Bet. 1998/99:SoU12

Socialutskottets betänkande

1998/99:SOU12

Könsstympning - borttagande av kravet på dubbel

straffbarhet

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

SoU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition

1998/99:70 Könsstympning - borttagande av kravet på

dubbel straffbarhet samt fyra motionsyrkanden som

väckts med anledning av propositionen.

Ett enigt utskott ställer sig bakom regeringens

förslag till ändring i lagen (1982:316) med förbud

mot könsstympning av kvinnor. Ändringen innebär att

kravet på dubbel straffbarhet tas bort när det

gäller brott mot den nämnda lagen som begås

utomlands. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1

juli 1999.

I betänkandet finns två reservationer.

Propositionen

I proposition 1998/99:70 Könsstympning - borttagande

av kravet på dubbel straffbarhet föreslår regeringen

(Socialdepartementet) - efter hörande av Lagrådet -

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1982:316) med förbud mot

könsstympning av kvinnor.

Lagförslaget fogas till betänkandet som bilaga.

Motionerna

1998/99:So19 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att

riksdagen godkänner vad i motionen anförts om

tillämpningen av den utvidgade behörigheten för

svenska domstolar att döma över gärningar som har

begåtts utanför Sverige.

1998/99:So20 av Ragnwi Marcelind och Ingemar

Vänerlöv (kd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring att preskriptionstiden för

könsstympning förlängs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att det av

Socialstyrelsen drivna projektet följs upp och

utvärderas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen bör

återkomma med förslag på nödvändiga åtgärder för att

hjälpa de flickor som utsätts för kvinnlig

könsstympning.

Utskottet

Propositionen i huvuddrag

I propositionen föreslås att en ny paragraf införs i

lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av

kvinnor. Lagändringen innebär att kravet på dubbel

straffbarhet för brott mot lagen som begås utomlands

tas bort.

Den nya bestämmelsen föreslås träda i kraft den 1

juli 1999.

Allmänna utgångspunkter

Enligt propositionen har könsstympning en tusenårig

tradition. Det är ingen som riktigt vet var och

varför den har uppkommit. Det finns inte något stöd

för kvinnlig könsstympning i någon religion och

företeelsen nämns varken i Koranen, Bibeln eller i

något annat religiöst dokument. Trots det är det

inte ovanligt att könsstympning av flickor motiveras

med religiösa skäl. Könsstympning förekommer såväl

bland katoliker, protestanter, kopter, falasher

(judar från Etiopien) och muslimer som animister

(anhängare av naturreligioner). Traditionen är

enligt propositionen mycket djupt rotad och det

sociala trycket mycket hårt hos de folk som

praktiserar den. Enligt olika källor beräknas mer än

127 miljoner kvinnor och barn vara könsstympade.

Könsstympning förekommer i ett trettiotal länder,

framför allt afrikanska. I t.ex. Somalia, Etiopien

och Eritrea är upp till 90-100 % av flickorna

könsstympade.

Enligt propositionen genomförs könsstympningen

någon gång från det att flickan är nyfödd till strax

före puberteten. Operationen utförs ofta utan

bedövning och vanligtvis under primitiva

förhållanden med osteriliserade knivar, rakblad och

saxar. Allvarliga medicinska komplikationer som kan

tillstöta efter stympningen är exempelvis stelkramp,

skador på nerver, stora blodkärl och angränsande

vävnader m.m., cystor, ständiga urinvägsinfektioner,

svårigheter att urinera, kroniska

underlivsinfektioner som kan leda till infertilitet,

smärtsamma menstruationer, komplikationer under

graviditeten samt psykiska problem. Eftersom

operationerna ofta sker kollektivt föreligger även

risk för hivinfektion. Många flickor dör i samband

med stympningen.

Regeringen anför att en grundläggande regel i vårt

rättssystem är att alla människor skall vara

skyddade mot kränkningar av sin kroppsliga

integritet. Denna princip kommer bl.a. till uttryck

i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

I artikel 24.3 i FN:s konvention om barnets

rättigheter (barnkonventionen) åläggs staterna att

vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte

att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga

för barns hälsa. Med "traditionella sedvänjor" menas

i första hand könsstympning av flickor. "Effektiva

åtgärder" avser lagstiftning som förbjuder sådana

sedvänjor samt informationskampanjer som syftar till

att skapa medvetenhet om sedernas negativa

konsekvenser för barnets fysiska och psykiska hälsa.

Artikel 37 (a) i barnkonventionen anger att inget

barn får utsättas för tortyr eller annan grym,

omänsklig eller förnedrande behandling.

Barnkommittén har haft i uppdrag att göra en bred

översyn av hur svensk lagstiftning och praxis

förhåller sig till åtagandena i barnkonventionen. I

sitt betänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU

1997:116) anför kommittén att könsstympning är ett

så allvarligt brott att det bör undantas från

principen om dubbel straffbarhet.

Enligt propositionen är kvinnlig könsstympning inte

bara ett brott mot rätten till kroppslig integritet

utan företeelsen utgör också ett förnekande av

kvinnans rätt till självständighet. Könsstympning är

en fråga som handlar om mänskliga rättigheter och

barnets rättigheter. Det är också en hälsofråga för

många kvinnor och barn.

Förslaget till lagändring

Propositionen

Könsstympning av flickor är förbjudet och straffbart

i Sverige enligt särskild lagstiftning sedan 1982.

Enligt 1 § lagen (1982:316) med förbud mot

könsstympning av kvinnor får ingrepp i de kvinnliga

yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller

åstadkomma andra bestående förändringar av dem inte

utföras. Förbudet gäller oavsett om kvinnan, eller

vårdnadshavaren om det gäller ett barn, har lämnat

sitt samtycke till ingreppet. Lagen syftar till att

dels förhindra att kvinnlig könsstympning utförs,

dels markera ett avståndstagande från den kvinnosyn

som företeelsen ger uttryck för.

Den 1 juli 1998 skärptes straffbestämmelserna när

det gäller könsstympning (prop. 1997/98:55, bet.

1997/98:JuU13, rskr. 1997/98:250). Påföljden böter

utmönstrades ur straffskalan samtidigt som

straffskalan skärptes. Den som bryter mot förbudet i

1 § lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor

kan enligt 2 § samma lag dömas till fängelse i högst

fyra år. För grovt brott, dvs. i de fall ingreppet

har medfört livsfara, allvarlig sjukdom eller i

annat fall inneburit ett synnerligen hänsynslöst

beteende, är straffet fängelse i lägst två år och

högst tio år. Även försök, förberedelse och

stämpling till brott, liksom underlåtelse att

avslöja könsstympning som är å färde, är straffbart.

Av 23 kap. 4 § brottsbalken följer att även

medverkan till könsstympning är straffbart.

För att ett brott som har begåtts utomlands skall

kunna lagföras i Sverige krävs normalt att gärningen

är straffbar även där den begicks - den s.k. dubbla

straffbarhetens princip. Härifrån görs vissa

undantag, bl.a. vad gäller mycket grova brott och

brott där Sverige genom internationella åtaganden

har förbundit sig att lagföra brott oavsett var de

begåtts (2 kap. 2-3 a §§ brottsbalken).

Trots att könsstympning av kvinnor är förbjuden i

Sverige, förekommer det enligt regeringen att

flickor som bor i Sverige könsstympas. I vilken

omfattning ingreppen sker är dock okänt. Enligt

propositionen bor det i Sverige drygt 5 000 flickor

som ursprungligen kommer från länder där

könsstympning praktiseras. Av dessa flickor är ca 2

000 under 7 år. Flertalet av flickorna kommer från

länder där mellan 80 och 100 % av kvinnorna är

könsstympade.

En viktig förklaring till att traditionen med

könsstympning hålls vid liv i Sverige är att många

har en önskan om att någon gång återvända till

hemlandet. Enligt regeringen tyder mycket på att

traditionens starka kraft medför att föräldrar som

kommer från länder där könsstympning praktiseras och

som får barn i Sverige kommer att fortsätta att föra

sedvänjan vidare. Risken finns att man försöker

utföra ingreppet vid besök i hemlandet under

semestrar eller skollov. Regeringen anför att

föräldrarna har huvudansvaret för barnet. Om barnet

på föräldrarnas initiativ riskerar att könsstympas

under t.ex. en semestervistelse i hemlandet är det

emellertid samhällets ansvar att ingripa. I dessa

fall måste föräldrarnas rätt stå tillbaka för

barnets rätt till skydd, anförs det.

Det är enligt regeringen inte tillfredsställande

att man utan risk för lag-föring kan kringgå lagen

med förbud mot könsstympning av kvinnor genom att

låta flickor och unga kvinnor, som är bosatta eller

annars vistas i Sverige, könsstympas i länder där

könsstympning inte är straffbart. Regeringen anser

därför att svensk domstol bör ges behörighet att i

sådana fall döma för brott enligt den nämnda lagen.

När ett ingrepp sker utomlands utförs det vanligen

av en person som bor och verkar i det landet och som

det normalt inte finns möjlighet att lagföra i

Sverige. Det blir därför i praktiken framför allt

föräldrar och andra släktingar till barnet som

kommer att kunna omfattas av den utvidgade

domsrätten.

Regeringen föreslår att kravet på dubbel

straffbarhet tas bort när det gäller brott mot lagen

med förbud mot könsstympning av kvinnor som begås

utom-lands. En ny 3 § med denna innebörd föreslås

därför införas i den nämnda lagen. I propositionen

anges att några remissinstanser har ifrågasatt den

valda lagstiftningstekniken och i stället ansett att

bestämmelsen om utvidgad domsrätt bör tas in direkt

i 2 kap. brottsbalken. Regeringen påpekar bl.a. att

1998 års sexualbrottskommitté har i uppdrag att

bl.a. utreda om det nuvarande kravet på dubbel

straffbarhet för sexualbrott mot och handel med barn

utom-lands bör tas bort (dir. 1998:48). Om kommittén

bedömer att kravet bör tas bort skall den föreslå

förändringar i lagstiftningen och därvid särskilt

beakta vilken avgränsning som bör gälla för

undantaget från kravet på dubbel straffbarhet.

Enligt regeringens mening bör resultatet av

kommitténs arbete avvaktas och eventuella ändringar

i brottsbalkens bestämmelser om svensk domsrätt

därefter genomföras i ett sammanhang. Därvid kan det

också finnas skäl att överväga om inte lagen med

förbud mot könsstympning av kvinnor i sin helhet bör

inarbetas i brottsbalken, anförs det vidare.

Eftersom det är viktigt att snabbt få ett

heltäckande skydd mot könsstympning, bedömer

regeringen att den bästa lagtekniska lösningen för

närvarande är den nu föreslagna.

Lagrådet anför i sitt yttrande att man med

tillfredsställelse noterar att frågan om den

lagtekniska lösningen inte är slutgiltigt avgjord

och lämnar förslaget utan erinran.

Utskottets bedömning

Utskottet anser liksom regeringen att det är

otillfredsställande att man kan kringgå lagen med

förbud mot könsstympning av kvinnor genom att låta

genomföra ingreppet i ett land där könsstympning

inte är straffbart. Utskottet delar således

regeringens bedömning att brott mot den nämnda lagen

bör undantas från kravet på dubbel straffbarhet. I

propositionen anges att bestämmelserna i

brottsbalken om svensk domsrätt kommer att ses över,

varvid det kan finnas skäl att överväga om lagen med

förbud mot könsstympning i sin helhet bör arbetas in

i brottsbalken. I avvaktan på resultatet av

översynen bör dock den föreslagna lagtekniska

lösningen godtas. Utskottet tillstyrker därmed

regeringens förslag till ändring i lagen med förbud

mot könsstympning av kvinnor.

Avgränsning av den utvidgade domsrätten

Propositionen

För att brott som begåtts utomlands skall omfattas

av svensk domstols behörighet bör det enligt

regeringen finnas ett berättigat svenskt intresse av

att svensk lag skall tillämpas och att svensk

domstol skall kunna döma för brottet.

Regeringen påpekar att nuvarande bestämmelser om

svensk domsrätt över gärningar som har begåtts

utanför Sverige är generellt avfattade men att

avsikten inte är att åtal skall väckas i Sverige i

samtliga de fall som bestämmelserna om domsrätt

faktiskt medger det. Av bl.a. 2 kap. 5 §

brottsbalken följer att det beträffande de flesta

fall där brott begåtts utanför Sveriges gränser

krävs att regeringen eller Riksåklagaren ger sitt

tillstånd för att åtal skall få väckas. Genom denna

prövning kan de fall som leder till åtal i Sverige

begränsas till situationer där det föreligger ett

påtagligt svenskt intresse av att lagföring kommer

till stånd i Sverige.

Regeringen anser att det skulle strida mot

systematiken hos de nuvarande bestämmelserna om

svensk domsrätt att beträffande nu aktuellt brott

försöka att i lagen precisera de situationer där det

föreligger ett påtagligt svenskt intresse av

lagföring i Sverige. En mer preciserad bestämmelse

skulle också kunna innebära att möjligheterna att

utreda och åtala fall av könsstympning som har

begåtts utomlands blev alltför begränsade, menar

regeringen. Regeringen förordar därför en ordning

som innebär att bedömningen av vilka fall av

könsstympning utomlands som bör leda till åtal i

Sverige görs i samband med prövningen av frågan om

åtalstillstånd. Syftet med lagen med förbud mot

könsstympning av kvinnor, liksom den nu föreslagna

lagändringen, är enligt propositionen att ge flickor

och unga kvinnor i Sverige ett skydd mot att

utsättas för könsstympning. Den utvidgade domsrätten

är således avsedd att hindra att flickor och unga

kvinnor som finns i Sverige förs utomlands för att

där få ingrepp utförda som är förbjudna här i

landet. Tillstånd till åtal bör därför i princip

endast beviljas i sådana fall. Svensk lag bör enligt

regeringen alltså inte tillämpas och svensk domstol

bör inte döma för brott som helt saknar anknytning

till Sverige och där det således inte finns något

svenskt berättigat intresse av en utvidgad domsrätt.

Den anknytning som bör krävas för att lagföring

skall ske i Sverige bör enligt regeringen såsom

huvudregel föreligga redan vid tidpunkten för

brottet. Det vore inte rimligt om t.ex. asylsökande

föräldrar skulle riskera att åtalas här om de kom

till Sverige med barn som tidigare könsstympats

enligt traditionerna i hemlandet. Det kan tänkas

uppkomma gränsfall där det visserligen finns en

anknytning till Sverige vid tidpunkten för brottet

men där anknytningen är så svag att det ändå skulle

te sig stötande att åtala här, exempelvis när

familjen endast har varit på tillfälligt besök i

Sverige innan ingreppet utfördes. Enligt regeringen

skulle det emellertid vara motiverat att bevilja

tillstånd till åtal om en familj innan den kom till

Sverige vistats lång tid i något annat land där

könsstympning inte är accepterat och föräldrarna

därför måste ha varit införstådda med gärningens

förkastlighet. Bedömningen huruvida tillstånd till

åtal bör beviljas måste således göras med

utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda

fallet, anför regeringen.

Motionen

I motion So19 av Karin Pilsäter (fp) yrkas att

riksdagen godkänner vad i motionen anförts om

tillämpningen av den utvidgade behörigheten för

svenska domstolar att döma över gärningar som har

begåtts utanför Sverige. Motionären anser att

regeringens uttalanden till ledning för i vilka fall

Riksåklagaren bör ge tillstånd till åtal har fått en

för snäv utformning. Enligt motionären måste det

klargöras att förbudet mot könsstympning och

domsrättsbestämmelsen också skall gälla personer som

finns i Sverige och som utför stympningar utomlands,

oavsett var flickorna, som stympningarna genomförs

på, bor.

Tidigare behandling

Utskottet anförde i sitt yttrande till

justitieutskottet med anledning av den nämnda

propositionen 1997/98:55 bl.a. att Sverige under

många år har bedrivit ett aktivt internationellt

arbete för att eliminera kvinnlig könsstympning,

bl.a. inom olika FN-organ och inom WHO, och att

Sverige bör fortsätta detta arbete (1997/98:SoU4y).

Utskottets bedömning

I motion So19 (fp) anförs att personer som finns i

Sverige och som utför könsstympningar utomlands bör

kunna lagföras här i landet, även om de flickor som

ingreppen utförs på inte bor i Sverige.

Av 2 kap. 2 § brottsbalken följer att ett brott som

begåtts utomlands av en svensk medborgare eller

utlänning med hemvist i Sverige eller, i vissa fall,

utlänning som finns här i riket, kan dömas efter

svensk lag och i svensk domstol. Genom att nu ta

bort kravet på dubbel straffbarhet för könsstympning

omfattas även fall då ett sådant ingrepp utförts i

ett land där könsstympning är tillåtet.

Syftet med lagen med förbud mot könsstympning av

kvinnor, liksom den i propositionen föreslagna

lagändringen, är enligt regeringen att ge flickor

och unga kvinnor i Sverige ett skydd mot att

utsättas för könsstympning. Regeringen anför att

tillstånd till åtal i princip endast bör beviljas i

de fall där flickor och unga kvinnor som finns i

Sverige förs utomlands för att könsstympas. De fall

som leder till åtal i Sverige bör enligt

propositionen begränsas till situationer där det

föreligger ett påtagligt svenskt intresse av att

lagföring kommer till stånd i Sverige. Brott som

helt saknar anknytning till Sverige bör däremot inte

omfattas av den utvidgade domsrätten, anförs det.

Mot bakgrund av vad som redovisats kan det enligt

utskottets mening inte i och för sig uteslutas att

lagföring i Sverige kan komma att ske även i andra

fall än de som exemplifieras i propositionen.

Utskottet anser att något ytterligare uttalande till

ledning för prövningen av åtalstillstånd dock inte

bör göras. I sammanhanget vill utskottet också åter

framhålla att det är angeläget att Sverige

fortsätter att arbeta aktivt i olika internationella

sammanhang för att bekämpa könsstympning. Motion

So19 (fp) bör avslås.

Preskriptionstid

Propositionen

I propositionen anges att BRIS (Barnens rätt i

samhället) i sitt remissvar anfört att

preskriptionsbestämmelserna kan medföra att

föräldrar väntar med ingreppet till efter BVC-tiden

och att ingreppet kommer att upptäckas först på

ungdomsmottagningen eller liknande. BRIS har därför

förespråkat en lång preskriptionstid. Enligt de

allmänna reglerna i 35 kap. 1 § brottsbalken gäller

för normalbrottet könsstympning en preskriptionstid

om tio år och för det grova brottet femton år.

Regeringen anser att detta torde tillgodose det

syfte som BRIS eftersträvar.

Motionen

I motion So20 av Ragnwi Marcelind och Ingemar

Vänerlöv (kd) yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådan ändring att preskriptions-

tiden för könsstympning förlängs (yrkande 1).

Motionärerna hänvisar till vad BRIS anfört och

framhåller den preventiva funktion som lagändringen

förväntas få. Enligt motionärerna bör

preskriptionstiden förlängas till tjugo år.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens bedömning att nu

gällande preskriptionstider för brottet

könsstympning får anses tillräckligt långa och

avstyrker därför motion So20 (kd) yrkande 1.

Förebyggande insatser, m.m.

Propositionen

Enligt regeringen räcker det inte med lagstiftning

för att bekämpa problemet med könsstympning. Arbetet

med att förhindra könsstympning handlar i stor

utsträckning om att förändra inställningen till

denna sedvänja. Lagstiftning är dock ett sätt för

samhället att markera vad som är icke-acceptabla

beteenden. Den nya bestämmelsen kommer att få en

viktig preventiv effekt genom att fungera som ett

starkt stöd för de föräldrar och unga kvinnor som

försöker stå emot äldre släktingars och andra

landsmäns krav på att könsstympning skall utföras.

Enligt regeringen är det av stor vikt att

lagändringen följs upp med informationsinsatser

riktade till såväl föräldrar som barn och ungdomar.

I propositionen anförs att det viktigaste när det

gäller att bekämpa könsstympning är att

tillhandahålla verktyg för att förhindra att

könsstympning sker. Förebyggande insatser är därför

av stor betydelse, liksom att personer som kommer i

kontakt med barn i riskzonen vet vad de skall göra

och hur de skall hantera situationen. Regeringen

påpekar att socialnämnden kan omhänderta ett barn

med stöd av lagen (1992:52) med särskilda

bestämmelser om vård av unga (LVU) för att på kort

sikt förhindra att barnet förs ut ur landet för att

könsstympas. På lång sikt är emellertid en

kombination av förbud och förebyggande åtgärder den

bästa lösningen. Ett effektivt skydd för barn i

riskzonen är att de besöker BVC, förskola och skola

där det finns kompetent personal. Socialtjänsten bör

också hålla ett särskilt vakande öga över familjer

där döttrarna riskerar att könsstympas, anför

regeringen.

I propositionen erinras om att regeringen nyligen

gett Socialstyrelsen i uppdrag att vidareutveckla

och initiera förebyggande projekt i bostadsområden

där det bor många människor från länder där

könsstympning praktiseras. För detta ändamål har

regeringen avsatt 3 miljoner kronor under en

treårsperiod. Regeringen förutsätter att

Socialstyrelsen inom ramen för detta uppdrag i

samråd med invandrar- och andra

frivilligorganisationer utformar ett

informationsmaterial om den nu föreslagna

lagändringen och därmed sammanhängande frågor.

Motionen

I motion So20 av Ragnwi Marcelind och Ingemar

Vänerlöv (kd) begärs ett tillkännagivande om att det

av Socialstyrelsen drivna projektet bör följas upp

och utvärderas (yrkande 2). Motionärerna betonar

vikten av att insatserna följs upp så att nya

projekt kan planeras och gjorda erfarenheter kan tas

till vara. I motionen begärs även ett

tillkännagivande om att regeringen bör återkomma med

förslag till nödvändiga åtgärder för att hjälpa de

flickor som utsätts för kvinnlig könsstympning

(yrkande 3). Motionärerna påpekar att den föreslagna

lagändringen inte direkt hjälper de barn som

drabbas. Enligt motionärerna finns ett stort behov

av beredskap och resurser i form av social och

psykologisk kompetens.

Tidigare behandling, m.m.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågor

om åtgärder mot kvinnlig könsstympning. I det av

riksdagen godkända betänkandet 1997/98:SoU2 (rskr.

1997/98:3) vidhöll utskottet sin tidigare

inställning att det är synnerligen angeläget med

information och utbildning om kvinnlig könsstympning

till både vuxna och barn inom de grupper där detta

kulturmönster fortfarande lever kvar och till

berörda personalgrupper. Utskottet ansåg det också

angeläget med återkommande uppföljning av insatserna

på området. Den kompetens på området som byggts upp

inom landet måste kunna bibehållas och ytterligare

förbättras. Utskottet utgick från att regeringen och

berörda myndigheter noga följer utvecklingen och

vidtar de åtgärder som är påkallade utan något

tillkännagivande härom.

I sitt yttrande till justitieutskottet rörande

proposition 1997/98:55 Kvinnofrid (1997/98:SoU4y)

anförde socialutskottet med anledning av motioner om

förebyggande insatser att det inte ändrat

uppfattning i frågan. Utskottet uttalade sig även

med anledning av motioner om stöd till och

behandling av kvinnor som utsatts för könsstympning.

Utskottet instämde med motionärerna att hälso- och

sjukvården bör utveckla behandlingsmetoder för att

såväl fysiskt som psykiskt rehabilitera kvinnor som

utsatts för könsstympning. Utskottet kunde inte

finna att regeringen hade någon annan uppfattning i

frågan. Justitieutskottet delade socialutskottets

bedömning och avstyrkte motionerna (1997/98:JuU13).

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1997/98:250).

Socialstyrelsen fick hösten 1998 i uppdrag av

regeringen att vidareutveckla och sprida metoder för

att förebygga könsstympning av flickor och kvinnor

och därvid initiera projekt i detta syfte. Uppdraget

skall redovisas senast den 1 september 2001. I

uppdraget ingår att öka medvetenheten hos berörda

folkgrupper om könsstympningens negativa

konsekvenser för flickors och kvinnors psykiska och

fysiska hälsa, i syfte att förebygga att föräldrar

låter könsstympa sina döttrar. Insatser skall också

göras för att motverka fördomar och utveckla

bemötandet hos personal som kommer i kontakt med

redan könsstympade flickor och kvinnor, såsom hälso-

och sjukvårdspersonal, skolsköterskor och

skolkuratorer, personal inom socialtjänsten, m.m.

Enligt uppgift från Socialstyrelsen kommer styrelsen

att ta fram och sprida informationsmaterial till

berörda professioner om hur könsstympade flickor och

kvinnor bör bemötas och tas om hand.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller att det är synnerligen angeläget

med information och utbildning om kvinnlig

könsstympning till vuxna och barn inom de grupper

där traditionen lever kvar. Det handlar om att

förändra inställningen till sedvänjan för att

förhindra att föräldrar låter könsstympa sina barn.

Utskottet anser det också mycket viktigt att öka

kunskaperna hos berörda personalgrupper, dels om hur

de bör agera i situationer där de möter barn som

riskerar att bli könsstympade, dels om hur redan

drabbade flickor och kvinnor bör behandlas och

bemötas. I Socialstyrelsens ovan nämnda uppdrag

kring könsstympning ingår såväl rent förebyggande

åtgärder som insatser för att förbättra

omhändertagandet av redan könsstympade flickor och

unga kvinnor. I uppdragsbeskrivningen anges att

Socialstyrelsen fortlöpande bör utvärdera och följa

upp de projekt som initieras inom ramen för

uppdraget. Enligt utskottet får motion So20 (kd)

yrkandena 2 och 3 anses tillgodosedd och avstyrks

därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förslaget till lagändring

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning

av kvinnor,

2. beträffande avgränsning av den

utvidgade domsrätten

att riksdagen avslår motion 1998/99:So19,

res. 1 (fp)

3. beträffande preskriptionstid

att riksdagen avslår motion 1998/99:So20 yrkande 1,

res. 2 (kd)

4. beträffande förebyggande insatser,

m.m.

att riksdagen avslår motion 1998/99:So20 yrkandena 2 och 3.

Stockholm den 22 april 1999

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris

Heister (m), Susanne Eberstein (s), Margareta

Israelsson (s), Rinaldo Karlsson (s), Chatrine

Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Conny Öhman (s),

Elisebeht Markström (s), Rolf Olsson (v), Lars

Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m),

Thomas Julin (mp), Kenneth Johansson (c), Kerstin

Heinemann (fp), Catherine Persson (s) och Lars

Elinderson (m).

Reservationer

1. Avgränsning av den utvidgade domsrätten

(mom. 2)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

7 börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "bör

avslås" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening har regeringens uttalanden

till ledning för prövningen av åtalstillstånd fått

en alltför snäv utformning. Utskottet delar den

uppfattning som kommer till uttryck i motion So19

(fp), nämligen att den föreslagna utvidgade

domsrätten även måste omfatta fall där en person som

finns i Sverige har utfört en könsstympning

utomlands på en flicka som inte bor i Sverige.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande avgränsning av den utvidgade

domsrätten

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So19 godkänner

vad utskottet anfört,

2. Preskriptionstid (mom. 3)

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

7 börjar med "Utskottet delar" och slutar med

"yrkande 1" bort ha följande lydelse:

Preskriptionstiden för könsstympning är för

normalbrottet tio år och för det grova brottet

femton år. Det finns risk för att en könsstympning

som görs på en mycket ung flicka inte upptäcks

förrän flickan kommit upp i tonåren, t.ex. vid besök

på en ungdomsmottagning. För att den föreslagna

lagändringen skall kunna få den förväntade

preventiva funktionen är det enligt utskottet därför

angeläget att preskriptionstiden är tillräckligt

lång. Utskottet anser att preskriptionstiden för

brott mot lagen med förbud mot könsstympning av

kvinnor bör förlängas till tjugo år. Regeringen bör

snarast återkomma till riksdagen med förslag till

sådan ändring.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande preskriptionstid

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So20 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

I propositionen framlagt lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen

(1982:316) med förbud mot

könsstympning av kvinnor

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1982:316) med

förbud mot könsstympning av kvinnor1 skall införas

en ny paragraf, 3 §, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

3§

-----------------------------------------------------

Den som har begått brott

enligt denna lag döms vid

svensk domstol även om 2

kap. 2 eller 3 §

brottsbalken inte är

tillämplig.

Bestämmelser om krav på

tillstånd att väcka åtal

i vissa fall finns i

2 kap. 5 § brottsbalken.

-----------------------------------------------------

________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.