Bet. 1998/99:SfU4

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1998/99:SFU04

Verkställighet och återvändande - en del av

asylprocessen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1998/99

SfU4

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande proposition

1997/98:173 Verkställighet och återvändande - en del

av asylprocessen och två motioner som väckts med

anledning av propositionen samt ett motionsyrkande

från den allmänna motionstiden 1998.

I propositionen föreslås att huvudansvaret för

verkställighet av beslut om avvisning och utvisning

skall föras över från polismyndigheten till Statens

invandrarverk. Ett beslut av en polismyndighet om

avvisning samt dom eller beslut om utvisning på

grund av brott skall dock även fortsättningsvis

verkställas av polismyndighet. För att tillgodose

behovet av polisiär kompetens föreslås att

Invandrarverket ges möjlighet att lämna över ärenden

till polisen för genomförande av verkställighet.

Ärenden får överlämnas när polisens medverkan är

nödvändig på grund av att utlänningen håller sig

undan och inte kan anträffas utan hjälp av polis

eller när det på goda grunder kan antas att

utlänningen inte kommer att lämna landet självmant

och att tillgång till tvångsmedel behövs.

Regeringens förslag föranleder ändringar i

utlännings-lagen (1989:529). Lagändringarna föreslås

träda i kraft den 1 januari 1999.

Regeringen framhåller i propositionen att målet är

att beslut om avvisning eller utvisning skall ske

under värdiga former. Invandrarverket bör därvid ges

möjlighet att tillsammans med de humanitära

frivilligorganisationerna och internationella

organisationer utveckla formerna för ett samarbete

om återvändande. I propositionen betonas att

särskilt bör möjligheten till ett samarbete med

Internationella migrationsorganisationen (IOM) kunna

undersökas. Eventuella samarbetsavtal bör ges en

flexibel form så att de kan tillgodose skilda

förutsättningar och behov som de återvändande kan

ha. Integrerade åtgärdsprogram som innehåller

insatser under utlänningens vistelse i Sverige,

under utresan och i vissa fall även under en tid

efter ankomsten till hemlandet bör eftersträvas.

Därvid bör Invandrarverket fungera som ett

samarbetsorgan för detta stöd.

I de fall den avvisade eller utvisade medverkar

till verkställigheten och självmant väljer att lämna

landet bör Invandrarverket arrangera resan. I

ärenden som överlämnats till polismyndighet bör

utresorna även fortsättningsvis organiseras av

Kriminalvårdens transporttjänst.

Utskottet tillstyrker lagförslaget och avstyrker

samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats åtta reservationer och

två särskilda yttranden.

Propositionen

Regeringen (Utrikesdepartementet) har i proposition

1997/98:173 Verkställighet och återvändande - en del

av asylprocessen föreslagit riksdagen att anta

regeringens förslag till lag om ändring i

utlänningslagen (1989:529).

Lagförslaget återfinns som bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1997/98:Sf41 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:173

Verkställighet och återvändande - en del av

asylprocessen,

2. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en djupgående förändring av flykting- och

immigrationspolitiken,

3. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om av Statens invandrarverk organiserade

förberedelser för återvändande avseende asylsökande

som inte fått lagakraftvunnet avlägsnandebeslut,

4. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utvärderingen av utlänningslagens

portalbestämmelse om hänsyn till barnens bästa,

5. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - begär

att regeringen i enlighet med vad som anförts i

motionen tillsätter en utredning med uppgift att

kartlägga hur det praktiska genomförandet av

verkställigheter av avlägsnandebeslut går till.

1997/98:Sf42 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att medborgarvittnen

deltar vid tvångsåtervändande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att NGO:er vid den

avvisades återvändande till hemlandet följer upp den

återvändandes situation och hjälper till vid

återanpassningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Kriminalvårdens

transporttjänst,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Invandrarverkets

befogenheter vid gränskontrollen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om direktavvisningar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att - om inte

domstolen i ett ärende utvisar - ej heller SIV eller

UN gör det,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om verkställighet före

lagakraftvunnet beslut,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om diskretion vid

kontakten med ambassader och konsulat eller

polismyndighet i hemlandet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utlänningar, så

svaga av ålder eller sjukdom att de behöver eskort,

inte skall kunna avvisas,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att sända t.ex.

kosovoalbaner till Danmark,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att utlänningen

skall bli trodd och om omvänd bevisföring,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om den reglerade

invandringen i svensk migrationspolitik,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

Dublinkonventionen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

familjesplittring,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

barnkonventionen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om tvångsmedel,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

frivilligorganisationer.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1998

1998/99:Sf620 av Kerstin-Maria Stalín m.fl. (mp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att en

översyn av direktavvisning skall

ske.

Utskottet

Verkställighet av avvisnings- och

utvisningsbeslut

Nuvarande ordning

Beslut om avvisning och utvisning

I 4 kap. utlänningslagen (1989:529) finns bestämmelser om

avvisning och utvisning.

En utlänning får avvisas direkt vid svensk

gränskontroll på formella grunder. Sådana kan vara

att han saknar pass eller nödvändigt visum. Han kan

också avvisas vid gränsen på materiella grunder.

Exempel på sådana grunder är att det kan antas att

han kommer att sakna medel för sin vistelse i

Sverige eller det kan antas att han kommer att begå

brott här i riket. Ansvaret för gränskontrollen

åligger i första hand polisen och bestämmelser om

kontroll i samband med inresan finns i 5 kap.

utlänningslagen.

Frågan om avvisning prövas av Statens invandrarverk

om utlänningen söker asyl samt i vissa andra angivna

fall. I övriga fall skall frågan om avvisning prövas

av en polismyndighet. Ett avvisningsärende kan

överlämnas från polismyndigheten till

Invandrarverket, om polismyndigheten finner att det

är tveksamt om avvisning bör ske.

En utlänning får utvisas från Sverige, om han

uppehåller sig i landet efter det att hans

uppehållstillstånd har upphört att gälla. Ett sådant

beslut meddelas av Invandrarverket. En utlänning får

dessutom utvisas om han döms för ett brott som kan

leda till fängelse eller om en domstol undanröjer en

tidigare meddelad villkorlig dom eller dom på

skyddstillsyn. Utvisning på grund av brott beslutas

av den domstol som handlägger brottmålet.

I utlänningslagen finns bestämmelser om såväl

överklagande som överlämnande av beslut. Om

polismyndighets eller Invandrarverkets beslut om

avvisning eller utvisning inte överklagats vinner

det laga kraft tre veckor efter det att utlänningen

delgavs beslutet. Domstols beslut överklagas enligt

vad som gäller allmän domstols dom eller beslut i

brottmål.

Bestämmelser om utvisning finns också i lagen

(1991:572) om särskild utlänningskontroll. Sådana

beslut fattas av regeringen.

Verkställighet

Den som har fått ett beslut om avvisning eller utvisning är

skyldig att lämna Sverige. Utgångspunkten är att

verkställigheten i första hand skall ske genom att

utlänningen frivilligt lämnar landet. I 8 kap. 12 §

utlänningslagen anges inom vilken tid detta skall

ske.

Vissa beslut skall verkställas snarast möjligt. Det

gäller lagakraftvunnen dom eller beslut av domstol

om utvisning på grund av brott, avvisningsbeslut som

har fattats av polismyndighet samt beslut av

Invandrarverket om avvisning med förordnande om

omedelbar verkställighet. Invandrarverket får

förordna om omedelbar verkställighet, om det är

uppenbart att det inte finns grund för asyl och att

uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på

någon annan grund.

I övriga fall skall utlänning som fått ett

avvisningsbeslut lämna landet inom två veckor från

det beslutet vunnit laga kraft medan den som fått

ett beslut om utvisning skall lämna landet inom fyra

veckor från det beslutet vann laga kraft. Den

beslutande myndigheten får när det finns skäl för

det ange en kortare eller längre tidsfrist inom

vilken frivillig verkställighet skall ha skett.

Beslutet om avvisning eller utvisning skall

verkställas tvångsvis, om utlänningen inte

frivilligt lämnar landet inom den angivna

tidsfristen eller då det redan dessförinnan med

säkerhet måste antas att utlänningen inte har för

avsikt att lämna landet. Avlägsnandebeslutet skall i

dessa fall verkställas så snart som möjligt.

Av 8 kap. 11 § utlänningslagen följer att ansvaret

för att verkställa beslut om avvisning eller

utvisning vilar på landets polismyndigheter.

Regeringen kan dock bestämma att någon annan

myndighet skall verkställa de beslut om avvisning

eller utvisning som regeringen har fattat, en

möjlighet som används endast i särskilda

undantagsfall.

När polismyndigheten underrättats om ett beslut om

avvisning eller utvisning utreder myndigheten

förutsättningarna för att genomföra

verkställigheten. I detta arbete ingår också att

planera avresan, något som bör ske i nära samverkan

med utlänningen. För att säkerställa

verkställigheten kan polismyndigheten tillgripa

tvångsmedel genom att ta utlänningen i förvar eller

ställa honom eller henne under uppsikt.

När verkställighetsutredningen har färdigställts

tar den verkställande polismyndigheten kontakt med

Kriminalvårdens transporttjänst, som beställer

biljetter och ordnar resan. Den verkställande

polismyndigheten avgör om utlänningen bör åtföljas

av eskort under resan från Sverige och om det skall

ske av transporttjänstens personal eller av polis.

I 8 kap. utlänningslagen finns bestämmelser också

om verkställighetshinder. Verkställighet får t.ex.

aldrig verkställas till ett land om det finns skälig

anledning att tro att utlänningen där skulle riskera

dödsstraff eller kroppsstraff eller att utsättas för

tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande

behandling eller bestraffning. Verkställighet får

inte heller ske till ett land där han inte är

skyddad mot att sändas vidare till ett annat land

där han skulle utsättas för en sådan risk.

Propositionen

I propositionen föreslås att huvudansvaret för

verkställighet av beslut om avvisning och utvisning

förs över till Invandrarverket. Beslut av en

polismyndighet om avvisning eller beslut om

utvisning på grund av brott enligt 4 kap. 7 §

utlänningslagen skall dock även fortsättningsvis

verkställas av polismyndighet.

Ansträngningar bör i första hand göras för att få

dem som inte har rätt att vistas här i landet att

lämna landet självmant inom de tidsfrister som

föreskrivs i utlänningslagen. Ett av syftena med att

överföra verkställighetsansvaret till

Invandrarverket är också enligt regeringen att

minska behovet av olika tvångsmedel vid

verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut.

I de fall en efterrättelse av besluten inte sker

eller det finns anledning anta att utlänningen

kommer att underlåta detta måste ändock avvisning

ske utan onödigt dröjsmål. Därvid krävs enligt

propositionen att mänskliga rättigheter för den

återvändande nogsamt skall respekteras. Humanitära

hänsynstaganden krävs av myndigheterna i

genomförandet av åtgärderna.

Även efter en överflyttning kommer enligt

propositionen behovet av att tillgripa tvångsmedel i

vissa verkställighetsärenden att kvarstå. Det gäller

framför allt de utlänningar som medvetet försvårar

genomförandet av verkställigheten genom att hålla

sig undan. Regeringen föreslår mot bakgrund härav

att Invandrarverket skall få lämna över ett

avvisnings- eller utvisningsbeslut för

verkställighet till polismyndigheten, om den som

skall avvisas eller utvisas håller sig undan och

inte kan anträffas utan polisens medverkan eller om

det kan antas att tvång kommer att behövas för att

genomföra verkställigheten. Ett ärende som

överlämnats till en polismyndighet skall aldrig

kunna återlämnas till Invandrarverket. Regeringens

bedömning är att den här typen av ärenden på sikt

kommer att minska genom att Invandrarverket får

huvudansvaret för verkställighetsärenden och kommer

att arbeta med dessa på ett annat sätt än vad som

sker i dag.

I propositionen gör regeringen den bedömningen att

i de fall den avvisade eller utvisade väljer att

medverka vid verkställigheten och självmant lämnar

landet bör Invandrarverket arrangera resorna utifrån

de individuella behov den enskilde utlänningen kan

ha och på det för staten, från ekonomisk synpunkt,

mest fördelaktiga sättet. I ärenden som överlämnats

till en polismyndighet bör utresorna även

fortsättningsvis organiseras av Kriminalvårdens

transporttjänst. För de sistnämnda fallen framhålls

i propositionen att denna ordning fungerat väl och

inte bör ändras i de fall där tvångsåtgärder kan bli

aktuella.

Regeringens förslag innebär ändringar i

utlänningslagen som föreslås träda i kraft den 1

januari 1999. Beslut om avvisning eller utvisning

som vid utgången av år 1998 kommit in till

polismyndigheten för verkställighet men som ännu

inte verkställts föreslås bli handlagda enligt äldre

föreskrifter.

Motioner

I motion Sf41 yrkande 1 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

yrkas avslag på propositionen. Enligt motionärerna

innebär den uppsplittring av ansvaret för

verkställigheten på två myndigheter, som förslaget i

praktiken innebär, en minskad effektivitet samtidigt

som det inte finns något som talar för att

förändringarna kommer att betyda minskat användande

av tvång och ett mer humant förfarande.

Med anledning av propositionen har också väckts ett

antal motionsyrkanden med anknytning till

verkställighet i olika avseenden.

I motion Sf41 yrkande 5 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

begärs - vid avslag på yrkande 1 - en begäran om en

utredning med uppgift att kartlägga hur det

praktiska genomförandet av verkställighet går till.

Vad som skall utredas är bl.a. frågor om huruvida

tvångsmedicinering förekommer eller om fiktiva

språktester används för att möjliggöra utpekande av

ett fiktivt hemland så att verkställighet blir

möjlig.

I motion Sf42 yrkande 1 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) begärs ett tillkännagivande om att vid

tvångsåtersändande skall medborgarvittnen från de

humanitära frivilligorganisationerna delta. I

yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att

användandet av Kriminalvårdens transporttjänst ofta

är en grym och kostsam hantering. Motionärerna

framhåller vidare att vid tvångsvis genomförda

verkställigheter används för mycket tvång, droger

och våld. Dessa förhållanden bör enligt motionärerna

ses över och i yrkande 16 begärs ett

tillkännagivande om det anförda. I yrkande 7 begärs

ett tillkännagivande om att verkställighet innan

dess ett avlägsnandebeslut vunnit laga kraft aldrig

bör få ske. Tidsfristen för den som skall avvisas

bör vidare utökas från två till fyra veckor. I

yrkande 9 begärs ett tillkännagivande om att

utlänningar, så svaga av ålder eller sjukdom att de

behöver eskort, inte skall kunna avvisas. Ett sådant

förfarande är enligt motionärerna absurt. Vidare

anför motionärerna att i dag sänds kosovoalbaner

till Danmark och Tyskland, som i sin tur sänder dem

vidare till Kosovo. Ett förfarande som innebär en

sådan risk måste Sverige avstå från. I yrkande 10

begärs ett tillkännagivande härom.

Utskottets bedömning

Ett av syftena med överförandet av ansvaret för

verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut

till Invandrarverket är enligt propositionen att med

olika typer av insatser minska behovet av

tvångsmedel vid verkställighetsåtgärder. Avsikten är

att hela processen mer skall komma att handla om att

förmå dem som avvisats eller utvisats att självmant

lämna landet än att behöva tillgripa tvångsåtgärder.

I propositionen framhålls också att det finns ett

önskemål om att renodla myndigheternas

ansvarsområden och att det förhållandet att

bristande effektivitet och andra svårigheter kan

uppkomma då olika myndigheter samverkar vid

verkställighet av beslut talar för att

verkställigheten bör flyttas över till

Invandrarverket. Att polisen kommer att ha kvar

ansvaret för vissa verkställighetsärenden förändrar

enligt propositionen inte denna bedömning.

Ett överförande av verkställighetsfrågan och en

fokusering på individuellt anpassade åtgärder för

att på olika sätt motivera den avvisade eller

utvisade att självmant medverka till ett värdigt

återvändande innebär enligt regeringen att det finns

goda skäl att anta att antalet utlänningar som

rättar sig efter myndigheternas beslut kommer att

öka.

Utskottet välkomnar ett överförande av

verkställighetsansvaret till Invandrarverket med

dessa utgångspunkter. Utskottet tillstyrker bifall

till regeringens förslag om ändring i

utlänningslagen och avstyrker bifall till motion

Sf41 yrkande 1.

Utskottet delar regeringens uppfattning att ett

överförande av ansvaret för verkställighet till

Invandrarverket kan komma att medföra att sådana

verkställigheter där tvångsåtgärder behövs minskas.

I vissa fall kan det dock vara befogat att använda

särskilda tvångsmedel vid verkställighet. Såsom

framhålls i propositionen innebär enligt utskottets

mening den föreslagna ansvarsfördelningen bättre

möjligheter att utveckla metoder och att

upprätthålla kompetens för att avvisningar även hos

polisen skall kunna ske på ett så värdigt sätt som

möjligt och med användning av ett minimum av

tvångsåtgärder.

Utskottet delar också regeringens uppfattning att

Kriminalvårdens transporttjänst bör utnyttjas i de

fall där Invandrarverket överlämnat ett ärende till

polisen. Utskottet finner inte skäl att här förorda

att s.k. medborgarvittnen i regel skall medverka vid

tvångsvisa verkställigheter.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Sf41

yrkande 5 och Sf42 yrkandena 1, 3 och 16.

Invandrarverket får förordna att verkets beslut om

avvisning får verkställas även om det inte vunnit

laga kraft (omedelbar verkställighet), om det är

uppenbart att det inte finns grund för asyl och att

uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på

någon annan grund. Beslut om omedelbar

verkställighet får meddelas senare än tre månader

efter den första ansökan om uppehållstillstånd efter

ankomsten till landet bara om synnerliga skäl talar

för detta. Den som fått ett avvisningsbeslut skall

lämna landet inom två veckor. Tidsfristen löper från

det avlägsnandebeslutet vunnit laga kraft.

Enligt utskottets mening innebär den nuvarande

regleringen om omedelbar verkställighet tillräckliga

garantier för att den som ansökt om asyl inte

avvisas om avvisningsbeslutet i ett

överklagningsförfarande kan komma att ändras.

Utskottet avstyrker motion Sf42 yrkande 7.

Utskottet utgår från att de beslutande

myndigheterna följer gällande lagstiftning och

därvid noggrant prövar vilka eventuella hinder mot

verkställighet som föreligger enligt bestämmelserna

i utlänningslagen. Att bevilja uppehållstillstånd

enbart på den grunden att någon behöver eskort vid

en verkställighet kan enligt utskottets mening inte

komma i fråga.

Utskottet avstyrker motion Sf42 yrkandena 9 och 10.

Tillståndsprövning

Propositionen

I propositionen framhålls att regeringens bedömning,

som framgått ovan, är att det bör vara en

prioriterad fråga att få fler personer att lämna

landet självmant efter det att de fått ett beslut om

avvisning eller utvisning och att användningen av

tvångsåtgärder minskas. En så långt möjligt

klarläggande utredning på ett tidigt stadium och ett

väl motiverat beslut bör i detta avseende ha en viss

betydelse och även kunna leda till att beslut i

första instans i ökad utsträckning används för

bedömning av utsikterna i andra instans och om ett

återvändande på detta stadium är att föredra framför

en förlängd process. Åtgärder i denna riktning är

enligt propositionen redan vidtagna genom de

ändringar i utlänningslagen som trädde i kraft den 1

januari 1997.

Enligt propositionen kan det vara önskvärt att den

avvisade eller utvisade inser fördelarna med att

självmant snabbt återvända till hemlandet.

Myndigheterna bör därvid på ett flexibelt sätt verka

för att detta sker i största möjliga utsträckning.

En organiserad verksamhet som bidrar till att göra

vistelsen i Sverige aktiv och meningsfull också med

tanke på ett eventuellt återvändande bör kunna bidra

till detta. Samverkan med frivilligorganisationer,

samfund och internationella organ kan enligt

propositionen vara till nytta i denna strävan.

Motioner

I motion Sf42 yrkande 11 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) begärs ett tillkännagivande om att en utlänning

skall bli trodd och om omvänd bevisbörda. I motionen

framhålls att de som inte accepterar ett

avvisningsbeslut ofta inte blivit trodda eller att

exempelvis deras läkarintyg inte accepterats i

processen. Miljöpartiet menar att bevisbördan bör

ligga på Invandrarverket eller i förekommande fall

på Utlänningsnämnden. Dessutom bör principen om att

"hellre fria än fälla" gälla vid beslutsfattande.

Vidare framhåller motionärerna att när det gäller

att fastställa en utlännings identitet genom

förfrågningar hos utländska ambassader och konsulat

i Sverige eller då man använder sig av kontakter med

polismyndigheter i utlandet måste största möjliga

diskretion råda. I yrkande 8 begärs ett

tillkännagivande härom. I yrkande 4 begärs ett

tillkännagivande om Invandrarverkets befogenheter

vid gränskontroll. Det är därvid väsentligt att inte

enbart ha det effektiva asylförfarandet för ögonen

utan att personalen med sin kunskap garanterar

rättssäkerheten och är lyhörd för om en person vill

söka asyl. Enligt motionärerna är direktavvisningar

riskabla ur rättssäkerhetssynpunkt och skall ske

endast i helt klara fall. I yrkande 5 begärs ett

tillkännagivande härom. I yrkande 6 begärs ett

tillkännagivande om att om en domstol inte finner

skäl att utvisa utlänningen skall inte heller

Invandrarverket eller Utlänningsnämnden kunna göra

det.

I motion Sf620 yrkande 1 av Kerstin-Maria Stalín

m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om när en

direktavvisning skall få ske. Rättssäkerheten i

sådana fall kan under vissa omständigheter

ifrågasättas.

Utskottets bedömning

Utskottet kan inte ställa sig bakom en

processordning i utlänningsärenden där s.k. omvänd

bevisbörda skulle föreligga och avstyrker motion

Sf42 yrkande 11.

Att berörda myndigheter vid kontakter med

ambassader och utländska polismyndigheter eller

liknande iakttar diskretion i de fall det kan finnas

risker för den som det frågas om, utgår utskottet

från. Motion Sf42 yrkande 8 får anses tillgodosedd

härmed.

På förslag av utskottet i betänkande 1997/98:SfU9

gjorde riksdagen ett tillkännagivande om att

Invandrarverket bör få ytterligare befogenheter som

syftar till ett effektivare asylförfarande vid

gränskontrollen. Det framhölls i betänkandet att

rättssäkerheten därvid måste garanteras. I

förevarande proposition anförs att frågan om

Invandrarverkets befogenheter vid gränskontroll för

närvarande bereds inom Regeringskansliet. Verkets

deltagande i gränskontrollverksamheten kan enligt

regeringen tills vidare tillgodoses genom att

verkets personal, vid behov, får förordnande som

passkontrollanter. Utskottet vill framhålla att det

är givet att personal i gränskontrollverksamhet är

uppmärksam på om vederbörande utlänning har för

avsikt att söka asyl. Att gällande lagar och

förordningar därvid tillämpas på ett rättssäkert

sätt är enligt utskottets mening en självklarhet.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf42

yrkandena 4 och 5 samt Sf620 yrkande 1.

När domstol fattar beslut om utvisning sker detta

på speciella grunder, och dessa kan inte ersätta de

grunder som Invandrarverket åberopar vid

utvisningsbeslut. Med det anförda avstyrker

utskottet motion Sf42 yrkande 6.

Återvändandeprogram

Propositionen

I propositionen gör regeringen den bedömningen att

avvisade eller utvisade i vissa fall bör erbjudas

stöd när de återvänder till hemlandet självmant.

Invandrarverket bör ges möjlighet att tillsammans

med de humanitära frivillig-organisationerna och

internationella organisationer utveckla formerna för

ett samarbete om återvändande. Särskilt bör enligt

propositionen möjligheten till ett samarbete med

Internationella migrationsorganisationen (IOM) kunna

undersökas. Samarbetsavtal bör ges en flexibel form

så att de kan tillgodose skilda förutsättningar och

behov som de återvändande kan ha. Integrerade

åtgärdsprogram som innehåller insatser även under

utlänningens vistelse i Sverige, under utresan och i

vissa fall även under en viss tid efter ankomsten

till hemlandet, bör eftersträvas. Invandrarverket

bör enligt regeringen fungera som ett

samverkansorgan för detta stöd.

Motioner

I motion Sf41 yrkande 3 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

begärs - vid avslag på yrkande 1 - ett

tillkännagivande om Invandrarverkets organiserade

förberedelser för återvändande asylsökande som inte

fått ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut.

Motionärerna framhåller att det i propositionen

uppges att Invandrarverket i anslutning till ett av

verket fattat avvisningsbeslut skall informera om

exempelvis de återvändandeprogram IOM

tillhandahåller och om organiserad verksamhet som

förberedelse för ett återvändande. Detta är enligt

motionärerna fullständigt oacceptabelt. Motionärerna

menar att tilltron till att Utlänningsnämnden prövar

ett överklagande på ett objektivt och rättssäkert

sätt kommer att i hög grad minska efter att

Invandrarverket handlat på det föreslagna sättet.

I motion Sf42 yrkande 2 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) begärs ett tillkännagivande om att

frivilligorganisationerna vid den avvisades

återvändande till hemlandet följer upp den

återvändandes situation och hjälper till vid

återanpassningen. Vidare anför motionärerna att

frivilligorganisationerna bör hålla sig långt borta

från regeringen. Att ta emot ekonomiska bidrag från

regeringen för återvändandeprojekt bör enligt

motionärerna i de flesta fall vara otänkbart. I

yrkande 17 begärs ett tillkännagivande om det

anförda.

Utskottets bedömning

I propositionen framhålls att det finns betydande

invändningar mot att ge utlänningar som nekats

uppehållstillstånd renodlade finansiella bidrag för

att de självmant skall kunna lämna Sverige. I

stället bör man i samarbete med

frivilligorganisationerna och internationella

organisationer som IOM erbjuda integrerade

åtgärdsprogram för dem som är beredda att återvända

självmant. Utskottet har inte några invändningar mot

att information om sådana åtgärdsprogram ges till

den som nekats uppehållstillstånd i anslutning till

avlägsnandebeslutet. Utgångspunkten är att ett

avlägsnandebeslut skall verkställas. Att sedan ett

överklagande till Utlänningsnämnden hindrar

verkställighet - förutom i de fall där det

förordnats om omedelbar verkställighet - är en

annan sak. Med det anförda avstyrker utskottet

motion Sf41 yrkande 3.

Regeringens bedömning är att det i nuläget inte

finns underlag för att föreslå en mer fast samverkan

mellan Invandrarverket och

frivilligorganisationerna. Bakgrunden till denna

inställning är bland annat att en sådan samverkan

skulle kunna påverka de asylsökandes syn på

frivilligorganisationerna i negativ riktning. Detta

gäller delvis om frivilligorganisationerna skulle ta

emot ekonomiskt stöd och därmed riskera att hamna i

beroendeställning. Tveksamhet har också framförts

från några organisationer när det gäller att ta emot

ekonomiskt stöd för medverkan i

återvändandeverksamhet. Regeringens bedömning är att

Invandrarverket tillsammans med

frivilligorganisationerna bör undersöka formerna för

en eventuell samverkan i återvändandefrågan. I den

mån dessa kontakter mynnar ut i ett förslag som

omfattar stöd till frivilligorganisationerna för

återvändandeprojekt bör formerna enligt regeringen

för ett sådant stöd kunna regleras i samband med

regeringens löpande uppföljning och styrning av

Invandrarverkets verksamhet. Utskottet delar

regeringens bedömningar och avstyrker bifall till

motion Sf42 yrkandena 2 och 17. Att en

frivilligorganisation vid den avvisades återvändande

till hemlandet följer upp den återvändandes

situation och hjälper till vid en återanpassning har

naturligtvis utskottet inga erinringar mot.

Familjer och barn

Propositionen

I 1 kap. 1 § andra stycket utlänningslagen stadgas

att i fall som rör barn skall särskilt beaktas vad

hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt

barnets bästa i övrigt kräver.

I propositionen pekas på hur denna s.k.

portalparagraf bör avspeglas i en

verkställighetssituation. Vad gäller ensamkommande

barn bör Invandrarverket, efter att ha försäkrat sig

om att och var anhöriga finns, utse en ledsagare som

kan följa barnet till hemlandet eller tredje land

för att barnet där skall kunna återförenas med sina

anhöriga. Enligt propositionen rör det sig om ett

tiotal fall varje år. Det är vidare av vikt att i

dessa fall finna former för samarbete mellan

Invandrarverket och frivilligorganisationerna.

Vidare framhålls i propositionen att när det gäller

avvisning av barnfamiljer är det av synnerlig vikt

att beslutet motiveras på ett sådant sätt att den

sökande familjen förstår skälen för beslutet. I de

flesta fall behövs enligt propositionen riktade

stödinsatser med ett strukturerat motivationsarbete.

En avvisad familj kan också behöva stöd och hjälp

vid återkomsten till hemlandet och i detta

sammanhang är det enligt propositionen viktigt att

samarbetet med frivilligorganisationerna utvecklas.

Motioner

I motion Sf41 yrkande 4 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

begärs - vid avslag på yrkande 1 - ett

tillkännagivande om utvärdering av utlänningslagens

portalbestämmelse om hänsyn till barnets bästa.

Motionärerna anför att i propositionen avslöjas en

förfärande okunskap alternativt hyckleri om

verkligheten när man diskuterar gömda barns

situation. Det är enligt motionärerna ett oerhört

svårt beslut för vem som helst, men särskilt för

barnfamiljer, att gömma sig för att hålla sig undan

verkställighet av ett avvisningsbeslut. Enligt

motionärerna är det bra att regeringen nu genomför

en utvärdering av utlänningslagens

portalbestämmelse. Därvid är det viktigt att

företrädare för frivilligorganisationerna och

offentliga biträden får komma till tals.

Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begär i motion Sf42

yrkande 14 ett tillkännagivande om

familjesplittring. Enligt motionärerna borde ett

absolut förbud mot sådan splittring införas antingen

familjen har barn eller inte. I yrkande 15 begärs

ett tillkännagivande om barnkonventionen. Denna

konvention borde gå före behovet av en reglerad

invandring. Det är väsentligt att en utvärdering

görs av utlänningslagens portalbestämmelse. I

yrkande 13 begärs ett tillkännagivande om

Dublinkonventionen. Motionärerna anför bl.a. att

Sverige borde se till att barnfamiljer som kommit

från ett annat EU-land eller förälder som kommer för

att återförenas med familj i Sverige skall äga rätt

att söka uppehållstillstånd här i landet oaktat

Dublinkonventionen.

Utskottets bedömning

I propositionen anförs att en arbetsgrupp under

våren 1998 tillsatts inom Utrikesdepartementet för

att bl.a. utvärdera tillämpningen av

portalbestämmelsen. Enligt vad utskottet erfarit

kommer denna rapport att redovisas inom kort. Det

anförda får anses tillgodose syftet med motionerna

Sf41 yrkande 4 och Sf42 yrkande 15.

Frågan om förbud mot familjesplittring genom

verkställighet av ett avlägsnande beslut har flera

gånger tidigare behandlats av riksdagen, senast i

utskottets betänkande 1997/98:SfU9,

riksdagsskrivelse 1997/98:164. Utskottet framhöll

därvid att myndigheterna så långt det på dem

ankommer måste försöka undvika att i samband med ett

verkställighetsbeslut splittra familjer där det

finns barn. Samtidigt står polismyndigheten inför

stora problem när någon av familjemedlemmarna håller

sig undan verkställigheten eller när hela familjen

inte är möjlig att avvisa till samma land. Utskottet

ansåg att samhällets intresse av att upprätthålla

den reglerade invandringen måste ha företräde i

sådana situationer. Utskottet vidhåller denna

uppfattning och avstyrker motion Sf42 yrkande 14.

Enligt Dublinkonventionen har varje medlemsstat

rätt att med den sökandes samtycke pröva en

asylansökan som framställts till den, även om

prövningen inte åligger medlemsstaten. Att en sådan

möjlighet föreligger pekas också på i motionen.

Något uttalande från riksdagens sida är således inte

påkallat. Utskottet avstyrker med det anförda motion

Sf42 yrkande 13.

Principer för migrationspolitiken

Motioner

I motion Sf41 yrkande 2 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

begärs - vid avslag på yrkande 1 - ett

tillkännagivande om en djupgående förändring av

flykting- och immigrationspolitiken. Motionärerna

menar att den svenska migrationspolitiken i

propositionen felaktigt påstås vara rättvis och

human. Det hävdas också felaktigt i propositionen

att Sverige aktivt sluter upp kring principen att

nära anhöriga måste ha möjlighet att bo i samma

land. Enligt motionärerna framgår det av Röda

korsets rapport Rätten till familjeåterförening för

anhöriga utanför kärnfamiljen (Rapportserie 1/98)

att de regler som trädde i kraft den 1 januari 1997

inneburit en kraftig begränsning av beviljade

tillstånd för anhöriginvandring utöver kärnfamiljen.

Motionärerna anser att det är nödvändigt med en

djupgående förändring av flykting- och

immigrationspolitiken och att den till skillnad från

i dag måste grundas på ett korrekt uppfyllande av

Sveriges konventionsåtaganden och dessutom präglas

av en solidarisk och humanitär grundsyn.

Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) uppger i motion Sf42

att regleringen av invandringen i utlänningslagen

bygger på respekt för mänskliga rättigheter och den

enskildes integritet. Verkligheten är enligt

motionärerna inte sådan. Den reglerade invandringen

har fått ett alldeles för stort utrymme i svensk

migrationspolitik. I yrkande 12 begärs ett

tillkännagivande härom.

Utskottets bedömning

I betänkande 1996/97:SfU5 behandlade utskottet

principer för den svenska migrationspolitiken. I

betänkandet anlades ett helhetsperspektiv på

migrationspolitiken och fastslogs att den bör vara

human, tydlig och konsekvent samt bygga på respekt

för mänskliga rättigheter och internationell

solidaritet och förutsättningarna i Sverige.

Utskottet avstyrker motionerna Sf41 yrkande 2 och

Sf42 yrkande 12.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ansvar för

verkställighetsbeslut

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Sf41 yrkande 1

antar regeringens förslag till lag om ändring i

utlänningslagen (1989:529),

res. 1 (v)

2. beträffande utredning om genomförande

av verkställighet

att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf41 yrkande 5,

res. 2 (v, mp)

3. beträffande tvångsåtersändande m.m.

att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf42 yrkandena 1, 3, 7,

9, 10 och 16,

res. 3 (mp)

4. beträffande tillståndsprövning

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf42 yrkandena 4-6,

8 och 11 samt 1998/99:Sf620 yrkande 1,

res. 4 (mp)

5. beträffande Invandrarverkets

organiserade förberedelser

att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf41 yrkande 3,

res. 5 (v, mp)

6. beträffande frivilligorganisationer

att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf42 yrkandena 2 och 17,

res. 6 (mp)

7. beträffande barnets bästa och

familjesplittring

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf41 yrkande 4 och

1997/98:Sf42 yrkandena 14 och 15,

res. 7 (v, mp)

8. beträffande Dublinkonventionen

att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf42

yrkande 13,

9. beträffande principer för

migrationspolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf41 yrkande 2 och

1997/98:Sf42 yrkande 12.

res. 8 (v, mp)

Stockholm den 12 november 1998

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Berit Andnor

I beslutet har deltagit: Berit Andnor (s), Bo

Könberg (fp), Maud Björnemalm (s), Anita Jönsson

(s), Ulla Hoffmann (v), Rose-Marie Frebran (kd), Ulf

Kristersson (m), Mariann Ytterberg (s), Gustaf von

Essen (m), Lennart Klockare (s), Ronny Olander (s),

Carlinge Wisberg (v), Fanny Rizell (kd), Göran

Lindblad (m), Kerstin-Maria Stalín (mp), Birgitta

Carlsson (c) och Cecilia Magnusson (m).

Reservationer

1. Ansvar för verkställighetsbeslut

(mom. 1)

Ulla Hoffmann och Carlinge Wisberg (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet

Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut

som börjar med "Ett av" och slutar med "yrkande 1"

bort ha följande lydelse:

Utskottet avvisar regeringens förslag att

huvudansvaret för verkställighet av avvisnings- och

utvisningsbeslut skall föras över till Statens

invandrarverk. Enligt utskottets mening innebär den

splittring av ansvaret för verkställigheterna mellan

två myndigheter, Invandrarverket och polisen, som

förslaget faktiskt innebär, en minskad effektivitet

samtidigt som det inte finns något som talar för att

ändringen kommer att betyda minskat användande av

tvång och ett mer humant förfarande. Utskottet menar

att det inte finns något som talar för att antalet

utlänningar som rättar sig efter myndigheternas

beslut och självmant lämnar landet kommer att öka.

Anledningen till att många utlänningar inte

självmant lämnar landet efter ett avvisningsbeslut

är enligt utskottets uppfattning att man inte anser

sig ha fått sitt ärende handlagt och bedömt på ett

rättssäkert sätt och att man fruktar för att

utsättas för förföljelse vid återkomsten till

hemlandet. Den i propositionen föreslagna

fokuseringen på individuellt anpassade åtgärder

torde väga synnnerligen lätt i detta sammanhang. Den

uppsplittring på två myndigheter som blir den

faktiska följden av förslaget innebär också enligt

utskottets mening minskade effektivitetsvinster,

något som också pekats på av Rikspolisstyrelsen i

deras remissvar.

Med det anförda avstyrker utskottet regeringens

förslag till lag om ändring i utlänningslagen och

tillstyrker motion Sf41 yrkande 1.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande ansvar för

verkställighetsbeslut

att riksdagen med bifall till motion

1997/98:Sf41 yrkande 1 avslår regeringens

förslag till lag om ändring i utlänningslagen

(1989:529),

2. Utredning om genomförande av verkställighet

(mom. 2)

Ulla Hoffmann (v), Carlinge Wisberg (v) och Kerstin-

Maria Stalín (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet

Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut

som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "och

16" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det av stor vikt att

det tillsätts en utredning med uppdrag att undersöka

hur verkställighet av avvisnings- och

utvisningsbeslut går till i praktiken. Åtskilliga

frågor behöver i detta sammanhang få ett svar,

exempelvis om det förekommer tvångsmedicinering, om

svenska tjänstemän använder sig av mutor för att

kunna genomföra verkställighet och om myndigheterna

använder sig av helt ovetenskapliga språktester för

att möjliggöra utpekandet av något hemland dit

vederbörande kan sändas. Det anförda bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande utredning om genomförande av

verkställighet

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf41 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Tvångsåtersändande m.m. (mom. 3)

Kerstin-Maria Stalín (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet

Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut

som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "och

10" bort ha följande lydelse:

Utskottet som ställt sig positivt till ett

överförande av verkställighetsansvaret till

Invandrarverket vill framhålla att det är utskottets

förhoppning att detta får till följd att

avvisningar får en mer konsekvent handläggning och

att man kan komma i närheten av tydlighet,

konsekvens och humanitet.

Vid tvångsvisa verkställigheter förekommer inte

sällan sådana situationer att humanitetens gräns

överskrids. I många fall används för mycket tvång,

droger och våld. Detta är ett trauma i svensk

flyktingpolitik och behöver ses över. Det är därför

enligt utskottets mening lämpligt att vid tvångsvisa

verkställigheter ett medborgarvittne från någon

frivilligorganisation medvekar i någon form.

Frivilligorganisationernas medverkan skall dock vid

tvångsvisa verkställigheter inskränkas till dessa

situationer.

Utskottet anser vidare att det inte bör komma i

fråga att avvisa utlänningar som på grund av ålder

eller sjukdom är i sådant dåligt skick att de

behöver eskort under resan. I sammanhanget vill

utskottet framhålla att en verkställighet aldrig bör

få ske innan ett beslut vunnit laga kraft, och detta

skall gälla även om ny ansökan om uppehållstillstånd

ges in. Vidare bör den tidsfrist som en avvisad

utlänning har för att lämna landet ökas från två

till fyra veckor.

Utskottet vill också framhålla att det i dag

förekommer att exempelvis kosovoalbaner sänds till

Danmark eller Tyskland och att de därifrån

vidaresänds till Kosovo. Detta står i strid med

bestämmelserna i 8 kap. 2 och 4 §§ utlänningslagen

och får inte förekomma.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande tvångsåtersändande m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf42 yrkandena 1,

3, 7, 9, 10 och 16 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

4. Tillståndsprövning (mom. 4)

Kerstin-Maria Stalín (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet

Tillståndsprövning som börjar med "Utskottet kan"

och slutar med "yrkande 6" bort ha följande lydelse:

På förslag av utskottet i betänkande 1997/98:SfU9

gjorde riksdagen ett tillkännagivande om att

Invandrarverket bör få befogenheter vid

gränskontrollen som syftar till ett effektivare

asylförfarande. Utskottet vill framhålla att det är

av stor vikt att personalen inte endast har det

effektiva asylförfarandet för ögonen utan att

personalen med sin kunskap garanterar

rättssäkerheten och är lyhörd för om en utlänning

vill ansöka om asyl.

Vad gäller direktavvisningar menar utskottet att

sådana är riskabla ur rätts-säkerhetssynpunkt och

endast bör få förekomma i helt uppenbara fall. Det

kan också enligt utskottets mening finnas skäl att

göra en översyn av hela proceduren med

direktavvisningar.

En inte ovanlig åtgärd är att myndigheterna när det

gäller att fastställa en utlännings identitet gör

förfrågningar hos utländska ambassader och konsulat

i Sverige eller förfrågningar hos polismyndighet i

utlänningens hemland. Utskottet vill framhålla att

största möjliga diskretion måste tillämpas vid

sådana förfrågningar med tanke på de eventuella

risker för utlänningen som kan föreligga.

Det förekommer att en domstol, som har att ta

ställning till om en utlänning som döms för brott

skall utvisas ur landet, finner att så inte skall

ske. I sådana fall anser utskottet att heller inte

Invandrarverket eller Utlänningsnämnden skall kunna

fatta beslut om utvisning.

Det förekommer ofta att utlänningar, som inte

accepterar ett beslut i processen, inte blivit

trodda på sitt ord eller att deras läkarintyg eller

liknande inte accepterats, och i dylika fall kan

rättssäkerheten ifrågasättas. Utskottet anser mot

bakgrund härav att vid process i utlänningsärenden

skall det föreligga omvänd bevisbörda.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande tillståndsprövning

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Sf42

yrkandena 4-6, 8 och 11 samt 1998/99:Sf620

yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. Invandrarverkets organiserade

förberedelser (mom. 5)

Ulla Hoffmann (v), Carlinge Wisberg (v) och Kerstin-

Maria Stalín (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet

Återvändandeprogram som börjar med "I propositionen"

och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:

I propositionen uppges att Invandrarverket i

anslutning till ett av verket fattat

avvisningsbeslut skall informera om exempelvis de

återvändandeprogram IOM tillhandahåller och om

organiserad verksamhet som förberedelse inför ett

återvändande. Ett sådant förfarande finner utskottet

fullständigt oacceptabelt. Om en utlänning får sådan

information innan han kanske ens hunnit överklaga

beslutet till Utlänningsnämnden kommer naturligtvis

tilltron till att hans ärende får en objektiv och

rättssäker prövning i överinstansen att vara

allvarligt rubbad. Förfaringssättet bör således över

huvud taget inte få förekomma.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande Invandrarverkets organiserade

förberedelser

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf41 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Frivilligorganisationer (mom. 6)

Kerstin-Maria Stalín (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet

Återvändandeprogram som börjar med "Regeringens

bedömning" och slutar med "erinringar mot" bort ha

följande lydelse:

Utskottet ser positivt på att

frivilligorganisationerna vid den avvisades hemkomst

följer upp hans situation. Frivilligorganisationerna

bör dock akta sig för att komma i beroendeställning

till regeringen. Att ta emot ekonomiskt stöd från

staten för återvändandeprojekt bör enligt utskottets

mening i de flesta fall vara otänkbart. Att

Invandrarverket skall informera

frivilligorganisationerna om vådan av att hålla sig

undan en verkställighet är helt oacceptabelt.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande frivilligorganisationer

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf42 yrkandena 2

och 17 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

7. Barnets bästa och familjesplittring

(mom. 7)

Ulla Hoffmann (v), Carlinge Wisberg (v) och Kerstin-

Maria Stalín (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som i

avsnittet Familjer och barn börjar med "I

propositionen" och slutar med "yrkande 14" bort ha

följande lydelse:

I propositionen avslöjas en enligt utskottets

mening djup okunskap om verkligheten när man

diskuterar gömda barns situation. Det är ett oerhört

svårt beslut för vem som helst, men särskilt för

barnfamiljer, att hålla sig undan verkställighet av

ett avvisningsbeslut. Ett sådant beslut fattar man

inte utan att hysa en mycket stark fruktan för att

bli utsatt för förföljelse i hemlandet, och beslutet

tas naturligtvis utifrån den ståndpunkten att det

ändå är bättre för barnet att leva en tid gömd i

Sverige, med allt vad detta innebär av vånda och

strapatser, jämfört med vad man förväntar sig skall

inträffa i hemlandet.

Det är bra att regeringen nu kommer att utvärdera

vilket genomslag den s.k. portalparagrafen i

utlänningslagen fått. Detta inte minst mot bakgrund

av en rapport från Invandrarverket vari konstateras

att denna bestämmelse fått ett svagt genomslag. Vid

utvärderingen bör representanter och offentliga

biträden få komma till tals.

Enligt utskottets mening borde barnkonventionen

tillämpas så att den har företräde framför behovet

av att reglera invandringen.

Utskottet anser att många svåra problem skulle

kunna lösas om det infördes ett förbud mot

familjesplittring. Barnets rätt och väl och ve borde

alltid komma i första rummet. Det bör också

övervägas ett förbud mot att splittra familjer även

om barn inte finns i familjen.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande barnets bästa och

familjesplittring

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Sf41 yrkande

4 och 1997/98:Sf42 yrkandena 14 och 15 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

8. Principer för migrationspolitiken

(mom. 9)

Ulla Hoffmann (v), Carlinge Wisberg (v) och Kerstin-

Maria Stalín (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet

Principer för migrationspolitiken som börjar med "I

betänkandet" och slutar med "yrkande 12" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning ges i propositionen

en helt felaktig bild av den svenska

migrationspolitiken. I propositionen uppges också

att den är rättvis och human och att Sverige aktivt

sluter upp kring principen om att nära anhöriga

måste ha möjlighet att bo i samma land. Röda korset

har i rapporten Rätten till familjeåterförening för

anhöriga utanför kärnfamiljen konstaterat att de

regler som härvidlag trädde i kraft den 1 januari

1997 inneburit en kraftig begränsning av beviljade

tillstånd för anhöriginvandring utöver kärnfamiljen.

Följden av lagstiftningen har blivit att det finns

åtskilliga gamla föräldrar, framför allt änkor,

ensamma kvar i sitt hemland eller i tredje land,

utan möjlighet till försörjning och som nu inte har

möjlighet att återförenas med sina anhöriga i

Sverige. I en rapport från Invandrarverket har

gjorts en praxisgenomgång när det gäller den s.k.

portalparagrafens tillämpning vari det med stor

tydlighet framgår att denna bestämmelse knappast

alls tillämpas utanför det renodlat humanitära

området. Enligt utskottets mening finns det all

anledning till en djupgående förändring av den

svenska flykting- och immigrationspolitiken.

Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande principer för

migrationspolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf41 yrkande 2

och med anledning av motion 1997/98:Sf42 yrkande

12 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Dublinkonventionen (mom. 8)

Kerstin-Maria Stalín (mp) anför:

Dublinkonventionens bestämmelser medger att varje

medlemsstat har rätt att med den sökandes samtycke

pröva en asylansökan även om prövningen inte åligger

staten enligt konventionen. Enligt min uppfattning

används denna möjlighet mycket sparsamt. För att

undvika familjesplittring och göra det möjligt för

familjer att återförenas här i landet måste Sverige

i sådana situationer ha som praxis att pröva en

asylansökan. Jag anser att Dublinkonventionen då

tolkas på rätt sätt.

2. Principer för migrationspolitiken (mom.

9)

Bo Könberg (fp) anför:

Folkpartiet liberalerna har inga invändningar mot de

konkreta förslagen i propositionen. Till betänkandet

har dock fogats reservationer som gäller vidare

frågor. Folkpartiet liberalernas syn på

flyktingpolitiken i allmänhet utvecklas i motionen

1998/99:Sf632 Mänskligare flyktingpolitik från den

allmänna motionstiden i höst. I den framför vi bland

annat följande.

Utgångspunkten för en mänsklig flyktingpolitik

måste vara att respekten för de mänskliga

rättigheterna hävdas internationellt. Om människors

rätt kränks, är det omvärldens skyldighet att

erbjuda en fristad för dem som begär skydd undan

förföljelse. Världens länder har ett gemensamt

ansvar för att alla flyktingar ges ett

människovärdigt mottagande.

Genèvekonventionen är otillräcklig som skydd och

det behövs en ny kompletterande konvention som ger

skydd t.ex. i massflyktssituationer. Inom EU måste

länderna ta sitt ansvar och flyktingpolitiken

präglas av humanism.

Den flyktingpolitik riksdagen tog beslut om 1996

och som Folkpartiet tog avstånd från har visat sig

leda i helt fel riktning. Färre människor med goda

asylskäl får nu uppehållstillstånd i Sverige.

Reglerna för anhöriginvandring leder i dag till att

många familjer lever splittrade. Reglerna måste

förbättras. Rättstryggheten vid avslag på

ansökningar om uppehållstillstånd måste också

förbättras. Nya omständigheter som exempelvis att

man fått fram ett pass måste kunna prövas.

Utlänningsnämnden bör läggas ned och ersättas med

ett civilrättsligt processförfarande.

Hösten 1996 valde regeringen att inte följa vårt

förslag om att FN:s barnkonvention skall arbetas in

i den svenska flyktinglagstiftningen på samma sätt

som Genèvekonventionen arbetats in i

utlänningslagen. Detta är synnerligen olyckligt och

vi fortsätter därför att driva denna fråga. Vi vill

också avveckla det tillfälliga uppehållstillståndet

och återinföra flyktinglika skäl. De flyktingar som

utsatts för tortyr eller andra svåra krigshändelser

måste få kvalificerad hjälp för de hälsoproblem som

kan bli följden av upplevelserna.

I propositionen framlagt lagförslag

Innehållsförteckning

Sammanfattning...................................

1

Propositionen....................................

2

Motionerna.......................................

2

Motioner väckta med anledning av

propositionen................................

2

Motion väckt under den allmänna

motionstiden 1998............................

3

Utskottet........................................

3

Verkställighet av avvisnings- och

utvisningsbeslut...............................

3

Nuvarande ordning............................

3

Propositionen................................

5

Motioner.....................................

6

Utskottets bedömning.........................

7

Tillståndsprövning.............................

8

Propositionen................................

8

Motioner.....................................

8

Utskottets bedömning.........................

9

Återvändandeprogram............................

9

Propositionen................................

9

Motioner....................................

10

Utskottets bedömning........................

10

Familjer och barn.............................

11

Propositionen...............................

11

Motioner....................................

11

Utskottets bedömning........................

12

Principer för migrationspolitiken.............

12

Motioner....................................

12

Utskottets bedömning........................

13

Hemställan....................................

13

Reservationer...................................

14

1. Ansvar för verkställighetsbeslut (mom. 1)..

14

2. Utredning om genomförande av

verkställighet (mom. 2).......................

15

3. Tvångsåtersändande m.m. (mom. 3)...........

15

4. Tillståndsprövning (mom. 4)................

16

5. Invandrarverkets organiserade

förberedelser (mom. 5)........................

17

6. Frivilligorganisationer (mom. 6)...........

17

7. Barnets bästa och familjesplittring

(mom. 7)......................................

18

8. Principer för migrationspolitiken (mom. 9).

18

Särskilda yttranden...........................

19

1. Dublinkonventionen (mom. 8)................

19

2. Principer för migrationspolitiken (mom. 9).

19

Bilaga: Propositionens lagförslag21