Bet. 1998/99:LU6

Lagutskottets betänkande

1998/99:LU06

Vissa ändringar i marknadsföringslagen, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

Reservation

1998/99

LU6

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 1997/98:188 Vissa ändringar i

marknadsföringslagen (1995:450) m.m. jämte en motion

som har väckts under den allmänna motionstiden år

1998. I propositionen föreslås att instansordningen

i marknadsföringsmål ändras så att mål om förbud och

åläggande som huvudregel handläggs i

Marknadsdomstolen som första och sista instans.

Syftet med ändringen är att göra det möjligt att

snabbt kunna få ett slutligt avgörande i frågan om

en viss marknadsföringsåtgärd strider mot de

marknadsrättsliga bestämmelserna.

Härutöver föreslås i propositionen vissa smärre

ändringar i lagen om marknadsdomstol m.m. samt i

lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och

Norge angående verkställighet av straff m.m.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 april

1999.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och

avstyrker motionen.

Till betänkandet har fogats en reservation.

Propositionen

I proposition 1997/98:188 föreslår regeringen

(Inrikesdepartementet) - efter hörande av Lagrådet -

att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i marknadsföringslagen

(1995:450),

2. lag om ändring i lagen (1970:417) om

marknadsdomstol m.m.,

3. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete

med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m.m.

Lagförslagen har intagits som bilaga till

betänkandet.

Motionen

1998/99:Ju412 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till

ändrad instansordning i marknadsföringsmål i

enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Allmän bakgrund

Lagstiftning har alltsedan 1970-talet använts för

att stärka konsumenternas ställning. Genom

tillkomsten av olika civilrättsliga lagar, bl.a.

1973 års konsumentköplag, ökades konsumenternas

skydd i enskilda köpsituationer. En annan typ av

lagstiftning som kom till under 1970-talets början

syftade till att påverka företagens beteende mot

konsumenterna och bl.a. förhindra otillbörliga

marknadsföringsåtgärder. Den första lagstiftningen

av detta slag var 1970 års lag om otillbörlig

marknadsföring. Konsumentombudsmannen (KO) fick i

uppdrag att övervaka marknaden och beivra

överträdelser på området. Den dömande funktionen

tilldelades Marknadsdomstolen. Lagen om otillbörlig

marknadsföring innehöll vid sidan av vissa

specialregler en mycket allmänt hållen

generalklausul som gav möjlighet att vid vite

förbjuda en näringsidkare att fortsätta med en viss

marknadsföring som bedömdes vara otillbörlig mot

konsumenter eller näringsidkare. Den mer detaljerade

normbildningen skulle ske i Marknadsdomstolen genom

dess beslut i enskilda ärenden.

Lagen om otillbörlig marknadsföring ersattes år

1976 av marknadsföringslagen (1975:1418), som var

konstruerad efter samma modell som 1970 års lag om

otillbörlig marknadsföring, dvs. med en formell

normbildning i Marknadsdomstolen som första och

sista instans genom beslut i enskilda ärenden. Denna

lag var uppbyggd kring tre vitessanktionerade

generalklausuler. Den första generalklausulen angav

att Marknadsdomstolen kunde förbjuda marknadsföring

som strider mot god affärssed eller på annat sätt är

otillbörlig mot konsumenterna eller andra

näringsidkare. Den andra generalklausulen innebar

att Marknadsdomstolen kunde ålägga näringsidkare att

lämna information som är av särskild betydelse från

konsumentsynpunkt. Enligt den tredje

generalklausulen kunde Marknadsdomstolen förbjuda

försäljning till konsumenter av produkter som är

otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål.

Vid tillkomsten av såväl 1970 års lag om

otillbörlig marknadsföring som 1975 års

marknadsföringslag var utgångspunkterna sålunda att

det, inom de ramar som generalklausulerna angav,

skulle utveckla sig en praxis som i sin tur skulle

påverka näringsidkarna. Praxisbildningen skulle ske

genom Marknadsdomstolens avgöranden och genom

konsumentmyndigheternas övervakande och förhandlande

verksamhet.

Den nu gällande marknadsföringslagen (1995:450)

antogs av riksdagen våren 1995 och trädde i kraft

den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:123, bet. LU16,

rskr. 267). Lagen syftar till att i huvudsaklig

överensstämmelse med den tidigare lagen främja

konsumenternas och näringsidkarnas intressen i

samband med näringsidkares marknadsföring av varor,

tjänster och andra nyttigheter och att motverka

marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter

och näringsidkare. Lagen bygger på i huvudsak samma

modell som 1975 års marknadsföringslag, varvid den

gamla lagens system med vitessanktionerade

generalklausuler har behållits. Förbud mot fortsatt

marknadsföring av visst slag, förbud mot

marknadsföring av otjänliga produkter och ett

åläggande att lämna information skall, liksom enligt

tidigare bestämmelser, förenas med vite, om det inte

av särskilda skäl är obehövligt.

Genom 1995 års marknadsföringslag har vid sidan om

generalklausulerna införts särskilda regler med

konkreta förbud mot och krav på vissa

marknadsföringsåtgärder. I dessa s.k. katalogregler

upptas särskilda bestämmelser om

reklamidentifiering, vilseledande reklam,

vilseledande förpackningsstorlekar och

efterbildningar, konkursutförsäljningar,

utförsäljningar, realisationer, obeställda produkter

och förmånserbjudanden. Överträdelser av de

särskilda reglerna kan medföra att en näringsidkare

ådöms en direktverkande sanktion i form av en

marknadsstörningsavgift. Avgiften skall fastställas

till lägst 5 000 kr och högst 5 miljoner kronor. Den

får dock inte överstiga 10 % av näringsidkarens

omsättning föregående räkenskapsår.

Marknadsdomstolen är en specialdomstol som, förutom

marknadsföringsmål, handlägger mål och ärenden

enligt konkurrenslagen (1993:20), lagen (1994:1512)

om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen

(1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

produktsäkerhetslagen (1988:1604), lagen (1994:615)

om ingripande mot otillbörligt beteende avseende

offentlig upphandling, lagen (1978:763) med vissa

bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker,

tobakslagen (1993:581), konsumentförsäkringslagen

(1980: 38), konsumentkreditlagen (1992:830),

prisinformationslagen (1991:601),

valutaväxlingslagen (1996:1006), lagen (1996:1118)

om marknadsföring av kristallglas och lagen

(1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat

boende. Det övergripande målet för domstolens

verksamhet, som fastställdes av riksdagen våren

1993, är att på ett rättssäkert sätt och inom rimlig

tid avgöra de mål och ärenden som domstolen har att

handlägga samt att leda rättsutvecklingen och främja

en enhetlig rättstillämpning inom det

marknadsrättsliga området (prop. 1992/93:100 bil.

13, bet. LU32, rskr. 229).

Marknadsdomstolens verksamhet regleras i lagen

(1970:417) om marknadsdomstol m.m. och i

förordningen (1988:1564) med instruktion för

Marknadsdomstolen. I de mål domstolen handlägger

skall den bestå av lagfarna domare och ekonomiska

experter.

Genom den nya marknadsföringslagen ändrades

ordningen för prövning av marknadsföringsmål. Ett

tvåinstanssystem infördes med en allmän domstol,

Stockholms tingsrätt, som första instans och

Marknadsdomstolen som andra och sista instans.

Tvåinstanssystemet motiverades av den nya

sanktionsformen marknadsstörningsavgift. Införandet

av avgiften innebar att den marknadsrättsliga

processordningen tillfördes en till sin karaktär

helt ny målgrupp. Rättssäkerhetsaspekten har i

dessa mål en annan innebörd och betydelse än i

förbuds- och åläggandemålen, och hänsynen till

svarandens rätts-trygghet medförde ett krav på att

frågan om marknadsstörningsavgift skall kunna prövas

av åtminstone två instanser. Skälen till att

tvåinstanssystemet fick omfatta även förbuds- och

åläggandemålen var de nackdelar som förutsågs med

olika instansordningar för dessa mål och

avgiftsmålen. I den då aktuella propositionen

pekades bl.a. på att det är olyckligt med ett system

enligt vilket parterna är hänvisade till att föra

parallella processer om samma marknadsföring. Det

anfördes också att olika instansordningar skulle

innebära hinder mot kumulation av förbuds- och

avgiftsmål i första instans och sämre

processekonomi. Samtidigt konstaterades emellertid

att systemet med Marknadsdomstolen som ensamt

prövningsorgan hade fungerat tillfredsställande

såväl organisatoriskt som från

rättssäkerhetssynpunkt (prop. 1994/95:123 s. 124).

Redan i samband med den nya marknadsföringslagens

tillkomst ifrågasattes från många håll lämpligheten

av ett tvåinstanssystem även för förbuds- och

åläggandemålen. Mot denna bakgrund ansåg utskottet

våren 1996 att det kunde finnas skäl att inom ramen

för ett särskilt utvärderingsprojekt studera den

framtida utvecklingen bl.a. när det gäller

måltillströmningen. Ifrågavarande projekt avsågs

komma i gång först sedan den nya

marknadsföringslagen varit i kraft något eller helst

några år. Arbetet med uppföljningen av

marknadsföringslagen inleddes år 1998 genom

insamlande av uppgifter rörande antalet inkomna och

avgjorda mål vid Stockholms tingsrätt under åren

1996 och 1997 samt handläggningstider m.m. Sedan det

kommit till utskottets kännedom att Konsumentverket

och Näringslivets Delegation för Marknadsrätt i

skrivelser till Inrikesdepartementet kritiserat den

nuvarande instansordningen samt att

lagstiftningsarbete till följd härav pågick inom

Regeringskansliet har utskottet inte funnit skäl att

gå vidare med utvärderingsprojektet rörande

marknadsföringslagen.

Propositionens förslag

De i propositionen framlagda förslagen till

ändringar i marknadsföringslagen innebär att

instansordningen i marknadsföringsmål ändras så att

mål om förbud och åläggande som huvudregel handläggs

i Marknadsdomstolen som första och sista instans.

Syftet med ändringen är att göra det möjligt att

snabbt kunna få ett slutligt avgörande i frågan om

en viss marknadsföringsåtgärd strider mot de

marknadsrättsliga bestämmelserna.

Om samma kärande, eller en annan kärande i samråd

med denne, samtidigt väcker en talan om

marknadsstörningsavgift eller skadestånd med

anledning av marknadsföringen, skall emellertid en

talan om förbud eller åläggande väckas vid

Stockholms tingsrätt. Tingsrätten skall underrätta

Marknadsdomstolen när en talan om

marknadsstörningsavgift eller skadestånd väcks vid

tingsrätten. Syftet med den föreslagna regeln är att

tingsrätten därigenom skall kunna få vetskap om

huruvida det i Marknadsdomstolen finns ett mål om

förbud eller åläggande anhängigt som gäller samma

marknadsföring.

Härutöver föreslås i propositionen en särskild

bestämmelse i lagen om marknadsdomstol m.m. som

innebär att Marknadsdomstolens dom eller slutliga

beslut skall meddelas så snart som det är möjligt.

Vidare föreslås att Marknadsdomstolens ordförande

ges ökade befogenheter att ensam besluta i vissa

frågor av mindre vikt. Frågor som bör kunna avgöras

på detta sätt, utöver vad som är fallet i dag, avser

rättelse av dom och beslut samt avslag av begäran om

att domstolen skall pröva en fråga om interimistiskt

förbud eller åläggande utan att motparten givits

tillfälle att yttra sig.

I propositionen föreslås slutligen en ändring i

lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge angående verkställighet av straff

m.m. Bakgrund till lagförslaget är följande. I Norge

infördes år 1995 institutet tvangsgebyr på det

marknadsrättsliga området genom en ändring i den

norska marknadsföringslagen. Institutet innebär en

skyldighet att betala ett visst belopp vid

överträdelse av marknadsföringslagen eller av förbud

enligt den lagen och har till syfte att hindra

framtida överträdelser. Institutet motsvarar således

i stort sett de svenska marknadsrättsliga vitena.

Tvangsgebyr som i Norge har förelagts av

Forbrukerombudet och som har godkänts av

näringsidkaren eller dömts ut av domstol skall

enligt propositionens förslag kunna verkställas i

Sverige. Vidare föreslås att utdömda viten som

enligt marknadsföringslagen har förelagts av

Stockholms tingsrätt skall kunna överlämnas för att

verkställas i Danmark, Finland, Island och Norge.

Nu föreslagna lagändringar skall enligt

propositionen träda i kraft den 1 april 1999. När

det gäller instansordningen föreslås en särskild

övergångsregel, som innebär att de mål som vid

ikraftträdandet är under handläggning i Stockholms

tingsrätt, och som har kommit in dit efter utgången

av juni 1998 men som enligt de nya reglerna i

stället skall handläggas av Marknadsdomstolen, skall

lämnas över till den instansen.

Förslagen i propositionen grundar sig på en inom

Regeringskansliet (Inrikesdepartementet) utarbetad

promemoria (dnr In 98/482/KO). Promemorian har

remissbehandlats.

Motionen

I motion Ju412 av Stig Rindborg m.fl. (m) yrkas

avslag på propositionen såvitt avser den föreslagna

ändringen av instansordningen i marknadsföringsmål.

Motionärerna anser att specialdomstolar principiellt

sett bör avskaffas och deras olika uppgifter föras

över till de allmänna domstolarna. Systemet med s.k.

partssammansatta domstolar är inte, enligt

motionärernas mening, förenligt med en ordning av

mera strikt rättstillämpning. Enligt motionärerna

skulle det i och för sig vällovliga syftet att

minska handläggningstiderna därför bättre

tillgodoses genom att Marknadsdomstolen avskaffades

och domstolens arbetsuppgifter överfördes till de

allmänna domstolarna. Motionärerna anser att det

således är ett steg i fel riktning att återföra mål,

som åtminstone i första instans skall handläggas av

de allmänna domstolarna, till Marknadsdomstolen.

Särskilt betänkligt är detta, enligt motionärernas

mening, eftersom den huvudsakliga rättskipningen bör

äga rum i första instans (yrkande 1).

Övriga yrkanden i motionen, som kommer att

behandlas av justitieutskottet, går ut på att bl.a.

Marknadsdomstolen skall avskaffas.

Utskottets ställningstaganden

Med anledning av vad som anförts i motionen erinrar

utskottet om att Marknadsdomstolen består av en

ordförande, en vice ordförande samt fem särskilda

ledamöter. Ordföranden, vice ordföranden och en av

de särskilda ledamöterna skall vara jurister och ha

erfarenhet som domare. De andra särskilda

ledamöterna skall vara ekonomiska experter. Som

ekonomiska experter kan utses såväl personer med

teoretisk ekonomisk kompetens som personer med

praktisk ekonomisk kompetens. Sammansättningen med

s.k. intresseledamöter upphörde den 1 juli 1993

samtidigt som den nuvarande konkurrenslagen trädde i

kraft (prop. 1992/93:56, bet. NU17, rskr. 144).

Marknadsdomstolen är således inte längre

partssammansatt. Vidare vill utskottet erinra om att

näringsutskottet i samband med konkurrenslagens

tillkomst betonat vikten av att Marknadsdomstolen

behåller sin centrala roll som prejudikatskapande

organ på konkurrensrättens område (bet.

1992/93:NU17). Därtill kommer att regeringens

förslag om att Marknadsdomstolen skulle vara andra

och sista instans i mål enligt marknadsföringslagen

inte föranledde några erinringar från lagutskottets

sida i samband med marknadsföringslagens tillkomst

(bet. 1994/95:LU16).

Våren 1998 behandlade justitieutskottet en motion

med yrkande om att special- och partssammansatta

domstolar skall avvecklas och uppgifterna övertas av

de allmänna domstolarna. Justitieutskottet ansåg

därvid att det finns anledning att se nyanserat på

frågan om specialdomstolar. Dessa får nämligen,

anförde justitieutskottet, anses besitta en särskild

kompetens som leder till att målen behandlas

skickligt, snabbt och ekonomiskt effektivt. De

återstående specialdomstolarnas fortsatta verksamhet

bör bedömas efter sina egna meriter och inte endast

utifrån principiella ståndpunkter. Några skäl att

för närvarande förorda ett avskaffande av bl.a.

Marknadsdomstolen kunde justitieutskottet inte finna

och avstyrkte den då aktuella motionen. Riksdagen

följde utskottet (bet. 1997/98:JuU24).

I årets budgetproposition (prop. 1998/99:1 utg.omr.

24) har regeringen gjort bedömningen att

Marknadsdomstolens verksamhet bedrivits i enlighet

med fastslagna riktlinjer och att domstolen har

utfört de uppdrag och bedrivit de aktiviteter som

följer av verksamhetsmålen.

I sammanhanget måste också beaktas att det inte

ankommer på lagutskottet att uttala sig i frågor

rörande domstolsorganisationen. I stället

förutsätter lagutskottet att justitieutskottet med

anledning av övriga yrkanden i motionen senare under

mandatperioden kommer att ta ställning till

specialdomstolarnas framtid.

Mot bakgrund av vad som redovisats ovan anser

utskottet att vad som anförts i motionen inte utgör

skäl för att den föreslagna ändringen i

marknadsföringslagen inte skall komma till stånd.

Utskottet övergår därmed till att pröva det

framlagda lagförslaget såvitt avser en ändrad

instansordning i marknadsföringsmål.

En förutsättning för att marknadsföringslagen skall

få genomslagskraft på marknaden är att berörda

aktörer i rimlig tid ges besked om vilka regler som

gäller på marknaden. Också med hänsyn till parterna

är det angeläget att inte ovisshet råder om vilka

krav som ställs på marknadsföring av varor och

tjänster. I likhet med regeringen kan utskottet

konstatera att den nuvarande ordningen med ett

tvåinstanssystem med Stockholms tingsrätt som första

instans och Marknadsdomstolen som andra och sista

instans inneburit vissa problem för aktörerna på

marknaden. När det gäller förbuds- och

åläggandemålen har införandet av två

domstolsinstanser sålunda lett till att den totala

handläggningstiden för dessa mål blivit så lång att

kravet på erforderlig snabbhet i handläggningen inte

längre kan anses uppfyllt. Utskottet delar vidare

den uppfattning som förs fram i propositionen om att

långa handläggningstider i domstol kan försvaga

rättssäkerheten för både konsumenter,

svarandeföretag och konkurrerande näringsidkare.

Det finns också, som regeringen framhåller, olika

omständigheter som talar för att Marknadsdomstolens

prejudikatbildande och rättsskapande verksamhet

skulle komma att främjas genom en återgång till det

tidigare systemet. Den nuvarande ordningen kan

således medföra att rättsbildningen förskjuts från

Marknadsdomstolen till Stockholms tingsrätt.

Sammanfattningsvis vill utskottet förorda en

återgång till systemet med Marknadsdomstolen som

första och sista instans i mål om förbud och

åläggande. Enligt utskottets mening väger i dessa

fall kravet på snabbhet i handläggningen tyngre än

fördelarna med att få saken prövad i två instanser.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till

propositionen i denna del och avstyrker motion Ju412

yrkande 1.

Mot de delar i propositionen som inte har berörts i

det föregående har utskottet ingen erinran.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande instansordningen

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Ju412 yrkande 1

antar regeringens förslag till lag om ändring i

marknadsföringslagen (1995:450),

res. (m, fp)

2. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i lagen (1970:417) om

marknadsdomstol m.m.,

dels lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete

med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m.m.

Stockholm den 26 januari 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson

(kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s),

Karin Olsson (s), Henrik S Järrel

(m), Marina Pettersson (s),

Elizabeth Nyström (m), Roland

Larsson (s), Christina Nenes (s),

Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m),

Viviann Gerdin (c), Ulf Nilsson

(fp) och Raimo Pärssinen (s).

Reservation

Instansordningen (mom. 1)

Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth

Nyström (m), Berit Adolfsson (m) och Ulf Nilsson

(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5

börjar med "Med anledning" och på s. 7 slutar med

"yrkande 1" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas principiella

inställning att övervägande skäl talar för att

specialdomstolarna bör avskaffas. Den nuvarande

ordningen kan nämligen, vilket motionärerna också

påpekar, inte anses förenlig med kravet på en mer

strikt rättstillämpning. Enligt utskottet skulle det

i och för sig vällovliga syftet att minska

handläggningstiderna för förbuds- och åläggandemålen

därför bättre tillgodoses genom att

Marknadsdomstolen avskaffades och domstolens

samtliga arbetsuppgifter överfördes till de allmänna

domstolarna. Det är givetvis av stor vikt att man

tar till vara den juridiska sakkompetens som kommit

att utvecklas vid Marknadsdomstolen. Möjligheter

finns också att förstärka de allmänna domstolarna

med experter och sakkunniga som biträder inför

avgörandena.

Enligt utskottets mening är det med dessa

utgångspunkter ett steg i fel riktning att återföra

mål, som åtminstone i första instans skall

handläggas av de allmänna domstolarna, till

Marknadsdomstolen. Särskilt betänkligt är detta med

hänsyn till att den huvudsakliga rättskipningen bör

äga rum i första instans.

Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att

riksdagen, med bifall till motion Ju412 yrkande 1,

bör avslå förslaget till lag om ändring i

marknadsföringslagen (1995:450).

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande instansordningen

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju412

yrkande 1 avslår regeringens förslag till lag om

ändring i marknadsföringslagen (1995:450).

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i

marknadsföringslagen (1995:450)

2 Förslag till lag om ändring i lagen

(1970:417) om marknadsdomstol m.m.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om

samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m.