Bet. 1998/99:SoU11

Socialutskottets betänkande

1998/99:SOU11

Handikappolitik m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

SoU11

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett sextiofemtal

motionsyrkanden om handikappolitik från den allmänna

motionstiden 1998.

Utskottet föreslår med anledning av motioner ett

tillkännagivande till regeringen om att denna bör

återkomma till riksdagen och redovisa sin tidsplan

för det fortsatta arbetet med att förbättra

tillgängligheten i samhället och implementera FN:s

standardregler om delaktighet och jämlikhet för

människor med funktionshinder.

Övriga motionsyrkanden avstyrks. I betänkandet

finns 20 reservationer.

Motionerna

1998/99:So217 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av att förtydliga lagstiftningen gällande

bilstöd till funktionshindrade.

1998/99:So242 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till en

antidiskrimineringslag i enlighet med vad i motionen

anförts om trovärdighet för handikappolitikens

jämlikhets- och delaktighetsmål.

1998/99:So249 av Marietta de Pourbaix-Lundin och

Liselotte Wågö (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en lagändring i hälso- och

sjukvårdslagen.

1998/99:So260 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om åtgärder för att

förverkliga intentionerna i psykiatrireformen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om det allvarliga i att

pengar ämnade att stimulera verksamheter inte har

använts.

1998/99:So288 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär att den översyn

av bilstödet som nu pågår ges i uppdrag att beakta

vad i motionen anförts om funktionshindrades

kostnader, bilanpassning m.m.

1998/99:So291 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en översyn av bilstödet.

1998/99:So310 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett nationellt

handlingsprogram,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om diskriminering av

funktionshindrade,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utformningen av en

framtida statsbudget,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om funktionshindrades

rätt till tillgänglighet till samhällslivet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett högkostnadsskydd

för hjälpmedel,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om bilstöd.

1998/99:So319 av Cinnika Beiming och Sören Lekberg

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

konsekvenserna av 16 § LSS.

1998/99:So322 av Ingela Thalén och Anita Johansson

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

signalhundar för funktionshindrade.

1998/99:So326 av Sonja Fransson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om FN:s standardregler.

1998/99:So333 av Ulla Wester (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om de dövas problem och behov

av särskilda resurser vad gäller tillgång till

utbildning, information, kommunikation, psykiatrisk

vård och annan vård.

1998/99:So335 av Ulla Wester (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om jämställdhet och

handikapp.

1998/99:So349 av Ragnwi Marcelind och Chatrine

Pålsson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att påskynda

kommunernas arbete för att genomföra

psykiatrireformens intentioner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en genomgripande

översyn bör ske av hur avsatta projektmedel kommit

de psykiskt sjuka till del,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kommunernas

åligganden när det gäller att skapa meningsfull

sysselsättning för de psykiskt sjuka,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att antalet

slutenvårdsplatser inom psykiatrin skall motsvara

behoven.

1998/99:So369 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om

förslag till att begränsa kostnaderna för

funktionshindrade enligt vad i motionen anförts.

1998/99:So376 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari

yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en bättre samverkan

mellan försäkringskassan och

handikapporganisationer,

10. att riksdagen beslutar att göra ett tillägg i 9

a § första stycket LSS med lydelsen "hjälp med

aktivering och motivation" bland där nämnda exempel

på grundläggande behov för att säkerställa psykiskt

funktionshindrades rätt till assistans,

17. att riksdagen beslutar att göra en

komplettering i 10 § förordningen (1988:890) om

bilstöd så att lydelsen blir följande: "Om det finns

skäl från trafiksäkerhetssynpunkt, medicinsk

synpunkt eller väsentligt ändrade förhållanden, får

dock bidrag lämnas tidigare",

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om komplettering

av 3 a § hälso- och sjukvårdslagen.

1998/99:So384 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen begär att regeringen beaktar yngre

funktionshindrades särskilda behov inom hemtjänsten

enligt vad i motionen anförts.

1998/99:So385 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen för

kommunerna klarlägger vad som menas med daglig

verksamhet för funktionshindrade,

2. att riksdagen begär att regeringen återkommer

med förslag om hur kommunerna skall ersätta

funktionshindrade för det arbete de utför i kommunal

regi.

1998/99:So394 av Lena Sandlin och Ingemar Josefsson

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

komplettering av den pågående översynen.

1998/99:So406 av Ann-Marie Fagerström (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av annan

tillämpning av reglerna för anpassningsbidraget inom

bilstödets ram.

1998/99:So439 av Anders Ygeman (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av en

antidiskrimineringslag i näringsverksamhet vad avser

personer med funktionshinder.

1998/99:So440 av Anders Ygeman (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om möjligheten att synliggöra

handikappaspekter i offentligt material.

1998/99:So446 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om psykiskt sjuka,

1998/99:So447 av Lena Sandlin och Carin Lundberg (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av antidiskrimineringslag i

näringsverksamhet vad avser personer med

funktionshinder.

1998/99:So455 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om handikappolitikens

inriktning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om hjälpmedelsgaranti,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om IT-hjälpmedel.

1998/99:So456 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inriktningen av

handikappolitiken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om de funktionshindrade

och den nya tekniken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om handledning för att

kunna använda IT,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en

hjälpmedelsgaranti,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om de psykiskt

funktionshindrade,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en

antidiskrimineringslag för funktionshindrade,

9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning

om Americans With Disabilities Act i enlighet med

vad i motionen anförts.

1998/99:So460 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om vikten av att

handikappanpassning skall vara norm i samtliga delar

av statsbudgeten,

22. att riksdagen hos regeringen begär en översyn

av hur en finansiell samordning av huvudmän rörande

insatser för funktionshindrade skall kunna

genomföras.

1998/99:So465 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

4. att riksdagen beslutar om en ändring av lagen

(1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade i enlighet med vad i motionen

anförts om ett förtydligande om avsikten med

insatsen råd och stöd enligt LSS,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utökad

vårdgaranti som även omfattar rätten till tekniska

hjälpmedel,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ökad konkurrens på

hjälpmedelsområdet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att datorer skall

ingå i den s.k. hjälpmedelsförteckningen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

handikappguider,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige

måste uppfylla FN:s standardregler om

funktionshindrade,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att den

personal som ansvarar för ärenden rörande

funktionshindrade måste få den adekvata utbildning

som krävs för ett bra bemötande av den

funktionshindrades behov,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om mobila team som

skall stödja människor med funktionshinder,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om diskriminering

i allmänhet,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en

hälsoekonomisk analys av bilstödet.

1998/99:So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om psykiatrin,

1998/99:K289 av Sonja Fransson (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ökad tillgänglighet.

1998/99:N326 av Per Westerberg och Göran Hägglund

(m, kd) vari yrkas

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

konkurrensneutralt serviceboende.

1998/99:T803 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att pröva ett större

IT-projekt med inriktning på äldre och

funktonshindrade,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om funktionshindrades

stora behov av IT,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

en utredning angående de ekonomiska möjligheterna

för funktionshindrade att kunna ta del av den

pågående IT-utvecklingen.

Utskottet

Ärendets beredning i utskottet

Handikappombudsmannen har vid besök i utskottet den

11 mars 1999 redovisat sin syn på hur Sverige

implementerat FN:s standardregler m.m. Vidare har

Sveriges Dövas Riksförbund uppvaktat utskottet med

anledning av en motion om de dövas situation.

Handikappolitikens inriktning m.m.

Motioner

I motion So456 av Ulf Kristersson m.fl. (m) begärs

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

inriktningen av handikappolitiken (yrkande 1).

Staten och kommunerna måste koncentrera sitt stöd

till dem som behöver det allra bäst, anför

motionärerna. Stödet till funktionshindrade skall

vara mångsidigt och anpassas till den enskildes

förutsättningar. Den funktionshindrade skall ha

möjlighet att påverka sin egen situation, t.ex.

genom att kunna välja vårdpersonal, omsorgsform och

hjälpmedel. Motionärerna anser att handikappreformen

skall återställas till vad som gällde före de av

socialdemokraterna genomförda försämringarna. De

anser att det är behovet som skall avgöra vad som är

hjälpmedel, inte hur hjälpmedlet är konstruerat och

inte om det betraktas som avancerat eller enkelt, om

det är dyrt eller billigt. De vill stödja och

uppmuntra frivilligt socialt arbete med

handikappade. Vidare anser de att alla

funktionshindrade skall ges möjlighet till eget

boende anpassat till de egna behoven.

I samma motion begärs tillkännagivande om en

antidiskrimineringslag för funktionshindrade

(yrkande 7) samt yrkas att riksdagen hos regeringen

begär en utredning om Americans With Disabilities

Act (yrkande 9). Motionärerna anför att Americans

With Disabilities Act (ADA) har varit i kraft i USA

i åtta år. Lagen förbjuder diskriminering av

personer med funktionshinder. Den ger

funktionshindrade rätt att använda kollektiva

färdmedel, vilket gör att trafikmedlen måste

anpassas. Federala, delstatliga och lokala

myndigheter måste vara tillgängliga för personer med

funktionshinder. Funktionshindrade har också enligt

lagen rätt att på lika villkor få tillgång till

utbjudna varor, tjänster, lokaler och förmåner som

erbjuds av privata näringsidkare. Det omfattar även

allmänna utrymmen som restauranger och hotell.

Telefonbolag måste anpassa sina system så att t.ex.

personer med hörsel- eller talsvårigheter får samma

möjlighet att använda sig av telekommunikationer som

hörande personer. Genom den s.k. ansvars- och

finansieringsprincipen har kostnaderna för detta

spritts bland övriga nyttjare av en viss tjänst.

Motionärerna anser att regeringen bör tillsätta en

utredning som utan dröjsmål studerar de amerikanska

erfarenheterna och hur dessa kan användas i arbetet

för att underlätta de funktionshindrades situation i

Sverige. Samtidigt bör frågan om ansvars- och

finansieringsprincipen ytterligare belysas.

I motion So242 av Ingrid Burman m.fl. (v) yrkas att

riksdagen begär förslag till en

antidiskrimineringslag i enlighet med vad i motionen

anförts om trovärdighet för handikappolitikens

jämlikhets- och delaktighetsmål. Trots att vi i

Sverige enats om en handikappolitik som i ord är

mycket radikal och framåtsyftande utsätts personer

med funktionshinder för diskriminering dagligen och

i många olika sammanhang, anför motionärerna. I FN:s

standardregel 15 sägs:

All diskriminering av människor med funktionshinder

måste undanröjas. Lagstiftning bör innehålla regler

om sanktioner mot kränkningar av principen om icke

diskriminering.

Det har nu gått sex år sedan en enig parlamentarisk kommitté

(Handikapputredningen) föreslog en lag mot

diskriminering av funktionshindrade. En

diskrimineringslag skall gälla samfärdsel, ekonomi,

arbete, tillgång till varor och tjänster, till ny

teknik och teknikutveckling, bostäder, offentliga

miljöer och deltagande i arvoderad verksamhet så som

ideella eller fritidspolitiska uppdrag. Motionärerna

anser att riksdagen hos regeringen skall begära ett

förslag till antidiskrimineringslag.

I motion So455 av Kenneth Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om handikappolitikens

inriktning (yrkande 1). Motionärerna anser att

människor med funktionshinder skall kunna verka i

samhället som aktiva medborgare. De skall ha

möjlighet till arbete, utbildning och en varierad

och rik fritid. Politiken måste inriktas på att

skapa ett samhälle för alla, på lika villkor. De är

av stor vikt att en förbättrad samhällsekonomi också

kommer dessa grupper till del. Behovsprövning och

detaljstyrning måste paras med sunt förnuft i

bedömningsfrågor. Kravet på att integriteten skyddas

så långt möjligt för den hjälpsökande måste vara en

självklarhet. Människor som är i behov av samhällets

stödinsatser måste bemötas värdigt och med respekt.

Fortbildning och utveckling av arbetsmetoder för den

personal som skall sköta detta grannlaga arbete

borde vara en självklarhet, anför motionärerna.

I motion So465 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

tillkännagivanden om att Sverige måste uppfylla FN:s

standardregler om funktionshindrade (yrkande 13) och

om diskriminering i allmänhet (yrkande 21).

Motionärerna anser att på samma sätt som arbetet

fortskrider med att förverkliga barnkonventionen

genom att skärpa lagstiftningen måste ett omfattande

arbete nu sättas i gång för att anpassa Sveriges

lagar även efter de krav som uppställs i FN:s

standardregler. Sverige bör också bidra till att

lyfta fram dessa frågor i biståndet inom ramen för

fattigdomsbekämpning och i arbetet med att stärka

fred, demokrati och mänskliga rättigheter samt

agerandet i Världsbanken och samarbetet inom FN och

EU. Motionärerna anser att diskriminering av

handikapp skall likställas med diskriminering på

grund av kön, hudfärg eller etnisk tillhörighet.

Detta är krav som stöds av hela handikapprörelsen,

anför de.

Vidare vill motionärerna ha ett tillkännagivande om

handikappguider (yrkande 10). De anser att en

informationsbas bör skapas med information om

tillgänglighet som kan ge vägledning i allt från

handikappanpassade offentliga institutioner till

tidningar på kassett.

I motion So310 av Thomas Julin m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ett nationellt

handlingsprogram (yrkande 1), om diskriminering av

funktionshindrade (yrkande 2) och om

funktionshindrades rätt till tillgänglighet till

samhällslivet (yrkande 4). Motionärerna anför att

Handikappombudsmannen har konstaterat att Sverige

inte helt uppfyller FN:s standardregler för att

tillförsäkra människor med funktionsnedsättningar

delaktighet och jämlikhet. Sverige är bra på

individuellt inriktade åtgärder, men samhället har

inte tillräckligt anpassats efter funktionshindrades

behov. Motionärerna anser att det saknas ett

strategiskt tänkande när det gäller handikappfrågor.

De vill därför stödja regeringens beslut att bilda

en handikappdelegation med uppgift att utarbeta

förslag till en nationell handlingsplan för

handikappområdet. De anser att en nationell

handlingsplan bör mynna ut i ett konkret dokument

där de funktionshindrades tillgänglighet inom alla

områden analyserats och förändringar möjliggörs.

Motionärerna anser det inte rimligt att många

människor med funktionshinder utestängs från

möjligheten till arbete, studier, kultur- och

föreningsliv och dessutom inte kan utkräva rättsliga

följder genom den diskriminering de utsätts för i

och med detta. Motionärerna anser att det är ett

steg i rätt riktning med regeringens proposition Lag

om förbud mot diskriminering i arbetslivet av

personer med funktionshinder. Att göra samhället

tillgängligt gör också samhället socialt uthålligt,

betonar de. De framhåller att kollektivtrafik och

kultur är mycket angelägna områden när det gäller

att inte diskriminera funktionshindrade. Ett annat

bristande område är tillgängligheten att delta i den

demokratiska debatten. Slutligen anför motionärerna

att tillgängligheten bör skrivas in i plan- och

byggnadslagen.

I motion So326 av Sonja Fransson (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om FN:s standardregler.

Sverige drev aktivt på för att FN skulle anta

reglerna och har därför ett särskilt ansvar för att

de skall förverkligas, anför motionären. I samband

med att standardreglerna genomförs måste det också

ske en kontinuerlig granskning och utvärdering av

handikapprogram så att Sverige lever upp till

reglernas intentioner. Det är nödvändigt att Sverige

nu tar fram en strategi för hur samhället skall

omvandlas med FN:s standardregler som redskap.

I motion So447 av Lena Sandin och Carin Lundberg (

båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av en antidiskrimineringslag i

näringsverksamhet vad avser personer med

funktionshinder. Motionärerna anför att

handikapprörelsen länge ansett det angeläget att

diskriminering av personer med funktionshinder

förbjuds i lag. Riksdagen bör åter göra ett

tillkänngivande om att behovet är stort av ett

förbud mot diskriminering. Förbudet skall ses som

ett uttryck för samhällets handikappolitik. Genom

förbudet får personer med funktionshinder ett legalt

stöd för att bli behandlade på samma sätt som icke

funktionshindrade.

Också i motion So439 av Anders Ygeman (s) begärs

tillkännagivande om behovet av en

antidiskrimineringslag i näringsverksamhet vad avser

personer med funktionshinder. Motionären anser det

angeläget att stoppa den diskriminering som

funktionshindrade drabbas av. Därför bör

diskriminerande företeelser kriminaliseras. Förbudet

bör ses som ett uttryck för samhällets

handikappolitik, det vill säga ett erkännande av

funktionshindrades rättigheter.

I motion K289 av Sonja Fransson (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ökad tillgänglighet

(yrkande 2). Motionären anför att tillgänglighet är

en förutsättning för demokrati. Därför måste detta

bli ett viktigt nationellt mål. Regeringen har lagt

ett lagförslag mot diskriminering av

funktionshindrade i arbetslivet. På uppdrag av

riksdagen bereder man i Regeringskansliet ett

förslag till lag mot att diskriminera

funktionshindrade i näringsverksamhet. Motionären

anser att detta är bra men att det dessutom behövs

förbud mot diskriminering i övriga miljöer, allmänna

kommunikationer och i medieutbudet. Motionären anser

det högst rimligt att regeringsformens 2 kap. utökas

med förbud mot diskriminering av funktionshindrade.

I motion So335 av Ulla Wester (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om jämställdhet och

handikapp. Motionären anför att inom områdena

arbete, inkomst och sociala förmåner är kvinnor med

funktionsnedsättning missgynnade jämfört med män med

funktionsnedsättning - och med kvinnor i allmänhet.

Forskning har påvisat att kvinnor diskrimineras när

det gäller fördelning av de resurser som står till

buds för personer med handikapp. Detta är

naturligtvis oacceptabelt i världens mest jämställda

land, anför motionären. En nationell handlingsplan

för handikappområdet är under utarbetande av bl.a.

Handikappdelegationen. Ett tydligt formulerat

direktiv om mainstreaming också i detta arbete bör

tillföras, anser motionären.

Bakgrund och tidigare behandling

Utskottet behandlade i betänkande 1997/98:SoU6 med

anledning av regeringens skrivelse om

handikappolitik frågan om mål och strategi inom

handikappområdet. Utskottet anförde då följande

(s.7):

Utskottet delar regeringens uppfattning att

handikappolitiken skall bygga på principen om full

delaktighet i samhällslivet, jämlika levnadsvillkor,

självbestämmande och tillgänglighet. De

handikappolitiska reformer som genomförts under

senare år har varit inriktade på förbättringar av

det individuella stödet till personer med

funktionshinder. Utskottet delar regeringens

uppfattning att arbetet nu bör inriktas mot att ge

statliga myndigheter, landsting, kommuner,

organisationer m.fl. förutsättningar att utveckla

tillgängligheten i vid bemärkelse inom olika

samhällssektorer och verksamheter. I skrivelsen

anförs att de åtgärder regeringen vidtagit, föreslår

och planerar bygger på principen att

handikappaspekterna skall beaktas inom varje

samhällsområde och att handikapporganisationerna

ingår som viktiga samverkanspartner i ett sådant

arbete. Samarbetet med handikapporganisationerna

utvecklas nu genom bl.a. utökade kontakter mellan

dessa och statssekreterargruppen för

handikappfrågor, som har att samordna regeringens

hantering av handikappfrågorna. Regeringen avser

vidare att låta den särskilde utredaren av

Handikappombudsmannen pröva frågan om inrättande av

en nationell samordningskommitté i handikappfrågor.

Utskottet avstyrkte därmed de aktuella motionerna.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 7). Utskottet

vidhöll denna ståndpunkt även i betänkande

1997/98:SoU16 (rskr. 154).

Den 5 mars 1998 bemyndigade regeringen chefen för

Socialdepartementet att inrätta ett sekretariat till

statssekreterargruppen för beredning och samordning

av handikappfrågor inom Regeringskansliet och att

inrätta en handikappdelegation - bestående av

företrädare för handikapprörelsen - bl.a. till

samråd mellan statssekreterargruppen och

handikapporganisationerna. Statssekreterargruppen

skall tills vidare tillsammans med

Handikappdelegationen utgöra nationell

samordningskommitté för handikappfrågor enligt regel

nummer 17 i FN:s standardregler för att tillförsäkra

människor med funktionsnedsättning delaktighet och

jämlikhet. Inom ramen för statssekreterargruppen och

dess sekretariat bildas ett projekt med uppgift att

utarbeta en nationell handlingsplan för

handikappområdet.

Flera motionärer tar upp frågan om diskriminering av

funktionshindrade.

Den 1 maj 1999 träder ny lagstiftning mot

diskriminering i arbetslivet av personer med

funktionshinder i kraft. Riksdagen beslutade i

ärendet den 3 mars 1999 (prop. 1997/98:179, bet.

1998/99:AU4, rskr. 140). Socialutskottet tillstyrkte

i sitt yttrande 1998/99:SoU1y regeringens förslag.

Utskottet har också behandlat frågan om

diskriminering i näringsverksamhet. Ett enigt

utskott föreslog i betänkande 1997/98:SoU16 att

riksdagen som sin mening borde ge regeringen till

känna att den borde utreda formerna för en reglering

av ett diskrimineringsförbud i näringsverksamhet.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 154).

I ett frågesvar i riksdagen den 19 januari 1999

anförde justitieministern att regeringen avser att

tillsätta en utredning som skall få till uppgift

bl.a. att se över brottsbalkens nuvarande

bestämmelse om olaga diskriminering samt att utreda

formerna för en reglering av ett förbud mot

diskriminering av funktionshindrade i

näringsverksamhet. Det är emellertid inte säkert att

ett förbud mot diskriminering av funktionshindrade

bör bestå av en straffrättslig bestämmelse, anförde

justitieministern. Erfarenheterna av nuvarande

lagstiftning visar att det inte alltid är det mest

effektiva. Utredningen skall därför i första hand

överväga andra alternativ. Justitieministern

framhöll att det naturligtvis är av stor betydelse

att ett diskrimineringsförbud verkligen fyller sitt

syfte och därmed utgör ett konkret stöd för de

funktionshindrade.

Utskottet har erfarit att förberedelsearbete med

direktivskrivning pågår i Justitiedepartementet.

Utredningen om bemötande av personer med

funktionshinder har nyligen avlämnat sitt

slutbetänkande Lindqvists nia - nio vägar att

utveckla bemötandet av personer med funktionshinder

(SOU 1999:21). I slutbetänkandet anförs att det

behövs en övergripande lagstiftning för att

realisera målet om delaktighet och jämlikhet för

personer med funktionshinder och för att förhindra

utanförskap. Det bör åligga det allmänna att verka

för att lagar och föreskrifter utformas så att alla

medborgare kan uppnå full delaktighet och jämlikhet

i samhället oberoende av förhållanden som kön,

ålder, funktionshinder, ras, sexuell läggning,

etnisk, språklig eller religiös tillhörighet.

Utredaren föreslår att ett tillägg med den

innebörden görs i 1 kap. 2 § andra stycket,

regeringsformen (RF). En sådan viljeinriktning ger

en klar signal att samhället inte accepterar att

någon medborgare ställs utanför gemenskapen och har

en klart normbildande effekt. Det är också en viktig

markering av hur samhället vill att medborgarna

skall bemötas, anförs det.

I slutbetänkandet föreslås också att resurserna

till handikappforskningen bör förstärkas under en

femårsperiod i syfte att bredda och fördjupa

verksamheten. Socialvetenskapliga forskningsrådet

föreslås få i uppdrag att utveckla en långsiktig

strategi för hur handikappforskningen bör

utvärderas, stimuleras och utvecklas. Strategin

skall innehålla en analys av nuläget och framtida

forskningsbehov samt ange riktlinjer för

utvecklingen av forskningen och forskarutbildningen.

Utredningen betonar att en stor del av forskningen

inom handikappområdet saknar könsperspektiv. Inte

heller förekommer funktionshinder som aspekt i

forskning om kvinnor, genus och jämställdhet

särskilt ofta. Kvinnor med funktionshinder måste bli

mer synliga i kvinnoforskningen där de feministiska

vetenskapsteorierna finns.

Betänkandet är remitterat. Remisstiden går ut den

30 juni 1999.

Utredningen om bemötande av personer med

funktionshinder har också lagt fram delrapporten

Kvinnor, män och funktionshinder (SOU 1998:138). I

denna konstateras att det finns anmärkningsvärt lite

samlad kunskap om könsperspektiv på

handikappfrågorna. Utredaren anför att arbetet för

jämställdhet har trängts undan av jämlikhetsarbetet

när det gäller personer med funktionshinder.

Samhällets handikappreformer har varit inriktade på

att undanröja de mest påtagliga hindren för

delaktighet för alla som lever med funktionshinder.

Det har blivit bortglömt att kvinnor med

funktionshinder diskrimineras både på grund av sitt

kön och sitt funktionshinder. Båda formerna av

diskriminering måste göras synliga, anförs det.

Rapporten betonar att tillförlitlig statistik är en

av grunderna till kunskap. Det är därför viktigt att

kommunernas och landstingens statistik har

könsperspektiv. Det behövs också studier om hur

kvinnor respektive män upplever att ta emot hjälp.

Socialdepartementet beslutade i september 1997 om

ett genderprogram för social välfärd. Genom

utvecklingsprogrammet skall all verksamhet inom

socialdepartementets ansvarsområden tillföras ett

genderperspektiv. Det innebär att man alltid skall

analysera förslag och verksamhet utifrån båda könens

behov och förutsättningar. Utvecklingsprogrammet

syftar till att höja kvaliteten och effektiviteten i

verksamheterna samt att öka

arbetstillfredsställelsen för personalen. Varje

myndighet inom Socialdepartementets område har

enligt respektive regleringsbrev till uppgift att

analysera förslag och verksamhet utifrån båda könens

utgångspunkter.

I 1999 års ekonomiska vårproposition (1998/99:100)

föreslår regeringen ytterligare satsningar inom

området vård och omsorg. Till handikappområdet

föreslås 242 miljoner kronor dels för

kompetensutveckling, forskning, verksamhets- och

teknikutveckling, förstärkt tillsyn och ytterligare

medel till handikapporganisationerna m.m., dels för

engångsvisa tillskott till bilstödet för

handikappade. Resurser prioriteras även för ett

införande av personliga ombud för psykiskt

funktionshindrade (90 miljoner kronor).

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att

handikappolitiken skall bygga på principen om full

delaktighet i samhällslivet, jämlika levnadsvillkor,

självbestämmande och tillgänglighet. Under senare år

har de handikappreformer som genomförts varit

inriktade på förbättringar av det individuella

stödet till personer med funktionshinder. Utskottet

anser att arbetet nu måste inriktas på att utveckla

tillgängligheten i vid bemärkelse inom olika

samhällssektorer och verksamheter. Ett första steg i

den inriktningen är den nyligen beslutade

lagstiftningen mot diskriminering i arbetslivet av

personer med funktionshinder. Ytterligare ett steg

är att det, efter ett initiativ av utskottet, nu

pågår ett arbete med att utforma direktiv till en

utredning med uppgift att bl.a. utreda formerna för

en reglering av ett diskrimineringsförbud i

näringsverksamhet. Utskottet konstaterar vidare att

statssekreterargruppen har till uppgift att samordna

arbetet med handikappfrågorna i Regeringskansliet.

Inom Regeringskansliet pågår ett arbete med att

utarbeta en nationell handlingsplan för

handikappområdet. En proposition planeras till

december 1999. Handlingsplanen skall, enligt

Socialdepartementets genderprogram för social

välfärd, beakta både kvinnors och mäns behov och

förutsättningar. Utredningen om bemötande av

personer med funktionshinder har nyligen avlämnat

sitt slutbetänkande och presenterat nio vägar att

utveckla bemötandet av personer med funktionshinder.

Här ges förslag som avser dels att förbättra det

kollektiva, dels det individuella bemötandet.

Förslagen syftar enligt utredaren till att förändra

attityder och bemötande, förbättra den enskildes

ställning gentemot myndigheter och andra offentliga

organ samt göra människor mer rustade att delta i

samhällslivet på sina egna villkor. Förslagen

remissbehandlas för närvarande.

I 1999 års ekonomiska vårproposition föreslår

regeringen ytterligare medel till handikappområdet

för budgetåren 2000 och 2001 dels till

kompetensutveckling, forskning, verksamhets- och

teknikutveckling, förstärkt tillsyn, ytterligare

medel till handikapporganisationerna m.m. och

engångsvisa tillskott till bilstödet, dels resurser

till personliga ombud för psykiskt

funktionshindrade.

Utskottet kan således konstatera att ett omfattande

arbete pågår med syfte att förbättra

tillgängligheten i samhället och att implementera

FN:s standard-regler om delaktighet och jämlikhet

för människor med funktionshinder. Utskottet anser

det angeläget att detta arbete bereds skyndsamt.

Regeringen bör därför återkomma till riksdagen och

redovisa sin tidsplan för det fortsatta arbetet med

tillgänglighetsfrågorna.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna

So242 (v), So310 (mp) yrkandena 1, 2 och 4, So326

(s), So335 (s), So439 (s), So447 (s), So456 (m)

yrkandena 7 och 9, So465 (fp) yrkandena 13 och 21

och K289 (s) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna. Motionerna So455 (c)

yrkande 1, So456 (m) yrkande 1 och So465 (fp)

yrkande 10 avstyrks.

Serviceboende för funktionshindrade

I motion N326 av Per Westerberg (m) och Göran

Hägglund (kd) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

konkurrensneutralt serviceboende (yrkande 23).

Motionärerna anför att socialtjänstlagen ålägger

kommunen att inrätta bostäder med särskild service

till funktionshindrade. Kommunen kan driva

verksamheten i egen regi eller lägga ut den på

entreprenad till ett privat företag. Motionärerna

pekar på att olika regler gäller beroende på om

verksamheten bedrivs av ett privat företag eller i

kommunal regi. Det privata företaget måste ansöka om

tillstånd för att starta verksamheten. Ett privat

företag som inte uppfyller kvalitetskraven kan få

sitt tillstånd indraget. Kommunal verksamhet kan

visserligen kritiseras, men varken Socialstyrelsen

eller länsstyrelsen har befogenhet att ålägga

kommunen att leva upp till kvalitetskraven.

Motionärerna anser att tillsynen över serviceboende

bör ses över så att reglerna blir

konkurrensneutrala.

Ett bolag, en förening, en samfällighet, en

stiftelse eller en enskild individ får inte utan

tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt bedriva

verksamhet i form av hem för vård eller boende,

särskild boendeform för äldre eller personer med

funktionshinder eller öppen verksamhet för vård

under en begränsad del av dygnet (69 §

socialtjänstlagen (1980:620), SoL). Tillstånd att

bedriva sådan verksamhet som avses i 69 § får

beviljas endast om verksamheten uppfyller krav på

god kvalitet och säkerhet (69 a §).

I proposition 1996/97:124 Ändring i

socialtjänstlagen anfördes att Socialtjänstkommittén

gjort en noggrann genomgång av de förändringar som i

flera avseenden inträffat i den kommunala

verksamheten sedan socialtjänstlagen tillkom. Dessa

förändringar har bl.a. skapat oklarheter om gällande

definitioner av tillståndspliktig verksamhet.

Regeringen föreslog därför att de verksamheter som

skall omfattas av tillståndsplikt preciseras och

avgränsas i 69 § SoL. Enligt propositionen skulle

krav på tillstånd av länsstyrelsen krävas för

yrkesmässigt bedriven enskild heldygnsverksamhet i

form av hem för vård eller boende, särskild

boendeform för äldre eller funktionshindrade samt

hem för viss annan heldygnsvård. Krav på tillstånd

föreslogs också gälla för enskilt bedrivet hem eller

öppen verksamhet för vård under en begränsad del av

dygnet. Behovet av insyn och kontroll borde enligt

propositionen utgöra skäl för krav på tillstånd för

dagvård för utsatta grupper med omfattande vårdbehov

när vården ges i en särskilt anpassad lokal.

Regeringen ansåg att en förstärkt tillsyn över

enskild verksamhet är nödvändig för att de utsatta

grupperna skall garanteras rättssäkerhet och god

kvalitet i den enskilda verksamheten.

Utskottet behandlade förslaget i betänkande

1996/97:SoU18. Utskottet instämde i regeringens

förslag att de verksamheter som skall omfattas av

tillståndsplikt preciseras i lag. All enskild

verksamhet som yrkesmässigt tillhandahåller vård,

behandling, omvårdnad och tillsyn för barn, ungdomar

eller vuxna bör ha tillstånd för att få bedrivas.

Även när det gäller verksamhet för vård under en

begränsad del av dygnet bör tillståndsplikt gälla,

anförde utskottet. Enligt tidigare regler förelåg

krav på tillstånd för hem som har inrättats för

sådan vård. Tillståndsplikt borde som regeringen

föreslagit utökas till att även avse öppen

verksamhet för vård under en begränsad del av

dygnet. Utskottet tillstyrkte därmed 69 och 69 a §§

i regeringens förslag till lag om ändring i SoL.

Utskottet delade också regeringens uppfattning att

tillsynen av enskild verksamhet borde stärkas.

Utskottet instämde också i förslaget till fördelning

av tillsynsansvaret mellan länsstyrelsen och

socialnämnden. Länsstyrelsen bör ha det övergripande

tillsynsansvaret och socialnämnderna utöva den

löpande tillsynen. Utskottet delade inte de farhågor

om partiskhet från den kommunala socialtjänstens

sida som framförts i en motion. Utskottet

tillstyrkte därmed även 69 b och 69 c §§ i

regeringen förslag. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 264).

Frågan om tillsynen över äldreomsorgen behandlades i

betänkande 1996/97:SoU13. Utskottet ansåg att

tillsynen måste skärpas och inriktas på frågor om

laglighet och rättssäkerhet. Tillsynen måste också

inriktas på att säkra kvaliteten och kompetensen i

vården och omsorgen så att de äldres

självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet

säkras. Utskottet pekade också på hur uppdelningen

mellan länsstyrelserna och Socialstyrelsens

regionala tillsynsenheter medför svårigheter och en

otydlighet vid tillsynen i gränsområdet mellan

kommunal och landstingskommunal verksamhet. Enligt

utskottet borde det övervägas om tillsynen kan

läggas på samma statliga myndighet för såväl

socialtjänsten som hälso- och sjukvården för att

härigenom skapa en slagkraftigare organisation.

Detta föreslogs riksdagen att som sin mening ge

regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 90).

Riksdagens beslut ledde till att den särskilde

utredare som har i uppgift att göra en översyn av

vissa frågor rörande socialtjänstlagen (1980:620)

och socialtjänstens uppgifter (dir. 1997:109) fick i

uppdrag att bl.a. lämna förslag till hur tillsynen

över socialtjänsten kan förbättras och

effektiviseras. Härvid bör även förutsättningarna

för en bättre samordning av tillsynen över

socialtjänsten samt hälso- och sjukvården

analyseras. Behovet av ökade befogenheter för

tillsynsmyndigheterna, motsvarande vad som gäller

inom hälso- och sjukvården, bör också övervägas.

Vilka konsekvenser som eventuella förslag medför för

andra uppgifter som de olika tillsynsmyndigheterna

har, t.ex. olika typer av tillståndsgivning, skall

analyseras och redovisas.

Utredningsuppdraget skall redovisas till regeringen

senast den 31 maj 1999.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att den särskilde utredaren

har i uppdrag att lämna förslag till hur tillsynen

över socialtjänsten ytterligare kan förbättras och

effektiviseras. Utredaren har också att bedöma

eventuella konsekvenser avseende bl.a. olika typer

av tillståndsgivning som eventuella förslag kan

medföra. Uppdraget skall redovisas inom kort.

Utskottet anser att motion N326 (m, kd) yrkande 23

därmed bör avslås.

Hjälpmedel

Motioner

I motion So456 av Ulf Kristersson m.fl. (m) begärs

tillkännagivande om en hjälpmedelsgaranti (yrkande

5). Motionärerna anför att hjälpmedel för många

människor är skillnaden mellan ett liv i passivitet

och invaliditet eller möjligheten att leva ett så

normalt liv som möjligt. Därför är det allvarligt,

anför de, när den offentliga sektorn bl.a. till

följd av monopolsituationen inte klarar av uppgiften

att underlätta livet för landets funktionshindrade.

Under senare år har olika regelsystem utvecklats vad

gäller avgifter, hyresavtal, kontakter med upp till

fyra handläggare för samma person och nu

rekommendationer från landstings- och

kommunförbunden att inte tillhandahålla vissa

hjälpmedel till handikappade. Motionärerna anser att

hjälpmedelsmarknaden skall öppnas för konkurrens.

Detta ökar möjligheterna för alla i behov av

hjälpmedel att få dessa och ger bättre och billigare

hjälpmedel. Konkurrensen ger kostnadseffektivitet

samtidigt som den tekniska utvecklingen påskyndas.

Vidare yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om dels

de funktionshindrade och den nya tekniken (yrkande

3), dels om handledning för att kunna använda IT

(yrkande 4). Motionärerna anför att allt fler unga

funktionshindrade inte accepterar att betraktas som

personer som skall tas om hand genom särskilda stöd

på arbetsmarknaden. Ungdomarna vill få en rimlig

chans att visa att de faktiskt klarar av avancerade

arbeten trots en syn- eller hörselskada eller att

man är bunden vid en rullstol. Genom de olika

mjukvaruprogram som finns på dataområdet har

särskilt unga funktionshindrade fått möjlighet till

ett rikare fritidsliv samtidigt som nya

arbetsmöjligheter har öppnat sig. Motionärerna

understryker att genom att förändra miljön och

förutsättningarna minskar funktionshindrets

betydelse och den funktionshindrades möjligheter tas

till vara fullt ut. I förlängningen bör denna

ändrade syn också innebära att funktionshindrade ges

samma chans på arbetsmarknaden som personer utan

funktionshinder. I dag saknas handledare på landets

hjälpmedelscentraler som kan bistå synskadade som

har fått datorer som är särskilt anpassade för denna

grupp. Motionärerna anser att regeringen skyndsamt

bör återkomma till riksdagen med förslag på hur

bristen på handledare skall åtgärdas. Den nya

tekniken innebär också nya möjligheter för

dyslektiker. Bara under det senaste halvåret har

flera nya datauppfinningar och utveckling av

dataprogram som skall underlätta för dyslektiker

presenterats. Statsmakterna liksom handikapprörelsen

har en viktig roll som opinionsbildare för att

påverka att nya program och ny IT-teknik utvecklas

vilken kan komma funktionshindrade till godo.

I motion So249 av Marietta de Pourbaix-Lundin och

Liselotte Wågö (båda m) begärs tillkännagivande till

regeringen om behovet av en lagändring i hälso- och

sjukvårdslagen. Motionärerna vill införa en

överklagandemöjlighet av beslut om hjälpmedel. De

hänvisar dels till FN:s standardregler, dels till

förslag från Handikappombudsmannen i denna fråga. I

dag kan inte landstingens beslut om hjälpmedel

överklagas genom förvaltningsbesvär. Det man kan

göra är att påtala sitt missnöje för Socialstyrelsen

som är tillsynsmyndighet. Detta bör ändras.

I motion T803 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

tillkännagivande om att pröva ett större IT-projekt

med inriktning på äldre och funktionshindrade

(yrkande 3) och om funktionshindrades stora behov av

IT (yrkande 4). Vidare yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till en utredning angående

de ekonomiska möjligheterna för funktionshindrade

att kunna ta del av den pågående IT-utvecklingen

(yrkande 5). Motionärerna anser att

informationstekniken i möjligaste mån bör göras

tillgänglig för alla. Därför välkomnar de IT-

kommissionens initiativ med Senior Network och

Handikappinstitutets förslag till handlingsprogram i

femton punkter. Motionärerna vill dock gå ett steg

längre och pröva ett större projekt med inriktning

på de äldre och funktionshindrade för att testa

möjligheterna och gränserna samt identifiera de

svaga punkterna. Inom projektet, som bör vara

geografiskt avgränsat, bör alla i den utvalda

gruppen äldre och funktionshindrade erbjudas

Internet- (och Intranet-) kommunikation och

erforderlig datautrustning. Offentlig service och

näringsliv skulle utrustas på motsvarande sätt.

Projektet skulle kunna ge många svar som vore

värdefulla för steget in i nästa århundrande, anförs

det. Motionärerna anser att IT-utvecklingen

sannolikt är av större betydelse för

funktionshindrade än för andra. Datortekniken öppnar

möjlighet för många funktionshindrade att fungera

och samverka med andra på jämlika villkor.

Datorutrustning som hjälpmedel ges dock under mycket

restriktiva förutsättningar. Motionärerna anser att

det måste vara ett samhällsansvar att underlätta för

funktionshindrade att få tillgång till

datorutrustning med hänsyn till IT-utvecklingens

stora betydelse för just dem.

I motion So376 av Chatrine Pålsson (kd) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om komplettering av 3 a §

hälso- och sjukvårdslagen (yrkande 19). Motionärerna

anför att barns och vuxnas behov av hjälpmedel för

att kunna kompensera ett funktionshinder skiljer sig

åt i flera avseenden. Barn behöver hjälpmedel för

lek i syfte att träna olika funktioner eller lämplig

anpassning av leksaker för att de skall kunna leka

som andra barn. Barn utvecklas genom leken och det

gäller också barn med funktionshinder. Motionärerna

konstaterar att hjälpmedel för utveckling numera

inte beviljas. De vill därför ha en komplettering av

3 a § hälso- och sjukvårdslagen om att hänsyn skall

tas till barns och ungdomars särskilda behov.

I motion So455 av Kenneth Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om hjälpmedelsgaranti

(yrkande 2) och om IT-hjälpmedel (yrkande 10). Långa

väntetider för att erhålla hjälpmedel eller få dem

reparerade innebär svårigheter för funktionshindrade

att verka i samhället på lika villkor som andra,

anför motionärerna. De anser därför att en

hjälpmedelsgaranti med rimliga tidsgränser för

väntetider för utprovning och reparationer bör

utredas. Vidare anförs att informationstekniken har

en stor potential för att öka funktionshindrades

livskvalitet. Motionärerna vill därför att en

översyn görs av sjukvårdshuvudmännens förskrivning

av IT-hjälpmedel. Det bör även övervägas om det

behövs ett särskilt stöd för anpassning av IT-

produkter, då anpassningarna kan bli mycket dyra i

enskilda fall. Motionärerna anser det också

angeläget att utreda en lagreglering av

tillgängligheten inom IT-området och därvid även

utreda upphovsrättens inverkan på tillgängligheten

för läshandikappade personer. Vidare bör kraven i

lagen om offentlig upphandling skärpas så att det

ställs krav på tillgänglighet vid upphandling.

Slutligen bör regeringen uppmana huvudmännen inom

respektive område att se över den kompetens som

finns inom området IT och handikapp.

I motion So465 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts dels om en utökad

vårdgaranti som även omfattar rätten till tekniska

hjälpmedel (yrkande 5), dels om ökad konkurrens på

hjälpmedelsområdet (yrkande 8). Motionärerna anser

att en del av problemen med hjälpmedelsförsörjningen

beror på att både landsting och kommun är inblandade

och att man på sina håll bygger upp parallella

organisationer. Motionärerna betonar att kommuner

och landsting har ett gemensamt ansvar och att de

måste bygga upp en organisation som garanterar att

den enskilde får den hjälp som han eller hon behöver

i form av rådgivning, utprovning och anpassning av

hjälpmedel. De pekar också på att väntetiderna i

många fall är oacceptabelt långa, vilket leder till

en onödig inskränkning för den enskilde i

möjligheterna att leva ett självständigt liv.

Motionärerna anser därför att vårdgarantin bör

utökas till att omfatta tekniska hjälpmedel som är

medicinskt motiverade. Den som är i behov av

hjälpmedel skall få snabb hjälp och komplicerade

hjälpmedel senast inom tre månader. Vidare anför

motionärerna att en ökad konkurrens på

hjälpmedelsområdet skulle kunna vara ett sätt att

höja kvaliteten och kapa köerna. Vidare yrkas att

datorer skall ingå i den s.k.

hjälpmedelsförteckningen (yrkande 9). Motionärerna

anför att datatekniken ger möjligheter, inte minst

för barn med funktionsnedsättning. Barns ohämmade

nyfikenhet gör att de ofta har lättare än vuxna att

ta till sig ny teknik. På många håll i landet ingår,

av kostnadsskäl, inte datorer i den s.k.

hjälpmedelsförteckningen, vilket innebär att

funktionshindrade inte kan få en dator som

individuellt hjälpmedel. Motionärerna avvisar en

sådan restriktiv hållning, då datorer kan vara ett

ovärderligt hjälpmedel vid många olika

funktionshinder.

I motion So310 av Thomas Julin m.fl. yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ett högkostnadsskydd för

hjälpmedel (yrkande 5). För många människor med

funktionshinder är avgifterna för hemtjänst,

färdtjänst, hjälpmedel, ledsagarservice tillsammans

med utgifter för läkemedel och sjukvård orimligt

höga. Motionärerna anser att det behövs en samordnad

översyn av kostnader för att få en helhetssyn av de

funktionshindrades kostnader. Ett högkostnadsskydd

bör införas även för hjälpmedel.

Bakgrund och tidigare behandling

Utskottet behandlade motionsyrkanden om hjälpmedel i

betänkande 1997/98:SoU16 (s. 15 f.). Utskottet

vidhöll då sin tidigare uppfattning att

försöksverksamheten kring hjälpmedelsverksamheten i

Skåne borde fullföljas innan ställning tas i fråga

om införande av en s.k. hjälpmedelsgaranti liksom

frågan om finansiering av en sådan. Utskottet

underströk samtidigt att enkla hjälpmedel för

personer med funktionshinder även i fortsättningen

måste tillhandahållas.

Utskottet ansåg det angeläget att barn får

möjligheter att utvecklas efter sina

förutsättningar. Den då pågående försöksverksamheten

vid Handikapp-institutet med utveckling av bl.a.

hjälpmedel för lek och fritid är därför angelägen.

Utskottet ansåg att utvärderingen av verksamheten

borde avvaktas.

Vad gällde frågan om IT-hjälpmedel och

tillgängligheten inom IT-området ville utskottet

inte föregripa regeringens beredning av

Handikappinstitutets förslag till program för

funktionshindrade och äldre.

De då aktuella motionerna avstyrktes. Riksdagen

följde utskottet (rskr. 154).

Enligt uppgift från Socialstyrelsen är redovisningen

av försöksverksamheten i Skåne försenad.

Slutredovisningen kommer att lämnas till

Socialstyrelsen senast den 1 maj 1999.

I proposition 1997/98:113 Nationell handlingsplan

för äldrepolitiken uttalade regeringen att den avsåg

att aktivt medverka till genomförandet av

Handikappinstitutets IT-program.

Av ett pressmeddelande från Socialdepartementet i

juni 1998 framgår att regeringen avser att bidra

till finansieringen av programmet med 60 miljoner

kronor under tre år. Tre områden kommer att stödjas:

- en utbildningssatsning och

försöksverksamhet för att stimulera

funktionshindrades kunskap om och användning av IT

-

- ett brett upplagt program för att stödja

projekt som skall bidra till utveckling och

förnyelse av IT-användningen inom olika

samhällssektorer

-

- en informationskampanj för att öka

medvetenheten om betydelsen av IT för

funktionshindrade och äldre. Målgruppen är främst

beslutsfattare men också allmänhet.

-

Hjälpmedelsinstitutet (som ändrat namn från

Handikappinstitutet den 1 januari 1999) har fått

ytterligare stöd från Allmänna arvsfonden för år

1999 för att föra ut erfarenheterna från

försöksverksamheten med utveckling av

fritidshjälpmedel till de län som ännu inte byggt

upp pooler med fritidshjälpmedel.

Försöksverksamheten har lett till en ökad tillgång

till och större kunskap om fritidshjälpmedel.

I Funkis - funktionshindrade elever i skolan (SOU 1998:66)

föreslås att upphovsrättslagen snarast ses över

bl.a. för att kunna anpassa läromedel i ny teknik

för funktionshindrade. En sådan översyn bör leda

till att talböcker för synskadade kan framställas

även om ett läromedel getts ut som kassettbok.

Inom EU är ett direktiv under utarbetande om

harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätten och

närstående rättigheter i informationssamhället.

Utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet

att i samband med implementeringen av detta direktiv

kommer Funkisutredningens förslag att beaktas.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att rapporten angående

försöksverksamheten kring hjälpmedelsverksamheten i

Skåne kommer att redovisas till Socialstyrelsen

senast den 1 maj i år. Utskottet anser att

erfarenheterna från försöksverksamheten bör inväntas

innan ställning tas i fråga om införande av en s.k.

hjälpmedelsgaranti liksom frågan om en finansiering

av en sådan. Motionerna So455 (c) yrkande 2, So456

(m) yrkande 5 och So465 (fp) yrkandena 5, 8 och 9

avstyrks därmed.

Även motion So249 (m) avstyrks.

Utskottet är inte heller berett att nu tillstyrka

införandet av ett högkostnadsskydd för hjälpmedel.

Motion So310 (mp) yrkande 5 avstyrks därmed.

Hjälpmedelsinstitutets projektverksamhet med

hjälpmedel för lek och fritid har varit

framgångsrik. Försöksverksamheten har lett till en

ökad tillgång till och större kunskap om

fritidshjälpmedel. Allmänna arvsfonden stöder

projektet ytterligare ett år för att föra ut

erfarenheterna till de län som inte infört pooler

med fritidshjälpmedel. Utskottet ser mycket positivt

på denna utveckling. Något initiativ med anledning

av motion So376 (kd) yrkande 19 behövs inte.

Regeringen har fattat beslut om att avsätta

resurser för att genomföra dåvarande

Handikappinstitutets, nuvarande

Hjälpmedelsinstitutets, förslag till IT- satsning

för att stimulera funktionshindrades kunskap om och

användning av IT. Utskottet anser att motionerna

So455 (c) yrkande 10, So456 (m) yrkandena 3 och 4

och T803 (v) yrkandena 3-5 därmed i huvudsak är

tillgodosedda. Motionerna avstyrks.

Psykiatrireformen

Motioner

I motion So456 av Ulf Kristersson m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om de psykiskt

funktionshindrade (yrkande 6). Motionärerna anser

det uppenbart att de förändringar som har skett

genom bl.a. den s.k. psykädelreformen inte har

fungerat tillfredsställande. Detta syns i allt fler

uteliggare och missbrukare. Mot den bakgrunden anser

motionärerna att regeringen bör återkomma till

riksdagen med ett förslag som innebär att även de

psykiskt sjuka omfattas av personkretsen enligt

lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade. Möjligheten för psykiskt

funktionshindrade att få rätt till en personlig

assistent innebär en bättre omsorg för denna glömda

handikappgrupp. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det

viktigt att de sociala förhållandena fungerar

tillfredsställande för denna grupp. Om så inte sker

återkommer ofta dessa personer som ännu tyngre

vårdfall i den slutna vården och drar då allt högre

kostnader för samhället i stort.

I motion So260 av Ingrid Burman m.fl. (v) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om åtgärder för att

förverkliga intentionerna i psykiatrireformen

(yrkande 1 ) och om det allvarliga i att pengar

ämnade att stimulera verksamheter inte har använts

(yrkande 2). Psykiatrireformen trädde i kraft den 1

januari 1995. I dag finns det ett delat

huvudmannaskap i vården av de psykiskt

funktionshindrade mellan socialtjänsten och

sjukvården, mellan kommuner och landsting, som

skapar problem, anför motionärerna. Några av de

insatser det brister med är adekvata behovsanpassade

boendeformer, stöd i boendet och möjligheter till

daglig sysselsättning. Det gäller också att skapa

mobila former för att få ut de psykiatriska

vårdresurserna i samhället, där de psykiskt

funktionshindrade numera finns i stor utsträckning.

I budgetpropositionen redovisas att en hel del av de

stimulansmedel som beviljats ännu inte omsatts i

konkreta verksamheter riktade till målgruppen.

Motionärerna anser att regeringen bör verka för att

nödvändiga utbildningsinsatser och stimulansåtgärder

sätts in för att förverkliga intentionerna i

reformen. Vidare bör en utvidgad tillsyn av

verksamheten även för denna målgrupp komma till

stånd.

I motion So446 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om psykiskt sjuka (yrkande

1). Motionärerna anser att många psykiskt sjuka har

en mycket svår situation. De understryker att

ansvaret för den enskildes vårdbehov måste bli

tydligt. Innehållet i vården och inte minst sättet

man blir bemött på är särskilt viktigt för psykiskt

sjuka och är en förutsättning för ett bra

behandlingsresultat. Fortsatt otydlighet om var

ansvaret för behandlingen ligger kan få mycket

allvarliga konsekvenser särskilt för dem som inte

har förmågan att föra sin egen talan och kanske

saknar närstående som kan agera. Enligt uppgift är

cirka en tredjedel av alla uteliggare psykiskt

sjuka. För dessa spelar frivillig-insatserna en

mycket stor roll. Det är därför hög tid att

regeringen visar uppskattning för de ideella

organisationernas oersättliga insatser, anför

motionärerna. Det är också av största vikt att

kommunsektorn i större utsträckning uppmärksammas på

de stora och starkt eftersatta behov som de psykiskt

sjuka har och inom sin totala ram avsätter mer

resurser till denna vård. Motionärerna understryker

att för många psykiskt sjuka är det olämpligt att

enbart vårdas i öppna vårdformer. Därför måste också

behovet av slutna vårdplatser tillgodoses.

I motion So376 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) yrkas

att riksdagen beslutar göra ett tillägg i 9 a §

första stycket LSS med lydelsen "hjälp med

aktivering och motivation" bland där nämnda exempel

på grundläggande behov för att säkerställa psykiskt

funktionshindrades rätt till assistans (yrkande 10).

Motionärerna konstaterar att de psykiskt

funktionshindrade till stora delar hamnar utanför

LSS. I proposition 1995/96:146 lades förslag fram

till ändringar i LSS och LASS. Bl.a. föreslogs det

tillägget till LSS att personlig assistans endast

skulle omfatta praktisk hjälp. Denna inskränkning

skulle drabba i första hand psykiskt

funktionshindrade. Riksdagen godtog dock inte

förslaget i denna del. Propositionens uttalanden om

praktisk hjälp har dock enligt motionärerna på flera

håll påverkat handläggningen. Riksdagens uttalande

har således inte slagit igenom så som man kunde

förvänta sig. Motionärerna anser att för att

riksdagens intentioner vid behandlingen av

lagändringen 1996 skall uppmärksammas i

tillämpningen bör "hjälp med aktivering och

motivation" införas i 9 a § första stycket LSS bland

nämnda exempel på grundläggande behov.

I motion So349 av Ragnwi Marcelind och Chatrine

Pålsson (båda kd) begärs tillkännagivanden dels om

att påskynda kommunernas arbete för att genomföra

psykiatrireformens intentioner (yrkande 1), dels om

att en genomgripande översyn bör ske av hur avsatta

projektmedel kommit de psykiskt sjuka till del

(yrkande 2), dels om kommunernas åligganden när det

gäller att skapa meningsfull sysselsättning för de

psykiskt sjuka (yrkande 3, delvis) och dels om att

antalet slutenvårdsplatser inom psykiatrin skall

motsvara behoven (yrkande 4). Motionärerna pekar på

att psykiatrireformen blev försenad under de första

åren bl.a. därför att den ekonomiska

överenskommelser mellan kommuner och landsting drog

ut på tiden. Motionärerna anser att det nu finns

behov av att ytterligare utveckla samverkan mellan

kommunernas socialtjänst och landstingens

psykiatrivård liksom med försäkringskassan,

arbetsmarknadsmyndigheten och primärvården.

Socialtjänstens och psykiatrins uppgift är att

stödja varandra i arbetet med att skapa

behandlingsmetoder och arbetssätt som ger reformens

målgrupp möjlighet till ett meningsfullt liv. Det är

viktigt att komma ihåg att psykiskt

funktionshindrade personer har mycket varierande

behov inte bara sinsemellan utan också över tiden

hos en och samma person. Därför måste man

återkommande ompröva både diagnos och behandling,

anförs det. Den inventering som nu görs i allt fler

kommuner bekräftar det stora behovet av stödinsatser

inom framför allt områden som arbete, daglig

sysselsättning, sociala kontakter och fritid.

Socialstyrelsens utvärdering visar att det finns en

stor oro i vissa verksamheter som finansierats med

stimulansmedel att deras existens hotas när medlen

försvinner. Utvärderingen visar också att många som

bedöms som medicinskt färdigbehandlade i psykiatrisk

slutenvård behöver fortsatta vårdinsatser från

öppenvårdspsykiatrin och primärvården samtidigt som

sociala insatser ges från socialtjänsten. En del av

de patienter som skrivs ut har dock inget socialt

skyddsnät. Både sjukdomen och den olyckliga sociala

situationen leder till att många av dessa människor

blir mycket ensamma. Undersökningar visar att många

av våra uteliggare är en konsekvens av

psykädelreformen, anför motionärerna.

I motion So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om psykiatrin (yrkande

15). Psykiatrireformen innebär att alltfler psykiskt

sjuka personer numera bor utanför institutionerna

och får sin vård på hemorten. För att detta skall

fungera väl måste vården och servicen samordnas

mellan de olika vårdgivarna och anpassas till

patientens behov, anför motionärerna. Kommunerna

skall tillgodose behovet av service, sysselsättning,

stöd och vård men inte nödvändigtvis själva

producera dessa insatser. De skall också se till att

den psykiskt störde får ett ombud som kan tillvarata

dennes rättigheter. Motionärerna vill nu gå vidare

genom att uppmärksamma fler problem inom psykiatrin.

De vill föreslå en utredning som ser över patientens

behov av rätt diagnostik på ett tidigt stadium.

Denna utredning skulle också kunna se över behovet

av en rättighetslagstiftning liknande den för

människor med funktionshinder, LSS och LASS, även

för vissa kategorier av människor med psykiska

sjukdomar. Slutligen tar de upp vikten av att

vårdpersonalen inom psykiatrin är väl förtrogen med

de psykiska problem som olika invandrargrupper kan

förete, mot bakgrund av vad de tidigare upplevt i

livet. Kunskap om följdverkningar av tortyr bör

också uppmärksammas.

I motion So465 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om mobila team som

skall stödja människor med funktionshinder (yrkande

19). Motionärerna anser att boende i egna bostäder

underlättas om en del av de utvecklingspengar som

Socialstyrelsen avsatt med anledning av

psykiatrireformen används för att utveckla s.k.

rörliga team. De rörliga teamen kan ingripa för att

bl.a. lugna personer som fått ångestattacker. Tidiga

ingripanden förhindrar onödiga vräkningar och oro

hos grannar. De mobila teamen kan nå människor på

ett tidigt stadium och fungera som länk mellan

hemvård och sjukvård. Teamet skall man kunna nå

dygnet runt, även via telefon.

Bakgrund och tidigare behandling

Utskottet har i betänkande 1997/98:SoU12 behandlat

den psykiatriska vården. Utskottet anförde då att

den s.k. psykiatrireformen inneburit att de psykiskt

störda som grupp fått större uppmärksamhet. Deras

behov har synliggjorts i landsting och kommuner

liksom i samhället i övrigt. I Socialstyrelsens

årsrapport 1997 konstateras att det i samtliga

landsting och kommuner pågår ett intensivt arbete

för att genomföra reformen. Genomförandet var dock

kraftigt försenat. Utskottet anförde mot bakgrund av

detta att det var mycket angeläget att regeringen

noga följer utvecklingen av de psykiskt stördas

situation och återkommer till riksdagen om syftet

med reformen inte uppnås. Utskottet ansåg det

nödvändigt att de kommuner som ännu inte gjort

systematiska inventeringar av de psykiskt stördas

behov snarast gör det. Något tillkännagivande till

regeringen behövdes dock inte. Motionerna

avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr. 183).

I budgetproposition 1998/99:1 redovisade regeringen

att psykiatrireformens huvuduppgift var att föreslå

åtgärder som förbättrar psykiskt funktionshindrade

personers livsvillkor och livskvalitet. Regeringen

ansåg att det fanns ett fortsatt behov av att

utveckla samverkan mellan socialtjänst, psykiatrisk

öppenvård och primärvård. Andra parter, som t.ex.

försäkringskassan och arbetsförmedlingen, har även

de stor betydelse i sammanhanget. Det behövs också

åtgärder för att LSS-insatser i ökad utsträckning

skall komma psykiskt funktionshindrade till godo,

anfördes det.

I budgetpropositionen föreslog regeringen ett nytt

anslag för utvecklingsmedel till åtgärder för

hemlösa. Regeringen bedömde att situationen för

hemlösa hade försvårats. Oron för att fler personer

med psykiska funktionshinder återfinns bland de

hemlösa har återkommit i flera senare undersökningar

och också understrukits av de ideella

organisationerna, anförde regeringen. Den avsåg

därför att ge Socialstyrelsen i uppdrag att göra en

uppföljning av rapporten Bostadslösas situation i

Sverige i syfte att få en aktuell kunskap om

situationen för gruppen hemlösa, omfattningen av

hemlösheten samt vilka insatser som görs för hemlösa

och hushåll med svag ställning på bostadsmarknaden.

Utvecklingsmedlen föreslogs användas för att

utveckla och pröva olika stödformer, finna metoder

för lokala inventeringar och uppsökande verksamhet.

Storstädernas särskilda problematik borde härvid

beaktas. Stöd föreslogs ges till kommuner och

ideella organisationer efter ansökan.

Utskottet tillstyrkte medlen i betänkande

1998/99:SoU1 och anförde bl.a. följande (s. 53):

Utskottet har vid flera tillfällen uttryckt oro över

de hemlösas situation. Utskottet noterar med

tillfredsställelse att medel har avsatts ur Allmänna

arvsfonden och att regeringen nu också föreslår ett

särskilt anslag för utvecklingsinsatser för åtgärder

för hemlösa. Det är också mycket angeläget att

Socialstyrelsen får i uppdrag att göra en ny

kartläggning av situationen för de hemlösa.

Utskottet delar uppfattningen i motion So259 (v) att

slutmålet måste vara att människor skall kunna få

egna bostäder. En lösning på hemlöshetsproblemen

förutsätter ett brett spektrum av initiativ och en

bred förankring. Utskottet anser därför att medlen

bör disponeras av regeringen. De initiativ som tas

skall ske inom ramen för en bredare politisk

samverkan. För att säkerställa att angelägna projekt

kommer till stånd bör den statliga andelen av

finansieringen kunna överstiga 50 %. Vad utskottet

anfört med anledning av motionerna So259 (v) och

So330 (s) bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna. Utskottet tillstyrker den föreslagna

medelstilldelningen.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 104).

Socialstyrelsen har redovisat utvecklingen av

psykiatrireformen i rapporten Reformens första tusen

dagar. Årsrapport för psykiatrireformen 1998

(Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1998:4).

Styrelsen anför bl.a. följande (se

sammanfattningen). Utvärdering syftar till att

beskriva vad som finns och vad som saknas för att

visionen om en bättre tillvaro för personer med

psykiska funktionshinder skall kunna förverkligas.

Styrelsen konstaterar att ett stort antal sociala

projektverksamheter har startat. Modellen med

stimulansmedel kopplade till krav på samverkan och

gemensam projektplanering har fungerat väl, men

bristen på långsiktig finansiering utgör ett stort

problem för många projekt. För närvarande har ca 85

% av kommunerna genomfört eller håller på att

genomföra inventeringar av målgruppen. Det samlade

resultatet visar att målgruppen för

psykiatrireformen utgörs av ca 40 000-46 000

personer. Inventeringarna bekräftar det stora

behovet av stödinsatser inom framför allt områden

som arbete, daglig sysselsättning, sociala kontakter

och fritid.

Psykiskt funktionshindrade personer behöver ett

flexibelt, individuellt och icke tidsbundet

personalstöd som snabbt kan mobiliseras när akuta

behov uppstår, anför styrelsen. Stödet bör inte

enbart vara knutet till boendet utan också till

socialt utåtriktade aktiviteter. Särskilda

satsningar på att utveckla ett brett och

förebyggande personalstöd är mycket angeläget. Detta

blir tydligt när det gäller vräkningar. Risken för

en psykiskt funktionshindrad person att hamna i en

sådan situation att vräkning blir aktuell är högre

än för andra. Utvärderingen visar också att:

- socialtjänsten på flera håll avsätter

särskilda resurser för boendestöd i form av s.k.

mobila team, ofta tillsammans med psykiatrin. Det

är en positiv utveckling, men hittills är

omfattningen otillräcklig,

-

- ökade kunskaper och lokalt

utvecklingsarbete behövs kring personer som vräks

och blir hemlösa. Det gäller särskilt gruppen

psykiskt störda missbrukare,

-

- personer som i dag skrivs ut som

medicinskt färdigbehandlade är färre, betydligt

yngre och har mer omfattande och sammansatta behov

än under reformens första år. Dessa personer är

dock inte representativa för psykiatrireformens

hela målgrupp.

-

Målgruppen behöver stöd till en meningsfull

sysselsättning och inte bara till arbete och

yrkesinriktad rehabilitering. Det är inom detta

område som bristen på resurser och nytänkande

framstår som allra tydligast, anför Socialstyrelsen.

Stöd till arbete och yrkesinriktad rehabilitering är

viktigt för målgruppen men för många är det allra

viktigaste att ha något meningsfullt att göra under

dagen. Styrelsen anser att socialtjänstlagen inte

ger kommunerna tillräckligt klart uttalat ansvar

inom detta område. LSS ger med nuvarande utformning

inte psykiskt funktionshindrade personer rätt till

insatsen "daglig verksamhet". Vidare står personer

med psykiska funktionshinder i princip utanför LSS.

Rehabiliteringsinsatserna har ofta en uttalad

yrkesinriktad karaktär och är för kortvariga, vilket

medför att de inte har någon egentlig aktualitet för

stora delar av psykiatrireformens målgrupp.

Styrelsen anser att en fortsatt utveckling av

anhörigstödet behövs.

Styrelsen anser vidare att det finns ett fortsatt

stort behov av att utveckla samverkan mellan främst

socialtjänst och psykiatri men också med

primärvården. Samarbetet präglas fortfarande till

viss del av intressemotsättningar både på ett

strukturellt och ett kulturellt plan. Kommunernas

och landstingens ansvar för psykiatrisk vård och

socialt stöd har förtydligats genom reformen, men

det finns områden där oklarheter kvarstår. Framför

allt finns svårigheter vad gäller samverkan kring

medicinskt färdigbehandlade personer med omfattande

behov av både stöd från socialtjänsten och insatser

från den psykiatriska öppenvården.

Socialstyrelsen anser att reformens framgång kommer

att avgöras av om socialtjänsten och psykiatrin

stöder varandra utifrån sina kunskapsområden. En ny

roll för den specialiserade psykiatrin måste

utvecklas som en följd av reformen där den, utöver

direkta individuella vårdinsatser, skall ge

konsultation och utbildning till socialtjänsten och

andra berörda. Även psykiatrins förhållande till

primärvården blir framdeles viktigt att diskutera.

Uppföljningen har också visat på ett stort behov av

kompetens- och kunskapsutveckling framför allt inom

socialtjänsten.

Socialstyrelsens slutrapport kommer att avlämnas i

maj 1999.

Regeringen har inom ramen för psykiatrireformen

avsatt 24 miljoner kronor under en treårsperiod till

försöksverksamhet med personliga ombud.

Socialstyrelsen har nyligen redovisat resultatet av

försöksverksamheten i rapporten om Personligt ombud

för psykiskt funktionshindrade personer (Psykiatri-

uppföljningen 1999:3). Styrelsen gör bedömningen att

funktionen personligt ombud kan vara ett värdefullt

instrument för psykiskt funktionshindrade personer

att få bättre service och vård. Huvudinriktningen

bör främst vara att företräda den enskilde och

samordna insatserna, anför styrelsen. Utvärderingen

visar klara effektiviseringar och

samordningsvinster. De psykiskt funktionshindrade

personerna själva uppger att de fått en bättre vård-

och stödsituation jämfört med tidigare. De är mycket

nöjda med de personliga ombuden. Som väsentliga

arbetsuppgifter för de personliga ombuden nämns att

samordna insatser för den enskilde, att hjälpa till

i kontakter med myndigheter, att bistå med

upprättandet av en individuell vård- och

serviceplan, att kartlägga vård- och servicebehov,

att arbeta uppsökande och att se till att den

enskilde får del av den vård som han eller hon har

rätt till.

Regeringen lämnade i augusti 1998 ett uppdrag till

Riksförsäkringsverket (RFV) att utvärdera

rehabilitering för psykiskt funktionshindrade. RFV

skall analysera i vilken omfattning psykiskt

funktionshindrade har fått del av

rehabiliteringsinsatser i förhållande till andra

grupper. Verket skall även redovisa sina

erfarenheter av de olika rehabiliteringsinsatser som

genomförts för psykiskt funktionshindrade. Slutligen

skall RFV redovisa hur försäkringskassornas

samordningsansvar i praktiken fungerar när det

gäller verksamhet för psykiskt funktionshindrade.

Uppdraget skall redovisas senast den 31 december

1999.

En parlamentarisk kommitté har nyligen tillkallats

med uppgift att i dialog med berörda myndigheter,

organisationer och andra föreslå och initiera

åtgärder som syftar till att på så väl kort som lång

sikt utveckla ett bättre stöd för de hemlösa och

förhindra att hemlöshet uppstår. Utgångspunkten för

kommitténs arbete skall vara en analys för att

identifiera problem och orsaker till hemlöshet.

Kommittén skall i sitt arbete uppmärksamma bra

exempel på boende- och stödformer för hemlösa och se

till att erfarenheterna kan spridas till ansvariga

huvudmän. Det behövs olika stödformer bl.a. i syfte

att hjälpa psykiskt funktionshindrade att klara ett

eget boende. Kommittén skall vidare lämna underlag

och förslag för regeringens ställningstagande till

fördelning av projektmedel (dir. 1998:108).

I 1999 års ekonomiska vårproposition (1998/99:100)

föreslås att fr.o.m. år 2000 90 miljoner kronor

årligen avsätts inom ramen för utgiftsområde 9 för

införande av personliga ombud för psykiskt

funktionshindrade.

Utskottets bedömning

Psykiatrireformen försenades starkt i

inledningsskedet. Utskottet kan nu konstatera att

ett stort antal sociala projektverksamheter startat

och att 85 % av kommunerna genomfört eller håller på

att genomföra inventeringar av målgruppen.

Socialstyrelsens senaste årsrapport bekräftar det

stora behovet av stödinsatser inom framför allt

områden som arbete, daglig sysselsättning, sociala

kontakter och fritid. Psykiskt funktionshindrade

behöver ett flexibelt, individuellt och icke

tidsbundet personalstöd som snabbt kan mobiliseras

när akuta behov uppstår. Styrelsen pekar också på

att reformens framgång kommer att avgöras av om

socialtjänsten och psykiatrin stöder varandra

utifrån sina kunskapsområden.

Flera motionärer tar upp viktiga frågor kring

psykiatrireformens intentioner. Utskottet välkomnar

därför regeringens förslag om att avsätta medel för

införande av personliga ombud för psykiskt

funktionshindrade. Det personliga ombudet skall

företräda den enskilde och samordna insatserna från

olika samhällsorgan. Uppgiften kan vara att hjälpa

till i kontakter med myndigheter, att bistå med

upprättande av en individuell vård- och serviceplan,

att kartlägga vård- och servicebehov, att arbeta

uppsökande och att se till att den enskilde får del

av den vård som han eller hon har rätt till.

Utskottet har tidigare tillstyrkt utvecklingsmedel

till åtgärder för hemlösa. I det sammanhanget

betonade utskottet också de värdefulla insatser som

frivilligorganisationerna gör för att stödja och

hjälpa de hemlösa. Utskottet vidhåller att nya

metoder och arbetssätt behöver utvecklas när det

gäller stöd till hemlösa.

Socialstyrelsen fortsätter att följa upp

psykiatrireformen. Slutrapporten kommer senare denna

vår. Utskottet utgår från att regeringen noga följer

utvecklingen och återkommer till riksdagen om det

behövs. Något initiativ från riksdagens sida behövs

inte nu. Motionerna So260 (v), So349 (kd) yrkandena

1 och 2, 3 (delvis) och 4, So376 (kd) yrkande 10,

So446 (kd) yrkande 1, So456 (m) yrkande 6, So465

(fp) yrkande 19 och So467 (fp) yrkande 15, som i

viss mån är tillgodosedda bl.a. med regeringens

förslag i vårpropositionen, avstyrks.

Daglig verksamhet

I motion So385 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) yrkas att

riksdagen begär att regeringen för kommunerna

klarlägger vad som menas med daglig verksamhet för

funktionshindrade (yrkande 1). Vidare yrkas att

riksdagen begär att regeringen återkommer med

förslag om hur kommunerna skall ersätta

funktionshindrade för det arbete de utför i kommunal

regi (yrkande 2). Motionärerna anser att den

lagstadgade rätten till daglig verksamhet är viktig

för många människor med funktionshinder. Att gå till

ett dagligt arbete där man känner att man uträttar

något meningsfullt för andra människor eller för

samhället är ett lika stort behov hos människor med

som utan funktionshinder. De som deltar i daglig

verksamhet är dock inte avlönade i vanlig mening

utan får sin försörjning genom

förtidspension/sjukbidrag och

rehabiliteringsersättning. En viktig komponent i

arbetets sociala dimension är dock att få lön för

det arbete man uträttar. Funktionshindrade som

placeras i daglig verksamhet kan utifrån sin förmåga

aktivt bidra till samhället med sina arbetsinsatser

och borde rimligen få betalt för detta, anför

motionärerna. De anser därför att kommunerna bör

ersätta de funktionshindrade, utöver det bistånd de

erhåller, för det arbete de utför med någon form av

stimulansbidrag.

I motion So349 av Ragnwi Marcelind och Chatrine

Pålsson (båda kd) begärs tillkännagivande om

kommunernas åliggande när det gäller att skapa

meningsfull sysselsättning för de psykiskt sjuka

(yrkande 3, delvis). Motionärerna hänvisar till att

inventeringen som nu görs i allt fler kommuner

bekräftar det stora behovet av stödinsatser inom

framför allt områden som arbete, daglig

sysselsättning, sociala kontakter och fritid.

I proposition 1992/93:159 om stöd och service till

vissa funktionshindrade föreslogs att personer som

tillhörde omsorgslagens dåvarande personkrets skulle

ha rätt till daglig verksamhet enligt den nya lagen.

Att ha ett arbete är av mycket väsentlig betydelse

för alla människors livskvalitet och delaktighet i

samhällslivet, anfördes det i propositionen. Det är

främst genom arbete som vuxna personer kan

tillförsäkras en god materiell försörjning. Arbetet

gäller emellertid inte bara materiell välfärd. Det

svarar också mot grundläggande mänskliga behov av

gemenskap, utveckling och en meningsfull tillvaro.

Den svenska arbetsmarknadspolitiken bygger på

målsättningen arbete åt alla. Det innebär i grunden,

framhölls det i propositionen, att alla människor

skall ha rätt till arbete oberoende av individuella

skillnader i förutsättningar, förväntningar och

behov av stödinsatser. Det innebär också att

samhället på olika sätt skall medverka till att

skapa arbetsmöjligheter för den enskilde.

Huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken åvilar

staten och arbetsmarknadsmyndigheterna.

I propositionen framhölls också att kommunerna

genom socialtjänsten har ett ansvar för att medverka

till att enskilda får en meningsfull sysselsättning.

Till socialtjänstens allmänna mål hör att främja

människors aktiva deltagande i samhällslivet. En

central uppgift för kommunerna är att främja den

enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning. I

många kommuner bedrivs också, inom socialtjänstens

ram, särskild sysselsättningsverksamhet för personer

med funktionshinder.

I propositionen anfördes att den dagliga

verksamheten borde kunna innehålla såväl aktiviteter

med habiliterande inriktning som mer

produktionsinriktade uppgifter. Verksamheten borde

ha till syfte att bidra till den personliga

utvecklingen och främja delaktighet i samhället. Ett

övergripande mål borde vara att på kortare eller

längre sikt utveckla den enskildes möjlighet till

arbete. Slutligen anfördes att huvudmännen i likhet

med vad som redan gjordes borde utbetala någon form

av ersättning till den enskilde för att medverka i

daglig verksamhet.

Enligt Socialstyrelsens statistik, Socialtjänsten

1998:6, deltog 19 072 personer i daglig verksamhet

enligt LSS den 1 januari 1998. Omfattningen av

daglig verksamhet enligt socialtjänstlagen finns

inga säkra statistikuppgifter på. I Socialstyrelsens

årsrapport för psykiatrireformen 1998 redovisas att

en mycket stor andel av psykiatrireformens målgrupp

saknar arbete eller någon annan meningsfull

sysselsättning.

Enligt uppgift från Svenska Kommunförbundet

utbetalar flertalet kommuner någon form av

ersättning till dem som deltar i daglig verksamhet.

Utgångspunkten är ofta den rekommendation som

Landstingsförbundet gav ut år 1989 angående

habiliteringsersättning inom omsorgerna.

Habiliteringsersättningen rekommenderades att

utbetalas med 0,1 % av basbeloppet för heldag och

0,07 % av basbeloppet för halvdag. Ersättningen

skulle inte utgå vid semester och sjukdom. Det

upplystes om att Riksskatteverket i skrivelse den 13

februari 1974 till Landstingsförbundet har jämställt

habiliteringsersättning med sådan ersättning som

enligt kommunallagen är undantagen från skatteplikt.

Ersättningen föreslogs utbetalas direkt till den

utvecklingsstörde.

Utskottets bedömning

Enligt LSS 1 § har personer med utvecklingsstörning,

autism eller autismliknande tillstånd liksom

personer med betydande och bestående

begåvningsmässigt funktionshinder eller hjärnskada i

vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig

sjukdom rätt till daglig verksamhet. Psykiskt störda

omfattas inte av rätten till daglig verksamhet

enligt LSS. Kommunerna har dock ett ansvar i

enlighet med socialtjänstlagen 21 § att medverka

till en meningsfull sysselsättning för människor med

funktionshinder. En del kommuner har också, enligt

Socialstyrelsens årsrapport, utvecklat olika

verksamheter. Ofta är arbetsträning och

fritidssysselsättningar förlagda till samma lokaler,

varför gränsdragningar mellan verksamheterna kan

vara svåra.

Socialstyrelsen pekar i sin senaste årsrapport om

psykiatrireformen på att personer med psykiska

funktionshinder behöver stöd till en meningsfull

sysselsättning och inte bara till arbete och

yrkesinriktad rehabilitering. Stödet till arbete och

yrkesinriktad rehabilitering är viktigt men för

många är det allra viktigaste att ha något

meningsfullt att göra under dagen, anför styrelsen

(se redovisningen tidigare på s. 23-24). Detta

tyder, enligt utskottets mening, på att det behövs

verksamheter med olika inriktning för att tillgodose

de olika behov som enskilda människor har. Utskottet

utgår från att regeringen följer frågan.

Utskottet konstaterar att de flesta kommuner

betalar någon form av ersättning eller

stimulansbidrag till dem som deltar i daglig

verksamhet. Utskottet anser att motionerna So349

(kd) yrkande 3 delvis och So385 (v) därmed i

huvudsak är tillgodosedda. Motionerna avstyrks.

Råd och stöd

I motion So465 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen beslutar om en ändring av lagen

(1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade i enlighet med vad i motionen

anförts om ett förtydligande av avsikten med

insatsen råd och stöd enligt LSS (yrkande 4). Enligt

ett par domar i Regeringsrätten (den 3 juli 1997)

konstateras att habiliterande och rehabiliterande

insatser inte kan beviljas som råd och stöd enligt

LSS. I praktiken innebär detta, enligt motionärerna,

att råd och stöd enligt LSS saknar innehåll. De

anser det nu angeläget att det görs ett klargörande

av riksdagens avsikt med insatsen råd och stöd

enligt LSS genom ett förtydligande av lagtexten.

Utskottet behandlade frågan om råd och stöd senast i

betänkande 1997/98:SoU16 (för en närmare beskrivning

se s. 12-15). Utskottet gjorde följande bedömning

(s. 15):

Regeringsrätten har i tre domar gjort bedömningen

att den begärda teckenspråksutbildningen får anses

ingå i den habilitering som landstingen har ansvar

för. I ett fall har Regeringsrätten gjort

bedömningen att begärda logopedinsatser i det

aktuella fallet var att betrakta som habilitering.

Regeringsrätten har vidare gjort bedömningen att

habiliteringsåtgärder inte ryms inom råd och stöd

enligt LSS. Socialstyrelsen har bl.a. med anledning

av dessa domar anfört att insatsen råd och stöd i

lagen bör benämnas expertstöd. Socialstyrelsen har

vidare i sin uppföljning konstaterat att

handikappreformen behöver ytterligare tid för att

slå igenom och bedömer att de samlade effekterna

blir synliga först efter flera år. Styrelsen anser

därför att återkommande uppföljningar bör göras.

Utskottet delar uppfattningen att handikappreformen

måste ges ytterligare tid för att utvecklas. Det är

angeläget att utvecklingen noga följs och att

regeringen överväger behovet av förtydliganden i

lagstiftningen.

Utskottet redovisade vidare de insatser som gjorts

för att komma till rätta med bristen på

teckenspråkstolkar. Mot bakgrund av det redovisade

avstyrktes de aktuella motionerna. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 154).

Utredningen om bemötande av personer med

funktionshinder föreslår i sitt slutbetänkande

Lindqvists nia (SOU 1999:21) att regeringen bör göra

ett förtydligande av lagstiftningen när det gäller 9

§ lagen (1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade (LSS). Utgångspunkten bör vara att

återställa det ursprungliga syftet med insatsen,

anför utredaren. Motivet till att insatsen fördes in

i LSS var att personer med funktionshinder och deras

anhöriga har en så utsatt situation att deras

tillgång till kompletterande särskilt expertstöd

skall lagregleras. Härigenom skulle de tillförsäkras

sådana kvalificerade insatser från flera

kompetensområden som behövs för att underlätta det

dagliga livet.

Utredaren pekar på att Regeringsrättens domar

sommaren 1997 gällde fall där de enskilda begärt att

få mer av en insats de redan får, men som de bedömde

som otillräcklig. De har således begärt att få

utnyttja råd och stöd som ett kvantitativt

komplement till de insatser de fått enligt hälso-

och sjukvårdslagen (HSL). Problemet som då uppkommit

är vilka insatser som skall utgå som råd och stöd

enligt LSS och vilka som enbart skall utgå med stöd

av HSL. Regeringsrätten har konstaterat att

gränsdragningen mellan LSS och HSL är otydlig men

slår i dessa domar fast att habiliteringsåtgärder

inte ryms inom insatsen råd och stöd.

Utredaren konstaterar vidare att diskussionen kring

råd och stöd har gjort att det varit svårt för den

enskilde att få information om insatsen, var den

skall sökas och vilket innehåll den har. Utredaren

anser det också olyckligt att riksdagsbeslutet kan

tolkas på så olika sätt och anser därför att konse-

kvenserna av riksdagens beslut i det här avseendet

bör utredas med inriktning på att återställa det

ursprungliga syftet med råd och stöd.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Remisstiden går ut den 30 juni 1999.

Utskottets bedömning

Utredningen om bemötande av personer med

funktionshinder har föreslagit att lagstiftningen

skall förtydligas vad gäller råd och stöd. Utskottet

anser att beredningen av utredningens förslag bör

avvaktas. Motion So465 (fp) yrkande 4 bör inte nu

föranleda något initiativ från riksdagens sida.

Motionen avstyrks därför.

Ekonomisk reglering mellan kommunerna

I motion So319 av Cinnika Beiming och Sören Lekberg

(s) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

konsekvenserna av 16 § LSS. Motionärerna konstaterar

att många människor som omfattas av LSS har stora

eller "udda" behov. Den egna kommunen kan inte

alltid göra nödvändiga vårdinsatser. En placering i

en annan kommun, på grund av att man där funnit en

lämplig vårdgivare, innebär ändrad folkbokföring och

därmed överfört betalningsansvar för den nya

kommunen. Tyvärr resulterar detta i att kommuner

inte kan samarbeta om att bygga ut nödvändiga

gruppbostäder inklusive daglig verksamhet av

specialiserad karaktär. I vissa kommuner finns

specialkompetens, som t.ex. ett femtontal

läkepedagogiska och socialterapeutiska institut i

Järna kommundel av Södertälje, resurs-centret Mo

Gård i Finspångs kommun liksom institut i Gnesta,

Strängnäs, Trosa, Sävsjö, Sala, Jönköping m.fl. För

närvarande betalar den placerande kommunen för de

personer som vistas på dessa specialinstitutioner.

Detta betalningsansvar bygger dock bara på en

rekommendation från Kommunförbundet. Motionärerna

anser att det nu krävs en översyn som bör ta fasta

på att kommunerna skall kunna samverka kring

gemensamma resurser. Kommuner som ger specialiserad

vård i offentlig regi måste kunna veta att

kostnadsansvaret skall ligga kvar på den placerande

kommunen även om vårdtagaren blir folkbokförd i den

nya kommunen.

I betänkandet av Kommunala utjämningsutredningen

Kostnadsutjämning för kommuner och landsting (SOU

1998:151) anförs att skillnaderna mellan kommuner

och mellan olika delar av landet i övertagna

kostnader för LSS-verksamhet, liksom för antalet

personer med LSS-insatser, är så stora att någon

form av utjämning behövs. Utredningen anser det dock

inte möjligt att åstadkomma en utjämning av

kostnadsskillnaderna utan att denna måste baseras på

av kommunerna beslutade insatser. Eftersom en

påverkbarhet inte kan uteslutas bör en utjämning för

LSS-verksamhet inte ske inom ramen för

utjämningssystemet. En utjämning för LSS-insatser

föreslås i stället ske genom särskilda statsbidrag.

I proposition 1989/99:89 om förändringar i

utjämningssystemet för kommuner och landsting gör

regeringen bedömningen att skillnaderna i

kostnadshänseende mellan kommuner och mellan olika

delar i landet för insatser för personer med

funktionshinder liksom antalet personer som omfattas

av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade (LSS) är så stora att någon form

av utjämning behövs. Utjämningen bör dock inte ske

inom ramen för utjämningssystemet. Frågan om ett

särskilt statsbidrag avseende verksamhet för

personer med funktionshinder bereds vidare inom

Regeringskansliet. Kostnaderna för ett statsbidrag

bör finansieras genom en minskning av det generella

statsbidraget till kommunerna.

Utskottets bedömning

Regeringen har nyligen redovisat att kommunernas

kostnader för LSS-insatser bör utjämnas genom

särskilda statsbidrag. Frågan bereds vidare inom

Regeringskansliet. Utskottet anser att riksdagen

inte bör föregripa regeringens kommande förslag på

området. Motion So319 (s) avstyrks.

Bilstödet

Motioner

I motion So217 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

begärs tillkännagivande om behovet av att förtydliga

lagstiftningen gällande bilstödet till

funktionshindrade. Motionären anser att

Riksförsäkringsverkets allmänna råd 1996:6 om

bilstöd bör ändras. Många försäkringskassor avslår,

med hänvisning till RFV:s allmänna råd, begäran om

anpassningsbidrag till extra utrustning som t.ex.

automatisk växellåda, centrallås med fjärrstyrning

och annan elektronik som behövs i förhållande till

funktionsnedsättningen.

I motion So291 av Karin Falkmer (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en översyn av bilstödet.

Reglerna för bilstöd tar inte hänsyn till om den

sökande har behov av en större bil för att t.ex.

kunna komma in i fordonet sittande i rullstol eller

permobil, anför motionären. Hon anser att reglerna

för stödet bör ses över så att stödet vid

behovsprövningen även beräknas med hänsyn till

merkostnaderna för inköp av en större bil av s.k.

van-typ. En översyn bör också göras av reglerna så

att automatisk växellåda och annan extrautrustning

som är styrkt genom läkarintyg eller är förknippad

med villkorskrav i körkort kan ingå i

beräkningsgrunden för bilstödet.

I motion So288 av Ingrid Burman m.fl. (v) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att man i den översyn

av bilstödet som nu pågår skall beakta vad i

motionen anförts om funktionshindrades kostnader,

bilanpassning m.m. Motionärerna ansluter sig i allt

väsentligt till de slutsatser som görs i SOU 1994:55

av Bilstödsutredningen. Motionärerna tar särskilt

upp bedömningen av handikappets varaktighet,

definition av väsentliga förflyttningssvårigheter

och behovet av större och dyrare fordon för att

kunna köra in i bilen med rullstol. Motionärerna

anser att dessa slutsatser bör ligga till grund för

den översyn av bilstödet som aviseras av regeringen

och hemställer att riksdagen ger regeringen detta

till känna.

I motion So376 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) yrkas

att riksdagen beslutar att göra en komplettering i

10 § förordningen (1988:890) om bilstöd så att

lydelsen blir följande: "Om det finns skäl från

trafiksäkerhetssynpunkt, medicinsk synpunkt eller

väsentligt ändrade förhållanden, får dock bidrag

lämnas tidigare" (yrkande 17). Motionärerna

konstaterar att efterfrågan på bilstödet är större

än de resurser som för tillfället kan ställas till

förfogande. Utan att förändra ramen på anslaget vill

motionärerna dock komma med förslag till ändring av

reglerna för bilstödet. I dag kan bilstöd endast

lämnas om minst sju år förflutit sedan beslut

fattades om att medge rätt till bidrag. Om det finns

skäl från trafiksäkerhetssynpunkt eller medicinsk

synpunkt får dock bidrag lämnas tidigare.

Motionärerna vill ha ett tillägg om att även

väsentligt ändrade förhållanden skall kunna ge grund

för nytt bidrag. Detta exemplifieras med en förälder

som beviljats bilstöd för ett barn med

funktionshinder och som får ytterligare ett barn med

funktionshinder och därför kan behöva en större bil

eller ytterligare en bil på grund av detta barns

behov. Motionärerna anser också att det kan vara

svårt att motivera varför den som kan köra själv

skall få förmån att få bilstöd för fritidsresor

under det att den som har hjälp t.ex. av personlig

assistent eller annan hjälpare inte får stöd i samma

situation.

I motion So465 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en hälsoekonomisk

analys av bilstödet (yrkande 26). Bilstödet är ett

bra medel för att ge personer med

funktionsnedsättningar möjlighet till delaktighet i

samhällslivet, anför motionärerna. I betänkandet

Rätten till ratten (SOU 1994:55) föreslås att

åldersgränsen 50 år avskaffas. Motionärerna anser

detta rimligt men anser sig inte kunna bedöma hur

mycket detta kommer att kosta. De anser att

regeringen bör göra en hälsoekonomisk analys av vad

det betyder att man tar bort åldersgränsen och hur

kostnaderna för annat samhällsstöd därmed förändras.

I motion So310 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs

tillkännagivande till regeringen om bilstöd (yrkande

10). Regeringen har i budgetpropositionen angett att

en översyn av bilstödet pågår och att regeringen

avser att återkomma med förslag i vårpropositionen

år 1999. Motionärerna har en förhoppning om att

handikapprörelsen är representerad som sakkunnig i

översynen. Att antalet beviljade ansökningar för

bilstöd minskat kan bero på att reglerna är

utformade så att de funktionshindrade inte har

möjlighet eller råd att utnyttja stödet, anför

motionärerna.

I motion So406 av Ann-Marie Fagerström (s) begärs

tillkännagivande om behovet av en annan tillämpning

av reglerna för anpassningsbidraget inom bilstödets

ram. Motionären anser att den minskade efterfrågan

på bilstödet sannolikt beror på de regelförändringar

som skett under de senaste åren. I

Riksförsäkringsverkets senaste Allmänna råd (1996:9)

gällande bilstödet finns en mycket begränsad syn på

vilken extrautrustning som skall betraktas som

anpassningsutrustning. Motionären anser att RFV:s

regler medför stora extrakostnader för

funktionshindrade, vilket innebär att färre har råd

att söka bilstöd.

I motion So394 av Lena Sandlin och Ingemar Josefsson

(båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

komplettering av den pågående översynen.

Motionärerna anser att den nu pågående översynen av

anslagskonstruktionen bör kompletteras med en

diskussion kring de förslag som presenterades i

utredningen Rätten till ratten. Utredningen bör

också behandla det nuvarande bilstödets svagheter

och styrkor ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Detta kan, enligt motionärerna, ske genom att man i

översynen undersöker hur ett framtida bilstöd

positivt/negativt påverkar statens finanser. Det är

vidare angeläget att få klarlagt om

funktionshindrades möjlighet att åka med egen bil

också betyder att de i mindre utsträckning nyttjar

den kommunala färdtjänsten. Slutligen anser

motionärerna att man i översynen aktivt bör ta del

av handikapprörelsens praktiska erfarenheter av

reformens styrkor och svagheter.

Bakgrund och tidigare behandling

Motioner om bilstöd behandlades senast av utskottet

i betänkande 1997/99:SoU16. Utskottet hänvisade då

till att regeringens översyn av bilstödet borde

avvaktas och avstyrkte därmed motionerna.

Regeringen har uppdragit åt Riksrevisionsverket att

göra en översyn av bilstödet i syfte att ge underlag

avseende det framtida stödbehovet och

anslagskonstruktionen. Framkommer det i översynen

att förändringar av bilstödet är motiverade, skall

olika åtgärder föreslås för att få till stånd ett

väl fungerande bilstödssystem. De ekonomiska

effekterna av förslagen skall redovisas.

Riksrevisionsverket (RRV) har avlämnat en

arbetspromemoria, diskussionsunderlag, angående

bilstödet. Av denna framgår att RRV finner anledning

förmoda att bilstödets grund- och anskaffningsbidrag

snarare underutnyttjas än överutnyttjas. RRV bedömer

att det i avsaknad av oberoende teknisk och

ergonomisk expertis finns risk för att anpassningar

blir onödigt kostsamma för staten. Enligt intervjuer

som RRV genomfört är de flesta som har bilstöd

mycket nöjda med stödet. Det är dock inte så

ovanligt att den sökande inte anser sig ha råd eller

av andra orsaker inte kan använda bidraget.

Slutrapporten kommer under våren 1999.

I 1999 års ekonomiska vårproposition (s. 143) anför

regeringen att ytterligare medel har beräknats för

bilstöd till handikappade för åren 2000 och 2001.

Vidare hänvisas till den pågående översynen av

regelverket för bilstödet.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att översynen av bilstödet

kommer att redovisas till regeringen senare i vår

med förslag till ny anslagskonstruktion. Regeringen

har vidare beräknat ytterligare medel till bilstödet

inom ramen för utgiftsområde 9 för åren 2000 och

2001. Riksdagen bör inte föregripa regeringens

förslag i höstens budgetproposition. Motionerna

So217 (m), So288 (v), So291 (m), So310 (mp) yrkande

10, So376 (kd) yrkande 17, So394 (s), So406 (s) och

So465 (fp) yrkande 26 avstyrks därmed.

Hemtjänst

I motion So384 av Ingrid Burman m.fl. (v) yrkas att

riksdagen begär att regeringen beaktar yngre

funktionshindrades särskilda behov inom hemtjänsten

enligt vad i motionen anförts (yrkande 2).

Motionärerna konstaterar att när LSS och LASS

infördes 1994 innebar det att många av de yngre

hemtjänstanvändarna fick tillgång till personliga

assistenter. Detta innebar att antalet brukare av

hemtjänst som är under 65 år nu är ännu färre än

tidigare och att många yngre personer upplever att

de får allt svårare att få gehör för sina behov.

Motionärerna anser att hemtjänstformerna för

personer i yrkesverksam ålder nu måste utvecklas.

Hemtjänsten måste söka nya former som möjliggör den

flexibilitet som t.ex. studier, arbete, småbarn m.m.

innebär. "Hem"tjänst skall inte begränsas till

hemmet, utan bör vävas samman med t.ex. ledsagning

och annat som den enskilde kan ha behov av. Det bör

erbjudas sammantagna servicelösningar. Varje brukare

måste ges ett tydligt självbestämmande över

serviceinsatsens utformning och större

bestämmanderätt över vem som utför insatsen.

Av Socialstyrelsens rapport Handikappreformen.

Slutrapport 1997 (Socialstyrelsen följer upp och

utvärderar 1997:4) framgår att personer som får

insatser enligt LSS har mer individuellt anpassade

insatser och ett större inflytande över dessa än

personer som får innehållsmässigt samma insatser

enligt socialtjänstlagen. I rapporten anförs vidare

att insatsens utformning har stor betydelse för att

individens samlade levnadsförhållanden skall

förbättras. Effekten förefaller vara större för

individens levnadsförhållanden om vederbörande får

ett större inflytande över möjligheterna att styra

de sammantagna resurserna utifrån egna behov. Mer

"heltäckande" insatser är således en faktor som

tycks gynna goda levnadsförhållanden, anförs det.

Enligt uppgift från Socialstyrelsen kommer

statistiken över socialtjänstens insatser för äldre

och funktionshindrade fr.o.m. budgetåret 1998 att

vara uppdelad på äldre respektive funktionshindrade

också vad gäller kostnaderna för insatserna. Detta

innebär en fylligare information än hittills om

omfattningen av stödet till funktionshindrade.

Utskottets bedömning

Utskottet välkomnar att kommunernas insatser för

äldre och handikappade kommer att särredovisas

fr.o.m. år 1998. Detta kommer att ge ett bättre

kunskapsunderlag om omfattning och utformning av

kommunernas insatser enligt socialtjänstlagen för

personer med funktionshinder. Utskottet vill

understryka att socialnämndens insatser för

människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl

möter betydande svårigheter i sin livsföring skall

utformas så att dessa får möjlighet att delta i

samhällets gemenskap och att leva som andra.

Verksamheten skall bygga på respekt för människors

självbestämmanderätt och integritet. Vidare skall

biståndet utformas så att det stärker den enskildes

resurser att leva ett självständigt liv. Utskottet

anser inte att något initiativ nu behövs med

anledning av motion So384 (v) yrkande 2. Motionen

avstyrks.

Kostnader för funktionshindrade

I motion So369 av Ingrid Burman m.fl. (v) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning om

förslag till att begränsa kostnaderna för

funktionshindrade enligt vad i motionen anförts.

Motionärerna konstaterar att det är dyrt att leva

med funktionshinder. Personer med funktionshinder

har stora svårigheter att komma in på

arbetsmarknaden och är därför ofta hänvisade till

livslång arbetslöshet. Detta innebär att de tvingas

leva hela sitt liv på eller nära existensminimum

eftersom de alltid kommer att vara beroende av

förtidspension. De fråntas arbetsgemenskapen och är

i praktiken utan möjlighet att påverka sin

ekonomiska situation till det bättre.

Samhällsservice som de är beroende av har blivit

alltmer otillgänglig och belagd med kraftigt höjda

avgifter. Handikappolitiska utredningsinstitutet

HAND konstaterar i utredningen Rörelsehindrades

ekonomiska situation att kostnaderna för

rörelsehindrade ökat med 18 % under åren 1996-1998.

Kostnadsökningarna beror i första hand på minskade

eller borttagna subventioner på hemtjänst, mediciner

och andra apoteksvaror, speciallivsmedel samt

rehabilitering. Kostnaderna för hemtjänsten har ökat

markant. De sammantagna effekterna av avgifter för

service som funktionshindrade är beroende av får

till följd att många i stället tvingas till ett liv

i passivitet och isolering, i mycket små

omständigheter. Motionärerna anser att ett

avgiftstak för service till människor med

funktionshinder bör införas.

Utskottet behandlade en motion om hemtjänsten för

personer med funktionshinder i betänkande

1997/98:SoU16. Utskottet hänvisade då till att det

inte ville föregripa regeringens kommande förslag i

fråga om avgifterna inom hemtjänsten. En utredning

arbetar med frågan om bl.a. avgifterna. Utskottet

hänvisade också till att socialministern uttalat att

de stora skillnaderna i kommunernas avgifter för de

äldre och handikappade måste minska. Slutligen

hänvisades till den aviserade propositionen om

nationella mål inom äldreomsorgen. Motionerna

avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr. 154).

Boende- och avgiftsutredningen avlämnade den 31 mars

1999 sitt betänkande Bo tryggt - Betala rätt (SOU

1999:33). Utredningen föreslår ett riktvärde för

förbehållsbelopp för att skydda pensionärer som har

små inkomster så att de har tillräckliga medel kvar

för sina personliga behov. Utredaren anser att

riksnormen liksom den tidigare socialbidragsnormen

inte är rätt utgångspunkt, eftersom dessa normer är

beräknade efter mer kortvariga inkomstbortfall. För

äldreomsorg som kan utgå under decennier är det en

bättre utgångspunkt att tillämpa den av riksdagen

fastlagda skäliga levnadsnivå som tillämpas när s.k.

särskilt bostadstillägg (SBTP) utbetalas enligt

lagen om bostadstillägg för pensionärer (BTPL),

anförs det. Denna nivå, 122 % av basbeloppet,

motsvarar år 1999 3 700 kr för en ensamstående. För

yngre funktionshindrade föreslås i enlighet med vad

som anges i förarbetena till 35 § socialtjänstlagen

ett högre förbehållsbelopp, förslagsvis 144 % av

basbeloppet, vilket innebär 4 370 kr år 1999 för en

ensamstående. Avgiften förutsätts täcka kostnader

för personlig omsorg, serviceinsatser (såsom

städning, tvätt, snöröjning, dagligvaruinköp,

matdistribution och ärenden), korttidsboende,

biståndsbeslutad dagverksamhet, trygghetslarm (såväl

teknik, larmbevakning som utryckning),

ledsagarservice och avlösning av anhörig/närstående.

Enligt förslaget skall kommunen också pröva om det

på grund av individuella omständigheter finns

särskilda skäl för jämkning. Kommunen skall ta

hänsyn till merkostnader på grund av

funktionshinder.

Utredaren föreslår också ett tak för högsta

avgiftsnivå. En lämplig avvägning mellan att å ena

sidan ge kommunerna frihet att utforma sina egna

taxesystem och att å andra sidan begränsa olikheter

mellan kommunerna är att fastställa ett tak för den

avgift som får debiteras för vård, omsorg, service,

trygghetslarm, dagverksamhet, korttidsboende och

liknande insatser till 40 % av basbeloppet, i 1999

års nivå 1 210 kr per månad, anförs det.

Utredaren föreslår också enhetliga regler för

inkomstberäkningen samt att makars/sammanboendes

sammanlagda inkomst vid beräkning av avgiften skall

delas med två om omsorgstagaren har den högsta

inkomsten. Om omsorgstagaren har den lägsta

inkomsten skall bara denna inkomst ligga till grund

för avgiften.

Utredningsförslaget kommer att remissbehandlas.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att Boende- och

avgiftsutredningen nyligen föreslagit riktlinjer för

förbehållsbelopp och tak för högsta avgiftsnivå

liksom förslag till regler för inkomstberäkning för

avgifter för äldre- och handikappomsorg. Utskottet

anser inte att riksdagen bör föregripa beredningen

av utredningens förslag. Motion So369 (v) avstyrks.

Samordning av insatser för

funktionshindrade

I motion So460 av Thomas Julin m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av hur en

finansiell samordning av huvudmän rörande insatser

för funktionshindrade skall kunna genomföras

(yrkande 22).

Ett likalydande yrkande från Miljöpartiet behandlades

tillsammans med en annan motion i betänkande

1997/98:SoU16. Motionärerna oroades där för att det

delade ansvaret skulle leda till att

funktionshindrade skulle riskera att falla mellan

stolarna. Utskottet anförde följande (s. 29):

Socialstyrelsen har i sin uppföljning av

handikappreformen konstaterat att reformen behöver

tid för att slå igenom. Styrelsen bedömer att de

samlade effekterna blir synliga först efter flera år

och anser att återkommande uppföljningar bör göras.

Utskottet kan konstatera att lagstiftningen betonar

behovet av samverkan och att den enskilde enligt LSS

har rätt till en individuell handlingsplan där

samtliga stöd- och behandlingsinsatser som görs av

såväl kommun som landsting skall redovisas liksom

insatser som vidtas av andra organ. Kommunen skall

verka för att insatserna samordnas på ett för den

enskilde så fördelaktigt sätt som möjligt. Kommunen

bör aktivt söka kunskap om andra organs åtgärder för

den enskilde så att dessa kan redovisas i planen.

Utskottet utgår från att detta arbete nu kommer att

utvecklas i kommunerna.

Utskottet avstyrkte aktuella motioner. Riksdagen

följde utskottet (rskr. 154).

Utskottets bedömning

Den enskilde har enligt LSS rätt till en individuell

handlingsplan där samtliga stöd- och

behandlingsinsatser som görs av såväl kommun som

landsting skall redovisas liksom insatser som vidtas

av andra organ. Kommunen skall verka för att

insatserna samordnas på ett för den enskilde så

fördelaktigt sätt som möjligt. Kommunen bör därför

aktivt söka kunskap om andra organs åtgärder för den

enskilde så att dessa kan redovisas i planen.

Utskottet utgår från att detta arbete nu utvecklas i

kommunerna. Härigenom minimeras risken för att den

enskilde kommer i kläm mellan olika huvudmän. Motion

So460 (mp) yrkande 22 avstyrks därmed.

Kunskaper om funktionshinder

I motion So376 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en bättre samverkan

mellan försäkringskassan och handikapporganisationer

(yrkande 6). Motionärerna anför att kunskapen om

olika funktionshinder är särskilt viktig hos

försäkringskassans personal. Ett bättre samarbete

måste därför byggas upp med

handikapporganisationerna för att också ta tillvara

deras kunskaper och erfarenheter. Det gäller för

såväl yrkesutbildning och omskolning, anpassning och

rehabilitering. Bemötandet av de anhöriga är en

annan viktig del, anförs det.

I motion So465 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att den personal som

ansvarar för ärenden rörande funktionshindrade måste

få den adekvata utbildning som krävs för ett bra

bemötande av den funktionshindrades behov (yrkande

18). Motionärerna anför att av rapporten

Arbetsförhållanden och attityder - professionellas

möten med personer med funktionshinder framgår att

de flesta anställda har en positiv inställning till

funktionshindrade. Dock tycks många tjänstemän och

handläggare inte förstå allvaret i människors

situation, utan betraktar grundläggande behov som

vilka ärenden som helst. Personal som ansvarar för

ärenden rörande funktionshindrade måste få den

utbildning, den tid och det stöd som krävs både för

att ge ett bra bemötande och kunna göra en korrekt

bedömning och därmed tillgodose de

funktionshindrades behov, anför motionärerna.

I betänkande 1997/98:SoU16 anförde utskottet (s. 27

f.) med anledning av motioner att det är angeläget

att alla personalgrupper som arbetar med personer

med funktionshinder får en grund- och

vidareutbildning om olika funktionshinder. I första

hand är det en fråga för respektive huvudman att

tillse att personalen ges den utbildning den behöver

för att på ett adekvat sätt kunna sköta sitt arbete,

anförde utskottet. Vidare framhölls att

Handikappombudsmannen har tagit upp dessa frågor och

arbetar med att öka insikten om gällande regler och

värderingar. Även utredningen om bemötande av

personer med funktionshinder bedömdes komma att

beröra utbildningsfrågorna.

Utredningen om bemötande av personer med

funktionshinder anför i sitt nyligen avlämnade

slutbetänkande SOU1999:21 att verksamhetshuvudmännen

bör ta ett särskilt ansvar för att de anställdas

kompetens om de grundläggande principerna för

samhällets stöd till personer med funktionshinder

stärks. De bör också verka för att en gemensam

grundsyn växer fram inom berörda verksamhetsområden

i frågor som rör bemötande, attityder, etik och

sättet att förhålla sig till människor som tar emot

stöd och service. För att åstadkomma sådana insatser

är det viktigt att det sker ett samarbete på lokal

och regional nivå mellan berörda parter, anförs det.

Utredningen föreslår att regeringen uppdrar åt

Statens institut för särskilt utbildningsstöd

(Sisus) att utarbeta och ansvara för ett nationellt

kompetensutvecklingsprogram kring frågor som rör

bemötande av personer med funktionshinder. Särskilda

medel föreslås avsättas för detta ändamål.

Programmet skall ha en klar förankring i de

handikappolitiska principerna. Dess syfte skall vara

att diskutera och klarlägga intentionerna bakom

reformerna på handikappområdet och i en dialog

mellan yrkesverksamma och personer med

funktionshinder behandla bemötandets etik. Till

programmet föreslås knytas ett råd med företrädare

för t.ex. handikapprörelsen, stat, landsting,

kommun, fackliga organisationer och Sisus. Slutligen

föreslås att Socialdepartementet bör se till att

programmet följs upp och utvärderas.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller att det är angeläget att alla

personalgrupper som arbetar med personer med

funktionshinder får en grund- och vidareutbildning

om olika funktionshinder. I slutbetänkandet från

utredningen om bemötande av personer med

funktionshinder föreslås nu ett nationellt

kompetensutvecklingsprogram kring frågor som rör

bemötande av personer med funktionshinder. Utskottet

anser att den fortsatta beredningen av frågan bör

avvaktas. Motionerna So376 (kd) yrkande 6 och So465

(fp) yrkande 18 avstyrks i den mån de inte är

tillgodosedda med vad som anförts.

Handikappanpassning som norm i statsbudget,

utredningar m.m.

I motion So310 av Thomas Julin m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om utformningen av en

framtida statsbudget (yrkande 3). Motionärerna anser

att statsbudgeten i framtiden skall utformas så att

det inom samtliga utgiftsområden framgår vad

regeringen vill göra för att stärka

funktionshindrades möjligheter till aktivt

deltagande i samhällslivet.

Samma yrkande finns också i motion So460 av Thomas

Julin m.fl. (mp)(yrkande 21).

I motion So440 av Anders Ygeman (s) begärs tillkännagivande om

möjligheten att synliggöra handikappaspekter i

offentligt material. Motionärens principiella

inställning är att alla frågor har en

handikappaspekt. Det blir då naturligt att söka

generella lösningar. För att underlätta att hitta

sådana generella lösningar är det viktigt att

människor med funktionsnedsättningar blir synliga i

offentlig statistik, i statliga utredningar, i

propositioner m.m. Regeringen bör utfärda direktiv

till alla statliga utredningar att alltid beakta

vilka konsekvenser deras förslag kommer att få för

människor med funktionsnedsättningar. Regeringen bör

vidare uppdra åt Statistiska centralbyrån och andra

statistikproducerande organ att ta med

funktionsnedsättning som en variabel på samma sätt

som ålder kön, nationalitet m.m., anför

motionärerna.

Utskottet behandlade två likartade motioner i

betänkande 1997/98:SoU16 och anförde då (s. 24) att

utskottet delade regeringens inställning att

handikappaspekterna skall beaktas inom varje

samhällssektor och att handikapp-organisationerna

skall ingå som viktiga samverkansparter i ett sådant

arbete. Utskottet vidhöll också att

handikappaspekterna bör beaktas på ett tidigt

stadium i allt utredningsarbete. Därmed blir det

naturligt att söka generella lösningar i stället för

individuella. Detta kan leda både till bättre och

billigare lösningar. Utskottet ansåg dock att kravet

att statliga utredningar alltid skall redovisa vilka

konsekvenser deras förslag får för människor med

funktionshinder är att gå för långt med tanke på de

många olika funktionshinder som finns och de olika

aspekter de aktualiserar. De aktuella motionerna

avstyrktes därmed. Riksdagen följde utskottet (rskr.

154).

Utskottets bedömning

Utskottet vill än en gång understryka att

handikappaspekterna skall beaktas inom varje

samhällssektor och på ett tidigt stadium i allt

utredningsarbete. Härigenom blir det naturligt att

söka generella lösningar. Utskottet vidhåller också

att ett krav på att statliga utredningar alltid

skall redovisa vilka konsekvenser deras förslag får

för människor med funktionshinder är att gå för

långt med tanke på de många olika funktionshinder

som finns och de olika aspekter som de aktualiserar.

Motionerna So310 (mp) yrkande 3, So440 (s) och So460

(mp) yrkande 21 avstyrks.

De dövas situation

I motion So333 av Ulla Wester (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om de dövas problem och behov

av särskilda resurser vad gäller tillgången till

utbildning, information, kommunikation, psykiatrisk

och annan vård. I många sammanhang är det viktigt

att hantera stöden gentemot handikappade på en

generell basis, anför motionären. Ibland är det dock

nödvändigt att "specialdesigna" stöd även på statlig

nivå. Motionären anser att detta måste ske gentemot

de döva och svårt hörselskadade. Sverige var det

land som först erkände teckenspråket som dövas

förstaspråk. Det förekommer dock att lärare som

tjänstgör i dövskolor inte kan teckenspråk. Döva har

inte heller lärare på universitetsnivå. Vidare

konstaterar motionären att psykiatrisk hjälp är så

gott som omöjlig att få för en döv. På sjukhem,

servicehus, fängelser etc. finns i dag döva som är

utestängda från all kommunikation och information.

De dövas situation behöver ses över såväl i stort

som i smått.

I samband med handikappreformen infördes fr.o.m. den

1 januari 1994 en ny paragraf, 3 a §, i hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763) där landstingens

skyldighet att erbjuda bl.a. tolktjänst för

vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda,

vuxendöva och hörselskadade tydliggörs.

Utskottet behandlade ett motionsyrkande om bl.a.

tolktjänst i betänkande 1997/98:SoU16. Utskottet

anförde då följande (s.15):

Bristen på teckenspråkstolkar och teckenspråkslärare

har förelegat under lång tid. Flera insatser har

dock gjorts för att komma till rätta med detta,

bl.a. vid beslutet om handikappreformen. Riksdagen

har nyligen beslutat om ytterligare

utbildningsinsatser fr.o.m. januari 1998 för

föräldrar med behov av utbildning i teckenspråk.

Samtidigt aviserade regeringen att en särskild

kartläggning och analys skall genomföras av behoven

av lärare i teckenspråk inom olika

utbildningsformer. Kartläggningen skall också

omfatta behovet av teckenspråkstolkar. Utskottet

anser dessa insatser mycket betydelsefulla för att

kunna erbjuda ett bättre stöd till föräldrar med

döva och hörselskadade barn.

Utskottet avstyrkte aktuella motioner. Riksdagen

följde utskottet (rskr. 154).

I budgetpropositionen 1998/99:1 redovisas att

bildtelefoner med tillräckligt god kvalitet för att

kunna fungera för teckenspråkskommunikation har

utvecklats. En försöksverksamhet bedrivs av

Socialstyrelsen under år 1998 och finansieras inom

anslaget för ersättning för texttelefoner (B 6).

Vidare anförs att utvecklingen inom multimedia, med

möjlighet att överföra såväl ljud som bild och text

samtidigt, ger ytterligare möjligheter att på sikt

tillgodose målgruppen.

I Funkis - funktionshindrade elever i skolan (SOU

1998:66) föreslås att döva och hörselskadade barn

och ungdomar som är beroende av kommunikation på

teckenspråk även framgent skall erbjudas utbildning

i en fullvärdig teckenspråkig miljö. Detta föreslås

ske vid fem teckenspråkiga grundskolor samt vid

Åsbackaskolan. För de teckenspråkiga grundskolorna

föreslås ett kommunalt huvudmannskap. Verksamheterna

vid dessa grundskolor och vid Åsbackaskolan föreslås

finansieras dels med statligt verksamhetsstöd, dels

av de kommuner som har elever vid skolan.

Med en fullvärdig teckenspråkig miljö avser

kommittén en miljö där elever, lärare och andra

vuxna kommunicerar på teckenspråk och som omfattar

ett tillräckligt antal elever.

Kommittén föreslår att Lärarutbildningskommittén i

sitt arbete bl.a. skall beakta möjligheterna att

permanenta den teckenspråkiga inriktningen inom

grundutbildningen för lärare som skall undervisa vid

den teckenspråkiga grundskolan.

Betänkandet är remissbehandlat. En proposition

planeras att avlämnas i maj 1999.

Socialstyrelsen redovisar i sin rapport

Stimulansbidrag för habilitering och rehabilitering.

Slutrapport (Socialstyrelsen följer upp och

utvärderar 1998:7) effekterna av hur

stimulansbidraget på 1,4 miljarder kronor använts

under åren 1994 till 1997 för att stimulera

utvecklingen av habiliterings- och

rehabiliteringsverksamheten. Styrelsen bedömer att

stimulansbidraget åstadkommit en fokusering av

intresse för och en ökad medvetenhet om behov och

nytta av habilitering och rehabilitering inom och i

nära anslutning till hälso- och sjukvården. Vad

gäller kommunikationshinder (syn, hörsel, tal) är

det områden som i proportion till behoven inte har

uppmärksammats tillräckligt utan behöver lyftas fram

ytterligare, anför styrelsen. Beträffande

hörselområdet konstateras att, förutom äldregruppen,

stora och eftersatta behov finns inom gruppen

vuxendöva. Få projekt har varit inriktade mot

barndomsdöva språklösa invandrare eller barn med en

kombination av hörsel- och synskador. Endast ett

fåtal projekt har försökt värdera brukarnas

helhetssituation inom hörselskadeområdet. Styrelsen

anser att ett problem som måste åtgärdas inom

landstingens hörselvård är den på sina håll alltför

långa väntetiden.

I Slutrapport om uppföljningen av

tolktjänstverksamheten för barndomsdöva, dövblinda,

vuxendöva och hörselskadade (1997:22) redovisar

Socialstyrelsen att de mål som finns uppsatta i

fråga om utbyggnad av landstingens tolktjänst enligt

proposition 1992/93:159 inte har nåtts. Utbyggnaden

har dock skett i den takt som varit realistisk och

möjlig med tanke på att den mest grundläggande

förutsättningen inom tolktjänstverksamheten,

tillgången på utbildade tolkar, fortfarande har

varit mycket begränsad. Det finns framdeles goda

förutsättningar för en relativt snabb utbyggnad av

tolktjänstverksamheten. Enligt Tolk- och

översättarinstitutet (TÖI) kommer 259 nya tolkar att

ha genomgått en tolkutbildning fram till år 2001.

Utskottets bedömning

Utskottet delar uppfattningen i motion So333 (s) att

stödet till funktionshindrade i första hand bör

utformas genom generella insatser, men att det

ibland kan vara nödvändigt med specialdesignat stöd.

Riktade insatser görs för döva och hörselskadade,

bl.a. genom stöd till texttelefoner, genom stöd till

tolk-utbildning och genom särskilda skolor med

teckenspråkig miljö. Utskottet konstaterar att

utredningen om funktionshindrade elever i skolan är

remissbehandlad och att regeringen planerar att

avlämna en proposition till riksdagen i maj 1999.

Riksdagen bör inte föregripa regeringens förslag.

Motionen avstyrks.

Utbildning av signalhundar för

funktionshindrade

I motion So322 av Ingela Thalén och Anita Johansson

(s) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

signalhundar för funktionshindrade. Motionärerna

anför att Nordiska rehabiliteringsfondens projekt

för signal- och servicehundar har inneburit stora

lättnader och en social utveckling för många

enskilda, både barn och vuxna. Signalhundar tränas

att signalera på olika sätt vid t.ex.

telefonsignaler, babyskrik, namnrop, dörrklocka

eller brandlarm. Det är ägarens önskemål som styr.

Hunden tränas på de ljud som ägaren vill att den

skall reagera på. En servicehund tränas att hjälpa

en rörelsehindrad att öppna och stänga dörrar och

lådor, ta upp saker från golv och mark, trycka på

hissknappar m.m. Under år 1997 utbildades ca 20

service- och signalhundar och under år 1998 nästan

lika många. Motionärerna anser att verksamheten har

stor betydelse för att öka rörelsefriheten för

personer med olika funktionshinder. Nu krävs medel

för att trygga verksamheten också 1999.

Stiftelsen Nordiska Rehabiliteringsfonden, som är en

privat stiftelse, har erhållit stöd av Allmänna

arvsfonden för ett tvåårigt projekt med syfte att

specialutbilda hundar (som ägs av personer med

funktionshinder) så att hundarna på olika sätt skall

kunna kompensera funktionshindren. Hundarna lär sig

reagera på ljud som hörselskadade inte kan uppfatta,

hämtar tappade saker för att underlätta för

rullstolsburna osv. Utbildningen är individuell för

varje hund i relation till ägarens behov av hjälp.

Utskottets bedömning

Utskottet har stor förståelse för att projekt för

signal- och servicehundar har inneburit stora

lättnader och en social utveckling för många

enskilda, både barn och vuxna. Inom utgiftsområde 9

finns dock inte resurser för att stödja

verksamheten. Motion So322 (s) avstyrks därmed.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande handikappolitikens

inriktning m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So242,

1998/99:So310 yrkandena 1, 2 och 4,

1998/99:So326, 1998/99:So335, 1998/99:So439,

1998/99:So447, 1998/99:So456 yrkandena 7 och 9,

1998/99:So465 yrkandena 13 och 21 och

1998/99:K289 yrkande 2 samt med avslag på

motionerna 1998/99:So455 yrkande 1,

1998/99:So456 yrkande 1 och 1998/99:So465

yrkande 10 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

res. 1 (m)

res. 2 (c)

res. 3 (fp)

2. beträffande serviceboende för

funktionshindrade

att riksdagen avslår motion 1998/99:N326 yrkande 23,

res. 4 (m, kd)

3. beträffande hjälpmedelsgaranti m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So455 yrkande 2,

1998/99: So456 yrkande 5 och 1998/99:So465

yrkandena 5, 8 och 9,

res. 5 (m, kd, c, fp)

4. beträffande rätt att överklaga beslut

om hjälpmedel

att riksdagen avslår motion 1998/99:So249

res. 6 ( m, kd, mp)

5. beträffande högkostnadsskydd för

hjälpmedel

att riksdagen avslår motion 1998/99:So310 yrkande 5,

res. 7 (kd, mp)

6. beträffande komplettering av 3 a §

hälso- och sjukvårdslagen

att riksdagen avslår motion 1998/99:So376 yrkande 19,

res. 8 (kd)

7. beträffande IT-hjälpmedel

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So455 yrkande 10,

1998/99:So456 yrkandena 3 och 4 och 1998/99:T803

yrkandena 3-5,

res. 9 (c)

8. beträffande psykiatrireformen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So260, 1998/99:So349

yrkandena 1, 2, 3 delvis och 4, 1998/99:So376

yrkande 10, 1998/99: So446 yrkande 1,

1998/99:So456 yrkande 6, 1998/99:So465 yrkande

19 och 1998/99:So467 yrkande 15,

res. 10 (m)

res. 11 (kd)

res. 12 (fp)

9. beträffande daglig verksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So349 yrkande 3

delvis och 1998/99:So385,

res. 13 (m, kd)

10. beträffande råd och stöd

att riksdagen avslår motion 1998/99:So465 yrkande 4,

11. beträffande ekonomisk reglering mellan

kommunerna

att riksdagen avslår motion 1998/99:So319,

12. beträffande bilstödet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So217,

1998/99:So288, 1998/99:So291, 1998/99:So310

yrkande 10, 1998/99:So376 yrkande 17,

1998/99:So394, 1998/99:So406 och 1998/99:So465

yrkande 26,

res. 14 (m)

res. 15 (kd)

res. 16 (fp)

res. 17 (mp)

13. beträffande hemtjänsten

att riksdagen avslår motion 1998/99:So384 yrkande 2,

14. beträffande kostnader för

funktionshindrade

att riksdagen avslår motion 1998/99:So369,

15. beträffande samordning av insatser för

funktionshindrade

att riksdagen avslår motion 1998/99:So460 yrkande 22,

res. 18 (kd, mp)

16. beträffande kunskaper om

funktionshinder

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So376 yrkande 6 och

1998/99:So465 yrkande 18,

res. 19 (kd, fp)

17. beträffande handikappanpassning som

norm i statsbudget, utredningar m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So310 yrkande 3,

1998/99:So440 och 1998/99:So460 yrkande 21,

res. 20 (mp)

18. beträffande de dövas situation

att riksdagen avslår motion 1998/99:So333,

19. beträffande utbildning av signalhundar

för funktionshindrade

att riksdagen avslår motion 1998/99:So322.

Stockholm den 22 april 1999

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris

Heister (m), Susanne Eberstein (s), Margareta

Israelsson (s), Rinaldo Karlsson (s), Chatrine

Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Conny Öhman (s),

Elisebeht Markström (s), Lars Gustafsson (kd),

Cristina Husmark Pehrsson (m), Thomas Julin (mp),

Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp),

Catherine Persson (s), Lars Elinderson (m) och Lena Olsson (v).

Reservationer

1. Handikappolitikens inriktning m.m.

(mom. 1)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Cristina

Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

11 börjar med "Utskottet vidhåller" och på s. 12

slutar med "10 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Den socialdemokratiska politiken för de

handikappade har kännetecknats av verbalt stöd men i

praktisk handling av i bästa fall uppskjutande och

fördröjning av angelägna åtgärder och alltför ofta

av rena försämringar. Perioden fram till

regeringsskiftet 1991 kännetecknades av löften och

utfästelser utan handling. När den borgerliga

regeringen tillträdde så togs genast flera initiativ

och genomfördes fler förbättringar för de

handikappade än vad som skett under det gångna

årtiondet. Vårdbidraget för föräldrar som vårdade

barn under 16 år förbättrades och bidraget blev till

större del ATP-grundande, kommunerna blev skyldiga

att ordna bostadsanpassning för de handikappade,

särskilda åtgärder för kvinnor med handikapp

möjliggjordes, åtgärder för att förbättra för de

psykiskt sjuka antogs och den epokbildande LSS-LASS-

reformen genomfördes. Sammantaget gjordes på tre år

mer för de handikappade än Socialdemokraterna

någonsin gjort. Tyvärr måste vi konstatera att

fr.o.m. regeringsskiftet 1994 har åter den

socialdemokratiska politiken att prata, skjuta på

framtiden och försämra kännetecknat

handikappolitiken. Som exempel kan nämnas

återkommande försämringar i LSS-LASS, neddragning av

stimulansbidraget till habilitering och

rehabilitering och att läkemedelskostnaderna

upprepade gånger har närmast chockhöjts. Utskottet

måste konstatera att regeringen fortsätter att

skjuta på framtiden vad som borde göras i dag.

Människor som har ett funktionshinder skall

garanteras trygghet och välfärd. Staten och

kommunerna måste koncentrera sitt stöd till dem som

behöver det allra bäst. Stödet till

funktionshindrade skall vara mångsidigt och anpassas

till den enskildes förutsättningar. Den

funktionshindrade skall ha möjlighet att påverka sin

egen situation, t.ex. genom att kunna välja

vårdpersonal, omsorgsform och hjälpmedel. Allt för

lite av detta kan återfinnas i regeringens politik.

Utskottet anser därför att handikappreformen skall

återställas till vad som gällde före de av

Socialdemokraterna genomförda försämringarna.

Utskottet anser vidare att det är behovet som skall

avgöra vad som är ett hjälpmedel, inte hur

hjälpmedlet är konstruerat och inte om det betraktas

som avancerat eller enkelt, om det är dyrt eller

billigt. Vidare bör frivilligt socialt arbete med

handikappade stödjas och uppmuntras. Alla

funktionshindrade bör ges möjlighet till eget boende

anpassat till de egna behoven.

Utskottet anser att en utredning utan dröjsmål bör

tillsättas med uppgift att studera de amerikanska

erfarenheterna av Americans With Disabilities Act

(ADA) och hur dessa kan användas i arbetet för att

underlätta de funktionshindrades situation i

Sverige. ADA har varit i kraft i USA i åtta år.

Lagen förbjuder diskriminering av personer med

funktionshinder. Den ger funktionshindrade rätt att

använda kollektiva färdmedel, vilket gör att

trafiken måste anpassas. Federala, delstatliga och

lokala myndigheter måste vara tillgängliga för

personer med funktionshinder. Funktionshindrade har

också rätt att på lika villkor få tillgång till

utbjudna varor, tjänster, lokaler och förmåner som

erbjuds av privata näringsidkare. Det omfattar även

allmänna utrymmen som restauranger och hotell. Genom

den s.k. ansvars- och finan- sieringsprincipen har

kostnaderna för detta spritts bland övriga nyttjare

av en viss tjänst. Vad utskottet anfört med

anledning av motionerna So456 (m) yrkandena 1, 7 och

9 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. Motionerna So242 (v), So310 (mp) yrkandena 1,

2 och 4, So326 (s), So335 (s), So439 (s), So447 (s),

So455 (c) yrkande 1, So465 (fp) yrkandena 10, 13 och

21 och K289 (s) yrkande 2 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande handikappolitikens inriktning

m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So456 yrkandena

1, 7 och 9 och med avslag på motionerna

1998/99:So242, 1998/99:So310 yrkandena 1, 2 och

4, 1998/99:So326, 1998/99:So335, 1998/99: So439,

1998/99:So447, 1998/99:So455 yrkande 1,

1998/99:So465 yrkandena 10, 13 och 21 och

1998/99:K289 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Handikappolitikens inriktning m.m.

(mom. 1)

Kenneth Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

11 börjar med "Utskottet vidhåller" och på s. 12

slutar med "10 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att människor med funktionshinder

skall kunna verka i samhället som aktiva medborgare.

De skall ha möjlighet till arbete, utbildning och en

varierad och rik fritid. Politiken måste inriktas på

att skapa ett samhälle för alla på lika villkor. Det

är av stor vikt att en förbättrad samhällsekonomi

också kommer dessa grupper till del. Behovsprövning

och detaljstyrning måste paras med sunt förnuft i

bedömningsfrågor. Kravet på att integriteten skyddas

så långt möjligt för den hjälpsökande måste, enligt

utskottet, vara en självklarhet. Människor som är i

behov av samhällets stöd-insatser måste bemötas

värdigt och med respekt. Fortbildning och utveckling

av arbetsmetoder för den personal som skall sköta

detta grannlaga arbete borde vara en självklarhet,

anser utskottet.

Vidare anser utskottet att det är angeläget att det

pågående arbetet med att förbättra tillgängligheten

i samhället bereds skyndsamt.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So455

(c) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Motionerna So242 (v), So310

(mp) yrkandena 1, 2 och 4, So326 (s), So335 (s),

So439 (s), So447 (s), So456 (m) yrkandena 1, 7 och

9, So465 (fp) yrkandena 10, 13 och 21 och K289 (s)

yrkande 2 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande handikappolitikens inriktning

m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So455 yrkande 1

och med avslag på motionerna 1998/99:So242,

1998/99:So310 yrkandena 1, 2 och 4,

1998/99:So326, 1998/99:So335, 1998/99:So439,

1998/99:So447, 1998/99:So456 yrkandena 1, 7 och

9, 1998/99:So465 yrkandena 10, 13 och 21 och

1998/99:K289 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Handikappolitikens inriktning m.m.

(mom. 1)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

11 börjar med "Utskottet vidhåller" och på s. 12

slutar med "10 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att på samma sätt som arbetet med

att förverkliga barnkonventionen genom att skärpa

lagstiftningen fortskrider måste ett omfattande

arbete nu sättas i gång för att anpassa Sveriges

lagar efter de krav som uppställs i FN:s

standardregler om delaktighet och jämlikhet för

människor med funktionsnedsättning. Sverige bör

också, enligt utskottets mening, bidra till att

lyfta fram dessa frågor i biståndet inom ramen för

fattigdomsbekämpning och i arbetet med att stärka

fred, demokrati och mänskliga rättigheter samt

agerandet i Världsbanken och samarbetet inom FN och

EU.

Utskottet anser att det är uppenbart att

rättsskyddet för människor med funktionshinder måste

stärkas i Sverige. Flera länder, som USA, Kanada,

Nya Zeeland, Australien och Sydafrika, har redan

sådan lagstiftning. Utskottet anser att

diskriminering av handikapp skall likställas med

diskriminering på grund av kön, hudfärg eller etnisk

tillhörighet.

För att underlätta för människor med

funktionsnedsättning att delta i samhällslivet bör

information om tillgänglighet finnas som kan ge

vägledning vad gäller allt från handikappanpassade

offentliga institutioner till tidningar som ges ut

på kassett. Om en informationsbas av detta slag

skapas kan det bli intressant även för privata

företag att informera om vilken service de

tillhandahåller. Vad utskottet anfört med anledning

av motion So465 (fp) yrkandena 10, 13 och 21 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Motionerna So242 (v), So310 (mp) yrkandena 1, 2 och

4, So326 (s), So335 (s), So439 (s), So447 (s), So455

(c) yrkande 1, So456 (m) yrkandena 1, 7 och 9 och

K289 (s) yrkande 2 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande handikappolitikens inriktning

m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So465 yrkandena

10, 13 och 21 och med avslag på motionerna

1998/99:So242, 1998/99:So310 yrkandena 1, 2 och

4, 1998/99:So326, 1998/99:So335, 1998/99:So439,

1998/99:So447, 1998/99:So455 yrkande 1,

1998/99:So456 yrkandena 1, 7 och 9, och

1998/99:K289 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Serviceboende för funktionshindrade

(mom. 2)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif

Carlson (m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark

Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

14 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med

"bör avslås" bort ha följande lydelse:

Socialtjänstlagen ålägger kommunerna att inrätta

bostäder med särskild service för funktionshindrade.

Enligt utskottet är det otillfredsställande att

olika regler därvid gäller beroende på om kommunen

väljer att driva verksamheten i egen regi eller att

lägga ut den på entreprenad till ett privat företag.

Det privata företaget måste ansöka om tillstånd för

att starta verksamheten och kan därefter få

tillståndet indraget om kvalitetskraven inte längre

är uppfyllda. Kommunal verksamhet kan visserligen

kritiseras, men varken Socialstyrelsen eller

länsstyrelserna har befogenhet att ålägga kommunen

att leva upp till kvalitetskraven. Utskottet anser

att reglerna om tillsyn över serviceboende för

funktionshindrade bör ses över och göras

konkurrensneutrala.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motion N326 (m, kd) yrkande 23 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande serviceboende för

funktionshindrade

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:N326 yrkande 23

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. Hjälpmedelsgaranti m.m. (mom. 3)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif

Carlson (m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark

Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin

Heinemann (fp) och Lars Elinderson (m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

18 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med

"9 avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet fungerar hjälpmedelsförsörjningen

i dag inte på ett acceptabelt sätt. Väntetiderna är

i många fall orimligt långa. Utskottet anser att en

hjälpmedelsgaranti bör införas samt att

hjälpmedelsmarknaden bör öppnas för konkurrens.

Detta skulle leda till kortare köer, ett större

utbud av hjälpmedel och en större valfrihet för den

enskilde. Enligt utskottet bör regeringen skyndsamt

utreda frågan om den närmare utformningen av en

hjälpmedelsgaranti.

När det gäller barns behov av hjälpmedel

konstaterar utskottet att lek är en viktig del av

barnets naturliga utveckling och därmed en nödvändig

komponent i rehabiliterings- och

habiliteringsarbetet. Utskottet vill därför

framhålla vikten av att barns behov av hjälpmedel

för lek och fritid uppmärksammas särskilt.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motionerna So455 (c) yrkande 2, So456 (m) yrkande

5 och So465 (fp) yrkandena 5, 8 och 9 som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande hjälpmedelsgaranti m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So455

yrkande 2, 1998/99:So456 yrkande 5 och

1998/99:So465 yrkandena 5, 8 och 9 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

6. Rätt att överklaga beslut om hjälpmedel

(mom. 4)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif

Carlson (m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark

Pehrsson (m), Thomas Julin (mp) och Lars Elindersson

(m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

18 börjar med "Även motion" och slutar med "(m)

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So249 (m)

att det är otillfredsställande att landstingens

beslut om hjälpmedel inte kan överklagas med

förvaltningsbesvär. Utskottet anser att en rätt att

överklaga dessa beslut bör införas i hälso- och

sjukvårdslagen. Regeringen bör snarast återkomma

till riksdagen med ett sådant förslag till

lagändring.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande rätt att överklaga beslut om

hjälpmedel

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So249 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

7. Högkostnadsskydd för hjälpmedel (mom. 5)

Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd) och

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

18 börjar med "Utskottet är inte" och slutar med "5

avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:

Få har drabbats så hårt av de senaste årens

nedskärningar som personer med funktionshinder. För

många i denna grupp är avgifterna för hemtjänst,

färdtjänst, hjälpmedel och ledsagarservice

tillsammans med utgifter för läkemedel och sjukvård

orimligt höga. Utskottet anser att det behövs en

helhetssyn på de funktionshindrades kostnader och

att ett högkostnadsskydd även för hjälpmedel bör

införas.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motion So310 (mp) yrkande 5 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande högkostnadsskydd för hjälpmedel

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So310 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

8. Komplettering av 3 a § hälso- och

sjukvårdslagen (mom. 6)

Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

19 börjar med "Hjälp-medelsinstitutets

projektverksamhet" och slutar med "behövs inte" bort

ha följande lydelse:

Barns och vuxnas behov av hjälpmedel för att

kompensera ett funktionshinder skiljer sig åt i

flera avseenden. Barn behöver hjälpmedel som

stimulerar deras utveckling, hjälpmedel för lek i

syfte att träna olika funktioner samt lämplig

anpassning av leksaker för att de skall kunna leka

som andra barn. Barn utvecklas genom leken och det

gäller även funktionshindrade barn. Barn har också

andra behov av fritidsverksamheter än vuxna.

Utskottet finner det oroande att hjälpmedel för

utveckling inte längre beviljas. Exempelvis

betecknas trehjuliga cyklar som fritidshjälpmedel

och beviljas inte, vilket medför att många

funktionshindrade barn och ungdomar tvingas att

använda rullstol när de skulle kunna cykla. Vidare

får elever inte datorer för användning i hemmet,

trots att behovet är lika stort där som i skolan.

Utskottet anser att 3 a § hälso- och sjukvårdslagen

bör kompletteras med en bestämmelse om att hänsyn

skall tas till barns och ungdomars särskilda behov.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med

förslag till en sådan ändring.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motion So376 (kd) yrkande 19 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande komplettering av 3 a § hälso-

och sjukvårdslagen

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So376 yrkande 19

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

9. IT-hjälpmedel (mom. 7)

Kenneth Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

19 börjar med "Regeringen har" och slutar med

"Motionerna avstyrks" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet har informationstekniken en stor

potential för att öka funktionshindrades

livskvalitet. Det är därför viktigt med information

om teknikens möjligheter och att tekniken blir

tillgänglig för alla. Utskottet anser att det bör

göras en översyn av sjukvårdshuvudmännens

förskrivning av IT-hjälpmedel. Det bör även

övervägas om det behövs ett särskilt stöd för den

ofta mycket dyra anpassningen av IT-produkter.

Utskottet anser det vidare angeläget att utreda en

lagreglering av tillgängligheten inom IT-området

samt upphovsrättens inverkan på tillgängligheten för

läshandikappade personer. Enligt utskottets mening

bör en ändring göras i lagen om offentlig

upphandling med innebörd att det alltid skall

ställas krav på tillgänglighet vid upphandling.

Insatser på europeisk nivå är härvid nödvändiga.

Utskottet anser också att regeringen bör uppmana

huvudmännen inom respektive område att se över den

kompetens som finns inom området IT och handikapp.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motion So455 (c) yrkande 10 som sin mening ge

regeringen till känna. Motionerna So456 (m)

yrkandena 3 och 4 samt T803 (v) yrkandena 3-5

avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande IT-hjälpmedel

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So455 yrkande 10

och med avslag på motionerna 1998/99:So456

yrkandena 3 och 4 och 1998/99:T803 yrkandena 3-5

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

10. Psykiatrireformen (mom. 8)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Cristina

Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

25 börjar med "Psykiatrireformen" och på s. 26

slutar med "vårpropositionen, avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att psykiatrireformen inte har

fungerat tillfredsställande. Detta syns i alltfler

uteliggare och missbrukare. Det är allvarligt och

innebär att åtgärder måste vidtas. Mot den

bakgrunden anser utskottet att regeringen bör

återkomma till riksdagen med förslag som innebär att

även de psykiskt funktionshindrade omfattas av

personkretsen enligt lagen om stöd och service till

vissa funktionshindrade (LSS). Möjligheten för

psykiskt funktionshindrade att få rätt till en

personlig assistent skulle innebära bättre omsorg

för denna glömda handikappgrupp. Ur

samhällsekonomisk synpunkt är det viktigt att de

sociala förhållandena fungerar tillfredsställande

för denna grupp. Om så inte sker återkommer ofta

dessa personer som ännu tyngre vårdfall i den slutna

vården och drar då högre kostnader för samhället i

stort.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So456

(m) yrkande 6 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Motionerna So260 (v), So349

(kd) yrkandena 1, 2, 3 (delvis) och 4, So376 (kd)

yrkande 10, So446 (kd) yrkande 1, So465 (fp) yrkande

19 och So467 (fp) yrkande 15 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande psykiatrireformen

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So456 yrkande 6

och med avslag på motionerna 1998/99:So260,

1998/99:So349 yrkandena 1, 2, 3 delvis och 4,

1998/99:So376 yrkande 10, 1998/99:So446 yrkande

1, 1998/99:So465 yrkande 19 och 1998/99:So467

yrkande 15 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

11. Psykiatrireformen (mom. 8)

Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

25 börjar med "Psykiatrireformen" och på s. 26

slutar med "vårpropositionen, avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Psykiatrireformen blev försenad under de första

åren. Många psykiskt sjuka har en mycket svår

situation. Detta understryker att ansvaret för den

enskildes vårdbehov måste bli tydligt. Innehållet i

vården och inte minst sättet man blir bemött på är

särskilt viktigt för psykiskt sjuka och är en

förutsättning för ett bra behandlingsresultat.

Fortsatt otydlighet om var ansvaret för behandlingen

ligger kan få mycket allvarliga konsekvenser,

särskilt för dem som inte har förmågan att föra sin

egen talan och kanske saknar närstående som kan

agera. Enligt uppgift är cirka en tredjedel av alla

uteliggare psykiskt sjuka.

Utskottet anser vidare att det nu finns behov av

att ytterligare utveckla samverkan mellan

kommunernas socialtjänst och landstingens

psykiatrivård liksom med försäkringskassan,

arbetsmarknadsmyndigheten och primärvården.

Socialtjänstens och psykiatrins uppgift är att

stödja varandra i arbetet med att skapa

behandlingsmetoder och arbetssätt som ger reformens

målgrupp möjlighet till ett meningsfullt liv. Det är

viktigt att komma ihåg att behovet av hjälp är

mycket varierande hos psykiskt funktionshindrade

personer, inte bara sinsemellan utan också över

tiden hos en och samma person. Därför måste både

diagnos och behandling återkommande omprövas.

Utskottet vill understryka att för många psykiskt

sjuka är det olämpligt att enbart vårdas i öppna

vårdformer. Därför måste behovet av slutna

vårdplatser tillgodoses.

En del av de patienter som bedöms som medicinskt

färdigbehandlade och som skrivs ut har inget socialt

skyddsnät. Många av dessa människor blir mycket

ensamma. Undersökningar visar att många av våra

uteliggare är en konsekvens av psykiatrireformen.

För dessa spelar frivilliginsatserna en mycket stor

roll. De ideella organisationerna gör enligt

utskottets mening en oersättlig insats för dessa

personer.

Utskottet konstaterar att personer med psykiska

funktionshinder till stora delar hamnar utanför LSS.

Detta är inte acceptabelt. Regeringen bör därför

återkomma till riksdagen med förslag om ändring i 9

a § LSS så att det klart framgår att personlig

assistans också kan beviljas den som behöver hjälp

med aktivering och motivation för att klara sina

grundläggande behov. Vad utskottet anfört med

anledning av motionerna So349 (kd) yrkandena 1, 2, 3

(delvis) och 4, So376 (kd) yrkande 10 och So446 (kd)

yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna. Motionerna So260 (v), So456 (m) yrkande

6, So465 (fp) yrkande 19 och So467 (fp) yrkande 15

avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande psykiatrireformen

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So349

yrkandena 1, 2, 3 delvis och 4, 1998/99:So376

yrkande 10 och 1998/99:So446 yrkande 1 och med

avslag på motionerna 1998/99:So260, 1998/99:

So456 yrkande 6, 1998/99:So465 yrkande 19 och

1998/99:So467 yrkande 15 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Psykiatrireformen (mom. 8)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

25 börjar med "Psykiatrireformen" och på s. 26

slutar med "vårpropositionen, avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Psykiatrireformen innebär att alltfler psykiskt

sjuka personer numera bor utanför institutionerna

och får sin vård på hemorten. För att detta skall

fungera väl måste vården och servicen samordnas

mellan de olika vårdgivarna och anpassas till den

funktionshindrades behov. Kommunerna skall

tillgodose behovet av service, sysselsättning, stöd

och vård men inte nödvändigtvis själva producera

dessa insatser. Utskottet anser att insatser i form

av mobila team är värdefulla. Dessa kan nå människor

på ett tidigt stadium och fungera som en länk mellan

hemvård och sjukvård. Teamen, som skall kunna nås

dygnet runt via telefon, kan rycka ut för att bl.a.

lugna personer med ångestattacker. Tidiga insatser

kan förhindra onödiga vräkningar och oro hos

grannar.

Utskottet vill här uppmärksamma fler problem inom

psykiatrin. För unga människor som drabbas av

psykoser är det viktigt att psykosförloppet stoppas

och hävs så fort som möjligt för att undvika ett

livslångt lidande. Utskottet föreslår därför att en

utredning tillsätts med uppdrag att se över

patientens behov av rätt diagnostik på ett tidigt

stadium. Denna utredning skall också se över behovet

av en rättighetslagstiftning, liknande den för

människor med funktionshinder, LSS och LASS, för

vissa kategorier av människor med psykiska

sjukdomar. Utskottet vill också uppmärksamma att det

är viktigt att vårdpersonalen inom psykiatrin är väl

förtrogen med de psykiska problem som olika

invandrargrupper kan förete mot bakgrund av vad de

tidigare upplevt i livet. Kunskap om psykiska

följdverkningar av tortyr bör därför också

förekomma. Vad utskottet anfört med anledning av

motionerna So465 (fp) yrkande 19 och So467 (fp)

yrkande 15 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Motionerna So260 (v), So349

(kd) yrkandena 1, 2, 3 delvis och 4, So376 (kd)

yrkande 10, So446 (kd) yrkande 1 och So456 (m)

yrkande 6 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande psykiatrireformen

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So465

yrkande 19 och 1998/99:So467 yrkande 15 och med

avslag på motionerna 1998/99:So260,

1998/99:So349 yrkandena 1, 2, 3 delvis och 4,

1998/99:So376 yrkande 10, 1998/99:So446 yrkande

1 och 1998/99: So456 yrkande 6 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Daglig verksamhet (mom. 9)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif

Carlson (m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark

Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

27 börjar med "Enligt LSS" och på s. 28 slutar med

"Motionerna avstyrks" bort ha följande lydelse:

Den inventering som alltfler kommuner nu genomför

bekräftar det stora behovet av stödinsatser inom

framför allt områden som arbete, daglig

sysselsättning, sociala kontakter och

fritidsaktiviteter. För många psykiskt sjuka är det

allra viktigast att ha något meningsfullt att göra

under dagen. LSS nuvarande utformning ger inte

psykiskt funktionshindrade rätt till daglig

sysselsättning enligt denna lag. Kommunerna har dock

enligt socialtjänstlagens 21 § ansvar för att

medverka till en meningsfull sysselsättning för

människor med funktionshinder. Kommunernas åliggande

måste enligt utskottet lyftas fram. Vad utskottet

anfört med anledning av motion So349 (kd) yrkande 3

(delvis) bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna. Motion So385 (v) avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande daglig verksamhet

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So349 yrkande 3

delvis samt med avslag på motion 1998/99:So385

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

14. Bilstödet (mom. 12)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Cristina

Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

33 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med

"avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att reglerna för bilstödet bör ses

över och förtydligas så att stödet vid

behovsprövningen även beräknas med hänsyn till

merkostnader för inköp av en större bil av s.k. van-

typ om detta är nödvändigt för att den sökande skall

kunna komma in i fordonet sittande i rullstol eller

permobil. Även automatisk växellåda och annan

extrautrustning som är styrkt genom läkarintyg eller

är förknippade med villkorskrav i körkort bör kunna

ingå i beräkningsgrunden för bilstödet. Vad

utskottet anfört med anledning av motionerna So217

(m) och So291 (m) bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Motionerna So288 (v), So310

(mp) yrkande 10, So376 (kd) yrkande 17, So394 (s),

So406 (s) och So465 (fp) yrkande 26 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande bilstödet

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So217 och

1998/99:So291 och med avslag på motionerna

1998/99:So288, 1998/99:So310 yrkande 10,

1998/99:So376 yrkande 17, 1998/99: So394,

1998/99:So406, 1998/99:So465 yrkande 26 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

15. Bilstödet (mom. 12)

Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

33 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med

"avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:

I dag kan bilstöd endast lämnas om minst sju år

förflutit sedan föregående stöd. Om det finns skäl

från trafiksäkerhetssynpunkt eller medicinsk

synpunkt får dock bidrag lämnas tidigare. Utskottet

anser att möjligheten att få stöd tidigare bör

vidgas till att även omfatta väsentligt förändrade

förhållanden. T.ex. kan en förälder som beviljats

bilstöd för ett barn med funktionshinder och som får

ytterligare ett barn med funktionshinder ha behov av

en större bil eller ytterligare en bil på grund av

detta andra barns behov. Vad utskottet anfört med

anledning av motion So376 (kd) yrkande 17 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Motionerna So217 (m), So288 (v), So291 (m), So310

(mp) yrkande 10, So394 (s), So406 (s) och So465 (fp)

yrkande 26 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande bilstödet

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So376 yrkande 17

och med avslag på motionerna 1998/99:So217,

1998/99:So288, 1998/99:So291, 1998/99:So310

yrkande 10, 1998/99:So394, 1998/99: So406 och

1998/99:So465 yrkande 26 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Bilstödet (mom. 12)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

33 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med

"avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att bilstödet är ett bra medel för

att ge personer med funktionsnedsättningar möjlighet

till delaktighet i samhällslivet. I betänkandet

Rätten till ratten (SOU 1994:55) föreslogs att

åldersgränsen 50 år för att få rätt till bilstöd för

den som inte behöver bil för arbetsresor skulle tas

bort. Utskottet delar uppfattningen att

åldersgränsen bör tas bort men kan inte bedöma

kostnaden för detta. Därför bör regeringen göra en

hälsoekonomisk analys av vad det skulle betyda att

man tar bort åldersgränsen och hur kostnaderna för

annat samhällsstöd därmed skulle förändras. Vad

utskottet anfört med anledning av motion So465 (fp)

yrkande 26 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Motionerna So217 (m), So288

(v), So291 (m), So310 (mp) yrkande 10, So376 (kd)

yrkande 17, So394 (s) och So406 (s) avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande bilstödet

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So465

yrkande 26 och med avslag på motionerna

1998/99:So217, 1998/99:So288, 1998/99:So291,

1998/99:So310 yrkande 10, 1998/99:So376 yrkande

17, 1998/99:So394 och 1998/99:So406 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

17. Bilstödet (mom. 12)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

33 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med

"avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det behövs ett förtydligande av

reglerna gällande bilstödet så att

anpassningsåtgärder i form av extra utrustning såsom

t.ex. automatisk växellåda, centrallås med

fjärrstyrning och annan elektronik som behövs i

förhållande till funktionsnedsättningen bör kunna

ingå i beräkningsgrunden för bilstödet. Vidare anser

utskottet att regeringen bör göra en hälsoekonomisk

analys av vad det skulle betyda att ta bort

åldersgränsen 50 år för rätt till bilstöd för dem

som inte behöver bil för arbetsresor och hur

kostnaderna för annat samhällsstöd därmed skulle

förändras. Vad utskottet anfört med anledning av

motionerna So217 (m) och So465 (fp) yrkande 26 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Motionerna So288 (v), So291 (m), So310 (mp) yrkande

10, So376 (kd) yrkande 17, So394 (s) och So406 (s)

avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande bilstödet

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So217 och

1998/99:So465 yrkande 26 och med avslag på

motionerna 1998/99: So288, 1998/99:So291,

1998/99:So310 yrkande 10, 1998/99:So376 yrkande

17, 1998/99:So394 och 1998/99:So406 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

18. Samordning av insatser för

funktionshindrade (mom. 15)

Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd) och

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

36 börjar med "Den enskilde" och slutar med

"avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att stödet till personer med

funktionshinder skall vara lättillgängligt.

Ansvarsfördelningen mellan landsting och kommun

skall vara klar så att den enskilde inte bollas

mellan olika instanser. Utskottet anser därför att

det behövs en översyn av hur en finansiell

samordning av huvudmän rörande insatser för

funktionshindrade skulle kunna genomföras.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motion So460 (mp) yrkande 22 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha

följande lydelse:

15. beträffande samordning av insatser för

funktionshindrade

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So460 yrkande 22

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

19. Kunskaper om funktionshinder (mom. 16)

Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd) och

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

38 börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med

"som anförts" bort ha följande lydelse:

Av rapporten "Arbetsförhållanden och attityder -

professionellas möten med personer med

funktionshinder" framgår att de flesta tjänstemän

och handläggare har en positiv inställning till

funktionshindrade. Dock tycks många inte förstå

allvaret i de funktionshindrades situation utan

betraktar ärenden som rör grundläggande behov som

vilka ärenden som helst. Utredningen visar också att

många ärenden faller mellan stolarna till följd av

dåligt fungerande samarbete mellan myndigheterna.

Samtidigt har personer med funktionshinder och

föräldrar till funktionshindrade barn blivit mer

insatta och för sin talan på ett effektivare sätt,

vilket är pressande för personalen som inte får det

stöd de behöver i komplicerade fall. Ett dåligt

bemötande kan många gånger förklaras med

neddragningen av resurser vid försäkringskassor, i

skolor, inom hälso- och sjukvården och inom

socialtjänsten, heter det i rapporten.

Enligt utskottet är detta oacceptabelt. Utskottet

anser att den personal som ansvarar för ärenden

rörande funktionshindrade måste få den utbildning,

den tid och det stöd som krävs både för att ge ett

bra bemötande och för att kunna göra en korrekt

bedömning och därmed tillgodose de

funktionshindrades behov. Utskottet anser att ett

bättre samarbete med handikapporganisationerna måste

byggas upp för att deras kunskaper och erfarenheter

skall kunna tas till vara. Det gäller för såväl

yrkesutbildning som omskolning, anpassning och

rehabilitering. Bemötandet av de funktionshindrades

anhöriga är en annan viktig del.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motionerna So376 (kd) yrkande 6 och So465 (fp)

yrkande 18 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha

följande lydelse:

16. beträffande kunskaper om funktionshinder

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So376

yrkande 6 och 1998/99:So465 yrkande 18 som sin

mening ger regeringen till känna vad i utskottet

anfört,

20. Handikappanpassning som norm i

statsbudget, utredningar m.m. (mom. 17)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

39 börjar med "Utskottet vill" och slutar med "21

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Människor med funktionshinder har samma behov som

alla andra av att kunna tillgodogöra sig samhällets

service på skilda områden. Ett tillgängligt samhälle

är enligt utskottet också ett socialt uthålligt

samhälle. Utskottet anser det oacceptabelt att många

funktionshindrade utestängs från möjligheten till

arbete och studier samt från kultur- och

föreningslivet. Det finns även stora brister i

tillgängligheten till kollektivtrafiken och till den

demokratiska debatten. Utskottet anser därför att

statsbudgeten i framtiden bör utformas så att det

under samtliga utgiftsområden anges vad regeringen

vill göra för att stärka funktionshindrades

möjligheter till ett aktivt deltagande i

samhällslivet.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motionerna So310 (mp) yrkande 3 och So460 (mp)

yrkande 21 som sin mening ge regeringen till känna.

Motion So440 (s) avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha

följande lydelse:

17. beträffande handikappanpassning som norm i

statsbudget, utredningar m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna

1998/99:So310 yrkande 3 och 1998/99:So460 yrkande 21

samt med avslag på motion 1998/99:So440 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.