Bet. 1998/99:LU11

Lagutskottets betänkande

1998/99:LU11

Insolvensrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1998/99

LU11

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner från

den allmänna motionstiden år 1998, som tar upp olika

insolvensrättsliga frågor. Spörsmålen gäller

konkurstillsyn och konkursförvaltning, statens

förmånsrätt för skatter, löneskyddet i konkurs och

återtagandeförbehåll.

Motionen om konkurstillsyn och konkursförvaltning

har remissbehandlats. Remissvaren har intagits som

bilaga till betänkandet.

Utskottet förordar med anledning av sistnämnda

motion ett tillkännagivande om tilläggsdirektiv till

Konkurstillsynsutredningen (Ju 1997:05). I övrigt

avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandena.

Motionerna

1998/99:L301 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till

Konkurstillsynsutredningen med den inriktning som

föreslagits i motionen.

1998/99:L302 av Bengt Silfverstrand och Elisebeht

Markström (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om arbetstagares rättigheter vid lönegaranti

och konkurs.

1998/99:L303 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, kd,

fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om ett

förstärkt skydd för äganderättsförbehåll.

1998/99:Sk302 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i skattelagen att statens

skatteförmånsrätt vid konkurser avskaffas i enlighet

med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner från

den allmänna motionstiden år 1998, som tar upp olika

insolvensrättsliga frågor. Spörsmålen gäller

reformering av konkurstillsynen och

konkursförvaltningen, statens förmånsrätt för

skatter, löneskyddet i konkurs och

återtagandeförbehåll.

Som en allmän bakgrund till motionsspörsmålen bör

upplysas följande. Efterlevnaden av civilrättsliga

regler om betalningsskyldighet regleras i sista hand

av att gäldenärens egendom tvångsvis genom konkurs

eller utsökning kan användas för att tillgodose

fordringsägarna. De väsentligaste bestämmelserna om

konkurs finns i konkurslagen (1987:672).

Konkursförfarandet, som utgår från att gäldenären är

på obestånd eller insolvent, har karaktär av

generalexekution där i princip alla borgenärer

deltar och där all gäldenärens egendom tas i

anspråk. Den ordning i vilken betalningsanspråken

skall tillgodoses regleras i förmånsrättslagen

(1970:979). I lagen görs i fråga om

förmånsrättsordningen skillnad mellan å ena sidan

s.k. särskilda förmånsrätter, som belastar endast

viss egendom och som gäller både vid utmätning och i

konkurs, samt å andra sidan s.k. allmänna

förmånsrätter, som avser all gäldenärens egendom och

som gäller enbart i konkurs. Särskild förmånsrätt

följer bl.a. med företagshypotek, varmed avses en

säkerhetsrätt på grund av inteckning i en

näringsidkares lösa egendom, och med inteckning i

fast egendom. Allmän förmånsrätt har exempelvis

under vissa förutsättningar fordringar på skatt samt

vissa fordringar på lön.

Vid sidan av konkurs finns numera enligt lagen

(1996:764) om företagsrekonstruktion ett särskilt

insolvensrättsligt förfarande inom vars ram åtgärder

kan vidtas för att rekonstruera sådana företag i

kris som bedöms ha utsikter till en fortsatt lönsam

verksamhet. En rekonstruktion kan innefatta såväl

åtgärder som förbättrar rörelsens resultat som en

uppgörelse med borgenärerna. En sådan uppgörelse kan

ske genom en frivillig överenskommelse eller med

tillämpning av regler om offentligt ackord.

Konkurstillsyn och konkursförvaltning

Ett konkursförfarande inleds med att rätten på

ansökan av gäldenär eller borgenär beslutar om

konkurs. Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären

rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet.

Rådigheten tillkommer i stället den förvaltare som

utses av rätten. I princip anförtros förvaltar-

uppdrag advokater som har specialiserat sig på

konkursförvaltning. Förvaltarens uppgift är att

realisera tillgångarna i boet och dela ut influtna

medel till borgenärerna. Vid förvaltningen skall

förvaltaren ta till vara borgenärernas gemensamma

rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som kan

främja en förmånlig och snabb avveckling av boet.

Förvaltaren har bl.a. att snarast upprätta en s.k.

förvaltarberättelse, innehållande uppgifter om bl.a.

boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens

obestånd.

Förvaltningen står under tillsyn av en

tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheter är

kronofogdemyndigheterna, vilka tillsammans med

Riksskatteverket utgör exekutionsväsendet.

Riksskatteverket har den övergripande ledningen och

ansvaret för verksamheten. Sedan den 1 juli 1997

finns det tio regionala kronofogdemyndigheter med

för närvarande 84 lokala kontor. Förutom att utgöra

tillsynsmyndighet företräder kronofogdemyndigheten

staten som borgenär i en konkurs. Det innebär att

myndigheten för statens räkning ansöker om

gäldenärens försättande i konkurs och för statens

talan i konkursen.

Tillsynsmyndigheternas uppgift är att övervaka att

förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i

överensstämmelse med konkurslagen och andra

författningar. Myndigheten skall särskilt se till

att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i

onödan, och myndigheten kan, när den finner det

lämpligt, fordra redovisning av förvaltaren. I

viktigare frågor skall förvaltaren höra

tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer.

En konkursförvaltare skall alltid avge

slutredovisning för sin förvaltning till

tillsynsmyndigheten. Till redovisningen skall

bifogas de handlingar som är av betydelse för

kontrollen av den. Slutredovisning kan alltid

klandras av gäldenären och tillsynsmyndigheten samt

under vissa förutsättningar av borgenär.

Arvodet till en förvaltare bestäms av rätten.

Rätten skall, innan den bestämmer arvodet, inhämta

yttrande i frågan av tillsynsmyndigheten samt ge

gäldenären och de borgenärer som hos rätten har

begärt det tillfälle att yttra sig över

framställningen inom viss tid. I den mån ett arvode

till konkursförvaltaren inte kan tas ur boet, skall

arvodet som huvudregel betalas av staten.

Under slutet av 1980-talet ökade antalet konkurser

på några få år från omkring 6 000 per år till runt

20 000 år 1993. I slutet av år 1993 vände dock

utvecklingen, och sedan år 1996 torde antalet

konkurser uppgå till omkring 12 000-13 000 per år.

Frågor om konkursförvaltningen och konkurstillsynen

har varit föremål för en mängd utredningar och

överväganden. Justitieombudsmannen (JO) har i ett

beslut (dnr 3686-1983) riktat allvarliga

anmärkningar mot utformningen av tillsynen. JO anger

att begreppet "konkurstillsyn till sitt innehåll

inte är enhetligt eller entydigt. Uppfattningen om

vad tillsyn betyder och hur den skall utövas

varierar från en tillsynsmyndighet till en annan -

verksamheten är i hög grad personanknuten: den blir

vad den enskilde tillsynsfogden gör den till. Att

det är så får i första hand tillskrivas det

förhållandet att förarbetena till lagstiftningen i

åtskilliga hänseenden lämnar föga eller ingen

vägledning om hur tillsynen i praktiken skall

utövas". JO förespråkar att tillsynsmyndigheten

genomgående blir mer aktiv och offensiv i sin

verksamhet för att kunna fullgöra vad den rimligen

bör vara; enligt JO "en funktion vid förvaltarens

sida för att se till att samtliga berörda intressen

tas till vara på bästa sätt." JO föreslår bl.a. att

tillsynen koncentreras till färre myndigheter och

att uppgiften att vara tillsynsfodge anförtros en

specialist.

I betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför

2000-talet lämnade Domstolsutredningen år 1991

förslag om omfördelning av uppgifter mellan

domstolar, tillsynsmyndigheter och förvaltare i

fråga om konkurshanteringen. År 1994 redovisade

Riksrevisionsverket rapporten (RRV 1994:13) Tillsyn

vid konkurs, som innehöll förslag och

rekommendationer om konkurstillsynen. Domstolsverket

har också i sin rapport Översyn av vissa

konkursrättsliga frågor (DV-rapport 1992:2)

behandlat konkurshanteringsfrågor. Varken

Domstolsutredningens, Riksrevisionsverkets eller

Domstolsverkets förslag har lett till lagstiftning.

Även riksdagen har med anledning av motioner vid

ett flertal tillfällen under senare år behandlat

frågor om konkursförvaltning och konkurstillsyn.

Motionerna har avslagits med hänvisning till

pågående utredningsarbete (se bet. 1992/93:LU40,

1993/94:LU20, 1995/96:LU11 och 1997/98:LU14).

Av Riksrevisionsverkets rapport (RRV 1994:13)

framgår att det finns ett antal övergripande problem

med konkurstillsynen. Dessa kan sammanfattas enligt

följande. Oklarhet råder om konkurstillsynens mål

och närmare inriktning. Lagstiftningens riktlinjer

för tillsynen är komplexa och delvis allmänt hållna,

vilket ger utrymme för olika tolkningar.

Tillsynsfunktionen har en delvis oklar roll i

förhållande till domstolarna och konkursförvaltarna.

Tillsynens inriktning på granskning av enskilda

konkursärenden begränsar möjligheterna att beakta

centrala och generella problem i

konkursförvaltningen. Tillsynsverksamheten styrs i

alltför hög grad av de kvantitativa kraven och av

formaliakontrollen som hindrar att tillräcklig

uppmärksamhet ägnas åt de kvalitativa och

långsiktiga aspekterna i konkursförvaltningen.

Tillsynens inriktning på ärendegranskning medför

betydande krav på flexibilitet i tillsynssystemet.

Tillsynsverksamheten har begränsad förmåga att

hantera och anpassa verksamhetens resurser till

förändringar i ärendevolymerna och andra yttre

omständigheter. Tillsynsverksamhetens organisation

och administrativa stöd är inte ändamålsenliga för

en enhetlig och effektiv tillsyn. Den splittrade

tillsynsorganisationen har bl.a. försvårat ledningen

och en samordnad utveckling av tillsynsverksamheten.

Våren 1997 tillkallade regeringen en särskild

utredare med uppgift att utreda vilken inriktning

och vilket närmare innehåll konkurstillsynen skall

ha, vad som bör gälla för utseende och arvodering av

konkursförvaltare och om konkurskostnaderna totalt

sett kan minskas och i så fall hur det kan ske (dir.

1997:74). En utgångspunkt för utredningsuppdraget är

enligt vad som anförs i direktiven att en statlig

konkurstillsyn skall behållas, liksom en privat

konkursförvaltning. Förvaltningen skall i huvudsak

vara anordnad på det sätt den är i dag. En annan

utgångspunkt är att konkurstillsynen alltjämt skall

vara knuten till kronofogdemyndigheterna i

organisatoriskt hänseende och att Riksskatteverket

även i fortsättningen skall ha den centrala

funktionen. I direktiven anges närmare att utredaren

bl.a. skall redovisa en bedömning av hur

förutsättningarna för en väl fungerande tillsyn

påverkats av den regionalisering av

exekutionsväsendet som nyligen har genomförts och om

det finns behov av ytterligare anpassning av

organisationen. Utredaren skall i sammanhanget

beakta de förslag som Domstolsutredningen har

lämnat, förslag som syftar till att renodla

domstolarnas roll. Utredaren skall vidare inrikta

sitt arbete på att tillsynen mindre skall gälla

granskning av enskilda konkursärenden än kvalitativa

och långsiktiga bedömningar av hur

konkursförvaltningen bedrivs. Tillsynen bör alltså i

ökad utsträckning vara uppföljande och överblickande

till sin karaktär. Tillsynsorganet skall också,

anförs det, ges möjligheter att genomföra

inspektioner i olika former hos konkursförvaltare i

syfte att granska hur förvaltaruppdragen har skötts.

Vidare anförs i direktiven att borgenärerna är

konkurshanteringens viktigaste grupp. En ny

annorlunda inriktning av konkurstillsynen bör därför

utformas så att borgenärskollektivets ställning inte

försvagas och helst förstärks. I uppdraget ingår

därför att ta ställning till borgenärskollektivets

roll i förhållande till tillsynsfunktionen liksom

även till förvaltaren. Utredaren bör enligt

direktiven dessutom utreda om de enskilda

borgenärernas ställning på något sätt kan stärkas.

När det gäller frågan om utseende av

konkursförvaltare bör enligt vad som anförs i

direktiven utredaren överväga om den nuvarande

regleringen är ändamålsenlig och lägga fram de

förslag han finner nödvändiga. Det är därvid

särskilt viktigt att beakta intresset av såväl en

hög kompetensnivå bland dem som utses till

förvaltare som en fri konkurrens bland dem som

uppfyller kompetenskraven. Såvitt avser spörsmålet

om konkursförvaltarens arvode bör enligt direktiven

utredaren överväga vilken roll tingsrätten

respektive tillsynsorganet skall spela när

förvaltarens arvode skall bestämmas. Vidare bör

utredaren, anförs det, överväga vilka normer som

skall vara bestämmande för arvodet samt vilka

uppgifter som förvaltaren skall lämna i samband med

sitt arvodesanspråk.

Utredaren skall lämna de förslag till lagändringar

och ändringar i andra avseenden som följer av

uppdraget. Enligt direktiven är utredaren

oförhindrad att föreslå andra ändringar beträffande

konkurstillsynen och konkursförvaltningen än de som

redovisats i det föregående. I direktiven anförs

avslutningsvis att utredningsarbetet skall inriktas

på att om möjligt lämna förslag till åtgärder som

kan innebära effektiviseringar och besparingar för

såväl staten som enskilda som berörs av

konkurshanteringen. Utredningen har antagit namnet

Konkurstillsynsutredningen.

Genom tilläggsdirektiv den 1 oktober 1998 har

Konkurstillsynsutredningens utredningsuppdrag

preciserats så att utredningen beträffande kostnader

och förvaltningen vid konkurs skall utreda dels

behovet av samordning av avgifter i konkurs samt

vissa frågor om andra kostnader vid konkurs, dels

vissa frågor angående förvaltarberättelsen m.m.

(dir. 1998:77). Samtidigt har tiden för redovisning

av uppdraget förlängts till den 30 september 1999.

I motion L301 kritiserar Stig Rindborg (m)

Konkurstillsynsutredningens direktiv. Enligt

motionärens mening borde utredningsuppdraget ha

varit mer förutsättningslöst och inte haft som

utgångspunkt att tillsynsfunktionen även

fortsättningsvis skall vara offentlig och knuten

till kronofogdemyndigheterna. Motionären anser att

Konkurstillsynsutredningen bör få tilläggsdirektiv

så att utredningen kan föreslå en reform som stärker

borgenärernas ställning i konkurser samtidigt som

tillsynsmyndigheterna kan avskaffas. I motionen

förordas en radikal reformering av konkurstillsynen

i syfte att stärka borgenärernas inflytande över

konkursförfarandet. Den i motionen föreslagna

ordningen innebär att borgenärerna skall ha en

funktion liknande den som aktieägarna normalt utövar

på bolagsstämman. Borgenärernas inflytande skall,

enligt det i motionen redovisade förslaget, utövas

på särskilda borgenärssammanträden vid tingsrätten,

vilka hålls en gång i halvåret. Vidare skall rätten

utse en särskild konkursrevisor, som skall vara

auktoriserad revisor, och som i likhet med

konkursförvaltaren skall avge redovisning för sitt

uppdrag vid borgenärssammanträdena. Redovisningarna

skall ges in till Patent- och registreringsverket

för granskning. Genom att ta vara på borgenärernas

kunskap och erfarenheter och genom konkursrevisorns

roll blir, enligt motionärens mening,

tillsynsmyndigheten överflödig och kan avskaffas.

Härigenom torde, anför motionären vidare, staten

göra en besparing beträffande konkurshanteringen,

och de frigjorda resurserna kan tillgodogöras i

polisens och åklagarnas brottsutredande verksamhet.

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

tilläggsdirektiv till Konkurstillsynsutredningen med

den inriktning som föreslagits i motionen.

På lagutskottets begäran har yttranden över

motionen avgetts av Göta hovrätt, Malmö tingsrätt,

Domstolsverket, Riksskatteverket,

Kronofogdemyndigheten i Umeå, Skattemyndigheten i

Gävle, Patent- och registreringsverket

(Bolagsavdelningen), Stiftelsen Ackordscentralen,

Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR,

Konkursförvaltarkollegiet, Svensk Handel, Svenska

Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföreningen och

Tjänstemännens Centralorganisation.

Göta hovrätt har i och för sig inget emot att

direktiv till utredningar är öppna. I sak anför

hovrätten att ett avskaffande av tillsynsmyndigheten

synes medföra att domstolarna skulle åläggas nya

tidskrävande arbetsuppgifter. En sådan reform skulle

vidare innebära att möjligheterna att skapa en

enhetlig praxis och gemensamma rutiner för konkurser

i landet minskar. Risken för konkursmissbruk torde

enligt hovrätten öka väsentligt med motionärens för-

slag.

Malmö tingsrätt motsätter sig inte att

tillsynsfrågan utreds vidare enligt intentionerna i

motionen, dock bör det ske i form av en ny

utredning. Tingsrätten ifrågasätter dock om den

ordning som föreslås i motionen leder till en

effektivare tillsyn och lägre totala kostnader för

konkursförfarandet.

Inte heller Domstolsverket har något att invända

mot att konkurstillsynen utreds vidare i den

riktning som föreslås i motionen. Verket framhåller

dock att den i motionen föreslagna reformen kan

antas innebära ökade kostnader för domstolarna.

Enligt Riksskatteverket är förslaget i motionen att

avskaffa den offentliga konkurstillsynen

orealistiskt, bl.a. med hänsyn till att väsentliga

allmänna intressen gör sig gällande i en konkurs.

Vidare skulle en konkurshantering efter mönster i

aktiebolagslagen och med ett ökat

borgenärsinflytande leda till att

konkursförvaltarens självständighet äventyras.

Kronofogdemyndigheten i Umeå anser att ett

genomförande av motionsförslaget innebär ökade

arbetsuppgifter för domstolarnas del och därmed inte

leda till någon besparing. Enligt

kronofogdemyndigheten skulle inte heller

enhetligheten vid konkurstillsynen bli bättre, utan

förslaget torde i stället innebära ökad byråkrati.

Enligt Skattemyndigheten i Gävle är nuvarande

utredningsuppdrag tillräckligt för att åstadkomma en

annorlunda inriktning av konkurstillsynen inom ramen

för befintlig organisation. Med motionärens förslag

torde förvaltarnas självständighet riskeras. Det

finns vidare enligt skattemyndigheten uppenbara

risker för fördyringar och ökad byråkrati med

förslaget. En annan nackdel med förslaget är att

enhetligheten i konkurstillsynen torde bli mindre.

Det stora allmänna intresse som gör sig gällande vid

en konkurs motiverar, anför skattemyndigheten, att

konkurstillsynen är under statlig ledning.

Patent- och registreringsverket tillstyrker

tilläggsdirektiv till Konkurstillsynsutredningen i

enlighet med motionärens hemställan. Verket har

ingenting emot att få nya registreringsuppgifter

avseende konkurser, men finansieringen av de ökade

kostnader som detta medför måste utredas, liksom

huruvida förekommande granskning i registerärenden

bör utvidgas till en mer materiell granskning.

Ackordscentralen anser att utredningen bör få

avsluta sitt arbete utan nya tilläggsdirektiv.

Därefter kan regeringen på nytt överväga behovet av

ytterligare reformer beträffande konkursförfarandet.

Enligt Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR bör

åtminstone s.k. rörelsekonkurser underkastas

yrkesmässig revision. FAR delar motionärens syn att

borgenärerna under konkursens gång bör ha en roll

liknande aktieägarnas i aktiebolag. Konkurser som är

föremål för revision skall enligt FAR inte behöva

stå under statlig tillsyn.

Konkursförvaltarkollegiet har ingen erinran mot att

Konkurstillsynsutredningen i tilläggsdirektiv

erhåller ett vidgat uppdrag att förutsättningslöst

pröva den inriktning på konkurstillsynen som

föreslagits i motionen. Kollegiet anser dock att

förslaget såvitt avser ordinär konkurs inte är

praktiskt genomförbart.

Svensk Handel och Svenska Arbetsgivareföreningen

tillstyrker att utredningen ges tilläggsdirektiv i

enlighet med vad som föreslås i motionen.

Svenska Bankföreningen delar uppfattningen i

motionen att det är viktigt att borgenärerna

tillförsäkras inflytande i konkursförfarandet.

Föreningen anser att en utredning av de frågor om

konkurstillsyn m.m. som behandlas i motionen skulle

vara av intresse. Konkurstillsynsutredningen kan

enligt föreningen vara ett forum härför.

Sveriges Industriförbund delar grundinställningen i

motionen att borgenärernas ställning bör stärkas i

fråga om konkurstillsyn och konkursförvaltning.

Förslagen i motionen är enligt förbundet intressanta

och värda att utredas. Förbundet tillstyrker därför

att Konkurstillsynsutredningen får tilläggsdirektiv

med den inriktning som föreslås i motionen.

Tjänstemännens Centralorganisation avstyrker att

tillsynsmyndigheten avskaffas. Myndigheten är ett

viktigt organ när det gäller att bevaka

arbetstagarnas rättigheter i konkurser.

Enligt utskottets mening har de granskningar och

utredningar som gjorts under 1990-talet klart visat

att det finns ett antal övergripande problem när det

gäller konkursförvaltning och konkurstillsyn.

Särskilt otillfredsställande är oklarheterna rörande

konkurstillsynens mål och inriktning. Utskottet ser

därför med tillfredsställelse att många av de frågor

som aktualiserats nu är föremål för ett samlat

utredningsarbete i ett större konkursrättsligt

perspektiv, och utskottet kan inte finna annat än

att regeringens uppdrag till

Konkurstillsynsutredningen innefattar en mängd

möjligheter till nytänkande på området.

Utskottet anser för sin del att det är viktigt att

konkurstillsynen är utformad så att dess opartiskhet

inte kan ifrågasättas och att den skapar förtroende

hos de berörda. Enligt utskottets mening är det

vidare väsentligt att konkurstillsynen har en

övergripande och generell karaktär, och att det

klargörs att huvudaktörerna i en konkurs utgörs av

förvaltaren och borgenärerna. En annan väsentlig

hållpunkt är att förvaltarnas oberoende ställning i

förhållande till borgenärer och tillsynsfunktion

säkerställs.

I likhet med motionären konstaterar utskottet att

de nuvarande direktiven till

Konkurstillsynsutredningen inskränker

utredningsuppdraget så till vida att konkurs-

tillsynen även i fortsättningen skall vara offentlig

och knuten till kronofogdemyndigheterna samt att

Riksskatteverket skall ha den centrala

tillsynsfunktionen. Detta begränsar givetvis

utredningens möjligheter att överväga en nyordning i

fråga om hur tillsynsfunktionen skall vara

organiserad. Även om det, enligt utskottets mening,

finns övervägande skäl som talar för att det också i

framtiden skall finnas en offentlig konkurstillsyn

är det olyckligt att utredningen inte getts fria

händer att mer förutsättningslöst pröva hur en sådan

tillsyn kan organiseras och överväga sådana mer

principiella frågeställningar som redovisats i

motionen, särskilt mot bakgrund av de förslag som

nyligen lagts fram av Förmånrättskommittén i

betänkandet (SOU 1999:1) Nya förmånsrättsregler. Som

närmare kommer att redovisas i följande avsnitt har

kommittén nämligen föreslagit dels att statens

förmånsrätt för skatter och avgifter avskaffas, dels

att förmånsrätten för företagsinteckningar ändras

till en allmän förmånsrätt. Ett genomförande av

Förmånsrättskommitténs förslag torde innebära att de

nu prioriterade borgenärerna, staten respektive

innehavare av företagsinteckningar, får ett helt

annat intresse än för närvarande att engagera sig i

och påverka konkursförvaltningen. Ett avskaffande av

förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter

leder således till att kronofogdemyndigheten, såsom

företrädare för staten som borgenär, måste ikläda

sig en mer aktiv borgenärsroll än för närvarande.

Den i olika sammanhang kritiserade dubbelrollen för

kronofogdemyndigheten, att både vara

tillsynsmyndighet och borgenärsföreträdare för

staten, blir därigenom enligt utskottets mening både

från principiella och praktiska utgångspunkter mer

påtaglig än vad som gällt hittills. Därmed innebär

Förmånsrättskommitténs förslag beträffande

skatteförmånsrätten och förmånsrätten för

företagsinteckningar att förutsättningarna ändrats

för Konkurstillsynsutredningens uppdrag i

förhållande till de ursprungliga direktiven, vilket

enligt utskottets mening motiverar att utredningen

ges ett vidgat uppdrag.

Det anförda innebär att utskottet anser att

uppdraget till Konkurstillsynsutredningen bör

utvidgas så att utredningen, dock alltjämt med

utgångspunkt i att konkurstillsynen skall vara

offentlig, ges möjlighet att därutöver

förutsättningslöst överväga den framtida

tillsynsfunktionens organisation. Utredaren bör

därvid beakta de allmänna uttalanden som utskottet

nu gjort om inriktningen av en reform och de

frågeställningar som belyses i motionen. Utskottet

kan inte se att ett sådant utvidgat

utredningsuppdrag skulle behöva innebära att

utredningstiden behöver förlängas med mer än några

månader. Det får ankomma på regeringen att meddela

tilläggsdirektiv till Konkurstillsynsutredningen i

enlighet med det anförda.

Vad utskottet sålunda uttalat med anledning av

motion L301 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Förmånsrättsordningen

När en konkurs inträffat skall, om medel finns i

konkursboet, betalning först utgå för

konkurskostnaderna och för annan skuld som

konkursboet ådragit sig (s.k. massaskuld). Av boets

återstående medel sker därefter utdelning till

borgenärerna i en viss ordning, den s.k.

förmånsrättsordningen.

Som nämnts inledningsvis skiljer förmånsrättslagen

mellan särskild och allmän förmånsrätt. Särskild

förmånsrätt följer bl.a. med företagshypotek och med

inteckning i fast egendom. Allmän förmånsrätt har

exempelvis under vissa förutsättningar fordringar på

skatt samt vissa fordringar på lön. Särskild

förmånsrätt har i princip företräde framför allmän

förmånsrätt.

För att tillförsäkra att arbetstagare alltid skall

få någon betalning för sin fordran mot en

arbetsgivare som försätts i konkurs finns regler i

lönegarantilagen (1992:497). Lagen innebär att

staten garanterar prioriterade fordringar på lön och

pension samt att staten övertar fordringarna - med

motsvarande förmånsrätt - och inträder i konkursen

som borgenär på respektive löntagares plats.

Den 1 juli 1994 infördes vissa ändringar i

förmånsrättslagen som innebar en begränsning av

omfattningen av de lönefordringar som kan ersättas

genom lönegarantin (prop. 1993/94:208, bet. LU34).

Ytterligare ändringar när det gäller

löneförmånsrätten och lönegarantin beslutades år

1995 respektive år 1997, i huvudsak för att

åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan de

svenska reglerna om löneskyddet i konkurs och EG-

direktivet på området (prop. 1994/95:180, bet. LU30

och prop. 1996/97:102, bet. LU19).

Enligt motion L302 av Bengt Silfverstrand och

Elisebeht Markström (båda s) har det under 1990-

talet skett klara försämringar av arbetstagarnas

löneskydd i konkurs, bl.a. genom de ändringar i

förmånsrättslagen som infördes den 1 juli 1994. En

översyn bör göras av gällande regler för

arbetstagares förmånsrätt och lönegarantin i syfte

att förbättra arbetstagarnas löneskydd, och i

motionen yrkas ett tillkännagivande med denna

innebörd.

I motion Sk302 av Bo Lundgren m.fl. (m) anförs att

ett avskaffande av statens förmånsrätt för skatter

och allmänna avgifter skulle innebära att

rekonstruktioner av företag underlättas. Härigenom

skulle staten få incitament att agera på ett

tidigare stadium för att rädda företag på väg in i

en ekonomisk kris. Dessutom torde ett sådant ökat

intresse från statens sida leda till att fler

oseriösa företagare upptäcks snabbare. I motionen

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag

till ändring i förmånsrättslagen av innebörd att

statens förmånsrätt för skatter m.m. avskaffas

(yrkande 7).

I december 1995 tillkallades Förmånsrättskommittén

med uppgift att utreda frågor om förmånsrätt i

konkurs, lönegaranti och underlaget för

företagshypotek (dir. 1995:163). Kommitténs

huvuduppgift var att ta ställning till dels om

statens förmånsrätt för skatter och avgifter bör

slopas, dels om företagshypoteket bör ges en annan

ställning än det har i dag och dels om

arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens konkurs

kan förbättras utan att statens kostnader för

lönegarantin ökar.

Utredningsuppdraget utvidgades genom

tilläggsdirektiv i februari 1997 till att avse även

frågan om gäldenären, under företagsrekonstruktion

enligt lagen om företagsrekonstruktion, bör ges en

rätt att säga upp avtal i förtid (dir. 1997:26).

Kommittén fick slutligen genom tilläggsdirektiv i

juli samma år till uppgift att analysera alternativa

möjligheter till hur statens kostnader för

lönegarantin kan minskas med 300 miljoner kronor och

att lägga fram ett förslag om en sådan besparing

(dir. 1997:82).

Förmånsrättskommittén har nyligen avslutat sina

huvudsakliga uppgifter genom att den 18 februari

1999 till Justitieministern överlämna

huvudbetänkandet (SOU 1999:1) Nya

förmånsrättsregler. Kommittén fortsätter nu sitt

arbete med frågan om gäldenären under

företagsrekonstruktion bör ges en rätt att säga upp

avtal i förtid, och kommittén beräknar att avge ett

slutbetänkande vid utgången av år 1999.

Förmånsrättskommitténs förslag i huvudbetänkandet

innebär sammanfattningsvis följande. Statens

förmånsrätt för skatter och avgifter avskaffas.

Företagshypoteket omvandlas till en allmän

förmånsrätt som gäller i hälften av all gäldenärens

egendom som återstår sedan fordringar med bättre

förmånsrätt fått full betalning. Dagens ordning med

förmånsrätt för lönefordringar som förfallit högst

tre månader före konkursansökan ersätts av ett mer

begränsat löneskydd där förmånsrätten avser

lönefordringar som belöper på högst tre månader före

konkursansökan. Förmånsrätten begränsas också till

ett högsta belopp om tio basbelopp. Om arbetstagaren

utför arbete under uppsägningstid åt konkursboet

skall lönen betalas av konkursboet. Sådan fordran

omfattas varken av lönegaranti eller förmånsrätt. Om

arbetstagaren inte utför arbete under

uppsägningstiden omfattas lönefordran av lönegaranti

men inte av förmånsrätt. Löneskyddet skall ha samma

omfattning vid företagsrekonstruktion enligt lagen

om företagsrekonstruktion som vid konkurs.

Rekonstruktionsgäldenären kan efter beslut av

rekonstruktören låna medel ur lönegarantin till

löner som intjänats högst tre månader före ansökan

om företagsrekonstruktion t.o.m. en vecka efter

beslutet om företagsrekonstruktion. Lånet skall med

ränta återbetalas eller betryggande säkerhet ställas

för återbetalningen innan rekonstruktionsförfarandet

får avslutas. Maximibeloppet för lönegarantin höjs

till fyra basbelopp. Samtidigt förlängs den tid för

vilken lönegaranti maximalt gäller till åtta

månader.

Enligt utskottets mening finns det ingen

anledning för riksdagen att nu föregripa

remissbehandlingen och den fortsatta

beredningen av Förmånsrättskommitténs

förslag, och utskottet avstyrker därför

bifall till motionerna L302 och Sk302

yrkande 7.

Återtagandeförbehåll

En säljare har i praxis sedan länge kunnat erhålla

separationsrätt i köparens konkurs eller vid

utmätning hos denne genom att förbehålla sig

äganderätten till varan tills denna blivit fullt

betald eller rätt att återta varan om den inte

betalas, s.k. återtagandeförbehåll. Enligt gällande

rätt är sålunda ett återtagandeförbehåll i ett

köpeavtal i princip sakrättsligt giltigt tills varan

är fullt betald. Säljaren kan alltså vid köparens

insolvens kräva att varorna skall frånskiljas

köparens övriga egendom och återställas till

säljaren. Som ett viktigt undantag gäller dock att

någon sådan rätt inte tillkommer säljaren när

köparen trots förbehållet haft rätt att förfoga över

varan före betalning genom att infoga den i annan

egendom, förbruka den eller sälja den vidare.

I motion L303 av Marianne Andersson m.fl. (c, m,

kd, fp) anförs att leverantörerna i Sverige,

däribland många små och medelstora företag, hamnar i

ett utsatt läge när deras beställare försätts i

konkurs. Det beror på att leverantörsfordringar är

oprioriterade. Ett sätt att påtagligt förbättra

leverantörernas ställning vore enligt motionärernas

mening att stärka det sakrättsliga skyddet för

återtagandeförbehåll. En sådan reform skulle också

minska möjligheterna till s.k.

bekvämlighetskonkurser. Ett förstärkt sakrättsligt

skydd för återtagandeförbehåll skulle också, enligt

motionärernas mening, minska riskerna för

kapitalförstöring som en försäljning av egendomen i

konkurs många gånger innebär. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om förstärkt sakrättsligt skydd för

återtagandeförbehåll.

Utskottet behandlade så sent som våren 1998 ett par

motioner med likalydande innehåll som den nu

aktuella motionen (bet. 1997/98:LU14). Utskottet

konstaterade då att frågan om separationsrätt vid

försäljning med återtagandeförbehåll övervägts av

Kommissionslagskommittén och att i kommitténs

slutbetänkande (SOU 1988:63) Kommission och dylikt

inte föreslås någon principiell förändring

beträffande förutsättningarna för sådan

separationsrätt. Vidare påpekade utskottet att

betänkandet var föremål för beredning i

Regeringskansliet varvid behovet av särskilda regler

om separationsrätt i vissa fall övervägdes.

Utskottet ansåg att de pågående övervägandena med

anledning av kommitténs slutbetänkande inte borde

föregripas, och avstyrkte bifall till de då aktuella

motionerna.

Enligt vad utskottet erfarit pågår alltjämt i

Regeringskansliet beredning av

Kommissionslagskommitténs slutbetänkande

innefattande spörsmålet om behovet av särskilda

regler om separationsrätt i vissa fall. Inte heller

nu anser utskottet att övervägandena bör föregripas,

och utskottet avstyrker därför bifall till motion

L303.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande konkurstillsyn och

konkursförvaltning

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:L301 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. beträffande förmånsrättsordningen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L302 och

1998/99:Sk302 yrkande 7,

3. beträffande återtagandeförbehåll

att riksdagen avslår motion 1998/99:L303.

Stockholm den 2 mars 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf

Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s),

Henrik S Järrel (m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv

(s), Viviann Gerdin (c), Ulf Nilsson (fp), Anne-

Katrine Dunker (m) och Eva Arvidsson (s).

Remissyttranden över motion

1998/99:L301 Reformering av

konkurslagstiftningen

På lagutskottets begäran har yttrande över motionen

avgivits av Göta hovrätt, Malmö tingsrätt,

Domstolsverket, Riksskatteverket,

Kronofogdemyndigheten i Umeå, Skattemyndigheten i

Gävle, Patent- och registreringsverket (PRV),

Ackords-centralen, Föreningen Auktoriserade

Revisorer FAR, Konkursförvaltarkollegiernas

Förening, Svensk Handel, Svenska

Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföreningen,

Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Industriförbund

och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).

Remissinstanserna har därvid anfört följande.

Göta hovrätt

Hovrätten har i och för sig inget emot att direktiv

till utredningar är öppna. Beträffande de argument

som anförts i motionen för att tilläggsdirektiv till

konkurstillsynsutredningen skall ges får hovrätten

anföra följande.

Ett avskaffande av tillsynsmyndigheten på sätt som

föreslås i motionen skulle innebära att den

avlastning tillsynsmyndighetens arbete i dag medför

för domstolarna helt skulle upphöra. Det i motionen

föreslagna tillvägagångssättet av konkurshanteringen

synes dessutom medföra att domstolarna skulle

åläggas nya tidskrävande arbetsuppgifter. Enligt

hovrättens mening bör konkurstillsynen i stället

utformas på så sätt att domstolarnas

konkurshantering förenklas.

Ett avskaffande av tillsynsmyndigheten skulle

vidare innebära att möjligheterna att skapa en

enhetlig praxis och gemensamma rutiner för konkurser

i landet skulle minska och det föreligger stor risk

att det i stället skapas regionala rutiner för

konkurshanteringen.

Om borgenärernas inflytande skulle öka samtidigt

som statens insyn i hur konkursförvaltningen bedrivs

skulle minska på så sätt som föreslås i motionen

torde risken för konkursmissbruk öka väsentligt.

Det ifrågasätts slutligen om förslaget är

ändamålsenligt när en fysisk person försätts i

konkurs.

Malmö tingsrätt

Sammanfattning

Enligt tingsrättens mening kan det diskuteras om den

i motionen föreslagna ordningen för konkurstillsyn

leder till en effektivare tillsyn och lägre

kostnader för konkursförfarandet. Tingsrätten vill

dock inte motsätta sig att tillsynsfrågan utreds

vidare utifrån de i motionen angivna

utgångspunkterna. Tingsrätten anser dock att den

ändring av inriktningen på utredningsarbetet som

angivits i motionen inte kan göras genom

tilläggsdirektiv. I stället bör utredningen läggas

ned och en ny utredning tillsättas.

Tingsrätten vill inledningsvis framhålla att

tingsrätten, med ett undantag, inte har tagit

ställning till de enskilda delförslag som läggs fram

i motionen utan endast till den föreslagna ändringen

av konkurstillsynen.

I motionen föreslås en uppdelning av konkurserna i

två kategorier, vad motionären kallar summariska

konkurser och ordinära konkurser. Summariska

konkurser skulle endast utredas i sådan begränsad

omfattning att förvaltaren kan bilda sig en

uppfattning om det med hänsyn till misstanke om

brott är befogat med ytterligare utredning. Någon

särskild tillsyn skulle inte förekomma i dessa

konkurser. Staten skulle svara för

konkurskostnaderna.

Tingsrätten kan tänka sig en sådan ordning med

summariska konkurser.

Tingsrätten vill dock framhålla att den tillsyn som

tillsynsmyndigheten i nuläget utövar i det stora

flertalet konkurser där tillgångar saknas i huvudsak

är formell. I praktiken skulle därför i fråga om

tillsynen skillnaden mellan den föreslagna ordningen

och vad som i dag gäller inte bli särskilt stor.

Vad därefter gäller tillsynen över de ordinära

konkurserna har vissa brister i tillsynsmyndighetens

verksamhet redovisats i bl.a. JO:s beslut den 30

december 1983 (dnr. 3686-1983) och

Riksrevisionsverkets granskningsrapport Tillsyn vid

konkurs (RRV 1994:13). Kritiken har gällt bl.a.

ineffektivitet i tillsynssystemet samt brister

avseende en enhetlig praxis hos olika

tillsynsmyndigheter. Tingsrätten instämmer i att det

föreligger vissa brister i verksamheten hos

tillsynsmyndigheterna. Bristerna torde dock inte

vara större än att det i huvudsak går att komma till

rätta med dem. Till detta kommer att möjligheten att

inhämta information från tillsynsmyndigheten i vissa

situationer kan vara värdefull för tingsrätten.

Enligt tingsrättens mening skulle ett avskaffande av

tillsynsmyndigheten leda till att tingsrätten skulle

åsamkas merarbete.

Tingsrätten anser att liknelsen i motionen mellan

aktiebolag och konkursbo kan ifrågasättas. Även om

det, såsom påpekats i motionen, föreligger vissa

likheter mellan ett aktiebolag och ett konkursbo

föreligger även skillnader. Den mest betydande

skillnaden ligger i syftet med respektive

rättsfigur. Konkursboet är av tillfällig karaktär

och har till syfte att avvecklas, till skillnad från

aktiebolaget vars syfte är fortsatt drift. Detta

medför att likheterna mellan konkursbo och

aktiebolag inte i sig kan motivera de i motionen

föreslagna förändringarna. Det kan vidare diskuteras

om den nya ordningen för tillsyn leder till en

effektivare tillsyn och lägre totala kostnader för

konkursförfarandet. Tingsrätten ifrågasätter sålunda

om borgenärernas intresse i konkursen är så stort

som förutsätts i motionen, framför allt med hänsyn

till att borgenärerna enligt förslaget själva skall

svara för revisorns och förvaltarens arvoden i

ordinära konkurser. De prioriterade borgenärerna kan

antas vara mindre intresserade av att delta aktivt i

konkursförfarandet eftersom de har sina intressen

tillgodosedda genom sin förmånsrätt. De

oprioriterade borgenärerna kan oftast inte antas

erhålla någon utdelning, varför även deras intresse

torde vara begränsat. De oprioriterade borgenärernas

intresse kan dock tänkas öka vid en eventuell

förändring av förmånsrättsförordningen till följd av

Förmånsrättsutredningens arbete.

Tingsrätten anser vidare att det är tveksamt om ett

överflyttande av den kontrollerande funktionen i en

konkurs från tillsynsmyndigheten till borgenärerna

och till auktoriserade revisorer skulle medföra en

minskning av de totala kostnaderna för

konkursförfarandet. Framför allt skulle kostnaden

för revisorns arbete i en konkurs kunna bli

betydande, även om denna kostnad förmodligen skulle

komma att understiga förvaltarens ersättning. Från

statens synvinkel skulle den fördelen uppkomma att

borgenärerna alltid fick svara för

konkurskostnaderna. Som redan antytts skulle detta

förhållande dock kunna hämma deras intresse av att

medverka till en effektiv konkursutredning.

Tingsrätten vill, som ett alternativ till

avskaffandet av tillsynsmyndigheten, framhålla

möjligheten att flytta över ett antal uppgifter från

tingsrätten till tillsynsmyndigheten med

överklagandemöjlighet till tingsrätt. En sådan

förändring har redan föreslagits av

Domstolsutredningen i betänkandet (SOU 1991:106)

Domstolarna inför 2000-talet. De uppgifter som

enligt utredningen bör överflyttas till

tillsynsmyndigheten har ansetts vara sådana som

innebär en relativt enkel prövning, som inte har

direkt samband med sådana uppgifter som bör ankomma

på rätten och som skulle leda till en enklare och

billigare ordning än den nuvarande. Vidare har

tillsynsmyndigheten i vissa fall, t.ex. vad gäller

bestämmande av förvaltararvode, ansetts ha ett

bättre beslutsunderlag än tingsrätten.

Trots det nu sagda vill tingsrätten inte motsätta

sig att tillsynsmyndigheten utreds vidare utifrån de

i motionen angivna utgångspunkterna. I

huvuddirektiven till Konkurstillsynsutredningen

(dir. 1994:74) anges som utgångspunkt för

utredningen bl.a. att en statlig konkurstillsyn

skall behållas, att denna alltjämt skall vara knuten

till kronofogdemyndigheten i organisatoriskt

hänseende samt att Riksskatteverket även i

fortsättningen skall ha den centrala funktionen.

Tingsrätten anser därför att den ändring av

inriktningen på utredningsarbetet som angivits i

motionen inte kan göras genom tilläggsdirektiv. I

stället bör utredningen läggas ned och en ny

utredning tillsättas.

Tingsrätten vill bara ta upp ett av de olika

delförslag som läggs fram i motionen. Tingsrätten

instämmer i att det är angeläget att domstolarna för

att effektivisera sitt arbete får en direkt

uppkoppling på datanätet till PRV Bolag.

Domstolsverket

Domstolsverket har inget att invända mot att

riksdagen lämnar bifall till motion 1998/99:L301,

Reformering av konkurslagstiftningen.

Domstolsverket vill emellertid i detta sammanhang

framhålla vissa frågor som bör övervägas närmare,

för det fall motionen bifalls.

I dag gäller att bouppteckningen skall ges in till

rätten så snart som möjligt och senast en vecka före

edgångssammanträdet (7 kap. 13 § fjärde stycket

konkurslagen). Edgångssammanträde skall hållas

tidigast en och senast två månader efter

konkursbeslutet. Sammanträdet får dock hållas senare

om det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets

omfattning och beskaffenhet (6 kap. 4 § första

stycket konkurslagen). Enligt förslaget i motionen

skall ett borgenärssammanträde hållas minst fyra och

högst sex veckor efter konkursbeslutet (s. 22). Vid

detta sammanträde skall borgenärerna välja bl.a.

konkursförvaltare och bouppteckningen beedigas. En

förutsättning för att kunna hålla ett sådant

sammanträde är emellertid att boet är utrett i sådan

grad att det är möjligt att avgöra vilka som är

borgenärer. Domstolen måste dessutom ha tillgång

till uppgiften i sådan tid att borgenärerna kan

delges kallelse till sammanträdet i skälig tid. Det

bör därför övervägas om den tidsrymd som anges i

förslaget är tillräcklig.

Det kan inte uteslutas att förvaltaren får kännedom

om en borgenär först efter borgenärssammanträdet. Om

förslaget genomförs bör övervägas om - och i så fall

hur - detta påverkar handläggningen av konkursen och

de beslut som fattats av borgenärskollektivet.

Den processuella utformningen av

borgenärssammanträdet bör utredas avseende

eventuella motkanditater till interimsförvaltarens

roll. Det framgår inte klart av motionen om endast

en av en borgenär föreslagen förvaltare får yttra

sig och tala för sin sak eller om detta skall vara

öppet för varje intresserad advokat (s. 22 sista

stycket).

Det föreslagna förfarandet kan antas innebära ökade

kostnader för domstolarna för kallelse och

delgivning av ett - i många fall - stort antal

borgenärer. Ett borgenärssammanträde är vidare mera

omfattande och komplicerat än ett

edgångssammanträde, vilket kommer att ställa ökade

krav på domstolens resurser. Det framgår inte klart

av motionen om samtliga halvårsvisa

borgenärssammanträden skall hållas av domstolen.

Klart är emellertid att det första

borgenärssammanträdet skall hållas av domstolen samt

att domstolen skall hålla sammanträde även i de fall

borgenärerna önskar byta förvaltare eller

konkursrevisor. Den kostnadsökning som kan bli

aktuell måste beaktas.

Förslaget tar i huvudsak sikte på konkurser i

aktiebolag. Det är, enligt Domstolsverkets mening,

emellertid inte realistiskt att ställa alltför höga

krav på en egen konkursansökan av en fysisk person

eller ett mindre aktiebolag. Det förekommer att

bokföringen i små aktiebolag är ofullständig som en

direkt följd av det begynnande obeståndet (man har

t.ex. inte kunnat betala revisorn). I vad mån detta

kan botas genom en kontroll hos PRV Bolag har

Domstolsverket ingen uppfattning om. Klart är dock

att PRV Bolag saknar uppgifter om fysiska personers

ekonomi. Detta kan förväntas påverka möjligheterna

att i samband med konkursbeslutet fastställa om

konkursen skall handläggas som en summarisk eller en

ordinär konkurs (s. 21 f.).

I motionen (s. 24) sägs att domstolarna saknar

uppkoppling över datanätet till PRV Bolag. I

november 1998 hade emellertid 73 av landets 96

tingsrätter möjlighet att nå PRV Bolag via

inskrivningsmyndighetens uppkoppling till

Lantmäteriverket. Därutöver finns möjlighet att nå

PRV Bolag via Sema Groups Infotorg, varför det kan

finnas ytterligare domstolar som har direkt tillgång

till PRV Bolags uppgifter. Det är den enskilda

domstolen som avgör om tillgång till registren skall

finnas eller ej.

Slutligen får Domstolsverket påpeka att inte alla

tvångslikvidationer beslutas av PRV Bolag, vilket

felaktigt anges på s. 25. Det är riktigt att en stor

majoritet av dessa likvidationer handläggs av PRV

Bolag. Följande fall av tvångslikvidation handläggs

emellertid av domstol, nämligen

· 13 kap. 2 § aktiebolagslagen (ABL). Mer än halva

aktiekapitalet har förlorats och bolagsstämman

underlåter att besluta om likvidation.

·

· 13 kap. 3 § ABL. Om en aktieägare uppsåtligen

missbrukat sitt inflytande i bolaget och

därigenom medverkat till överträdelser av ABL,

tillämplig lag om årsredovisning eller

bolagsordningen, kan rätten, på talan av ägare

till en tiondel av aktierna, besluta om

likvidation.

·

· 13 kap. 4 § första stycket ABL.

Likvidationsskyldighet föreligger enligt

bolagsordningen.

·

· Likvidationsärenden som avser ekonomiska

föreningar (11 kap. 3-4 §§ lagen (1987:667) om

ekonomiska föreningar).

·

· Likvidationsärenden som avser stiftelser (7 kap.

1 § stiftelselagen (1994:1120).

·

Riksskatteverket

Sammanfattning

Enligt Riksskatteverkets (RSV:s) uppfattning saknas

skäl för att nu meddela konkurstillsynsutredningen

några nya direktiv. Motionärens förslag om att

lagstifta om ett konkursförfarande med mönster i den

aktiebolagsrättsliga lagstiftningen framstår som

orealistiskt liksom förslaget att avskaffa den

offentliga konkurstillsynen. Motionen bör avslås.

De förslag till förändringar som motionären

åstundar återkommer något osammanhängande under

olika rubriker i motionen. I det följande går RSV in

på några av motionärens förslag och försöker därvid

att knyta an till rubrikerna i motionen.

2 En konkurslagstiftning i tiden kräver nytänkande

och avreglering

Motionären menar att vägen till en god

konkursförvaltning ligger i att tillskapa en aktiv

borgenärsfunktion på samma sätt som man nu inom

aktiebolagsrätten försöker främja en aktiv ägarroll.

Jämförelsen med aktiebolagslagen haltar bl.a. därför

att konkurslagstiftningen syftar till avveckling

inte till rekonstruktion och fortsatt drift. För

detta finns som bekant ett särskilt förfarande.

Allvarligare är dock att motionären inte förefaller

godta att borgenärerna i konkurs inte utgör en

homogen krets med i stort sett gemensamma intressen.

I verkligheten handlar det i stället om

leverantörer, långivare, arbetstagare och

panträttsinnehavare m.fl. som alla grundar sina

fordringar på olika rättsförhållanden och som

strömmar till (konkurs; jfr latinets concurro =

strömma till/sammandrabba) för att så gott det låter

sig göra få sina skilda intressen tillgodosedda.

Konkursförfarandet styrs av ett omfattande regelverk

som skall tillgodose rimliga krav på rättstrygghet

och rättssäkerhet men som även har sin grund i

sociala hänsynstaganden (lönegarantireglerna).

Fordringsägarna i konkurs har alltså ofta helt

oförenliga och kolliderande intressen som inte

lämpar sig särskilt väl för någon typ av kollektivt

beslutsfattande från konkursborgenärernas sida. Det

är uppenbart att dessa fordringsägares situation

inte kan jämföras med ägarintressena i ett

aktiebolag. Genom att motionären inte alls tycks

fästa avseende vid den mängd oförenliga intressen

som typiskt sett förekommer i en konkurs framstår

förslaget som orealistiskt. Det skulle, om det

genomfördes, sannolikt innebära en återgång till en

ordning med "fullmaktsjobberi" och osjälvständiga

konkursförvaltare där de stora fordringsägarna

skulle komma att gynnas på de mindres bekostnad.

Motionären bortser också från att det allmänna,

förutom rena fordringsanspråk som bevakas i särskild

ordning, har en rad intressen i konkurser. Som

exempel kan nämnas intresset av att ekonomisk

brottslighet upptäcks och utreds, intresset av att

miljöfrågor uppmärksammas och hanteras enligt

gällande regler samt intresset av att

lönegarantifrågor behandlas på ett korrekt sätt.

Enligt RSV:s uppfattning är det också ett allmänt

intresse att konkurslagstiftningen tillämpas korrekt

och likformigt i förhållande till alla intressenter

oberoende av om det rör sig om prioriterade

borgenärer med stora fordringar i konkursen eller om

oprioriterade med typiskt sett mindre goda

förutsättningar att tillvarata sin rätt. Det

förefaller även uppenbart att det allmänna har ett

intresse av att det finns en ordning för att

ständigt följa konkurshanteringen och att verka för

förbättringar. Nu nämnda allmänna intressen talar

mot den av motionären föreslagna ordningen med

förebild i aktiebolagslagen och för en ordning som

bygger på självständiga konkursförvaltare och en

offentlig konkurstillsyn.

6 Konkurser är marknadsekonomi och konkursförvaltare

är entreprenörer

RSV kan instämma i motionärens syn på

konkursförvaltare som entreprenörer som bör bedriva

en konkurrensutsatt verksamhet. Detta är emellertid

en chimär i rådande läge främst genom det slutna

system som bruket av förvaltarlistor gett upphov

till, men även därför att många förvaltare

förefaller uppfatta konkurrens som liktydigt med att

man vunnit den ena eller andra

borgenärsgruppens/bankens uppskattning och kan

påräkna att bli föreslagen av denna i samband med

konkursansökan. Enligt RSV:s uppfattning uppnås

konkurrens först genom en ordning då

förvaltarna/entreprenörerna jämförs med varandra

utifrån adekvata och öppna kriterier samt på

grundval av dessa kriterier väljs/upphandlas av

kunniga och engagerade beställare för en

tidsbegränsad period. RSV har inom ramen för

sittande konkurstillsynsutredning gett exempel på en

sådan ordning där flertalet viktiga intressegrupper

såsom Svenska bankföreningen, Företagarnas

Riksorganisation, Sveriges Industriförbund, Svenska

Inkassoföreningen, LO, Tillsynsmyndigheterna m.fl.

skulle komma till tals i ett regionalt

upphandlingsliknande förfarande för att bestämma

förvaltarkretsen för en given tidsperiod. Centralt

skulle konkursförvaltarnas intresseföreningar, RSV

m.fl. kunna bestämma kriterier och ange riktlinjer

för det regionala förfarandet. Flera

konkursförvaltare har enskilt till företrädare för

RSV och tillsynsmyndigheterna framfört att de ser

klara fördelar med en ordning som den beskrivna. Det

behöver knappast sägas att dessa förvaltare lätt går

att hänföra till kategorin självständiga och

omvittnat skickliga förvaltare.

Konkursförvaltarkollegiernas förening har emellertid

ställt sig avvisande till ett sådant på öppenhet och

verklig konkurrens grundat förfarande.

7 Onödig byråkrati och snedvriden konkurrens

I detta avsnitt ondgör sig motionären över vad han

kallar den statliga monopolverksamheten -

tillsynsmyndigheterna i konkurser. RSV har svårt att

se några fördelar med att en tillsynsverksamhet

skulle organiseras så att den likt

entreprenörer/konkursförvaltare skulle arbeta

konkurrensutsatt. I stället bör syfte, målsättning,

ansvar, befogenheter m.m., som skall gälla för

verksamheten, läggas fast i lag så tydligt som det

över huvud taget är möjligt. Därutöver bör

principerna för statlig resultatstyrning och

uppföljning tillämpas på verksamheten.

Motionären kommer även in på påståenden om onödig

byråkrati och nämner som exempel jävsfrågor som han

tycks anse att tillsynsmyndigheterna inte skall

befatta sig med. Den grundläggande orsaken till

motionärens uppfattning kan ligga i att han anser

att konkursförvaltningen i huvudsak bör styras av

partsintressen och att förvaltaren, eftersom alla

tänkbara särintressen inte kan råda samtidigt, har

att rätta sig efter de största fordringsägarna. Med

en sådan utgångspunkt är det förståeligt att

jävsfrågor ter sig tämligen ointressanta. Lagens

utgångspunkt är emellertid att förvaltaren agerar

självständigt i förhållande till samtliga

särintressen och med borgenärskollektivets bästa för

ögonen. Denna ordning, som RSV anser att det finns

all anledning att värna om, kräver att en

konkursförvaltare är lyhörd för jävsfrågor. Att så

inte alltid är fallet är en realitet för

tillsynsmyndigheterna och RSV. För RSV är det vidare

självklart att det ankommer på tillsynsmyndigheterna

att verka för att en konkursförvaltare inte får fler

uppdrag än vad han klarar av utan att komma i

dröjsmål.

9 Gällande målsättningar för konkursförfarandet är

förvirrande

I denna del kommer motionären in på klara brister i

dagens ordning. RSV kan instämma i att nuvarande

regler för konkurstillsynen är bristfälliga.

Lagstiftaren ålägger tillsynsmyndigheterna att

övervaka att konkursförvaltningen bedrivs på ett

ändamålsenligt sätt. Detta har inneburit att

förväntningarna från många håll är stora på

tillsynsmyndigheterna och på vad dessa kan

åstadkomma för en god konkursförvaltning. De medel

som inom ramen för gällande ordning står till

tillsynsmyndigheternas förfogande kan i stort sett

betecknas som en rätt för dessa att lämna synpunkter

och att argumentera i viktiga frågor exempelvis

förordnande av konkursförvaltare och bestämmande av

arvode. Beslutanderätten tillkommer praktiskt taget

helt konkursförvaltarna och domstolarna. De mest

kraftfulla åtgärder som tillsynsmyndigheterna kan

använda sig av är möjligheterna att begära

redovisning av förvaltaren och att - vid särskilda

skäl - föranstalta om revision. Sålunda kan

konstateras att det finns ett stort gap mellan

förväntningarna från olika håll på vad

tillsynsmyndigheterna kan åstadkomma och de legala

förutsättningar som gäller för verksamheten.

Det är en viktig uppgift för den sittande

konkurstillsynsutredningen att klargöra den

offentliga konkurstillsynens ändamål och närmare

inriktning samt att skapa tydlighet och balans vad

avser ansvar och befogenheter. För detta krävs inte

några nya direktiv till utredningen.

10 Utgångspunkterna för dagens konkurstillsyn är

otydliga

De brister i rådande hantering som motionären

hänvisar till genom en rad citat kan RSV också hålla

med om. Det är som ovan anförts

konkurstillsynsutredningens uppgift att komma till

rätta med dessa och andra brister i nuvarande

regelverk. Enligt RSV:s uppfattning drar motionären

en felaktig slutsats när han kommer fram till att

ett vidgat borgenärsinflytande inte är förenligt med

en förstärkt statlig tillsyn. Däremot är det enligt

RSV:s uppfattning mycket svårt att tillskapa en

ordning som innebär att borgenärernas inflytande i

den enskilda konkursen stärks samtidigt som kravet

på en självständig konkursförvaltning upprätthålls.

En framkomlig väg kan vara att, såsom RSV gett

exempel på, ge borgenärs/intressegrupper ett vidgat

inflytande när förvaltarkretsen skall bestämmas.

Inrättandet av ett centralt samråds/beslutsorgan för

övergripande och principiella frågor kan också vara

ett sätt att ge berörda grupper ett ökat inflytande

samtidigt som man behåller principen med

självständiga konkursförvaltare balanserade av en

offentlig konkurstillsyn.

I detta avsnitt kommer motionären också in på

resursfrågor och menar att kostnaderna för

tillsynsverksamheten borde omfördelas till polis och

åklagare för brottsbekämpande uppgifter. En av

orsakerna till detta förslag synes vara att

motionären tror sig veta att 6 000 brottsanmälningar

från konkursförvaltare skulle ligga obearbetade hos

de brottsbekämpande myndigheterna.

RSV har sedan en tid tillbaka tittat på vad som

händer med brottsanmälningar i konkurs. Resultatet

av denna undersökning kommer att redovisas inom ett

par månader. Redan nu torde kunna sägas att

verkligheten inte ter sig fullt så dyster som

motionären vill ge sken av. Tveklöst bör det också

vara möjligt att åstadkomma förbättringar. En inte

försumbar omständighet i sammanhanget är kvaliteten

i förvaltarnas brottsefterforskande verksamhet. RSV

är av den uppfattningen att en offentlig

konkurstillsyn har bättre möjligheter att komma till

rätta med eventuella brister i denna verksamhet än

den bolagsrättsligt inspirerade ordningen med

revisorer som tilltalar motionären.

Beträffande statens kostnader för konkurstillsynen

uppgår denna (1997) till 42 miljoner kronor, vilket

skall jämföras med övriga statliga kostnader för

konkurshanteringen; arvode till konkursförvaltarna

119 miljoner kronor, kungörandekostnader 25 miljoner

kronor och domstolarnas kostnader för löner m.m. 99

miljoner kronor. Konkursförvaltarnas arvoden i

konkurser med tillgångar, som betalas av

borgenärerna, överstiger naturligtvis vida nu nämnda

belopp.

Enligt RSV:s uppfattning saknas grund för

antagandet att den av motionären föreslagna

ordningen för tillsyn i konkurs, som

förslagsställaren synes mena skall ankomma på

borgenärerna och på särskilda konkursrevisorer

(auktoriserade enligt förslaget s. 10), skulle bli

billigare. En annan sak är att kostnaderna, som väl

motionären tänkt sig, skulle komma att tas ut av

konkursboet, men detta låter sig givetvis också göra

helt eller delvis vid en tillsyn i allmän regi. Det

kan påpekas att statens kostnader för konkurser

(1997), vilka redovisats ovan, uppgår till 291,4

miljoner kronor medan intäkterna i form av

tillsynsavgifter m.m. uppgår till 50,3 miljoner

kronor.

11 Varför en myndighet?

Med hänsyn till den mängd allmänna intressen, som

berörs i en konkurs och som RSV exemplifierat ovan,

ter det sig givet att tillsynsrollen bör ligga på en

myndighet. De skäl som i proposition 1978/79:105

gjorde att lagstiftaren valde

kronofogdemyndigheterna med RSV som chefsmyndighet

har fortfarande bärkraft. Regeringen har vidare i

direktiven till konkurstillsynsutredningen slagit

fast att tillsynsuppgiften även fortsättningsvis

skall vara offentlig och knuten till

kronofogdemyndigheterna. Detta ställningstagande

måste bero på att regeringen funnit att de brister

som råder i dagens ordning varken hänger samman med

att tillsynen är offentlig eller att den anförtrotts

kronofogemyndigheterna/RSV. RSV delar denna

bedömning och finner heller inte att vad motionären

anfört rimligen kan leda till någon annan slutsats.

Kronofogdemyndigheten i Umeå

Stig Rindborg har i motion till riksdagen hemställt

att regeringen utfärdar tilläggsdirektiv till

utredningen om konkurstillsyn i framtiden m.m. (Ju

1997:05). Han anser att regeringen begränsat

kommitténs uppdrag och lagt hinder i vägen för en

förutsättningslös utredning. För att kommitténs

arbete skall bli förutsättningslöst, skall kravet på

att tillsynsfunktionen även fortsättningsvis skall

vara offentlig och knuten till

kronofogdemyndigheterna avskaffas, och

borgenärernas, främst leverantörernas och

långivarnas, inflytande över konkurserna stärkas.

Han har vidare föreslagit att tillsynsmyndigheterna

(TSM) avskaffas och ersätts med konkursrevisorer,

som är auktoriserade revisorer. Konkursrevisorer är

bättre lämpade att utöva tillsyn över konkurser än

vad tjänstemän vid tillsynsmyndigheterna är. En

sådan ordning skulle öka borgenärernas möjlighet

till påverkan. Konkurstillsynen skulle bli

billigare, byråkratin minska och de frigjorda

resurserna skulle kunna överföras till att bekämpa

brottslighet.

I motionen föreslås följande ordning. Vid

konkursutbrottet utses interimsförvaltare och

interimsrevisor. Fyra till sex veckor efter

konkursutbrottet hålls borgenärssammanträde vid

konkursdomstolen, under ledning av en erfaren

domare, då slutlig förvaltare och revisor väljs av

borgenärerna. Vi sammanträdet genomgås

konkursbouppteckningen som därefter beedigas av

konkursgäldenären. Interimsförvaltaren avger en

konkursanalys som bl.a. skall innehålla uppgift om

beräknade konkurskostnader. Borgenär som inte är

nöjd med analysen eller som av andra skäl önskar

annan konkursförvaltare än interimsförvaltaren har

rätt att föreslå annan person. Vid val av

konkursförvaltare och konkursrevisor vinner den

mening som representerar borgenärer med minst 40 %

av skulderna.

Därefter hålls borgenärssammanträde varje halvår så

länge som en konkurs med tillgångar pågår;

halvårsredovisning avges och byte av förvaltare och

revisor kan ske vid dessa sammanträden. Om 2/3 av

borgenärerna representerande 2/3 av skulderna enas

om byte av förvaltare och/eller revisor skall byte

ske. Den nyvalde konkursförvaltaren skall underrätta

domstolen som prövar den nyvaldes kompetens, och om

denne uppfyller kraven, kallar till

borgenärssammanträde inför domstolen. Vid

sammanträdet sker formellt val efter samma regler

som vid det första borgenärssammanträdet. Om

majoritet inte uppnås kvarstår den ursprunglige

förvaltaren, om han är införstådd med detta. Om

inte, ankommer det på domstolen att välja och

förordna en ny förvaltare. Två veckor före

sammanträdet skall förvaltar- och

revisionsberättelserna inlämnas till PRV Bolag, som

tar ut avgift från tillgångskonkurser. Under

konkursens gång bör borgenärerna fungera ungefär

likadant som aktieägarna i ett aktiebolag.

Konkursförvaltaren ersätter verkställande direktören

och styrelsen. Konkursrevisorn utför redovisnings-

och förvaltningsrevision.

Den av Stig Rindborg föreslagna ordningen vid

hanteringen av konkurser innebär att ett flertal

borgenärssammanträden skall hållas, varav det första

vid tingsrätten, till vilka samtliga borgenärer

skall kallas och förhoppningsvis enas. Samtliga

borgenärer kan delta vid borgenärssammanträdena,

antingen själva eller genom ombud. Det är svårt att

inse på vilket sätt de oprioriterade borgenärernas

inflytande skulle öka genom förslaget. Den

oprioriterade fordringsägaren har förvisso rösträtt

i frågor om val av konkursförvaltare och

konkursrevisor, men det kan sättas i fråga om dessa

kommer att utnyttja möjligheten.

Det är nog så att de borgenärer som redan i dag

utövar inflytande över konkurstillsynen, nämligen

företagsinteckningshavarna, kommer att delta vid

dessa sammanträden och även i det skisserade

systemet kommer att vara den grupp som utövar

inflytande över konkursen. Det förefaller således

mindre sannolikt att förslaget skulle medföra ett

generellt ökat borgenärsinflytande. Den redovisade

hanteringen blir inte heller mindre byråkratisk. Att

förvaltaren skickar handlingar till PRV Bolag varje

halvår i stället för till tingsrätten och TSM

minskar byråkratin endast marginellt.

Förslaget går vidare ut på att det första

borgenärssammanträdet, och eventuellt flera, om byte

av förvaltare respektive revisor begärs, skall

hållas inför tingsrätten och ledas av en erfaren

domare. Ett sådant förslag skulle innebära ökade

arbetsuppgifter för tingsrätternas del och därmed

skulle sannolikt även kostnaderna för förfarandet

öka. Stig Rindborg föreslår att det skall finnas två

olika sorters konkurser, summarisk och ordinär. En

summarisk kan senare bli ordinär efter anmälan till

konkursdomstolen som sedan fattar beslut om

eventuell övergång till ordinär. Det är svårt att se

på vilket sätt en sådan ordning skulle bli mindre

byråkratisk än den rådande.

I motionen påstås vidare att tillsynsmyndigheten

påtagit sig uppgiften att kontrollera om det

föreligger jäv hos förvaltarna. Detta är felaktigt.

En förvaltare har själv att pröva om det föreligger

jäv. Det förekommer dock att förvaltare informerar

tillsynsmyndigheten om att det förekommer vissa

omständigheter och vill höra tillsynsmyndighetens

synpunkter beträffande jävsfrågan. Det förekommer

också att gäldenären eller borgenärer kontaktar

tillsynsmyndigheten och gör gällande att det

föreligger jäv. I dessa situationer får förvaltaren

redogöra för omständigheterna. Om det då framkommer

uppgifter om att jäv föreligger brukar förvaltaren

avgå. Men det förekommer att TSM - eller borgenären

- begär att förvaltaren skall entledigas. Även om

jävsfrågorna inte utgör något problem kommer dessa

frågor inte att minska genom det skisserade

förslaget med konkursrevisorer. Det kan i stället

antas att förhållandet revisor-gäldenär, alternativt

borgenär, kommer att medföra att frågor om jäv

kommer att aktualiseras i högre utsträckning än vad

som sker i dag.

Vidare ondgör sig Stig Rindborg över att

tillsynsmyndigheterna kontrollerar att

konkursförvaltarna inte erhåller fler uppdrag än

deras arbetsbörda tillåter. Han anför att varje

förvaltare bäst känner till den egna arbetsbördan

och kan göra de prioriteringar som är erforderliga.

Tillsynsmyndighetens kontrollfunktion träder in i de

fall där förvaltare kommer i betydande dröjsmål med

avgivandet av förvaltar- och halvårsberättelser. Att

en förvaltare inte kan leverera de för borgenärerna

och även för tillsynen betydelsefulla dokumenten

måste anses utgöra en indikation på att vederbörande

förvaltares arbetsbörda är honom övermäktig.

Stig Rindborg gör gällande att tillsynsmyndigheten

inte har möjlighet att följa konkursförvaltningen

kontinuerligt och att konkursrevisorer skulle ha

större möjlighet till detta. Tillsynsmyndigheten har

kvalifikationer, resurser och möjligheter att

kontinuerligt följa konkursförvaltningen, speciellt

i större konkurser; i mindre konkurser är det

tillräckligt att granskning sker i efterhand.

Stig Rindborg menar att det saknas enhetlighet vid

konkurstillsynen. Det är i sig riktigt att det

förekommer olikheter vid bedömningarna mellan olika

tillsynsmyndigheter. Riksskatteverket har

uppmärksammat problemet och kommer att utfärda

direktiv i syfte att uppnå ökad enhetlighet. Det

framgår inte av det skisserade förslaget hur

enhetligheten vid konkurstillsynen skulle öka genom

att ett stort antal konkursrevisorer utses i landet.

Enligt Stig Rindborg medför hans förslag att

resurser frikopplas så att dessa skulle kunna

användas till brottsbekämpning. Har det då beaktats

den ökning av domstolarnas resurser som krävs för

att genomföra förslaget med borgenärssammanträden

inför en erfaren domare?

Stig Rindborg menar att det föreligger oklarhet i

vilken egenskap befattningshavare från

kronofogdemyndigheten uppträder vid möten, dvs. om

det är borgenärsfunktionen eller tillsynsmyndigheten

som är närvarande. Denna uttalade farhåga visar

endast att Stig Rindborg inte är insatt i

tillsynsmyndigheternas arbetsförhållanden. Vid

tillsynsmyndigheten i Umeå tjänstgör beslutsfattare

och handläggare enbart vid den egna myndigheten och

någon risk för "sammanblandning" föreligger inte.

Det är i sig angeläget att

konkurstillsynsutredningen förutsättningslöst

utreder frågan om hur konkurstillsynen skall

hanteras i framtiden. Det kan inte bortses från att

nuvarande system är behäftat med vissa brister, men

dessa kommer utredningen sannolikt att påtala och

även föreslå förändringar. Stig Rindborgs förslag

innehåller inte några förbättringar i förhållande

till nuvarande system och förefaller mera

byråkratiskt.

Stig Rindborg påstår att förslaget skulle medföra

besparingar för staten genom att

tillsynsmyndigheterna avvecklas. Denna eventuella

besparing måste dock ställas i relation till de

kostnader som det föreslagna förfarandet medför,

dvs. ökade kostnader i form av tingsrättens utökade

medverkan i konkursförfarandet. En ny aktör,

konkursrevisorn, skall arvoderas och dennes arvode

kommer sannolikt inte att understiga förvaltarens.

Såsom det av Stig Rindborg föreslagna

konkursförfarandet är uppbyggt kan det inte bortses

från att olika borgenärsgrupper kan ha olika

intressen vilket kan medföra förvaltar- respektive

revisorsbyten, vilket i sin tur kan komma att

medföra ökade kostnader för förfarandet.

Stig Rindborg synes inte motsätta sig en

konkurstillsyn, så länge den handhas av något annat

organ än en statlig myndighet. Eftersom den av Stig

Rindborg föreslagna ordningen är behäftad med ett

flertal brister kan Kronofogdemyndigheten inte

tillstyrka ett sådant förslag.

Skattemyndigheten i Gävle

Sammanfattning

Skattemyndigheten avstyrker förslaget att ge

konkurstillsynsutredningen tilläggsdirektiv med den

innebörd som motionären föreslagit. Kommitténs

direktiv att utforma en annorlunda inriktning av

konkurstillsynen inom ramen för befintlig

organisation är tillräckliga.

Skattemyndigheten avstyrker därmed också i sak de

förslag motionären framfört om att avskaffa de

statliga tillsynsmyndigheterna och att i stället

införa en modell med borgenärssammanträden,

konkursrevisorer och utökad roll för PRV Bolag.

Skattemyndigheten anser dock att det är synnerligen

viktigt att, inom ramen för den befintliga

organisationen, den kritik som framförts i detta och

andra sammanhang mot brister i den nuvarande

ordningen och mot hanteringen inom

tillsynsmyndigheterna (TSM), tas till vara, följs

upp och åtgärdas i den mån så inte skett; oavsett i

vilken omfattning utredningens arbete kan komma att

leda till förändrade regler. Riksskatteverket

ansvarar, som centralmyndighet, för detta.

Motionärens förslag kommenteras nedan i anslutning

till resp. avsnitt i motionen.

1. (Motionärens) Sammanfattning

Konkurs är ett naturligt inslag i en marknadsekonomi

och det måste, som det också sägs i motionen, finnas

utrymme för misslyckande och rehabilitering. Enligt

motionen skulle skadeeffekten av konkurser minskas

om den kunskap och erfarenhet som borgenärerna har

- särskilt långivarna och leverantörerna - togs

till vara i konkursförfarandet.

Självklart är det viktigt att ta till vara all

kunskap och erfarenhet som finns bland

intressenterna i ett konkursförfarande. Förslaget

med halvårsvisa borgenärssammanträden fungerande som

en bolagsstämma inger dock betänkligheter. Med

undantag för ett fåtal aktörer, såsom bankernas

regionkontor, staten genom kronofogdemyndigheten och

några fler, torde kompetensen inom

obeståndsjuridiken vara otillräcklig. Leverantörer

och andra kreditgivare än banker torde ofta också

sakna resurser och engagemang för agerande i

konkurshanteringen. Intresset hos flertalet

borgenärer begränsar sig också oftast till hur stor

utdelningen kommer att bli. Intresset för att

deltaga i borgenärssammanträden vid t.ex.

företagsrekonstruktion samt vid edgångssammanträden

vid konkurs har visat sig vara mycket begränsat.

Tillsynen inom den befintliga organisationen

baseras bl.a. på löpande samråd mellan förvaltare

och TSM. Samrådet går ut på diskussion, rådgivning

och aktiviteter redan i ett tidigt skede under

konkursen. Om TSM avskaffas kvarstår ingen som har

den rollen i den löpande förvaltningen och

ärendehanteringen. Halvårsvisa borgenärssammanträden

är inte tillräckligt frekventa och skulle knappast

medföra någon reell förbättring för borgenärerna och

inte heller för effektiviteten i konkursförvaltarnas

arbete.

Dessutom finns det med nuvarande lagstiftning goda

möjligheter för borgenärerna att få inflytande och

information i konkurshanteringen. Förvaltaren har i

dag en skyldighet att informera och samråda med

borgenärerna enligt 7 kap. 9 och 10 §§ konkurslagen.

Fullgör förvaltarna denna sin skyldighet är det

oriktigt att säga att borgenärernas möjlighet att

påverka konkurshandläggningen är eliminerad i

nuvarande lagstiftning. Borgenärer som är missnöjda

med förvaltarens sätt att sköta förvaltningen, eller

med information som fås från denne, har också

möjlighet att under hand ta kontakt med TSM som i

sin tur kan begära information från förvaltaren i

den aktuella frågan samt diskutera frågan med

förvaltaren. Borgenärer som vill ha större insyn i

förvaltningen av enskilda konkurser kan också begära

att granskningsman förordnas.

Förslaget om borgenärssammanträden väcker också

andra obesvarade frågeställningar och tvivel.

Hur skall enighet nås? Vilka regler skall gälla för

röstetalsfördelning och för röstning? Lika rösträtt

eller i förhållande till fordrans storlek? Vid olika

röstetal är risken uppenbar att de stora långivarna

bestämmer och dirigerar på bekostnad av leverantörer

och andra mindre borgenärer. Lika röstetal kan

omvänt ge enstaka leverantörer, med små fordringar,

ett för starkt inflytande i förhållande till

borgenärer, t.ex. staten, med dominerande

fordringar. Ytterligare otydligheter och

frågeställning gäller förvaltarens roll vid

borgenärssammanträden och om förvaltaren kan bli

nedröstad samt vem som då bär ansvaret.

Det är utomordentligt viktigt att förvaltaren

bibehåller sin självständiga och oberoende ställning

och inte blir beroende av de stora långivarna eller

staten. TSM har här en viktig roll att värna om att

konkurshandläggningen gagnar samtliga intressenter i

konkursen. Genomförs förslaget föreligger risk att

förvaltarens oberoende ställning inskränks och att

de största borgenärerna kommer att styra

konkurshandläggningen till egen förmån.

Det finns uppenbara risker med att förslaget till

nytt konkursförfarande med ett utökat antal aktörer

och uppgifter i form av 1) konkursförvaltare, 2)

borgenärssammanträden, 3) konkursrevisor samt 4)

utökade uppgifter för PRV Bolag kommer att fördyra

handläggningen, leda till en ökad byråkratisering

samt fördröja avslut av förvaltningsuppdragen och

öka antalet konkurser i balans.

Från samhällets sida satsar man i dag på att

försöka stävja den ekonomiska brottsligheten.

Nyligen har inrättats en ekobrottsmyndighet samt

skattebrottsenheter vid skattemyndigheterna.

Samhället ser det som en viktig uppgift att försvåra

för den ekonomiska brottsligheten att breda ut sig.

Enligt gällande ordning har TSM att övervaka och

samråda med förvaltarna i frågor som avser utredning

av och anmälan av brott i konkurs. Med ett ökat

borgenärsinflytande och ett avskaffande av TSM

kommer antalet brottsutredningar och

brottsanmälningar att minska kraftigt. Oftast saknar

borgenärerna intresse att för boets medel bekosta

dessa utredningar. En offentlig konkurstillsyn har

bättre möjligheter att understödja kampen mot den

ekonomiska brottsligheten.

2. Nytänkande och avreglering

Det är viktigt för samhället att nyföretagande

uppmuntras och att man på olika sätt förenklar och

underlättar för de som är villiga att starta egen

verksamhet. Viktigt i sammanhanget är dock att

behålla sådana regler som gör att samhället och

marknaden snabbt kan gå in och ha fungerande

sanktioner mot oseriösa aktörer som inte följer

samhällets och företagens spelregler. Samhället

måste här ta ett stort ansvar och ställa både

resurser och en fungerande lagstiftning till

marknadens förfogande. Saknas detta kommer de

företagare som är seriösa och sköter sina åtaganden

mot samhället och övriga att snart konkurreras ut

från marknaden.

Att samhället skulle frånsäga sig sitt ansvar och

det inflytande som utövas genom TSM och överlåta

detta på marknaden genom ett utökat

borgenärsinflytande är en ytterst betänklig väg, som

innebär risk för att krasst ekonomiska hänsyn skulle

ta över i konkurshanteringen.

Att marknadsmekanismer skall leda till en

effektivare konkursförvaltning genom bland annat

konkurrens, exempelvis vid utseendet av

konkursförvaltare, råder det olika uppfattningar om.

Risken finns att en förvaltare inte agerar

självständigt och oberoende mot en stor långivare

för att i framtiden komma i fråga för nya uppdrag.

Jävsproblematiken torde kunna förorsaka problem med

en sådan ordning och risken är stor att vi förlorar

dagens självständiga och oberoende

konkursförvaltare. Dessutom skulle förmodligen

leverantörerna, som enligt motionen är en av de

grupper som skall gynnas, de facto få ett ännu sämre

inflytande i konkurshanteringen.

Tilläggas kan, att med nuvarande ordning främjar

TSM konkurrensen bl.a. genom att "välja bort"

förvaltare som inte uppfyller kraven. Detta leder

till att effektiva och skickliga förvaltare blir

kvar. Samma kunskap om vem som är olämplig som

förvaltare finns inte hos borgenärskollektivet.

Motionären anför att det är väsentligt att ta

tillvara dynamiken hos företagare även i deras roll

som borgenärer. I en konkurs finns inte minst hos

borgenärerna ett stort antal motstridiga intressen.

Det är en svår uppgift för konkursförvaltaren att

jämka samman dessa intressen. Han har, ofta under

stark tidspress, ålagts att fatta en mängd

ingripande beslut. Hans främsta uppgift är att vidta

åtgärder som främjar en förmånlig och snabb

avveckling av boet och samtidigt ta till vara

borgenärernas gemensamma rätt och bästa.

Borgenärerna har visserligen ett gemensamt intresse

av att konkursavvecklingen blir så framgångsrik som

möjligt. Men uppfattningen om vad som är en

framgångsrik avveckling kan skilja mellan innehavare

av företagshypotek, staten, leverantörer och

arbetstagare.

Det torde mot denna bakgrund också vara

ändamålsenligare med en enda kontaktyta, i form av

TSM, gentemot förvaltaren i den löpande

förvaltningen i stället för att involvera samtliga

borgenärer.

Det finns förvisso mycket erfarenhet och kompetens

att ta till vara hos företagarna/borgenärerna. Men

det är inte säkert att det är just den kunskapen som

är den viktigaste i ett konkursskeende. Den kunskap

som en erfaren konkursförvaltare tillägnat sig om

konkurshantering väger betydligt tyngre än de kanske

kortsiktiga intressen som ett borgenärskollektiv kan

ha i det enskilda fallet. Här har också TSM en

viktig roll som samtalspartner och stöd för

avveckling med borgenärernas gemensamma intresse som

ledstjärna.

5. Modernisera förfarandet - inte de materiella

reglerna

Att jämföra borgenärer i en konkurs med aktieägare i

ett aktiebolag är inte helt korrekt eftersom

aktieägarna har ett långsiktigt engagemang och

verkar för fortsatt lönsam drift i det delägda

bolaget medan en konkurs syftar till avveckling och

borgenärernas främsta intresse är avslut med minsta

möjliga förlust.

6. Konkurser är marknadsekonomi och

konkursförvaltare är entreprenörer

Den tiden är förbi när statlig verksamhet betalades

oavsett efterfrågan eller inte.

Kronofogdemyndigheterna och tillsynsmyndigheterna

får sina anslag fastställda efter måltillströmning.

Minskar antalet konkurser minskar också anslaget.

Dessutom finansieras förvaltarna också via

skattsedeln i s.k. avskrivningskonkurser.

7. Onödig byråkrati och snedvriden konkurrens

Motionären påstår att det föreligger onödig

byråkrati och snedvriden konkurrens i

tillsynsverksamheten som en funktion av just det

faktum att detta är en statlig myndighetsuppgift.

Som exempel påstås att kontroll och revision av

konkursförvaltningen skulle få en helt annan

effektivitet om den sköttes av auktoriserade

revisorer. Påståendet varför en auktoriserad revisor

principiellt skulle sköta denna del av konkursen på

ett mer effektivt sätt än de civilekonomer som i dag

finns på varje TSM-region och är specialiserade inom

detta område har lämnats obesvarat i motionen. Någon

beräkning av alternativkostnaden, vilket rimligen

utgör en del av effektivitetsbegreppet, för ett

sådant förfarande har inte redovisats.

Som ytterligare exempel anförs den "självpåtagna"

uppgiften att kontrollera antalet uppdrag.

Enligt skattemyndighetens mening bör TSM ha

uppgiften att bevaka att en förvaltare inte

tilldelas fler uppdrag än att förvaltarna hinner med

att sköta den formella delen av konkurshanteringen,

såsom att avge förvaltarberättelser och

halvårsberättelser i rätt tid samt att avsluta

konkurserna inom rimlig tid när boet avvecklas.

Utseende av konkursförvaltare är enligt motionärens

mening främst en angelägenhet för borgenärerna. Som

skattemyndigheten uppfattat gällande praxis utses i

de flesta fall den förvaltare som föreslagits av en

borgenär under förutsättning att förvaltaren

uppfyller de kvalifikationskrav som uppställts av

tingsrätt och TSM.

I motionen sägs att regeringen i sitt direktiv

förbisett det förhållandet att konkurshanteringens

effektivitet beror på i vilken utsträckning

marknadskrafterna får möjlighet att verka. Det är

sannolikt så att det är detta regeringen vill

förhindra och att man ser det som angeläget att

staten garanterar konkurskostnaderna för att på så

sätt värna om konkursförvaltarnas möjlighet att

bl.a. fullgöra sin utredningsskyldighet angående

brott m.m. utan att vara beroende av borgenärerna

härvidlag, vilket skattemyndigheten ser som

angeläget.

9. Gällande målsättningar för konkursförfarandet är

förvirrande samt 10. Utgångspunkterna för dagens

konkurstillsyn är otydliga

Motionären lämnar delvis berättigad kritik mot

brister och olikheter i landet i dagens

tillsynsverksamhet såväl vad avser TSM:s som RSV:s

roll. Detta har berörts bl.a. i RRV:s rapport

1994:13. De i motionen påtalade bristerna är dock i

stor utsträckning hänförliga till "konkursboomen"

under 90-talets första hälft med extremt hög

arbetsbelastning. Bristerna är också hänförliga till

den tidigare länsorganisationen med konkurrerande

arbetsuppgifter hos TSM och otydligare roll gentemot

KFM.

Bristerna kan till stor del hänföras till

otydligheten i gällande regler. Skattemyndigheten

anser att det därför är angeläget att

Konkurstillsynsutredningen definierar, utvecklar och

förtydligar begreppet "ändamålsenlig förvaltning" -

för bättre tillämpning inom ramen för den befintliga

organisationen.

Åtgärder har också satts in för att undanröja några

av de brister som förelegat. Regionaliseringen av

kronofogdemyndigheterna som trädde i kraft den 1

januari 1998 har också gett större och mer

resursstarka enheter samt skapat utrymme för ökad

effektivitet inom TSM, bl.a. eftersom tillsynen inte

längre kombineras med andra arbetsuppgifter.

Skattemyndigheten anser att den av motionären

anvisade nyordningen är fel väg att gå. SKM menar i

stället att det är mer angeläget att stärka och

effektivisera tillsynsverksamheten inom ramen för

befintlig organisation. Färre och mer likvärdiga

myndigheter (regioner) förbättrar förutsättningarna

för en utökad och aktiv samverkan mellan regionernas

TSM för att åtgärda de brister som påtalats och för

att nå en enhetlig praxis.

I detta sammanhang kan nämnas en granskning som

RSV:s internrevisionsenhet under våren 1998 utfört

av konkurstillsynen vid åtta av landets tio TSM för

att kartlägga om tillsynen bedrivs på ett likvärdigt

och enhetligt sätt. De åtgärder som bl.a.

föreslagits i internrevisionens rapport bör, enligt

skattemyndighetens mening, genomföras som ett led i

ständiga förbättringar av verksamheten.

Ansvaret för detta ankommer på RSV i samverkan med

landets samtliga TSM.

Internrevisionen föreslår bl.a. följande

förbättringar.

· TSM skall ha mer aktiv roll under konkursens

inledande skede och under förloppet av pågående

konkurs genom att

·

- verka för att tidigt få information från

förvaltarna i enskilda konkurser

-

· verka för att fortlöpande bli hörd av förvaltaren

om ev. fortsatt drift och ev. avyttringar till

gäldenären närstående personer

·

· göra regelbundna besök hos

förvaltare/förvaltarbyråer

·

· agera vid förseningar, t.ex. överenskommelse om

leveransplaner med produktionsmål som skall

uppfyllas för att förvaltarna skall få nya

uppdrag

·

· fördjupa granskningen av halvårsredovisningar

·

· ordna sammankomster och information till TR och

förvaltare

·

- TSM bör samverka över landet och ta till vara

andras utvecklingsarbete (lära av "det goda

exemplet") med avseende på olika rutiner

exempelvis för analys av arvodesutvecklingen, för

granskning av slutredovisningshandlingar etc.

-

- Utveckling/förbättring av ADB-system och ADB-stöd

-

- Öka frekvensen av utbildningar (i samverkan

mellan regionerna) och av erfarenhetsutbyten som

ett led i kompetensutvecklingen

-

- RSV:s resurser för ledning och styrning av

tillsynsverksamheten bör kompletteras.

-

Av regeringens direktiv framgår att kommittén har

till uppgift att utforma en ny, annorlunda

inriktning av konkurstillsynen så att

borgenärskollektivets ställning helst förstärks. I

uppdraget ingår därför att ta ställning till

tillsynsfunktionen liksom även till förvaltaren.

Skattemyndigheten delar regeringens uppfattning att

detta bör ske inom ramen för den befintliga

organisationen.

11. Varför en myndighet?

Ett motiv till att en statlig tillsynsfunktion

tillskapades var att få goda förutsättningar för en

likformig tillsyn över landet samt garantera staten

god insyn i konkursförvaltningen.

Skattemyndigheten befarar att ett system med av

motionären föreslagna borgenärssammanträdena i varje

enskild konkurs kompletterat med konkursrevisorer,

som ersättning för TSM, motverkar enhetlighet och

likformighet.

Även med hänsyn till den mängd allmänna intressen

som berörs i en konkurs, bl.a. intresset av

brottsbekämpning oavsett tillgångar eller ej i

konkursen, bör tillsynsrollen ligga på en myndighet

eller i vart fall på ett organ under statlig

ledning.

Motionären hävdar att tjänstemännen hos TSM ofta

inte är kompetenta att utöva tillsyn över förvaltare

som har mångårig erfarenhet av konkurser och annan

affärsjuridisk verksamhet. Något som helst underlag,

någon objektiv eller empirisk undersökning el. dyl.

för detta påstående har inte redovisats.

13. Mitt (motionärens) förslag

13:1 Summariska konkurser

Många gånger är det i inledningsskedet svårt att

avgöra vilka tillgångar som finns i en konkurs.

Enligt förslaget skulle endast en begränsad

utredning ske i dessa konkurser. Erfarenhetsmässigt

är det mycket vanligt att brott förekommer i

tillgångslösa konkurser. Att utreda transaktioner

som kan bli föremål för återvinning kräver ofta en

ganska ingående utredning. Förslaget skulle om det

genomfördes innebära risk för att ekonomiska brott

inte upptäcktes och att återvinningsbara

transaktioner lämnades oåtgärdade.

13.3 Bedömning av konkursansökan för att avgöra

summarisk eller ordinär konkurs

Svårigheten att avgöra om en konkurs är ordinär

eller summarisk framgår tydligt här. Den

interimistiskt förordade förvaltaren skall begära

omprövning hos tingsrätten om han anser att

handläggningsformen skall ändras. Förslaget innebär,

om det genomfördes, en tungrodd, byråkratisk

konstruktion med risk för oklarheter och tidsutdräkt

i det viktiga inledningsskedet av konkursen.

13.4 Sammanfattning i punktform av ordinär konkurs

Vid konkursutbrottet skall, enligt förslaget,

tingsrätten förordna en interimsförvaltare och en

interimsrevisor. Interimsförvaltaren skall i

inledningsskedet avstå från åtgärder som inte kan

anstå till efter första borgenärssammanträdet. Detta

skall utsättas att äga rum 4-6 veckor efter

konkursutbrottet. Vid sammanträdet skall

borgenärerna utse slutlig förvaltare och slutlig

revisor genom val.

I samband med övertagandet av boet har förvaltaren

att ta ställning till och fatta beslut i flera olika

för förvaltningen avgörande avseenden såsom om en

eventuell drift skall fortsättas eller om

verksamheten skall läggas ned. Att ta dessa beslut

med kännedom om att förvaltarfrågan kommer att

avgöras först vid första borgenärssammanträdet

kommer att inverka menligt på förvaltarens

möjligheter att på ett kraftfullt sätt agera i

inledningsskedet av konkursen.

Fördelen av ett röstningsförfarande i

förvaltarfrågan kan också starkt ifrågasättas. Med

stor sannolikhet kommer endast de större

borgenärerna, banker, staten och vissa större

kreditinstitut att ha synpunkter på förvaltarvalet.

Deras synpunkter tas till vara redan i dag med

nuvarande system. Som nämnts tidigare utser

tingsrätterna regelmässigt den förvaltare som är

föreslagen av dessa.

Förslaget ger också möjlighet att genom viss

kvalificerad majoritet begära byte av förvaltare.

Med hänsyn till de motstridiga intressen som

regelmässigt finns bland borgenärerna i en konkurs

kommer detta troligen inte att endast ske

undantagsvis.

Såväl förslaget till att först utse interimistisk

förvaltare resp. revisor, som förslaget till att

genom omröstning byta slutlig förvaltare och/eller

revisor, innebär uppenbara risker för dubbelarbete

och effektivitetsförluster. Förvaltarbyte medför

erfarenhetsmässigt nästan alltid sämre

konkurshandläggning, högre kostnader och längre

handläggningstid. Förslagen är inte bra och bör inte

genomföras.

14. Konkursrevision

Argumenten varför en auktoriserad revisor skulle

vara bättre lämpad att göra konkursrevision än de

tjänstemän (oftast civilekonomer) som i dag utför

denna uppgift hos TSM är inte övertygande.

Patent- och registreringsverket (PRV)

Inledning

PRV tillstyrker att tilläggsdirektiv till

Konkurstillsynsutredningen utfärdas i enlighet med

motionärens hemställan. Motionen innehåller enligt

verkets mening intressanta förslag och ger uttryck

för ett nytänkande som förutsättningslöst bör kunna

tas till vara i det pågående utredningsarbetet. PRV

vill framhålla att verket med detta inte har bundit

upp sig för ställningstagande i frågor som tas upp i

motionen, exempelvis det möjligen kontroversiella

förslaget att avskaffa den statliga

tillsynsmyndigheten.

PRV uppehåller sig i detta yttrande främst till de

delar av motionen som bedöms ha anknytning till

bolagsavdelningens registreringsverksamhet.

Konkursregister m.m.

PRV för i dag register över fysiska personers och

dödsbons konkurser. Verket registrerar även

uppgifter om konkurser i de juridiska personer som

registreras i aktiebolagsregistret och handels- och

föreningsregistret. För samtliga dessa konkurser

noteras uppgifter bl.a. om konkursförvaltare och

tillsynsmyndighet. PRV ser det därför som naturligt

att verket även får handha registreringen av nya

uppgifter avseende konkurser, om utredningen leder

fram till att motionärens förslag i denna del bör

följas.

I samband med att frågan om konkursrevisor utreds

bör analyseras vilken roll den av bolagsstämman

valda revisorn har efter ett konkursbeslut. PRV

ställer sig positivt till att frågan om huruvida

likvidator kan bli konkursförvaltare i samma bolag

närmare utreds. Många av de aktiebolag som träder i

likvidatorn försätts en kort tid senare i konkurs.

PRV delar motionärens uppfattning att

konkurskostnaderna skulle minska och

handläggningstiden för att avveckla bolaget

förkortas om det kunde vara möjligt att utse

likvidatorn till konkursförvaltare. Risken att

likvidatorn kan se ekonomiska fördelar för egen del

av att bolaget försätts i konkurs bör dock beaktas.

Verket önskar att frågan om konkursförvaltaren i en

konkurs som avslutas med överskott kan utses till

likvidator också utreds.

PRV vill i detta sammanhang framföra att det i

aktiebolagsregistret inte sker någon adressändring

för ett bolag som försatts i konkurs. Den

registrerade adressen kan ofta vara inaktuell,

särskilt om styrelsen lämnat bolaget. För att

underlätta konkursförvaltarens arbete anser PRV att

det kan övervägas om verket skall registrera

konkursförvaltarens adress som bolagets adress.

Granskning och registrering av

konkursredovisningshandlingar

I dag är det obligatoriskt endast för aktiebolag att

ge in redovisningshandlingar till PRV. Om

motionärens förslag genomförs innebär detta att

samtliga företags, föreningars, dödsbons och fysiska

personers konkursredovisningshandlingar skall sändas

in till verket. PRV har noterat att frågorna till

verket om aktiebolag i konkurs har ökat de senaste

åren. PRV har, enligt vad som tidigare redovisats,

omfattande uppgifter om konkurserna i sina register.

PRV är i princip positivt till att registrera

konkursredovisningshandlingar då verket ser det som

en fördel att hela konkursförfarandet kan följas hos

en och samma myndighet. Det skulle dessutom medföra

att verkets möjligheter att tillhandahålla ett

komplett näringslivsregister stärks.

Enligt reglerna i årsredovisningslagen skall

samtliga aktiebolag ge in årsredovisning och

revisionsberättelse till PRV inom sju månader från

räkenskapsårets utgång. Även delårsrapporter skall

sändas in till verket. PRV:s granskning av

årsredovisningshandlingar är av formell natur.

Verket kontrollerar bl.a. att ingiven årsredovisning

innehåller förvaltningsberättelse, resultat- och

balansräkning samt att revisionsberättelse givits in

tillsammans med årsredovisningen. PRV kontrollerar

även att ingiven årsredovisning undertecknats av

bolagets styrelse och i förekommande fall av

verkställande direktör samt att det är den av

bolaget valda revisorn som påtecknat

årsredovisningen och undertecknat

revisionsberättelsen.

PRV vill påpeka att om

konkursredovisningshandlingarna skall ges in till

verket, och hanteringen förutsätts följa de rutiner

som nu gäller för behandlingen av

aktiebolagsredovisningar, det inte kommer att bli

fråga om annat än en formell granskning av ingivna

handlingar. PRV vill dock i detta sammanhang

framföra att verket generellt inte är främmande för

att inta en mer aktiv roll i granskningen av de

årsredovisningar och revisionsberättelser som ges

in. Verket har tidigare i sitt yttrande över

betänkandet Översyn av redovisningslagstiftningen

(SOU 1996:157) och i sitt yttrande över Utkast till

lagrådsremiss om ny bokföringslag föreslagit hur

granskningen över årsredovisningshandlingar skulle

kunna utvidgas. PRV skulle även kunna ges en mer

tillsynsliknande roll och ges möjligheten att

utfärda föreskrifter rörande frågor om upprättande

och insändande av årsredovisningar och

delårsrapporter till verket. Vad särskilt beträffar

hanteringen av konkursredovisningar skulle en

förstärkt granskning hos PRV i viss mån kunna

ersätta funktioner som i dag ligger hos den

särskilda tillsynsmyndigheten.

Det bör emellertid påpekas att med de resurser som

PRV har i dag, verket inte kan ta på sig att utföra

någon utvidgad granskning av redovisningshandlingar.

Hur en eventuellt utökad granskning ska finansieras

måste i förekommande fall särskilt uppmärksammas i

utredningsarbetet.

Frågan om vilka åtgärder som kan vidtas i de fall

konkursredovisningshandlingarna inte sänds in bör

särskilt belysas av utredningen. PRV vill påminna om

att ett aktiebolag enligt 8 kap. 7 §

årsredovisningslagen inte kan påföras

förseningsavgift efter det att beslut om konkurs

registrerats.

Ansvaret för att konkursredovisningshandlingarna

ges in bör enligt PRV:s uppfattning åligga

konkursförvaltaren. I de fall konkursförvaltaren

försummar att sända in redovisningshandlingarna

skulle påtryckningsmedel såsom t.ex. vite eller

disciplinära åtgärder, kunna komma i fråga.

Borgenärssammanträde

PRV finner att förslaget om att öka borgenärernas

inflytande i konkursen är intressant, men anser det

väsentligt att reglerna för hur

borgenärssammanträdena skall fungera utreds närmare.

Enligt PRV:s uppfattning vore det lämpligt att

undersöka om reglerna om bolagsstämma i

aktiebolagslagen skulle kunna tillämpas på formerna

för borgenärssammanträde.

Kostnader

PRV:s verksamhet finansieras med avgifter och det

ekonomiska målet är fill kostnadstäckning. Verket

registrerar i dag uppgifter om konkurs, däribland

konkursförvaltare och tillsynsmyndighet. Om

förslaget leder till registrering av först

interimsförvaltare och interimsrevisor och därefter

till de av borgenärerna utsedda funktionärerna,

kommer detta att medföra att antalet registreringar

i ett konkursärende blir fler än i dag. Detta

innebär i sin tur ökade handläggningskostnader för

PRV. Även den i motionen föreslagna förändringen,

att granska och registrera

konkursredovisningshandlingar, medför ökade

kostnader för PRV. Det är viktigt att PRV får

täckning för de ökade kostnaderna genom någon form

av avgiftsfinansiering.

Ackordscentralen

Stiftelsen Ackordscentralen har beretts tillfälle

att avge remissyttrande över rubricerade motion.

Stiftelsen är moderföretag i en koncern som genom

lokala bolag är verksam över hela landet.

Verksamheten avser rekonstruktion eller avveckling

av företag med ekonomiska svårigheter, i eller utan

konkurs. Med anledning av remissen får Stiftelsen

Ackordscentralen anföra följande.

Advokaten och riksdagsmannen Stig Rindborgs motion

avviker både genom sitt stora grepp över det

behandlade ämnet - konkurslagstiftningen - och genom

sin längd, 25 sidor, från svenska riksdagsmotioner i

allmänhet.

Motionen gäller konkursförfarandet eller i

betydande delar de frågor som f.n. övervägs av

Konkurstillsynsutredningen (Ju 1997:05) i vilken

utredning Ackordscentralen har en företrädare som

sakkunnig. Nämnda frågor rör konkurstillsynens

innehåll och inriktning, utseende av och arvode till

förvaltare samt konkurskostnaderna. Motionären

önskar emellertid en vidare reform av förfarandet. I

motionen talas om att en konkurslagstiftning "i

tiden" kräver nytänkande. Motionären vill ompröva

målsättningen för konkursförvaltningen, avskaffa den

statliga konkurstillsynen och se en återgång till en

uppdelning av konkurserna på vad han kallar

summariska och ordinära konkurser (tillgångslösa

konkurser resp. tillgångskonkurser).

Innehållet i motionen visar att motionären har

stora kunskaper om och erfarenheter av gällande

konkurslagstiftning. Emellertid är Ackordscentralen

av den uppfattningen att motionären i alltför hög

grad förenklar och renodlar det behandlade ämnet.

Därtill kommer att motionen rent konkret utmynnar i

ett yrkande som ter sig mindre ändamålsenligt

nämligen att regeringen skall ge

Konkurstillsynsutredningen tilläggsdirektiv.

Yrkandet är redan överspelat så till vida som

regeringen nära en månad innan motionen lades fram

gett Konkurstillsynsutredningen tilläggsdirektiv

(1998:77), ehuru, det skall medges, med ett innehåll

som endast i ringa mån tillgodoser motionärens

önskemål. I tilläggsdirektiven har utredningen f.ö.

anbefallts att redovisa sitt uppdrag redan den 30

september 1999.

Ackordscentralen kan inte se att något står att

vinna på att i detta sena skede av utredningens

arbete utfärda nya tilläggsdirektiv. Sådana kan

nämligen antas få till följd att utredningen i långa

stycken måste starta på nytt och få sin tid för

utredningsarbetet avsevärt förlängt.

Ackordscentralen är dessutom av den uppfattningen

att de direktiv som Konkurstillsynsutredningen har

att arbeta efter i betydande omfattning medger

viktiga ändringar i förfarandet. Det bästa synes

därför vara att Konkurstillsynsutredningen får

avsluta sitt arbete och att regeringen först

därefter tar ställning till behovet av ytterligare

reformer beträffande konkursförfarandet. På det

sättet ges regeringen också möjlighet att i

övervägandena väga in resultatet av

Förmånsrättskommitténs (Ju 1996:02) arbete som

emotses inom kort.

Ackordscentralen delar således inte motionärens

uppfattning att Konkurs-tillsynsutredningen bör

meddelas tilläggsdirektiv. Det är bättre att

utredningen får avsluta sitt arbete och att

regeringen först därefter tar ställning till behovet

av ytterligare reformer beträffande

konkursförfarandet. Ackordscentralen föreslår därför

att motionen avslås.

Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR

Avgränsning av FAR:s yttrande

Motionärens yrkanden berör dels statens

(kronofogdemyndigheternas och Riksskatteverkets)

roll i tillsynen av konkurser, dels behovet av

revision av konkursbon. Den förra frågan rymmer

näringspolitiska överväganden som det inte ligger i

FAR-ledamöternas mandat till FAR att ta ställning

till. FAR:s remissvar skall därför ses som ett

expertyttrande om förfarandet i konkurser.

FAR:s ståndpunkt

FAR har i flera yttranden över lagstiftningsförslag,

i vart fall sedan

1970-talet, intagit ståndpunkten att åtminstone s.k.

rörelsekonkurser bör underkastas yrkesmässig

revision. FAR delar motionärens syn att borgenärerna

under konkursens gång borde ha en roll liknande

aktieägarnas i ett aktiebolag. Konkursförvaltaren

(motsvarande styrelse/VD) skulle därvid avge

periodiska redovisningar, och konkursrevisorn

(motsvarande bolagets revisor) skulle yttra sig över

redovisningen och konkursförvaltarens förvaltning.

Lagstiftaren utgår i dag från att yrkesrevisorernas

kompetens, tillsammans med det förhållandet att

revisorerna står under disciplinär tillsyn av

Revisorsnämnden, är tillräcklig för att någon

statlig tillsyn inte skall behövas i aktiebolag som

bedriver rörelse. Detsamma borde enligt FAR:s mening

kunna gälla reviderade konkurser.

Konkursförvaltarkollegiernas Förening

Sammanfattning

Konkursförvaltarkollegiernas Förening (Föreningen)

instämmer med Rindborg att regeringens direktiv till

Konkurstillsynsutredningen är för snäva. Föreningen

har ingen invändning mot att

Konkurstillsynsutredningen i tilläggsdirektiv

erhåller ett vidgat uppdrag att förutsättningslöst

även pröva den inriktning som föreslagits i

Rindborgs motion.

Yttrande

Rindborgs motion består bl.a. av ett förslag att

återgå till en uppdelning av konkurserna beroende på

tillgångsmassa och komplexitet samt ersätta

tillsynsmyndigheten i konkurser med en

konkursrevisor. Förslaget är ett försök att öka

borgenärsinflytandet.

Enligt uppgift saknar 60 % av antalet konkurser

medel att bestrida konkurskostnaderna. Enligt en

undersökning av tillsynsmyndigheten i konkurser i

Växjö är 2/3 av konkurskostnaderna hänförliga till

formella åtgärder medan 1/3 hänför sig till den

affärsmässiga avvecklingen. Med hänsyn till detta

måste ifrågasättas om det inte borde finnas ett

enklare avvecklingsförfarande utan att

rättssäkerheten riskeras eller att den ekonomiska

brottsligheten får utökade möjligheter. Rindborgs

motion är i denna del värd att utredas vidare.

Föreningen anser att Rindborgs förslag om ordinär

konkurs inte är praktiskt genomförbart.

Erfarenhetsmässigt är det mycket svårt att

intressera - i vart fall de oprioriterade -

borgenärerna att agera i konkurserna.

Ett system med interimsförvaltare gör att

avvecklingsarbetet försvåras. Förslaget med röstning

kan medföra oönskade konsekvenser. Föreningen anser

att domstolarna skall utse förvaltarna på den

information domstolen erhåller från bl.a.

borgenärerna, gäldenären och tillsynsmyndigheten i

konkurser. I denna del är det bra med ett ökat

borgenärsinflytande. Föreningen anser i övrigt att

de nuvarande konkursreglerna i kontroversiella delar

redan är föremål för Konkurstillsynsutredningens

prövning.

Föreningen finner ej skäl att i övrigt yttra sig i

detalj över Rindborgs motion.

Svensk Handel

Med anledning av remissen får Svensk Handel framföra

följande.

Svensk Handel tillstyrker att

Konkurstillsynsutredningen ges tilläggsdirektiv i

enlighet med vad som föreslås i Stig Rindborgs

motion.

Den redovisning och de förslag som återges i

motionen bedöms vara av så stort intresse att de bör

utredas vidare.

Svenska Arbetsgivareföreningen

Svenska Arbetsgivareföreningen, som beretts

tillfälle att yttra sig över rubricerade motion,

vill härmed framföra följande.

Föreningen tillstyrker att

Konkurstillsynsutredningen ges tilläggsdirektiv i

enlighet med vad som anförts i Stig Rindborgs

motion. Frågeställningen är enligt föreningens

mening av sådant intresse att den bör utredas

ordentligt. Innan en sådan utredning gjorts anser

sig föreningen däremot inte närmare kunna ta

ställning till huruvida den framtida

konkurslagstiftningen bör utformas i enlighet med

vad som skisserats i motionen.

Svenska Bankföreningen

I motionen föreslås att Konkurstillsynsutredningen

(Ju 1997:05) skall erhålla tilläggsdirektiv

innefattande uppdrag att utreda vissa frågor rörande

konkursinstitutet, i huvudsak med följande

inriktning: Borgenärerna i konkurs skall ges ett

större inflytande över konkursförfarandet. Detta

skall åstadkommas genom att kronofogdemyndigheternas

funktion som tillsynsmyndighet i konkurs upphävs.

Borgenärerna skall som kollektiv styra förfarandet

och genom borgenärssammanträden halvårsvis fungera

ungefär som bolagsstämman i ett aktiebolag. De skall

utse såväl konkursförvaltare som konkursrevisor,

vilken skall vara auktoriserad revisor och som skall

ha att avge halvårsredovisningar till PRV.

Kostnaderna belastas konkurser med tillgångar, i

tillgångslösa konkurser staten efter en summarisk

undersökning av huruvida misstanke om gäldenärsbrott

etc. föreligger. Enligt motionären bör förslaget

leda till besparingar för det allmänna vilka kan

utnyttjas för att förstärka polisens och åklagarens

resurser.

Bankföreningen delar motionärens uppfattning att

det är viktigt att borgenärerna i en konkurs -

leverantörer och långivare i första hand -

tillförsäkras en viktig roll i konkursförfarandet.

Detta inflytande har under åren växlat i storlek och

har genom lagstiftningsåtgärder förändrats

åtskilliga gånger i ganska sen tid. Medan enligt

äldre lag, särskilt före 1979 års reformer,

borgenärerna principiellt ägde besluta i alla

förvaltningsfrågor har denna beslutanderätt efter

hand inskränkts och är numera helt avskaffad. I

viktigare frågor skall visserligen förvaltaren höra

särskilt berörda borgenärer om det finns hinder

däremot, men detta är ett inflytande "på

förvaltarens villkor".

Särskilt anmärkningsvärt är att borgenärerna numera

formellt inte kan påverka valet av förvaltare, låt

vara att de är oförhindrade att delge

konkursdomstolen sin uppfattning i frågan.

Visserligen heter det i 7 kap. 8 § konkurslagen,

portalparagrafen när det gäller att ange

förvaltarens allmänna åligganden, att det åligger

förvaltaren att ta till vara borgenärernas

gemensamma rätt och bästa, men i övrigt framstår

förvaltaren mer som en representant för det allmänna

än för borgenärerna. Förvaltaren utses av rätten och

det är tillsynsmyndigheten som skall höras om

förvaltarvalet, inte borgenärerna (7 kap. 2 och 3

§§).

Man kan, när det gäller sättet för utseende av

förvaltare, å andra sidan inte bortse från att det

finns situationer där det kan te sig motiverat att

förvaltaren utses av någon annan än

borgenärskollektivet, t.ex. när borgenärskretsen är

oklar eller när det redan från början står klart att

borgenärerna inbördes har motstridiga uppfattningar

i någon viktig konkursutredningsfråga.

När det gäller själva utredningsförfarandet vill

Bankföreningen erinra om den redan berörda

bestämmelsen om samrådsskyldighet i viktigare

frågor. Frågan är om denna möjlighet har utnyttjats

av förvaltarna i den utsträckning som varit lämplig.

Det torde redan nu finnas möjlighet att inom ramen

för samrådsskyldigheten bilda ett åtminstone

informellt borgenärsråd etc. som skulle kunna vara

förvaltaren behjälpligt vid lösandet av uppkommande

problem. Inget hindrar att ett sådant råd t.ex.

uppdrar åt en auktoriserad revisor att biträda

förvaltaren, en åtgärd som för övrigt också

tillsynsmyndigheten kan förordna om (7 kap. 27 §).

I samband med konkurslagsreformen 1979 avskaffades

funktionen rättens ombudsman. Om man, som motionären

föreslår, vill lyfta bort konkurstillsynen från

kronofogdemyndigheterna torde enligt Bankföreningens

uppfattning bli nödvändigt att införa någon form av

extern "tillsyn" av annat slag, eventuellt i form av

en "ombudsman", på vilken skulle ställas höga krav

på kompetens och erfarenhet av konkurshantering. Det

bör i detta sammanhang beaktas att förvaltningen av

konkurser numera inte enbart har till ändamål att

tillgodose borgenärsintressena i snäv bemärkelse

(jfr t.ex. stadgandet i 7 kap. 8 § 2 st om

sysselsättningsfrämjande åtgärder).

Kronofogdemyndigheternas befattning med konkurser

sker på i princip två sätt, såsom företrädare för

staten som borgenär och som tillsynsmyndighet. Om

man, som motionären föreslår, stärker borgenärernas

ställning på olika sätt och samtidigt överför en del

av tillsynsfunktionerna, främst förvaltarkontrollen,

på kronofogden skulle givetvis behovet av en

självständig tillsynsmyndighet minska. Å andra sidan

blir då kronofogdens dubbelroll än tydligare, vilket

måhända inte är önskvärt. Denna invändning är dock

av mindre vikt när det gäller tillgångslösa

konkurser.

I den mån kritik kan riktas mot

tillsynsverksamheten såsom den har utövats på senare

år bör beaktas att den nya regionala organisation av

kronofogdemyndigheterna som har genomförts under

1998 bl.a. har syftat till att öka effektiviteten i

konkurstillsynen i framtiden.

Huruvida den i motionen skisserade lösningen för

förvaltning och tillsyn av konkurser är att föredra

framför den nuvarande ordningen går inte att avgöra

utan en grundlig utvärdering av

konkurslagstiftningen. En sådan utredning skulle

givetvis vara av intresse.

Konkurstillsynsutredningen kan eventuellt vara ett

tänkbart forum härför.

Bankföreningen vill avslutningsvis erinra om att de

frågor som aktualiseras i motionen och andra

närliggande frågor med anknytning till

konkursinstitutet ingående diskuterades vid

Insolvensrättsligt Forum i Uppsala den 22-23 januari

1997. Diskussionen har i sin helhet refererats i

rapporten från mötet (IUSTUS Förlag AB, Uppsala,

1997).

Sveriges Advokatsamfund

Advokatsamfundet avstår från att yttra sig över Stig

Rindborgs motion 1998/99:L301 beträffande

Reformering av konkurslagstiftningen.

Sveriges Industriförbund

Industriförbundet delar Stig Rindborgs

grundinställning att borgenärernas ställning bör

stärkas när det gäller konkurstillsyn och

konkursförvaltning. De förslag som tas upp i

motionen synes intressanta och värda att utredas.

Förbundet tillstyrker därför att

Konkurstillsynsutredningen ges tilläggsdirektiv med

den inriktning som föreslagits i Stig Rindborgs

motion.

Det bör emellertid betonas att Industriförbundet

därmed inte tagit ställning till om den framtida

konkurslagstiftningen bör utformas i enlighet med

vad som skisseras i motionen.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

TCO avstyrker rubricerade motion, i vilken föreslås

att tillsynsmyndigheten skall avskaffas.

Tillsynsmyndigheten är ett viktigt organ när det

gäller att bevaka arbetstagarnas rättigheter i

konkurser.