Bet. 1998/99:SoU10

Socialutskottets betänkande

1998/99:SOU10

Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

SoU10

Sammanfattning

I betänkandet behandlas Riksdagens revisorers

förslag angående Primärvårdens resurser 1998/99:RR2

och motionsyrkanden som väckts i anledning därav. I

betänkandet behandlas också drygt 170

motionsyrkanden från allmänna motionstiden 1998 om

hälso- och sjukvård.

Utskottet framhåller att revisorernas granskning

innebär en värdefull kunskapssammanställning.

Emellertid kan utskottet konstatera dels att

revisorerna inte anlagt den helhetssyn som utskottet

angett i uppdraget, dels att flertalet av de frågor

som revisorerna tar upp i olika sammanhang är

föremål för beredning.

Utskottet finner inte att någon riksdagens åtgärd

är påkallad och avstyrker således revisorernas

förslag.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks.

I betänkandet finns 47 reservationer och ett

särskilt yttrande.

Riksdagens revisorers förslag

1998/99:RR2

Riksdagens revisorer föreslår

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad revisorerna i avsnitt 2.3 anfört om

uppföljnings- och utvärderingsverksamheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad revisorerna i avsnitt 2.4 anfört om

styrmekanismer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad revisorerna i avsnitt 2.5 anfört om

patientströmmar och kvalitet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad revisorerna i avsnitt 2.6 anfört om

målformulering.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av riksdagens

revisorers förslag

1998/99:So17 av Chris Heister m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om primärvården som nav

inom äldreomsorgen och hemsjukvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av fler

specialister inom primärvården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om satsningar på IT,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förbud mot

remisstvång,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ersättningssystem,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översyn av

Socialstyrelsens uppföljningar och statistik.

1998/99:So18 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen skall

göra en tydlig redovisning av den samhällsbesparing

som neddragningen i vårdsektorn medfört,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att redovisa en

helhetsbild av primärvården även innefattande

äldrevården.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1998

1998/99:So202 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en kartläggning av

alternativa behandlingsmetoder.

1998/99:So203 av Maud Ekendahl och Cristina Husmark

Pehrsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

vidgad verksamhet för legitimerade sjuksköterskor i

enskild regi.

1998/99:So204 av Bertil Persson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om HSF-modellen i sjukvården.

1998/99:So215 av Ingvar Eriksson och Göte Jonsson

(m) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en

allmän hälsoförsäkring i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1998/99:So218 av Kenth Skårvik och Kerstin Heinemann

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vården av

fibromyalgisjuka,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om försäkringskassornas

gemensamma syn på diagnoser vid fibromyalgi,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av

hjälpmedel för fibromyalgisjuka,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ergonomiska åtgärder

på arbetsplatsen.

1998/99:So219 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

bidragssystemet för glasögon till barn och ungdom.

1998/99:So222 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar häva förbudet för

ersättningsetableringar i enlighet med vad som

anförts i motionen,

3. att riksdagen beslutar återinföra

etableringsfriheten för specialistläkare och

sjukgymnaster i enlighet med vad som anförts i

motionen,

5. att riksdagen beslutar häva förbudet för läkare

över 65 år att få sjuk- vårdsersättning i enlighet

med vad som anförts i motionen.

1998/99:So224 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari

yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av

konkurrens och fler alternativ inom hälso- och

sjukvården.

1998/99:So225 av Berit Adolfsson och Inger René (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

åtgärder för att förbättra informationen och

utbildningen vad gäller kvinnors hälsa.

1998/99:So226 av Berit Adolfsson (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar upphäva den lag som ger

landstingen möjlighet att vägra att teckna vårdavtal

med privatpraktiserande läkare över 65 år.

1998/99:So230 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari

yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om sjukhusvården.

1998/99:So231 av Margit Gennser (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behandling av

lymfterapeuter vid komplikationer efter

bröstcanceroperationer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att de statliga

kostnaderna för behandling av lymfterapeuter skall

avräknas mot statens bidrag till landstingen.

1998/99:So232 av Dan Ericsson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en statlig utredning

om omfattningen av lobotomioperationer i Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om statlig ersättning

till lobotomerade från 1940- och 1950-talen som

fortfarande är i livet.

1998/99:So235 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att verka för att

den inriktning av vård och omsorg som kännetecknar

hospis skall ingå som en naturlig del i den

offentliga hälso- och sjukvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

hospisverksamheten byggs ut i offentlig och privat

regi.

1998/99:So236 av Berit Adolfsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utmönstring av

förlegad diagnostik och behandling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om bl.a. SBU:s

rapporter.

1998/99:So237 av Berit Adolfsson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om smärtlindring.

1998/99:So241 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

möjligheten att utse annan yrkesutövare än läkare

som patientansvarig behandlare.

1998/99:So247 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ansvaret för

specialistläkarnas fortbildning.

1998/99:So250 av Leif Carlson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om sparkonton inom den

öppna vården,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning

om lämplig utformning av sparkonton inom den öppna

vården i enlighet med vad som anförts i motionen.

1998/99:So251 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en översyn av möjligheter

att få likvärdig behandling vid infertilitet.

1998/99:So252 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översyn av språkprov

för utländska sjuksköterskor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om formerna för

bedömning av utländsk sjukvårdspersonals lämplighet

för yrket.

1998/99:So256 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om införande av lag om

äggdonationer och uppföljning av en sådan lag.

1998/99:So257 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för

svensk hälso- och sjukvård,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om insatser i svensk

hälso- och sjukvård,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om prioriteringar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om problem i dagens

hälso- och sjukvård,

5. att riksdagen beslutar införa en allmän

hälsoförsäkring i enlighet med vad som anförts i

motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om skälen för en allmän

hälsoförsäkring,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om konstruktionen av

den allmänna hälsoförsäkringen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kostnadskontroll,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om forskning och

utveckling.

1998/99:So261 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär att

Socialstyrelsen gör en översyn av ersättning till

vårdgivare enligt vad i motionen anförts.

1998/99:So262 av Åke Carnerö och Tuve Skånberg (kd)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om ett

rikstäckande luftambulanssystem med akutmedicinsk

kompetens.

1998/99:So265 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om bevarande av de

mindre sjukhusen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en analys i

samarbete med Folkrörelserådet och SmåKom-gruppen.

1998/99:So267 av Carina Hägg (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en förbättrad lagstiftning

inom det psykologiska verksamhetsområdet.

1998/99:So268 av Carina Hägg (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ett

kunskapscentrum för livsåskådnings- och trosfrågor

enligt utredningen I god tro inrättas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

förutsättningarna i Jönköpings län beaktas vid val

av lokaliseringsort för ett kunskapscentrum för

livsåskådnings- och trosfrågor.

1998/99:So275 av Maj-Britt Wallhorn m.fl. (kd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en åldersgräns i

sjukvården.

1998/99:So284 av Sofia Jonsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om forskning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förebyggande

insatser för ätstörningar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om rätt att välja

vårdform.

1998/99:So289 av Britt-Marie Danestig (v) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översyn av forskning

och utveckling inom det psykologiska metodområdet,

framför allt av psykologiska test.

1998/99:So294 av Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en treårig

preskriptionstid,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

preskriptionstiden skall kunna räknas från den dag

en felbehandling eller ett misstag upptäcks,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om värdet av ökad

muntlig förhandling.

1998/99:So295 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en översyn av den

s.k. kvacksalverilagen.

1998/99:So304 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att

tillskapa nödvändiga resurser för att psykologisk

kompetens skall kunna bli en obligatorisk resurs -

och en självklar tillgång för patienten - i

primärvården.

1998/99:So312 av Marianne Andersson och Birgitta

Carlsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att tillsammans med

alternativmedicinare utarbeta krav för utbildning

och behörighet inom olika alternativmedicinska

områden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om forskning om

alternativmedicin.

1998/99:So313 av Viviann Gerdin och Gunnel Wallin

(c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att det råder brist

på kunskap om typiska kvinnosjukdomar och att det

bör föranleda åtgärder,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att öka kunskaperna

om fibromyalgi hos läkarkåren,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att fortsatt

statligt stöd skall utgå till forskning om

fibromyalgi,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att patienter med

kroniska smärtor bör ges rätt till remiss till en

specialist på fibromyalgi.

1998/99:So314 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om brukarråd,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av rätt tolk,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om den politiska

ansvarsrollen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om mångfald inom

vården av olika vårdformer,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om förändrad roll

för sjukhusen.

1998/99:So316 av Eva Arvidsson och Karin Olsson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en

utredning vad gäller ett samlat tillsynsansvar.

1998/99:So317 av Eva Arvidsson och Siw Wittgren-Ahl

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av en utredning för att få en enhetlig

tillsynslagstiftning och ett utvidgat skydd mot

kvacksalveri inom psykologins område.

1998/99:So321 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av forskning

kring kvinnors normalvärden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av

prioritering av forskning om kvinnliga hormoner,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av

medvetenhet om kvinnors hälsa i medicinsk

kurslitteratur,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kvinnokunskap som

obligatoriskt inslag på alla områden i

läkarutbildningen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av

fortbildning av läkare i frågor som rör kvinnors

hälsa,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av

samordning av forskningsresultat och

tvärvetenskaplig metodutveckling när det gäller

kvinnors smärtor från rörelseapparaten,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ge

Socialstyrelsen i uppdrag att sammanställa en

rapport om vestibulit.

1998/99:So328 av Lennart Klockare och Monica Öhman

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om ADB-

förda patientjournaler.

1998/99:So340 av Inger Davidson m.fl. (kd) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ägg- och

spermiedonation,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en vidgad syn på

abortförebyggande åtgärder,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om tidsgränsen då

Socialstyrelsens prövning krävs,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om livsduglighet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om stödsamtal,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om utbildning av

personal som deltar i stödsamtal,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

abortförebyggande och graviditetsstödjande

forskning,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

familjerådgivning och preventivmedelsrådgivning,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om organdonation

och aktivt samtycke,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

uppgiftslämnande till organdonationsregistret,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om donationskort,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om aktiv

dödshjälp,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om utbildning av

personal i medicinsk-etiska frågor,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om hospis.

1998/99:So343 av Cristina Husmark Pehrsson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om samordning av

resurser för att öka kvaliteten för patienter med

smärta.

1998/99:So346 av Siw Wittgren-Ahl och Eva Arvidsson

(s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om satsning på mer

forskning om fibromyalgi,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att kunskaperna om

fibromyalgi bland sjukvårdspolitiker och

socialförsäkringspolitiker, allmänhet och

massmedierna förbättras,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att läkare skall ha

grundläggande utbildning i fibromyalgi, kunna

diagnostisera, behandla och medverka till

rehabilitering.

1998/99:So350 av Agneta Lundberg m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om lagstadgad

skyldighet för arbetsterapeuter att föra journal

utanför hälso- och sjukvårdens ansvarsområde.

1998/99:So354 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en översyn av

alternativmedicinen.

1998/99:So355 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att högkostnadsskyddet

skall gälla för glasögon och tandvård.

1998/99:So371 av Gunnel Wallin och Viviann Gerdin

(c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att vid

förhandlingar med Landstingsförbundet påtalas att

vård skall ges på lika villkor.

1998/99:So379 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) vari

yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om det

abortförebyggande arbetet.

1998/99:So386 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om omvårdnadens roll

för en god vård,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett

omvårdnadscentrum.

1998/99:So387 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om husläkarlagens

återinförande.

1998/99:So391 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inriktningen av

sjukvården i Sverige under kommande mandatperiod.

1998/99:So395 av Agneta Brendt m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kulturens

betydelsefulla roll i vården.

1998/99:So401 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en utredning av

postabortsyndrom i ett kvinnohälsoperspektiv.

1998/99:So405 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ett nationellt

hälsopolitiskt handlingsprogram för demenssjukdomar

upprättas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att demenssjukdomar

betecknas som en folksjukdom,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utbildning av

specialister (främst geriatriker och (äldre)

psykiatriker) prioriteras och att distriktsläkare

ges möjlighet till vidareutbildning med inriktning

mot demens och andra åldersrelaterade sjukdomar.

1998/99:So413 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av att utreda huruvida de nationella

riktlinjerna kan tjäna som vårdgarantier för

personer med olika kroniska sjukdomar.

1998/99:So414 av Fanny Rizell (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att den utbildning i

farmakologi som förutsätts för förskrivningsrätt

görs tillgänglig för skolsköterskor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förskrivningsrätt

till skolsköterskor för ett begränsat antal

läkemedel.

1998/99:So415 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utvärdering av

abortlagen.

1998/99:So417 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av att speciellt uppmärksamma värdet av den

samhällsnytta som tillförs hälso- och sjukvården

genom brukarägda sjukhus.

1998/99:So418 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utredning om ett

gemensamt högkostnadsskydd angående sjukvård,

läkemedel, hjälpmedel och tandvård.

1998/99:So420 av Eva Arvidsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet att utarbeta

riktlinjer för inklusion av kvinnor i den forskning

som finansieras av forskningsråden efter NIH:s

modell i USA.

1998/99:So421 av Eva Arvidsson m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utreda frågan om

legitimation för dietister.

1998/99:So424 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om hiv/aidsarbetets

inriktning på information, rådgivning och

beteendepåverkan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utvärdering av

lagstiftningens effekter och annat hivpreventivt

arbete,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

samlevnadsundervisningen i skolan,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om hiv och invandrare,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om de frivilliga

organisationerna vad gäller information, råd och

stöd,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utvärdering av

kontaktspårningen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om provtagning av hiv,

9. att riksdagen beslutar om sådan ändring av

smittskyddslagen att såväl konsultation som

behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara

kostnadsfri för patienten oavsett om denne vänder

sig till den offentliga sjukvården eller

försäkringsansluten privatpraktiserande läkare i

enlighet med vad som anförts i motionen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om forskning

rörande hiv/aids.

1998/99:So437 av Marianne Jönsson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om aktiv epilepsivård.

1998/99:So438 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om piercing och

tatuering.

1998/99:So442 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kostnader som bör

inrymmas inom högkostnadsskyddet för läkemedel.

1998/99:So446 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om 20 000 nya

vårdplatser under en tioårsperiod,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av ökad

mångfald bland vårdgivare,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om specialistutbildning

för läkare,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om högkostnadsskyddet.

1998/99:So451 av Lennart Klockare och Ola Rask (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

ambulanssjukvårdens kompetens och bemanning.

1998/99:So452 av Birgitta Ahlqvist och Lennart

Klockare (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

äggdonationer i Sverige.

1998/99:So453 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av ökad forskning kring sjukdomen familjär

amyloidos.

1998/99:So455 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om forskning om de

reumatiska sjukdomarna med ett paramedicinskt

perspektiv och ett omvårdnadsperspektiv.

1998/99:So458 av Gunnel Wallin och Viviann Gerdin (c) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att

speciellt studera värdet av de insatser som

Reumatikerförbundet gör genom att bedriva hälso- och

sjukvårdsverksamhet.

1998/99:So460 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om principen

"förorenaren betalar",

6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning

för att se över hur hela vårdkedjor skall kunna

fungera och utvecklas,

7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning

av vad en schemaläggning av läkarnas arbetstider

skulle kunna få för konsekvenser för patienters

säkerhet och vårdens kvalitet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att alla avgifter

för läkemedel, läkarvård, tandvård och

handikapphjälpmedel på sikt bör samordnas i ett

högkostnadsskydd,

9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning

om vad de samhällsekonomiska kostnaderna för att

samordna alla avgifter för läkemedel, läkarvård,

tandvård och handikapphjälpmedel kan beräknas till,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om vikten av att

det i alla landsting skall finnas tillgång till

kvalificerad utredning och behandling av patienter

med diffusa besvär från t.ex. amalgam,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om utbildning av

vårdpersonal i frågor rörande

alternativ/komplementärmedicin,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om registrering av

alternativmedicinska utövare,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

Socialstyrelsens möjligheter att skapa ett

samordningsorgan i alternativ/komplementärmedicinska

frågor,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

Forskningsrådsnämnden bör initiera forskning rörande

kom- plementära behandlingsmetoder.

1998/99:So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en handlingsplan för

hur hälso- och sjukvården skall utformas så att

vården i ordets rätta bemärkelse skall bli

jämställd.

1998/99:So465 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om stöd till

polioskadade,

1998/99:So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

3. att riksdagen beslutar att återinföra den fria

etableringsrätten för privata allmänläkare,

barnläkare, gynekologer, geriatriker, sjukgymnaster

och barnmorskor,

4. att riksdagen beslutar att upphäva 65-årsregeln

för privata vårdgivare,

5. att riksdagen beslutar att all öppenvård skall

konkurrensutsättas,

7. att riksdagen beslutar att återinföra rätten för

läkare med specialistkompetens att överlåta sin

praktik till läkare med samma eller likartad

specialistkompetens,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett bättre

högkostnadsskydd,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förstärkt

kvalitetsgaranti,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om förstärkt

upphandlingskompetens,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om nationella

vårdprogram,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om vikten av

mångfald i vården,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om primärvårdens

problem,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om våld i vården,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av

psykosocial kompetens vid husläkarmottagningar,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om vikten av att

rekrytera studenter inom bristyrken såsom vård.

1998/99:Ju709 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari

yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om olika gruppers

yrkesutövning när det gäller respekten för

homosexuella,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om hälso- och

sjukvårdens behov av kunskap om lesbiska kvinnors

behov,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om hivprevention.

1998/99:A802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att kvinnors

särskilda behov skall uppmärksammas bättre inom

sjukvården.

1998/99:A807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att resurser

satsas på forskning om preventivmedel för män.

1998/99:A810 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari yrkas

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av

forskning för att ge kvinnor rätt

läkemedelsbehandling och vård.

Utskottet

Hälso- och sjukvårdens organisation,

finansiering m.m.

Riksdagens revisorers förslag

Socialutskottet gjorde i mars 1997 en framställan

till Riksdagens revisorer om en granskning av

genomslaget av regeringens och riksdagens

intentioner när det gäller utvecklingen av

primärvården. Resultaten av granskningen redovisades

i rapporten 1997/98:5 Primärvårdens resurser.

I rapporten analyseras utvecklingen inom

primärvården. Rapporten har avgränsats till den del

av primärvården som bedrivs och finansieras av

landstingen och omfattar därmed inte den kommunala

hälso- och sjukvården. En ytterligare avgränsning

har gjorts genom att tonvikten har lagts på att

analysera resursutveckling och principer för

resursfördelning.

Yttranden har inhämtats över rapporten.

Avgränsning av granskningen

Revisorerna anför inledningsvis att de är medvetna

om att innebörden i begreppet primärvård har

förändrats över tiden, och man redovisar i rapporten

utförligt de förändringar som skett under senaste

10-15 åren. Det finns flera motiv till att

revisorerna avgränsat rapporten till den del som rör

landstingens verksamhet. Ett första motiv är att de

stora förändringarna i sig gjort det nödvändigt att

avgränsa granskningen. Breddningen av begreppet

primärvård genomfördes så pass sent som år 1995, och

en analys av utvecklingen under ett eller två år

hade knappast varit meningsfull. Revisorerna valde

därför att anknyta till den tidigare definitionen av

primärvård som i huvudsak omfattade landstingen. Ett

andra motiv är att kostnaderna för vård och omsorg

av äldre numera i olika statistiska sammanhang

definieras som social verksamhet, inte som hälso-

och sjukvård. Detta förhållande hade framför allt

försvårat en internationell jämförelse. Ett tredje

motiv är att landstingen är den dominerande aktören

inom hälso- och sjukvården. Revisorerna vill vidare

peka på att det saknas bredare genomgångar som

kunnat utgöra underlag för en helhetsbedömning av

primärvården. Socialstyrelsen har t.ex. i sitt

primärvårdsprojekt inriktat sig på landstingsdelen

av primärvården. Revisorerna kan emellertid instämma

i att en bredare genomgång varit värdefull. I den

förstudie som utgjorde underlag för granskningen

sägs också att granskningen kan generera ytterligare

studier från Riksdagens revisorer avseende t.ex.

äldreomsorgen.

Vad gäller avgränsningen till resursutvecklingen

inom primärvården anför revisorerna att de har svårt

att förstå de invändningar som framförs av ett par

av remissinstanserna. I rapporten analyseras t.ex.

även frågor som rör tillgänglighet, prestationer,

styrinstrument och utbildning. Begrepp som t.ex.

samverkan mellan olika vårdnivåer och primärvårdens

effektivitet hade dock inte varit möjliga att

analysera eftersom det statistiska underlaget i det

närmaste är obefintligt. Det framgår också med all

tydlighet av Landstingsförbundets remissvar.

Förbundet saknar å ena sidan en analys av

primärvårdens betydelse för systemeffektiviteten i

hälso- och sjukvården, men pekar å andra sidan på

att det utvecklingsarbete som pågår först i ett

senare skede kommer att ta upp frågor om

systemeffektiviteten.

Mot denna bakgrund valde revisorerna att lägga

tonvikten på resursfrågor, vilka också poängterats

av riksdag och regering. Riksdag och regering har

vid ett flertal tillfällen uttalat sig om att

primärvården skall vara basen i hälso- och

sjukvården, men samtidigt pekat på att

förhållandevis lite hänt vad gäller förskjutningen

av resurser mellan primärvård och övrig vård. I

t.ex. regeringens proposition om primärvård, privata

vårdgivare m.m. (prop. 1994/95:195) konstateras att

för att landstingen skall kunna uppfylla sina

åligganden enligt HSL och erbjuda alla invånare i

sjukvårdsområdena en god och tillgänglig vård är det

nödvändigt att sjukhusens öppenvårdsutbud i ett

resursperspektiv kan omfördelas och användas bl.a.

för att utveckla primärvården. Revisorerna vill

vidare peka på att det endast finns ett fåtal

kvantitativa mål för primärvården och att de i

huvudsak rör resursutvecklingen.

Primärvårdens ställning

Revisorerna anför att hälso- och sjukvården i

huvudsak är en landstingskommunal angelägenhet där

sjukvårdshuvudmännen i allt väsentligt är ansvariga

för planering och verkställande. Med all tydlighet

framgår av rapporten att innebörden av detta är att

revisorerna i praktiken är förhindrade att lägga

fram konkreta förslag om hur huvudmännen skall

planera och organisera sin verksamhet. De förslag

som lades fram i rapporten avgränsades därför till

statliga myndigheter. Däremot ansåg sig revisorerna

oförhindrade att redovisa iakttagelser och

reflexioner som gjorts under granskningen. I samband

med detta konstaterades bl.a. att primärvården

klarat sig relativt väl i samband med de

resursneddragningar som gjorts. Av remissvaren

framgår också att varken Landstingsförbundet eller

de landsting som ingick som remissinstanser framfört

någon kritik mot revisorernas förfarande.

Riksdagens revisorer vill för det andra peka på att

revisorerna både kan och bör granska hur nationella

mål implementeras på kommunal nivå. I rapporten

hänvisas t.o.m. till uttalanden från finansutskottet

om vikten av styrning och uppföljning av kommunal

verksamhet (1997/98:FiU3). Finansutskottet anför

bl.a.: "Det är enligt utskottets mening viktigt med

en tydlig ansvarsfördelning mellan den statliga och

den kommunala nivån. En statlig styrning av de

kommunala verksamheterna genom lagfästa mål

accentuerar behovet av en väl fungerande uppföljning

av hur de nationella målen uppfylls. Den bör

huvudsakligen ske genom en uppföljning av berörda

statliga myndigheter." Utskottet anser vidare

sammanfattningsvis "att ett fortsatt

utvecklingsarbete i syfte att förbättra återföringen

till nationell nivå av kunskaper om verksamhetens

kostnader, kvalitet och effekter i förhållande till

de nationella målen är mycket angeläget".

Av rapporten framgår att den nationella hälso- och

sjukvårdspolitiken framför allt kommer till uttryck

genom hälso- och sjukvårdslagen (HSL). I HSL anges

de övergripande nationella målen för hälso- och

sjukvården. Det konstateras emellertid att explicita

målformuleringar om t.ex. primärvårdens omfattning

saknas i HSL. HSL ger således inget stöd när det

gäller primärvårdens dimensionering. Riksdag och

regering har i stället via allmänna uttalanden och

riktlinjer i propositioner och utskottsbetänkanden

redovisat sin syn på resursfördelningen inom hälso-

och sjukvårdsområdet. Som framgått ovan är

innebörden av dessa uttalanden bl.a. att

primärvården skall vara basen i hälso- och

sjukvårdssystemet och att det skall finnas en

allmänläkare per 2 000 invånare. Revisorerna är av

den uppfattningen att riksdagen har ett ansvar för

övergripande reglering och styrning av sjukvården

och att detta inte nödvändigtvis behöver komma till

uttryck genom lagstiftning. I samband med

behandlingen av t.ex. propositioner utfärdas

allmänna riktlinjer och uttalanden rörande vårdens

mål, inriktning och utformning som uttrycker

statsmakternas syn på hälso- och sjukvården. Dessa

uttalanden etc. kan ses som målformuleringar som är

underordnade de nationella målen i HSL, men som av

naturliga skäl samspelar med dessa. Enligt

revisorernas bedömning är det både naturligt och

viktigt att följa upp den här typen av mål. I själva

verket bör sådana målanalyser vara en viktig del i

resultatanalysen. Revisorernas synsätt kommer också

till uttryck i socialutskottets förslag till

granskning av primärvården. Där föreslås att

revisorerna bör granska genomslaget av regeringens

och riksdagens intentioner när det gäller

utvecklingen av primärvården. Socialstyrelsen tycks

i vissa andra sammanhang även anse att uttalanden i

propositioner och betänkanden har karaktären av mål.

I Socialstyrelsens primärvårdsprojekt konstateras

t.ex. att det saknas drygt 500 läkare i primärvården

innan det av riksdagen angivna målet när det gäller

läkartäthet är nått. Revisorerna vill också peka på

att riksdagens och regeringens intentioner

förefaller få genomslag bland sjukvårdshuvudmännen.

I de fem landsting som revisorerna besökt under

granskningen har intentionerna funnits återgivna i

olika måldokument. Den faktiska utvecklingen visar

vidare att primärvården klarat sig relativt väl

under senare år, trots att huvudmännens

kostnadsvolym minskat i reala termer.

Uppföljning och utvärdering

Revisorerna finner det tillfredsställande att i

princip samtliga remissinstanser förespråkar

ytterligare utvärderingar av hälso- och sjukvården

och i synnerhet primärvården. Den genomgång som

redovisas i rapporten visar på ett stort behov av

uppföljningar och utvärderingar. I många fall är det

fråga om relativt enkla analyser av måluppfyllelse.

I andra fall är det fråga om mer kvalificerade

effektanalyser. En faktor som förstärker behovet av

uppföljningar och utvärderingar är den successiva

övergång till mål- och resultatstyrning som skett

under flera år. Målstyrningsprocessen förstärker

vikten av att metoder och system utvecklas för att

följa upp och utvärdera verksamheten och därmed få

en bättre grund för omprövning, styrning och

utveckling av insatserna. Enligt revisorernas

bedömning är kunskapsläget i flera fall

otillfredsställande.

Revisorerna föreslår i avsnitt 2.3 att mål- och

strukturanalyser bör ingå i regeringens skrivelser

till riksdagen där hälso- och sjukvården analyseras.

Regeringen bör vidare ta initiativ till en översyn

av Socialstyrelsens uppföljnings- och

utvärderingsverksamhet inom sjukvårdsområdet. I en

sådan översyn bör det bl.a. övervägas om inte den

ekonomiska kompetensen vid styrelsen behöver

stärkas.

Styrmekanismer

Revisorerna anför att sjukvårdshuvudmännen har

betydande möjligheter att påverka inriktningen av

hälso- och sjukvården eftersom de är ansvariga för

planeringen och verkställandet av sjukvården. Under

många år resulterade detta i en stark betoning av

sluten sjukhusvård, medan den öppna vården

utvecklades svagt. Som framgått tidigare förefaller

emellertid primärvården ha klarat sig relativt väl

under senare år. Enligt revisorernas uppfattning

måste det dock även fortsättningsvis vara möjligt

att styra över patientströmmar till primärvården,

och verksamheten måste organiseras så att

tillgängligheten blir hög. Revisorerna kan

konstatera att sjukvårdshuvudmännen i princip har de

nödvändiga instrumenten för att åstadkomma en sådan

utveckling. Utformningen av vissa instrument

beslutas emellertid av statsmakterna. Det kan vara

fråga om t.ex. högkostnadsskydd, remisskrav och den

nationella läkarvårdstaxan. Revisorerna vill, i

likhet med några av remissinstanserna, peka på att

utformningen av dessa instrument kan påverka både

patienternas incitament att besöka primärvården och

incitamenten att vara verksam i primärvården. I

förlängningen kan således möjligheterna att uppnå

målen för primärvården påverkas. Riksdagens

revisorer har noterat att regeringen föreslagit en

förändring av remissreglerna som kan underlätta för

patienterna att besöka specialistmottagningar

utanför sjukhusen (prop. 1997/98:189). Revisorerna

har inte underlag för att förespråka någon

förändring av de instrument som berörts ovan, men

vill understryka vikten av att regeringen analyserar

hur sjukvårdshuvudmännens handlingsfrihet påverkas i

samband med beslut om förändringar av t.ex.

högkostnadsskydd, remisskrav och den nationella

läkarvårdstaxan. Detta bör riksdagen ge regeringen

till känna.

Enligt revisorernas uppfattning är det vidare

viktigt att stärka primärvårdens attraktionskraft.

Bristen på karriärmöjligheter och andra

motivationshöjande inslag kan innebära att

primärvården får svårt att rekrytera eller på sikt

behålla läkare. Revisorerna är medvetna om att detta

i huvudsak är en uppgift för sjukvårdshuvudmännen.

Staten har dock ansvar för forskning och utbildning,

vilket kan påverka både primärvårdens status och

motivationen. Allmänmedicinens ställning inom

forskningen och forskarutbildningen är dock mycket

svag. Enligt revisorernas bedömning bör regeringen

analysera om det finns möjligheter att stärka

allmänmedicinens ställning inom forskning och

forskarutbildning.

Revisorerna föreslår i avsnitt 2.4

sammanfattningsvis att regeringen bör analysera hur

sjukvårdshuvudmännens handlingsfrihet påverkas i

samband med beslut om förändringar av t.ex.

högkostnadsskydd, remisskrav och den nationella

läkarvårdstaxan. Revisorerna föreslår vidare att

regeringen bör analysera om det finns möjlighet att

stärka allmänmedicinens ställning inom forskning och

forskarutbildning.

Patientströmmar och kvalitet

Enligt revisorernas uppfattning förutsätter en

överföring av patienter från den sjukhusanknutna

öppna vården till primärvården en god tillgänglighet

i primärvården. Annars riskerar förtroendet för

primärvården att urholkas, och det finns en uppenbar

risk för att patienterna även fortsättningsvis söker

sig till specialistvården. Det är enligt

revisorernas mening svårt att bedöma hur arbetet med

att föra över patientströmmar till primärvården

kommer att påverka dess resultat och kvalitet. Två

alternativa förlopp är tänkbara. Om det finns en

effektiviseringspotential med dagens dimensionering

av primärvården eller om resurserna inte utnyttjas

optimalt, behöver inte de utökade åtagandena

innebära försämringar för patienterna. Föreligger

ett sådant förlopp är det snarast ett rationellt

agerande att föra över mer uppgifter till

primärvården utan att tillföra mer resurser och i

stället möjliggöra förändringar via

effektiviseringar och andra förbättringar av

verksamheten. Om det däremot är så att primärvården

redan nu (och tidigare) arbetar med fullt

kapacitetsutnyttjande och ett effektivt

resursutnyttjande går det att ifrågasätta hur de

planerade förändringarna av primärvårdens åtagande

är möjliga utan resurs-tillskott. I likhet med t.ex.

Spri anser revisorerna att osäkerhetsmomenten är

stora och att effekterna behöver klargöras. Enligt

revisorernas bedömning bör Socialstyrelsen få i

uppdrag av regeringen att analysera hur den pågående

omstruktureringen kan komma att påverka

primärvårdens resultat och kvalitet. I ett sådant

uppdrag bör även ingå en analys av orsakerna till

att utbyggnaden av primärvården varierar så kraftigt

mellan sjukvårdshuvudmännen.

Revisorerna föreslår i avsnitt 2.5 att

Socialstyrelsen bör få i uppdrag av regeringen att

analysera hur överföringen av patienter till

primärvården kan komma att påverka dess resultat och

kvalitet. Orsakerna till att utbyggnaden av

primärvården varierar så kraftigt mellan

sjukvårdshuvudmännen bör även analyseras.

Målformulering

Flera av remissinstanserna anser att primärvården

fått ökade uppgifter och att utvecklingen kan ställa

krav på ytterligare resurser. Ett par av

remissinstanserna pekar framför allt på att

tillgången på läkare behöver förbättras.

Enligt revisorernas uppfattning är det inte

osannolikt att det finns en ytterligare

effektiviseringspotential inom primärvården. Det

finns dock samtidigt en risk för att överföringen av

patienter till primärvården kan leda till att

tillgängligheten försämras. Spri pekar i sitt

remissvar på att tillgängligheten till primärvården

i många fall är låg redan i dag. Det är också en

slutsats som dras i rapporten, även om den bygger på

ett något föråldrat siffermaterial. Den låga

tillgängligheten kan i sig vara ett tecken på att

det går att effektivisera verksamheten, men den kan

också innebära att primärvården är

underdimensionerad. Ett oroande tecken är att

antalet allmänläkare som pensioneras kommer att öka

starkt efter år 2000. Den nuvarande

vidareutbildningsvolymen i allmänmedicin är

otillräcklig för att täcka detta behov.

Revisorerna har i föregående avsnitt föreslagit att

Socialstyrelsen bör få i uppdrag att analysera hur

den pågående omstruktureringen av sjukvården kan

komma att påverka primärvårdens resultat och

kvalitet. Enligt revisorernas uppfattning är dock

detta inte tillräckligt. Det är inte otänkbart att

primärvårdens ökade arbetsuppgifter ställer krav på

ytterligare resursförstärkningar och leder fram till

att målet om läkartäthet kan behöva omprövas. Enligt

revisorernas bedömning bör regeringen därför löpande

följa och analysera dessa frågor och redovisa

utvecklingen inför riksdagen. Detta bör riksdagen ge

regeringen till känna.

Revisorerna föreslår i avsnitt 2.6 att regeringen

löpande bör följa och analysera frågor om mål om

läkartäthet etc. och redovisa utvecklingen inför

riksdagen.

Motioner i anledning av revisorernas förslag samt

från den allmänna motionstiden 1998

I motion So17 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

primärvården som nav inom äldreomsorgen och

hemsjukvården (yrkande 1). Motionärerna anför att

många gamla har ett stort vårdbehov och att det är

viktigt att primärvården utnyttjas som resurs inom

äldreomsorgen. I yrkande 2 begär motionärerna ett

tillkännagivande om behovet av fler specialister

inom primärvården. Motionärerna anför att

verksamheten måste breddas och kompetenshöjas genom

att specialister inom framför allt psykiatri,

geriatrik, pediatrik och gynekologi tillförs

primärvården. Motionärerna begär också ett

tillkännagivande om en satsning på IT - inte bara

inom telemedicin och journalhantering - utan också

för lednings-, styr- och samverkanssystem (yrkande

3). I yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om förbud mot remisstvång.

Motionärerna anför att remisskravet kan föra med sig

ett ökat antal läkarbesök och förlänga väntetid och

därmed också den tid som går innan behandling kan

ske. Dessutom minskar remisstvång patientens

inflytande och valfrihet. Motionärerna begär också

ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts

om ersättningssystem (yrkande 5). Motionärerna anför

att man bör utreda ett system där pengarna i större

utsträckning följer patienten samt där inslag av

prestationsersättning (dvs. betalning per behandlad

patient) får större genomslag i lönebildningen. Det

finns enligt motionärerna all anledning att noga

följa och utvärdera de landsting som infört

prestationsersättning på sjukhus samt studera hur

andra länder hanterar ersättningssystemen. Enligt

motionärerna förefaller det inte osannolikt att

effekten av prestationsersättningar är generell och

därför också skulle stimulera till ett ökat antal

patientbesök per dag inom primärvården. I yrkande 6

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om översyn av Socialstyrelsens uppföljningar

och statistik. Motionärerna konstaterar att

revisorerna i sin rapport pekat på ett antal brister

i Socialstyrelsens uppföljnings- och

utvärderingsverksamhet samt att revisorerna

föreslagit att regeringen tar initiativ till en

översyn av Socialstyrelsens uppföljnings- och

utvärderingsverksamhet. Motionärerna vill

understryka att det är viktigt att en sådan översyn

kommer till stånd.

I motion So257 av Ulf Kristersson m.fl. (m) begärs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för

svensk hälso- och sjukvård (yrkande 1). Motionärerna

anför att alla skall ha rätt till sjukvård. Det

betyder att alla medborgare skall garanteras god

vård vid sjukdom eller olycksfall efter behov. Varje

civiliserat samhälle måste tillhandahålla

grundläggande trygghet och stöd till dem som behöver

det. Hälso- och sjukvården utgör en fundamental del

av denna trygghet. Därför är det enligt motionärerna

legitimt att ålägga medborgarna att ekonomiskt bidra

till att alla skall kunna erbjudas en god hälso- och

sjukvård. En grundläggande trygghet måste omfatta

alla. Ingen kan tillåtas ställa sig utanför

systemet. Därför skall en försäkring vara

obligatorisk. Motionärerna begär vidare ett

tillkännagivande om insatser i svensk hälso- och

sjukvård (yrkande 2). Hälso- och sjukvården skall så

långt möjligt tillgodose människans medicinska behov

och samtidigt ta hänsyn till livskvaliteten. Det är

med andra ord nödvändigt, men inte tillräckligt, att

patienter får god sjukvård inom rimlig tid. Vården

skall dessutom erbjudas och tillhandahållas på ett

sådant sätt att den enskilde patienten själv har ett

inflytande över sin livskvalitet. Inflytandet

garanteras bäst genom en rätt till sjukvård som är

kombinerad med valfrihet tillsammans med en viss

basal lagstiftning. Efterfrågan på sjukvård är

omättlig enligt motionärerna. Människor har alltid

nya behov och sjukvårdens tekniska och medicinska

möjligheter att tillfredsställa behov utvecklas hela

tiden. Detta obegränsade behov skapar

prioriteringsproblem. Motionärerna begär därför ett

tillkännagivande om prioriteringar (yrkande 3).

Motionärerna anser att en viss mycket grundläggande

prioritering inom den offentligt finansierade hälso-

och sjukvården måste göras av riksdagen. Nödvändiga

prioriteringar måste därefter göras med den

medicinska etiken som grund. Motionärerna anser att

alla människor skall ha tillgång till god sjukvård

inom rimlig tid. Vidare begärs ett tillkännagivande

om problem i dagens hälso- och sjukvård (yrkande 4).

Enligt motionärerna beror problemen inom hälso- och

sjukvården framför allt på det sätt den byggts upp

och administreras. Sjukvårdens omfattning,

utformning och styrning har bestämts utifrån

politiska prioriteringar. Systemet tar enligt

motionärerna liten hänsyn till patienters eller

personals önskemål eller behov. Sjukvårdens resurser

nyttjas inte optimalt enligt motionärernas mening.

Den offentliga vården är ofta dyr och ineffektiv

genom att organisationen är stel. Man arbetar inte

efter utvärderade resultat. Vidare är

konkurrensutsättningen svag. Privat verksamhet

återfinns framför allt inom den öppna sjukvården.

Den slutna vården dominerar dock vårdapparaten,

varför det offentliga på det hela taget dominerar

sjukvården. Andelen privat verksamma läkare är bara

åtta procent av det totala antalet legitimerade

läkare. Motionärerna anser vidare att riksdagen

skall besluta att införa en allmän hälsoförsäkring i

enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 5).

I yrkandena 6 och 7 redovisar motionärerna skälen

för en allmän hälsoförsäkring samt hur en sådan

försäkring skulle kunna konstrueras.

Hälsoförsäkringen skall omfatta det som i dag inryms

i ersättning till sjukvårdshuvudmännen, ersättningen

för läkemedel samt den del av sjukpenningen och

förtidspensionerna som avser rehabilitering. Den del

av landstingsskatten som avser sjukvård bör också

föras till försäkringen enligt motionärerna. De

beräknar att de totala resurserna torde uppgå till

180 miljarder kronor/år om man utgår från de

resurser som åtgick 1997. Försäkringsavgiften bör

enligt motionärernas förslag fastställas av

riksdagen och delvis vara inkomstrelaterad i

enlighet med vad som gäller för dagens skilda

"försäkringssystem", eftersom vissa av dessa skall

ingå i hälsoförsäkringen. Motionärerna begär också

ett tillkännagivande om kostnadskontroll (yrkande

9). Enligt motionärerna är patientavgifter ett

lämpligt sätt att styra patienter till rätt

vårdnivå. Vidare begär motionärerna ett

tillkännagivande om forskning och utveckling

(yrkande 10). Att göra gränsdragningar inom

forskning och utveckling i den samlade hälso- och

sjukvården är mycket komplicerat. Gränserna mellan

grundforskning och klinisk forskning förskjuts

kontinuerligt. Vem som exakt finansierar vad har

visat sig vara nästan omöjligt att utröna inom

dagens landstingsmodell, anför motionärerna.

Vårdgivare som verkar inom den försäkringsmodell som

motionärerna förespråkar bör ha skyldighet att mot

ersättning ta emot läkare och sjuksköterskor på

specialistutbildning. En försäkringsgivare som har

starka ekonomiska incitament att ta ett

helhetsansvar kommer att sträva efter att

introduktionen av ny teknik frigör resurser, snarare

än att - som i dag ofta är fallet - bara öka volymen

på verksamheten eller vidga indikatorerna så att nya

patientgrupper kan behandlas, heter det i motionen.

I motion So215 av Ingvar Eriksson och Göte Jonsson

(båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen

begär förslag om en allmän hälsoförsäkring (yrkande

2). Motionärerna anför bl.a. att en sådan

hälsoförsäkring innebär att patientens behov sätts i

centrum samtidigt som vårdens resurser öronmärks så

att de inte kan användas till annat.

I motion So224 av Ulf Kristersson m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

behovet av konkurrens och fler alternativ inom

sjukvården (yrkande 5). Motionärerna anför att det

som mest skulle stärka den enskildes ställning vid

vård skulle vara att de ekonomiska medlen för vården

följde den enskilde patienten. Ett enkelt och

effektivt sätt att genomföra nödvändiga förändringar

är enligt motionärerna att låta pengarna följa

patientens val genom en obligatorisk sjukförsäkring.

Patienten kan då använda försäkringen till att söka

vård hos varje godkänd vårdgivare.

I motion So230 av Ulf Kristersson m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

sjukhusvården (yrkande 15). Motionärerna anför bl.a.

att antalet akutplatser inte får minska om detta går

ut över de äldres behov av sjukvård. Antalet

personer som avlider två dagar efter utskrivning

från sjukhus har ökat starkt. En sådan sjukvård är

varken human eller kostnadseffektiv och inte värdig

ett civiliserat samhälle.

I motion So250 av Leif Carlson (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

sparkonton inom den öppna vården (yrkande 1). Vidare

hemställs att riksdagen hos regeringen begär en

utredning om lämplig utformning av sparkonton inom

den öppna vården (yrkande 2). Motionären föreslår

att ett modifierat högkostnadsskydd - ett medicinskt

sparkonto eller medborgarkonto - införs i den öppna

vården. Det innebär att alla medborgare bör avsätta

cirka tre procent av lönesumman skattefritt till att

bygga upp ett individuellt konto till ett givet tak.

När patienten blir sjuk används pengar från kontot

till att betala den öppna vården, såväl sjukvårdande

behandling som diagnostik. Kontots tak kan lämpligen

sättas till ett basbelopp och kombineras med ett

golv. Om sparkontots behållning vid årets slut

överstiger taket återbetalas överskottet till

individen efter skatteavdrag. Miniminivån för den

årliga insättningen kan exempelvis vara en sjättedel

av ett basbelopp, och om individens lön är så låg

att insättningen blir lägre än miniminivån så lägger

staten till pengar upp till golvet. Om patienten har

överskridit kontot vid årets slut så återförs det

till noll genom en insättning från staten. Det blir

lönsamt att inte konsumera för mycket vård samtidigt

som staten kompenserar kostnader vid hög

vårdkonsumtion. Den stora fördelen med ett sparkonto

är att patientens ställning i vården stärks, och

patienten kan själv styra kostnaderna. Den patient

som ofta uppsöker sjukvården, även om det inte

alltid är medicinskt befogat, får göra det - men får

betala själv. Den kroniskt sjuka patienten har ett

väl fungerande högkostnadsskydd. Den politiska

uppgiften skall inte vara att ransonera sjukvård -

patienten måste själv få välja vad han eller hon

vill betala för.

I motion So204 av Bertil Persson (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om HSF-

modellen i sjukvården. Motionären anför att

incitamentsstrukturen för sjukvården är en

nyckelfråga om sund ekonomi skall kunna uppnås. En

allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring bör införas,

där alla är med och där patienterna själva väljer

vårdgivare. Kostnadskontroll uppnås genom s.k.

kapitering, dvs. att patienten betalar hela årets

sjukvård med sin sjukvårdspeng. Det blir därmed

lönsammare att patienterna är friska än att de är

sjuka. Landstingssjukvården bör finnas kvar men

befrias från politikerstyrningen och i stället

drivas professionellt, köpa sina lokaler och

konkurrera med nya privata entreprenörer. En för

Sverige utarbetad lösning enligt dessa riktlinjer

har presenterats under beteckningen HSF-modellen och

bör införas.

I motion So247 av Maud Ekendahl (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

ansvaret för specialistläkarnas fortbildning.

Motionären anför att specialistläkarna inte kan

stödja sig på någon bestämmelse i vare sig lag eller

avtal för att kräva adekvat fortbildning. Bakom de

vidareutbildningar som existerar i dagsläget står i

många fall läkemedelsindustrin. Motionären anför att

en förutsättning för att medborgarna skall kunna

erhålla bästa möjliga vård och förebyggande insatser

är att specialistläkarna är uppdaterade inom sina

områden. Deras fortbildning skall självfallet inte

vara beroende av medel från företag med ekonomiska

intressen i vården. I stället skall fortbildningen

betraktas som en självklar driftskostnad inom hälso-

och sjukvården, både för landstings- och

privatverksamma läkare.

I motion So417 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om behovet av att speciellt uppmärksamma

värdet av den samhällsnytta som tillförs hälso- och

sjukvården genom brukarägda sjukhus. Enligt

motionären kommer Spenshults reumatiker- och

rehabiliteringssjukhus att från årsskiftet vara det

enda sjukhus i Sverige som har två unika kvaliteter.

Sjukhuset har en tydlig avgränsning av sitt

medicinska uppdrag och det är brukarägt. Denna typ

av alternativ sjukvårdsdrift och dess samhällsnytta

bör uppmärksammas och studeras mer noggrant, anför

motionären.

I motion So236 av Berit Adolfsson (m) begärs ett

tillkännagivande om utmönstring av förlegad

diagnostik och behandling (yrkande 1). Motionären

anför att man inom sjukvården varit snabb att ta

till sig nya metoder utan något krav på att gamla

metoder skall gallras bort. Motionären begär också

ett tillkännagivande om vad som anförts om SBU:s

rapporter (yrkande 2). Motionären anför att om man

inom vården konsekvent gallrar bort otillräckligt

utvärderade metoder och sådant som inte hjälper

skulle inte vårdsökande behöva ställas mot varandra.

I So391 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

inriktningen av sjukvården i Sverige under kommande

mandatperiod (yrkande 1). Motionärerna anför att

sjukvården behöver en mer demokratisk

arbetsorganisation med minskade löneklyftor, där

alla personalgruppers kompetens tas till vara.

Arbetsvillkoren och arbetsmiljön bör förbättras,

framför allt inom omvårdnadsarbetet.

Vårdutbildningen bör byggas ut och rekryteringen

till vårdyrken förbättras, bl.a. genom att det blir

mer självständiga, kvalificerade jobb där man har

inflytande och makt att förbättra arbetssituationen.

Vidare anförs att det förebyggande arbetet bör

ställas i centrum samt att arbetet med kvinnors

hälsa bör förstärkas. Primärvården bör förstärkas

och göras avgiftsfri. Akutsjukvården bör ha tillgång

till mycket avancerade undersöknings- och

behandlingsmetoder. Den kommunala äldreomsorgen bör

ha stöd av geriatriskt utbildade läkare eller

distriktsläkare med tillräcklig kompetens och med

klara ansvarsområden. Likaså bör psykatrin

förstärkas. Samhället och särskilt landstingen bör

ta ett fastare grepp över läkemedelshanteringen. Det

behövs mer forskning om sambandet mellan miljö och

sociala förhållanden samt ohälsa. Motionärerna anför

slutligen att sjukvården bör demokratiseras.

Huvuddelen av vården bör också i framtiden drivas i

offentlig regi. Andra vårdformer bör i huvudsak ses

som komplement.

I motion So446 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om 20

000 nya vårdplatser under en tioårsperiod (yrkande

2). Motionärerna anför att om tio till tolv år

kommer antalet personer som är 85 år eller äldre att

vara 60-65 000 fler än år 1995. Även om alltfler

äldre är friska allt längre kommer behovet av

sjukhusvård i den växande gruppen äldre att öka.

Dagens avveckling av vårdplatser är därför orimlig.

En ny vårdpolitik krävs. Motionärerna begär också

ett tillkännagivande om behovet av ökad mångfald

bland vårdgivare (yrkande 4). Enligt en färsk

undersökning som beställts av

Kommunalarbetarförbundet trivs personalen bättre på

de privata vårdföretagen än inom den offentliga

vården och omsorgen. De fördelar som nämns hos

privata vårdgivare är större ansvar, bättre

karriärvägar, bättre och tillgängliga chefer som

motiverar personalen och större möjligheter att ta

egna initiativ. Motionärerna begär också ett

tillkännagivande om specialistutbildning för läkare

(yrkande 5). Enligt motionärerna är det nödvändigt

att snarast se över dimensioneringen med tanke på

framtiden. Redan nu kan konstateras att det finns

brist på exempelvis barnläkare, reumatologer,

geriatriker och narkosläkare. För att kunna erbjuda

en god vård i framtiden krävs specialistutbildade

läkare.

I motion So265 av Ulf Björklund (kd) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

bevarande av de mindre sjukhusen (yrkande 1).

Motionären anför bl.a. att Sverige utnyttjat ett

hårdare koncentrationsmönster inom sjukvården än

många andra länder. Spri har lagt fram en rapport i

vilken det slås fast att små sjukhus inte är dyrare

än stora sjukhus. Däremot är det stora skillnader

mellan olika kliniker inom ett sjukhus. Genom att

lägga ned sjukhus förlorar man också den närhet som

lagen föreskriver. Den minskning av jourkostnaderna

som åstadkoms vid en centralisering av vården

försvinner genom att transportkostnaderna ökar. Vad

man får är enbart försämrad service för befolkningen

för sannolikt högre kostnad. Motionärerna begär

också ett tillkännagivande om vad i motionen anförts

om en analys i samarbete med Folkrörelserådet och

Småkom-gruppen (yrkande 2). Motionären anför att en

analys bör göras som belyser vad som faktiskt sker

med de mindre sjukhusen. En sådan analys skulle

sannolikt visa hur ny teknik och nya metoder kan

skapa möjligheter att bevara denna del av

sjukvården.

I motion So304 av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett

tillkännagivande om behovet av att skapa nödvändiga

resurser för att psykologisk kompetens skall kunna

bli en obligatorisk resurs - och en självklar

tillgång för patienten - i primärvården. Motionären

anför att systematiserad samverkan mellan olika

kompetenser - som medicinsk och psykologisk - är,

sett i både patientens och samhällets perspektiv,

det mest effektiva. Redan i primärvården måste

patienten träffa på rätt kompetens. Psykologisk

diagnostik och behandling måste lyftas fram som

något mycket angeläget. Inom primärvården behärskas

inte dessa metoder. Motionären hänvisar också till

att Delegationen för samverkan mellan offentlig och

privat hälso- och sjukvård i sitt slutbetänkande har

lagt förslag som skulle möjliggöra att bl a

primärvårdens patienter skulle få ökad tillgång till

psykologisk kompetens i form av privatpraktiker.

Förutom detta behöver dessutom en betydande

utbyggnad av antalet anställda psykologer ske inom

primärvården.

I motion So340 av Inger Davidson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om utbildning av personal i

medicinsk-etiska frågor (yrkande 20). Motionärerna

anser att sjukvårdshuvudmännen skall avsätta mer

resurser för att ge utbildning i medicinsk-etiska

frågor och att denna utbildning måste få högre

status så att man kan tillmötesgå de ökade kraven på

en god vård i livets slutskede.

I motion So314 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

brukarråd (yrkande 8). Motionärerna anför att

inrättandet av sådana råd bör uppmuntras. Patienter

och anhöriga kan genom deltagande i brukarråd

tillföra angelägna synpunkter till sjukvården och

fungera som en värdefull länk mellan politiker,

personal och patienter/anhöriga. Det finns enligt

motionärerna en stor grupp patienter som har mer

eller mindre stora svårigheter att själva föra sin

talan. Det kan gälla barn, psykiskt sjuka eller

personer med vissa funktionshinder. Deras rätt att

föra talan måste förbättras och garanteras.

Motionärerna begär också ett tillkännagivande om vad

i motionen anförts om vikten av rätt tolk (yrkande

9). Motionärerna anför att personer som inte har

svenska som modersmål har rätt till tolk. Inom

sjukvården behandlas ofta frågor som för många

människor kan kännas som ytterst besvärande. Därför

krävs en förtroendefull kontakt mellan läkare och

patient. Självklart bör den som är i behov av tolk

kunna välja om det skall vara en man eller en

kvinna. Samtidigt är det viktigt att konstatera att

den äkta maken eller släktingar inte alltid är

lämpliga för att skapa ett förtroendefullt samtal

mellan läkare och patient. I motionen begärs också

ett tillkännagivande om vad som anförts om den

politiska ansvarsrollen (yrkande 12). Motionärerna

anför att hälso- och sjukvården skall finansieras

gemensamt via skatter och fördelas rättvist efter

behov. Det politiska och demokratiska inflytandet

över hälso- och sjukvården är viktigt och ger

medborgarna möjlighet att ha inflytande över och

insyn i hur de gemensamma resurserna fördelas. För

att tydliggöra den politiska ansvarsrollen vill

motionärerna skilja på finansierings- och

utföraransvaret. Verksamheten bör i högre grad

präglas av lokala förutsättningar och politikerna

skall säkerställa kraven på effektivitet och

kvalitet. Motionärerna begär vidare ett

tillkännagivande om vad som i motionen anförts om

mångfald inom vården av olika vårdformer (yrkande

13). Att skilja på offentlig kontroll och

finansiering å ena sidan och en fri produktion med

enskilda, kooperativa och offentliga producenter å

andra sidan är angeläget för att uppnå en ökad

mångfald av vårdformer. En mångfald av vårdgivare

kan innebära ökad närhet för patienten och en

decentraliserad vårdstruktur. Om en vårdinsats kan

utföras lika bra och till en fördelaktig kostnad av

andra vårdgivare kan landstingen teckna vårdavtal

med privata vårdgivare. Detta kan stimulera

anställda inom vårdsektorn att starta företag i

olika företagsformer och därigenom öppnas

möjligheten för nya vårdgivare. I yrkande 14 begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en

förändrad roll för sjukhusen. Motionärerna anför att

vårdinsatsen vid ett akut sjukdomstillstånd skall

påbörjas direkt i hemmet eller på olycksplatsen för

att trygga säkerheten och skapa likvärdiga

förutsättningar för patienten var han eller hon än

bor. Satsningar bör göras på ambulanssjukvården, som

bör vara av hög kvalitet.

I motion So405 av Birgitta Carlsson (c) begärs ett

tillkännagivande om att utbildning av specialister,

främst geriatriker och (äldre) psykiatriker,

prioriteras och att distriktsläkare ges möjlighet

till vidareutbildning med inriktning mot demens och

andra åldersrelaterade sjukdomar (yrkande 3).

I motion So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas

att all öppenvård skall konkurrensutsättas för att

på det sättet dels öka effektiviteten, dels

underlätta för privata alternativ att få större

utrymme (yrkande 5). Motionärerna begär också ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

förstärkt kvalitetsgaranti (yrkande 9). Motionärerna

anför att det skall krävas kvalitetscertifikat för

all den verksamhet som upphandlas efter

konkurrensutsättningen. Kraven på kvalitet kan

utformas i form av en standardmall av

Socialstyrelsen och tillämpas av kommuner och

landsting. Motionärerna begär också ett

tillkännagivande om vad som anförts om vikten av

mångfald i vården (yrkande 12). Motionärerna anför

att valfrihet bör finnas i mödravården. Enligt

motionärerna bör kostnaden för mödrahälsovård följa

föräldrarna som en mödravårdspeng. De mottagningar

som har vårdavtal med landstinget bör få ersättning

för de föräldrapar som valt dem. Det bör även finnas

valfrihet i barnhälsovården. Det bör därför införas

en form av barnhälsovårdspeng, så att föräldrarna

själva kan välja barnhälsovårdsmottagning.

Motionärerna begär också ett tillkännagivande om vad

som i motionen anförts om primärvårdens problem

(yrkande 13). Motionärerna anför att Sverige i

jämförelse med de flesta länder på Sveriges nivå har

en mycket svagt utvecklad primärvård. Primärvården

är hårt pressad. Arbetsbelastningen har ökat

markant. Nedskärningar och allt kortare vårdtider på

sjukhusen ökar pressen på husläkare,

distriktssköterskor och andra personalgrupper i

primärvården. Motionärerna begär också ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om våld i

vården (yrkande 14). Motionärerna anför att

arbetsrelaterat våld inom hälso- och sjukvården

blivit allt vanligare i Sverige. Särskilt utsatta är

personer som arbetar inom psykiatrin. Relationen

mellan personal inom hälso- och sjukvård och de

vårdsökande bygger på förtroende. När en patient

utsätter personalen för hot och våld finns, utöver

risken för fysiska och psykiska skador, också risken

att behandlingen misslyckas. Det är därför viktigt

att personalen dels får en utbildning i hur man

hanterar dessa situationer, dels får hjälp och stöd

att bearbeta vad som inträffat i samband med hot och

våldshandlingar från patienter. I motionen begärs

också ett tillkännagivande om behovet av psykosocial

kompetens vid husläkarmottagningar (yrkande 16). I

de få studier som utförts över betydelsen av

tillgång till psykosocial kompetens på vårdcentraler

visas att det kan slå en brygga över till andra

discipliner i samhället som är väsentliga för

rehabiliteringen av patienterna. Vidare har

handläggningstiden förkortats och psykosociala

problem upptäckts bakom den medicinska diagnosen. På

vissa håll har dock en del samarbetssvårigheter

förekommit mellan personal med hälso- och

sjukvårdsutbildning å ena sidan och

socialtjänstkompetens å andra sidan. I de få studier

som gjorts över patienters tillfredsställelse med

kuratorsinsats visas att majoriteten av patienterna

var nöjda med kuratorsinsatsen. De

husläkarmottagningar som ännu inte har psykosocial

kompetens bör tillföras sådan. I yrkande 17 begär

motionärerna ett tillkännagivande om vikten av att

rekrytera studenter inom bristyrken såsom vård. Den

kommission som regeringen inrättat för att närmare

kartlägga utbildningsbehov m.m. inom hälso- och

sjukvården bör även undersöka hur karriärvägarna

inom vårdyrkena kan utvecklas. Likaså bör förslag

tas fram om hur de som lämnat yrket kan stimuleras

att återvända. Vidare bör man underlätta för

personer med utländsk bakgrund som har

vårdyrkesutbildning att arbeta inom vårdyrkena. Inom

apoteksverksamheten kommer personalbristen inom ett

par år att bli stor. Detta personalbehov behöver

snabbutredas så att antalet utbildningsplatser kan

dimensioneras därefter.

I motion So387 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

husläkarlagens återinförande (yrkande 21).

Motionärerna anför att lagen ger framför allt de

äldre en kontinuitet och en trygghet i kontakten med

sin läkare. Ett återinförande av lagen skulle också

ge de äldre och andra som väljer en privatläkare

möjlighet att göra detta i större utsträckning

eftersom husläkarlagen garanterar likvärdiga villkor

för privata vårdgivare.

I motion So386 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om omvårdnadens roll för en god vård

(yrkande 1). Motionärerna anför att omvårdnaden

utgör en omfattande och viktig del av verksamheten i

sjukvården jämte medicinsk behandling. Den

medicinska delen får av tradition och kanske av

ideologiska orsaker större uppmärksamhet än

omvårdnaden. Båda är dock avgörande för en god och

effektiv vård. Vidare begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om ett omvårdnadscentrum

(yrkande 2). Vid universitet och högskolor finns en

betydande kunskap inom omvårdnadsforskningen.

Samtidigt har denna kunskap svårigheter att nå ut i

det praktiska vårdarbetet inom kommunernas och

landstingens verksamhet. För att ömsesidigt utveckla

omvårdnaden bör omvårdnadscenter byggas. Exempel på

uppgifter som sådana center kan ha är att stärka

utvecklingen av omvårdnad i kommuner och landsting,

stödja omvårdnadsforskningen och dialogen mellan

forskare och vårdpersonal, vara ett forum för

utvärdering och redovisning av aktuell forskning,

anordna forskningskonferenser samt främja

vidareutbildning och fortbildning inom

omvårdnadsområdet.

I motion So18 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om att

regeringen skall göra en tydlig redovisning av den

samhällsbesparing som neddragningen i vårdsektorn

medfört (yrkande 1). Det är enligt motionärerna

viktigt att väga genomförda besparingar mot den

samhällsnytta som gått förlorad och mot den ohälsa

och otrygghet som neddragningarna skapat. Vidare

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om att redovisa en helhetsbild av

primärvården, även innefattande äldrevården (yrkande

2). Motionärerna anför att det utgör en brist att

inte se till helheten gällande primärvårdens alla

delar. Det är en stor del av primärvårdens resurser

som saknas i en analys som inte innefattar den vård

och omsorg som ges inom äldrevården.

I motion So460 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

principen "förorenaren betalar" (yrkande 4).

Motionärerna anför att kostnaderna inom hälso- och

sjukvården till betydande del uppkommer av

trafikolyckor, miljöstörningar samt missbruk av

alkohol och tobaksanvändning. Skatter och avgifter

på dessa verksamheter och varor skall åtminstone

bekosta de samhällsekonomiska kostnader som de

direkt eller indirekt orsakar. I yrkande 6 hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning för

att se över hur hela vårdkedjor skall kunna fungera

och utvecklas. Motionärerna anför att väl

organiserad och samutnyttjad vård leder till ett

effektivt resursutnyttjande. Socialtjänst,

primärvård, försäkringskassa och även

arbetsförmedling kan i samverkan arbeta effektivare

med såväl förebyggande som behandlande insatser. För

att uppnå en god och effektiv vård av hög kvalitet

måste hela vårdkedjor upprättas. Ekonomiska

incitament till bevarande av befintliga vårdkedjor

måste dessutom skapas. Vidare hemställer

motionärerna att riksdagen hos regeringen begär en

utredning av vad en schemaläggning av läkarnas

arbetstider skulle kunna få för konsekvenser för

patienters säkerhet och vårdens kvalitet (yrkande

7).

I motion So395 av Agneta Brendt m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

kulturens betydelsefulla roll i vården. Motionärerna

anför att Stockholms läns landsting mellan åren 1994

och 1998 bedrivit ett tvärvetenskapligt

forskningsprogram med inriktning på den åldrande

människan. Programmet och de enskilda projekt som

ingått har bidragit till en bättre helhetssyn och en

ökad livskvalitet för patienter, anhöriga och

personal. Det är därför angeläget att föra ut

resultaten av projekten till vårdutbildningarna och

den praktiska vården och omsorgen, både inom

landstingen och kommunerna i hela landet.

Tidigare behandling, pågående arbete m.m.

Motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1997

om hälso- och sjukvårdens organisation m.m.

behandlades i mars 1998 i betänkandet 1997/98:SoU12

Hälso- och sjukvårdsfrågor. Utskottet gjorde

följande bedömning.

Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse

för välfärden och människors trygghet. Principerna

om en solidariskt finansierad och rättvist fördelad

hälso- och sjukvård är enligt utskottet centrala

inslag i den generella välfärdspolitiken och måste

hävdas även i ekonomiskt kärva tider. Alla måste

kunna känna trygghet i att det finns en hälso- och

sjukvård av god kvalitet och att vid sjukdom vård

och omsorg ges på lika villkor. Det finns enligt

utskottet inga belägg för att Sverige skulle ha

något att vinna på att överge skattefinansieringen

av vården. Internationella erfarenheter tyder

tvärtom på att de skattefinansierade hälso- och

sjukvårdssystemen fungerar bättre i

fördelningspolitiskt avseende än de

försäkringsfinansierade systemen. Utskottet anser

att det finns starka motiv för att slå vakt om

skattefinansieringen av sjukvården.

Hälso- och sjukvården i Sverige bedrivs i huvudsak

i offentlig regi. Vid ett flertal tillfällen har

regeringen, med instämmande av utskottet, framhållit

att det inom ramen för ett sådant integrerat system

kan finnas ett värde, ur såväl patienternas som

personalens synpunkt, av ett varierat vårdutbud i

olika driftsformer. Det bör enligt utskottet vara

verksamhetens inriktning, tillgänglighet, kvalitet

och kostnadseffektivitet som styr valet av

vårdgivare. Hälso- och sjukvården bör präglas av

närhet, tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet.

Primärvården är basen i sjukvårdssystemet. Alla

patienter har enligt hälso- och sjukvårdslagen rätt

till en fast läkarkontakt. Utskottet vidhåller att

det är viktigt att hälso- och sjukvårdsinsatserna

utförs på rätt vårdnivå eftersom det är mest

kostnadseffektivt. Det ankommer dock på

sjukvårdshuvudmännen att besluta om vårdens

organisation m.m. med utgångspunkt i hälso- och

sjukvårdslagen.

Riksdagen har tillstyrkt regeringens förslag att

försäkringskassan skall få träffa överenskommelse

med kommun, landsting och länsarbetsnämnd om att

delta i gemensamma projekt i syfte att uppnå en

effektivare användning av tillgängliga resurser.

Kommuner och landsting skall få sluta avtal med

varandra samt med försäkringskassan och

länsarbetsnämnden om att inom ramen för

socialtjänstens respektive hälso- och sjukvårdens

område delta i och bidra till finansieringen av

gemensamma projekt. I samband med riksdagsbeslutet

(1997/98:SfU1, rskr. 111) klargjordes att detta

gäller samverkan i form av permanent och långsiktig

verksamhet.

I 2 a § HSL anges hur hälso- och sjukvården skall

bedrivas för att uppfylla kraven på en god vård.

Vården skall bl.a. vara av god kvalitet och

tillgodose patientens behov av trygghet i vården och

behandlingen. Hälso- och sjukvården skall hålla en

god personell och materiell standard, dvs. bedrivas

av personal med adekvat utbildning och med behövlig

teknisk utrustning i ändamålsenliga lokaler. För att

hälso- och sjukvård skall fungera krävs välutbildad

och i övrigt kompetent personal som utför sina

arbetsuppgifter sakkunnigt och omsorgsfullt.

Utbildningsfrågorna har stor betydelse vid

utformningen av behörighetsregler för hälso- och

sjukvården och närliggande områden. Utöver goda

kunskaper inom relevanta ämnesområden är det enligt

utskottet viktigt att yrkesutövaren har sådana

personliga egenskaper att hon eller han är lämplig

för sitt yrke. Den grundläggande läkarutbildningen

har nyligen utvärderats av Högskoleverket. Riksdagen

har vidare fattat beslut om läkarnas

vidareutbildning (prop. 1997/98:5, SoU8, rskr. 53).

Utskottet utgår ifrån att regeringen noga följer

utvecklingen.

Genom att ökade resurser nu tillförs kommuner och

landsting förväntas påtagliga effekter på

sysselsättningen samt tillgången och kvaliteten på

vården och omsorgen.

I överenskommelsen om vissa ersättningar till

sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1998 har parterna

vidare enats om att gemensamt satsa på

verksamhetsutveckling, vilket bl.a. tar sikte på att

förändra i befintliga personal- och

organisationsstrukturer (s. 15-16 i skrivelsen).

(Motioner avstyrktes.)

En grundläggande utgångspunkt för utvecklings- och

förnyelsearbetet inom hälso- och sjukvården är

enligt utskottet att patientens ställning bör

stärkas ytterligare. HSU 2000 har i betänkandet (SOU

1997:154) Patienten har rätt bl.a. föreslagit att

vårdgarantin utvecklas. En generell

behandlingsgaranti föreslås införas för operationer

och andra medicinska åtgärder. Den enskildes val av

fast läkarkontakt får inte begränsas till visst

geografiskt område. Patienten skall få individuellt

anpassad information om sitt hälsotillstånd och om

metoder för undersökning, vård och behandling så att

patienten kan ta till vara sina intressen.

Patientens val skall enligt betänkandet vara

avgörande när det finns flera behandlingsalternativ.

Det måste dock vara rimliga proportioner mellan

kostnader och nytta för patienten. En patientnämnd

föreslås ersätta den nuvarande förtroendenämnden.

Remissbehandlingen av betänkandet har nyligen

avslutats.

I skrivelsen Redogörelse för en överenskommelse om

vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.

för år 1998 har parterna, staten och

Landstingsförbundet, uttalat en gemensam ambition

att inför en överenskommelse för åren 1999-2000

klargöra förutsättningarna för en behandlingsgaranti

i enlighet med förslaget. I överenskommelsen för år

1998 är parterna överens om att prioriterade områden

för förnyelse- och utvecklingsarbete är:

tillgängligheten inom hälso- och sjukvården,

patientens möjligheter till delaktighet och

inflytande, förutsättningarna för att ta till vara

vårdresurser även utanför huvudmännens egen

verksamhet för att tillfredsställa behov av hälso-

och sjukvård i befolkningen.

Utskottet delar bedömningen att det är angeläget

att öka fokuseringen på patienters uttalade och

outtalade vårdbehov. Omvårdnaden måste stärkas.

Utskottet delar också bedömningen att det är

angeläget att på ett kraftfullt sätt intensifiera

arbetet med att genomföra vårdgarantin. Det

beslutade re-

surstillskottet bör enligt utskottet leda till bl.a.

att väntetiderna i vården blir kortare. Utskottet

noterar att staten och Landstingsförbundet är

överens om att de medel som anslås genom

överenskommelsen för år 1998 bl.a. skall användas

för att påskynda arbetet med att genomföra

vårdgarantin. Utskottet anser att riksdagen inte

behöver ta något initiativ i anledning av motionerna

- - -. (Motionerna avstyrktes.)

Socialutskottet har nyligen i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1998/99:SoU3 Stärkt

patientinflytande m.m. behandlat frågor om bl.a.

patientens ställning. Utskottet anförde

sammanfattningsvis följande.

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till

ändringar i hälso- och sjukvårdslagstiftningen.

Ändringarna innebär bl.a. att patientens rätt att

välja en fast läkarkontakt i primärvården inte får

begränsas till ett visst geografiskt område inom

landstinget. Remissreglerna till

specialistmottagningar ändras så att landstinget ges

möjlighet att ställa krav på remiss till sjukhusens

specialistmottagningar utan att ha remisskrav för

motsvarande specialistmottagning utanför sjukhusen.

Vårdgivarens skyldighet att ge patienten en

individuellt anpassad information om dennes

hälsotillstånd och om de olika metoder för

undersökning, vård och behandling som finns

preciseras. Vidare skall vårdgivarna i vissa

situationer vara skyldiga att ta hänsyn till

patientens val av behandling där två eller flera

alternativ är möjliga.

Utskottet tillstyrker också att vårdgivarna i vissa

situationer skall vara skyldiga att medverka till

att patienten får möjlighet att diskutera sin

sjukdom och behandling med ytterligare en läkare

(s.k. second opinion). Utskottet anser att det är

mycket angeläget att noga följa effekterna av

lagstiftningen om rätt till förnyad medicinsk

bedömning och föreslår därför att regeringen ger

Socialstyrelsen i uppdrag att följa tillämpningen

under ett år samt därefter lämna en utvärdering.

Utskottet föreslår ett tillkännagivande.

Utskottet tillstyrker vidare förslaget till en ny

lag om patientnämnder. Förslaget innebär att

nämndernas arbetsområde utvidgas till att omfatta

all offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt

vissa socialtjänstfrågor inom äldreomsorgen.

I överenskommelse som träffats mellan staten och

landstingen om ersättningar år 1999 för insatser för

att stärka patientens ställning (den s.k. Dag-

maröverenskommelsen) anfördes bl.a. följande under

rubriken Att stärka patientens ställning (prop.

1997/98:189 s. 33 f.).

Målet för svensk hälso- och sjukvård är en god hälsa

och vård på lika villkor för hela befolkningen.

Vården skall vara lätt tillgänglig, ha hög kvalitet

och god omvårdnad och genomföras på grundval av

patientens självbestämmande och integritet. Vården

skall ges med respekt för alla människors lika

värde, med företräde för dem som har störst behov.

Svensk hälso- och sjukvård har under 1990-talet

förbättrat resursutnyttjandet. Därigenom har hälso-

och sjukvården, till internationellt sett låga

kostnader, kunnat leva upp till förväntningarna att

med allt bättre resultat ta hand om både fler och

allvarligare sjuka. Resurserna har först och främst

satts in för att tillgodose behovet av ett

fungerande akut omhändertagande av de svårast sjuka,

ett medvetet val i linje med av riksdagen

fastställda riktlinjer för prioriteringar. Däremot

har tillgängligheten ej kunnat upprätthållas på

önskvärd nivå.

Med ett ökat antal äldre patienter med sammansatta

problem och sjukdomar följer ökade behov av att

dygnet runt kunna göra akuta bedömningar och

insatser. I och med 1990-talets

vårdplatsreduceringar förutsätts detta i betydande

utsträckning kunna ske utanför sjukhusen. Men här

finns problem vilket både orsakar överbeläggningar

vid sjukhusen och utgör en bidragande orsak till

bristande tillgänglighet inom den planerade vården.

Genom att prioritera insatser till äldre i hela

vårdkedjan kan utrymme skapas för bättre

tillgänglighet för alla. Regeringen har i

propositionen Nationell handlingsplan för

äldrepolitiken (prop. 1997/98:113) särskilt lyft

fram behovet av samverkan mellan landsting och

kommuner, bl.a. för att säkra att behovet av

medicinsk kompetens tillgodoses i den kommunala

äldreomsorgen.

Regeringen föreslår i 1998 års ekonomiska

vårproposition (proposition 1997/98:150,

utgiftsområde 25) att statsbidragen till kommuner

och landsting skall höjas med ytterligare 4

miljarder kronor år 1998, utöver tidigare beslutade

höjningar. Därigenom kommer nivån på statsbidragen

totalt att bli 20 miljarder kronor högre år 2000, i

förhållande till år 1996. Resurstillskottet

förbättrar förutsättningarna för att leva upp till

förslagen och riktlinjerna inom äldreomsorgen.

Regeringens bestämda inriktning är vidare att

tillskotten skall leda till att kommuner och

landsting vidtar åtgärder så att väntetiderna i

sjukvården blir kortare och att omsorgen och vården

i livets slutskede förbättras.

Denna överenskommelse är ett uttryck för

regeringens och Landstingsförbundets gemensamma

ambition att främja tillgängligheten och i övrigt

stärka patientens ställning i hälso- och sjukvården.

För detta ändamål är parterna överens om att avsätta

863 miljoner kronor under år 1999.

I den senaste budgetpropositionen 1998/99:1 anför

regeringen bl.a. följande angående hälso- och

sjukvård. (s. 35)

Regeringen kan konstatera att utvecklingen inom

hälso- och sjukvården under 1990-talet har varit

mycket omdanande. Den har präglats av besparingar

och omstruktureringar inom sjukhussektorn, en

kraftig omfördelning från sluten vård till öppna

vårdformer och hemsjukvård liksom stora

omfördelningar av ansvaret för vården och omsorgen

av äldre och inom psykiatrin. Den demografiska

utvecklingen med en ökad andel äldre har också

spelat en viktig roll liksom den teknologiska

utvecklingen som bl.a. gjort det möjligt att erbjuda

allt äldre patienter aktiv behandling. I den

situationen har vården fått problem med ökade

väntetider. Den vårdgaranti som regeringen och

Landstingsförbundet kom överens om för år 1997 har

inte varit tillfyllest för att komma till rätta med

dessa problem. Enligt regeringen är det av största

vikt att arbetet för att förbättra vårdens

tillgänglighet fortsätter. Landstingen och

kommunerna har genom utökade statsbidrag fått

förbättrade förutsättningar att korta väntetiderna

inom vården samt att komma till rätta med de problem

som i dag finns inom äldresjukvården. I den

överenskommelse som slöts mellan regeringen och

Landstingsförbundet för år 1999 om ersättningar för

insatser för att stärka patientens ställning m.m.

kom parterna överens om att dels bibehålla

vårdgarantin, dels att under åren 1998-1999 göra en

kraftsamling för att förbättra tillgängligheten i

vården. Landstingen har härvidlag åtagit sig att

påtagligt minska väntetiderna både för besök och

behandling. Dessutom har regeringen och

Landstingsförbundet enats om att närmare klar- lägga

de ekonomiska, organisatoriska och praktiska

förutsättningarna för en behandlingsgaranti.

Regeringen har mot denna bakgrund uppdragit åt

Socialstyrelsen att beskriva och analysera

förutsättningarna för och konsekvenserna av

införandet av en behandlingsgaranti inom hälso- och

sjukvården. Utgångspunkten för arbetet skall vara en

allsidig belysning av frågan, som bl.a. innefattar

ett ekonomiskt, organisatoriskt, praktiskt och

medicinskt perspektiv. Ytterligare steg har tagits

för att stärka patientens inflytande och delaktighet

i hälso- och sjukvården genom de förslag till

förändringar i hälso- och sjukvårdslagstiftningen

som regeringen förelagt riksdagen. Landstingen har

också tillförts medel för insatser inom området

genom den ovan nämnda särskilda överenskommelsen

mellan regeringen och Landstingsförbundet. Mot denna

bakgrund anser regeringen att målen för år 1999 för

hälso- och sjukvården bl.a. skall vara att

kvaliteten i hälso- och sjukvården skall förbättras

och att patientens ställning skall stärkas.

Socialutskottet har nyligen i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1998/99:SoU1 gjort följande

bedömning (delvis återgiven).

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner att målet för

utgiftsområdet för år 1999 skall vara att trygga en

god hälsa och goda levnadsvillkor och se till att

hälso- och sjukvården och den sociala omsorgen

bedrivs med god kvalitet och effektiv

resursanvändning samt tillgodoser den enskilde

individens behov av vård, omsorg, stöd och service.

Utskottet delar regeringens uppfattning att

välfärdspolitiken skall syfta till att alla

människor skall ges förutsättningar för att kunna

leva ett gott liv. I ett solidariskt samhälle skall

alla oberoende av inkomst ha tillgång till sjukvård,

barnomsorg och äldreomsorg av hög kvalitet.

Tillsammans med inkomstrelaterade socialförsäkringar

ger denna generella välfärd både förutsättningar

till försörjning genom eget arbete och trygghet i

livets olika skeden.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen betonat

att vård och omsorg skall kännetecknas av trygghet,

kvalitet och delaktighet och att den skall vara

tillgänglig när den behövs. Verksamheten skall vara

gemensamt finansierad och demokratiskt styrd.

Utskottet anser att personlig ekonomi eller social

status aldrig får påverka vårdens kvalitet och

fördelning.

Socialministern har i ett frågesvar den 19 januari

1999 anfört bl.a. följande.

Situationen på arbetsmarknaden för vård- och

omsorgspersonal har förändrats och efterfrågan ökar

nu bl.a. på specialistutbildad personal.

Landstingsförbundet har i en nyligen presenterad

rapport - Vården en framtidsbransch - belyst vårdens

framtida personal- och utbildningsbehov. När det

gäller läkarna så gör man bedömningen att det finns

ett ökat rekryteringsbehov, och att antalet platser

i utbildningarna behöver utökas. Man framhåller dock

att även andra åtgärder måste vidtas för att man

skall kunna behålla anställda läkare och möta de

unga läkarnas krav. Bl.a. så nämns vikten av att

arbeta med inflytandefrågor, kommunikation och

ledarskap. En översyn av organisationen kan enligt

rapporten leda till att läkartid frigörs.

Regeringen har i propositionen om läkarnas

vidareutbildning gjort bedömningen att ett

nationellt planeringsstöd behöver inrättas för att

göra det möjligt att skapa bättre överblick och

verka för en mer långsiktig bedömning av den

framtida läkarförsörjningen. Ett sådant

planeringsstöd bör bl.a. innebära en bedömning av

det framtida behovet av specialistkompetenta läkare.

Regeringen har för avsikt att tilldela

Socialstyrelsen ansvaret för det nationella

planeringsstödet som bör kunna införas fr.o.m. den 1

juli 1999.

Socialstyrelsen bör således ta fram ett underlag

som skall underlätta den lokala och regionala

planeringen när det gäller tillgången på läkare.

Besluten att anställa AT- och ST-läkare skall dock

liksom tidigare fattas av landstingen.

Regeringen beslutade i juni 1998 att inrätta en

kommission med uppgift att kartlägga

utbildningsbehoven samt föreslå åtgärder för att

underlätta rekryteringen av personal till vård- och

omsorgssektorn. Kommissionen skall bl.a. analysera

de villkor som kan tänkas påverka möjligheterna att

rekrytera personal. Hit hör t.ex. arbetstid,

arbetsorganisation och arbetsmiljö. I arbetet ingår

dessutom att överväga en långsiktig lösning av

dimensioneringsfrågan för högre utbildning inom

vård- och omsorgssektorn. I kommissionen ingår

förutom fem statsråd, representanter för

sjukvårdshuvudmännen samt berörda fackförbund.

Arbetet skall vara slutfört den 31 juli 1999.

Om kommissionens arbete visar att ytterligare

åtgärder bör vidtas är regeringen självklart beredd

att överväga sådana.

Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och

organisation, HSU 2000, planerar att avge

slutbetänkande i april 1999. I betänkandet kommer

enligt uppgift att behandlas formerna för den

statliga styrningen inom hälso- och sjukvården och

vilka avvägningar som bör göras mellan generella och

riktade finansiella styrinstrument samt finansiella

och andra styrinstrument, erfarenheterna av de nya

former för styrning och organisation av hälso- och

sjukvården som tillämpas av sjukvårdshuvudmännen,

ansvarsfördelningen mellan staten och

sjukvårdshuvudmännen i fråga om finansiering av

vårdforskning samt i vilka former stöd kan ges till

vårdforskningens utveckling.

Regeringen har nyligen gett i uppdrag till en grupp

forskare att sammanställa den kunskap som finns och

identifiera de områden där behovet av ökad kunskap

kring välfärdsutvecklingen är angeläget. Av

kommittédirektiven (dir. 1999:7 Välfärdsbokslut över

1990-talet) framgår bl.a. följande.

Kommitténs uppdrag är att beskriva utvecklingen av

människors välfärd på de mest centrala områdena,

sedd mot bakgrund av den samhällsekonomiska

utvecklingen och de förändringar som gjorts av de

välfärdspolitiska systemen på dessa områden under

1990-talet. Inom svensk välfärdsforskning har man

betonat att människors faktiska levnadsförhållanden

bör utgöra grunden för välfärdsbedömningar och att

det framför allt är omfattningen och fördelningen av

dåliga förhållanden som bör uppmärksammas. Kommittén

bör i linje med detta fokusera på

ofärdsutvecklingen, välfärdens baksida, vilket också

ökar den socialpolitiska relevansen.

Bedömningen av välfärdens utveckling bör fokuseras

på varaktiga förhållanden. Ofärd drabbar människor

som under längre tider har låga inkomster,

hälsobesvär eller är utan arbete.

När det gäller människors ekonomiska resurser är

det tre förhållanden som får anses som särskilt

angelägna att beskriva. Det första är den allmänna

inkomstutvecklingen och dess fördelning. Det andra

är hur förutsättningarna för individernas

självförsörjning har förändrats. Det tredje är de

särskilda försörjningsproblem som ligger bakom ett

ökat socialbidragstagande.

I alla former av gruppbildningar är människor

knutna till varandra via olika slags sociala

relationer. Om de sociala relationerna försvagas

upplöses också det kitt som håller samman grupper av

människor, allt från familjer till hela samhällen.

Ett bokslut över 1990-talets välfärdsutveckling bör

därför även belysa hur människors sociala förankring

i familj, grupper och samhället utvecklats. Det

välfärdsproblem som intagit den kanske mest centrala

positionen i den socialpolitiska debatten i Sverige

under 1990-talet är marginalisering.

Bristen på stabila sociala relationer, både när det

gäller sysselsättning och familj och vänner, utgör

kärnan i denna problematik. Det är därför en viktig

uppgift för kommittén att beskriva brister avseende

sysselsättning och brister på social förankring som

ofärdsproblem.

Kommittén ska särskilt redovisa hur utsatta grupper

som handikappade och invandrare, eller individer som

på annat sätt har en svag ställning på

arbetsmarknaden, har klarat sig under 1990-talet.

I den socialpolitiska debatten om marginalisering

har två ofärdsindikatorer; vräkningar och hemlöshet,

givits särskild uppmärksamhet. Här framstår

kunskapsläget som angeläget att förbättra.

Frågor om folkhälsan och hälsans fördelning i

befolkningen ska vara centrala för kommitténs

bedömning av välfärdens utveckling under 1990-talet.

Kommittén ska redovisa den allmänna

hälsoutvecklingen i landet och de skillnader i

ohälsa som finns mellan olika sociala grupper och

hur detta förändrats under 1990-talet.

En allt äldre befolkning ställer ökade krav på

samhällets äldreomsorg, men även på de anhöriga.

Kommittén skall därför söka belysa förändringar i

den offentliga omsorgen och de anhörigas roll för

vården av de äldre.

När det gäller hur kvaliteten och tillgängligheten

inom vård- och omsorgssektorn utvecklats under 1990-

talet kommer regeringen att ge Socialstyrelsen ett

särskilt uppdrag att göra en samlad bedömning i

denna fråga utifrån tillgängligt material. Avsikten

är att Socialstyrelsens redovisning skall överlämnas

till den nu aktuella kommittén för att utgöra ett

underlag i dess arbete med ett välfärdsbokslut.

- - - Den centrala uppgiften för kommittén är

alltså att göra en samlad bedömning av

välfärdsutvecklingen mot bakgrund av en beskrivning

vad gäller förändringar av de socialpolitiska

välfärdssystemen och de stora strukturförändringarna

under 1990-talet. Därmed kan viktiga kunskapsluckor

och centrala forskningsuppgifter, med särskild

relevans för de utmaningar socialpolitiken står

inför på 2000-talet, identifieras.

Vid bedömningen av utvecklingen i Sverige bör

kommittén göra jämförelser med vad som inträffat i

andra länder som genomgått en likartad utveckling

och där jämförelsematerial finns tillgängligt.

Utskottets bedömning

Utskottet behandlar inledningsvis Riksdagens

revisorers förslag.

Flera av remissinstanserna har i sina yttranden över

revisorernas rapport framhållit att rapporten utgör

en värdefull kunskapssammanställning. Utskottet

delar denna bedömning. Revisorernas granskning har

emellertid avgränsats till den del av primärvården

som bedrivs och finansieras av landstingen och

omfattar således inte den kommunala hälso- och

sjukvården. Detta innebär enligt utskottets

uppfattning att revisorerna inte anlagt det

helhetsperspektiv som utskottet angett i sin

framställan om en granskning av genomslaget av

regeringens och riksdagens intentioner när det

gäller utvecklingen av primärvården. Revisorerna

uttalar att en bredare genomgång kunde ha varit

värdefull men pekar samtidigt på att den genomförda

granskningen kan generera ytterligare studier från

revisorerna avseende t.ex. äldreomsorgen.

När det t.ex. gäller äldreomsorgen vill utskottet

emellertid framhålla att kontinuerliga uppföljningar

görs av flera aktörer. Socialstyrelsen har sedan år

1996 i uppdrag att följa utvecklingen inom

äldreområdet och ge underlag till att utveckla

tillsynen och kompetensutvecklingen. Arbetet har

rapporterats årligen. En slutrapport beräknas till

maj år 2000. Vidare kan nämnas att regeringen i

december 1997 tillsatte Äldreprojektet, en

arbetsgrupp med uppgift att utarbeta och följa upp

det nationella handlingsprogrammet för

äldrepolitiken. Regeringen har också tillsatt en

kommission för att underlätta rekryteringen av

personal till vård- och omsorgssektorn och en

arbetsgrupp med uppgift att kartlägga

personalförsörjning och utbildningsbehov inom

äldreomsorgen. Slutligen kan nämnas att regeringen

nyligen har beslutat om direktiv för en

parlamentarisk äldreberedning vars uppgift är att

skapa förutsättningar för en långsiktig utveckling

av äldrepolitiken (dir. 1998:109).

Utskottet vill understryka vikten av uppföljning

och utvärdering på hälso- och sjukvårdens område.

Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att

Socialdepartementet i sitt remissvar över

revisorernas rapport påpekat att departementet under

de närmaste åren i ökad omfattning kommer att ägna

tid och resurser åt att stärka inslaget av

resultatstyrning inom sitt ansvarsområde. Vidare kan

nämnas att dåvarande Inrikesdepartementet i sitt

remissvar anfört att regeringen kommer att tillsätta

en arbetsgrupp med uppgift att dels utifrån

befintlig statistik förbättra underlaget för statens

samlade uppföljning av verksamhet i kommuner och

landsting, dels lämna förslag till åtgärder för att

på längre sikt åstadkomma en väl fungerande

uppföljning av måluppfyllelse och resursanvändning.

Utskottet har inhämtat att en sådan arbetsgrupp

tillsattes i maj 1998 och att arbetet i gruppen

kommer att pågå till mars 2001. En första

redovisning av gruppens arbete kommer att lämnas

under våren 1999.

Utskottet vill också framhålla att i

överenskommelsen mellan staten och landstingen om

ersättningar år 1999 för insatser för att stärka

patientens ställning m.m., den s.k.

Dagmaröverenskommelsen, har 11 miljoner kronor

avsatts för oberoende uppföljning.

Utskottet noterar vidare att i det betänkande som

Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och

organisation, HSU 2000, kommer att avge inom kort

skall enligt uppgift behandlas dels formerna för den

statliga styrningen inom hälso- och sjukvården och

vilka avvägningar som bör göras mellan generella och

riktade finansiella styrinstrument samt finansiella

och andra styrinstrument, dels erfarenheterna av de

nya former för styrning och organisation av hälso-

och sjukvården som tillämpas av sjukvårdshuvudmännen

och dels ansvarsfördelningen mellan staten och

sjukvårdshuvudmännen i fråga om finansiering av

vårdforskning samt i vilka former stöd kan ges till

vårdforskningens utveckling.

Hösten 1998 föreslog utskottet att remissreglerna

till specialistmottagningar skulle ändras så att

landstinget ges möjlighet att ställa krav på remiss

till sjukhusens specialistmottagningar utan att ha

remisskrav för motsvarande specialistmottagning

utanför sjukhusen (1998/99:SoU3). Riksdagen följde

utskottet (rskr. 1998/99:54).

Utskottet anser att det är av största vikt att

frågor om läkartäthet löpande följs och analyseras.

Utskottet har vid flera tillfällen uttalat att

samhället inte kan acceptera att brist på läkare

råder i vissa delar av landet och inom vissa

specialiteter. Utskottet gav redan hösten 1989

regeringen till känna att riksdagen önskade en

samlad redovisning och en analys beträffande den

geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av

läkarna. Utskottet vill också erinra om att ett

nationellt planeringsstöd skall inrättas fr.o.m. den

1 juli 1999 för att skapa en bättre överblick och

verka för en mer långsiktig bedömning av den

framtida läkarförsörjningen. Ett sådant

planeringsstöd på nationell nivå bör enligt

utskottet bli av stort värde vid

sjukvårdshuvudmännens långsiktiga planering av

behovet av specialistkompetenta läkare.

Planeringsstödet kan också tjäna som underlag för

bedömningen av dimensioneringen av den grundläggande

läkarutbildningen.

Som ovan anförts har regeringen inrättat en

kommission med uppgift att kartlägga

utbildningsbehoven samt föreslå åtgärder för att

underlätta rekryteringen av personal till vård- och

omsorgssektorn. Kommissionen skall bl.a. analysera

de villkor som kan tänkas påverka möjligheterna att

rekrytera personal. Hit hör t.ex. arbetstid,

arbetsorganisation och arbetsmiljö. I arbetet ingår

dessutom att överväga en långsiktig lösning av

dimensioneringsfrågan för högre utbildning inom

vård- och omsorgssektorn.

Utskottet vill sammanfattningsvis framhålla att

revisorernas granskning utgör en värdefull

kunskapssammanställning. Emellertid konstaterar

utskottet dels att revisorerna inte anlagt den

helhetssyn som utskottet angett i uppdraget, dels

att flertalet av de frågor som revisorerna tar upp i

olika sammanhang är föremål för beredning. Förslaget

bör därför inte föranleda något uttalande från

riksdagen. Inte heller bör motionerna So17 (m)

yrkandena 1, 3-4 och 6 och So18 (mp) yrkande 2

föranleda något sådant uttalande.

Utskottet övergår härefter till att behandla övriga

frågor om hälso- och sjukvårdens organisation och

finansiering i anledning av motionsyrkanden väckta

under den allmänna motionstiden 1998.

Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse

för välfärden och människors trygghet. Principerna

om en solidariskt finansierad och rättvist fördelad

hälso- och sjukvård är enligt utskottet centrala

inslag i den generella välfärdspolitiken och måste

hävdas även i ekonomiskt kärva tider. Alla måste

kunna känna trygghet i att det finns en hälso- och

sjukvård av god kvalitet och att vid sjukdom vård

och omsorg ges på lika villkor. Det finns enligt

utskottet inga belägg för att Sverige skulle ha

något att vinna på att överge skattefinansieringen

av vården. Internationella erfarenheter tyder

tvärtom på att de skattefinansierade hälso- och

sjukvårdssystemen fungerar bättre i

fördelningspolitiskt avseende än de

försäkringsfinansierade systemen. Utskottet anser

att det finns starka motiv för att slå vakt om

skattefinansieringen av sjukvården.

I 2 a § HSL anges hur hälso- och sjukvården skall

bedrivas för att uppfylla kraven på en god vård.

Vården skall bl.a. vara av god kvalitet och

tillgodose patientens behov av trygghet i vården och

behandlingen. Hälso- och sjukvården skall hålla en

god personell och materiell standard, dvs. bedrivas

av personal med adekvat utbildning och med behövlig

teknisk utrustning i ändamålsenliga lokaler. För att

hälso- och sjukvård skall fungera krävs välutbildad

och i övrigt kompetent personal som utför sina

arbetsuppgifter sakkunnigt och omsorgsfullt.

Utbildningsfrågorna har stor betydelse vid

utformningen av behörighetsregler för hälso- och

sjukvården och närliggande områden. Utöver goda

kunskaper inom relevanta ämnesområden är det enligt

utskottet viktigt att yrkesutövaren har sådana

personliga egenskaper att hon eller han är lämplig

för sitt yrke.

Utskottet vill erinra om att regeringen i

budgetpropositionen för år 1999 (prop. 1998/99:1)

aviserade ytterligare resurstillskott till kommuner

och landsting med två miljarder kronor år 2001.

Riksdagen biföll regeringens förslag (rskr.

1998/99:87). Därigenom kommer nivån på statsbidragen

totalt att bli 22 miljarder högre år 2001, i

förhållande till år 1996. Dessa ökade resurser kan

förväntas ha påtagliga effekter på sysselsättningen

samt tillgången till och kvaliteten på vården och

omsorgen. Utskottet har vidare erfarit att en

överenskommelse träffats den 12 mars 1999 mellan

företrädare för Socialdemokraterna och Centerpartiet

om en särskild satsning på vård och omsorg under

perioden 2002-2004. Överenskommelsen innebär att

sammanlagt cirka åtta miljarder kronor frigörs under

denna period. Partierna är överens om att dessa

medel - genom en konkret och uppföljningsbar

satsning - skall tillföras vård- och omsorgssektorn.

Parterna har enats om att fyra områden skall

prioriteras i sammanhanget, nämligen primärvård,

vård och omsorg om äldre, psykiatri samt

tillgänglighet och mångfald.

Utskottet avstyrker motionerna So17(m) yrkande 5,

So204 (m), So215 (m) yrkande 2, So230 (m) yrkande

15, So236 (m) yrkandena 1 och 2, So250 (m) yrkandena

1 och 2, So257 (m) yrkandena 1-7, 9-10, So304 (kd),

So314 (c) yrkandena 8-9, 12, 14, So340 (kd) yrkande

20, So387 (fp) yrkande 21, So391 (v) yrkande 1,

So395 (s), So417 (m), So446 (kd) yrkande 2, So460

(mp) yrkande 4, 6-7 och So467 (fp) yrkandena 9, 13,

14 och 16.

Hälso- och sjukvården i Sverige bedrivs i huvudsak

i offentlig regi. Vid ett flertal tillfällen har

regeringen, med instämmande av utskottet, framhållit

att det inom ramen för ett sådant integrerat system

kan finnas ett värde, från såväl patienternas som

personalens synpunkt, av ett varierat vårdutbud i

olika driftsformer. Det bör enligt utskottet vara

verksamhetens inriktning, tillgänglighet, kvalitet

och kostnadseffektivitet som styr valet av

vårdgivare. Hälso- och sjukvården bör präglas av

närhet, tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet.

Primärvården är basen i sjukvårdssystemet. Alla

patienter har enligt hälso- och sjukvårdslagen rätt

till en fast läkarkontakt. Utskottet vidhåller att

det är viktigt att hälso- och sjukvårdsinsatserna

utförs på rätt vårdnivå eftersom det är mest

kostnadseffektivt. Det ankommer dock på

sjukvårdshuvudmännen att besluta om vårdens

organisation m.m. med utgångspunkt i hälso- och

sjukvårdslagen.

Motionerna So224 (m) yrkande 5, So314 (c) yrkande

13, So446 (kd) yrkande 4 och 467 (fp) yrkandena 5

och 12 avstyrks.

Flera motioner behandlar läkarnas

specialistutbildning. Utskottet delar motionärernas

inställning att det är av största vikt att noga

följa behovet av specialistutbildade läkare. I detta

sammanhang vill utskottet erinra om den lagändring

som riksdagen under föregående riksmöte beslutade

när det gäller läkares specialisttjänstgöring.

Lagändringen innebär att det i landstingen skall

finnas möjligheter till anställning för läkares

specialiseringstjänstgöring i en omfattning som

tillgodoser det beräknade framtida behovet av

specialistkompetenta läkare i klinisk verksamhet

(1997/98:SoU8, rskr. 1997/98:53). Som ovan anförts

skall vidare ett nationellt planeringsstöd inrättas

fr.o.m. den 1 juli 1999 för att skapa en bättre

överblick och verka för en mer långsiktig bedömning

av den framtida läkarförsörjningen. Ett sådant

planeringsstöd bör enligt utskottets uppfattning

underlätta en bedömning av det framtida behovet av

specialistkompetenta läkare. Dessutom kan åter

nämnas den kommission med uppgift att kartlägga

utbildningsbehoven samt föreslå åtgärder för att

underlätta rekryteringen av personal till vård- och

omsorgssektorn som regeringen inrättat. Med

anledning härav anser utskottet inte att riksdagen

bör ta något initiativ med anledning av motionerna

So17 (m) yrkande 2, So247 (m) och So446 (kd) yrkande

5. Även motion So405 (c) yrkande 3 avstyrks.

Frågan om rekrytering av personal till vård- och

omsorgssektorn skall som ovan anförts behandlas av

den kommission som skall slutföra sitt arbete i juli

1999. Kommissionen skall enligt sitt uppdrag bl.a.

analysera arbetsorganisationens betydelse för att

stärka individens möjlighet att utvecklas i sitt

arbete. Utskottet anser att resultatet av

kommissionens arbete bör avvaktas och är inte berett

att ta något initiativ med anledning av motion So467

(fp) yrkande 17. Motionsyrkandet avstyrks.

Utskottet instämmer i vad som anförts i motion

So386 (fp) yrkande 1 om att omvårdnaden utgör en

omfattande och viktig del av verksamheten i

sjukvården. Hälso- och sjukvårdens närmare innehåll

är dock en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Utskottet

finner inte heller skäl att bifalla yrkande 2 i

samma motion angående inrättande av ett

omvårdnadscentrum. Motionsyrkandena avstyrks därför.

I motion So18 (mp) yrkande 1 anförs att regeringen

bör göra en tydlig redovisning av den

samhällsbesparing som neddragningen i vårdsektorn

medfört. Utskottet konstaterar att regeringen

nyligen tillsatt en kommitté som enligt sina

direktiv (dir. 1999:7) skall beskriva

välfärdsutvecklingen för kvinnor och män, för olika

socioekonomiska grupper och ur ett

livscykelperspektiv. Frågor om folkhälsan och

hälsans fördelning i befolkningen skall vara

centrala för kommitténs bedömning av välfärdens

utveckling under 1990-talet. Motionsyrkandet är

därmed i huvudsak tillgodosett och avstyrks.

Av 5 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) framgår

att för hälso- och sjukvård som kräver intagning i

vårdinrättning skall det finnas sjukhus. Hur

sjukhusen närmare organiseras är en fråga för

sjukvårdshuvudmännen. Riksdagen bör därför inte ta

något initiativ med anledning av motion So265 (kd)

yrkande 1. Även yrkande 2 avstyrks.

Privata vårdgivare

I motion So222 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs att

riksdagen beslutar häva förbudet för

ersättningsetableringar i enlighet med vad som

anförts i motionen (yrkande 2). I yrkande 3 begär

motionärerna att riksdagen beslutar återinföra

etableringsfriheten för specialistläkare och

sjukgymnaster. Motionärerna anför att genom att

garantera möjligheten till ersättningsetablering kan

patienterna gå till samma välbekanta mottagning där

den nye läkaren eller sjukgymnasten genom de gamla

journalerna känner till patientens problem. Om

ersättningsetableringar inte kan ske leder detta på

sikt till ett offentligt vårdmonopol. Därmed

försvinner konkurrens mellan olika vårdgivare.

Vidare begär motionärerna att riksdagen beslutar

häva förbudet för läkare över 65 år att få

sjukvårdsersättning i enlighet med vad som anförts i

motionen (yrkande 5). Motionärerna anför att

åldersgränsen strider mot riksdagens beslut att

införa en flexibel pensionsålder och att den innebär

att sedan länge etablerade läkarkontakter bryts. Det

säger sig självt att viljan att nyinvestera är

obefintlig de sista åren om man vet att praktiken

läggs ned i samband med att verksamheten måste

upphöra vid en 65-årsgräns, anförs det. Ett liknande

yrkande framförs i motion So226 (m) av Berit

Adolfsson.

I motion So203 av Maud Ekendahl och Cristina

Husmark Pehrsson (båda m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om vidgad

verksamhet för legitimerade sjuksköterskor i enskild

regi. Motionärerna anför att en stor del av

befolkningens behov av hälso- och sjukvård med

fördel kan ombesörjas av andra yrkeskategorier än

läkare. Således finns det ett starkt intresse från

t.ex. distriktssköterskor att etablera privata

vårdalternativ vid sidan av husläkare eller

distriktsläkare under förutsättning att detta kan

ske på ekonomiskt rimliga villkor. Barnmorskor

skulle kunna bedriva mödrahälsovård i enskild regi i

större utsträckning än vad som är fallet i dag och

även kunna utvidga verksamheten till

preventivmedelsrådgivning och gynekologiska

hälsokontroller med viss provtagning. Annan

verksamhet som skulle lämpa sig för privat

verksamhet är barnhälsovård, skelningsbehandling,

viss klinisk fysiologisk behandling samt kontroll av

patienter med vissa sjukdomar som t.ex. diabetes och

högt blodtryck. Vidare skulle verksamhet i enskild

regi mycket väl kunna bedrivas inom områdena

folkhälsoarbete, ungdomsmottagning, förlossningsvård

samt inkontinensmottagning.

I motion So231 av Margit Gennser (m) begärs

tillkännagivanden om vad i motionen anförts om

behandling av lymfterapeuter vid komplikationer

efter bröstcanceroperationer (yrkande 1) och att de

statliga kostnaderna för behandling av

lymfterapeuter skall avräknas mot statens bidrag

till landstingen (yrkande 2). Behandlingen utförs av

sjukgymnaster - s.k. lymfterapeuter - som har

specialutbildning. Tillgången på sjukgymnaster med

denna specialutbildning är begränsad och återfinns i

huvudsak bland privata vårdgivare. Enligt motionären

har landstingen varit mycket negativt inställda till

denna form av terapi. Statsmakten måste därför i

detta fall se till att den minoritet av patienter

som behöver behandlingen verkligen får den inom

sjukförmånens ram.

I motion So261 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs

att Socialstyrelsen gör en översyn av

ersättningssystemet till vårdgivare. Motionärerna

har uppmärksammat att vissa patienter har problem

att förstå skillnaden mellan de olika bestämmelser

som reglerar ersättningen för sjukgymnaster,

kiropraktorer och naprapater. Patienter har i

allmänhet tagit fasta på att dessa grupper är

legitimerade, och då drar man den till synes

självklara slutsatsen att ersättningsreglerna är

desamma för samtliga. Motionärerna tar inte

ställning till eller gör någon värdering av de olika

aktörernas verksamhet men vill att samtliga

legitimerade som har närliggande medicinska

behandlingsuppgifter skall behandlas lika. Ett

liknande yrkande framförs i motion So371 av Gunnel

Wallin och Vivian Gerdin (båda c) (yrkande 1).

I motion So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

att riksdagen beslutar återinföra den fria

etableringsrätten för privata allmänläkare,

barnläkare, gynekologer, geriatriker, sjukgymnaster

och barnmorskor (yrkande 3), att riksdagen beslutar

upphäva 65-årsregeln för privata vårdgivare (yrkande

4) samt att riksdagen beslutar återinföra rätten för

läkare med specialistkompetens att överlåta sin

praktik till läkare med samma eller likartad

specialistkompetens (yrkande 7). Motionärerna anför

att det av flera undersökningar och utredningar

samstämmigt framgår att den privata vården är mer

kost-nadseffektiv än den offentliga vården, och att

den har lika hög eller högre vårdkvalitet än den

offentliga vården. Vidare anförs att patienterna

ofta är mer nöjda med den privata vården än med den

offentliga. Fler alternativ och ökad konkurrens

bidrar till en ökad kostnadspress som skulle kunna

frigöra avsevärda summor som kan användas till att

ge mer vård för pengarna. Ett frisläppande av de

privata vårdgivarna skulle dessutom relativt snabbt

fylla igen de luckor i vården där det råder brist på

läkare, inte minst inom primärvården. Vidare begär

motionärerna ett tillkännagivande om vad som i

motionen anförts om förstärkt upphandlingskompetens

(yrkande 10). Enligt motionärerna måste

beställarfunktionen stärkas för att förhindra

brister i upphandlingen. Det skall vara

obligatoriskt att läkare och sjuksköterskor skall

ingå i beställarstaben.

Tidigare behandling, pågående arbete m.m.

Delegationen (S 1995:10) för samverkan mellan

offentlig och privat hälso- och sjukvård lämnade i

december 1997 sitt slutbetänkande Klara spelregler -

en förutsättning för samverkan mellan offentlig och

privat hälso- och sjukvård SOU 1997:179. Betänkandet

bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Olika frågor med anknytning till privata vårdgivare

behandlade utskottet senast våren 1998 i betänkandet

1997/98:SoU12. Utskottet anförde bl.a. följande.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det innebär

fördelar om ökat utrymme ges för alternativa

driftsformer inom hälso- och sjukvården. Det stärker

patientens och medborgarens ställning om den

enskilde får ökade möjligheter att välja vårdgivare

inom primärvård och olika typer av specialistvård

liksom att välja sjukhus vid sluten vård. En sådan

utveckling bör kunna bidra till ett bättre bemötande

samt bättre kontinuitet och tillgänglighet i vården.

Detta bör ha positiva effekter även för personalen.

För ungefär ett år sedan beslutade riksdagen om

vissa förändringar i lagen om läkarvårdsersättning

och lagen om ersättning för sjukgymnastik. De nya

reglerna trädde i kraft den 1 juli 1997 respektive

den 1 januari 1998.

Samverkansdelegationen har nyligen slutfört sitt

utredningsuppdrag. Remissbehandling pågår till

mitten av april 1998. I princip har delegationen i

sitt slutbetänkande behandlat alla de frågor som tas

upp i motionerna. Riksdagen bör inte i detta skede

ta något initiativ på området. Utskottet finner inte

skäl att återinföra den nationella husläkarlagen.

(Motionerna avstyrktes.)

Samverkansdelegationen har också föreslagit att

även andra legitimerade vårdgivargrupper än läkare

och sjukgymnaster bör ges möjlighet att bedriva

verksamhet som enskild vårdgivare med finansiering

av landsting. I utredningsförslaget nämns bl.a.

sjuksköterskor, psykologer och psykoterapeuter.

Riksdagen bör inte föregripa regeringens kommande

förslag på området. (Motionerna avstyrktes.)

Regeringen har den 8 januari 1998 tillkallat en

särskild utredare med uppgift att analysera

tillämpningen av lagen (1992:1528) om offentlig

upphandling på hälso- och sjukvårdstjänster där den

enskilde vårdgivaren för att kunna bedriva

verksamheten med offentlig finansiering är hänvisad

till att träffa avtal med en sjukvårdshuvudman (S

1998:01, dir. 1998:12). Utredningens arbete beräknas

vara slutfört under våren 1999.

Socialministern har i ett frågesvar den 21 januari

1999 angående 65-årsgränsen anfört följande.

Beslutet om att läkare som har uppnått 65 års ålder

fattades i riksdagen, om jag har förstått det rätt,

med ganska bred majoritet. Man bedömde att man

skulle klara läkarförsörjningen. Ett skäl var

möjligtvis också att en gräns skulle dras för när

läkare skall upphöra att utöva sin profession. Jag

har inte haft anledning att reflektera över att gå

till riksdagen och kräva en ändring av detta. Men

jag är naturligtvis beredd att fundera över

effekterna då man nu allmänt sett talar om en

läkarbrist. Jag kan förstå att läkare som har kommit

till åren så pass att de inte klarar att utöva sitt

yrke inte bör göra det. Men det är inte alldeles

säkert att läkare som är 65 eller 66 år inte skulle

klara det. Jag är naturligtvis beredd att fundera på

frågan, men jag har hittills inte kommit fram till

att det har varit dags att gå till riksdagen med ett

förslag. - - - Jag tror att det finns alla skäl att

fundera på den typen av åldersbegränsningar som det

här handlar om. Jag upprepar: Jag är beredd att

överväga vad man kan göra när det gäller just

läkarnas deltagande i den svenska sjukvården.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det innebär

fördelar om ökat utrymme ges för alternativa

driftsformer inom hälso- och sjukvården. Det stärker

patientens och medborgarens ställning om den

enskilde får ökade möjligheter att välja vårdgivare

inom primärvård och olika typer av specialistvård

liksom att välja sjukhus vid sluten vård. En sådan

utveckling bör kunna bidra till ett bättre bemötande

samt bättre kontinuitet och tillgänglighet i vården.

Detta bör ha positiva effekter även för personalen.

Utskottet anser att det är viktigt att noga följa

frågan om läkarförsörjning i svensk sjukvård.

Samverkansdelegationen har i sitt betänkande

behandlat de nu aktuella frågorna om enskilda

vårdgivares rätt till etablering, rätten att

överlåta en etablering samt den s.k. 65-årsregeln

och dess tillämpning. Betänkandet bereds för

närvarande i Regeringskansliet. Riksdagen bör inte

föregripa regeringens förslag på området. Motionerna

So222 (m) yrkande 2, 3 och 5, So226 (m) och So467

(fp) yrkande 3 (delvis), 4 och 7 avstyrks.

Samverkansdelegationen har också föreslagit att

även andra legitimerade vårdgivargrupper än läkare

och sjukgymnaster bör ges möjlighet att bedriva

verksamhet som enskild vårdgivare med finansiering

av landsting. I utredningen nämns bl.a.

sjuksköterskor och barnmorskor. Inte heller i denna

del bör riksdagen ta något initiativ. Motionerna

So203 (m), So231 (m), So261 (v), So371 (c) yrkande 1

och So467 (fp) yrkande 3 (delvis) avstyrks.

Tillämpningen av lagen (1992:1528) om offentlig

upphandling på hälso- och sjukvårdstjänster i vissa

fall är för närvarande föremål för utredning.

Riksdagen bör därför inte ta något initiativ med

anledning av motion So467 (fp) yrkande 10.

Högkostnadsskydd m.m.

I motion So446 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

högkostnadsskydd (yrkande 9). Under senare år har

avgifterna för den enskilde ökat dramatiskt dels

genom att högkostnadsskyddet höjts, dels därför att

flera vårdavgifter inte omfattas av

högkostnadsskyddet. Kostnader för resor i samband

med vård ingår inte. Motionärerna anser att en

översyn bör göras så att högkostnadsskyddet

verkligen inkluderar alla vårdavgifter. I det

sammanhanget bör en återinförd "fri lista" för

läkemedel aktualiseras.

I motion So355 av Rigmor Ahlstedt (c) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om att

högkostnadsskyddet skall gälla för glasögon och

tandvård. Motionären anför att med en väl fungerande

syn och väl fungerande tänder så ges några viktiga

förutsättningar för att människor skall fungera och

må bra. Därför bör både glasögon och tandvård i

ekonomiskt hänseende jämställas med sjukvård och

högkostnadsskyddet gälla även för dessa områden.

I motion So442 av Birgitta Carlsson (c) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

kostnader som bör rymmas inom högkostnadsskyddet för

läkemedel. Motionären anför att många personer

plågas av svår värk eller svåra smärtor och att

många av dessa personer äter mycket smärtstillande

medicin. Motionären påpekar att det i dag finns ett

alternativ till dessa smärtstillande mediciner,

nämligen att utan kostnad låna Transkutan elektrisk

nervstimulator (TENS) inom sjukvården. Till denna

elektriska nervstimulator finns tillbehör som måste

bytas med jämna mellanrum. Dessa tillbehör är

kostsamma och får bekostas av patienten själv.

Eftersom patienter som behandlas med elektrisk

nervstimulator inte behöver äta smärtstillande

läkemedel i samma utsträckning borde tillbehören

till TENS räknas som läkemedel och alltså inrymmas

inom högkostnadsskyddet, anförs det.

I motion So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

ett bättre högkostnadsskydd (yrkande 8).

Motionärerna anför att totalt 2 000 kr skall vara

den nivå då högkostnadsskyddet inträder, 1 000 kr

för läkemedelsutgifter och 1 000 kr för besök i den

öppna hälso- och sjukvården.

I motion So418 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en

utredning om ett gemensamt högkostnadsskydd angående

sjukvård, läkemedel, hjälpmedel och tandvård

(yrkande 2). Motionärerna anför att regeringen bör

utreda vad ett sådant högkostnadsskydd kan kosta

staten. Ett liknande yrkande framförs i motion So460

av Thomas Julin m.fl. (mp) (yrkande 8). I den

sistnämnda motionen hemställer motionärerna vidare

att riksdagen hos regeringen begär att en utredning

om vad de samhällsekonomiska kostnaderna för att

samordna alla avgifter för läkemedel, läkarvård,

tandvård och handikapphjälpmedel kan beräknas till

(yrkande 9).

I motion So219 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om bidragssystemet för glasögon till barn

och ungdom. Motionärerna anför att det i dag råder

stora olikheter mellan landstingen när det gäller

bidrag för glasögon till barn. Varje landsting avgör

självt om, och i så fall hur stort bidrag som skall

utgå. Denna ojämlikhet är mycket olycklig. Staten,

som anslagsgivare till landstingen, bör ta initiativ

till överläggningar med Landstingsförbundet för att

klarlägga situationen och för att utreda kostnader

och alternativa kostnadsersättningar till barn och

ungdom. Syftet skall vara att rätta till

ojämlikheter och brister i bidragssystemet.

Tidigare behandling, pågående arbete

I betänkande 1997/98:SoU2 Vissa hälso- och

sjukvårdsfrågor gavs en bred bakgrundsbeskrivning

avseende patientavgifter och högkostnadsskydd

vartill hänvisas (36-40).

Motionsyrkanden om patientavgifter och

högkostnadsskydd behandlade utskottet senast i

betänkande 1997/98:SoU12 Hälso- och sjukvårdsfrågor.

Utskottet anförde sin bedömning bl.a. följande (s.

54).

Systemet med statligt reglerade patientavgifter

avskaffades i princip den 1 januari 1991.

Motivet var att möjliggöra för sjukvårdshuvudmännen

att effektivare kunna utnyttja hälso- och

sjukvårdens organisation och resurser genom att

t.ex. differentiera avgiftsnivåerna mellan olika

typer av mottagningar. Enligt den grundläggande

bestämmelsen, 26 § hälso- och sjukvårdslagen, får

vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget

eller kommunen bestämmer i den mån inte annat är

föreskrivet. - - -

Det nu gällande högkostnadsskyddet omfattar

patientavgifter för läkarvård och sjukvårdande

behandling inom landstingen, läkarvård och

sjukgymnastik hos privata vårdgivare med ersättning

från landstingen samt inkontinensartiklar för vilka

landstingen har kostnadsansvar. Frågan om att utöka

högkostnadsskyddet har utretts men regeringen har

inte tagit slutlig ställning. Regeringen har

aviserat en proposition om ny inriktning på

tandvårdsförsäkringen. Utskottet vill inte föregripa

regeringens kommande förslag på området. (Motionerna

avstyrktes.)

- - -

I utskottets betänkande 1997/98:SoU25 Reformerat

tandvårdsstöd föreslogs att bastandvården borde

kompletteras med ett skydd mot höga

behandlingskostnader för omfattande protetiska

åtgärder, implantat och andra dyrbara behandlingar

som t.ex. tandreglering. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 1997/98:289). De föreslagna reglerna avsåg

således endast tandvårdsområdet.

Utskottets bedömning

Högkostnadsskyddet i den öppna hälso- och sjukvården

omfattar patientavgifter för läkarvård och

sjukvårdande behandling inom landstingen, läkarvård

och sjukgymnastik hos privata vårdgivare med

ersättning från landstingen samt inkontinensartiklar

för vilka landstingen har kostnadsansvar.

Av 1 § lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid

köp av läkemedel framgår att receptbelagda läkemedel

och vissa receptfria läkemedel som av läkare,

tandläkare, distriktssköterska eller legitimerad

tandhygienist förskrivs för människor i syfte att

påvisa, lindra eller bota sjukdom eller symtom på

sjukdom eller i likartat syfte, under vissa

förutsättningar omfattas av högkostnadsskydd.

De ovan nämnda reglerna om högkostnadsskydd

infördes den 1 januari 1997. Utskottet anser inte

att det finns någon anledning att nu se över

reglerna. Motionerna So355 (c), So418 (mp) yrkande

2, So442 (c), So446 (kd) yrkande 9, So460 (mp)

yrkandena 8 och 9 och So467 (fp) yrkande 8 avstyrks.

När det gäller bidrag till barn och ungdom avseende

glasögon konstaterar utskottet att detta är en fråga

för sjukvårdshuvudmännen. Riksdagen bör således inte

ta något initiativ med anledning av motion So219

(s). Motionen avstyrks.

Ledningen av hälso- och sjukvård

I motion So241 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om möjligheten att utse annan

yrkesutövare än läkare som patientansvarig

behandlare. Motionärerna anför att inom den

psykiatriska vården baseras diagnostik och

behandling både på psykologisk och medicinsk

vetenskap. Diagnostik och behandling som vilar på

den psykologiska vetenskapen utförs vanligen av

legitimerad psykolog. I dessa fall har en

"patientansvarig läkare" ingen fortlöpande

behandlingskontakt - och har inte heller anledning

att ha det. I dessa fall är det naturligt att

patientansvarig behandlare är en legitimerad

psykolog. I proposition 1995/96:176 anges att

regeringen har för avsikt att uppdra åt

Socialstyrelsen att genomföra en utvärdering av

systemet med patientansvarig läkare samt att

möjligheten att utse även andra yrkesutövare än

läkare som patientansvariga. Det är enligt

motionärerna angeläget att Socialstyrelsens

utvärdering snarast kommer till stånd samt att den

genomförs med anlitande av erforderlig psykologisk

expertis inom hälso- och sjukvård.

Tidigare behandling, pågående arbete

I proposition 1995/96:176 Förstärkt tillsyn över

hälso- och sjukvården anfördes bl.a. följande under

rubriken ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården

- patientansvarig läkare (s. 58).

Bestämmelsen om patientansvarig läkare i 13 § HSL är

kopplad till de enheter där det skall finnas en

chefsöverläkare. Någon utvärdering av bestämmelsen

har inte gjorts och den bör därför för närvarande

inte förändras. Undantaget för patientansvarig

läkare inom primärvården bedöms dock inte vara

nödvändigt. Det är naturligt att den fasta

läkarkontakten inom primärvården som enligt gällande

bestämmelser skall ha de uppgifter som en

patientansvarig läkare annars har, också faktiskt är

patientansvarig. Risken för att olägenheter

uppkommer genom att patienten väljer en fast

läkarkontakt och en annan läkare utses som

patientansvarig torde vara obefintlig. I konsekvens

med regeringens förslag bör bestämmelsens koppling

till chefsöverläkare tas bort.

Verksamheten med patientansvarig läkare bör

emellertid utvärderas. Regeringen har avsikten att

uppdra åt Socialstyrelsen att genomföra denna

utvärdering. I det sammanhanget bör frågan om

möjligheten att utse även andra yrkesutövare än

läkare som patientansvariga övervägas. Därvid bör

särskilt beaktas patientsäkerhetsaspekten i sådan

hälso- och sjukvårdsverksamhet som helt eller delvis

bygger på annan vetenskap än den medicinska, t.ex.

diagnostik, vård och behandling av patienter utförd

av psykolog inom psykiatrin.

Utskottet behandlade den ovan nämnda propositionen i

sitt betänkande 1995/96:SoU18. Utskottet delade

inställningen i propositionen och motioner (c och v)

att verksamheten med patientansvarig läkare borde

utvärderas och att frågan om även andra yrkesutövare

än läkare skulle kunna utses som patientansvariga på

lämpligt sätt borde övervägas (s. 10-11).

I betänkande 1997/98:SoU2 behandlades också ett

yrkande (s) med begäran att annan än läkare skulle

kunna utses till "patientansvarig". Utskottet

konstaterade att något formellt uppdrag om

utvärderingen inte hade givits. Visst

förberedelsearbete pågick. Utskottet utgick ifrån

att den begärda utvärderingen snarast skulle komma

till stånd (s. 84 i betänkandet).

I betänkande 1997/98:SoU12 behandlades åter

yrkanden (v) om patient-ansvarig läkare. Utskottet

konstaterade att något uppdrag ännu inte givits.

Utskottet anförde att det utgick från att en

utvärdering snarast skulle komma till stånd (s. 66).

Av regleringsbrevet för budgetåret 1999 avseende

Socialstyrelsen framgår att Socialstyrelsen skall

göra en utvärdering av verksamheten med patient-

ansvarig läkare. Socialstyrelsen skall därvid

särskilt belysa hur de strukturella förändringarna

under 1990-talet, i form av bl.a. kortare vårdtider,

ökad andel dagvård/dagvårdskirurgi samt

specialistmottagningar utanför sjukhusen påverkat

verksamheten. Av vikt är vidare att analysera hur

formuleringen "om det behövs med hänsyn till

patientsäkerheten" i 27 § hälso- och sjukvårdslagen

tolkats. I uppdraget ingår dessutom att överväga

möjligheten att utse även andra yrkesutövare än

läkare som patientansvariga. Härvid bör särskilt

beaktas patientsäkerhetsaspekten i sådan hälso- och

sjukvårdsverksamhet som helt eller delvis bygger på

annan vetenskap än den medicinska. Uppdraget skall

redovisas till regeringen senast den 31 januari

2000.

Utskottets bedömning

Utskottet noterar med tillfredsställelse att

regeringen nu gett Socialstyrelsen i uppdrag att

göra en utvärdering av verksamheten med

patientansvarig läkare. Motion So241 (v) är därmed

tillgodosedd och avstyrks.

Frågor om tillsyn och behörighet

Tillsyn avseende det psykologiska verksamhetsområdet

I motion So267 av Carina Hägg (s) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om en

förbättrad lagstiftning inom det psykologiska

verksamhetsområdet. Motionären anför att

legitimerade psykologer i dag är verksamma inom en

rad områden där de inte har som primär uppgift att

undersöka, vårda eller behandla. På dessa områden

utövas ingen tillsyn över psykologers icke hälso-

och sjukvårdande verksamhet. Vidare använder sig

personer med otillräcklig utbildning av psykologiska

metoder. Allmänhetens skydd mot oetisk och ibland

t.o.m. skadlig användning av psykologiska kunskaper

är fortfarande alltför bristfällig. Det behövs nu en

samlad tillsynslagstiftning avseende psykologyrket,

inklusive bestämmelser mot oseriös och skadlig samt

vilseledande verksamhet inom det psykologiska

området. Det behövs även en effektiv

tillsynsverksamhet på området.

I motion So295 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett

tillkännagivande av vad i motionen anförts om en

översyn av den s.k. kvacksalverilagen. Motionären

anför att kvacksalverilagen inte innehåller något

hinder mot psykologiskt kvacksalveri inom hälso- och

sjukvården bortsett från förbudet för den som inte

är legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal att

undersöka eller behandla barn under åtta år

respektive att undersöka eller behandla annan under

hypnos. Vidare erinrar motionären om att vikten av

att vissa frågeställningar inom det psykologiska

verksamhetsområdet utreds betonades i

socialutskottets betänkande 1997/98:SoU22 samt att

riksdagen beslutat att som sin mening ge regeringen

till känna att dessa frågor utreds. Det är enligt

motionären nu angeläget att denna utredning kommer

till stånd utan dröjsmål och att den leder till en

enhetlig tillsynslagstiftning och ett utvidgat skydd

inom psykologins område. Motionärerna påpekar också

att det förekommer att patienter som sökt utövare av

alternativ medicin inte fått korrekt diagnos, vilket

inneburit allvarliga konsekvenser för patienten. När

kontakt tagits med Socialstyrelsen har svaret blivit

att man inte kan ta sig an fallet för att det ligger

utanför styrelsens tillsynsområde. Likaså förekommer

rapporter om personer som deltagit i

"personlighetsutvecklande" kurser och som farit

psykiskt illa genom de metoder som använts. Inte

heller dessa personer har kunnat få hjälp.

I motion So317 av Eva Arvidsson och Siw Wittgren-

Ahl (båda s) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om behovet av en utredning för att

få en enhetlig tillsynslagstiftning och ett utvidgat

skydd mot kvacksalveri inom psykologins område.

Motionärerna anför att med hänsyn till den inverkan

psykologisk yrkesutövning har på såväl individ- och

grupp- som organisationsnivå är det av stor

betydelse för allmänhetens skydd att dels

yrkesbeteckningen psykolog förbehålls den grupp som

har en av samhället angiven utbildning, dels att

samhället ges möjlighet att ingripa mot oseriös och

skadlig psykologverksamhet inom alla områden.

Övriga tillsynsfrågor

I motion So316 av Eva Arvidsson och Karin Olsson

(båda s) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om en utredning vad gäller ett

samlat tillsynsansvar. Motionärerna anför att

länsstyrelserna har tillsynsansvaret på regional

nivå vad gäller socialtjänsten samt att tillsynen

över hälso- och sjukvården utövas av

Socialstyrelsens sex regionala tillsynsmyndigheter.

Uppdelningen mellan länsstyrelserna och de regionala

tillsynsenheterna innebär en svårighet och en

otydlighet vid tillsynen i gränsområdet mellan

kommunal och landstingskommunal verksamhet.

Gränserna mellan kommunernas socialtjänst och hälso-

och sjukvård har i vissa fall luckrats upp under

senare år, vilket gör det svårare för den enskilde

att veta var hon eller han skall vända sig med

synpunkter och eventuella klagomål. Det är därför

angeläget att skapa en tydligare organisation för

tillsynen. Regeringen bör därför utreda om det inte

vore lämpligt att låta Socialstyrelsen, som i dag

har det övergripande ansvaret, få ett utökat

tillsynsansvar att även gälla socialtjänsten på

lokal nivå.

Legitimation för dietister

I motion So421 av Eva Arvidsson m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om att

utreda frågan om legitimation för dietister.

Motionären anför att vem som helst kan kalla sig

dietist eller kostexpert. För att öka

patientsäkerheten bör det finnas garantier för

patienten. I dag kan samhället inte erbjuda detta

till patienter och allmänhet då det inte finns en

legitimerad yrkeskår. Motionären påtalar vidare att

frågan har behandlats i riksdagen och beslutet blev

att legitimation för dietister inte skall införas.

Ett av skälen till beslutet var att det är den

läkare som remitterar till dietist som har det

medicinska ansvaret. Men många människor kommer inte

till dietister via remiss av läkare utan vänder sig

själva till olika sorters kostrådgivare.

Språkprov för utländska sjuksköterskor m.m.

I motion So252 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

översyn av språkprov för utländska sjuksköterskor

(yrkande 1). Motionären anför att det händer att

utländska studerande får underkänt i språkprovet

enbart därför att de har svårigheter med stavningen

av namn, framför allt om det skall vara enkel- eller

dubbelkonsonant. I det praktiska arbetet har denna

svårighet ingen större betydelse, i synnerhet som vi

i Sverige använder personnummer som utgångspunkt för

registrering av olika data om patienterna,

journallagring etc. Vidare begärs ett

tillkännagivande av vad i motionen anförts om

formerna för bedömning av utländsk

sjukvårdspersonals lämplighet för yrket (yrkande 2).

Motionären anför att de flesta utländska elever går

på olika kurser för utländsk sjukvårdspersonal.

Kurserna avslutas med ett skriftligt prov. Det är

emellertid bara provresultatet som bedöms, inte

vilken lämplighet eleven visat för sitt yrke under

kursens gång, vid förhör och i kontakten med

patienterna. Inför beslut om godkännande bör en

samlad bedömning göras av elevens prestation under

kursen och resultatet av det skriftliga provet.

Frågor om förskrivningsrätt

I motion So414 av Fanny Rizell (kd) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om att

den utbildning i farmakologi som förutsätts för

förskrivningsrätt görs tillgänglig för

skolsköterskor (yrkande 1). Motionärerna anför att

sjuksköterskor med vidareutbildning till

distriktssköterska har förskrivningsrätt för ett

begränsat antal läkemedel. Denna rätt är knuten till

dels en åtta poängs utbildning i farmakologi, dels

en anställning som distriktssköterska. Denna

förskrivningsrätt gäller inte skolsköterskor. Många

skolsköterskor har distriktssköterskeutbildning och

kontakter med primärvården genom sommarvikariat där

de har viss förskrivningsrätt. Eftersom

förskrivningsrätten är knuten till funktion, inte

till kompetens, kan inte skolsköterskan dra nytta av

sin kompetens. Vidare begär motionären ett

tillkännagivande om förskrivningsrätt för

skolsköterskor för ett begränsat antal läkemedel

(yrkande 2). Skolsköterskan bör ges

förskrivningsrätt för rökavvänjningsmedel och

läkemedel avseende astma och allergi samt ha rätt

att göra vaccinationsbeställningar.

Tidigare behandling, pågående arbete m.m.

Frågor om dels om en samlad effektiv

tillsynslagstiftning inom psykologins område, dels

ett vidgat skydd mot kvacksalveri inom psykologisk

och psyko-terapeutisk verksamhet behandlades av

utskottet i betänkande 1997/98: SoU22

Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Utskottet anförde bl.a. följande.

Flera motionärer tar upp olika frågeställningar med

anknytning till det psykologiska verksamhetsområdet.

Det gäller yrkanden med begäran dels om en samlad

effektiv tillsynslagstiftning inom psykologins

område, dels ett vidgat skydd mot kvacksalveri inom

psykologisk och psykoterapeutisk verksamhet.

I Behörighetskommitténs betänkande (SOU 1996:138),

vilket legat till grund för propositionen, behandlas

liknande frågor (t.ex. s. 390 f. och s. 420).

Kommittén anförde att psykologisk och

psykoterapeutisk verksamhet utövad av personer som

saknar reglerad kompetens kan innebära risk för

skador hos den som behandlas. Kommittén ansåg därför

att det kunde finns skäl att förbehålla hälso- och

sjukvårdspersonal rätten att behandla allvarliga

psykiska störningar. En sådan inskränkning i den

fria närings- och yrkesfriheten kräver dock att det

i lagform görs preciseringar och avgränsningar inom

det psykologiska behandlingsområdet. Utformningen av

en sådan bestämmelse krävde enligt kommitténs

uppfattning ytterligare utredning, bl.a. för att

avgränsa förbudsområdet på ett sätt som gör en sådan

reglering möjlig att tillämpa på ett rimligt sätt.

Någon sådan ytterligare utredning hade det inte

funnits utrymme för inom ramen för kommitténs

arbete. Kommittén lämnade därför inte något förslag

i den delen.

Några remissinstanser har pläderat för en

utvidgning av förbudsområdet när det gäller

hälsofarlig utövning inom psykologisk och

psykoterapeutisk verksamhet.

Utskottet instämmer i stort i den bedömning som

Behörighetskommittén och motionärerna har gjort,

dvs. att olika frågeställningar inom det beskrivna

området på lämpligt sätt bör belysas ytterligare.

Utskottet är däremot inte berett att ställa sig

bakom den exemplifiering av "psykologiska metoder"

som görs i vissa motioner. Regeringen bör återkomma

till riksdagen med en redovisning. Vad utskottet nu

anfört bör riksdagen med anledning av motionerna (m,

fp, v och s) ge regeringen till känna.

Enligt uppgift från Socialdepartementet pågår visst

förberedelsearbete med anledning av

tillkännagivandet.

Regeringen har den 25 september 1997 tillsatt en utredning om

Översyn av vissa frågor rörande socialtjänstlagen

och socialtjänstens uppgifter (S 1997:16). Av

utredningens direktiv framgår bl.a. följande under

rubriken Tillsynen över socialtjänsten (dir.

1997:109).

Socialstyrelsen har enligt 67 § socialtjänstlagen

tillsynen över socialtjänsten i riket. Styrelsen

skall också följa och vidareutveckla socialtjänsten

bl.a. genom att bedriva en kvalificerad uppföljning,

utvärdering och kunskapsförmedling.

Tillsynen över hälso- och sjukvården har nyligen

förstärkts genom en ny lag (1996:786) om tillsyn

över hälso- och sjukvården, som trätt i kraft den

1 januari 1997. Enligt 1 § har Socialstyrelsen

tillsynen över hälso- och sjukvården och dess

personal. Den direkta tillsynen utövas av

Socialstyrelsens sex regionala tillsynsenheter.

Länsstyrelsen har enligt 68 § socialtjänstlagen det

regionala tillsynsansvaret över hur kommunerna

tillämpar socialtjänstlagen. Länsstyrelsen skall

vidare informera och ge råd till allmänheten och

biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,

främja samverkan på socialtjänstens område mellan

kommunerna och andra samhällsorgan samt i övrigt se

till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på

ett ändamålsenligt sätt.

Riksdagen har med anledning av regeringens

proposition Ändring i socialtjänstlagen beslutat

(prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rskr.

1996/97: 264) om vissa preciseringar av

länsstyrelsens tillsynsansvar samt vidgade uppgifter

när det gäller tillståndsgivning för vissa enskilt

bedrivna verksamheter.

Således införs ett tillstånd för yrkesmässigt

bedriven enskild heldygnsverksamhet i form av hem

för vård eller boende, för särskilda boendeformer

för äldre och funktionshindrade samt för hem för

viss annan heldygnsvård. Krav på tillstånd skall

också gälla för enskilt bedrivet hem eller enskild

öppen verksamhet för vård under en begränsad del av

dygnet. Länsstyrelsen i det län där verksamheten

skall bedrivas föreslås vara tillståndsgivande

myndighet.

Tillståndspliktig verksamhet som regleras i

socialtjänstlagen skall stå under länsstyrelsens

tillsyn. Tillsynen skall omfatta också viss annan

enskild verksamhet. Häri ingår både

entreprenadverksamhet och sådan icke

tillståndspliktig enskild verksamhet från vilken

kommunen upphandlar enstaka tjänster för att

fullgöra sina skyldigheter enligt socialtjänstlagen.

Länsstyrelsens tillsyn omfattar också hem för vård

eller boende enligt 23 § socialtjänstlagen.

Länsstyrelsen har även olika uppgifter som berör

tillsyn och uppföljning av verksamheter inom

alkoholområdet. Behov av att se över formerna och

organisationen av tillsynen över socialtjänsten har

aktualiserats i olika sammanhang. I regeringens

proposition om ändring i socialtjänstlagen uttalar

regeringen att den regionala tillsynen över

socialtjänsten behöver effektiviseras och bli mer

slagkraftig.

Vidare har riksdagen beslutat (rskr. 1996/97:185)

att ge regeringen tillkänna vad socialutskottet

uttalat i sitt betänkande 1996/97:SoU13. Utskottet

anser att tillsynen över äldreomsorgen bör

förbättras. Tillsynen måste skärpas och inriktas på

frågor om laglighet och rättssäkerhet. Tillsynen

måste också inriktas på att säkra kvalitet och

kompetens i vården och omsorgen, så att de äldres

självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet

säkras. Utskottet anser vidare att det är angeläget

att skapa en tydligare organisation för tillsynen.

Det får inte råda någon tvekan om vart den enskilde

skall vända sig med sina synpunkter och klagomål.

Informationen om möjligheten att klaga måste

förbättras. Utskottet pekar också på hur

uppdelningen mellan länsstyrelserna och

Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter medför

svårigheter och en otydlighet vid tillsynen i

gränsområdet mellan kommunal och landstingskommunal

verksamhet. Enligt utskottet bör övervägas om

tillsynen kan läggas på samma statliga myndighet för

såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården för

att härigenom skapa en slagkraftigare organisation.

Frågan om tillsynen över socialtjänsten

aktualiseras ytterligare av den markering som

regeringen gör i propositionen om ändring i

socialtjänstlagen. Bland de frågor som därmed kan

komma att ställas i centrum är personalens

kompetens, effekt och resultat av verksamheterna,

bemötandet av klienter och allmänhet. - - - Förslag

skall lämnas till hur tillsynen över socialtjänsten

kan förbättras och effektiviseras. Härvid bör även

förutsättningarna för en bättre samordning av

tillsynen över socialtjänsten samt hälso- och

sjukvården analyseras. Behov av ökade befogenheter

för tillsynsmyndigheterna, motsvarande vad som

gäller inom hälso- och sjukvården, bör också

övervägas. Vilka konsekvenser som eventuella förslag

medför för andra uppgifter som de olika

tillsynsmyndigheterna har, t.ex. olika typer av

tillståndsgivning, skall analyseras och redovisas.

Utredningens arbete skall vara slutfört senast den

31 maj 1999.

Frågor om legitimation för dietister behandlades av

Behörighetskommittén i betänkande Ny

behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens

område SOU 1996:138. Kommittén anförde bl.a. (s. 348

f. ).

Till kommittén har framställts önskemål om att

dietister bör omfattas av legitimationsreglerna. Det

är dock främst de dietister som arbetar med

individinriktad kostrådgivning och behandling som på

ett mer påtagligt sätt kan påverka

patientsäkerheten. De dietister som är verksamma

inom offentlig verksamhet utgör redan i dag hälso-

och sjukvårdspersonal och omfattas av

Socialstyrelsens individtillsyn.

Dietisterna arbetar oftast relativt självständigt

med patienterna. Brister i kompetensen hos en

dietist kan i vissa fall innebära allvarliga risker

för patientens hälsa. - - - Enligt kommitténs

uppfattning bör man, på samma sätt som tidigare

föreslagits angående audionomer och biomedicinska

analytiker, låta dietisterna omfattas av de nya

bestämmelserna om skyddad yrkestitel. - - - Genom

de föreslagna regleringarna ställs dietisterna i sin

verksamhet under samhällets tillsyn. Bestämmelserna

underlättar för arbetsgivare och andra att bilda sig

en uppfattning om dietisternas kompetens och torde

försvåra yrkesverksamhet för personer som saknar

erforderlig utbildning för yrket.

Regeringen delade kommitténs bedömning, se

proposition 1997/98:109 Yrkesverksamhet på hälso-

och sjukvårdens område (s. 103).

Utskottet tillstyrkte regeringens förslag i denna del, se

betänkande 1997/98:SoU22 Yrkesverksamhet på hälso-

och sjukvårdens område. Utskottet anförde bl.a. (s.

11 f.).

Sedan lång tid utgör legitimationen det mest

framträdande beviset på en yrkesutövares kompetens

inom hälso- och sjukvården. Legitimationen är ett

uttryck för att en yrkesutövare står under

samhällets tillsyn och har godkänts för

yrkesverksamhet inom det område legitimationen

avser. Legitimationens huvudfunktion är att vara en

garanti för att personalen har en viss kunskaps-

nivå samt vissa personliga egenskaper och

kvalifikationer.

Utskottet delar regeringens bedömning att rätten

till legitimation skall förbehållas sådana grupper

av yrkesutövare som har en självständig

yrkesfunktion med kvalificerade arbetsuppgifter och

ett särskilt ansvar för patienternas säkerhet i

vården samt dessutom i inte oväsentlig utsträckning

vänder sig direkt till allmänheten, t.ex. i egenskap

av fria yrkesutövare. Därmed bedömer utskottet den

föreslagna utökningen av legitimerade yrkesgrupper

vara en lämplig avgränsning. Utskottet delar

regeringens bedömning att legitimation skall införas

för arbetsterapeuter, apotekare, receptarier och

sjukhusfysiker. Varken Behörighetskommittén eller

regeringen har föreslagit att sjukhusingenjörerna

skall bli legitimerade. Utskottet anser inte, på de

skäl kommittén anfört, att riksdagen bör ta något

initiativ i frågan. - - - (Motioner avstyrktes.)

Utskottet delar också bedömningen att det behövs

ett komplement till legitimationen. Det föreslagna

systemet med skyddad yrkestitel för vissa grupper

som inte omfattas av legitimation bör därför

införas.

Utskottet delar regeringens bedömning att

yrkesgrupperna audionomer, biomedicinska analytiker,

dietister och ortopedingenjörer skall omfattas av

den särskilda regleringen med skyddade yrkestitlar

och tillstyrker därför även förslaget till 3 kap. 6

§. - - - (Motioner avstyrktes.)

Från Socialstyrelsen har inhämtats att i samband med

de språkprov som bl.a. utländska sjuksköterskor

måste genomgå görs en allsidig bedömning av

språkkunskaperna. Avsikten är att fråga skall vara

om en rimlighetsbedömning med betoning på sådant som

har betydelse för patienternas säkerhet. Från

Socialstyrelsen har vidare inhämtats att bl.a.

utländska sjuksköterskor inför erhållande av svensk

legitimation har att genomgå viss praktik. Vid denna

praktik görs en bedömning av den utländska

sjuksköterskans lämplighet för yrket.

Frågan om förskrivningsrätt för ytterligare

personalgrupper behandlades i utskottets betänkande

1997/98:SoU15 Läkemedelsfrågor. Utskottet anförde

bl.a. följande (s.10-11).

Den generella förskrivningsrätten för

distriktssköterskor infördes den 1 april 1994.

Syftet med att utöka förskrivargruppen till att

omfatta andra än läkare var att hälso- och

sjukvården skulle förenklas och effektiveras,

särskilt i glesbygd med låg läkartäthet. Läkemedel

som får förskrivas av distriktssköterskor är

upptagna på en särskild lista som ges ut av

Läkemedelsverket. Listan uppdateras minst en gång

per år och omfattar endast läkemedel som används i

omvårdnadsarbete. Preparaten måste ha varit i bruk i

minst två år innan de kan förskrivas av

distriktssköterskor. Socialstyrelsen och

Läkemedelsverket har meddelat allmänna råd resp.

föreskrifter för förskrivningsrätten.

Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen följt

upp förskrivningsreformen under senare hälften av

1996. En sammanfattning av uppföljningsstudien har

publicerats i Distriktssköterskornas

förskrivningsrätt (Socialstyrelsens Meddelandeblad

nr 26/97). Studien kartlägger de utbildningsinsatser

som genomförts och förskrivargruppens utnyttjande av

förskrivningsrätten dels i olika delar av landet,

dels inom olika indikationsområden. Den belyser

också distriktssköterskornas inställning till

förskrivningsrätten samt vilka för- och nackdelar

den fört med sig för patienten. Socialstyrelsen

konstaterar att studien bl.a. visar att

förskrivningsrätten, med därtill hörande utbildning,

på olika sätt bidragit till en enklare och

effektivare handläggning av vissa åtgärder inom

hälso- och sjukvårdsområdet. Socialstyrelsen anser

bl.a. att en översyn bör ske av indikationer och

läkemedel, att läkares recept till vissa patienter

kan få itereras av sköterska och att även vissa

andra sköterskor skulle kunna få förskrivningsrätt.

Enligt uppgift från Socialdepartementet avser

regeringen att inom kort uppdra åt Socialstyrelsen

att utreda frågan om utvidgad förskrivningsrätt

enligt de förslag som Socialstyrelsen lagt fram i

sin uppföljningsstudie. När det gäller utvidgad

förskrivningsrätt för distriktssköterskor och viss

förskrivningsrätt för andra sjuksköterskegrupper har

liknande motioner behandlats i betänkande

1994/95:SoU15. Utskottet ansåg att det krävs

ytterligare erfarenheter av distriktssköterskornas

förskrivningsrätt innan ställning bör tas till

frågan om att utvidga förskrivningsrätten till fler

grupper, t.ex. skolsköterskor.

Utskottet anförde i sin bedömning bl.a. följande.

Socialstyrelsens uppföljningsstudie av

distriktssköterskornas förskrivningsrätt visar att

förskrivningsrätten på olika sätt bidragit till en

enklare och effektivare handläggning av vissa

åtgärder inom hälso- och sjukvårdsområdet.

Förskrivningsrätten har bl.a. inneburit en

kompetenshöjning hos distrikts-sköterskorna som

medfört ett mervärde för patienten bl.a. genom att

den ökar tillgängligheten till

behandlingsalternativet läkemedel. Den underlättar

också för äldre, funktionshindrade och andra som har

svårigheter att ta sig till en vårdcentral eller

annan mottagning där läkare finns. Socialstyrelsen

anser därför att en översyn bör ske av

indikationsområden och läkemedel. På grund av de

förändringar som skett, särskilt inom hälso- och

sjukvård för äldre, finns enligt Socialstyrelsen

anledning att överväga en utvidgning av

förskrivningsrätten till att gälla även andra

sjuksköterskekategorier/befattningar. Sådana grupper

skulle enligt styrelsen kunna vara legitimerade

sjuksköterskor med specialistutbildning inom

geriatrik/gerontologi, verksamma inom kommunal

hälso- och sjukvård för äldre, och

distriktssköterskor verksamma inom skolhälsovård.

Regeringen har aviserat att uppdrag inom kort skall

ges Socialstyrelsen att i samråd med berörda

myndigheter och organisationer bereda ärendet vidare

med den inriktning som Socialstyrelsen föreslagit.

Utskottet anser att ärendets vidare beredning bör

avvaktas innan ställning tas till frågor om

förskrivningsrätten. (Motionerna avstyrktes.)

Socialstyrelsen har nu erhållit ett uppdrag att se

över möjligheterna att utvidga förskrivningsrätten i

viss mån. Uppdraget skall redovisas senast den 31

augusti 1999.

Utskottets bedömning

Behörighetskommittén anförde i sitt betänkande (SOU

1996:138) att det kunde finnas skäl att förbehålla

hälso- och sjukvårdspersonal rätten att behandla

allvarliga psykiska störningar. Kommittén ansåg dock

att frågan behövde utredas ytterligare och lämnade

inte något förslag i den delen. I samband med

beredning av proposition 1997/98:109 Yrkesverksamhet

på hälso- och sjukvårdens område och i anledning av

motionsyrkanden gav utskottet våren 1998 som sin

mening regeringen till känna att utskottet i stort

instämde i den bedömning som Behörighetskommittén

gjort, dvs. att olika frågeställningar inom det

beskrivna området borde belysas ytterligare, samt

att regeringen borde återkomma till riksdagen med en

redovisning.

Utskottet utgår från att regeringen återkommer till

riksdagen med den begärda redovisningen. Motionerna

So267 (s), So295 (fp) och So317 (s) är i huvudsak

tillgodosedda och avstyrks därför.

Av direktiven till utredningen om översyn av vissa

frågor rörande socialtjänstlagen och socialtjänstens

uppgifter (S 1997:16) framgår att utredningen skall

lämna förslag om hur tillsynen över socialtjänsten

kan förbättras och effektiviseras samt att

förutsättningarna för en bättre samordning av

tillsynen över socialtjänsten samt hälso- och

sjukvården bör analyseras. Motion So316 (s) är

därmed i huvudsak tillgodosedd och avstyrks.

Frågor om behörighetsreglering för olika

yrkesgrupper har nyligen prövats av riksdagen.

Utskottet anförde i det sammanhanget att bl.a.

dietister borde omfattas av den föreslagna

regleringen med särskilt skyddad yrkestitel.

Utskottet finner inte nu skäl att ändra detta

ställningstagande. Motion So421 (s) avstyrks därför.

Utskottet delar inställningen i motion So252 (fp)

yrkande 1 att utländska sjuksköterskor som har att

genomgå språkprov inte bör underkännas därför att de

gjort bagatellartade fel som saknar praktisk

betydelse. Av de uppgifter som inhämtats från

Socialstyrelsen anser sig utskottet dock kunna utgå

från att proven inte tillämpas på ett sådant sätt.

Motionsyrkandet avstyrks därför i den mån det inte

är tillgodosett med det anförda.

Utskottet instämmer också i vad som anförts i

motion So252 (fp) yrkande 2 om att den lämplighet

som en elev visat för sitt yrke t.ex. i kontakt med

patienterna bör beaktas vid bedömningen av eleven.

Utskottet anser dock att de uppgifter som inhämtats

från Socialstyrelsen visar att bedömningen av eleven

görs med beaktande av den lämplighet för yrket som

eleven visat vid praktiktjänstgöring.

Motionsyrkandet avstyrks i den mån det inte är

tillgodosett med det anförda.

Frågan om att utvidga förskrivningsrätten för vissa

personalkategorier utreds för närvarande av

Socialstyrelsen. Resultatet av detta arbete bör

avvaktas. Riksdagen bör därför inte ta något

initiativ med anledning av motion So414 (kd).

Motionen avstyrks.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

I motion So294 av Kerstin Heinemann (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om en treårig preskriptionstid (yrkande 1),

samt att preskriptionstiden skall kunna räknas från

den dag en felbehandling eller ett misstag upptäcks

(yrkande 2). Motionärerna anför att i HSAN:s arbete

konstateras alltför ofta att nuvarande tidsgräns på

två år innebär problem för anmälaren. Mycket ofta

sträcker sig behandlingsperioderna över väsentligt

längre tid än två år. Vid mycket långa

sjukdomsperioder har vederbörande ofta inte

återhämtat sig fysiskt eller psykiskt så att han

eller hon orkar göra en anmälan efter en

felbehandling. Vid dödsfall, inte minst när det

gäller barn, krävs ofta lång tid för anhöriga att

bearbeta sin sorg. Därmed faller deras möjligheter

att anmäla ärendet när preskriptionstiden är så kort

som två år. Samtidigt får inte preskriptionstiden

sättas så att minnesbilder av aktuellt fall

försvåras. Preskriptionstiden bör därför enligt

motionärerna förlängas till tre år. I andra fall kan

det vara så att orsaken till en patients besvär på

grund av en felbehandling upptäcks först efter att

preskriptionstiden har gått ut. Det är ur

patientsynpunkt helt nödvändigt att

preskriptionstiden ändras så, att när orsaken till

en patients problem är ett misstag från sjukvården,

skall preskriptionstiden börja löpa från den dag då

misstaget upptäcks. I yrkande 3 begärs ett

tillkännagivande om värdet av ett ökat inslag av

muntlig förhandling. Motionärerna konstaterar att

muntlig förhandling är sällsynt i HSAN:s

handläggning.

Tidigare behandling

Motionsyrkanden om HSAN:s verksamhet liknande de

aktuella behandlades senast av utskottet i

betänkande 1997/98:SoU22 Yrkesverksamhet på hälso-

och sjukvårdens område. Utskottet anförde under

rubriken Preskription bl.a. följande (s. 21).

Syftet med bestämmelserna om disciplinpåföljd är i

första hand att stärka patientsäkerheten men

bestämmelserna ger också patienten en möjlighet till

upprättelse. För att disciplinpåföljden skall få

avsedd effekt gentemot den ansvarige yrkesutövaren

bör dock påföljden åläggas snarast efter förseelsen.

Rättssäkerheten för yrkesutövaren talar också för

att tiden begränsas. Utskottet kan konstatera att

ett antal ärenden (mål) har fått skrivas av på grund

av att absolut preskription inträtt. Enligt

utskottet bidrar bestämmelsen i dess nuvarande skick

därmed inte till att upprätthålla en för patienter

och personal godtagbar rättssäkerhetsnivå. Utskottet

anser att den absoluta preskriptionstiden bör

förlängas från fem till tio år efter förseelsen.

Utskottet anser inte att det finns tillräckliga skäl

att ändra den nuvarande tvååriga preskriptionstiden

för underrättelse om anmälan. (Motionen avstyrktes.)

När det gäller frågan om muntlig förhandling vid

HSAN anförde utskottet under rubriken HSAN:s

verksamhet m.m. i samma betänkande bl.a. följande

(s. 27).

Den nuvarande bestämmelsen om muntlig förhandling i

HSAN överförs enligt propositionen med oförändrad

lydelse till 7 kap. 11 § i lagen om yrkesverksamhet

på hälso- och sjukvårdens område. Utskottet, som

anser att bestämmelsen är välavvägd, tillstyrker

lagförslaget - - -. (Motionen avstyrktes.)

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte

finns tillräckliga skäl att ändra den nuvarande

tvååriga preskriptionstiden för underrättelse om

anmälan. Motion So294 (fp) yrkandena 1 och 2

avstyrks därför. Likaså vidhåller utskottet

uppfattningen att den nuvarande bestämmelsen om

muntlig förhandling i 7 kap. 11 § lagen (1998:531)

om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område

är väl avvägd och avstyrker yrkande 3 i motion So294

(fp).

Psykologiska test

I motion So289 av Britt-Marie Danestig (v) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

översyn av forskning och utveckling inom det

psykologiska metodområdet, framför allt av

psykologiska test. Motionären anför att psykologiska

test används av psykologer som arbetsinstrument inom

bl.a. hälso- och sjukvård, socialtjänst,

habilitering, rättsmedicinalväsende, skola och

yrkesmässig rehabilitering. I arbetslivet och i

försvaret används psykologiska test för rekrytering

och urval. Vidare anförs att de i Sverige använda

psykologiska testen ofta har ett internationellt

ursprung samt det finns ett stort behov av att

anpassa dessa test till svenska förhållanden.

Dessutom behöver nya svenska test utvecklas.

Standardisering av internationella eller svenska

psykologiska test är en tämligen omfattande och

kostsam process. Det innebär t.ex. att varje test

måste utprövas på tämligen stora svenska grupper

innan det kan rekommenderas för användning.

Anknytning till forsknings- och utvecklingsarbete är

en nödvändighet. Motionären anför vidare att

eftersom Sverige är ett litet land är de

kommersiella möjligheterna små för att finansiera de

större standardiseringsinsatserna för psykologiska

test. Finansieringsmöjligheterna för vetenskaplig

konstruktion, utprövning och därtill relaterat

forsknings- och utvecklingsarbete bör därför

uppmärksammas, när det gäller metodutveckling utan

omedelbar kommersiell förräntning, men där

människors behov av adekvata och rättvisande metoder

väger tungt, anförs det. Motionären hänvisar

slutligen till Barnpsykiatrikommittén och anför att

regeringen bör se över frågan.

Tidigare behandling

I den forskningspolitiska propositionen 1996/97:5,

avsnitt 7 Socialdepartementet, föreslogs att till

hälso- och sjukvårdshuvudmännens ansvar enligt

hälso- och sjukvårdslagen skall höra att medverka

vid finansiering, planering och genomförande av

kliniskt forsknings- och utvecklingsarbete. Hälso-

och sjukvårdshuvudmännen bör i den omfattning som

behövs samverka med andra huvudmän samt med berörda

universitet och högskolor. Ett förtydligande av

denna innebörd, 26 b §, föreslogs infört i HSL. (I

samband med behandlingen i utskottet hade inte

avgivits något motionsyrkande rörande psykologiska

test.) Lagförslaget tillstyrktes av utskottet

(1996/97:SoU6). Riksdagen följde utskottet ( rskr.

1996/97:59).

Ett par motioner (från fp och v) om psykologiska

test liknande den nu aktuella behandlades i

utskottets betänkande 1995/96:SoU17 s. 35 f.,

vartill hänvisas.

Utskottet antecknade bl.a. att Sveriges

Psykologförbund hade tagit upp frågan om ansvaret

för svenska standardiseringar och normeringar av

utländska test och om svenska psykologers tillgång

till moderna, fullgott utprövade psykologiska

instrument samt att en arbetsrapport avlämnades

sommaren 1995. I rapporten hade bl.a. hänvisats till

HSU 2000 som i enlighet med sina tilläggsdirektiv

bl.a. skulle överväga ansvarsfördelningen mellan

staten och sjukvårdshuvudmännen i fråga om

finansiering av vårdforskning samt i vilka former

stöd kan ges till vårdforskningens utveckling.

Utskottet uttalade i sin bedömning att utskottet

ansåg det viktigt med en standardisering och

normering av psykologiska test så att de blir

rättvisande i svensk miljö. Frågor om forskning

borde enligt utskottets uppfattning övervägas samlat

vid behandlingen av nästa forskningspolitiska

proposition. Motionsyrkandena avstyrktes.

Även i betänkande 1997/98:SoU12 behandlades ett par

motioner liknande den nu aktuella om psykologiska

test. Utskottet anförde i sin bedömning bl.a.

följande.

Sedan den 1 januari 1997 gäller enligt 26 b § i

hälso- och sjukvårdslagen att landstingen och

kommunerna skall medverka vid finansiering,

planering och genomförande av kliniskt

forskningsarbete på hälso- och sjukvårdens område

samt av folkhälsovetenskapligt forskningsarbete.

Landstingen och kommunerna skall i dessa frågor, i

den omfattning som behövs, samverka med varandra

samt med berörda universitet och högskolor.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att

det är viktigt med en standardisering och normering

av psykologiska test så att de blir rättvisande i

svensk miljö. Riksdagen bör dock inte ta något

initiativ på området. (Motionerna avstyrktes.)

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det

är viktigt med en standar-disering och normering av

psykologiska test så att de blir rättvisande i

svensk miljö. Riksdagen bör dock inte ta något

initiativ på området. Motion So289 (v) avstyrks.

Ambulansfrågor

I motion So262 av Åke Carnerö och Tuve Skånberg

(båda kd) begärs ett tillkännagivande till

regeringen vad i motionen anförts om en utredning om

ett rikstäckande luftambulanssystem med

akutmedicinsk kompetens. Motionärerna hänvisar till

Försvarsbeslut 96 som bl.a. innebar att arbetet med

att åstadkomma en effektivare helikopterberedskap

för sjuktransporter skall fortsätta samt att

Försvarsmakten bör fortsätta sina ansträngningar att

få till stånd avtal med sjukvårdshuvudmännen. För

att möjliggöra ett heltäckande svenskt

luftambulanssystem måste de helikopterresurser som

finns i landet organiseras så att en

tillfredsställande beredskap kan erbjudas medborgare

i hela landet. Ett rikstäckande luftambulanssystem

där Försvarsmaktens helikoptrar utgör en viktig

resurs tillsammans med övriga helikopterresurser i

samhället ökar tryggheten i samhället. Den utredning

som pågår bör därför ta ett helhetsgrepp på hur ett

svenskt luftambulanssystem med avancerad

akutmedicinsk kompetens skall utformas.

I motion So451 av Lennart Klockare och Ola Rask

(båda s) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om ambulanssjukvårdens kompetens

och bemanning. Motionärerna anför att det vid

Göteborgs universitet pågår forskning om

ambulanssjukvårdens yrkeskunnande och de

kunskapsfält som ambulanssjukvårdaren använder i

sitt professionella yrkesutövande. Denna forskning

kan komma att visa på behov av en helt ny utbildning

för ambulanssjukvård i Sverige. Det är dock viktigt

att se hur denna utbildning kan användas inom andra

områden i hälso- och sjukvården. Likaså är det

viktigt att se vad som händer inom Norden och i

övriga Europa. Motionärerna påpekar att det är

angeläget att avvakta pågående forskningsresultat

innan förändringar vidtas av ambulanssjukvårdens

bemanning.

Tidigare behandling, pågående arbete

I 6 § HSL stadgas att landstingen svarar för att det

inom landstinget finns en ändamålsenlig organisation

för att till och från sjukhus eller läkare

transportera personer vilkas tillstånd kräver att

transporten utförs med transportmedel som är

särskilt inrättade för ändamålet.

Motionsyrkanden om ambulanshelikoptrar behandlades

senast i betänkande 1997/98:SoU12. Utskottet anförde

bl.a.

Frågan om ambulanshelikoptrar i akutsjukvården

behandlades i proposition 1996/97:137 Nollvisionen

och det trafiksäkra samhället. Regeringen ansåg att

förutsättningarna för ett sammanhängande system med

ambulanshelikoptrar stationerade vid ett antal

akutsjukhus i landet borde utredas och därvid bl.a.

vägas mot andra resursbehov som finns inom hälso-

och sjukvården. Ett klarläggande behövdes enligt

propositionen, av de medicinska, organisatoriska och

finansiella förutsättningarna för ett sammanhängande

system med ambulanshelikoptrar och ambulanser.

Enligt uppgift pågår arbete med direktiv för en

utredning på området. (Motionen avstyrktes.)

Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa

regeringens kommande förslag på området. (Motionerna

avstyrktes.)

Regeringen har den 16 april 1998 gett

Socialstyrelsen i uppdrag att i samverkan med

Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och SOS

Alarm Sverige AB utreda de medicinska,

organisatoriska och finansiella förutsättningarna

för ett sammanhängande system med

ambulanshelikoptrar. Uppdraget skall redovisas till

regeringen senast den 30 april 1999.

Utskottets bedömning

Frågan om ett sammanhängande system med

ambulanshelikoptrar är för närvarande föremål för

utredning. Enligt utskottets uppfattning bör

riksdagen därför inte ta något initiativ i denna

fråga. Motion So262 (kd) avstyrks.

Ambulanssjukvårdens organisation är i första hand

en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Riksdagen bör

därför inte ta något initiativ med anledning av

motion So451 (s). Motionen avstyrks.

Journalföring

I motion So328 av Lennart Klockare och Monica Öhman

(båda s) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om ADB-förda patientjournaler.

Motionärerna anför att ADB-förda journaler innebär

många fördelar men också att någon "originaljournal"

på papper inte finns. Vid varje utskrift skapas en

ny journalhandling och det kan vara svårt för

patienten och andra att avgöra om någon uppgift i

journalen har ändrats eller lagts till utan att

detta har angetts. Det finns nu tekniska möjligheter

att genom en s.k. logg registrera om någon i

efterhand har ändrat i en journal. Krav bör ställas

på att en sådan teknik skall användas för alla som

är registeransvariga för ADB-förda patientjournaler.

I motion So350 av Agneta Lundberg m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

lagstadgad skyldighet för arbetsterapeuter att föra

journal utanför hälso- och sjukvårdens område.

Motionärerna anför att arbetsterapeuter är skyldiga

att enligt patientjournallagen föra patientjournal

inom hälso- och sjukvårdens område. Ett inte ringa

antal arbetsterapeuter meddelar dock vård inom

socialtjänsten för människor med fysiska och

psykiska sjukdomar och handikapp, för psykiskt

utvecklingsstörda, inom skolväsendet och i

arbetslivet. Arbetsterapeutens insatser inom dessa

områden är förebyggande vård, behandlingar av

sjukdomar, handikapp och andra besvär, utprovning av

hjälpmedel samt rådgivning och undersökning för

t.ex. intygsskrivning. Det är därför angeläget att

skyldighet för arbetsterapeuter att föra journal

utanför hälso- och sjukvårdens ansvarsområden

lagstadgas.

Bakgrund

Av 1 § patientjournallagen (1985:562) framgår att

vid vård av patienter inom hälso- och sjukvården

skall föras patientjournal. Vidare framgår av lagens

9 § att bl.a. den som är legitimerad enligt 3 kap.

lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och

sjukvårdens område är skyldig att föra

patientjournal.

Enligt 6 § patientjournallagen får uppgifter i en

journalhandling inte utplånas eller göras oläsliga.

Vidare framgår av samma paragraf att vid rättelse av

en felaktighet skall det anges när rättelsen har

skett och vem som har gjort den. Socialstyrelsen har

dock enligt 17 § samma lag möjlighet att under vissa

förutsättningar medge att en journal helt eller

delvis förstörs.

Av Socialstyrelsens föreskrifter beträffande

Patientjournallagen (SOSFS 1993:20) framgår bl.a.

följande under rubriken Journalföring med hjälp av

ADB.

Med en journalhantering avses inte bara sedvanliga

dokument utan även framställning i skrifter eller

bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller

på annat sätt uppfattas endast med tekniskt

hjälpmedel. Detta gäller t.ex. röntgenbilder samt

patientjournaler på mikrofilm och journaler som förs

med hjälp av ADB.

Patientjournallagen är teknikneutral, dvs den

gäller oberoende av på vilket medium journalen förs.

- - -

Det finns många olika datorjournalsystem. Det är

emellertid viktigt att man använder sig av ett

sådant system som uppfyller de krav som ställs i

patientjournallagen, datalagen och sekretesslagen.

För ADB-förda journaler gäller alltså samma regler

i patientjournallagen som för manuellt förda

journaler. Det innebär bl a följande.

1. Det skall framgå av journalen vem som svarat för

införandet av en viss uppgift.

2. Kravet på "signering" måste upprätthållas på

motsvarande sätt som vid förande av manuella

journaler.

3. Rättelse av uppgift får inte medföra att den

felaktiga uppgiften förstörs.

4. Journalanteckningarna skall kunna förstöras

efter ett beslut av Socialstyrelsen enligt 17 § PjL.

5. Journalerna skall vid behov kunna lämnas ut i

såväl original som i kopia.

6. Sådana behörighetsnivåer för tillgång till

journalerna skall finnas som tillgodoser

patienternas rätt till sekretesskydd och integritet.

7. Även anonyma patienter skall kunna registreras.

8. Journalerna skall kunna bevaras, gallras och

arkiveras enligt bestämmelserna i

patientjournallagen och dessa föreskrifter.

Det skall finnas ett tillfredsställande back-

upsystem, t.ex. i form av en säkerhetskopia.

Chefsöverläkare, läkare som avses i 14 § ALI eller

den som annars svarar för patientjournalerna skall

utforma sådana rutiner att föreskrifterna om förande

av journaler med ADB-teknik kan följas.

Av 51 § socialtjänstlagen (1980:620) framgår att

handläggning av ärenden enligt lagen som rör

enskilda samt genomförande av beslut om

stödinsatser, vård och behandling skall

dokumenteras. Dokumentationen skall utvisa beslut

och åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska

omständigheter och händelser av betydelse.

Utskottets bedömning

Utskottet vill betona att hanteringen av ADB-förda

patientjournaler måste uppfylla de krav som ställs i

patientjournallagen. Det innebär dels att uppgifter

i en journalhandling inte får utplånas eller göras

oläsliga om inte Socialstyrelsen efter särskild

prövning medgett detta, dels att vid rättelse av en

felaktighet skall det anges när rättelsen har skett

och vem som har gjort den. Självfallet är det också

ett oeftergivligt krav att systemet är så utformat

att patienternas rätt till sekretesskydd och

integritet tillgodoses. Socialstyrelsen har utfärdat

allmänna råd där vikten av att patientjournallagen

följs vid journalföring med hjälp av ADB särskilt

framhålls. Riksdagen bör enligt utskottets

uppfattning inte ta något initiativ med anledning av

motion So328 (s). Motionen avstyrks.

Arbetsterapeuter är, liksom andra legitimerade

grupper enligt 3 kap. 2 § lagen (1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område,

journalföringspliktiga vid vård av patienter inom

hälso- och sjukvårdens område. Utskottet finner inte

anledning att föreslå någon ändring beträffande

journalföringsplikten. Motion So350 (s) avstyrks.

Aborter, fosterdiagnostik, äggdonationer

m.m.

I motion So340 av Inger Davidson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

ägg- och spermadonation (yrkande 2). Motionärerna

anser att donation av könsceller kan komma att på

olika sätt beröra de familjer och individer som

ingår i givarens och mottagarens närhet. Det är

därför viktigt att ifrån ett helhetsperspektiv

analysera de potentiella problem som donationen kan

medföra. I motionen berörs olika situationer för

barnet, föräldrarna i den familj där barnet växer

upp samt för donatorn och dennes familj.

Motionärerna anser att de rättsliga konsekvenserna

av ägg- och spermadonation inte är helt klara.

Motionärerna anser att befruktning utanför kvinnans

kropp med donerade könsceller bör upphöra.

Motsvarande komplikationer gäller också vid

givarinsemination. Motionärernas uppfattning är att

man genom information om de etiska komplikationerna

och genom underlättande av adoption bör få

givarinsemination att upphöra. Motionärerna begär

också ett tillkännagivande till regeringen om en

vidgad syn på abortförebyggande åtgärder (yrkande

8). Abort är att släcka liv. Allt måste enligt

motionärerna göras för att i opinionsbildning och

rådgivning framställa det som naturligt och

självklart att en graviditet skall fullföljas.

Socialt och ekonomiskt skall alla tänkbara insatser

erbjudas för att undvika abort. En vidgad syn på vad

som brukar kallas abortförebyggande åtgärder

föreslås därför. I yrkande 9 begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om tidsgränsen då Socialstyrelsens prövning

krävs. Motionärerna anför att abortlagens nuvarande

tidsgräns diskuteras både bland lekmän och

medicinskt sakkunniga. Å ena sidan har det framförts

argument för en sänkning av tidsgränsen. Antalet

aborter skulle på det sättet kunna minska. Å andra

sidan hävdas att en kortare tid skulle kunna medföra

att en del abortsökande inte fick tillräcklig tid

att i lugn och ro tänka igenom sitt beslut.

Motionärerna anser att de tänkbara effekterna av en

sänkt tidsgräns bör studeras noga. Vidare begärs i

yrkande 10 ett tillkännagivande till regeringen om

vad i motionen anförts om livsduglighet.

Motionärerna anser att en ändring måste ske av

Socialstyrelsens allmänna råd. Motionärerna anser

att det behövs entydiga signaler om att abort inte

är tillåtet om ett barn kan bedömas livsdugligt

utanför livmodern. De anser att den övre gränsen för

abort bör ändras till 20 veckor för att marginalen

skall vara tillräcklig. I yrkande 11 begär

motionärerna ett tillkännagivande om stödsamtal. De

anser att informationen om stödsamtalen bör få en

mycket tydligare inriktning än i dag. Varje

abortsökande bör få en skriftlig information.

Informationen bör redovisa vilka grundvärderingar

samhället står för när det gäller människovärdet och

tydligt men varsamt lyfta fram det etiska dilemmat.

På ett naturligt sätt kan sedan alternativet till

abort diskuteras. Hur och i vilken omfattning

stödsamtalen skall ske bör enligt motionärerna

ytterligare övervägas. Motionärerna begär också ett

tillkännagivande om utbildning av personal som

deltar i stödsamtal (yrkande 12). De anser att mötet

vid ansökan om abort och följande stödsamtal endast

skall få genomföras av personer som fått en

utbildning i etisk rådgivning. I Norge finns en

tvåårig akademisk utbildning för etisk rådgivning.

Motionärerna anser att något liknande bör införas i

Sverige. Grundkraven på rådgivarna bör fastställas

av Socialstyrelsen, heter det i motionen. I yrkande

13 begärs ett tillkännagivande om abortförebyggande

och graviditetsstödjande forskning. Motionärerna

anser det viktigt med tvärvetenskaplig forskning

kring situationen före och efter en abort för

kvinnan, hennes familj och närmaste anhöriga. Många

kvinnor får problem efter en abort. Resultaten från

en intensifierad svensk forskning kunde enligt

motionärerna bli till nytta såväl i det

abortförebyggande och graviditetsstödjande arbetet

som vid stödsamtalen efter en abort, heter det i

motionen.

I motion So379 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

det abortförebyggande arbetet (yrkande 9).

Motionärerna anför att det är synnerligen angeläget

att samhället gör allt för att nedbringa antalet

aborter. Ungdomsmottagningarna har stor betydelse i

det förebyggande arbetet, vilket måste präglas av en

djup och bred information av välutbildad personal.

Sexualundervisningen måste enligt motionärerna

fördjupas. Ansvarstagande för sin sexualitet och

partnern bör betonas, heter det i motionen.

Ett liknande yrkande finns i motion So340 av Inger

Davidson m.fl. (kd) yrkande 14. Familje- och

preventivmedelsrådgivningen skall vara väl utbyggd i

hela landet samt omfatta ett brett spektrum av

metoder, även så kallad naturlig familjeplanering.

Vidare måste det finnas ungdomsmottagningar i varje

kommun, anförs det.

I motion So401 av Tuve Skånberg (kd) begärs ett

tillkännagivande om vad som i motionen anförts om en

utredning av postabortsyndrom i ett

kvinnohälsoperspektiv. Motionären anför att det i

staten New York gjordes en jämförande studie under

åren 1975-1979. 40 000 kvinnor undersöktes, varav

hälften gjorde abort och hälften födde fram sina

barn. När man senare analyserade deras påföljande

hälsotillstånd beträffande barnafödande, såg man ett

signifikant mönster av ökade komplikationer hos de

kvinnor som gjorde abort. En kommande utredning bör

undersöka om det finns några jämförande svenska

studier. Utredningen bör också undersöka hur stort

antalet prematurfödslar och utomkvedshavandeskap

från 1970-talet och framåt är i Sverige. Likaså bör

undersökas vilka svenska rön som gjorts i fråga om

komplikationer vid kommande graviditeter för kvinnor

som gjorde abort vid första graviditeten alternativt

i tonåren.

I motion So415 av Mikael Oscarsson (kd) begärs ett

tillkännagivande om en utvärdering av abortlagen.

Motionären anför att en undersökning visar att

närmare var tredje kvinna mellan 16 och 29 år som

gjort abort uppger att de har eller har haft problem

som de sätter i samband med aborten. Mot denna

bakgrund finns det goda skäl att utvärdera den

nuvarande abortlagen och undersöka bl.a. hur

kvinnors psykiska hälsa förändrats, varför kvinnor

gör abort, hur kvinnor mår efter en abort och om de

får de alternativ till abort som de önskar.

I motion So256 av Barbro Westerholm (fp) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

införande av en lag om äggdonationer och uppföljning

av en sådan lag (yrkande 2). Motionären anför att i

dag är läget så att barnlösa par som har egna pengar

att satsa på en behandling utomlands gör det, medan

andra med samma medicinska behov inte får den

möjligheten. Det är därför angeläget att regeringen

lägger fram ett lagförslag till riksdagen som

jämställer äggdonation med spermadonation. Till

förslaget bör kopplas en plan över hur man avser att

följa upp och utvärdera lagen.

Även i motion So452 av Birgitta Ahlqvist och

Lennart Klockare (båda s) yrkas att regeringen

snarast återkommer till riksdagen med förslag om hur

äggdonationsverksamheten i Sverige skall regleras.

I motion A807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande om att resurser satsas på

forskning om preventivmedel för män (yrkande 10).

Tidigare behandling, pågående arbete

Utskottet behandlade motionsyrkanden om

abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik senast

i betänkande 1997/98:SoU12 (mars 1998). Utskottet

återgav i det sammanhanget delar av Socialstyrelsen

råd (1989:6) samt delar av Socialstyrelsens allmänna

råd om information om fosterdiagnostik, SOSFS

1997:20 (s. 80-83 i utskottets betänkande). I sin

bedömning uttalade utskottet följande (delvis

återgiven).

Utskottet anser det mycket angeläget att antalet

aborter minskar. För att åstadkomma en minskning

måste arbetet på att stärka och förbättra de

förebyggande insatserna fortsätta. Socialstyrelsen

och Folkhälsoinstitutet arbetar också aktivt på

området. Något initiativ från riksdagens sida behövs

inte enligt utskottet. (Motionerna avstyrktes.)

Frågor om information om fosterdiagnostik

behandlade utskottet i betänkande 1994/95:SoU18 med

anledning av proposition 1994/95:142 med förslag om

riktlinjer för fosterdiagnostik. Mot bakgrund av den

snabba utvecklingen inom bl.a. fosterdiagnostiken

ansåg utskottet att det kunde finnas skäl att

ytterligare överväga frågan om det bör finnas

begränsningar när det gäller den information som bör

lämnas ut till den gravida kvinnan. Utskottet ansåg

sig då inte ha tillräckligt underlag för att ta

ställning till förslaget om införande av en

tidsgräns för utlämnande av information om fostrets

kön eftersom frågan berörde centrala etiska frågor

och integritetsfrågor. Utskottet konstaterade vidare

att det ingår i Statens medicinsk-etiska råds

uppdrag att följa utvecklingen på det medicinsk-

etiska området och ge regeringen och därmed även

riksdagen råd om huruvida ny kunskap och nya metoder

inom medicinen medför behov av t.ex. lagändringar.

Socialstyrelsen gav förra året ut Allmänna råd om

information om fosterdiagnostik.

Utskottet kan konstatera att Statens medicinsk-

etiska råd fortlöpande följer utvecklingen på det

medicinsk-etiska området. Något initiativ från

riksdagen behövs inte. (Motionerna avstyrktes.)

Innan abort utförs skall kvinnan erbjudas

stödsamtal. Syftet med ett stödsamtal är att hjälpa

kvinnan att själv fatta beslut om huruvida hon skall

genomgå abort eller inte. Kvinnan/föräldraparet

skall även erbjudas stödsamtal efter genomgången

abort. Ansvaret för utformningen av stödsamtalet

åligger sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen

omarbetar för närvarande Allmänna råd om

tillämpningen av abortlagen. Enligt uppgift gäller

omarbetningen bl.a. avsnittet om

stödsamtal/kuratorssamtal. Något initiativ från

riksdagen behövs inte med anledning av motionerna.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte

finns någon anledning att begränsa rätten till abort

eller att nu se över abortlagstiftningen.

Socialstyrelsen omarbetar för närvarande de allmänna

råden på området. Motionerna berörs i vart fall i

någon mån av den omarbetningen. (Motionsyrkandena

avstyrktes.)

De frågor som tas upp i motionerna - - - faller

inom ramen för Statens medicinsk-etiska råds

uppdrag. Rådet lämnade våren 1995 sina synpunkter på

vissa frågor i samband med befruktning utanför

kroppen. Riksdagen bör inte föregripa regeringens

kommande förslag på området. (Motionerna

avstyrktes.)

Enligt uppgift från Socialstyrelsen pågår en

omarbetning av de allmänna råden om tillämpningen av

abortlagen (mars 1999). De nya råden beräknas bli

färdigställda under våren 1999.

I utskottets betänkande 1997/98:SoU12 Hälso- och

sjukvårdsfrågor behandlades motioner om manligt

hormonellt preventivmedel. Utskottet anförde att

enligt uppgift pågår arbete i USA med att utveckla

ett sådant preventivmedel. Utskottet ansåg vidare

att riksdagen inte borde ta något initiativ på

området. Motionerna avstyrktes (s. 106).

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller att det är mycket angeläget att

antalet aborter minskar. För att åstadkomma en

minskning måste arbetet med att stärka och förbättra

de förebyggande insatserna fortsätta.

Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet arbetar

också aktivt på området. Något initiativ från

riksdagens sida behövs inte enligt utskottet.

Motionerna So340 (kd) yrkande 8, 13 och 14, So379

(kd) yrkande 9 och So401 (kd) avstyrks.

Innan abort utförs skall kvinnan erbjudas

stödsamtal. Syftet med ett stödsamtal är att hjälpa

kvinnan att själv fatta beslut om huruvida hon skall

genomgå abort eller inte. Kvinnan/paret skall även

erbjudas stödsamtal efter genomgången abort.

Ansvaret för utformningen av stödsamtalet ligger på

sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen omarbetar för

närvarande de allmänna råden om tillämpningen av

abortlagen. Omarbetningen avser bl.a. avsnittet om

stödsamtal/kuratorssamtal. Från Socialstyrelsen har

inhämtats att de nya råden kommer att färdigställas

under våren 1999. Med hänsyn härtill behövs inte

något initiativ från riksdagen med anledning av

yrkandena 11 och 12 i motion So340 (kd). Yrkandena

avstyrks.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte

finns någon anledning att begränsa rätten till abort

eller att nu se över abortlagstiftningen. Som ovan

anförts avser Socialstyrelsen att inom kort ersätta

de nu gällande allmänna råden. Motion So340 (kd)

yrkande 9 avstyrks. Även motion So340 (kd) yrkande

10 avstyrks. Vidare avstyrks motion So415 (kd).

De frågor som tas upp i motionerna So256 (fp)

yrkande 2, So340 (kd) yrkande 2 och So452 (s) faller

inom ramen för Statens medicinsk-etiska råds

uppdrag. Rådet lämnade våren 1995 sina synpunkter på

vissa frågor i samband med befruktning utanför

kroppen. Riksdagen bör inte ta något initiativ på

området. Motionerna avstyrks därför.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att riksdagen

inte bör ta något initiativ när det gäller frågan om

preventivmedel för män. Motion A807 (mp) yrkande 10

avstyrks.

Organdonation, m.m.

I motion So340 av Inger Davidson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad i

motionen anförts om organdonation och aktivt

samtycke (yrkande 15). Motionärerna anför att en

fråga som varit föremål för omfattande diskussioner

och överväganden är vem som skall få bestämma om

organ får tas till vara eller inte. De flesta anser

att det är bäst om varje individ under sitt liv

själv ger uttryck för sin vilja - eller tveksamhet

inför - att bli donator. Då blir frågan sällan ett

problem för de anhöriga, heter det i motionen.

Huvudprincipen måste enligt motionärerna vara aktivt

samtycke från givaren. Om det blir allt vanligare

med personliga beslut om organdonationer kommer det

också att uppfattas som naturligt att till en

avlidens närstående ställa frågan om hur personen

ställde sig till att bli donator av organ. I yrkande

16 begärs ett tillkännagivande om uppgiftslämnande

till organdonationsregistret. Motionärerna anser att

stat, landsting eller kommuner aktivt bör informera

om organdonation vid de tillfällen då människor

naturligt har kontakt med vissa myndigheter. Sådana

tillfällen kan enligt motionärerna vara mönstring

inför värnplikt, utfärdande av körkort, besök vid

hälsomottagningar etc. Vid sådana tillfällen skulle

den enskilde erbjudas att lämna uppgifter till

organdonationsregistret. Det skulle enligt

motionärerna underlätta för många att på detta sätt

ge sin åsikt till känna. I yrkande 17 begärs ett

tillkännagivande till regeringen om donationskort.

Motionärerna anser att den vilja till organdonation

som den enskilde lämnar till organdonationsregistret

skulle - förutom i registret - dokumenteras på ett

donationskort. Även i detta sammanhang är det

viktigt att lyfta fram behovet av information och

utbildning, heter det i motionen. I yrkande 18

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om aktiv dödshjälp. Motionärerna anser att

kraven på eutanasi med skärpa måste motarbetas.

Kraven uttrycker en cynism inför människovärdet och

uttrycker ofta ett starkt nyttotänkande.

Tidigare behandling, pågående arbete

Motionsyrkanden liknande de som nu är aktuella

behandlades senast i betänkande 1997/98:SoU12.

Utskottet hänvisade till betänkande 1997/98:SoU2 i

vilket en relativt ingående beskrivning av

transplantationslagens tillkomst redovisats. Vidare

hade i det sammanhanget redogjorts för arbetet med

information om bl.a. organdonation, donationskort.

Utskottet anförde vidare i sin bedömning att krav på

samtycke för ingrepp på en avliden människa för

transplantationsändamål finns i lagen om

transplantation m.m. (1995:831) samt att utskottet

inte hade ändrat uppfattning när det gäller kravet

på samtycke vid ingrepp på en avliden person för

transplantationsändamål. Utskottet anförde också att

regeringen avsatt extra medel till Socialstyrelsens

disposition för informationsinsatser, produktion och

distribution av donationskort. Slutligen anförde

utskottet att regeringen i direktiven om vård i

livets slutskede klart markerat att den är helt emot

att legalisera dödshjälp. (Motionen avstyrktes.)

Kommittén om vård i livets slutskede (S 1997:23)

skall enligt direktiven överväga och lämna förslag

till hur man kan förbättra livskvaliteten för dem

som är svårt sjuka och döende, deras familjer och

närstående. I direktiven (dir. 1997:147) anförs

under rubriken Dödshjälp följande.

Vid olika tillfällen har en legalisering av

dödshjälp diskuterats.

Dödshjälp, eller eutanasi, innebär att en läkare

avsiktligt avslutar en patients liv på dennes

begäran. Enligt svensk lag är eutanasi förbjuden.

Den som berövar en annan människa livet gör sig

skyldig till mord eller dråp, även om det sker på

den dödades begäran.

En förklaring till det ökade intresset för eutanasi

kan vara patienternas krav på ökad autonomi,

inkluderande rätten att avsluta sitt liv. Men rätten

att bestämma är, som tidigare sagts, inte absolut

när det gäller vårdinsatser.

Läkarens uppgift är att värna liv. Om dödshjälp

skulle legaliseras skulle det kunna leda till att

människors tillit till hälso- och sjukvården och

dess personal hotades. En legalisering av dödshjälp

skulle också ge skrämmande signaler till de många

som vill leva trots svår sjukdom.

En önskan om hjälp att dö kan vara ett uttryck för

att människor i livets slutskede inte blir befriade

från smärta och plågor på det sätt som hade varit

önskvärt. Det måste därför stå helt klart att

brister i vården inte skall kompenseras genom att

läkare får rätt att ge dödshjälp utan genom att den

palliativa vården utvecklas och förbättras och

kommer dem till del som har behov av den. Antalet

fall där god palliativ vård inte skulle ge

tillräcklig effekt är, enligt många bedömare,

synnerligen litet.

Om dödshjälp skulle tillåtas, skulle ett visst

antal människor kunna komma att få dödshjälp trots

att de inte uttryckligen begärt det. Därtill kommer

att många skulle kunna känna oro för att dödshjälp

tillgrips på ett otillbörligt sätt.

Frågan om dödshjälp skall således inte behandlas av

kommittén.

Utredningsarbetet skall vara slutfört senast den 31

december 2000.

Utskottets bedömning

Utskottet vill återigen poängtera att krav på

samtycke för ingrepp på en avliden människa för

transplantationsändamål finns i lagen om

transplantation m.m. (1995:831) samt att denna lag i

stor enighet antogs av riksdagen våren 1995 (prop.

1994/95:148, SoU21, rskr. 381). Utskottet har inte

ändrat uppfattning när det gäller kravet på samtycke

vid ingrepp på en avliden person för

transplantationsändamål. Vidare kan påpekas att

regeringen vid ett par tillfällen har avsatt extra

medel till Socialstyrelsens disposition för

informationsinsatser, produktion och distribution av

donationskort m.m.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion

So340 (kd) yrkande 15. Även yrkandena 16 och 17

avstyrks.

I direktiven till utredningen om vård i livets

slutskede har regeringen klart markerat att den är

helt emot att legalisera dödshjälp. Det saknas

därför anledning för riksdagen att ta något

initiativ med anledning av motion So340 (kd) yrkande

18.

Hivpreventiva frågor, informationsinsatser,

m.m.

I motion So424 av Ulf Kristersson m.fl. (m) begärs

tillkännagivanden om vad i motionen anförts om

hiv/aidsarbetets inriktning på information,

rådgivning och beteendepåverkan (yrkande 1), om

samlevnadsundervisningen i skolan (yrkande 3), om

hiv och invandrare (yrkande 4) och om frivilliga

organisationers informationsarbete (yrkande 6).

Information som påverkar attityder och beteenden är

enligt motionärerna avgörande för att hejda

smittspridningen. Information om hiv/aids bör också

ingå i all upplysningsverksamhet om sexuellt

överförbara sjukdomar. Kampanjer på nationell och

regional nivå behövs för att påminna människor om

riskerna med hiv. Informationskampanjerna måste,

enligt motionärerna, vara ärliga och formulerade på

ett sådant sätt att människor i riskzonen påverkas

och låter testa sig. Det är viktigt att

informationen utformas så att den når de målgrupper

som avses. Särskilda målgrupper för det förebyggande

arbetet måste, enligt motionärerna, vara ungdomar,

homo- och bisexuella män, flyktingar och invandrare,

narkotikamissbrukare och utlandsresenärer. För att

verkligen påverka attityder och beteenden bör

informationsinsatserna kombineras med samtal och

dialog. Personer som arbetar med att förhindra

smittspridning måste få särskild utbildning så att

de kan möta unga människor och hjälpa dem att finna

större säkerhet, trygghet och ansvarstagande i sin

sexualitet. Sådan utbildning måste gälla kunskap om

såväl hetero- som homosexualitet. Skolan har en

viktig uppgift när det gäller fördjupad information

till ungdomar. Information om hiv liksom om andra

sexuellt överförbara sjukdomar samt om

homosexualitet måste ingå i all

samlevnadsundervisning, anser motionärerna. Lika

viktigt är det att nå flyktingar och invandrare, som

kanske tidigare inte fått någon information i sina

hemländer om faran med hivsmittan. Särskild

information bör också riktas till olika

personalgrupper som kommer i kontakt med flyktingar

och invandrare. Vidare framhåller motionärerna

frivilligorganisationernas viktiga roll i det

förebyggande arbetet. En större del av

informationsmedlen bör komma dessa organisationer

till del. I yrkande 2 begär motionärerna att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts om en utvärdering av lagstiftningens

effekter och annat hivpreventivt arbete. Om den

relativt begränsade smittspridningen i vårt land är

ett resultat av smittskyddslagens bestämmelser och

förbud mot t.ex. bastuklubbar har enligt

motionärerna aldrig utvärderats. Samma förhållande

gäller det arbete som Folkhälsoinstitutet bedriver

samt effekterna av olika informationskampanjer.

Vidare begärs ett tillkännagivande om vad som

anförts om utvärdering av kontaktspårningen (yrkande

7). Kontaktspårningen är, enligt motionärerna, ett

av de viktigaste vapnen i smittskyddsarbetet och den

måste bedrivas intensivt och på ett kompetent och

förtroendeingivande sätt. I syfte att få en så

effektiv kontaktspårning som möjligt i hela landet,

bör dess kvalitet och resurser omgående utvärderas.

Vidare begärs också ett tillkännagivande om vad som

anförts om provtagning av hiv (yrkande 8).

Provtagningen fyller, enligt motionärerna, en viktig

funktion i kampen mot hiv. En väl utbyggd

hivtestning av god kvalitet måste därför vara ett

naturligt inslag i hälso- och sjukvården. Det är

viktigt att provtagningen görs både i form av

screening och med avidentifierade test för att få en

effektiv övervakning av epidemin. Samtidigt måste en

lättillgänglig provtagning finnas för människor som

är oroliga för att de kan vara hivinfekterade, menar

motionärerna. Vidare bör flyktingar och invandrare

som kommer till Sverige erbjudas hivtest som ett led

i en hälsoundersökning. Vidare yrkas att riksdagen

beslutar om en sådan ändring av smittskyddslagen att

såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig

sjukdom skall vara kostnadsfri för patienten,

oavsett om denne vänder sig till den offentliga

sjukvården eller till försäkringsansluten

privatpraktiserande läkare i enlighet med vad som

anförts i motionen (yrkande 9). Motionärerna avvisar

den åtskillnad som görs mellan offentlig och enskild

vård. Frihet att välja vårdgivare är särskilt viktig

när det gäller en sexuellt överförd sjukdom.

Slutligen begärs i yrkande 11 ett tillkännagivande

om forskningen. Motionärerna anser att forskningen

är av central betydelse för att vi skall hitta ett

vaccin mot hiv samt hitta rätt behandling till både

aidssjuka och till symtomfria hivsmittade.

Forskningen på detta område måste få möjlighet att

utvecklas. Det måste vara en prioriterad fråga att

satsa pengar på detta forskningsområde där Sverige

redan ligger väl framme.

I motion Ju709 av Barbro Westerholm m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om hivprevention (yrkande 16). Motionärerna

anför att mycket av preventionen för män som har sex

med män sker i samarbete med de homosexuellas

organisationer. Det har lett till att inriktning,

kampanjmetoder och kanaler är effektiva. Det är

därför viktigt att dessa satsningar får fortsätta

och att Folkhälsoinstitutets bidrag till

verksamheten inte minskar. Vidare är det viktigt att

tillåta anonym testning.

Tidigare behandling, pågående arbete

Motionsyrkanden om hivprevention m.m., varav några

exakt likalydande som dem som nu behandlas,

behandlades av utskottet i betänkande 1997/98:SoU12

Hälso- och sjukvårdsfrågor. Utskottet anförde i sin

bedömning bl.a. följande.

Utskottet vidhåller att det är glädjande att de

hivförebyggande insatserna varit framgångsrika och

att smittspridningen inte har fått den omfattning

som tidigare befarats. Insatserna mot hiv/aids måste

dock ges fortsatt hög prioritet på alla

samhällsnivåer och bör i ökad utsträckning riktas

mot de grupper där riskbeteendet är som störst och

där en fortsatt hög smittspridning sker. Utskottet

anser att det finns ett behov av att från centralt

håll initiera och stödja förebyggande insatser. De

preventiva insatserna bör dock så långt som möjligt

integreras i kommuners och landstings reguljära

verksamhet. Det är också angeläget att ett ökat

samarbete mellan olika aktörer kommer till stånd.

Skolhälsovården och ungdomsmottagningarna har en

viktig funktion. Många frivilligorganisationer och

intresseorganisationer gör betydelsefulla insatser

på området och deras erfarenheter bör tas till vara

i det fortsatta arbetet. Motionerna - - - står inte

i någon egentlig motsättning till den förda

politiken. - - - (Motionerna avstyrktes).

De frågor som berörs i yrkandena 2, 7 och 8 i

motion So206 (m) omfattas av direktiven (1996:68)

för kommittén för en översyn av smittskyddslagen.

Riksdagen bör inte föregripa kommitténs kommande

förslag på området. Yrkandena avstyrks.

När det gäller yrkande 9 i motion So206 (m)

vidhåller utskottet sin tidigare inställning att

patientavgifter bör erläggas när vård och behandling

för en samhällsfarlig sjukdom ges av

privatpraktiserande läkare. Utskottet vidhåller

också sin inställning när det gäller forskningen på

området. Yrkandena 9 och 11 i motion So206 (m)

avstyrks därför.

I det senaste forskningsbetänkandet 1996/97:SoU6

behandlades ett motions-yrkande liknande yrkande 11

i motion So424 (m). För en utförlig redogörelse

hänvisas till betänkandet (s. 24-25). I sin

bedömning konstaterade utskottet att regeringen i

propositionen hade uttalat att forskningen inom

smittskyddsområdet borde ha en fortsatt hög

prioritet. Forsknings- och utvecklingsarbetet skulle

bl.a. inriktas på praktisk tillämpning av nya

vetenskapliga fynd. Utskottet delade denna

inställning och såg inte någon egentlig motsättning

mellan motionsyrkandet och propositionen. Yrkandet

ansågs i huvudsak tillgodosett och avstyrktes.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 59).

I den senaste budgetpropositionen 1998/99:1

(utg.omr. 9) anfördes under anslag A 4 Insatser mot

aids bl.a. följande:

Det hiv-preventiva arbetet har varit framgångsrikt.

Sverige har förblivit ett land med låg förekomst av

hiv-infektion trots ett omfattande resande och

invandring från länder med hög förekomst av

hiv/aids. Årligen upptäcks ca 250 personer med hiv-

diagnos. Sedan år 1995 har antalet nya anmälda

aidsfall minskat i Sverige. Största förändringen

skedde bland homosexuellt smittade män, med en

minskning på 61 procent. Bland heterosexuellt

smittade har ingen motsvarande minskning skett under

perioden. I den heterosexuellt smittade gruppen har

det stora flertalet smittats utomlands. Minskningen

av antalet anmälda aidsfall kan delvis förklaras av

att de så kallade bromsmedicinerna började användas

under år 1996.

Av avgörande betydelse för hur det preventiva

arbetet lyckas är en väl fungerande verksamhet inom

kommuner, landsting och frivilligorganisationer samt

en god samverkan mellan dessa.

Folkhälsoinstitutet har ett nära samarbete med

olika frivilligorganisationer vad gäller

hiv/aidsfrågor och lämnar ekonomiskt stöd till

dessa. Det största ekonomiska stödet lämnas till

NoaksArk-Röda korset, RFSL och RFSU. En utvärdering

av dessa organisationer visar att de har en specifik

och ändamålsenlig

målgruppsinriktning.Organisationerna har

framgångsrikt engagerat medlemmar och aktivister och

skapat en social rörelse kring sexualupplysning och

preventionsarbete.

Ekonomiskt stöd ges också direkt till de

hivsmittades frivilligorganisationer på riksnivå.

De rikstäckande invandrarorganisationerna samarbetar

direkt med Folkhälsoinstitutet och spelar en aktiv

roll i vissa projekt.

En utvärdering av det så kallade extra bidraget

främst till storstäderna redovisades för riksdagen i

budgetpropositionen för år 1997. Utvärderingen

visade att det bedrivs ett mångfacetterat och

avancerat arbete som bygger på genomarbetade

handlingsprogram i de stora städerna.

Slutsatser

Det hiv-preventiva arbetet har varit mycket

framgångsrikt och bör enligt regeringen få fortsatt

hög prioritet. Den inriktning som angavs i

budgetpropositionen för år 1998 ligger fast;

- insatserna bör genomföras inom ramen för

sammanhållna handlingsprogram,

- insatserna bör i ökad utsträckning riktas mot de

grupper som löper störst risk att smittas med

hiv/aids,

- samarbetet mellan olika aktörer behöver fördjupas,

- stödet till frivilligorganisationer bör

prioriteras och deras kompetens tillvaratas och

utvecklas samt

- insatserna skall fortlöpande följas upp och

utvärderas.

Till förebyggande hiv/aids-verksamhet i

storstadsområdena fördelades för år 1998 90 miljoner

kronor från det under utgiftsområde 25 Allmänna

bidrag till kommuner uppförda anslaget A2 Bidrag för

särskilda insatser i vissa kommuner och landsting.

Syftet var att underlätta avvecklingen av en del av

det tidigare specialdestinerade bidraget och att

värna den verksamhet som byggts upp i samarbete

mellan kommuner, landsting och frivilliga

organisationer. Regeringens avsikt är att även för

år 1999 värna om de verksamheter som byggts upp och

medel avses utbetalas från anslaget A2 under

utgiftsområde 25. En överföring från A4-anslaget

bör engångsvis göras med 14 miljoner kronor till

anslaget A2 under utgiftsområde 25. Bidraget skall

användas för hiv/aidsförebyggande arbete i

storstäderna.

Mot bakgrund av ovanstående föreslår regeringen

att 51 622 000 kronor anvisas under anslaget A4

Insatser mot aids för år 1999. För åren 2000 och

2001 beräknas anslaget till 65 622 000 kronor

vardera året.

Utskottet gjorde följande bedömning i betänkande

1998/99:SoU1. Utskottet konstaterar att det

hivpreventiva arbetet varit framgångsrikt och att

förekomsten av hivinfektion i landet ligger kvar på

en låg nivå. Utskottet vidhåller att insatserna mot

hiv/aids måste ges fortsatt hög prioritet på alla

samhällsnivåer samt att de i ökad utsträckning bör

riktas mot de grupper där riskbeteendet är som

störst och där en fortsatt hög smittspridning sker.

Enligt utskottets mening bör de preventiva

insatserna så långt som möjligt integreras i

kommunernas och landstingens reguljära verksamhet.

Utskottet har därför inte något att invända mot att

medel från ifrågavarande anslag överförs till

utgiftsområde 25, anslag A 2, för att användas för

förebyggande hiv/aidsverksamhet i storstadsområdena.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att

överföringen till ett annat utgiftsområde inte

innebär någon sänkning av ambitionsnivån när det

gäller det hivpreventiva arbetet. Utskottet finner

den av regeringen föreslagna medelsanvisningen väl

avvägd.

De aktuella motionerna avvisades. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 1998/99:104).

Folkhälsoinstitutet har givit ut en rapport med titeln Liv med

HIV (1998:39). Rapporten innehåller tre studier om

män som haft kontakt med Venhälsan och PH-center

(psykosocial mottagning för homo- och bisexuella män

med hivrelaterad problematik).

1996 års smittskyddskommitté beräknas avge

slutbetänkande i mars 1999. Av direktiven framgår

att kommittén bl.a. skall kartlägga och utvärdera

olika åtgärder för att förhindra spridning av

smittsamma sjukdomar, varvid internationella

erfarenheter av olika typer bör tas till vara (dir.

1996:68).

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller att det är glädjande att de

hivförebyggande insatserna varit framgångsrika och

att smittspridningen inte har fått den omfattning

som tidigare befarats. Insatserna mot hiv/aids måste

dock ges fortsatt hög prioritet på alla

samhällsnivåer och bör i ökad utsträckning riktas

mot de grupper där riskbeteendet är som störst och

där en fortsatt hög smittspridning sker. Utskottet

anser att det finns ett behov av att från centralt

håll initiera och stödja förebyggande insatser. De

preventiva insatserna bör dock så långt som möjligt

integreras i kommuners och landstings reguljära

verksamhet. Det är också angeläget att ett ökat

samarbete mellan olika aktörer kommer till stånd.

Skolhälsovården och ungdomsmottagningarna har en

viktig funktion. Många frivilligorganisationer och

intresseorganisationer gör betydelsefulla insatser

på området och deras erfarenheter bör tas till vara

i det fortsatta arbetet. Motion So424 (m) yrkandena

1, 3, 4 och 6 står inte i någon egentlig motsättning

till den förda politiken. Något initiativ från

riksdagen behövs inte. Motionsyrkandena avstyrks

därför. Även motion Ju709 (fp) yrkande 16 (delvis)

avstyrks.

De frågor som berörs i yrkandena 2, 7 och 8 i

motion So424 (m) omfattas av direktiven (1996:68)

för kommittén för en översyn av smittskyddslagen.

Kommitténs slutbetänkande kommer inom kort att

överlämnas till regeringen. Riksdagen bör inte

föregripa kommande förslag på området. Yrkandena

avstyrks.

När det gäller frågan om fullständig anonymitet vid

hivtest vill utskottet också hänvisa till kommittén.

Frågan bedöms falla inom ramen för utredningens

direktiv. Motion Ju709 (fp) yrkande 16 (delvis)

avstyrks.

Även när det gäller frågan om patientavgifter bör

erläggas när vård och behandling för en

samhällsfarlig sjukdom ges av privatpraktiserande

läkare vill utskottet hänvisa till kommittén. Motion

So424 (m) yrkande 9 avstyrks. Utskottet vidhåller

också sin inställning när det gäller forskningen på

området. Yrkande 11 i motion So424 (m) avstyrks

därför.

Bemötande av homosexuella

I motion Ju709 av Barbro Westerholm m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om olika gruppers yrkesutövning när det

gäller respekten för homosexuella (yrkande 13).

Motionärerna anför att läkares, sjuksköterskors,

psykologers, psykoterapeuters och liknande gruppers

yrkesutövning skall bedrivas utifrån vetenskap och

beprövad erfarenhet. Det är enligt motionärerna inte

förenligt med vetenskap och beprövad erfarenhet att

arbeta med omvändelse av homosexuella. Detta bör

komma till uttryck vid prövningen av

legitimationsärenden m.m. inom Socialstyrelsen och

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. I yrkande 15

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om hälso- och sjukvårdens behov av kunskap

om lesbiska kvinnors behov. Motionärerna anför att

en enkätundersökning i Stockholm visat att

kunskaperna om sexuell överföring av sjukdomar är

mycket små och att man skyddar sig mycket sällan när

man har sex med kvinnor. Bara hälften av kvinnorna

berättar för sin gynekolog om sin homosexualitet. De

kommer också i lägre utsträckning till mammografi

och cellprovtagningar.

Bakgrund

Folkhälsoinstitutet har givit ut en rapport

(kunskapssammanställning) med titeln Lesbisk hälsa.

En översikt av hälsofrågor i en marginaliserad grupp

(F-serie nr 3, 1996). I slutorden anför

rapportförfattaren att forskningen måste fördjupas

och breddas. För sjukvårdens del skulle det kunna

vara en angelägen arbetsuppgift att kartlägga

attityder och kunskaper bland vårdgivare på alla

områden - från MVC till sjukhemmet - i

kvalitetshöjande syfte. Det finns enligt uppgift

klara indikationer på hälsoproblem bland lesbiska

kvinnor. I USA och London finns särskilda

mottagningar för lesbiska kvinnor.

Rapportförfattaren föreslår att något sådant borde

prövas i en större stad i Sverige och stå för

kunskaps- och metodutveckling i syfte att höja

kompetensen i den övriga sjukvården.

Utskottets bedömning

Av 2 kap. 1 § lag (1998:531) om yrkesverksamhet på

hälso- och sjukvårdens område framgår att den som

tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra

sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och

beprövad erfarenhet samt att en patient skall ges

sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som

uppfyller detta krav. Av 2 a § hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763) framgår att vården skall

bygga på respekt för patientens medbestämmande och

integritet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det

inte kan accepteras om hälso- och sjukvårdspersonal

på något sätt försöker påverka homosexuella när det

gäller deras sexuella läggning. Utskottet anser dock

inte att riksdagen bör ta något initiativ i denna

fråga.

Utskottet instämmer också i motionärernas

uppfattning att det är angeläget att hälso- och

sjukvårdens personal har goda kunskaper om lesbiska

kvinnors behov. Detta är emellertid i första hand en

fråga för sjukvårdshuvudmännen och inte för

riksdagen. Inte heller i denna fråga bör riksdagen

ta något initiativ.

Motion Ju709 (fp) yrkandena 13 och 15 avstyrks.

Vård och behandling för olika sjukdomar

m.m.

I motion So437 av Marianne Jönsson (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om behovet av en mera aktiv epilepsivård.

Motionären anför att pensionsavgångar drastiskt

kommer att minska tillgången på neurologer och att

utbildningstakten kraftigt måste ökas för att

undvika en katastrofal brist på neurologisk

kompetens. Motionären anför vidare att den första

kontakten med sjukvården efter ett misstänkt

epileptiskt anfall alltid är fylld av oro. Det är då

utomordentligt viktigt att dels möta vårdpersonal

med insikt och kunnighet, dels bli snabbt och

grundligt utredd. Utredningen är enligt motionären

en uppgift för specialister med erfarenhet av att

bedöma anfallstyp och behandlingsstrategi. Vidare

aktualiseras rehabilitering och habilitering i

allmänhet för sent. De vinster som ligger i ett

tidigt åtgärdande tillvaratas inte. Motionären

föreslår att ett kunskapscentrum för epilepsi

inrättas. Vidare måste vården av barn med epilepsi

prioriteras. Motionären anser att i det

decentraliserade samhället tenderar olikheten i

möjligheter att erhålla sjukvård på lika villkor att

öka. Landstingens prioritering av och tillgången på

epilepsivård inom eget landsting varierar enligt

motionären högst påtagligt.

I motion So453 av Rinaldo Karlsson och Carin

Lundberg (båda s) begärs ett tillkännagivande om vad

i motionen anförts om behovet av forskning kring

sjukdomen familjär amyloidos. Motionärerna anför att

familjär amyloidos på grund av sitt begränsade

spridningsområde, delar av Norrland, är mindre känd.

Sjukdomen kallas även för Skelleftesjukan eller

Västerbottenssjukan. Sjukdomen drabbar ofta unga

människor, 2555 år. Man blir mycket svårt

handikappad och sjukdomen leder oftast till döden. I

Sverige finns några forskare som är intresserade av

sjukdomen och deras forskning har också gett

resultat. I dag saknas långsiktiga ekonomiska

resurser för att kunna föra forskningen framåt. De

medel som har stått till förfogande är frivilliga

insatser. Det är viktigt att resurser också finns

för sjukdomar som inte får så stora rubriker, men

som är en tragedi för de inblandade och deras

familjer.

I motion So237 av Berit Adolfsson (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

smärtlindring. Motionären anför att undersökningar

visar att många cancersjuka helt i onödan har svåra

smärtor i livets slutskede. Motionären anför att det

inom landsting och kommuner säkerligen pågår olika

arbeten och projekt med inriktning på smärtlindring.

Det är viktigt att alla avslutade, nu pågående och

planerade arbeten och projekt kartläggs och

inventeras. Det finns med stor sannolikhet mycket

att vinna på att ta del och lära av andras kunskaper

och erfarenheter. Kartläggningen bör, tillsammans

med inhämtande och sammanställning av övriga fakta

och kunskaper inom området, resultera i en

utbildningsplan för all vårdpersonal som arbetar med

smärtlindring.

I motion So321 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande om att ge Socialstyrelsen i

uppdrag att sammanställa en rapport om vestibulit

(yrkande 7). Motionärerna anför att vestibulit är en

"nyupptäckt" sjukdom som nästan bara drabbar unga

kvinnor och som yttrar sig som mycket svåra smärtor

i slidmynningen. Orsaken tycks vara en kombination

av svampinfektioner, biverkningar av läkemedel mot

svampinfektioner och överansträngning av

slemhinnorna. En teori är att det kan finnas ett

samband med samlag som genomförs trots att kroppen

inte har lust. Nära hälften av gynekolog- och

hudklinikerna vid landets sjukhus har eller planerar

ett samarbete kring vestibulit genom att öppna

speciella mottagningar.

I motion So275 av Maj-Britt Wallhorn m.fl. (kd)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om en åldersgräns i sjukvården (yrkande 1).

Motionärerna anför att en undersökning visat att en

åldersgräns håller på att växa fram inom sjukvården.

De äldre räknas ibland som ett B-lag och behandlas

inte lika bra som de yngre på en medicinavdelning.

Det får enligt motionärerna inte vara samhällsnyttan

som avgör vårdinsatsen. Landsting och kommuner måste

garantera fortsatt god vård. Omsorgen om äldre skall

vara ett prioriterat område.

I motion So251 av Rigmor Ahlstedt (c) begärs ett

tillkännagivande om en översyn av möjligheterna att

få likvärdig behandling vid infertilitet. Motionären

anför att det i dag råder stora ekonomiska

skillnader för dem som på grund av ofruktsamhet inte

kan skaffa barn på naturlig väg. Sedan några år

tillbaka klassas infertilitet som en sjukdom, men

landstingen gör väsentliga skillnader i

prioriteringsordning när det gäller att bedöma

barnlösheten och dess psykologiska konsekvenser.

Detta är inte tillfredsställande, anför motionären.

Behandlingen bör vara likvärdig oavsett vilket

landsting man tillhör, heter det i motionen.

I motion So284 av Sofia Jonsson (c) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

forskning (yrkande 1). Motionären anför att det

behövs satsningar på forskning om förebyggande

insatser mot ätstörningar, vilka faktorer som

utlöser problemen och uppgifter på hur många kvinnor

och män som är drabbade. I yrkande 2 begärs ett

tillkännagivande om förebyggande insatser för

ätstörningar. Förhållandet till mat och regelbundna

måltider är mycket viktigt för att förebygga

sjukdomen. Maten i skolan måste vara god och

serveras på fasta tider och miljön i

skolbespisningen skall vara trivsam. Hemkunskapen

har en viktig roll eftersom unga människor behöver

kunskap om näringsbehov och en grundkunskap för att

skaffa sig en bra matkultur. Motionären påtalar

vidare att det är viktigt att de patienter som

drabbas av anorexi och bulimi har rätt att välja den

vårdform de önskar (yrkande 3).

I motion So465 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om stöd till polioskadade (yrkande 25).

Motionärerna anför att många polioskadade, som

insjuknade på 1950-talet och tidigare, nu har

drabbats av problem i form av nytillkommen eller

ökad muskelsvaghet och ökad uttröttbarhet. Andra

symtom är muskelsmärta, ledvärk, köldkänsla,

köldintolerans och i vissa fall andningsproblem.

Alltför få inom hälso- och sjukvården och

socialtjänsten känner till detta och det är därför

viktigt att kunskap sprids om dessa sena effekter av

polio samt att patienterna remitteras till de

mottagningar som specialiserat sig på att hjälpa

dessa patienter.

Flera av motionsyrkandena rör fibromyalgi.

I motion So313 av Vivianne Gerdin och Gunnel Wallin

(båda c) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om att det råder brist på kunskap

om typiska kvinnosjukdomar och att det bör föranleda

åtgärder (yrkande 1). I yrkande 3 begärs ett

tillkännagivande om att öka kunskaperna om

fibromyalgi hos läkarkåren. Motionärerna anför

vidare att det är mycket viktigt att statliga medel

även i fortsättningen ges för forskning om

fibromyalgi (yrkande 5). Vidare anförs att patienter

med kroniska smärtor bör ges rätt till remiss till

en specialist på fibromyalgi (yrkande 6). Även i

motion So346 av Siw Wittgren-Ahl och Eva Arvidsson

(båda s) framhålls vikten av mer forskning om

fibromyalgi (yrkande 1). I yrkande 2 anförs att

kunskaperna om fibromyalgi bland sjukvårdspolitiker

och socialförsäkringspolitiker, allmänhet och

massmedier bör förbättras. Vidare begärs ett

tillkännagivande om att läkare skall ha

grundläggande utbildning i fibromyalgi, kunna

diagnostisera, behandla och medverka till

rehabilitering (yrkande 3).

I motion So218 av Kenth Skårvik och Kerstin

Heinemann (båda fp) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om vården av fibromyalgi-

sjuka (yrkande 1). Motionärerna framhåller att det

är viktigt att få en diagnos inom rimlig tid.

Neddragningar inom vården har påverkat

fibromyalgipatienterna. Motionärerna begär också ett

tillkännagivande om försäkringskassornas gemensamma

syn på diagnoser vid fibromyalgi (yrkande 2). Enligt

ett projekt som drivs av Reumatikerförbundet

upplever fibromyalgipatienter en väsentligt minskad

kontroll över sina liv sedan de blev sjuka.

Föräkringskassans bedömningar av diagnosen varierar

stort. Vissa kassor accepterar diagnosen medan andra

har motsatt uppfattning. I yrkande 3 begärs ett

tillkännagivande om behovet av hjälpmedel för

fibromyalgisjuka. Fibromyalgisjuka har stort behov

av hjälpmedel, men kunskapen har varken nått ut till

de sjuka eller till vårdpersonalen. Slutligen begärs

ett tillkännagivande om ergonomiska åtgärder på

arbetsplatsen (yrkande 4). Det är viktigt att de som

är sjuka i fibromyalgi får sin situation på

arbetsplatsen inventerad.

Ett par motionsyrkanden rör reumatiska sjukdomar.

I motion So455 av Kenneth Johansson m.fl. (c)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om forskning om de reumatiska sjukdomarna

med ett paramedicinskt perspektiv och ett

omvårdnadsperspektiv (yrkande 11). Motionärerna

anför att omvårdnadsforskningen behöver påskyndas

liksom de paramedicinska insatserna där det saknas

kompetenta forskare för att vetenskapligt förankra

projekt och utvecklingsarbete.

I motion So458 av Gunnel Wallin och Vivian Gerdin

(båda c) begärs ett tillkännagivande om behovet av

att speciellt studera värdet av de insatser som

Reumatikerförbundet gör genom att bedriva hälso- och

sjukvårdsverksamhet (yrkande 2). Motionärerna anför

att Reumatikerförbundet äger och driver ett sjukhus,

Spenshults Reumatiker- och rehabiliteringssjukhus,

specialiserat inom reumatologisk rehabilitering.

Många reumatiker vill gärna få sin rehabilitering

förlagd hit, men ofta ges ingen remiss från

sjukvårdshuvudmännen.

I motion So460 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande om vikten av att det i alla

landsting skall finnas tillgång till kvalificerad

utredning och behandling av patienter med diffusa

besvär från t.ex. amalgam (yrkande 10). Motionärerna

anför att alla patienter som så önskar skall ha rätt

till ett annat utlåtande och även rätt att byta

behandlande läkare i de fall kommunikationen mellan

läkare och patient inte fungerar som patienten

önskar.

Tidigare behandling, pågående arbete m.m.

I proposition 1996/97:60 Prioriteringar inom hälso-

och sjukvården anförde regeringen att det är en form

av diskriminering och oförenligt med de etiska

principerna att generellt låta behoven stå tillbaka

på grund av ålder, födelsevikt, livsstil eller

ekonomiska och sociala förhållanden. Däremot är det

förenligt med de etiska principerna att i det

enskilda fallet ta hänsyn till omständigheter som

begränsar nyttan av medicinska åtgärder.

I utskottets betänkande 1996/97:SoU14

Prioriteringar inom hälso- och sjukvården anförde

utskottet under rubriken Etiska grundfrågor bl.a.

följande (s.15).

Utskottet instämmer i de principer som enligt

propositionen bör ligga till grund för

prioriteringar inom vården, nämligen

människovärdesprincipen,

behovs-solidaritetsprincipen och

kostnadseffektivitetsprincipen. Dessa prin-ciper

utgör en etisk plattform. Principerna för

prioriteringarna och de bakomliggande skälen måste i

enlighet med propositionen redovisas öppet.

Utskottet delar regeringens bedömning att de

värderingar, såväl på politisk/administrativ nivå

som på klinisk/professionell nivå, som styr

tillgången till hälso- och sjukvård och principerna

för prioriteringarna i vården i stort måste kunna

delas av det stora flertalet i befolkningen. - - -

(Motionerna avstyrktes.)

Under rubriken Riktlinjer för prioriteringar anförde

utskottet i samma betänkande bl.a. följande (s. 22).

Utskottet ställer sig bakom propositionens

riktlinjer för prioriteringar. Vårdbehovet i varje

enskilt fall måste enligt utskottet bedömas utifrån

förutsättningarna i just det fallet. Såväl akuta som

kroniska sjukdomar kan variera i svårighetsgrad från

tid till annan hos samma patient och därmed

vårdbehovet. Vården av en och samma sjukdom kan

därför enligt utskottets uppfattning under olika

stadier hamna i olika prioriteringsgrupper. Vilken

diagnos eller sjukdom det är fråga om är inte det

viktiga. Det avgörande är i stället tillståndet och

vårdbehovet vid varje särskild tidpunkt. Högst

prioritet bör därför gälla för vård av livshotande

akuta sjukdomar, vård av svåra kroniska sjukdomar,

palliativ vård och vård i livets slutskede samt vård

av människor med nedsatt autonomi. Mot bakgrund av

det sagda är motionerna - - -tillgodosedda och

avstyrks.

Utskottet delar bedömningen i propositionen att

omvårdnad till patienter i livets slutskede kräver

resurser och kompetens och ett utvecklat samarbete

mellan olika vårdgivare. Det delade ansvaret ställer

enligt utskottet stora krav på samarbete mellan

huvudmännen. Att skapa förutsättningar så att varje

människa kan få en värdig död bör enligt utskottet

vara en av de högst prioriterade uppgifterna inom

vården. Detta bör enligt utskottet innebära att

smärtlindrande behandling och god omvårdnad

prioriteras framför andra medicinska insatser om

dessa inte kan höja patientens livskvalitet. God

omvårdnad innebär att ingen skall behöva dö ensam.

(Motionen avstyrktes.)

Prioriteringsutredningen har bl.a. framhållit att

svåra kroniska sjukdomar har flera aspekter bl.a.

svårt lidande i form av t.ex. smärta. Utskottet

delar uppfattningen i motion So16 (m) yrkande 2 att

insatser för att minska lidande, bl.a. svår eller

långvarig smärta, bör ges hög prioritet även i andra

fall än vid vård i livets slutskede. Det är också

utskottets uppfattning att aktuell vägledande

information om vård i livets slutskede ständigt bör

finnas. Motionsyrkandena - - - är i huvudsak

tillgodosedda och avstyrks därför.

I ett flertal motioner från den allmänna

motionstiden berörs vikten av insatser mot olika

sjukdomar. Utskottet har under senare år i liknande

fall regelmässigt uttalat att utskottet inte ställer

sig bakom motionskrav om att satsningar bör göras på

vissa sjukdomar eller att vården av dessa bör

organiseras på visst sätt. Att bedöma sådana frågor

är enligt utskottet i första hand en fråga för

sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen skall vid

behov tillhandahålla underlag för bedömningarna.

Utskottet har även på senare år hänvisat till

Prioriteringsutredningens arbete.

De riktlinjer som regeringen lägger fram i

propositionen och som utskottet nyss ställt sig

bakom låter sig inte förena med någon "lista" där

vissa sjukdomar generellt prioriteras före andra.

Det som tas upp i motionerna får enligt utskottets

mening bedömas med ledning av de föreslagna

principerna och riktlinjerna. Därutöver erinrar

utskottet om att en del utredningsarbete som berör

de sjukdomar som tas upp i motionsyrkandena redan

redovisats eller pågår t.ex. inom Statens beredning

för medicinsk utvärdering. - - - Utskottet utgår

således ifrån att de olika sjukdomsgrupper som nu

behandlas, men även andra diagnoser och

sjukdomstillstånd, kan komma att övervägas i det

nämnda utvecklingsarbetet. Motionerna - - - är i

huvudsak tillgodosedda och avstyrks.

Regeringen har den 23 oktober 1997 tillkallat en

delegation (Prioriteringsdelegationen, S 1997:20)

med uppgift att bl.a. sprida information och kunskap

om riktlinjerna för prioriteringar i hälso- och

sjukvården och de etiska värderingar som ligger till

grund för dessa. Av delegationens direktiv framgår

bl.a. följande (dir. 1997:135).

En delegation tillkallas med uppgift att bl.a.

sprida information och kunskap om riktlinjerna för

prioriteringar i hälso- och sjukvården och de etiska

värderingar som ligger till grund för dessa.

Delegationen skall arbeta mot landstingens och

kommunernas hälso- och sjukvård samt mot privata

vårdgivare. Debatten och samtalet om prioriteringar

i vården måste hela tiden lyftas fram och hållas

levande i beslutsprocessen. Att bidra till detta i

samråd med lokala företrädare skall vara en av

delegationens huvuduppgifter. Att värdera effekterna

av de riktlinjer riksdagen beslutat om skall vara en

annan central uppgift för delegationen. Hit hör

bl.a. att bedöma om vissa grupper drabbas på

bekostnad av andra.

Särskild uppmärksamhet bör ges åt äldre och

funktionshindrade människor och andra människor med

svaga resurser.

I sitt arbete skall delegationen föra en dialog med

och genomföra aktiviteter på lokal nivå i samarbete

med de lokala etiska kommittéer som har i uppgift

att bl.a. följa prioriteringsfrågorna på

landstingsnivå. I samråd med lokala företrädare

skall också metoder utvecklas för uppföljning av

riktlinjernas tillämpning. Det är viktigt att även

detta arbete har sin förankring på det lokala

planet.

Delegationen skall också noga följa hur samarbetet

utvecklas mellan den kommunala sjukvårdshuvudmannen

och landstinget i prioriteringsfrågor.

En annan viktig uppgift är att ta vara på

erfarenheter från andra länder där man arbetar med

liknande frågeställningar.

På nationell nivå skall samråd ske med Statens

medicinsk-etiska råd, Socialstyrelsen och andra

berörda organ. Delegationens uppgift påverkar inte

Socialstyrelsens ansvar.

I betänkande 1997/98:SoU12 Hälso- och

sjukvårdsfrågor behandlade utskottet motionsyrkanden

om vård och behandling av olika sjukdomar. Utskottet

anförde i sin bedömning bl.a. följande (s. 101).

Utskottet delar inledningsvis den inställning som

framförs i flera motioner, att hälsoekonomisk

forskning bör uppmuntras och stimuleras. Såväl

enskilda människors lidande som samhällsresurser

sparas om resurserna kan användas på ett mer aktivt

sätt, t.ex. genom effektivare

rehabiliteringsinsatser.

I motionerna framhålls också vikten av insatser mot

olika sjukdomar.

En del utredningsarbete som berör dessa sjukdomar

pågår inom t.ex. Statens beredning för utvärdering

av medicinsk metodik (SBU). I direktiven för

Nationella folkhälsokommittén berörs också vissa

frågeställningar som anknyter till motionsyrkandena.

Utskottet vill också erinra om att det i

överenskommelsen om vissa ersättningar till

sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1998 uttalas att

arbetet med nya nationella riktlinjer och

vårdprogram för olika sjukdomar är angeläget.

Parterna har enats om att avsätta 2 miljoner kronor

för att driva på arbetet. Parterna uttalar vidare i

överenskommelsen (s. 22) som en gemensam ambition

för kommande år att de skall behandla frågan om

specialistvård för patienter med svåra och mycket

ovanliga sjukdomstillstånd.

Utskottet behandlar varje år ett flertal motioner

från den allmänna motionstiden om insatser mot olika

sjukdomar. Utskottet har tidigare regelmässigt

uttalat att utskottet inte ställer sig bakom

motionskrav om att satsningar bör göras på enskilda

sjukdomar eller om att vården av dessa bör

organiseras på visst sätt. Att bedöma sådana frågor

är enligt utskottet i första hand en fråga för

sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen skall vid

behov tillhandahålla underlag för bedömningarna.

Utskottet har ställt sig bakom riktlinjer för

prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop.

1996/97:60, SoU14) vilka inte låter sig förenas med

någon "lista" där vissa sjukdomar generellt

prioriteras före andra. (Motionerna avstyrktes.)

I budgetproposition 1998/99:1 utgiftsområde 16

Utbildning och universitetsforskning anförs att

Medicinska forskningsrådet, med anledning av

budgetpropositionen för 1998, fått i uppdrag att i

samverkan med andra berörda forskningsstödjande

organ stödja forskning om reumatiska sjukdomar

(volym 8 s. 187).

I överenskommelsen mellan staten och landstingen om

ersättningar för år 1999 för insatser för att stärka

patientens ställning m.m. (den s.k. Dagmar-

överenskommelsen, proposition 1997/98:189 s. 33 f.)

framhålls de äldres behov i hälso- och sjukvården.

Vidare är parterna eniga om att landstingen skall

tillse att de patienter med svåra och mycket

ovanliga sjukdomstillstånd och skador som önskar

vård i annat landsting också skall få det.

Socialministern har i ett interpellationssvar den 5

mars 1999 om kostnaden för in vitro-fertilisering

anfört bl.a. följande.

Riksdagen ställde sig år 1997 bakom det förslag

till riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och

sjukvården som lagts fram i proposition 1996/97:60

om prioriteringar inom hälso- och sjukvården, - - -

I propositionen konstaterades att det hos flertalet

ofrivilligt barnlösa par finns en påvisbar biologisk

rubbning såsom resttillstånd efter tidigare sjukdom

eller en pågående kronisk sjukdom och därmed ett

klart hälsorelaterat behov. Enligt riktlinjerna bör

behandling av ofrivillig barnlöshet höra till

prioriteringsgrupp III, dvs. den näst lägsta

prioriteringsgruppen. Hit hör vård av mindre svåra

akuta och kroniska sjukdomar. Den utredning som

föregick propositionen föreslog att behandling av

ofrivillig barnlöshet skulle prioriteras lägre och

placeras i något som utredningen kallade

"gränsfall".

Som jag påpekade inledningsvis beslutar

sjukvårdshuvudmännen självständigt hur resurserna

skall fördelas inom landstinget. De riktlinjer

riksdagen ställt sig bakom kan därför inte vara

annat än rådgivande.

De landsting som beslutat att inte finansiera IVF-

behandling eller som beslutat att endast finansiera

ett visst antal behandlingar per par har i flera

fall gjort det efter moget övervägande av vilka

prioriteringar de anser bör göras eller som de anser

krävs i det egna landstinget. I några fall har

frågan tagits upp till förnyad prövning bl.a. mot

bakgrund av nya medicinska rön som medför större

säkerhet och bättre resultat. Således har

Landstinget Sörmland omprövat sitt tidigare beslut

så att IVF-behandling i fortsättningen kommer att

ligga inom det offentliga åtagandet igen.

Västerbottens läns landsting, som under en period

inte heller finansierat IVF-behandling, har tagit

upp frågan till förnyad diskussion. På flera håll

har också samverkan på regional nivå kommit till

stånd.

Jag vill också framhålla att behandling av

ofrivillig barnlöshet på intet sätt är den enda

fråga där variationer i policy förekommer mellan

landstingen. Med självständiga landsting ligger det

i sakens natur att vissa variationer förekommer. Men

det är naturligtvis viktigt att skillnaderna inte är

för stora. Det är därför glädjande att kunna

konstatera att samverkan på regional nivå i flera

fall lett till att likartade kriterier används vid

ställningstagande till behandling av ofrivillig

barnlöshet.

Slutligen vill jag också poängtera att det är

viktigt med en öppen, levande debatt kring

prioriteringsfrågorna. För att understödja detta har

regeringen inrättat en särskild delegation,

Prioriteringsdelegationen, med uppgift att bl.a.

sprida kunskap om riktlinjerna för prioriteringar.

Att värdera effekterna av de riktlinjer riksdagen

beslutat om är en annan central uppgift för

delegationen. Hit hör bl.a. att bedöma om vissa

grupper drabbas på bekostnad av andra.

Från Socialstyrelsen har inhämtats att antalet

landsting med en organiserad mottagning/verksamhet

för personer med sena effekter av polio ökat markant

de senaste fem åren.

Utskottets bedömning

De sjukdomar som berörs i motionerna orsakar ett

stort lidande för många människor. Utskottet vill

framhålla att utredningsarbete som rör vissa av

dessa sjukdomar pågår inom t.ex. Statens beredning

för utvärdering av medicinsk metodik (SBU).

Utskottet vill också erinra om att i

överenskommelsen mellan staten och landstingen om

ersättningar för år 1999 för insatser för att stärka

patientens ställning m.m. (den s.k.

Dagmaröverenskommelsen) har parterna enats om att

landstingen skall tillse att de patienter med svåra

och mycket ovanliga sjukdomstillstånd och skador som

önskar vård i annat landsting också skall få det.

Utskottet behandlar varje år ett flertal motioner

från den allmänna motionstiden om insatser mot olika

sjukdomar. Utskottet har tidigare regelmässigt

uttalat att utskottet inte ställer sig bakom

motionskrav om att satsningar bör göras på enskilda

sjukdomar eller om att vården av dessa bör

organiseras på visst sätt. Att bedöma sådana frågor

är enligt utskottet i första hand en fråga för

sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen skall vid

behov tillhandahålla underlag för bedömningarna.

Utskottet har ställt sig bakom riktlinjer för

prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop.

1996/97:60, SoU14, rskr. 1996/97:186), vilka inte

låter sig förenas med någon "lista" där vissa

sjukdomar generellt prioriteras före andra och

vidhåller denna bedömning. Utskottet erinrar dock om

att smärtlindrande behandling och god omvårdnad i

livets slutskede särskilt uppmärksammades i detta

sammanhang. Utskottet vill också erinra om det

arbete som bedrivs av Prioriteringsdelegationen.

Delegationen har till uppgift att bl.a. sprida

kunskap om riktlinjerna för prioriteringar. Vidare

skall delegationen värdera effekterna av de

riktlinjer som riksdagen beslutat om. Hit hör bl.a.

att bedöma om vissa grupper drabbas på bekostnad av

andra. Delegationen skall enligt sina direktiv ge

särskild uppmärksamhet åt bl.a. äldre människor.

Riksdagen bör inte ta något initiativ med anledning

av motionerna So218 (fp), So237 (m), So251 (c),

So275 (kd) yrkande 1, So284 (c) yrkandena 1-3, So313

(c) yrkandena 1, 3, 5 och 6, So321 (v) yrkande 7,

So346 (s) yrkandena 1-3, So437 (s), So453 (s), So455

(c) yrkande 11, So458 (c) yrkande 2, So460 (mp)

yrkande 10 och So465 (fp) yrkande 25. Motionerna

avstyrks.

Kvinnors hälsa

I motion A802 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om att

kvinnors särskilda behov skall uppmärksammas bättre

inom sjukvården (yrkande 13). Motionärerna anför att

en relativt enig bild visar att kvinnor i lägre

utsträckning än män får del av rehabilitering och

bra vård, stöd och ersättning.

I motion So225 av Berit Adolfsson och Inger René

(båda m) begärs ett tillkännagivande om åtgärder för

att förbättra informationen och utbildningen vad

gäller kvinnors hälsa. Motionärerna anför att många

av de besvär som kvinnor lider av är onödiga. Det

finns hjälp, men man söker den inte. Vidare har

vetenskapen ofta mannen som förebild. Det kan också

misstänkas att det inom sjukvården förutsätts att

kvinnor skall utstå smärta vid t.ex. barnafödande

samt att denna inställning spridit sig till andra

sjuk- och smärttillstånd, t.ex. migrän och

muskelvärk. Med ökad kunskap hos kvinnorna själva

och hos vårdande personal och ett ökat inslag av

rubricerade problem i utbildningen av personal på

alla nivåer kan många sjukdomar förebyggas och

svårare sjukdomstillstånd undvikas.

I motion So343 av Cristina Husmark Pehrsson (m)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om samordning av resurser för att öka

kvaliteten för patienter med smärta. Motionären

anför att många kvinnor i dag är sjukskrivna på

grund av smärtor i rörelseapparaten. Kunskaper inom

området för att lindra och bota finns men är

splittrade på många olika kategorier av vårdpersonal

och myndigheter.

I motion So321 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

behovet av forskning kring kvinnors normalvärden

(yrkande 1). Motionärerna anför att när normalvärdet

för blodtryck skulle fastställas mättes blodtrycket

på ett antal medicine kandidater - alla män. Utifrån

detta manliga normalvärde ansågs kvinnor ha för högt

blodtryck och tvingades äta blodtryckssänkande

medicin för att komma ned i normalt, dvs. manligt,

tryck. Även de undersökningar som ligger till grund

för bedömningen av blodfetter är gjorda på män.

Motionärerna begär också ett tillkännagivande om vad

i motionen anförts om prioritering av forskning om

kvinnliga hormoner (yrkande 2). Motionärerna anför

att närmare en miljon svenska kvinnor dagligen

behandlas med hormoner i olika former. Hormonell

behandling påverkar ofta kvinnors allmänna

livssituation och livskvalitet. Eventuella samband

mellan behandling och olika tumörformer i t.ex.

bröst, livmoder och äggstockar diskuteras livligt.

Vid sekelskiftet kommer det att finnas cirka en

miljon kvinnor över 60 år i Sverige. Med hormonell

behandling finns möjlighet att förebygga t.ex.

benskörhet och hjärtinfarkt hos vissa riskgrupper.

Men för detta krävs ytterligare prioritering av

forskning om kvinnliga hormoner. Vidare begär

motionärerna ett tillkännagivande om vad som anförts

om behovet av medvetenhet om kvinnors hälsa i

medicinsk litteratur (yrkande 3). Genom att kalla

kvinnors besvär psykosomatiska lägger man skulden

för olika besvär på kvinnan. Det är något fel i

kvinnans psyke som gör att hon får kroppsliga

symtom. Därmed kan läkaren utesluta kvinnors

situation och livsbetingelser, t.ex. det faktum att

kvinnor ofta arbetar i underordnad ställning, har de

mest monotona, förslitande arbetsuppgifterna och

oftast har huvudansvar för hem och barn.

Motionärerna anför vidare att under tiden som

kunskap om kvinnors hälsa utvecklas och byggs upp

måste kvinnokunskap ingå som ett obligatorium på

alla områden i utbildningen av nya läkare (yrkande

4). I yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om

behovet av fortbildning av läkare i frågor som rör

kvinnors hälsa. Motionärerna begär vidare ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

behovet av samordning av forskningsresultat och

tvärvetenskaplig metodutveckling när det gäller

kvinnors smärtor från rörelseapparaten (yrkande 6).

Motionärerna anför att andelen kvinnor med smärtor

från rörelseapparaten utgör en stor del av de

långtidssjukskrivna i Sverige samt att detta är ett

av vår tids stora könsrelaterade folkhälsoproblem.

Samordning av forskningsresultat och

tvärvetenskaplig metodutveckling skulle kunna höja

kvaliteten i vården för denna stora patientgrupp.

I motion A810 av Maria Larsson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

behovet av forskning för att ge kvinnor rätt

läkemedelsbehandling och vård (yrkande 25).

Motionärerna anför att läkemedelsforskningen oftast

har mannen som norm för sin forskning. Det behövs

mer forskning och kunskap för att ge kvinnor rätt

läkemedelsbehandling. Likaså behövs bättre kunskap

t.ex. för vården av hjärt- och kärlsjukdomar hos

kvinnor.

I motion So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om en handlingsplan för hur hälso- och

sjukvården skall utformas så att vården i ordets

rätta bemärkelse skall bli jämställd (yrkande 1).

Motionärerna anför att Utredningen om bemötande av

kvinnor och män inom hälso- och sjukvården i sitt

betänkande rapporterat om såväl väsentliga

kunskapsluckor som brister i vården. Bland

åtgärdsförslagen tog utredningen upp en rad frågor

som måste bli föremål för fortsatt forskning för att

öka våra kunskaper om kvinnors speciella behov. Man

tog också upp behovet av utbildning av hälso- och

sjukvårdens personal om könsspecifika skillnader

både när det gäller sjukdomsförekomst och behandling

samt rehabilitering.

I motion So420 av Eva Arvidsson m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

behovet av att utarbeta riktlinjer för inklusion av

kvinnor i den forskning som finansieras av

forskningsråden efter NIH:s modell i USA.

Motionärerna anför att mycket av den medicinska

forskningen har bedrivits på manliga yngre och

medelålders populationer. Även när kvinnor har

inkluderats i studier, har resultaten ofta

redovisats gemensamt för både kvinnor och män,

vilket gjort att eventuella könsskillnader inte

kunnat upptäckas. Det betyder att kvinnor bör

inkluderas i medicinska studier i större omfattning

än tidigare. Motionärerna påpekar att man i USA

tillskapade en specifik lagstiftning för att stödja

en sådan utveckling. Lagstiftningen innebar att

National Institutes of Health (NIH) skulle införa

riktlinjer för inklusion av kvinnor och etniska

minoriteter i klinisk forskning.

Tidigare behandling, pågående arbete

Frågor om kvinnors hälsa behandlades senast av

utskottet i betänkande 1997/98:SoU12 Hälso- och

sjukvårdsfrågor. Utskottet anförde bl.a. följande

(s. 105).

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det är

angeläget att kvinnors särskilda hälsoproblem

uppmärksammas. Utskottet erinrar om att en del av

Bemötandeutredningens förslag nu förs ut till

myndigheterna genom det genderprogram för social

välfärd som Socialdepartementet driver. HSU 2000 har

nyligen i betänkandet Patienten har rätt (SOU

1997:154) behandlat olika aspekter på patienternas

krav och förväntningar på vården samt olika

informationssätt. Betänkandet remissbehandlas för

närvarande. I överenskommelsen om vissa ersättningar

till sjukvårdshuvudmännen för år 1998 har parterna

uttalat en klar inriktning för en patientfokuserad

och tillgänglig vård samt för patientens möjlighet

till delaktighet. I överenskommelsen behandlas också

arbetet med nationella riktlinjer och vårdprogram

för olika sjukdomar. Utskottet erinrar vidare om det

arbete som nu pågår inom Nationella

folkhälsokommittén (dir. S 1995:14). Kommittén skall

med utgångspunkt i det övergripande målet en god

hälsa för alla, med särskild betoning på att minska

skillnader i hälsa mellan grupper i befolkningen och

med hjälp av vetenskapligt baserad kunskap om

folkhälsoproblem och hälsoutveckling med

utgångspunkt i olika analyser lämna förslag till

framåtsyftande mål för hälsoutvecklingen samt

föreslå vilka åtgärder som skall prioriteras.

(Motionerna avstyrktes.)

Medicinska forskningsrådet (MFR) har i ett

policyuttalande den 16 februari 1999 anfört bl.a.

följande.

Det ingår i det allmänna kvalitetskravet på

forskning, som av etikkommittéerna skall vägas in i

den etiska bedömningen av humanforskningsprojekt,

att studiepopulationens sammansättning är sådan att

resultaten kan generaliseras i enlighet med

projektets övergripande syfte. Detta innebär att

forskaren bör redovisa motiv till eventuell

selektion av studiepopulation med avseende på såväl

kön som ålder, eventuell etnisk tillhörighet eller

annan avgränsning. Enbart praktiska eller ekonomiska

motiveringar bör inte accepteras för inskränkningar

av studiepopulationen om projektets resultat därmed

inte kommer att kunna generaliseras. Ett

flerstegsförfarande bör dock vara möjligt så att man

i ett första steg väljer en homogen men mycket

avgränsad studiepopulation för att i nästa steg

inkludera andra grupper för generaliserbarhet.

Förutom dessa vetenskapliga kvalitetsaspekter finns

också tydliga etiska implikationer om man avgränsar

sin studiepopulation med avseende på t.ex. ålder,

kön eller etnisk grupptillhörighet. Vissa grupper

kan komma att felaktigt utpekas som särskilda i

visst avseende och kunskapsmängden för andra

grupper, som inte studeras, kan bli jämförelsevis

underdimensionerad. Vid praktisk tillämpning av

forskningsresultaten finns också en påtaglig risk

för att man felaktigt överför resultat erhållna från

en begränsad studiepopulation till en annan icke

studerad grupp.

Av dessa skäl vill MFRs nämnd för forskningsetik

framhålla vikten av att etikkommittéerna

uppmärksammar projektansökningarnas val av

studiepopulation och vid behov begär in ytterligare

motiveringar eller preciseringar samt väger in valet

av studiepopulation i den etiska bedömningen.

Nationella folkhälsokommittén lämnade i mars 1998

ett delbetänkande, Hur skall Sverige må bättre -

första steget mot nationella folkhälsomål SOU

1998:43. I betänkandet redovisas vissa

utgångspunkter och principer som kommittén bedömer

bör vara vägledande i det fortsatta arbetet med

nationella hälsomål och strategier. I betänkandet

anförs vidare att kommittén planerar debattskrifter

om bl.a. klass- och könsskillnader i hälsa.

Kommittén avser också att genom "hearingar" belysa

olika områden som är väsentliga för folkhälsan,

bl.a. kvinnors hälsa.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det är

angeläget att kvinnors särskilda hälsoproblem

uppmärksammas. Utskottet vill också erinra om det

s.k. genderprogram för social välfärd som

Socialdepartementet driver. Genom detta program

skall all verksamhet inom Socialdepartementets

ansvarsområden tillföras ett genderperspektiv. Det

innebär att förslag och verksamhet alltid analyseras

utifrån båda könens behov och förutsättningar.

Utskottet erinrar vidare om att riksdagen nyligen

beslutat om lagändringar som sammanfattningsvis

innebär att patientens ställning och inflytande

stärks (1998/99:SoU3 Stärkt patientinflytande m.m.,

rskr. 1998/99:54). Härutöver kan nämnas att i

överenskommelsen mellan staten och landstingen om

ersättningar år 1999 för insatser för att stärka

patientens ställning (den s.k.

Dagmaröverenskommelsen) har parterna enats om en

satsning på att ytterligare stärka patientens

ställning inom svensk hälso- och sjukvård. Det skall

bl.a. ske genom att öka vårdens tillgänglighet och

patienternas inflytande och delaktighet. Utskottet

vill också hänvisa till det arbete som pågår inom

Nationella folkhälsokommittén. Kommittén skall med

utgångspunkt i det övergripande målet en god hälsa

för alla, med särskild betoning på att minska

skillnader i hälsa mellan grupper i befolkningen och

med hjälp av vetenskapligt baserad kunskap om

folkhälsoproblem och hälsoutveckling, lämna förslag

till framåtsyftande mål för hälsoutvecklingen samt

föreslå vilka åtgärder som skall prioriteras.

Kommittén kommer i sitt fortsatta arbete att

behandla bl.a. frågor om könsskillnader och kvinnors

hälsa.

Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något

initiativ med anledning av motionerna So225 (m),

So321 (v) yrkandena 2-5, So462 (fp) yrkande 1 och

A802 (m) yrkande 13. Motionerna avstyrks därför.

Utskottet delar bedömningen som Utredningen om

bemötande av kvinnor och män inom hälso- och

sjukvården (S 1994:8) gjort, nämligen att en

situation där forskningens resultat ensidigt gagnar

kunskapsframväxt avseende vissa grupper i samhället

på bekostnad av andra är problematisk både ur

rättvisesynpunkt och ur etiksynpunkt. Jämlikhet och

jämställdhet inom kunskapsframväxten förutsätter att

de studiepopulationer som ingår i forskningsprojekt

är representativa i relation till befolkningen i

stort eller till den patientgrupp som är föremål för

studier. Medicinska forskningsrådet har även i ett

policyuttalande nyligen framhållit bl.a. vikten av

att etikkommittéerna uppmärksammar

projektansökningarnas val av studiepopulation och

vid behov begär in ytterligare motiveringar eller

preciseringar samt väger in valet av

studiepopulation i den etiska bedömningen. Utskottet

anser med anledning härav att något tillkännagivande

inte är erforderligt och avstyrker motionerna So321

(v) yrkande 1, So420 (s) och A810 (kd) yrkande 25 i

den mån de inte är tillgodosedda med det anförda.

Utskottet har redan tidigare intagit ståndpunkten

att inte ställa sig bakom motionskrav om att vissa

satsningar bör göras på enskilda sjukdomar eller att

vården av dessa bör organiseras på visst sätt.

Motionerna So321 (v) yrkande 6 och So343 (m)

avstyrks därför.

Nationella riktlinjer

I motion So413 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om behovet av att utreda huruvida de

nationella riktlinjerna kan tjäna som vårdgarantier

för personer med olika kroniska sjukdomar.

Motionären erinrar om att en mycket stor del av

sjukvårdskonsumtionen sker av människor med någon

form av kronisk sjukdom. De nationella riktlinjerna

för god medicinsk praxis är i första hand riktade

mot patientgrupper med svåra kroniska sjukdomar. De

nationella riktlinjerna ligger till grund för

utarbetandet av vårdprogram hos

sjukvårdshuvudmännen. Vad som skapas är i själva

verket en vårdgaranti - under förutsättning att de

lokala vårdprogrammen får en seriös behandling inom

respektive landsting.

I motion So405 av Birgitta Carlsson (c) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om att

ett nationellt hälsopolitiskt handlingsprogram för

demenssjukdomar upprättas (yrkande 1) och att

demenssjukdomar betecknas som en folksjukdom

(yrkande 2).

I motion So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

nationella vårdprogram (yrkande 11). Motionärerna

anför att Socialstyrelsen tillsammans med den

medicinska professionen bör intensifiera arbetet med

att utveckla och genomdriva rikstäckande vårdprogram

för olika diagnosgrupper.

Bakgrund

I överenskommelsen mellan staten och landstingen om

ersättningar för år 1999 för insatser för att stärka

patientens ställning m.m. (den s.k. Dagmar-

överenskommelsen, proposition 1997/98:189 s. 41)

framgår att verksamhetsområdet Nationella riktlinjer

för god medicinsk praxis nu överförts från

överenskommelsen till Socialstyrelsens ordinarie

verksamhet. I överenskommelsen anförs att detta

arbete för att stärka patientens möjligheter att få

likvärdig kunskapsbaserad vård i hela landet är

under utveckling. Hittills har, med Socialstyrelsen

som samordnare, nationella riktlinjer fastställts

för diabetes. De följs närmast av nationella

riktlinjer för kranskärlssjukdom och slaganfall

(stroke).

Utskottets bedömning

Utskottet anser att fastställandet av nationella

riktlinjer för god medicinsk praxis är väsentligt

för att stärka patientens möjligheter att få

likvärdig kunskapsbaserad vård i hela landet.

Verksamhetsområdet är numera en integrerad del av

Socialstyrelsens ordinarie verksamhet. Utskottet

utgår från att arbetet med att fastställa nationella

riktlinjer för god medicinsk praxis fortsätter.

Riksdagen bör inte ta något initiativ med anledning

av motionerna So405 (c) yrkandena 1 och 2, So467

(fp) yrkande 11 och So413 (m).

Alternativa behandlingsmetoder m.m.

I motion So202 av Maud Ekendahl (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om en

kartläggning av alternativa behandlingsmetoder.

Motionärerna anför att alternativmedicin och

homeopati måste ses som ett komplement till

skolmedicinen. Det finns vidare skäl att genomföra

en kartläggning av senare års forskning,

alternativbehandlarnas utbildning samt omfattningen

och patienternas erfarenheter av alternativmedicin.

I motion So312 av Marianne Andersson och Birgitta

Carlsson (båda c) begärs att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

tillsammans med alternativmedicinare utarbeta krav

för utbildning och behörighet inom olika

alternativmedicinska områden (yrkande 1).

Motionärerna anför att det saknas ordentliga

kriterier för utbildning och därmed följande

behörighet och att sådana krav bör utarbetas

tillsammans med verksamma terapeuter inom olika

områden. Vidare begärs ett tillkännagivande om

forskning om alternativmedicin (yrkande 2).

Motionärerna anför att det är viktigt för

alternativmedicinare att kunna publicera

vetenskapliga tidskrifter. Hittills har det varit

omöjligt för alternativmedicinare att erhålla

forskningsresurser som därför saknar pengar för att

genomföra forskningsprojekt som fyller högt ställda

krav. Regeringen bör ge tydliga signaler om att

alternativmedicinen är ett angeläget

forskningsområde.

I motion So354 av Rigmor Ahlstedt (c) begärs en

översyn av alternativmedicinen. Motionären anför att

utbildningen bör ses över i syfte att ge utövarna

högre status och att möjligheterna att införa

legitimation bör övervägas. Man bör även studera och

kartlägga omfattningen av och patienternas

erfarenheter av den alternativa medicinbehandlingen.

Alternativa behandlingsmetoder bör införlivas i det

allmänna obligatoriska försäkringssystemet.

I motion So460 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande om utbildning av vårdpersonal i

frågor rörande alternativ/komplementärmedicin

(yrkande 14). Motionärerna anför att enligt hälso-

och sjukvårdslagen skall patienten ges upplysning om

de olika behandlingsmetoder som står till buds. I

dagsläget är det inte självklart att informatörerna

har god kunskap om de möjligheter som

alternativmedicinens företrädare kan erbjuda, vilket

är otillfredsställande ur patientens synvinkel. I

motionen begärs också ett tillkännagivande om

registrering av alternativmedicinska utövare

(yrkande 15). Motionärerna anför att en

alternativmedicinsk utövare kan behandla och

diagnostisera alla typer av sjukdomar och tillstånd.

Endast ärenden som faller under kvacksalverilagen är

undantagna. Samtidigt har ingen statlig instans

någon som helst kontroll över och insyn i de

alternativmedicinska utövarnas verksamheter. Detta

är en oacceptabel situation med tanke på

patienternas säkerhet och integritet. Motionärerna

begär också ett tillkännagivande om Socialstyrelsens

möjligheter att skapa ett samordningsorgan i

alternativ/komplementärmedicinska frågor (yrkande

16). Detta organ skulle i första hand stå för

information till allmänhet, myndigheter och

sjukvårdspersonal. I dag råder ett informations- och

kunskapsunderskott vad gäller utvecklingen inom

alternativmedicinen. I yrkande 17 begärs ett

tillkännagivande om att Forskningsrådsnämnden bör

initiera forskning rörande komplementära

behandlingsmetoder. Ny forskning, speciellt med

inriktning på hur skolmedicinska undersöknings- och

behandlingsmetoder kan förbättras genom aktiv

samverkan med alternativmedicinska

behandlingsmetoder, är i dag den länk som saknas för

att de medicinska disciplinernas strävan efter en

helhetssyn skall kunna bli verklighet.

Tidigare behandling, pågående arbete

Motionsyrkanden, några liknande de nu aktuella, om

bl.a. alternativa behandlingsmetoder behandlades

senast av utskottet i betänkande 1997/98: SoU22 i

anledning av proposition 1997/98:109 Yrkesverksamhet

på hälso- och sjukvårdens område. Propositionen, som

byggde på förslag från 1994 års behörighetskommitté,

innehöll inte något förslag rörande

alternativmedicin. Kommittén berörde frågan om

reglering av alternativmedicinsk verksamhet.

Utgångspunkten för kommitténs fortsatta överväganden

kring en kompletterande reglering var dock att

endast de yrkesgrupper som bedriver en verksamhet

som kan påvisa någon form av vetenskaplig

resultatdokumentaion bör komma i fråga för en

reglering (SOU 1996:138 s. 315 f.).

Utskottet anförde i det ovan nämnda betänkandet

bl.a. (s. 18).

Inledningsvis konstaterar utskottet att attityden

till flera s.k. alternativa behandlingsmetoder, dock

inte alla, har förändrats under de senaste

decennierna. Kunskaper inom alternativmedicin behövs

enligt utskottet både för att kunna bedöma effekter

och vinster och för att utröna eventuella skador och

biverkningar. Utskottet förutsätter att ansökningar

om medel till forskning på området behandlas i en

positiv anda. Utskottet delar inte motionärernas

uppfattning om registrering m.m. av

alternativmedicinska utövare hos Socialstyrelsen.

Utskottet befarar att ett system som bygger på en

sådan registrering skulle kräva utökade resurser

utan att ge motsvarande vinst. (Motionerna

avstyrktes.)

Utskottets bedömning

Utskottet vill återigen framhålla att attityden till

flera s.k. alternativa behandlingsmetoder, dock inte

alla, har förändrats under de senaste decennierna.

Vidare vill utskottet på nytt betona att kunskaper

inom alternativmedicin behövs både för att kunna

bedöma effekter och vinster och för att utröna

eventuella skador och biverkningar. Utskottet anser

inte att riksdagen bör ta något initiativ i

anledning av motionerna So202 (m), So312 (c) yrkande

1, So354 (c) och So460 (mp) yrkande 14. Dessa

avstyrks därför.

I motionerna So312 (c) yrkande 2 och So460 (mp)

yrkande 17 behandlas frågor om forskning rörande

alternativmedicin och komplementära

behandlingsmetoder. Utskottet vidhåller att det får

förutsättas att ansökningar om medel till forskning

på området behandlas i en positiv anda. Riksdagen

bör inte ta något initiativ i frågan.

Motionsyrkandena avstyrks.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning i

motion So460 (mp) om registrering m.m. hos

Socialstyrelsen utan vidhåller sin uppfattning att

ett system som bygger på registrering skulle kräva

utökade resurser utan att ge motsvarande vinst.

Motion So460 (mp) yrkandena 15 och 16 avstyrks.

Tatuering och piercing

I motion So438 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

piercing och tatuering. Motionärerna anför att det

är rimligt med krav på utbildning och införande av

licens för dem som utövar yrket som

tatuerare/kroppssmyckare. Likaså är det befogat att

kontroll, klassificering och godkännande av pigment

(färg) införs. Det skall inte vara tillåtet att

utföra kroppshåltagning, s.k. piercing, eller

tatuering på minderårig utan att godkännande lämnats

av dennes vårdnadshavare.

Tidigare behandling m.m.

Frågor om tatuering och piercing behandlades senast

av utskottet i betänkande 1997/98:SoU22

Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område i

anledning av ett i stort likalydande motionsyrkande

som det nu aktuella. Utskottet anförde i detta

sammanhang bl.a. följande (s. 16-19).

Enligt uppgift från Socialstyrelsen finns inte någon

entydig reglering i Sverige av frågan om piercing

och tatuering. Avsikten med ett sådant ingrepp är

närmast estetisk eller kosmetisk. Syftet är inte att

vidta någon hälso- och sjukvårdande åtgärd och

ingreppet som sådant faller därför utanför hälso-

och sjukvårdslagen.

Ingrepp av detta slag kan dock falla under

hälsoskyddslagen respektive smittskyddslagen såvitt

gäller hygien- och smittskyddsfrågor när ingreppet

utförs. Enligt hälsoskyddslagen skall den kommunala

nämnd som svarar för miljö- och hälsoskydd ägna

särskild uppmärksamhet åt bl.a. lokaler där

allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygienisk

behandling (se vidare Allmänna råd 1995:3).

Socialstyrelsen har i Allmänna råd 1995:3

Yrkesmässig hygienisk behandling anfört bl.a.

följande (s. 18-19):

Generella åtgärder vid behandlingar där hål görs i

huden

Då behandlingen medför att man gör hål i det översta hudlagret

bör man alltid iaktta följande:

Behandla inte minderåriga utan föräldrars

medgivande.

- - -

Tatuering innebär att man med nål applicerar färg i

hudens djupare lager. Därvid uppkommer en blödning i

huden. Smittrisken vid tatuering är avsevärt större

än vid t.ex. akupunktur och håltagning på grund av

den långa tid som åtgår för tatuering.

Vid tatuering bör följande åtgärder alltid vidtas

förutom de som nämns i ovanstående uppräkning:

Använd sterila färglösningar. Detta innebär dels

att de lösningar som används är sterila i sig, dels

att sterila spädningsvätskor används. Blandningarna

bereds i sterila koppar och med hjälp av sterila

instrument som kasseras eller steriliseras efter

varje kund. En beredd färglösning används endast

till en person.

Tatuera enbart frisk hud. Skadad hud, t.ex. vid

eksem, kan innehålla mycket stora mängder bakterier.

Tatuera därför inte annan hud än den som är helt

frisk. Inte heller bör någon form av eksem föreligga

på annan del av huden. I begreppet "sjuk hud" ingår

också effekten av intravenöst drogmissbruk och

diabetes som insulinbehandlas eftersom detta ofta

medför en massiv förekomst av gula stafylokocker på

huden. Personer med sjukdomar som innebär ett

försämrat infektionsförsvar bör inte tatueras.

Använd skyddshandskar av engångstyp för att både

den behandlade och den som behandlas skyddas mot

smitta.

Den som tatuerar bör upplysa sina kunder om att det

är svårt att i efterhand avlägsna en tatuering samt

att plastikkirurgiska ingrepp för att avlägsna en

tatuering i flertalet fall måste bekostas av

individen själv, tatuering inte bör ske vid vissa

sjukdomstillstånd, t.ex. eksem eller immunbrist.

- - -

Utskottet gjorde följande bedömning.

I motion So333 (s) behandlas piercing och

tatuering. Utskottet instämmer i att verksamheten

kan skapa problem. Vissa bestämmelser om sådan

verksamhet finns och Socialstyrelsen har utfärdat

allmänna råd. Utskottet utgår från att styrelsen

följer utvecklingen och vid behov initierar

erforderliga åtgärder. Motionen avstyrks.

Enligt uppgift från Socialstyrelsen gäller de ovan

nämnda allmänna råden alltjämt.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att

verksamhet med piercing och tatuering visserligen

kan skapa problem men att Socialstyrelsen får

förutsättas följa utvecklingen och vid behov

initiera erforderliga åtgärder. Motion So438 (s)

avstyrks.

Kunskapscentrum

I motion So268 av Carina Hägg (s) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om att

ett kunskapscentrum för livsåskådnings- och

trosfrågor enligt vad som föreslås i betänkandet I

God Tro inrättas (yrkande 1). Motionären hänvisar

till att den nämnda utredningen föreslår att det bör

inrättas en stiftelse med arbetsnamnet KULT -

Kunskap för livsåskådnings- och trosfrågor.

Motionären begär också ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om att förutsättningarna i

Jönköpings län skall beaktas vid val av

lokaliseringsort för ett sådant kunskapscentrum

(yrkande 2). Motionären anför att det i Jönköpings

län finns många verksamma samfund och ett väl

dokumenterat intresse för religion samt att det

finns en stor historisk erfarenhet om olika samfunds

framväxt i relation till det omgivande samhället.

Tidigare behandling, pågående arbete

I betänkandet I God Tro SOU 1998:113 anförs följande

(s. 22 och 23).

På många ställen i landet finns välutvecklade specialiserade

krismottagningar. Enligt utredningens bedömningar

finns det, som nämnts, inget underlag för

utvecklandet av en särskild krisstödsenhet för

människor som lämnar nyandliga rörelser. Däremot

finns det ett stort behov av kunskap om andliga

frågor om och fenomenets komplexitet för dem som

möter människor i kris i samband med medlemskap i en

nyandlig rörelse. Det handlar om social

tillhörighet, om trosföreställningar, om auktoritet,

underordning och mycket annat.

Den allmänna debatten om de nya religiösa

rörelserna domineras av missuppfattningar,

överdrifter och ibland av ren desinformation från

olika parter. Kontakter med forskare, vårdarbetare,

medlemmar och andra visar entydigt på behovet av en

ökad dialog mellan samhället och de nya religiösa

rörelserna och på behovet av en seriös kunskap om

det nya religiösa landskapet.

Behovet av en ökad kunskap bland människor som

möter avhoppare och andra med problem som är

förknippade med att man slutat eller blivit

utesluten, eller för den delen anhörigas medlemskap

i en nyandlig rörelse, är inte bara av psykologisk

natur. För att kunna handskas med dessa mänskliga

kriser räcker det inte med ett individuellt

perspektiv. Här krävs också social, juridisk och

teologisk kunskap.

Därför föreslår utredningen inrättandet av en

stiftelse med arbetsnamnet KULT - Kunskapscentrum

för Livsåskådnings- och Trosfrågor.

Förutom att fungera som ett kunskapscentrum blir en

av denna stiftelses huvuduppgifter att bygga broar

mellan rörelser och samhället, mellan minoriteterna

och majoriteten. Stiftelsens mål blir att skapa

dialog, minska polarisering, öka kunskap och

förebygga kriser, såväl på individ- som på

samhällsnivå. Vidare föreslås stiftelsen initiera

och stimulera forskning genom förvaltandet av

särskilda medel för detta.

Enligt uppgift från Socialdepartementet bereds

utredningsbetänkandet I God Tro för närvarande (mars

1999) i departementet.

Utskottets bedömning

Utredningsbetänkandet I God Tro bereds för

närvarande i Regeringskansliet. Enligt utskottets

uppfattning bör denna beredning avvaktas. Motion

So268 (s) avstyrks.

Hospisvård i livets slutskede

I motion So235 av Margareta Viklund (kd) begärs ett

tillkännagivande om vad som i motionen anförts om

att verka för att den inriktning av vård och omsorg

som kännetecknar hospis skall ingå som en naturlig

del i den offentliga hälso- och sjukvården (yrkande

1). Motionären anför att hospis innebär att vården

inriktas på att behandla människan, den enskilda

individen, mer än sjukdomen, vars symtom dock

bekämpas. Forskning, vetenskaplig utvärdering och

kvalitetskontroll är några av hospisens grundstenar.

Vidare begär motionären ett tillkännagivande om att

hospisverksamheten byggs ut i offentlig och privat

regi (yrkande 2). Motionären anför att många önskar

vårda den sjuke hemma men är förhindrade på grund av

vårdtyngden och/eller ekonomisk situation.

I motion So340 av Inger Davidson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

hospis (yrkande 21). Motionärerna anför att

hospisverksamheten är mycket angelägen, eftersom den

har just den helhetssyn som motionärerna betonar -

människan som ande, själ och kropp. Hospisvården

måste vidareutvecklas och etableras på flera

ställen. Det behövs en öppenhet inför nya vårdformer

i livets slutskede.

Tidigare behandling, pågående arbete

Motionsyrkanden om vård i livets slutskede

behandlades i utskottets betänkande 1997/98:SoU24

Nationell handlingsplan för äldrepolitiken.

Yrkandena tog främst sikte på vikten av att ge

döende människor ett tryggt och människovärdigt

omhändertagande. Utskottet anförde i sin bedömning

bl.a. följande (s. 78 och 79).

Utskottet delar inställningen i motionerna att målet

för vården skall vara att ge patienten god

livskvalitet även i livets slutskede och en lugn och

värdig död. Vården bör bedrivas som en aktiv

helhetsvård med lindring av smärta och andra

besvärande symtom samt psykologiskt, socialt och

andligt stöd åt patienten och de närstående.

I Socialstyrelsens Allmänt råd om

informationsöverföring och samordnad vårdplanering

(SOSFS 1996:32 (M och S)) ges vägledning för den

gemensamma planeringen då en patient bedöms ha behov

av insatser från den kommunala socialtjänsten eller

annan vårdgivare efter sjukhusvistelse. I rådet

betonas särskilt att en patient som befinner sig i

livets slutskede och som samtidigt bedöms som

medicinskt färdigbehandlad bör få stanna kvar på

sjukhuset om detta är hans eller hennes önskan och

det kan ge en ökad livs-kvalitet. Om patienten

önskar att få vården i det egna hemmet eller i ett

särskilt boende, bör hälso- och sjukvården och

socialtjänsten kunna bistå även denna önskan.

Direktiven till utredningen om vården i livets

slutskede omfattar även de frågor som motionärerna

tar upp. Något tillkännagivande med anledning av

motionerna - - - behövs inte. Motionerna avstyrks. -

- -

Utskottet har nyligen i motionsbetänkande

1998/99:SoU7 Äldrepolitik behandlat liknande

motionsyrkanden. Ett enigt utskott konstaterade att

de frågor som motionärerna tog upp omfattades av

direktiven till utredningen om vård i livets

slutskede och att något tillkännagivande därför inte

var erforderligt.

Som ovan anförts är frågan om vård i livets

slutskede föremål för utredning (S 1997:23). I

direktiven (dir. 1997:147) anförs bl.a. följande

under rubriken Översyn av vård- och boendeformer.

Den sista tiden i livet kan i dag te sig väldigt

olika beroende på var den enskilde befinner sig. Det

kan vara stor skillnad på att vårdas på ett stort

sjukhus eller inom exempelvis hospiceverksamhet, i

det egna hemmet eller i en särskild boendeform.

Kommittén skall inhämta kunskap om var människor

skulle vilja tillbringa sin sista tid. Hit hör också

kunskap om hur närstående skulle vilja att vården

var organiserad.

Kommittén skall också kartlägga hospice-vårdens

omfattning och innehåll samt särskilt se på hospice-

vård i kombination med hemsjukvård.

Vård i livets slutskede innebär svåra

ställningstaganden och kräver hög medicinsk och

omvårdnadsmässig kompetens. De mycket gamla som bor

inom särskilt boende i kommunerna är ofta svårt

sjuka och vårdas ofta där till livets slut. En följd

av Ädel-reformen är att kommunerna i många fall nu

ansvarar för vård i livets slutskede. Uppföljningen

av Ädel-reformen visar att den kunskap som behövs

för att vårda döende i många fall är bristfällig.

Kommittén skall analysera och överväga om nödvändig

kompetens finns samt föreslå eventuella behov av

förändringar för att möta patienternas behov.

Vård i hemmet i livets slutskede ställer höga krav

både på de närstående och personalen. För att

familjen eller de närstående skall våga och orka ha

en svårt sjuk anhörig hemma måste de få stöd och

kunna känna trygghet. Även denna fråga skall belysas

av kommittén. Anhörigas erfarenheter av vård i

livets slutskede bör på olika sätt tas till vara.

Kommittén skall överväga och lämna förslag till hur

vården i livets slutskede bör organiseras så att

svårt sjuka och döende får tillgång till god

palliativ vård. Som ett led i detta arbete skall

kommittén redovisa goda exempel på arbetssätt och

organisationsformer som syftar till en god vård i

livets slutskede. Det handlar här mycket om

vårdideologiska synsätt. Organisationsformerna kan

naturligtvis variera beroende på lokala

förutsättningar och behov. Det viktiga är att det

palliativa tänkandet får en större spridning och

integreras i alla vårdformer där döende finns.

När nya vårdformer som hemsjukvård och hospice-

avdelningar byggs ut måste samarbetet mellan dessa

och exempelvis kliniker på akutsjukhus,

långvårdskliniker och särskilda boendeformer

utvecklas. Kommittén skall belysa hur detta

samarbete kan organiseras.

Utskottets bedömning

Direktiven till utredningen om vården i livets

slutskede omfattar de frågor som motionärerna tar

upp. Något tillkännagivande med anledning av

motionerna So235 (kd) och So340 (kd) yrkande 21

behövs därför inte. Motionerna avstyrks.

Lobotomi

I motion So232 av Dan Ericsson (kd) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en statlig utredning om

omfattningen av lobotomioperationer i Sverige

(yrkande 1). Motionären påpekar att förra

socialministern Margot Wallström tillsatte en

särskild utredning angående dem som

tvångssteriliserats. I detta sammanhang såg

socialministern hela steriliseringslagen som ett

övergrepp. Det är enligt motionären bra att man nu

arbetar för upprättelse för dem som drabbats.

Motionären efterlyser konsekvens i en principiellt

sett liknande frågeställning. Vidare begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om statlig ersättning till lobotomerade från

1940- och 1950-talen som fortfarande är i livet

(yrkande 2). Motionären anför bl.a. att för att

staten i någon mån skall gottgöra dem som utsattes

för lobotomi och på så sätt erkänna att detta inte

var en riktig behandling i ett samhälle som slår

vakt om människovärdet bör den svenska regeringen i

likhet med den norska besluta om att ge ersättning

till de lobotomerade från 1940- och 1950-talen som

fortfarande är i livet.

Tidigare behandling, pågående arbete m.m.

Utskottet har behandlat frågor om lobotomi m.m. i

anledning av motionsyrkanden liknande de nu aktuella

vid ett par tillfällen tidigare. I betänkande

1997/98:SoU2 gavs en bred bakgrund om lobotomi och

capsulotomi, skadeståndsregler m.m. Vidare

behandlades motionsyrkanden om vikten av uppföljning

och utvärdering av lobotomiingrepp respektive krav

på statlig ersättning till dem som lobotomerats

under 1940- och 1950-talen. Motionerna avstyrktes. I

betänkande 1997/98:SoU12 behandlades åter motioner

om ersättning till lobotomerade. Utskottet vidhöll

sin inställning att det inte föreligger några skäl

för generell ersättning till dem som lobotomerats.

För att staten skall vara skyldig att utge

ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler krävs

att det kan bevisas att skadan orsakats uppsåtligen

eller genom vårdslöshet. För att få skadestånd krävs

dessutom att ansökan om ersättning skett inom tio år

från det att den skadegörande handlingen företogs.

Även om skadeståndsskyldighet inte föreligger kan

regeringen i ett enskilt fall besluta om ersättning

av nåd när särskilda omständigheter föreligger.

Socialministern har i ett frågesvar den 16 februari

1999 angående ersättning till lobotomerade från

1940- och 1950-talen anfört bl.a. följande.

- - - Regeringen har den 6 mars 1997 lämnat en

begäran om skadestånd för lobotomi utan åtgärd. I

ärendet inhämtades yttrande från Socialstyrelsen som

förklarade att behandlingen skedde i enlighet med

dåtida vetenskap och beprövad erfarenhet.

Även om jag djupt beklagar de negativa effekter som

lobotomin har medfört för de patienter som

behandlades med denna metod anser jag inte att det,

varken i samband med Steriliseringsutredningens

delbetänkande eller i övrigt har framkommit några

nya informationer som föranleder mig att göra någon

annan bedömning än vad riksdag och regering redan

har gjort.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att det

inte föreligger några skäl för generell ersättning

till dem som lobotomerats. Motion So232 (kd)

avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande primärvårdens resurser

att riksdagen avslår Riksdagens revisorers förslag och

motionerna 1998/99:So17 yrkandena 1, 3, 4 och 6,

1998/99:So18 yrkande 2,

res. 1 (m)

2. beträffande hälso- och sjukvårdens

organisation och finansiering m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So17 yrkande 5,

1998/99:So204, 1998/99:So215 yrkande 2,

1998/99:So230 yrkande 15, 1998/99:So236

yrkandena 1 och 2, 1998/99:So250 yrkandena 1 och

2, 1998/99:So257 yrkandena 1-7, 9 och 10,

1998/99:So304, 1998/99:So314 yrkandena 8, 9, 12

och 14, 1998/99:So340 yrkande 20, 1998/99:So387

yrkande 21, 1998/99:So391 yrkande 1, 1998/99:

So395, 1998/99:So417, 1998/99:So446 yrkande 2,

1998/99:So460 yrkandena 4, 6 och 7,

1998/99:So467 yrkandena 9, 13, 14 och 16,

res. 2 (m)

res. 3 (v)

res. 4 (kd)

res. 5 (c)

res. 6 (fp)

res. 7 (mp)

3. beträffande mångfald bland vårdgivare

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So224 yrkande 5,

1998/99:

So467 yrkandena 5 och 12, 1998/99:So314 yrkande

13, 1998/99: So446 yrkande 4,

res. 8 (m, kd, c, fp)

4. beträffande läkarnas

specialistutbildning

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So17 yrkande 2,

1998/99: So247 och 1998/99:So446 yrkande 5,

res. 9 (m, kd)

5. beträffande geriatrisk

specialistkompetens

att riksdagen avslår motion 1998/99:So405 yrkande 3,

res. 10 (c)

6. beträffande rekrytering av personal

att riksdagen avslår motion 1998/99:So467 yrkande 17,

7. beträffande omvårdnad i sjukvården

att riksdagen avslår motion 1998/99:So386 yrkandena 1 och 2,

res. 11 (fp)

8. beträffande redovisning av

samhällsbesparing

att riksdagen avslår motion 1998/99:So18 yrkande 1,

res. 12 (mp)

9. beträffande bevarande av mindre

sjukhus

att riksdagen avslår motion 1998/99:So265 yrkande 1,

res. 13 (m, kd, c)

10. beträffande analys angående mindre

sjukhus

att riksdagen avslår motion 1998/99:So265 yrkande 2,

11. beträffande privata vårdgivare

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So222 yrkandena 2, 3

och 5, 1998/99:So226, 1998/99:So467 yrkandena 3

delvis, 4 och 7,

res. 14 (m, fp)

12. beträffande andra vårdgivare än läkare

och sjukgymnaster

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So203,

1998/99:So231, 1998/99:So261, 1998/99:So371

yrkande 1, 1998/99:So467 yrkande 3 delvis,

res. 15 (m)

res. 16 (fp)

13. beträffande offentlig upphandling

att riksdagen avslår motion 1998/99:So467 yrkande 10,

14. beträffande högkostnadsskydd

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So355, 1998/99:So418

yrkande 2, 1998/99:So442, 1998/99:So446 yrkande

9, 1998/99:So460 yrkandena 8 och 9 samt

1998/99:So467 yrkande 8,

res. 17 (v, mp)

res. 18 (kd)

res. 19 (fp)

15. beträffande bidrag till glasögon

att riksdagen avslår motion 1998/99:So219,

res. 20 (v, mp)

16. beträffande patientansvarig läkare

att riksdagen avslår motion 1998/99:So241,

17. beträffande tillsyn avseende det

psykologiska verksamhetsområdet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So267, 1998/99:So295

och 1998/99:So317,

18. beträffande samordning av tillsyn

att riksdagen avslår motion 1998/99:So316,

19. beträffande legitimation för

dietister

att riksdagen avslår motion 1998/99:So421,

20. beträffande språkprov för utländska

sjuksköterskor

att riksdagen avslår motion 1998/99:So252 yrkande 1,

21. beträffande praktiktjänstgöring

att riksdagen avslår motion 1998/99:So252 yrkande 2,

22. beträffande utvidgning av

förskrivningsrätten

att riksdagen avslår motion 1998/99:So414,

23. beträffande preskription

att riksdagen avslår motion 1998/99:So294 yrkandena 1 och 2,

res. 21 (mp, fp)

24. beträffande muntlig förhandling

att riksdagen avslår motion 1998/99:So294 yrkande 3,

res. 22 (fp)

25. beträffande psykologiska test

att riksdagen avslår motion 1998/99:So289,

26. beträffande ambulanssjukvården

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So262 och

1998/99:So451,

27. beträffande ADB-förda

patientjournaler

att riksdagen avslår motion 1998/99:So328,

28. beträffande journalföringsplikt

att riksdagen avslår motion 1998/99:So350,

29. beträffande abortförebyggande

åtgärder

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So340 yrkandena 8,

13 och 14, 1998/99:So379 yrkande 9 och

1998/99:So401,

res. 23 (kd) - delvis

30. beträffande stödsamtal

att riksdagen avslår motion 1998/99:So340 yrkandena 11 och

12,

res. 23 (kd) - delvis

31. beträffande tidsgränsen då

Socialstyrelsens tillstånd krävs för abort

att riksdagen avslår motion 1998/99:So340 yrkande 9,

res. 23 (kd) - delvis

32. beträffande fosters livsduglighet

att riksdagen avslår motion 1998/99:So340 yrkande 10,

res. 24 (m, kd)

33. beträffande översyn av abortlagen

att riksdagen avslår motion 1998/99:So415,

34. beträffande övriga etiska frågor

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So256 yrkande 2,

1998/99:So340 yrkande 2 och 1998/99:So452,

res. 23 (kd) - delvis

res. 25 (m, fp)

35. beträffande preventivmedel för män

att riksdagen avslår motion 1998/99:A807 yrkande 10,

res. 26 (mp)

36. beträffande aktivt samtycke till

organdonation

att riksdagen avslår motion 1998/99:So340 yrkande 15,

res. 27 (kd, mp)

37. beträffande organdonationsregistret

och donationskort

att riksdagen avslår motion 1998/99:So340 yrkandena 16 och

17,

res. 28 (kd)

38. beträffande dödshjälp

att riksdagen avslår motion 1998/99:So340 yrkande 18,

res. 29 (kd)

39. beträffande hivpreventiva frågor

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So424 yrkandena

1-4

och 6-8 och 1998/99:Ju709 yrkande 16

delvis,

res. 30 (m)

40. beträffande anonyma tester

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju709 yrkande 16 delvis,

res. 31 (v, mp, fp)

41. beträffande patientavgifter

att riksdagen avslår motion 1998/99:So424 yrkande 9,

res. 32 (m) - delvis

42. beträffande forskning avseende hiv och

aids

att riksdagen avslår motion 1998/99:So424 yrkande 11,

res. 32 (m) - delvis

43. beträffande bemötande av

homosexuella

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju709 yrkandena 13 och

15,

res. 33 (v, mp, fp)

44. beträffande vård och behandling för

olika sjukdomar m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So218,

1998/99:So237, 1998/99:So251, 1998/99:So275

yrkande 1, 1998/99:So284 yrkandena 1-3,

1998/99:So313 yrkandena 1, 3, 5 och 6,

1998/99:So321 yrkande 7, 1998/99:So346 yrkandena

1-3, 1998/99:So437, 1998/99:So453, 1998/99:So455

yrkande 11, 1998/99:So458 yrkande 2,

1998/99:So460 yrkande 10 och 1998/99:So465

yrkande 25,

res. 34 (m)

res. 35 (kd)

res. 36 (c)

res. 37 (fp)

res. 38 (mp)

45. beträffande kvinnors hälsa

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So225, 1998/99:So321

yrkandena 2-5, 1998/99:So462 yrkande 1 och

1998/99:A802 yrkande 13,

res. 39 (m)

res. 40 (v, mp)

res. 41 (fp)

46. beträffande forskning

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So321 yrkande 1,

1998/99:

So420 och 1998/99:A810 yrkande 25,

res. 42 (v, kd, mp)

47. beträffande vissa kvinnosjukdomar

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So321 yrkande 6 och

1998/99:So343,

res. 43 (m)

48. beträffande nationella riktlinjer

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So405 yrkandena 1

och 2, 1998/99:So467 yrkande 11 och

1998/99:So413,

res. 44 (c)

49. beträffande alternativmedicin

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So202, 1998/99:So312

yrkandena 1 och 2, 1998/99:So354 samt

1998/99:So460 yrkandena 14-17,

res. 45 (c, mp)

50. beträffande tatuering och piercing

att riksdagen avslår motion 1998/99:So438,

res. 46 (mp)

51. beträffande kunskapscentrum

att riksdagen avslår motion 1998/99:So268,

52. beträffande hospisvård i livets

slutskede

att riksdagen avslår motion 1998/99:So235 och 1998/99:So340

yrkande 21,

53. beträffande lobotomi

att riksdagen avslår motion 1998/99:So232.

res. 47 (kd, mp)

Stockholm den 25 mars 1999

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

I beslutet har deltagit: Ingrid

Burman (v), Chris Heister (m),

Susanne Eberstein (s), Margareta

Israelsson (s), Rinaldo Karlsson

(s), Leif Carlson (m), Hans

Hjortzberg-Nordlund (m), Conny

Öhman (s), Elisebeht Markström (s),

Rolf Olsson (v), Lars Gustafsson

(kd), Cristina Husmark Pehrsson

(m), Thomas Julin (mp), Kenneth

Johansson (c), Kerstin Heinemann

(fp), Catherine Persson (s) och

Rosita Runegrund (kd).

Reservationer

1. Primärvårdens resurser (mom. 1)

Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-

Nordlund och Cristina Husmark Pehrsson (alla m)

anför:

Vi delar i stor utsträckning revisorernas analys och

slutsatser men tycker att det finns skäl att

särskilt belysa några områden.

Revisorernas skrivelse aktualiserar primärvårdens

problem. Trots att primärvården klarat sig relativt

väl undan större besparingar kvarstår dess problem.

Det gäller svårigheterna att rekrytera personal,

tillgängligheten och svårigheten att kunna ta emot

och med god kvalitet behandla de patienter som

överförs från sjukhus till primärvård.

En genomgripande översyn av primärvårdens struktur

är nödvändig. Fler specialistkategorier än

allmänläkarna måste kunna ingå i primärvården och

dubbelspecialiseringar bör underlättas. Primärvården

måste få en förstärkt roll som nav inom

äldreomsorgen och centrum i hemsjukvården. Många

gamla har ett stort vårdbehov och det är viktigt att

primärvården utnyttjas som resurs inom

äldreomsorgen. En satsning på IT inte bara inom

telemedicin och journalhantering utan också för

lednings-, styr- och samverkanssystem är

erforderlig. Remisstvång bör enligt vår uppfattning

förbjudas.

Vi vill också peka på vikten av att den översyn av

Socialstyrelsens uppföljnings- och

utvärderingsverksamhet som revisorerna föreslår

verkligen kommer till stånd. Det är viktigt att

statistik finns som gör det möjligt att utvärdera

olika vårdgivares effektivitet. Likaså behövs

statistik som möjliggör internationella jämförelser.

Vad ovan anförts med anledning av motion So17 (m)

yrkandena 1, 3, 4 och 6 bör ges regeringen till

känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande primärvårdens resurser

att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag

och motion 1998/99:So17 yrkandena 1, 3, 4 och 6

samt med avslag på motion 1998/99:So18 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

2. Hälso- och sjukvårdens organisation och

finansiering m.m. (mom. 2)

Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-

Nordlund och Cristina Husmark Pehrsson (alla m)

anför:

Enligt vår uppfattning måste varje civiliserat

samhälle tillhandahålla grundläggande trygghet och

stöd till dem som behöver det. Hälso- och sjukvården

utgör en fundamental del av denna trygghet. Hälso-

och sjukvården skall så långt möjligt tillgodose

människans medicinska behov och samtidigt ta hänsyn

till livskvaliteten. Det är med andra ord

nödvändigt, men inte tillräckligt, att patienter får

god sjukvård inom rimlig tid. Vården skall dessutom

erbjudas och tillhandahållas på ett sådant sätt att

den enskilde patienten själv har ett inflytande över

sin livskvalitet. Inflytandet garanteras bäst genom

en rätt till sjukvård som är kombinerad med

valfrihet tillsammans med en viss basal

lagstiftning.

Vi anser vidare att en viss mycket grundläggande

prioritering inom den offentligt finansierade hälso-

och sjukvården måste göras av riksdagen för att

fastlägga och avgränsa sjukvårdsåtagandets

omfattning. Nödvändiga prioriteringar måste därefter

göras med den medicinska etiken som grund. Problemen

inom hälso- och sjukvården beror framför allt på det

sätt på vilket den byggts upp och administreras.

Sjukvårdens omfattning, utformning och styrning har

bestämts utifrån politiska prioriteringar. Systemet

tar enligt vår uppfattning liten hänsyn till

patienters eller personals önskemål eller behov.

Sjukvårdens resurser nyttjas inte optimalt. Den

offentliga vården är ofta dyr och ineffektiv genom

att organisationen är stel. Man arbetar inte efter

utvärderade resultat.

För att ingen skall falla utanför den grundläggande

tryggheten när det gäller sjukvård förespråkar vi en

obligatorisk hälsoförsäkring. Modellen skall med

andra ord omfatta alla medborgare, oavsett

betalningsförmåga, hälsotillstånd eller annat. Alla

människor skall vara anslutna till valfri

försäkringskassa eller motsvarande, som skall

administrera försäkringen. Ingen får avvisas. En

stor fördel med en sådan hälsoförsäkring är att

pengarna i större utsträckning kommer att följa

patienterna.

Hälsoförsäkringen bör som vi ser det omfatta det

som i dag inryms i ersättningen till

sjukvårdshuvudmännen, ersättningen för läkemedel

samt den del av sjukpenningförsäkringen och

förtidspensionerna som avser rehabilitering. Den del

av landstingsskatten som avser sjukvård bör också

föras till försäkringen. De totala resurserna torde

uppgå till ca 180 miljarder kronor/år om man utgår

från de resurser som gick åt år 1997.

Försäkringsavgiften för den enskilde skall enligt

vår modell fastställas av riksdagen. Den del av

hälsoförsäkringen som ersätter dagens

landstingsskatt tas ut proportionellt, utan

inkomsttak. Försäkringskassan tilldelas medel ur

dessa avgifter, med avdrag för de delar som går till

statligt ansvar för sjukvård. Pengarna följer

patienten i denna försäkringsmodell, vilket innebär

att sjukvården organiseras och helt verkar utifrån

patienternas behov. Detta bör enligt vår mening

jämföras med dagens hierarkiska landstingssystem där

alla har en teoretisk rätt till sjukvård men där

systemet inte förmår leverera denna vård vilket i

sin tur leder fram till dagens alltmer desperata tal

om brist på resurser.

Hälsoförsäkringen kan kombineras med ett medicinskt

sparkonto eller medborgarkonto i den öppna vården

och de närmare formerna för utformningen av en sådan

bör utredas

Sjukvård ges i många former, öppna och slutna. Av

flera skäl är det enligt vår mening viktigt att vård

ges på "rätt nivå". Om en patient går till en

specialistläkare på ett sjukhus med en åkomma som

lika gärna, eller bättre, hade kunnat hanteras av en

allmänläkare finns risk att patienten slussas runt

mellan flera läkare innan han eller hon hamnar rätt.

Dessutom blir kostnaderna högre, eftersom ett besök

hos specialistläkare i normalfallet kostar mer.

Det finns olika typer av system för att komma till

rätta med detta. Ett vanligt sätt i dagens

landstingsmodell är att kräva remiss från

allmänläkare för specialistläkarbesök. Remisstvång

är dock inte en bra lösning, eftersom det minskar

den enskildes valfrihet och tillgången till vård. En

bättre lösning är enligt vår mening att styra med

patientavgifter.

Egenvård kan, vilket nyligen gjorda undersökningar

och försök bestyrker, vara ett sätt att hålla

kostnaderna nere i den öppna vården, och på sikt,

förebygga sjukdom. För vårdgivarna kan det vara ett

bra konkurrensmedel att erbjuda utbildning i

egenvård eller annan typ av förebyggande vård.

Vård på rätt nivå innebär givetvis att kroniskt

sjuka i vissa fall har en närmare kontakt med sin

specialistläkare än andra patienter. Vissa

långtidssjuka behöver en kontinuerlig kontakt med

specialistläkare, andra inte, enligt vår bedömning.

Att göra gränsdragningen inom forskning och

utveckling i den samlade hälso- och sjukvården är

mycket komplicerat. Gränserna mellan grundforskning

och klinisk forskning förskjuts kontinuerligt. Vem

som exakt finansierar vad har visat sig vara nästan

omöjligt att utröna inom dagens landstingsmodell. I

den försäkringsmodell som föreslås bör vårdgivare

som verkar inom den ha skyldighet att mot ersättning

ta emot läkare och sjuksköterskor på

specialistutbildning. En försäkringsgivare som har

starka ekonomiska incitament att ta ett

helhetsansvar kommer att sträva efter att

introduktionen av ny teknik frigör resurser, snarare

än att - som i dag ofta är fallet - bara öka volymen

på verksamheten eller vidga indikationerna så att

nya patientgrupper kan behandlas.

Vad här anförts med bifall till motionerna So17 (m)

yrkande 5, So215 (m) yrkande 2, So230 (m) yrkande

15, So250 (m) yrkandena 1 och 2 och So257 (m)

yrkandena 1-7, 9 och 10 samt med anledning av So204

(m) bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande hälso- och sjukvårdens

organisation och finansiering m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So17 yrkande

5, 1998/99:So215 yrkande 2, 1998/99:So230

yrkande 15, 1998/99:So250 yrkandena 1 och 2,

1998/99:So257 yrkandena 1-7, 9 och 10 och med

anledning av 1998/99:So204 samt med avslag på

motionerna 1998/99:So236 yrkandena 1 och 2,

1998/99:So304, 1998/99:So314 yrkandena 8, 9, 12

och14, 1998/99:So340 yrkande 20, 1998/99:So387

yrkande 21, 1998/99:So391 yrkande 1,

1998/99:So395, 1998/99:

So417, 1998/99:So446 yrkande 2, 1998/99:So460

yrkandena 4, 6 och 7 samt 1998/99:So467

yrkandena 9, 13, 14 och 16 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

3. Hälso- och sjukvårdens organisation och

finansiering m.m. (mom. 2)

Ingrid Burman och Rolf Olsson (båda v) anför:

Vi delar bedömningen i motion So391 (v) om

inriktningen av sjukvården i Sverige under kommande

mandatperiod. Sjukvården behöver en mer demokratisk

arbetsorganisation med minskade löneklyftor, där

alla personalgruppers kompetens tas till vara. Det

är enligt vår uppfattning väsentligt att

arbetsvillkoren och arbetsmiljön förbättras, framför

allt inom omvårdnadsarbetet. Vidare bör

förhållandena inom hemsjukvården och

anhörigvårdarnas situation förbättras. Också

entreprenörer bör vara skyldiga att erbjuda bra

arbetsvillkor och arbetsmiljöer. Huvuddelen av

vården bör också i framtiden drivas i offentlig

regi. Andra vårdformer bör i huvudsak ses som

komplement.

Vårdutbildningen bör enligt vår uppfattning byggas

ut och rekryteringen till vårdyrken förbättras,

bl.a. genom att det blir mer självständiga,

kvalificerade jobb där man har inflytande och makt

att förbättra arbetssituationen. Vi anser vidare att

det förebyggande arbetet bör ställas i centrum.

Uppsökande verksamheter som riktar sig till utsatta

grupper, riktade hälsokontroller och hälsosamtal kan

minska klyftorna i hälsotillstånd.

Vi anser att det är av stor vikt att arbetet med

kvinnors hälsa förstärks. Många kvinnor som hamnar

inom sjukvården upplever att de inte blir tagna på

allvar. Sjukdomar och symtom som i första hand

drabbar kvinnor har sämre status än mäns sjukdomar.

Vi anser därför att såväl sjukvården som det

förebyggande arbetet i högre grad bör fokusera på

kvinnors hälsa i framtiden. Som vi framhållit i

andra sammanhang har mannen alltför länge varit den

gällande normen.

När det gäller primärvården anser vi att den bör

förstärkas och göras avgiftsfri. Vidare bör

primärvårdens områdesansvar och ansvar för det

förebyggande arbetet betonas tydligare.

Akutsjukvården bör ha tillgång till mycket

avancerade undersöknings- och behandlingsmetoder.

Den kvalificerade akutsjukvården bör därför

koncentreras till relativt få sjukhus. Det ställer i

sin tur krav på ambulanser med välutbildad personal

och bra utrustning, kompletterade med

helikopterambulans. De fullständigt utrustade

akutsjukhusen bör kompletteras med närsjukhus med

möjlighet till direktintagning av patienter.

Den kommunala äldreomsorgen anser vi bör ha stöd av

geriatriskt utbildade läkare eller distriktsläkare

med tillräcklig kompetens och med klara

ansvarsområden. Likaså bör den psykiatriska vården

förstärkas. Psykiatrin bör utveckla en uppsökande

verksamhet som också når de psykiskt sjuka som

riskerar att bli isolerade eller bostadslösa och som

inte själva söker vård.

Det är enligt vårt synsätt mycket viktigt att

samhället och särskilt landstingen bör ta ett

fastare grepp över läkemedelshanteringen.

Läkemedels-kommittéer bör ha möjlighet att granska

och aktivt styra användningen av olika mediciner.

Läkemedelsindustrins marknadsföring bör begränsas

och industrin bör helt frikopplas från läkarnas

vidareutbildning.

Slutligen anser vi att det behövs mer forskning om

sambandet mellan miljö och sociala förhållanden samt

ohälsa. Landstingen bör aktivt stödja

samhällsmedicinskt forsknings- och utvecklingsarbete

som förbättrar kunskaperna om vilka grupper i

samhället som drabbas av sjukdom och vilka

orsaksfaktorer som finns. Det är mycket angeläget

att man får bättre metoder för att utvärdera och

följa upp förebyggande arbete. Också den alternativa

medicinen bör uppmärksammas. Arbetet med att

utarbeta nationella riktlinjer när det gäller stora

folksjukdomar bör förstärkas. Vad ovan anförts med

anledning av motion So391 (v) yrkande 1 bör ges

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande hälso- och sjukvårdens

organisation och finansiering m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So391 yrkande 1

och med avslag på motionerna 1998/99:So17

yrkande 5, 1998/99:So204, 1998/99:So215 yrkande

2, 1998/99:So230 yrkande 15, 1998/99:So236

yrkandena 1 och 2, 1998/99:So250 yrkandena 1 och

2, 1998/99:So257 yrkandena 1-7, 9 och 10,

1998/99:So304, 1998/99:So314 yrkandena 8, 9, 12

och 14, 1998/99:So340 yrkande 20, 1998/99:So387

yrkande 21, 1998/99:So395, 1998/99:So417,

1998/99:So446 yrkande 2, 1998/99:So460 yrkandena

4, 6 och 7, och 1998/99:So467 yrkande 9, 13, 14

och 16 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförts,

4. Hälso- och sjukvårdens organisation och

finansiering m.m. (mom. 2)

Lars Gustafsson och Rosita Runegrund (båda kd)

anför:

Vi vill framhålla att inom tio-tolv år kommer

antalet personer som är 85 år och äldre att vara 60

00065 000 flera än 1995. Även om vi vet att allt

flera äldre är friska allt längre, så kommer behovet

av sjukhusvård i den växande gruppen äldre att öka.

Därför är dagens avveckling av vårdplatser orimlig.

En ny vårdpolitik måste till. Den bör ha som mål att

vårt land om tio år kan erbjuda 20 000 fler

sjukvårdsplatser. Många kommer att kunna erbjudas

vård i form av avancerad sjukvård i hemmet med ett

sjukhus som bas och utgångspunkt. En stor brist i

dagens sjukvård är att patientens val inskränks till

att ta emot vården hemma eller ingen vård alls. I

patientens val måste det också finnas en möjlighet

att kunna välja vård på sjukhus.

Antalet vårdplatser på sjukhusen måste bli fler i

stället för färre. På tio år har antalet vårdplatser

halverats från ca 80 000 till knappt 40 000. Det är

en myt att påstå att vi hade för många vårdplatser

inom alla vårdområden när de drastiska

nedskärningarna inleddes. En anpassning till nya

vårdmetoder och medicinska framsteg är naturlig. En

viss minskning av antalet vårdplatser har därför

varit rimlig. Men den drastiska minskningen det

senaste decenniet svarar inte mot minskade

vårdbehov. Detta bevisas bland annat av de mycket

långa vårdköer som uppkommit vilket är kostsamt

såväl för den enskilde patienten som för samhället i

stort. Vården behöver mera rum och fler sängar. Det

behövs inom geriatriken, psykiatrin och övrig

akutvård. Vi föreslår därför att det tillskapas 20

000 nya vårdplatser under en tioårsperiod.

Vi vill också framhålla vikten av att nödvändiga

resurser tillskapas så att psykologisk kompetens

skall kunna bli en obligatorisk resurs - och en

självklar tillgång för patienten - i primärvården.

Psykologisk diagnostik och behandling måste lyftas

fram som något mycket angeläget.

Vidare anser vi att sjukvårdshuvudmännen måste

avsätta mer resurser för att ge utbildning i

medicinsk-etiska frågor. Denna utbildning måste få

högre status för att man skall kunna tillmötesgå de

ökade kraven på en god vård i livets slutskede.

Vad här anförts med anledning av motionerna So304

(kd), So340 (kd) yrkande 20 och So446 (kd) yrkande 2

bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande hälso- och sjukvårdens

organisation och finansiering m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So304,

1998/99:So340 yrkande 20 och 1998/99:So446

yrkande 2 och med avslag på motionerna

1998/99:So17 yrkande 5, 1998/99:So204,

1998/99:So215 yrkande 2, 1998/99:So230 yrkande

15, 1998/99:So236 yrkandena 1 och 2,

1998/99:So250 yrkandena 1 och 2, 1998/99:So257

yrkandena 1-7, 9 och 10, 1998/99:So314 yrkandena

8, 9, 12 och 14, 1998/99:So387 yrkande 21,

1998/99:So391 yrkande 1, 1998/99:So395,

1998/99:So417, 1998/99:So460 yrkandena 4, 6 och

7 samt 1998/99:So467 yrkandena 9, 13, 14 och 16

som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

5. Hälso- och sjukvårdens organisation och

finansiering m.m. (mom. 2)

Kenneth Johansson (c) anför:

Jag anser att vården och omsorgen skall utgå från

den enskilda människans behov och utövas i enlighet

med patientens önskemål och aktiva val. Människors

förmåga att skaffa sig kunskap om och påverka sitt

hälsotillstånd skall vara vägledande för

organisationen av sjukvården. Alla skall ha

möjlighet att, utifrån sina behov, välja sin

personliga kontakt, vårdinrättning och omsorgsform.

Enskilda människors ekonomiska förutsättningar får

aldrig avgöra vårdinsatsen. Hälso- och sjukvården

skall enligt min uppfattning finansieras med

gemensamma medel.

Inrättandet av brukarråd bör med detta synsätt

uppmuntras. Patienter och anhöriga kan genom

deltagande i brukarråd tillföra angelägna synpunkter

till sjukvården och fungera som en värdefull länk

mellan politiker, personal och patienter/anhöriga.

De kan också arbeta med att utveckla arbetssättet

och kontakten med det omgivande samhället. Det finns

en stor grupp patienter som har mer eller mindre

stora svårigheter att själva föra sin talan. Det kan

gälla barn, psykiskt sjuka eller personer med vissa

funktionshinder. Deras rätt att föra sin talan måste

garanteras och förbättras.

Personer som inte har svenska som modersmål skall

ha rätt till tolk. Inom sjukvården behandlas ofta

frågor som för många människor kan kännas ytterst

besvärande och därför krävs en förtroendefull

kontakt mellan läkare och patient. Självklart bör

den som är i behov av tolk kunna välja om det skall

vara en man eller kvinna. Samtidigt är det viktigt

att konstatera att den äkta maken eller släktingar

inte alltid är lämpliga när det gäller att skapa ett

förtroendefullt samtal mellan läkare och patient.

Hälso- och sjukvården skall som ovan anförts

finansieras gemensamt genom skatter och fördelas

rättvist efter behov. Det politiska och demokratiska

inflytandet över hälso- och sjukvården är viktigt

och ger medborgarna möjlighet att ha inflytande över

och insyn i hur de gemensamma resurserna fördelas.

För att tydliggöra den politiska ansvarsrollen måste

enligt min bedömning finansierings- och

utföraransvaret åtskiljas. Stor vikt bör läggas vid

att stärka medborgarens och patientens ställning i

vården och omsorgen. För detta krävs mångfald och

decentralisering inom vården. Det skall finnas

utrymme och möjligheter för privata, offentliga och

kooperativa alternativ med olika

behandlingsinriktning och metoder. Verksamheten

skall i högre grad präglas av lokala förutsättningar

och politikerna skall säkerställa kraven på

effektivitet och kvalitet.

Jag anser vidare att sjukhusvården skall utvecklas

mot bakgrund av förbättrade medicinska och tekniska

förutsättningar. De flesta patienter vårdas i dag

under en mycket kort tid på sjukhus och får sedan

resterande vårdbehov uppfyllda utanför sjukhus. En

stor del av den specialiserade sjukvården kommer i

framtiden att ske utanför sjukhusen, vid

vårdcentraler eller i hemmen. Detta leder till att

framtidens sjukhus kommer att vara mer

kunskapsföretag och mindre institutioner. Hightech-

tjänster kräver mindre hierarki, mer teamwork och

balanserat informationsflöde mellan patient och

vårdgivare.

Akutsjukvården kräver hög kompetens och

tillgänglighet. Vårdinsatsen vid ett akut

sjukdomstillstånd skall påbörjas direkt i hemmet

eller på olycksplatsen för att trygga säkerheten och

skapa likvärdiga förutsättningar för patienten, var

än man bor. Satsningar bör göras på

ambulanssjukvården som skall vara av hög kvalitet.

Vård utomlands bör - i vissa fall - vara möjligt,

men det får inte inkräkta på andra människors rätt

till vård.

Vad ovan anförts med anledning av motion So314 (c)

yrkandena 8, 9, 12 och 14 bör ges regeringen till

känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande hälso- och sjukvårdens

organisation och finansiering m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So314 yrkandena

8, 9, 12 och 14 och med avslag på motionerna

1998/99:So17 yrkande 5, 1998/99:So204,

1998/99:So215 yrkande 2, 1998/99:So230 yrkande

15, 1998/99:So236 yrkandena 1 och 2,

1998/99:So250 yrkandena 1 och 2, 1998/99:So257

yrkandena 1-7, 9 och 10, 1998/99:So304,

1998/99:So340 yrkande 20, 1998/99:So387 yrkande

21, 1998/99:So391 yrkande 1, 1998/99:So395,

1998/99:So417, So446 yrkande 2, 1998/99:So460

yrkandena 4, 6 och 7 samt 1998/99:So467

yrkandena 9, 13, 14 och 16 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

6. Hälso- och sjukvårdens organisation och

finansiering m.m. (mom. 2)

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Enligt min mening har Sverige i jämförelse med de

flesta länder på vår nivå en mycket svagt utvecklad

primärvård. Andelen allmänläkare av alla läkare var

i Sverige år 1992 endast 13 %. I de övriga nordiska

länderna var andelen omkring 25 %. Därtill skall

läggas bristen på specialistsjuksköterskor. Trots

behoven av fler läkare i primärvården har regeringen

valt att föra en politik som reducerar antalet

privata läkare.

I denna bristsituation har under 1990-talet en

dramatisk nedgång skett i antalet

utbildningstjänster för blivande allmänläkare. 52 %

av läkarkåren är över 50 år enligt Socialstyrelsen.

Denna åldersstruktur i allmänläkarkåren är

tillsammans med bristen på läkare ett stort problem

som kräver fler insatser för att tillgodose

läkarbehovet.

Att avskaffa bristen på läkare i primärvården var

en av tankarna bakom husläkarreformen, vid sidan av

att öka patientens valfrihet och att ge en nära och

god vård med hög kvalitet. Husläkarreformen och den

fria etableringsrätten för specialister i

allmänmedicin och sjukgymnaster bidrog till att fler

privata vårdgivare etablerade sig vilket kraftigt

minskade allmänläkarbristen. Denna utveckling bröts

dock tvärt när husläkarlagen avskaffades och

villkoren för de privata vårdgivarna försvårades.

Husläkarlagen bör enligt min bedömning återinföras.

Jag vill också peka på det faktum att primärvården

är hårt pressad. Arbetsbelastningen har ökat

markant. Nedskärningar och allt kortare vårdtider på

sjukhusen ökar pressen på husläkare,

distriktssköterskor och andra personalgrupper i

primärvården. Husläkare och distriktssköterskor

riskerar att bli utbrända och förlora sin

arbetsglädje.

Krisen i vården har flera förklaringar. En viktig

bakgrund är att omkring 80 000 tjänster försvunnit i

vården sedan 1994. Motståndet mot viktiga

strukturreformer som t.ex. vårdgarantin,

öronmärkning av kommunpengar och att användning

sjukförsäkringspengar i vården för att kapa köer har

inte gjort situationen lättare. En annan förklaring

är att situationen för de privata vårdgivarna

försvårats.

Jag anser att all öppenvård bör konkurrensutsättas.

All den verksamhet som upphandlas efter

konkurrensutsättning bör enligt min uppfattning

förses med kvalitetscertifikat. Kraven på kvalitet

kan utformas i form av en standardmall av

Socialstyrelsen och tillämpas av kommuner och

landsting.

Arbetsrelaterat våld bl.a. inom hälso- och

sjukvården har blivit allt vanligare i Sverige.

Läkarförbundet har uppmärksammat detta i sin

programskrift Läkare om våld som utkom 1998.

Relationen mellan personal inom hälso- och

sjukvården och de vårdsökande bygger på förtroende.

När en patient utsätter personalen för hot och våld

finns, utöver risken för fysiska och psykiska

skador, också risken att behandlingen misslyckas.

Det är därför viktigt att personalen får en

utbildning i hur man hanterar dessa situationer men

också får hjälp och stöd att bearbeta vad som

inträffat i samband med hot och våldshandlingar från

patienter.

Vad här anförts med anledning av motion So387 (fp)

yrkande 21 och So467 (fp) yrkandena 9, 13, 14 och 16

bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande hälso- och sjukvårdens

organisation och finansiering m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So387

yrkande 21 och 1998/99:So467 yrkandena 9, 13, 14

och 16 och med avslag på motionerna 1998/99:So17

yrkande 5, 1998/99:So204, 1998/99:So215 yrkande

2, 1998/99:So230 yrkande 15, 1998/99:So236

yrkandena 1 och 2, 1998/99:So250 yrkandena 1 och

2, 1998/99:So257 yrkandena 1-7, 9 och 10,

1998/99:So304, 1998/99:So314 yrkandena 8, 9, 12

och 14, 1998/99:So340 yrkande 20, 1998/99:So391

yrkande 1, 1998/99:So395, 1998/99:So417,

1998/99:So446 yrkande 2 och 1998/99:So460

yrkandena 4, 6 och 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

7. Hälso- och sjukvårdens organisation och

finansiering m.m. (mom. 2)

Thomas Julin (mp) anför:

Som anförs i motion So460 (mp) bör hälso- och

sjukvården även fortsättningsvis i huvudsak vara

offentligt finansierad. För att trygga den

långsiktighet och den hållbarhet som krävs för att

vi invånare skall kunna känna oss säkra på att

vården bistår oss när vi behöver den är sunda

finanser i balans en absolut förutsättning.

Kostnaderna inom hälso- och sjukvården uppkommer

till betydande del av trafikolyckor, miljöstörningar

samt missbruk av alkohol samt tobaksanvändning. Jag

anser att skatter och avgifter på dessa verksamheter

och varor åtminstone skall bekosta de

samhällsekonomiska kostnader som de direkt eller

indirekt orsakar. Så är inte fallet i dag. I

Miljöpartiets förslag till förändrade skatter

föreslås höjda skatter på bl.a. dessa områden inom

ramen för en skatteväxling där i stället skatt på

främst arbete sänks. Därigenom tryggas delvis den

framtida finansieringen av hälso- och sjukvården.

Det innebär också att hälso- och miljöfarliga

verksamheter och varor blir dyrare och därmed

sannolikt mindre vanliga. Detta medför på sikt lägre

vårdkostnader för samhället och en betydande

folkhälsovinst för medborgarna.

För att uppnå en god och effektiv vård av hög

kvalitet anser jag vidare att hela vårdkedjor måste

upprättas. Ekonomiska incitament till bevarande av

befintliga vårdkedjor är dessutom nödvändigt. Tyvärr

har de "köp-och-sälj"-system som stora delar av

landet använder sig av lett till att välfungerande

och sammanhängande vård styckats upp på skilda

nivåer. Jag anser att en utredning bör tillsättas

för att se över hur hela vårdkedjor skall kunna

fungera och utvecklas.

Frågan om schemaläggning av läkarnas arbete har

stött på hårt motstånd främst bland den äldre delen

av läkarkåren. Motiveringen har bl.a. varit att en

schemaläggning medför fara för patienternas

säkerhet. Jag bedömer å andra sidan att läkare som

tillåts arbeta närmare 36 timmar i sträck verkligen

kan vara en fara för patienternas säkerhet. Därför

anser jag att regeringen bör få i uppdrag att se

över vad en schemaläggning av läkarnas arbetstid

skulle få för konsekvenser för såväl patienternas

säkerhet som kvaliteten i den vård som utförs.

Vad här anförts med anledning av motion So460 (mp)

yrkandena 4, 6 och 7 bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande hälso- och sjukvårdens

organisation och finansiering m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So460 yrkandena

4, 6 och 7 och med avslag på motionerna

1998/99:So17 yrkande 5, 1998/99:So204,

1998/99:So215 yrkande 2, 1998/99:So230 yrkande

15, 1998/99:So236 yrkandena 1 och 2,

1998/99:So250 yrkandena 1 och 2, 1998/99:So257

yrkandena 1-7, 9 och 10, 1998/99:So304,

1998/99:So314 yrkandena 8, 9, 12 och 14,

1998/99:So340 yrkande 20, 1998/99:So387 yrkande

21, 1998/99:So391 yrkande 1, 1998/99:So395,

1998/99:So417, 1998/99:So446 yrkande 2 och

1998/99:So467 yrkandena 9, 13, 14 och 16 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts,

8. Mångfald bland vårdgivare (mom. 3)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans

Hjortzberg-Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd),

Cristina Husmark Pehrsson (m), Kenneth Johansson

(c), Kerstin Heinemann (fp) och Rosita Runegrund

(kd) anför:

Vi anser att det finns ett stort behov av att öka

mångfalden bland vårdgivare. Undersökningar visar

att personalen vid de privata vårdföretagen i de

allra flesta fall trivs bättre än personalen i den

offentliga sektorn. En större mångfald av vårdgivare

kan vidare skapa förutsättningar för bättre

lönebildning och fler attraktiva karriärvägar för

anställda inom vården. Den privata vården skapar

också en kostnadspress som resulterar i ett bättre

utnyttjande av resurserna i form av personal,

organisation av arbetet, lokalutnyttjande m.m. En

mångfald av vårdgivare innebär dessutom en

decentraliserad vårdstruktur. Enligt vår uppfattning

bör all vård utsättas för ökad konkurrens. Vad här

anförts med anledning av motionerna So224 (m)

yrkande 5, So314 (c) yrkande 13, So446 (kd) yrkande

4 och So467 (fp) yrkandena 5 och 12 bör ges

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande mångfald bland vårdgivare

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So224

yrkande 5, 1998/99:So314 yrkande 13,

1998/99:So446 yrkande 4 och 1998/99:So467

yrkandena 5 och 12 som sin mening ger regeringen

till känna vad ovan anförts,

9. Läkarnas specialistutbildning (mom. 4)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans

Hjortzberg-Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd),

Cristina Husmark Pehrsson (m) och Rosita Runegrund

(kd) anför:

Enligt vår uppfattning är det nödvändigt att snarast

se över dimensioneringen av specialistutbildningen

av läkare med tanke på framtiden. Redan nu kan

konstateras att det finns brist på exempelvis

barnläkare, reumatologer, geria-triker och

narkosläkare. Vidare krävs en kompetenshöjning av

primärvården genom att ett ökat antal specialister

från andra områden än allmänmedicin tillförs

primärvården. I första hand bör områdena psykiatri,

geriatrik, pediatrik och gynekologi komma i fråga

samt även reumatologi. Det kan också noteras att

specialistläkarna inte kan stödja sig på någon

bestämmelse i vare sig lag eller avtal för att kräva

adekvat fortbildning. Vi anser att en förutsättning

för att medborgarna skall kunna erhålla bästa

möjliga vård och förebyggande insatser är att

specialistläkarna är uppdaterade inom sina områden.

Deras fortbildning skall självfallet inte vara

beroende av medel från företag med ekonomiska

intressen i vården. I stället skall fortbildningen

betraktas som en självklar driftskostnad inom hälso-

och sjukvården, både för landstings- och

privatverksamma läkare. Vad här anförts med

anledning av motionerna So17 (m) yrkande 2, So247

(m) och So446 (kd) yrkande 5 bör ges regeringen till

känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande läkarnas specialistutbildning

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So17 yrkande

2, 1998/99:So247 och 1998/99:So446 yrkande 5 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts,

10. Geriatrisk specialistkompetens (mom. 5)

Kenneth Johansson (c) anför:

Stor brist råder på specialistutbildade läkare

(främst geriatriker och psykiatriker). För att täcka

detta behov krävs enligt min uppfattning att

utbildning av dessa specialister prioriteras. Ofta

får distriktsläkarna den första kontakten med

misstänkta demensfall och det krävs då att de har

kunskap för att känna igen tecken på demens. Många

distriktsläkare skulle genom påbyggnadsutbildning

inom demensområdet kunna avlasta en del av

diagnostiseringen. Det krävs också ökad

kunskapsspridning om demenssjukdomar och äldres

psykiska ohälsa, för att få fler intresserade av

denna del i läkarutbildningen. Vad här anförts med

anledning av motion So405 (c) yrkande 3 bör ges

regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande geriatrisk specialistkompetens

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So405 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

11. Omvårdnad i sjukvården (mom. 7)

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Enligt min uppfattning är det mycket viktigt att

framhålla omvårdnadens betydelsefulla roll i

sjukvården. Omvårdnaden utgör en omfattande och

viktig del av verksamheten i sjukvården jämte

medicinsk behandling. Den medicinska delen får dock

av tradition och kanske av ideologiska orsaker

större uppmärksamhet än omvårdnaden. Båda är dock

avgörande för en god och effektiv vård. Som exempel

kan nämnas att omvårdnadsinsatser är av avgörande

betydelse för att förhindra och behandla trycksår i

sjukvården. Likaså är god omvårdnad viktig för att

bota och förebygga undernäring.

Vidare anser jag att ett omvårdnadscentrum bör

inrättas. Exempel på uppgifter som ett sådant

centrum kan ha är följande: stärka utvecklingen av

omvårdnad i kommuner och landsting, stödja

omvårdnadsforskningen och dialogen mellan forskare

och vårdpersonal, vara ett forum för utvärdering och

redovisning av aktuell forskning, anordna

forskningskonferenser samt främja vidareutbildning

och fortbildning inom omvårdnadsområdet.

Vad här anförts med anledning av motion So386 (fp)

yrkandena 1 och 2 bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande omvårdnad i sjukvården

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So386 yrkandena

1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförts,

12. Redovisning av samhällsbesparing

(mom. 8)

Thomas Julin (mp) anför:

Som anförs i motion So18 (mp) har stora besparingar

gjorts inom vården. Detta har inte minst påverkat

primärvården. Enligt min uppfattning saknas en

redovisning av vad dessa besparingar kostat, sett ur

ett samhällsperspektiv. Jag anser att det är viktigt

att väga genomförda besparingar mot den sam-

hällsnytta som gått förlorad och mot den ohälsa och

otrygghet som neddragningarna skapat. Dessa

neddragningar har skapat arbetslöshet för

omvårdnadspersonalen och de har orsakat kostnader

för samhället i form av arbetsmarknadsåtgärder och

förlorad kompetens. Regeringen bör således göra en

tydlig redovisning av den samhällsbesparing som

neddragningen i vårdsektorn medfört. Vad här anförts

med anledning av motion So18 (mp) yrkande 1 bör ges

regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande redovisning av

samhällsbesparing

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So18 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

13. Bevarande av mindre sjukhus (mom. 9)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans

Hjortzberg-Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd),

Cristina Husmark Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c)

och Rosita Runegrund (kd) anför:

Enligt vår uppfattning har Sverige utvecklat ett

hårdare koncentrationsmönster inom sjukvården än

många andra länder. Vi vill peka på en rapport från

SPRI i vilken det slås fast att små sjukhus inte är

dyrare än stora sjukhus. Däremot är det stora

skillnader mellan olika kliniker inom ett sjukhus.

Genom att lägga ned sjukhus förlorar man den närhet

som lagen föreskriver. Den minskning av

jourkostnaderna som åstadkoms vid en centralisering

av vården försvinner genom att transportkostnaderna

ökar. Vad man får är enbart försämrad service för

befolkningen för sannolikt högre kostnad. De mindre

sjukhusen bör således i högre grad bevaras. Detta

står självklart inte i motsats till att det för

vissa verksamheter av kvalitetsskäl krävs en

koncentration. Vad här anförts med anledning av

motion So265 (kd) yrkande 1 bör ges regeringen till

känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande bevarande av mindre sjukhus

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So265 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

14. Privata vårdgivare (mom. 11)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans

Hjortzberg-Nordlund (m), Cristina Husmark Pehrsson

(m) och Kerstin Heinemann (fp) anför:

Vi anser att fri etablering bör gälla för läkare och

sjukgymnaster. Vidare anser vi att förbudet mot

ersättningsetableringar snarast bör avskaffas.

Rätten att överlämna sin verksamhet till yngre

krafter garanterar fortlevnad och en tryggad rätt

att fortsatt bedriva verksamhet. Den garanterar

också att verksamheten bedrivs på en modern och

kvalificerad nivå ända till överlåtelsetillfället.

Vi anser också att åldersgränsen för rätten att

erhålla sjukvårdsersättning bör slopas.

Åldersgränsen strider mot riksdagens beslut att

införa en flexibel pensionsålder och innebär att

sedan länge etablerade läkarkontakter bryts. Det är

enligt vår mening särskilt allvarligt för äldre

patienter som förlorar en läkare de känt stort

förtroende för. Med hänsyn till att den offentliga

sektorn har stora problem med ökande köer och att

personalen drabbas av stress och utbrändhet är det

dessutom anmärkningsvärt att några av vårdens mest

erfarna och mest kompetenta företrädare förvägras

utöva sitt yrke. Möjligheten att göra en god insats

i vården kan inte enbart kopplas till åldern utan

måste också bedömas utifrån andra kriterier. Vad här

anförts med anledning av motionerna So222 (m)

yrkandena 2, 3 och 5, 226 (m) och 467 (fp) yrkandena

3 (delvis), 4 och 7 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande privata vårdgivare

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So222

yrkandena 2, 3 och 5, 1998/99:So226 och

1998/99:So467 yrkandena 3 (delvis), 4 och 7 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts,

15. Andra vårdgivare än läkare och

sjukgymnaster (mom. 12)

Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-

Nordlund och Cristina Husmark Pehrsson (alla m)

anför:

Vi anser att en stor del av befolkningens behov av

hälso- och sjukvård med fördel kan ombesörjas av

andra yrkeskategorier än läkare. Inte minst ur

samhällsekonomiskt perspektiv kan detta vara

fördelaktigt. Det finns ett starkt intresse från

till exempel distriktssköterskor att etablera

privata vårdalternativ vid sidan av husläkare eller

distriktsläkare. Barnmorskor bedriver redan i viss

utsträckning mödrahälsovård i egen regi, men det

finns intresse att göra detta i större utsträckning

och även vidga verksamheten till

preventivmedelsrådgivning och gynekologiska

hälsokontroller med viss provtagning. Lymfterapeuter

är en annan yrkesgrupp där det finns ett stort

intresse av att bedriva privat verksamhet. En

grundläggande förutsättning i samtliga fall är dock

att verksamheten kan bedrivas på ekonomiskt rimliga

villkor och leva upp till ställda kvalitetskrav.

Sammanfattningsvis anser vi att vidgade möjligheter

för fler yrkesgrupper att bedriva enskild verksamhet

skulle för patienterna betyda ökad valmöjlighet,

bättre tillgänglighet och förbättrad kontinuitet.

Vad här anförts med bifall till motionerna So203 (m)

och So231 (m) yrkande 1 och med anledning av motion

So467 (fp) yrkande 3 (delvis) bör ges regeringen

till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande andra vårdgivare än läkare och

sjukgymnaster

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So203 och

1998/99:So231 yrkande 1 och med anledning av

motion 1998/99:So467 yrkande 3 (delvis) samt med

avslag på motionerna 1998/99:So231 yrkande 2,

1998/99:So261 och 1998/99:So371 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts,

16. Andra vårdgivare än läkare och

sjukgymnaster (mom. 12)

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Enligt min uppfattning är det viktigt för såväl

patienter som vårdgivare att en enskild vårdgivare

kan bedriva verksamhet med finansiering av

landstinget. Jag anser därför att fri