Bet. 1998/99:LU13

Lagutskottets betänkande

1998/99:LU13

Homosexuella och barn

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1998/99

LU13

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju

motionsyrkanden från allmänna motionstiden år 1998

som rör homosexuellt föräldraskap samt

lagstiftningen om insemination och annan assisterad

befruktning.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks med hänvisning

till pågående utredningsarbete.

Motionerna

1998/99:L404 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen snarast

återkommer med lagförslag angående adoption i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ändringar i lag om

inseminering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ändringar i lag om

befruktning utanför kroppen.

1998/99:L409 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om utredningen om

homo- och bisexuella som föräldrar.

1998/99:L415 av Martin Nilsson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om närståendeadoption och

adoptioner genomförda i andra länder.

1998/99:Ju709 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari

yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att endast

barnets bästa skall vara utgångspunkten vid adoption

och insemination - inte också föräldrarnas eller

förälderns sexualitet.

1998/99:So256 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i

motionen anförts om uppföljning och

modernisering av

inseminationslagen.

Utskottet

Homosexuella och barn

I flera motioner från den allmänna motionstiden år

1998 tas upp olika frågor som rör barn i

homosexuella familjer. Motionsyrkandena går i

huvudsak ut på att riksdagen skall vidta åtgärder

när det gäller homosexuella sambors och registrerade

partners möjligheter att gemensamt anförtros

vårdnaden om barn och att adoptera barn.

Som en bakgrund till de nu aktuella

motionsspörsmålen erinrar utskottet om att

bestämmelser om vårdnad om barn finns i 6 kap.

föräldrabalken (FB). Dessa bestämmelser innebär att

ett barn från födelsen står under vårdnad av båda

föräldrarna, om dessa är gifta med varandra. Är

föräldrarna inte gifta med varandra, blir modern

ensam vårdnadshavare. Ingår föräldrarna senare

äktenskap med varandra, får de därigenom automatiskt

gemensam vårdnad om barnet. Även när föräldrarna

inte är gifta med varandra kan vårdnaden tillkomma

dem gemensamt.

I händelse av den ena eller båda föräldrarnas död

finns särskilda regler om förordnande av

vårdnadshavare. När båda föräldrarna har vårdnaden

om barnet och en av dem dör, blir den efterlevande

automatiskt ensam vårdnadshavare. Om båda

föräldrarna dör, skall rätten på anmälan av

socialnämnden eller när förhållandet annars blir

känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt

förordnade vårdnadshavare. I fall då barnet står

under vårdnad av endast en av föräldrarna och denna

förälder dör, skall domstolen på ansökan av den

andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden

anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om

det är lämpligare, åt en eller två särskilt

förordnade vårdnadshavare (9 §). Om vårdnadshavare

skall förordnas särskilt, utses någon som är lämpad

att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god

fostran. Två personer kan utses att gemensamt utöva

vårdnaden, om de är gifta med varandra eller bor

tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

Med uttrycket äktenskapsliknande förhållande avses i

detta sammanhang endast heterosexuell samlevnad.

Homosexuella sambor och registrerade partner kan

således inte utses till gemensamma vårdnadshavare.

En vanlig missuppfattning är att en ny partner till

den förälder som är vårdnadshavare (en styvförälder)

kan utses att gemensamt med denna förälder ha

vårdnaden om barnet. Detta är emellertid inte

möjligt, varken i heterosexuella eller i

homosexuella förhållanden. Om vårdnadshavaren

avlider har den efterlevande samlevnadspartern dock,

oavsett om det varit fråga om en homo- eller

heterosexuell samlevnad, möjlighet att som särskilt

förordnad vårdnadshavare få vårdnaden om den

avlidnes barn.

Bestämmelser om adoption finns i 4 kap. FB. Syftet

med adoptionsinstitutet är att skapa ett rättsligt

förhållande mellan adoptanten (den som adopterar)

och adoptivbarnet. En adoption har omfattande

följder för barnet och många i barnets omgivning.

Adoptionsinstitutet kringgärdas därför av regler

till skydd främst för barnet men också för de

ursprungliga föräldrarna. En adoption innebär som

regel att adoptivbarnet i rättsligt hänseende, både

inom familjerätten och i annan lagstiftning, skall

behandlas som adoptantens eget barn och att alla

band med barnets biologiska släkt klipps av. En

giltig adoption kan numera inte hävas. Verkningarna

av en adoption kan dock i vissa säregna situationer

upphöra, exempelvis genom att adoptanten gifter sig

med adoptivbarnet. Huvudregeln är att den som har

fyllt 12 år inte får adopteras utan eget samtycke (5

§). Den som inte har fyllt 18 år får i princip inte

adopteras utan vårdnadshavarens samtycke. En

förälder som inte har del i vårdnaden om barnet

skall ändå höras, om detta kan ske (5 a § och 10 §).

I lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap

stadgas att registrerade partner varken gemensamt

eller var för sig får adoptera barn. Endast makar

kan adoptera gemensamt. En gemensam adoption medför

att makarna blir att anse som barnets föräldrar. I

den inte ovanliga situationen att en make vid

giftermål har eget barn, finns det möjlighet att

barnet kan bli makarnas gemensamma. I den nya

familjen blir barnet nämligen inte sällan betraktat

som makarnas gemensamma barn, och det förekommer att

en make önskar befästa detta förhållande genom att

adoptera barnet. En sådan s.k. styvbarnsadoption kan

genomföras av en make ensam, med den andra makens

samtycke och om reglerna i övrigt är uppfyllda.

Genom styvbarnsadoptionen klipps de rättsliga banden

av endast med den förälder som inte är gift med

adoptanten. Detta gäller även när maken adopterar

den andra makens adoptivbarn. I andra fall än när

det gäller styvbarn och ytterligare några

undantagssituationer innebär äktenskapet hinder mot

att en gift person ensam adopterar ett barn.

För adoption krävs rättens tillstånd. Sådant

tillstånd får ges endast om adoptionen är till

fördel för barnet och sökanden har uppfostrat barnet

eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn

till det personliga förhållandet mellan sökanden och

barnet finns särskild anledning till adoptionen. Vid

bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen

äger rum skall domstolarna ta hänsyn till barnets

vilja med beaktande av dess ålder och mognad, även i

de fall samtycke från barnet inte krävs (6 §).

En underårig får, enligt 25 § socialtjänstlagen

(1980:620), inte utan socialnämndens medgivande tas

emot för stadigvarande vård och fostran i ett

enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna

eller någon annan som har vårdnaden om honom eller

henne. Ett sådant medgivande föregås av en utredning

av förhållandena i det enskilda hemmet. Övervägande

antalet barn som adopteras av svenska föräldrar

kommer från främmande länder. Om det är fråga om att

ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det,

skall medgivande från socialnämnden inhämtas innan

barnet lämnar sitt hemland. I de flesta fall av

adoption av en underårig krävs alltså även

socialnämndens medgivande. I rättspraxis har sådant

medgivande vägrats personer som lever i homosexuella

förhållanden under åberopande av att utländska

adoptivbarn ansetts ha en i psykologiskt hänseende

svårare situation än andra barn och att risken för

störningar blir oacceptabelt hög om man till detta

lägger den psykiska påfrestning det skulle innebära

att växa upp med homosexuella adoptivföräldrar (RÅ

1993 ref. 102).

Bestämmelser om erkännande och giltighet i Sverige

av adoptionsbeslut som har meddelats i annat land

finns i lagen (1971:796) om internationella

rättsförhållanden rörande adoption. Av lagen följer

att ett utomlands meddelat beslut om adoption gäller

automatiskt här i landet om sökanden var medborgare

eller hade hemvist i den främmande staten när

beslutet meddelades. Om adoptivbarnet var svensk

medborgare eller hade hemvist i Sverige, krävs dock

att Statens nämnd för internationella

adoptionsfrågor (NIA) eller, efter överklagande,

regeringen godkänner adoptionen. Även i andra fall

kan regeringen eller NIA förordna att ett utomlands

meddelat beslut om adoption skall gälla här i

Sverige.

Frågeställningar kring den rättsliga situationen

för barn i homosexuella familjer har varit föremål

för överväganden i en rad skilda sammanhang under de

senaste decennierna. Frågan om två personer av samma

kön borde ges en möjlighet att adoptera barn togs

upp redan i mitten av 1980-talet av Utredningen om

homosexuellas situation i samhället i betänkandet

(SOU 1984:63) Homosexuella och samhället.

Utredningen ansåg att homosexuella vårdnadshavare i

och för sig har samma förutsättningar som andra

vårdnadshavare att ge uppväxande barn omvårdnad,

omtanke och kärlek, vilket talade för att tillåta

homosexuella att adoptera. Rätten till adoption för

två personer av samma kön saknade emellertid, enligt

utredningens mening, förankring i det allmänna

rättsmedvetandet varför det kunde innebära en större

påfrestning för ett adoptivbarn att växa upp i en

homosexuell än i en heterosexuell familjemiljö.

Därutöver pekade utredningen på det förhållandet att

få givarländer skulle acceptera att deras medborgare

skulle få adopteras av två personer av samma kön. I

proposition 1986/87:124 om de homosexuellas

situation i samhället instämde departementschefen i

utredningens bedömning att det inte borde införas

någon möjlighet för två personer av samma kön att

adoptera gemensamt. Riksdagen var av samma

uppfattning (bet. 1986/87: LU28, rskr. 350).

Partnerskapskommittén ansåg i sitt betänkande (SOU

1993:98) Partnerskap att det inte var lämpligt att

möjliggöra för homosexuella par att adoptera barn

gemensamt så länge det inte råder någorlunda enighet

bland forskarna om vilka konsekvenser det kan ha för

ett barn att växa upp i en homosexuell

familjebildning. Av samma skäl ansåg kommittén att

två partner inte heller borde ges möjlighet att

förordnas gemensamt till vårdnadshavare för barn.

Ytterligare ett argument för kommitténs

ställningstagande var att en lagstiftning som

möjliggör gemensamt rättsligt föräldraskap för

homosexuella par sannolikt skulle strida mot

nuvarande värderingar i samhället. Kommittén

konstaterade att eftersom en övervägande del av de

underåriga barn som adopteras i dag kommer från

främmande länder, även givarländernas inställning

måste beaktas. Om Sverige skulle inta en positiv

hållning till adoption för partner fanns det, enligt

kommitténs uppfattning, en risk för att de flesta

länder, för att inte säga alla länder, som nu är

givarländer av adoptivbarn till Sverige skulle

ställa sig mycket tveksamma till adoption av sina

medborgare. Detta skulle enligt kommittén drabba

alla de personer som vill adoptera utländska barn.

Även en rätt till styvbarnsadoption skulle enligt

kommittén innebära att ett barn som har blivit

adopterat från ett annat land senare skulle kunna

bli styvbarnsadopterat på så sätt att det får två

rättsliga föräldrar av samma kön. Kommittén ansåg

att en sådan möjlighet sannolikt skulle väcka

negativa reaktioner från givarländer.

Frågor som rör gemensamt föräldraskap för

homosexuella övervägdes av utskottet våren 1994

(bet. 1993/94:LU28) i samband med

riksdagsbehandlingen av förslaget till lag om

registrerat partnerskap. Utskottet framhöll därvid

att frågan om barns juridiska ställning i

förhållande till ett registrerat partnerskap måste

bedömas från helt andra utgångspunkter än när det

gäller rättsverkningarna i övriga hänseenden. En

sådan bedömning borde enligt utskottet inte göras i

det sammanhanget. Utskottet strök under att så länge

det inte är vetenskapligt klarlagt att ett barns

sociala och känslomässiga utveckling objektivt sett

är lika garanterad i en familj med två mödrar eller

två fäder med en inbördes sexuell relation som i en

heterosexuell familj, saknas den grundläggande

förutsättningen för att gemensamt föräldraskap skall

kunna etableras i ett registrerat partnerskap,

hänsynen till barnens bästa. Det förhållandet att

det finns ett antal barn som rent faktiskt växer upp

med två personer av samma kön aktualiserade enligt

utskottet en annan fråga, nämligen den om

styvbarnsadoption. I såväl heterosexuella som

homosexuella familjebildningar finns barn som av

olika skäl har endast en rättslig förälder. I vilken

utsträckning det skulle vara till fördel för ett

sådant barn att bli adopterat av den rättslige

förälderns make eller registrerade partner beror,

fortsatte utskottet, på förhållandena i det enskilda

fallet och måste även i dessa fall bedömas från helt

andra utgångspunkter än de som låg till grund för

det då aktuella lagstiftningsärendet, nämligen

principen om att i första hand barnets bästa skall

beaktas.

Våren 1998 behandlade utskottet närmare 20

motionsyrkanden rörande homosexuellt föräldraskap

(bet. 1997/98:LU28). Utskottet anförde därvid bl.a.

att en rimlig utgångspunkt måste vara att det i

dagens samhälle finns ett inte oansenligt antal barn

som växer upp i familjer med två vuxna av samma kön

och att det är givet att den rättsliga situationen

vad gäller relationen mellan barnet och dess

föräldrar varierar, såväl för dessa barn som för

andra barn. Utskottet konstaterade att det förelåg

ett behov av att, utifrån barnets perspektiv,

ytterligare belysa den rättsliga situationen för de

barn som växer upp i homosexuella familjer och att

de frågeställningar som därvid kan uppkomma med

anledning av dessa barns förhållanden borde bli

föremål för en förutsättningslös utredning där olika

aspekter på barnens behov och rättigheter ges en

noggrann genomlysning. Detta borde, enligt

utskottets mening, ges regeringen till känna.

Riksdagen anslöt sig till vad utskottet anfört

(rskr. 1997/98:188).

I motion L409 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) anförs

att den svenska lagstiftningen diskriminerar homo-

och bisexuella i flera olika avseenden och att detta

är mest påfallande när det gäller lagstiftningen om

föräldraskap. Motionärerna pekar särskilt på

skillnader i lagstiftningen beträffande

möjligheterna att anförtros vårdnaden om barn och

att adoptera barn. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att regeringen snarast skall

tillsätta den av riksdagen våren 1998 begärda

förutsättningslösa utredningen om situationen för

barn i homo- och bisexuella familjer och att denna

ges i uppdrag att skyndsamt återkomma med lagförslag

för att undanröja särbehandlingen av homo- och

bisexuella i lagstiftningen rörande föräldraskap.

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion L404 ett

tillkännagivande om att regeringen snarast skall

återkomma till riksdagen med förslag till

lagstiftning rörande adoption som innebär att endast

den enskilda familjebildningens förutsättningar att

vara en god miljö skall vara avgörande för om

adoption skall medges, och att ingen skall kunna

uteslutas från möjligheten att adoptera enbart på

grund av juridisk samlevnadsform eller sexuell

läggning (yrkande 1).

Barbro Westerholm m.fl. (fp) yrkar i motion Ju709

ett tillkännagivande om att endast barnets bästa

skall vara utgångspunkten vid adoption - inte också

föräldrarnas eller förälderns sexualitet (yrkande

10, delvis).

I motion L415 av Martin Nilsson (s) yrkas ett

tillkännagivande om att en möjlighet till

närståendeadoption beträffande barn som vuxit upp i

homosexuella relationer bör införas. Vidare begärs

ett tillkännagivande om behovet av åtgärder mot de

problem som kan uppstå i anledning av att

homosexuella adoptioner som genomförts utomlands

inte godkänns i Sverige.

I anledning av riksdagens tillkännagivande våren

1998 beslutade regeringen den 4 februari 1999 att

tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att

undersöka och analysera villkoren för barn i

homsexuella familjer (dir. 1999:5). Kommitténs ena

huvuduppgift är, enligt direktiven, att

sammanställa, analysera och redovisa den kunskap som

finns om dessa barn. Den andra huvuduppgiften är att

överväga om de rättsliga skillnader som föreligger

beträffande homosexuella och heterosexuella pars

möjligheter att adoptera och utses till särskilt

förordnade vårdnadshavare är sakligt motiverade och

lämna förslag till hur eventuellt omotiverade

skillnader lämpligen kan undanröjas. Övervägandena

skall göras på grundval av vad som utretts om

förhållandena för barn i homosexuella familjer och

vad som är känt om adoptivbarns särskilda behov och

skall utgå från principen om barnets bästa, men i

övrigt göras förutsättningslöst. Kommittén skall

särskilt överväga om skillnaden mellan registrerade

partner och äkta makars möjligheter till styvbarns-

adoption har tillräckliga skäl för sig och om det

bör införas en allmän möjlighet för barn att bli

adopterade av registrerade partner gemensamt. Om

kommittén föreslår en sådan möjlighet skall

kommittén lämna förslag till hur man från svensk

sida kan motverka eller lösa eventuella svårigheter

detta kan leda till i det internationella samarbetet

kring adoptionsfrågor. Ytterligare en fråga som

kommittén särskilt skall överväga är om registrerade

partner och homosexuella sambor bör kunna utses att

såsom särskilt förordnade förmyndare gemensamt utöva

vårdnaden om ett barn.

Regeringen anför i direktiven att ändrade regler om

adoption och vårdnad kan ge upphov till problem av

internationellt privat- och processrättslig natur.

Kommittén skall - oavsett om den föreslår ändrade

regler eller ej - mot denna bakgrund belysa de

följder av internationellt privat- och

processrättslig natur som kan uppkomma i anledning

av en ändrad reglering. Kommittén skall överväga hur

en ändrad reglering förhåller sig till

internationella överenskommelser på området, främst

1967 års europeiska konvention om adoption av barn

och 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och

samarbete vid internationella adoptioner. Vidare

skall kommittén beakta gällande rätt och pågående

lagstiftningsarbete i Norden och i de utomnordiska

länder som kommittén bedömer vara av intresse. Även

det internationella arbete som bedrivs inom bl.a.

Europarådet skall beaktas. I uppdraget ligger

slutligen att, för det fall att kommittén kommer

fram till att de rättsliga skillnader som föreligger

inte är sakligt motiverade, ta ställning till hur

skillnaderna lämpligen kan undanröjas och föreslå de

lagändringar som behövs. Kommittén skall inhämta

synpunkter från Statens medicinsk-etiska råd,

barnrättsorganisationer och homosexuellas

organisationer. Uppdraget skall redovisas senast den

1 januari 2001.

Vad först gäller önskemålen i motion L409 om

tillsättande av en utredning är dessa numera

tillgodosedda genom de direktiv regeringen beslutade

den 4 februari 1999. Beträffande motionsönskemålen i

övrigt konstaterar utskottet att samtliga spörsmål

som tas upp i motionerna innefattas i det uppdrag

regeringen gett till den parlamentariska kommittén.

Enligt utskottets mening bör resultatet av

utredningsarbetet avvaktas, och utskottet anser att

riksdagen inte nu, endast en månad efter det att

kommittén tillkallades, skall göra några

ställningstaganden beträffande de

lagstiftningsfrågor som kommittén har att behandla.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L404 yrkande 1, L409, L415 och Ju709

yrkande 10 i denna del.

Assisterad befruktning

I några motioner berörs frågor kring homosexuellas

möjligheter att erhålla assisterad befruktning och

önskemål om en allmän översyn av bestämmelserna om

insemination.

Olika former av assisterad befruktning regleras i

lagen (1984:1140) om insemination och lagen

(1988:711) om befruktning utanför kroppen. Med

insemination avses införande av sperma i en kvinna

på konstlad väg. Genom inseminationslagen, som

trädde i kraft den 1 mars 1985, lagreglerades

verksamheten för första gången (prop. 1984/85:2,

bet. LU10). Samtidigt infördes i 1 kap. FB en ny

bestämmelse som reglerar faderskapet till barn som

har tillkommit genom insemination. Enligt

inseminationslagen får sådan behandling utföras

endast på en kvinna som är gift eller som bor

tillsammans med en man under äktenskapsliknande

förhållanden. Som en ytterligare förutsättning

gäller att kvinnans make eller sambo skriftligen

skall ha samtyckt till inseminationen. Den nya

bestämmelsen i 1 kap. FB innebär att ett barn som

har tillkommit genom insemination med samtycke av

moderns make eller annan man som bodde tillsammans

med henne under äktenskapsliknande förhållanden får

samma rättsliga ställning i förhållande till denne

som om barnet hade kommit till på naturlig väg.

Denne man skall alltså anses som barnets rättslige

far. Om insemination skulle ha skett utan

makesamtycke, exempelvis på en ensamstående kvinna,

kan någon talan om fastställande av faderskap inte

föras mot spermagivaren. Det är dock inget som

hindrar att en spermagivare i sådana fall frivilligt

tar på sig faderskapet (se prop. 1984/85:2 s. 14 och

20).

Insemination med användande av sperma från någon

annan man än kvinnans make eller sambo (s.k.

givarinsemination) får utföras endast på allmänt

sjukhus och under överinseende av läkare med

specialistkompetens i gynekologi och obstetrik.

Innan en givarinsemination får utföras skall läkaren

pröva om det med hänsyn till makarnas eller

sambornas medicinska, psykologiska och sociala

förhållanden är lämpligt att en insemination äger

rum. En ytterligare förutsättning är att det kan

antas att det blivande barnet kommer att växa upp

under goda förhållanden.

Även när det gäller lagen om befruktning utanför

kroppen är tillämpningsområdet begränsat till

kvinnor som är gifta eller sambor med män. Denna

metod för konstlad befruktning innebär att ägg tas

ut ur en kvinna, befruktas utanför hennes kropp och

därefter förs in i hennes livmoder igen. En

förutsättning är att ägget är kvinnans eget och att

det har befruktats med makens eller sambons sperma.

Sperma eller ägg som har donerats får således inte

användas. Kvinnans make eller sambo skall

skriftligen ha lämnat sitt samtycke. Ett barn som

har kommit till genom befruktning utanför kroppen

med samtycke av moderns make eller sambo får samma

rättsliga ställning i förhållande till denne som om

barnet hade kommit till på naturlig väg. Denne man

skall också anses som barnets rättslige far.

I lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap

stadgas att varken inseminationslagen eller lagen om

befruktning utanför kroppen gäller för registrerade

partner.

Statens medicinsk-etiska råd genomförde år 1994 på

regeringens uppdrag en översyn av vissa frågor

rörande assisterad befruktning, bl.a. ägg- och

spermiedonation, frysning av befruktade ägg och

kloning. Rådets överväganden redovisades våren 1995

i rapporten Assisterad befruktning. I rapporten

föreslår rådet bl.a. att lagen om befruktning

utanför kroppen skall ändras på så sätt att det

under vissa förutsättningar blir tillåtet att dels

använda donatorsperma vid befruktning av kvinnans

egna ägg, dels befrukta donerade ägg med makens

eller sambons sperma. Däremot anser rådet att

befruktning med samtidigt användande av donerad

sperma och donerade ägg även fortsättningsvis skall

vara förbjuden. Rapporten bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anför i motion L404 att

nuvarande lagstiftning leder till att många lesbiska

kvinnor låter inseminera sig i hemmet eller åker

till en klinik utomlands. Detta får till följd att

befruktningen ofta sker med sperma som inte är

hivtestad, vilket är en fara för såväl kvinnan som

fostret. Motionärerna anser att lesbiska kvinnor på

samma villkor som heterosexuella kvinnor skall få

tillgång till insemination och konstgjord

befruktning utanför kroppen. I motionen begärs

tillkännagivanden om ändringar av inseminationslagen

och lagen om befruktning utanför kroppen i enlighet

med det anförda (yrkandena 2 och 3).

I motion Ju709 begär Barbro Westerholm m.fl. (fp)

ett tillkännagivande om att endast barnets bästa

skall vara utgångspunkten vid prövningen om

insemination skall tillåtas - inte också

föräldrarnas eller förälderns sexualitet (yrkande

10, delvis).

Också när det gäller dessa motionsspörsmål vill

utskottet hänvisa till den parlamentariska kommitté

med uppgift att undersöka och analysera villkoren

för barn i homosexuella familjer som regeringen

tillkallade den 4 februari 1999. Av direktiven

framgår nämligen att om kommittén finner att de

rättsliga skillnaderna bör tas bort när det gäller

adoption, skall kommittén pröva om de kvinnor som

lever tillsammans i ett homosexuellt parförhållande

bör ges möjlighet till assisterad befruktning i form

av insemination och i så fall föreslå lämpliga

lagändringar. Kommittén skall därvid sträva efter

att reglerna om behörighet, villkor för

befruktningen och barnets rätt att få vetskap om

sitt ursprung m.m. så långt det är möjligt blir

desamma som för heterosexuella och deras barn. I

uppdraget ingår även att behandla frågan om hur det

rättsliga föräldraskapet till barnet bör regleras.

När det gäller befruktning utanför kroppen anförs i

direktiven att det, mot bakgrund av att sådan

befruktning inte heller är tillåten med donerad

sperma eller donerade ägg för heterosexuella par,

inte föreligger tillräckliga skäl att nu överväga

möjligheten för lesbiska kvinnor att få tillgång

till dessa former av assisterad befruktning.

Kommittén skall dock följa beredningen av Statens

medicinsk-etiska råds förslag om att i viss

utsträckning tillåta användningen av sperma och ägg

som har donerats vid befruktning utanför kroppen och

- om reglerna i dessa avseenden ändras för

heterosexuella par - överväga om eventuella

ändringar även skall omfatta lesbiska par.

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte heller

beträffande dessa frågor föregripa resultatet av det

inledda utredningsarbetet, och utskottet avstyrker

därför bifall till motionerna L404 yrkandena 2 och 3

samt Ju709 yrkande 10 i denna del.

Utskottet övergår därmed till att avslutningsvis

behandla ett motionsyrkande som gäller en allmän

översyn av inseminationslagen. I motion So256 anför

Barbro Westerholm (fp) att inseminationsverksamhet

enligt inseminationslagen pågått under 13 år och att

det nu finns anledning att systematiskt utvärdera

hur lagen har fungerat och att modernisera den på

flera punkter. Motionären anser bl.a. att det saknas

kunskap om hur informationen till barnen om deras

ursprung har fungerat och att det behövs en

fördjupad diskussion om de sociala och psykiska

konsekvenserna för de barn som föds in i en familj

utan genetiskt samband med den ena föräldern. En

uppföljning bör därför enligt motionären göras av

såväl barnens som föräldrarnas situation. Motionären

anser vidare att det finns anledning att undersöka

varför det på vissa håll i Sverige är svårt att få

tag i spermadonatorer. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande

1).

Utskottet vill först erinra om att ett barn som har

tillkommit genom insemination, sedan det uppnått

tillräcklig mognad, har en ovillkorlig rätt att få

del av de uppgifter om spermagivaren som har

antecknats i en för ändamålet särskilt upprättad

journal. Dessa uppgifter skall bevaras i minst 70

år. Socialnämnden har ålagts en skyldighet att på

begäran biträda barnet med att skaffa fram uppgifter

om givaren. Frågan om barnets rätt att bli

informerat om hur det har kommit till är inte

reglerad i lagen. I förarbetena är den dock

utförligt diskuterad. Där framhålls vikten av

öppenhet, och det förutsätts att barn som har

tillkommit genom givarinsemination vid en lämplig

tidpunkt informeras om detta av sina föräldrar.

Socialstyrelsen har år 1987 givit ut föreskrifter

och allmänna råd om inseminationer (SOSFS 1987:6). I

föreskrifterna och de allmänna råden, som riktar sig

till alla som kommer i kontakt med frågor rörande

ofrivillig barnlöshet men naturligtvis främst till

personal inom hälso- och sjukvården och

socialtjänsten, behandlas utförligt de medicinska

och juridiska frågor som har samband med

inseminationsverksamheten. Stort utrymme ägnas också

frågorna om den psykosociala utredning som skall

föregå en givarinsemination. I anslutning därtill

behandlas också barnets behov av och rätt till

vetskap om sitt ursprung och betydelsen av

föräldrarnas attityder i dessa hänseenden. Enligt

vad utskottet erfarit är 1987 års föreskrifter och

allmänna råd för närvarande föremål för en översyn.

År 1996 inledde utskottet ett särskilt

utvärderingsprojekt rörande lagstiftningen om

inseminationer. Bakgrunden till projektet var den

kraftiga nedgång av det antal barn som efter

inseminationslagens tillkomst har fötts efter

givarinseminationer jämfört med åren närmast före

lagens tillkomst. Inom ramen för detta projekt

anordnade utskottet våren 1996 en utfrågning i ämnet

med professor Marc Bygdeman, överläkare vid

Karolinska Institutet. Vid utfrågningen anförde

Bygdeman sammanfattningsvis att det då inte fanns

skäl att förorda några ändringar i

inseminationslagen, att denna fråga bör anstå till

dess att en utvärdering av lagstiftningen kommit

till stånd och att en sådan utvärdering bör ske

först när de barn som har fötts efter insemination

enligt lagens regler har nått mogen ålder.

Socialstyrelsen tog år 1996 initiativ till en

uppföljning av de barn som fötts efter

donatorinsemination. Avsikten med uppföljningen är

att ta fram en nulägesbeskrivning av verksamheten

där bl.a. rådgivningen till blivande föräldrar och

informationen till barnen om deras ursprung kommer

att behandlas. I uppföljningsarbetet ingår även att

samla in erfarenheter och kunskap om

fertilitetsrådgivningen vid kvinnoklinikerna och

rådgivningen till barnlösa par. Under hösten 1998

har inom ramen för uppföljningsarbetet genomförts en

enkätundersökning bland föräldrar som fått barn med

hjälp av donatorinsemination, bl.a. om vilken

information barnen fått om sitt ursprung.

Enkätundersökningen bearbetas för närvarande inom

Socialstyrelsen och uppföljningsarbetet beräknas

vara klart under år 1999.

Mot bakgrund av det arbete som för närvarande pågår

inom Socialstyrelsen finner utskottet inte skäl att

förorda någon riksdagens vidare åtgärd med anledning

av det nu aktuella motionsyrkandet. Om

Socialstyrelsens uppföljningsarbete ger vid handen

att det finns behov av en allmän uppföljning av

inseminationslagen utgår utskottet från att

regeringen föranstaltar därom.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion So256 yrkande 1.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande homosexuella och barn

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L404 yrkande 1,

1998/99: L409, 1998/99:L415 och 1998/99:Ju709

yrkande 10 i denna del,

2. beträffande homosexuella och assisterad

befruktning

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L404 yrkandena 2 och

3 samt 1998/99:Ju709 yrkande 10 i denna del,

3. beträffande översyn av

inseminationslagen

att riksdagen avslår motion 1998/99:So256 yrkande 1.

Stockholm den 2 mars 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf

Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s),

Henrik S Järrel (m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv

(s), Viviann Gerdin (c), Ulf Nilsson (fp), Anne-

Katrine Dunker (m) och Eva Arvidsson (s).