Bet. 1998/99:NU4

Näringsutskottets betänkande

1998/99:NU04

Vissa elmarknadsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1998/99

NU4

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels proposition 1997/98:159 om genomförande av

Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma

regler för den inre marknaden för el, m.m.,

dels sex motioner som väckts med anledning av

propositionen,

dels fyra motioner från allmänna motionstiden.

Synpunkter i ärendet har inför utskottet lämnats av

företrädare för Närings- och handelsdepartementet,

nätmyndigheten vid Statens energimyndighet,

Affärsverket svenska kraftnät, Utredningen för en

översyn av leveranskoncessionssystemet, m.m.,

Sveriges Elleverantörer och Svenska

Kraftverksföreningen samt av företrädare för

organisationen Konsumenter och leverantörer för en

fri elmarknad. En skrivelse har inkommit från

Villaägarnas Riksförbund.

Sammanfattning

Enligt nuvarande lagstiftning krävs installation av

en timmätare, med ett takpris på 2 500 kr, om en

kund önskar byta elleverantör. Utskottet anser att

det är mycket viktigt att även de små

elkonsumenterna kan dra nytta av elmarknadens

omreglering genom sänkta elpriser. Utskottet

föreslår därför, med anledning av sex motioner, att

en pågående utredning om leveranskoncessionssystemet

skall ges i uppdrag att lägga fram förslag om att

undantag från grundprincipen om timvis mätning skall

göras för kunder med ett säkringsabonnemang om högst

25 A, att uppsägningstiden skall vara högst en månad

och att det av konsumenten inte skall uttas någon

administrationsavgift vid leverantörsbyte. Utskottet

ser detta som ett första steg och anser att

timmätarkravet på sikt bör kunna slopas även för

övriga mindre förbrukare med ett säkringsabonnemang

om högst 63 A. De nya bestämmelserna bör träda i

kraft så snart som möjligt och senast den 1 november

1999. Regeringen bör återkomma till riksdagen under

våren 1999 med en proposition i frågan.

De förslag till ändringar i ellagen som regeringen

framlagt i propositionen tillstyrks av utskottet. De

gäller t.ex. införande av en skyldighet för

nätkoncessionshavare att offentliggöra sin nättariff

- en bestämmelse som är föranledd av ett EG-direktiv

- och införande av en möjlighet för nätmyndigheten

att ta ut en förseningsavgift av nätföretag vid

försenad eller felaktig årsrapport för

nätverksamheten. Vidare föreslås ändring i

bestämmelserna om beviljande och innehav av

nätkoncession för utlandsförbindelse och om vilka

kostnader som skall ingå i nättariffen för

stamnätet. Samtliga motioner med anledning av de

nämnda förslagen avstyrks av utskottet. Förslaget

till lagändring avseende nätkoncession för

utlandsförbindelse avvisas i en reservation (m, kd,

c, fp). I en annan reservation (m, kd, c, fp)

föreslås en modifiering av regeringens förslag om

införande av en förseningsavgift.

Propositionen

I proposition 1997/98:159 föreslås att riksdagen

antar regeringens förslag till lag om ändring i

ellagen (1997:857). Lagförslaget återges i bilaga 1.

Motionerna

De motioner som väckts med anledning av

propositionen och som behandlas här är följande:

1997/98:N21 av Mats Berglind och Björn Kaaling (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

utjämning av nätkostnader mellan koncessionsområden.

1997/98:N22 av Mikael Odenberg m.fl. (m, fp, kd)

vari yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om införandet av timmätning av

elförbrukningen,

2. hos regeringen begär förslag om slopande av

kopplingen mellan kravet på timvis mätning och byte

av leverantör i enlighet med vad som anförts i

motionen,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om uppsägningstiden vid byte av

elleverantör,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ikraftträdande av nya regler för

mätning av elförbrukningen,

5. beslutar att ellagen ändras i enlighet med vad

som anförts i motionen,

6. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om verkställande av

förseningsavgift.

1997/98:N23 av Eva Goës m.fl. (mp) såvitt gäller

yrkandet (4) att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

justera balansen mellan fasta och rörliga kostnader

så att inga fasta avgifter utöver

anslutningsavgiften förekommer.

1998/99:N1 av Karin Olsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att höglastkapacitet bör

ingå i ansvaret för att säkra tillgången till

störningsreserv på längre sikt.

1998/99:N2 av Lennart Beijer (v) vari yrkas att

riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att åtminstone alla hushåll med

normal elförbrukning bör undantas från kravet på ny

elmätare vid byte av elleverantör,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att alla hushåll bör ges

möjlighet att byta elleverantör kostnadsfritt,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att alla hushåll bör ges

möjlighet att byta elleverantör med en

uppsägningstid som åtminstone understiger tre

månader,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att de nya reglerna bör gälla

från det datum då de ansvariga myndigheterna menar

att detta är praktiskt genomförbart,

5. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att utredningsdirektiven till

den av regeringen tillsatta elmätarutredningen bör

kompletteras,

6. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att den fasta kostnadens andel

av den totala elkostnaden bör sänkas genom ändringar

i regelverket.

1998/99:N3 av Matz Hammarström och Birger Schlaug

(mp) vari yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om slopande av kopplingen mellan

byte av elleverantör och kravet på timvis

registrering av förbrukningen,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om uppsägningstiden vid byte av

elleverantör,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om avgiftsfrihet vid byte av

elleverantör,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ikraftträdande av de nya

reglerna,

5. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om korrigerat direktiv till

leveranskoncessionsutredningen.

De motioner från allmänna motionstiden som behandlas

här är följande:

1998/99:N264 av Åke Sandström m.fl. (c) vari yrkas

att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att öka möjligheterna att välja

"grön el",

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att slopa kravet på byte av

elmätare i samband med byte av elleverantör,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kostnadsfritt byte av

elleverantör,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förkortad uppsägningstid vid

byte av elleverantör.

1998/99:N279 av Per Rosengren och Willy Söderdahl

(v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

regeringen skall ge klara instruktioner till Svenska

kraftnät.

1998/99:N308 av Hans Karlsson m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att slopa kravet på

timvis mätning vid byte av elleverantör.

1998/99:N311 av Ola Karlsson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om slopat timmätarkrav för

hushåll med 25 A mätarsäkring.

Utskottet

Inledning

Riksdagen beslöt hösten 1995 om ny ellagstiftning

(prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1), vilken trädde

i kraft den 1 januari 1996. Lagstiftningen innebär

att konkurrens införts i handeln med el, vilket

skapar förutsättningar för en ökad pris- och

kostnadspress i elförsörjningen och i princip en

ökad valfrihet för elkonsumenterna. En huvudprincip

i den nya lagstiftningen är att det skall vara en

klar boskillnad mellan å ena sidan produktion och

försäljning av el och å andra sidan överföring av el

(nätverksamhet).

Den som har nätkoncession är skyldig att ansluta

alla kunder som önskar det till nätet och att

överföra el på skäliga och icke-diskriminerande

villkor. Skäligheten i nättariffer och andra

överföringsvillkor kan granskas av nätmyndigheten

vid Statens energimyndighet - tidigare Närings- och

teknikutvecklingsverket (NUTEK).

Ellagstiftningens bestämmelser om

leveranskoncession syftar till att ge konsumenter

med låg elförbrukning ett särskilt skydd. I varje

område skall det finnas en leverantör av el som har

leveranskoncession. Den som har sådan koncession är

skyldig att leverera el för normala

förbrukningsändamål till alla konsumenter inom

området som inte väljer en annan leverantör av el.

Konsumenten är således garanterad leverans av el

till priser som kan prövas av nätmyndigheten.

Affärsverket svenska kraftnät har som

systemansvarig myndighet det övergripande ansvaret

för att elektriska anläggningar samverkar

driftsäkert inom landet, och att nätet utnyttjas på

ett rationellt sätt, så att det kontinuerligt råder

balans mellan produktion och förbrukning av el. Det

är också en uppgift för Svenska kraftnät att

förvalta och driva det svenska stamnätet och de

statligt ägda utlandsförbindelserna.

NUTEK har haft regeringens uppdrag att i samråd med

Konkurrensverket, Svenska kraftnät,

Elsäkerhetsverket och Konsumentverket årligen

redovisa erfarenheterna av utvecklingen på

elmarknaden. Den senaste rapporten om utvecklingen

på elmarknaden presenterades hösten 1997. Uppdraget

att följa utvecklingen på elmarknaden har numera

övertagits av Statens energimyndighet.

Elmarknadsdirektivet

Allmänt om direktivet

EU:s ministerråd antog i december 1996 direktivet

(96/92/EG) om gemensamma regler för den inre

marknaden för el (elmarknadsdirektivet). Enligt

direktivet skall medlemsstaterna senast den 19

februari 1999 ha genomfört direktivet i nationell

rätt. Elmarknadsdirektivet innehåller regler om

nättillträde och investeringar i ny

elproduktionskapacitet. Syftet är att elmarknaden

stegvis skall öppnas, samtidigt som allmänhetens

tillgång till grundläggande service garanteras.

I propositionen görs en genomgång av huvuddragen i

elmarknadsdirektivet, vilket består av 29 artiklar

uppdelade i åtta kapitel. Regeringens bedömning är

att det krävs endast en komplettering av ellagen

(1997:857) för att genomföra direktivet, nämligen

beträffande offentliggörande av nättariffer.

Offentliggörande av nättariffer

I elmarknadsdirektivet behandlas frågan om tillträde

till elsystemet i artiklarna 17 och 18. Den svenska

lagstiftningen uppfyller redan direktivets krav utom

i ett hänseende. De s.k. berättigade kunderna skall

enligt det förfarande som tillämpas i Sverige -

förfarande med reglerat nättillträde - ha rätt till

tillträde till nätet på grundval av offentliggjorda

tariffer. Ellagen innehåller för närvarande ingen

föreskrift om skyldighet att offentliggöra

nättariffer. Regeringen föreslår därför att det

skall införas en skyldighet för innehavare av

nätkoncession att offentliggöra sin nättariff.

Närmare föreskifter om offentliggörande av

nättariffer skall meddelas av regeringen eller,

efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten.

Inga motioner har väckts beträffande detta förslag.

Utskottet tillstyrker förslaget.

Nätkoncession för utlandsförbindelser

Propositionen

Enligt ellagen får nätkoncession för linje som avser

en utlandsförbindelse beviljas endast den som har

nätkoncession för stamnätet eller största delen

därav, dvs. Svenska kraftnät. Nätkoncession får

beviljas även andra om ledningen är av mindre

betydelse för det samlade överföringsnätet till

utlandet. Vidare gäller att nätkoncession får

meddelas endast om anläggningen är lämplig från

allmän synpunkt.

Regeringen föreslår nu att nätkoncession för

utlandsförbindelse skall kunna beviljas även

företag, där den som har nätkoncession för stamnätet

eller största delen av det har ett bestämmande

inflytande. Endast den som uppfyller villkoren för

att kunna beviljas nätkoncession för en

utlandsförbindelse skall ha rätt att inneha en sådan

nätkoncession.

Genom att endast Svenska kraftnät normalt kan

meddelas koncessioner som avser nya

utlandsförbindelser skapas garantier för att

utbyggnaden av utlandsförbindelserna sker i en

lämplig takt, och att tillkommande utlandsledningar

upplåts på icke-diskriminerande villkor, sägs det i

propositionen. Erfarenheterna talar för att

utbyggnad av nya utlandsförbindelser också bör

tillåtas ske genom samverkan mellan Svenska kraftnät

och andra aktörer i gemensamt ägda företag i vilka

Svenska kraftnät har ett bestämmande inflytande.

Detta är förenligt med syftet med den nuvarande

bestämmelsen i ellagen men inte med dess lydelse,

påpekas det. I syfte att säkerställa att Svenska

kraftnät också framöver har kontroll över

utlandsförbindelserna föreslår vidare regeringen att

det i lagtexten anges att endast den som uppfyller

villkoren för att kunna beviljas nätkoncession för

en utlandsförbindelse skall ha rätt att inneha en

sådan nätkoncession.

Motionen

I motion 1997/98:N22 (m, fp, kd) föreslås två

förändringar av ellagen. Den ena innebär att

bestämmelsen som reglerar beviljande av

nätkoncession för en utlandsförbindelse (2 kap. 10 §

andra stycket) skall utgå. Den andra innebär ett

tillägg betäffande förutsättningar för meddelande av

nätkoncession (2 kap. 6 §), med innebörd att

förbindelsens allmänna betydelse för landets

elförsörjning skall beaktas vid meddelande av

nätkoncession som avser utlandsförbindelse. Staten

har det yttersta ansvaret för den nationella

försörjningstryggheten, och när det gäller

utlandsförbindelser sker prövning genom

koncessionsförfarande, konstaterar motionärerna.

Vidare finns en anmälningsplikt för långsiktiga

kontrakt som ingås över gränserna. Enligt

motionärernas uppfattning har statsmakterna med

detta tillförsäkrat sig det inflytande och den

kontroll över utlandshandeln som erfordras. Någon

ytterligare statlig kontroll av utrikeshandeln med

el är inte nödvändig och bör inte finnas, sägs det.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen avslog hösten 1997 motionsyrkanden

liknande det här aktuella (bet. 1997/98:NU3).

Utskottet anförde att det är väsentligt att samtliga

aktörer på marknaden får tillgång till

utlandsförbindelserna på lika och konkurrensneutrala

villkor och att det finns ett uppenbart behov av

samordning mellan stamnätet och

utlandsförbindelserna. Utskottet anslöt sig därför

till regeringens uppfattning att nätkoncession för

utlandsförbindelse endast skall få beviljas den som

har nätkoncession för stamnätet, dvs. för närvarande

Svenska kraftnät. Koncession bör dock kunna beviljas

andra om ledningen är av mindre betydelse för det

samlade ledningsnätet till utlandet, sade utskottet.

I en reservation (m, fp, kd) följdes de aktuella

motionsyrkandena upp.

Utskottets ställningstagande

Utskottet står fast vid sitt ställningstagande från

hösten 1997. Enligt utskottets mening är det av stor

vikt att samtliga aktörer på marknaden får tillgång

till utlandsförbindelserna på lika och

konkurrensneutrala villkor. Det finns också ett

uppenbart behov av samordning mellan stamnätet och

utlandsförbindelserna.

Utskottet anser därför - i likhet med regeringen -

att nätkoncession för utlandsförbindelse endast

skall få beviljas och innehas av den som har

nätkoncession för stamnätet eller största delen

därav eller en juridisk person där denne, dvs.

Svenska kraftnät, har ett bestämmande inflytande.

Koncession kan dock beviljas andra om ledningen är

av mindre betydelse för det samlade ledningsnätet

till utlandet. Med det anförda tillstyrker utskottet

propositionen i här berörd del och avstyrker

motionen i motsvarande del.

Vissa frågor om nättariffer

Tillträde till och nättariffer för vissa

utlandsförbindelser

En effektiv gränsöverskridande handel med el

underlättas av att utlandsförbindelser ingår i

punkttariffsystemet, sägs det i propositionen.

Ellagen bör ändras i syfte att möjliggöra att vissa

utlandsförbindelser får omfattas av

punkttariffsystemet, anser regeringen.

Regeringen föreslår en lagändring av innebörd att

regeringen skall kunna förordna att betald nättariff

i Sverige skall ge tillträde även till

utlandsförbindelserna till ett visst land eller del

av ett visst land. Om ett sådant förordnande

meddelas skall kostnaderna för dessa

utlandsförbindelser ingå i nättariffen för

stamnätet.

Inga motioner har väckts beträffande detta förslag.

Utskottet tillstyrker förslaget.

Tariffgrundande kostnader för stamnätet

Propositionen

De kostnader som Svenska kraftnät har till följd av

systemansvaret för el och som inte kan hänföras till

en viss kund eller kundkategori skall ingå i

kostnadsunderlaget för stamnätstariffen, föreslår

regeringen.

Systemansvaret för el innebär att Svenska kraftnät

är ansvarigt för den momentana balanshållningen på

det svenska elsystemet, dvs. för att det vid varje

tidpunkt råder balans mellan den el som matas in på

elsystemet och den el som tas ut från elsystemet.

Balanstjänsten har en viktig funktion inom ramen för

systemansvaret. Gemensamt för de kostnader som

uppkommer inom balanstjänsten är att de kan hänföras

till en viss kund eller kundkategori och att de

också tas ut av berörda kunder eller berörd

kundkategori. Det uppstår emellertid även andra

kostnader, bl.a. för reservkraft som behövs för att

upprätthålla balansen vid onormala förhållanden,

konstateras det i propositionen. Dessa kostnader kan

dock inte hänföras till en viss kund eller

kundkategori.

Balanshållningen av det svenska elsystemet är en

förutsättning för att elsystemet skall fungera. Det

är därför rimligt, anser regeringen, att samtliga

elkunder står för de kostnader som följer av Svenska

kraftnäts systemansvar och som inte kan hänföras

till en viss kund eller kundkategori. Ett praktiskt

sätt att uppnå detta är att låta sådana kostnader

för systemansvaret ingå i kostnadsunderlaget för

stamnätstariffen, eftersom alla elkunder, direkt

eller indirekt, betalar denna nättariff. I

kostnadsunderlaget för stamnätet skulle därmed komma

att ingå både kostnaderna för Svenska kraftnäts

affärsverksamhet och vissa kostnader för dess

myndighetsuppgifter avseende systemansvaret för el.

Detta innebär formellt att nätmyndigheten tills

vidare ges ett tillsynsansvar även för dessa

kostnader. Regeringen avser att närmare utreda

frågan om hur styrning och tillsyn av de båda

verksamheterna skall utövas.

Motionerna

Riksdagen bör göra ett uttalande om att

höglastkapacitet skall ingå i ansvaret för att säkra

tillgången till störningsreserv på längre sikt,

anförs det i motion 1998/99:N1 (s). Efter

avregleringen av elmarknaden har reservkraftanlägg-

ningar med en sammanlagd effekt på omkring 2 000 MW

stängts, sägs det. Även kraftverket i Karlshamn

hotas av stängning, anför motionärerna. De redovisar

att Svenska kraftnät, med ett systemansvar som

innefattar att säkerställa att störningsreserv finns

tillgänglig för systemets behov, anser att en

höglastsituation inte är att betrakta som en sådan

störning som avses i lagen. Kostnaderna för att

upprätthålla höglastkapacitet bör dock, enligt

motionärerna, slås ut på samtliga elkunder i landet

på motsvarande sätt som störningsreserven i form av

gasturbineffekt. Kostnaden för att hålla 1 000 MW i

Karlshamnsverket tillgängligt motsvarar ca 0,1 öre

per kWh, sägs det.

Karlshamnsverket uppfyller mycket högt ställda

miljökrav, avseende utsläpp av försurande ämnen som

svavel- och kväveoxider, påpekar motionärerna. De

äldre, danska, koleldade kraftverk som i första hand

kan sägas svara för export till Sverige har

försurande utsläpp som ligger fem till tio gånger

högre. Om den importerade kraften skulle finnas

tillgänglig i en höglastsituation skulle

miljöpåverkan bli mycket större än om

Karlshamnsverket utnyttjas. Om Karlshamnsverket kan

bibehållas som höglastreserv kan kraftverket också

utnyttjas under torrår, och då får kraftverkets höga

miljöprestanda mycket stor betydelse för de totala

utsläppen av försurande ämnen i regionen, anför

motionärerna.

Också i motion 1998/99:N279 (v) behandlas frågan om

ansvaret för störningsreserven på längre sikt.

Motionärerna vill att riksdagen genom ett uttalande

skall uppmana regeringen klargöra att det åvilar

Svenska kraftnät att svara för såväl den snabba

störningsreserven i form av gasturbiner som den mer

långsiktiga. Behovet av höglastkapacitet inom landet

har minskat på grund av ökade möjligheter till

import, konstaterar motionärerna. De anser dock att

importberoendet har nackdelar i form av större

miljöpåverkan och osäker tillgång på el.

En tänkbar uppläggning som motionärerna skisserar

är att alla landets elkunder skall svara för de

fasta kostnaderna för höglastkapaciteten på

motsvarande sätt som Svenska kraftnät tecknar avtal

om störningsreserver i form av gasturbiner.

Kostnaden för att upprätthålla beredskap i

Karlshamnsverket har beräknats till ca 0,1 öre per

kWh.

Vissa kompletterande uppgifter

Från Närings- och handelsdepartementet har lämnats

följande sakuppgifter i frågan. Under år 1998 har

flera kraftföretag beslutat eller aviserat att man

avser stänga reservproduktionsanläggningar. Det

gäller bl.a. Stenungsundsverket, som ägs av

Vattenfall AB, och Karlshamnsverket, som ägs av

Sydkraft AB. Skälet till detta är att dessa verk har

höga produktionskostnader och låg utnyttjandetid och

att de därmed - genom den gemensamma nordiska

elmarknaden - konkurreras ut av bl.a. danska

kraftproduktionsanläggningar.

Skillnaderna mellan produktionskostnaderna i danska

kolkondensverk och svenska kol- och oljeeldade

kraftverk beror bl.a. på att Sverige har högre

miljökrav vad gäller kväveoxid- och svavelrening än

vad som gäller för många av de äldre danska

anläggningarna. Driftkostnaderna för oljekraft är

också generellt sett högre än för kolkraft. Dessutom

kan danska kraftproducenter fritt handla med el på

den nordiska elmarknaden, medan svenska

elproducenter har svårigheter, på grund av

administrativa hinder i Danmark, att på motsvarande

sätt nå danska elkunder.

Kraven på emissionsrening i den danska elsektorn

kommer att öka, och skillnaderna i

elproduktionskostnader mellan Sverige och Danmark

kommer av den anledningen att minskas på sikt. Bland

annat skall Danmark, enligt fördelningen av EU:s

s.k. utsläppsbubbla, minska sina sammanvägda

klimatpåverkande utsläpp med 21 % räknat från 1990

års nivå. Vidare har Danmark nu ratificerat det

andra svavelprotokollet inom FN-konventionen om

långväga gränsöverskridande luftföroreningar.

Slutligen beräknas EG-kommissionen inom kort

presentera ett förslag till direktiv om en europeisk

försurningsstrategi med nationella utsläppstak för

försurande ämnen.

Den danska ellagstiftningen har nyligen ändrats

till följd av genomförandet av EU:s

elmarknadsdirektiv. Detta har inneburit en mycket

begränsad öppning av den danska elmarknaden. I

genomförandeprocessen planeras ytterligare

förändringar. Från svensk sida följs utvecklingen

noga, och konsekvenserna av de skilda regelverken i

länderna har tagits upp såväl bilateralt som inom

EU-arbetet.

En avställning av reservkapacitet kan ligga i linje

med elmarknadsreformens syfte att effektivisera

elproduktionen, om störningsreserv kan upphandlas

mer kostnadseffektivt på den öppna marknaden. Från

elbranschen anförs dock att sådana anläggningar är

nödvändiga för att klara vissa extrema

störningssituationer och att man därför bör säkra en

kollektiv finansiering av dem. Kraftindustrin har

genom Svenska Kraftverksföreningen informerat

Närings- och handelsdepartementet om branschens syn

på reservbehovet på den nordiska elmarknaden.

Föreningen har därvid bl.a. föreslagit att

tillgången till reserver i systemet på längre sikt

skall studeras närmare och att behovet av

lagändringar skall övervägas, om det finns skäl till

en långsiktig säkring av reserver.

Ansvaret för balanshållningen på elmarknaden åvilar

som nämnts Svenska kraftnät. Med systemansvaret för

el avses det övergripande ansvaret för att

elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att

balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt

upprätthålls mellan produktion och förbrukning av

el. Denna balans är nödvändig för att frekvensen i

elsystemet skall kunna hållas. Den systemansvariga

myndigheten får bl.a., i den utsträckning det behövs

för att kunna utöva systemansvaret, beordra

elproducenter att mot marknadsmässig ersättning öka

eller minska produktionen av el.

Av lagens förarbeten (prop. 1993/94:162 och prop.

1996/97:136) framgår följande beträffande Svenska

kraftnäts systemansvar. Detta ansvar omfattar hela

det nationella elsystemet, dvs. stamnätet, de

regionala näten och de lokala näten samt till näten

anslutna anläggningar för produktion eller nyttjande

av el. Detta innebär dock inte att den

systemansvariga myndigheten i varje ögonblick skall

svara för den direkta driften av hela systemet.

Detta uttrycks i lagtexten med att ansvaret är

övergripande. Myndigheten träffar i stället avtal

med aktörerna på elmarknaden, varigenom dessa åtar

sig att svara för sin egen balanshållning. I

framtiden kan denna fråga också regleras i de avtal

varigenom en produktionsanläggning ansluts till

överföringssystemet. Motsvarande avtal kan också

ingås med stora elanvändare som är anslutna eller

kommer att bli anslutna till systemet.

Detta innebär alltså att balanshållningen primärt

sköts av främst elproducenterna men även av de stora

elanvändarna. Myndigheten har dock en samordnande

och övervakande funktion. Endast i de fall då

elproducenternas egna insatser inte räcker till för

att upprätthålla balansen, t.ex. vid större

störningar i driften, blir det aktuellt för

myndigheten att agera operativt genom att besluta om

igångsättning av störningsreserverna. Dessa resurser

avser snabbreglerade produktionsanläggningar som

vattenkraftverk och gasturbiner. Svenska kraftnät

har under år 1997 långsiktigt upphandlat

störningsreserver.

Ansvaret för balanshållningen gäller enligt ellagen

bara på kort sikt, dvs. ansvaret omfattar den

momentana balanshållningen med hjälp av de

produktionsresurser som står till buds vid varje

givet tillfälle. Om produktionskapacitet bortfaller

till följd av någon allvarlig störning i

elproduktionen är det inte myndighetens ansvar att

återställande av produktionskapaciteten sker genom

erforderliga reparationsarbeten. Detsamma gäller om

en obalans av mer permanent art uppstår, dvs. om

produktionsresurserna inte motsvarar

konsumtionsbehovet. Det ingår alltså inte i

systemansvaret att avhjälpa en sådan brist, oavsett

vad den beror på.

Svenska kraftnät bedömer mot den angivna bakgrunden

att affärsverket med ellagens nuvarande bestämmelser

inte har möjlighet att ta på sig ett finansiellt

ansvar för anläggningarna. Frågan bereds för

närvarande i Regeringskansliet. Regeringen uppdrog i

oktober 1998 åt Statens energimyndighet att i samråd

med Svenska kraftnät kartlägga och analysera

tillgång och behov vad gäller reservkraftproduktion

i det svenska elsystemet. Uppdraget skall redovisas

senast den 15 januari 1999.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker det förslag till ändring av

ellagen som regeringen framlägger i syfte att de

kostnader som Svenska kraftnät har till följd av

systemansvaret för el och som inte kan hänföras till

en viss kund eller kundkategori skall ingå i

kostnadsunderlaget för stamnätstariffen.

I de båda här aktuella motionerna 1998/99:N1 (s)

och 1998/99:N279 (v) tas upp frågan om ansvaret för

störningsreserven på längre sikt, med utgångspunkt

från situationen för Karlshamnsverket. Utskottet

anser att det är angeläget att de problem som

motionärerna uppmärksammar får en genomlysning och

att regeringen överväger om några åtgärder behöver

vidtas. Som framgått av den tidigare redovisningen

bereds frågan för närvarande inom Regeringskansliet.

Behovet av effektreserver och finansieringen av

kostnaderna för dessa skall utredas med skyndsamhet.

Med hänvisning härtill anser utskottet inte att det

finns behov av något uttalande av riksdagen;

motionerna avstyrks.

Förseningsavgift vid försenad eller

felaktig årsrapport

Propositionen

Regeringen föreslår att nätmyndigheten bemyndigas

att utdöma en avgift (förseningsavgift) vid försenad

eller felaktig årsrapport för nätverksamhet.

Av bestämmelserna i förordningen (1995:1145) om

redovisning av nätverksamhet framgår att den som

bedriver nätverksamhet skall upprätta en årsrapport.

Denna består av resultaträkning, balansräkning,

verksamhetsberättelse och, i fråga om större

nätföretag, finansieringsanalys. I en bilaga till

verksamhetsberättelsen skall en särskild rapport

bifogas. Den särskilda rapporten skall innehålla

uppgifter som behövs för att bedöma skäligheten i

nättariffer och övriga villkor samt för att kunna

jämföra nätverksamheter. Den rapport som

nätföretagen skall sända in till nätmyndigheten

utgör underlag för myndighetens tillsynsarbete. En

förutsättning för att detta skall kunna bedrivas

effektivt är att de handlingar som ingår i rapporten

är korrekta och att de inkommer i rätt tid, anförs

det i propositionen.

En granskning som NUTEK genomfört visar att

årsrapporterna ofta är behäftade med relativt stora

brister. Många nätföretag inkommer med försenade

eller ofullständiga årsrapporter. Bristerna avser

främst otillräcklig särredovisning av nätverksamhet,

ofullständiga årsrapporter och oklara

redovisningsprinciper samt handlingar som inte har

undertecknats av rätt befattningshavare. För att

komma till rätta med bristerna och förbättra

kvaliteten i redovisningen av nätverksamhet och i

årsrapporterna krävs betydande informations- och

utbildningsinsatser riktade mot nätföretagen,

konstaterar regeringen. Det är ett ansvar för

nätmyndigheten och berörda branschorganisationer att

genomföra dessa insatser.

Bolag som omfattas av årsredovisningslagen

(1995:1554 - ÅRL) skall enligt 8 kap. 3 § denna lag

sända in bestyrkt kopia av årsredovisningen och

revisionsberättelse för det gångna räkenskapsåret

till Patent- och registreringsverket (PRV). I 8 kap.

9 § ÅRL finns bestämmelser om en särskild

förseningsavgift för bolag som inom sju månader

efter räkenskapsårets utgång inte har inkommit med

föreskrivna handlingar till PRV. Erfarenheterna av

detta system är goda, anför regeringen. Antalet

försenade eller felaktiga räkenskapshandlingar har

minskat kraftigt sedan reglerna om särskild

förseningsavgift infördes. I syfte att öka

efterlevnaden av bestämmelserna om redovisning av

nätverksamhet bör en motsvarande avgift införas för

nätföretag som sänder in årsrapporten för sent eller

felaktigt sammanställd, föreslår alltså regeringen.

Motionen

I motion 1997/98:N22 (m, fp, kd) välkomnas förslaget

i dess huvuddrag, men motionärerna finner det

bristfälligt i ett avseende. Förslaget innebär

nämligen att ett myndighetsbeslut om

förseningsavgift får verkställas även om det inte

vunnit laga kraft, framhålls det. Detta innebär att

ett myndighetsbeslut får direkt rättsverkan även om

det överklagas, vilket är olämpligt av principiella

skäl, anser motionärerna. De föreslår att riksdagen

skall besluta att förseningsavgift inte skall kunna

verkställas i avvaktan på att beslutet vinner laga

kraft.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att regeringens förslag om införande

av en förseningsavgift vid försenad eller felaktig

årsrapport är välmotiverat. Det är angeläget att

nätmyndigheten kan bedriva en effektiv tillsyn.

Möjligheten att ta ut en förseningsavgift kan

förväntas förbättra nätmyndighetens

tillsynsmöjligheter.

Med en sådan modell som förordas i den här aktuella

motionen 1997/98:N22 (m, fp, kd), och som innebär

att beslutet om förseningsavgift enligt ellagen inte

skall kunna verkställas innan det har vunnit laga

kraft, skulle systemet med förseningsavgift i

praktiken bli verkningslöst med hänsyn till den tid

det tar innan en eventuell överklagandeprocedur är

avklarad. Ett beslut om förseningsavgift enligt

ellagen kommer att kunna överklagas till länsrätt

(vilket inte kräver något prövningstillstånd) och

därefter till kammarrätt (vilket kräver

prövningstillstånd). Om man skall vänta till dess

att denna procedur är avklarad är man inne på

nästföljande räkenskapsår.

En bestämmelse om att ett myndighetsbeslut inte

skall verkställas i avvaktan på att beslutet vinner

laga kraft är påkallad främst om beslutet gäller en

bedömning av förhållanden i ett enskilt fall. Detta

kan inte anses vara för handen när det gäller

förseningsavgiften enligt ellagen, och inte heller

enligt årsredovisningslagen. Enligt uppgift från

kansliet vid lagutskottet, som har

årsredovisningslagen inom sitt ansvarsområde, har

frågan om att beslut om förseningsavgift enligt den

lagen inte skulle verkställas innan det har vunnit

laga kraft inte varit föremål för yrkanden i

motioner eller i reservationer.

Utskottet vill också framhålla vad som sägs i

budgetpropositionen för år 1999 (prop. 1998/99:1)

under utgiftsområde 24 Näringsliv beträffande

Patent- och registreringsverket (s. 40). Införandet

av förseningsavgifter för inlämnande av

årsredovisningar har medfört att antalet

årsredovisningar som inlämnats i tid har ökat från

ca 50 % till 95 %, sägs det.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen

i berörd del och avstyrker den nämnda motionen i

motsvarande del.

Tariffutjämning mellan tätort och glesbygd

Propositionen

Vid samredovisning eller sammanslagning av

nätkoncessioner för områden och vid justering av

gränser för nätkoncession för område skall en

successiv tariffutjämning mellan de berörda områdena

kunna ske under en övergångs-period på tre år,

föreslår regeringen. Syftet med att införa en legal

grund för differentiering av nättariffer vid

samredovisning eller sammanslagning av

nätkoncessioner för område är att underlätta

ytterligare tariffutjämning.

Enligt ellagen skall varje nätkoncession för område

redovisas för sig. Nätmyndigheten kan dock, på

koncessionshavarens begäran, medge att flera

koncessionsområden redovisas samlat. Denna möjlighet

har införts för att bl.a. främja tariffutjämning

mellan tätort och glesbygd. För att undantaget skall

kunna medges måste områdena ligga geografiskt nära

varandra och utgöra en för nätverksamhet lämplig

enhet. Den befintliga lagstiftningen medger inte

någon successiv utjämning och anpassning av

nättariffer.

Eftersom skillnaderna mellan nättariffer i tätorts-

och glesbygdsnät kan vara betydande, kan

tätortskundernas tariffer stiga väsentligt om en

samredovisning börjar att tillämpas, konstaterar

regeringen. Det kan därför befaras att kravet på en

omedelbar tariffutjämning medför att nätföretag

ibland avstår från att begära en samredovisning av

nätverksamhet. Detsamma kan befaras beträffande

intresset för att slå samman koncessionsområden,

exempelvis i samband med förvärv av sådana områden

och vid justering av gränserna för sådana områden.

Inte heller i dessa fall medger ellagen någon

möjlighet till successiv tariffutjämning mellan de

berörda koncessionsområdena.

I samband med prövning av områdeskoncessioner söker

nätmyndigheten åstadkomma områden med en lämplig

blandning av tätorts- och glesbygdskunder för att nå

en utjämning av nättarifferna, sägs det i

propositionen. De legala styrmedlen för att

åstadkomma rationella nätområden i samband med

koncessionsgivningen är dock begränsade och bygger

främst på frivillig medverkan från nätföretagens

sida. Beräkningar som gjorts av NUTEK visar att det

finns en rationaliseringspotential i nätverksamheten

som skulle medge en långtgående tariffsänkning för

glesbygdskunder, utan motsvarande höjning av

tätortstarifferna. NUTEK bedömer att det behövs

kompletterande regler för att nätmyndigheten på ett

mer kraftfullt sätt skall kunna se till att

samordnings- och stordriftsfördelarna i

nätverksamheten tas tillvara, samtidigt som

olämpligt sammansatta koncessionsenheter elimineras.

Nättarifferna bör utjämnas mellan tätort och

glesbygd, anför regeringen sammanfattningsvis. En

strukturomvandling av lokaldistributionen bör ske på

ett sådant sätt att samordnings- och

stordriftsfördelar kan tas tillvara. Nätmyndighetens

tillsyn av nätföretagen, bl.a. i form av krav på

effektivisering av nätverksamhet, bör även

fortsättningsvis vara huvudmetoden för att främja

strukturomvandlingen. Det är enligt regeringens

uppfattning angeläget att nätmyndighetens

möjligheter att påskynda en tariffutjämning mellan

tätorts- och glesbygdskunder ökar, samtidigt som

kostnaderna för hela nätverksamheten kan hållas nere

och en successiv avgiftsutjämning komma till stånd.

Förutsättningarna för ytterligare åtgärder och

förslag till reglering av dessa bör därför utredas.

Regeringen avser att inom kort tillkalla en särskild

utredare för att utreda frågorna om tariffutjämning,

åtgärder mot korssubventionering och regler för

tvångsförvaltning av nätkoncession.

Motionen

Riksdagen bör göra ett uttalande om att åtgärder

skall vidtas så att en utjämning mellan

koncessionsområden kan åstadkommas, anförs det i

motion 1997/98:N21 (s). En uttalad målsättning med

elreformen är att överföringskostnaderna för el

skall utjämnas mellan tätorts- och glesbygdskunder,

säger motionärerna. De erinrar om att enligt den

nuvarande ellagstiftningen får geografiska

indelningar av kunderna inom samma

nätkoncessionsområde inte göras, exempelvis med

olika tariffer för tätort och glesbygd. Skillnaderna

mellan koncessionsområdena är dock stora,

konstaterar motionärerna med hänvisning till Uppsala

län.

Utskottets ställningstagande

Regeringens förslag om att det skall kunna ske en

successiv tariffutjämning under tre år vid

samredovisning eller sammanslagning av

nätkoncessioner för områden anser utskottet är bra.

Detta bör kunna underlätta ytterligare tariff-

utjämning. Förslaget tillstyrks sålunda i denna del.

När det gäller förslaget i motion 1997/98:N21 (s),

vill utskottet hänvisa till den i propositionen

aviserade utredningen om bl.a. tariffutjämning.

Denna kommer, enligt uppgift från Närings- och

handelsdepartementet, att tillsättas under hösten

1998 och förväntas avge ett betänkande i frågan

under hösten 1999. Något behov av ett uttalande av

riksdagen kan utskottet därmed inte se; motionen

avstyrks.

Anmälningsfrist vid byte av balansansvarig

Enligt ellagens bestämmelser om balansansvar är

varje elanvändare som köper el från annan än

leveranskoncessionären skyldig att se till att det

finns någon ekonomiskt ansvarig för att det

nationella elsystemet tillförs lika mycket el som

elanvändaren tar ut. Ett sådant åtagande skall göras

genom avtal med Svenska kraftnät. Avtalet innebär

att Svenska kraftnät ser till att öka eller minska

elproduktionen motsvarande den balansansvarige

kundens förbrukning och att i efterhand reglera

balanshållningen ekonomiskt med denne. Ett byte av

balansansvarig föranleder vissa administrativa och

tekniska åtgärder hos Svenska kraftnät och berörda

nätinnehavare för att avräkning och rapportering

skall fungera när bytet har genomförts.

I syfte att medge tillräcklig tid för dessa

åtgärder föreslår regeringen att det i ellagen skall

införas en bestämmelse om anmälningstid på lägst en

månad för byte av balansansvarig. Elanvändaren

åläggs att anmäla byte till nätinnehavaren inom

denna tid, och nätinnehavaren blir då i sin tur

skyldig att omedelbart meddela Svenska kraftnät om

det förestående bytet.

Inga motioner har väckts beträffande detta förslag.

Utskottet tillstyrker förslaget.

Mätning av elförbrukningen

Bakgrund

Gällande reglering

Skyldighet att mäta överförd el föreligger enligt

ellagen (3 kap. 10 §). Den som har nätkoncession är

skyldig att utföra mätning av överförd el samt att

rapportera resultaten av dessa mätningar i enlighet

med de närmare föreskrifter som regeringen eller,

efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten

meddelar. En timmätning behövs främst för att uppnå

en rättvis fördelning av kostnaderna för den

levererade elen inom ett område mellan de olika

leverantörerna. I förarbetena till ellagen (prop.

1993/94:162 s. 152) angavs följande: "För att värdet

på den levererade strömmen inom ett område rätt

skall kunna fördelas mellan de olika producenterna

krävs det en noggrann mätning av strömförbrukningen

över tiden hos varje elkund."

Regleringen om takpris återfinns i ellagens 3 kap.

11 §. Där sägs att kostnaden för en mätare med

tillhörande insamlingsutrustning och för dess

installation i uttagspunkten hos en elanvändare

skall av nätkoncessionshavaren debiteras

elanvändaren. Elanvändare vars elförbrukning mäts

genom direktmätning får dock inte debiteras mer än 2

500 kr. Enligt 3 kap. 13 § undantas elanvändare som

köper sin el från innehavare av leveranskoncession

från denna bestämmelse.

Ellagstiftningens bestämmelser om

leveranskoncession (5 kap.) syftar, som tidigare

nämnts, bl.a. till att ge konsumenter med låg

elförbrukning ett särskilt skydd. I varje område

skall det finnas en leverantör av el som har

leveranskoncession. Den som har sådan koncession är

skyldig att leverera el för normala

förbrukningsändamål till alla konsumenter inom

området som inte väljer en annan leverantör av el.

För leveranser av el inom leveranskoncessionsområdet

krävs inte timvis mätning. Om en konsument vill köpa

el från någon annan än innehavaren av

leveranskoncessionen gäller en uppsägningstid på 6

månader (5 kap. 10 §). Samtliga beviljade

leveranskoncessioner gäller t.o.m. år 2000.

I samtliga propositioner och utskottsbetänkanden

som behandlat ellagstiftningen har det förutsatts

att timvis mätning är ett krav för elkunder som inte

köper el från leveranskoncessionären. Detta har

också uttryckts i gällande förordningar. En ändring

av kravet på timvis mätning kräver således en

riksdagsbehandling. Likaså kräver en ändring av

anmälningstiden för ett leverantörsbyte en

lagändring.

En elanvändare som köper el från annan än

leveranskoncessionären är enligt 8 kap. 4 § skyldig

att se till att det finns någon som har åtagit sig

det ekonomiska ansvaret för att det nationella

elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i

elanvändarens uttagspunkt (balansansvar).

Elanvändaren är också, som tidigare behandlats,

skyldig att hålla nätkoncessionären underrättad om

vem som har åtagit sig balansansvaret i hans

uttagspunkt.

Översyn av leveranskoncessionssystemet

Regeringen fattade i maj 1998 beslut om en översyn

av leveranskoncessionssystemet. Den särskilde

utredaren, generaldirektör Lars Ljung, har i uppdrag

(dir. 1998:37) att se över det gällande systemet med

leveranskoncessioner för försäljning av el och att

analysera om systemet bör avskaffas eller i någon

form permanentas. Beträffande timvis mätning och

schablonmätning sägs att det av rättviseskäl,

konkurrensskäl eller kostnadsskäl kan finnas

anledning att frångå kravet på timvis mätning för

kunder med låg elanvändning, dvs. lägenhetskunder

och liknande. En viktig del i utredarens utvärdering

är att analysera behovet och konsekvenserna av att

undanta kunder med låg elanvändning från

grundprincipen om timvis mätning. Utredaren skall

senast den 1 november 1999 redovisa sitt arbete och

lämna förslag till ny lagstiftning.

Regeringen beslöt i oktober 1998 om

tilläggsdirektiv till utredningen, genom vilket den

ges i uppdrag att med förtur analysera behovet av

och konsekvenserna av att undanta kunder med låg

elförbrukning från grundprincipen om timvis mätning

av elanvändningen (dir. 1998:82). Det är angeläget

att göra det lättare för kunder med låg

elförbrukning att utnyttja de möjligheter en öppen

elhandel kan innebära, sägs det i direktiven. Ett

eventuellt förslag om undantag skall innehålla en

lämplig avgränsning av de elkunder som skall

omfattas av undantaget. En utgångspunkt för

utredaren skall därvid vara att undantaget skall

gälla hushåll vars elförbrukning enbart utgörs av

s.k. hushållsel samt andra kundkategorier med

elförbrukning på motsvarande nivå. Utredaren skall

även undersöka behovet av andra avgränsningar.

Utredaren skall vidare föreslå en tidpunkt för ett

ikraftträdande av eventuella regeländringar på

området. I detta sammanhang skall utredaren beakta

eventuella behov av teknisk och administrativ

anpassning hos bl.a. elföretag, nätföretag och

Svenska kraftnät till ett system som undantar de

föreslagna kundkategorierna från grundprincipen om

timvis mätning. Utredaren skall härutöver analysera

om det finns skäl att vidta åtgärder för att snabbt

åstadkomma en allmän och kostnadseffektiv

installation av timmätare och föreslå eventuella

kompletterande regler som kan behövas för detta.

Utredaren skall informera sig om det arbete som nu

genomförs inom elbranschen i frågan. Utredaren skall

senast den 1 februari 1999 till regeringen redovisa

sina resultat i fråga om undantag från

grundprincipen om timvis mätning för kunder med låg

elförbrukning samt eventuella förslag till åtgärder

för en snabbare och mer kostnadseffektiv

installation av mätare för timvis mätning.

Propositionen

Regeringen lämnar i propositionen - utan särskilt

yrkande i saken - en redogörelse för utvecklingen på

elmarknaden och sin syn på inriktningen av det

kommande översynsarbetet. Särskilt uppmärksammas

bestämmelserna om mätning av elförbrukningen, och

regeringen aviserar att en översyn av systemet med

leveranskoncessioner skall genomföras.

Genom det takpris på timregistrerande mätutrustning

som infördes den 1 juli 1997 har möjligheterna att

delta i handeln med el ökat för elkunder med låg

förbrukning, sägs det i propositionen. Kravet på

timvis mätning infördes för att säkerställa

elsystemets effektiva drift och för att åstadkomma

en rättvis kostnadsfördelning, anför regeringen.

Detta krav har under senare tid från flera håll

framhållits som ett betydande hinder för en ökad

rörlighet bland elkunder med låg elanvändning och

därmed för en ökad konkurrens och prispress inom

denna del av marknaden, konstaterar regeringen

vidare. Det har också anförts att timvis mätning

inte är kostnadseffektiv, särskilt inte för elkunder

med låg förbrukning. Regeringen erinrar om att det

har föreslagits att kravet på timvis mätning skall

tas bort för vissa kundkategorier och ersättas med

schablonavräkning.

Enligt regeringens bedömning finns det flera skäl

att hålla fast vid kravet på timvis mätning som

huvudprincip. Mätarna ger möjligheter för

kommunikation mellan elkunderna och

elleverantörerna, vilket skapar förutsättningar för

ett effektivt utnyttjande av elsystemet. Elkunderna

kan få regelbunden information om sin elförbrukning,

vilket underlättar elhushållningen och en effektiv

elanvändning. Erfarenheter visar också att en bred

installation av timregistrerande mätare kan

möjliggöra effektivisering av nätverksamhet och

kostnadssänkningar, säger regeringen.

Takpriset för timregistrerande mätutrustning bör

med tiden kunna sänkas i takt med att teknik- och

marknadsutvecklingen minskar kostnaderna för

utrustningen, anför regeringen. En fortsatt

prispress på mätutrustning kan därmed säkerställas.

Mycket talar för att det inom några år kommer att

finnas tillgång till mätare till priser som är

rimliga för de allra flesta elkunderna, anser

regeringen.

Enligt regeringen bör det dock övervägas att

undanta kunder med låg elanvändning, dvs.

lägenhetskunder och liknande, från grundprincipen om

timvis mätning. Härvid erinrar regeringen om att det

i den beslutade översynen av systemet med

leveranskoncessioner ingår att analysera behovet och

konse-kvenserna av ett sådant undantag.

Motionerna

Frågan om krav på timmätning har tagits upp i tre

motioner som väckts med anledning av propositionen

och i tre motioner från allmänna motionstiden.

Riksdagen bör göra ett uttalande om att kravet på

timvis mätning vid byte av elleverantör skall

slopas, anförs det i motion 1998/99:N308 (s).

Samtliga de myndigheter som har att övervaka

elmarknaden har rekommenderat regeringen att

avskaffa detta krav, konstaterar motionärerna. De

anser att regeringens tilläggsdirektiv i fråga om

översynen av leveranskoncessionssystemet tar sikte

på att kunna slopa kravet på timvis mätning för

hushållskunder. Även EU:s elmarknadsdirektiv har en

sådan inriktning, hävdar motionärerna. De föreslår

därför att regeringen skyndsamt skall återkomma till

riksdagen med förslag om att slopa kravet på timvis

mätning vid byte av elleverantör.

I motion 1997/98:N22 (m, fp, kd) begärs att

regeringen skall lägga fram förslag om slopande av

kopplingen mellan kravet på timvis mätning och byte

av leverantör. Vidare föreslås att riksdagen skall

göra uttalanden om att införandet av timmätning av

elförbrukningen skall börja hos större

elkonsumenter, om att den nuvarande uppsägningstiden

vid byte av elleverantör på sex månader skall

minskas till mindre än en månad och om

ikraftträdandet av nya regler för mätning av

elförbrukningen.

I realiteten innebär kravet på timmätning att det i

regel inte är lönsamt för småkonsumenter att byta

till annan leverantör av el, anför motionärerna. De

hävdar att en majoritet av landets fem miljoner

lågspänningskunder är hänvisade till

leveranskoncessionären och i praktiken utestängda

från möjligheterna att fritt välja elleverantör.

Det är bra med en kontinuerlig mätning, timme för

timme, av elförbrukningen, anser motionärerna.

Timvis mätning ger kunden möjligheter att följa och

styra sin elförbrukning och kan därför bidra till en

ökad energieffektivisering. Timmätningen underlättar

också räkningsförfarandet. Kopplingen mellan kravet

på timmätning och byte av elleverantör har dock

visat sig ha allvarliga nackdelar, varvid den

allvarligaste är att viktiga delar av

elmarknadsreformens syfte inte nås, anför

motionärerna. Den fria elmarknaden blir bara

tillgänglig för större förbrukare medan småkunderna

är låsta till sin leveranskoncessionär. Detta torde,

enligt motionärerna, vara en viktig orsak till att

de svenska hushållskundernas elpris (exklusive

skatt) är väsentligt högre än de norska.

Timmätningskravet anses också försvåra eller

omöjliggöra för nya aktörer, hittills främst olje-

och bensinbolagen, att etablera sig på elmarknaden.

Det är vidare sannolikt att timmätningskravet bidrar

till en utveckling mot ökat vertikalt ägande, vilket

innebär en risk för den fria konkurrensen, anser

motionärerna. Inlåsningen av småkunderna gör att

kraftföretagen vid sina förvärv kan köpa upp en

"säker" kundkrets.

Krav på timmätning ter sig mer angeläget ju större

elkonsument som kunden är, menar motionärerna.

Timmätningen bör därför ta sin början hos större

förbrukare och därefter vidgas till att gälla allt

mindre förbrukare. Motionärerna ifrågasätter om inte

den gällande ordningen t.o.m. försvårar och försenar

en övergång till timmätning, med hänvisning till

risken att elföretagen drar sig för att frivilligt

installera timmätare även i de fall där detta ter

sig företagsekonomiskt motiverat, eftersom man ju då

ger kunderna frihet att välja en annan leverantör.

Det är dessutom inte lätt att förklara för en normal

konsument på elmarknaden varför elförbrukningen

måste mätas kontinuerligt om man väljer en annan

leverantör, medan den vanliga mätningen av

totalförbrukningen duger om man behåller sin vanliga

leverantör, säger motionärerna.

Kopplingen mellan kravet på timvis mätning och byte

av leverantör föreslås alltså slopas för alla

normala hushållskunder. I stället bör ett

schabloniserat system med avräkning mot typkurvor

införas. För att ytterligare främja konkurrensen på

elmarknaden skall elkundernas byte av leverantör

underlättas, genom att den nuvarande

uppsägningstiden på sex månader vid byte från

leveranskoncessionär förkortas till en

uppsägningstid som understiger en månad, anför

motionärerna. De anser att det är angeläget att

reformen genomförs skyndsamt; en proposition bör

framläggas för riksdagen hösten 1998, så att de nya

reglerna kan börja gälla fr.o.m. den 1 januari 1999.

Kravet på timvis mätning för byte av elleverantör

bör snabbt avskaffas för hushåll med en mätarsäkring

på 25 A och därunder - dvs. inklusive villor med

elvärme - anförs det i motion 1998/99:N311 (m). I

stället bör en schablonmetod med typkurvor

tillämpas. Riksdagen bör göra ett uttalande om

detta, föreslår motionären.

I motion 1998/99:N2 (v) begärs uttalanden av

riksdagen i följande fem avseenden: om att

åtminstone alla hushåll med normal elförbrukning bör

undantas från kravet på ny elmätare vid byte av

elleverantör, om att alla hushåll bör ges möjlighet

att byta elleverantör kostnadsfritt, om att alla

hushåll bör ges möjlighet att byta elleverantör med

en uppsägningstid som åtminstone understiger tre

månader, om att de nya reglerna bör gälla från det

datum då de ansvariga myndigheterna menar att det är

praktiskt genomförbart och om att

utredningsdirektiven till den av regeringen

tillsatta utredningen om översyn av

leveranskoncessionssystemet bör kompletteras.

Samtliga de fem myndigheter som övervakar

elmarknaden - nätmyndigheten vid Statens

energimyndighet, Svenska kraftnät, Konsumentverket,

Konkurrensverket och Statskontoret - har

rekommenderat regeringen att avskaffa kravet på ny

elmätare vid byte av leverantör för åtminstone alla

hushåll (inklusive eluppvärmda villor), erinrar

motionären om. Han säger att elpriset är 58 % högre

för en eluppvärmd villa i Sverige jämfört med i

Norge, trots att elbolagen upphandlar elen på en

gemensam svensk-norsk elbörs. De höga elpriserna

innebär att svenska hushåll årligen subventionerar

kraftbolagen med mångmiljardbelopp, hävdar

motionären. Han menar att det kommer att ta lång tid

och bli mycket dyrt om nätbolagen skall fortsätta

att installera de nya elmätarna på samma - som det

sägs - irrationella sätt som för närvarande.

Motionären vill i stället införa den nya

mätartekniken på likartat sätt som i Norge, dvs.

beslut bör fattas om att alla stora förbrukare skall

ha en ny, fjärravläst och timregistrerande elmätare.

Motionären vill alltså slopa mätartvånget vid byte

av elleverantör för alla hushåll, definierat som

elkonsumenter med ett säkringsabonnemang om högst 25

A, dvs. inklusive eluppvärmda villor.

Uppsägningstiden vid byte av leveranskoncessionär

bör minst halveras från nuvarande sex månader till

tre månader, och bytet bör vara helt kostnadsfritt.

Om det är praktiskt möjligt med en kortare

uppsägningstid bör detta vara målet. De nya reglerna

bör gälla från det datum då de ansvariga

myndigheterna menar att detta är praktiskt

genomförbart, anför motionären. Riksdagen bör fatta

detta beslut så snabbt som möjligt utan att invänta

regeringens utredning, anser motionären.

Utredningen om översyn av

leveranskoncessionssystemet bör snabbutreda ett

eventuellt avskaffande av kravet på ny elmätare vid

leverantörsbyte som omfattar också större

elförbrukare än hushållen, föreslår motionären

vidare. Utredningen bör också snabbutreda förslaget

om ett mer rationellt och kostnadseffektivt

införande av den nya elmätartekniken, nämligen att

alla stora förbrukare skall ha ny elmätare och att

myndigheterna sedan successivt sänker taket.

Riksdagen bör göra uttalanden om att möjligheterna

att välja "grön el" skall ökas, om att kravet på

byte av elmätare i samband med byte av elleverantör

skall slopas, om kostnadsfritt byte av elleverantör

och om förkortad uppsägningstid vid byte av

elleverantör, anförs det i motion 1998/99:N264 (c).

Det nuvarande timmätarkravet motverkar konkurrensen

och begränsar möjligheterna för den enskilde

elkonsumenten att t.ex. välja en ellevarantör som

kan erbjuda el märkt "bra miljöval". Motionärerna

förordar en preliminär schablonavräkning mellan

olika leverantörer baserad på

normalförbrukningskurvor och anser att kravet på

timmätare vid byte av elleverantör skall tas bort.

I motionen sägs att åtminstone alla hushåll -

elkonsumenter med ett säkringsabonnemang om högst 25

A - omgående bör undantas från kravet på ny elmätare

vid byte av elleverantör. Resultaten av den av

regeringen tillsatta utredningen om översyn av

leveranskoncessionssystemet behöver därför inte

inväntas innan beslut kan fattas, anför

motionärerna. Byte av elleverantör bör vara

avgiftsfritt och uppsägningstiden bör understiga en

månad, menar motionärerna. De anser att

förändringarna bör kunna träda i kraft den 1 januari

1999. Den nämnda utredningen bör ges i uppdrag att

utreda om något större elförbrukare, som

småföretagare och liknande, också skall ges

möjlighet att byta elleverantör utan krav på

installation av timregistrerande elmätare, säger

motionärerna vidare. Likaså bör utredningen utreda

hur regelverket bör utformas för att uppmuntra till

en rationell och kostnadseffektiv installation av

timmätare.

Även i motion 1998/99:N3 (mp) begärs det olika

uttalanden av riksdagen rörande slopande av

mätarkravet. Dessa avser kopplingen mellan byte av

elleverantör och kravet på timvis registrering av

förbrukningen, uppsägningstiden vid byte av

elleverantör, avgiftsfrihet vid byte av

elleverantör, ikraftträdande av de nya reglerna och

tilläggsdirektiv till utredningen om översyn av

leveranskoncessionssystemet. Det finns inga

rationella skäl för att koppla samman byte av

leverantör med installation av en ny, fjärravläst

och timregistrerande mätare, anför motionärerna, som

anser att det finns tre stora nackdelar med det

gällande regelverket. För det första har reglerna

lett till en väsentlig prisskillnad mellan de

nordiska länderna som anses helt omotiverad,

eftersom leverantörerna köper elen på en gemensam

nordisk elbörs. För det andra försvårar det

nuvarande regelverket införandet av "grön el".

Alltför få elkonsumenter i villa eller lägenhet har,

enligt motionärerna, valt att byta till en

elleverantör som t.ex. kan leverera miljömärkt el -

av det skälet att det är för dyrt och krångligt att

byta elleverantör. För det tredje blockerar reglerna

ett brett, storskaligt och kostnadseffektivt

införande av de nya elmätarna.

De fem myndigheter som har till uppgift att

övervaka elmarknadens avreglering har kommit fram

till samma slutsats, nämligen att kopplingen mellan

byte av leverantör och införande av ny elmätare bör

avskaffas, säger motionärerna. De anser att det bör

diskuteras hur riksdagen skall kunna uppmuntra till

ett rationellt och kostnadseffektivt införande av de

nya elmätarna. Ett sätt kan vara att göra som i

Norge och successivt sänka de konsumtionsnivåer över

vilka nätbolagen åläggs att installera de nya

elmätarna. Härigenom anses följande tre fördelar

uppnås: För det första installeras elmätarna först

hos de elkunder som har den största konsumtionen och

därmed goda möjligheter att ändra sitt

konsumtionsmönster och spara energi. För det andra

vet nätbolagen lång tid i förväg vilka kunder som

skall omfattas av installationen och när denna skall

ske och har därigenom möjlighet att minimera sina

kostnader. För det tredje är installationen

konkurrensneutral och inte kopplad till kundens fria

val av elleverantör.

Kopplingen mellan byte av elleverantör och kravet

på timvis registrering av förbrukningen bör slopas

för åtminstone alla hushåll (elkonsumenter med ett

säkringsabonnemang om högst 25 A), föreslår

motionärerna; i stället bör metoden med avräkning

mot typkurvor användas. De anser vidare att

uppsägningstiden vid byte från leveranskoncessionär

bör understiga en månad och att bytet bör vara helt

kostnadsfritt. Reformen bör genomföras skyndsamt -

de nya reglerna bör gälla från den 1 januari 1999

eller så snart Svenska kraftnät anser det vara

tekniskt genomförbart, anför motionärerna. De menar

att den av regeringen tillsatta utredningen om

leveranskoncessionssystemet bör ges

tilläggsdirektiv, av innebörd att en snabbutredning

skall göras av hur regelverket bör utformas för att

uppmuntra till ett rationellt och kostnadseffektivt

införande av de nya elmätarna. I detta uppdrag skall

ingå att överväga ett slopande av kravet på ny

elmätare vid leverantörsbyte som omfattar också

större elförbrukare (med ett säkringsabonnemang om

högst 63 A).

Vissa kompletterande uppgifter

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har vid olika tillfällen behandlat frågan

om leveransmätning. Våren 1996 avslog riksdagen - på

förslag av ett enhälligt utskott - en motion med

krav på avskaffande av timmätningskravet vid byte av

leverantör (bet. 1995/96:NU20). Utskottet anförde

att bästa hushållning och största möjliga

effektivitet i systemet uppnås vid mätning av den

verkliga förbrukningen. Utskottet kunde dock inte

utesluta att en övergång till schabloniserad

debitering skulle kunna komma att te sig nödvändig

men betonade vikten av att regeringen först noga

skulle pröva om konsumenternas kostnader för mätning

kunde nedbringas inom rimlig tid.

Riksdagen beslöt våren 1997, på regeringens

förslag, om att ett s.k. takpris på 2 500 kr för

timregistrerande mätutrustning och dess installation

skulle införas den 1 juli 1997 (prop. 1996/97:85,

bet. 1996/97:NU11). Samtidigt avslogs motioner med

förslag om införande av schablonberäkning. Utskottet

anförde att det är angeläget att kostnaderna för

timmätningen inte upplevs som ett hinder för de små

elkonsumenterna att delta i den fria elmarknaden.

Samtidigt ansåg utskottet att det är ett stort värde

att timmätningskravet kan bibehållas. I en

reservation (mp) anfördes att den modell som

tillämpas i Norge med normalförbrukningskurvor också

borde kunna användas i Sverige.

Olika förslag om mätning

NUTEK och Svenska kraftnät har haft regeringens

uppdrag att utreda och föreslå åtgärder för att

åstadkomma billiga mätsystem m.m. I rapporten Fri

elmarknad för alla, som avlämnades våren 1996,

föreslogs att avräkningen av elleveranser till

hushållskunder och andra konsumenter med låg

elförbrukning inte längre skulle grundas på timvis

mätning, utan i stället beräknas med hjälp av s.k.

typkurvor (schablonavräkning), liknande det system

som finns i Norge (och numera även i Finland). I den

tidigare nämnda rapporten Utvecklingen på

elmarknaden 1997 föreslog nätmyndigheten att

samtliga svenska elkonsumenter på sikt skall ges

möjlighet att handla el i konkurrens, genom att

metoden med avräkning mot typkurvor införs.

Konsumentverket har i ett brev till regeringen

(Inrikesdepartementet) i oktober 1998 föreslagit att

mätarkravet skall slopas, alternativt att mätaren

skall tillhandahållas kostnadsfritt för alla

konsumenter. Vidare föreslås att uppsägningstiden

skall kortas ned till ett minimum.

Svenska Kraftverksföreningen och Sveriges

Elleverantörer tillsatte tidigare under år 1998 en

gemensam arbetsgrupp med uppdrag att bl.a. utreda

frågan om införande av schablonavräkning för vissa

elkonsumenter. Uppdraget redovisades i oktober 1998.

Utredningen har föreslagit följande:

- ett schablonavräkningssystem skall införas i

Sverige för elkunder med mindre elförbrukning,

- schablonavräkningssystemet skall införas när

nuvarande leveranskoncessioner löper ut den 31

december 2000,

- elbranschen skall omedelbart ta initiativ till

utveckling av modeller, rutiner och system för att

säkerställa ett ordnat införande,

- utvecklingen av ändamålsenliga mätsystem skall

stimuleras, så att debitering kan grundas på faktisk

förbrukning.

Samverkansgruppen Konsumenter och leverantörer för

en fri elmarknad, som består av olika organisationer

och företag, verkar för att kravet på timvis mätning

vid byte av elleverantör skall avskaffas. Bytet bör,

enligt gruppen, vara kostnadsfritt och kunna ske med

kort uppsägningstid. Timvis mätning bör införas på

ett samhällsekonomiskt rationellt sätt, anser

gruppen.

Förhållandena i Norge och Finland

Vid avregleringen av elmarknaden i Norge i början av

år 1991 ställdes inledningsvis krav på timvis

mätning avseende alla kunder som valde att köpa el

av en ny elleverantör. I januari 1995 ändrades

reglerna för mätning och avräkning, så att kunder

med en årlig förbrukning lägre än 500 000 kWh fick

möjlighet att byta leverantör utan att installera

timvis mätning. Avräkningen för dessa kunder sker i

stället med hjälp av schabloner över förbrukningen.

Krav på timvis mätning gäller för de slutförbrukare

som förväntas ha en årlig elförbrukning över denna

nivå. Anmälningsfristen vid leverantörsbyte är i

Norge tre veckor (fyra veckor fram till den 1

januari 1997).

I Finland avreglerades elmarknaden i början av år

1997. Då ställdes krav på timenergimätare vid byte

av leverantör. Detta krav har slopats - från den 1

september 1998 för hushållen och från den 1 november

1998 för övriga småförbrukare. Med småförbrukare

avses konsumenter och företag med huvudsäkringar på

högst 3 x 63 A och ett effektbehov på högst 45

kilowatt. Uppsägningstiden uppgår till två veckor.

Synpunkter från Närings- och handelsdepartementet

Om ett mycket stort antal kunder inte längre skulle

utnyttja leveranskoncessionären som leverantör kan,

enligt uppgift från Närings- och

handelsdepartementet, svårigheter uppstå beträffande

kontrollen av balansansvaret. Om leverantörsbyte kan

göras med en enkel anmälan finns i praktiken små

möjligheter att kontrollera om kunden lever upp till

sin skyldighet beträffande balansansvar. Tillsammans

med de förpliktelser som är knutna till

leveranskoncessionen skulle, enligt Närings- och

handelsdepartementet, de ökade ekonomiska risker som

detta förhållande innebär kunna medföra en önskan

från leveranskoncessionärens sida att avsäga sig

koncessionen. Detta är en situation som inte

behandlas i den nuvarande lagstiftningen. Samtliga

lämnade leveranskoncessioner gäller som nämnts

t.o.m. år 2000, och avsikten har varit att systemet

med leveranskoncessioner skall utvärderas före

utgången av deras giltighetstid. En ändring av

kravet på timvis mätning före utgången av år 2000

medför att villkoren för leveranskoncessioner

förändras. En sådan ändring kan, enligt Närings- och

handelsdepartementet, innebära vissa juridiska

problem, om ändringen innebär ökade ekonomiska

risker eller andra betydande försämringar för

koncessionären.

Utskottets ställningstagande

Vid beslutet om en ny ellagstiftning hösten 1995

anförde utskottet att de effektivitetsvinster som en

ökad konkurrens kan väntas medföra måste komma de

enskilda konsumenterna till del (bet. 1995/96:NU1).

Efter att ellagstiftningen nu varit i kraft i

närmare tre år tycks bedömningarna vara att

elmarknaden fungerar relativt effektivt, men att

främst större kunder kunnat dra fördel av uppkomna

effektivitetsvinster i form av lägre priser.

Utskottet anser att det är mycket viktigt att även

de små elkonsumenterna kan dra nytta av elmarknadens

omreglering genom sänkta priser. En effektiv

konkurrens är inget självändamål utan har sitt

berättigande genom de konkreta förbättringar som den

kan innebära för enskilda konsumenter.

Utredningen om översyn av

leveranskoncessionssystemet har, som redovisats, i

uppdrag att med förtur analysera behovet och

konsekvenserna av att undanta kunder med låg

elförbrukning från grundprincipen om timvis mätning

av elanvändningen. Enligt utskottets mening bör dock

en skärpning och precisering av uppdraget göras

enligt följande riktlinjer.

Utredaren bör ges i uppdrag att lägga fram förslag

om att undantag från grundprincipen om timvis

mätning skall göras för kunder med ett

säkringsabonnemang om högst 25 A. Utskottet vill

samtidigt framhålla att detta bör ses som ett första

steg; på sikt bör timmätarkravet kunna slopas även

för övriga mindre förbrukare med ett

säkringsabonnemang om högst 63 A. Uppsägningstiden

bör inte överstiga en månad. Vid byte av

elleverantör bör inte någon administrationsavgift

eller liknande tas ut av konsumenten. De nya

bestämmelserna bör träda i kraft så snart som

möjligt och senast den 1 november 1999.

Utskottet är medvetet om att det finns ett antal

olika frågeställningar som behöver övervägas innan

nya bestämmelser kan träda i kraft. Det gäller - som

framgått av tidigare redovisning - bl.a. effekterna

på leveranskoncessionssystemet, balansansvaret och

utformningen av schablonkurvor. För att den tidsplan

som utskottet föreslår skall kunna hållas måste

därför planering inför ett slopat mätarkrav ske

parallellt med att utredningen slutför sitt arbete

och att regeringen bereder och lägger fram en

proposition.

Regeringen bör återkomma till riksdagen under våren

1999 med ett förslag om slopat timmätarkrav enligt

vad som angivits. Riksdagen kan då fatta beslut med

anledning av proposition i frågan i sådan tid att de

nya bestämmelserna kan träda i kraft senast den 1

november 1999.

Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom

vad utskottet nu har anfört. Med detta blir samtliga

här aktuella motioner i sak tillgodosedda i berörda

delar.

Fasta avgifter

Motionerna

I motion 1998/99:N2 (v) begärs ett uttalande av

riksdagen om att den fasta kostnadens andel av den

totala elkostnaden skall sänkas genom ändringar i

regelverket. Vänsterpartiet har länge drivit denna

fråga, erinrar motionären om. Han menar att den

fasta delen av nätavgiften bör minskas och att

eventuella årsavgifter kopplade till elkostnaden kan

avskaffas helt. Detta anses vara det mest effektiva

sättet att få konsumenter med låg elförbrukning

intresserade av att spara och delta aktivt i handeln

med el.

Riksdagen bör göra ett uttalande om att balansen

mellan fasta och rörliga kostnader skall justeras,

så att inga fasta avgifter utöver

anslutningsavgiften skall förekomma, anförs det i

motion 1997/98:N23 (mp). Enligt motionärerna skulle

detta stimulera till en ytterligare minskad

energianvändning.

Vissa kompletterande uppgifter

Frågan om relationen mellan fasta och rörliga

avgifter som tas upp i motionerna har tidigare varit

föremål för behandling i utskottet. Riksdagen avslog

våren 1997 och våren 1998 motioner med förslag på

detta område (bet. 1996/97:NU11 och bet.

1997/98:NU12). I reservationer (v, mp) följdes

motionerna upp.

Utskottet redovisade i betänkande 1997/98:NU12

följande. En huvudprincip i ellagstiftningen är att

det skall vara en klar åtskillnad mellan å ena sidan

produktion och försäljning av el och å andra sidan

nätverksamhet. För att dessa två funktioner inte

skall blandas ställs i lagstiftningen krav på

organisation och ekonomisk redovisning av

nätverksamhet. Kraven innebär att en juridisk person

som bedriver produktion eller handel med el inte får

bedriva nätverksamhet. Den som bedriver

nätverksamhet och annan verksamhet inom samma

juridiska person skall ekonomiskt redovisa

nätverksamheten som en särskild rörelsegren. Kraven

tar sikte på att minska riskerna för s.k.

korssubventionering, dvs. att nätverksamhet

utnyttjas för subvention av annan verksamhet eller

omvänt måste finansieras också på annat sätt än

genom nättariffer.

Enligt ellagstiftningen skall tarifferna för

nätverksamhet vara skäliga och utformade på sakliga

grunder. Med saklig grund avses att de skall vara

objektiva och icke-diskriminerande.

Skälighetsprövningen skall baseras på de intäkter

och kostnader som kan hänföras till det aktuella

koncessionsområdet. Tarifferna skall således

återspegla kostnaderna - såväl fasta som rörliga

kostnader - i verksamheten. Allmänt sett är

överföring av el (nätverksamhet) en kapitalintensiv

verksamhet med höga fasta kostnader. Kostnader för

elöverföring till en viss elabonnent utgörs därmed

till stor del av fasta kostnader som inte påverkas

av mindre variationer i elförbrukningen.

Frågan om relationen mellan fast och rörlig tariff

har inte behandlats i lagstiftningen, utan

skälighetsprövningen kommer att vara vägledande. En

princip för utformningen av nättariffer är att den

som förorsakar kostnader också skall betala för

dessa, vilket innebär att tarifferna skall vara

kostnadsriktiga för varje kundkategori.

Enligt de tariffprinciper som tillämpas av de

flesta nätföretag stiger den fasta avgiften med den

abonnerade uttagseffekten. Det är således möjligt

för en elkonsument att minska den fasta nätavgiften

genom att minska den abonnerade uttagseffekten.

Därmed begränsas det totala effektuttaget som

elkonsumenten kan göra, vilket också kan leda till

en minskad elförbrukning.

Utskottet anförde följande i sitt

ställningstagande. Nättariffen och det pris som

betalas för den förbrukade elenergin är två helt

skilda avgifter som finansierar verksamheter som

enligt lagstiftningen skall hållas åtskilda.

Motionärernas förslag om att den rörliga elkostnaden

skall öka, samtidigt som den fasta nätavgiften

minskar, bryter mot denna för ellagstiftningen

grundläggande princip. Vidare framhöll utskottet att

statsmakterna inte heller bör gripa in i elmarknaden

genom att reglera förhållandet mellan fasta och

rörliga avgifter. Däremot ansåg utskottet att

konsumenterna har en viktig roll att fylla när det

gäller att uppmärksamma nätmyndigheten på de fall av

avvikelser från skäligheten i tariffer som kan

förekomma. Det ansågs också vara angeläget att

nätmyndigheten agerar snabbt och effektivt i dessa

fall.

Utskottets ställningstagande

Utskottet står fast vid den ståndpunkt som tidigare

intagits när liknande yrkanden behandlats - senast

våren 1998. Nättariffen och det pris som betalas för

den förbrukade elenergin är två helt skilda avgifter

som finansierar verksamheter som enligt

lagstiftningen skall hållas åtskilda. Motionärernas

förslag om att den rörliga elkostnaden skall öka,

samtidigt som den fasta nätavgiften minskar, bryter

mot denna för ellagstiftningen grundläggande

princip.

Enligt utskottets mening bör inte heller

statsmakterna gripa in i elmarknaden genom att

reglera förhållandet mellan fasta och rörliga

avgifter. Däremot anser utskottet att konsumenterna

har en viktig roll att fylla när det gäller att

uppmärksamma nätmyndigheten på de fall av avvikelser

från skäligheten i tariffer som kan förekomma. Det

är också angeläget att nätmyndigheten agerar snabbt

och effektivt i dessa fall.

Med det anförda avstyrker utskottet de båda här

aktuella motionerna 1998/99:N2 (v) och 1997/98:N23

(mp) i berörda delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande offentliggörande av

nättariffer

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i ellagen (1997:857) såvitt avser 4 kap. 11 §,

2. beträffande nätkoncession för

utlandsförbindelser

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:N22 yrkande 5

antar regeringens förslag till lag om ändring i

ellagen (1997:857) såvitt avser 2 kap. 10 och 18

§§,

res. 1 (m, kd, c, fp)

3. beträffande tillträde till och

nättariffer för vissa utlandsförbindelser

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i ellagen (1997:857) såvitt avser 4 kap. 2 §,

4. beträffande tariffgrundande kostnader

för stamnätet

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:N1 och

1998/99: N279 antar regeringens förslag till lag

om ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 4

kap. 9 §,

5. beträffande förseningsavgift vid

försenad eller felaktig årsrapport

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:N22 yrkande 6

antar regeringens förslag till lag om ändring i

ellagen (1997:857) såvitt avser 12 kap. 7-13 §§

och 13 kap. 5 §,

res. 2 (m, kd, c, fp)

6. beträffande tariffutjämning mellan

tätort och glesbygd

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:N21 antar

regeringens förslag till lag om ändring i

ellagen (1997:857) såvitt avser 3 kap. 3 § och 4

kap. 3 §,

7. beträffande anmälningsfrist vid byte av

balansansvarig

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i ellagen (1997:857) såvitt avser 8 kap. 4 §,

8. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i ellagen (1997:857) i den mån det inte omfattas

av utskottets hemställan i det föregående,

9. beträffande mätning av

elförbrukningen

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:N22

yrkandena 1-4, 1998/99:N2 yrkandena 1-5,

1998/99:N3, 1998/99:N264, 1998/99:N308 och

1998/99:N311 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

10. beträffande fasta avgifter

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:N23 yrkande 4 och

1998/99: N2 yrkande 6.

res. 3 (v, mp)

Stockholm den 19 november 1998

På näringsutskottets vägnar

Per Westerberg

I beslutet har deltagit: Per Westerberg (m), Barbro

Andersson Öhrn (s), Lennart Beijer (v), Göran

Hägglund (kd), Sylvia Lindgren (s), Ola Karlsson

(m), Nils-Göran Holmqvist (s), Marie Granlund (s),

Gunilla Wahlén (v), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell

(m), Matz Hammarström (mp), Åke Sandström (c), Eva

Flyborg (fp), Anne Ludvigsson (s), Stefan Hagfeldt

(m) och Karl Gustav Abramsson (s).

Reservationer

1. Nätkoncession för utlandsförbindelser

(mom. 2)

Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Ola

Karlsson (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell (m),

Åke Sandström (c), Eva Flyborg (fp) och Stefan

Hagfeldt (m) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om

nätkoncession för utlandsförbindelser bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser, i likhet med vad som anförs i

motion 1997/98:N22 (m, fp, kd), att den bestämmelse

rörande nätkoncession för utlandsförbindelse som

finns i 2 kap. 10 § ellagen - och som regeringen nu

föreslår skall ändras - kan utgå. Staten har det

yttersta ansvaret för den nationella

försörjningstryggheten med el, och när det gäller

utlandsförbindelser sker prövning genom

koncessionsförfarandet. Vidare finns en

anmälningsplikt för avtal om export eller import av

el som pågår under minst sex månader. Enligt

utskottets uppfattning har statsmakterna med detta

tillförsäkrat sig det inflytande och den kontroll

över utrikeshandeln som erfordras. Någon ytterligare

statlig kontroll av utrikeshandeln med el är inte

nödvändig och bör inte finnas.

Utskottet tillstyrker sålunda det nu aktuella

kravet i den nyssnämnda motionen på att den aktuella

bestämmelsen i 2 kap. 10 § om koncessioner för

utlandsförbindelser skall utgå. Vidare bör, som

motionärerna föreslår, ett tillägg införas i 2 kap.

6 § om att förbindelsens allmänna betydelse för

landets elförsörjning särskilt skall beaktas vid

meddelande av nätkoncession för utlandsförbindelse.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande nätkoncession för

utlandsförbindelser

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:N22 yrkande 5

dels antar regeringens förslag till lag om

ändring i ellagen (1997:857) såvitt avser 2 kap.

10 och 18 §§, dock med ändrad lydelse enligt

Reservanternas förslag i bilaga 2,

dels beslutar att 2 kap. 6 § i nämnda lag skall

tillföras ett andra stycke med följande lydelse:

"Vid meddelande av nätkoncession som avser

utlandsförbindelse skall dessutom särskilt

beaktas förbindelsens allmänna betydelse för

landets elförsörjning" samt att ingressen till

regeringens förslag till lag om ändring i

ellagen ändras på sätt som föranleds härav.

2. Förseningsavgift vid försenad eller

felaktig årsrapport (mom. 5)

Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Ola

Karlsson (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell (m),

Åke Sandström (c), Eva Flyborg (fp) och Stefan

Hagfeldt (m) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om

förseningsavgift vid försenad eller felaktig

årsrapport bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att regeringens förslag om

införande av en förseningsavgift vid försenad eller

felaktig årsrapport i huvudsak är välmotiverat. Det

är angeläget att nätmyndigheten kan bedriva en

effektiv tillsyn. Möjligheten att ta ut en

förseningsavgift kan förväntas förbättra

nätmyndighetens tillsynsmöjligheter.

Regeringens förslag har dock, som framhålls i

motion 1997/98:N22 (m, fp, kd), en klar brist.

Förslaget om att ett myndighetsbeslut skall

verkställas även om det inte vunnit laga kraft

innebär att beslutet får direkt rättsverkan även om

det överklagas. Detta är olämpligt av principiella

rättssäkerhetsskäl.

Det kan finnas farhågor för att den modell som

utskottet förordar skulle innebära att systemet med

förseningsavgift i praktiken blir verkningslöst med

hänsyn till den tid det tar innan en eventuell

överklagandeprocedur är avklarad. Enligt utskottets

mening är dock de angivna farhågorna betydligt

överdrivna. Fråga om överklagande kommer bara att

bli aktuell i sådana fall där det förekommer

motstridiga uppfattningar. Det kan förväntas gälla

endast i ett fåtal fall. I normalfallet kommer ett

beslut om förseningsavgift att leda till att de

begärda redovisningarna kommer att inlämnas till

nätmyndigheten. Utskottet anser sålunda att det är

rimligt att en överklagandemöjlighet finns i de fall

som är stridiga.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens

förslag i här berörd del, dock med den ändringen att

beslutet om förseningsavgiften inte får verkställas

i avvaktan på att det vinner laga kraft. Den nämnda

motionen blir därmed tillgodosedd och tillstyrks

sålunda.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande förseningsavgift vid

försenad eller felaktig årsrapport

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:N22 yrkande 6

antar regeringens förslag till lag om ändring i

ellagen (1997:857) såvitt avser 12 kap. 7-13 §§

och 13 kap. 5 §, dock med ändring att i 12 kap.

13 § skall första stycket utgå.

3. Fasta avgifter (mom. 10)

Lennart Beijer (v), Gunilla Wahlén (v) och Matz

Hammarström (mp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om

fasta avgifter bort ha följande lydelse:

Ur samhällets synvinkel är det viktigt att

elsparandet ökar och att det uppfattas som

intressant av både stora och små elkonsumenter. Det

mest effektiva sättet att intressera konsumenter med

låg elförbrukning att spara och delta aktivt i

handeln med el är, enligt utskottets uppfattning,

att den rörliga kostnadens andel av totalkostnaden

ökas.

Riksdagen bör därför anmoda regeringen att föreslå

åtgärder så att en annan relation mellan fasta och

rörliga avgifter kan komma till stånd. Detta bör

vara möjligt utan att boskillnaden mellan nätbolag

och elleverantör förändras. Utskottet tillstyrker

sålunda motionerna 1998/99:N2 (v) och 1997/98: N23

(mp) i berörda delar.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande fasta avgifter

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:N23 yrkande

4 och 1998/99:N2 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Regeringens lagförslag

Förslag till lag om ändring i ellagen

(1997:857)

I reservation 1 föreslagen ändring

i regeringens förslag till lag om

ändring i ellagen (1997:857)

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Reservanternas förslag

-----------------------------------------------------

2 kap.

10 §

-----------------------------------------------------

Nätkoncession får beviljas endast den som från

allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet.

Nätkoncession för område får beviljas endast den som

dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom

det begärda området.

-----------------------------------------------------

Nätkoncession för en

utlandsförbindelse får

beviljas och innehas av

endast den som innehar

nätkoncession för

stamnätet eller största

delen därav eller en

juridisk person där denne

har ett bestämmande

inflytande. Nätkoncession

får dock beviljas även

andra om ledningen är av

mindre betydelse för det

samlade överföringsnätet

till utlandet.

-----------------------------------------------------

2 kap.

18 §

En nätkoncession skall återkallas helt eller

delvis,

1. om en ledning eller ett ledningsnät inte längre

behövs för en säker elförsörjning,

2. om koncessionshavaren i väsentlig mån inte

fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, enligt

föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen

eller enligt villkor i nätkoncessionen,

-----------------------------------------------------

eller

3. om koncessionshavaren

inte längre uppfyller

villkoren enligt 10 §

andra stycket första

meningen för att inneha

nätkoncessionen.

-----------------------------------------------------

Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av

nätmyndigheten. Avser nätkoncessionen en

utlandsförbindelse, prövas dock frågan om

återkallelse av regeringen.

-----------------------------------------------------

Innehållsförteckning

Ärendet..........................................

1

Sammanfattning...................................

1

Propositionen....................................

2

Motionerna.......................................

2

Utskottet........................................

4

Inledning......................................

4

Elmarknadsdirektivet...........................

5

Allmänt om direktivet........................

5

Offentliggörande av nättariffer..............

5

Nätkoncession för utlandsförbindelser..........

5

Propositionen................................

5

Motionen.....................................

6

Tidigare riksdagsbehandling..................

6

Utskottets ställningstagande.................

6

Vissa frågor om nättariffer....................

7

Tillträde till och nättariffer för vissa

utlandsförbindelser..........................

7

Tariffgrundande kostnader för stamnätet......

7

Propositionen..............................

7

Motionerna.................................

8

Vissa kompletterande uppgifter.............

8

Utskottets ställningstagande..............

10

Förseningsavgift vid försenad eller felaktig

årsrapport....................................

11

Propositionen...............................

11

Motionen....................................

12

Utskottets ställningstagande................

12

Tariffutjämning mellan tätort och glesbygd....

12

Propositionen...............................

12

Motionen....................................

14

Utskottets ställningstagande................

14

Anmälningsfrist vid byte av balansansvarig....

14

Mätning av elförbrukningen....................

15

Bakgrund....................................

15

Gällande reglering........................

15

Översyn av leveranskoncessionssystemet....

16

Propositionen...............................

16

Motionerna..................................

17

Vissa kompletterande uppgifter..............

21

Tidigare riksdagsbehandling...............

21

Olika förslag om mätning..................

21

Förhållandena i Norge och Finland.........

22

Synpunkter från Närings- och

handelsdepartementet......................

22

Utskottets ställningstagande................

23

Fasta avgifter................................

24

Motionerna..................................

24

Vissa kompletterande uppgifter..............

24

Utskottets ställningstagande................

25

Hemställan....................................

26

Reservationer...................................

27

1. Nätkoncession för utlandsförbindelser (m,

kd, c, fp)....................................

27

2. Förseningsavgift vid försenad eller

felaktig årsrapport (m, kd, c, fp)

28

3. Fasta avgifter (v, mp).....................

28

Bilagor

1. Regeringens lagförslag.....................

30

2. I reservation 1 föreslagen ändring i regeringens

förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)

38