Bet. 1998/99:LU17

Lagutskottets betänkande

1998/99:LU17

Skadeståndsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

LU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sex motioner från

allmänna motionstiden 1998 om vissa

skadeståndsrättsliga frågor. Motionerna gäller olika

spörsmål rörande det allmännas skadeståndsansvar,

skadeståndsansvaret för atomskador, frågan om

regressrätt för utgiven sjuklön, skadestånd till

efterlevande, ansvar för genetiskt modifierade

organismer och skadeståndsansvar för hundägare.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats sex reservationer och

två särskilda yttranden.

Motionerna

1998/99:L601 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag om

införande av regressrätt för utgiven sjuklön i fall

där sjuklön utgivits till en arbetstagare på grund

av att en annan person uppsåtligen skadat

arbetstagaren i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1998/99:L602 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ersättning vid

felaktigt anhållande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ersättning vid

felaktigt gripande,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ersättning vid

felaktig myndighetsinformation,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vidgad

jämkningsregel,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kortare

preskriptionstid.

1998/99:L604 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om hundägares

ersättningsskyldighet.

1998/99:Ju916 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändrade regler för kränkningsersättning i enlighet

med vad som anförts i motionen.

1998/99:MJ749 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en obligatorisk

ansvarsförsäkring för introduktion av gentekniskt

modifierade organismer.

1998/99:N228 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om översynen av

atomansvarighetslagen.

Utskottet

Skadeståndsansvar för felaktig

myndighetsinformation

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar finns

i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Detta

lagrum innebär att var och en som uppsåtligen eller

av vårdslöshet (culpa) vållar person- eller sakskada

är skyldig att ersätta skadan. Skadeståndslagen

innehåller också särskilda regler om arbetsgivares

s.k. principalansvar. Enligt 3 kap. 1 § är en

arbetsgivare ansvarig för person- eller sakskada som

vållas av arbetstagaren genom fel eller försummelse

i tjänsten. Arbetsgivaren svarar också för ren

förmögenhetsskada om arbetstagaren vållat skadan

genom brott. Med ren förmögenhetsskada avses sådan

ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att

någon lider person- eller sakskada. Arbetsgivares

principalansvar omfattar även de offentliga

arbetsgivarna. Är det fråga om myndighetsutövning

sträcker sig statens och kommunernas ansvar längre

än andra arbetsgivares. När fel eller försummelse

har begåtts vid myndighetsutövning, svarar det

allmänna nämligen inte bara för person- och sakskada

utan också för ren förmögenhetsskada (3 kap. 2 §).

Den 1 januari 1999 infördes en bestämmelse i 3 kap.

3 § skadeståndslagen om det allmännas ansvar för

felaktig myndighetsinformation. Enligt bestämmelsen

skall stat och kommun ersätta ren förmögenhetsskada

som har orsakats en enskild medborgare genom fel

eller försummelse när en myndighet lämnar felaktiga

upplysningar eller råd, om det med hänsyn till

omständigheterna finns särskilda skäl. Vid

bedömningen av om det i det enskilda fallet finns

sådana skäl skall särskilt beaktas upplysningarnas

eller rådens art, deras samband med myndighetens

verksamhetsområde och omständigheterna när

upplysningarna eller råden lämnades. Regeln

förutsätter inte att informationen har lämnats vid

myndighetsutövning. Av lagförarbetena framgår att

ansvaret skall kunna göras gällande endast i ett

begränsat antal fall och att det är den enskilde

själv som har att visa att de rekvisit som uppställs

i bestämmelsen är uppfyllda, liksom att det

föreligger ett adekvat orsakssamband mellan

informationen och skadan samt skadans storlek m.m.

(prop. 1997/98:105, bet. LU27).

Kenth Skårvik (fp) anför i motion L602 att kravet

på "särskilda skäl" för skadeståndsansvar vid

felaktig myndighetsinformation innebär en alltför

stark begränsning av ersättningsrätten. En bättre

modell för att uppnå en rimlig begränsning av

skadeståndsansvaret är, menar motionären, att

ersättning kan jämkas vid medvållande från den

skadelidandes sida. I motionen begärs ett

tillkännagivande med detta innehåll (yrkande 3).

Vid utskottets behandling förra våren av

propositionen om det allmännas skadeståndsansvar

(prop. 1997/98:105) hade utskottet att ta ställning

till ett motionsyrkande med motsvarande innebörd som

det nu aktuella. Propositionen och de med anledning

av propositionen väckta motionerna hade därvid

remissbehandlats. Utskottet ansåg i det sammanhanget

i likhet med regeringen att det särskilt borde

markeras att skadeståndsansvar inte kommer i fråga i

samtliga fall då en myndighet lämnar felaktig

information som orsakar skada. Enligt utskottets

mening var det nämligen nödvändigt med en viss

begränsning och avgränsning av ansvaret. Utskottet

kunde därför inte ställa sig bakom det då aktuella

motionsförslaget, vars konsekvenser enligt utskottet

skulle bli svåra att överblicka. I stället instämde

utskottet i regeringens uppfattning om att det bör

krävas att det finns särskilda skäl för att

skadeståndsansvaret skall utlösas. Det då aktuella

motionsyrkandet avstyrktes (bet. 1997/98:LU27).

Några omständigheter som medför att utskottet nu

bör frångå sin tidigare redovisade bedömning har

inte tillkommit, och utskottet avstyrker

följaktligen bifall till motion L602 yrkande 3.

Skadeståndsansvar vid frihetsberövanden

Vid sidan av skadeståndslagen finns vissa

specialregler som ålägger det allmänna ett mer

långtgående skadeståndsansvar. När det gäller skada

orsakad av frihetsinskränkningar har särskilda

regler om strikt skadeståndsansvar, dvs.

skadeståndsansvar oberoende av vållande, gällt sedan

mycket länge i svensk rätt. När skadeståndslagen kom

till år 1972 ansåg man, med hänsyn till att den

lagen utformats med vållandeprincipen som grund, att

det var lämpligast att hålla de särskilda reglerna

om ersättning vid frihetsinskränkning utanför. Man

valde därför att behålla ordningen med en särskild

lag om ersättning för dessa fall.

En ny lag (1998:714) om ersättning vid

frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

(ersättningslagen), som antogs av riksdagen våren

1998, trädde i kraft den 1 januari 1999 och ersatte

den tidigare lagen (1974:515) om ersättning vid

frihetsinskränkning (prop. 1997/98:105, bet. LU27).

Enligt ersättningslagen har, oavsett någons fel

eller försumlighet, bl.a. den som på grund av

misstanke om brott varit häktad eller, under minst

24 timmar i sträck, varit anhållen eller underkastad

reseförbud eller anmälningsskyldighet (24-

timmarsregeln) rätt till ersättning av staten, om

exempelvis frikännande dom meddelas eller

förundersökning avslutas utan att åtal väcks. Även

den som avtjänat fängelsestraff har rätt till

ersättning av staten om exempelvis frikännande dom

meddelas efter resning. Det krävs i nu nämnda fall

inte att beslutet i sak varit oriktigt för att

ersättning skall kunna utgå, och ersättning kan utgå

även om brottsmisstankarna alltjämt kvarstår.

Ansvaret är således strikt. Ersättning lämnas för

utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i

näringsverksamhet och lidande.

Genom den nya ersättningslagen utökades

möjligheterna för den som fått sin frihet inskränkt

att få ersättning från staten. Sålunda har den som

varit berövad friheten till följd av ett beslut vid

myndighetsutövning rätt till ersättning från staten

även i de fall då staten inte har ett strikt ansvar,

om det står klart att beslutet om frihetsberövande

vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.

Bestämmelsen gäller såväl judiciella som

administrativa frihetsberövanden och innebär att den

som har blivit gripen kan få ersättning. Detsamma

gäller den som har varit anhållen i mindre än 24

timmar.

I motion L602 av Kenth Skårvik (fp) påpekas att

även ett kortvarigt frihetsberövande kan vara

omtumlande och smärtsamt för den enskilde.

Motionären anser därför att den s.k. 24-

timmarsregeln vid anhållanden bör slopas och att ett

strikt ersättningsansvar bör gälla även vid

gripanden. I motionen begärs tillkännagivanden härom

(yrkandena 1 och 2).

När riksdagen förra våren hade att ta ställning

till regeringens förslag till ny ersättningslag

avslogs motionsyrkanden med samma inriktning som de

nu aktuella. Riksdagens beslut motiverades med att

ett utvidgat ersättningsansvar i enlighet med

motionärernas förslag med all säkerhet skulle leda

till besvärande konsekvenser för de brottsutredande

myndigheternas arbete och innebära en alltför

långtgående återhållsamhet när det gäller befogade

ingripanden och därmed till en minskad effektivitet

i brottsbekämpningen. I vissa fall skulle den av

motionärerna förordade ordningen få direkt stötande

resultat. Som exempel på fall där den skulle få icke

önskvärda konsekvenser nämndes polisingripanden i

samband med mäns våld mot kvinnor i nära relationer,

där kvinnan inte står fast vid sina uppgifter på

grund av påtryckningar från mannen, samt polisens

insatser vid rasistiska demonstrationer och mot s.k.

mc-brottslighet. Härtill kom att den av motionärerna

föreslagna utvidgningen av skadeståndsansvaret

skulle innebära en betydande belastning på de

ersättningsprövande myndigheterna. Sammantaget fanns

det, enligt riksdagens mening, varken från

principiella eller praktiska utgångspunkter

tillräckliga skäl för en utvidgning av statens

strikta ersättningsansvar genom att slopa 24-

timmarsregeln (bet. 1997/98:LU27, rskr. 277).

När utskottet nu åter har att ta ställning till

motionsyrkanden om ett utökat strikt ansvar för det

allmänna vid judiciella frihetsberövanden, vill

utskottet först hänvisa till riksdagens uttalande i

frågan förra våren. Utskottet kan i enlighet härmed

känna en viss sympati för de principiella skäl som

motionären anfört för ett utvidgat ersättningsansvar

för staten. Ett frihetsberövande, även om det är

kortvarigt, kan givetvis för den enskilde upplevas

som mycket ingripande och orsaka både lidande och

ekonomisk skada.

Genom den nya ersättningslagen har den som varit

berövad friheten kortare tid än 24 timmar rätt till

ersättning under förutsättning att det står klart

att beslutet om frihetsberövande vilade på felaktiga

grunder och därför var oriktigt, vilket i

förhållande till vad som gällde tidigare innebär en

utvidgning av möjligheterna till ersättning.

Utskottet är inte berett att nu, knappt tre månader

efter det att den nya ersättningslagen trätt i

kraft, förorda att ersättningsrätten utvidgas

ytterligare. Om 24-timmarsregeln upphävs blir

nämligen konsekvensen att ersättning måste utges i

fler fall än nu, även om ingripandet i det ögonblick

det görs i sak är oantastligt. Därtill kommer att

det inte går att bortse från den kostnadsökning för

det allmänna som prövningen av ett betydligt högre

antal ersättningsanspråk tillsammans med det ökade

antalet utgivna ersättningar skulle innebära. Om

ersättningsbeloppen skulle betalas från

polismyndighetens ramanslag kommer detta givetvis

att påverka resurserna för brottsbekämpningen. I

enlighet med riksdagens uppfattning våren 1998 anser

utskottet vidare att frågan om den närmare

utformningen av ett strikt ansvar för staten för

vissa frihetsinskränkningar inte en gång för alla

behöver vara given, och utskottet förutsätter att

regeringen noga följer tillämpningen av reglerna.

Något tillkännagivande från riksdagens sida med

anledning av motion L602 yrkandena 1 och 2 bör

således, enligt utskottets mening, inte komma till

stånd. Motionsyrkandena avstyrks.

Rätt till ersättning enligt ersättningslagen

föreligger inte om den som har varit utsatt för

frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har

föranlett åtgärden. Den som har försökt undanröja

bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning

eller försökt undandra sig förundersökning eller

lagföring kan få ersättning endast om det finns

synnerliga skäl. Ersättning kan vidare vägras eller

sättas ned (jämkas), om det med hänsyn till

omständigheterna är oskäligt att ersättning betalas.

Ersättningen får emellertid inte jämkas enbart på

den grunden att misstanke om brott kvarstår.

Skadestånd på grund av frihetsinskränkning kan också

jämkas, om den drabbades eget beteende har föranlett

beslutet om frihetsinskränkning. Sistnämnda

bestämmelse infördes i samband med den nuvarande

ersättningslagens tillkomst och är en nyhet i

förhållande till vad som gällde tidigare (prop.

1997/98:105).

I motion L602 vill Kenth Skårvik (fp) se att

jämkningsmöjligheten utvidgas ytterligare. En

lämpligt formulerad regel är enligt motionären att

ersättning skall kunna jämkas om den skadelidande

själv medverkat till skadan. I motionen begärs ett

tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 4).

Utskottet, som förra våren hade att ta ställning

också till ett likalydande motionsyrkande, ansåg i

det sammanhanget att den utvidgade

jämkningsbestämmelsen väl täcker de fall då jämkning

är befogad på grund av den skadelidandes eget

beteende. Inte heller kunde utskottet finna annat än

att jämkningsregeln fått en ändamålsenlig utformning

som också torde omfatta sådana situationer som

avsågs i den då aktuella motionen (bet.

1997/98:LU27).

Utskottet vidhåller nu sin tidigare uppfattning och

avstyrker med det anförda bifall till motion L602

yrkande 4.

För skadeståndsanspråk i allmänhet gäller tio års

preskriptionstid enligt preskriptionslagen

(1981:130). I ersättningslagen finns inga särskilda

regler om preskription, vilket innebär att den

allmänna tioåriga preskriptionstiden gäller.

Kenth Skårvik (fp) begär i motion L602 ett

tillkännagivande om att preskriptionstiden för

anspråk enligt ersättningslagen bör vara tre

månader. En sådan ordning skulle enligt motionären

bidra till den nordiska rättslikheten (yrkande 5).

Även när det gäller denna fråga vill utskottet

hänvisa till riksdagens ställningstagande våren

1998. Enligt vad utskottet då anförde i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1997/98:LU27 finns det

anledning att i detta hänseende vara återhållsam med

att föreskriva avsteg från vad som gäller angående

skadeståndsanspråk i allmänhet. Den enskilde

medborgarens intresse av att inte behöva gå miste om

ersättning enbart på grund av en särskild förkortad

preskriptionstid måste anses väga tungt, och endast

när det finns starkt vägande skäl för en särskild

preskriptionsregel bör en sådan införas.

Utskottet har i dag inte ändrat sin inställning

till ifrågavarande spörsmål, och enligt utskottets

mening är de skäl som motionären anfört inte heller

nu av den art eller styrka att det är motiverat att

införa en särskild preskriptionstid.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L602 yrkande 5.

Skadeståndsansvar för atomskador

Regler om ansvar för skador som uppkommer i samband

med verksamhet inom atomanläggningar finns i

atomansvarighetslagen (1968:45). Denna lag bygger på

två internationella konventioner. Den ena

konventionen är 1960 års Pariskonvention om

skadeståndsansvar på atomenergins område, som

föreskriver att innehavaren av en atomanläggning är

ansvarig för atomskador oberoende av vållande, dvs.

innehavarens ansvar är strikt. Den andra

konventionen är en i Bryssel år 1963 avslutad

tilläggskonvention till Pariskonventionen, som

innehåller regler om supplerande statsansvar för

atomskador.

Enligt Pariskonventionen kan

anläggningsinnehavarens ansvar bestämmas till 15

miljoner särskilda dragningsrätter (SDR). En

dragningsrätt motsvarar ungefär tio svenska kronor.

Beloppet får dock sättas högre eller lägre än detta

riktvärde. Innehavaren måste ha en försäkring eller

annan ekonomisk garanti som täcker det

ansvarighetsbelopp som har bestämts. Systemet enligt

tillläggskonventionen verkar i flera steg.

Anläggningsinnehavarens ansvar utgör det första

steget. Det andra steget betalas av den stat där

anläggningen är belägen och löper från gränsen för

första steget, dvs. anläggningshavarens ansvar, upp

till 175 miljoner SDR. Till det tredje steget, som

löper i intervallet 175-300 miljoner SDR, skall de

stater som är anslutna till tilläggskonventionen

(s.k. Brysselstater) gemensamt betala efter en

särskild formel.

Atomansvarighetslagen innehåller de regler som

föranletts av de båda konventionerna. Sedan den 1

juli 1995 gäller att anläggningshavaren svarar för

skador upp till 175 miljoner SDR (prop. 1994/95:134,

bet. LU25). Det betyder att de två första stegen i

konventionerna har reducerats till ett och att det

är anläggningshavaren som står för detta. I

intervallet 175-300 miljoner SDR svarar svenska

staten gemensamt med övriga Brysselstater. Utöver de

av konventionerna föranledda reglerna om

betalningsansvar har i atomansvarighetslagen förts

in ytterligare ett steg som innebär ett ansvar för

svenska staten. Enligt bestämmelsen därom skall

svenska staten, i de fall en anläggningshavare här i

landet är ansvarig, betala ersättning med sammanlagt

3 miljarder kronor per olycka. I detta belopp är

ersättningarna enligt de tidigare stegen inräknade.

Om det ansvarsbelopp som gäller enligt de ovan

redovisade stegen inte räcker till ersättning för

uppkommen skada, skall dessutom gottgörelse beredas

av statsmedel enligt grunder som fastställs genom

särskild lagstiftning.

I motion N228 av Carl Bildt m.fl. (m) anförs att

det, med hänsyn till att anläggningshavarnas ansvar

är begränsat, bör införas en rätt för staten att

från anläggningshavaren återkräva medel som staten

betalat ut i kompletterande ersättning med anledning

av en atomolycka. I motionen begärs ett

tillkännagivande om en översyn av

atomansvarighetslagen med denna inriktning (yrkande

18).

Frågan om kraftföretagens ersättningsskyldighet vid

atomskador har behandlats av regeringen och

riksdagen vid åtskilliga tillfällen. Våren 1995, i

samband med riksdagens beslut att höja

anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atomskador

från 1,2 miljarder kronor till ca 1,925 miljarder

kronor (175 miljoner SDR), behandlade utskottet ett

stort antal motioner som innefattade olika långt

gående krav på en ytterligare höjning av

anläggningshavarnas skadeståndsansvar. Med anledning

av motionerna uttalade utskottet som sin

grundinställning att ansvaret för atomskador i

första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin.

Däremot ifrågasatte utskottet om det var förenligt

med Pariskonventionen att ålägga anläggningshavarna

ett obegränsat ansvar. Mot bl.a. den bakgrunden

avstyrkte utskottet då aktuella motioner men ansåg

det samtidigt angeläget att regeringen noga följer

utvecklingen på området och, efter hand som

förhållandena medger ett ytterligare ökat

skadeståndsansvar för anläggningshavarna, återkommer

med förslag till riksdagen i saken. Utskottet

framhöll också det angelägna i att regeringen även

verkar på det internationella planet och tar till

vara de möjligheter som finns till förbättringar av

ansvarssystemet vid atomskador (bet. 1994/95:LU25).

Då frågan om skadeståndsansvar vid atomskador

behandlades av riksdagen våren 1997 med anledning av

en motion, pekade utskottet på att justitieministern

gett en utredare i uppdrag att utreda vissa frågor

om ett utökat skadeståndsansvar enligt

atomansvarighetslagen (bet. 1996/97:LU9). Bl.a.

skulle förutsättningarna för ett obegränsat ansvar

för anläggningshavarna utredas. I avvaktan på

resultatet av det pågående utredningsarbetet ansåg

utskottet att några särskilda åtgärder från

riksdagens sida inte borde komma till stånd med

anledning av motionen, vilken avstyrktes.

När frågan våren 1998, med anledning av en motion

som överensstämmer med den nu aktuella, ånyo

behandlades i betänkande 1997/98:LU27, kunde

utskottet konstatera att det ovan nämnda uppdraget

redovisats i departementspromemorian (Ds 1997:55)

Ändringar i atomansvarighetslagen. I promemorian

föreslogs att lagens regler om anläggningshavarens

ansvar ändras på ett sådant sätt att

anläggningshavaren i enlighet med allmänna

skadeståndsrättsliga principer får bära ett

obegränsat ansvar. Vidare föreslogs att

anläggningshavaren åläggs att täcka sin

skadeståndsskyldighet genom försäkring till ett

belopp om lägst 300 miljoner SDR. Promemorian har

remissbehandlats, varvid övervägande delen av

remissinstanserna avstyrkte förslaget om ett

obegränsat ansvar för anläggningshavaren.

Våren 1998 anordnade Justitiedepartementet ett möte

med företrädare för berörda myndigheter och

organisationer angående ändringar i

atomansvarighetslagen. I den promemoria som var

bifogad inbjudan anfördes, helt i linje med vad

utskottet uttalade våren 1995, att det inte torde

vara förenligt med Pariskonventionen att ålägga

anläggningshavarna ett obegränsat ansvar, eftersom

det synes vara uteslutet att få teckna en

ansvarsförsäkring till ett obegränsat belopp.

Ytterligare en aspekt att ta i beaktande är, enligt

vad som upplystes i promemorian, att man står i

begrepp att revidera Pariskonventionen. Mot den

bakgrunden kunde det enligt promemorian ifrågasättas

om inte ett eventuellt införande av regler om ett

obegränsat ansvar bör anstå, i varje fall till dess

att revisionsarbetet är avslutat. En annan möjlighet

som nämndes var att höja ansvarsbeloppet, och i

promemorian ansågs att förutsättningarna härför

borde utrönas.

Vid sitt ställningstagande förra våren till den då

aktuella motionen ansåg utskottet att riksdagen

borde avvakta resultatet av det pågående arbetet

inom Regeringskansliet, och motionen avstyrktes.

Utskottet har nu erfarit att en lagrådsremiss på

ifrågavarande område kan förväntas innevarande vår.

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte

föregripa regeringens kommande förslag, och

utskottet avstyrker således bifall till motion N228

yrkande 18.

Regressrätt för utgiven sjuklön

Regler om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap.

skadeståndslagen. Den som har tillfogats personskada

kan enligt 1 § få ersättning för både ekonomisk

skada och s.k. ideell skada. Som ekonomisk skada

ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till

följd av skadan samt inkomstförlust. Ideell skada

gottgörs i form av ersättning för sveda och värk

samt lyte eller annat stadigvarande men.

Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust

skall enligt 3 § avräknas vissa förmåner som den

skadelidande med anledning av förlusten har rätt

till, bl.a. ersättning som betalas på grund av

obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om

allmän försäkring. Vidare skall avräknas pension

eller annan periodisk ersättning eller sjuklön, om

förmånen betalas av en arbetsgivare eller på grund

av en försäkring som är en anställningsförmån. Lagen

(1991: 1047) om sjuklön, som trädde i kraft den 1

januari 1992, innebär att en arbetstagare ges rätt

att under den första tiden av varje sjukdomsfall

(sjuklöneperiod) - numera 14 dagar - behålla en viss

andel av den lön och andra anställningsförmåner som

han eller hon annars skulle ha gått miste om till

följd av sjukdomen.

Bestämmelserna om avräkning bygger på principen att

skadeståndet skall täcka den verkliga förlusten.

Varken under- eller överkompensation skall uppstå.

Bestämmelserna bygger vidare på grundsatsen att

avräkningen skall ske enligt en nettometod. Denna

innebär att skadeståndsbeloppet skall bestämmas så

att det motsvarar endast den del av förlusten som

avräkningsförmånerna inte täcker. För sådan

ersättning som skall avräknas föreligger över huvud

taget inte skadeståndsskyldighet. Detta medför att

någon regressrätt inte föreligger beträffande

avräkningsförmånerna, vilket betyder att den som

utgett en avräkningsförmån inte kan återkräva

skadevållaren på vad som utgetts.

I motion L601 yrkar Ulf Kristersson m.fl. (m) att

riksdagen hos regeringen skall begära förslag om

införande av regressrätt för utgiven sjuklön i fall

där sjuklön utgetts till en arbetstagare på grund av

att en annan person uppsåtligen eller av vårdslöshet

skadat arbetstagaren.

Som redovisats i motionen har utskottet tidigare

vid flera tillfällen behandlat motioner vari

hemställts att riksdagen hos regeringen skulle

begära förslag om införande av regressrätt för

arbetsgivaren för utgiven sjuklön när annan person

uppsåtligen eller genom vårdslöshet skadat

arbetstagaren. Våren 1997 hänvisade utskottet i

betänkande 1996/97:LU9 till att frågan tagits upp i

ett lagstiftningsärende våren 1995 som gällde vissa

avräkningsfrågor vid personskadeersättningar (prop.

1994/95:229, bet. 1995/96:LU3), vari utskottet

förklarat sig vara ense med regeringen i fråga om

behovet av en översyn av reglerna om samordning

mellan å ena sidan skadeståndet för personskada och

å andra sidan försäkring och andra förmåner med

anledning av skadan. Frågan om regressrätt för

utgivna förmåner var, anförde utskottet, av central

betydelse vid en sådan översyn, och utskottet utgick

från att regeringen i lämpligt sammanhang tog

initiativ till en sådan översyn.

Vid den förnyade behandlingen av motionsspörsmålet

våren 1998 i betänkande 1997/98:LU27 kunde utskottet

upplysa om att det inom Justitiedepartementet

övervägdes direktiv till en utredning om en allmän

översyn av ifrågavarande regelverk. Utskottet

förutsatte att regeringen vid utformningen av

direktiven beaktar vad som anförts i den då aktuella

motionen och fann därför inte anledning att förorda

något initiativ från riksdagens sida.

Utskottet har nu erfarit att direktiv till en

utredning om samordningen mellan skadestånd,

försäkringar och andra ersättningsformer vid

personskada har beslutats den 11 mars i år. I

utredningsuppdraget ingår att behandla det

ersättningsrättsliga systemet i stort, varvid en

sammanhållen och konsekvent reglering skall

eftersträvas. Sådana fall där effekterna av den

nuvarande ordningen av många uppfattas som mindre

rimliga bör uppmärksammas särskilt. Det gäller t.ex.

frågan om arbetsgivares regressrätt för vad som ut-

betalats i sjuklön till arbetstagare som skadats

genom någon annans vållande. Uppdraget skall

redovisas senast den 30 juni 2001 (dir. 1999:18).

Mot den nu angivna bakgrunden vill utskottet inte

heller nu förorda något tillkännagivande från

riksdagens sida med anledning av motion L601.

Motionen avstyrks.

Skadestånd till efterlevande

Om en personskada lett till döden, kan de

efterlevande erhålla skadestånd. Enligt 5 kap. 2 §

skadeståndslagen utgår ersättning för

begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan

kostnad till följd av dödsfallet exempelvis

sorgkläder och resor. Vidare utgår ersättning för

förlust av underhåll. Skadestånd till efterlevande

omfattar inte ideell skada. I rättspraxis har

emellertid ersättning för sveda och värk tillerkänts

den som drabbats av psykiska besvär till följd av

att en nära anhörig blivit uppsåtligen dödad, likaså

när närstående dödats genom grov vårdslöshet som

legat mycket nära ett uppsåtligt handlande (se

rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och II respektive NJA

1996 s. 373).

När den avlidne med anledning av skadan haft

kostnader och inkomstförlust för tiden före

dödsfallet går anspråken på ersättning av ekonomiskt

slag i och med dödsfallet över på arvingarna.

Detsamma gäller den avlidnes anspråk på ersättning

för ideell skada för tiden före dödsfallet, om

rätten till denna ersättning då har fastställts

genom dom eller avtal. Det är här fråga om

succession i den avlidnes skadeståndsrätt enligt

allmänna rättsgrundsatser.

En särskild form av ideell skada ersätts enligt 1

kap. 3 § skadeståndslagen vid kränkning av den

personliga integriteten genom brott mot någons

personliga frihet, frid eller ära. Syftet med denna

regel om ersättning för personligt lidande är att

gottgöra den integritetskränkning som följer med de

brott som avses med regeln. Bestämmelsen om

kränkningsersättning ger inte rätt till ersättning

för lidande som tillfogas någon annan än den som

utsatts för brottet.

I motion Ju916 av Gun Hellsvik m.fl. (m) föreslås

att ett dödsbo skall kunna överta den skadelidandes

krav på kränkningsersättning när denne bragts om

livet genom brottet. I motionen begärs att

regeringen skall återkomma med förslag till ändrade

regler i enlighet härmed (yrkande 7).

Utskottet vill inledningsvis erinra om att frågan

om skadestånd till efterlevande behandlats av

utskottet vid flera tillfällen tidigare och senast

förra våren med anledning av en motion vari yrkades

att det i skadeståndslagen införs en särskild

ersättningspost för sorg och saknad när det gäller

skadestånd till efterlevande till en nära anhörig

som dödats genom en brottslig handling (bet.

1997/98:LU27). Som utskottet påpekade i det

sammanhanget har Kommittén om ideell skada tagit upp

frågor som gäller bl.a. skadestånd till

efterlevande. I sitt slutbetänkande (SOU 1995:33)

Ersättning för ideell skada vid personskada

konstaterar utredningen att den nuvarande

bestämmelsen i 5 kap. 2 § skadeståndslagen om nära

anhörigas rätt till skälig ersättning för kostnader

till följd av den skadelidandes död i senare

rättspraxis tillämpats i en för de skadelidande

liberal riktning. Kommittén räknar med att denna

utveckling kommer att fortsätta utan att

bestämmelsen behöver ändras. Beträffande frågan om

skadestånd för psykiska besvär bör enligt kommittén

skadestånd till följd av att en nära anhörig har

dödats genom en skadeståndsgrundande handling kunna

utgå även när dödsfallet har vållats genom

vårdslöshet eller när skadeståndsansvaret vilar på

strikt grund. En bestämmelse med denna innebörd bör

enligt kommittén tas in i 5 kap. 2 §

skadeståndslagen. Kommittén anser däremot inte att

en rätt till skadestånd för kränkning bör införas

för efterlevande till den som har dödats genom en

brottslig handling. Inte heller bör enligt kommittén

en rätt till skadestånd för sorg och saknad för

efterlevande till den som har dödats genom en

skadeståndsgrundande handling införas. Vad härefter

beträffar succession i den avlidnes skadeståndsrätt

anser kommittén att rätten till skadestånd för

ideell skada vid personskada och för kränkning genom

brott vid den skadelidandes död bör gå över på

arvingarna, om krav på sådan ersättning har

framställts dessförinnan. En bestämmelse med detta

innehåll bör enligt kommittén tas in i 6 kap.

skadeståndslagen. Att låta rätten till ersättning gå

över på arvingarna även om den skadelidande inte ens

har framställt något krav på ersättning innan han

avled skulle enligt kommittén utgöra ett alltför

stort avsteg från de principer som tillämpas i vårt

land för närvarande.

Utskottet anser för sin del, i likhet med vad

utskottet uttalade våren 1998 i betänkande

1997/98:LU27, att riksdagen inte bör föregripa

regeringens ställningstaganden till de förslag som

lagts fram av Kommittén om ideell skada. Enligt vad

utskottet nu erfarit kan en lagrådsremiss på

grundval av kommitténs förslag förväntas innevarande

år. Härmed avstyrker utskottet bifall till motion

Ju916 yrkande 7.

Ansvar för genmodifierade organismer

Gentekniken, som är ett metodområde inom

biotekniken, har utvecklats mycket snabbt de senaste

decennierna och har skapat nya möjligheter till

lösningar inom en rad områden, såsom hälsovården,

miljövården och jordbruket. Samtidigt som kunskapen

växer snabbt inom genteknikområdet har utvecklingen

aktualiserat frågan om vilka risker som

framställningen och användningen av genetiskt

modifierade organismer (GMO) kan föra med sig.

Organismer är biologiska enheter som kan föröka sig

eller föra över genetiskt material. Att en organism

är genetiskt modifierad betyder att det genetiska

materialet har förändrats på ett sådant sätt som

inte förekommer naturligt genom parning eller

naturlig omgruppering av arvsmassan.

Några särskilda skadeståndsrättsliga regler för

användning av GMO finns inte. Inte heller finns

något generellt krav på ansvarsförsäkring eller

annan typ av försäkring vid sådan verksamhet.

I motion MJ749 av Lennart Daléus (c) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att ett strikt

ansvar i kombination med en obligatorisk

ansvarsförsäkring bör införas för den som

introducerar GMO i begränsade försök eller på

marknaden. Härigenom skulle riskkostnaden bli tydlig

för bioteknikföretagen och deras kunder, och

företagens självkontroll skulle enligt motionärerna

öka radikalt (yrkande 13).

Genom lagen (1994:900) om genetiskt modifierade

organismer (gentekniklagen) införlivades två EG-

direktiv om GMO i svensk lag. Gentekniklagen hade

som uttryckligt syfte att skydda människors och

djurs hälsa och miljön samt att säkerställa att

etiska hänsyn tas. Lagen, med dess grundläggande och

övergripande bestämmelser om bl.a. tillståndskrav

och tillsyn, har nu inarbetats i 13 kap.

miljöbalken. I samband med miljöbalkens

ikraftträdande den 1 januari 1999 infördes också

regler om märkning. Enligt 13 kap. 18 § får

regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer

föreskriva att den som släpper ut produkter som

innehåller eller består av GMO på marknaden skall

märka produkten. De särskilda bestämmelserna om

genteknik i miljöbalken reglerar inte

skadeståndsansvaret vid användningen av GMO. Däremot

omfattas användningen av GMO av reglerna om strikt

ansvar för miljöskador i miljöbalken. Även en rad

olika speciallagar, inte minst inom

transportsektorn, kan tänkas bli tillämpliga i

sammanhanget.

Enligt 32 kap. miljöbalken ges rätt till ersättning

för skador orsakade av vissa störningar, bl.a. mark-

och luftföroreningar, vattenföroreningar samt

spridning av bakterier, virus och olika smittämnen,

som kan ge ekologiska återverkningar. Skadorna skall

vara orsakade av verksamhet på en fastighet, och

skadeståndsansvarig är normalt den som bedriver

eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i

egenskap av fastighetsägare eller tomträttshavare,

även om han eller hon inte har orsakat skadan

avsiktligt eller genom vårdslöshet. Även

nyttjanderättshavare eller andra som bedriver eller

har bedrivit miljöfarlig verksamhet på fastigheten

är ansvariga. Bostadshyresgäster har dock inte något

strikt ansvar. Till kretsen av skadeståndsansvariga

hör också den som i egen näringsverksamhet utför ett

miljöfarligt arbete på en fastighet, dvs.

entreprenörer. Kravet på bevisning när det gäller

sambandet mellan en verksamhet och en skada har

lagts på en något lägre nivå än vad som annars

gäller.

För ersättning i vissa fall till den som lidit

sådan skada som avses i bl.a. 32 kap. miljöbalken

skall det enligt 33 kap. miljöbalken finnas en

miljöskadeförsäkring med villkor som har godkänts av

regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer. Den som utövar miljöfarlig verksamhet som

kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till

försäkringen. I samband med miljöbalkens tillkomst

utvidgades miljöskadeförsäkringssystemet till att

även omfatta en saneringsförsäkring som täcker fall

då den ansvarige inte kan betala (prop. 1997/98:45,

yttr. LU2y, bet. JoU20).

I förevarande sammanhang bör också nämnas att

produktansvarslagen (1992:18) ålägger tillverkare

eller importör ett strikt ansvar för skador som lösa

saker (produkter) har orsakat på person eller

konsumentegendom. För att ersättning skall utgå

krävs att skadan har orsakats av en säkerhetsbrist,

dvs. att produkten inte varit så säker som det

skäligen har kunnat förväntas. Ersättning utgår inte

för s.k. utvecklingsskador och systemskador.

När det gäller möjligheter att få ersättning för

skador orsakade av GMO föreligger också det allmänna

ansvaret enligt skadeståndslagen för den som

uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakar en skada.

Vidare bör erinras om att Genteknikberedningen, som

haft regeringens uppdrag att bereda frågor med

anknytning till användning av genteknik, i sitt

betänkande (SOU 1992:82) Genteknik - en utmaning

ingående diskuterat olika skadestånds- och

försäkringsfrågor kring användningen av GMO.

Beredningen konstaterade att någon skada orsakad av

GMO inte hade rapporterats och att erfarenheterna

från tidigare användning av GMO gjort risken för

skador mindre. Sammanfattningsvis torde enligt

beredningen risken för skador vara liten. Mot

bakgrund av bl.a. de regler som redan finns, och

eftersom någon skada orsakad av GMO då inte hade

rapporterats, föreslog beredningen inte några nya

eller ändrade ersättningsregler på ifrågavarande

område.

Inte heller i samband med miljöbalkens tillkomst

har det ansetts behövligt att införa några särskilda

skadeståndsregler vid användning av GMO.

Utskottet kan för sin del, mot bakgrund av vad som

redovisats ovan, inte finna annat än att skador

orsakade av GMO i betydande utsträckning täcks av

bestämmelserna om ett strikt ansvar i miljöbalken. I

andra fall torde, såvitt utskottet kan bedöma,

skador orsakade av GMO i många fall omfattas av ett

strikt ansvar enligt olika specialförfattningar

eller kunna hänföras till det allmänna culpaansvaret

enligt skadeståndslagen. Enligt utskottets mening

föreligger mot bakgrund av det anförda inte

anledning för riksdagen att nu ta initiativ till

förändrade ansvarsregler vid användning av GMO.

Utskottet förutsätter emellertid att regeringen

även fortsättningsvis noga följer utvecklingen på

detta område och, för det fall det skulle finnas

behov av ytterligare lagstiftningsåtgärder, tar

initiativ till att sådana kommer till stånd. I det

sammanhanget vill utskottet avslutningsvis påminna

om att regeringen år 1997 tillsatt en kommitté som

enligt sina direktiv skall analysera den moderna

bioteknikens möjligheter och risker. Bl.a. skall

kommittén bedöma långsiktiga förändringseffekter av

den modern biotekniken samt lämna förslag till en

övergripande politik för området i ett

internationellt perspektiv. Kommittén skall också

genom ett öppet och utåtriktat arbetssätt främja

debatt och diskussion om frågor som rör den moderna

biotekniken och dess konsekvenser för individen som

patient, konsument, arbetstagare och företagare.

Vidare skall kommittén utifrån ett

framtidsperspektiv identifiera de frågor som kräver

en vidareutvecklad konsekvensbedömning och en

fördjupad etisk diskussion. Uppdraget skall

redovisas senast den 1 juni 2000 (dir. 1997:120).

Mot bakgrund av vad som sålunda anförts avstyrker

utskottet bifall till motion MJ749 yrkande 13.

Skadeståndsansvar för hundägare

Enligt olika specialförfattningar föreligger, som

framgått av tidigare avsnitt, ett s.k. strikt

skadeståndsansvar, dvs. skyldighet att ersätta skada

oberoende av vållande. Hit hör bl.a. lagen

(1943:459) om tillsyn över hundar och katter som

ålägger hundägare ett strikt ansvar för skador som

hunden orsakar. Hundägaren har dock rätt att

återkräva den utgivna ersättningen från den som

vållat skadan. Som skäl för att ålägga hundägare ett

strikt ansvar för skador som hunden orsakar har det

bl.a. anförts att det för den allmänna

rättsuppfattningen framstår som naturligt att

hundägaren får ersätta de skador som hans eller

hennes hund orsakar och att ett strikt ansvar

framtvingar nödvändig omsorg och aktsamhet från

hundägarens sida.

Vare sig 1943 års tillsynslag eller

skadeståndslagen innehåller några särskilda

bestämmelser om skadestånd till den som har skadats

vid utövandet av en brottslig eller annan otillåten

handling. I sådana fall blir vanliga

skadeståndsrättsliga principer tillämpliga.

I motion L604 av Lisbeth Staaf-Igelström (s)

förespråkas en översyn av bestämmelserna om

hundägares strikta ansvar för skador som hunden

förorsakat. Enligt motionären är ett sådant ansvar

orimligt om den skadelidande blivit hundbiten i

samband med att denne varit i färd med att begå

inbrott. I motionen begärs ett tillkännagivande om

hundägares ersättningsskyldighet.

Motionsönskemål med delvis samma innebörd som det

nu aktuella har behandlats av riksdagen vid flera

tillfällen tidigare (se bl.a. bet. LU 1987/88:4 och

1991/92:LU8, vari lämnats en utförlig redovisning

för rättsläget). Utskottet har därvid hänvisat till

den rättsvetenskapliga litteraturen på området och

framhållit att det av allmänna skadeståndsrättsliga

grundsatser får anses följa att den skadelidande

inte har rätt till skadestånd i de situationer som

de då aktuella motionerna tog sikte på. Den som

exempelvis är ansvarig för säkerheten i en fastighet

torde sålunda inte vara skadeståndsskyldig i

förhållande till tjuvar och andra kvalificerat

obehöriga besökare. Annorlunda skulle det emellertid

förhålla sig om en inbrottstjuv skadas i en fälla

som fastighetsägaren har gillrat. Lindriga former av

hemfridsbrott och olaga intrång torde heller inte

utesluta att inkräktaren har rätt till skadestånd.

De då aktuella motionerna avstyrktes.

Såvitt utskottet kan bedöma torde ett motsvarande

betraktelsesätt kunna göras gällande även i sådana

fall som beskrivs i den nu aktuella motionen.

Utskottet finner därför inte anledning att förorda

något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida

när det gäller förevarande spörsmål. Samtidigt vill

utskottet, liksom tidigare, understryka att, för det

fall rättsutvecklingen skulle gå i en oönskad

riktning, frågan får tas upp till förnyad prövning.

Om det i framtiden sålunda skulle visa sig att

nuvarande regler leder till otillfredsställande

resultat utgår utskottet från att regeringen i

lämpligt sammanhang återkommer till riksdagen med

förslag i ämnet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L604.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande felaktig

myndighetsinformation

att riksdagen avslår motion 1998/99:L602 yrkande 3,

res. 1 (m, c, fp)

2. beträffande ansvaret vid

frihetsberövanden

att riksdagen avslår motion 1998/99:L602 yrkandena 1 och 2,

res. 2 (m, v, fp)

3. beträffande jämkningsmöjligheten

att riksdagen avslår motion 1998/99:L602 yrkande 4,

res. 3 (m, fp)

4. beträffande preskription

att riksdagen avslår motion 1998/99:L602 yrkande 5,

res. 4 (m, c, fp)

5. beträffande atomansvarighetslagen

att riksdagen avslår motion 1998/99:N228 yrkande 18,

6. beträffande regressrätt för utgiven

sjuklön

att riksdagen avslår motion 1998/99:L601,

7. beträffande skadestånd till

efterlevande

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju916 yrkande 7,

res. 5 (m)

8. beträffande ansvar för genmodifierade

organismer

att riksdagen avslår motion 1998/99:MJ749 yrkande 13,

res. 6 (c)

9. beträffande skadeståndsansvar för

hundägare

att riksdagen avslår motion 1998/99:L604.

Stockholm den 16 mars 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf

Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s),

Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),

Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv

(s), Viviann Gerdin (c) och Ulf Nilsson (fp).

Reservationer

1. Felaktig myndighetsinformation (mom. 1)

Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth

Nyström (m), Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c)

och Ulf Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3

börjar med "Vid utskottets" och slutar med "yrkande

3" bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförts i motion L602 anser

utskottet att den nya bestämmelsen om ansvar för

felaktig myndighetsinformation har utformats på ett

sätt som medför att lagändringen riskerar att bli en

skenreform. Kravet på "särskilda skäl" innebär

nämligen en alltför kraftig begränsning av

tillämpningsområdet, vilket hotar att göra regeln

verkningslös. Som framhålls i motionen är det, för

att erhålla rimliga resultat i de enskilda fallen, i

stället en mer framkomlig väg att utnyttja

möjligheten till jämkning vid medvållande från den

skadelidandes sida. Enligt utskottets mening bör

regeringen mot denna bakgrund återkomma till

riksdagen med lagförslag som innebär att

begränsningen till särskilda skäl tas bort.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L602 yrkande 3, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande felaktig myndighetsinformation

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L602 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Ansvaret vid frihetsberövanden (mom. 2)

Tanja Linderborg (v), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Tasso Stafilidis

(v), Berit Adolfsson (m) och Ulf Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4

börjar med "När riksdagen" och på s. 5 slutar med

"Motionsyrkandena avstyrks" bort ha följande

lydelse:

Vid bedömningen av i vilken utsträckning enskilda

medborgare skall ha rätt till ersättning när

myndigheter har beslutat om åtgärder som innebär

tvång mot den enskilde bör enligt utskottet göras en

rimlig avvägning mellan den enskildes och samhällets

intressen. I samband med en sådan avvägning måste

man naturligtvis beakta de effekter ett utvidgat

skadeståndsansvar för det allmänna får på de

brottsutredande myndigheternas arbete liksom de

ökade kostnader för det allmänna som kan bli

följden. Utskottet kan därför ha förståelse för de

farhågor som framförts att ett avskaffande av 24-

timmarsregeln skulle få besvärande konsekvenser för

de brottsutredande instansernas arbete och innebära

en belastning på de ersättningsprövande

myndigheterna.

Mot detta står, enligt utskottets mening, det

självklara faktum att, även om ett frihetsberövande

är kortvarigt, redan själva ingripandet ofta är

omtumlande och smärtsamt för den enskilde. Att låta

anhålla eller gripa någon är sålunda ett allvarligt

ingrepp i den enskildes frihet, och det finns därför

särskild anledning att se allvarligt på dessa fall

och att vara generös när någon därigenom åsamkas

skada. I enstaka fall kan det inträffa att en

kortvarig åtgärd orsakar betydande ekonomisk skada,

och den kan även vålla den enskilde ideell skada i

form av lidande. Från den enskildes synpunkt är det

också av underordnad betydelse om ingripandet mot

honom eller henne tar formen av ett gripande eller

ett anhållande. Det avgörande är att den enskilde

utsätts för ett frihetsberövande, kanske i

arbetskamraters och grannars närvaro, och stämplas

som en brottsling.

Vid en sammanvägning av de motstående intressen som

sålunda gör sig gällande anser utskottet att

hänsynen till den enskildes integritet och

rättsskydd väger så tungt att en regel om strikt

ansvar bör införas även för frihetsberövanden som

varat mindre än 24 timmar. I rättssäkerhetens

intresse är en sådan ordning betydelsefull, även om

reformen skulle innebära en viss kostnadsökning för

det allmänna. I sammanhanget vill dock utskottet

framhålla att man genom att utnyttja möjligheten

till jämkning kan undvika resultat som i det

enskilda fallet kan te sig mindre rimligt eller

t.o.m. stötande. Enligt utskottets mening finns

sålunda goda argument för ett utvidgat

ersättningsansvar för staten i enlighet med vad som

föreslagits i motion L602. Det får ankomma på

regeringen att lämna förslag till riksdagen som

innebär ett strikt ansvar för staten även i de fall

som nu beskrivits.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall

till motion L602 yrkandena 1 och 2, som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande ansvaret vid frihetsberövanden

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L602 yrkandena 1

och 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

3. Jämkningsmöjligheten (mom. 3)

Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth

Nyström (m), Berit Adolfsson (m) och Ulf Nilsson

(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5

börjar med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande

4" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionären anser utskottet att den nya

jämkningsregeln visserligen förbättrat situationen

något, men dock inte tillräckligt. Möjligheterna

till jämkning bör därför utökas ytterligare,

samtidigt som regeln bör preciseras för att

underlätta tillämpningen och därmed förbättra

rättssäkerheten.

Utskottet delar motionärens uppfattning att

utgångspunkten för en undantagsregel bör vara att

jämkning skall kunna ske om den skadelidande varit

medvållande till skadan. Givetvis skall en

skadelidande som sökt försvåra sakens utredning

eller sökt undandra sig förundersökning eller

lagföring inte ha rätt till ersättning. I enlighet

med vad som anförts i motionen bör också

understrykas att principen även i fortsättningen

skall vara att ersättningen inte får jämkas på grund

av att misstanke om brott kvarstår utan att

skuldfrågan är klarlagd. Enligt utskottets mening

bör regeringen återkomma till riksdagen med ett

lagförslag med den angivna inriktningen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L602 yrkande 4, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande jämkningsmöjligheten

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L602 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Preskription (mom. 4)

Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth

Nyström (m), Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c)

och Ulf Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5

börjar med "Även när" och på s. 6 slutar med

"yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det en fördel att krav

på ersättning vid frihetsinskränkningar görs

gällande inom sådan tid att omständigheterna går att

utreda utan alltför stor omgång. Dessutom torde det

förhålla sig så att de skador som kan bli följden av

en frihetsinskränkande åtgärd uppkommer i mer eller

mindre omedelbar anslutning till den åtgärd som

skulle berättiga den drabbade till ersättning.

Utskottet vill därutöver, i likhet med motionären,

peka på att preskriptionstiden i våra nordiska

grannländer är förhållandevis kort.

Med hänsyn till det anförda finns enligt utskottet

skäl att i detta hänseende frångå den allmänna

preskriptionstiden och införa en kortare

preskriptionstid. Det får ankomma på regeringen att

utreda frågan om en lämplig avgränsning av

preskriptionstiden och därefter återkomma till

riksdagen med erforderligt lagförslag.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

anledning av motion L602 yrkande 5, som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande preskription

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:L602 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. Skadestånd till efterlevande (mom. 7)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande

7" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening kan den slutsats som

Kommittén om ideell skada kommit till när det gäller

kränkningsersättning på goda grunder ifrågasättas.

Ersättningen utgör brottslingens sonande av sitt

brott gentemot brottsoffret, och i många fall utgör

den en stor del av det totala skadestånd som

brottsoffret erhåller. Nuvarande ordning leder

emellertid till det orimliga resultatet att en

gärningsman blir skadeståndsskyldig för kränkningen

i de fall brottsoffret överlever, men om brottet är

så grovt att offret avlider bortfaller

ersättningsskyldigheten. I likhet med motionärerna

anser utskottet mot denna bakgrund att regeringen

ånyo bör se över dessa regler och att inriktningen

därvid bör vara att ett dödsbo i förekommande fall

skall kunna överta den avlidnes krav på

kränkningsersättning.

Det anförda bör riksdagen, med bifall till motion

Ju916 yrkande 7, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande skadestånd till efterlevande

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju916 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Ansvar för genmodifierade organismer

(mom. 8)

Viviann Gerdin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Utskottet kan" och på s. 13 slutar med

"yrkande 13" bort ha följande lydelse:

Utskottet är för sin del ense med motionärerna om

att skadeståndsansvaret för den som introducerar en

gentekniskt förändrad organism i begränsade försök

eller på marknaden skall vara strikt. För att det

ekonomiska ansvaret skall fungera i praktiken bör

det kombineras med en obligatorisk

ansvarsförsäkring. Med en sådan ordning skulle

riskkostnaden för bioteknikföretagen och deras

kunder bli tydligare. Vidare skulle marknadsekonomin

ge tydligare prissignaler och självkontrollen inför

vilka projekt som genomförs öka radikalt. Ett strikt

skadeståndsansvar skulle, enligt utskottets mening,

dessutom vara ett bra komplement till myndigheternas

tillståndsprövning. Det bör ankomma på regeringen

att till riksdagen återkomma med erforderliga

lagförslag i enlighet med vad utskottet sålunda

anfört.

Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen, med bifall

till motion MJ749 yrkande 13, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande ansvar för genmodifierade

organismer

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:MJ749 yrkande 13

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Atomansvarighetslagen

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anför:

Frågan om ett utökat ansvar för anläggningshavare

vid atomskador har varit ett återkommande spörsmål

för riksdagen under flera år. Enligt vår uppfattning

är det angeläget att förslag från regeringen rörande

ansvaret för atomskador nu snarast kan läggas fram

för riksdagen och att ärendet inte fördröjs

ytterligare. Vi förutsätter att förslagen i motion

N228 yrkande 18 beaktas i detta sammanhang och har

därför inte funnit skäl att reservera oss till

förmån för motionsyrkandet.

2. Regressrätt för utgiven sjuklön

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anför:

Även frågan om arbetsgivares regressrätt för vad som

utbetalats i sjuklön till arbetstagare som skadats

genom någon annans vållande har behandlats av

utskottet vid upprepade tillfällen. Vi förutsätter

att den kommande utredningens arbete bedrivs med

inriktningen att regeringen snarast skall kunna

förelägga riksdagen erforderliga förslag till

ändringar i skadeståndslagen, varför vi inte funnit

skäl att reservera oss till förmån för motion L601.