Bet. 1998/99:LU18

Lagutskottets betänkande

1998/99:LU18

Familjerättsliga frågor, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

LU18

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 25 motioner från

allmänna motionstiden år 1998 i skilda frågor på

familjerättens område. Motionsyrkandena rör bl.a.

äktenskaps- och sambolagstiftningen, registrering av

partnerskap, vårdnad om barn, adoption, talerätten i

mål om hävande av faderskap samt en namnrättslig

fråga. Vidare behandlas en motion, också denna från

den allmänna motionstiden år 1998, med yrkande om

tillsättande av en s.k. värdekommission.

Med bifall till en motion (s) förordar utskottet

ett tillkännagivande som gäller möjligheten att ge

barn rätt till ett juridiskt biträde i vissa fall.

Övriga motionsyrkanden avstyrks med hänvisningar

till tidigare ställningstaganden samt pågående

berednings- och utredningsarbete.

Till betänkandet har fogats 13

reservationer och tre särskilda

yttranden.

Motionerna

1998/99:L401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att talerätt om

hävande av faderskap för såväl efterlevande maka som

mannens arvingar bör införas.

1998/99:L402 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om partnerskapsförrättare.

1998/99:L403 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om äktenskap för

homosexuella,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vigselrätt för

samfund.

1998/99:L405 av Kerstin Heinemann och Helena

Bargholtz (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om översyn av 6 kap. föräldrabalken för att

bringa lagstiftningen i överensstämmelse med

barnkonventionen.

1998/99:L406 av Agne Hansson (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i 1982 års namnlag att det blir möjligt att

få bära mellannamn tillsammans med efternamn förenat

genom bindestreck.

1998/99:L407 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring i äktenskapsbalken m.fl. lagar, enligt vad

som anförts i motionen, om att införa äktenskap för

homosexuella,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om civiläktenskap,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i äktenskapsbalken m.fl. lagar, enligt

vad som anförts i motionen, att funktionerna som

vigselförrättare och partnerskapsförrättare görs

till ett gemensamt uppdrag.

1998/99:L408 av Kenneth Lantz (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

förmånstagarförordnande i pensionsförsäkringar,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring att lagstiftningen möjliggör att även

arvingar kan vara förmånstagare av

pensionsförsäkringar.

1998/99:L410 av Fredrik Reinfeldt (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att införa

gemensamma förordnanden för förrättande av vigslar

och registrering av partnerskap,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att i övrigt se över

länsstyrelsens rutiner för förordnande av vigsel-

och partnerskapsförrättare.

1998/99:L412 av Carina Hägg (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om sådan ändring i

föräldrabalken att båda föräldrarna automatiskt får

gemensam vårdnad oberoende av sitt civilstånd.

1998/99:L413 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

i föräldrabalken om talerätt vid hävande av

faderskap i enlighet med vad som anförts i motionen.

1998/99:L414 av Agne Hansson och Birgitta Carlsson

(c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

talerätt för hävande av faderskap enligt lag för

efterlevande maka och barn till avliden make.

1998/99:L416 av Carina Adolfsson m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en översyn av

ekonomiska ersättningar för borgerlig

vigselförrättning.

1998/99:L417 av Bertil Persson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om mor- och farföräldrar som

vårdnadshavare.

1998/99:L418 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att talerätt om

hävande av faderskap för såväl efterlevande maka som

för mannens arvingar bör införas.

1998/99:L419 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att kartlägga

hur domstolar dömer i vårdnadsärenden gällande små

barn, för att tydliggöra om nuvarande praxis är

förenlig med barnets bästa.

1998/99:L420 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utreda

möjligheten att barn kan få stöd av ett juridiskt

ombud när deras rättigheter kränks och barnets

vårdnadshavare inte förmår att tillgodose barnets

rättigheter.

1998/99:L421 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en svensk

värdekommission.

1998/99:L423 av Helena Frisk m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utredningen av

möjligheterna att i tid informera om anhörigas

bortgång.

1998/99:L424 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en lagstiftning som

prioriterar äktenskapet som samlevnadsform,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om åtgärder för att

förebygga separationer.

1998/99:L425 av Tomas Högström (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om möjligheterna att bilda

nya efternamn.

1998/99:L906 av Catherine Persson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om utformandet av

köpekontrakt.

1998/99:K330 av Sofia Jonsson och Åsa Torstensson

(c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översyn av

sambolagstiftningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förrättningen av

partnerskapsregistrering på svenska ambassader.

1998/99:Ju709 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari

yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ändring av

lagstiftningen beträffande vigselförrättare och

partnerskapsförrättare,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ingående av

partnerskap på svenska ambassader,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ingående av

partnerskap i länder med samma

partnerskapslagstiftning,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en gemensam

lagstiftning för homosexuella och heterosexuella

sambor.

1998/99:So308 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om gemensam

vårdnad i stället för vårdnadsöverföring,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om adoption av

fosterhemsplacerade barn.

1998/99:So380 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en vidgning av

familjebegreppet till att omfatta hetero-, homo- och

bisexuella,

7. att riksdagen uppdrar åt regeringen att

återkomma med en utvärdering av konsekvenserna av

förändringen i föräldrabalken.

1998/99:So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari

yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om uppföljning av

lagen om gemensam vårdnad.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet 25 motioner från

allmänna motionstiden år 1998 i skilda frågor på

familjerättens område. Motionsyrkandena rör bl.a.

äktenskaps- och sambolagstiftningen, registrering av

partnerskap, vårdnad om barn, adoption, talerätten i

mål om hävande av faderskap samt en namnrättslig

fråga. Vidare behandlas en motion, också denna från

den allmänna motionstiden år 1998, med yrkande om

tillsättande av en s.k. värdekommission.

Som en allmän bakgrund till de aktuella

motionsspörsmålen erinrar utskottet om att den

familjerättsliga lagstiftningen har varit föremål

för en genomgripande omarbetning under de senaste

decennierna. Efter en lång rad av delreformer på

äktenskapsrättens område fattade riksdagen år 1987

beslut om att giftermålsbalken skulle ersättas med

en ny balk, äktenskapsbalken (prop. 1986/87:1, bet.

LU18, rskr. 159). Lagstiftningen innebar

betydelsefulla förändringar, främst i fråga om

fördelningen av makars egendom vid äktenskapets

upplösning. Ett uttalat syfte med lagändringarna var

att åstadkomma en högre grad av ekonomisk rättvisa

mellan makarna vid äktenskapsskillnad.

I samband med äktenskapsbalken antog riksdagen

lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem

(sambolagen) och senare samma år lagen (1987: 813)

om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet.

LU28, rskr. 350). Sambolagen var framför allt

föranledd av behovet av att tillförsäkra den svagare

parten i ett samboförhållande vissa rättigheter i

fråga om det gemensamma hemmet då sammanlevnaden

upphör. I flera andra lagar har införts bestämmelser

som knyter an till sambobegreppet i sambolagen och

ger sambor i princip samma rättigheter och

skyldigheter som äkta makar. Avsikten har dock inte

varit att söka uppnå en med äktenskapet jämförbar

reglering av samboförhållanden. Genom lagen om

homosexuella sambor har sambolagen och regler i

vissa andra lagar gjorts tillämpliga också på

homosexuella samboförhållanden. Den nu redovisade

lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988.

Reformarbetet när det gäller sambolagstiftningen

kan nu sägas vara inne i en andra fas. Våren 1997

tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med

uppgift att göra en utvärdering av sambolagen med

inriktning på vissa särskilda frågor. Enligt

direktiven (dir. 1997:75) skall utgångspunkten vara

att sambolagens grundläggande reglering skall bestå,

och utvärderingen skall främst gälla frågan om

huvudsyftet med lagen har uppnåtts. Vidare skall

kommittén överväga om skillnaderna i den rättsliga

behandlingen av homosexuella sambor jämfört med

heterosexuella sambor är motiverade.

När det gäller homosexuella parförhållanden

beslutade riksdagen år 1994 att anta ett inom

utskottet utarbetat förslag till lagstiftning som

gör det möjligt för två personer av samma kön att

registrera sitt partnerskap (bet. 1993/94:LU28,

rskr. 414). Registreringen innebär att de flesta

bestämmelser som gäller för äktenskap blir gällande

också för registrerade partnerskap. Lagen

(1994:1117) om registrerat partnerskap trädde i

kraft den 1 januari 1995, och genom lagen har

homosexuella par sålunda fått möjlighet att trygga

ett parförhållande på motsvarande sätt som står till

buds för heterosexuella par. Lagstiftning om

registrerat partnerskap finns också i Danmark, Norge

och på Island samt, sedan den 1 januari 1998, även i

Nederländerna.

Även föräldrabalken har genomgått betydande

förändringar under de senaste decennierna. I början

av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändringar i

bl.a. bestämmelserna om vårdnad och umgänge (prop.

1981/82:168, bet. LU 1982/83:17, rskr. 131). Ett av

syftena med lagändringarna var att stärka barnens

rättsliga ställning. Genom lagändringarna blev det

bl.a. möjligt för makar att utan särskilt

domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva

vårdnaden om sina barn. Vidare förenklades

förfarandet i de fall då ogifta föräldrar som bor

tillsammans med sina barn vill få gemensam vårdnad

om barnen. I de ändrade bestämmelserna slogs också

fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att

barnets behov av umgänge med den andre föräldern

tillgodoses.

Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i

föräldrabalkens bestämmelser om verkställighet av

allmän domstols avgöranden om vårdnad och umgänge

(prop. 1982/83:165, bet. LU41, rskr. 369).

Ändringarna innebar bl.a. att möjligheterna att

besluta om polishämtning av barn begränsades och att

länsrättens befogenhet att vägra verkställighet i

viss mån utökades. Vidare gavs allmän domstol

möjlighet att, i samband med avgörande om vårdnad

eller umgänge, i vissa fall förordna om

verkställighet.

Hösten 1990 beslutade riksdagen om ytterligare

ändringar av föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad

och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13, rskr. 53).

Ändringarna, som trädde i kraft den 1 mars 1991,

syftade särskilt till att underlätta en utveckling

mot att föräldrarna i större utsträckning skall ta

ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma

överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall

lösas. Ett viktigt inslag i reformen var en satsning

på s.k. samarbetssamtal, samtal där föräldrarna

under sakkunnig ledning försöker nå enighet i frågor

rörande vårdnad och umgänge. De nya reglerna innebar

att samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla

kommuner. Vidare innebar ändringarna att domstolen i

ett mål om vårdnad eller umgänge kan ta initiativ

till att samarbetssamtal kommer till stånd och

uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att

anordna samarbetssamtal. När det gäller ogifta

föräldrar innebar reformen att dessa skall kunna få

gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden

i samband med att faderskapet fastställs. En

uttrycklig bestämmelse infördes om att domstol, i de

fall gemensam vårdnad inte är aktuell, vid

bedömningen av vad som är bäst för barnet särskilt

skall fästa avseende vid barnets behov av en nära

och god kontakt med båda föräldrarna. När det gäller

umgänge innebar de nya reglerna att vårdnadshavaren

skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan

främja umgänget. En annan nyhet var att de

interimistiska besluten, i stället för att avse

vårdnaden, skall kunna ta sikte på vem barnet skall

bo tillsammans med.

År 1995 beslutade riksdagen att införa uttryckliga

bestämmelser i föräldrabalken om barnets rätt att

komma till tals i bl.a. mål och ärenden om vårdnad

och umgänge samt i adoptionsärenden (prop.

1994/95:224, bet. 1995/96: LU2, rskr. 35). När en

domstol skall avgöra vad som är till barnets bästa

skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med

beaktande av barnets ålder och mognad. Reformen

innebar vidare att den som verkställer utredning i

sådana mål skall, om det inte är olämpligt, söka

klarlägga barnets inställning och redovisa den för

rätten. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari

1996.

Ytterligare steg i syfte att betona vikten av

samförståndslösningar och underlätta för föräldrar

att i så stor utsträckning som möjligt komma överens

om hur frågor som rör vårdnad om barn m.m. skall

lösas togs våren 1998 (prop. 1997/98:7, bet. LU12,

rskr. 229 och 230). Andra syften med de då beslutade

ändringarna i föräldrabalken var att öka

användningen av gemensam vårdnad, även i fall där en

av föräldrarna motsätter sig detta, och att

ytterligare understryka betydelsen av barnets vilja

i mål och ärenden om vårdnad och umgänge.

Lagändringarna trädde i kraft den 1 oktober 1998.

I sammanhanget bör även nämnas att regeringen den 4

februari 1999, efter riksdagens initiativ,

tillkallat en parlamentarisk kommitté med uppgift

att undersöka och analysera de rättsliga villkoren

för barn i homosexuella familjer samt att överväga

om de rättsliga skillnader som föreligger mellan

homo- och heterosexuella par vad gäller

möjligheterna att gemensamt adoptera barn och att

utses till särskilt förordnade vårdnadshavare är

sakligt motiverade (bet. 1997/98:LU28). Uppdraget

skall redovisas senast den 1 januari 2001 (dir.

1999:5).

Ett till familjerätten angränsande rättsområde är

namnrätten. Gällande bestämmelser om personnamn,

varmed avses efternamn, mellannamn och förnamn,

finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft

den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i

ämnet (prop. 1981/82:156, bet. LU41, rskr. 357).

Till grund för den nu gällande lagen ligger en

strävan till jämställdhet i namnrättsligt hänseende

mellan kvinnor och män och till lika behandling av

barn till föräldrar som är gifta med varandra och

barn till ogifta föräldrar. Den nya namnlagen

kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme

än äldre bestämmelser åt den enskilde att själv

bestämma vilket namn han eller hon vill bära.

Utskottet övergår därmed till att under skilda

rubriker behandla de olika frågor som har

aktualiserats i de aktuella motionerna.

Äktenskaps- och sambolagstiftningen

I äktenskapsbalken finns bestämmelser som innehåller

de grundläggande principerna om äktenskap. Där anges

bl.a. villkoren för äktenskapets ingående och

upplösning. Enligt 1 kap. 1 § ingås äktenskap mellan

en kvinna och en man. Genom bestämmelsen markeras

att äktenskapet är en monogam förbindelse, som

endast får ingås mellan personer av olika kön.

Äktenskapsbalken innehåller också bestämmelser om

vigsel. Vidare regleras makarnas ekonomiska

förhållanden och i särskilda kapitel finns

förhållandevis detaljerade regler om makars

skyldighet att bidra till varandras och till

familjens underhåll, om giftorätt och giftorättsgods

respektive enskild egendom, om gåvor mellan makar

samt om bodelning.

Lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem

(sambolagen) är tillämplig i fråga om sådana

samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift

kvinna lever tillsammans under äktenskapsliknande

förhållanden. När ett samboförhållande upplöses får

samborna en giftorättsliknande rätt till delning av

sådan egendom i det gemensamma hemmet som har

anskaffats för gemensamt begagnande. På

sociallagstiftningens område finns regler som knyter

an till sambobegreppet i sambolagen och som ger

sambor i princip samma rättigheter och skyldigheter

som äkta makar. Även inom andra rättsområden

förekommer det att äktenskapsliknande samlevnad

likabehandlas med äktenskap.

Lagen (1987:813) om homosexuella sambor innebär att

sambolagen och vissa särskilt angivna bestämmelser

om sambor är tillämpliga också på homosexuella

samboförhållanden. En av skillnaderna mellan

sambolagen och lagen om homosexuella sambor har

utmönstrats den 1 januari 1998 då kretsen

bidragsberättigade enligt lagen (1993:737) om

bostadsbidrag utvidgats till att avse också

homosexuella sambor (prop. 1997/98:1 utg.omr. 18,

bet. BoU1, rskr. 78).

Frågan om åtgärder för att åstadkomma en ökad

trygghet för människor som delar hushållsgemenskap

på andra grunder än äktenskapets behandlades av

utskottet våren 1994, varvid utskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande med anledning av ett

antal motioner förordade ett tillkännagivande om en

parlamentarisk utredning för att behandla denna

fråga (bet. 1993/94: LU28, rskr. 414).

Våren 1997 tillsatte regeringen en parlamentarisk

kommitté för att göra en utvärdering av sambolagen

med inriktning på vissa särskilda frågor. Kommittén

har antagit namnet Samboendekommittén. Enligt

direktiven (dir. 1997:75) skall utgångspunkten vara

att sambolagens grundläggande reglering skall bestå.

Utvärderingen skall främst gälla frågan om

huvudsyftet med lagen - att ge ett minimiskydd åt

den svagare parten när samboförhållandet upplöses -

har uppnåtts. Kommittén skall vidare överväga om

skillnaderna i den rättsliga behandlingen av

homosexuella sambor jämfört med heterosexuella

sambor är motiverade. Slutligen skall kommittén i

enlighet med riksdagens tillkännagivande år 1994

klarlägga om det finns behov av ett utvidgat

rättsligt skydd vid andra former av

hushållsgemenskap än sådana som i dag är reglerade i

lag. Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni

1999.

Tuve Skånberg (kd) tar i motion L424 upp

principiella frågor som gäller äktenskaps- och

sambolagstiftningen. I motionen framhålls familjens

och hemmets stora betydelse, både ur samhällets och

den enskildes synvinkel. Motionären anser att

samhällets neutrala inställning till samlevnad bör

överges och begär ett tillkännagivande om att

lagstiftningen skall prioritera och förorda

äktenskapet mellan man och kvinna som samlevnadsform

(yrkande 1). I samma motion begärs även ett

tillkännagivande om vikten av familjerådgivning,

samlevnadsundervisning och andra åtgärder för att

förebygga separationer (yrkande 2).

Av tillgänglig statistik från Statistiska

centralbyrån framgår att det år 1997 ingicks drygt

32 000 äktenskap. Omkring 20 000 vigslar ägde rum

inom Svenska kyrkan. Äktenskapsskillnaderna samma år

uppgick till omkring 21 000. År 1997 föddes 90 502

barn i Sverige, varav 41 557 inom äktenskap och 48

945 utom äktenskap.

Inför ställningstagandet till det spörsmål som tas

upp i yrkande 1 vill utskottet först erinra om de

uttalanden som utskottet gjorde i samband med

äktenskapsbalksreformen år 1987. I sitt av riksdagen

godkända betänkande LU 1986/87:18 framhöll

utskottet att det bör vara ett mål för

lagstiftningen att äktenskapet bevaras som den

normala och naturliga formen för familjebildning för

det helt övervägande antalet människor. Genom att

ingå äktenskap får parterna tillgång till ett

regelsystem som tillhandahåller lösningar på

praktiska problem och ger dem skydd i åtskilliga

hänseenden. Jämfört med andra samlevnadsformer ger

alltså äktenskapet betydande fördelar. Trots detta,

konstaterade utskottet, väljer många människor av

olika skäl att sammanleva utan att ingå äktenskap.

Detta förhållande måste lagstiftaren ta hänsyn till.

Utrymme måste ges människorna att själva forma sitt

personliga liv och bestämma vilka normer som skall

gälla för deras familjeliv. Samtidigt måste det,

anförde utskottet, beaktas att en ordning där

människors grundläggande behov och väsentliga

intressen blir sämre tillgodosedda eller helt

åsidosatta enbart av den anledningen att de inte

vill ingå äktenskap inte är godtagbar i ett modernt

samhälle. På åtskilliga områden måste därför,

framhöll utskottet vidare, eftersträvas att reglerna

i sak blir enhetliga för alla sammanlevande

oberoende av om samlevnaden sker i äktenskap eller

inte. Vid utformningen av sådana regler är det

självfallet angeläget att man inte påverkar

människors val av samlevnadsform så att de förlorar

på att gifta sig eller vinner på att separera.

Enligt utskottets mening kunde det heller inte med

fog hävdas att lagstiftningen i vårt land generellt

sett missgynnar äktenskapet. I samma ärende strök

utskottet vidare under att man inte bör skapa så

utförliga regler för sambor att man därigenom

åstadkommer vad som skulle kunna betecknas som

äktenskapsliknande system av lägre dignitet.

När utskottet våren 1998 avstyrkte bifall till

motionsyrkanden med motsvarande innebörd som det nu

aktuella konstaterade utskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1997/98:LU10 att gällande

lagstiftning i huvudsak låg i linje med de nu

redovisade uttalandena från år 1987. Vad särskilt

gällde de då aktuella motionsyrkandena om ett

riksdagens uttalande rörande betydelsen av stabila

familjeförhållanden och en prioritering av

äktenskapet som samlevnadsform strök utskottet ånyo

under att äktenskapet, och numera även

partnerskapet, utgjorde en institution som var

överlägsen andra samlevnadsformer i fråga om bl.a.

juridisk stabilitet samt att äktenskapsbalken

utgjorde ett heltäckande juridiskt regelsystem för

dem som väljer att ingå äktenskap. Mot denna

bakgrund kunde utskottet inte finna annat än att

lagstiftningen var utformad i enlighet med det

synsätt som kom till uttryck i de då aktuella mo-

tionerna. I övrigt vidhöll utskottet uppfattningen

att lagstiftningen så långt som möjligt bör vara

neutral i förhållande till olika samlevnadsformer

och moraluppfattningar och att det inte bör ankomma

på riksdagen att styra enskilda individer i valet av

samlevnadsform.

Enligt utskottets mening har inte framkommit någon

omständighet som föranleder annat ställningstagande

i den nu aktuella frågan än det som riksdagen gjorde

våren 1998. Utskottet avstyrker därför bifall till

motion L424 yrkande 1.

När det sedan gäller yrkande 2 har utskottet inte

någon annan uppfattning än motionären beträffande

vikten av åtgärder från samhällets sida som syftar

till att så långt som möjligt förebygga konflikter

och kriser vid separationer bland föräldrar och par.

I sammanhanget finns anledning att erinra om att det

sedan den 1 januari 1995 enligt 12 a §

socialtjänstlagen (1980:620) åligger kommunerna att

tillhandahålla familjerådgivning för den som så

begär. Verksamheten består i samtal med syfte att

bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och

familjer. Familjerådgivningen bedrivs yrkesmässigt

och utgör en självständig verksamhetsgren som

finansieras med kommunala medel och avgifter. Enligt

Socialstyrelsens rekommendationer skall

familjerådgivning kunna erbjudas inom två veckor.

I anledning av uppgifter om långa väntetider inom

familjerådgivningen i flera kommuner anförde

statsrådet Maj-Inger Klingvall i ett skriftligt

frågesvar den 16 mars 1999 (svar på fråga

1998/99:410) att kommunerna är skyldiga att

organisera verksamheten på ett sådant sätt att

olämpligt långa väntetider inte uppstår och att

Socialstyrelsen och länsstyrelserna i sin löpande

tillsynsverksamhet skall följa väntetidernas

utveckling och rapportera till regeringen om

utvecklingen försämras. Om så skulle bli fallet får,

enligt statsrådets frågesvar, möjliga åtgärder för

att komma till rätta med problemen bedömas i det

läget.

Utskottet vill även erinra om att en särskild

utredare nyligen har haft regeringens uppdrag att

föreslå hur stödet till föräldrar i form av

föräldrautbildning och andra verksamheter för

föräldrar och barn i förskoleålder och skolålder

skall kunna utvecklas och stimuleras. Utredaren

överlämnade hösten 1997 betänkandet (SOU 1997:161)

Stöd i föräldraskapet. Betänkandet innehåller

förslag och överväganden angående utformningen av

föräldrautbildningen och andra verksamheter som kan

fungera som stöd för föräldrar i deras föräldraskap.

Betänkandet har remissbehandlats och bereds för

närvarande inom Regeringskansliet.

I sammanhanget bör slutligen nämnas att regeringen

i januari 1999 givit Skolverket i uppdrag att

genomföra en nationell granskning av kvaliteten på

skolans sex- och samlevnadsundervisning. Skolverket

skall bl.a. granska hur undervisningen bedrivs i

förhållande till de mål som finns på området, inte

minst utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Av

granskningen skall framgå hur samverkan sker med

föräldrar och andra i närsamhället, exempelvis

socialtjänst och polis. Sex- och

samlevnadsundervisningens behandling i skolplaner

skall också granskas. Syftet med projektet är dels

att kontrollera och redovisa skolans resultat och

måluppfyllelse på området, dels att ge stöd till

kvalitetsutvecklingen på lokal nivå. Uppdraget skall

redovisas senast den 15 november 1999.

Enligt utskottets mening ligger det arbete som nu

pågår väl i linje med motionsönskemålet, och

utskottet kan för sin del inte finna anledning till

några särskilda åtgärder från riksdagens sida. Med

det anförda avstyrker utskottet bifall till motion

L424 yrkande 2.

Därmed övergår utskottet till att behandla några

motioner med yrkanden som rör äktenskap för

homosexuella. Tasso Stafilidis m.fl. (v) begär i

motion L407 ett tillkännagivande om att regeringen

skall återkomma till riksdagen med förslag till

ändringar i äktenskapslagstiftningen, som innebär

möjlighet för homosexuella par att ingå äktenskap

(yrkande 1).

I motion L403 yrkar Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) ett

tillkännagivande om att äktenskapslagstiftningen bör

ändras på så sätt att den omfattar även homosexuella

par (yrkande 1).

Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion So380 ett

tillkännagivande om att familjebegreppet bör vidgas

till att omfatta också homo- och bisexuella (yrkande

1).

Frågan om införande av äktenskap för homosexuella

har behandlats i olika sammanhang under det senaste

decenniet. I proposition 1986/87:124 med förslag

till lag om homosexuella sambor avvisade regeringen

tanken på homosexuellt äktenskap med hänvisning till

de grundmurade värderingarna i samhället om

äktenskapet som en institution för familjebildning

mellan en man och en kvinna. Utskottet delade

regeringens uppfattning och tillade att en

lagstiftning som medger äktenskap för två personer

av samma kön skulle stå i strid med den allmänna

uppfattningen inom ett centralt livsområde (bet.

1986/87:LU28, rskr. 350).

Senast var frågan om äktenskap för homosexuella

föremål för utskottets bedömning våren 1998.

Utskottet uttalade därvid i sitt av riksdagen

godkända betänkande att äktenskap även

fortsättningsvis endast skall få ingås av en man och

en kvinna (bet. 1997/98:LU10). I anslutning därtill

avstyrkte utskottet motionsyrkanden om att

familjebegreppet skulle vidgas till att även omfatta

bi- och homosexuella med hänvisning till att

begreppet familj inte är definierat i den

familjerättsliga lagstiftningen och att inget

hindrar att begreppet används i sådana relationer

som angavs i den då aktuella motionen.

Utskottet vidhåller de uppfattningar som riksdagen

gav uttryck för i våras och avstyrker bifall till

motionerna L403 yrkande 1, L407 yrkande 1 och So380

yrkande 1.

Därmed övergår utskottet till att behandla två

motionsyrkanden vari motionärerna hänför sig till

ett förslag som lades fram av Partnerskapskommittén

år 1993. I sitt betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap

föreslog kommittén att lagen om homosexuella sambor

skulle ersättas av en ny lag, lag om sambor av samma

kön. Det framlagda förslaget innebar att

homosexuella sambor skall omfattas av i princip

samtliga regler som gäller för en man och en kvinna

som lever tillsammans under äktenskapsliknande

förhållanden. Förslaget gick med andra ord ut på att

sambor, oavsett kön, skall omfattas av samma

bestämmelser, t.ex. om pension och

efterlevandeskydd.

Sofia Jonsson och Åsa Torstensson (båda c) anser i

motion K330 att ett lagförslag baserat på

Partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av

samma kön bör utarbetas. I motionen begärs ett

tillkännagivande om en översyn av

sambolagstiftningen i linje med det anförda (yrkande

3).

I motion Ju709 begär Barbro Westerholm m.fl. (fp)

ett tillkännagivande om att en gemensam

sambolagstiftning bör införas för homosexuella och

heterosexuella par, som ger lika rättigheter och

skyldigheter åt alla sammanboende (yrkande 9).

Som inledningsvis redovisats har Samboendekommittén

enligt sina direktiv (dir. 1997:75) att överväga om

skillnaderna i den rättsliga behandlingen av

homosexuella sambor jämfört med heterosexuella

sambor är motiverade. I direktiven anges särskilt

att Partnerskapskommitténs förslag till lag om

sambor av samma kön skall övervägas som en

möjlighet.

I avvaktan på resultatet av Samboendekommitténs

arbete bör riksdagen enligt utskottets mening nu

inte göra några särskilda uttalanden i ämnet. Det

anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till

motionerna K330 yrkande 3 och Ju709 yrkande 9.

Vigsel

Äktenskap ingås genom vigsel. De nuvarande

sekelgamla reglerna om vigsel bygger på principen om

valfrihet. Vigsel kan således ske antingen vid en

kyrklig ceremoni eller genom s.k. borgerlig vigsel.

När det gäller den kyrkliga vigseln har sedan slutet

av 1800-talet även andra trossamfund än Svenska

kyrkan kunnat få tillstånd att förrätta vigsel. Den

nuvarande ordningen innebär inte bara att medlem av

Svenska kyrkan skall kunna välja mellan vigsel inom

denna kyrka och borgerlig vigsel utan även att

medlem av annat religiöst samfund i princip skall ha

motsvarande valrätt. Vigsel i borgerlig ordning

började successivt tillåtas för allt större grupper

i samhället under senare delen av 1800-talet för att

slutligen, genom lagen den 6 november 1908 om

äktenskaps ingående, bli tillåten för alla svenska

medborgare.

Behörig att förrätta kyrklig vigsel är enligt 4

kap. 3 § äktenskapsbalken präst i Svenska kyrkan

eller sådan präst eller annan befattningshavare i

ett annat trossamfund som har erhållit

Kammarkollegiets förordnande enligt bestämmelserna i

lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom

andra trossamfund än Svenska kyrkan. Behörigheten

att förrätta borgerlig vigsel tillkommer enligt

samma lagrum lagfaren domare i tingsrätt eller den

som länsstyrelsen har förordnat till

vigselförrättare.

Tasso Stafilidis m.fl. (v) anser i motion L407 att

s.k. civiläktenskap bör införas efter fransk modell,

dvs. att endast borgerlig vigsel skall vara

juridiskt giltig och att det får vara upp till

parterna att avgöra om de vill låta den borgerliga

vigseln följas av en religiös ceremoni (yrkande 2).

Motionsyrkanden med innebörd att frånkänna den

kyrkliga vigseln rättslig betydelse avstyrktes av

utskottet våren 1998 (bet. 1997/98: LU10). Utskottet

konstaterade därvid att bestämmelserna om vigsel har

mycket gamla traditioner i Sverige och att önskemål

om att som giltig vigsel endast erkänna en

förrättning inför borgerlig myndighet, och att den

kyrkliga vigseln skulle frånkännas rättslig

betydelse, avvisades redan i början av 1900-talet.

Utskottet kunde inte se att den i de då aktuella

motionerna förordade ordningen skulle vara förenad

med några särskilda fördelar. För ett bibehållanden

av den gällande ordningen talade enligt utskottet

även att den torde vara väl förankrad hos

allmänheten.

Utskottet, som inte heller i dag kan se det

ändamålsenliga i att frånkänna den kyrkliga vigseln

juridisk giltighet, avstyrker bifall till motion

L407 yrkande 2.

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion L403 ett

tillkännagivande som går ut på att endast sådana

religiösa samfund som viger både homosexuella och

heterosexuella par skall ha vigselrätt när äktenskap

för homosexuella införs (yrkande 2).

Eftersom äktenskap endast får ingås mellan en man

och en kvinna saknas enligt utskottets mening skäl

för riksdagen att göra något uttalande med anledning

av motion L403 yrkande 2, och utskottet avstyrker

bifall till motionsyrkandet.

Utskottet övergår därmed till att behandla en

motion som gäller den ekonomiska ersättningen till

borgerliga vigselförrättare. Bestämmelser om

ersättning till borgerliga vigselförrättare finns i

förordningen (1987:1019) med närmare föreskrifter om

vigsel som förrättas av domare eller särskilt

förordnad vigselförrättare. För närvarande utgår

ersättning till av länsstyrelsen förordnad

vigselförrättare med 110 kr per vigsel. Om

vigselförrättaren samma dag förrättar flera vigslar

utgår ersättningen dock med 30 kr per påbörjad

efterföljande vigsel. Enligt förordningen

(1994:1341) om registrering av partnerskap utgår

ersättning med motsvarande belopp till av

länsstyrelsen förordnad registreringsförrättare.

Ersättningarna betalas ut av länsstyrelsen efter

ansökan av förrättaren.

Carina Adolfsson m.fl. (s) anför i motion L416 att

en borgerlig vigsel kräver en hel del arbete och att

nuvarande ersättningsnivåer är alltför låga.

Motionärerna pekar även på att ersättning för

förlorad arbetsförtjänst och reseersättning inte

utgår. I motionen begärs ett tillkännagivande om att

en översyn bör göras av den ekonomiska ersättningen

till borgerliga vigselförrättare.

Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser

att det finns skäl att se över de nuvarande

ersättningsreglerna. Ersättningsbeloppen vad gäller

vigselförrättare ligger i dag på samma nivå som år

1988. Inte heller ersättningen till

registreringsförrättare har höjts sedan

partnerskapslagens tillkomst. Utskottet förutsätter

att en översyn kommer till stånd utan att något

formellt tillkännagivande därom från riksdagens sida

behöver komma till stånd och avstyrker därför bifall

till motion L416.

Registrering av partnerskap

Enligt lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap

har två personer av samma kön rätt att registrera

sitt partnerskap. Registrerat partnerskap är tänkt

för homosexuella par. Något krav på sexuell

läggning, samliv eller gemensamt hushåll ställs dock

inte upp. Lagstiftningen trädde i kraft den 1

januari 1995.

Enligt Statistiska centralbyrån registrerade 480

män och 167 kvinnor som var mantalsskrivna i Sverige

sitt partnerskap under år 1995. År 1996

registrerades 201 män och 118 kvinnor. År 1997

registrerades partnerskap för 170 män och 120

kvinnor. Motsvarande siffror från år 1998 var 158

män och 92 kvinnor. Samma år upplöste 45 män och 16

kvinnor sina partnerskapsförhållanden.

Rättsverkningarna av en registrering motsvarar i

huvudsak vad som gäller för äktenskap. Detta innebär

bl.a. att äktenskapets regler om giftorätt,

bodelning, ömsesidig försörjningsplikt, inbördes

arvsrätt och regler om namn blir tillämpliga även på

partnerskapet. Detsamma gäller regler om

pensionsvillkor, efterlevandeskydd och olika

bidragsformer. Från huvudregeln görs undantag för

alla regler som ger upphov till gemensamt

föräldraskap eller gemensam vårdnad om barn. Partner

i ett registrerat partnerskap har alltså inte

möjlighet att adoptera barn, varken gemensamt eller

var för sig. Inte heller har de tillgång till

insemination eller annan konstlad befruktning.

Vidare undantas bestämmelser som gäller för makar

och som innebär en särbehandling av den ene maken

endast på grund av dennes kön. Slutligen undantas

vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser.

Rätten till registrering är beroende av parternas

anknytning till Sverige. Minst en av dem skall vara

svensk medborgare med hemvist här i landet.

Motsvarande anknytningsvillkor finns i de danska och

norska partnerskaps-lagarna. Registreringen sker vid

en förrättning och under former som motsvarar

borgerlig vigsel. Behörig att förrätta registrering

av partnerskap är lagfaren domare vid tingsrätt

eller den som av länsstyrelsen förordnats att vara

registreringsförrättare.

Enligt lagen (1904:26 s. 1) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap har regeringen inom vissa ramar

rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel

utomlands enligt svensk lag. Med stöd av denna lag

har regeringen utfärdat bemyndiganden som innebär

att det med vissa diplomatiska och konsulära

tjänster och med vissa prästerliga befattningar

följer rätt att förrätta vigsel enligt svensk lag

utomlands. De bemyndiganden som lämnas föregås

regelmässigt av förhandlingar med respektive länders

regeringar. Vid partnerskapslagens tillkomst

diskuterades huruvida regeringens rätt att utfärda

bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands borde

omfatta även registrering av partnerskap. Utskottet

anförde därvid i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1993/94:LU28 att möjligheten till

registrering utomlands troligen kommer att

aktualiseras endast i fråga om länder som har en

lagstiftning som motsvarar vad som gäller för

registrerat partnerskap. Även om behovet mot denna

bakgrund enligt utskottet kunde antas vara mycket

litet under den första tiden, kunde dock

utvecklingen i andra länder på sikt komma att

förändra läget. Utskottet stannade därför för att

regeringens rätt att utfärda bemyndiganden att

förrätta vigsel utomlands borde utvidgas till att

omfatta även registrering av partnerskap. Hittills

har bemyndigandet inte utnyttjats av regeringen i

något fall såvitt avser förordnande av registrering

av partnerskap.

I flera motioner tas upp olika frågeställningar

kring partnerskapslagen. Det nuvarande

anknytningsvillkoret kritiseras av Barbro Westerholm

m.fl. (fp) i motion Ju709. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att partnerskap bör kunna ingås

i Sverige även av medborgare i annat land som har

samma partnerskapslagstiftning som Sverige (yrkande

8).

När det gäller partnerskapslagstiftningens

anknytningsvillkor vill utskottet upplysa om att det

under våren 1999 inom Regeringskansliet har

upprättats en departementspromemoria (Ds 1999:14)

med lagförslag som medför att det blir möjligt för

utländska medborgare som har en stark anknytning

till Sverige att ingå partnerskap här i landet.

Förslaget innebär i huvudsak att medborgare i

Danmark, Island, Nederländerna och Norge jämställs

med svenska medborgare när det gäller möjligheten

att ingå partnerskap i Sverige. Enligt promemorian

är avsikten att även medborgare i andra stater skall

jämställas med svenska medborgare i takt med att

bestämmelser om partnerskap införs i respektive

lands lagstiftning. De föreslagna ändringarna

innebär även att det blir möjligt för två personer

som inte uppfyller partnerskapslagstiftningens

medborgarskapskrav att ändå ingå partnerskap i

Sverige, under förutsättning att båda partnerna har

hemvist i Sverige sedan minst två år. Lagändringarna

föreslås träda i kraft i mars 2000. Promemorian är

för närvarande föremål för remissbehandling.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats kan utskottet

konstatera att det föreligger ett färdigt lagförslag

med en inriktning som ligger helt i linje med

motionärernas yrkande. Enligt utskottets mening bör

det pågående beredningsarbetet inte föregripas av

något uttalande från riksdagens sida, varför

utskottet avstyrker bifall till motion Ju709 yrkande

8.

Frågor som gäller vigsel- och

partnerskapsförrättare tas upp i tre motioner. Tasso

Stafilidis m.fl. (v) anför i motion L407 att det

borde vara en självklarhet att de personer som åtar

sig förtroendeuppdraget att vara borgerlig

vigselförrättare skall vara beredda att behandla

alla människor lika, oavsett sexuell läggning. I

motionen begärs ett tillkännagivande om att

funktionerna som vigselförrättare och

partnerskapsförrättare skall förenas till ett

gemensamt uppdrag (yrkande 3).

Barbro Westerholm m.fl. (fp) framför i motion Ju709

ett yrkande med samma innebörd (yrkande 6).

I motion L410 yrkar Fredrik Reinfeldt (m) ett

tillkännagivande om att gemensamma förordnanden som

vigsel- och partnerskapsförrättare skall vara

huvudregel och att särförordnanden endast skall få

meddelas undantagsvis (yrkande 1). I samma motion

begärs även ett tillkännagivande om att

länsstyrelsernas rutiner för förordnanden av vigsel-

och partnerskapsförrättare skall ses över (yrkande

2).

Vad först gäller motionsyrkandena som går ut på att

förordnandena som registreringsförrättare och

vigselförrättare skall vara gemensamma erinrar ut-

skottet om att riksdagen vid partnerskapslagens

tillkomst uttalat att ingenting hindrar att

länsstyrelserna ger en och samma person behörighet

att vara såväl vigselförrättare som

registreringsförrättare, men att detta inte innebär

att en förordnad vigselförrättare skall vara skyldig

att ta emot ett förordnande att även förrätta

registreringar av partnerskap (bet. 1993/94:LU28,

rskr. 350).

I sammanhanget finns också anledning att peka på

att justitieministern i ett frågesvar den 19

november 1998 (svar på fråga 1998/99:52) uttalat att

det är både naturligt och angeläget att

länsstyrelserna verkar för gemensamma förordnanden

som vigselförrättare och registreringsförrättare,

men att det är behovet som skall vara avgörande vad

gäller antalet förordnanden och att det inte finns

någon anledning att av principiella skäl ändra alla

gamla förordnanden så att de omfattar även

behörighet att registrera partnerskap. I frågesvaret

underströk justitieministern vidare vikten av att

registreringsförrättare finns tillgängliga i hela

landet och uttalade att hon avsåg att följa

utvecklingen.

Inom Regeringskansliet påbörjades i november 1998

ett arbete med syfte att få en bild över tillgången

av registreringsförrättare runt om i landet. Inom

ramen för detta arbete görs en enkätundersökning

bland landets samtliga länsstyrelser med frågor

rörande tillgången av registreringsförrättare i

respektive län och vilka åtgärder länsstyrelserna

avser att vidta om behovet inte är tillgodosett.

Resultatet av enkätundersökningen skall vara klart i

maj 1999.

Enligt utskottets mening äger riksdagens uttalanden

i samband med partnerskapslagens tillkomst alltjämt

giltighet. Utskottet kan således inte ställa sig

bakom ett krav på obligatoriska gemensamma

förordnanden som registrerings- och

vigselförrättare. Däremot vill utskottet, i likhet

med vad justitieministern uttalade i sitt frågesvar

hösten 1998, understryka vikten av att behovet av

registreringsförrättare nu tillgodoses över hela

landet, och utskottet förutsätter att regeringen

vidtar de erforderliga åtgärder som det nu pågående

översynsarbetet kan komma att föranleda. I övrigt

kan inte utskottet se att det skulle föreligga behov

av någon ytterligare översyn när det gäller

länsstyrelsernas rutiner vid förordnande av

registreringsförrättare.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L407 yrkande 3, L410 och Ju709 yrkande 6.

Frågor som gäller partnerskapsförrättningar

utomlands tas upp i tre motioner. I motion L402 av

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) krävs att regeringen

skyndsamt skall utse partnerskapsförrättare på

samtliga de ambassader och konsulat där det i dag

finns vigselförrättare och där godkännande har

lämnats från det land där ambassaden eller

konsulatet är beläget. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Sofia Jonsson och Åsa Torstensson (båda c) begär i

motion K330 ett tillkännagivande om att

partnerskapsregistrering skall kunna ske vid svenska

ambassader i samma utsträckning som äktenskap kan

ingås där (yrkande 4).

Barbro Westerholm m.fl. (fp) yrkar i motion Ju709

ett tillkännagivande om att partnerskap skall kunna

ingås på svenska ambassader (yrkande 7).

När det gäller möjligheterna att få ett partnerskap

registrerat utomlands på en svensk ambassad eller på

ett svenskt konsulat påminner utskottet om att

liknande yrkanden har avslagits av riksdagen vid ett

flertal tidigare tillfällen (se bl.a. bet.

1995/96:LU18, 1996/97:LU8 och 1997/98:LU10).

Utskottet har därvid uttalat att förordnanden att

registrera partnerskap vid ambassad och konsulat, i

likhet med vad som gäller förordnanden att förrätta

vigsel, bör bygga på ett konstaterat behov i det

land som avses. Eftersom huvudskälet till att

ambassadtjänstemän över huvud taget förordnas som

vigselförrättare är att ge svenska medborgare

bosatta i vissa länder en möjlighet att där ingå

äktenskap, och då partnerskapslagens nuvarande

anknytningsvillkor innebär att sådana personer inte

kan registrera sitt partnerskap enligt svensk rätt,

har utskottet funnit att det inte föreligger något

behov av att registreringsförrättare förordnas

utomlands.

Utskottet vidhåller alltjämt den uppfattning

riksdagen tidigare givit uttryck för i frågan. För

det fall det pågående arbetet rörande

anknytningsvillkorens utformning skulle leda till

att även svenska medborgare med hemvist utomlands

kan få sitt partnerskap registrerat enligt svensk

rätt, utgår utskottet från att regeringen överväger

det nu aktuella spörsmålet på nytt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L402, K330 yrkande 4 och Ju709 yrkande 7.

Vårdnad om barn, m.m.

I detta avsnitt behandlar utskottet en handfull

motioner i vilka motionärerna tar upp olika spörsmål

kring bestämmelserna i föräldrabalken om vårdnad om

barn och därmed sammanhängande frågor. Som en allmän

bakgrund till motionsspörsmålen vill utskottet

erinra om bestämmelsen i 6 kap. 1 § föräldrabalken

varav framgår att ett barn har rätt till omvårdnad,

trygghet och en god fostran. I lagrummet slås vidare

fast att barn skall behandlas med aktning för sin

person och egenart och att de inte får utsättas för

kroppslig bestraffning eller annan kränkande

behandling. Den som har vårdnaden om ett barn har

ett ansvar för barnets personliga förhållanden och

skall se till att barnets behov enligt 1 § blir

tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även

för att barnet får den tillsyn som behövs och skall

bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning

och utbildning. För att undvika att barnet orsakar

skada för någon annan skall vårdnadshavaren se till

att barnet står under uppsikt eller att andra

lämpliga åtgärder vidtas.

Den grundläggande regeln om vårdnaden om barn finns

i 6 kap. 3 § föräldrabalken. I bestämmelsen anges

att barnet från födseln står under vårdnad av båda

föräldrarna om dessa är gifta med varandra, och i

annat fall modern ensam. Ingår föräldrarna senare

äktenskap med varandra står barnet från den

tidpunkten under vårdnad av båda föräldrarna. Ogifta

föräldrar kan få gemensam vårdnad om sina barn genom

domstols förordnande, genom en anmälan till

socialnämnden i samband med att faderskapet

fastställs, eller - om inte domstol tidigare

beslutat i vårdnadsfrågan - genom en anmälan till

skattemyndigheten.

I motion L412 begär Carina Hägg (s) ett

tillkännagivande om att föräldrabalken bör ändras så

att föräldrarna vid barnets födelse automatiskt får

vårdnaden om barnet gemensamt, oavsett föräldrarnas

civilstånd.

Utskottet erinrar om att ifrågavarande

motionsspörsmål var föremål för diskussion i

proposition 1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge.

Regeringen anförde därvid bl.a. att det fanns goda

skäl att överväga om det är möjligt att göra

automatisk gemensam vårdnad till huvudprincip även

för ogifta föräldrar, men att frågan krävde

ytterligare analys och beredning.

Vid behandlingen av propositionen våren 1998 ansåg

utskottet i likhet med regeringen att frågan borde

bli föremål för ytterligare överväganden och

avstyrkte i anslutning därtill flera motionsyrkanden

med samma innebörd som det nu aktuella i avvaktan på

frågans fortsatta beredning (bet. 1997/98: LU12).

Utskottet kan nu konstatera att man inom

Regeringskansliet hösten 1998 har uppdragit åt en

särskild utredare att överväga frågan om automatisk

gemensam vårdnad för ogifta föräldrar. Uppdraget

skall redovisas senast i oktober 1999.

Enligt utskottets mening bör resultatet av det nu

inledda utredningsarbetet inte föregripas av något

uttalande från riksdagens sida, och utskottet

avstyrker bifall till motion L412.

Därmed övergår utskottet till att behandla en

motion som gäller särskilt förordnade

vårdnadshavare. Av 6 kap. 9 § föräldrabalken följer

att för det fall båda föräldrarna har vårdnaden om

ett barn och en av dem dör, den efterlevande

föräldern automatiskt blir ensam vårdnadshavare. Om

båda föräldrarna dör, skall rätten på anmälan av

socialnämnden eller när förhållandet annars blir

känt anförtro vårdnaden om barnet åt en eller två

särskilt förordnade vårdnadshavare. När barnet står

under vårdnad av endast en av föräldrarna och denna

förälder dör, skall domstolen på ansökan av den

andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden

anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om

det är lämpligare, åt en eller två särskilt

förordnade vårdnadshavare. I fall vårdnadshavare

skall förordnas särskilt skall någon som är lämpad

att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran

utses. Två personer kan utses att gemensamt utöva

vårdnaden, om de är gifta med varandra eller bor

tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

Om vårdnadshavare skall förordnas efter föräldrarnas

död och föräldrarna eller en av dem har gett till

känna vem de önskar till vårdnadshavare, följer av 6

kap. 10 a § föräldrabalken att denna person skall

förordnas, om det inte är olämpligt.

Bertil Persson (m) anför i motion L417 att om båda

föräldrarna avlidit bör vårdnaden om ett barn i

första hand anförtros åt mor- eller farföräldrarna.

Endast om sådana saknas eller bedöms vara gravt

olämpliga skall, enligt motionären, frågan om

förordnande av annan vårdnadshavare aktualiseras. I

motionen begärs ett tillkännagivande härom.

Utskottet erinrar om att det i den proposition som

låg till grund för 6 kap. 10 a § föräldrabalken

(prop. 1993/94:251) understrukits att det inte går

att med exakthet ange de närmare kriterierna för vem

som bör utses till vårdnadshavare utan att det i det

enskilda fallet får tas hänsyn till bl.a. barnets

ålder och utveckling samt den personliga

anknytningen till den tilltänkta vårdnadshavaren.

Något försteg för exempelvis anförvanter finns inte

angivet. Många gånger framstår det, enligt vad som

anfördes i propositionen, dock säkerligen som

naturligt att vårdnadshavaren är en person som

utöver en personlig kontakt även har en

släktrelation till barnet. Även något äldre

personer, t.ex. mor- och farföräldrar kan komma i

fråga som vårdnadshavare.

Vad som sålunda anfördes av regeringen föranledde

inga erinringar från riksdagens sida (bet.

1994/95:LU3).

I sammanhanget bör även erinras om att regeringen i

proposition 1996/97: 124 om ändring i

socialtjänstlagen, såvitt avser placering av barn i

familjehemsvård, uttalat att socialnämnden inte får

förbise möjligheten att hitta en bra placering i

barnets naturliga nätverk. Särskilt nämndes att även

något äldre personer, såsom mor- och farföräldrarna,

kan komma i fråga som familjehemsföräldrar.

Vid behandlingen av propositionen anförde

socialutskottet att barnets bästa skall vara en

ledstjärna i arbetet med barn, och på

socialutskottets initiativ beslutade riksdagen om

ett fjärde stycke i 22 § socialtjänstlagen

(1980:620) med innebörden att vid placering av barn,

det i första hand bör övervägas om barnet kan tas

emot av någon anhörig eller annan närstående.

Utgångspunkten skall dock alltid vara barnets bästa

(bet. 1996/97:SoU18, rskr. 264). Riksdagen beslutade

i mars innevarande år en ändring i 22 § som innebär

att en sådan placering fr.o.m. den 1 juli 1999 i

första hand skall övervägas av socialtjänsten (bet.

1998/99:SoU6, rskr. 171).

Som lagutskottet anförde våren 1998 när utskottet

behandlade motionsyrkanden med samma innebörd som

det nu aktuella bör understrykas att valet av

vårdnadshavare, även i den situationen att barnet

mist sina föräldrar, alltid skall ske med beaktande

av vad som är bäst för barnet (bet. 1997/98:LU12).

Utskottet utgår från att man vid valet av

vårdnadshavare, i likhet med vad som gäller i fråga

om valet av familjehem, inte förbiser barnets nära

anhöriga. En bedömning av vad som är till barnets

bästa måste göras i varje särskilt fall. Mot denna

bakgrund är utskottet inte heller nu berett att

förorda något tillkännagivande i enlighet med

motionsönskemålet, och utskottet avstyrker bifall

till motion L417.

Frågor kring vårdnad om och adoption av barn som

vistas i familjehem tas upp i motion So308 av Thomas

Julin m.fl. (mp). Motionärerna begär ett till-

kännagivande med innebörden att vårdnaden om ett

barn skall kunna anförtros de biologiska föräldrarna

och familjehemsföräldrarna gemensamt. Däremot skall,

enligt motionärernas uppfattning, en

vårdnadsöverföring till familjehemsföräldrarna inte

kunna ske om de biologiska föräldrarna är i livet

(yrkande 12). I motionen yrkas vidare ett

tillkännagivande om att familjehemsföräldrarna inte

skall ha rätt att adoptera barnet förrän det har

fyllt 18 år (yrkande 13).

Inför ställningstagandet till spörsmålen som tas

upp i motionen vill utskottet först erinra om

innehållet i gällande rätt. Av 6 kap. 8 §

föräldrabalken framgår att om ett barn stadigvarande

vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än

föräldrahemmet - ett s.k. familjehem - och är det

uppenbart bäst för barnet att det rådande

förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas

över till den eller dem som har tagit emot barnet

eller till någon av dem, skall domstolen utse denne

eller dessa att såsom särskilt förordnade

vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet. Frågor om

överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrar

prövas på talan av socialnämnden. Vid bestämmelsens

tillkomst framhöll föredragande statsrådet i

proposition 1981/82:168 att det torde krävas att

barnet har bott i familjehemmet under flera år innan

det kan bli aktuellt att överväga att flytta över

vårdnaden till familjehemsföräldrarna och att det

krävs att barnet har fått en så stark bindning till

familjehemmet att barnet uppfattar det som sitt

eget.

I sammanhanget bör även nämnas att det i

proposition 1989/90:28 om vård i vissa fall av barn

och ungdomar anfördes att det finns fall, där man

redan från början kan förutse en långvarig

placering. I sådana situationer bör man skapa

förutsättningar för att barnet skall kunna växa upp

under trygga och stabila förhållanden. Detta torde,

enligt vad som anfördes i propositionen, i vissa

fall lämpligen kunna ske genom att socialnämnden tar

initiativ till att vårdnaden om barnet flyttas över

till familjehemsföräldrarna. Också i fall där barnet

efter en långvarig placering har rotat sig i

familjehemmet, bör socialnämnden i högre grad än

dittills aktualisera en vårdnadsöverflyttning.

I sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:SoU15 instämde socialutskottet i bedömningen

att möjligheterna att få vårdnaden om barn och ung-

domar överflyttad till familjehemsföräldrar borde

kunna utnyttjas i större utsträckning.

När det gäller adoption av barn som vistas i

familjehem gäller samma bestämmelser som vid

adoption i övrigt, dvs. huvudsakligen 4 kap.

föräldrabalken. En adoption innebär som regel att

adoptivbarnet i rättsligt hänseende, både inom

familjerätten och i annan lagstiftning, skall

behandlas som adoptantens eget barn och att alla

band med barnets biologiska släkt klipps av.

Huvudregeln är att den som har fyllt 12 år inte får

adopteras utan eget samtycke (5 §). Den som inte har

fyllt 18 år får i princip inte adopteras utan vård-

nadshavarens samtycke. En förälder som inte har del

i vårdnaden om barnet skall ändå höras, om detta kan

ske (5 a § och 10 §). För adoption krävs rättens

tillstånd. Sådant tillstånd får ges endast om

adoptionen är till fördel för barnet och sökanden

har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller

det annars med hänsyn till det personliga

förhållandet mellan sökanden och barnet finns

särskild anledning till adoptionen. Vid bedömningen

av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall

domstolarna ta hänsyn till barnets vilja med

beaktande av dess ålder och mognad, även i de fall

samtycke från barnet inte krävs (6 §).

Även när det gäller de nu aktuella

motionsspörsmålen vill utskottet hänvisa till de

ställningstaganden utskottet gjorde våren 1998 i

betänkande 1997/98:LU12. Utskottet avstyrkte därvid

motionsyrkanden med samma inriktning som de nu

aktuella. Som utskottet därvid anförde är

huvudprincipen om barnets bästa givetvis tillämplig

även vid ställningstaganden rörande vårdnad om och

adoption av familjehemsplacerade barn. Med hänsyn

härtill kan utskottet inte heller nu ställa sig

bakom den reglering som föreslås i motion So308

yrkandena 12 och 13. Motionsyrkandena avstyrks.

Därmed övergår utskottet till att behandla en

motion med ett yrkande som rör möjligheten att

förordna ett juridiskt biträde för barn i vissa

vårdnads- och umgängestvister. Maud Björnemalm m.fl.

(s) anför i motion L420 att det i samband med

separationer kan uppstå tvister kring vårdnad och

umgänge där föräldrarna medvetet eller omedvetet

agerar så att barnen blir lidande och t.o.m. används

som slagträ i föräldrarnas konflikt. Ett sätt att

råda bot på detta vore, enligt motionärernas

uppfattning, att ge barn rätt till bistånd av ett

juridiskt ombud när barnens rättigheter kränks och

vårdnadshavarna inte förmår att tillgodose barnets

bästa. I motionen begärs ett tillkännagivande om att

möjligheten att ge barn ett sådant stöd bör utredas.

Utskottet kan inledningsvis konstatera att den

ordning som föreslås i motionen har en nära koppling

till det förslag som Utredningen om barnets bästa

presenterade i sitt betänkande (SOU 1987:7) Barnets

rätt 3 Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn

m.m. Utredningen föreslog bl.a. att barn genomgående

skall ha ställning som part, dvs. ha talerätt, i mål

om vårdnad och umgänge enligt föräldrabalken samt i

mål om verkställighet av beslut och domar i sådana

mål. Utredningens förslag innebar även att barn i

vissa mål om vårdnad och umgänge, huvudsakligen de

mål där föräldrarna inte kunde komma överens, skulle

ges en särskild ställföreträdare. Uppgiften att vara

barnets ställföreträdare skulle, enligt förslaget,

ankomma på ett offentligt biträde enligt den

dåvarande rättshjälpslagen.

Utredningsförslaget behandlades i proposition

1994/95:224 Barnets rätt. Enligt regeringens

uppfattning kunde flera skäl anföras mot den

föreslagna ordningen, bl.a. risken att barnet drogs

in i konflikten mellan föräldrarna, att utredningens

förslag var ett steg i fel riktning i förhållande

till tidigare strävan i det familjerättsliga

lagstiftningsarbetet att underlätta

samförståndslösningar och att handläggningen av de

aktuella målen skulle komma att kompliceras. Därtill

kom att kostnaderna för de offentliga biträdena

beräknades bli stora. Mot denna bakgrund avvisade

regeringen utredningens förslag. I stället förordade

regeringen en lösning som innebar att en erinran

infördes i 6 kap. föräldrabalken om att rätten skall

vara skyldig att i mål och ärenden om vårdnad och

umgänge ta hänsyn till barnets vilja med beaktande

av barnets ålder och mognad samt att den som

verkställer en vårdnads- eller umgängesutredning

ålades en skyldighet att, om det inte är olämpligt,

söka klarlägga barnets inställning och redovisa den

för rätten.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen

konstaterade utskottet i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1995/96:LU2 att det framstod som ett steg

i fel riktning att genomföra den ordning som

Utredningen om barnets rätt hade förordat och

tillstyrkte i stället regeringens förslag.

Strävandena att stärka barnens rätt att komma till

tals har därefter gått vidare på den väg som

riksdagen valde år 1996. Våren 1998 beslutade

riksdagen sålunda att införa en 2 b § i 6 kap.

föräldrabalken som innebär att barnets vilja i mål

om vårdnad och umgänge inte endast skall vara en

omständighet bland flera vid bedömningen av barnets

bästa utan ibland kunna beaktas fristående från den

bedömningen och vara avgörande för domstolens

ställningstagande (prop. 1997/98:7, bet. LU12).

I sammanhanget bör även nämnas att riksdagen, så

sent som i mars innevarande år, vid behandlingen av

regeringens proposition 1997/98:182 Strategi för att

förverkliga FN:s barnkonvention har konstaterat att

barnets rätt att komma till tals i

domstolsförfaranden och administrativa förfaranden

som rör barnet nu i stort sett är tillgodosett i

svensk lagstiftning (bet. 1997/98:SoU6, rskr. 171).

Därutöver vill utskottet erinra om att det inom

Europarådet har utarbetats en konvention rörande

barns rättigheter, European Convention on the

Exercise of Children´s Rights. Konventionen är

avsedd att vara ett komplement till FN:s konvention

om barnets rättigheter från år 1989. I några av

konventionens artiklar uppmanas staterna att

överväga att införa vissa bestämmelser i den

nationella rättsordningen, bl.a. om att barnet skall

få ställning av part och rätt till ett eget ombud i

alla processer som rör barnet. Vidare föreskrivs att

ett ombud eller en ställföreträdare skall förordnas

för ett barn där det föreligger en intressekonflikt

mellan föräldrarna och barnet. Konventionen öppnades

för undertecknande i januari 1996. Sverige har

undertecknat konventionen, men ännu inte ratificerat

den.

Inom Regeringskansliet beslutade man hösten 1998

att ge en särskild utredare i uppdrag att överväga

vad som bör göras för att Sverige skall kunna

ratificera 1996 års Europarådskonvention. I

uppdraget ligger bl.a. att göra en allmän genomgång

av hur svenska rättsregler och svensk praxis på

familjerättens och processrättens områden förhåller

sig till konventionens bestämmelser. Uppdraget skall

redovisas senast under sommaren 2000.

Trots vad utskottet uttalat tidigare kan det inte

helt uteslutas att införande av möjligheten att

kunna förordna juridiskt biträde för barn i vissa

särskilt konfliktfyllda vårdnads- och

umgängestvister ytterligare skulle kunna stärka

barnets rätt. Utskottet anser att frågan bör bli

föremål för särskild uppmärksamhet inom ramen för

det utredningsarbete som nu bedrivs i anledning av

Europarådets konvention om barnets rättigheter.

Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen, med

bifall till motion L420, som sin mening ge

regeringen till känna.

Som inledningsvis redovisats beslutade riksdagen

våren 1998, på grundval av proposition 1997/98:7

Vårdnad, boende och umgänge, ändringar i

föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad och umgänge.

Lagändringarna syftar till att betona vikten av

samförståndslösningar och underlätta för föräldrar

att i så stor utsträckning som möjligt komma överens

om hur frågor som rör vårdnad om barn m.m. skall

lösas. För att betona principen om barnets bästa

infördes i 6 kap. 2 a § föräldrabalken en

övergripande bestämmelse om att barnets bästa skall

komma i främsta rummet vid avgörande av frågor om

vårdnad, umgänge och boende. En motsvarande

bestämmelse infördes också i det kapitel i

föräldrabalken som handlar om verkställighet av

domstols avgöranden om vårdnad m.m. Lagändringarna

innebär även att gemensam vårdnad skall kunna komma

i fråga även om en av föräldrarna motsätter sig en

sådan ordning, dock under förutsättning att detta är

bäst för barnet. Vad gäller samarbetssamtal innebär

lagändringarna att sådana samtal inte heller i

fortsättningen skall vara obligatoriska i vårdnads-

och umgängestvister, men att ett förordnande om

samarbetssamtal samtidigt inte heller skall

förutsätta föräldrarnas samtycke.

Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion So380 ett

tillkännagivande om att regeringen snarast skall

genomföra en utvärdering av 1998 års ändringar i

föräldrabalken, särskilt vad gäller de nya

bestämmelserna om gemensam vårdnad och

samarbetssamtal (yrkande 7).

I motion So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) yrkas

att regeringen redan nu bör tillsätta en arbetsgrupp

med uppgift att följa upp konsekvenserna av

möjligheten att förordna om gemensam vårdnad i strid

med en av föräldrarnas vilja (yrkande 14).

Kerstin Heinemann och Helena Bargholtz (båda fp)

anför i motion L405 att samordningsproblem kan

uppkomma mellan å ena sidan portalparagrafen i 6

kap. 2 a § och å andra sidan övriga bestämmelser i

föräldrabalken, vilka enligt motionärerna inte

stämmer överens med barnkonventionens grundläggande

princip om barnets bästa. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att 6 kap. föräldrabalken bör

ses över för att bringa lagstiftningen i

överensstämmelse med barnkonventionen.

Vad först gäller yrkandena om en utvärdering av

1998 års föräldrabalksreform har utskottet inte

någon annan uppfattning än motionärerna såvitt avser

betydelsen av att en utvärdering kommer till stånd.

För att en utvärdering skall vara meningsfull krävs

dock, enligt utskottets mening, att lagstiftningen

varit i kraft i vart fall något eller några år. I

sammanhanget bör även erinras om att regeringen

redan i proposition 1997/98:7 aviserade en

utvärdering av reformen när denna varit i kraft en

tid. Utskottet anser, mot denna bakgrund, att det

saknas anledning för riksdagen att nu göra något

uttalande i anledning av de aktuella

motionsyrkandena.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall

till motionerna So380 yrkande 7 och So462 yrkande

14.

När det sedan gäller spörsmålet rörande 6 kap.

föräldrabalken och dess överensstämmelse med

barnkonventionen vill utskottet upplysa om att man

inom Regeringskansliet hösten 1998 har uppdragit åt

en särskild utredare att överväga den nu aktuella

frågeställningen. Uppdraget skall redovisas senast i

oktober 1999. Med hänsyn härtill får motionärernas

önskemål anses vara tillgodosett, varför utskottet

avstyrker bifall till motion L405.

Ytterligare en fråga som har anknytning till 1998

års föräldrabalksreform tas upp av Kerstin-Maria

Stalin m.fl. (mp) i motion L419. Motionärerna anför

att det förekommer att barnets självklara rätt till

båda föräldrarna sammanblandas med föräldrarnas

behov och önskningar om att få en "rättvis" tillgång

till sina barn. Detta kan, enligt motionärernas

uppfattning, leda till att små barn tvingas att bo

omväxlande hos sina föräldrar på ett sätt som

strider mot barnets bästa. Motionärerna menar att

den kunskap som finns om hur små barn, i första hand

de som är yngre än fem år, påverkas av växelvis

boende är bristfällig. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att en kartläggning bör göras

över hur domstolar dömer i vårdnadsärenden gällande

små barn för att tydliggöra om nuvarande praxis är

förenlig med barnets bästa.

Inför ställningstagandet till ifrågavarande

spörsmål vill utskottet först erinra om att

riksdagen så sent som i slutet av mars innevarande

år i anledning av ett motionsyrkande givit

regeringen till känna att studier snarast bör

genomföras beträffande hur små barn påverkas vid

växelvis boende. Enligt tillkännagivandet bör också

utredas hur föräldrar bäst kan informeras och

stödjas så att barnets behov får styra hur boendet

och umgänget utformas (bet. 1998/99: SoU6, rskr.

171).

Utskottet vill vidare upplysa att man inom

Regeringskansliet, inom ramen för det

utredningsuppdrag som beslutades hösten 1998 rörande

automatisk gemensam vårdnad, nyligen har gett ett

uppdrag åt en barnpsykiatrisk expert att belysa

frågan om växelvis boende ur barnets perspektiv. I

uppdraget ligger att överväga vilka för- och

nackdelar som växelvis boende kan ha för barnet,

huruvida växelvis boende bör undvikas om barnet

understiger en viss ålder och i vilka situationer

växelvis boende kan vara olämpligt eller mindre

lämpligt. Små barns påverkan av växelvis boende är

en fråga som särskilt skall belysas. Uppdraget skall

redovisas senast i juni 1999.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats finner

utskottet inte skäl till någon vidare åtgärd från

riksdagens sida med anledning av motion L419.

Motionen avstyrks.

Talerätt i mål om hävande av faderskap

I en handfull motioner tas frågan om arvingars

talerätt i mål om hävande av faderskap upp. Som en

allmän bakgrund till motionsspörsmålen vill

utskottet upplysa följande. Enligt 3 kap. 1 §

föräldrabalken har i mål om hävande av

faderskapspresumtion mannens maka och arvingar i

vissa fall rätt att väcka talan vid domstol. Sådan

rätt föreligger i de fall mannen avlidit före

barnets födelse eller om mannen visserligen avlidit

efter barnets födelse men inte varaktigt sammanbott

med barnet och inte heller efter barnets födelse

bekräftat att barnet är hans. Rätt att väcka sådan

talan föreligger inte om vid mannens död mer än ett

år har förflutit från det att talan, som grundats på

att mannen är far till barnet, väckts mot honom och

han fått del därav eller om mer än ett år har

förflutit sedan anspråk på samma grund framställts

mot mannens dödsbo. Bestämmelsen har motiverats med

att övervägande skäl talar för att mannens arvingar

inte skall ha någon rätt att väcka talan om hans

faderskap till barnet när han själv inte har

vidtagit några åtgärder för att få detta upphävt och

att huvudregeln därför borde vara att arvingarna

till mannen inte har någon talerätt. De

undantagssituationer som är motiverade gäller

framför allt de fall då mannen över huvud taget

aldrig känt till barnets födelse (prop. 1975/76:170,

s. 169). I fråga om faderskapsbekräftelse finns inga

bestämmelser i lag om vem som äger föra talan om

ogiltigförklaring. Av rättsfallet NJA 1988 s. 525

följer emellertid att de bestämmelser om talerätt

för mannens arvingar, inklusive begränsningarna i

talerätten, som enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken

gäller vid upphävande av faderskapspresumtion skall

tillämpas analogivis vid ogiltigförklaring av en

faderskapsbekräftelse. När faderskapet har

fastställts genom en dom som vunnit laga kraft

skiljer sig situationen från presumtions- och

bekräftelsefallen, så till vida att faderskapsfrågan

är definitivt avgjord. En omprövning av domen kan

därför i princip endast ske om resning beviljas av

antingen Högsta domstolen eller hovrätt. Enligt 58

kap. 1 § rättegångsbalken kan resning beviljas om

nya omständigheter eller bevis åberopas vilka

sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i

målet. Några särskilda regler om vem som är behörig

att söka resning finns inte, men uppenbart är att

den som var part i målet också kan vara

resningssökande. I sammanhanget kan nämnas att talan

om fastställande av faderskap enligt 3 kap. 6 §

första stycket föräldrabalken kan föras av barnet

mot en avliden mans arvingar.

Enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.

vid utredning av faderskap (blodundersökningslagen)

kan en domstol i mål om faderskap förordna om

blodundersökning eller annan undersökning rörande

ärftliga egenskaper. Sedan ett faderskap har

fastställts genom bekräftelse eller genom dom som

har vunnit laga kraft, kan rätten enligt 1 a §

förordna om blodundersökning om det först efter

bekräftelsen eller domen har framkommit

omständigheter som ger anledning till antagande att

någon annan man än den som har fastställts vara far

har haft samlag med modern under tid då barnet kan

vara avlat. Förordnandet om blodundersökning kan

avse den som har fastställts vara far, modern,

barnet eller den andre mannen. Har faderskapet

fastställts genom bekräftelse, kan förordnande om

blodundersökning meddelas i mål om att bekräftelsen

saknar verkan mot den som har lämnat den. Ett sådant

förordnande kan begäras av någon av parterna i

målet. Har någon talan inte väckts om att

bekräftelsen saknar verkan, prövas frågan om

förordnande av blodundersökning enligt lagen

(1996:242) om domstolsärenden. Ett sådant

förordnande kan begäras av den som kan vara part i

ett mål om att bekräftelsen saknar verkan. Har

faderskapet fastställts genom dom som har vunnit

laga kraft, prövas frågan om förordnande av

blodundersökning enligt lagen om domstolsärenden.

Ett sådant förordnande kan begäras av någon av

parterna i det tidigare målet.

I samband med tillkomsten av 1 a §

blodundersökningslagen (prop. 1982/83:8)

konstaterades att blodundersökningsmetodiken under

senare år har utvecklats kraftigt. Möjligheten att

genom blodundersökning utesluta någon som felaktigt

har utpekats som far angavs vara mycket stor. Det

var tänkbart att en del fall där faderskapet

grundats på äldre och bristfällig metodik skulle

bedömas annorlunda om faderskapet prövades enligt de

nya metoderna. Enbart den omständigheten att

vetenskapen rörande blodundersökningar har gått

framåt sedan faderskapet fastställdes genom en

tidigare dom ansågs dock inte vara ett tillräckligt

skäl för resning. Mot denna bakgrund föreslogs att

en domstol skall kunna förordna om blodundersökning,

även när faderskapet fastställts genom en dom eller

en bekräftelse och det framkommer sådana

omständigheter som ger anledning till antagande att

någon annan man, som inte tidigare har varit föremål

för blodundersökning, har haft samlag med modern

under tid då barnet kan vara avlat. För att inte

relationerna mellan ett barn och den som anses vara

dess far skall störas i onödan krävs således att

någon ny omständighet har inträffat som gör att

faderskapet kan ifrågasättas. Motivet till

begränsningsregeln angavs i propositionen vara att

ett barn inte bör riskera att bli faderlöst lång tid

efter sin födelse. Utskottet tillstyrkte

propositionens förslag, och riksdagen följde

utskottet (bet. LU 1982/83:9).

I motion L401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

begärs ett tillkännagivande om att en talerätt för

hävande av faderskap bör införas för såväl

efterlevande maka som mannens arvingar.

Kenth Skårvik (fp) yrkar i motion L413 ett

tillkännagivande om att regeringen skall återkomma

till riksdagen med förslag till ändring i

föräldrabalken som innebär att talerätt vid hävande

av faderskap införs under en begränsad tid för

mannens arvingar och efterlevande maka där

faderskapet fastställts genom faderskapsbekräftelse

eller dom.

Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c)

förespråkar i motion L414 ett tillkännagivande om

att talerätt bör införas för efterlevande maka och

barn vid hävande av faderskap enligt bekräftelse

eller dom.

Även i motion L418 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd)

förespråkas ökade möjligheter för mannens maka och

arvingar att, när mannen har avlidit, få till stånd

ett hävande av faderskapet. De situationer som

motionärerna avser gäller framför allt när

faderskapet fastställts genom bekräftelse eller

genom dom. I motionen begärs ett tillkännagivande om

behovet av att utreda frågorna så att alla parters

trygghet och rättssäkerhet kan tillgodoses.

Utskottet behandlade våren 1998 motionsyrkanden med

samma innebörd som de nu aktuella. Utskottet hade

därvid, i sitt av riksdagen godkända betänkande

1997/98:LU10 inte någon annan uppfattning än

motionärerna om vikten av att ingen felaktigt

förklaras vara far, och att det givetvis ligger i

såväl mödrars som barns intresse att faderskap blir

riktigt fastställda. När det gäller hävande av

faderskap anförde utskottet att reglerna generellt

sett måste bygga på tillfredsställande avvägningar

mellan de olika intressen som gör sig gällande, och

att bestämmelserna i hög grad bör präglas av

hänsynen till barnets bästa. Vad först gäller de

situationer när faderskapet har fastställts genom

presumtion eller bekräftelse ansåg utskottet att de

motiv som ligger till grund för nuvarande regler

alltjämt har giltighet och att några vägande skäl

för att utvidga talerätten för mannens änka och

arvingar enligt utskottets mening inte hade

framkommit. Utskottet anförde vidare att en

utvidgning av talerätten för änkan och arvingarna

inte torde kunna motiveras utifrån principen om

barnets bästa. När det sedan gäller faderskap som

fastställts genom dom erinrade utskottet om att

Högsta domstolen beviljat resning i ett mål där

faderskapet fastställdes år 1949. Mannen ansökte om

resning och åberopade som stöd för sitt yrkande om

ogiltigförklaring av faderskapet en företagen

rättsgenetisk undersökning. Efter det att mannen

avlidit och en arvinge till honom trätt i hans

ställe beviljades resning (mål Ö 5134/96). När det

gäller behörighet för en avliden mans änka eller

arvingar att begära blodundersökning enligt

blodundersökningslagen eller att ansöka om resning

förelåg däremot, såvitt utskottet hade sig bekant,

inte något prejudicerande avgörande. Enbart denna

omständighet kunde emellertid, enligt utskottets

mening, inte åberopas som skäl för en översyn av

lagstiftningen. Utskottet utgick från att, för det

fall det i framtiden skulle visa sig att nuvarande

regler leder till otillfredsställande resultat,

regeringen i lämpligt sammanhang skulle återkomma

till riksdagen med förslag i ämnet.

Enligt utskottets mening har inte framkommit någon

omständighet som bör ge riksdagen anledning att

frångå sitt tidigare ställningstagande till

ifrågavarande spörsmål. Det anförda innebär att

utskottet avstyrker bifall till motionerna L401,

L413, L414 och L418.

Dubbelnamn

I två motioner framförs yrkanden med den innebörden

att dubbelnamn skall tillåtas i svensk namnrätt. Med

dubbelnamn avses ett efternamn som består av två

namn vilka var för sig kan utgöra efternamn,

förenade med ett bindestreck. Dubbelnamnet utgör ett

enda efternamn i vilket de båda sammanbundna namnen

ingår som likvärdiga delar. Från dubbelnamn skall

skiljas mellannamn, som består av ett efternamn som

en make burit tidigare och som placeras mellan för-

och efternamn utan bindestreck. I 12 § namnlagen

(1982:670) föreskrivs ett förbud mot att som

nybildat efternamn godkänna dubbelnamn. Förbudet

infördes vid namnlagens tillkomst år 1982 och

motiverades, i utskottets av riksdagen godkända

betänkande, med att dubbelnamn ofta är otympliga och

kan föranleda stora praktiska svårigheter. Utskottet

exemplifierade detta med de problem som kan uppstå

om två blivande makar bär dubbelnamn eller om ett

barn vill förvärva sina båda föräldrars namn och

endera av föräldrarna eller båda bär dubbelnamn

(prop. 1981/82:156, LU41, rskr. 357).

Utskottet har härefter, i anledning av motioner med

yrkanden av innebörd att dubbelnamn skall tillåtas,

vid flera tillfällen vidhållit sin tidigare

inställning i frågan, senast våren 1992 i betänkande

1991/92:LU32.

Agne Hansson (c) anför i motion L406 bl.a. att

förbudet mot att bilda ett namn som är en

sammansättning av det egna namnet och partnerns namn

förenat med ett bindestreck är en onödig

inskränkning i den enskildes fri- och rättigheter. I

motionen begärs ett tillkännagivande om att

regeringen skall återkomma med förslag till

ändringar i namnlagen som gör det möjligt att få

bära mellannamn tillsammans med efternamn förenat

med ett bindestreck.

I motion L425 yrkar Tomas Högström (m) ett

tillkännagivande om att en möjlighet att byta till

ett efternamn som är en sammansättning av parternas

namn med ett bindestreck bör införas.

Enligt utskottets mening äger de uttalanden som

riksdagen gjorde vid namnlagens tillkomst alltjämt

giltighet och något bärande skäl att nu återinföra

rätten att bära dubbelnamn har inte framkommit. Med

det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L406 och L425.

En s.k. värdekommission

I motion L421 av Alf Svensson m.fl. (kd) anförs

bl.a. att alla strävar efter ett samhälle där

förtroende och tillförsikt finns med i alla

mänskliga relationer; i familjen, i skolan, i

arbetslivet, i vänkretsen och i kontakterna med

myndigheter. Varje dialog och diskussion blir,

enligt motionärerna, meningslös om det inte hos de

som för samtalet finns ett gemensamt etiskt minimum,

en gemensam uppsättning värden och värderingar, ett

fundament för dialogen. Om vi inte utkristalliserar

detta minimum är risken, enligt motionärernas

mening, uppenbar att det faller i glömska och

ersätts av ett moraliskt gungfly. Familjen är,

enligt vad som anförs i motionen, den viktigaste

signalgivaren när det gäller överförande av värden

och värderingar. Även inom politiken finns ett behov

av samtal och debatt kring de grundläggande

mänskliga värdena. En genomlysning av samhällets

fundament, dvs. den värdebas som håller ihop

samhället, skulle enligt motionärernas uppfattning,

vara mycket betydelsefull. Motionärerna anser därför

att en värdekommission bör tillsättas efter norsk

modell för att belysa värdebasens betydelse för

olika samhällsområden.

Inför ett ställningstagande till den nu aktuella

motionen vill utskottet först redovisa vad utskottet

erfor om den norska Verdikommisjonen vid ett

studiebesök i Oslo i mars 1999. Kommissionen

tillsattes i januari 1998 av den norska regeringen

och består av dels en styrgrupp om 12 ledamöter,

dels ett råd på 37 ledamöter. Styrgruppen och rådet

har en bred sammansättning av människor från en

mängd olika samhällssektorer. Kommissionen

finansieras med statliga medel, men är i övrigt helt

fristående. Huvudmålet för kommissionen är att bidra

till en bred värdemässig och samhällsetisk

mobilisering för att stärka positiva

gemenskapsvärderingar och ett ansvar för miljön och

samhället. Kommissionen skall bl.a. bidra till att

skapa en större medvetenhet om värdefrågor och

etiska problemställningar, bidra till analys och

kunskapsförmedling på området, identifiera aktuella

värdemässiga och samhällsetiska utmaningar och

uppmana till handling. Arbetet bedrivs bl.a. genom

utfrågningar, seminarier, konferenser,

massmedieutspel, institutionsbesök, folkmöten och

genom publicering av olika rapporter och andra

publikationer. Kommissionens arbete skall redovisas

i en slutrapport senast under hösten 2001.

Utskottet vill först peka på att vissa åtgärder

redan har vidtagits för att lyfta fram sådana

spörsmål som tas upp i motionen. Sålunda tillkallade

regeringen i april 1998 en kommitté med uppgift att

planera och genomföra aktiviteter inför det kommande

tusenårsskiftet. I direktiven (dir. 1998:26) sägs

bl.a. att tidsskiften alltid har engagerat, väckt

framtidsdrömmar och manat till eftertanke. Detta är,

enligt regeringens uppfattning, en utmärkt

utgångspunkt för öppna och breda samtal,

diskussioner och aktiviteter kring historia, samtid

och framtid. Diskussioner och aktiviteter kring

frågor om vilka lärdomar som kan hämtas ur historien

samt om hur nationernas, kulturernas och

människornas nuvarande situationer skapats och vilka

möjligheter som finns till förändringar i framtiden

kan, enligt vad som anförs i kommitténs direktiv,

öka engagemanget för gemensamma angelägenheter och

därigenom fördjupa demokratin. Kommittén bör bl.a.

särskilt utifrån historisk erfarenhet och kunskap

stimulera en brett förankrad framtidsdiskussion med

koncentration på frågor om demokrati, människors

lika värde, fördelning samt miljö i det framtida

samhället, särskilt engagera barn och ungdom i

framtidsdiskussionen, främja kunskapen om och

diskussionen kring vetenskapens roll i samhället,

uppmärksamma religionens betydelse som grundläggande

faktor för olika kulturers och etniska gruppers

identitet och föreställningar och uppmuntra

diskussion om historiens och kulturarvets betydelse

för att ge perspektiv på samhällsutvecklingen.

Kommittén skall samarbeta med och stimulera till

aktiviteter inom skolor, högskolor, folkbildning,

trossamfund, fackliga och ideella organisationer,

arbetslivet, medier, kulturinstitutioner samt

statliga och kommunala myndigheter. Arbetet skall

slutredovisas i april 2000.

Vidare kan upplysas om att regeringen i februari

1999 tillsatt en projektgrupp inom

Utbildningsdepartementet vars uppgift är att under

år 1999 utveckla arbetet med värdegrunden i skolan.

Värdegrunden formuleras i läroplanerna och anger de

grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på -

människolivets okränkbarhet, individens frihet och

integritet, alla människors lika värde, jämställdhet

mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga

och utsatta - och som skolan skall förmedla och

förankra bland eleverna. Projektgruppen skall bl.a.

genom olika informativa och målgruppsanpassade

insatser stödja och stimulera skolorna att

konkretisera värdegrunden i sin verksamhet. Syftet

är att få skrivningarna i läroplanen att genomsyra

skolans verksamhet i sin helhet.

I sammanhanget bör även erinras om den

parlamentariskt sammansatta kommitté regeringen

tillkallade i september 1997 med uppgift att belysa

de nya förutsättningar, problem och möjligheter som

det svenska folkstyret möter inför 2000-talet.

Kommittén har antagit namnet Demokratiutredningen. I

direktiven (dir. 1997:101) anges att utgångspunkten

för kommitténs arbete bör vara varje medborgares

rätt till full delaktighet i samhället. Kommittén

skall summera och värdera de senaste årens

demokratiutredningar och demokratiforskning och

bedöma om ytterligare undersökningar och forskning

bör initieras. Kommittén skall vidare utöver

analyser och beskrivningar lämna konkreta förslag

inom de områden där den anser det vara behövligt.

Arbetet skall bedrivas så att det offentliga

samtalet kring demokrati och folkstyre stimuleras

och utvecklas. Kommittén anordnar bl.a. offentliga

seminarier och har öppnat en egen webbsida på

Internet för debatt och information. Hittills har

kommittén överlämnat 18 delrapporter, bl.a. rörande

mediefrågor, medborgarskapet och demokrati på lokal

nivå och inom EU.

I november 1998 fick Demokratiutredningen genom

tilläggsdirektiv (dir. 1998:100) i uppdrag att

utreda orsakerna till det sjunkande valdeltagandet

och att föreslå åtgärder för att öka medborgarnas

delaktighet och engagemang i det demokratiska

systemet. Utredningsarbetet skall i dess helhet vara

avslutat senast den 31 december 1999.

Utskottet har för sin del självfallet ingen annan

uppfattning än motionärerna när det gäller

angelägenheten av att det också i andra sammanhang

än vad som nu redovisats förs samtal, diskussioner

och debatter i sådana frågor som nämnts i motionen.

Enligt utskottets mening kan inte nog understrykas

hur angeläget det är att sådana diskussioner

stimuleras och ständigt hålls vid liv så att

åsikter, ställningstaganden och beslutsfattande i

alla olika sammanhang i större utsträckning än

hittills kan växa fram utifrån moraliska och etiska

utgångspunkter och värderingar. Inte bara för

samhällets beslutsfattare utan också för enskilda

personer i vardagssituationer är det angeläget att

försöka tydliggöra hur ett visst ställningstagande

förhåller sig till etiska och moraliska värderingar,

och en etisk reflektion borde, om möjligt, föregå

allt beslutsfattande.

Enligt utskottets mening utgör emellertid det

förslag som lagts fram i motion L421 om tillsättande

av en statlig s.k. värdekommission ingen framkomlig

väg om man vill komma vidare med de tankegångar som

utskottet nu försökt ge uttryck för. Utskottet vill

därvid först peka på att det föreligger en risk att

bara tillsättandet av en statlig kommission av många

kan uppfattas som ett försök att lägga fast en för

alla människor gemensam syn på de frågeställningar

som tas upp i motionen. Om en statlig

värdekommission tillkallas kan inte heller uteslutas

att samtal och diskussioner som förs i andra

sammanhang kring grundläggande mänskliga värden

avstannar och att det synsätt som kommissionen

eventuellt kan enas kring blir det enda

allenarådande. Vad en värdekommission kan lägga fast

kan dessutom endast bli redovisningar av

uppfattningar hos enskilda ledamöter i en statlig

kommitté. Därtill kommer att det inte går att bortse

från att kommissionens slutsatser riskerar att bli

så allmänt hållna att de framstår som ointressanta

och arbetet därmed utförts i onödan.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L421.

Övriga frågor

Catherine Persson (s) tar i motion L906 upp ett

spörsmål som rör utformningen av köpekontrakt.

Motionären menar att det ofta kan uppstå

svårigheter, exempelvis vid upplösningen av ett

samboförhållande, att avgöra vem som äger viss

egendom. Detta beror enligt motionären på att det

ofta bara frågas efter en köpare vid upprättandet av

ett köpekontrakt. I motionen begärs ett

tillkännagivande om behovet av en undersökning av

möjligheterna att via konsumentköplagen eller genom

rekommendationer från branschorganisationer verka

för att köpekontrakt utformas på ett sådant sätt att

flera personer kan anges som ägare.

Utskottet konstaterar att det inte finns några

lagregler som hindrar att köpekontrakt utformas på

det sätt som motionären efterlyser. I sammanhanget

kan upplysas om att frågan har uppmärksammats av

Konsumentverket och enligt uppgift kommer den att

tas upp i verkets kommande förhandlingsarbete med

branschorganisationerna rörande utformningen av

standardkontrakt. Utskottet kan mot denna bakgrund

inte se att det föreligger behov av någon åtgärd

från riksdagens sida i anledning av den nu aktuella

motionen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L906.

Kenneth Lantz (kd) aktualiserar i motion L408

frågan om förmånstagarkretsen vid tecknande av

pensionsförsäkring. Enligt 31 § kommunalskattelagen

(1928:370) och dess anvisningar kan i dag, som

förmånstagare vid tecknande av pensionsförsäkring

insättas make, maka, sambo, registrerad partner

eller barn till endera den försäkrade eller dennes

maka, sambo eller registrerad partner. Även tidigare

make eller sambo och dessa barn ingår i den krets

som kan vara förmånstagare. Avlider den försäkrade

utan att efterlämna förmånstagare tillfaller det

inbetalade beloppet försäkringskollektivet genom

s.k. arvsvinst. Motionären anser att nuvarande

förmånstagarkrets borde utökas så att arvingar

enligt parentelprincipen tillåts bli mottagare av

medel från en pensionsförsäkring vars premie är

avdragsgill. En sådan ordning skulle, enligt

motionären, kännas tryggare för människor som saknar

egna barn och gärna vill teckna pensionsförsäkring

men samtidigt inte vill se hela sitt kapital föras

över till arvsvinst. Vidare skulle, anförs i

motionen, uppstå en rättslikhet med vad som gäller

enligt lagen (1993:931) om individuellt

pensionssparande och vid tecknande av

kapitalförsäkring. I motionen begärs dels ett

tillkännagivande om förmånstagarförordnanden i

pensionsförsäkring enligt det anförda (yrkande 1),

dels att riksdagen hos regeringen skall begära

lagförslag som möjliggör att även arvingar kan

insättas som förmånstagare i pensionsförsäkringar

(yrkande 2).

Utskottet påminner om att liknande motionsyrkanden

tidigare har avstyrkts av skatteutskottet, bl.a.

hösten 1993 i betänkande 1993/94:SkU16 och våren

1994 i betänkande 1993/94:SkU20. Skatteutskottet har

därvid som sin mening bl.a. uttalat att de regler

som gäller för pensionssparande bör ha en utformning

som förhindrar att reglerna utnyttjas till andra

syften än pensioneringsändamål och att vissa

begränsningar därför måste finnas när det gäller

möjligheterna att låta utfallande belopp tillfalla

annan än den som gjort avdrag för insättningarna.

Lagutskottet har från sina utgångspunkter inte skäl

att förorda ett annat ställningstagande i saken och

avstyrker bifall till motion L408.

I motion L423 av Helena Frisk m.fl. (s) påpekas att

det i dag inte finns någon rättslig reglering av

myndigheternas skyldighet att underrätta anhöriga om

dödsfall eller begravning. Detta förhållande har i

vissa fall lett till att anhöriga först efter

begravningen fått besked om en nära anhörigs

dödsfall. Motionärerna begär ett tillkännagivande om

att frågan om möjligheterna att i tid informera om

anhörigs bortgång bör utredas.

Utskottet har, i likhet med motionären, förståelse

för de svårigheter som kan uppstå när kontakten

mellan exempelvis ett barn och dess föräldrar har

brutits. Särskilt svår torde situationen var i de

fall ett sorgebud når en människa för sent eller på

ett sätt som upplevs inhumant och ovärdigt. Förutom

ärvdabalkens bestämmelser om kallelse till

bouppteckning, torde det inte finnas några

bestämmelser om skyldighet för det allmänna att

informera ett barn om dess förälders död. Inte

heller föreligger, enligt vad utskottet kunnat

finna, någon skyldighet från sjukvårdpersonalens

sida att lämna ut information om att en person

befinner sig på sjukhus. Tvärtom kan bestämmelserna

om sekretess förhindra att sådana uppgifter ges ut.

Som utskottet konstaterade våren 1998 vid

behandlingen av ett motsvarande yrkande som det nu

aktuella torde det inte vara möjligt att genom

lagstiftning - i vart fall inte på familjerättens

område - komma till rätta med det problem som

motionären tar upp (bet. 1997/98:LU10).

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L423.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande äktenskapets ställning

att riksdagen avslår motion 1998/99:L424 yrkande 1,

res. 1 (kd)

2. beträffande familjerådgivning, m.m.

att riksdagen avslår motion 1998/99:L424 yrkande 2,

3. beträffande äktenskap för homosexuella,

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L403 yrkande 1,

1998/99: L407 yrkande 1 och 1998/99:So380

yrkande 1,

res. 2 (v)

4. beträffande homosexuella sambor

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K330 yrkande 3 och

1998/99: Ju709 yrkande 9,

5. beträffande civiläktenskap

att riksdagen avslår motion 1998/99:L407 yrkande 2,

res. 3 (v)

6. beträffande vigselrätt

att riksdagen avslår motion 1998/99:L403 yrkande 2,

7. beträffande ersättning till vigsel- och

registreringsförrättare

att riksdagen avslår motion 1998/99:L416,

8. beträffande partnerskapslagens

anknytningsvillkor

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju709 yrkande 8,

res. 4 (v, c, fp)

9. beträffande förordnande av

registreringsförrättare

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L407 yrkande 3,

1998/99: L410 och 1998/99:Ju709 yrkande 6,

res. 5 (v, fp)

10. beträffande registrering av partnerskap

utomlands

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L402, 1998/99:K330

yrkande 4 och 1998/99:Ju709 yrkande 7,

res. 6 (v, c, fp)

11. beträffande gemensam vårdnad för

ogifta föräldrar

att riksdagen avslår motion 1998/99:L412,

12. beträffande mor- och farföräldrar som

vårdnadshavare

att riksdagen avslår motion 1998/99:L417,

res. 7 (m, kd)

13. beträffande barn i familjehem

att riksdagen avslår motion 1998/99:So308 yrkandena 12 och

13,

14. beträffande juridiskt biträde för

barn

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L420 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

15. beträffande utvärdering av 1998 års

föräldrabalksreform

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So380 yrkande 7 och

1998/99:So462 yrkande 14,

res. 8 (v, fp)

16. beträffande 6 kap. föräldrabalken och

barnkonventionen

att riksdagen avslår motion 1998/99:L405,

17. beträffande barns påverkan av växelvis

boende

att riksdagen avslår motion 1998/99:L419,

res. 9 (v)

18. beträffande talerätt i mål om hävande

av faderskap

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L401, 1998/99:L413,

1998/99:L414 och 1998/99:L418,

res. 10 (m, kd, c, fp)

19. beträffande dubbelnamn

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L406 och

1998/99:L425,

20. beträffande en s.k. värdekommission

att riksdagen avslår motion 1998/99:L421,

res. 11 (kd)

res. 12 (fp) - motiv.

21. beträffande utformningen av

köpekontrakt

att riksdagen avslår motion 1998/99:L906,

22. beträffande förmånstagarförordnande i

pensionsförsäkring

att riksdagen avslår motion 1998/99:L408,

res. 13 (kd, c)

23. beträffande underrättelseskyldighet

vid dödsfall

att riksdagen avslår motion 1998/99:L423.

Stockholm den 15 april 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Marianne Carlström

(s), Rune Berglund (s), Henrik S

Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),

Elizabeth Nyström (m), Marina

Pettersson (s), Christina Nenes

(s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m),

Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin

(c), Ulf Nilsson (fp), Raimo

Pärssinen (s), Anne-Katrine Dunker

(m) och Ingemar Vänerlöv (kd).

Reservationer

1. Äktenskapets ställning (mom. 1)

Kjell Eldensjö och Ingemar Vänerlöv (båda kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8

börjar med "Inför ställningstagandet" och på s. 9

slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning att den

neutrala syn på samlevnad som har genomsyrat den

familjerättsliga lagstiftningen under de senaste

decennierna nu bör överges. I stället bör

lagstiftningen, inte minst på det civilrättsliga

området, utformas på så sätt att äktenskapet mellan

man och kvinna prioriteras som samlevnadsform.

Härigenom skulle en medveten inriktning att

garantera rättssäkerhet och jämställdhet mellan

makar markeras samtidigt som barnens trygghet

förstärks.

Vad utskottet nu anfört om inriktningen av

lagstiftningen på familjerättens område bör

riksdagen, med bifall till motion L424 yrkande 1,

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande äktenskapets ställning

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L424 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Äktenskap för homosexuella, m.m.

(mom. 3)

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Frågan om" och slutar med "yrkande 1"

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att

människors kärlek och önskan att leva med varandra

skall erkännas och respekteras, oavsett om kärleken

är homosexuell eller heterosexuell. Några bärande

skäl för att särskilja homo- och heterosexuella i

lagstiftningen föreligger sålunda inte.

Genom införandet av partnerskapslagen har Sverige

tillsammans med Danmark, Norge, Island samt numera

även Nederländerna påbörjat arbetet med att avskaffa

den rättsliga särbehandlingen av homosexuell

samlevnad. Flera andra länder följer nu efter.

Enligt utskottet är tiden mogen att ta ytterligare

ett steg i detta arbete och ge homosexuella

möjlighet att ingå äktenskap på samma villkor och

med samma rättsverkningar som heterosexuella.

Konsekvensen av detta blir att partnerskapslagen kan

avskaffas och att de partner som redan registrerat

sitt partnerskap kan betraktas som makar enligt den

nya lagstiftningen. Härigenom kommer

familjebegreppet att utvidgas i överensstämmelse med

vad som begärts i motion So380. Som ett led i

strävan att skapa en lagstiftning på det

familjerättsliga området som inte diskriminerar

människor på grund av sexuell läggning, bör

regeringen återkomma till riksdagen med förslag till

ändringar i äktenskapslagstiftningen i enlighet med

vad utskottet nu skisserat.

Vad utskottet nu anfört i fråga om möjlighet för

homosexuella att ingå äktenskap bör riksdagen, med

bifall till motionerna L403 yrkande 1, L407 yrkande

1 och So380 yrkande 1, som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande äktenskap för homosexuella,

m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:L403 yrkande

1, 1998/99:L407 yrkande 1 och 1998/99:So380

yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

3. Civiläktenskap (mom. 5)

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Motionsyrkanden med" och slutar med

"yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det

inte är tillfredsställande att kyrkliga samfund har

rätt att förrätta juridiskt bindande vigslar mellan

heterosexuella, samtidigt som man tar avstånd från

homosexuella förhållanden. Med hänsyn härtill bör

den av motionärerna föreslagna ordningen nu införas.

Ett särskiljande av den religiösa ceremonin från de

rättsverkningar som hänger samman med vigseln skulle

också, enligt utskottets mening, bättre

överensstämma med vad som förekommer på många håll

utomlands. Det bör ankomma på regeringen att

framlägga erforderliga lagförslag i enlighet med vad

utskottet nu anfört.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L407 yrkande 2, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande civiläktenskap

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L407 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Partnerskapslagens anknytningsvillkor

(mom. 8)

Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v), Viviann

Gerdin (c) och Ulf Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "När det" och slutar med "yrkande 8" bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att

partnerskapslagen bör ändras på så sätt att även

utländska medborgare vars hemländer har samma

lagstiftning på området som Sverige skall kunna

ingå registrerat partnerskap enligt svensk rätt. Det

bör ankomma på regeringen att omgående framlägga

erforderliga lagförslag.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall

till motion Ju709 yrkande 8, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande partnerskapslagens

anknytningsvillkor

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju709 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. Förordnande av registreringsförrättare

(mom. 9)

Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v) och Ulf

Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Vad först" och på s. 15 slutar med

"yrkande 6" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det

är oacceptabelt att vissa förrättare av borgerlig

vigsel vägrar att åta sig uppdraget som

registreringsförrättare. Att vara vigselförrättare

är ett förtroendeuppdrag och det framstår för

utskottet ur principiell synvinkel som en

självklarhet att de personer som får förtroendet

skall vara beredda att behandla alla människor lika,

oavsett sexuell läggning. Enligt utskottets mening

bör därför uppdraget som vigsel- och

registreringsförrättare förenas till ett gemensamt

uppdrag. I likhet med motionärerna anser utskottet

även att övergångsbestämmelser bör införas som

innebär att den som tidigare har förordnats för

någondera av funktionerna automatiskt får sitt

förordnande omvandlat till att avse den nya

gemensamma funktionen. Regeringen bör återkomma till

riksdagen med lagförslag i enlighet med vad nu

anförts.

I avvaktan på ny lagstiftning på området bör

regeringen snarast föranstalta om en översyn av

länsstyrelsernas rutiner vad gäller förordnande av

vigsel- och registreringsförrättare, i syfte att

endast sådana personer som även accepterar uppdraget

att registrera partnerskap förordnas som

vigselförrättare.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motionerna L407 yrkande 3, L410 yrkande

2 och Ju709 yrkande 6, och med anledning av motion

L410 yrkande 1, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande förordnande av

registreringsförrättare

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:L407 yrkande

3, 1998/99:L410 yrkande 2 och 1998/99:Ju709

yrkande 6 och med anledning av motion

1998/99:L410 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Registrering av partnerskap utomlands

(mom. 10)

Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v), Viviann

Gerdin (c) och Ulf Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "När det" och på s. 16 slutar med

"yrkande 7" bort ha följande lydelse:

Beträffande registrering av partnerskap vid svenska

ambassader utomlands anser utskottet att det ur

principiell synvinkel är viktigt att svenska

myndigheter erbjuder alla svenskar samma service,

oberoende av personens sexuella läggning. Utskottet

konstaterar att partnerskapslagen redan i dag ger

regeringen rätt att utfärda bemyndiganden för

registrering. Enligt utskottets mening bör denna

rätt självfallet utnyttjas i de fall värdlandet

lämnar sitt godkännande till verksamheten.

Regeringen bör, mot den nu angivna bakgrunden,

snarast vidta åtgärder så att de personer som

uppfyller kraven för registrering enligt svensk lag

ges möjlighet att få sitt partnerskap registrerat på

ambassader utomlands.

Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen, med

bifall till motionerna L402, K330 yrkande 4 och

Ju709 yrkande 7 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande registrering av partnerskap

utomlands

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:L402,

1998/99:K330 yrkande 4 och 1998/99:Ju709 yrkande

7 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

7. Mor- och farföräldrar som vårdnadshavare

(mom. 12)

Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anne-Katrine

Dunker (m) och Ingemar Vänerlöv (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 18 slutar

med "motion L417" bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till motionärens uppfattning

och anser för sin del att den föreslagna ordningen

är mer i överensstämmelse med principen om barnets

bästa än nu gällade reglering på området. Det får

ankomma på regeringen att framlägga erforderliga

förslag till ändringar i föräldrabalken.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall

till motion L417, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande mor- och farföräldrar som

vårdnadshavare

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L417 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

8. Utvärdering av 1998 års

föräldrabalksreform (mom. 15)

Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v) och Ulf

Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Vad först" och slutar med "yrkande 7"

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att en

utvärdering av 1998 års föräldrabalksreform,

särskilt såvitt avser bestämmelserna om gemensam

vårdnad och samarbetssamtal, är mycket angelägen.

Med vetskap om att allt utvärderingsarbete är

tidskrävande anser utskottet att regeringen redan nu

bör vidta sådana åtgärder för att en utvärdering

skall kunna komma till stånd inom rimlig tid. En

första åtgärd kan vara att genast tillsätta en

särskild arbetsgrupp med uppgift att följa lagens

tillämpning.

Vad utskottet anfört bör riksdagen, med bifall till

motionerna So380 yrkande 7 och So462 yrkande 14, som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha

följande lydelse:

15. beträffande utvärdering av 1998 års

föräldrabalksreform

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So380 yrkande

7 och 1998/99:So462 yrkande 14 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Barns påverkan av växelvis boende

(mom. 17)

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "Motionen

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att de initiativ som har tagits på

området är välkomna. Därutöver föreligger dock ett

behov av att domstolspraxis på området kartläggs, i

syfte att klargöra om praxis är förenlig med

principen om barnets bästa. Regeringen bör, mot

denna bakgrund, föranstalta om att en sådan

kartläggning snarast kommer till stånd.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall

till motion L419, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha

följande lydelse:

17. beträffande barns påverkan av växelvis

boende

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L419 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

10. Talerätt i mål om hävande av faderskap

(mom. 18)

Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin

(c), Ulf Nilsson (fp), Anne-Katrine Dunker (m) och

Ingemar Vänerlöv (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Utskottet behandlade" och på s. 25

slutar med "och L418" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga

om vikten av att ingen felaktigt förklaras vara far

till ett barn. Att faderskapet blir riktigt

fastställt måste givetvis anses ligga i såväl

barnets som moderns och den utpekade faderns

intresse. Vad först gäller den situationen att

faderskapet har fastställts genom presumtion kan

utskottet konstatera att nuvarande lagstiftning i

fråga om talerätt för en avliden mans maka och

arvingar bygger på avvägningar mellan de olika

intressen som gör sig gällande. Några motsvarande

avvägningar har inte skett när det gäller talerätt

för mannens änka och arvingar vid ogiltigförklaring

av faderskapsbekräftelse. Utskottet anser att det är

otillfredsställande att det inte finns några klara

regler i fråga om talerätten i sådana fall. Vad

härefter angår talerätten i fråga om faderskap som

har fastställts genom dom får rättsläget, enligt

utskottets mening, betraktas som oklart. Mot

bakgrund av den samhällsutveckling som ägt rum under

senare år, inte minst när det gäller förekomsten av

nya familjebildningar, får även detta anses

otillfredsställande.

Sammanfattningsvis anser utskottet att de nu

redovisade förhållandena bör bli föremål för en

förutsättningslös utredning där olika aspekter på

problemen och de olika intressen som gör sig

gällande blir noggrant genomlysta. Den självklara

utgångspunkten för en sådan utredning måste enligt

utskottet vara barnets bästa.

Vad utskottet nu anfört bör, med bifall till

motionerna L401, L413, L414 och L418 ges regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha

följande lydelse:

18. beträffande talerätt i mål om hävande av

faderskap

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:L401,

1998/99:L413, 1998/99:L414 och 1998/99:L418 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

11. En s.k. värdekommission (mom. 20)

Kjell Eldensjö och Ingemar Vänerlöv (båda kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27

börjar med "Utskottet vill" och på s. 28 slutar med

"motion L421" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning när det

gäller vikten av att sådana frågeställningar som tas

upp i motionen blir föremål för diskussion. Som

anförs i motionen skulle härigenom en mycket

värdefull genomlysning av samhällets fundament och

värdebas komma till stånd. Med hänsyn härtill anser

utskottet att regeringen skall föranstalta om att en

värdekommission omgående tillsätts i enlighet med

vad som anförts i motionen. Den norska

Verdikommisjonen bör enligt utskottets mening därvid

kunna tjäna som modell.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L421, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha

följande lydelse:

20. beträffande en s.k. värdekommission

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L421 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

12. En s.k. värdekommission (mom. 20,

motiveringen)

Ulf Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27

börjar med "Utskottet vill" och på s. 28 slutar med

"motion L421" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att samtal kring moralfrågor

behöver föras i mycket större utsträckning än i dag

och engagera betydligt fler människor. Enligt

utskottet behöver emellertid inte pågående

kommittéer och utredningar där etiska frågor

diskuteras kompletteras med en statlig

värdekommission. Om en statlig värdekommission

startas enligt motionens intentioner riskerar

samtalet kring etik och moral tvärtom att avstanna.

Risken är uppenbar att en viss moralsyn skulle

formuleras under den falska föreställningen att den

delas av alla, fast den egentligen är uttryck för en

enskild grupps etiska värderingar.

Utskottet anser det viktigt att i olika sammanhang

stimulera till diskussion om sambandet mellan

ställningstaganden och etiska principer. En sådan

diskussion behöver ständigt föras inom vården,

forskningen, skolan och politiken. I t.ex. skolan

skall det förekomma en levande diskussion om hur

åsikter och ställningstaganden växer fram utifrån

etiska och moraliska principer. I utredningen God

sed i forskningen (SOU 1999:4) understryker man att

öppenhet och insyn i forskningsprocessen är en

nödvändig förutsättning för att allmänhet och

beslutsfattare skall kunna ha förtroende för

forskningsprocessen. Utredningen lämnar en rad

förslag om hur dialogen, inte minst om

forskningsetiska frågor, mellan forskare och

allmänhet skall kunna intensifieras. Det är viktigt

för den enskilda individen att medvetandegöra hur

ett ställningstagande förhåller sig till allmänna

etiska principer.

Den statliga värdekommission som föreslås i

motionen riskerar att strypa diskussionen på olika

lokala nivåer. Risken med en statlig kommission är

att den antingen presenterar slutsatser som är så

allmänna att de är ointressanta eller att den tar

ställning i moraliska frågor som är den enskildes

ansvar att avgöra. Vad som hittills kommit ut av den

norska värdekommissionens arbete visar tydligt på

svårigheterna att "objektivt" fastställa en för alla

giltig etik.

Etiska frågeställningar är viktiga att diskutera i

samband med statliga utredningar och statliga

direktiv. Det är viktigt att utredningar som

inrymmer etiska frågeställningar är parlamentariska

och inte enmans- eller tjänstemannautredningar.

Exempelvis bör frågor om genetisk integritet och

medicinska tester i arbetslivet behandlas i

parlamentariska utredningar. Med ett parlamentariskt

utredningsförfarande ökar man möjligheten till insyn

och debatt inte bara i partierna utan också i det

omgivande samhället.

Utskottet välkomnar förslag till hur en sådan

debatt skall uppmuntras i större utsträckning än i

dag.

Motionens formuleringar bortser från det faktum att

samma ställningstaganden kan utformas utifrån skilda

etiska principer. Så kan t.ex. en kristen och en

ateist utifrån skilda utgångspunkter komma fram till

samma slutsats, när det gäller solidaritet med

människor i nöd.

I motionen talas det om familjens betydelse men

man underlåter att precisera vad som menas med

familj - mamma, pappa och barn; ensamstående

förälder, ensamstående; hetero- eller homosexuell

gemenskap. Föreställningen att en statlig kommitté

kan fastställa hur en god familj ska se ut kan leda

till intolerans och fördomar.

En grundläggande förutsättning för att komma till

rätta med motsättningar om hur olika värden skall

avvägas mot varandra är att människor vill delta i

gemensamma samtal. Dessa samtal förutsätter att det

skapas mötesplatser där ingen av kontrahenterna har

tolkningsföreträde i kraft av t.ex. ålder, kön,

etnisk tillhörighet eller religion. Det måste finnas

en villighet att lyssna till och pröva och värdera

fakta. Det behövs en mångfald mötesplatser eftersom

etiska frågeställningar uppstår inom snart sagt

varje sektor i vårt samhälle.

Det finns en tendens i dagens samhälle att experter

av olika slag i allt högre grad anlitas för att

hjälpa till att lösa frågor. Det gäller också

etikområdet där det erbjuds särskild expertis i form

av kringresande etikkonsulter som talar om vad som

är rätt och fel eller i form av etiska råd och

nämnder som anger vad som är etiskt/moraliskt

försvarbart. Det etiska beslutsfattandet kan

emellertid inte läggas ut på entreprenad. Det måste

ligga på var och en att utifrån eget ansvarstagande

och inre sanktion ta besluten. En etisk reflektion

måste vara en naturlig del i alla beslutsfattares

vardag.

Utskottet anser att en statlig värdekommission

enligt motionen skulle kunna motverka en bred och

levande diskussion kring etiska frågor och avslår

därför motionen.

13. Förmånstagarförordnande i

pensionsförsäkring (mom. 22)

Kjell Eldensjö (kd), Viviann Gerdin (c) och Ingemar

Vänerlöv (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29

börjar med "Utskottet påminner" och slutar med

"motion L408" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionären att

förmånstagarkretsen vid tecknande av

pensionsförsäkring bör vidgas till att även omfatta

arvingar enligt parentelprincipen. På så sätt skulle

ett långsiktigt sparande i pensionsförsäkring

stimuleras och oskäliga konsekvenser vid s.k.

arvsvinst undvikas. Regeringen bör enligt utskottets

mening återkomma med ett lagförslag som ligger i

linje med vad som yrkas i den nu aktuella motionen.

Vad utskottet anfört bör, med bifall till motion

L408, ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha

följande lydelse:

22. beträffande förmånstagarförordnande i

pensionsförsäkring

att riksdagen med bifall till motion

1998/99:L408 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

Särskilda yttranden

1. Familjerådgivning, m.m.

Kjell Eldensjö och Ingemar Vänerlöv (båda kd) anför:

Eftersom det pågår arbete inom

Regeringskansliet med en inriktning som

ligger i linje med vad som begärs i motion

L424 yrkande 2, har vi valt att inte

reservera oss i frågan. Vi vill dock

understryka det angelägna i att arbetet

snarast leder fram till konkreta

förbättringar när det gäller samhällets

åtgärder för att förebygga separationer.

2. Familjerådgivning, m.m.

Viviann Gerdin (c) anför:

För egen del vill jag framhålla att det är viktigt

att föräldrar arbetar för att nå enighet om barnens

framtida situation när de ställs inför en

separation. Centerpartiet har också i andra

sammanhang föreslagit att obligatoriska

samarbetssamtal bör införas. Samtalen skall ske via

socialtjänsten och ha som syfte att föräldrarna

tillsammans med sakkunniga skall nå enighet i frågor

som rör vårdnad, boende och umgänge.

3. En s.k. värdekommission

Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström, Berit Adolfsson

och Anne-Katrine Dunker (alla m) anför:

Såvitt vi kunnat utröna är det viktigaste,

underliggande syftet med den norska

Verdikommissionen att hos den enskilda individen

stimulera till eget personligt reflekterande över

egna förhållningssätt till en rad olika

samhällsföreteelser och till hela skalan av

variationsrika yttringar av mänskligt liv och

uppträdande, dvs. att uppmuntra individen att själv

utforska sina mer eller mindre medvetandegjorda

värdegrunder och förhållningssätt till etiska och

moraliska begrepp och dilemman. Med det synsättet

blir det själva "resan i det inre" snarare än

slutmålet som är mödan värd.

Vi delar i och för sig denna syn och tror att en

sådan process kan stimuleras utan tillkomsten av en

värdekommission. Vi menar att det på allt sätt är

angeläget att balansera den tendens till "yrkes- och

proffstyckande" som lätt uppstår i och kring

politiskt till- och sammansatta kommittéer och

utredningar av de slag som hänvisas till i

betänkandet, i synnerhet kanske när syftet bakom

dessa kommittéers tillkomst också är att bidra till

en bredare, samhällelig värdediskussion.

För vår del anser vi därför att det kunde ligga ett

särskilt värde i att exempelvis till kommittén som

arbetar inför tusenårsskiftet knyta en mycket brett

sammansatt referensgrupp (jfr Verdikommissionens

"råd" med 37 personer där flertalet företräder

mycket alldagliga yrken och professioner) som mera

får rollen att initiera, aktivera, frammana och

spegla "vardagsmänniskans" perspektiv, vilka annars

lätt kan hamna i skymundan av yrkespolitikernas,

proffstyckarnas och yrkesfilosofernas synpunkter.

Vi har övervägt att i en reservation framföra vad

vi nu anfört, men eftersom vi i sak är ense med

majoriteten om att en värdekommission inte bör

tillsättas har vi slutligen valt att utveckla vårt

ställningstagande i ett särskilt yttrande.