Bet. 1998/99:LU3

Lagutskottets betänkande

1998/99:LU03

Kassettersättning

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1998/99

LU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 1997/98:156. I propositionen föreslås

att det i upphovsrättslagen skall införas

bestämmelser om s.k. kassettersättning.

Bestämmelserna syftar till att i viss mån kompensera

upphovsmännen för den i och för sig tillåtna

privatkopieringen av deras skyddade verk. Den nya

lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari

1999.

Vidare behandlas i betänkandet fem motionsyrkanden

som har väckts med anledning av propositionen.

I ärendet har inkommit skrivelser från Copyswede

och Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares

Samarbetsnämnd (KLYS) samt från Svenska

Magnetbandinstitutet, som även inför utskottet

framfört synpunkter på propositionens förslag.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och

avstyrker motionerna.

Till betänkandet har fogats en reservation.

Propositionen

I proposition 1997/98:156 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet

- att riksdagen antar det i propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Lagförslaget har intagits som bilaga till

betänkandet.

Motionerna

1997/98:L27 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

att riksdagen avslår regeringens förslag till

kassettersättning i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1997/98:L28 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring som innebär att en viss del av

kassettersättningen skall gå till gemensamma ändamål

enligt vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att 26 § tredje stycket

andra meningen lagen om upphovsrätt till litterära

och konstnärliga verk ges följande lydelse: Endast

en organisation som företräder en väsentlig del av

ersättningsberättigade svenska upphovsmän och

innehavare av närstående rättigheter på området och

som godkänts av Kulturdepartementet har rätt att

kräva in ersättningen.

1998/99:L1 av Ewa Larsson (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ersättningsnivån

höjs till tre öre per minut för att ge utrymme att

fördela 33 % av de medel kassettersättningen

inbringar efter de kulturpolitiska mål riksdagen

satt upp,

2. att riksdagen, i den händelse föregående

hemställanspunkt faller, som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

inom den ersättningsnivå som föreslås i

propositionen fördela 33 % av de medel

kassettersättningen inbringar efter de

kulturpolitiska mål riksdagen satt upp.

Utskottet

Allmän bakgrund

Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och

konstnärliga verk (upphovsrättslagen) ger ett

tidsbegränsat skydd åt den som skapat ett sådant

verk. Skyddet innebär att skaparen av verket har

rätt att utnyttja detta ekonomiskt, och han har ett

visst ideellt betonat inflytande över hur och i

vilka sammanhang det används. Har flera medverkat

vid tillkomsten av det skyddade verket har var och

en av dem upphovsrätt.

Begreppen litterära och konstnärliga verk i lagen

är mycket vidsträckta. Till litterära verk räknas

bl.a. skönlitteratur och beskrivande framställningar

i ord, såsom vetenskapliga arbeten och handböcker.

Som konstnärliga verk räknas i princip alla former i

vilka verk skapas i syfte att nå en konstnärlig

verkan, t.ex. i bild, rörelse eller toner. Till

denna grupp hör bl.a. målningar, alster av

bildhuggarkonst, sceniska verk som teaterpjäser och

koreografiska verk, musikaliska kompositioner både

när de framförs och framträder i notskrift samt

filmverk, både spelfilmer och under vissa

förutsättningar kortfilmer och journalfilmer.

För att en produkt över huvud taget skall anses som

ett verk och därmed komma i åtnjutande av skydd

enligt lagen måste den ha vad man brukar kalla

verkshöjd. Kravet på verkshöjd kan uttryckas så, att

en produkt är ett verk om den praktiskt sett inte

har kunnat framställas av två personer oberoende av

varandra. Utanför skyddet faller idéer och uppslag

som flera kan tänkas komma på, vanliga

nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal, enklare

nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig

eller alldaglig karaktär.

Ett verk kan framträda i många olika former. Det

kan vara fixerat på ett materiellt underlag, dvs. i

ett exemplar. Exemplar av verket är inte blott en

bok eller en målning som kan ge en omedelbar

upplevelse av verket, utan också en grammofonskiva,

en filmremsa, en trycksats, en matris osv., som

endast medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket

kan också framträda i obeständig form, t.ex. i

uppläsarens ord, i tonerna av ett musikstycke, i

bilden på filmduken eller på TV-skärmen. Alla former

vari verket framträder faller inom dess skyddssfär,

även bearbetningar.

Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt

verk innefattar en principiell ensamrätt att

framställa exemplar av verket och att göra det

tillgängligt för allmänheten, t.ex. genom att

framföra eller visa det offentligt och sprida

exemplar av verket. Som framställning av exemplar

anses bl.a. inspelning av verket på band eller annan

anordning från vilken det kan återges.

Upphovsrättslagen innehåller också - efter

lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1994 -

regler om rätten till fotografier. Dessa innebär

bl.a. att bilder som uppfyller kravet på verkshöjd

skyddas på samma sätt som konstnärliga verk.

Det upphovsrättsliga skyddet gäller numera - till

följd av lagstiftning som trädde i kraft den 1

januari 1996 - som regel under upphovsmannens

livstid och till utgången av det sjuttionde året

efter hans död.

I upphovsrättslagen finns också bestämmelser om

skydd för vissa prestationer som, även om de inte

kan betecknas som litterära eller konstnärliga verk,

har ett visst samband med sådan verksamhet och

påkallar skydd efter liknande principer som gäller

för upphovsrätten. Sådana s.k. närstående

rättigheter ger musiker, sångare, skådespelare och

andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de

framför litterära eller konstnärliga verk. Dessa

framföranden får inte utan konstnärens samtycke

spelas in på film, varmed jämställs videogram, på

fonogram (grammofonskivor, kassettband, m.m.) eller

på annan anordning genom vilken de kan återges. De

får inte heller utan rättighetshavarens samtycke

sändas ut i bl.a. radio eller TV. Inspelningar av

framföranden får mångfaldigas endast med konstnärens

medgivande. Vidare gäller att utövande konstnärer

har rätt till ersättning då ljudinspelningar används

vid radio- eller TV-sändningar eller utnyttjas

offentligt i förvärvssyfte. För de utövande

konstnärerna gäller en 50-årig skyddstid, räknad

från framförandet. Genom lagstiftning som trädde i

kraft den 1 juni 1995 fick de närstående

rättighetshavarna en ensamrätt att göra exemplar av

sina prestationer tillgängliga för allmänheten -

även genom uthyrning - vilket innebär att samma

grundbefogenheter numera gäller för dessa

rättighetshavare som för upphovsmännen.

Till de närstående rättigheterna räknas också det

skydd som framställare av ljudupptagningar (t.ex.

skivproducenter), framställare av upptagningar av

rörliga bilder (t.ex. filmproducenter), radio- och

TV-företag, framställare av kataloger samt

fotografer har enligt upphovsrättslagen. Fonogram

får inte utan producentens samtycke eftergöras eller

föras över till andra anordningar genom vilka de kan

återges. Vidare har fonogramproducenten rätt till

ersättning då ljudupptagningen används vid radio-

eller TV-sändning eller utnyttjas offentligt i

förvärvssyfte. Beträffande radio- och TV-sändningar

gäller att de inte utan företagets medgivande får

återutsändas eller spelas in på en anordning genom

vilken de kan återges. Gjorda inspelningar får inte

överföras till någon annan sådan anordning såvida

inte företaget samtycker. Samma rätt till

exemplarframställning gäller för fotografer som för

upphovsmän.

Skyddet för upphovsmän och innehavare av närstående

rättigheter är i vissa avseenden inskränkt av hänsyn

till allmänna eller enskilda intressen. Ett av de

grundläggande inslagen i den svenska upphovsrätten

är att rätten inte skall gripa in i privatlivet och

att var och en som huvudregel skall få framställa

exemplar av verk för enskilt bruk. Sålunda får var

och en framställa exemplar av offentliggjorda verk

om det sker för enskilt bruk (12 §

upphovsrättslagen). Exemplaren får inte användas för

något annat ändamål, och bestämmelsen ger inte

heller rätt att för eget bruk låta en utomstående

framställa bl.a. exemplar av musikaliska verk och

filmverk. Exempelvis får man inte med stöd av

bestämmelsen låta ett biträde i en skivaffär kopiera

en cd-skiva med musik till en kassett som man sedan

skall lyssna på hemma. Att framställningen skall ske

för eget bruk förutsätter att den sker för

framställarens eget behov eller åt hans eller hennes

närmaste familje- eller vänkrets. Den kan också ske

i vissa andra situationer, t.ex. åt kolleger på

arbetsplatsen.

Den som gör intrång i de rättigheter som lagen ger

upphovsmän och andra rättighetshavare kan dömas till

straff och förpliktas utge skadestånd.

Rättigheterna enligt upphovsrättslagen tillämpas i

första hand endast på svenska verk och prestationer.

Det upphovsrättsliga skyddssystemet är dock

internationellt, och de flesta länder är bundna av

internationella konventioner på området. Den

viktigaste av konventionerna är Bernkonventionen

från år 1886 för skydd av litterära och konstnärliga

verk. Denna har i dag drygt 100 medlemsstater.

Konventionen bygger på principen om nationell

behandling, vilken innebär att stater som är bundna

av konventionen är skyldiga att ge upphovsrättsligt

skydd åt verk från alla andra konventionsländer på

samma sätt som man skyddar sina egna verk. Ett

liknande internationellt skyddssy-stem gäller på de

närstående rättigheternas område, framför allt genom

Romkonventionen från år 1961 om skydd för utövande

konstnärer, fonogramframställare och radioföretag.

Även avtalet om handelsrelaterade aspekter av

immaterialrätter (TRIPs) innehåller internationella

åtaganden på det upphovsrättsliga området.

I upphovsrättslagen har regeringen bemyndigats att

- under förutsättning av ömsesidighet eller om det

följer av ett avtal med en främmande stat eller en

mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt -

föreskriva att lagen skall tillämpas med avseende på

andra länder. Sådana föreskrifter har meddelats i

internationell upphovsrättsförordning (1994:193).

Utskottet kommer nedan - efter en redovisning av

propositionens förslag i huvuddrag - att under

skilda rubriker ta upp de frågor i propositionen som

har aktualiserats motionsvis.

Propositionens förslag i huvuddrag

I propositionen föreslås att det i upphovsrättslagen

skall införas en rätt till ersättning för upphovsmän

och vissa närstående rättighetshavare när

upptagningsanordningar sprids till allmänheten, s.k.

kassettersättning. Bakgrunden är enligt

propositionen att den alltmera ökande

privatkopieringen av musik och videogram påverkar

rättighetshavarnas situation, eftersom de privat

framställda exemplaren konkurrerar med det av

ensamrätten täckta kommersiella mångfaldigandet.

Rättighetshavarna riskerar att förlora inkomster

eftersom försäljningen av exemplar av vissa typer av

verk och prestationer minskar. Syftet med nu

föreslagna bestämmelser är att i viss mån kompensera

rättighetshavarna för den i och för sig tillåtna

privatkopieringen av deras skyddade verk.

Förslaget bygger på en inom Justitiedepartementet

upprättad promemoria (Ds 1996:61) Kassettersättning

m.m. Promemorian har remissbehandlats.

Ersättningsordningen skall enligt förslaget

utformas på civilrättslig grund utan

offentligrättsliga inslag. Ersättning skall betalas

för anordningar på vilka ljud eller rörliga bilder

kan tas upp och som är särskilt ägnade för

framställning av exemplar av verk för enskilt bruk.

Vissa sådana anordningar skall undantas från

ersättningsrätten, bl.a. anordningar som skall

användas för syn- eller hörselskadade. Ersättningen

skall betalas av näringsidkare som i sin

yrkesmässiga verksamhet tillverkar eller importerar

anordningarna.

Rätten till ersättning skall tillkomma upphovsmän

till skyddade verk som sänts ut i radio eller TV

eller som har tagits upp på anordningar genom vilka

de kan återges. Även utövande konstnärer,

framställare av ljudupptagningar, framställare av

upptagningar av rörliga bilder och fotografer skall

ha rätt till ersättning. Ersättningen skall vara två

öre för varje möjlig upptagningsminut, dock högst

sex kronor för varje anordning.

Endast sådana organisationer som företräder ett

flertal ersättningsberättigade rättighetshavare

skall kunna göra gällande rätten till ersättning.

Organisationen skall bestämma hur ersättningen skall

fördelas mellan de ersättningsberättigade.

Rättighetshavare som inte företräds av

organisationen skall vara likställda med

rättighetshavare som organisationen företräder.

Ersättningsskyldiga näringsidkare skall anmäla sig

hos en organisation och lämna redovisning till

denna. Rätten till kassettersättning skall tillämpas

på verk och prestationer med anknytning till EES-

området.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1

januari 1999.

Införande av kassettersättning

Inskränkningen i 12 § upphovsrättslagen om rätt till

kopiering för enskilt bruk gör det möjligt att utan

tillstånd från upphovsmannen och utan ersättning

till denne göra t.ex. bandinspelningar av musik,

filmer och videogram, antingen från en annan

inspelning eller från radio eller TV. Den nuvarande

reproduktionstekniken möjliggör för enskilda

människor att framställa exemplar av verk i en

omfattning och med en kvalitet som var helt otänkbar

när de nuvarande reglerna om exemplarframställning

kom till. Sålunda gör tekniken det möjligt att

snabbt framställa ett stort antal exemplar, vilket

tidigare reproduktionsteknik knappast medgav. Det är

i dag också möjligt att framställa kopior som i

många fall är av lika hög kvalitet som originalet.

Med den kommande digitala tekniken blir dessa

förhållanden än mer påtagliga.

Frågan om införande av en avgift på bandmaterial

som används vid ljud- och videoinspelningar har mot

denna bakgrund varit föremål för överväganden i

skilda sammanhang, bl.a. i samband med utskottets

behandling våren 1993 av regeringens proposition

1992/93:214 om vissa ändringar i upphovsrättslagen.

I den då aktuella propositionen uttalades ett

principiellt stöd för införandet av upphovsrättsliga

avgifter på oinspelade band och liknande ljud- och

bildbärare, eftersom rättighetshavarna svårligen

kunde få skälig kompensation på annat sätt. Några

lagstiftningsåtgärder föreslogs inte i den

propositionen. I stället hänvisades till det

pågående arbetet med ett EG-direktiv på området, och

det anfördes att regeringen uppmärksamt skulle följa

utvecklingen när det gällde dels vilka nationella

lösningar som valdes i andra länder, dels hur

lösningarna fungerade i praktiken. Om det visade sig

att det var möjligt att åstadkomma en effektiv

uppbörd inom ramen för en nationell ordning, kunde

det enligt regeringen för svenskt vidkommande finnas

skäl att införa en sådan ersättningsrätt även om det

slutliga resultatet av det pågående arbetet inom EG

ännu inte var klart.

I sitt av riksdagen godkända betänkande

1992/93:LU44 hälsade utskottet med

tillfredsställelse den tydliga markering av frågans

angelägenhetsgrad som kom till uttryck i den då

aktuella propositionen. Utskottet utgick från att

regeringen så snart som det var möjligt, med

beaktande av kraven på en effektiv uppbördsordning,

skulle återkomma till riksdagen med

lagstiftningsförslag.

I den nu aktuella propositionen erinras om att EG-

kommissionen med största sannolikhet inte inom

överskådlig tid kommer att lägga fram något förslag

om harmonisering av de olika ersättningsordningar

som finns i EU:s medlemsländer.

Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkar i motion 1997/98:L27

att propositionen skall avslås. Motionärerna menar

att det är principiellt felaktigt att införa

kassett-ersättningen, eftersom man inte i förväg vet

om kassetterna kommer att användas till inspelning

av upphovsrättligt skyddade verk. Vidare hävdar

motionärerna att den i upphovsrättslagen tillåtna

privatkopieringen har räknats in det pris som

konsumenten betalar vid köp av fonogram. Enligt

motionärernas mening är den föreslagna

kassettersättningen att betrakta som en extra skatt.

Utskottet vill för sin del först erinra om att den

grundläggande tanken med en upphovsrättsligt

förankrad rätt till ersättning för framställning av

exemplar av verk för enskilt bruk är att kompensera

upphovsmännen för det tillåtna förfogandet över

deras verk. Lagstiftning om sådan ersättning finns

sedan länge i många länder. I dag finns sådan rätt

till ersättning i de flesta länder inom EU, nämligen

i Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland,

Italien, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland

och Österrike. Liknande system finns i bl.a. Island

och Schweiz. I en del länder har ersättningen fått

en utformning som i vissa avseenden har drag av en

offentligrättslig avgiftsordning. I förevarande

proposition har man undvikit sådana lösningar och i

stället valt en rent upphovsrättslig, dvs.

civilrättslig, utformning. Den föreslagna

kassettersättningen kan således inte betraktas som

en skatt.

Däremot är det i och för sig riktigt att

marknadspriset på t.ex. cd-skivor allmänt sett kan

påverkas av möjligheten till privatkopiering, varför

upphovsmannen skulle kunna sägas få en viss

ersättning för kopieringen genom det pris som

konsumenterna betalar. Samtidigt måste beaktas att

ett omfattande utnyttjande sker utan att

rättighetshavarna får någon ekonomisk kompensation

för det och att den tekniska utvecklingen på

kopieringsområdet har ändrat förutsättningarna för

framställning av exemplar av verk för enskilt bruk.

Innebörden av upphovsrättslagens bestämmelse om rätt

att utan tillstånd från upphovsmannen och utan

ersättning till denne göra inspelningar av bl.a.

musik och filmer kan sålunda i betydande avseenden

sägas ha förändrats i takt med denna utveckling. Att

upphovsmännen i någon mån kompenseras för den

konkurrens som ett sådant utnyttjande innebär är,

enligt utskottets mening, både rimligt och önskvärt.

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet i likhet

med regeringen att bestämmelser om kassettersättning

bör införas. Härav följer att utskottet avstyrker

bifall till motion 1997/98:L27.

Ersättningens nivå och fördelning

Ersättning skall enligt propositionen betalas med

två öre för varje möjlig upptagningsminut på

anordningarna. Om det skulle visa sig att

ersättningen orimligt kommer att drabba

konsumenterna eller få en skadlig inverkan på

marknaden, kan man behöva överväga om beloppet måste

sättas lägre.

Med hänsyn till att upptagningsanordningarnas

kapacitet utvecklas genom ny teknik anser regeringen

att ett tak bör sättas för ersättningen. För vissa

digitala anordningar kan det vara svårt att

fastställa en speltid i egentlig mening. Det

föreslås att ersättningen aldrig skall överstiga sex

kronor för varje anordning. Enligt regeringens

uppfattning bör samma ersättning gälla för alla

slags upptagningsanordningar.

Det framlagda förslaget innebär att en organisation

skall fördela ersättningen till de

ersättningsberättigade rättighetshavarna. Med

ledning av erhållna uppgifter om t.ex.

radiosändningars innehåll och sålda skivor kan

organisationen fördela ersättningen mellan de

rättighetshavare som har rätt till den.

Organisationen skall fördela hela ersättningen,

efter avdrag för skälig ersättning för

organisationens omkostnader. Organisationen

bestämmer de närmare principerna för hur

fördelningen skall göras. Vad organisationen

bestämmer får giltighet mot de rättighetshavare som

står utanför organisationen. Utomstående

rättighetshavare får inte diskrimineras.

Av propositionen framgår vidare som tidigare nämnts

att ersättningsordningen bör utformas på

civilrättslig grund utan offentligrättsliga inslag.

Redan av kravet på en civilrättslig ordning följer

att all ersättning bör utbetalas till de enskilda

ersättningsberättigade. Det bör således, enligt

regeringens mening, inte föreskrivas i lagen -

vilket är fallet i många andra länder - att en

förvaltande organisation skall underlåta att fördela

en viss del av ersättningen och i stället använda

denna ersättning för gemensamma ändamål. En sådan

ordning skulle, enligt vad regeringen anför, vara

olämplig eftersom ersättningen då fick

skattekaraktär. I likhet med vad som gäller på andra

områden bör i stället lagen lämna det öppet för

rättighetshavarna att komma överens med

organisationen, genom medlemskap i denna eller genom

särskilda avtal, om att en viss del av deras

ersättning inte skall utbetalas utan användas för

andra ändamål, t.ex. utbildningsinsatser, stipendier

eller bidrag till nyskapande projekt med begränsat

marknadsunderlag.

Ewa Larsson (mp) framhåller i motion 1998/99:L1 att

det föreslagna ersättningssystemet i huvudsak gynnar

kommersiell musik medan exempelvis folkmusikens

utövare drabbas av ökade kostnader. Motionären anser

i första hand att ersättningen bör vara tre öre för

varje möjlig upptagningsminut för att på detta sätt

skapa utrymma för att använda 33 % av ersättningen i

enlighet med de kulturpolitiska mål som riksdagen

har ställt upp. I andra hand anser motionären att -

även med den av regeringen föreslagna

ersättningsnivån - ovan nämnda andel av ersättningen

bör användas till ändamål som står i

överensstämmelse med de kulturpolitiska målen. I

motionen begärs tillkännagivanden i enlighet härmed

(yrkandena 1 och 2).

Ett liknande yrkande finns i motion 1997/98:L28 av

Tanja Linderborg m.fl. (v). I motionen hemställs att

riksdagen hos regeringen skall begära förslag som

innebär att en tjugondel av ersättningen används för

gemensamma ändamål. Motionärerna anser att medlen

skall fördelas i samråd med organisationerna på

området och användas för att genomföra nya projekt

på t.ex. folkmusikområdet (yrkande 1).

Utskottet delar regeringens uppfattning att

ersättningsordningen bör utformas på civilrättslig

grund och inte som en offentligrättslig avgift.

Härav följer att, för det fall en viss del av

ersättningen skall användas för gemensamma ändamål,

en sådan ordning får åstadkommas avtalsvägen. Det

anförda innebär att utskottet inte kan ställa sig

bakom motionsönskemålen om en lagstadgad skyldighet

att använda en viss andel av ersättningen till

gemensamma ändamål. Utskottet har ingen erinran mot

den i propositionen föreslagna ersättningsnivån.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion 1998/99:L1 yrkandena 1 och 2 samt yrkande 1 i

motion 1997/98:L28.

Behörighet att uppbära ersättningen, m.m.

Rätten till ersättning skall enligt propositionen

tillkomma den enskilde rättighetshavaren. Det är

emellertid inte realistiskt att överlåta till denne

att själv kräva in ersättningen. I andra länder har

man genomgående valt att i stället låta en

organisation bevaka och förvalta rätten. Genom att

upplåta åt en organisation att bevaka, kräva in och

betala ut ersättningen får man enligt regeringen en

samordning som besparar de ersättningsskyldiga ett

stort antal ersättningskrav. I propositionen

föreslås därför att rätten till ersättning skall

kunna göras gällande endast av sådana organisationer

som företräder ett flertal ersättningsberättigade

svenska upphovsmän och närstående rättighetshavare

på området. Organisationen får och skall kräva in

ersättningen också i de fall där rättighetshavarna,

i upphovsrättslagens mening, inte företräds av

organisationen. I organisationens rätt att kräva in

ersättningen ligger att den får träffa avtal om

uppbörden av ersättningen. Genom den föreslagna

regleringen säkerställs att samtliga

ersättningsberättigades krav görs gällande

samtidigt.

Den föreslagna bestämmelsen utesluter inte att det

kan finnas flera organisationer som uppfyller lagens

krav på representativitet och som alltså är

legitimerade att kräva in ersättning. Har en

näringsidkare emellertid betalat ut ersättning för

vissa anordningar till en sådan organisation är han

naturligtvis inte skyldig att betala ersättning för

samma anordningar till en annan organisation.

I motion 1997/98:L28 av Tanja Linderborg m.fl. (v)

görs det gällande att den föreslagna ordningen

beträffande ersättningsrättens förvaltning kan leda

till ovälkomna tillämpningsproblem för

rättighetshavarna. Risken finns enligt motionärerna

att flera olika organisationer konkurrerar mer eller

mindre seriöst. Mot denna bakgrund förordas i

motionen att endast en organisation som företräder

en väsentlig del av de ersättningsberättigade och

som har godkänts av Kulturdepartementet skall ha

rätt att kräva in ersättningen (yrkande 2).

Utskottet vill för sin del framhålla vikten av att

systemet för att göra gällande krav på ersättning

blir såväl smidigt som kostnadseffektivt. Det är ett

känt faktum att upphovsmännens och de närstående

rättighetshavarnas organisationer i dag har stor

erfarenhet av hur man effektivt administrerar

ersättningssystem som rör ett mycket stort antal

användare. Genom att upplåta åt en organisation att

administrera ersättningen skapas därför, som också

regeringen framhållit, betydande samordningsvinster.

Den i propositionen föreslagna ordningen för

ersättningsrättens förvaltning torde enligt

utskottet tillgodose rimliga krav på en effektiv

administration. Någon anledning att, på det sätt

motionärerna förespråkar, monopolisera förvaltningen

föreligger inte. Utskottet förutsätter emellertid

att regeringen noga följer hur ersättningssystemet

kommer att fungera i den praktiska tillämpningen och

vid behov tar de initiativ som kan vara påkallade.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen

såvitt avser 26 k § upphovsrättslagen och avstyrker

bifall till motion 1997/98:L28 yrkande 2.

Utöver vad utskottet anfört i det föregående

föranleder propositionen och motionerna inte några

uttalanden från utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen avslår motion 1997/98:L27,

res. 1 (m)

2. beträffande ersättningsnivån m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L28 yrkande 1 och

1998/99:

L1 yrkandena 1 och 2,

3. beträffande ersättningssystemets

administration

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L28 yrkande 2

antar 26 k § i regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till

litterära och konstnärliga verk,

4. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära

och konstnärliga verk i den mån det inte

omfattas av vad utskottet hemställt ovan.

Stockholm den 12 november 1998

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson

(kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s),

Henrik S Järrel (m), Marina

Pettersson (s), Elizabeth Nyström

(m), Roland Larsson (s), Christina

Nenes (s), Tasso Stafilidis (v),

Kjell Eldensjö (kd), Berit

Adolfsson (m), Anders Berglöv (s),

Viviann Gerdin (c), Ulf Nilsson

(fp) och Raimo Pärssinen (s).

Reservation

Avslag på propositionen (mom. 1)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6

börjar med "Utskottet vill" och på s. 7 slutar med

"motion 1997/98:L27" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet för det

första att det är oacceptabelt att införa s.k.

kassettersättning för anordningar som man inte ens

vet kommer att användas för kopiering av ett

upphovsrättsligt skyddat verk.

Även om anordningarna används för att spela in

sådana verk är det enligt utskottet för det andra

inte rimligt att belägga dem med ytterligare

avgifter, eftersom möjligheterna till kopiering av

upphovsrättligt skyddade verk för enskilt bruk redan

har beaktats vid prissättningen av den produkt som

kopieras. Den i propositionen föreslagna

ersättningen innebär helt enkelt att konsumenterna

får betala för samma sak två gånger, utöver att

såväl tomkassetter som oinspelade cd-skivor också är

belagda med omsättningsskatt, vilken tillfaller

staten. En kassettersättning kan sålunda, enligt

utskottets mening, inte betraktas som någonting

annat än en extra skatt som syftar till att

finansiera regeringens kulturpolitik. En sådan

finansiering bör därför i stället ske i vanlig

ordning öppet över statsbudgeten.

Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att

riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L27, bör

avslå det i propositionen framlagda lagförslaget.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med bifall till motion

1997/98:L27 avslår propositionen,

Propositionens lagförslag