Bet. 1998/99:LU15

Lagutskottets betänkande

1998/99:LU15

Ändringar i lagen om näringsförbud, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

LU15

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 1998/99:44 om ändringar i lagen om

näringsförbud och två med anledning av propositionen

väckta motioner. I propositionen föreslås bl.a. att

även kronofogdemyndigheten får rätt att ansöka om

näringsförbud vid betalningsunderlåtelse och konkurs

under förutsättning att åklagaren förklarat sig

avstå från att ansöka.

Vidare behandlas två motioner från allmänna

motionstiden år 1998 som rör frågor om åtgärder för

att hindra att stiftelser används som redskap vid

ekonomisk brottslighet respektive införande av

lämplighets- eller kompetenskontroll av företagare.

Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker

motionerna.

Till betänkandet har fogats två reservationer (m,

kd, fp) och ett särskilt yttrande (c).

Propositionen

I proposition 1998/99:44 föreslår regeringen

(Närings- och handelsdepartementet) - efter hörande

av Lagrådet - att riksdagen antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om

ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud.

Lagförslaget har intagits som bilaga 1 till

betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

proposition 1998/99:44

1998/99:L4 av Stig Rindborg m.fl. (m, kd, fp) vari

yrkas att riksdagen avslår förslaget till ändrade

regler beträffande förordnande av offentlig

försvarare i mål om näringsförbud i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1998/99:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd, m, fp) vari

yrkas att riksdagen avslår de förslag som anförts i

propositionen vad gäller kronofogdemyndighetens

möjlighet att ansöka om näringsförbud vid

betalningsunderlåtelse och konkurs.

Motioner väckta under den allmänna

motionstiden 1998/99

1998/99:L202 av Bengt Silfverstrand och Anders

Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

skärpning av regelverket för stiftelser.

1998/99:L905 av Yilmaz Kerimo och Tommy Waidelich

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av någon form av "näringskörkort" för egna

företagare.

Utskottet

Ändringar i lagen om näringsförbud

Lagen (1986:436) om näringsförbud har till ändamål

att förhindra att personer som orsakar stora skador

genom sin näringsverksamhet skall kunna fortsätta

med detta. Lagen innebär en möjlighet att ingripa

med förbud i ett fall då det skulle framstå som

stötande om en person som har begått allvarliga

oegentligheter i näringsverksamhet trots detta

skulle få fortsätta att ägna sig åt sådan

verksamhet. Vid lagens tillämpning skall

allmänpreventiva hänsyn tas samtidigt som det är

viktigt att rättssäkerheten för den enskilde blir

tillfredsställande.

Näringsförbud skall, om det är påkallat från allmän

synpunkt, meddelas den som i egenskap av enskild

näringsidkare grovt har åsidosatt vad som ålegat

honom i näringsverksamheten och därvid gjort sig

skyldig till brottslighet som inte är ringa (1 §).

Har näringsidkaren i näringsverksamhet gjort sig

skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna

straffet är fängelse i sex månader, skall ett

näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt,

såvida inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får

näringsförbud meddelas den som i egenskap av enskild

näringsidkare grovt har åsidosatt vad som ålegat

honom i näringsverksamheten och därvid i avsevärd

omfattning underlåtit att betala skatt, tull eller

avgift som omfattas av lagen (1978:880) om

betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter

(1 a §). Även i detta fall krävs att åtgärden skall

vara påkallad från allmän synpunkt. Vid bedömningen

av om näringsidkaren, i de fall hans verksamhet

försatts i konkurs, grovt har åsidosatt sina

åligganden får hänsyn tas endast till sådana

oegentligheter som förekommit i den verksamhet som

försatts i konkurs (2 §). Har näringsverksamheten

bedrivits av en juridisk person får, under de

förutsättningar som enligt vad nu nämnts gäller för

en enskild näringsidkare, näringsförbud meddelas den

som företräder den juridiska personen. Ett

näringsförbud skall vara tidsbegränsat och gälla

under lägst tre och högst tio år.

Den som är underkastad näringsförbud får i princip

inte driva näringsverksamhet. En sådan person får

inte heller vara bolagsman i handelsbolag eller ha

vissa närmare angivna befattningar, såsom exempelvis

styrelseledamot i aktiebolag. Inte heller får den

som är underkastad näringsförbud faktiskt utöva

ledningen av en näringsverksamhet eller äga så många

aktier i ett aktiebolag att vederbörandes andel av

röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger

50 %. För att förhindra att ett näringsförbud

kringgås har den som är underkastad ett sådant

förbud inte rätt att vara anställd i en

näringsverksamhet som drivs av en närstående eller i

den näringsverksamhet där vederbörande åsidosatt

sina skyldigheter.

Frågor om näringsförbud prövas av allmän domstol på

talan av allmän åklagare (8 §). Angående utredningen

och förfarandet i mål om näringsförbud skall i

princip tillämpas rättegångsbalkens regler om mål

som rör allmänt åtal för brott där straffet är

fängelse i högst ett år. Det innebär bl.a. att den

som förbudsyrkandet avser i mål om näringsförbud är

biträdd av en advokat, som av tingsrätten förordnats

till offentlig försvarare. Om det är uppenbart att

grund för näringsförbud föreligger kan domstolen, i

avvaktan på slutligt beslut, meddela tillfälligt

näringsförbud. Tillsynen över efterlevnaden av

meddelade näringsförbud utövas av

kronofogdemyndigheterna i egenskap av

tillsynsmyndigheter i konkurs. Överträdelse av ett

meddelat näringsförbud är straffbart. Om ett

näringsförbud överträds, skall det förlängas med

högst fem år, såvida det inte finns särskilda skäl

för att underlåta en förlängning.

Frågan om näringsförbudsinstitutet fungerar

effektivt har aktualiserats i olika sammanhang.

Förslag om en översyn i skilda avseenden av reglerna

om näringsförbud har vid flera tillfällen förts fram

i motioner i riksdagen. Under 1990-talet har också

flera ändringar vidtagits i lagen om näringsförbud.

De senaste ändringarna, som riksdagen beslutade

våren 1996, innebar skärpningar i fråga om

näringsförbud i anledning av brott (prop.

1995/96:98, bet. LU22, rskr. 212). I den då aktuella

propositionen angav regeringen att frågan om

näringsförbud i anledning av betalningsunderlåtelse

och konkurs borde utredas ytterligare.

Våren 1996 beslutade regeringen att tillkalla en

särskild utredare för att se över bestämmelserna om

näringsförbud i samband med betalningsunderlåtelse

och konkurs i lagen om näringsförbud. Utredningen,

som antog namnet Näringsförbudslagsutredningen,

överlämnade i september 1997 betänkandet (SOU

1997:123) Ett effektivare näringsförbud. Betänkandet

har remissbehandlats, och de i propositionen

föreslagna ändringarna bygger på utredningens

förslag i vissa delar.

I propositionen föreslås att den personkrets som

kan meddelas ett näringsförbud i konkursfallet skall

utvidgas till att omfatta inte bara den som var

ställföreträdare för den juridiska personen när den

försattes i konkurs utan även den som innehade en

sådan ställning senare än ett år innan

konkursansökan kom in till tingsrätten. För att

näringsförbud i detta fall skall kunna komma i fråga

förutsätts, liksom i andra fall, att näringsidkaren

förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller

att han eller hon på något annat sätt grovt

åsidosatt vad som ålegat honom eller henne i

näringsverksamheten.

Vidare föreslås att kronofogdemyndigheten skall få

möjlighet att ansöka om näringsförbud i de fall som

avses i 1 a och 2 §§ lagen om näringsförbud, dvs.

vid betalningsunderlåtelse och konkurs, under

förutsättning att åklagaren förklarat sig avstå från

att ansöka om näringsförbud. Under samma

förutsättning skall enligt förslaget

kronofogdemyndigheten också få ansöka om tillfälligt

förbud vid betalningsunderlåtelse och konkurs.

Ansökningar om näringsförbud och tillfälligt

näringsförbud i anledning av betalningsunderlåtelse

och konkurs skall enligt förslaget handläggas enligt

lagen (1996:242) om domstolsärenden. Detta skall

gälla oavsett om det är åklagaren eller

kronofogdemyndigheten som ansöker om näringsförbud.

Även frågor om upphävande av förbud och förlängning

av näringsförbud skall handläggas enligt lagen om

domstolsärenden. Ett ärende om näringsförbud skall

tas upp av tingsrätten i den ort där näringsidkaren

har sitt hemvist. Om näringsidkaren inte har hemvist

i Sverige skall ärendet tas upp av Stockholms

tingsrätt. I konkursfallet får ärendet om

näringsförbud tas upp av den tingsrätt som

handlägger eller har handlagt konkursen. I fråga om

rätten till offentlig försvarare i ärenden om

näringsförbud föreslås att offentlig försvarare

skall förordnas för den som ansökan avser, om det

finns särskilda skäl. Bestämmelserna i

rättegångsbalken skall gälla i fråga om offentlig

försvarare.

När det gäller tillsynen över efterlevnaden av

näringsförbud föreslås i propositionen att

kronofogdemyndigheten i den ort där den som har

meddelats förbudet är bosatt skall utöva tillsynen.

Är den som meddelats näringsförbud inte bosatt i

Sverige utövas tillsynen av kronofogdemyndigheten i

Stockholm.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

1999.

Förslaget om att kronofogdemyndigheten skall få

rätt att ansöka om näringsförbud och tillfälligt

näringsförbud vid betalningsunderlåtelse och konkurs

kritiseras av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd, m, fp) i

motion L5. I motionen framhålls att en talerätt för

kronofogdemyndighen, såsom den utformats enligt

regeringens förslag, inte är omgärdad av några

rättssäkerhetsgarantier i samma utsträckning som

finns för brottmålens del. Dessutom kan, anförs det,

kronofogdemyndigheternas processerfarenhet i

allmänhet inte anses vara tillräcklig för att på ett

bra sätt föra talan inför domstol. Enligt

motionärerna bör inte ett problem, som egentligen

har att göra med bristande resurser hos åklagarna,

lösas genom en utökad talerätt på det sätt som nu

föreslås. Åklagarnas exklusiva talerätt på

förevarande område bör enligt motionärerna inte

rubbas. I motionen yrkas att riksdagen avslår

lagförslaget vad gäller kronofogdemyndighetens

möjlighet att ansöka om näringsförbud vid

betalningsunderlåtelse och konkurs.

I likhet med motionärerna anser utskottet att ett

näringsförbud är en ingripande åtgärd för den

enskilde och att det därför är nödvändigt att

regelverket i alla dess delar är omgärdat av

särskilda rättssäkerhetsgarantier. Utskottet kan

emellertid inte finna att enbart den omständigheten

att kronofogdemyndigheten får rätt att ansöka om

näringsförbud och tillfälligt näringsförbud vid

betalningsunderlåtelse och konkurs kan anses medföra

något hot mot rättssäkerheten. Enligt utskottets

mening torde det allmänt sett vara en fördel att

kronofogdemyndigheten ges en rätt att föra talan.

Kronofogdemyndigheten har nämligen, såsom också

framhålls i propositionen, i regel en bättre

sakkunskap än åklagarmyndigheten i frågor som gäller

betalningsunderlåtelser och konkurser, vilket i sin

tur kan leda till att fler ärenden om näringsförbud

på ett sakkunnigt sätt kan komma under domstols

prövning.

Vad som däremot kan diskuteras utifrån

rättssäkerhetssynpunkt är, enligt utskottets mening,

den i propositionen föreslagna

handläggningsordningen i betalningsunderlåtelse- och

konkursfallen. Enligt gällande ordning handläggs

alla ansökningar om näringsförbud med tillämpning av

reglerna i rättegångsbalken för brottmål; det gäller

även yrkanden i anledning av betalningsunderlåtelse

och konkurs som inte har samband med brott.

Härigenom blir reglerna om rätt till offentlig

försvarare tillämpliga liksom de grundläggande

rättsskyddsprinciperna angående bl.a. objektivitet

och muntlighet. I propositionen föreslås att

ansökningar om näringsförbud i anledning av

betalningsunderlåtelse eller konkurs, oberoende av

om ansökan görs av åklagare eller

kronofogdemyndighet, skall handläggas enligt lagen

om domstolsärenden (ärendelagen). I ärendelagen

finns inga bestämmelser som direkt kan anses svara

mot rättegångsbalkens regler om de grundläggande

rättsskyddsprinciperna. Regeringens förslag till

ändringar i lagen om näringsförbud innehåller

emellertid ett flertal regler som - med frångående

av ärendelagens reglering - innebär ett närmande

till de rättsskyddsprinciper som gäller för

brottmål. Förslaget att tingsrätten skall hålla ett

sammanträde innan ett ärende avgörs i sak har

sålunda denna innebörd. Detsamma gäller att

tingsrätten, om sammanträde hålls, skall bestå av en

lagfaren domare och tre nämndemän, att ärendet skall

avgöras av samma domare samt att omröstningsreglerna

i 29 kap. rättegångsbalken skall tillämpas. Att

rättegångsbalkens omröstningsregler skall gälla

innebär att vid lika röstetal den åsikt skall gälla

som leder till det förmånligaste resultatet för den

mot vilket förbudsyrkandet riktas. Utskottet kan mot

denna bakgrund inte se att den föreslagna

handläggningsordningen för betalningsunderlåtelse-

och konkursfallen skulle utmana viktiga

rättsskyddsprinciper, och sammantaget anser

utskottet att den nu behandlade nyordningen kan

godtas.

Med det anförda tillstyrker utskottet lagförslaget

i ifrågavarande delar och avstyrker bifall till

motion L5.

Stig Rindborg m.fl. (m, kd, fp) framhåller i motion

L4 att det är av största vikt att den som avses med

ett förbudsyrkande får möjlighet att på ett fullgott

sätt lägga fram sin sak. Ett yrkande om

näringsförbud kan många gånger gälla små företagare

som har svårt att själva tillvarata sina

rättigheter. Enligt motionen måste av

rättssäkerhetsskäl utgångspunkten vara att

näringsidkaren skall ha rätt till offentlig

försvarare när yrkande framställs om näringsförbud.

Mot denna bakgrund kritiserar motionärerna att det i

regeringens lagförslag ställs upp krav på särskilda

skäl för att få offentlig försvarare i ärenden om

näringsförbud, och i motionen yrkas att riksdagen

avslår förslaget i denna del.

Med anledning av den nu aktuella motionen vill

utskottet uttala en viss tveksamhet till det

föreslagna kravet på särskilda skäl för förordnande

av offentlig försvarare i betalningsunderlåtelse-

och konkursfallen. Enligt utskottets mening måste

för den enskilde ett näringsförbud framstå som en

lika ingripande påföljd oavsett om förbudet grundas

på brott eller om det meddelats i anledning av

betalningsunderlåtelse eller konkurs. Dessutom torde

det många gånger vara så att en näringsidkare mot

vilken en förbudstalan riktas saknar egna medel att

bekosta ett ombud och inte på ett tillfredsställande

sätt själv kan utföra sin talan. I propositionen

framhåller regeringen emellertid att kravet på

särskilda skäl inte skall medföra en alltför

restriktiv bedömning av behovet av offentlig

försvarare. Det finns enligt utskottets mening

anledning att ta fasta på detta uttalande och att, i

avvaktan på hur den föreslagna bestämmelsen kommer

att tillämpas av domstolarna, godta regeringens

förslag också i denna del. Utskottet utgår från att

regeringen är uppmärksam på rättsutvecklingen i

ifrågavarande hänseende och, om det visar sig

erforderligt, tar initiativ till lagändring.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker

regeringens förslag också i denna del och avstyrker

bifall till motion L4.

Utöver vad utskottet anfört i det föregående

föranleder propositionen och motionerna inte några

uttalanden från utskottets sida.

Övriga frågor

Stiftelselagen (1994:1220), som trädde i kraft den 1

januari 1996, innehåller en civilrättslig reglering

av stiftelseinstitutet samt bestämmelser om tillsyn.

I den civilrättsliga regleringen, som i stora delar

anknyter till äldre rätt, återfinns en definition av

begreppet stiftelse. Enligt denna bildas en

stiftelse genom att egendom enligt ett förordnande

av en eller flera stiftare avskiljs för att

varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet

för ett bestämt ändamål. Egendomen skall anses

avskild när den tagits om hand av någon som åtagit

sig att förvalta den i enlighet med

stiftelseförordnandet. Stiftelsen är en juridisk

person och för dess förpliktelser svarar bara

stiftelsens tillgångar. Stiftelselagen innehåller

bestämmelser om två olika förvaltningsformer,

nämligen egen förvaltning respektive anknuten

förvaltning. Egen förvaltning innebär att

förvaltningsåtagandet har lämnats av en eller flera

fysiska personer. Dessa bildar stiftelsens styrelse.

Vid anknuten förvaltning har förvaltningsåtagandet

lämnats av en juridisk person. En sådan juridisk

person betecknas som stiftelsens förvaltare.

Alla stiftelser skall stå under tillsyn. Avsikten

är dock att tillsynen skall vara koncentrerad till

de stiftelser som är bokförings- och

årsredovisningsskyldiga, bl.a. stiftelser som

bedriver näringsverksamhet. Sådana stiftelser skall

vara registrerade i ett stiftelseregister.

Registrerings- och tillsynsmyndighet är

länsstyrelsen i det län där stiftelsens styrelse

eller dess förvaltare har sitt säte.

I motion L202 anför Bengt Silfverstrand och Anders

Karlsson (båda s) att stiftelser i allt större

utsträckning används som täckmantlar för ekonomisk

brottslighet. Bl.a. används stiftelser för att begå

olika typer av bedrägerier, exempelvis insamlings-

och momsbedrägerier, varvid man utnyttjar

svårigheten att identifiera de personer som

företräder stiftelsen. För att komma till rätta med

missbruket anser motionärerna att en rad åtgärder

måste vidtas. Högre krav bör ställas på

dokumentation och redovisning. Vidare bör det

införas hinder för den som har näringsförbud att

bilda en näringsdrivande stiftelse. I motionen yrkas

att riksdagen ger regeringen till känna vad som i

motionen anförts om skärpning av regelverket för

stiftelser.

Utskottet vill först erinra om de ändringar i

stiftelselagen som riksdagen beslutade våren 1998

(se bet. 1997/98:LU22, rskr. 221). Fr.o.m. den 1

juli 1998 gäller att anmälan för registrering i

stiftelseregistret skall innehålla uppgift om

styrelseledamöternas personnummer eller förvaltarens

organisationsnummer. Syftet med dessa ändringar var

att komma till rätta med svårigheterna att

identifiera stiftelsens företrädare. Samtidigt

infördes vissa ändringar i handelsregisterlagen

(1974:157), som innebar bl.a. att det vid

registrering av handelsbolag, i vilka en stiftelse

med egen förvaltning är bolagsman, skall antecknas

personuppgifter för dem som är styrelseledamöter i

stiftelsen. Enligt utskottets mening torde dessa

lagändringar i betydande grad förhindra att

stiftelser bildas i syfte att begå ekonomiska brott.

Enligt vad utskottet erfarit kommer

Justitiedepartementet inom kort att i en

departementspromemoria framlägga förslag om

ytterligare lagändringar i syfte att förhindra att

stiftelseformen används för ekonomisk brottslighet.

Den aviserade departementspromemorian kommer att

bygga på Åklagarväsendets rapport 1997:4, Stiftelser

- Ett redskap i ekonomisk brottslighet? samt förslag

från Statsåklagarmyndigheten för speciella mål.

Enligt utskottets mening bör mot denna bakgrund

motion L202 inte föranleda någon riksdagens vidare

åtgärd, och utskottet avstyrker bifall till

motionen.

I motion L905 anför Yilmaz Kerimo och Tommy

Waidelich (båda s) att det inte finns några krav på

branschvana eller på kunskaper om regler gällande

bokföring, bokslut, skatter m.m. för att få starta

företag. Enligt motionärerna har många som vill

starta företag i dag brister i nämnda avseenden,

vilket leder till svårigheter i näringsverksamheten.

Mot denna bakgrund bör enligt motionen införas krav

på viss utbildning i bokföring, skattelagstiftning

m.m. Dessutom bör krävas kompetensbevis för

erhållande av registrering av företaget. I motionen

yrkas ett tillkännagivande om behovet av någon form

av "näringskörkort" för egna företagare.

Enligt utskottets mening är det naturligtvis

angeläget att det i ett nystartat företag finns

kunskaper om de regler som är av betydelse för

näringsverksamheten och att företagaren allmänt sett

är lämplig för uppgiften. Som näringsutskottet

uttalade hösten 1992, då motioner med liknande

inriktning som den nu aktuella behandlades (se bet.

1992/93:NU1), bör emellertid brister i

företagskunnande inte åtgärdas genom införande av

krav på kompetensbevis eller liknande för

företagare. Ett lagstadgat krav på viss kompetens

för att få bedriva näringsverksamhet torde nämligen

vara förenat med betydande komplikationer av olika

slag och ligger inte heller i linje med nuvarande

strävanden att underlätta företagsamheten.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L905.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kronofogdemyndighetens

talerätt

att riksdagen, med avslag på motion 1998/99:L5, antar 8 a,

10, 13, 22 och 26 §§ regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1986:436) om

näringsförbud,

res. 1 (m, kd, fp)

2. beträffande rätten till offentlig

försvarare

att riksdagen, med avslag på motion 1998/99:L4, antar 8 d §

förslaget till lag om ändring i lagen (1986:436)

om näringsförbud,

res. 2 (m, kd, fp)

3. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen

(1986:436) om näringsförbud, i den mån

lagförslaget inte omfattas av vad utskottet

hemställt ovan,

4. beträffande missbruk av stiftelser

att riksdagen avslår motion 1998/99:L202,

5. beträffande lämplighets- och

kompetenskontroll

att riksdagen avslår motion 1998/99:L905.

Stockholm den 9 mars 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson

(kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s),

Karin Olsson (s), Henrik S Järrel

(m), Marina Pettersson (s),

Elizabeth Nyström (m), Christina

Nenes (s), Tasso Stafilidis (v),

Kjell Eldensjö (kd), Berit

Adolfsson (m), Anders Berglöv (s),

Viviann Gerdin (c), Ulf Nilsson

(fp) och Eva Arvidsson (s).

Reservationer

1. Kronofogdemyndighetens talerätt (mom. 1)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m) och Ulf Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4

börjar med "I likhet" och på s. 5 slutar med "motion

L5" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det ett oeftergivligt

krav att näringsförbudet är omgärdat av samma

rättssäkerhetsgarantier som gäller i brottmål. Som

motionärerna och flera remissinstanser framhållit

innebär en talerätt för kronofogdemyndigheten, såsom

den utformats enligt regeringens förslag, inte

sådana garantier. Framför allt innehåller förslaget

inte några rättsskyddsregler för förfarandet hos

kronofogdemyndigheten motsvarande de som finns för

förundersökning i brottmål enligt 23 kap. 4 §

rättegångsbalken. Det innebär att

objektivitetsprincipen samt myndigheternas

skyldighet att iaktta diskretion och att ta hänsyn

till de inblandades integritet inte lika uttryckligt

gäller för kronofogdemyndighetens handläggning.

Dessutom kan kronofogdemyndigheternas

processerfarenhet i allmänhet inte anses vara

tillräcklig för att på ett bra sätt föra talan inför

domstol.

Med hänsyn till det anförda bör enligt utskottets

mening av rättssäkerhetsskäl talerätten på

förevarande område även i fortsättningen förbehållas

allmänne åklagaren. Regeringens ändringsförslag bör

sålunda inte genomföras i ifrågavarande delar. I

stället förordar utskottet att de berörda

paragraferna utformas i enlighet med reservanternas

förslag i bilaga 2.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande kronofogdemyndighetens talerätt

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:L5

antar 8 a, 10, 13, 22 och 26 §§ regeringens

förslag till lag om ändring i lagen (1986:

436) om näringsförbud med den ändringen att

paragraferna erhåller i bilaga 2 som

Reservanternas förslag betecknade lydelse.

2. Rätten till offentlig försvarare

(mom. 2)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m) och Ulf Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5

börjar med "Med anledning" och på s. 6 slutar med

"motion L4" bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motionen är näringsförbud en

ingripande åtgärd som har karaktär av en offentlig

sanktion mot den enskilde. Det är därför av största

vikt att ingen meddelas ett näringsförbud utan att

ha fått möjlighet att på ett fullgott sätt lägga

fram sin sak. En talan om näringsförbud gäller många

gånger småföretagare som kan ha svårt att själva ta

till vara sina rättigheter, eftersom förfarandet

inrymmer svårbedömda juridiska och andra aspekter.

Av hänsyn till rättssäkerheten måste, enligt

utskottets mening, utgångspunkten vara att

näringsidkaren skall ha rätt till offentlig

försvarare när yrkande framställs om näringsförbud.

Mot denna bakgrund är det, som framhålls i motionen,

olyckligt att regeringen i propositionen intar en

restriktiv hållning och föreslår att det skall

krävas särskilda skäl för att få offentlig

försvarare i ärenden om näringsförbud. Enligt

utskottets mening leder dessutom regeringens

uttalande i motiven, att kravet på "särskilda skäl"

inte skall medföra en alltför restriktiv bedömning

av behovet av offentlig försvarare, bara till

osäkerhet i rättstillämpningen.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet, i

likhet med motionärerna, att regeringens lagförslag

inte bör genomföras i ifrågavarande del. Den berörda

paragrafen - 8 d § - bör i stället utformas i

enlighet med reservanternas förslag i bilaga 2.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande rätten till offentlig

försvarare

att riksdagen med anledning av motion

1998/99:L4 antar 8 d § regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1986:436) om näringsförbud med den

ändringen att paragrafen erhåller i

bilaga 2 som Reservanternas förslag

betecknade lydelse.

Särskilt yttrande

Kronofogdemyndighetens talerätt

Viviann Gerdin (c) anför:

Jag ställer mig tveksam till att utvidga talerätten

i fråga om näringsförbud till kronofogdemyndigheten.

Jag utgår emellertid från att regeringen noga följer

tillämpningen av den nya ordningen och tar initiativ

till lagändring om det visar sig påkallat. Med

hänsyn härtill har jag valt att inte reservera mig i

denna fråga.

Propositionens lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om

näringsförbud

Av reservanterna föreslagna

ändringar i regeringens förslag

till lag om ändring i lagen

(1986:436) om näringsförbud

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Reservanternas förslag

-----------------------------------------------------

8 a §

-----------------------------------------------------

Allmän åklagare får Allmän åklagare får

ansöka om näringsförbud i ansöka om näringsförbud i

de fall som avses i 1 a de fall som avses i 1 a

och 2 §§, om han inte för och 2 §§, om han inte för

talan om det enligt 8 §. talan om det enligt 8 §.

Om åklagaren i de fall Om inte annat föreskrivs

som avses i 1 a och 2 §§ i denna lag, handläggs

förklarat sig avstå från ett ärende om

att ansöka om näringsförbud enligt 1 a

näringsförbud, får och 2 §§ enligt lagen

ansökan i stället göras (1996:242) om

av kronofogdemyndigheten. domstolsärenden.

Om inte annat föreskrivs

i denna lag, handläggs

ett ärende om

näringsförbud enligt 1 a

och 2 §§ enligt lagen

(1996:242) om

domstolsärenden.

Om kronofogdemyndigheten

ansökt om näringsförbud i

tingsrätten företräder

Riksskatteverket staten i

högre domstol.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

8 d §

-----------------------------------------------------

Rätten får i ärenden om Rätten får i ärenden om

näringsförbud förordna näringsförbud förordna

offentlig försvarare för offentlig försvarare för

den som avses med den som avses med

förbudsyrkandet om det förbudsyrkandet om det

finns särskilda skäl. I finns skäl därför. I

fråga om offentlig fråga om offentlig

försvarare gäller försvarare gäller

bestämmelserna i bestämmelserna i

rättegångsbalken. rättegångsbalken.

-----------------------------------------------------

I fråga om rättegångskostnader tillämpas i ärenden

om näringsförbud 31 kap. rättegångsbalken.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

10 §

-----------------------------------------------------

Är det uppenbart att grund för näringsförbud

föreligger, får rätten meddela förbud för tiden till

dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts

(tillfälligt näringsförbud).

-----------------------------------------------------

En fråga om tillfälligt En fråga om tillfälligt

näringsförbud tas upp på näringsförbud tas upp på

yrkande av åklagaren. Om yrkande av åklagaren.

åklagaren i de fall som Innan ett förbud meddelas

avses i 1 a och 2 §§ skall den som yrkandet

förklarat sig avstå från avser få tillfälle att

att yrka förbud, får yttra sig, om det inte

yrkande om tillfälligt finns anledning att anta

näringsförbud i stället att han har avvikit eller

framställas av på annat sätt håller sig

kronofogdemyndigheten. undan.

Innan ett förbud meddelas

skall den som yrkandet

avser få tillfälle att

yttra sig, om det inte

finns anledning att anta

att han har avvikit eller

på annat sätt håller sig

undan.

-----------------------------------------------------

Frågor om tillfälligt näringsförbud som prövas utan

samband med brott handläggs enligt 8 a-d §§. I

övriga fall tillämpas vad som sägs i 8 §.

-----------------------------------------------------

Bifalls ett yrkande om näringsförbud, får rätten i

domen eller beslutet självmant förordna om

tillfälligt förbud.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

13 §

-----------------------------------------------------

Om rätten meddelar ett Om rätten meddelar ett

tillfälligt näringsförbud tillfälligt näringsförbud

innan talan om innan talan om

näringsförbud har väckts näringsförbud har väckts

eller ansökan kommit in eller ansökan kommit in

till rätten, skall den till rätten, skall den

utsätta en tid inom utsätta en tid inom

vilken sådan talan skall vilken sådan talan skall

väckas eller ansökan väckas eller ansökan

lämnas in. Tiden får inte lämnas in. Tiden får inte

bestämmas längre än vad bestämmas längre än vad

som bedöms nödvändigt. Om som bedöms nödvändigt. Om

den utsatta tiden inte är den utsatta tiden inte är

tillräcklig, och om tillräcklig, och om

åklagaren eller åklagaren före tidens

kronofogde-myndigheten utgång begär att tiden

före tidens utgång begär skall förlängas, får

att tiden skall rätten medge sådan

förlängas, får rätten förlängning.

medge sådan förlängning.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

22 §

-----------------------------------------------------

Ansökan om återkallelse Ansökan om återkallelse

av dispens får göras av av dispens får göras av

allmän åklagare. Om allmän åklagare. När

åklagaren i de fall som frågan prövas i ett

avses i 1 a och 2 §§ särskilt ärende gäller i

förklarat sig avstå från tillämpliga delar vad som

att ansöka om sägs i 17 § andra och

återkallelse, får ansökan tredje styckena. Ett

i stället göras av sådant ärende får dock

kronofogdemyndigheten. tas upp även av den

När frågan prövas i ett tingsrätt som tidigare

särskilt ärende gäller i prövat frågan om dispens.

tillämpliga delar vad som

sägs i 17 § andra och

tredje styckena. Ett

sådant ärende får dock

tas upp även av den

tingsrätt som tidigare

prövat frågan om dispens.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

26 §

-----------------------------------------------------

Ett näringsförbud som Ett näringsförbud som

överträds skall förlängas överträds skall förlängas

med högst fem år om det med högst fem år om det

inte finns särskilda skäl inte finns särskilda skäl

att underlåta att underlåta

förlängning. Sker flera förlängning. Sker flera

förlängningar, får den förlängningar, får den

sammanlagda tiden för sammanlagda tiden för

förlängning inte vara mer förlängning inte vara mer

än fem år. Talan om än fem år. Talan om

förlängning skall väckas förlängning skall väckas

eller ansökan därom göras eller ansökan därom göras

innan förbudstiden har innan förbudstiden har

gått ut. Talan väcks gått ut. Talan väcks

eller ansökan görs av eller ansökan görs av

åklagaren. Om åklagaren i åklagaren.

de fall som avses i 1 a

och 2 §§ förklarat sig

avstå från att yrka

förlängning, får ansökan

i stället göras av

kronofogdemyndigheten.

-----------------------------------------------------

När en fråga om förlängning prövas särskilt, gäller

i tillämpliga delar vad som sägs i 8 a-d §§ och 17 §

andra stycket.

-----------------------------------------------------

I 20 § finns bestämmelser om återkallelse av dispens

när ett förbud överträds.

-----------------------------------------------------