvaltningsdomstol, enligt

datalagen kunde man överklaga till regeringen när

det gällde beslut beträffande statliga myndigheter.

Det går inte längre, och det tycker jag är bra för

rättssäkerheten. Då behöver man inte ens misstänka

att det skulle vara något slags politiska inslag i

det hela.

Även enligt personuppgiftslagen gör vi ibland ett

slags förhandsgranskning, exempelvis så till vida

att vi kan förbjuda fortsatt behandling. Men enligt

personuppgiftslagen inskrider vi efteråt i första

hand.

Peter Seipel: Jag börjar med 7 §. Anders R. Olsson

bekymrar sig över att lagen inte alltid betyder det

som står i den. Så är det. Läs regeringsformen, där

det står att författare, fotografer och konstnärer

skall tillförsäkras eller skall ha skydd av sina

prestationer i lag. Det skall ju inte läsas så att

det bara är medlemmar i KRO eller författarnas

yrkesförbund som har detta grundlagsskydd för sina

alster. Det är som sagt andra kriterier och krav man

talar om. Det är alltså inte okänt för

lagstiftningen sedan tidigare att man inte skall

välja den snäva tolkning av 7 § som du menar är enda

möjligheten. Jag menar att man skall försöka att

tänja tolkningen så långt det är rimligt för att

skydda yttrande- och informationsfrihetsintressen.

Jag kan inte se att det skulle var så där väldigt

kontroversiellt.

Så den första frågan som handlade om samtyckets

förhållande till missbruksmodellen. Jag tror att

samtycke kommer att finnas med i alla varianter av

missbruksmodellen. Även en radikal missbruksmodell

av Anders R. Olssons slag, som bara tar sikte på

förtalsbrottsliknande situationer, kommer att behöva

samtycket som reservventil. Har jag samtyckt till

att vissa saker har sagts om mig kan jag ju inte i

efterhand t.ex. hävda att det får anses som ett

kränkande förtal. I varje fall är det inte något som

ger mig några rättigheter.

Samtycke spelar en viktig roll även i

missbruksorienterade regleringar.

En kommentar till Ulf Widebäcks konstateranden om

samtycke. Jag hoppas att Datainspektionen förmår

komma fram till en mer nyanserad och flexibel

tolkning av samtyckesreglerna, annars blir jag

bekymrad för min egen del. Jag tror att det finns en

ganska oskarp gräns mellan explicita och implicita

samtycken som bl.a. kommer till uttryck i

situationer med s.k. konkludent handlande, att göra

vissa saker som samtidigt ger uttryck för samtycke.

Det finns andra variationer på samma tema.

Ordföranden: Tack för detta! Därmed är den tid vi

har avsatt för en spännande, intressant och viktig

diskussion över för denna gång.

Som flera av kommentarerna och upplysningarna har

antytt är nog detta snarare början på resan än

slutet på den. Början i den meningen att vi både rör

oss in i en helt ny miljö och rör oss in i helt

andra avvägningar mellan de spörsmål som tidigare

varit enkla och entydiga att avgöra.

På konstitutionsutskottets vägnar säger jag tack

till alla er som har bidragit med kloka och

insiktsfulla svar på våra frågor. Jag försäkrar er

att dessa svar inte har fallit på något hälleberg

utan kommer att utnyttjas väl i utskottets fortsatta

beredning av detta ärende.

Det är vår förhoppning att vi skall leverera våra

synpunkter till riksdagens kammare för diskussion så

snabbt det går på det nya året, synpunkter som

naturligtvis inte skall ses isolerade utan

tillsammans med dem som Hans-Erik Holmqvist beskrev

i sitt inlägg.

Med detta säger jag tack. Utskottets utfrågning är

därmed avslutad.