Bet. 1998/99:LU10

Lagutskottets betänkande

1998/99:LU10

Konsumentpolitiska frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

LU10

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet närmare fyrtio

motionsyrkanden från allmänna motionstiden år 1998

om olika konsumentpolitiska spörsmål.

Med anledning av en motion (fp) förordar utskottet

ett tillkännagivande som gäller användningen av

begrepp såsom legitimerad, auktoriserad och godkänd

i marknadsföring. Övriga motionsyrkanden avstyrks

med hänvisning till tidigare ställningstaganden samt

pågående berednings- och utredningsarbete.

I ärendet har en utfrågning ägt rum med företrädare

för Marknadsetiska Rådet (MER) och Näringslivets

Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam (ERK).

Vidare har skrivelser inkommit från

HögskoleMäklarFöreningen HMF.

Till betänkandet har fogats tre reservationer och

tre särskilda yttranden.

Motionerna

1998/99:L701 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot

tillverkare som underfyller förpackningar.

1998/99:L702 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av tydligare

lagstiftning när det gäller bruk av termer avsedda

att ange kompetensen hos yrkesutövare.

1998/99:L703 av Majléne Westerlund Panke (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om reglering av

användandet av e-postreklam i mening att minska dess

spridning och omfattning.

1998/99:L704 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att en översyn

bör göras så att marknadsföring som påverkar

folkhälsan negativt anses otillbörlig.

1998/99:L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av

att garantera konsumentens möjlighet att göra

medvetna val genom införande av fullständiga

innehållsdeklarationer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att myndigheter

måste få större möjligheter att med

substitutionsprincipen kunna tvinga bort miljödåliga

varor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av

att politiken sätter pris på miljöförstöring,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att regeringen

årligen redovisar till riksdagen hur miljömålet

utvecklas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en prioriterad

uppgift för Sverige måste vara att påverka EU så att

hänsyn till konsumenten och miljön sätts före

hänsyn till den inre marknaden,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU och

internationellt, i situationer där konsument-

intressen berörs, skickar personer som representerar

alla konsumentorganisationer som finns i Sverige,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en nyhetstidning om

konsumentpolitiken i EU och om svenska initiativ och

insatser,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att "Anslagstavlan"

utvecklas så att också information om miljö och

livsstil kan sändas,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att KRAV:s

information om ekologiska livsmedel bör bli

berättigad till statligt stöd,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att reformera

Nordens miljömärkning Svanen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om kriteriearbetet

kring miljömärkningen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige

måste verka i EU för att bevara den nationella

miljömärkningen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av att

stödja en process för en rättvis handel,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om förbud mot

könsdiskriminerande reklam,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att förbjuda

all reklam och smygreklam för tobaks- och

alkoholprodukter,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

konsumentforskning,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

produktsäkerhetslagen skall omfatta sådana

offentligt producerade tjänster som tillhandahålls

inom ramen för offentlig service och inte är en

direkt följd av myndighetsutövning,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ändring i 2 §

marknadsföringslagen så att lagen även blir

tillämplig på intresseorganisationer som marknadsför

produkter.

1998/99:L706 av Ragnwi Marcelind (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av ett

regelverk för nätverksförsäljning i Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om innehållet i ett

sådant regelverk.

1998/99:L707 av Helena Frisk och Inger Lundberg (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

översyn av konsumentskydd och uppgiftsskyldighet vid

tjänsteköp.

1998/99:L708 av Eva Johansson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till

2000-delegationen.

1998/99:L709 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring av produktsäkerhetslagen i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1998/99:L710 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

begränsningar av Konsumentverkets verksamhet i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

hur framväxten av frivilliga och oberoende

konsumentorganisationer kan stimuleras i enlighet

med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av

undervisning i konsumentfrågor.

1998/99:L711 av Tomas Eneroth m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett konsumentskydd

mot oönskad e-postreklam.

1998/99:L903 av Barbro Johansson (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en utredning om regler i

köplagen enligt intentionerna i motionen.

1998/99:K231 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari

yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av en

ny servicemyndighet till konsumenter av IT.

1998/99:So321 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att överväga

förbud mot reklam som direkt eller indirekt

uppmuntrar till hälsofarligt beteende.

1998/99:So371 av Gunnel Wallin och Viviann Gerdin

(c) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en Livsmedels-

Fass arbetas fram.

1998/99:N277 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om F2

Konsumentverket och hur konsumentvägledningen skall

utvecklas och stärkas.

1998/99:A291 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

könsdiskriminerande reklam.

Utskottet

Konsumentpolitikens mål och riktlinjer

Verksamhet med syfte att stödja konsumenter har en

lång tradition i Sverige. Till en början bedrevs

sådan verksamhet av olika konsumentorganisationer,

exempelvis Kooperativa kvinnogillesförbundet och

Husmodersföreningarnas Riksförbund, som bildades

redan i början av 1900-talet. Ett statligt

engagemang växte fram långt senare. Först under

1940-talet bildades halv- och helstatliga

institutioner med konsumentstödjande uppgifter. Fram

till slutet av 1950-talet var dessa konsumentorgans

verksamhet framför allt inriktad på att hjälpa

hushållen att utnyttja sina resurser så väl som

möjligt. Efter hand kom verksamheten att ägnas åt

provning och upplysning om varor.

Under 1960-talet vidgades ramen för det

konsumentpolitiska arbetet. Konsumentens roll som

marknadsaktör kom att ägnas ett allt större

intresse. Under senare delen av 1960-talet inleddes

försök med lokal konsumentverksamhet. Nya statliga

organ med konsumentpolitiska uppgifter bildades.

Allmänna reklamationsnämnden kom till år 1968.

Konsumentombudsmannen (KO) och Marknadsrådet,

nuvarande Marknadsdomstolen, inrättades år 1971 och

Konsumentverket året därpå. Lagstiftningsarbetet på

det konsumentpolitiska området inleddes i början av

1970-talet. Sedan dess har en mängd nya lagar

stiftats, både på civilrättens och marknadsrättens

område, i syfte att stärka konsumenternas rättsliga

ställning.

Konsumentpolitisk verksamhet bedrivs nu - förutom

av enskilda konsumenter - av staten, kommunerna,

frivilliga organisationer och näringslivet.

Verksamheten är bred och mångfasetterad och är

inriktad på såväl övergripande som individuella

frågor.

Den centrala förvaltningsmyndigheten för

konsumentfrågor är Konsumentverket. Övergripande mål

för verksamheten är att stödja hushållen i deras

strävan att effektivt utnyttja sina resurser, att

stärka konsumenternas ställning på marknaden, att

skydda konsumenternas hälsa och säkerhet samt att

medverka till att sådana konsumtions- och

produktionsmönster utvecklas som minskar

påfrestningarna på miljön och bidrar till en

långsiktigt hållbar utveckling. Konsumentverket har

även sedan den 1 juli 1998 ett s.k. sektorsansvar

för miljörelaterade konsumentfrågor. För budgetåret

1999 under utgiftsområde 24 Näringsliv har riksdagen

anvisat ett ramanslag till Konsumentverket om 76 802

000 kr (prop. 1998/99:1, utg. omr. 24, bet. NU1).

De frivilliga konsumentorganisationerna spelar en

viktig roll i arbetet med olika konsumentfrågor. En

grupp utgörs av fristående organisationer med

konsumentaktiviteter som huvudengagemang, t.ex.

Sveriges konsumentråd och Husmodersföreningen Hem

och Samhälle. En annan grupp består av

organisationer och folkrörelser med ett allmänt

samhällsintresse där ett konsumentpolitiskt

engagemang är en del av organisationens övergripande

mål, exempelvis fackliga organisationer och

Villaägarnas riksförbund.

Inom näringslivet har sedan många år utvecklats en

omfattande verksamhet med s.k. egenåtgärder, vilka

syftar till att lösa eller förebygga olika

konsumentproblem. Flertalet av dessa har en

inriktning på god sed i marknadsföringen och

förekommer i form av branschvisa eller

branschövergripande regler samt på undervisning och

information angående gällande regler. Många

branscher har fortlöpande utvecklat olika program

för intern reklambevakning, reklamationshantering,

tvistlösning och annan kundinriktad verksamhet.

Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av

riksdagen vid fyra tillfällen. De nuvarande

riktlinjerna, som fastställdes genom riksdagens

beslut i juni 1995, är avsedda att ange målen för

och inriktningen på den konsumentpolitik som behövs

för att möta de förändringar som sker och stärka

konsumenternas ställning. Vissa områden skall enligt

riktlinjerna vara prioriterade. Dit hör hushållens

baskonsumtion och stöd till konsumentgrupper som är

ekonomiskt eller socialt utsatta eller som av andra

skäl har behov av särskilt stöd. Det gäller också

åtgärder som främjar konsumentintressena i det

internationella samarbetet (prop. 1994/95:140, bet.

LU32).

De mål som har fastlagts för konsumentpolitiken är

sålunda att hushållen skall ha goda möjligheter att

utnyttja sina ekonomiska resurser effektivt, att

konsumenterna skall ha en starkt ställning på

marknaden, att konsumenternas hälsa och säkerhet

skyddas samt att sådana konsumtions- och

produktionsmönster utvecklas som minskar

påfrestningarna på miljön och bidrar till en

långsiktigt hållbar utveckling.

Den 7 januari 1999 beslutade regeringen att

tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att

lämna förslag beträffande utformningen av

konsumentpolitiken inför ett nytt sekel (dir.

1999:1).

Enligt direktiven skall kommittén identifiera

konsumentpolitikens långsiktiga innehåll och

prioriteringar. Utredningen skall genomföras i ett

tydligt EU-perspektiv, där det nordiska samarbetet

skall vara en viktig bas. Kommittén skall för detta

ändamål göra en utvärdering och en översyn av de

konsumentpolitiska målen. Vid behov skall kommittén

föreslå hur målen kan utvecklas och förbättras, mot

bakgrund av de nya förutsättningar som samhället

ger. Kommittén skall också avväga vilka medel i form

av lagstiftning och ekonomiska och andra resurser

som bör utnyttjas för att bäst nå dessa mål. Arbetet

skall redovisas senast den 15 mars 2000.

Stig Rindborg m.fl. (m) behandlar i motion L710

övergripande frågor rörande den framtida

konsumentpolitikens mål och inriktning. Motionärerna

menar att det främst är en fri marknadsekonomi som

ger konsumenterna makt och att ett allomfattande

statligt ansvarstagande leder till passivitet och

skapar en dyr och ofta otymplig byråkrati. Stora

delar av Konsumentverkets verksamhet skulle, enligt

motionärerna, kunna privatiseras. I motionen begärs

ett tillkännagivande om att regeringen skall

återkomma med förslag till begränsningar av verkets

verksamhet i enlighet med det anförda (yrkande 1).

Motionärerna anser vidare att dessa begränsningar av

verkets uppgifter skulle möjliggöra stöd till

frivilliga och verkligt oberoende

konsumentorganisationer som skulle kunna vara

pådrivande i angelägna konsumentfrågor. I motionen

begärs ett tillkännagivande om att riksdagen hos

regeringen skall begära förslag till hur framväxten

av sådana organisationer kan stimuleras (yrkande 2).

Riksdagen har vid flera tidigare tillfällen, bl.a.

våren 1997 och våren 1998, på utskottets hemställan

avslagit yrkanden som gått ut på begränsningar i den

statliga konsumentpolitiska verksamheten. Utskottet

har därvid framhållit att den svenska

konsumentpolitiken har en lång tradition, som vid en

internationell jämförelse måste anses ha varit

framgångsrik, och pekat på att flera olika statliga

organ har inrättats för att hjälpa hushållen att

utnyttja sina resurser effektivt och stärka

konsumenternas ställning på marknaden. Det utförda

arbetet har, enligt vad utskottet anfört, lett till

ett väl utvecklat stöd och skydd för konsumenterna.

Utskottet har därutöver konstaterat att den svenska

modellen för konsumentpolitiskt arbete bygger på ett

betydande offentligt engagemang och ett starkt

inflytande från konsumenterna och deras

organisationer (bet. 1996/97:LU13 och 1997/98:LU21).

Också motionsyrkanden med innebörden att ansvaret

på konsumentområdet i större utsträckning borde

överlåtas till icke statliga aktörer, såsom

frivilliga organisationer, har avstyrkts av

utskottet vid ett flertal tidigare tillfällen, bl.a.

våren 1995 i betänkande 1994/95:LU32 och våren 1998

i betänkande 1997/98:LU21. Utskottet har därvid

uttalat att det primära ansvaret på konsumentområdet

också fortsättningsvis bör ligga på staten, men

samtidigt understrukit att konsumentorganisationerna

är och kommer att vara ett alldeles utmärkt

komplement till den statliga och kommunala

konsumentverksamheten.

Enligt utskottets mening bör riksdagen för

närvarande inte göra några uttalanden beträffande de

principiella spörsmål som tas upp i den nu aktuella

motionen. Frågeställningarna ryms nämligen inom det

uppdrag regeringen den 7 januari 1999 gett till

utredningen om konsumentpolitiken inför ett nytt

sekel. Av direktiven framgår att utredningen skall

identifiera vilka områden som långsiktigt bör

prioriteras inom konsumentpolitiken och vilken

ambitionsnivå som bör gälla på de olika områdena. I

detta ingår att värdera vad som skall vara

konsumentpolitikens huvudinriktning, och en modell

skall föreslås för det offentliga åtagandet på

konsumentområdet. Kommittén skall för detta ändamål

göra en utvärdering och en översyn av de

konsumentpolitiska målen och arbetet. Vid behov

skall kommittén föreslå hur målen kan utvecklas och

fungera bättre mot bakgrund av de nya

förutsättningarna i samhället.

Utskottet anser att resultatet av det nu inledda

utredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker därför

bifall till motion L710 yrkandena 1 och 2.

Det svenska arbetet med konsumentfrågor

inom EU

Inom EU beslutades uttryckliga konsumentpolitiska

mål genom Maastrichtfördraget år 1993. Därvid

infördes också en särskild artikel om

konsumentskydd, 129a, i Romfördraget. Enligt

artikeln skall gemenskapen medverka till att

konsumentskyddet uppnår en hög nivå. Det slås vidare

fast att de åtgärder som EU vidtar inte skall hindra

något medlemsland från att behålla eller införa

strängare skyddsåtgärder, förutsatt att detta är i

överensstämmelse med fördraget och att kommissionen

informerats om åtgärderna.

Genom Amsterdamfördraget, som godkändes av

riksdagen våren 1998 och som förväntas träda i kraft

under år 1999, tydliggörs att konsumentfrågorna är

ett självständigt politikområde inom EU. Rådet ges

en möjlighet att besluta om åtgärder med huvudsyfte

att främja konsumenternas intressen och att

säkerställa en hög konsumentskyddsnivå.

Konsumentskyddskravet skall vidare beaktas vid

utformningen och genomförandet av gemenskapens

övriga politik på alla områden. Därtill kommer att

miljöpolitiken skall integreras i gemenskapens alla

politikområden, något som har särskild betydelse för

möjligheterna att verka för att miljömålet inom

konsumentpolitiken kan uppfyllas.

Våren 1996 beslutade riksdagen om mål för och

inriktning av det svenska arbetet med

konsumentfrågor inom EU (skr. 1995/96:181, bet.

LU26). Det övergripande målet för Sveriges arbete

skall, enligt riksdagens beslut, vara att ge

konsumenterna en stark ställning på marknaden och

att främja konsumenternas intressen och inflytande i

ett integrerat Europa. Samtidigt skall det vara

möjligt att bibehålla och utveckla nivån på svensk

konsumentpolitik. Den grundsyn på

konsumentpolitikens syfte som riksdagen gett uttryck

för i 1995 års konsumentpolitiska beslut ligger

således också till grund för vad som skall gälla för

arbetet inom EU.

I motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anförs

att Sverige måste kämpa för att konsumenternas

ställning stärks i förhållande till den inre

marknaden. I motionen begärs ett tillkännagivande om

att en prioriterad uppgift för Sverige inom EU skall

vara att påverka unionen i en sådan riktning att

hänsynen till konsumenterna och miljön sätts före

hänsynen till den inre marknaden (yrkande 5).

Motionärerna betonar också behovet av en mångfald

konsumentorganisationer i Sverige och inom EU. I

motionen begärs ett tillkännagivande om vikten av

att Sverige inom EU och i andra internationella

sammanhang där konsumentintressen berörs sänder

personer som representerar alla

konsumentorganisationer i landet (yrkande 6).

Motionärerna anser också att det är svårt att få

information om det konsumentpolitiska arbetet inom

EU och yrkar att riksdagen skall begära att

regeringen ser till att en nyhetstidning inrättas,

dels om EU:s konsumentpolitik, dels om svenska

initiativ och insatser på konsumentpolitikens område

(yrkande 7).

Vad först gäller yrkande 5 konstaterar utskottet

att ett yrkande med motsvarande innebörd avstyrktes

våren 1996 i samband med behandlingen av regeringens

skrivelse om konsumentpolitiken inom EU (skr.

1995/96:181, bet. LU26). Utskottet kunde då inte se

att det förelåg några avgörande skillnader mellan

motionärernas önskemål och de mål för arbetet med

konsumentpolitiken i EU som riksdagen ställt upp.

Även våren 1997 avstyrktes ett liknande yrkande

(bet. 1996/97:LU13), varvid utskottet utöver

tidigare angivna skäl hänvisade till att regeringen

utfäst sig att vid EU:s regeringskonferens verka

dels för ett ökat konsumentinflytande, dels för att

det skall vara ett uttryckligt mål för gemenskapens

konsumentpolitik att utveckla sådana produktions-

och konsumtionsmönster som minskar påfrestningarna

på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar

utveckling.

När det sedan gäller yrkande 6 avstyrktes också ett

motsvarande yrkande av utskottet våren 1996 (bet.

1995/96:LU26). Utskottet hänvisade därvid bl.a. till

att regeringens principiella synsätt inte stod i

strid med det som motionärerna gav uttryck för.

Konsumentorganisationernas betydelse, särskilt i det

internationella arbetet, har nu på nytt

understrukits av regeringen, senast i 1998 års

budgetproposition. I propositionen uttalar

regeringen att konsumentorganisationerna spelar en

viktig roll, särskilt i det nordiska och europeiska

samarbetet, och att de i sin egenskap av frivilliga

organisationer kan utöva inflytande genom andra

kanaler än dem som regeringen har tillgång till

(prop. 1998/99:1, utg. omr. 24).

Utskottet är inte berett att med anledning av de nu

aktuella motionsyrkandena förorda några särskilda

åtgärder från riksdagens sida. I direktiven till

utredningen om konsumentpolitiken inför ett nytt

sekel konstaterar regeringen att inriktningen för

arbetet med konsumentpolitik i EU formulerades efter

endast ett års medlemskap i unionen. Vidare

konstateras att svensk konsumentpolitik i dag är

djupt integrerad med EU:s konsumentpolitik, och att

de fyra år Sverige nu varit medlem har gett oss

erfarenheter kring hur konsumentpolitiken kan

utformas i Sverige och EU. Det kan, enligt vad som

anförs i direktiven, finnas behov av att tydligare

betona EU-aspekterna i konsumentpolitikens mål.

Eventuellt behövs en omprioritering av vilka

arbetsformer och andra medel som bör användas. Av

direktiven framgår att utredningen skall ske i ett

tydligt EU-perspektiv samt att kommittén särskilt

skall analysera och vid behov lämna förslag rörande

frågan dels om EU-aspekten tydligare bör betonas i

konsumentpolitikens mål och, i så fall, på vilket

sätt detta kan ske, dels vilka arbetsformer och

arbetsmedel som bör användas för att Sverige skall

kunna bedriva ett kraftfullt och initierat arbete

med konsumentfrågor inom EU och andra relevanta

internationella forum.

Beträffande informationen om det konsumentpolitiska

arbetet inom EU kan utskottet inte ställa sig bakom

den kritik som förts fram i motion L705 yrkande 7.

Utskottet vill därvid peka på att en rad åtgärder

vidtagits i olika sammanhang för att informera om

konsumentpolitiska frågor, både när det gäller

nationella frågor och arbetet inom EU. Sålunda har

Konsumentverket gett ut olika typer av rapporter,

rättsinformation, faktablad och liknande material

som bl.a. berör EU-frågor. Även på verkets hemsida

på Internet finns bl.a. aktuell EU-information.

Vidare kan nämnas nyhetsbrevet Konsumentfrågor och

EU och skriften Nya EU-förslag, som med jämna

mellanrum ges ut av Regeringskansliet. Även på

Regeringskansliets hemsidor finns en mängd

information om EU och det svenska arbetet där.

Sammanfattningsvis kan utskottet inte se att det

finns några avgörande skillnader mellan

motionärernas önskemål och det arbete regeringen

bedriver på området. Utskottet anser att motion L705

yrkandena 5, 6 och 7 inte bör föranleda någon

riksdagens vidare åtgärd.

Lokal konsumentverksamhet

För närvarande förekommer lokal konsumentverksamhet

i omkring 240 av landets kommuner. Verksamheten

finansieras kommunalt, men erhåller visst stöd av

Konsumentverket, bl.a. när det gäller

informationsmaterial och kursverksamheter, m.m. Vid

lokal konsumentverksamhet erbjuds konsumenterna

bl.a. rådgivning inför köp och budgetrådgivning.

Våren 1991 behandlade riksdagen en skrivelse från

regeringen om den lokala konsumentverksamheten. I

skrivelsen redovisades bl.a. de åtgärder som

regeringen vidtagit för att stödja sådan

konsumentverksamhet. Åtgärderna syftade till att öka

kunskaperna om den kommunala konsumentverksamheten

och dess effekter samt utveckla formerna för en

effektivare kommunal verksamhet. Därutöver hade

åtgärderna till syfte att stärka frivilliga

organisationers möjligheter att lokalt arbeta med

konsumentfrågor samt att effektivisera det statliga

stödet till den lokala konsumentverksamheten. Vad

som anfördes i skrivelsen föranledde inte någon

erinran från riksdagens sida (skr. 1990/91:143, bet.

LU37).

I samband med 1995 års konsumentpolitiska beslut,

uttalade regeringen, med riksdagens instämmande, att

den lokala förankringen av konsumentverksamheten är

grundläggande för att konsumentpolitiken skall bli

framgångsrik och att de riktlinjer som tidigare

fastställts för den lokala konsumentpolitiken borde

ligga fast (prop. 1994/95:140, bet. LU32).

Den lokala konsumentvägledningen berördes även

våren 1998 vid behandlingen av skrivelsen om

konsumenterna och miljön. Utskottet betonade därvid

värdet av det arbete som utförs av kommunerna när

det gäller bl.a. hushållsekonomiska frågor (skr.

1997/98:67, bet. LU21).

I motion N277 av Gudrun Schyman m.fl. (v) pekar

motionärerna på att många enskilda hushåll har behov

av ekonomisk rådgivning, samtidigt som antalet

kommuner med konsumentvägledning har minskat under

år 1997. I motionen begärs ett tillkännagivande om

att regeringen i särskild ordning bör överväga hur

konsumentvägledningen skall utvecklas och stärkas

(yrkande 11).

Också när det gäller detta motionsspörsmål vill

utskottet hänvisa till de direktiv regeringen

beslutade den 7 januari 1999 till utredningen om

konsumentpolitiken inför ett nytt sekel. I

direktiven anför regeringen att kommunal

konsumentverksamhet är viktig för att konsumenterna

skall ha nära till en objektiv och oberoende

rådgivning. Konsumentvägledning finns i de flesta

kommuner, men har varierande omfattning. Totalt sett

bedrivs dock, enligt regeringens bedömning, en

omfattande verksamhet, där viktiga inslag är

budgetrådgivning, reklamationshantering och medling

i konsumenttvister, förköpsrådgivning,

skolkontakter, marknadsbevakning och

konsumenträttslig rådgivning. Av direktiven framgår

att kommittén skall lämna förslag på hur

konsumenternas rätt till lokal, objektiv och

oberoende konsumentvägledning bäst kan tas till

vara. En särskild viktig fråga för kommittén är att

analysera hur arbetet med budgetrådgivning och

skuldsanering kan förstärkas.

Utskottet kan inte finna annat än att

motionsönskemålet härigenom är tillgodosett, och

utskottet avstyrker därför bifall till motion N277

yrkande 11.

Forskning och utbildning

Forskning på det konsumentpolitiska området tillhör

inte någon särskild akademisk disciplin.

Verksamheten bedrivs inom en rad områden med vitt

skilda teoretiska och metodologiska ansatser som

naturvetenskap, ekonomi, beteendevetenskap och

teknik. Sedan länge har det ingått i

Konsumentverkets uppgifter att stödja

konsumentforskning, och verket har alltsedan mitten

av 1970-talet haft särskilda medel för att stödja

forskningen på konsumentområdet. Den 1 januari 1997

tog Forskningsrådsnämnden över ansvaret för stödet

till konsumentforskningen. Konsumentverket förfogar

dock alltjämt över medel att fördela till sådan

forskning.

I motion L705 begär Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) ett

tillkännagivande om att konsumentforskningen i

första hand bör tilldelas ytterligare resurser

eller, i andra hand, får en egen organisation inom

universitet och högskola (yrkande 17).

Utskottet konstaterar att utredningen om

konsumentpolitiken inför ett nytt sekel har att

överväga de nu aktuella motionsspörsmålen. Av

direktiven framgår att kommittén skall analysera och

lämna förslag om hur samhällets resurser för

konsumentforskningen bör utformas och finansieras.

Enligt utskottets mening bör resultatet av

utredningsarbetet avvaktas, och utskottet avstyrker

därför bifall till motion L705 yrkande 17.

Stig Rindborg m.fl. (m) begär i motion L710 ett

tillkännagivande om vikten av skolans undervisning,

bl.a. i ekonomi, för ökad medvetenhet i

konsumentfrågor (yrkande 3).

Frågor som rör ungdomar och konsumtion behandlades

ingående av utskottet våren 1995 i samband med

behandlingen av propositionen Aktiv konsumentpolitik

(prop. 1994/95:140). I propositionen uttalade sig

regeringen bl.a. beträffande gymnasieundervisningen

och menade att konsumentkunskap måste ses som ett

ämnesövergripande område, som kan tas upp i

undervisningen i en rad olika ämnen, t.ex.

samhällskunskap, matematik, ekonomi och svenska.

Utskottet ansåg för sin del att det var angeläget

med ökad uppmärksamhet gentemot ungdomar, inte minst

när det gäller hushållsekonomiska frågor (bet.

1994/95:LU32).

Spörsmålen kring ungdomar och utbildning på

konsumentområdet berördes av utskottet även våren

1998 vid behandlingen av skrivelsen om konsumenterna

och miljön. Utskottet delade därvid regeringens

uppfattning att inlärningsprocessen i skolan och den

högre utbildningen är en av de viktigaste faktorerna

för att enskilda på sikt skall kunna tillägna sig

djupgående kunskap om sin inverkan på miljön och

medverka till en hållbar utveckling. Enligt

utskottets mening var det därför ytterst värdefullt

att frågor som rör konsumentkunskap sattes i fokus

(skr. 1997/98:67, bet. LU21).

Därutöver vill utskottet peka på att utredningen om

konsumentpolitiken inför ett nytt sekel har i

uppgift att överväga de nu aktuella

motionsspörsmålen. Av direktiven framgår att

kommittén skall analysera och lämna förslag om hur

samhällets ansvar för konsumentinformation och

konsumentutbildning bör utformas och finansieras.

Kommittén skall också analysera om det behövs

särskilda insatser för unga konsumenter.

Mot denna bakgrund anser utskottet att motion L710

yrkande 3 inte påkallar någon riksdagens ytterligare

åtgärd.

Miljöfrågor

Som tidigare har redovisats innebär det år 1995 av

riksdagen fastställda konsumentpolitiska miljömålet

att sådana konsumtions- och produktions-mönster

skall utvecklas som minskar påfrestningarna på

miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar

utveckling.

Miljömålet följdes upp av regeringen våren 1998 i

skrivelsen Konsumenterna och miljön - en

handlingsplan för hållbar utveckling (skr.

1997/98:67). I skrivelsen presenterade regeringen

sin syn på centrala frågor som rör miljömålet och

lade fram en handlingsplan med en rad olika åtgärder

för att uppfylla målet. Enligt skrivelsen skall

miljömålets utveckling utvärderas på olika sätt.

Sålunda skall Konsumentverket varje år redovisa för

regeringen vilka åtgärder som har vidtagits på

området och vid lämpliga tidpunkter redovisa

effekterna av dessa. Vidare skall regeringen år 2001

återkomma till riksdagen med en lägesrapport om hur

arbetet med miljömålet fortskrider och senast år

2002 redovisa effekterna av detta arbete.

Skrivelsen behandlades av utskottet våren 1998 och

föranledde därvid inte några erinringar från

utskottets sida. Utskottet uttryckte i sitt av

riksdagen godkända betänkande sin tillfredsställelse

över den åtgärdsinriktade handlingsplan för

förverkligandet av miljömålet som regeringen

presenterat och menade att en plan för att inleda en

process som syftar till att uppmuntra och

underlätta för hushållen att ta ansvar för miljön

var av betydande värde (bet. 1997/98:LU21).

I motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande som går ut på att det skall

vara ett mål för konsumentpolitiken att man sätter

ett pris på miljöförstöringen (yrkande 3).

Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande om

att regeringen varje år skall återkomma till

riksdagen med en redovisning av miljömålets

utveckling (yrkande 4).

Utskottet erinrar om att yrkanden med samma

innebörd som de nu aktuella avstyrkts tidigare.

Senast skedde detta våren 1998 vid behandlingen av

den tidigare redovisade skrivelsen om konsumenterna

och miljön. Utskottet ansåg därvid att miljömålet,

som det uttryckts i 1995 års beslut, skulle ligga

fast. Vidare fann utskottet att den uppföljning av

miljömålet som regeringen aviserat i skrivelsen var

tillräcklig (bet. 1997/98:LU21).

Vad som anförts i den nu aktuella motionen utgör

enligt utskottets mening inte skäl för riksdagen att

frångå sina tidigare ställningstaganden vad gäller

miljömålets närmare utformning och dess uppföljning.

I sammanhanget bör vidare erinras om att utredningen

om konsumentpolitiken inför ett nytt sekel enligt

direktiven skall analysera miljömålets relation till

de övriga konsumentpolitiska målen och identifiera

eventuella målkonflikter. Om det för helhetens skull

visar sig finnas behov av förändringar av miljömålet

kan kommittén lägga fram förslag också i detta

avseende.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L705 yrkande 3 och 4.

I motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs

vidare ett tillkännagivande om att myndigheter bör

få större möjligheter att med stöd av

substitutionsprincipen tvinga bort miljödåliga varor

(yrkande 2).

Substitutionsprincipen, eller produktvalsprincipen,

innebär att alla som bedriver eller avser att

bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall

undvika sådana kemiska produkter och biotekniska

organismer som kan ersättas med sådana produkter som

kan antas vara mindre farliga. Detta gäller också

varor som innehåller eller har behandlats med en

kemisk produkt eller bioteknisk organism. Den som i

något sammanhang tänker använda en kemisk produkt

eller en vara som har behandlats med en kemikalie

skall alltså bedöma om samma resultat kan nås med en

annan produkt som är mindre riskfylld eller helt

ofarlig.

Principen kom tidigare till uttryck i 5 § lagen

(1985:426) om kemiska produkter. Denna lag upphörde

att gälla den 1 januari 1999, varvid en motsvarande

bestämmelse infördes i 2 kap. 6 § miljöbalken.

Lagstiftningen innebär att tillsynsmyndigheterna i

enskilda fall kan förbjuda användningen av vissa

kemiska och andra produkter. Den medger dock inte

att tillsynsmyndigheterna utfärdar generella förbud.

I samband med riksdagsbehandlingen av miljöbalken

avstyrkte jordbruksutskottet motionsyrkanden med i

huvudsak samma innebörd som det nu aktuella (prop.

1997/98:145, bet. JoU20).

Lagutskottet kan för sin del inte finna skäl till

något annat ställningstagande, och utskottet

avstyrker därför bifall till motion L705 yrkande 2.

I motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs

slutligen ett tillkännagivande som går ut på att TV-

inslaget "Anslagstavlan" skall utvecklas på så sätt

att information om miljö och livsstil ingår i

inslaget (yrkande 8).

Utskottet anser att det inte bör ankomma på

riksdagen att ha några synpunkter på innehållet i

ett enskilt TV-program och avstyrker bifall också

till yrkande 8 i motion L705.

Åtgärder mot viss marknadsföring

Inte sällan används olika typer av miljöargument i

marknadsföringen av produkter. Exempel på

varuområden där miljöargument är vanligt

förekommande är livsmedel, kemisk-tekniska

produkter, möbler, bilar och byggmaterial.

Konsumentverket och KO har bl.a. till uppgift att

utöva tillsyn över användningen av miljöargument i

marknadsföring. Med stöd av marknadsföringslagen

(1995:450) kan vilseledande framställningar som

avser bl.a. produktens användning och inverkan på

miljön förbjudas. Marknadsföringslagens

tillämpningsområde är dock begränsat till fall då

näringsidkare marknadsför eller själv efterfrågar

produkter i sin näringsverksamhet. Ingripanden med

stöd av marknadsföringslagen kan således enbart ske

i rent kommersiell verksamhet.

I motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vänder

sig motionärerna mot bl.a. Motorbranschens

Riksförbunds och Bilindustriföreningens

annonskampanj på temat: "Bli miljövän - köp ny bil".

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag till en sådan ändring i marknadsföringslagen

att lagen blir tillämplig även på

intresseorganisationer som marknadsför produkter

(yrkande 19).

Ett yrkande med motsvarande innebörd behandlades av

utskottet så sent som våren 1998 (bet.

1997/98:LU21). Utskottet hänvisade därvid bl.a. till

att intresseorganisationer, enligt

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen, har en grundlagsskyddad

rätt att ägna sig åt opinionsbildande verksamhet och

fann inte skäl att förorda ändrad lagstiftning.

Utskottet vidhåller sin uppfattning och avstyrker

bifall till motion L705 yrkande 19.

Därmed övergår utskottet till att behandla ett

antal motionsyrkanden som gäller könsdiskriminerande

reklam samt marknadsföring och folkhälsofrågor.

I motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande om att regeringen skall

återkomma till riksdagen med förslag till förbud mot

könsdiskriminerande reklam. Motionärerna anför bl.a.

att det är oförenligt med dagens syn på jämställdhet

att kvinnor och män i marknadsföring beskrivs på ett

sätt som strider mot kravet på mänsklig värdighet

och principen om de enskilda människornas värde och

rättigheter oavsett kön (yrkande 15).

Ett motsvarande yrkande framförs i motion A291 av

Gudrun Schyman m.fl. (v) (yrkande 14).

Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) pekar i motion L704 på

problemet med marknadsföring som leder till

ätstörningar bland ungdomar. I motionen begärs

tillkännagivande om en översyn av

marknadsföringslagen i syfte att åstadkomma sådana

ändringar som innebär att marknadsföring som

påverkar folkhälsan skall anses vara otillbörlig.

I motion So321 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande som innebär att regeringen bör

överväga ett förbud mot reklam som direkt eller

indirekt uppmanar till hälsofarligt ätbeteende

(yrkande 11).

Frågan om lagstiftning mot diskriminerande reklam

har varit föremål för en mängd överväganden och

förslag under de senaste decennierna. Vad som därvid

har diskuterats har gällt dels om sådana regler över

huvud taget behövs, dels om en sådan lagstiftning

kräver grundlagsändringar. De som har motsatt sig

lagstiftning har bl.a. gjort gällande att de

egenåtgärder som företas från näringslivets sida är

mer verkningsfulla än vad som kan åstadkommas med

stöd av lagstiftning.

Spörsmålet om ett förbud mot diskriminerande

reklam, i första hand könsdiskriminerande reklam,

behandlades av utskottet våren 1995 i samband med

att riksdagen antog den nya marknadsföringslagen

(prop. 1994/95:12, bet. LU16).

Konstitutionsutskottet ansåg i sitt yttrande till

lagutskottet att lagstiftning mot

könsdiskriminerande reklam, som begärts i då

aktuella motioner, inte kan införas utan

grundlagsändring. Lagutskottet delade motionärernas

uppfattning att reklam med inslag av diskriminering

i olika former var oacceptabel. Eftersom en laglig

möjlighet att ingripa mot diskriminerande reklam

kräver grundlagsändringar som innebär inskränkningar

i tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar

bör dock, anförde utskottet, lagstiftning komma i

fråga endast om detta framstår som det enda

alternativet till att komma till rätt med problemen.

Förutom att lagstiftningsbehovet sålunda måste vara

klarlagt borde, enligt utskottet, vidare krävas att

den diskriminerande reklamen förekommer i sådan

omfattning och är av sådan art att inskränkningar i

tryckfrihetsrätten och yttrandefriheten

oundgängligen är påkallade. Utskottet, som

konstaterade att regeringen avsåg att följa

utvecklingen på området, avstyrkte med det anförda

bifall till då aktuella motioner. Riksdagen följde

utskottets hemställan.

Senast behandlade utskottet motionsyrkanden om

förbud mot könsdiskriminerande reklam våren 1998.

Utskottet fann därvid inte skäl att frångå sina

tidigare ställningstaganden i frågan och avstyrkte

bifall till motionsyrkandena (1997/98:LU21).

I sammanhanget bör även erinras om att

Konsumentverket i juni 1995 fick i uppdrag av

regeringen att redovisa utvecklingen och föreslå

lämpliga åtgärder när det gäller diskriminerande

reklam och aggressiva marknadsföringsåtgärder.

Resultatet av arbetet har redovisats i rapporten

Diskriminerande reklam - igen (rapport 1997:4).

Enligt rapporten ger Konsumentverkets undersökning

inte belägg för att lagstiftning mot

könsdiskriminerande reklam är oundgängligen

påkallad, i vart fall inte så länge egenåtgärder

bedrivs inom näringslivet.

När det gäller de egenåtgärder som bedrivs inom

näringslivet vill utskottet upplysa följande. År

1988 inrättades Näringslivets Etiska Råd mot

könsdiskriminerande reklam (ERK). Rådet har till

uppgift att bedöma om en viss marknadföringsåtgärd

eller åtgärd med anknytning till marknadsföring som

innehåller särbehandling av man eller kvinna är

förenlig med handelskammarens grundregler för

reklam. Huvudmän för rådet är bl.a.

Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund och

Svenska Tidningsutgivareföreningen. ERK prövar

anmälningar från bl.a. konsumenter, näringsidkare,

myndigheter och organisationer. ERK tar även upp

ärenden på eget initiativ. Hittills har rådet prövat

omkring 1 700 anmälningar, av vilka omkring tio

procent lett till fäl-lande uttalanden.

Ställningstaganden som innebär att en

marknadsföringsåtgärd anses könsdiskriminerande

offentliggörs.

Andra frågor om marknadsföring som inte rör

könsdiskriminerande reklam kan tas upp av

Marknadsetiska Rådet (MER) som är ett s.k.

överbranschetiskt råd. MER inrättades år 1989 av

Internationella Handelskammaren och Näringslivets

Delegation för Marknadsrätt och har som uppgift att

göra uttalanden om en marknadsföringsåtgärd eller

annan åtgärd med anknytning till marknadsföring är

förenlig med god affärssed. Ärenden kan initieras av

enskilda, företag, organisationer och myndigheter.

Vid utgången av år 1998 hade rådet behandlat omkring

80 ärenden. Av dessa har omkring 35 ärenden

föranlett fällande uttalanden.

I Internationella Handelskammarens grundregler för

reklam föreskrivs i punkt 4 att reklam inte får vara

diskriminerande i fråga om ras, religion eller kön.

Av punkt 13 framgår att reklam som riktas till eller

är ägnad att påverka barn och ungdom inte får

innehålla framställning i ord eller bild som kan

medföra skadeverkningar eller påverka negativt i

psykiskt eller moraliskt avseende. Såväl ERK som MER

gör sina bedömningar med utgångspunkt i dessa

grundregler.

I september 1998 tillsattes inom ramen för

Näringslivets Delegation för Marknadsrätt en

särskild arbetsgrupp med uppgift att föreslå

åtgärder för att i olika avseenden stärka

egenåtgärdssystemet. Arbetsgruppens målsättning

skall, enligt dess direktiv, vara ett system med

egenåtgärder som kännetecknas av trovärdighet,

tillgänglighet och transparens. I första hand skall

arbetet inriktas på den verksamhet som i dag bedrivs

i olika nämnder, men arbetsgruppen är även fri att

föreslå nya upplägg och funktioner i egenåtgärdssy-

stemet. Uppdraget skall redovisas i maj 1999.

Utskottet är inte berett att inom ramen för

förevarande ärende förorda lagstiftning mot

könsdiskriminerande reklam. Enligt utskottets mening

bör man nu i stället avvakta resultatet av det

arbete som pågår inom näringslivet och som syftar

till att stärka egenåtgärdssystemet. Utskottet

förutsätter att detta arbete kommer att resultera i

att könsdiskriminerande reklam i större utsträckning

än i dag kommer att beivras genom egenåtgärder.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L705 yrkande 15 och A291 yrkande 14.

Inte heller när det gäller reklam av det slag som

kritiseras i motionerna L704 och So321 yrkande 11

vill utskottet förorda lagstiftningsåtgärder. Också

beträffande sådan reklam anser utskottet att man bör

avvakta vilka effekter som kan uppnås genom

förstärkningar av egenåtgärdssystemen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall också

till motion L704 och So321 yrkande 11.

Frågor som gäller tobaks- och alkoholreklam tas upp

i motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp). I

motionen yrkas ett tillkännagivande om att

regeringen skall verka för förbud mot all reklam för

alkohol- och tobaksprodukter (yrkande 16).

Enligt vad utskottet erfarit är de frågeställningar

som aktualiserats i motionen föremål för beredning

inom Regeringskansliet med anledning av dels

betänkandet (SOU 1995:114) Indirekt tobaksreklam och

EG-direktivet (98/43/EG) om reklam för och sponsring

till förmån för tobaksvaror, dels betänkandet (SOU

1998:8) Alkoholreklam.

Utskottet anser att resultatet av det pågående

arbetet bör avvaktas och avstyrker därför bifall

till motion L705 yrkande 16.

En särskild marknadsföringsrättslig fråga -

vilseledande förpackningsstorlekar - tas upp i

motion L701 av Tanja Linderborg m.fl. (v). I

motionen begärs ett tillkännagivande om att

regeringen skall återkomma med förslag till åtgärder

mot tillverkare som underfyller förpackningar.

Motionärerna understryker betydelsen av att

hushållen får rätt mängd vara för erlagd betalning

och att kontrollmyndigheterna ingriper mot

systematiska avvikelser mellan uppgiven och verklig

varumängd.

Bestämmelser om innehållsmängd i förpackningar m.m.

finns i lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar

och mätdon med tillhörande förordning. Med stöd av

dessa bestämmelser har Styrelsen för ackreditering

och kontroll (SWEDAC) utfärdat föreskrifter om

färdigförpackade varor som säljs efter volym eller

vikt. Föreskrifterna baseras på och utgör

implementering av flera olika EG-direktiv. I

föreskrifterna finns bl.a. regler om hur stora

avvikelser som tillåts mellan uppgiven och verklig

mängd av en färdigförpackad vara eller ett parti av

sådan vara. Vidare regleras kontrollmetoder för

fastställande av nettoinnehåll. Livsmedelsverket och

kommunerna är tillsynsmyndigheter beträffande

livsmedelsförpackningar medan tillsynen i övrigt

utövas av SWEDAC. Tillsynsmyndigheterna får meddela

de förelägganden och förbud som behövs för att

bestämmelserna skall efterlevas.

Enligt 7 § marknadsföringslagen får en

näringsidkare vid marknadsföring inte använda

förpackningar som genom sin storlek eller yttre

utformning i övrigt är vilseledande i fråga om

produktens mängd, storlek eller form. Överträdelse

av förbudet kan medföra att näringsidkaren kan få

betala en marknadsstörningsavgift. Underfyllning kan

i vissa fall även omfattas av bestämmelserna om

bedrägeri i 9 kap. brottsbalken.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan

utskottet inte finna annat än att det finns ett

ändamålsenligt regelverk för att motverka det

problem som tas upp i motionen. Utskottet utgår från

att regeringen och berörda myndigheter bevakar att

gällande bestämmelser följs. Något initiativ från

riksdagens sida kan för närvarande inte anses

erforderligt, och utskottet avstyrker bifall till

motion L701.

Önskemål om åtgärder i syfte att begränsa s.k. e-

postreklam förs fram i två motioner. Majléne

Westerlund Panke (s) begär i motion L703 ett

tillkännagivande om vikten av en reglering av

användningen av e-postreklam. Motionären anser att

omfattningen och spridandet av e-postreklam skall

begränsas.

I motion L711 av Tomas Eneroth m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande som innebär att regeringen skall

återkomma med förslag till regler om konsumentskydd

mot oönskad e-postreklam.

I juli 1998 gav regeringen en särskild utredare i

uppdrag att undersöka och kartlägga vilka problem av

främst marknadsrättslig natur som konsumenten kan

ställas inför i samband med elektronisk

kommunikation i samhället (dir. 1998:64). Resultatet

av inventeringen skall, enligt direktiven, följas av

en analys om konsumentens skydd i detta avseende

behöver stärkas och i så fall på vilket sätt.

Utredaren skall särskilt analysera frågor kring

möjligheterna att undvika oönskad reklam via e-

post, marknadsföring via Internet, integritetsfrågor

i samband med elektronisk handel och olika aspekter

på gränsöverskridande handel med hjälp av Internet.

Arbetet skall redovisas sin helhet i oktober 1999.

EG-direktivet om skydd för konsumenterna vid

distansavtal (97/7/EG) och det s.k.

teledataskyddsdirektivet (97/66/EG) innehåller

bestämmelser som bl.a. rör möjligheterna att stoppa

oönskad e-postreklam. Inom Regeringskansliet pågår

för närvarande i samarbete med övriga nordiska

länder ett arbete med att genomföra direktiven i

svensk rätt.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan

utskottet konstatera att arbete bedrivs med den

inriktning som motionärerna önskar. Utskottet kan

därför inte finna att motionerna L703 och L711

påkallar någon riksdagens åtgärd, och utskottet

avstyrker bifall till motionerna.

Begreppen auktorisation, legitimation och

godkännande tas upp av Barbro Westerholm (fp) i

motion L702. I motionen begärs ett tillkännagivande

om behovet av tydligare lagstiftning när det gäller

användningen av yrkesbeteckningar avsedda att ange

kompetensen hos yrkesutövare.

Sommaren 1996 överlämnade Riksdagens revisorer

promemorian Auktorisation - för vem? till

regeringen. I promemorian nämns att benämningarna

legitimerad, auktoriserad och godkänd bl.a.

förekommer när det gäller sjukvårdspersonal,

revisorer och mäklare. Riksdagens revisorer

konstaterade att skyddsinnebörden av dessa

benämningar i många fall är oklar för konsumenter

och att stor förvirring råder om innebörden av

sådana benämningar. En djupare granskning var,

enligt revisorernas uppfattning, angelägen.

Revisorerna föreslog därför att regeringen skulle

belysa den konkreta betydelsen av angivna begrepp.

Även benämningarnas betydelse som konkurrensmedel

borde enligt revisorerna belysas.

I beslut den 19 juni 1997 fann regeringen inte skäl

att vidta några åtgärder med anledning av

promemorian. I beslutet anförde regeringen bl.a. att

man med anledning av promemorian gjort en översyn

inom Regeringskansliet av hur frågan behandlats av

berörda myndigheter och att det därvid inte

framkommit att konsumentproblem förknippade med

begreppen var av sådan omfattning att det var

påkallat med särskilda åtgärder.

Utskottet anser för sin del att det från

konsumentskyddssynpunkt är angeläget att en mer

ingående analys kommer till stånd när det gäller

användning av begrepp såsom legitimerad,

auktoriserad och godkänd i marknadsföring. Det bör

ankomma på regeringen att föranstalta därom. Om det

därvid skulle visa sig att det föreligger behov av

lagstiftning utgår utskottet från att regeringen

framlägger erforderliga lagförslag.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av

motion L702 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Spörsmål rörande s.k. faturaskojeri tas upp i

motion L903 av Barbro Johansson (mp). Motionären

kritiserar oseriös marknadsföring inom

reklambranschen och pekar särskilt på näringsidkare

som marknadsför reklamplats i olika kataloger, ofta

av diskutabel kvalitet, och skickar fakturor trots

att någon beställning inte gjorts. I motionen yrkas

tillkännagivande om en utredning.

Bestämmelser om fakturaskojeri infördes i

marknadsföringslagen år 1996. Enligt 12 § är det

förbjudet för näringsidkare att tillställa någon

fakturor, inbetalningsavier eller liknande

meddelanden avseende produkter som inte har

beställts. Om en näringsidkare uppsåtligen eller av

oaktsamhet bryter mot förbudet kan denne åläggas

bl.a. att betala en marknadsstörningsavgift. I vissa

fall omfattas förfarandet även av bestämmelserna om

bedrägeri i 9 kap. brottsbalken.

Av ett skriftligt frågesvar som justitieministern

lämnade den 9 december 1998 framgår att

Rikspolisstyrelsen våren 1998 påbörjat ett projekt

med syfte att kartlägga och analysera problemet med

fakturaskojeri samt att branschorganisationerna

utför ett aktivt arbete med att rensa marknaden från

oseriösa näringsidkare. I frågesvaret sägs vidare

att regeringen noga följer utvecklingen på området

och kommer att ta initiativ till ytterligare

åtgärder om det visar sig nödvändigt.

Av direktiven till utredningen om

konsumentpolitiken inför ett nytt sekel framgår att

kommittén skall analysera om man bör stärka

marknadsrätten och ge Konsumentombudsmannen

möjligheten att förordna om näringsförbud vid grova

åsidosättanden på det marknadsrättsliga området.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats anser

utskottet att motion L903 inte påkallar någon

riksdagens åtgärd.

Märkning

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anför i motion L705 att en

fungerande mark-nadsekonomi kräver välinformerade

konsumenter som kan träffa medvetna val. Sverige bör

verka för fullständiga innehållsdeklarationer på

livsmedel, ursprungsmärkning och information om en

produkt är bestrålad eller genmanipulerad. I

motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med

det anförda (yrkande 1). Motionärerna begär vidare

ett tillkännagivande om behovet av att stödja en

process för en rättvis handel, där företagens moral

och etik spelar en avgörande roll, varvid s.k.

rättvisemärkning, enligt motionärernas mening, utgör

ett användbart verktyg (yrkande 14). Därutöver

begärs ett tillkännagivande om att information om

KRAV-märkningen skall få statligt stöd (yrkande 9).

I motion So371 av Gunnel Wallin och Viviann Gerdin

(c) betonas vikten av information om innehållet i

livsmedel och dess biverkningar. Motionärerna pekar

särskilt på de problem livsmedelsallergiker kan

möta, och i motionen begärs ett tillkännagivande om

behovet av att en s.k. Livsmedels-FASS kommer till

stånd (yrkande 4).

Med anledning av de nu aktuella motionsspörsmålen

vill utskottet erinra om att regeringen i december

1997 uppdragit åt en särskild utredare att analysera

existerande problem och omfattningen av dessa när

det gäller märkning och annan konsumentinformation

på dagligvaruområdet (dir. 1997:151). I uppdraget

ligger bl.a. att ge förslag till övergripande

principer för det vidare arbetet med

konsumentinformation på dagligvaruområdet.

Principerna skall, enligt direktiven, utformas så

att de kan ligga till grund för den nationella

konsumentpolitiken och svenska ställningstaganden

och initiativ inom ramen för det nordiska,

europeiska och internationella samarbetet på

konsumentområdet. Enligt direktiven skall utredaren

analysera hur märkningen skall utformas för att ge

konsumenterna bästa möjliga information. Uppdraget

är, enligt regeringens mening, angeläget eftersom

man i dag kan se att konkurrensen om konsumenternas

intresse hårdnar på dagligvaruområdet, att

producenternas egen information hotar att tränga ut

obligatorisk och ibland livsviktig information och

att floran av symbolmärkningssystem växer.

Sammantaget finns det, enligt regeringen, en risk

för att konsumenterna vilseleds eller inte längre

tar till sig de budskap som finns i de olika typerna

av märkning. Utredaren fick i oktober 1998 genom

tilläggsdirektiv i uppdrag att särskilt analysera

situtationen på dagligvarumarknaden för personer med

svårare synnedsättning (dir. 1998:94). Arbetet skall

i sin helhet redovisas senast den 28 februari 1999.

Utskottet anser för sin del att resultatet av det

nu pågående utredningsarbetet bör avvaktas och

avstyrker därför bifall till motion L705 yrkande 1,

9 och 14.

Också när det gäller de spörsmål som tas upp i

motion So371 yrkande 4 anser utskottet att man bör

invänta de förslag som pågående utredningsarbete kan

föranleda, och utskottet avstyrker bifall även till

detta motionsyrkande.

Därmed övergår utskottet till att behandla ett

antal motionsyrkanden som gäller den s.k.

svanmärkningen och EG:s miljömärkning. Som en allmän

bakgrund till motionsspörsmålen bör upplysas

följande.

År 1989 beslutade Nordiska ministerrådet att införa

ett nordiskt system för positiv miljömärkning, den

s.k. svanmärkningen. Utarbetandet av kriterier sker

i samnordiska arbetsgrupper och kriterierna

fastställs av Nordiska miljömärkningsnämnden.

Hittills har kriterier för omkring 50 produktgrupper

fastställts och det finns mer än 2 500 svanmärkta

produkter på den nordiska marknaden. I varje land

finns ett nationellt miljömärkningsorgan som

medverkar i det nordiska samarbetet och förvaltar

systemet på nationell nivå. Regeringen utsåg i

januari 1998 SIS Miljömärkning AB till förvaltare i

Sverige av svanensystemet. Aktiebolaget är icke-

vinstdrivande och ägs gemensamt av staten och SIS

Standardiseringen i Sverige.

Hösten 1998 påbörjades inom ramen för Nordiska

ministerrådet en omfattande översyn av

svanensystemet. Översynen omfattar bl.a. frågor som

miljömärkningens miljöeffekter, konsumenternas

kunskap om olika typer av miljöinformation och

miljömärkningens organisation på nordisk och

nationell nivå. Arbetet skall redovisas under år

2000.

Inom EU inrättades år 1992 ett

miljömärkningssystem, det s.k. blommansystemet, vars

uppbyggnad i stort återspeglar de principer som

gäller för den nordiska miljömärkningen. Symbolen

för EU:s miljömärkning är en stiliserad blomma.

Verksamheten regleras i rådets förordning (EEG) nr

880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapsprogram

för tilldelning av miljömärke. Bestämmelser som

behövs för att tillämpa miljömärkningsförordningen i

Sverige finns i lagen (1994:1772) om tillämpningen

av det europeiska miljömärkningssystemet. Enligt

förordningen åligger det varje medlemsland att utse

organ för att utföra de uppgifter som anges i

förordningen. SIS Miljömärkning AB är sedan januari

1998 svenskt behörigt organ inom blommansystemet.

Kriterieutvecklingen sker av de nationella organen

på kommissionens uppdrag och kriterierna fastställs

av kommissionen. Kommissionen biträds av ett råd

sammansatt av representanter för olika

intressegrupper. Utvecklingen av kriterier i EU:s

miljömärkningssystem har gått långsammare än

förväntat.

Sedan hösten 1996 pågår inom kommissionen en

revidering av miljömärkningsförordningen. Syftet med

revisionen är bl.a. att effektivisera

miljömärkningsarbetet inom EU. Kommissionen

presenterade våren 1997 ett förslag till ny

förordning. Förslaget innebär bl.a. att nationella

miljömärkningssystem under vissa förutsättningar

skall dra tillbaka kriterierna för de produktgrupper

för vilka EU:s miljömärkningssystem fastställt

kriterier.

Sverige har under revideringsarbetet tillsammans

med flera andra länder riktat kritik mot förslaget i

denna del och betonat vikten av att finna former för

hur samarbete och erfarenhetsutbyte mellan

miljömärkningssystem på olika nivåer kan organiseras

så att systemen kan dra nytta av varandra.

I motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) framförs

kritik mot det nordiska miljömärkningssystemet i en

mängd avseenden. Motionärerna hävdar att systemet är

behäftat med en rad olika brister och i motionen

begärs ett tillkännagivande om att det nordiska

miljömärkningssystemet skall reformeras (yrkande

10). Motionärerna pekar särskilt på brister vad

gäller kriterieutvecklingen och begär ett

tillkännagivande om att denna verksamhet skall

förbättras i en rad närmare angivna avseenden

(yrkande 12). Även förhållandet mellan å ena sidan

blommansystemet och å andra sidan andra nationella

och regionala miljömärkningssystem tas upp i

motionen. Motionärerna begär ett tillkännagivande om

vikten av att Sverige inom EU verkar för att

nationella miljömärkningssystem kan bevaras (yrkande

13).

Som framgår av redovisningen ovan är den nordiska

miljömärkningen för närvarande föremål för en

grundläggande översyn. Utskottet anser att

resultatet av det pågående arbetet bör avvaktas.

När det gäller förhållandet mellan blommansystemet

och andra nationella och regionala

miljömärkningssystem kan utskottet inte se att det

föreligger någon motsättning mellan motionärernas

önskemål och regeringens inriktning på sitt arbete i

denna fråga.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L705 yrkandena 10, 12 och 13.

IT-frågor

I januari 1998 tillkallade regeringen en särskild

delegation för att behandla frågor rörande

omställningen av datorer och system vars funktioner

måste ses över inför 2000-talet (dir. 1998:10).

Delegationen består av företrädare för viktiga

samhällsintressen och är ett samverkansorgan mellan

privat och offentlig sektor. Delegationen skall noga

följa arbetet med anpassningen inför år 2000 genom

att löpande värdera hur arbetet fortskrider i

samhällets olika sektorer. Delegationen skall

uppmärksamma verksamhetsledningarna på behovet av

insatser framför allt när det gäller samordning över

samhällssektorer. Delegationen skall ge en

sammanfattande lägesbeskrivning till regeringen den

1 oktober 1999 samt lämna en slutredovisning av

uppdraget senast den 31 mars 2000.

I motion L708 anför Eva Johansson (s) att enskilda

konsumenter måste få information om vilka risker som

kan uppstå vid millennieskiftet och vad de kan

kontrollera och förebygga. Därutöver behövs, enligt

motionärens mening, information om vilka rättigheter

konsumenten har vid eventuella fel som uppstår. I

motionen begärs ett tillkännagivande om att 2000-

delegationen i tilläggsdirektiv bör ges i uppdrag

att följa och värdera konsekvenserna för

konsumenterna av millennieskiftet.

I likhet med motionären anser utskottet att det är

angeläget att sådana problem som tas upp i motionen

uppmärksammas. Utskottet kan också konstatera att en

rad åtgärder har kommit till stånd. Sålunda har

regeringen i november 1998 i en skrivelse till

riksdagen redovisat vidtagna och planerade åtgärder

beträffande IT-omställningen (skr. 1998/99:40). I

skrivelsen tas bl.a. upp aspekter som kan ha samband

med 2000-omställningen ur ett brukar- och

konsumentperspektiv. Regeringen bedömer därvid som

särskilt angeläget att varje producent och

leverantör av t.ex. datorer, el, finansiella

tjänster, post- och telekommunikationer bör upplysa

brukare om hur produkter kommer att fungera och

tjänster tillhandahållas även efter skiftet. Därvid

bör de informera om hur man skall försöka bemästra

de svårigheter som kan uppstå. Informationen kan

också, påpekas det vidare i skrivelsen, avse vilka

rättigheter konsumenterna har enligt

konsumentköplagen om en dator fallerar eller hur

deras TV- och videoapparater eller hushållsapparater

kan påverkas av IT-omställningen. I det sammanhanget

förtjänar det, enligt regeringen, att uppmärksammas

hur skyddet i olika försäkringar är utformat för att

möta de eventuella krav på ersättning för direkta

eller indirekta skador som kan bli en följd av

övergången till år 2000.

Enligt vad utskottet erfarit planerar 2000-

delegationen en omfattande informationskampanj till

allmänheten. Kampanjen kommer att omfatta också mer

specifika konsumentfrågor, exempelvis vad som gäller

när en konsument köpt en kapitalvara som inte

fungerar när skiftet till år 2000 sker.

Även Konsumentverket är engagerat i frågor som rör

problematiken kring millennieskiftet. Av ett

skriftligt frågesvar den 21 december 1998 av

statsrådet Lars-Erik Lövdén framgår att

Konsumentverket under år 1999 kommer att lägga ut

information på Internet och göra särskilda

informationsinsatser riktade till kommunernas

konsumentvägledare. Enligt frågesvaret för

Konsumentverket även förhandlingar med

försäkringsbranschen som syftar till att säkerställa

att försäkringsbolagen tydligt informerar om

eventuella undantag för skador som har samband med

IT-omställningen.

Mot bakgrund av vad sålunda redovisats anser

utskottet att några åtgärder från riksdagens sida

med anledning av motion L708 inte är påkallade, och

utskottet avstyrker därför bifall till

motionsyrkandet.

Helena Bargholtz m.fl. (fp) anför i motion K231 att

det finns behov av en servicemyndighet för

konsumenter i IT-frågor. En sådan myndighet bör

enligt motionärernas mening inrättas för att ge en

sammanhållen och servicebetonad roll gentemot bl.a.

IT-konsumenter. I motionen yrkas ett

tillkännagivande därom (yrkande 10).

Utskottet erinrar om att utredningen om

konsumentpolitiken inför ett nytt sekel har i

uppdrag att analysera den övergripande frågan

beträffande det offentliga åtagandet inom

konsumentpolitiken och att avväga vilka medel som

bör utnyttjas för att bäst uppnå de

konsumentpolitiska målen. Myndigheters och andra

aktörers framtida roller inom konsumentpolitiken är

därvid en aspekt som skall beaktas. En fråga som

särskilt skall analyseras av kommittén är målen och

medlen för konsumentaspekterna på området

informationsteknik. Enligt direktiven skall

kommittén se över problem som användarvänlighet,

information och service till konsumenter av IT och

lämna förslag till hur dessa frågor kan lösas på ett

tillfredsställande sätt. Arbetet i den delen skall

redovisas senast i oktober 1999. I sammanhanget bör

även nämnas att utredningen om konsumenträttigheter

i IT-samhället också har i uppgift att kartlägga

vilka problem av främst marknadsrättslig art som

konsumenten kan ställas inför i

informationssamhället samt att analysera i vilken

omfattning det finns ett behov av att stärka

konsumentskyddet på området och på vilket sätt detta

bör ske. Utredningens utgångspunkt skall, enligt

direktiven, vara att stärka konsumenternas

rättigheter i informationssamhället. I denna del

skall kommitténs arbete redovisas senast i mars

2000.

Enligt utskottets mening bör ett ställningstagande

från riksdagens sida beträffande det nu aktuella

motionsspörsmålet anstå, och utskottet avstyrker

bifall till motion K231 yrkande 10.

Övriga frågor

Produktsäkerhetslagen (1988:1604), som trädde i

kraft den 1 januari 1989, syftar till att motverka

att farliga varor och tjänster orsakar person- och

egendomsskada. Med farliga varor eller tjänster

avses framför allt sådana som är förenade med olika

risker. Ursprungligen omfattade lagens

tillämpningsområde endast varor och tjänster

tillhandahållna i näringsverksamhet. År 1996

utvidgades tillämpningsområdet dock till att avse

även varor som tillhandahålls i offentlig

verksamhet. För att motverka att varor och tjänster

orsakar skador på person eller egendom får en

näringsidkare åläggas att lämna säkerhets- och

varningsinformation eller förbjudas att

tillhandahålla varor eller tjänster. En

näringsidkare kan även åläggas export- och

säljförbud. I 3 § produktsäkerhetslagen föreskrivs

att ålägganden eller förbud inte får meddelas om det

i en annan författning eller i beslut av en

myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om

varan eller tjänsten med samma ändamål som ett

åläggande eller ett förbud enligt lagen skulle

fylla.

I motion L709 av Stig Rindborg m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om att produktsäkerhetslagen bör

ändras så att den även omfattar tjänster som

tillhandahålls i offentlig verksamhet. Motionärerna

pekar bl.a. på att de tjänster som tillhandahålls i

offentlig verksamhet innebär samma risker oavsett om

huvudmannen för verksamheten är enskild eller

offentlig. Därtill kommer, enligt motionärerna, att

nuvarande lagstiftning inte är konkurrensneutral och

att olika krav kan gälla för samma typ av tjänster.

Ett motsvarande yrkande finns i motion L705 av

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) (yrkande 18).

Utskottet erinrar om att riksdagen, på utskottets

hemställan, vid flera tidigare tillfällen har

avslagit motionsyrkanden med samma inriktning som de

nu aktuella (se bet. 1995/96:LU21, 1996/97:LU13 och

1997/98:LU21). Som skäl för sina ställningstaganden

har utskottet anfört att offentliga tjänster i hög

grad är föremål för specialreglering och att det

inte framkommit något behov av att låta lagen bli

tillämplig på tjänster som tillhandahålls inom den

offentliga sektorn.

Enligt utskottets mening finns inga skäl att nu

ändra inställning i förevarande fråga, och utskottet

avstyrker bifall till motionerna L709 och L705

yrkande 18.

Konsumentskyddet vid köp av tjänster tas upp i

motion L707 av Helena Frisk och Inger Lundberg (s).

Motionärerna anser att det finns skäl att se över

hur konsumentlagstiftningen fungerar vid tjänsteköp,

bl.a. när det gäller uppgiftsskyldighet beträffande

pris och vilka rättigheter konsumenten har. I

motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med

det anförda.

Bestämmelser med syfte att skydda konsumenter vid

köp av tjänster finns bl.a. i konsumenttjänstlagen

(1985:716), som i allt väsentligt motsvarar vad som

gäller vid köp av varor enligt konsumentköplagen

(1990:932). Allmänna bestämmelser om näringsidkares

upplysnings- och informationsskyldighet vid köp av

varor och tjänster finns i 4 § marknadsföringslagen

(1995:450). Enligt stadgandet skall näringsidkare

lämna sådan information som är av särskild betydelse

från konsumentsynpunkt. Därmed avses enligt

Marknadsdomstolens praxis bl.a. information om pris

och andra avtalsvillkor. Specifika regler om

informationsskyldighet finns i hemförsäljningslagen

(1981: 1361), prisinformationslagen (1991:601),

konsumentförsäkringslagen (1992: 830) och lagen

(1992:1672) om paketresor. På vissa områden har

informationsskyldigheten vidare preciserats genom

överenskommelser mellan Konsumentverket och

branschorganisationer.

Utskottet har inte någon annan uppfattning än

motionärerna om vikten av ett starkt konsumentskydd

vid köp av tjänster. Såvitt utskottet kan finna är

gällande lagstiftning inte behäftad med brister som

kan motivera en sådan generell översyn som begärs i

motionen. I sammanhanget vill utskottet också erinra

om att utredningen om konsumentpolitiken inför ett

nytt sekel har i uppdrag att analysera om det

konsumenträttsliga skyddet vid utnyttjande av

finansiella tjänster, exempelvis betaltjänster och

kreditgivning, är tillräckligt. Om så inte är fallet

skall kommittén föreslå förbättringar. En aspekt som

särskilt betonas i direktiven är därvid kravet på

information till konsumenterna. Därutöver bör nämnas

att det inom EU för närvarande pågår arbete med att

utforma ett förslag till direktiv om konsumentskydd

vid distansförsäljning av finansiella tjänster.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L707.

Avslutningsvis behandlar utskottet ett

motionsspörsmål som gäller nätverksförsäljning. Med

sådan försäljning avses en typ av

försäljningsverksamhet där varor och tjänster

förmedlas direkt från fabrik utan traditionell

marknadsföring eller mellanhänder.

Försäljningssättet har fått ökad betydelse under

senare år som en konsekvens av utvecklingen av

informationsteknologin.

I motion L706 anför Ragnwi Marcelind (kd) att

nätverksförsäljning är en bra möjlighet för

arbetslösa att starta eget företag. Detta kräver

dock, enligt motionären, att verksamheten regleras.

I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet

med det anförda (yrkande 1). Motionärerna menar

vidare att ett sådant regelverk bör innehålla

bestämmelser om bl.a. varors marknadsvärde,

provision och returrätt, vilket bör ges regeringen

till känna (yrkande 2).

Utskottet har för sin del inga erinringar mot de

förslag som läggs fram i motionen. I sammanhanget

bör dock erinras om att nätverksförsäljning för

närvarande utreds inom ramen för Nordiska

ministerrådet. I uppdraget, som skall redovisas

hösten 1999, ligger bl.a. att belysa olika

konsumentproblem som är förknippade med

nätverksförsäljning och att, om behov föreligger,

föreslå gemensam nordisk lagstiftning på området.

Utskottet anser att det pågående utredningsarbetet

bör avvaktas och avstyrker bifall till motion L706.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande privatisering av

Konsumentverket

att riksdagen avslår motion 1998/99:L710 yrkandena 1 och 2,

2. beträffande konsumentfrågor i EU

att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkandena 5, 6 och

7,

3. beträffande lokal konsumentverksamhet

att riksdagen avslår motion 1998/99:N277 yrkande 11,

4. beträffande forskning

att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkande 17,

5. beträffande utbildning

att riksdagen avslår motion 1998/99:L710

yrkande 3,

6. beträffande miljömålet

att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkandena 3 och 4,

7. beträffande substitutionsprincipen

att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkande 2,

8. beträffande miljöinformation i TV

att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkande 8,

9. beträffande marknadsföringslagen

att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkande 19,

10. beträffande könsdiskriminerande

reklam

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L705 yrkande 15 och

1998/99:A291 yrkande 14,

11. beträffande marknadsföring och

folkhälsofrågor

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L704 och

1998/99:So321 yrkande 11,

res. 1 (kd)

12. beträffande tobaks- och

alkoholreklam

att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkande 16,

13. beträffande vilseledande

förpackningsstorlekar

att riksdagen avslår motion 1998/99:L701,

14. beträffande e-postreklam

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L703 och

1998/99:L711,

15. beträffande auktorisation m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:L702 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

16. beträffande s.k. fakturaskojeri

att riksdagen avslår motion 1998/99:L903,

17. beträffande innehållsdeklarationer

m.m.

att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkandena 1, 9 och

14,

18. beträffande en s.k. Livsmedels-FASS

att riksdagen avslår motion 1998/99:So371 yrkande 4,

res. 2 (c)

19. beträffande miljömärkning

att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkandena 10, 12

och 13,

20. beträffande tilläggsdirektiv till

2000-delegationen

att riksdagen avslår motion 1998/99:L708,

21. beträffande IT-myndighet

att riksdagen avslår motion 1998/99:K231 yrkande 10,

22. beträffande produktsäkerhetslagen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L705 yrkande 18 och

1998/99:L709,

res. 3 (m)

23. beträffande konsumentskydd vid

tjänster

att riksdagen avslår motion 1998/99:L707,

24. beträffande nätverksförsäljning

att riksdagen avslår motion 1998/99:L706.

Stockholm den 2 februari 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson

(kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s),

Karin Olsson (s), Henrik S Järrel

(m), Marina Pettersson (s),

Elizabeth Nyström (m), Christina

Nenes (s), Tasso Stafilidis (v),

Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv

(s), Ulf Nilsson (fp), Raimo

Pärssinen (s) och Agne Hansson (c).

Reservationer

1. Marknadsföring och folkhälsofrågor

(mom. 11)

Rolf Åbjörnsson (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Inte heller" och slutar med "yrkande 11"

bort ha följande lydelse:

När det sedan gäller motionerna L704 och So321

yrkande 11 anser utskottet i likhet med motionärerna

att reklam som främjar ett hälsofarligt beteende hos

unga människor måste kunna beivras med stöd av lag

och att lagstiftningsåtgärder därför är påkallade.

En sådan lagstiftning skulle kunna utformas på så

sätt att marknadsföring som påverkar folkhälsan

negativt skall anses vara otillbörlig enligt

marknadsföringslagen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L704 och med anledning av motion

So321 yrkande 11, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande marknadsföring och

folkhälsofrågor

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L704 och med

anledning av motion 1998/99:So321 yrkande 11 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. En s.k. Livsmedels-FASS (mom. 18)

Agne Hansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Också när" och slutar med "detta

motionsyrkande" bort ha följande lydelse:

När det gäller motion So371 delar utskottet

motionärernas uppfattning att det inte minst med

hänsyn till livsmedelsallergiker behövs information

om livsmedels beståndsdelar och dess biverkningar på

samma sätt som det behövs information om mediciner.

Spörsmålet som tas upp i motionen berörs visserligen

till viss del av det pågående utredningsarbetet

rörande märkning av livsmedel men har dock, enligt

utskottets mening, inte givits tillräcklig

uppmärksamhet i direktiven. Mot denna bakgrund anser

utskottet att regeringen snarast i särskild ordning

bör se till att en Livsmedels-FASS kommer till

stånd.

Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall

till motion So371 yrkande 4, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha

följande lydelse:

18. beträffande en s.k. Livsmedels-FASS

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:So371 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

3. Produktsäkerhetslagen (mom. 22)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med

"yrkande 18" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör konsumenter inte i

något avseende utsättas för farliga varor eller

tjänster. Därvid är produktsäkerhetslagen av stor

betydelse. Den nuvarande lagstiftningen är dock,

enligt utskottets uppfattning, förenad med påtagliga

nackdelar. De tjänster som tillhandahålls

konsumenterna är nämligen förenade med samma risker

oavsett om huvudmannen för verksamheten är enskild

eller offentlig. Med den nuvarande ordningen är

risken stor för att vissa tjänser helt faller

utanför skyddslagstiftningen. En annan aspekt som

bör beaktas är att den nuvarande

produktsäkerhetslagen inte är konkurrensneutral.

Från såväl konsument- som konkurrenssynpunkt är det

således, enligt utskottets mening, hög tid att

utvidga produktsäkerhetslagen till att omfatta även

tjänster som tillhandahålls i offentlig verksamhet.

Regeringen bör därför i tilläggsdirektiv ge

utredningen om konsumentpolitiken inför ett nytt

sekel i uppdrag att utreda frågan och återkomma med

ett erforderligt lagförslag.

Vad som anförts bör riksdagen, med bifall till

motionerna L705 yrkande 18 och L709, som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha

följande lydelse:

22. beträffande produktsäkerhetslagen

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:L705 yrkande

18 och 1998/99:L709 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Privatisering av Konsumentverket

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anför:

Enligt vår uppfattning är Konsumentverkets uppgifter

för närvarande alltför omfattande. Nuvarande

förhållanden har resulterat i en alltför dyr och

otymplig byråkrati. Vi anser att

myndighetsfunktionerna på konsumentområdet bör

renodlas till produktkontroll och tillsyn över den

konsumenträttsliga lagstiftningen. Den icke

myndighetsbetingade verksamheten, såsom

förlagsverksamheten samt provnings- och

forskningsverksamheten, bör kunna privatiseras. Ett

minskat statligt ansvarstagande och en gradvis

nedtoning av de offentliga insatserna skulle också

bidra till att uveckla den enskilde och ge denne en

möjlighet att ta ett större eget ansvar som

självständig konsument. Därmed skulle

förutsättningar skapas för att flera verkligt

oberoende och frivilliga konsumentorganisationer -

som tar sin utgångspunkt i den enskildes behov och

intressen - kan bildas, växa och ta på sig fler

uppgifter, exempelvis upplysning, information samt

test- och rådgivningsverksamhet. Någon sådan

konsumentrörelse existerar ännu inte i Sverige. De

konsumentorganisationer som finns är som regel

samtidigt producenter eller distributörer med egna

köpställen, vilket många gånger komplicerar den

enskilde medlemmens situation. I sammanhanget bör

även påpekas att informationsteknikens utveckling

och de samverkansmöjligheter detta för med sig har

skapat förutsättningar också för internationellt

samarbete med oberoende organisationer i andra

länder. Härigenom finns goda betingelser för

konsumenterna att gemensamt vara pådrivande i

angelägna konsumentfrågor på såväl nationell som

internationell nivå.

Vi utgår ifrån att dessa frågor kommer att ges

stort utrymme för överväganden inom utredningen om

konsumentpolitiken inför ett nytt sekel, varför vi

inte funnit skäl att reservera oss till förmån för

motion L710 yrkandena 1 och 2.

2. Privatisering av Konsumentverket

Ulf Nilsson (fp) anför:

Jag har i sak samma uppfattning som majoriteten och

anser således att motion L710 yrkandena 1 och 2 inte

bör bifallas. I sammanhanget vill jag dock framhålla

följande.

Konsumentverket har viktiga roller. Den ena är

myndighetsrollen, där såväl konsumenter som

producenter, köpare som säljare har rätt att

förvänta sig att myndigheten ikläder sig en opartisk

roll att se till att lagstiftningen följs på ett

korrekt sätt. Myndigheten skall inte ta någondera

partens sida. I vissa sammanhang ikläder sig

Konsumentverket rollen som konsumenternas

företrädare konkret gentemot producent eller

bransch. I andra sammanhang intar man en för

konsumenterna opinionsbildande roll. Allt detta är

bra, men jag tror att rollen som konsumenternas

företrädare och den opinionsbildande rollen skulle

kunna fungera bättre och slagkraftigare om den inte

skulle innehas av samma part som i andra sammanhang

har att agera opartisk myndighetsutövare mellan

konsumenter och producenter. Av detta skäl anser jag

att det vore bra om dels utvecklingen av fristående

konsumentorganisationers verksamheter kunde stödjas

mer, dels om utredningen om konsumentpolitiken inför

ett nytt sekel utredde möjligheten att dela den

myndighetsutövande och opionionsbildande och

konsumentföreträdande uppgiften för Konsumentverket

i mer fristående enheter.

3. Utbildning

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anför:

Vi anser att det är nödvändigt att man i unga år

fått lära sig att hushålla med sina resurser och

fått erforderliga kunskaper i exempelvis ekonomi för

att man som vuxen skall kunna agera som en

självständig och medveten konsument. Det är därför

angeläget att regeringen är uppmärksam på och verkar

för att elever i såväl grundskolan som

gymnasieskolan kan tillgodogöra sig de baskunskaper

som krävs för att kunna lämna skolan som medvetna

konsumenter.

Vi förutsätter att dessa frågor kommer att bli

föremål för närmare överväganden inom ramen för

utredningen om konsumentpolitiken inför ett nytt

sekel, och vi har därför inte funnit skäl att

reservera oss till förmån för motion L710

yrkande 3.