Bet. 1998/99:MJU9

Miljö- och jordbruksutskottets

1998/99:MJU09

Bekämpning av smittsamma djursjukdomar

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1998/99

MJU9

Bekämpning av smittsamma

djursjukdomar

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens förslag till ny

epizootilag och en särskild zoonoslag med

bestämmelser om förebyggande åtgärder, kontroll och

bekämpning av smittsamma djursjukdomar. De båda

lagarna föreslås kompletterade med vissa

bestämmelser i lagen (1992:1683) om provtagning på

djur, m.m. I ärendet behandlas även 3 följdmotioner

med totalt 12 yrkanden.

Regeringens förslag tillstyrks och samtliga

motioner avstyrks.

Till ärendet har fogats en reservation.

Propositionen

Regeringen (Jordbruksdepartementet) föreslår i

proposition 1998/99:88 att riksdagen antar

regeringens förslag till

1. epizootilag,

2. zoonoslag,

3. lag om ändring i lagen (1992:1683) om

provtagning på djur, m.m.

Propositionens huvudsakliga

innehåll

I propositionen föreslås en ny epizootilag och en

särskild zoonoslag med bestämmelser om förebyggande

åtgärder, kontroll och bekämpning av smittsamma

djursjukdomar. De båda lagarna föreslås

kompletterade med vissa bestämmelser i lagen

(1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

En ny epizootilag föreslås ersätta den nu gällande

epizootilagen (1980:369). Den nya lagen skall gälla

sådana allvarliga djursjukdomar som kan spridas

genom smitta bland djur eller från djur till

människa. Lagen innehåller bestämmelser om

förebyggande åtgärder, bekämpning, tillsyn och

ersättning. Lagen skall omfatta allvarliga

djursjukdomar som normalt inte finns i Sverige. Vid

ett sjukdomsutbrott skall samhällets åtgärder syfta

till att utrota sjukdomen i landet. De epizootiska

sjukdomarna skall anges i

verkställighetsföreskrifter av regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer.

En ny zoonoslag föreslås som innehåller

bestämmelser om sådana sjukdomar eller smittämnen

hos djur som kan spridas naturligt genom smitta från

djur till människa men som inte är av den karaktären

att de faller under epizootilagen. Lagen, som

ersätter den nuvarande lagen (1983:738) om

bekämpande av salmonella hos djur, innehåller

bestämmelser om kontroll, förebyggande åtgärder,

bekämpning och tillsyn. Lagen skall omfatta sådana

djursjukdomar eller smittämnen om vilka det finns

tillräckliga kunskaper för effektiva kontroll- och

bekämpningsåtgärder. Sjukdomen eller smittämnet

finns normalt i Sverige och det saknas realistiska

möjligheter till utrotning. Samhällets åtgärder

enligt lagen skall syfta till att förebygga och

begränsa förekomsten av de sjukdomar eller

smittämnen som omfattas av lagen. Även zoonoserna

skall anges i verkställighetsföreskrifter av

regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer.

Slutligen föreslås vissa ändringar i lagen om

provtagning på djur, m.m. Syftet med dessa ändringar

är att lagen skall utgöra ett komplement till

epizootilagen och zoonoslagen. Lagens

tillämpningsområde vidgas till att omfatta inte bara

smittsamma djursjukdomar utan även sådana smittämnen

hos djur som inte ger upphov till sjukdom hos djur,

men väl hos människa. I lagen införs även nya

bestämmelser om möjlighet för regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer att meddela

föreskrifter om anmälningsskyldighet för veterinärer

m.fl. samt att meddela föreskrifter eller i det

enskilda fallet besluta om förebyggande åtgärder.

Ändringarna tar sikte på sjukdomar om vilka

kunskaperna är alltför bristfälliga för att en mer

systematisk bekämpning skall kunna genomföras. När

tillräcklig kunskap erhållits kan sjukdomen eller

smittämnet om detta anses lämpligt föras in under

endera epizootilagen eller zoonoslagen.

De nya lagarna och ändringarna i provtagningslagen

föreslås träda i kraft den 1 oktober 1999.

Lagrådet har avgett yttrande över lagförslagen.

Lagförslagen bifogas som bilaga till detta

betänkande.

Motionerna

1998/99:MJ9 av Eskil Erlandsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ersättning bör

utgå med 100 % också för produktionsbortfall för

besättningar anslutna till kontrollprogram och som

drabbas av epizootiutbrott,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ersättningen för

produktionsbortfall bör utgå med 70 % för

besättningar som inte är anslutna till

kontrollprogram och som drabbas av epizootiutbrott,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ersättningen för

bekämpning av zoonosutbrott bör uppgå till 100 % av

kostnaderna för myndighetsingripandet om

besättningen är ansluten till hälsovård och

kontrollprogram,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ersättningen för

bekämpning av zoonosutbrott bör uppgå till 70 % av

kostnaderna för myndighetsingripandet om

besättningen inte är ansluten till hälsovård och

kontrollprogram,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att djurägaren fullt

ut kompenseras om djur, i syfte att begränsa

spridningen av zoonoser, förbjuds att beta på marker

som berättigar till betesmarksersättning från EU:s

miljöprogram.

1998/99:MJ10 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om ersättningsregler

enligt epizootilagen i enlighet med vad som anförts

i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kontroll och

förebyggande åtgärder enligt epizootilagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om principer för

ersättning enligt zoonoslagen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om begränsningar vad

gäller hanteringen av djur enligt zoonoslagen.

1998/99:MJ11 av Caroline Hagström m.fl. (kd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ekonomisk ersättning

vid produktionsbortfall,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förebyggande

åtgärder,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ekonomisk ersättning

vid meddelande av föreskrifter.

Utskottet

Inledning

Epizootilagen (1980:369) trädde i kraft den 1 juli

1980. Den har därefter ändrats tre gånger, senast år

1994 och 1996. Bakgrunden till ändringen år 1994 var

EES-avtalet som förutsatte att stora delar av EG:s

bestämmelser om bekämpning av epizootier

införlivades i svensk lagstiftning. Ändringarna år

1996 avsåg en anpassning till de nya reglerna om en

obligatorisk tvåpartsprocess i

förvaltningsprocessen.

Lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos

djur trädde i kraft den 1 januari 1984. Den har

därefter ändrats tre gånger, senast år 1995 och

1998. År 1995 infördes den obligatoriska

salmonellaprovtagningen för värphönsbesättningar och

Statens jordbruksverk gavs möjlighet att delegera

till en veterinär att besluta om bekämpningsåtgärder

enligt lagen. Ändringarna år 1998 var en följd av de

nya reglerna för förvaltningsprocessen som nämns

ovan.

Regeringen beslutade i juni 1996 att ge

Jordbruksverket i uppdrag att i samråd med

Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet göra en

översyn av epizootilagstiftningen. Beslutet togs

bl.a. mot bakgrund av att Sveriges medlemskap i EU

har inneburit att handeln med djur över gränserna

ökat samtidigt som möjligheterna till

gränskontroller har minskat. Detta kan innebära en

ökad risk för att smittsamma sjukdomar kommer in i

landet. Utredningsuppdraget omfattade en utvärdering

av hur epizootilagen i alla dess delar fungerar i

dag och en redovisning av de regler som gäller i

övriga EU-länder, särskilt vad gäller frågan om

ersättning vid sjukdomsutbrott. I uppdraget ingick

även att utreda vilka djursjukdomar som bör ingå i

epizootilagen, vilka regler om bekämpning vid

eventuella sjukdomsutbrott det finns behov av samt

olika ersättningsfrågor.

Regeringen beslutade i december 1997 att ge

Jordbruksverket i uppdrag att efter samråd med

Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet även

utreda frågan om en särskild lagstiftning för

zoonotiska sjukdomar hos djur och att i samband

därmed göra en översyn av salmonellalagstiftningen.

I uppdraget ingick även att utreda olika

kostnadsfrågor.

Jordbruksverket har redovisat uppdragen i

rapporterna Översyn av epizootilagstiftningen och

Salmonella och andra zoonoser hos djur. Rapporterna

har remissbehandlats.

Utskottet har anordnat en utfrågning med

representanter för Jordbruksverket och Statens

veterinärmedicinska anstalt med anledning av

propositionen. LRF har också uppvaktat utskottet i

frågan.

En ny epizootilag

Propositionen

Lagens tillämpningsområde

En ny epizootilag införs. Den nya lagen skall

omfatta sådana allmänfarliga djursjukdomar som kan

spridas genom smitta bland djur eller från djur till

människa. Sjukdomen skall vara allmänfarlig i den

meningen att den kan utgöra ett allvarligt hot mot

människors eller djurs hälsa eller medföra stora

ekonomiska förluster för samhället. Samhällets

åtgärder med anledning av ett sjukdomsutbrott skall

syfta till att befria landet från sjukdomen.

Liksom hittills bör det ankomma på regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer att i

verkställighetsföreskrifter ange vilka sjukdomar som

omfattas av lagen. Till de epizootiska sjukdomarna

bör inte bara hänföras sjukdomar som kan få en stor

utbredning, närmast genom att de är i hög grad

smittsamma. Som epizootisk sjukdom bör också räknas

sjukdomar som är allmänfarliga inte bara i den

meningen att de kan medföra stora ekonomiska

förluster för samhället utan också genom att de kan

utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs

hälsa. Exempel på sådana sjukdomar är de olika

formerna av transmissibel spongiform encephalopati

(TSE) som bl.a. omfattar scrapie hos får och bovin

spongiform encephalopati (BSE) hos nötkreatur.

Sjukdomarna

De föreslagna ändringarna av lagens

tillämpningsområde föranleder i princip ingen

förändring vad gäller vilka sjukdomar som skall

omfattas av lagen. De sjukdomar som omfattas av den

nuvarande epizootilagen bör, med några få undantag,

även fortsättningsvis regleras i

epizootilagstiftningen. En god vägledning till vilka

sjukdomar som i princip bör omfattas av

epizootilagen är den A-lista som upprättas av Office

International des Epizooties (OIE). Sjukdomarna i

OIE:s A-lista definieras som sådana smittsamma

sjukdomar som har förmåga till snabb spridning utan

hänsyn till nationsgränser och som medför allvarliga

konsekvenser från socioekonomisk synpunkt eller

folkhälsosynpunkt.

Trots att en sjukdom uppfyller kriterierna för att

omfattas av lagen kan det finnas särskilda

omständigheter som medför att sjukdomen ändå bör

lämnas utanför lagstiftningen. En sådan omständighet

är att sjukdomen lyckats få fäste i landet och

bedömningen görs att smittämnet inte kan utrotas.

Epizootilagstiftningen är i många avseenden till

karaktären en katastroflagstiftning som vid ett

sjukdomsutbrott skall användas för att effektivt

bekämpa sjukdomen så att landet snarast helt blir

fritt från denna. Har en sjukdom emellertid fått

permanent fäste i landet förfelar reglerna sin

verkan. Sjukdomen bör då inte omfattas av lagen.

Detta även om sjukdomen är allvarlig, smittsam och

från samhällets synpunkt kostsam.

Enligt nuvarande lag ankommer det på regeringen att

fastställa vilka sjukdomar som skall omfattas av

lagen. Jordbruksverket har dessutom möjlighet att

genom föreskrifter bestämma att även andra sjukdomar

skall omfattas av lagen. Även om flertalet sjukdomar

som omfattas av epizootilagstiftningen är givna

genom sin speciella karaktär kan behov finnas att

med kort varsel föra en sjukdom till eller från

lagens tillämpningsområde. Detta är en förutsättning

för att lagen i en ständigt föränderlig värld skall

vara effektiv och kunna fungera på det sätt som är

nödvändigt för att undvika spridning av allvarliga

sjukdomar. För att detta skall kunna ske bör

uppgiften att i verkställighetsföreskrifter peka ut

de sjukdomar som skall omfattas av den nya lagen

lämpligen delegeras till Jordbruksverket.

Bekämpningsåtgärder och tillsyn

Ett av lagstiftningens främsta syften är att

åstadkomma en effektiv bekämpning av epizootiska

sjukdomar. En sådan bekämpning uppnås genom en rad

samverkande faktorer. De nuvarande reglerna behöver

kompletteras i vissa avseenden för att åstadkomma en

bättre måluppfyllelse.

Vid utbrott av en smittsam sjukdom är ofta

tidsfaktorn av största betydelse. En observant

djurägare som i ett tidigt skede upptäcker symptom

på en djursjukdom och då omedelbart vidtar åtgärder

för att hindra fortsatt spridning kan många gånger

förhindra ett mer omfattande utbrott av sjukdomen.

Regeringen föreslår därför att bestämmelser om den

enskildes ansvar vid misstanke om djursjukdom skall

finnas i epizootilagen. De närmare bestämmelserna om

vad den enskilde djurägaren har att iaktta bör med

stöd av ett bemyndigande i lagen fastställas i

föreskrifter av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer.

Anmälningsskyldighet för veterinärer vid misstanke

om epizootisk eller annan smittsam sjukdom regleras

i förordningen (1971:810) med allmän

veterinärinstruktion. De regler som rör de

epizootiska sjukdomarna bör dock enligt regeringens

uppfattning återfinnas i epizootilagen. Regeringen

föreslår att en veterinärs anmälningsskyldighet vid

misstanke om epizootisk sjukdom begränsas så att

anmälan endast skall göras till Jordbruksverket och

länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall därefter

skyndsamt underrätta Statens veterinärmedicinska

anstalt, distriktsveterinären och den eller de

kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö-

och hälsoskyddsområdet samt Fiskeriverket, om det är

fråga om en epizootisk sjukdom hos fisk. När det är

fråga om en epizootisk sjukdom som kan överföras

till människor skall länsstyrelsen skyndsamt

underrätta även Statens livsmedelsverk,

Smittskyddsinstitutet och smittskyddsläkaren.

Regeringen föreslår även att en bestämmelse om

anmälningsskyldighet för den ansvarige vid ett

laboratorium införs.

Regeringen föreslår vidare att en veterinär, om det

är nödvändigt för utredning av en epizootisk

sjukdom, får låta avliva ett djur som misstänks vara

smittat. Syftet med bestämmelsen är att ge

veterinären möjlighet att genomföra patologisk-

anatomiska undersökningar och att få tillgång till

material för bakteriologisk eller virologisk analys,

vilket kan vara av avgörande betydelse för

utredningen.

En veterinär som har grundad anledning anta att ett

utbrott av en epidemisk sjukdom har inträffat skall

spärrförklara det område där smitta kan förekomma.

Med hänsyn till konsekvenserna av en spärrförklaring

bör den myndighet som ansvarar för bekämpningen

tidigt få möjlighet att pröva huruvida veterinärens

beslut skall fortsätta att gälla. Myndigheten kan

därvid utöka, inskränka eller upphäva veterinärens

beslut. Mot bakgrund härav föreslås att en

veterinärs beslut om spärrförklaring till skillnad

mot vad som nu gäller skall underställas den

myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen föreslår vidare att det i lagen införs

en möjlighet för regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om

undantag från bestämmelserna om spärrförklaring,

smittförklaring, förbud mot transporter och

tillträdesförbud.

För att på ett effektivt sätt kunna förebygga

epizootiska sjukdomar och för att vid

sjukdomsutbrott få till stånd en väl fungerande

bekämpning krävs att myndigheters befogenheter också

innefattar en rätt att inte bara meddela

föreskrifter utan även fatta beslut i enskilda fall.

En myndighet får enligt nuvarande bestämmelser

meddela föreskrifter om oskadliggörande av döda djur

och produkter av djur. Det kan emellertid vara

nödvändigt att oskadliggöra även annat, såsom avfall

och material som kan sprida smitta.

Epizootilagstiftningen bör kompletteras i detta

avseende. Vidare bör det finnas en möjlighet att

kunna föreskriva eller besluta om begränsning i

hanteringen av djur.

För de enbart nationellt reglerade sjukdomarna kan

den situationen uppkomma, trots ambitiösa och

omfattande bekämpningsåtgärder, att det bedöms

uteslutet att utrota sjukdomen i landet. Under

sådana omständigheter bör det i lagstiftningen

finnas en möjlighet för regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer att avbryta

bekämpningen.

En viktig förutsättning för en effektiv bekämpning

är en väl fungerande tillsyn. Enligt epizootilagen

ankommer det på Jordbruksverket att utöva den

centrala tillsynen över efterlevnaden av lagen,

medan länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.

Tillsynsmyndigheten har därvid rätt att bl.a. få

tillträde till områden, lokaler eller andra utrymmen

för att där göra undersökningar och ta prover.

Regeringen anser att även Jordbruksverket i sin

egenskap av central tillsynsmyndighet skall få de

befogenheter som i dag endast tillkommer

länsstyrelsen.

Ersättningsregler

Enligt den nu gällande epizootilagen lämnas

ersättning av statsmedel till den som, på grund av

beslut enligt lagen eller enligt föreskrifter

meddelade med stöd av lagen, drabbats av kostnad

eller förlust genom intrång i näringsverksamhet

eller av kostnad eller förlust i annat fall genom

att husdjur avlivas eller dör till följd av

skyddsympning eller annan behandling. Även

inkomstförlust ersätts. Ersättning lämnas för hela

den faktiska kostnaden eller förlusten. Statens

kostnader för bekämpning av epizootiska sjukdomar

uppgick under budgetåret 1998 till drygt 70 miljoner

kronor.

Regeringen föreslår att den enskilde djurägaren i

fortsättningen bör ta ett större ekonomiskt ansvar

för sjukdomsbekämpningen än vad som följer av

gällande bestämmelser. Sålunda bör full ersättning

även fortsättningsvis lämnas för avlivade djur,

saneringskostnader och inkomstförlust medan

ersättningen för produktionsbortfall reduceras till

50 %. Denna modell överensstämmer i sina huvuddrag

med den ersättningstradition som gäller i de flesta

övriga EU-länder.

Den del av kostnaden som inte finansieras med

statsmedel bör producenten själv kunna täcka genom

att teckna en försäkring. Med regeringens

ställningstagande att den enskilde djurägaren och

jordbruksnäringen skall ta ett större ansvar för

sjukdomsbekämpningen följer att dessa grupper även

bör ta ett ansvar för att åstadkomma en

försäkringslösning. Den ersättningsmodell som

regeringen föreslår bör i väsentlig grad minska de

problem som kan vara förknippade med att utforma en

lämplig försäkring.

Det bör emellertid finnas en möjlighet för

regeringen att för vissa särskilt allvarliga

sjukdomar föreskriva att full ersättning skall

lämnas även för produktionsbortfall. Det bör vara

fråga om ett fåtal mycket allvarliga sjukdomar

vilkas spridning i landet Sverige över huvud taget

inte kan riskera, t.ex. sjukdomar i gruppen

transmissibel spongiform encephalopati (TSE) och

mul- och klövsjuka.

Ersättning skall även i fortsättningen lämnas

enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer.

Ersättning skall lämnas enbart för kostnader eller

förluster som föranleds av en myndighets beslut

enligt lagen. Kostnader eller förluster som

uppkommer enbart på grund av sjukdomen skall alltså

inte ersättas. Endast den som direkt och primärt

drabbas av ett beslut skall ha rätt till ersättning.

Ersättning skall lämnas för förlust på grund av att

husdjur avlivas eller dör till följd av

skyddsympning eller annan behandling. Djuret skall

värderas till det verkliga värde det har vid

värderingstillfället.

Ersättning skall lämnas för produktionsbortfall

till följd av ett beslut enligt epizootilagen, t.ex.

när meddelade beslut leder till att det normala

arbetet på den sjukdomsdrabbade gården inte kan

utföras eller till att framställda produkter inte

kan föras ut från gården.

Annan inkomstförlust än den som följer genom

intrång i verksamhet skall också ersättas. Det som

avses är sådan inkomstförlust som uppstår till följd

av att annat arbete än sådant som är direkt

hänförligt till att produktionen inte kan utföras på

grund av att ett område har spärrats av. Som exempel

kan nämnas att djurägarens familjemedlemmar på grund

av en spärrförklaring inte får lämna fastigheten för

att åka till sina arbetsplatser.

Enligt gällande epizootilag kan ersättning jämkas

om den ersättningsberättigade uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet har medverkat till kostnaden

eller förlusten. Bestämmelsen är ett viktigt

styrmedel när det gäller den enskildes allmänna

agerande i samband med ett sjukdomsutbrott. I detta

sammanhang bör djurägarens riskbeteende kunna vägas

in. För att markera vikten av ett korrekt och lojalt

beteende från enskilda vid ett sjukdomsutbrott anser

regeringen att det bör räcka med vanlig vårdslöshet

hos den enskilde för att möjlighet till jämkning

skall finnas. Det bör också finnas möjlighet att

jämka ersättningen i det fall den

ersättningsskyldige underlåter att följa ett beslut

enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade

föreskrifter. Denna möjlighet inverkar inte på den

enskildes rätt att överklaga sådana beslut eller

begära inhibition.

Enligt regeringens uppfattning bör näringen och den

enskilde producenten ta ett ekonomiskt ansvar för de

förebyggande åtgärderna, medan medborgarna i

allmänhet bör få tåla ett visst intrång i

handlingsfriheten när kontrollåtgärder behöver

vidtas. Möjligheten bör därför finnas att föreskriva

att viss sådan åtgärd, som alltså kan avse generella

förbyggande åtgärder eller kontrollåtgärder inom en

viss region eller liknande, inte berättigar till

ersättning. En bedömning av sjukdomen och typen och

omfattningen av restriktionerna blir avgörande

faktorer för frågan om ersättning. Det kan

naturligtvis finnas exempel på sådana åtgärder där

staten alltjämt bör ta det ekonomiska ansvaret,

medan det i andra fall framstår som rimligt att den

enskilde producenten eller näringen får svara för

finansieringen. Om möjligt innan och i vart fall

efter det att åtgärderna vidtagits bör enligt

regeringens mening ett fortlöpande samråd ske med

berörda företag och organisationer så långt detta är

praktiskt genomförbart.

Vissa djur inom animalieproduktionen betingar

mycket höga värden. Kostnaderna för staten vid

avlivning av dessa djur kan bli orimligt höga. Det

är dessutom svårt att fastställa ett rimligt

marknadspris eftersom det saknas tillräckliga

möjligheter till jämförelser. Regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer bör därför få

besluta om en maximering av det ersättningsgrundande

värdet på ett avlivat djur. Detta högsta belopp

skall betydligt överstiga de normalt förekommande

marknadsvärdena för de mer vanliga djurtyperna. Det

kan bli aktuellt att maximera ersättningen också för

saneringskostnader, såvitt dessa avser förstörda

embryon, ägg avsedda för reproduktion eller förstörd

sperma.

Ersättning för inkomstbortfall bör med fördel kunna

beräknas med hjälp av en schablon. En förutsättning

torde dock vara att sjukdomen fått en viss spridning

i landet så att antalet jämförbara fall inte blir

för litet. Även kostnader för sanering kan lämpligen

beräknas enligt en schablon.

Straffbestämmelse

För de flesta fall av överträdelse av den föreslagna

lagens bestämmelser framstår böter som den mest

adekvata påföljden. Det finns således inte någon

anledning att utvidga straffskalan i syfte att

åstadkomma en allmänt strängare bedömning av brott

mot lagen.

För att de allvarligaste överträdelserna mot lagen

skall kunna föranleda tillräckligt straff och för

att nå överensstämmelse med andra lagar vars syfte

också är att värna människors och djurs hälsa bör

brott mot epizootilagen eller mot föreskrifter eller

beslut meddelade med stöd av lagen också kunna

medföra fängelsestraff. Ett ringa brott skall inte

medföra straffansvar.

Motionerna

Centerpartiet motsätter sig i motion MJ9 yrkandena 1

och 2 att ersättningen för produktionsbortfall vid

epizootiutbrott reduceras till 50 %. I stället bör

ersättningsreglerna utformas så att förebyggande

arbete stimuleras. För besättningar anslutna till

kontrollprogram bör ersättningen vara 100 % även för

produktionsbortfall. I annat fall bör ersättningen

uppgå till 70 % av den faktiska förlusten.

Även Moderata samlingspartiet anser att det är av

stor vikt att ersättningssystemet är upplagt så att

det ger djurägarna incitament att med förebyggande

åtgärder förhindra att smitta uppstår. Man föreslår

därför i motion MJ10 yrkande 1 att de djurägare som

är anslutna till frivilliga kontrollprogram även

fortsättningsvis skall garanteras full ersättning

för kostnader eller förlust som uppstår som ett

resultat av beslut enligt epizootilagen. Däremot bör

den del av ersättningen som avser

produktionsbortfall sänkas till nivån 75 % i de fall

besättningen inte är ansluten till kontrollprogram.

Därutöver anförs i motionens yrkande 2 att

regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer

inte skall ges generell rätt att meddela

föreskrifter som innebär att ersättning för

kontrollåtgärder och förebyggande åtgärder inte

lämnas. Regeringen eller den myndighet regeringen

bestämmer bör dock, efter samråd med berörda företag

och organisationer, kunna meddela föreskrifter om

att ersättning inte lämnas för vissa

kontrollåtgärder eller förebyggande åtgärder som är

av sådan art att den enskilda näringsidkaren inte

drabbas av betydande kostnader.

Kristdemokraterna anför i motion MJ11 yrkande 1

(delvis) att staten måste ha det övergripande

ansvaret för att hålla landet fritt från allvarliga

smittsamma djursjukdomar och att det är angeläget

att den enskilde djurägaren erhåller sådan

ersättning att det ekonomiska incitamentet finns

kvar att rapportera sjukdomar. De djurägare som

ansluter sin besättning till frivilliga

kontrollprogram bör därför få full ersättning även

fortsättningsvis. Kristdemokraterna motsätter sig

också förslaget att regeringen eller Jordbruksverket

skall kunna införa krav på förebyggande åtgärder

utan ersättning. Om denna rätt skall finnas måste en

överenskommelse träffas i samråd med näringen

(yrkande 2).

Utskottets överväganden

Regeringen anför i propositionen att det är rimligt

att sjukdomsbekämpningen till stor del finansieras

med skattemedel eftersom konsumenterna har nytta av

att Sverige har ett gott djurhälsoläge och därmed en

hög kvalitet på livsmedlen. Ett gott djurhälsoläge

bidrar även till ökade möjligheter till export. Men

även de enskilda djurproducenterna och

jordbruksnäringen som sådan har nytta av

sjukdomsbekämpningen. Den enskilde producentens

besättning blir fri från sjukdomen genom statliga

åtgärder, och genom den ersättning som lämnas ställs

han/hon efter bekämpningen i princip i samma

ekonomiska situation som före myndighetsingripandet.

För jordbruksnäringens del medför sjukdomsfrihet ett

goodwillvärde för alla producenter och möjligheterna

till försäljning ökar. Enligt regeringen finns det

följaktligen skäl som talar för att producenterna

och näringen finansiellt skall bidra till

bekämpningen av de epizootiska sjukdomarna. Den

ökade risk för introduktion av sjukdomar genom

införsel av djur från andra EU-länder och den

storleksmässigt och geografiskt koncentrerade

produktionen talar också för att dessa grupper bör

ta ett större ekonomiskt ansvar. Regeringen påpekar

också att Sverige vid en internationell jämförelse

har ett mycket generöst ersättningssystem. Sverige

är t.ex. ett av mycket få länder som över huvud

taget ersätter produktionsbortfall.

Med regeringens ställningstagande att den enskilde

djurägaren och jordbruksnäringen bör ta ett större

ekonomiskt ansvar för sjukdomsbekämpningen följer

att dessa grupper även bör ta ett ansvar för att

åstadkomma en försäkringslösning.

Regeringen föreslår även att det bör finnas en

möjlighet att för vissa särskilt allvarliga

sjukdomar föreskriva att full ersättning skall

lämnas även för produktionsbortfall. Det bör vara

fråga om ett fåtal mycket allvarliga sjukdomar

vilkas spridning i landet Sverige över huvud taget

inte kan riskera, t.ex. sjukdomar i gruppen

transmissibel spongiform encephalopati (TSE) och

mul- och klövsjuka.

Utskottet delar regeringens uppfattning att

djurägarna bör bidra finansiellt till bekämpningen

av de epizootiska sjukdomarna. I likhet med

regeringen anser utskottet att en sänkt

ersättningsnivå inte får medföra att incitamentet

att anmäla misstänkta fall av epizootisk sjukdom

minskar. För att minska risken för detta bör lagen

innehålla bestämmelser om att ersättningen kan

jämkas om den ersättningsberättigade avsiktligt

eller genom vårdslöshet själv har medverkat till

kostnaden eller förlusten. Det kan även innebära ett

straffrättsligt ansvar att inte omedelbart anmäla

misstanke om epizootisk sjukdom. Med hänvisning till

vad som anförts avstyrks motionerna MJ9 (c)

yrkandena 1 och 2, MJ10 (m) yrkande 1 och MJ11 (kd)

yrkande 1 (delvis).

En viktig del av näringens utökade ansvar för

bekämpning av epizootiska sjukdomar är, som

regeringen framhåller, att vidta förebyggande

åtgärder i syfte att undvika introduktion av

sjukdomar eller att hindra att sådan sjukdom sprids.

Ju fler djurägare som vidtar förebyggande åtgärder,

desto mindre är risken att sjukdomarna introduceras

i landet eller att de sprids i stor omfattning.

Kontrollåtgärder som vidtas med stöd av

epizootilagen kan bli mycket kostsamma för staten.

EG:s regler om regionalisering innebär att mycket

stora landområden kan beläggas med olika typer av

restriktioner, t.ex. utställningsförbud. Vid fall av

mycket smittsam sjukdom kan det även bli aktuellt

med restriktioner för t.ex. offentliga

sammankomster. Med tanke på det antal människor och

företag som kan komma att drabbas av

transportförbud, utställningsförbud,

trafikrestriktioner m.m. kan sådana restriktioner

bli mycket omfattande och den ersättningsberättigade

kretsen komma att omfatta tusentals människor och

företag.

De åtgärder som beskrivits ovan är av den

karaktären att näringen och den enskilde producenten

bör ta ett ekonomiskt ansvar för de förebyggande

åtgärderna, medan medborgarna i allmänhet bör få

tåla ett visst intrång i handlingsfriheten när

kontrollåtgärder behöver vidtas. Möjligheten bör

därför finnas att föreskriva att viss sådan åtgärd,

som alltså kan avse generella förebyggande åtgärder

eller kontrollåtgärder i form av restriktioner inom

en viss region eller liknande, inte berättigar till

ersättning. En bedömning av sjukdomen och typen och

omfattningen av restriktionerna blir avgörande

faktorer för frågan om ersättning. Som regeringen

påpekar kan det finnas exempel på åtgärder där

staten alltjämt bör ta det ekonomiska ansvaret.

Utskottet instämmer i regeringens bedömning och

tillstyrker att regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer skall få meddela föreskrifter

om att ersättning inte lämnas för kontrollåtgärder

eller förebyggande åtgärder. Utskottet utgår från

att myndigheterna i största möjliga utsträckning

samråder med berörda företag och organisationer

innan en sådan åtgärd vidtas. I sammanhanget vill

utskottet också erinra om regeringens uttalande att

det kan finnas exempel på åtgärder där staten

alltjämt bör ta det ekonomiska ansvaret. Med

hänvisning till det anförda avstyrks motionerna MJ10

(m) yrkande 2 och MJ11 (kd) yrkande 2.

Utskottet tillstyrker även i övrigt regeringens

förslag till ny epizootilag och har inget att erinra

mot de uttalanden som görs på s. 15-31 i

propositionen i olika tillämpningsfrågor m.m.

En ny zoonoslag

Propositionen

Lagens tillämpningsområde

Med zoonos menas en sjukdom eller ett smittämne som

naturligt kan överföras från djur till människa. De

smittämnen som avses behöver inte ge upphov till

sjukdom hos djur. Zoonotiska sjukdomar eller

smittämnen kan även överföras från människa till

djur.

Förekomsten av zoonoser är inte något statiskt

tillstånd. Nya zoonoser uppstår hela tiden, antingen

genom att smittämnen ändrar karaktär eller genom att

kända smittämnen sprids till nya områden eller

finner nya värddjur. Normalt uppstår mellan två och

fem nya zoonoser under en tioårsperiod. En del

zoonotiska sjukdomar är allmänfarliga och bekämpas

därför enligt epizootilagen, t.ex. rabies,

tuberkulos och mjältbrand.

De zoonotiska sjukdomarna innebär kostnader för

såväl samhället som för de drabbade. Djurens och

människornas lidande i samband med sjukdom bör också

beaktas. Bekämpning och kontroll av zoonotiska

sjukdomar minskar dessa kostnader och leder därmed

också till en ekonomisk vinst för samhället.

Regeringen föreslår att en renodlad lag för

zoonotiska sjukdomar och smittämnen, som omfattar

såväl allmänna förebyggande åtgärder som kontroll-

och bekämpningsåtgärder, införs. Lagen skall omfatta

de zoonotiska sjukdomar eller smittämnen som

regeringen eller Jordbruksverket bestämmer. För att

en sjukdom eller ett smittämne skall omfattas av

lagen bör det finnas en mer långsiktig strategi från

samhällets sida avseende kontroll och bekämpning.

Det innebär att det måste finnas en viss

grundläggande kunskap om sjukdomen eller smittämnet.

Lagen skall omfatta alla djurslag och alla typer av

djurhållning, dvs. även vilda djur, såväl ute i

naturen som i fångenskap. Vissa bestämmelser i lagen

kan dock av naturliga skäl enbart bli tillämpliga på

djur som har en ägare.

Sjukdomarna

Det finns en mängd sjukdomar som faller under

beteckningen zoonos, dvs. en sjukdom som smittar

från djur till människa och tvärtom. Till dessa

sjukdomar hör bl.a. kampylobakterios, leptospiros

och borrelios samt, den kanske mest kända,

salmonella. Även smittämnet EHEC är en zoonos.

Gemensamt för de flesta av zoonoserna är att djuren

sällan påverkas i någon högre grad, medan

konsekvenserna för smittade människor är desto

allvarligare.

För närvarande finns en speciell lagstiftning för

salmonella, nämligen lagen om bekämpande av

salmonella hos djur. Som tidigare nämnts anser

regeringen emellertid att det finns behov av en

allmän zoonoslag som möjliggör insatser även mot

andra zoonoser. Regeringen delar dock

Jordbruksverkets uppfattning att till dess mer

kunskap har samlats om zoonoser hos djur, endast

salmonella skall omfattas av zoonoslagen.

Målsättningen är dock att EHEC så snart som möjligt

också skall omfattas av den nya lagens

tillämpningsområde. Det saknas i dag tillräcklig

kunskap om smittans epidemiologi för att effektivt

kunna bekämpa den på besättningsnivå. Regeringen

anser därför att EHEC inte i nuläget kan bli föremål

för specifika kontroll- och bekämpningsåtgärder

enligt zoonoslagen.

Liksom vad gäller epizootiska sjukdomar finns

beträffande zoonoser behov av att utan onödig

tidsutdräkt kunna anpassa den förteckning av

sjukdomar som lagen skall omfatta. Framför allt kan

behov finnas att utöka listan med kort varsel. För

att göra lagen så effektiv som möjligt bör

sjukdomarna anges i verkställighetsföreskrifter av

Jordbruksverket.

Förebyggande åtgärder och bekämpningsåtgärder

Med stöd av zoonoslagen skall föreskrifter kunna

meddelas om obligatorisk provtagning och om

skyldighet för djurägare att föra anteckningar och

lämna upplysningar om verksamheten.

Lagen skall innehålla bestämmelser om skyldighet

för veterinärer att anmäla misstänkta sjukdomsfall

och i görligaste mån förhindra smittspridning samt

om anmälningsskyldighet för den som är ansvarig för

ett laboratorium.

Lagen skall också innehålla bemyndiganden för

regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer att meddela föreskrifter eller beslut i

enskilda fall för att förhindra vissa riskbeteenden

och för att förebygga och bekämpa de sjukdomar som

omfattas av lagen. Vissa beslut skall också kunna

fattas av en enskild veterinär.

Jordbruksverket skall ha den centrala tillsynen

medan länsstyrelsen skall utöva tillsynen inom

länet. Möjlighet skall finnas att överlåta tillsyn

till veterinär.

Spridningen av zoonoser mellan djur och människa

kan ofta förhindras eller begränsas med tämligen

enkla medel. Genom att den som har djur i sin vård

och andra iakttar försiktighet vid hanteringen av

djur, djurprodukter och andra varor samt vid

kontakter mellan djur och människor kan risken för

smittspridning minskas. Ovan nämnda bemyndigande bör

därför även ge möjlighet att meddela föreskrifter i

avsikt att begränsa sådana riskbeteenden. Exempel på

sådana föreskrifter kan vara villkor för spridning

av gödsel på vall och förbud mot att hålla djur i

anslutning till badsjöar och badplatser vid kusten.

Föreskrifterna kan vid behov kompletteras med beslut

i enskilda fall. Ett sådant beslut skall även kunna

fattas av en enskild veterinär. Avsikten är inte att

sådana föreskrifter eller beslut skall föranleda

någon ersättning från samhällets sida till den

enskilde djurägaren.

Ersättningsregler

I den nu gällande lagen om bekämpning av salmonella

hos djur finns inte några bestämmelser om ersättning

till den som drabbats av kostnader eller förluster

med anledning av statens åtgärder enligt lagen.

Ersättningsbestämmelserna återfinns i förordningen

om bekämpande av salmonella hos djur. Av förarbetena

till lagen framgår att bestämmelserna i dåvarande

salmonellaförordningen inte skulle anses innebära

ett fastslående av att staten i princip skulle vara

skyldig att på skadeståndsrättslig eller annan grund

svara för kostnader eller förluster som drabbar

djurägaren vid myndighetsingripande med stöd av

förordningen. Avsikten med reglerna var endast att i

skälig omfattning mildra de ekonomiska konsekvenser

som en salmonellainfektion kan innebära för de

enskilda djurägarna. Reglerna är alltså att betrakta

som offentligrättsliga bestämmelser till förmån för

enskilda.

Regeringen ser ingen anledning att i dag göra en

annan bedömning än den som gjordes i det tidigare

lagstiftningsärendet. Det kan också tilläggas att

ersättningsreglerna är relativt omfattande och

detaljerade. Regeringen gör därför den bedömningen

att bestämmelser om ersättning med anledning av

kontroll och bekämpning enligt zoonoslagen bör tas

in i en förordning med angivande av att ersättning

får lämnas i vissa angivna fall.

Principen för ersättning enligt zoonoslagen skiljer

sig från den princip som valts för den föreslagna

epizootilagen, enligt vilken en rätt till ersättning

föreligger. Skillnaden motiveras av att åtgärder

enligt epizootilagen kan bli mycket omfattande på

grund av oväntade och ibland katastrofartade

sjukdomsutbrott. Risken för zoonoser som t.ex.

salmonella är däremot något som den enskilde

djurägaren måste ta hänsyn till som en beaktansvärd

risk ingående i företagarrisken, eftersom

salmonellasmitta alltid finns i den omgivande

miljön.

Ersättningen skall även fortsättningsvis vara

bunden till de direkta ekonomiska följderna av

åtgärder som staten vidtar med anledning av kontroll

och bekämpning av zoonoser. Ekonomiska följder av

enbart sjukdomen i sig är alltså inte

ersättningsgilla.

Ersättningsnivåerna skall även fortsättningsvis

grundas på djurslag, produktionens omfattning och

produktionsformen. Liksom hittills skall vidare

ersättningens storlek i vissa fall göras beroende av

anslutning till kontrollprogram. Vissa

produktionsformer skall helt undantas från möjlighet

till ersättning av statsmedel.

Beräkningsgrunderna för de olika

ersättningsposterna bör enligt regeringen vara

desamma som enligt epizootilagen. Möjlighet till

jämkning bör också finnas i förordningen, liksom

bestämmelser om preskription och överklagande.

Bestämmelser om detta återfinns nu i

salmonellaförordningen. Jämkningsbestämmelsen bör

dock utvidgas till att omfatta en möjlighet till

jämkning avseende alla beslut och föreskrifter

enligt lagen och till att omfatta också den som

uppsåtligen eller av oaktsamhet har medverkat till

kostnaden eller förlusten. Enligt gällande

förordning kan ersättningen jämkas bara om

djurägaren inte följer vissa beslut enligt lagen.

Straffbestämmelse

Liksom är fallet med brott mot

epizootilagstiftningen är i de flesta fall böter den

lämpligaste påföljden för överträdelser av den nu

aktuella lagen. Lagen innehåller emellertid en rad

bestämmelser som är av stor betydelse för människors

hälsa och för tillgången till sunda livsmedel.

Inledningsvis kommer lagens bestämmelser att gälla

enbart salmonella, men så fort tillräcklig kunskap

finns om andra sjukdomar eller smittämnen så kommer

de att omfattas av lagen. Således kan det antas att

t.ex. EHEC inom en snar framtid kommer att omfattas

av lagen. Mot bakgrund härav framstår efterlevnaden

av lagens bestämmelser som utomordentligt viktig.

Mot den angivna bakgrunden bör brott mot

zoonoslagen, på samma sätt som föreslås i fråga om

epizootilagen, kunna medföra ett fängelsestraff.

Ringa brott undantas från straffansvar.

Motionerna

Enligt motion MJ9 (c) yrkandena 3 och 4 är

salmonellaspridning i första hand en folkhälsofråga.

Därmed bör samhället ta ett minst lika stort ansvar

för zoonoser som för epizootier. I motionen föreslås

därför att ersättningen avseende produktionsbortfall

på grund av myndighetsåtgärder enligt zoonoslagen

bör uppgå till 100 % för besättningar anslutna till

frivilliga kontrollprogram och till 70 % för övriga.

Även Moderaterna föreslår i motion MJ10 yrkande 3

att de principer man angett vad gäller ersättning

för kostnader enligt epizootilagen även bör gälla

för zoonoslagen, dvs. full ersättning för

produktionsbortfall om besättningen är ansluten till

ett frivilligt kontrollprogram, annars 75 %.

Kristdemokraterna anser också i motion MJ11 yrkande

1 (delvis) att de djurägare som anslutit sin

besättning till kontrollprogram bör få full

ersättning för produktionsbortfall vid ingripanden

med stöd av zoonoslagen.

Samtliga motionärer motsätter sig att föreskrifter

om begränsningar eller speciella villkor vad gäller

hanteringen av djur eller produkter av djur och

andra varor eller såvitt avser kontakter mellan djur

och människor inte skall föranleda någon ersättning

från samhällets sida. Det enda rimliga är enligt

motion MJ10 (m) yrkande 4 att den enskilde

näringsidkaren som kan visa att han lider väsentlig

ekonomisk skada eller förlust till följd av

begränsningen ges rätt till skälig ersättning. I

motionerna MJ9 (c) yrkande 5 och MJ11 (kd) yrkande 3

påtalas särskilt de problem som uppstår om

begränsningarna avser mark för vilken djurägaren

erhåller betesmarksersättning inom ramen för EU:s

miljöprogram.

Utskottets överväganden

Den princip regeringen föreslår för ersättning

enligt zoonoslagen skiljer sig från den princip som

valts enligt den föreslagna epizootilagen, enligt

vilken en uttrycklig rätt till ersättning

föreligger. Skillnaden motiveras av att åtgärder

enligt epizootilagen kan bli mycket omfattande på

grund av oväntade och ibland katastrofartade

sjukdomsutbrott. Risken för zoonoser som t.ex.

salmonella är däremot något som den enskilde

djurägaren måste ta hänsyn till som en beaktansvärd

risk ingående i företagarrisken, eftersom

salmonellasmitta alltid finns i den omgivande

miljön.

Utskottet delar regeringens uppfattning att

principerna för ersättning enligt zoonoslagen bör

vara annorlunda än de som gäller för ersättning

enligt epizootilagen och avstyrker därmed motionerna

MJ9 yrkandena 3 och 4, MJ10 yrkande 3 och MJ11

yrkande 1 (delvis). Enligt regeringens förslag skall

zoonoslagen inledningsvis endast omfatta salmonella,

för vilken det i dag finns ett väl fungerande

försäkringssystem. Utskottet vill erinra om att

regeringen även föreslår att ersättningens storlek i

vissa fall skall göras beroende av anslutning till

kontrollprogram.

Spridningen av zoonoser mellan djur och människa

kan ofta förhindras eller begränsas med tämligen

enkla medel. Genom att den som har djur i sin vård,

liksom andra, iakttar försiktighet vid hanteringen

av djur, djurprodukter och andra varor samt vid

kontakter mellan djur och människa kan risken för

smittspridning minskas. Regeringen föreslår därför

att det i den nya zoonoslagen införs ett

bemyndigande som ger möjlighet att meddela

föreskrifter i avsikt att begränsa sådana

riskbeteenden. Exempel på sådana föreskrifter kan

vara villkor för spridning av gödsel på vall och

förbud mot att hålla djur i anslutning till badsjöar

och badplatser vid kusten. Avsikten är enligt

regeringen inte att sådana beslut skall föranleda

någon ersättning från samhällets sida till den

enskilde djurägaren.

Utskottet anser att risken för smittspridning bör

begränsas med alla tillgängliga medel och

tillstyrker därför regeringens förslag om ett

bemyndigande att meddela föreskrifter i avsikt att

begränsa riskbeteenden. Liksom vad gäller

förebyggande åtgärder enligt epizootilagen

förutsätter utskottet att myndigheterna i största

möjliga utsträckning samråder med berörda djurägare

och organisationer vid införande av sådana

restriktioner så att effekterna för den enskilde

företagaren kan begränsas. Med hänvisning till det

anförda avstyrker utskottet motionerna MJ9 (c)

yrkande 5, MJ10 (m) yrkande 4 och MJ11 (kd) yrkande

3.

Utskottet tillstyrker även i övrigt regeringens

förslag till ny zoonoslag och har inget att erinra

mot de uttalanden som görs på s. 31-42 i

propositionen i olika tillämpningsfrågor m.m.

Ändringar i lagen (1992:1683) om

provtagning på djur, m.m.

Propositionen

Som ett komplement till de nu föreslagna epizooti-

och zoonoslagarna bör en ändring i provtagningslagen

göras. Lagen bör utvidgas till att kunna tillämpas

även på de smittämnen hos djur som inte ger upphov

till sjukdom hos djur, men väl hos människa. Det

främsta syftet med denna ändring är att lagen skall

kunna göra det möjligt att kartlägga och erhålla

kunskap om dessa smittämnen för att de så småningom

skall kunna omfattas av zoonoslagens bestämmelser om

kontroll- och bekämpningsåtgärder.

Regeringen anser vidare att det är av yttersta vikt

att vissa allmänna förebyggande åtgärder vidtas i

fråga om de smittämnen och sjukdomar som kommer att

omfattas av provtagningslagen. Därför föreslås att

det i provtagningslagen införs en bestämmelse om att

regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer får meddela föreskrifter eller i det

enskilda fallet besluta om förebyggande åtgärder.

För att uppnå överensstämmelse med epizooti- och

zoonoslagen bör det också i provtagningslagen finnas

en bestämmelse om anmälnings- och

rapporteringsskyldighet för en veterinär eller den

som är ansvarig för det laboratorium där sjukdom

eller smittämne hos djur konstaterats. Eftersom en

sådan skyldighet inte lämpligen kan åläggas

beträffande alla djursjukdomar på vilka lagen

tillämpas bör det ankomma på regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer att meddela

föreskrifter om när och hur skyldigheten skall

iakttas.

Utskottets överväganden

Utskottet har inga invändningar mot regeringens

förslag till ändringar i lagen om provtagning på

djur, m.m.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ersättning för

produktionsbortfall vid ingripande enligt

epizootilagen

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:MJ9 yrkandena

1 och 2, 1998/99:MJ10 yrkande 1 och 1998/99:MJ11

yrkande 1 i motsvarande del antar regeringens

förslag till epizootilag såvitt avser 15 §,

res. 1 (m, kd, c) -

delvis

2. beträffande ersättning för

kontrollåtgärder och förebyggande åtgärder

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:MJ10 yrkande

2 och 1998/99:MJ11 yrkande 2 antar regeringens

förslag till epizootilag såvitt avser 17 §,

res. 1 (m, kd, c) -

delvis

3. beträffande ersättning för

produktionsbortfall vid ingripande enligt

zoonoslagen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:MJ9 yrkandena 3 och

4, 1998/99:MJ10 yrkande 3 och 1998/99:MJ11

yrkande 1 i motsvarande del,

res. 1 (m, kd, c) -

delvis

4. beträffande ersättning vid föreskrifter

om begränsning av riskbeteenden

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:MJ9 yrkande 5,

1998/99: MJ10 yrkande 4 och 1998/99:MJ11 yrkande

3,

res. 1 (m, kd, c) -

delvis

5. beträffande övriga delar av förslag

till ny epizootilag

att riksdagen antar regeringens förslag till epizootilag i

de delar som ej omfattas av utskottets

hemställan ovan,

6. beträffande förslag till zoonoslag

att riksdagen antar regeringens förslag till zoonoslag,

7. beträffande lagen (1992:1683) om

provtagning på djur, m.m.

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

Stockholm den 4 maj 1999

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Dan Ericsson

I beslutet har deltagit: Dan Ericsson (kd), Sinikka

Bohlin (s), Göte Jonsson (m), Inge Carlsson (s), Kaj

Larsson (s), Maggi Mikaelsson (v), Ingvar Eriksson

(m), Alf Eriksson (s), Ingemar Josefsson (s), Ann-

Kristine Johansson (s), Kjell-Erik Karlsson (v),

Caroline Hagström (kd), Catharina Elmsäter-Svärd

(m), Gudrun Lindvall (mp), Eskil Erlandsson (c),

Harald Nordlund (fp) och Lars Lindblad (m).

Reservation

1. Ersättning vid produktionsbortfall, m.m.

(mom. 1 , 2, 3 och 4)

Dan Ericsson (kd), Göte Jonsson (m), Ingvar Eriksson

(m), Caroline Hagström (kd), Catharina Elmsäter-

Svärd (m), Eskil Erlandsson (c) och Lars Lindblad

(m) anför:

Vi anser att staten skall ha det övergripande

ansvaret för bekämpning av allvarliga smittsamma

djursjukdomar, såväl vad gäller epizootiska som

zoonotiska sjukdomar. Epizooti- och zoonosutbrott

som inte snabbt kontrolleras drabbar inte enbart

livsmedelssektorn utan kan även leda till betydande

samhällsekonomiska kostnader.

Det är av stor vikt att ersättningssystemet är

upplagt så att det ger djurägarna incitament att med

förebyggande djurhälsovård och frivilliga

kontrollprogram förhindra att smitta eller sjukdom

uppstår. I de fall där smitta eller sjukdom trots

allt uppstår är det av vikt att ersättningsreglerna

är sådana att den enskilde djurägaren inte väntar

med att tillkalla veterinär. Målsättningen med

systemet måste vara att ersättningen i samband med

epizooti- och zoonosutbrott skall medverka till att

hålla landet fritt från allvarliga sjukdomar genom

tidig upptäckt och effektiv bekämpning.

Vi föreslår därför att de djurägare som är anslutna

till frivilliga kontrollprogram och som arbetar med

förebyggande djurhälsovård även fortsättningsvis

skall garanteras full ersättning för kostnader eller

förlust som uppstår som ett resultat av beslut

enligt epizooti- eller zoonoslagen. Däremot är det

rimligt att för de djurägare som väljer att stå

utanför frivilliga kontrollprogram och förebyggande

djurhälsovård sänka den del av ersättningen som

berör produktionsbortfall till 75 % av den kostnad

eller förlust som bortfallet medför. På detta sätt

ges klara signaler om den enskildes ansvar för en

god djurhållning med förebyggande djurhälsovård.

Samtidigt ger systemet en vinst för samhället

eftersom arbetet med att förhindra smitta betonas.

Enligt förslaget till ny epizootilag skall

regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer

få meddela föreskrifter om att ersättning inte

lämnas för kontrollåtgärder eller förebyggande

åtgärder som vidtas enligt epizootilagen eller med

stöd av lagen meddelade föreskrifter. De ekonomiska

konsekvenserna av den här typen av myndighetsbeslut

kan för enskilda lantbrukare bli mycket stora. Vi

anser därför att regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer inte skall ges generell rätt

att meddela föreskrifter som innebär att ersättning

för kontrollåtgärder och förebyggande åtgärder inte

lämnas. Regeringen eller den myndighet regeringen

bestämmer bör dock, efter samråd med berörda företag

och organisationer, kunna meddela föreskrifter om

att ersättning inte lämnas för vissa

kontrollåtgärder eller förebyggande åtgärder som är

av sådan art att den enskilde näringsidkaren inte

drabbas av betydande kostnader.

I förslaget till zoonoslag anges att regeringen

eller den myndighet som regeringen bestämmer skall

få rätt att meddela föreskrifter om begränsningar

eller speciella villkor vad gäller hanteringen av

djur eller produkter av djur och andra varor, eller

såvitt avser kontakter mellan djur och människor.

Sådana villkor kan t.ex. gälla spridning av gödsel

på vall och förbud mot att hålla djur i anslutning

till badsjöar och badplatser vid kusten.

Enligt vår uppfattning kan det finnas anledning att

den myndighet som regeringen bestämmer ges rätt att

meddela sådana föreskrifter som beskrivs ovan. Det

finns dock en risk att enskilda brukare skulle kunna

lida stor ekonomisk skada av dessa föreskrifter. I

sammanhanget vill vi särskilt peka på de problem som

uppstår om begränsningarna avser mark för vilken

djurägaren erhåller betesmarksersättning inom ramen

för EU:s miljöprogram. Vi anser därför att reglerna

bör utformas så att en näringsidkare skall kunna

erhålla skälig ersättning om han/hon kan visa att

han/hon lider väsentlig ekonomisk skada till följd

av begränsningarna.

Mot bakgrund av det anförda anser vi

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande ersättning för

produktionsbortfall vid ingripande enligt

epizootilagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:MJ9

yrkandena 1 och 2, 1998/99:MJ10 yrkande 1 och

1998/99:MJ11 yrkande 1 i motsvarande del antar

regeringens förslag till epizootilag såvitt

avser 15 § med den ändringen att paragrafens

andra stycke erhåller följande lydelse:

Ersättning för produktionsbortfall lämnas med

sjuttiofem procent av den kostnad eller förlust

som bortfallet medför om besättningen ej varit

ansluten till frivilligt kontrollprogram och

förebyggande djurhälsovård i enlighet med vad

som anges i föreskrifter meddelade av

regeringen. I övrigt lämnas full ersättning.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande ersättning för kontrollåtgärder

och förebyggande åtgärder

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:MJ10 yrkande

2 och 1998/99:MJ11 yrkande 2 dels avslår

regeringens förslag till epizootilag såvitt

avser 17 § 1, dels som sin mening ger regeringen

till känna vad som ovan anförts,

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande ersättning för

produktionsbortfall vid ingripande enligt

zoonoslagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:MJ9

yrkandena 3 och 4, 1998/99:MJ10 yrkande 3 och

1998/99:MJ11 yrkande 1 i motsvarande del som sin

mening ger regeringen till känna vad som ovan

anförts,

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande ersättning vid föreskrifter om

begränsning av riskbeteenden

att riksdagen med anledning av motionerna

1998/99:MJ9 yrkande 5, 1998/99:MJ10

yrkande 4 och 1998/99:MJ11 yrkande

3 som sin mening ger regeringen

till känna vad som ovan anförts,

Propositionens lagförslag