Bet. 1998/99:LU20

Lagutskottets betänkande

1998/99:LU20

God man och förvaltare

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1998/99

LU20

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner från

den allmänna motionstiden år 1998 som gäller

bestämmelserna om god man och förvaltare.

Motionsyrkandena avstyrks med hänvisning till

pågående arbete inom Justitiedepartementet.

Motionerna

1998/99:L411 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att utvärdera

tillämpningen av reglerna om god man och förvaltare.

1998/99:L422 av Kia Andreasson och Thomas Julin (mp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en

översyn av gällande skydd mot otillbörligt

utnyttjande för gruppen förståndshandikappade,

personer med traumatiska hjärnskador och psykiskt

sjuka.

Utskottet

Inledning

Bestämmelser om god man och förvaltare finns i

föräldrabalken (FB). Av bestämmelserna i 11 kap.

framgår att god man kan förordnas i olika

situationer för att företräda personer som av skilda

anledningar inte i full utsträckning kan

representera sig själva. Om någon på grund av

sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd

eller liknande förhållande behöver hjälp med att

bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja

för sin person skall rätten besluta att anordna

godmanskap för honom eller henne, om det behövs (4

§). Ett sådant beslut får inte meddelas utan

samtycke av den för vilken godmanskap skall

anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar

att hans eller hennes mening inhämtas. När rätten

meddelar beslut att anordna godmanskap skall rätten

samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget.

Om det därefter blir aktuellt att exempelvis byta

god man eller förordna flera gode män, är det

däremot överförmyndaren som skall meddela beslutet.

Det finns även andra typer av godmanskap som dock

är mer begränsade. Sådana godmanskap avser ofta

vissa speciella uppgifter, t.ex. att bevaka

bortavarandes eller okända arvingars eller

testamentstagares rätt vid utredningen av ett dödsbo

(1-3 §§). I dessa fall är det överförmyndaren som

skall förordna god man. Väcks en familjerättslig

talan mot en person som det inte går att få tag på

är det dock rätten som skall förordna god man för

den bortavarande (3 a §).

Om någon, beträffande vilken det föreligger en

sådan situation som sägs i 11 kap. 4 §, är ur stånd

att vårda sig eller sin egendom, får rätten besluta

att anordna förvaltarskap för honom eller henne.

Förvaltarskap får dock inte anordnas, om det är

tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den

enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får

hjälp. När rätten meddelar ett sådant beslut skall

rätten samtidigt förordna en förvaltare att utföra

uppdraget. Om det efter beslutet att anordna

förvaltarskap blir aktuellt att förordna förvaltare

är det, på motsvarande sätt som gäller för god man,

däremot överförmyndaren som har att fatta beslutet

(7 §). Kännetecknande för förvaltarskapet är att den

för vilken förvaltare förordnas, till skillnad från

vad som gäller vid godmanskap, förlorar sin

rättshandlingsförmåga helt eller delvis och att

förvaltaren i motsvarande utsträckning får rätt att

ingå rättshandlingar för sin huvudmans räkning.

Till god man eller förvaltare skall utses en

rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller

kvinna. Den som är underårig eller som själv har

förvaltare får inte vara god man eller förvaltare

(12 §). En god man eller förvaltare som gör sig

skyldig till missbruk eller försummelse vid

utövandet av sitt uppdrag eller som kommer på

ekonomiskt obestånd och på grund av detta är

olämplig för uppdraget eller som av någon annan

orsak inte längre är lämplig att inneha uppdraget,

skall entledigas. Beslut om entledigande fattas av

överförmyndaren (20 §).

Bestämmelser om gode mäns och förvaltares

verksamhet finns i 12 kap. Gode män och förvaltare

skall, i den mån det följer av deras förordnanden,

bevaka rätten för de personer som de företräder,

förvalta deras tillgångar och sörja för deras person

samt omsorgsfullt fullgöra sina skyldigheter och

alltid handla på det sätt som bäst gagnar den

enskilde (2 och 3 §§). Därutöver finns bestämmelser

om hur den enskildes medel får användas, skyldighet

att föra räkenskaper samt om samrådsskyldighet, m.m.

(4-8 §§). Gode män och förmyndare är skyldiga att

lämna överförmyndaren de upplysningar om sin

verksamhet som överförmyndaren begär (9 §).

Gode mäns och förvaltares verksamhet står under

tillsyn av överförmyndaren. Närmare bestämmelser om

tillsynen finns i 16 kap. Vid tillsynen skall

överförmyndaren särskilt se till att den enskildes

tillgångar i skälig omfattning används för hans

eller hennes nytta och att tillgångarna i övrigt är

placerade så att tillräcklig trygghet finns för

deras bestånd och så att de ger skälig avkastning (1

§). Tillsynen utövas av överförmyndaren för den

kommun där den som har god man eller förvaltare har

sitt hemvist (2 §). Därutöver finns närmare

bestämmelser bl.a. om hur tillsynen skall utövas

(3-14 §§).

Bestämmelserna om överförmyndare återfinns i 19

kap. Överförmyndare väljs i regel en för varje

kommun (1 §). Kommun kan dock besluta att i stället

för överförmyndare inrätta en överförmyndarnämnd (2

§). Överförmyndare eller överförmyndarnämnd väljs av

kommunfullmäktige (5 §). Länsstyrelsen utövar

tillsyn över överförmyndares och

överförmyndarnämnders verksamhet (17 §).

De nuvarande reglerna om god man och förvaltare är

i vissa delar resultatet av en reform som

genomfördes år 1995 (prop. 1993/94:251, bet.

1994/95: LU3). Reformen innebar bl.a. att

behörigheten att förordna förvaltare och god man i

många fall flyttades från tingsrätterna till

överförmyndarna och att tillsynen över

överförmyndarna överfördes från tingsrätterna till

länsstyrelserna. Ändringarna var ett led i det

fortgående arbetet att renodla domstolarnas

verksamhet innebärande att frågor av

förvaltningskaraktär lyfts bort från tingsrätterna

för att handläggas av förvaltningsmyndighet.

I lagstiftningsärendet framhöll utskottet bl.a. att

överflyttningen av flertalet förmynderskapsärenden

till överförmyndarna innebar att ett ökat ansvar

lades på överförmyndarna, och utskottet underströk

vikten av att förändringarna följdes upp och

utvärderades relativt snart. Utskottet underströk

också betydelsen av de kompetenshöjande insatser

som, med anledning av överförmyndarnas utvidgade

uppgifter, kunde bli erforderliga. Även

överflyttandet av ansvaret för tillsynen över

överförmyndarna till länsstyrelserna borde enligt

utskottet följas upp och utvärderas. Utskottet

utgick från att en sådan uppföljning och utvärdering

skulle komma till stånd genom regeringens försorg.

Motionerna

I motion L411 anför Tanja Linderborg m.fl. (v) att

tillämpningen av reglerna om god man och förvaltare

medfört oönskade konsekvenser. Enligt motionärerna

förekommer det att förvaltare och gode män inte

motsvarar kravet i 11 kap. 12 § FB att vara

rättrådiga, erfarna och i övrigt lämpliga. Det har

exempelvis förekommit att personer som tidigare

dömts för bedrägeri utsetts till gode män och

förvaltare. Vidare anför motionärerna att god man

och förvaltare inte förordnas i sådana fall där så

erfordras. Som exempel nämns i motionen fall där god

man eller förvaltare inte förordnats trots att en

fullmakt missbrukats och fullmaktsgivaren på grund

av sjukdom, psykisk störning eller försvagat

hälsotillstånd själv inte kunnat återkalla den

utfärdade fullmakten. Motionärerna anser att den

uppföljning och utvärdering som utskottet förordade

i betänkande 1994/95:LU3 nu bör komma till stånd. I

motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

utvärdera tillämpningen av reglerna om god man och

förvaltare.

Kia Andreasson och Thomas Julin (båda mp) anför i

motion L422 att det finns mindre samvetsgranna

personer som ägnar sig åt att grovt utnyttja

förståndshandikappade människor, och i motionen

redovisas exempel på sådana fall. Vanligtvis,

framhåller motionärerna, har en förståndshandikappad

en god man, men en sådan har emellertid inte rätt

att fatta beslut utan huvudmannens samtycke. Det nya

begreppet social omsorg med ansvar att sörja för

person bör, enligt motionärernas mening, innebära

att att en god man respektive förvaltare skall se

till att huvudmannen har bra levnadsförhållanden.

Motionärerna menar att det är oklart om den gode

mannens uppgifter är att se till att huvudmannen

inte råkar i dåligt sällskap och blir utnyttjad.

Psykiskt störda personer med eget boende behöver,

anför motionärerna, ett utökat skydd, utan att man

för den skull behöver gå så långt att förvaltare

utses. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en översyn gällande skydd mot otillbörligt

utnyttjande för gruppen förståndshandikappade,

personer med traumatiska hjärnskador och psykiskt

sjuka.

Utskottets ställningstagande

I likhet med motionärerna har utskottet noterat att

det under senare tid i olika sammanhang framförts

kritik mot gode män och förvaltare. Kritiken har

framför allt gällt att gode män visat bristande

engagemang och har otillräckliga kunskaper. I

sistnämnda hänseende har särskilt framhållits att

många utvecklingsstörda behöver hjälp av den gode

mannen exempelvis med att utverka beslut om det stöd

och den service som de är berättigade till enligt

bl.a. lagen (1993:387) om stöd och service till

funktionshindrade. Diskussionen har också handlat om

hur många uppdrag en god man högst bör ha. Det har

vidare gjorts gällande att socialnämnder och

länsstyrelser, som misstänker att sjuka och

handikappade behandlas illa av sina gode män, enligt

sekretesslagen (1980:100) skulle vara förhindrade

att anmäla detta till överförmyndaren.

Frågor kring gode män har också varit föremål för

uppmärksamhet inom Nordiska ministerrådet. I en

forskningsrapport Overgrep mot eldre (Nord 1994:2),

som överlämnats till rådet har rekommenderats att

reglerna ses över vad gäller tillsättande av gode

män, villkoren för att bli god man och

överförmyndarnas kontroll över hur den ekonomiska

förvaltningen sköts.

Enligt utskottets mening finns anledning att ta den

framförda kritiken på allvar, och utskottet anser

för sin del att det är hög tid att bestämmelserna om

god man och förvaltare, i enlighet med vad utskottet

uttalade år 1995, nu blir föremål för en grundlig

uppföljning och utvärdering. Utskottet har också med

tillfredsställelse noterat att man inom

Justitiedepartementet påbörjat ett sådant arbete.

Som ett led i arbetet med att få kunskap om vilka

problem som uppkommer i den praktiska tillämpningen

och vilka lagändringar som kan behöva göras

anordnade departementet den 25 mars 1998 en hearing

med deltagande av bl.a. företrädare för

överförmyndarnämnder, överförmyndare, länsstyrelse,

Svenska Kommunförbundet, Socialstyrelsen, Sveriges

advokatsamfund och handikapporganisationer. Enligt

vad som framgår av en inom Justitiedepartementet

inför hearingen upprättad diskussionspromemoria be-

handlades bl.a. frågor om hur godmansinstitutet

fungerar, rekryteringen av gode män, behovet av

utbildning och information, hur kontrollen av gode

män och förvaltare kan förbättras samt om det bör

införas en skyldighet för förvaltare och gode män

att samråda med sociala myndigheter och släktingar.

I sammanhanget bör vidare nämnas att

justitieministern i ett skriftligt frågesvar om

godmansinstitutet den 10 februari 1999 (svar på

fråga 1998/99: 314) uttalat att hon delade

frågeställarens uppfattning att det i vissa

avseenden finns anledning att se över reglerna om

god man. De aktuella spörsmålen hade, fortsatte

justitieministern, aktualiserats inom

Justitiedepartementet under den pågående

utvärderingen av 1995 års förmynderskapsreform, och

frågorna och deras fortsatta beredning övervägdes

inom departementet.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats

konstaterar utskottet att motionsspörsmålen är

uppmärksammade inom ramen för det påbörjade arbetet

inom Justitiedepartementet, och utskottet finner

inte skäl att för närvarande förorda några initiativ

från riksdagens sida med anledning av de nu aktuella

motionerna. Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motionerna L411 och L422.

Även om utskottet således inte är berett

att förorda bifall till motionsyrkandena är

det enligt utskottets mening angeläget att

det arbete som påbörjades i början av år

1998 snarast mynnar ut i ett

ställningstagande i Regeringskansliet om

hur den fortsatta uppföljningen och

utvärderingen rörande 1995 års

förmynderskapsreform skall bedrivas, och

att en tidsplan för arbetet fastställs.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande god man och förvaltare

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L411 och

1998/99:L422.

Stockholm den 13 april 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v),

Marianne Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune

Berglund (s), Karin Olsson (s), Henrik S Järrel (m),

Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m),

Marina Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson

(m), Viviann Gerdin (c), Raimo Pärssinen (s) och

Anne-Katrine Dunker (m).