Bet. 1998/99:NU10

Näringsutskottets betänkande

1998/99:NU10

Vissa mineralpolitiska frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1998/99

NU10

Ärendet

I detta betänkande behandlas 13 motioner från

allmänna motionstiden med yrkanden som berör olika

frågor om mineralpolitik.

Upplysningar i ärendet har inför utskottet lämnats

av bergmästare Jan-Olof Hedström vid Bergsstaten.

Skrivelser har inkommit från aktionsgruppen för en

rättvis minerallag (ARM) och från Miljöjuristerna

Lex Terra HB.

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet 26 motionsyrkanden

om olika mineralpolitiska frågor. Den nyligen

beslutade utredningen om markägarnas rättigheter

m.m. i minerallagen välkomnas av utskottet.

De motionsyrkanden som behandlas berör på flera

sätt balansen mellan olika krav och intressen i

fråga om en gammal svensk basnäring. Samtliga

motionsyrkanden på detta område avstyrks av

utskottet med hänvisning till den nya utredningen.

Utskottet förutsätter att även frågan om

äganderättens innehåll för markägarna behandlas av

utredningen. Miljöpartiets företrädare framhåller i

en reservation att utredningen bör syfta till en ny

ordning med vetorätt för markägarna mot

prospektering.

Utskottet avstyrker vidare motionsyrkanden som rör

forskningsfrågor på det mineralpolitiska området.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1998/99:MJ777 av Göte Jonsson m.fl. (m) såvitt

gäller yrkandet (3) att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

översyn av minerallagar.

1998/99:N201 av Eskil Erlandsson (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning av

minerallagstiftningen i enlighet med vad som anförts

i motionen.

1998/99:N204 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vetorätt i minerallagen mot

undersökningstillstånd för markägare, kommun och

stat, var för sig,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att i minerallagen införa att

del av uppkommen vinst vid exploatering skall

tillfalla staten, kommunen och/eller markägaren,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att försiktighetsprincipen skall

gälla vid prövning enligt minerallagen.

1998/99:N209 av Anders G Högmark (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en skyndsam översyn av

minerallagen i syfte att stärka den enskilda

äganderätten.

1998/99:N211 av Siw Persson (fp) vari yrkas att

riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att hänsyn till allmänna

intressen och enskild rätt skall tas oavsett vilken

mineral som eftersöks,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om skydd av natur- och kulturvärden

i hela landet,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utökad kommunal talerätt,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om krav på laga kraft före

undersökningsarbetets startande.

1998/99:N223 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av uppföljning av

minerallagstiftning m.m.,

2. hos regeringen begär en utredning om royalty i

samband med gruvbrytning enligt vad i motionen

anförts,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av att digitalisera

analoga data,

4. hos regeringen begär förslag om sådan ändring av

minerallagen att hanteringen av gruvdokumentation

tydliggörs enligt vad i motionen anförts,

5. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att noga följa aktuell

forskning,

6. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om strategi för framtida utbildning

och forskning.

1998/99:N243 av Lennart Värmby m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en ny minerallag,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en utredning,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Sveriges agerande

internationellt vad gäller naturtillgångar.

1998/99:N262 av Åke Sandström m.fl. (c) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en utredning av

förändringar i minerallagstiftningen i enlighet med

vad i motionen anförts.

1998/99:N276 av Tomas Eneroth m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

översyn av minerallagen.

1998/99:N304 av Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en översyn av

minerallagen.

1998/99:N309 av Ingvar Eriksson och Ewa Thalén Finné

(m) vari yrkas att riksdagen av regeringen begär en

översyn av minerallagen i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1998/99:N318 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om översyn av minerallagen.

1998/99:N324 av Harald Bergström m.fl. (kd) vari

yrkas att riksdagen

1. hos regeringen begär en översyn av minerallagen,

2. hos regeringen begär ett skyndsamt förslag om

ändring av mineralförordningen i enlighet med vad

som anförts i motionen.

Utskottet

Bakgrund

Lagstiftningen på mineralområdet

Principer

Grundläggande för lagstiftningen har varit och är

ett gemensamt nationellt intresse av gruvhantering

och mineralindustri. I grunden finns det sedan

gammalt tre olika rättsliga system i Sverige för

regler om mineralutvinning.

Principen i jordäganderättssystemet är att

mineralen tillkommer markägaren där tillgångarna

finns. Detta system tillämpas fortfarande i dag för

alla mineral som inte omfattas av

minerallagstiftningen, t.ex. granit, kalksten, grus

och sten.

Enligt inmutningssystemet får i princip den som

först anmäler att han vill utnyttja en fyndighet -

innehållande järn, koppar, bly eller något annat

s.k. inmutningsbart mineral - rätten att undersöka

och bearbeta denna fyndighet. Den svenska

inmutningsrätten innebar tillstånd att utföra

undersökningsarbete inom det inmutade området.

Bearbetning förutsatte att inmutaren fått sig

anvisat ett s.k. utmål, dvs. ett arbetsområde där

han under vissa förutsättningar fick bedriva

gruvdrift under viss tid.

Ett koncessionssystem, slutligen, innebär att

rätten att eftersöka och bearbeta mineralfyndigheter

upplåts efter prövning av statlig myndighet. Denna

princip har i Sverige tillämpats för bl.a. gas och

olja.

Tidigare lagstiftning

Den 1 juli 1974 infördes en ny gruvlag (1974:342)

och den 1 januari 1975 infördes lagen (1974:890) om

vissa mineralfyndigheter. Gruvlagen gick tillbaka på

inmutningssystemet, medan lagen om vissa

mineralfyndigheter (1974 års minerallag) byggde på

koncessionssystemet. Den sistnämnda lagen gällde

fyndigheter av bl.a. olja, gas och stenkol. Olika

slags villkor kunde uppställas från statens sida.

För en koncession kunde det föreskrivas att

fyndigheten skulle undersökas och bearbetas i viss

omfattning eller att staten skulle ha rätt att delta

i verksamheten. Förklaringen till att olika system

tillämpades var ursprungligen att de mineral som

omfattades av koncessionssystemet förekommer i

ytutbredda fyndigheter med större risk för

konkurrens med annan markanvändning än för övriga

mineral. Senare tillkom också motivet att få bättre

statlig kontroll över utvinningen av vissa

fyndigheter.

Redan år 1757 hade stadgats att upptäckaren och

jordägaren skulle "njuta rätt" med hälften vardera i

nya gruvor. Regler om att staten skulle ha rätt till

en hälftenandel i gruvföretagen (kronoandel)

infördes genom 1938 års gruvlag och kvarstod med

mindre ändring i 1974 års gruvlag. Kronoandelen

innebar att den rätt till hälftenandel i gruvföretag

som fastighetsägaren enligt den tidigare

lagstiftningen varit berättigad till,

jordägarandelen, överflyttades till staten. Ett av

de bärande motiven för införandet av systemet med

kronoandel var behovet av samhällsinflytande över

gruvnäringen. I detta system hade staten också ett

s.k. brytningsvitsord, dvs. rätt att mot

andelshavares vilja påbörja eller påskynda

bearbetning.

Som en kompensation för fastighetsägarens förlust

av jordägarandelen infördes en rätt för

fastighetsägaren att under högst 20 år få viss

ersättning, s.k. jordägaravgäld, av gruvinnehavaren.

Jordägaravgälden motsvarade 1 % av värdet av alla de

inmutningsbara mineral som brutits inom utmålet och

var - när den avskaffades - maximerad till 10 000 kr

per år. Jordägaravgälden upphävdes i 1974 års

gruvlag. Argumentet för slopandet var att

fastighetsägaren sällan hade möjlighet att använda

den substans vari mineralen ingick för annat ändamål

än gruvdrift. Prospekteringen inriktade sig i allt

större utsträckning på djupmalmer. Enligt

regeringens uppfattning, som riksdagen anslöt sig

till (bet. NU 1974:39), fanns det därför inget

rimligt skäl för att fastighetsägaren utan egen

insats skulle vara berättigad att erhålla ersättning

av gruvägaren med betydande belopp.

Enligt den äldre gruvlagen (1938:314) utgick

ersättning för skada och intrång motsvarande 150 %

av full gottgörelse till markägaren. Genom 1974 års

gruvlag slopades emellertid regeln om förhöjning,

och ersättningen kom därefter att motsvara skada och

intrång, vilket gäller än i dag.

Nuvarande lagstiftning

Den 1 juli 1992 infördes en ny minerallag (1991:45),

som ersatte gruvlagen och lagen om vissa

mineralfyndigheter (prop. 1988/89:92, bet. 1990/91:

NU7). Den gruvrättsliga lagstiftningen blev enhetlig

för de mineral som omfattas av lagen. En annan nyhet

var att minerallagen direkt anknöts till lagen

(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (den

s.k. naturresurslagen). Listan över mineral som

skulle omfattas bestämdes av tre kriterier. Det

skulle vara fråga om mineral som är industriellt

användbara. De skulle med viss sannolikhet förekomma

i Sverige i sådan omfattning och på sådant sätt att

utvinning tedde sig meningsfull. Vidare skulle det

krävas systematisk letning och undersökning för att

träffa på dem. I detta kriterium låg också att de

inte skulle vara alltför allmänt förekommande. De

mineral som inte nämns i lagen förbehålls

markägaren. Det nya systemet baseras på

koncessionsprincipen men har inmutningsrättsliga

inslag. Tillståndsgivning enligt den nya

minerallagen sker i två etapper, nämligen för

undersökningsarbete och för bearbetning. Liksom

tidigare skall undersökningsarbetet utföras så, att

minsta skada och intrång vållas. Statens kronoandel

vid bearbetningskoncession bibehölls enligt den

tidigare gruvlagen.

Våren 1992 ställde sig riksdagen bakom regeringens

förslag om att prospektering inte längre skulle äga

rum i statlig regi eller med statliga medel (prop.

1991/92:100 bilaga 13, bet. 1991/92:NU18). Som

övergripande motiv anfördes bl.a. att statens roll

på det näringspolitiska området skulle vara att

skapa generellt goda förutsättningar för

näringslivet. Såvitt gällde gruvnäringen innebar

detta att staten skulle tillhandahålla en för

prospektering efterfrågad och adekvat basinformation

men inte särskilt stöd till prospektering.

Systemet med kronoandel avskaffades den 1 juli 1993

(prop. 1992/93:238, bet. 1992/93:NU33).

Näringsutskottet ansåg bl.a. att ett slopande av

institutet kronoandel skulle främja prospekteringen

i landet och därmed komma att bidra till

utvecklingen av en livskraftig mineralindustri i

Sverige.

Våren 1998 behandlade riksdagen proposition

1997/98:47 om ändring i minerallagen. På utskottets

förslag (bet. 1997/98:NU7) beslutade riksdagen om

ett antal ändringar i minerallagen. Ändringarna

trädde i kraft den 1 juli 1998. Enligt de nya

reglerna får prospektörer ytterligare en möjlighet

till förlängning av undersökningstiden. Därigenom

förlängdes den maximala giltighetstiden för

undersökningstillstånd från 10 år till 15 år. Vidare

infördes en ordning med en enhetlig karenstid på ett

år - för såväl tidigare tillståndshavare som andra

prospektörer - från det att ett

undersökningstillstånd eller en

bearbetningskoncession upphört att gälla.

För att skydda fyndigheterna hos gruvor som är i

drift infördes en skyddszon på 1 000 meter runt en

bearbetningskoncession. Vidare innebar

riksdagsbeslutet att det infördes en skyldighet för

en prospektör att redovisa resultat i form av rådata

när ett undersökningstillstånd inte lett till

bearbetningskoncession. Vidare förtydligades de

tidigare gällande reglerna om miljöskydd.

Bergsstatens dåvarande distriktsindelning

avskaffades och en enda bergmästare svarar numera

för tillståndsgivning och tillsyn i hela landet.

Införandet av miljöbalken den 1 januari 1999

innebär att ytterligare miljöhänsyn måste tas inom

ett antal olika områden. Det nya övergripande

synsättet på miljön kom till stånd dels via

miljöbalken, dels via följdlagstiftning och

kompletteringar inom en rad olika lagar, däribland

minerallagen. Miljöbalken innehåller bl.a. allmänna

hänsynsregler med krav på att alla som bedriver

eller avser att bedriva en verksamhet skall utföra

de skyddsåtgärder och vidta de försiktighetsmått i

övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller

motverka att verksamheten medför skador eller

olägenheter för människors hälsa eller miljön.

Försiktighetsprincipen skall gälla. Bestämmelserna i

den tidigare nämnda naturresurslagen är inarbetade i

miljöbalken. Minerallagen och miljöbalken gäller

parallellt. Bergmästaren skall i ärenden om

bearbetningskoncession samråda med länsstyrelsen

såvitt avser tillämpningen av miljöbalken. Om

bergmästaren och länsstyrelsen har olika uppfattning

om tillämpningen av hushållningsbestämmelserna,

skall ärendet hänskjutas till regeringen.

Den årliga prospekteringsverksamheten i Sverige låg

under 1980-talet med hjälp av statligt stöd och

speciella projekt på en nivå motsvarande uppåt 200

miljoner kronor, men sjönk i början på 1990-talet

till nära 100 miljoner kronor år 1993. Ett

trendbrott inträffade år 1994, då prospekteringen

ökade till 146 miljoner kronor. Ökningen har

fortsatt och för år 1998 beräknas prospekteringen

till ca 220 miljoner kronor.

Utvecklingen har vidare medfört en trendmässig

uppgång beträffande antalet utfärdade

undersökningstillstånd enligt följande tablå.

Antal utfärdade undersökningstillstånd

---------------------------------------------

|År |Antal nya |Antal förlängda|

| |tillstånd |tillstånd |

---------------------------------------------

|1993 | 83 | 66 |

---------------------------------------------

|1994 |136 | 63 |

---------------------------------------------

|1995 |180 | 55 |

---------------------------------------------

|1996 |232 | 78 |

---------------------------------------------

|1997 |218 | 79 |

---------------------------------------------

|1998 |313 |101 |

---------------------------------------------

Utredning om markägarnas rättigheter m.m. i

minerallagen

Regeringen beslutade i februari 1999 att tillkalla

en särskild utredare med uppdrag att studera vissa

frågor som gäller äganderätten till mark och hur

denna äganderätt förhåller sig till bl.a.

gruvnäringens behov och minerallagen. Vidare skall

behovet av ett förstärkt skydd för värdefulla natur-

och kulturmiljöer utredas i samband med dels

prövning av undersökningstillstånd, dels

undersökningsarbeten.

Utredaren skall redovisa sitt uppdrag till

regeringen senast den 1 maj 2000. I det följande

redovisas en sammanfattning av direktiven.

Minerallagstiftningen

Minerallagen har som ett viktigt syfte att stimulera

till prospektering efter mineral, anförs det i

direktiven. I övrigt skall tillstånd ges så att en

från allmän synpunkt ändamålsenlig undersökning

eller utvinning kan komma till stånd samtidigt som

lagen innebär att konkurrerande markanvändning och

andra motstående intressen skall prövas och kan

tillgodoses.

En utredning behövs nu för genomgång och analys av

frågor om ägandet av berggrunden.

Prospektering

I direktiven omtalas att prospekteringen i Sverige

har mer än fördubblats sedan år 1993 samt att

prospekteringsverksamheten blir alltmer

internationell. I Gruvkommitténs slutbetänkande

Gruvorna och framtiden (SOU 1996:152) gjordes

bedömningen att Sverige behöver en prospektering för

ungefär 240 miljoner kronor om året för att landet

skall behålla nuvarande malmbas, dvs. kunskapen om

känd och i vissa fall sannolik malm, och för att på

lång sikt kunna hålla i gång befintliga gruvor och

smältverk. Gruvnäringen har ca 5 000 anställda i

Sverige och mineral- och metallindustrin ca 50 000

anställda.

Prospektering sägs vara en högriskverksamhet då

endast en liten del av verksamheten leder till

brytvärda fyndigheter. Sedan år 1990 har ca 1 300

undersökningstillstånd beviljats men endast 3

bearbetningskoncessioner för nya gruvor.

I direktiven slås fast att det är viktigt att

prospektörer och gruvbolag uppträder på ett sådant

sätt att det allmänna förtroendet för verksamheten

inte rubbas och att värdefulla natur- och

kulturmiljöer beaktas.

Markägarnas behov

Minerallagen är en exploateringslag som skall avväga

konkurrerande mark-anspråk på ett rättvist sätt.

Markägaren får ersättning för skada och intrång både

vid undersökning och vid bearbetning. Enligt

minerallagen har berörda mark- och sakägare

överklaganderätt och rätt till information och till

ersättning för skada och intrång i huvudsak på samma

grunder som i expropriationslagstiftningen.

Det nämns i direktiven att det ökande intresset för

att söka efter mineral har lett till prospektering

också i sådana mer tätbefolkade områden där

mineralprospektering och gruvverksamhet tidigare

varit relativt ovanlig. Ett stort antal

naturreservat och andra värdefulla kultur- och

naturmiljöer har kommit att omfattas av

undersökningstillstånd. Också många enskilda

markägare, framför allt i södra Sverige, har kommit

att beröras av undersökningstillstånd. Från dessa

håll har uttryckts farhågor för att gruvverksamhet

skall ändra förutsättningarna för boende och arbete

i bygden. Hänsynen till äganderätten upplevs som

alltför svag i minerallagen och ersättningen för

skada och intrång som otillräcklig.

Behovet av och lämpliga former för ersättning till

markägare, kommun, länsstyrelse eller staten behöver

mot denna bakgrund utredas, anförs det i direktiven.

Det behövs också en genomgång av behovet av och

formerna för samråd och information till mark- och

sakägare vid undersökningstillstånd och

bearbetningskoncessioner. Bergmästarens uppgifter

och tillståndshavarens ansvar för denna information

bör därvid analyseras. Vidare skall behov av och

lämpliga former för en förstärkning av skyddet för

värdefulla natur- och kulturmiljöer utredas i

samband med dels prövning av undersökningstillstånd,

dels vid undersökningsarbeten.

Internationell lagstiftning

I den allmänna debatten har det på senare tid

framförts att Sverige har den mest liberala

minerallagstiftningen i världen. Ur näringspolitisk

synvinkel är det enligt direktiven angeläget att

utländska investerare väljer att prospektera i

Sverige i stället för i andra länder. En allmän

jämförelse mellan Sveriges och konkurrerande

gruvländers lagstiftning är därför angelägen,

särskilt med betoning på hur markägares och

exploatörers behov och rättigheter avvägs samt med

avseende på skyddet för värdefulla natur- och

kulturmiljöer.

Uppdraget

Utredaren skall göra en översyn av om markägarnas

rättigheter behöver utvidgas och hur detta på

lämpligt sätt skall balanseras mot exploatörens

behov och samhällets krav. Utredaren skall särskilt

ta ställning till om ersättningen till markägare bör

bestämmas på annat sätt än i dag samt om det finns

behov av att utöka det antal objekt eller områden

som bör ha särskilda skyddsregler vid

undersökningsarbete. Vidare skall utredaren studera

behovet av en förstärkning och utvidgning av skyddet

för värdefulla natur- och kulturmiljöer vid prövning

av undersökningstillstånd och vid

undersökningsarbeten. Därvid skall utredaren ta

ställning till behovet av att differentiera kraven

för undersökningstillstånd vad avser tiden för

tillståndet m.m. En internationell jämförelse skall

också göras.

Intressebalansen mellan minerallagen och

enskilda och allmänna intressen

Motionerna

Miljöpartiet anför i motion 1998/99:N204 att

bergmästaren får avgöra ärenden om

undersökningstillstånd utan att någon annan än

sökanden haft tillfälle att yttra sig. Någon laglig

rätt att stoppa prospekteringen har varken markägare

eller kommun. Bergmästarens beslut meddelas i

ortstidningen, och fastighetsägaren skall ges kopia.

Fastighetsägaren kan överklaga ett

undersökningstillstånd till allmän

förvaltningsdomstol, medan kommunen endast kan

överklaga om det gäller ett detaljplanelagt område.

Enligt motionärerna bör ordningen vara den att

markägare, kommun och stat, var för sig, skall kunna

säga nej till ett sökt undersökningstillstånd.

Den svenska gruvdriften beräknas ha omsatt ungefär

9 miljarder kronor år 1996, konstateras det.

Mineral- och gruvföretagen går generellt sett mycket

bra. Därför bör enligt motionärerna en del av den

uppkomna vinsten vid exploatering tillfalla staten,

kommunen och/eller markägaren.

Vidare begär motionärerna att

försiktighetsprincipen skall gälla vid prövning

enligt minerallagen. Finns hot mot t.ex.

grundvattnet, den biologiska mångfalden eller

liknande skall tillstånd inte ges.

I motion 1998/99:N276 (s) framhålls att det finns

behov av en översyn av minerallagen, eftersom den

nuvarande lagen inte är anpassad för sådana

situationer som har uppstått i södra Sverige. Även

om man kan anlägga nationella aspekter bakom

nuvarande lag, anförs det, borde de lokala

företrädarna ha större möjligheter att värna sin

miljö.

Motionären i motion 1998/99:N304 (s) menar att

minerallagen måste ses över mot bakgrund av

mineralföretagens allt aggressivare marknadsföring

och metoder. Översynen bör enligt motionen inriktas

på att markägarens och kommunens ställning stärks

och att de berörda får garanti för skälig

ersättning.

Även i motion 1998/99:N318 (s) begärs en översyn av

minerallagen, nämligen i den del som rör

undersökningsarbete. Markägare, kommuner och

länsstyrelser har störst kunskaper om områden som är

känsliga ur miljösynpunkt och de borde därför få

större möjlighet att påverka undersökningsarbetet

eller åtminstone bli informerade i förhand, sägs det

i motionen.

I motion 1998/99:MJ777 (m) anförs att minerallagen

och dess nuvarande tillämpning har mötts med starka

protester från markägarhåll på grund av att

markägarna anser att äganderätten kränks. Den som

har undersökningstillstånd har stora befogenheter,

men det enda markägaren erhåller i kompensation är

ersättning för intrång och skada. För övriga

olägenheter utgår ingen ersättning. Ännu

allvarligare, anser motionärerna, är att

undersökningstillståndet medför att fastighetsägare

kan ha svårigheter att avyttra sin egendom.

Minerallagen bör därför ses över i syfte att stärka

markägarens ställning.

I motion 1998/99:N209 (m) framhålls att den

enskilda äganderätten på ett oacceptabelt sätt träds

för när i den nuvarande minerallagen. Därför bör

lagen ses över i syfte att stärka den enskilda

äganderätten i förhållande till

prospekteringsintresset.

Motionärerna i motion 1998/99:N309 (m) konstaterar

att det i många fall förefaller vara stora

skillnader vid tillämpningen av minerallagen mellan

områden som är belägna i ödebygder och i tätbebyggda

områden. Minerallagen måste ses över i syfte att

stärka äganderätten, anförs det i motionen.

Enligt vad som sägs i motion 1998/99:N223 (v) har

vissa prospektörer under den senaste tiden agerat på

ett sätt som gör det angeläget att följa upp

aktuella lagar, inte minst vad gäller miljöhänsyn.

Samhället har ett intresse av att gruvnäringen

bedrivs med långsiktighet och miljöhänsyn samt att

näringen utvecklas. Vidare bör frågan om att införa

någon form av royalty i samband med gruvbrytning

utredas.

I motion 1998/99:N243 (v) uttalas att

minerallagstiftningen bör ändras så att berörd

kommun, markägare och företag ges större möjligheter

att redan i ett tidigt skede stoppa en

prospektering. Att de drabbade kan få ersättning för

uppkomna skador räcker inte för att kompensera de

nackdelar som intrången leder till för utvecklingen

av hela bygder. Det behövs en utredning, anser

motionärerna. Vidare bör Sverige agera

internationellt för att sprida synsättet att

exploatering av naturtillgångar skall grundas på en

försiktighetsprincip.

Enligt motionärerna bakom motion 1998/99:N324 (kd)

bör minerallagen ses över i syfte att stärka

markägares intressen och andra lokala intressen.

Därvid bör frågor om ersättning till samhälle och

markägare ses över vad gäller såväl ersättningen för

intrång och skada som införande av viss andel av

utbytet vid en eventuell brytning. En omedelbar

ändring bör genomföras som innebär att Bergsstaten

skall inhämta markägarens och länsstyrelsens

yttrande över ansökan om undersökningstillstånd.

En statlig utredning bör tillsättas för att se över

hur äganderätten och makten över lokala resurser

skall värnas inom minerallagstiftningen, sägs det i

motionerna 1998/99:N201 (c) och 1998/99:N262 (c).

Avvägningen mellan den enskildes, det allmännas och

exploatörens intressen måste göras med stor omsorg;

äganderätten måste respekteras. Återinförande av

jordägaravgäld bör övervägas, samtidigt som hänsyn

tas till att naturresurserna utnyttjas på ett

ekologiskt hållbart sätt. Vidare bör det lokala

inflytandet öka.

I motion 1998/99:N211 (fp) anförs att

mineralutvinning uppfattas som en medborgerlig

rättighet, vilken är starkare än egendomsskyddet

till marken. Vid undersökningstillstånd gäller

strängare regler för olja, gas och diamant än för

andra mineral. Enligt motionären bör samma hänsyn

tas till allmänna intressen oavsett vilket mineral

som eftersöks. Vidare kräver motionären samma regler

för skydd av natur- och kulturvärden i hela landet.

Kommunens talerätt bör utökas. Undersökningsarbete

bör inte kunna få starta innan beslutet om

undersökningstillstånd vunnit laga kraft, anförs

det.

Vissa kompletterande uppgifter

Information m.m. i samband med beslut om

undersökningstillstånd

För att det skall vara möjligt att definiera ett

intressant område i en ansökan om

undersökningstillstånd måste vissa förundersökningar

ha gett indikationer på att det kan finnas en

fyndighet. I detta skede föreligger inget

undersökningstillstånd. Normalt börjar

prospekteringsbolagen att studera berggrunden med

hjälp av geologiska, geofysiska eller geokemiska

kartor. Många uppgifter finns redan insamlade och

kan studeras vid Sveriges geologiska undersöknings

(SGU:s) mineralinformationskontor i Malå. Vissa

prospekteringsbolag kan känna behov av att göra egna

mark- eller flygmätningar, men detta görs - bl.a. av

kostnadsskäl - först när man fått

undersökningstillstånd. Därutöver förekommer det att

prospekteringsbolagets personal, t.ex. geologer, går

ut i naturen för att få en uppfattning om huruvida

ett område är tillräckligt intressant för att

bolaget skall söka undersökningstillstånd. Sådan

personal kan exempelvis ta med sig stenar från

intressanta områden. För prospekteringsbolaget kan

det vara av intresse att genomföra dylika

förundersökningar under diskretion eftersom det

finns ett affärsmässigt motiv av att vara ensam på

platsen tills en ansökan om undersökningstillstånd

har lämnats in. Dock finns det också exempel på

bolag som informerar markägarna i detta skede.

Enskilda personer, t.ex. amatörgeologer, kan också

leta mineral, t.ex. inom ramen för den s.k.

Mineraljakten. Även i detta fall tar mineralletarna

med sig stenar för att styrka eventuell

mineralförekomst.

Allemansrätten innebär att man kan gå över marker

och mäta med olika handinstrument utan att det,

normalt sett, kräver tillstånd. Detta förutsätter

dock att någon skada eller åverkan inte sker och att

intrång i någons rätt inte heller vållas.

Fastighetsägaren eller annan efter dennes

medgivande har utan undersökningstillstånd möjlighet

att bedriva undersökning beträffande alla

koncessionsmineral utom olja, gas och diamant, dock

inte där någon annan har tillstånd eller koncession

(minerallagen 3 kap. 2 §).

I mineralförordningen (1992:285) regleras hur

ansökan om undersökningstillstånd går till. Ansökan

skall ges in till bergmästaren.

Ansökningshandlingarna skall bl.a. innehålla

uppgifter om

sökandens namn och adress,

det eller de koncessionsmineral som ansökningen

avser,

det eller de områden som avses med ansökan,

de fastigheter som berörs av ansökan samt namn

och adress på fastighetsägare och övriga berörda

(endast om ansökan avser annat mineral än

alunskiffer, gas, olja eller diamant),

det sökta området omfattar nationalpark,

naturreservat m.m., vilket medför att

undersökningsarbete inte får äga rum enligt

minerallagen,

det sökta området omfattar befästningsområde,

kyrkogård eller de obrutna fjällen

(undersökningsarbete får inte äga rum där utan

medgivande av länsstyrelsen; medgivandet kan

förenas med villkor för att förhindra skador på

natur- och kulturvärden),

det sökta området omfattar områden inom omedelbar

närhet av allmän väg och järnväg m.m., ligger

mindre än 100 m från en tomt med permanentboende

eller avser områden med detaljplan m.m.

(undersökningsarbete får, med vissa undantag,

inte äga rum där utan medgivande av bergmästaren;

medgivandet kan förenas med villkor),

den planerade verksamhetens inverkan på allmänna

och enskilda intressen samt sökandens uppfattning

om vilka åtgärder som behövs för att skydda dessa

intressen (endast om ansökan avser alunskiffer,

olja, gas eller diamant),

de omständigheter som talar för att undersökning

i området kan leda till fynd av

koncessionsmaterial.

När det gäller undersökningsarbete inom område med

detaljplan skall bergmästaren inhämta yttrande från

kommunen.

Om ansökan avser alunskiffer, olja, gas eller

diamant skall bergmästaren inhämta yttrande från

länsstyrelsen och kommunen. Beträffande en sådan

ansökan skall bergmästaren införa kungörelse om

ansökan i Post- och Inrikes Tidningar och i

ortstidning. Erinringar mot ansökan skall göras

skriftligen till bergmästaren inom en viss tid minst

uppgående till fyra veckor efter det att kungörelsen

var införd i Post- och Inrikes Tidningar.

Enligt minerallagen (2 kap. 10 §) skall

undersökningstillstånd för olja, gas eller diamant

förenas med de villkor som behövs för att skydda

allmänna intressen eller enskild rätt. Det kan

exempelvis gälla miljöintressen.

När ett undersökningstillstånd har beslutats skall

bergmästaren meddela detta till - förutom den

sökande - SGU, länsstyrelsen och kommunen samt inom

två månader informera ortsbefolkningen genom Post-

och Inrikes Tidningar och genom ortstidning. För

sådana mineral som järn, guld osv. skickar

bergmästaren ut beslut om undersökningstillstånd

samt information om vad detta innebär brevledes till

var och en av markägarna och andra berörda sakägare.

Om det inte går att nå en person på annat sätt

överlämnas ett informationsbrev personligen av en

delgivningsman. För mineral som gas, olja och

diamant, vilka ligger i horisontella lager över

stora landområden, informeras emellertid inte

markägarna individuellt, utan - som nyss nämnts -

genom tidning och eventuellt på annat sätt, t.ex.

genom anslag på kommunal anslagstavla (s.k.

kungörelsedelgivning).

Markägarna och övriga berörda kan överklaga

bergmästarbeslut om undersökningstillstånd och

samtidigt begära inhibition av beslutet, dvs. att

undersökningsarbete inte får äga rum förrän

överklagandet har behandlats. Ett överklagande skall

göras inom tre veckor från den dag då klaganden fick

del av beslutet om undersökningstillstånd

(förvaltningslagen 1986:223) och skickas till

bergmästaren. Därvid kan bergmästaren finna att

beslutet bör ändras. I övriga fall vidarebefordrar

han skrivelsen med överklagande till allmän

förvaltningsdomstol.

Enligt bergmästaren är ansökan om inhibition

ovanlig.

Prospektören och markägaren måste vara överens om

ersättning för framtida skador vid eventuellt

undersökningsarbete. I de fall parterna inte kommer

överens har bergmästaren att pröva dessa frågor.

Enligt uppgift meddelar bergmästaren inte beslut i

ersättningsfrågorna innan undersökningstillståndet

har vunnit laga kraft i förhållande till aktuell

markägare.

Minst två veckor innan undersökningsarbetet rent

faktiskt påbörjas måste prospektören informera

bergmästaren, markägare och övriga sakägare om

tidpunkten när arbetet skall påbörjas. Underrättelse

till andra än bergmästaren skall delges.

Aktuella regler angående äganderätten

I 1 kap. 1 § jordabalken (JB) anges att fast egendom

är jord och att jorden är indelad i fastigheter. JB

innehåller inte någon uttrycklig definition av

begreppet fastigheter. JB utgår från den innebörd av

begreppet som ansetts gälla redan före jordabalkens

tillkomst år 1970. I förarbetena till 1 kap.

hänvisas till tidigare lagstiftning (prop. 1970:20).

I en proposition år 1966 (prop.1966:24) reglerades

gränsdragningen mellan fast och lös egendom i väntan

på att arbetet med den nya jordabalken skulle bli

färdig. Reglerna överfördes senare till den nya

jordabalken.

Departementschefen uttalade därvid följande (s.

58):

Även vad som finns under själva jordytan innefattas

i begreppet jord och utgör del av den fasta

egendomen, såvida det inte gjorts till föremål för

särskilt besittningstagande, såsom fallet kan vara

med gruvfyndigheter.

I enlighet med proposition 1993/94:117 om

inkorporering av Europakonventionen och andra fri-

och rättighetsfrågor beslutade riksdagen våren 1994

(bet. 1993/94:KU24) om ett utvidgat skydd för

grundläggande fri- och rättigheter i regeringsformen

(RF). Beslutet innebar en närmare precisering av det

egendomsskydd som Europakonventionen anger. Förutom

ett skydd mot tvångsöverföring genom expropriation

m.m. gavs även ett motsvarande skydd mot

inskränkningar i användningen av mark och byggnader.

I grundlagsbestämmelsen om egendomsskyddet gjordes

ett uttryckligt förbehåll för allemansrätten (2 kap.

18 § RF). Lagändringarna trädde i kraft den 1

januari 1995.

I regeringens författningskommentar till 2 kap. 18

§ RF redovisas bl.a. följande i anslutning till den

nämnda paragrafen (s. 48):

Den enskildes egendom kan av det allmänna inte

ovillkorligt tryggas. Samhällets behov av mark för

naturvårds- och miljöintressen, totalförsvarsändamål

och för bostadsbyggande, trafikleder, rekreation och

andra liknande ändamål måste självfallet kunna

tillgodoses. För sådana särskilt angelägna ändamål

måste som en sista utväg finnas möjlighet att

tvångsvis ta i anspråk annans egendom eller begränsa

ägarens möjligheter att fritt använda sin egendom.

Det måste även vara möjligt att kunna vidta sådana

åtgärder till förmån för enskild för att t.ex.

anordna lämplig utfartsväg eller förhindra olämplig

eller störande bebyggelse i grannskapet. Sådana

ingrepp i annans egendom får emellertid ske endast

när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna

intressen, vilket framgår av sista meningen av

första stycket. Detta kriterium skall vara uppfyllt

för att ingrepp genom lagstiftning eller

myndighetsbeslut i enskilds egendom över huvud taget

skall få ske. Den närmare innebörden av uttrycket

angelägna allmänna intressen är det inte möjligt att

i detalj beskriva. Det är emellertid sådana ingrepp

som är motiverade med hänsyn till intresset av att

kunna tillgodose allmänhetens berättigade krav på en

god miljö och möjligheterna att kunna bevara och

skydda områden som är av särskild betydelse från

naturvårdssynpunkt som i första hand åsyftas, liksom

intresset av att kunna ge allmänheten tillgång till

naturen för rekreation och friluftsliv. Även

samhällets behov av mark för anläggande av vägar och

andra kommunikationsleder m.m. måste givetvis kunna

tillgodoses. Vad som är ett angeläget allmänt

intresse måste till slut i viss mån bli föremål för

en politisk värdering där hänsyn då även måste tas

till vad som är godtagbart från

rättssäkerhetssynpunkt i ett modernt och

demokratiskt samhälle. Det skall även framhållas att

uttrycket anknyter till vad som gäller i fråga om

egendomsskyddet enligt Europakonventionen.

Sedan århundraden har bedömningen gjorts att

mineralutvinning är så viktig för staten och

samhället att det krävs särskild reglering av hur

och under vilka förhållanden utvinning skall få ske.

I proposition 1988/89:92 om ny minerallagstiftning

m.m. sägs följande (s. 35):

Gruv- och mineralindustrin i Sverige är en

samhällsekonomiskt viktig basnäring. Den inhemska

mineralutvinningen, som är basen för produktion och

export av viktiga insatsvaror, är viktig från såväl

försörjnings- och sysselsättningssynpunkt som

industriell synpunkt. Gruv- och mineralindustrin

försörjer industrin med viktiga metaller och

mineral. Mineralsektorn är helt avgörande för

sysselsättningen i vissa regioner. Landets gruv- och

mineral-industri har även betydelse för utvecklingen

av gruvutrustningsindustrin. En konkurrenskraftig

gruv- och mineralindustri är således av väsentlig

betydelse för utvecklingen av svenskt näringsliv.

I boken Grundlagen och fastighetsrätten (1996)

finner f.d. justitierådet, professor Bertil

Bengtsson att minerallagen av år 1991 kan antas

bygga på tanken att utvinning av mineral över huvud

taget är av samhälleligt värde och att detta

understryks på flera ställen i förarbetena. Enligt

författaren måste minerallagen tolkas som att

ingreppen i enskild rätt motiveras av ett angeläget

allmänt intresse.

Våren 1998 behandlade konstitutionsutskottet

motioner som rörde frågor om egendomsskyddet (bet.

1997/98:KU30). Bland annat togs upp rätten till

ersättning vid ingripanden av det allmänna (2 kap.

18 § andra stycket RF). Enligt

konstitutionsutskottets mening var det

otillfredsställande att bestämmelsens ordalydelse

var sådan att tolkningen av den kunde bli föremål

för diskussion. Det fanns därför anledning att se

över dess lydelse. Regeringen uppmanades i

betänkandet att, i lämpligt sammanhang och under

parlamentarisk medverkan, utreda frågan om lydelsen

av 2 kap. 18 § regeringsformen och i god tid före

valet år 2002 återkomma till riksdagen med förslag i

detta avseende.

I vilket sammanhang frågan kommer att utredas är

ännu inte klart.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att de här upptagna

motionsyrkandena på flera sätt berör balansen mellan

olika krav och intressen i fråga om en gammal svensk

basnäring.

I grunden finns ett nationellt intresse av

gruvhantering och mineralindustri. Som redovisats i

det föregående har den inhemska mineralutvinningen

bedömts vara viktig från såväl försörjnings- och

sysselsättningssynpunkt som industriell synpunkt.

Värdet av den samlade svenska mineralproduktionen

uppgår till ca 15 miljarder kronor per år.

Gruvnäringen har - som redan påpekats - ca 5 000

anställda i Sverige och mineral- och metallindustrin

ca 50 000 anställda. Också ur ett regionalpolitiskt

perspektiv har näringen stort värde. Av de 16

malmgruvor som nu är i drift är 12 belägna i

Norrbottens och Västerbottens län.

Prospekteringen har, som tidigare nämnts, ökat

väsentligt sedan år 1993, då systemet med kronoandel

avskaffades. För närvarande är 20 % av Norrbottens

yta och 7,5 % av hela Sveriges yta föremål för

undersökningstillstånd. Undersökningstillstånd

avseende enbart diamant täcker ca 4 % av Sveriges

yta, med övervägande delen i Norrbotten. Det ökade

intresset för prospektering har medfört att även mer

tätbefolkade områden, t.ex. i södra Sverige, har

blivit berörda av undersökningstillstånd. Samtidigt

bör det erinras om att prospektering är en

högriskverksamhet, där en ytterst liten del av alla

undersökningstillstånd leder vidare till

bearbetningskoncession för en ny gruva.

Den utökade prospekteringen - inom delvis nya

områden i Sverige - har medfört ökade spänningar

mellan markägare, prospekteringsföretag och allmänna

intressen. En förklaring härtill kan vara att de

konkurrerande mark- intressena är fler och starkare

i de nya prospekteringsområdena.

I det föregående har utskottet redovisat den av

regeringen nyligen beslutade utredningen om

markägarnas rättigheter m.m. i minerallagen.

Utredningen välkomnas av utskottet. Som framgått av

den inledande redovisningen av direktiven till

utredningen kommer många av de frågor om markägarnas

rättigheter m.m. som tas upp i motionerna att bli

belysta genom utredningen.

Frågan om prospektörens ersättning till markägare,

kommun, länsstyrelse eller staten är ett viktigt led

vid avvägningar av balansen mellan olika intressen.

Tidigare mer generösa ersättning från prospektören

till markägarna kan ha skapat en större acceptans

hos markägarna att tåla intrång på den egna marken.

Nuvarande ersättning för skada och intrång upptar

schematiska belopp och har inte något samband med

affektionsvärdet av marken (och vad däri ingår) för

ägaren.

Mineralföretagens utveckling är beroende av

prospektering. Minerallagen har just till syfte att

stimulera till prospektering. Enligt utskottets

uppfattning är det positivt att mineralbranschen

tagit egna initiativ till en gemensam uppförandekod

inom branschen för att få till stånd enhetliga

rutiner för prospektörernas kontakter med

markägarna.

Vidare är det viktigt att bygdens intresse och

allmänintresset - bl.a. skyddet för värdefulla

natur- och kulturmiljöer - kan tillvaratas på ett

riktigt sätt i samband med mineralhantering.

Miljöaspekterna - såväl på kort som på lång sikt -

måste tas på allvar. Försiktighetsprincipen gäller

för verksamhet enligt minerallagen. Utskottet

förutsätter att regeringen även fortsättningsvis

driver försiktighetsprincipen i olika

internationella sammanhang.

Inom Europa är Sverige ett stort gruvland. Räknat

på metallinnehåll hade Sverige år 1995 den största

gruvproduktionen i EU av bly-, guld-, silver- och

järnmalm. Utskottet konstaterar att det

internationella intresset för mineralprospektering i

Sverige har ökat. Om och hur detta intresse har

samband med den svenska minerallagstiftningens

utformning, malmförekomsterna eller den svenska

kompetensen på området är däremot inte klart. Därför

är det angeläget med en allmän jämförelse mellan vår

och konkurrerande gruvländers lagstiftning, särskilt

med betoning på hur markägares och exploatörers

behov och rättigheter avvägs samt med avseende på

skyddet för värdefulla natur- och kulturmiljöer.

Utskottet ser således positivt på att dessa frågor

tas upp av utredningen.

En fråga i anslutning till utredningsdirektiven

gäller äganderättens innehåll för markägarna.

Utskottet förutsätter att även den frågan kommer att

behandlas av utredningen. Det är nödvändigt att se

över avvägningen mellan markägarnas intresse,

intresset av att mineralnäringen kan utvecklas och

begreppet angeläget allmänt intresse. Informationen

till markägarna och möjligheterna för dessa att göra

sina synpunkter kända i samband med

undersökningstillstånd är andra aspekter på balansen

mellan markägare och mineralföretag. Utskottet utgår

från att samtliga informationsfrågor kommer att

belysas av utredningen.

Med hänvisning till vad som anförts kan de här

behandlade motionsyrkandena i det väsentliga anses

vara tillgodosedda, varför de avstyrks.

Vissa forskningsfrågor

Motionen

I motion 1998/99:N223 (v) tas även upp olika

forskningsfrågor. Motionärerna anför att den

insamlade och lagrade informationsmängden på det

geologiska området är enorm och att det är av

största nationella intresse att säkra geologisk

information för framtiden genom att digitalisera

analoga data. Förutom prospekteringsföretag är bl.a.

universitetsforskningen intresserad av sådan

geologisk information. Vidare är hanteringen av

gruvdokumentation efter en gruvas stängning av

betydelse. Det är också av största vikt, enligt

motionärerna, att följa den aktuella forskningen på

området, bl.a. forskningen om metoder för att

motverka miljöproblem vid gruvhantering. Eftersom

Sverige har unika förutsättningar att vara ledande i

fråga om geologisk kompetens behövs en strategi för

framtida utbildning och forskning på området.

Vissa kompletterande uppgifter

Forskningsläget

I betänkandet Gruvorna och framtiden (SOU 1996:152)

redovisade Gruvkommittén (särskild utredare: f.d.

landshövdingen Görel Bohlin) bl.a. läget beträffande

forskning och utveckling inom gruvnäringen och lade

fram vissa förslag på detta område. Här följer en

kort sammanfattning av Gruvkommitténs betänkande i

denna del (s. 77 f).

Kompetensförsörjningen på högskolenivå till gruv-

och mineralindustrin finns dels vid Tekniska

högskolan i Luleå (numera Luleå tekniska

universitet), dels vid Bergsskolan i Filipstad. År

1992 lades emellertid den sammanhållna

bergsingenjörsutbildningen vid geoteknologilinjen i

Luleå ned beroende på att elevunderlaget sviktat.

Motsvarande ämnen kom därefter att ingå i ett antal

olika civilingenjörsutbildningar. Huvudman för

Bergsskolan i Filipstad var Jernkontoret,

Landstinget i Värmland och Filipstads kommun. Numera

ingår högskoleutbildningen inom Bergsskolan i

Högskolan Dalarna, är treårig och finansieras med

statliga medel.

I betänkandet redovisas den dåvarande forskningen

för prospektering, bergteknik och mineralteknik-

metallurgi samt forskningen kring restprodukter och

recirkulation. I Sverige fanns det enligt kommittén

brister inom forskningen för prospektering. Tre

internationella utvärderingsgrupper hade samstämmigt

konstaterat brister i den svenska malmgeologiska

forskningen. Dels borde den geologiska karteringen

bedrivas i en högre takt, dels borde den

malmgeologiska forskningen förstärkas, framhölls det

i betänkandet.

Bland de förändringar som just var på gång nämns i

betänkandet upprättandet av ett malmgeologiskt

centrum i Luleå. Detta centrum bygger på ett avtal

mellan Tekniska högskolan i Luleå och Stiftelsen

Mineralindustrins teknikutveckling (bildat av ett

antal företag inom gruvnäringen). Avsikten är att

förbättra den svenska kompetensen på det

malmgeologiska området. Verksamheten, som startade

under år 1996, har inledningsvis även fått stöd från

Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK). För

verksamheten efter år 1999 är finansieringsfrågan

inte ordnad.

Det nämns vidare i betänkandet att Tekniska

högskolan i Luleå - vid en jämförelse med andra

gruvskolor i Europa - hade bra resurser och god

elevtillströmning. Högskolan utpekade i sin

långsiktiga strategi råvaruutvinning och återvinning

som en strategisk s.k. forskningsarena.

Utredningens förslag innebar bl.a. att en professur

i malmgeologi skulle inrättas och att professuren i

tillämpad geofysik skulle återinrättas vid Tekniska

högskolan i Luleå samt att ett särskilt

forskningsprogram i anslutning till

forskarutbildningen skulle utarbetas i samverkan

mellan gruvnäringen och högskolan.

Förslagen beträffande forskning och utveckling inom

malmgeologi har ännu inte genomförts. Enligt

information från SGU är Sverige - trots att vi intar

en ledande ställning inom EU som råvaruproducent på

detta område - ett av de få gruvländer i världen som

saknar en professur i malmgeologi. Någon framtida

långsiktig strategi för den malmgeologiska

forskningen i landet har inte presenterats enligt

uppgift från SGU.

Vissa forskningsmedel på det geovetenskapliga

området handhas av SGU. Dessa forskningsmedel har

behandlats i utskottets betänkanden 1997/98:NU1 och

1998/99:NU1 och rör anslaget till geovetenskaplig

forskning under utgiftsområde 24 Näringsliv.

Anslaget - på 4,7 miljoner kronor år 1998 respektive

4,8 miljoner kronor år 1999 - avser att främja och

stödja riktad geovetenskaplig grundforskning och

tillämpad forskning. Enligt vad som sades i det

förstnämnda utskottsbetänkandet bör det övergripande

målet för den berörda forskningen vara att förstärka

möjligheterna att tillgodose samhällets behov av

geovetenskaplig information om berg, jord och

grundvatten inom SGU:s ansvarsområde. Vidare

redovisades att det var regeringens mening att 1

miljon kronor av anslaget borde användas för stöd

till prospekteringsinriktad, malmgeologisk

forskning. I det sistnämnda betänkandet konstateras

att genom de medel som år 1998 avsatts för

prospekteringsinriktad malmgeologisk forskning kan

viss verksamhet på detta område stimuleras under år

1999.

Enligt information från SGU har myndigheten under

åren 1998 och 1999 delat ut 1 miljon kronor vardera

året för detta ändamål.

Digitalisering

I det tidigare nämnda utredningsbetänkandet Gruvorna

och framtiden erinras om att det finns ett mycket

stort arkiv med geovetenskaplig information hos SGU.

Arkivet är i viss utsträckning digitaliserat. Även

borrkärnearkivet hos SGU:s informationskontor i Malå

föreligger i ökande utsträckning i digital form.

Enligt information som nu inhämtats från SGU finns

trots detta ett stort informationsmaterial i SGU:s

arkiv som ännu inte är digitaliserat.

Regeringen uppdrog i februari 1998 åt SGU att under

år 1998 genomföra ökad baskartering i

regionalpolitiskt prioriterade områden motsvarande

en kostnad på 6 miljoner kronor. Detta uppdrag har i

slutet av februari 1999 avrapporterats till

regeringen. Ett antal av de ingående projekten inom

uppdragets ram har resulterat i uppbyggnad av

databaser med digitalisering av kartor. I första

hand har dessa projekt omfattat norra Norrbotten,

Skelleftefältet och Bergslagen.

Digitaliseringsarbete har även utförts för att få en

översiktlig rikstäckande fyndighetsdatabas. Denna

databas handhas av SGU:s informationskontor i Malå.

I regleringsbrevet för SGU för år 1999 anges att

målet är att det år 2008 skall finnas digitala baser

med geologisk information om berggrunden i hela

landet. Denna information skall vidare innehålla

uppgifter om olika jordarters förekomst och

utbredning i hela landet, inklusive

kontinentalsockeln, om viktigare grundvattenmagasin

i hela landet m.m.

Dokumentation av gruvdrift

Minerallagen (14 kap.) innehåller regler angående

skyldigheten att upprätta karta och föra journal

m.m. vid gruvhantering. Efterhand som gruvarbetet

framskrider skall gruvdriften successivt

dokumenteras genom att gruvkartor upprättas av

koncessionshavaren. Gruvkartorna visar dels vilka

hålrum som gjorts i berget, dels geologin.

När brytningen i en gruva avslutats skall en

slutlig gruvkarta lämnas till bergmästaren. Den

innehåller en mängd kartor i olika snitt genom

gruvan, vilket ger en tredimensionell bild.

Därutöver finns en beskrivande del med ytterligare

dokumentation om gruvdriften, geologin m.m. Gruvor

och motsvarande anläggningar får inte utan tillstånd

läggas ned förrän alla gruvarbeten har blivit

inmätta och inlagda på karta.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser i likhet med de uppfattningar som

förs fram i motion 1998/99:N223 (v) att

forskningsfrågorna kring mineralhanteringen är

viktiga. Med hänsyn till Sveriges starka ställning

som gruvnation inom Europa är det nödvändigt med

forskning och utveckling för att bibehålla kompetens

och konkurrenskraft på sikt. I ett europeiskt och

internationellt perspektiv har Sverige unika

förutsättningar att vara ledande i fråga om

geologisk kompetens. Detta förhållande bör rimligen

beaktas i fråga om den framtida inriktningen av

forskningspolitiken, där geovetenskap bör ha ett

givet utrymme. Samma sak bör gälla frågan om

miljöforskning i gruvsammanhang. I detta avseende

bör det forskningsprogram som Stiftelsen för

Miljöstrategisk forskning (MISTRA) har initierat,

noga följas. Frågor som tas upp i den här aktuella

motionen är också under utveckling enligt vad som

tidigare har redovisats. Inte minst nya datatekniker

gör att den ökande kunskaps- och informationsmängden

kan systematiseras och göras tillgänglig till lägre

kostnader än tidigare.

Utskottet vill slutligen peka på att frågan om ökad

kompetens i geovetenskap nyligen varit föremål för

en fråga (1998/99:303) i riksdagen av Lennart

Gustavsson (v). Statsrådet Mona Sahlin svarade bl.a.

att det finns ett bra samarbete mellan Luleå

tekniska universitet, industrin och olika

forskningsstiftelser som stärker

kompetensutvecklingen i malmgeologi, mineralteknik,

metallurgi och bergteknik vid universitetet. Vidare

informerade statsrådet om att regeringen kommer att

överväga den nationella kompetensen inom

geovetenskap, bl.a. för gruvnäringens behov. Denna

fråga kommer enligt statsrådet att beredas i samband

med den forskningspolitiska proposition som planeras

till våren 2000.

Något behov av ett riksdagsuttalande beträffande

det här aktuella området kan utskottet inte se och

avstyrker därmed motionen i berörda delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande intressebalansen mellan

minerallagen och enskilda och allmänna

intressen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:MJ777 yrkande 3,

1998/99: N201, 1998/99:N204, 1998/99:N209,

1998/99:N211, 1998/99:N223 yrkandena 1 och 2,

1998/99:N243, 1998/99:N262, 1998/99:N276,

1998/99:N304, 1998/99:N309, 1998/99:N318 och

1998/99:N324,

res. 1 (mp)

2. beträffande vissa forskningsfrågor

att riksdagen avslår motion 1998/99:N223 yrkandena 3-6.

Stockholm den 25 mars 1999

På näringsutskottets vägnar

Per Westerberg

I beslutet har deltagit: Per Westerberg (m), Barbro

Andersson Öhrn (s), Mats Lindberg (s), Lennart

Beijer (v), Göran Hägglund (kd), Karin Falkmer (m),

Ola Karlsson (m), Nils-Göran Holmqvist (s), Marie

Granlund (s), Ola Sundell (m), Ingegerd Saarinen

(mp), Anne Ludvigsson (s), Karl Gustav Abramsson

(s), Harald Bergström (kd), Lennart Gustavsson (v),

Birgitta Carlsson (c) och Runar Patriksson (fp).

Reservation

Intressebalansen mellan minerallagen och

enskilda och allmänna intressen (mom. 1)

Ingegerd Saarinen (mp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om

intressebalansen mellan minerallagen och enskilda

och allmänna intressen bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att de här upptagna

motionsyrkandena på flera sätt berör balansen mellan

olika krav och intressen i fråga om en gammal svensk

basnäring.

Sedan gammalt har det funnits ett nationellt

intresse av gruvhantering och mineralindustri. Som

har redovisats i det föregående har den inhemska

mineralutvinningen bedömts vara viktig från såväl

försörjnings- och sysselsättningssynpunkt som

industriell synpunkt. Värdet av den samlade svenska

mineralproduktionen uppgår till ca 15 miljarder

kronor per år. Gruvnäringen har - som tidigare

nämnts - ca 5 000 anställda i Sverige och mineral-

och metallindustrin ca 50 000 anställda. Också ur

ett regionalpolitiskt perspektiv har näringen stort

värde. Av de 16 malmgruvor som nu är i drift är 12

belägna i Norrbottens och Västerbottens län.

Markägarnas rätt att råda över sin egendom och

bedriva verksamhet där är odiskutabel och kan endast

begränsas av angelägna allmänna intressen. Enligt

utskottets mening utgör emellertid inte

prospektering och mineralhantering något angeläget

allmänt intresse. Den nu beslutade utredningen om

markägarnas rättigheter m.m. i minerallagen bör

därför syfta till en ny ordning med vetorätt för

markägarna mot prospektering.

Vid sidan av äganderättsfrågorna är frågan om

ersättning såväl till markägare som till kommun,

länsstyrelse och staten en viktig fråga vid

avvägningar av intressebalansen. Utredningen bör se

på hur stora andelar av den uppkomna vinsten från

exploatering som skall tillfalla staten, kommunen

och/eller markägaren.

Vidare är det viktigt att bygdens intresse och

allmänintresset - bl.a. skyddet för värdefulla

natur- och kulturmiljöer - kan tillvaratas på ett

riktigt sätt i samband med mineralhantering. Utöver

markägarnas vetorätt bör därför även stat och

kommun, var och en för sig, ha vetorätt mot

undersökningstillstånd.

Miljöaspekterna - såväl på kort som på lång sikt -

måste tas på allvar. Försiktighetsprincipen skall

gälla fullt ut. Finns det hot mot t.ex.

grundvattnet, den biologiska mångfalden eller

liknande skall tillstånd inte ges. Vid sidan av de

nationella intressena bör även de globala

hushållningsaspekterna beaktas.

Utskottet anser att utredningen bör få

tilläggsdirektiv enligt ovan angivna riktlinjer,

vilket regeringen bör ges till känna. Med hänvisning

till vad som anförts tillstyrker utskottet motion

1998/99:N204 (mp). Övriga motioner avstyrks i den

mån de inte tillgodoses genom utskottets

ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande intressebalansen mellan

minerallagen och enskilda och allmänna

intressen

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:N204 och med

avslag på motionerna 1998/99:MJ777 yrkande 3,

1998/99:N201, 1998/99:N209, 1998/99:N211,

1998/99:N223 yrkandena 1 och 2, 1998/99:N243,

1998/99:N262, 1998/99:N276, 1998/99:N304,

1998/99:N309, 1998/99:N318 och 1998/99:N324 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.