Bet. 1998/99:KU24

Konstitutionsutskottets betänkande

1998/99:KU24

Kommunala kompetensfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

KU24

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande 15 motioner,

som väckts under allmänna motionstiden 1998. I

motionerna behandlas huvudsakligen olika frågor om

kommunal näringsverksamhet. Frågorna rör

omfattningen av kommunal affärsverksamhet och om

formen för sådan verksamhet, möjligheterna till

laglighetsprövning och sanktionssystem, den

kommunala verksamhetens förhållande till

upphandlings- och konkurrenslagstiftningen,

tillsynsorgan samt uppgifter för ett råd för

konkurrensfrågor. Därutöver behandlas två motioner

med anknytning till den kommunala ekonomin och det

kommunala självstyret.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Reservationer i olika frågor om kommunal

näringsverksamhet har avgivits av m-, kd- och fp-

ledamöterna. De har också avgivit ett särskilt

yttrande i fråga om Konkurrensrådet.

Motionerna

1998/99:K222 av Per Unckel m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring av möjligheterna till laglighetsprövning i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

straffrättsligt sanktionssystem i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1998/99:K223 av Per Unckel m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av

kommunallagen i syfte att begränsa den kommunala

näringsverksamheten i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1998/99:K235 av Per-Richard Molén (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av att utreda

frågan om tvångsförvaltning av ekonomiskt vanskötta

kommuner och landsting.

1998/99:K301 av Inga Berggren m.fl. (m, kd, c, fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av att se över reglerna för kommunal

näringsverksamhet.

1998/99:K302 av Cristina Husmark Pehrsson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om kommunal

verksamhet.

1998/99:K325 av Lars Wegendal (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om det kommunala självstyret.

1998/99:K328 av Helena Bargholtz och Barbro

Westerholm (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att kraftigt minska

antalet kommunala bolag.

1998/99:K348 av Hans Stenberg m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en permanentning av

försökslagstiftningen beträffande kommunala

trafikföretag,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan lagändring som innebär att de kommunala

företag som själva är konkurrensutsatta och drivs

enligt affärsmässiga principer tillåts konkurrera

utanför den egna kommunen.

1998/99:K350 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en restriktiv syn på

kommunal näringsverksamhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en översyn av

kommunallagen beträffande kommunala bolag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en uppföljning och

kartläggning av kommunala bolag.

1998/99:K355 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär att

utredningar om de kommunala bolagens möjligheter att

bedriva konkurrensutsatt verksamhet utanför sina

gränser återkallas.

1998/99:Fi613 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förändringar i

kommunallagen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ökad möjlighet till

lagprövning av kommunal verksamhet.

1998/99:Sk310 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

ändringar i kommunallagen, lagen om offentlig

upphandling och konkurrenslagen i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1998/99:N326 av Per Westerberg och Göran Hägglund

(m, kd) vari yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om prövning av

kommunal kompetens att driva affärsverksamhet,

30. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

partssammansatta prövningsorgan, ändrad kommunallag,

förbud mot myndigheter som bedriver tillsyn mot ett

företag att samtidigt konkurrera med detta, samt

genomföranden av förslagen i departementsserien

1997:17 i enlighet med vad som anförts i motionen,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om översyn av

kommunallagen i syfte att ge företag bättre

möjligheter att i domstol pröva kommunalt stöd.

1998/99:N330 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kommunernas roll i

näringspolitiken,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

förändring av kommunallagen i enlighet med vad som

anförts i motionen.

Utskottet

Kommunal näringsverksamhet

Motionerna

I motion 1998/99:Sk310 av Carl Bildt m.fl. (m)

yrkande 9 hemställs att riksdagen hos regeringen

skall begära förslag om ändringar i kommunallagen,

lagen om offentlig upphandling och konkurrenslagen.

Kommunallagen bör enligt motionärerna ses över så

att reglerna för vad som är tillåten och otillåten

kommunal verksamhet preciseras och att möjligheterna

stärks att rättsligt pröva om sådan verksamhet är

kompetensenlig. Kommunerna bör omgående förbjudas

att erbjuda kommunala tjänster på den

konkurrensutsatta marknaden. Kommunerna skall

koncentrera sig på kärnuppgifterna, inte ägna sig åt

affärsverksamhet. Eftersom den kommunala

verksamheten ytterst finansieras med skattemedel,

snedvrider kommunal affärsverksamhet konkurrensen

gentemot privata företag. De kommunala bolagen bör

säljas eller avvecklas. - Kommunal

förvaltningsverksamhet som inte är

myndighetsutövning skall utsättas för konkurrens.

Detta innebär att kommunerna, med undantag för

myndighetsutövningen, skall upphandla alla varor och

tjänster. Lagen om offentlig upphandling bör

kompletteras med en regel om att all offentlig

näringsverksamhet måste grundas på formella beslut

av stat, kommun eller landsting. Lagen bör utvidgas

till att omfatta kommunal upphandling av verksamhet

i egen regi. Lagen bör också kompletteras med en

regel om att upphandlingar inte får avbrytas utan

affärsmässiga skäl. - Kravet på

konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning bör

skärpas genom en lag som stadgar att offentlig

näringsverksamhet skall redovisas skild från annan

verksamhet och att priset skall baseras på en

självkostnadskalkyl på likvärdig grund som enskilda

företag. Konkurrensverkets möjlighet att ingripa med

hjälp av konkurrenslagen måste förbättras. Lagen

gäller företag och är därför inte fullt tillämplig

på den offentliga sektorns konkurrenssnedvridande

agerande. Eftersom en egenregienhets anbud kan anses

likställt med interna inköp faller eventuell

underprissättning utanför konkurrenslagen.

I motion 1998/99:K223 av Per Unckel m.fl. (m)

hemställer motionärerna att riksdagen hos regeringen

begär en översyn av kommunallagen i syfte att

begränsa den kommunala näringsverksamheten. Kommuner

bör enligt motionärerna ägna sig åt sina

kärnuppgifter och inte åt affärsverksamhet. De

speciella förutsättningar som gäller för kommunala

bolag beträffande verksamhetens finansiering och

affärsmässiga risktagande jämfört med privata

företag snedvrider konkurrensen till de privata

företagens nackdel och skapar en osund

konkurrenssituation. Därutöver utgör de i praktiken

aktiebolag utan aktieägare på det sätt som

förutsatts i aktiebolagslagen och utgör ett hot mot

den kommunala demokratin. Verksamheter som drivs i

bolagsform bör enligt motionärerna privatiseras

eller avvecklas.

Liknande synpunkter framförs i motion 1998/99:Fi613

av Per Westerberg m.fl. (m), vari begärs ett

tillkännagivande om förändringar i kommunallagen

(yrkande 3).

I motion 1998/99:K222 av Per Unckel m.fl. (m)

hemställer motionärerna att riksdagen hos regeringen

begär förslag till ändring av möjligheterna till

laglighetsprövning (yrkande 1) och till

straffrättsligt sanktionssystem (yrkande 2).

Motionärerna anser att laglighetsprövning bör kunna

ske av verksamhet som bedrivs av kommunala bolag.

Ett problem runt laglighetsprövningen är enligt

motionärerna att det inte alltid finns ett formellt

beslut att överklaga eller att, i de fall det finns

ett formellt beslut om anslag till ett kommunalt

bolag, överklagandetiden kan hinna gå ut innan det

visar sig att bolaget använder pengarna i

kompetensstridig verksamhet. Ett annat problem är

att det inte finns någon sanktionsmöjlighet mot en

kommun som vägrar rätta ett beslut som har upphävts

vid laglighetsprövning, om beslutet inte avser

myndighetsutövning.

Liknande synpunkter framförs i motion 1998/99:Fi613

av Per Westerberg m.fl. (m), vari begärs ett

tillkännagivande om ökad möjlighet till lagprövning

av kommunal verksamhet (yrkande 6).

I motion 1998/99:N326 av Per Westerberg och Göran

Hägglund (m, kd) begärs dels ett tillkännagivande om

prövning av kommunal kompetens att driva

affärsverksamhet (yrkande 19), dels begäran hos

regeringen om ett förslag om partssammansatta

prövningsorgan, ändrad kommunallag, förbud mot

myndigheter som bedriver tillsyn av ett företag att

samtidigt konkurrera med detta samt genomförande av

vissa förslag om kommersiell provnings- och

certifieringsverksamhet (yrkande 30) och dels ett

tillkännagivande om översyn av kommunallagen i syfte

att ge företag bättre möjligheter att i domstol

pröva kommunalt stöd (yrkande 32). I anslutning till

yrkande 19 kritiserar motionärerna att verksamheten

i kommunala bolag inte omfattas av kommunallagen och

beslut i bolaget normalt inte kan överklagas till

förvaltningsdomstol. Det måste finnas en möjlighet

att få lagligheten i en viss pågående verksamhet

prövad, inte bara lagligheten i ett visst beslut.

Fullgoda möjligheter till prövning måste finnas även

vad beträffar verksamhet i hel- eller delägda

kommunala bolag. Motionärerna kritiserar vidare att

rätten att överklaga kommunala beslut är begränsad

till kommunens medborgare. En ändring av detta

fordrar sannolikt att kommunens kompetens regleras

även i annan lag än kommunallagen, t.ex. inom

konkurrenslagstiftningen. Det nyinrättade Rådet för

konkurrens på lika villkor mellan privat och

offentlig sektor bör enligt motionärerna ges i

uppdrag att belysa frågorna i hela dess vidd som

underlag för rättspraxis. Rådet bör även ta

ställning till vilken juridisk regelram som bör

gälla beträffande juridiska personers rätt att

överklaga beslut över kommungränserna samt möjlighet

att få lagenligheten i en viss befintlig verksamhet

prövad. - I anslutning till yrkande 30 anför

motionärerna att på områden där konkurrens mellan

offentlig och privat verksamhet är tillåten

särskilda krav bör ställas på offentliga aktörer så

att marginalstöttning eller korssubventionering inte

förekommer. Partssammansatta prövningsorgan bör

inrättas för att få bättre och tydligare gränser för

offentlig verksamhet. Myndigheter som bedriver

tillsyn mot ett privat företag bör hindras att

samtidigt konkurrera med detta företag. Förslagen

som redovisas i departementspromemorian (Ds 1997:17)

Principer för kommersiell provnings- och

certifieringsverksamhet bör genomföras. - I

anslutning till yrkande 32 anför motionärerna att

kommunallagen bör ses över i syfte att ge företag

bättre möjligheter att överklaga kommunala beslut

och möjlighet att få frågan om kommunalt stöd prövad

i domstol.

I motion 1998/99:N330 av Alf Svensson m.fl. (kd)

begärs dels ett tillkännagivande om kommunernas roll

i näringspolitiken (yrkande 2), dels om ett förslag

från regeringen till ändring i kommunallagen

(yrkande 3). Det behövs enligt motionärerna ett

helhetsgrepp på frågan om kommunernas roll i

näringspolitiken, och ett särskilt råd med

företrädare för stat och näringsliv bör belysa

frågan om kommunernas affärsverksamhet. -

Lagligheten i kommuners agerande på

konkurrensutsatta marknader måste utredas och

preciseras. I princip bör kommuner inte kunna agera

på konkurrensutsatta marknader. Motionärerna anser

att kommunallagen bör ändras så att det blir lättare

att få prövat i domstol om kommunal

näringsverksamhet strider mot lagen. Lagen bör ses

över i syfte att göra det lättare för företag att

överklaga kommunala beslut om stöd i olika former

till företag.

I motion 1998/99:K350 av Mikael Oscarsson (kd)

begärs tillkännagivanden om dels en restriktiv syn

på kommunal näringsverksamhet (yrkande 1), dels en

översyn av kommunallagen beträffande kommunala bolag

(yrkande 2) och dels en uppföljning och kartläggning

av kommunala bolag (yrkande 3). Motionären anser att

kommunal näringsverksamhet i bolagsform i möjligaste

mån bör undvikas. Eftersom bolagens verksamhet även

påverkas av aktiebolagslagen, förlorar den

offentligrättsliga lagstiftningen i styrka och

gråzonen är mycket olycklig. Den uppföljning och

kartläggning som motionärerna önskar att regeringen

tar initiativ till bör avse hur kommuner och

landsting följer kommunallagens anda i fråga om

kommunala bolag. Den bör avse bl.a. frågan om osund

konkurrens med näringslivet och möjligheten till

insyn i bolagen.

I motion 1998/99:K301 av Inga Berggren m.fl. (m,

kd, c, fp) begärs ett tillkännagivande om behovet av

att se över reglerna för kommunal näringsverksamhet.

Motionärerna påtalar framför allt problemet med

snedvriden konkurrens mellan offentlig och privat

verksamhet och anser att de initiativ som tagits är

otillräckliga. Utgångspunkterna för en översyn bör

enligt motionärerna vara att kommersiellt

företagande är främmande för kommunerna, att de

bestämmelser som i dag reglerar kommunal verksamhet

och konkurrens mellan offentlig och privat

verksamhet inte sätter tillräckligt tydliga ramar

för sådan verksamhet, att förvaltningsformen och

inte bolagsformen är den naturliga formen för

kommunal verksamhet och slutligen att sådan

verksamhet alltid skall vara knuten till ett

intresse inom kommunen.

Liknande synpunkter framförs i motion 1998/99:K302

av Cristina Husmark Pehrsson (m). Motionären anser

att kommunallag, praxis och möjlighet till prövning

och överklagande måste förändras och förbättras till

förmån för fri företagsamhet och

konkurrensneutralitet samt begär ett

tillkännagivande om kommunal verksamhet.

I motion 1998/99:K328 av Helena Bargholtz och

Barbro Westerholm (fp) yrkande 5 begärs ett

tillkännagivande om behovet av att kraftigt minska

antalet kommunala bolag. Det är enligt motionärerna

ofrånkomligt att insynen blir sämre än om

verksamheten drivs i nämndform. Därutöver talar

konkurrensskäl för en sådan minskning.

I motion 1998/99:K355 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

yrkande 2 hemställs att riksdagen hos regeringen

begär att uppdraget till utredningen om de kommunala

bolagens möjligheter att bedriva konkurrensutsatt

verksamhet utanför kommunens gränser återkallas.

Motionärerna, som anser att bolagsformen innebär att

verksamheten döljs för medborgare och för andra

företag, anser att det i stället bör utredas hur

kravet på geografisk begränsning av kommunal

verksamhet till den egna kommunen bättre skall kunna

efterlevas.

I motion 1998/99:K348 av Hans Stenberg m.fl. (s)

begärs dels ett tillkännagivande om en permanentning

av försökslagstiftningen beträffande kommunala

trafikföretag (yrkande 1), dels ett förslag från

regeringen till sådan lagändring som innebär att de

kommunala företag som själva är konkurrensutsatta

och drivs enligt affärsmässiga principer tillåts

konkurrera utanför den egna kommunen (yrkande 2).

Motionärerna hänvisar till den lag som innebär att

kommunala trafikföretag som själva är helt

konkurrensutsatta kan lägga anbud utanför den egna

kommunen. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1996 och

gäller till den 1 januari 2003. Motionärerna anser

att försöksverksamheten fungerat så bra att den nu

bör permanentas. De kritiserar att lagen är

begränsad till att gälla enbart trafikföretag och

anser att alla kommunala företag som bedriver sin

verksamhet på helt affärsmässiga grunder bör ha

möjlighet att lägga anbud på verksamheter även

utanför den egna kommunen, under förutsättning att

den aktuella verksamheten är konkurrensutsatt i den

egna kommunen.

Bakgrund

Kommunernas och landstingens kompetens enligt

kommunallagen

Kommunernas och landstingens befogenheter regleras i

2 kap. kommunallagen (1991:900). Innan den nu

gällande kommunallagen trädde i kraft, var denna

kompetens endast bestämd på det sättet att

kommunerna och landstingen själva skulle vårda sina

angelägenheter. Den knapphändiga regleringen

medförde att flera grundprinciper avseende

kommunernas och landstingens kompetens kom att

utvecklas i rättspraxis. De viktigaste principerna

är

- lokaliseringsprincipen,

-

- förbudet mot att ge understöd åt

enskilda,

-

- förbudet mot att driva spekulativa

företag,

-

- likställighetsprincipen,

-

- förbudet mot beslut med retroaktiv verkan

samt

-

- självkostnadsprincipen.

-

Gemensamt för principerna är att de i rättspraxis

behandlats som allmänna målsättningsprinciper.

Tanken bakom dem är, förutom att begränsa den

kommunalrättsliga kompetensen, att kommunerna

respektive landstingen skall dimensionera sina

resurser så att de kan producera den mängd tjänster

som de egna kommun- eller landstingsmedlemmarna har

behov av.

Enligt den allmänna kompetensregeln i 2 kap. 1 §

får kommuner och landsting själva ta hand om sådana

angelägenheter av allmänt intresse som har

anknytning till kommunens eller landstingets område

eller deras medlemmar och som inte skall handhas

enbart av staten, en annan kommun, ett annat

landsting eller någon annan.

Paragrafen ger uttryck bl.a. åt

lokaliseringsprincipen. I rättspraxis har godtagits

att undantag från denna princip skett på så sätt att

kommuner och landsting får sälja tillfällig

överskottskapacitet på marknaden. I kravet på

tillfällighet ligger förutsättningen att kommunal

verksamhet inte får permanent överdimensioneras i

syfte att skapa utrymme att sälja ett överskott av

tjänster till andra. En verksamhet får således inte

permanent göra sig beroende av intäkter från externa

kunder. Undantag finns dock, exempelvis inom skolans

område. Det har inom vissa sektorer i lag

tillskapats möjligheter för kommuner och landsting

att t.ex. sluta avtal om visst samarbete över

kommungränserna. I fråga om skolor, hälso- och

sjukvård och räddningstjänst förutsätts att sådant

samarbete sker.

Enligt 2 kap. 2 § kommunallagen skall kommuner och

landsting behandla sina medlemmar lika, om det inte

finns sakliga skäl för något annat.

Likställighetsprincipen innebär att det inte utan

stöd av speciallag är tillåtet för kommuner och

landsting att särbehandla kommunmedlemmar eller

grupper av kommunmedlemmar på annat än objektiv

grund. Likställighetsprincipen gäller bara gentemot

kommunens eller landstingets egna medlemmar.

Särskilda bestämmelser om näringsverksamhet m.m.

finns i 2 kap. 7 och 8 §§. Enligt 7 § får kommuner

och landsting driva näringsverksamhet, om den drivs

utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla

allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt

medlemmarna i kommunen eller landstinget. Enligt 8 §

får de genomföra åtgärder för att allmänt främja

näringslivet i kommunen eller landstinget, medan

individuellt stöd till enskilda näringsidkare får

lämnas bara om det finns synnerliga skäl för det.

Kommunerna kan anses ha en oomtvistad rätt att vara

verksamma på en rad områden som vanligen ses som en

del av näringslivet, t.ex. bostadsföretag, el-, gas-

och värmeverk, renhållningsverk och trafikföretag.

Sådana verksamheter är att anse som sedvanlig

kommunal affärsverksamhet. Den del av näringslivet,

som av tradition är förbehållen den enskilda

företagsamheten, brukar kallas det egentliga

näringslivet. (Se Ingvar Paulsson m.fl., Den nya

kommunallagen, 1997, s. 106.)

När det gäller de nyss redovisade bestämmelserna i

2 kap. 7 § kommunallagen är allmänintresset

utgångspunkten för bedömningen av det tillåtna, dvs.

att en verksamhet eller en anläggning är avsedd för

medlemmarna i kommunen eller landstinget. I

praktiken finns det inget hinder för att även andra

än dessa utnyttjar anläggningarna eller tjänsterna.

Bestämmelsen om att verksamheten skall drivas utan

vinstsyfte är ett uttryck för den kommunalrättsliga

principen om förbud mot spekulativa företag.

Principen innebär att en kommun eller ett landsting

inte får bedriva en verksamhet som huvudsakligen

syftar till att ge ekonomisk vinst. Något absolut

förbud mot vinst i en verksamhet finns dock inte. I

vilken utsträckning verksamheten får ge överskott

och hur detta skall användas får bedömas med

tillämpning av självkostnadsprincipen, som finns

inskriven i 8 kap. 3 b § kommunallagen.

Som framgår av 2 kap. 8 § första stycket får

kommuner och landsting i princip endast vidta

åtgärder som allmänt främjar näringslivet i kommunen

eller landstinget. Sådana åtgärder är bl.a. att

tillhandahålla mark och teknisk service till

företagen. Inget hindrar att en generell

lågprislinje tillämpas vid upplåtelse av mark eller

elkraft, men individuella prisförmåner får inte

förekomma. Generellt sett är det inte en uppgift för

kommunerna eller landstingen att tillhandahålla

näringslivet lokaler. De får emellertid tillgodose

hantverkets och den mindre industrins behov av

lokaler under förutsättning att verksamheten

inriktas på detta företagarkollektiv i allmänhet.

Utanför kompetensen faller individuellt anpassad

lokalhållning åt enstaka industriföretag.

Kommunernas och landstingens kompetens enligt

specialförfattningar

Kommunernas kompetens bestäms inte bara genom

kommunallagen utan också genom särskilda

kompetensutvidgande lagar, såsom lagen (1968:131) om

vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet,

lagen (1970:663) om vissa kommunala befogenheter i

fråga om sysselsättning för handikappade och lagen

(1993:406) om kommunalt stöd till boendet samt lagar

som gäller för särskilda förvaltningsgrenar.

Bestämmelserna i dessa specialförfattningar kan

innebära en precisering av den kommunala

kompetensen, så att kommunerna bemyndigas eller

t.o.m. åläggs att ha hand om uppgifter som de inte

får befatta sig med enbart med stöd av

kommunallagen. Bestämmelser finns främst inom

områdena vatten och avlopp, el, det sociala området,

hälso- och sjukvård, skolväsendet, renhållning och

avfallshantering och plan- och byggväsendet.

Kommunernas och landstingens organisation och

verksamhetsformer

Kommunernas och landstingens organisation och

verksamhetsformer regleras i 3 kap. kommunallagen.

Bestämmelser om kommunala företag finns i 3 kap.

16-19 §§.

Enligt 16 § får kommuner och landsting efter beslut

av fullmäktige lämna över vården av en kommunal

angelägenhet, för vars handhavande särskild ordning

inte föreskrivits, till ett aktiebolag, ett

handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell

förening, en stiftelse eller en enskild individ.

Vården av en angelägenhet som innefattar

myndighetsutövning får dock överlämnas endast om det

finns stöd för det i lag. Den verksamhet som

överlämnas skall falla inom den kommunala

kompetensen.

Enligt 17 § skall fullmäktige, innan en kommun

eller ett landsting lämnar över vården av en

kommunal angelägenhet till ett aktiebolag där

kommunen eller landstinget bestämmer ensam,

fastställa det kommunala ändamålet med verksamheten,

utse samtliga styrelseledamöter och minst en revisor

samt se till att fullmäktige får yttra sig innan

sådana beslut i verksamheten som är av principiell

beskaffenhet eller annars av större vikt fattas.

Detsamma gäller när kommunen eller landstinget ensam

bildar en stiftelse för en kommunal angelägenhet.

Syftet med fullmäktiges fastställande av ändamålet

med verksamheten är att minimera riskerna för

kompetensöverskridanden. Enligt förarbetena (prop.

1990/91:117) bör detta ske i bolagsordningen för

aktiebolag, men det är inget uttryckligt krav att

detta sker. Kravet på precisering av

ändamålsbestämmelsen är enligt förarbetena särskilt

starkt om verksamheten ligger nära gränsområdena för

den kommunala kompetensen. Den rättsliga innebörden

av fullmäktiges yttranderätt innan beslut tas i

verksamheter som är av principiell betydelse eller

annars av större vikt är att aktiebolaget

bolagsrättsligt sett kan fatta ett beslut i strid

mot fullmäktiges yttrande. Fullmäktige kan då med

stöd av 8 kap. 2 § aktiebolagslagen avsätta

styrelsen. Aktiebolaget blir bundet av reglerna om

yttranderätt genom bestämmelser i bolagsordningen

eller genom ägardirektiv som fastställs på

bolagsstämma.

I 18 § regleras vad som skall gälla när en kommun

eller ett landsting lämnar över en kommunal

angelägenhet till ett bolag eller en förening där

kommunen bestämmer tillsammans med någon annan eller

till en stiftelse. Fullmäktige skall se till att den

juridiska personen blir bunden av villkoren enligt

17 § i den utsträckning som är rimlig med hänsyn

till andelsförhållandena, verksamhetens art och

omständigheterna i övrigt.

Kommuner och landsting samverkar i stor utsträckning

inom både de frivilliga och de obligatoriska

verksamheterna. Samverkan är i regel frivillig. På

vissa områden har lagstiftaren förutsatt att

kommunerna samverkar. Inom ett begränsat antal

områden är samverkan dessutom obligatorisk.

Samverkan sker i första hand om sådant som inte är

att beteckna som myndighetsutövning. Det handlar i

stället i stor utsträckning om kommunal service.

Kommunalförbund är en offentligrättslig form för

samverkan som kommuner och landsting kan använda. De

flesta kommunalförbunden finns inom

räddningstjänsten, vatten- och avloppsverksamhet,

utbildning och vård/

behandling. Under senare år har samverkan som liknar

kommunalförbundet även kommit till stånd inom ramen

för olika försöksverksamheter.

Ett kommunalförbund har kommunalrättslig kompetens

att hantera alla typer av kommunala frågor, t.o.m.

myndighetsutövning. Något särskilt lagstöd krävs

inte.

Bestämmelser om kommunalförbund finns numera i 3

kap. 20-28 §§ kommunallagen.

Gemensam nämnd är en ny offentligrättslig

samverkansform. Bestämmelser om gemensam nämnd finns

intagna i 3 kap. kommunallagen och trädde i kraft i

augusti 1997. Bestämmelserna om gemensam nämnd ger

möjlighet att samarbeta inte bara över de

geografiska gränserna utan även över

huvudmannaskapsgränserna.

Allmänna handlingars offentlighet hos kommunala

företag

Tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätten att

ta del av handlingar hos myndighet skall enligt 1

kap. 9 § sekretesslagen (1980:100) i tillämpliga

delar också gälla handlingar hos aktiebolag,

handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser

där kommuner eller landsting utövar ett rättsligt

bestämmande inflytande. Sådana bolag, föreningar och

stiftelser skall vid tillämpningen av sekretesslagen

jämställas med myndighet. En erinran om detta har

tagits in i 3 kap. 16 § kommunallagen. I fråga om

sådana företag som inte omfattas av bestämmelsen i

sekretesslagen skall fullmäktige enligt 18 § tredje

stycket verka för att allmänheten skall ha rätt att

ta del av handlingar hos företaget enligt grunderna

för allmänna handlingars offentlighet.

Kommunala förnyelsekommittén behandlade i ett

delbetänkande (SOU 1996:67) Medborgerlig insyn i

kommunala entreprenader särskilt frågan om insynen i

delägda kommunala företag m.fl. som övertagit vården

av en kommunal angelägenhet. Kommittén föreslog

bl.a. att kommuner och landsting åläggs att i avtal

med delägda kommunala företag, privata företag och

andra juridiska personer tillförsäkra allmänheten en

rätt till insyn i verksamheten.

I sitt slutbetänkande (SOU 1996:169) Förnyelsen av

kommuner och landsting behandlade kommittén vissa

frågor med anknytning till offentlighetsprincipen i

kommunala företag. Kommittén konstaterade att de

regler om handlingars offentlighet i kommunala

företag som infördes den 1 januari 1995 endast gällt

en kort tid och att det därför inte var möjligt att

dra några generella slutsatser om utfallet. Av en

studie som kommittén genomfört framgick bl.a. att

övergången till ett delvis offentligrättsligt system

hade medfört osäkerhet om vilka av företagens

handlingar som omfattas av reglerna om offentlighet

och vem i företagen som skall fatta beslut i frågor

om utlämnande av handlingar. Kommittén ansåg inte

att det fanns anledning att föreslå någon lagändring

rörande offentlighetsprincipen vad gäller kommunala

företag utan ansåg att de problem som finns kan

åtgärdas med utbildnings- och informationsinsatser.

De nämnda förslagen är fortfarande under beredning

inom Regeringskan- sliet.

Kommunal uppdragsverksamhet

Enligt lagen (1996:637) om försöksverksamhet med

rätt för kommunala aktiebolag att bedriva

uppdragsverksamhet inom viss trafik enligt

yrkestrafiklagen (1998:490) får sådana bolag under

vissa förutsättningar driva linjetrafik utan att

verksamheten har sådan anknytning till kommunen,

landstinget eller dess medlemmar som avses i 2 kap.

1 § kommunallagen. Lagen om försöksverksamhet trädde

i kraft vid halvårsskiftet 1996 och gäller till

utgången av år 2002.

Efter ett tillkännagivande av riksdagen (bet.

1996/97:KU12, rskr. 1996/97:171) tillkallade

regeringen en utredare med uppdrag att utarbeta

förslag om en utvidgning till andra

verksamhetsområden av den försöksverksamhet med

kommunal uppdragsverksamhet som bedrivs inom ramen

för den ovan nämnda lagen om försöksverksamhet.

Utredaren avlämnade i september 1998 betänkandet

(SOU 1998:119) Kommunal uppdragsverksamhet 1998.

Utredningens ställningstaganden redovisades

sammanfattningsvis enligt följande.

Effektivitets-, kvalitets- och kompetensskäl kan

enligt utredningens mening tala för att det också

finns skäl att vidga kommunernas och landstingens

kompetens att bedriva uppdragsverksamhet. Samtidigt

måste emellertid effekterna i den privata sektorn av

en vidgad kompetens beaktas. Åtgärden måste totalt

sett ge en samhällelig effektivitet.

För att tillräckliga skäl skall anses föreligga att

särskilt lagstifta om den kommunala kompetensen att

bedriva uppdragsverksamhet inom ett visst klart

avgränsat verksamhetsområde krävs att behovet av den

vidgade kompetensen är påtagligt och gemensamt för

ett större antal kommuner eller landsting. Tjänster

som innefattar myndighetsutövning bör falla utanför

området för kommunal uppdragsverksamhet. De

verksamhetsområden som kan komma i fråga bör

begränsas till sedvanlig kommunal verksamhet och

verksamheter som har en klar anknytning till sådan

verksamhet. Kommunal service- och tjänsteproduktion

inom såväl den obligatoriska som frivilliga sektorn

kan komma i fråga. Verksamheter som i huvudsak

ankommer på det egentliga näringslivet bör däremot

inte ingå i försöksverksamheten. Vid

behovsprövningen bör de möjligheter till

interkommunal samverkan som finns i dag beaktas.

Mot bakgrund av ovan nämnda förutsättningar och på

grundval av företagen kartläggning, konstaterar

utredningen att det saknas förutsättningar att -

inom ramen för en försöksverksamhet - vidga den

kommunala kompetensen att bedriva uppdragsverksamhet

inom ett eller flera särskilt avgränsade

verksamhetsområden.

Den rättsliga regleringen av kommunernas och

landstingens kompetens att samverka och bedriva

uppdragsverksamhet är svåröverskådlig. Det har

framkommit att det hos kommuner och landsting råder

en viss osäkerhet beträffande den kommunala

kompetensen i detta sammanhang. Under senare år har

det skett flera lagändringar och nya bestämmelser

tillkommit. Det finns anledning att ifrågasätta om

kommunerna och landstingen till fullo utnyttjar sina

möjligheter enligt gällande rätt. Utredningen

föreslår därför att Inrikesdepartementet tillsammans

med Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet

bör verka för ökade kunskaper hos kommuner och

landsting om nuvarande möjligheter till kommunal

samverkan i olika former samt om kommunernas och

landstingens möjligheter att bedriva

uppdragsverksamhet åt andra kommuner och landsting.

Regeringen har den 25 februari 1999 beslutat

tillkalla en särskild utredare (dir. 1999:12) för

att göra en uppföljning och utvärdering av lagen

(1996:637) om försöksverksamhet med rätt för

kommunala aktiebolag att bedriva uppdragsverksamhet

inom viss trafik enligt yrkestrafiklagen (1998:490).

Utredaren skall bl.a.

· utvärdera hur konkurrensförhållandena har

påverkats av den kommunala uppdragsverksamheten

på kollektivtrafikområdet genom att bl.a.

klarlägga effekterna på kostnader, priser och

kvalitet,

·

· utvärdera vilka effekterna blivit för

konkurrerande företag på kort och om möjligt på

längre sikt samt

·

· utifrån resultatet av utvärderingen bedöma om

försöksverksamheten bör förlängas eller inte

eller om kommunala aktiebolag permanent bör få

möjlighet att bedriva uppdragsverksamhet inom

kollektivtrafiken i andra kommuner och landsting.

Om utredaren finner att uppdragsverksamheten bör

fortsätta i någon form skall utredaren bedöma

behovet av ändringar i lagstiftningen och vid

behov föreslå de förändringar som kan anses

nödvändiga.

·

Utredaren skall redovisa sina överväganden och

förslag senast den 1 oktober 1999.

Laglighetsprövning och sanktionssystem

Bestämmelserna om laglighetsprövning av kommunala

beslut finns i 10 kap. kommunallagen. Institutet

laglighetsprövning ersätter det som tidigare

kallades kommunalbesvär.

Kännetecknande för laglighetsprövningen är bl.a.

att de beslut som överklagas endast kan angripas på

de grunder som anges i kommunallagen och att

prövningen är begränsad till lagligheten av ett

beslut. Laglighetsprövningen skiljer sig därvidlag

från förvaltningsbesvär, som kan avse både

laglighets- och lämplighetsfrågor.

Förvaltningsbesvär används i allmänhet beträffande

beslut som har karaktär av myndighetsutövning.

Enligt 10 kap. 1 § kommunallagen har varje medlem

av en kommun eller ett landsting rätt att få

lagligheten av kommunens eller landstingets beslut

prövad genom att överklaga dem hos kammarrätten.

Enligt 2 § får följande beslut överklagas: beslut av

fullmäktige, beslut av en nämnd eller ett

partssammansatt organ, om beslutet inte är av rent

förberedande eller rent verkställande art, samt de

beslut revisorerna fattar om sin förvaltning i

enlighet med 9 kap. 13 § kommunallagen. - Beslut

fattade av kommunala företag ingår således inte

bland dem som kan överklagas.

Om det i lag eller annan författning finns

särskilda föreskrifter om överklagande gäller inte

föreskrifterna i 10 kap. kommunallagen. Sådana

bestämmelser finns i bl.a. plan- och bygglagen

(1987:10) och vallagen (1972:620).

Ett överklagat beslut skall enligt 10 kap. 8 §

kommunallagen upphävas om det inte har tillkommit i

laga ordning, om beslutet hänför sig till något som

inte är en angelägenhet för kommunen eller

landstinget, om det organ som har fattat beslutet

har överskridit sina befogenheter eller om beslutet

strider mot lag eller annan författning. Något annat

beslut får inte sättas i det överklagade beslutets

ställe. I det här aktuella sammanhanget bör

framhållas att den andra prövningsgrunden, om

beslutet hänför sig till något som inte är en

angelägenhet för kommunen eller landstinget, avser

fall då gränserna för den kommunala kompetensen

överskridits.

När det gäller möjligheterna till sanktioner vid

domstolstrots och lagtrots föreslog

Kommunalansvarsutredningen i sitt betänkande (SOU

1989:64) Kommunalbot bl.a. att ett ekonomiskt

sanktionssystem, kommunalbot, skulle införas.

Kommunalboten skulle vara riktad direkt mot de

kommuner eller landsting som gjorde sig skyldiga

till domstolstrots eller lagtrots. Flertalet av de

remissinstanser som yttrade sig över förslaget tog

visserligen avstånd från förslaget men uttalade ändå

att det fanns ett klart behov av mera verkningsfulla

sanktionsregler. Förslaget ledde inte till någon

regeringsproposition.

I samband med behandlingen av förslaget till ny

kommunallag (prop. 1990/91:117) anförde

konstitutionsutskottet (bet. 1990/91:KU38) att det

var angeläget att frågorna om ett sanktionssystem

fick sin lösning snarast och förordade att

regeringen på lämpligt sätt skulle bereda dessa

frågor.

Lokaldemokratikommittén fick härefter i uppdrag

att slutföra arbetet med frågan om hur ett

sanktionssystem borde utformas som gjorde det

möjligt att komma till rätta med sådana

överträdelser som det här är tal om. Kommittén

föreslog i delbetänkandet (SOU 1993:109)

Förtroendevaldas ansvar vid domstolstrots och

lagtrots att kommuner och landsting skulle åläggas

att vidta åtgärder mot domstolstrots och lagtrots,

bl.a. genom att granskning av lagligheten i

verksamheten inom nämnderna skulle bli en

obligatorisk uppgift för revisorerna. I betänkandet

föreslogs även att nämnderna skulle få rätt enligt

kommunallagen att vägra verkställa beslut av

fullmäktige som överklagats eller uppenbart var

olagliga. Förslaget innefattade också ett ökat

personligt ansvar för de förtroendevalda både vid

domstolstrots och lagtrots. För vissa former av

domstolstrots i samband med laglighetsprövning

föreslogs ett personligt vitesansvar.

Regeringen valde bl.a. till följd av den splittrade

opinionen som kom fram vid remissbehandlingen att gå

vidare endast med vissa delar av

Lokaldemokratikommitténs förslag. I en

departementspromemoria (Ds 1995:27) Kommunalt

domstolstrots och lagtrots föreslogs att det införs

ett personligt vites-ansvar i mål om

laglighetsprövning dels vid trots mot

verkställighetsförbud, dels vid utebliven eller

otillräcklig rättelse av upphävda beslut som

tidigare verkställts.

Förslaget har hittills inte medfört att regeringen

lagt fram något förslag i den här aktuella frågan.

Frågan är alltjämt under beredning i Regeringskan-

sliet.

Frågan om laglighetsprövning av kommunala företags verksamhet

togs upp i en interpellationsdebatt i riksdagen den

10 november 1998. Statsrådet Mona Sahlin hänvisade

därvid till att bolagsformen är en generell juridisk

form samt avvisade tanken på andra möjligheter till

prövning än de som gäller alla bolag oavsett ägande.

Hon hänvisade vidare till Rådet för konkurrens på

lika villkor och ansåg att möjligheten att lösa

föreliggande problem på frivillighetens väg borde

prövas.

Offentlig upphandling

Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, LOU,

omfattar upphandlingar som görs av

- staten,

- kommunerna,

- landstingen,

- kyrkliga kommuner,

- kommunalförbund,

- statliga, kommunala, landstingskommunala och

andra offentliga företag, som inrättas för att

fullgöra uppgifter i det allmännas intresse och inte

har en industriell eller kommersiell karaktär,

- kommunala företag, landstingskommunala företag

och andra offentliga företag inom

"försörjningssektorerna", privata företag som

bedriver verksamhet inom försörjningssektorerna med

särskilt tillstånd av myndighet (koncession).

Lagen omfattar även företag som flera landsting

och/eller kommuner äger tillsammans. Delägda företag

omfattas i den mån kapitalet huvudsakligen har

tillskjutits av en myndighet. Bestämmelserna är

tvingande.

Genom lagen har EG:s direktiv för värdemässigt

större offentliga upphandlingar införlivats i svensk

rätt.

Enligt 4 § skall upphandling göras med utnyttjande

av de konkurrensmöjligheter som finns och även i

övrigt genomföras affärsmässigt. Anbudsgivare,

anbudssökande och anbud skall behandlas utan

ovidkommande hänsyn. I lagen anges ett system för

hur upphandlingar skall gå till. Den är tillämplig

när den offentliga aktören köper, leasar, hyr eller

hyrköper varor samt på byggentreprenader eller

tjänster från privata företag. Det finns emellertid

inget juridiskt hinder mot att t.ex. en kommun med

egen personal producerar alla tjänster som behövs i

den egna verksamheten.

Lagen är också tillämplig när den offentliga

aktören köper från egna eller andra offentligt ägda

företag. När den offentliga aktören köper från andra

myndigheter eller landsting gäller också lagen, dock

inte om en statlig myndighet "köper" från en annan

statlig myndighet. När en enhet inom en myndighet

utför uppdrag åt en annan enhet inom samma myndighet

gäller den inte heller. Detta beror på att samtliga

nämnder och resultatenheter inom t.ex. en kommun

tillsammans utgör en juridisk person. Effekten av

reglerna i lagen om offentlig upphandling är således

bl.a. att kommuner och landsting, inom vissa

verksamhetsområden, inte kan genomföra direktköp

vare sig av varandra eller andra. De kan inte heller

köpa direkt från sina egna företag utan föregående

upphandling.

Regeringen uppdrog 1997 till Nämnden för offentlig

upphandling att utreda kommuners och landstings

möjligheter enligt lagen om offentlig upphandling

och gemenskapsrätten att genomföra köp från sina

egna företag m.m. Nämnden skulle göra en genomgång

och redogörelse för de förutsättningar som

kommunerna och landstingen hade att genomföra köp

från sådana företag som avses i 3 kap. 16 §

kommunallagen respektive från sådan verksamhet som

avknoppats från kommunal verksamhet, utan att inleda

ett formellt upphandlingsförfarande enligt lagen om

offentlig upphandling. Nämnden skulle göra en

jämförelse med den EG-rättsliga regleringen för att

undersöka om och i så fall på vilket sätt

regleringen i lagen om offentlig upphandling avviker

från denna. I uppdraget ingick vidare att nämnden

skulle föreslå de ändringar i lagen om offentlig

upphandling som inom ramen för EG:s

upphandlingsdirektiv är rättsligt möjliga att göra i

syfte att möjliggöra för kommuner och landsting att

genomföra köp från sina företag respektive från

avknoppad verksamhet utan att inleda ett formellt

upphandlingsförfarande, eller de ändringar som

skulle krävas i EG:s upphandlingsdirektiv för det

fall de nu gällande direktiven inte tillåter de nyss

nämnda förfarandena.

Nämnden konstaterade i sin rapport, såvitt gäller

frågan om kommuners och landstings rätt att

genomföra köp från sina företag utan att upphandla,

att rättsläget var oklart. Nämnden framhöll dock att

mycket tyder på att det finns en möjlighet att

undanta uppdrag till företag som är helägda av

kommunen och enbart utför verksamhet åt ägaren utan

att ändra i direktivet.

EG-domstolen meddelade den 10 november 1998 dom i

ett mål som behandlar frågan om tolkningen av

artiklarna 1 b och 6 i rådets direktiv 92/50/EEG om

samordning av förfarandena vid offentlig upphandling

av tjänster (mål nr C-360/96). Domen motsäger inte

nämndens nyss återgivna uppfattning om möjligheten

att undanta uppdrag till helägda företag från

upphandlingsreglerna.

Regeringen beslöt i juni 1998 (dir. 1998:58) att

tillkalla en särskild utredare med uppgift att

utreda organisationen av Nämnden för offentlig

upphandling samt vilken roll och vilka uppgifter

nämnden bör ha i framtiden med hänsyn till behovet

av tillsyn av offentlig upphandling. Utredaren skall

vidare göra en översyn av bestämmelserna i 6 kap.

lagen om offentlig upphandling, som bl.a. avser

upphandlingar under de s.k. tröskelvärdena, och se

över bestämmelsen om skadestånd i 7 kap. 6 § lagen.

Utredaren skall inom ramen för gemenskapsrätten

utarbeta de författningsförslag som behövs.

Möjligheterna att effektivisera den offentliga

upphandlingen skall vara utgångspunkt för

utredningen. Utredningsarbetet skall vara slutfört

senast vid utgången av år 1999.

Finansutskottet har i sitt betänkande 1998/99:FiU17

behandlat dels Riksdagens revisorers förslag

1997/98:RR10 Offentlig upphandling, dels motioner i

ämnet. Finansutskottet fann att den ovan nämnda

utredningen om vissa frågor angående offentlig

upphandling (dir. 1998:58) snarast borde ges

tilläggsdirektiv. Utredningen borde enligt

finansutskottet övergå till att bli parlamentariskt

sammansatt. Uppdraget borde utvidgas bl.a. till att

sammanfatta de övergripande riktlinjerna för den

offentliga upphandlingen och ta fram riktlinjer för

det svenska arbetet i EU samt att behandla frågan om

lokal upphandling. Riksdagen fattade den 17 mars

1999 beslut enligt finansutskottets förslag (rskr.

1998/99:156).

Vidare kan nämnas att regeringen i januari 1998

(dir. 1998:12) beslöt att tillkalla en särskild

utredare med uppgift att analysera tillämpningen av

lagen om offentlig upphandling på hälso- och

sjukvårdstjänster där den enskilde vårdgivaren för

att kunna bedriva verksamheten med offentlig

finansiering är hänvisad till att träffa avtal med

en sjukvårdshuvudman. Utredaren skall

- redogöra för om det finns någon skillnad

från upphandlingssynpunkt mellan att teckna avtal

för hälso- och sjukvårdstjänster och för andra

tjänster,

-

- analysera om vårdavtal respektive

samverkansavtal med en enskild vårdgivare skall

föregås av upphandling genom ett anbudsförfarande i

enlighet med LOU,

-

- redogöra för om det finns någon skillnad

från upphandlingssynpunkt mellan att teckna

vårdavtal respektive samverkansavtal,

-

- analysera tillämpningen av LOU när det

gäller privata sjukhus och sjukhem som är ideella

stiftelser eller liknande och som drivs utan

vinstmotiv,

-

- analysera om vårdavtal enligt en

eventuell lag om etablering för enskilda vårdgivare

med vårdavtal inom hälso- och sjukvården som

föreslagits av Samverkansdelegationen skall

upphandlas i enlighet med LOU.

-

Utredningen har getts tilläggsdirektiv (dir.

1999:21) och skall slutföra sitt arbete före

utgången av år 1999.

Lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende

avseende offentlig upphandling innehåller rättsliga

möjligheter att hos Marknadsdomstolen ansöka om att

domstolen skall förbjuda en enhet att tillämpa ett

visst beteende avseende upphandling som vid en

samlad bedömning är att anse som otillbörlig.

Förbudet får förenas med vite.

Konkurrensverket gjorde 1998 på regeringens uppdrag

en utvärdering av lagen. Verket ansåg att den inte

är ett effektivt instrument för att lösa problemen

vid offentlig upphandling.

Konkurrensregler

En av de grundläggande förutsättningarna för EU-

samarbetet är att enhetliga konkurrensvillkor råder

inom hela den gemensamma marknaden, och

konkurrenspolitiken inom EU skall säkerställa att

konkurrensen inte snedvrids på ett sådant sätt att

den fria rörligheten av varor och tjänster över

medlemsstaternas gränser hindras eller försvåras.

Konkurrenspolitiken skall också säkerställa att det

inte ställs upp nya protektionistiska hinder,

oavsett om detta sker genom åtgärder av

medlemsstaterna eller till följd av

konkurrensbegränsningar från företagens sida.

De grundläggande konkurrensreglerna tillämpliga på

företag finns i artiklarna 85 och 86 i Romfördraget.

Med företag avses varje enhet som bedriver ekonomisk

eller kommersiell verksamhet. Stater, delstater,

kommuner, landsting och offentligt ägda företag

räknas som företag till den del de bedriver

ekonomisk eller kommersiell verksamhet. EG:s

konkurrensregler är bara tillämpliga på

konkurrensbegränsningar som kan beröra handeln över

gränserna.

Konkurrenslagen (1993:20), som trädde i kraft den 1

juli 1993, är baserad på EG:s konkurrensregler.

Lagen innehåller två förbudsregler, dels förbud mot

konkurrensbegränsande samarbete (6 §), dels förbud

mot missbruk av dominerande ställning (19 §). Med

konkurrensbegränsande samarbete avses avtal mellan

företag som har till syfte att hindra, begränsa

eller snedvrida konkurrensen på marknaden på ett

märkbart sätt eller om ett sådant avtal ger ett

sådant resultat.

Ett exempel på avtal som kan komma att omfattas av

förbudet i 6 § är att olika villkor tillämpas för

likvärdiga transaktioner, varigenom vissa handels-

partner får en konkurrensnackdel.

Begreppet dominerande ställning har av EG-domstolen

beskrivits som en stark ekonomisk ställning hos ett

företag som gör det möjligt för företaget att hindra

att effektiv konkurrens upprätthålls på en relevant

marknad genom att medge företaget att i avsevärd

utsträckning agera oberoende av sina konkurrenter

och kunder och i sista hand konsumenterna.

För att offentlig underprissättning skall kunna

angripas med stöd av konkurrenslagen krävs att

underprissättningen antingen utgör ett missbruk av

dominerande ställning på den relevanta marknaden

eller är ett led i ett avtal om

konkurrensbegränsande samarbete mellan företag.

I Underprissättningsutredningens betänkande (SOU

1995:105) Konkurrens i balans - åtgärder för en ökad

konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning

m.m. uttalades att i normalfallet förutsättningarna

sällan torde vara uppfyllda för tillämpning av 19 §

konkurrenslagen. Utredningen konstaterade att frågan

om vad som krävs för att en statlig myndighet, en

kommun eller ett landsting skall anses vara

dominerande inte hade prövats av EG-domstolen.

Enligt utredningen var det inte osannolikt att en

näringsdrivande myndighets i princip obegränsade

finansiella styrka skulle kunna medföra att kraven

ställdes lägre i fråga om den marknadsandel som var

erforderlig för att kravet på dominerande ställning

skall vara uppfyllt. Kommunalt företagsstöd torde

enligt utredningen endast i undantagsfall kunna

angripas med stöd av konkurrenslagen. En

förutsättning härför var att den offentlige

huvudmannen driver ett företag som har dominerande

ställning på den relevanta marknaden. Vidare krävdes

att stödet utgör missbruk av den dominerande

ställningen, dvs. minskar konkurrenstrycket,

snedvrider konkurrensförhållandena och leder till

diskriminering gentemot utomstående företag.

Slutligen krävdes att den aktuella

konkurrensbegränsande åtgärden (missbruket) inte

kunde anses vara en direkt följd av lagstiftning

eller en ofrånkomlig följd av offentlig reglering

(bet. s. 191).

I betänkandet föreslogs en särskild lagstiftning

med krav på att offentlig näringsverksamhet under

vissa förutsättningar skall redovisas skild från

annan verksamhet, vidare att priset skall baseras på

en kostnadskalkyl som täcker alla typer av kostnader

och att prissättningen inte får medföra en från

allmän synpunkt otillbörlig prissättning.

Överträdelse av lagen föreslogs kunna leda till ett

förbud vid vite att fortsätta det

konkurrenssnedvridande förfarandet. En

tillsynsmyndighet skulle enligt förslaget inrättas

för tillämpning av lagen. Vidare föreslogs att

kommunallagens regler för kommunal näringsverksamhet

skulle preciseras och att möjligheterna skulle

stärkas att rättsligt pröva om sådan verksamhet

bedrivs enligt de kommunalrättsliga principerna.

Remissbehandlingen av förslaget visade att

åsikterna gick starkt isär beträffande vilka

åtgärder som kan behövas för att skapa konkurrens på

lika villkor.

Rådet för konkurrens på lika villkor mellan

offentlig och privat sektor

Regeringen har enligt beslut i december 1997

inrättat ett råd för konkurrens på lika villkor

mellan offentlig och privat sektor (dir. 1997:145).

I direktiven för rådet framhålls att konflikter

mellan den privata och den offentliga sektorn, t.ex.

om de möts på marknaden som konkurrenter på ojämlika

villkor, kan motverka en gynnsam utveckling för båda

sektorerna var för sig och därmed också för

samhället som helhet. Underprissättningsutredningens

förslag till lagstiftning i konkurrensfrågor hade

inte vunnit den nödvändiga uppslutningen och måste

enligt regeringen redan på den grunden avvisas.

I rådet ingår representanter för offentlig och

privat verksamhet. Rådet leds av en ordförande som

är fristående från partsintressen. Till rådet kan

vid behov knytas experter för särskilda frågor.

Rådets uppgift är att, med beaktande av de olika

grundförutsättningar som gäller för offentlig och

privat sektor, söka undanröja konkurrenskonflikter

som typiskt sett inte löses inom ramen för särskild

lagstiftning eller prövningsförfaranden.

Rådet får på eget initiativ belysa sakförhållanden

i konkreta fall och genom kontakter med berörda

parter bedöma om och hur en konkurrenssnedvridning

kan undvikas eller undanröjas. Rådet får även i den

omfattning rådet finner lämpligt ta upp frågor på

begäran av någon som är berörd. Utgångspunkten för

bedömningen skall vara de förutsättningar och regler

som gäller för respektive verksamhet. Rådets

verksamhet skall inriktas på fall av allmänt

intresse och särskild uppmärksamhet skall ägnas åt

frågor som rör prissättning och konkurrens på så

lika villkor som möjligt. Verksamheten skall syfta

till att ge vägledning för framtiden om hur

konkurrenssnedvridande förfaranden kan undvikas och

om möjligt att vissa typer av konkurrenskonflikter

kan mönstras ut. Rådet skall på lämpligt sätt

informera de berörda om sina bedömningar i dessa

avseenden.

Med utgångspunkt i de erfarenheter rådet

fortlöpande får av förhållandena på marknaden skall

rådet skaffa sig en samlad bild om vad som kan vara

osund konkurrens. Med detta som underlag skall rådet

diskutera principiella konkurrensfrågor, sprida

information om goda exempel på en väl fungerande

konkurrens och söka nå en samsyn för framtiden om

hur de långsiktiga spelreglerna på området bäst

formuleras.

I sina diskussioner skall rådet beakta att

förutsättningarna för konkurrens skiljer sig i olika

delar av landet.

Rådet bör enligt direktiven ha stor frihet att

själv välja inriktning av arbetet och hur det

praktiskt bör läggas upp. Det skall därför vara en

uppgift för rådet att utforma de närmare

riktlinjerna för sitt arbete. Rådet skall

fortlöpande samråda med Konkurrensverket och Nämnden

för offentlig upphandling samt med andra berörda

organ t.ex. inom redovisningsområdet.

Rådet skall enligt direktiven bedriva sitt arbete

under tre år och fortlöpande informera om resultatet

av sitt arbete. Rådet skall senast den 31 december

2000 redovisa sina samlade erfarenheter och de

resultat som uppnåtts. Om det finns behov av det,

får rådet lämna förslag till ytterligare åtgärder

som rådet kan bedöma motiverade.

Statsrådet Mona Sahlin besvarade den 28 januari

1999 en interpellation om kommunal

näringsverksamhet. Hon förklarade att hon nyligen

uppdragit åt rådet att senast den 31 mars 1999 till

regeringen samlat redovisa erfarenheterna av det

första verksamhetsåret och vilka resultat som har

uppnåtts. Med utgångspunkt i den redovisningen

skulle regeringen komma att pröva om det behövs en

skärpning av gällande regler. Statsrådet hade också

bjudit in kommun- och landstingsförbunden till

överläggningar under februari månad om utformningen

av en långsiktig konkurrensstrategi. Hon hänvisade

också till den arbetsgrupp som inrättats i

Näringsdepartementet för att bereda

småföretagsfrågorna vidare.

Den av statsrådet Sahlin nämnda redovisningen har

nyligen överlämnats till regeringen.

Av Konkurrensrådets rapport framgår bl.a. att

huvuddelen av de hittills behandlade anmälningarna

till rådet rör kommunerna och att ärendena i stor

utsträckning avser frågan om hur långt kommunernas

legala kompetens sträcker sig. Rådet har inte kommit

särskilt långt i diskussionerna om långsiktiga

spelregler och de underliggande principerna för

dessa regler.

I rådets fortsatta arbete kommer enligt rapporten

att göras en genomgång av det statliga området och

av landstingen. För landstingens del avses en första

åtgärd bli en relativt omfattande genomgång av

folktandvårdens verksamhet mot bakgrund av

anmälningar till rådet.

Näringsutskottets behandling av vissa

konkurrenspolitiska frågor

Näringsutskottet - inom vars beredningsområde

konkurrenslagstiftningen ligger - har nyligen

behandlat ett antal motioner om konkurrenspolitiska

frågor (bet. 1998/99:NU11). Näringsutskottet har

därvid redogjort dels för den handlingsplan för att

förenkla och förbättra villkoren för främst små

företag som statsrådet Mona Sahlin presenterade i

december 1998, dels för Konkurrensverkets och

Konkurrensrådets verksamhet, för Konkurrensverkets

rapporter Konkurrenshinder för småföretag och

Avreglerade marknader i Sverige, för

länsstyrelsernas konkurrensfrämjande verksamhet samt

för förslag i departementspromemorian (Ds 1998:72)

Små företag och konkurrenslagen och i

Småföretagsdelegationens rapport (SOU 1998:94)

Förslagskatalog. Utskottet noterade också att

Kommunförbundet nyligen presenterat en rapport om

effekter och erfarenheter av alternativa

driftsformer.

Näringsutskottet ansåg i sitt ställningstagande att

en självklar utgångspunkt när det gäller

förhållandet mellan småföretag och den offentliga

sektorn är att varken kommunal eller annan

offentlig näringsverksamhet får slå ut jobb eller

hindra tillväxtförutsättningarna i privata företag.

Utskottet påpekade att detta också är regeringens

inställning. Samtidigt ville utskottet betona att

förhållandena i olika kommuner och landsting kan

variera påtagligt. Utskottet framhöll vidare bl.a.

att i regeringens handlingsplan för att förenkla och

förbättra villkoren för främst små företag ingår en

särskild punkt om klarare spelregler mellan kommuner

och småföretag samt att Näringsdepartementet

påbörjat ett arbete med att - i diskussion med

Kommunförbundet och Landstingsförbundet - utforma en

långsiktig konkurrenspolicy.

Sammantaget ansåg näringsutskottet att regeringens

arbete på området styrs av en vilja att uppnå och

upprätthålla konkurrensneutralitet mellan offentlig

och privat verksamhet.

Ledamöterna från Moderata samlingspartiet,

Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet

liberalerna reserverade sig i denna del. De ansåg

bl.a. att regeringen intar en avvaktande hållning

och att konkreta åtgärder lyser med sin frånvaro.

Principer för kommersiell provnings- och

certifieringsverksamhet hos myndigheter

Med ackreditering avses enligt lagen (1992:1119) om

teknisk kontroll att ett organ är kompetent att

utföra den verksamhet som ackrediteringen avser.

Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll

(SWEDAC) skall enligt den nämnda lagen bl.a. handha

viss ackreditering och utöva tillsyn över viss

verksamhet enligt lagen. De organ som utses till det

skall anmälas till EU för uppgifter i samband med

bedömning av överensstämmelse enligt bestämmelser

som gäller inom EES-området.

En arbetsgrupp inom dåvarande Närings- och

handelsdepartementet har, som berörs i motion

1998/99:N326, i promemorian Ds 1997:17 lämnat

förslag till principer för under vilka former och

förutsättningar en myndighet med föreskrifts- eller

tillsynsansvar även skall kunna bedriva kommersiell

verksamhet i konkurrens med andra som ett anmält

eller ackrediterat provnings- eller

certifieringsorgan. Enligt förslaget måste särskilda

skäl finnas för en myndighet att bedriva provnings-

eller certifieringsverksamhet, eftersom det inte

primärt är en statlig uppgift att tillhandahålla

provnings- och certifieringsresurser. Skälen skall

fortlöpande omprövas av myndigheten själv och berört

departement med särskilt beaktande av följande.

· Grundläggande krav är att verksamheten inte skall

påverka föreskrivande, kontrollerande eller annan

central myndighetsverksamhet på ett negativt

sätt.

·

· En noggrann åtskillnad måste göras mellan

myndighetens olika roller. En analys måste göras

av potentiella intressekonflikter. En särskild

granskning måste göras av myndigheter med

marknadskontrolluppgifter. Regeringen bör avgöra

ansökan av en myndighet att bli anmält organ för

direktiv enligt den nya metoden.

·

· Konkurrensaspekterna måste belysas noggrant och

snedvridningseffekter undvikas. Marknaden skall

inte påverkas på ett negativt sätt.

·

· Kommersiell verksamhet bör normalt drivas i

aktiebolagsform, även om det vid ringa omfattning

kan vara motiverat att bedriva verksamheten i

myndighetsform på uppdragsbasis. Möjligheten till

bolagisering bör då hållas aktuell. I

normalfallet bör privatisering ske, men

verksamheten kan kvarstå i statlig ägo om väl

fungerande konkurrens saknas eller annat skäl

finns mot privatisering.

·

Arbetsgruppen föreslog för genomförandet av

principerna smärre tillägg till lagen och

förordningen (1993:1065) om teknisk kontroll.

Tillägg med förslagens inriktning har därefter

gjorts i den nämnda förordningen genom SFS 1997:711.

Enligt den nuvarande lydelsen av 5 § förordningen

skall således, om en statlig myndighet begär att få

bli EU-anmält organ för en uppgift, för vilken även

andra organ än myndigheten får anmälas, ansökan

innheålla uppgift om

1. vilka särskilda skäl som föreligger för att

bedriva verksamheten i myndighetsform,

2. hur myndigheten har beaktat och löst frågorna om

intressekonflikter och konkurrenssnedvridningar som

kan uppstå till följd av myndighetens övriga

verksamhet.

Statistiska uppgifter om kommunala företag

Enligt regeringens skrivelse 1998/99:97 Utvecklingen

inom den kommunala sektorn bedrivs ungefär en

fjärdedel av den totala kommunala verksamheten

uttryckt som andel av omsättningen i kommunala

företag. I landstingen är det endast en mindre del

som bedrivs i företagsform.

Enligt samma skrivelse fanns det 1 881 kommunala

majoritetsägda företag vid utgången av år 1997. Av

dessa var 1 576 rörelsedrivande. 1 471 av dem ägdes

av kommuner och 105 av landsting. Siffrorna är

baserade på Statistiska centralbyråns statistik, i

vilken enbart majoritetsägda företag ingår.

Antalet kommunala företag var under 1970- och 1980-

talen relativt konstant. Därefter ökade antalet

företag till en hittills högsta nivå 1992, då det

fanns 1 641 majoritetsägda kommunala företag.

Antalet har därefter minskat något.

Den dominerande associationsformen bland de

kommunala företagen är aktiebolag. År 1997 drevs 87

% av de kommunala företagen i aktiebolagsform. Den

näst vanligaste formen är stiftelse som utgör ca 9 %

av det totala antalet kommunala företag.

De kommunala företagen bedriver verksamhet främst

inom olika tekniska områden såsom el-, värme- och

vattenförsörjning samt fastighets- och

uthyrningsverksamhet. Av det totala antalet

rörelsedrivande företag är 329 kommunala

bostadsföretag.

Utskottets tidigare bedömning av frågor om kommunal

näringsverksamhet

När bestämmelserna om kommunala företag fick sin

utformning vid kommunallagsrevisionen 1991 uttalade

utskottet (bet. 1990/91:KU38 s. 44) att utskottet

inte fann skäl till införande av regler som allmänt

förbjuder eller begränsar kommunala hel- eller

delägda företag. Utskottet ville dock understryka

att det rådde en bred enighet om att den kommunala

verksamheten i största möjliga utsträckning borde

ske i nämndform.

I utskottets betänkande 1997/98:KU13 återgavs

bedömningen att uttalandet närmast får ses som en

rikspolitisk rekommendation till kommuner och

landsting att iaktta återhållsamhet med

företagsbildningar. Själva lagen ger inte

nämndformen uttryckligt företräde, och utrymmet för

att bilda företag kunde därför anses ganska stort.

Utskottet behandlade kommunala kompetensfrågor

senast våren 1998 i betänkande 1997/98:KU13.

Utskottet behandlade där först motioner som avsåg

kommunal näringsverksamhet och som gällde översyn av

kommunallagens bestämmelser om kommunal

näringsverksamhet. Kraven i motionerna sträckte sig

från en precisering eller ett förtydligande av

kommunallagens regler om näringsverksamhet till ett

fullständigt förbud för kommunerna att bedriva

näringsverksamhet.

Utskottet hänvisade därvid till bedömningar som

gjorts vid behandlingen av frågan våren 1997 (bet.

1996/97:KU12). Utskottet konstaterade i det

sammanhanget sammanfattningsvis att kommunallagens

regler om den kommunala kompetensen beträffande

näringsverksamhet framstod som tillräckliga. Några

ytterligare preciseringar av dessa regler såg

utskottet inget behov av. Frågan om en kommun eller

ett landsting överskred sin kompetens på det

aktuella området borde enligt utskottets mening

avgöras av förvaltningsdomstolarna på grundval av de

regler och den praxis som fanns på området.

Utskottet fann våren 1998 ingen anledning att ändra

på dessa ståndpunkter. Någon översyn av

kommunallagens regler om näringsverksamhet behövdes

enligt utskottets mening inte. De föreliggande

motionerna avstyrktes. - Företrädarna för Moderata

samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna och

Miljöpartiet reserverade sig i denna del.

Utskottet behandlade därefter motioner som avsåg

kommunala företag och som gällde en översyn av

kommunallagens regler om sådana företag. Översynen

skulle avse bl.a. reglerna om insyn i kommunala

företag samt regler i syfte att dels hindra

uppkomsten av nya bolag, dels främja avvecklingen av

befintliga bolag.

Utskottet hänvisade även i denna del till sitt

betänkande våren 1997. Där konstaterade utskottet

att det från formell synpunkt i allmänhet står

kommuner och landsting fritt att välja om en

verksamhet skall bedrivas i förvaltningsform eller i

bolagsform. Utskottet erinrade vidare om att

utskottet vid olika tillfällen hade uttalat sig om

lämpligheten att bedriva verksamheten i viss form.

Därvid hade utskottet uttalat dels att det inte

fanns skäl till att det införs regler som förbjuder

eller begränsar kommunala företag, dels att den

kommunala verksamheten borde bedrivas i nämndform i

största möjliga utsträckning, dock att det också

kunde finnas skäl som talar för bolagsformen.

Utskottet hade också uttalat att verksamhetens

speciella förutsättningar och den samlade kommunala

nyttan borde vara utgångspunkter för organisatoriska

överväganden.

Utskottet konstaterade också att antalet kommunala

företag, där en kommun eller ett landsting är

majoritetsägare, under senare år varit i stort sett

oförändrat. Utskottet pekade på att de kommunala

företagen främst bedrev teknisk verksamhet såsom el-

och fjärrvärmeförsörjning samt fastighetsförvaltning

m.m., verksamheter som räknas som sedvanlig kommunal

affärsverksamhet.

Utskottet fann även våren 1998 sammanfattningsvis

att det inte fanns skäl att föreslå sådana ändringar

i kommunallagen om inskränkningar i rätten att bilda

bolag respektive främjande av en avveckling av

kommunala bolag som hade begärts. Utskottet såg inte

heller något behov av en översyn av reglerna för

koncernbildningar eller insynsmöjligheter i

kommunala företag. De föreliggande motionerna i

dessa frågor avstyrktes. - Företrädarna för Moderata

samlingspartiet och Folkpartiet liberalerna

reserverade sig för en översyn syftande till att

hindra uppkomsten av nya bolag och främja

avvecklingen av befintliga bolag.

Även motionsyrkanden om en restriktiv syn på

näringsverksamhet som bedrivs i bolagsform och om en

uppföljning av kommunala bolag avseende

konkurrensförhållanden och insynsmöjligheter

avstyrktes.

Utskottet behandlade därefter motioner om

laglighetsprövning och sanktionssystem. I motionerna

begärdes förslag till ändring av möjligheterna till

laglighetsprövning av kommunal verksamhet som

bedrivs i företagsform och införande av ett

straffrättsligt sanktionssystem för de fall där

kommuner inte rättar ett upphävt beslut som fattats

inom ett kommunalt bolag.

Utskottet hänvisade även i denna del till sitt

betänkande om kommunala kompetensfrågor våren 1997.

Utskottet hade framhållit att bedömningen av

huruvida en verksamhet i ett kommunalt företag

ligger inom ramen för den kommunala kompetensen

primärt är en uppgift för styrelsen samt att

härutöver sker en politisk prövning av ägaren,

kommunen eller landstinget, som genom de av

fullmäktige valda ombuden vid bolagsstämma kan ge

styrelsen direktiv om att t.ex. ändra inriktningen

av verksamheten, om den inte uppfyller vissa

formella krav.

Utskottet hade vidare anfört att den beskrivna

ordningen i de allra flesta fall fungerade på ett

tillfredsställande sätt, en ordning som stämde helt

överens med bolagsformens principer vad gäller

styrning av verksamheten och ansvarsfördelningen. En

möjlighet till laglighetsprövning ansågs strida mot

de nyss nämnda grundläggande villkoren för en

verksamhet som bedrivs i bolagsform.

Med hänsyn till vad utskottet anfört om

domstolsprövning av kommunala bolagsbeslut hade

utskottet inte heller funnit skäl att ta upp en

sakdiskussion om ett införande av ett

sanktionssystem ägnat att motverka

kompetensöverskridanden inom kommunala företag eller

införande av ett sanktionssystem för de fall en

kommun inte rättar ett upphävt beslut.

Utskottet fann våren 1998 inget skäl att ändra sin

uppfattning i de aktuella frågorna utan avstyrkte de

föreliggande motionerna.

Utskottet fann, liksom våren 1997, inte heller

något skäl att ta upp en sakdiskussion om ett

införande av ett sanktionssystem för de fall en

kommun inte rättar ett upphävt beslut.

Företrädarna för Moderata samlingspartiet

reserverade sig i fråga om laglighetsprövning och

sanktionssystem.

Frågan om kommunal uppdragsverksamhet behandlades av

riksdagen senast i det nämnda betänkandet om

kommunala kompetensfrågor våren 1997. Med anledning

av motioner ansåg riksdagen i likhet med

konstitutionsutskottet att regeringen snarast borde

lägga fram förslag för riksdagen av innebörden att

försöksverksamheten inom kollektivtrafikområdet

vidgades till att även omfatta annan kommunal

verksamhet. Riksdagens tillkännagivande ledde till

att den tidigare nämnda utredningen om vidgad

försöksverksamhet med kommunal uppdragsverksamhet

tillsattes. - Företrädarna för Moderata

samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna och

Miljöpartiet hade i utskottet reserverat sig mot

utskottets yttrande och hemställan i denna del.

Utskottets bedömning

Liksom vid behandlingen av frågor om kommunal

näringsverksamhet under våren 1998 sträcker sig

yrkandena i motionerna över en vid skala av

önskemål.

Utskottet behandlar först frågor om omfattningen av

kommunal affärsverksamhet och om formen för kommunal

verksamhet.

Utskottet har vid tidigare behandling av dessa

frågor som framgår ovan uttalat dels att det inte

finns skäl till att införa regler som förbjuder

eller begränsar kommunala företag, dels att den

kommunala verksamheten bör bedrivas i nämndform i

största möjliga utsträckning, dock att det också kan

finnas skäl som talar för bolagsformen. Utskottet

har också uttalat att verksamhetens speciella

förutsättningar och den samlade kommunala nyttan bör

vara utgångspunkten för organisatoriska

överväganden. Utskottet har vidare inte funnit skäl

att föreslå ändringar i kommunallagen om

inskränkningar i rätten att bilda bolag eller om

avveckling av kommunala bolag. Utskottet har inte

sett behov av några ytterligare preciseringar av

kommunallagens regler om den kommunala kompetensen

beträffande kommunal näringsverksamhet.

Utskottet finner inte skäl att nu frångå tidigare

ställningstaganden i dessa frågor. Motionerna

1998/99:Sk310 yrkande 9 (m) i denna del,

1998/99:K223 (m), 1998/99:Fi613 yrkande 3 (m),

1998/99:N330 yrkande 2 (kd) i denna del,

1998/99:K350 yrkandena 1-3 (kd), 1998/99:K328

yrkande 5 (fp) och 1998/99:K301 (m, kd, c, fp)

avstyrks.

Utskottet anser inte heller att det finns anledning

att nu ta upp frågan om utökning av den kommunala

affärsverksamheten. Som framgår ovan har regeringen

beslutat tillkalla en särskild utredare för att göra

en uppföljning och utvärdering av lagen om

försöksverksamhet med rätt för kommunala aktiebolag

att bedriva uppdragsverksamhet inom viss trafik

enligt yrkestrafiklagen. Utskottet avstyrker med

detta motion 1998/99:K348 yrkandena 1 och 2 (s).

Frågor om laglighetsprövning av kommunal

näringsverksamhet tas upp i flera motioner.

Utskottet har som framgår ovan tidigare uttalat att

bedömningen av huruvida en verksamhet i ett

kommunalt företag ligger inom ramen för den

kommunala kompetensen primärt är en uppgift för

styrelsen samt att härutöver en politisk prövning

sker av ägaren, kommunen eller landstinget, som

genom de av fullmäktige valda ombuden vid

bolagsstämma kan ge styrelsen direktiv om att t.ex.

ändra inriktningen av verksamheten, om den inte

uppfyller vissa formella krav. Utskottet har anfört

att den beskrivna ordningen i de allra flesta fall

fungerar på ett tillfredsställande sätt, en ordning

som stämmer helt överens med bolagsformens principer

vad gäller styrning av verksamheten och

ansvarsfördelningen. En möjlighet till

laglighetsprövning ansågs strida mot de nyss nämnda

grundläggande villkoren för en verksamhet som

bedrivs i bolagsform.

Utskottet finner inte heller nu skäl att ändra

uppfattning i de angivna frågorna. Utskottet

avstyrker därmed motionerna 1998/99:Sk310 yrkande 9

(m) i denna del, 1998/99:K222 yrkande 1 (m),

1998/99:Fi613 yrkande 6 (m) i denna del,

1998/99:K302 (m), 1998/99:N330 yrkande 3 (kd) i

denna del och 1998/99:N326 yrkande 19 (m, kd).

Det anförda har enligt utskottets mening giltighet

också för frågan om domstolsprövning av kommunalt

stöd, som tas upp i motionerna 1998/99:N330 yrkande

3 (kd) i denna del och 1998/99:N326 yrkande 32 (m,

kd). Motionerna avstyrks även i denna del.

I fråga om ett sanktionssystem anser utskottet,

liksom vid tidigare behandling av denna fråga, med

hänsyn till vad utskottet anfört i frågan om

laglighetsprövning inte att det finns skäl att ta

upp en sakdiskussion om stt sådant system.

Motionerna 1998/99:K222 yrkande 2 (m) och

1998/99:Fi613 yrkande 6 (m) i denna del avstyrks.

Den kommunala verksamhetens förhållande till

upphandlings- och konkurrenslagstiftningen tas upp i

en motion. Utskottet vill i denna del hänvisa till

riksdagens ovan redovisade ställningstagande med

anledning av liknande motioner (se bet.

1998/99:FiU17, rskr. 1998/99:156). Resultatet av den

pågående och den begärda utredningen om vissa frågor

angående offentlig upphandling bör enligt utskottets

mening avvaktas. Konkurrensfrågor belyses vidare

inom verksamheten för Rådet för konkurrens på lika

villkor mellan offentlig och privat sektor.

Utskottet avstyrker motion 1998/99:Sk310 yrkande 9

(m) även i denna del.

I två motioner efterlyses ett särskilt råd med

företrädare för stat och näringsliv för behandling

av vissa konkurrensfrågor.

Utskottet vill i detta avseende hänvisa till Rådet

för konkurrens på lika villkor mellan offentlig och

privat sektor, som är sammansatt av representanter

för offentlig och privat verksamhet.

Rådets uppgift är som framgår ovan att söka

undanröja konkurrenskonflikter. Med utgångspunkt i

de erfarenheter rådet får av förhållandena på

marknaden skall rådet skaffa sig en samlad bild om

vad som kan vara osund konkurrens och med detta som

underlag bl.a. söka nå en samsyn för framtiden om

hur de långsiktiga spelreglerna på området bäst

formuleras.

Utskottet anser att erfarenheterna av det nämnda

rådets verksamhet bör avvaktas. Motionerna

1998/99:N330 yrkande 2 (kd) i denna del och

1998/99:N326 yrkande 30 (m, kd) i denna del

avstyrks.

I motion 1998/99:N326 yrkande 30 (m, kd) tas också

upp vissa frågor om offentliga organs

tillsynsverksamhet. Utskottet vill i denna del

hänvisa till de ovan redovisade ändringarna i

förordningen om teknisk kontroll. Motionsyrkandet

avstyrks även i nu kvarstående delar.

Utredningsuppdraget om vidgad försöksverksamhet med

kommunal uppdragsverksamhet begärs återkallat i

motion 1998/99:K355 yrkande 2 (fp). Den med motionen

avsedda utredningen har som framgår ovan numera

avslutat sitt arbete. Motionen avstyrks.

Den kommunala ekonomin och det kommunala

självstyret

Motionerna

I motion 1998/99:K235 av Per-Richard Molén (m)

begärs ett tillkännagivande om behovet av att utreda

frågan om tvångsförvaltning av ekonomiskt vanskötta

kommuner och landsting. Motionären anser att den

kommunala beskattningsrätten inte kan tillåtas skyla

över kommunalpolitiska missgrepp som drabbar den

enskilde kommuninvånaren. Frågan om den kommunala

självstyrelsen och eventuellt behov av

tvångsförvaltning bör enligt motionären klarläggas

grundlagsmässigt.

I motion 1998/99:K325 av Lars Wegendal (s) begärs

ett tillkännagivande om det kommunala självstyret.

Motionären hänvisar till den överenskommelse om

riktlinjer för den kommunala ekonomin under åren

1998 och 1999 som träffats mellan regeringen och de

politiska företrädarna för Svenska Kommunförbundet

och Landstingsförbundet och till att denna typ av

överenskommelser begränsar den enskilda kommunens

rätt att själv bestämma över vissa av sina intäkter.

Motionären anser att regeringen bör få i uppdrag att

utreda om och i så fall på vilket sätt

överenskommelsen har påverkat uppfattningen om det

kommunala självstyret.

Bakgrund

Bestämmelser om kommunalt självstyrelse

1 kap. regeringsformen innehåller bestämmelser om

statsskickets grunder. Enligt 1 kap. 1 §

förverkligas den svenska folkstyrelsen genom ett

representativt och parlamentariskt statsskick och

genom kommunal självstyrelse.

Kommuner och landsting har som ett led i den

kommunala självstyrelsen en egen beskattningsrätt.

Regler om detta finns i 1 kap. 7 § regeringsformen,

där det sägs att kommunerna, dvs. kommuner och

landsting, får ta ut skatt för skötseln av sina

uppgifter. I 2 kap. 5 § kommunallagen erinras om

denna bestämmelse och andra bestämmelser om rätten

att meddela föreskrifter.

Bestämmelsen i regeringsformen innebär att

kommunerna och landstingen får besluta om storleken

av den kommunala utdebiteringen för sina medlemmar.

I övrigt är det riksdagen som reglerar

skattebestämmelsernas innehåll.

Utredningsbetänkanden

Regeringen anmälde i kompletteringspropositionen

1995 (prop. 1994/95:150) sin avsikt att bl.a. lägga

fram förslag till lagstiftning för att hantera

situationen när en kommun eller ett landsting inte

kan fullgöra sina betalningsförpliktelser. I ett

yttrande (1994/95:KU6y) till finansutskottet pekade

konstitutionsutskottet på att frågan om utgiftstak

för kommunerna och frågan om statlig förvaltning av

kommun i betalningssvårigheter måste ses från den

utgångspunkten att kommunerna enligt regeringsformen

är tillförsäkrade en självstyrelse. Utskottet

förutsatte därför att grundlagsenligheten av de

aviserade förslagen skulle komma att utredas

ordentligt innan förslagen lades fram.

Finansutskottet ansåg (bet. 1994/95:FiU19) i likhet

med regeringen att frågan om en lagreglering av hur

man från statlig sida kan hantera situationer när en

kommun eller ett landsting inte kan fullgöra sina

betalningsförpliktelser borde prövas. Utskottet

utgick från att de synpunkter som

konstitutionsutskottet anlagt på grundlagsfrågan

övervägdes av regeringen i samband med

utredningsarbetet.

I ett betänkande (SOU 1996:12) Kommuner och

landsting med betalningssvårigheter, som avlämnats

av Utredningen om kommuner och landsting i

betalningssvårigheter föreslogs bl.a. en lag om

statligt stöd till kommuner och landsting med

betalningssvårigheter. Huvudregeln skulle vara att

stödet skulle lämnas efter ansökan av kommunen och

att de administrativa åtgärder i kommunen som kan

behövas skulle vidtas på frivillig väg. Om

förhållandena var sådana att statligt ingripande

behövdes för att sanera en kommuns ekonomi fastän

kommunen underlät att medverka eller avbröt sin

medverkan skulle regeringen kunna besluta om

tvångsförvaltning under viss tid. Eftersom

tvångsförvaltning inte är förenlig med

regeringsformens föreskrift om att beslutanderätten

i kommunerna utövas av valda församlingar, lade

utredningen också fram ett förslag till ändring i

regeringsformen som medgav undantag i

tvångsförvaltningsfallet.

Synpunkter på förslaget avgavs av Kommittén om den

kommunala självstyrelsens grundlagsskydd. I

betänkandet (SOU 1996:129) Den kommunala

självstyrelsen och grundlagen återgav kommittén sitt

remissvar över förslaget.

Kommittén tillstyrkte i princip införandet av en

lag som, grundad på frivillighet från kommunernas

sida, reglerar situationer av det aktuella slaget

men avstyrkte utredningens förslag om s.k.

tvångsförvaltning.

I frågan om tvångsförvaltning framhöll kommittén

följande (bet. s. 241).

I 1 kap. regeringsformen - som handlar om

statsskickets grunder - slås fast att den svenska

folkstyrelsen förverkligas bl.a. genom kommunal

självstyrelse samt att beslutanderätten i kommunerna

utövas av valda församlingar. Det värde som

regeringsformen därigenom tillmäter den kommunala

självstyrelsen är mycket högt. Därav bör också följa

att ingrepp i självstyrelsen i princip endast får

ske om det finns mycket goda skäl för det.

Att frånta en kommun beslutanderätten är detsamma

som att - om än under en begränsad tid - frånta

kommunen rätten till självstyrelse. Detta faktum

ökar naturligtvis ytterligare kraven på de skäl som

måste finnas för att tvångsförvaltning skall kunna

anses vara acceptabelt.

Förslaget om tvångsförvaltning handlar ytterst om

betydelsen av såväl den kommunala självstyrelsen som

medborgarnas berättigade intresse av att kommunerna

sköter sin ekonomi och därmed sina åligganden

gentemot medborgarna. Det är emellertid inte

sannolikt att eventuella bestämmelser om

tvångsförvaltning någonsin skulle komma att

tillämpas. Vid en samlad bedömning finner kommittén

att värnandet om den kommunala självstyrelsen, såsom

varande en av grundvalarna för det demokratiska

styrelseskicket i Sverige, väger tungt. Kommitténs

ståndpunkt är därför att de skäl som finns för

tvångsförvaltning inte uppväger det intrång i den

kommunala självstyrelsen som en sådan lagstiftning

skulle innebära.

Kommittén föreslog själv bl.a. följande.

För att säkerställa att konsekvenserna för den

kommunala självstyrelsen av olika typer av åtgärder

skall bli föremål för så noggranna överväganden som

är önskvärt kompletteras regeringsformen med en

föreskrift om att principen om kommunal

självstyrelse skall tillmätas särskild betydelse vid

all normgivning som rör kommunerna och landstingen.

Regeringsformen kompletteras med en bestämmelse om

att kommuner och landsting i lag får åläggas att

bidra till kostnaden för andra kommuners respektive

landstings uppgifter om det görs för att uppnå en

jämlik fördelning av resurser mellan kommuner och

mellan landsting.

Riksdagen ges möjlighet att delegera

normgivningskompetens inte bara till regeringen utan

även direkt till kommuner och landsting.

Förhållanden som rör kommunerna och landstingen och

som kan anses specifika för den kommunala sektorn

skall regleras i ett särskilt kapitel i

regeringsformen. Förutom sådant som redan är föremål

för reglering i författningen - såsom den kommunala

självstyrelsen och beskattningsrätten,

beslutanderätten i kommunerna och landstingen samt

den kommunala indelningen - avses vissa

grundläggande bestämmelser om valsystemet och den

kommunala rösträtten.

Regeringen har ännu inte tagit ställning till

kommitténs förslag.

Härutöver kan nämnas betänkandet (SOU 1998:151)

Kostnadsutjämning för kommuner och landsting, som

har lämnats av Kommunala utjämningsutredningen.

Utredningen har haft till uppgift att följa upp och

utvärdera samt lämna förslag i syfte att utveckla

det gällande systemet för statsbidrag och utjämning

för kommuner och landsting. I betänkandet föreslås

vissa ändringar i bidragssystemet. Regeringen har

också nyligen lagt fram förslag till förändringar i

utjämningssystemet för kommuner och landsting (prop.

1998/99:89).

Europakonventionen om kommunal självstyrelse

Kommittén om den kommunala självstyrelsens

grundlagsskydd redogör i sitt betänkande även för

Europeiska konventionen om kommunal självstyrelse.

Principen om kommunal självstyrelse bör vara

inskriven i lag och helst i grundlag. Kommunerna

skall ha rätt att inom lagens gränser självständigt

reglera och sköta en väsentlig del av de offentliga

angelägenheterna på eget ansvar och i den lokala

befolkningens intresse. Beslutanderätten i

kommunerna skall utövas av demokratiskt valda organ.

De befogenheter som ges kommunerna skall normalt

vara fullständiga och oinskränkta. Om andra

myndigheter skall kunna gripa in i den kommunala

verksamheten måste det finnas ett klart

författningsmässigt stöd för det.

I frågan om kommunernas ekonomiska resurser slås

fast att kommunerna inom ramen för den nationella

ekonomiska politiken skall ha rätt till egna

tillräckliga ekonomiska resurser, som de fritt får

disponera över inom gränserna för sina befogenheter.

Kommunernas ekonomiska resurser skall motsvara de

uppgifter som tilldelats dem i grundlag och i annan

lag. Åtminstone en del av kommunernas resurser skall

komma från lokala skatter och avgifter som

kommunerna inom lagens gränser kan bestämma nivån

på. Enligt den förklarande texten i denna del

godkänns att centrala lagar kan sätta generella

gränser för kommunernas beskattningsrätt; dessa får

emellertid inte hindra att den kommunala

ansvarsprocessen fungerar effektivt.

Överenskommelse mellan regeringen och Svenska

Kommunförbundet och Landstingsförbundet

Den överenskommelse om ömsesidiga åtaganden mellan

regeringen och kommun- och landstingsförbunden, som

avses i motion 1998/99:K325 innehåller utfästelser

från förbunden att bl.a.

verka för att kommunalskatterna inte höjs i

kommuner och landsting under år 1999,

aktivt verka för att kommuner och landsting i

vissa avseenden utvecklar verksamheten inom

äldreomsorgen, hälso- och sjukvården samt skolan,

verka för att kommuner och landsting så långt

möjligt undviker att säga upp personal.

Överenskommelsen innehåller för regeringens del

utfästelser om statsbidragen.

Tidigare bedömning av närliggande frågor

Utskottet har under 1990-talet vid flera tillfällen

gjort principiella uttalanden i frågor om den

kommunala självstyrelsen och beskattningsrätten m.m.

En redogörelse för dessa uttalanden finns i

utskottets nyligen lämnade betänkande 1998/99:KU21.

Utskottet behandlade i det nämnda betänkandet en

motion om sådana ändringar i kommunallagen som är

ägnade att stärka den kommunala självstyrelsen

beträffande rätten för kommunerna att bestämma

vilken skatt som skall tas ut av kommuninvånarna.

Utskottet fann därvid att frågan om den kommunala

självstyrelsen och beskattningsrätten är mycket väl

utredd och bedömd med anledning av de restriktioner

på den kommunala ekonomins område som riksdagen

beslutat om under loppet av 1990-talet samt att

utskottet därvid bidragit med ett antal tolkningar

och uttalanden som tillsammans med Lagrådets

bedömningar varit vägledande för riksdagens beslut i

dessa frågor.

Utskottet hänvisade vidare till att det är

regeringsformens principstadganden som är

bestämmande för innebörden av den kommunala

självstyrelsen med avseende på beskattningsrätten

samt till att förslag till ändringar i

regeringsformen som syftade till en precisering av

kommunernas självbestämmande på det ekonomiska

området lagts fram för regeringen av Kommittén om

den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd.

Regeringen hade ännu inte tagit ställning till detta

förslag.

Utskottets bedömning

Som framgår ovan har en utredning i frågan om

tvångsförvaltning av kommuner gjorts så sent som

1996. Utredningen lämnade förslag dels till åtgärder

- statligt stöd - vid frivillig medverkan av en

kommun, dels till lagstiftning som gav möjlighet

till tvångsförvaltning.

Utredningsförslaget avstyrktes av Kommittén om den

kommunala självstyrelsens grundlagsskydd såvitt

avsåg möjligheten till tvångsförvaltning. Förslaget

tillstyrktes såvitt avsåg åtgärderna vid frivillig

medverkan av kommunen.

Regeringen har ännu inte tagit slutlig ställning

till utredningsförslagen.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet inte

att det finns anledning att nu utreda frågan om

tvångsförvaltning av kommuner. Motion 1998/99:K235

(m) avstyrks.

Utskottet anser inte heller att det finns anledning

till en sådan utredning som begärs i motion

1998/99:K325 (s). Viss belysning av frågan hur

överenskommelsen om riktlinjer för den kommunala

ekonomin har påverkat uppfattningen om den kommunala

självstyrelsen kan dock antas komma till stånd under

den fortsatta beredningen av det betänkande som

lämnats av Kommittén om den kommunala

självstyrelsens grundlagsskydd, liksom av

betänkandet om kostnadsutjämning för kommuner och

landsting.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande begränsning av kommunal

affärsverksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K223, 1998/99:K301,

1998/99:K328 yrkande 5, 1998/99:K350 yrkandena

1-3, 1998/99:

Fi613 yrkande 3, 1998/99:Sk310 yrkande 9 i denna

del och 1998/99:

N330 yrkande 2 i denna del,

res. 1 (m, kd, fp)

2. beträffande utökning av kommunal

affärsverksamhet

att riksdagen avslår motion 1998/99:K348 yrkandena 1 och 2,

3. beträffande laglighetsprövning av

kommunal näringsverksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K222 yrkande 1,

1998/99:

K302, 1998/99:Fi613 yrkande 6 i denna del,

1998/99:Sk310 yrkande 9 i denna del,

1998/99:N326 yrkandena 19 och 32 och

1998/99:N330 yrkande 3,

res. 2 (m, kd)

4. beträffande sanktionssystem

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K222 yrkande 2 och

1998/99:Fi613 yrkande 6 i denna del,

res. 3 (m)

5. beträffande upphandlings- och

konkurrenslagstiftning

att riksdagen avslår motion 1998/99:Sk310 yrkande 9 i denna

del,

res. 4 (m, fp)

6. beträffande särskilt råd

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:N326 yrkande 30 i

denna del och 1998/99:N330 yrkande 2 i denna

del,

res. 5 (m, kd, fp)

7. beträffande kommunala tillsynsorgan

att riksdagen avslår motion 1998/99:N326 yrkande 30 i denna

del,

res. 6 (m, kd)

8. beträffande återkallande av

utredningsuppdrag

att riksdagen avslår motion 1998/99:K355 yrkande 2,

9. beträffande tvångsförvaltning av

kommuner

att riksdagen avslår motion 1998/99:K235,

10. beträffande viss överenskommelse

att riksdagen avslår motion 1998/99:K325.

Stockholm den 27 april 1999

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel

(m), Barbro Hietala Nordlund (s),

Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth

Kvist (v), Ingvar Svensson (kd),

Mats Berglind (s), Kerstin

Kristiansson (s), Tommy Waidelich

(s), Nils Fredrik Aurelius (m), Per

Lager (mp), Åsa Torstensson (c),

Helena Bargholtz (fp), Per-Samuel

Nisser (m), Britt-Marie Lindkvist

(s), Inger Strömbom (kd) och Carl-

Erik Skårman (m).

Reservationer

1. Begränsning av kommunal affärsverksamhet

(mom. 1)

Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Nils Fredrik

Aurelius (m), Helena Bargholtz (fp), Per-Samuel

Nisser (m), Inger Strömbom (kd) och Carl-Erik

Skårman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Utskottet har vid" och på s. 24 slutar

med "1998/99:K301 (m, kd, c, fp) avstyrks." bort ha

följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening högst

otillfredsställande att kommuner och landsting under

senare år utökat sin näringsverksamhet till områden

som inte kan anses ligga inom deras formella

kompetens och naturliga verksamhetsområden. En

konsekvens av denna utveckling är att konkurrensen

mellan privata företag och kommunala företag som

uppträder på samma marknad snedvrids till de privata

företagens nackdel. En grund för denna snedvridning

är att kommunernas och landstingens risktagande är

lågt eller obefintligt till följd av möjligheten att

balansera eventuella underskott i verksamheten med

skattemedel. En verksamhet som i många fall erhåller

kapitaltillskott från ägaren och garanteras täckning

av förluster med kommunala medel kan enligt

utskottets mening inte förväntas vara effektiv. Det

medför att kommunala medel riskerar att användas på

ett för skattebetalarna otillfredsställande sätt.

Lagregleringen av den kommunala kompetensen kan,

som framgår av vad som redovisats i det föregående,

framstå som relativt klar och tydlig. Enligt

utskottets mening räcker regelverket dock inte till

för att hindra att kommuner och landsting ger sig in

på affärsmässig verksamhet, som inte ligger inom vad

som kan anses vara en naturlig kommunal uppgift.

Konsekvenserna av detta är starkt negativa såväl för

privata företag, som konkurrerar med kommunala

företag, som för kommunmedlemmarna.

Kommunala bolag skapar problem beträffande

demokratin, ekonomin och konkurrensen gentemot

privata företag. Utskottet vill särskilt fästa

uppmärksamheten på att ett stort inslag av bolag i

den kommunala verksamheten gör det svårare för

kommunmedlemmarna att överblicka hela verksamheten,

vilket är en klar nackdel från demokrati- och

insynssynpunkt. Enligt utskottets mening är det

angeläget att göra en översyn av kommunallagen i

syfte att hindra tillkomsten av nya kommunala bolag

och främja avvecklingen av de befintliga bolagen.

Mot denna bakgrund bör riksdagen begära att

regeringen lägger fram förslag till sådana ändringar

i kommunallagen som syftar till att minska

omfattningen av näringsverksamheten i kommuner och

landsting. Detta bör riksdagen med anledning av

motionerna 1998/99:Sk310 yrkande 9 (m) i denna del,

1998/99:K223 (m), 1998/99:Fi613 yrkande 3 (m),

1998/99:N330 yrkande 2 (kd) i denna del,

1998/99:K350 yrkandena 1-3 (kd), 1998/99:K328

yrkande 5 (fp) och 1998/99:K301 (m, kd, c, fp) som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande begränsning av kommunal

affärsverksamhet

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:K223,

1998/99:

K301, 1998/99:K328 yrkande 5, 1998/99:K350

yrkandena 1-3, 1998/99:Fi613 yrkande 3,

1998/99:Sk310 yrkande 9 i denna del och

1998/99:N330 yrkande 2 i denna del som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. Laglighetsprövning av kommunal

näringsverksamhet (mom. 3)

Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Nils Fredrik

Aurelius (m), Per-Samuel Nisser (m), Inger Strömbom

(kd) och Carl-Erik Skårman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Utskottet har som" och slutar med "i

denna del." bort ha följande lydelse:

I motionerna framhålls att laglighetsprövning av en

kommunal verksamhets kompetensenlighet endast kan

ske i direkt anslutning till kommunens, t.ex.

fullmäktiges, beslut om att en verksamhet skall

bedrivas på visst sätt. En verksamhet kan inte

överklagas. Det innebär bl.a. att tiden för att

överklaga ett beslut om anslag kan hinna gå ut innan

den verksamhet utformas som anslaget avser.

Det är inte heller möjligt att få en

laglighetsprövning till stånd av beslut som fattas

av kommunala bolag. Än mindre kan verksamheten i

kommunala bolag laglighetsprövas.

Den angivna ordningen är enligt utskottets mening

inte tillfredsställande. Reglerna i kommunallagen

för laglighetsprövning bör därför ändras så att det

blir möjligt för förvaltningsdomstolarna att pröva

kompetensenligheten i verksamhet som kommunala

företag bedriver och lagligheten av beslut som

fattats av kommunala bolag. Regeringen bör låta se

över reglerna och återkomma till riksdagen med

förslag.

Det anförda bör riksdagen med anledning av

motionerna 1998/99:Sk310 yrkande 9 (m) i denna del,

1998/99:K222 yrkande 1 (m), 1998/99:Fi613 yrkande 6

(m) i denna del, 1998/99:K302 (m), 1998/99:N326

yrkandena 19 och 32 (m, kd) och 1998/99:N330 yrkande

3 (kd) som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande laglighetsprövning av kommunal

näringsverksamhet

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:K222 yrkande

1, 1998/99:K302, 1998/99:Fi613 yrkande 6 i denna

del, 1998/99:Sk310 yrkande 9 i denna del,

1998/99:N326 yrkandena 19 och 32 och

1998/99:N330 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Sanktionssystem (mom. 4)

Per Unckel (m), Nils Fredrik Aurelius (m), Per-

Samuel Nisser (m) och Carl-Erik Skårman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "I fråga om" och slutar med "del

avstyrks." bort ha följande lydelse:

Beträffande motion 1998/99:K222 yrkande 2 (m),

enligt vilken ett straffrättsligt sanktionssystem

bör införas för de fall en kommun inte rättar ett av

en förvaltningsdomstol upphävt beslut, anser

utskottet, som delar motionärernas uppfattning i

sak, att frågan om ett sanktionssystem med det

innehåll som beskrivits i motionerna hänger intimt

samman med den nyss behandlade frågan om möjligheten

att pröva om en verksamhet i ett kommunalt företag

är kompetensenlig. Förutsatt att en lagändring med

detta innehåll kommer till stånd, blir det logiskt

att också införa ett sanktionssystem av det slag som

motionärerna förespråkar.

Regeringen bör snarast lägga fram ett förslag till

sanktionssystem vid utebliven eller otillräcklig

rättelse då beslut inom kommunal verksamhet har

upphävts.

Det anförda bör med bifall till motionrena

1998/99:K222 yrkande 2 (m) och 1998/99:Fi613 yrkande

6 (m) i denna del ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande sanktionssystem

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:K222 yrkande

2 och 1998/99:Fi613 yrkande 6 i denna del som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Upphandlings- och konkurrenslagstiftning

(mom. 5)

Per Unckel (m), Nils Fredrik Aurelius (m), Helena

Bargholtz (fp), Per-Samuel Nisser (m) och Carl-Erik

Skårman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Den kommunala" ochpå s. 25 slutar med "i

denna del." bort ha följande lydelse:

Kommunerna bör enligt utskottets uppfattning ägna

sig åt kärnuppgifterna och undvika att ägna sig åt

affärsverksamhet. I princip all den verksamhet som

kommunerna sköter och som inte utgör

myndighetsutövning bör enligt utskottets mening

utsättas för konkurrens för att främja verksamhetens

effektivitet. Det gäller således även

förvaltningsuppgifter. Kommunerna bör därför

upphandla alla varor och tjänster som inte har

samband med myndighetsutövning. Det innebär att

lagen om offentlig upphandling bör skärpas så att

även upphandling av verksamhet i egen regi omfattas.

Lagen bör också kompletteras med en regel om att

upphandlingar inte får avbrytas utan affärsmässiga

skäl.

Även inom konkurrenslagstiftningen bör

möjligheterna förbättras att ingripa mot kommunal

verksamhet. Konkurrenslagen gäller endast företag.

En egenregienhets anbud kan anses likställt med

interna inköp, och eventuell underprissättning

faller därför utanför konkurrenslagen.

Konkurrenslagstiftningen bör ses över i syfte att

förbättra möjligheterna att ingripa mot

konkurrenssnedvridande kommunal verksamhet.

Det anförda bör med anledning av motion

1998/99:Sk310 yrkande 9 (m) i denna del ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande upphandlings- och

konkurrenslagstiftning

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Sk310 yrkande 9

i denna del som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. Särskilt råd (mom. 6)

Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Nils Fredrik

Aurelius (m), Helena Bargholtz (fp), Per-Samuel

Nisser (m), Inger Strömbom (kd) och Carl-Erik

Skårman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "del

avstyrks." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör Rådet för

konkurrens på lika villkor mellan offentlig och

privat sektor eller ett partssammansatt

prövningsorgan ges till uppgift att belysa frågan om

kommunernas affärsverksamhet och att skapa bättre

och tydligare gränser för offentlig verksamhet.

Det anförda bör riksdagen med anledning av

motionerna 1998/99:N330 yrkande 2 (kd) i denna del

och 1998/99:N326 yrkande 30 (m, kd) i denna del ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande särskilt råd

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:N326 yrkande

30 i denna del och 1998/99:N330 yrkande 2 i

denna del som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

6. Kommunala tillsynsorgan (mom. 7)

Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Nils Fredrik

Aurelius (m), Per-Samuel Nisser (m), Inger Strömbom

(kd) och Carl-Erik Skårman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25

börjar med "I motion" och slutar med "kvarstående

delar." bort ha följande lydelse:

Som anförs i ett antal motioner innebär kommunal

affärsverksamhet stor risk för snedvridning av

konkurrensförhållanden för privat verksamhet. De

förslag om principer för kommersiell provnings- och

certifieringsverksamhet som lagts fram av en

arbetsgrupp inom Regeringskansliet har som ovan

framgår i huvudsak genomförts. Ytterligare

förbättringar för att förhindra sammanblandning av

kommunal tillsyn och näringsverksamhet bör

emellertid övervägas.

Det anförda bör med anledning av motion

1998/99:N326 yrkande 30 (m, kd) i denna del ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande kommunala tillsynsorgan

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:N326 yrkande 30 i

denna del som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Nils Fredrik

Aurelius (m), Helena Bargholtz (fp), Per-Samuel

Nisser (m), Inger Strömbom (kd) och Carl-Erik

Skårman (m) anför:

I reservation 5 (mom. 6) diskuteras den roll som

Rådet för konkurrens på lika villkor mellan

offentlig och privat sektor bör spela. Vad som

framförs i reservationen skall ses tillsammans med

krav på en översyn av konkurrenslagstiftningen, krav

som behandlats i näringsutskottet. Det är

betydelsefullt att konkurrenslagstiftningen på ett

mer kraftfullt sätt än för närvarande kan förhindra

underprissättning och osund konkurrens från det

offentliga.