Bet. 1998/99:LU12

Lagutskottets betänkande

1998/99:LU12

Historiska arrenden

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1998/99

LU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner om

arrendatorers rätt att friköpa historiska arrrenden.

Med anledning av motionerna förordar utskottet ett

tillkännagivande om en utredning av frågan.

Till betänkandet är fogat ett särskilt yttrande

(m).

Motionerna

1998/99:L503 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om friköp av

historiska arrenden.

1998/99:L506 av Willy Söderdahl m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om friköp av historiska

arrenden.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner från

allmänna motionstiden år 1998 - motion L503 av Bengt

Silfverstrand m.fl. (s) och motion L506 av Willy

Söderdahl m.fl. (v) - vari yrkas tillkännagivanden

om införande av lagstiftning om friköp av historiska

arrenden.

Med historiska arrenden avses sådana arrenden som

innehafts av arrendatorn och hans släkt under flera

generationer. Frågan om en lagreglerad rätt att

friköpa sådana arrenden har varit föremål för

överväganden i åtskilliga sammanhang.

Med anledning av en begäran från riksdagens sida

(bet. LU 1982/83:27, rskr. 266) tillkallades år 1984

Friköpsutredningen, vars huvudsakliga uppgift var

att förutsättningslöst utreda frågan om införande av

en friköpsrätt för innehavare av historiska

arrenden. I betänkandet (SOU 1986:52) Friköp vid

historiskt arrende avstyrkte utredningens majoritet

införandet av en lag om friköpsrätt. Vid

remissbehandlingen av betänkandet förklarade sig det

övervägande antalet remissinstanser dela

utredningsmajoritetens uppfattning att en

lagstiftning om friköpsrätt inte borde införas.

Frågan har därefter aktualiserats i riksdagen vid

ett flertal tillfällen med anledning av motioner i

ämnet. Hösten 1989 framhöll utskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU6 att de

krav på en friköpsrätt vid historiska arrenden som

framförts under årens lopp måste ses mot bakgrund av

att det saknades generella regler som gav en

jordbruksarrendator rätt till ersättning för de

investeringar som gjorts på arrendestället.

Utskottet ansåg - med hänvisning till bl.a. tidigare

översyn av spörsmålet som inte lett till

lagstiftningsåtgärder - att frågan om ett

lagreglerat skydd för jordbruksarrendatorernas

investeringar borde bli föremål för en förnyad

utredning. Det fick enligt utskottet ankomma på

regeringen att bestämma de närmare formerna för

utredningsarbetets bedrivande samt att därefter

återkomma med ett lagförslag till riksdagen. I

frågan om friköpsrätt vid historiska arrenden pekade

utskottet på ett antal omständigheter som enligt

utskottet utgjorde starka skäl för en sådan rätt och

framhöll att en friköpsrätt vid historiska arrenden

således borde införas. Det fick enligt utskottet

ankomma på regeringen att utforma förslag till

lagstiftning och därefter återkomma till

riksdagen.Vad utskottet anfört om skydd för

jordbruksarrendatorers investeringar och om

friköpsrätt gav riksdagen som sin mening regeringen

till känna (rskr. 1989/90:39).

Som en följd av riksdagens beslut tillkallade

regeringen 1990 års Arrendekommitté (Ju 1990:06) med

uppgift att se över vissa regler i

arrendelagstiftningen. Kommittén hade som

huvuduppgift att utforma förslag till regler som

dels skyddar en jordbruksarrendators investeringar

på arrendestället, dels ger arrendatorn vid

historiskt arrende rätt att friköpa arrendestället.

Arrendekommittén behandlade friköpsfrågan med

förtur och föreslog i betänkandet (SOU 1991:85)

Historiska arrenden en särskild lag om friköpsrätt

vid historiska arrenden. Lagförslaget innebar att en

arrendator till jord som omfattas av begreppet

historiskt arrende under vissa särskilda

förutsättningar har rätt att lösa in den fasta

egendom som omfattas av arrendet även om jordägaren

motsätter sig det. Arrendatorn skulle när som helst

kunna påkalla s.k. friköp genom att väcka talan mot

jordägaren vid fastighetsdomstol. Enligt förslaget

skulle historiskt arrende anses föreligga när det är

sannolikt att den helt övervägande delen av ett

arrendeställe inte sedan den 1 januari 1900

varaktigt brukats av fastighetens ägare.

Friköpsrätten begränsades dock till att avse vissa

jordbruksarrenden och bostadsarrenden. Friköp skulle

enligt förslaget få ske, om huvuddelen av

arrendestället sedan minst 40 år före den dag då

talan om friköp väckts innehafts och stadigvarande

bebotts av arrendatorn eller någon honom närstående.

I Arrendekommitténs slutbetänkande (SOU 1992:109)

Investeringar i arrendejordbruket och andra

arrenderättsliga frågor lämnades förslag till bl.a.

regler om skydd för jordbruksarrendatorers

investeringar på arrendestället.

Våren 1995 behandlade riksdagen regeringens

proposition 1994/95:155 om investeringar i

arrendejordbruket m.m. I propositionen föreslogs, på

grundval av Arrendekommitténs utredningsarbete,

generella regler till skydd för

jordbruksarrendatorers investeringar på

arrendeställen. Riksdagen antog regeringens

lagförslag och de nya reglerna trädde i kraft den 1

juli 1995 (bet. 1994/95:LU26, rskr. 361).

I propositionen togs också upp frågan om rätt till

friköp vid historiska arrenden. Regeringen ansåg att

någon sådan rätt inte borde införas, och något

förslag till lagstiftning i ämnet lades sålunda inte

fram. Till grund för regeringens ställningstagande

låg slutsatsen att det i fråga om friköp av

historiskt arrende inte kunde anses föreligga ett

sådant angeläget allmänt intresse att en

lagstiftning om detta skulle vara förenligt med

regeringsformens egendomsskydd.

Regeringens ställningstagande föranledde ett antal

motioner, vari begärdes att en rätt till friköp vid

historiska arrenden skulle införas. Utskottet delade

emellertid regeringens uppfattning att en

lagstiftning om detta inte skulle vara förenlig med

regeringsformens egendomsskydd och avstyrkte de då

aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottet.

Vid frågans behandling i riksdagen därefter med

anledning av motioner har utskottet i sina av

riksdagen godkända betänkanden inte funnit skäl att

frångå tidigare ställningstagande att en

lagstiftning på området inte bör införas (se bet.

1996/97:LU10 och 1997/98:LU8).

När spörsmålet om införande av en friköpsrätt nu

aktualiserats på nytt motionsledes finns det, enligt

utskottets mening, anledning att erinra om att det

snart har gått tio år sedan 1990 års Arrendekommitté

lade fram sitt förslag till lag om friköpsrätt vid

historiska arrenden. Sedan dess har förhållandena

ändrats i vissa avseenden; bl.a. har antalet

historiska arrenden minskat till följd av frivilliga

uppgörelser om friköp. En del av dessa friköp har

enligt uppgift avsett endast byggnader med

intilliggande tomt. Enligt utskottets mening finns

det mot denna bakgrund behov av en kartläggning av i

vilken utsträckning frivilliga överenskommelser om

friköp ägt rum och om det generellt sett alltjämt

kan anses föreligga intresse av lagstiftning om

friköp av historiska arrenden. En sådan kartläggning

bör vidare ha som syfte att utröna huruvida det

allmänt sett förekommer problem och tvister i dessa

arrendeförhållanden samt vilka villkor som gäller

för arrendatorerna. Om den förordade kartläggningen

ger vid handen att det föreligger ett behov av

lagstiftning anser utskottet att lagstiftningsfrågan

förutsättningslöst bör utredas på nytt. Det får

ankomma på regeringen att bestämma de närmare

formerna för utredningsarbetets bedrivande och att

meddela direktiv för arbetet i enlighet med de

riktlinjer som utskottet nu angett.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

anledning av motionerna L503 och L506 som sin mening

ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande historiska arrenden

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:L503 och

1998/99:L506 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 2 mars 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson

(kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s),

Karin Olsson (s), Henrik S Järrel

(m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m), Anders

Berglöv (s), Viviann Gerdin (c),

Ulf Nilsson (fp), Anne-Katrine

Dunker (m) och Eva Arvidsson (s).

Särskilt yttrande

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Berit Adolfsson och

Anne-Katrine Dunker (alla m) anför:

Vi vill peka på att en försäljning av mark tillhörig

fideikommiss kräver tillstånd av Fideikommissnämnden

enligt permutationslagen (1972:205). Om

fideikommissets innehavare sålunda själv önskar

avyttra egendomen krävs det att förutsättningarna

för permutation är uppfyllda. Däremot skulle en

friköpsrätt ge företräde framför de inskränkningar

som gäller enligt stiftelseförordnandet för

fideikommissegendomen. Enligt vår mening finns det

här en diskrepans som - ifall den av utskottet

förordade kartläggningen visar att det föreligger

behov av lagstiftning - man bör komma till rätta med

i det fortsatta utredningsarbetet.

Dessutom förutsätter vi att man i ett eventuellt

lagstiftningsarbete även överväger hur en

friköpsrätt förhåller sig till regeringsformens

egendomsskydd.