Bet. 1998/99:SoU3

Socialutskottets betänkande

1998/99:SOU03

Stärkt patientinflytande m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1998/99

SoU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1997/98:189

Patientens ställning och proposition 1998/99:4

Stärkt patientinflytande samt 21 motionsyrkanden i

anledning av propositionerna. I betänkandet

behandlas också 19 motions-yrkanden från allmänna

motionstiden.

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag

till ändringar i hälso- och sjukvårdslagstiftningen.

Ändringarna innebär bl.a. att patientens rätt att

välja en fast läkarkontakt i primärvården inte får

begränsas till ett visst geografiskt område inom

landstinget. Remissreglerna till

specialistmottagningar ändras så att landstinget ges

möjlighet att ställa krav på remiss till sjukhusens

specialistmottagningar utan att ha remisskrav för

motsvarande specialistmottagning utanför sjukhusen.

Vårdgivarens skyldighet att ge patienten en

individuellt anpassad information om dennes

hälsotillstånd och om de olika metoder för

undersökning, vård och behandling som finns

preciseras. Vidare skall vårdgivarna i vissa

situationer vara skyldiga att ta hänsyn till

patientens val av behandling där två eller flera

alternativ är möjliga.

Utskottet tillstyrker också att vårdgivarna i vissa

situationer skall vara skyldiga att medverka till

att patienten får möjlighet att diskutera sin

sjukdom och behandling med ytterligare en läkare

(s.k. second opinion). Utskottet anser att det är

mycket angeläget att noga följa effekterna av

lagstiftningen om rätt till förnyad medicinsk

bedömning och föreslår därför att regeringen ger

Socialstyrelsen i uppdrag att följa tillämpningen

under ett år samt därefter lämna en utvärdering.

Utskottet föreslår ett tillkännagivande.

Utskottet tillstyrker vidare förslaget till en ny

lag om patientnämnder. Förslaget innebär att

nämndernas arbetsområde utvidgas till att omfatta

all offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt

vissa socialtjänstfrågor inom äldreomsorgen.

Även i övrigt tillstyrker utskottet

propositionernas lagförslag. Lagarna föreslås träda

i kraft den 1 januari 1999.

I betänkandet finns 19 reservationer och ett

särskilt yttrande.

Proposition 1997/98:189

I proposition 1997/98:189 Patientens ställning

föreslår regeringen (Socialdepartementet) att

riksdagen antar i propositionen framlagda förslag

till

1. lag om dels fortsatt giltighet av lagen

(1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal

primärvård, dels ändring i samma lag,

2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763),

3. lag om ändring i lagen (1993:1651) om

läkarvårdsersättning.

Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.

Proposition 1998/99:4

I proposition 1998/99:4 Stärkt patientinflytande

föreslår regeringen (Socialdepartementet) att

riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om patientnämndsverksamhet m.m.,

2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

3. lag om ändring i lagen (1998:614) om ändring i

sekretesslagen (1980:100),

4. lag om ändring i lagen (1998:533) om ändring i

hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

5. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763),

6. lag om ändring i lagen (1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område,

7. lag om ändring i patientjournallagen (1985:562),

8. lag om ändring i lagen (1991:1128) om

psykiatrisk tvångsvård,

9. lag om ändring i lagen (1991:1129) om

rättspsykiatrisk vård,

10. lag om ändring i lagen (1998:858) om ändring i

lagen (1987:813) om homosexuella sambor.

Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 2.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

proposition 1997/98:189

1998/99:So10 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vårdgarantin,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om patientens fria val

av läkare,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om tillräckliga

resurser till kommuner och landsting.

1998/99:So11 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en vårdgaranti,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en

tillgänglighetsgaranti,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om val av läkare i

primärvården,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om remisskrav.

1998/99:So12 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar att återinföra

husläkarlagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en samlad

patientlagstiftning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen

kallar Landstingsförbundet till överläggningar för

att införa en vårdgaranti fr.o.m. 1 april 1999,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen vid

överläggningarna med Landstingsförbundet även

upphäver remisstvånget.

Motioner väckta med anledning av

proposition 1998/99:4

1998/99:So13 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

förtroendenämnderna i landstingen skall få en

självständig ställning,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i kommunallagen att

förtroendenämndernas oberoende ställning klargörs.

1998/99:So14 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

rättighetslagstiftning.

1998/99:So15 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att rätten till

second opinion även skall omfatta icke-offentligt

finansierade vårdgivare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

informationsskyldigheten skall utformas så att den

blir tillgänglig även för funktionshindrade,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om patientnämnderna.

1998/99:So16 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om val mellan olika

behandlingsalternativ,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

second opinion för alla patienter i enlighet med vad

i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om patientnämndernas

oberoende i förhållande till dem som beslutar om

hälso- och sjukvården,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om nämndens

ansvarsområden.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1998

1998/99:So212 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vårdgaranti för

erhållande av hörapparater.

1998/99:So215 av Ingvar Eriksson och Göte Jonsson

(m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ny

vårdgaranti inom sjukvården i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1998/99:So222 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om införandet av en

vårdgaranti,

4. att riksdagen beslutar förbjuda remisstvång till

specialistläkare i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1998/99:So224 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utkrävbar rätt

att välja läkare inom såväl primärvård som

specialistmottagningar som är offentligt

finansierade,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om val av

behandlingsalternativ och sjukhus,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förbud mot

remisstvång,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om rätten till förnyad

bedömning, s.k. second opinion.

1998/99:So230 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari

yrkas

16. att riksdagen beslutar införa en vårdgaranti

för alla i enlighet med vad som anförts i motionen.

1998/99:So248 av Elizabeth Nyström och Maud Ekendahl

(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

lagstiftning mot remisstvång.

1998/99:So314 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

patientutbildning.

1998/99:So340 av Inger Davidson m.fl. (kd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vårdgaranti.

1998/99:So390 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

införandet av en patient-ombudsman enligt vad i

motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att kostnaden för en

patientombudsman får prövas inför den ekonomiska

vårpropositionen 1999,

3. att riksdagen hos regeringen i samband med den

årliga Dagmaröverenskommelsen ger landstingen i

uppdrag att utforma en informationsbroschyr inom

ramen för sina informationsinsatser.

1998/99:So446 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vårdgaranti.

1998/99:So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen skall

sammankalla Landstingsförbundet för att avtala om

att det införs en vårdgaranti fr.o.m. den 1 april

1999,

6. att riksdagen beslutar att återinföra

husläkarlagen.

1998/99:A802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om återinförande

av en vårdgaranti.

Utskottet

Propositionerna i huvuddrag

I proposition 1997/98:189 Patientens ställning

redovisar regeringen den överenskommelse mellan

staten och landstingen om ersättningar år 1999 för

insatser för att stärka patientens ställning m.m.

som företrädare för regeringen och

Landstingsförbundet träffade den 30 april 1998.

Såväl Landstingsförbundets styrelse som regeringen

har godkänt överenskommelsen. Den gäller fr.o.m. den

1 januari 1999 under förutsättning av riksdagens

godkännande av dels budgetpropositionen för år 1999,

dels - vad avser bidragen inom hjälpmedelsområdet -

proposition 1997/98:57 Ombildning av

Handikappinstitutet.

I propositionen föreslås vidare vissa ändringar i

hälso- och sjukvårdslagstiftningen i syfte att

stärka patientens ställning i hälso- och sjukvården.

Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, skall

förtydligas så att det framgår att patientens rätt

att välja en fast läkarkontakt i primärvården inte

får begränsas till ett visst geografiskt område inom

landstinget. De nuvarande remissreglerna till

specialistmottagningar föreslås ändrade i syfte att

öppna en möjlighet för landstingen att ställa krav

på remiss till sjukhusens specialistmottagningar

utan att ha remisskrav för motsvarande

specialistmottagningar utanför sjukhusen.

Regeringen avser att tillsätta en utredning för att

göra en samlad översyn av hälso- och

sjukvårdslagstiftningen i syfte att bl.a. åstadkomma

en patientfokuserad och tydlig reglering av

patientens ställning. Regeringen har uppdragit åt

Socialstyrelsen att beskriva och analysera

förutsättningarna för och konsekvenserna av

införandet av en behandlingsgaranti. Utgångspunkten

för Socialstyrelsens arbete skall vara en allsidig

belysning av frågan, som bl.a. innefattar ett

ekonomiskt, organisatoriskt, praktiskt och

medicinskt perspektiv.

I propositionen anförs vidare att de lagliga

förutsättningarna för samverkan mellan kommuner och

landsting inom vårdområdet bör stärkas ytterligare.

Regeringen har i proposition 1997/98:113 Nationell

handlingsplan för äldrepolitiken redovisat att man

snarast avser att se över frågan om gemensamma

nämnder m.m. inom vårdområdet. I avvaktan på denna

översyn föreslås att pågående försöksverksamhet med

kommunal primärvård förlängs till utgången av år

1999. Vidare föreslås att Malmö och Göteborgs

kommuner ges övergångsvis möjlighet att - efter

överenskommelse med respektive landsting - svara för

driften av primärvården.

De förändringar i lagstiftningen som föranleds av

regeringens förslag föreslås träda i kraft den 1

januari 1999.

Även proposition 1998/99:4 Stärkt patientinflytande

innehåller förslag till åtgärder för att i olika

avseenden stärka patientens ställning i hälso- och

sjukvården.

En ny lag om patientnämndsverksamhet m.m. föreslås

ersätta nuvarande lag (1992:563) om

förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och

sjukvården m.m. Nämndernas arbetsområde utvidgas

till att omfatta all offentligt finansierad hälso-

och sjukvård samt vissa socialtjänstfrågor inom

äldreomsorgen. Nämndernas arbetsuppgifter preciseras

i lagstiftningen.

Vidare föreslås en särskild bestämmelse i HSL som

preciserar vårdgivarnas skyldighet att ge patienten

en individuellt anpassad information om dennes

hälsotillstånd och om de olika metoder för

undersökning, vård och behandling som finns.

Genom en ny bestämmelse i HSL föreslås vidare att

vårdgivarna blir skyldiga att ta hänsyn till

patientens val av behandling där två eller flera

alternativ är möjliga. Den föreslagna bestämmelsen

innebär också att vårdgivarna i vissa situationer

skall vara skyldiga att medverka till att patienten

får möjlighet att diskutera sin sjukdom och

behandling med ytterligare en läkare (s.k. second

opinion). I lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på

hälso- och sjukvårdens område föreslås bestämmelser

som reglerar hälso- och sjukvårdspersonalens

motsvarande åligganden.

I propositionen föreslås även en ändring i

patientjournallagen (1985:562) som innebär att

lämnad information, val av behandlingsalternativ

samt ett eventuellt ställningstagande angående en

förnyad medicinsk bedömning skall dokumenteras.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1

januari 1999.

Bakgrund

Regeringen bemyndigade år 1992 chefen för

Socialdepartementet att tillkalla en parlamentarisk

kommitté för att dels analysera och bedöma hälso-

och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000, dels

överväga hur hälso- och sjukvården bör finansieras

på den övergripande samhällsnivån. I uppdraget

ingick också frågor som rör patientavgifter och

högkostnadsskydd samt kostnadsansvar för läkemedel i

öppen vård. Kommittén antog namnet Kommittén om

hälso- och sjukvårdens finansiering och

organisation, HSU 2000 (S 1992:04). Kommittén fick i

december 1994 tilläggsdirektiv som innebar att

kommitténs överväganden och förslag skall utgå från

dagens system med landsting och kommuner som

finansiärer och tillhandahållare av hälso- och

sjukvård. Genom de nya direktiven fick kommittén

bl.a. i uppdrag att överväga åtgärder som kan vidtas

för att stärka patientens ställning i hälso- och

sjukvården. Kommittén lade i november 1997 fram

delbetänkandet Patienten har rätt (SOU 1997:154).

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade

chefen för Socialdepartementet år 1994 en särskild

utredare med uppgift att utreda hur kvinnor och män

bemöts inom hälso- och sjukvården. Utredaren lade i

augusti 1996 fram huvudbetänkandet Jämställd vård.

Olika vård på lika villkor (SOU 1996:133).

I proposition 1997/98:189 behandlas vissa av de

frågor som berörts i betänkandet Patienten har rätt.

Vidare har betänkandet Jämställd vård. Olika vård på

lika villkor i vissa delar utgjort underlag för

propositionsarbetet. Härtill kommer att regeringen i

propositionen redogör för överenskommelsen om

ersättning under år 1999 för insatser för att stärka

patientens ställning m.m. Regeringen har bedömt att

förslagen i propositionen inte behöver underställas

Lagrådet.

I proposition 1998/99:4 tar regeringen upp

ytterligare frågor som behandlats i betänkandet

Patienten har rätt. Förslagen har underställts

Lagrådet.

Överenskommelse mellan staten och

landstingen om ersättningar för år 1999 för

insatser för att stärka patientens

ställning m.m.

I proposition 1997/98:189 lämnas en redogörelse för

den överenskommelse som den 30 april 1998 träffades

mellan företrädare för staten och

sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar för år

1999.

Parterna har enats om att utgiftsramen för år 1999,

1 182 miljoner kronor, skall fördelas enligt

följande.

(Mkr)

1 Att stärka patientens ställning 863

1.1Förbättrad tillgänglighet 804

Patientinflytande och delaktighet

Svåra och mycket ovanliga

sjukdomstillstånd

1.2Ersättning för vissa verksamheter

50

1.3Nationella informationssystem

(informations-

system för patienter och

allmänhet, 3 mkr år 1999,

producentobunden läkemedelsinformation,

6 mkr år 1999)

9

2. Rehabiliterings- och behandlingsinsatser

235

3. Nationellt utvecklingsarbete

31

3.1 Verksamhetsutveckling 20

3.2 Särskilda medel för

utvecklingsarbete

11

4. Råd för hälso- och sjukvårdspolitik 2

5. Bidrag inom hjälpmedelsområdet 51

5.1 Ersättning till

Hjälpmedelsinstitutet

45,5

5.2 Metod- och kunskapsutveckling 5,5

Summa

1 182

Enligt överenskommelsen skall huvuddelen av medlen,

804 miljoner kronor, användas för att ytterligare

stärka patientens ställning inom svensk hälso- och

sjukvård. Det skall bl.a. ske genom att vårdens

tillgänglighet och patienternas inflytande och

delaktighet ökas. Parterna har enats om att

landstingen skall se till att de patienter med svåra

och mycket ovanliga sjukdomstillstånd och skador som

önskar vård i annat landsting också skall få det.

Parterna konstaterar att de formella

förutsättningarna i viss utsträckning existerar

genom Socialstyrelsens vårdkatalog. En förutsättning

är emellertid att vårdkatalogen kompletteras med

sådana medicinska verksamheter som kan tillgodose

dessa patienters vårdbehov. Regeringen avser att

uppdra åt Socialstyrelsen att successivt bygga ut

sin vårdkatalog i relevanta delar samt att följa hur

vårdbehoven tillgodoses för denna grupp.

I överenskommelsen påpekas vidare att några

landsting bedriver verksamhet och belastas av

kostnader utan att kunna kompenseras för detta genom

statsbidragssystemet. För att kompensera dessa

landsting avsätts enligt överenskommelsen 50

miljoner kronor.

År 1997 påbörjades ett arbete för att utveckla ett

IT-baserat informationssystem för patienter och

allmänhet. Systemet kallas InfoMedica och är en

fulltextdatabas med koppling till andra databaser

för patientinformation, bl.a. hos Socialstyrelsen

och Spri. Parterna är eniga om att för år 1999

avsätta 3 miljoner kronor för fortsatt utveckling av

systemet. Parterna är vidare överens om att avsätta

6 miljoner kronor för producentobunden information.

Även för år 1999 lämnas särskild ersättning för

medicinska rehabiliterings- och behandlingsåtgärder

inom hälso- och sjukvården. Ersättningsbeloppet är

oförändrat jämfört med föregående år, dvs. 235

miljoner kronor.

Det arbete med ledarskapsfrågor och

vårdorganisation som inletts i nätverk och projekt

som "Dagmarnätverket", "Ledarnätverket" och

"Genombrott" bör enligt propositionen fortsätta och

följas av nya satsningar. 20 miljoner kronor avsätts

för detta ändamål.

I överenskommelsen anförs att det i dag inte finns

några helt tillförlitliga system för att följa

tillgängligheten inom hälso- och sjukvården.

Landstingsförbundet arbetar tillsammans med

landstingen i de södra och västsvenska

sjukvårdsregionerna med att ta fram system för

uppföljning av köer och väntetider.

Landstingsförbundet ansvarar för att arbetet med att

utveckla dessa system fullföljs under år 1999.

Förbundet ansvarar också för att redovisa hur

tillgängligheten i övrigt inom hälso- och sjukvården

utvecklas. Parterna är eniga om att avsätta 11

miljoner kronor för dessa ändamål.

Av överenskommelsen framgår vidare att parterna är

eniga om att inom ramen för överenskommelsen skapa

ett råd för hälso- och sjukvårdspolitik som skall

bestå av ledande beslutsfattare från staten och

motsvarande företrädare för landstingen. Rådet skall

behandla övergripande frågor om hälso- och

sjukvården i dag och i framtiden. Rådet bör vidare

ansvara för viss uppföljning av överenskommelsen; 2

miljoner kronor avsätts för inrättande av ett sådant

råd.

Slutligen framgår av överenskommelsen att 51

miljoner kronor avsätts under år 1999 till bidrag

inom hjälpmedelsområdet.

En patientfokuserad lagstiftning

Proposition 1997/98:189

I propositionen anförs att dagens hälso- och

sjukvårdslagstiftning bygger på

sjukvårdshuvudmännens och personalens skyldigheter.

Samtidigt som det framgår av innehållet i de

aktuella lagarna att patienten skall ges möjlighet

till aktiv medverkan i vården har patienten i den

lagtekniska utformningen tilldelats en

tillbakadragen position som objekt för huvudmännens

och personalens aktiviteter. Regeringen påpekar

också att hälso- och sjukvårdslagstiftningen är

utspridd i flera olika lagar.

En grundförutsättning för att patienterna skall

kunna ta till vara sin rätt är att de regelverk som

finns är tydliga. Den nuvarande hälso- och

sjukvårdslagstiftningen bör därför ses över. En

utgångspunkt för översynen bör vara att

lagstiftningen skall utgå från patienten. Det

innebär att den rättsliga fokuseringen i relevanta

delar förskjuts från personalens och

sjukvårdshuvudmännens skyldigheter till vad

patienten bör kunna kräva av hälso- och sjukvården.

Detta innebär inte att en lagstiftning om

personalens och sjukvårdshuvudmännens skyldigheter

kan avvaras. Vidare bör utgångspunkten vara att

samla de bestämmelser som har betydelse för

patientens ställning i stället för att de som nu är

utspridda på flera lagar.

Enligt propositionen finns det betydande problem

när det gäller att införa legala rättigheter på

hälso- och sjukvårdsområdet eftersom hälso- och

sjukvårdsförmåner inte låter sig preciseras lika

enkelt i lag som t.ex. ekonomiska förmåner. Om

överprövningen skall ha något praktiskt värde måste

vidare tidsaspekten beaktas, vilket är särskilt

påtagligt vid akut vård. Härtill kommer att det

organ som skall överpröva beslut inom hälso- och

sjukvårdsområdet måste ha kompetens att bedöma såväl

rättsliga som medicinska frågor. I propositionen

anförs att det dessutom finns principiella

invändningar mot en hälso- och sjukvårdslagstiftning

som bygger på rättighetsbaserade principer, eftersom

det demokratiska inflytandet i hälso- och

sjukvårdslagstiftningen i vårt system till stor del

utövas av kommunala politiska församlingar. En

rättighetslagstiftning innebär att det ytterst är

domstolarna som bedömer olika vårdbehov, avgör om

åtgärder blivit riktigt utförda, väger behov i

förhållande till nytta och resursutnyttjande och

sliter tvister inom hälso- och sjukvården. Därmed

inskränks utrymmet för kommunalt fattade

demokratiska beslut om prioriteringar i vården i

förhållande till befintliga resurser. Regeringen

anser sammanfattningsvis att det finns behov av en

översyn av dagens hälso- och sjukvårdslagstiftning.

Översynen bör dock utgå från den nuvarande principen

med skyldighetslagstiftning.

Motion

I motion So12 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en

samlad patientlagstiftning (yrkande 2). Motionärerna

anför att patientens ställning bör stärkas.

Nuvarande regler bör sammanföras till en plats i

lagstiftningen, antingen i en särskild lag om

patientens ställning och inflytande eller som ett

särskilt avsnitt i HSL. Lagstiftningen bör avse

följande:

- vårdgarantins regler,

- den tidigare husläkarlagens regler,

- rätten till information om olika

behandlingsalternativ, deras för- och nackdelar samt

betydande möjligheter att välja mellan alternativen,

- rätt att ta del av behandlingsresultat på

sjukhusen,

- rätt att få ta del av mer än en läkares

bedömning, s.k. second opinion,

- rätt till rehabiliteringsplan,

- rätt till smärtlindring,

- garanti för att kvalitetssäkring tillämpas,

- rätt till specialistvård i annat landsting om

opartiskt organ så tillstyrker,

- rätt till vård i hemmet i livets slutskede om det

inte finns medicinska skäl mot detta.

Tidigare behandling

Frågan om en översyn av dagens hälso- och

sjukvårdslagstiftning berördes något i betänkande

1997/98:SoU22 Yrkesverksamhet på hälso- och

sjukvårdens område (s. 28). Utskottet delade

regeringens bedömning att fem lagar,

kvacksalverilagen, behörighetslagen,

disciplinpåföljdslagen, åliggandelagen och

tillsynslagen, skulle sammanföras till en lag om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Förslagen i proposition 1997/98:109 Yrkesverksamhet

på hälso- och sjukvårdens område ansågs utgöra ett

första steg i riktning mot en samlad hälso- och

sjukvårdslagstiftning på det sätt HSU 2000

förespråkat i betänkandet Patienten har rätt.

Utskottet anförde vidare att HSU 2000 i samma

betänkande bl.a. konstaterat att dagens hälso- och

sjukvårdslagstiftning bygger på

sjukvårdshuvudmännens och personalens skyldigheter.

Vad en patient kan förvänta sig av vården kan endast

indirekt utläsas ur lagtexten. Kommittén ansåg

därför att det finns ett behov av en översyn av

dagens hälso- och sjukvårdslagstiftning. En

utgångspunkt för en sådan översyn borde enligt

kommittén vara att lagstiftningen utgår från

patientens situation, dvs. att den rättsliga

fokuseringen förskjuts till vad patienten bör kunna

kräva av hälso- och sjukvården.

Utskottet uttalade att det såg positivt på att en

översyn görs av dagens hälso- och sjukvård med den

utgångspunkt som HSU 2000 skisserat.

Utskottets bedömning

Utskottet delar bedömningen att en

grundförutsättning för att patienterna skall kunna

ta till vara sin rätt är att de regelverk som finns

är tydliga. Utgångspunkten bör vara att samla de

bestämmelser som har betydelse för patientens

ställning. Utskottet vidhåller därför sitt tidigare

ställningstagande att den nuvarande hälso- och

sjukvårdslagstiftningen bör ses över i syfte att

åstadkomma en mer patientfokuserad och

lättillgänglig rättslig reglering på området.

Översynen bör utgå från den nuvarande principen med

skyldighetslagstiftning. Motion So12 (fp) yrkande 2

avstyrks.

Vårdens tillgänglighet

Proposition 1997/98:189

I propositionen anförs att tidsfrister i vården inte

bör lagfästas. Anledningen till detta är för det

första att det finns vissa praktiska svårigheter med

en lagreglering. Eftersom det fordras ett nytt

riksdagsbeslut varje gång en tidsgräns skall ändras

riskerar systemet att bli oflexibelt och osmidigt.

Vidare finns det risk att tidsgränser som uttrycks i

lagstiftningen kan komma att tolkas som

miniminivåer. En lagreglering kan enligt regeringen

dessutom innebära ett alltför stort ingrepp i den

kommunala självstyrelsen eftersom en reglering får

stora konsekvenser för hälso- och sjukvårdens

resursanvändning. I stället bör man bygga vidare på

systemet med överenskommelser mellan staten och

landstingen. Det systemet har fördelen att det är

flexibelt och successivt kan anpassas till aktuella

problem i hälso- och sjukvården både i förhållande

till otillfredsställda behov och tillgängliga

resurser.

I propositionen anförs vidare att regeringen och

Landstingsförbundet kommit överens om att under år

1998 närmare klarlägga de ekonomiska,

organisatoriska och praktiska förutsättningarna för

en behandlingsgaranti. Regeringen har uppdragit åt

Socialstyrelsen att beskriva och analysera

förutsättningarna för och konsekvenserna av

införandet av en behandlingsgaranti inom svensk

hälso- och sjukvård. Enligt propositionen är det

särskilt angeläget att målet om vård på lika villkor

och riksdagens beslut om prioriteringar inom vården

beaktas i sammanhanget. Socialstyrelsen skall ha som

utgångspunkt att göra en allsidig belysning av

frågan, vilket bl.a. innefattar ett ekonomiskt,

organisatoriskt, praktiskt och medicinskt

perspektiv. Uppdraget skall redovisas till

regeringen före utgången av februari 1999.

Motioner

I motion So10 av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

vårdgaranti (yrkande 1). Det är den enskildes

önskemål som skall vara i centrum. När det gäller

behandlingsgaranti bör inriktningen vara att det

behövs en mer omfattande vårdgaranti än den som

gällde från år 1992. De allmänt omfattade

slutsatserna från Prioriteringsutredningen skall

vara utgångspunkt och utgöra riktlinjer för denna

nya vårdgaranti. Det innebär att den för varje

tillfälle aktuella kösituationen inte skall avgöra

inriktning och prioritering, utan vårdbehoven.

Patienter med svåra kroniska sjukdomar och patienter

i livets slutskede, dvs. patienter som har de allra

största vårdbehoven, skall inte behöva stå tillbaka

för patienter med lättdiagnostiserade och

behandlingsbara sjukdomar.

I motion So11 av Kenneth Johansson m. fl. (c)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförs

om vårdgaranti (yrkande 1). Motionärerna anför att

patienten för samtliga medicinskt motiverade

diagnoser skall ha rätt till behandling inom tre

månader från första undersökningstillfället då

vårdbehovet konstaterats. Patienten skall ha

valfrihet att välja såväl vårdgivare som adekvat

behandlingsmetod. Denna valfrihet skall omfatta

samtliga godkända vårdgivare i såväl sluten som

öppen vård, inklusive privata vårdgivare. Patienten

skall ha rätt att välja sjukhus i hela landet, även

om "det egna" sjukhuset kan ge samma vård utan

dröjsmål. Patienten skall ha rätt att inhämta en

kompletterande bedömning från annan läkare, s.k.

second opinion. Patienten skall på lika villkor

kunna besöka specialistläkare såväl hos landstinget

som hos privata vårdgivare med avtal. Råder

remisskrav skall det gälla för såväl landstingets

läkare som privatläkare. Motionärerna begär vidare

ett tillkännagivande när det gäller

tillgänglighetsgaranti (yrkande 2). Ingen skall

behöva vänta mer än fyra dagar för besök hos

allmänläkare inom primärvården.

I motion So12 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om att regeringen kallar Landstingsförbundet

till överläggningar för att införa en vårdgaranti

fr.o.m. den 1 april 1999 (yrkande 3). Motionärerna

anför bl.a. att de växande vårdköerna är ett

samhällsproblem som fordrar en snabb lösning.

Vårdgaranti innebär att alla parter får incitament

att koncentrera sig på att kapa vårdköerna. Det mest

konkreta uttrycket för detta är de ekonomiska

konsekvenserna av olika prioriteringar. Med

traditionell budgetstyrning får den verksamhet som

uppvisar störst problem, t.ex. långa patientköer,

större anslag. Enligt motionärerna ger detta en

felaktig signal. Med en vårdgaranti bryts detta

olyckliga mönster. Efter ett år med den tidigare

vårdgarantin hade antalet patienter som stod i kö

till behandlingar som täcktes av garantin minskat

drastiskt. Ett likalydande yrkande finns i en motion

från den allmänna motionstiden, nämligen motion

So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) (yrkande 2)

I flera andra motioner från den allmänna

motionstiden begärs att en ny och vidareutvecklad

vårdgaranti införs. Sådana yrkanden finns i

motionerna So222 av Carl Bildt m.fl. (m) (yrkande

1), A802 av Carl Bildt m.fl. (m) (yrkande 14), So215

av Ingvar Eriksson och Göte Jonsson (m) (yrkande 1),

So230 av Ulf Kristersson m.fl. (m) (yrkande 16),

So340 av Inger Davidson m.fl. (kd) (yrkande 1) och

So446 av Alf Svensson m.fl. (kd) (yrkande 7).

Motionärerna anför bl.a. att Sverige åter blivit ett

land med långa vårdköer. En ny vårdgaranti bör

därför införas som klart och tydligt slår fast vad

patienterna har rätt att förvänta sig av hälso- och

sjukvården. Själva syftet med en sådan vårdgaranti

är dels att ställa patienterna i centrum, dels att

framtvinga organisatoriska och andra förändringar

som krävs för att människor skall kunna få vård i

tid. Vårdgarantin handlar ytterst om att varje

patient skall ha rätt till vård i rätt tid och när

vården behövs.

Även i motion So212 av Barbro Westerholm (fp) från

den allmänna motionstiden begärs att vårdgarantin

för erhållande av hörapparat återinförs (yrkande 4).

Motionären anför att vårdgarantin innebar att de

patienter som hade svår hörselnedsättning var

berättigade att inom tre månader erhålla hörapparat.

Sommaren 1998 uppgick väntetiden till i genomsnitt

25 veckor. Enligt motionären blir resultatet av

väntetiderna att de som är välsituerade själva köper

sina hörapparater medan de med tunna plånböcker får

vänta.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas bedömning att det är

angeläget att väntetider till vård och behandling

minskar. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om

att regeringen i 1998 års ekonomiska vårproposition

(prop. 1997/98:150) föreslog att statsbidragen till

kommuner och landsting skulle höjas med ytterligare

fyra miljarder kronor år 1998, utöver tidigare

beslutade och aviserade höjningar. Riksdagen biföll

regeringens förslag (rskr. 1997/98:319). I

budgetpropositionen för år 1999 (prop. 1998/99:1)

aviserar regeringen ett ytterligare resurstillskott

till kommuner och landsting med två miljarder kronor

år 2001. Beslutna, föreslagna och aviserade

tillskott innebär i förhållande till 1996 års nivå

en höjning av statsbidraget med 22 miljarder kronor.

De höjda statsbidragen ger enligt utskottets

uppfattning landstingen ökade möjligheter att vidta

åtgärder för att minska väntetiderna i vården.

Av överenskommelsen mellan regeringen och

Landstingsförbundet framgår vidare att parterna är

överens om att landstingen påtagligt skall minska

väntetiderna för både besök och behandling samt att

särskilda medel avsatts för att följa hur

tillgängligheten i sjukvården utvecklas.

Utskottet anser i likhet med regeringen att

tidsfrister i vården inte bör lagfästas utan att det

i stället är lämpligare att bygga vidare på systemet

med överenskommelser mellan staten och landstingen.

Regeringen har uppdragit åt Socialstyrelsen att

beskriva och analysera förutsättningarna för och

konsekvenserna av införandet av en

behandlingsgaranti inom svensk hälso- och sjukvård.

Utgångspunkten är att frågan skall få en allsidig

belysning som bl.a. innefattar ett ekonomiskt,

organisatoriskt, praktiskt och medicinskt

perspektiv. Uppdraget skall redovisas till

regeringen före utgången av februari 1999. Utskottet

anser att resultatet av det pågående

utredningsarbetet bör avvaktas. Riksdagen bör inte

ta något initiativ på området.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att

motionerna So10 (kd) yrkande 1, So11 (c) yrkandena 1

och 2, So12 (fp) yrkande 3, So212 (fp) yrkande 4,

So215 (m) yrkande 1, So222 (m) yrkande 1, So230 (m)

yrkande 16, So340 (kd) yrkande 1, So446 (kd) yrkande

7, So467 (fp) yrkande 2 och A802 (m) yrkande 14 bör

avstyrkas.

Val av läkare i primärvården

Proposition 1997/98:189

Enligt regeringens uppfattning finns det starka skäl

att slå vakt om dels rätten att välja en fast

läkarkontakt i primärvården, dels rätten att välja

läkare på en annan mottagning än den som ligger

närmast den egna bostaden. För att klargöra att den

enskildes val inte begränsas till ett visst

geografiskt område inom landstinget föreslås att det

i 5 § HSL införs ett tillägg där detta klart

uttalas.

I propositionen anförs att det finns situationer

där valet av läkare kan begränsas av praktiska skäl.

En enskild läkares arbetsbelastning kan vara sådan

att den sätter gränser för läkarvalet. Likaså kan

möjligheterna att i glest befolkade delar av landet

välja mellan flera olika läkare inom rimligt

geografiskt avstånd vara begränsade. Landstingen

måste också kunna begränsa rätten till hembesök i de

fall patienter som har andra alternativ väljer en

läkare långt från bostadsorten eller kräva att

patienten själv svarar för resekostnaden till

mottagningen.

Det kan förekomma att en patient som flyttat från

ett landsting till ett annat eller en student som

studerar på annan ort vill behålla sin fasta

läkarkontakt. Enligt regeringen är det angeläget att

landstingen så långt som möjligt försöker tillgodose

önskemål om val av läkare i primärvården även i de

fall den enskilde av olika skäl väljer en läkare som

är verksam i ett annat landsting.

Enligt propositionen är det viktigt att betona

betydelsen av samarbete mellan olika delar av hälso-

och sjukvården för att på så sätt höja kvaliteten

för patienterna. Vidare betonas vikten av att

sjukvårdshuvudmännen medverkar till att rätten att

välja läkare införlivas i sjukvårdsorganisationen

och att man också följer upp att reglerna tillämpas

på avsett sätt. Dessutom måste informationen till

befolkningen förbättras så att alla känner till sin

rätt att välja och hur man skall gå till väga för

att utnyttja denna rätt.

Motioner

I motion So10 av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett

tillkännagivande av vad som i motionen anförts om

patientens fria val av läkare (yrkande 2 delvis).

Enligt motionären finns det inte något behov av

inskränkningar i patientens rätt att själv välja

läkare i primärvården.

I motion So11 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

val av läkare i primärvården (yrkande 3).

Motionärerna anser att valfriheten inte får

begränsas till läkarna inom den närliggande

vårdcentralen eller till ett bestämt geografiskt

område. Det bör också vara möjligt att välja sin

läkarkontakt utanför det egna landstingsområdet.

Patienter med kroniska sjukdomar bör kunna få välja

att ha sin fasta läkarkontakt med andra specialister

än med allmänläkare.

I motion So12 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

begärs att husläkarlagen återinförs (yrkande 1).

Rätten att välja läkare var en gång lagfäst i

husläkarlagen. Sedan lagen avskaffades har

valfriheten de facto försämrats för patienterna.

Husläkarlagen garanterade också att valfriheten

omfattade både privata och offentliga vårdgivare.

Ett liknande yrkande framförs i en motion från den

allmänna motionstiden, nämligen motion So467 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) (yrkande 6).

I motion So224 av Ulf Kristersson m.fl. (m) från

den allmänna motionstiden begärs ett

tillkännagivande av vad i motionen anförts om en

utkrävbar rätt att välja läkare inom såväl

primärvård som specialistmottagningar som är

offentligt finansierade (yrkande 1). Motionärerna

anför att denna rätt inte skall begränsas till ett

geografiskt och administrativt område utan att den

skall avse hela landet. En möjlighet till rättslig

prövning skulle enligt motionärerna minimera risken

för att dagens missförhållanden med lokala regelverk

som bryter mot rätten om ett fritt läkarval blir

bestående. Enligt motionärerna kan begränsningar av

reseersättningar utanför landstingsgräns göras.

Vidare måste begränsningar på grund av att en läkare

är överbelastad accepteras. Rätten skall enligt

motionärerna vara överklagningsbar genom

förvaltningsbesvär.

Utskottets bedömning

Utskottet delar bedömningen att det är viktigt att

värna om patientens rätt att välja en fast

läkarkontakt i primärvården. Likaså är det

väsentligt att patienten ges möjlighet att välja

läkare på en annan mottagning än den som ligger

närmast den egna bostaden. Utskottet välkomnar

därför att ett tillägg görs i HSL som klargör att

den enskildes val inte får begränsas till ett visst

geografiskt område inom landstinget. Däremot finns

det givetvis situationer där valet av läkare

begränsas av praktiska skäl.

När det gäller frågan om rätten att välja läkare

bör kunna bli föremål för prövning av domstol bör

enligt utskottets uppfattning beaktas att ett sådant

förfarande kräver en precisering av vilka

förutsättningar som skall vara uppfyllda för att

domstolen skall kunna ålägga hälso- och sjukvården

att tillgodose den enskildes önskemål om val av en

viss läkare. Vidare kan valfriheten givetvis

begränsas av att varje allmänläkare endast kan ha

ett visst antal personer knutna till sig. Den

enskilde kan således inte ges rätt att välja en

läkare som är "fulltecknad" utan måste i sådana

situationer nöja sig med en läkare som har ledig

kapacitet. Det skulle därför krävas att lagstiftaren

anger några hållpunkter för den rättsliga

prövningen, t.ex. genom att ange normer för hur

många patienter som en läkare i primärvården normalt

skall ha. Annars finns det risk att domstolen fattar

beslut som bidrar till att arbetsbelastningen blir

mycket ojämn för de läkare som är verksamma i

primärvården. Att slå fast sådana normer i lag är

enligt utskottet inte lämpligt, eftersom planeringen

av primärvården bör ha sin utgångspunkt i de

förhållanden som råder lokalt. Utskottet anser

därför att rätten att välja läkare inte bör kunna

bli föremål för rättslig prövning.

Patienter med kroniska och långvariga sjukdomar

behöver ofta en mer regelbunden och långvarig

kontakt med andra specialister än allmänläkare.

Utskottet vill i detta sammanhang i likhet med

regeringen betona vikten av samarbete mellan olika

delar av hälso- och sjukvården. Det kan således i

vissa fall vara lämpligt att en patient har både en

allmänläkare och en specialist som sin läkare.

Utskottet tillstyrker förslaget till ändring i 5 §

HSL och avstyrker motionerna So10 (kd) yrkande 2 i

denna del och So11 (c) yrkande 3. Även motion So224

(m) yrkande 1 avstyrks.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen

behandlat motioner om återinförande av

husläkarlagen, (se bl.a. 1996/97:SoU1, 1997/98:SoU12

och 1997/98:SoU24). Utskottet vidhåller sitt

tidigare ställningstagande att det inte finns skäl

att återinföra lagen. Motionerna So12 (fp) yrkande 1

och So467 (fp) yrkande 6 avstyrks.

Val av sjukhus och specialistmottagning

Proposition 1997/98:189

Det finns i dag ingen lagstadgad rätt för patienten

att välja sjukhus och specialistmottagning.

Landstingen ger dock patienterna relativt stora

möjligheter att välja sjukhus och

specialistmottagning både inom det egna landstinget

och i angränsande landsting. Om landstinget beslutar

att remiss skall krävas för viss vård/behandling

inom landstinget skall enligt gällande lagstiftning

samma krav gälla för motsvarande vård/behandling som

utförs av vårdgivare med ersättning enligt lagen om

läkarvårdsersättning alternativt lagen om ersättning

för sjukgymnastik. Ett av skälen till att

bestämmelsen infördes var att samma förutsättningar

skulle gälla för all offentligt finansierad vård.

Från och med den 1 januari 1998 undantogs den vård

som ges av privata gynekologer, psykiatriker och

barnmedicinare från krav på remiss.

Enligt propositionen är det angeläget att patienten

ges möjlighet att dels välja sjukhus och

specialistmottagning, dels välja mellan offentlig

och privat vård. Betydelsen av patienternas

valmöjligheter understryks i överenskommelsen mellan

staten och landstingen om ersättningar år 1999 för

insatser för att stärka patientens ställning m.m.

Således konstateras i överenskommelsen att

patienterna skall ha möjligheter att välja

vårdgivare där det av skilda skäl passar dem bäst.

Likaså skall varje patient erhålla tydlig

information om sina möjligheter att välja

vårdgivare. Regeringen anser mot bakgrund härav att

det inte föreligger behov av ett uttryckligt lagstöd

om rätten att välja sjukhus och

specialistmottagning.

Enligt propositionen är det inte lämpligt att i lag

generellt förbjuda landstingen att ställa krav på

remisser för specialistvård eftersom remisser måste

kunna användas som ett instrument för att göra

riktiga medicinska prioriteringar. Vidare anförs att

sjukhusens specialistmottagningar i ökad

utsträckning fått andra roller i hälso- och

sjukvården än de icke-sjukhusanslutna, ofta privata,

specialistmottagningarna. De offentliga

sjukhusmottagningarna har sedan några år reducerat

sin verksamhet och koncentrerat den till patienter

och tillstånd som kräver sjukhusens specialiserade

resurser. Övriga patienter styrs i ökad utsträckning

till specialistmottagningar utanför sjukhusen, t.ex.

vårdcentraler som knutit till sig läkare med andra

specialiteter än allmänmedicin. Eftersom sjukhusens

specialistmottagningar och de privata

specialistmottagningarna således kan ha olika roller

i hälso- och sjukvården anser regeringen att det

finns skäl att se annorlunda på remisskrav till de

sjukhus-anknutna specialistmottagningarna än på

remisskrav till motsvarande specialistmottagningar

utanför sjukhusen. Landstingen föreslås därför få

möjlighet att tillämpa remisskrav för den egna

verksamheten utan att tillämpa remisskrav för

privata vårdgivare vid mottagningar utanför sjukhus

som omfattas av lagen. Som en följd härav kan

landstingen inte tillämpa remisskrav enbart för

privata vårdgivare utanför sjukhus. Förslaget till

ändring innebär inte någon förändring i fråga om

privatläkarna inom barnmedicin, gynekologi och

psykiatri. Remiss kan alltså inte heller i

fortsättningen krävas inom dessa specialiteter även

om ett landsting inför sådana remisskrav för

motsvarande specialistmottagningar inom den egna

verksamheten.

Motioner

I motion So10 av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett

tillkännagivande om att det inte skall krävas

remisstvång för att en patient skall kunna söka vård

på en specialistmottagning (yrkande 2 delvis).

I motion So11 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

remisskrav (yrkande 4). Remissförfarandet inom

sjukvården är ofta ett bra kommunikationsmedel till

patienternas hjälp, särskilt när det gäller att ge

patienter möjlighet att skyndsamt få sina behov

tillgodosedda. Enligt motionärerna förekommer det

dock ibland att remisskrav används som ett sätt att

försvåra vårdutnyttjandet eller som begränsning för

privata vårdgivare. Motionärerna anför att sådana

remisskrav inte skall få förekomma.

I motion So12 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om att regeringen vid överläggningarna med

Landstingsförbundet även upphäver remisstvånget

(yrkande 4). Motionärerna anser att det inte skall

finnas något generellt remisstvång till

specialistvården. Det kan dock finnas skäl för

landstingen att i vissa situationer ha remisstvång

till vissa specialistmottagningar på sjukhus.

I motion So224 av Ulf Kristersson m.fl. (m) från

den allmänna motionstiden begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om val av

sjukhus (yrkande 2 delvis). Enligt motionärerna

skall var och en ha lagfäst rätt att välja

mottagning/sjukhus över hela landet. Även om

landstinget kan erbjuda ett eller flera

behandlingsalternativ som uppfyller kraven på att

vara till nytta för patienten med hänsyn till den

aktuella skadan eller sjukdomen skall patienten ha

rätt att välja behandling på annat håll.

Motionärerna begär också ett tillkännagivande om vad

i motionen anförts om förbud mot remisstvång

(yrkande 3). Motionärerna anför att remisskrav inte

skall få förekomma. Enligt motionärerna är det

orimligt att landstingen skall få bestämma över det

som faktiskt skall fungera som alternativ till

landstingen. Det är alltså remissen som bärare av

ekonomiska medel som inte bör tillåtas. Remissen som

kunskapsbärare, diskussions- och dialogunderlag samt

prioriteringsunderlag fyller däremot en viktig

funktion. Det faktum att regeringen i propositionen

föreslår att landstingen skall få ha kvar

möjligheten att kräva remiss till

privatpraktiserande ger landstingen fortsatt

möjlighet att styra patienter till den egna

verksamheten.

I ett par motioner från allmänna motionstiden

begärs att remisstvång till specialistläkare

förbjuds, nämligen motionerna So222 av Carl Bildt

m.fl. (m) (yrkande 4) och So248 av Elizabeth Nyström

och Maud Ekendahl (m). Motionärerna anför bl.a. att

i de landsting där remisstvång införts minskar

andelen besök i den mer kostnadseffektiva privata

vården medan andelen dyra sjukhusbesök ökar.

Utskottets bedömning

I överenskommelsen mellan regeringen och

Landstingsförbundet om ersättningar år 1999 för att

stärka patientens ställning m.m. betonas att

patienterna skall ha möjligheter att välja

vårdgivare där det av olika skäl passar dem bäst.

Utskottet anser att det mot bakgrund härav inte

finns behov av ett uttryckligt lagstöd om rätten att

välja sjukhus och specialistmottagning. Utskottet

vill dock understryka att det är angeläget att

patienterna i realiteten ges möjligheter att dels

välja sjukhus och specialistmottagning, dels välja

mellan offentlig och privat vård. Motion So224 (m)

yrkande 2 avstyrks i denna del med hänvisning till

det anförda.

Remisser fyller en viktig funktion som instrument

för att göra riktiga medicinska prioriteringar både

i syfte att garantera att de patienter som har

störst behov av specialistvård får tillgång till

sådan och att kunna utnyttja de samlade resurserna i

landstingen optimalt. Utskottet delar således

bedömningen att det inte är lämpligt att i lag

förbjuda landstingen att ställa krav på remisser för

specialistvård. Givetvis får remisskrav inte

användas i syfte att försvåra vårdutnyttjandet eller

som begränsning för privata vårdgivare.

Det kan finnas skäl att se annorlunda på remisskrav

till de sjukhusanknutna specialistmottagningarna än

på remisskrav till motsvarande

specialistmottagningar utanför sjukhusen. Med hänsyn

till att sjukhusens specialistmottagningar och de

privata specialistmottagningarna genom de senaste

årens utveckling har fått skilda roller i hälso- och

sjukvården bör det enligt utskottet därför vara

möjligt för landstingen att ställa krav på remiss

till sjukhusens specialistmottagningar utan att ha

remisskrav för motsvarande specialistmottagning

utanför sjukhusen. Däremot kommer landstingen inte

att kunna tillämpa remisskrav enbart för privata

vårdgivare utanför sjukhus. Motionerna So10 (kd)

yrkande 2 i denna del, So11 (c) yrkande 4, So12 (fp)

yrkande 4, So222 (m) yrkande 4, So224 (m) yrkande 3

och So248 (m) avstyrks med det anförda. Utskottet

tillstyrker förslaget till ändring i 3 § lagen

(1993:1651) om läkarvårdsersättning.

Inte heller i fortsättningen får remiss krävas inom

specialiteterna barnmedicin, gynekologi eller

psykiatri.

Information till patienten och val mellan

behandlingsalternativ

Proposition 1998/99:4

I propositionen anförs att rätten till information

är av avgörande betydelse för patientens möjlighet

att utöva självbestämmande och vara delaktig i

vården. En informerad patient är också en

förutsättning för en effektiv vård.

Informationsplikten regleras i dag kortfattat i HSL

och lagen (1994:953) om åligganden för personal inom

hälso- och sjukvården (fr.o.m. den 1 januari 1999

lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och

sjukvårdens område). Av HSL framgår att patienten

skall ges upplysningar om sitt hälsotillstånd och om

de behandlingsmetoder som står till buds. I

åliggandelagen finns en motsvarande bestämmelse.

Regeringens förslag innebär att

informationsskyldigheten regleras genom en ny

bestämmelse, 2 b §, i HSL. I bestämmelsen stadgas

att patienten skall få individuellt anpassad

information om sitt hälsotillstånd och om de metoder

för undersökning, vård och behandling som finns så

att patienten i största möjliga utsträckning kan ta

tillvara sina intressen. Regeringens förslag innebär

en precisering av det informationskrav som

lagstiftningen föreskriver i dag och inskärper

därutöver kravet på att kommunikation och

information bör lämnas i former som stärker

patientens möjligheter till delaktighet och

självbestämmande. Informationen bör avse de metoder

för undersökning, vård och behandling som finns.

Varje medlem av hälso- och sjukvårdspersonalen har

ett eget yrkesansvar för att patienten har fått

information om de åtgärder som behöver vidtas.

Enligt propositionen finns det en fara i att

alltför detaljerat ange vad informationen skall

innehålla. Det finns då risk att lagstiftningen

uppfattas som en "checklista". Informationen skall

alltid vara anpassad till den enskilda patientens

individuella behov och måste därför med nödvändighet

ges varierande innehåll och utformning.

Enligt propositionen finns det således starka motiv

för att öka patientens inflytande över vården och

behandlingen. Regeringen föreslår att en ny

bestämmelse, 3 a §, införs i HSL. Bestämmelsen

innebär en skyldighet att ta hänsyn till

patienternas val när det finns flera medicinskt

motiverade behandlingsalternativ som bedöms vara

till nytta för patienten med hänsyn till den

aktuella sjukdomen eller skadan. Patienten kan inte

göra anspråk på att behandlas enligt metoder som

inte kan anses stå i överensstämmelse med vetenskap

och beprövad erfarenhet. Inte heller kan patienten

kräva att få behandling på annat håll om landstinget

kan erbjuda ett eller flera behandlingsalternativ

som uppfyller kraven på vetenskap och beprövad

erfarenhet. Vidare måste proportionerna mellan

kostnader och förväntad nytta vara rimliga när det

finns flera alternativ. Enligt propositionen är det

godtagbart att den förväntade nyttan inte får vara

ringa eller försumbar i förhållande till de

merkostnader ett visst behandlingsalternativ kan

medföra. Det finns också anledning att se annorlunda

på kostnadsökningar för ett visst

behandlingsalternativ vid allvarlig sjukdom eller

skada än vid mindre allvarlig sjukdom och

bagatellartade åkommor. Patientens egen värdering

bör i dessa hänseenden tillmätas stor betydelse i de

fall det rör sig om allvarlig sjukdom eller skada

även om det medför kostnadsökningar. Om det är fråga

om en bagatellartad åkomma får det å andra sidan

anses godtagbart att inte acceptera några

kostnadsskillnader alls. Regeringen anför att

toleransen för kostnadsökningar skall ses mot

bakgrund av att den sammanlagda kostnadseffekten av

individuella val kan komma i konflikt med de av

riksdagen fastlagda riktlinjerna för prioriteringar

inom hälso- och sjukvården och då närmast behovs-

och solidaritetsprincipen, dvs. att resurserna bör

satsas på de områden (verksamheter, individer) där

behoven är störst. Det innebär att även om den

enskilde patienten bör få ett ökat inflytande över

valet av behandling måste det finnas gränser för hur

stora kostnadsökningar som kan godtas. Det finns

annars risk för att andra och högre prioriterade

behov inte kan tillgodoses.

Av propositionen framgår att det är den som har

ansvaret för hälso- och sjukvården av patienten som

avgör om och i så fall vilka av honom/henne

formulerade behandlingsalternativ som kan erbjudas

patienten.

Motioner

I motion So15 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om att informationsskyldigheten

skall utformas så att den blir tillgänglig även för

funktionshindrade (yrkande 2).

I motion So16 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

val mellan olika behandlingsalternativ (yrkande 1).

Motionärerna anför att patientens val skall vara

avgörande när det finns flera behandlingsalternativ

som bedöms vara till nytta för patienten med hänsyn

till den aktuella sjukdomen eller skadan. Patienten

får aldrig nekas den vård hon är i behov av med

hänsyn till kostnaderna. Frågan är dock vilken

kostnad som kan accepteras om det finns två eller

flera behandlingsalternativ att välja mellan

samtidigt som kostnadsökningar inte får begränsa

andra patienters behov. Motionärerna anför vidare

att det förekommer att patienter har önskemål om ett

behandlingsalternativ som inte tillhör den vanliga

sjukvården och som ligger utanför riktlinjerna om

vetenskap och beprövad erfarenhet. Även i dessa fall

skall patientens möjlighet att välja

behandlingsalternativ förbättras. Sammanfattningsvis

anser motionärerna att lagstiftningen måste utformas

på ett sådant sätt att patienten har rätt att få

vägledning kring olika behandlingsmetoder och ha

reell möjlighet att välja mellan dessa.

I motion So10 av Chatrine Pålsson (kd) hemställs om

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

att kommuner och landsting får tillräckliga resurser

så att stärkandet av patientens ställning vad gäller

behandlingsform skall kunna bli en realitet (yrkande

3). I annat fall riskerar de goda ambitionerna att

leda till trovärdighetskonflikter för den

vårdbehövande.

I motion So314 av Lennart Daléus m.fl. (c) från den

allmänna motionstiden begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om patientutbildning (yrkande

10). Motionärerna anför att patientinformation är en

viktig del i sjukvården. Den bör enligt motionärerna

utvidgas till att mer vara fråga om utbildning.

Sjukdomspanoramat kan förändras om patienten är klar

över att det går att påverka.

I motion So224 av Ulf Kristersson m.fl. (m) från

den allmänna motionstiden begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

behandlingsalternativ (yrkande 2 delvis).

Motionärerna anför att även om landstinget kan

erbjuda ett eller flera behandlingsalternativ som

uppfyller kraven på att vara till nytta för

patienten med hänsyn till den aktuella skadan eller

sjukdomen skall patienten ha rätt att välja

behandling på annat håll. En rätt till fritt val

mellan olika behandlingsalternativ är ett av de

bästa sätten att stärka patientens ställning.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att rätten till information är av

avgörande betydelse när det gäller patientens

självbestämmande och delaktighet i vården.

Informationen bör vara individuellt anpassad och

avse de metoder för undersökning, vård och

behandling som finns. Patienten skall göras medveten

om de möjligheter hälso- och sjukvården har att

hjälpa just honom eller henne. Däremot finns det som

utskottet ser det inte någon anledning att införa

regler om en särskild patientutbildning. Motion

So314 (c) yrkande 10 avstyrks därför.

Utskottet delar inställningen i motion So15 (fp)

yrkande 2 om att informationen skall vara

tillgänglig även för funktionshindrade. Enligt

utskottets uppfattning bör informationen lämnas i

former som är anpassade efter den aktuella

patientens förutsättningar och behov. Omständigheter

som måste beaktas är patientens ålder, mognad och

erfarenhet, eventuell funktionsnedsättning samt

kulturell och språklig bakgrund. Utskottet anser

därför att något tillkännagivande inte är

erforderligt och avstyrker motionen i den mån den

inte är tillgodosedd med det anförda.

Utskottet tillstyrker förslaget till 2 b § HSL och

förslaget till ändring i 2 kap. 2 § lagen (1998:531)

om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

När det gäller frågan om val mellan

behandlingsalternativ ser utskottet positivt på att

det införs en särskild regel härom i HSL. Utskottet

delar bedömningen att patienten inte skall kunna

göra anspråk på att behandlas enligt metoder som

inte kan anses stå i överensstämmelse med vetenskap

och beprövad erfarenhet. Likaså anser utskottet att

patienten inte kan kräva behandling utanför det

landsting där han eller hon är bosatt, om detta kan

erbjuda en behandling som står i överensstämmelse

med vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är vidare

enligt utskottet väsentligt att de av riksdagen

fastlagda riktlinjerna för prioriteringar inom

hälso- och sjukvården beaktas. Det innebär att det

måste finnas gränser för hur stora kostnadsökningar

som kan godtas eftersom det annars finns risk att

andra och högre prioriterade behov inte kan

tillgodoses.

Utskottet tillstyrker förslaget till 3 a § första

och andra styckena och 18 a § HSL samt förslaget

till 2 kap. 2 a § första stycket lagen (1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Motionerna So16 (c) yrkande 1 och So224 (m) yrkande

2 (delvis) avstyrks.

I motion So10 (kd) yrkande 3 påtalas vikten av att

kommuner och landsting får tillräckliga resurser så

att stärkandet av patientens ställning vad gäller

behandlingsform skall kunna bli en realitet. Som

anförts under avsnittet Vårdens tillgänglighet

innebär beslutade, föreslagna och aviserade

tillskott att statsbidragen till kommuner och

landsting höjts med 22 miljarder kronor i

förhållande till 1996 års nivå. Motionen avstyrks

med det anförda.

Möjlighet till förnyad medicinsk bedömning,

s.k. second opinion

Proposition 1998/99:4

Enligt propositionen skall hälso- och sjukvården i

vissa situationer vara skyldig att medverka till att

patienten får möjlighet att diskutera sin sjukdom

och behandling med ytterligare en läkare (s.k.

second opinion). Denna skyldighet gäller när fråga

är om livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom

eller skada och patienten står inför valet att

utsätta sig för särskilt riskfyllda behandlingar

eller om valet har stor betydelse för framtida

livskvalitet. Vidare krävs att det saknas entydig

vägledning för det medicinska ställningstagandet

utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Hälso-

och sjukvården bör i sådana situationer medverka

till att patienten får tillgång till en förnyad

bedömning var som helst i landet.

I de fall där en förnyad bedömning är aktuell bör

hälso- och sjukvården medverka till att patienten

får tillgång till en sådan bedömning hos en

vårdgivare var som helst i landet om patienten själv

vill det eller om den behandlande läkaren bedömer

att det är den bästa lösningen. Vidare bör läkaren

medverka till att journalhandlingar m.m. ställs till

förfogande så att den läkare som skall göra den

förnyade bedömningen har de underlag som behövs för

att ta ställning till diagnos och behandling. I

propositionen betonas också att patienten måste ha

ett avgörande inflytande över vid vilken vårdenhet

som behandlingen skall utföras när han eller hon

tillsammans med sin läkare har tagit ställning till

de behandlingsalternativ som finns. Vidare anförs

att sjukvårdshuvudmannen också bör svara för

patientens resekostnader eftersom det annars finns

risk att patientens ekonomiska förhållanden kan

påverka benägenheten att utnyttja möjligheten att få

en förnyad medicinsk bedömning.

Motioner

I motion So15 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts

om att rätten till second opinion även skall omfatta

icke-offentligt finansierade vårdgivare (yrkande 1).

Enligt motionärerna är detta ett grundläggande krav

för konkurrensneutralitet mellan offentliga och

privata vårdgivare.

I motion So16 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om rätt

till second opinion för alla patienter (yrkande 2).

Motionärerna anför att i dagsläget inhämtar

röststarka patienter kompletterande bedömningar

genom att själva kontakta en annan läkare medan

andra patienter till fullo litar till den bedömning

som den medicinska personalen givit och de

behandlingar som erbjuds.

I motion So224 av Ulf Kristersson m.fl. (m) från

den allmänna motionstiden begärs ett

tillkännagivande av vad i motionen anförts om rätt

till second opinion (yrkande 4). Motionärerna anför

att patienten generellt måste ges en utkrävbar rätt

att inhämta en kompletterande bedömning från en

annan läkare. Det är när patienten råkar ut för att

man inte vill tillmötesgå hans önskan och en

förtroendekris uppstår som lagstödet behövs. Ett

sådant lagstöd kan vara betydelsefullt även i fall

som inte anses mycket svåra. Motionärerna anser att

regeringens förslag att den lagreglerade rätten till

en förnyad bedömning skall begränsas till en mindre

grupp inte är acceptabelt.

I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

rättighetslagstiftning. Motionärerna anser att

rätten till förnyad medicinsk bedömning bör vara en

rättighet som kan krävas. Det faktum att patienten

kan få sin rättighet prövad i domstol kommer att

vara en tydlig normgivande signal som huvudsakligen

kommer att ha en preventiv verkan. Vidare anför

motionärerna att den föreslagna avgränsningen av

vilka patienter som skall ges möjlighet till en

förnyad bedömning kan leda till onödig

administration och svårbedömda avvägningar när det

gäller lagens tillämpning. Dessutom kan det enligt

motionärerna förekomma fall där det av någon

anledning saknas förtroende mellan patienten och

vårdgivaren. Patienten kan då behöva åberopa en

rättighetslagstiftning för att ge eftertryck åt sin

önskan om val av annan vårdgivare. Detta är särskilt

viktigt för s.k. svaga grupper. Enligt motionärerna

kan sannolikt många anmälningar till patientnämnden

undvikas om patienten kan garanteras en förnyad

medicinsk behandling.

Utskottets bedömning

Som framgår ovan har utskottet tillstyrkt

regeringens förslag om att patientens rätt till

information bör förtydligas. Likaså har utskottet

tillstyrkt att patientens eget val - med vissa

begränsningar - skall vara avgörande om det finns

flera behandlingsalternativ som bedöms vara till

nytta för patienten med hänsyn till den aktuella

sjukdomen eller skadan.

Det kan emellertid finnas behov av ytterligare

förstärkningar i lagstiftningen när det gäller

patientens ställning och rättigheter. Utskottet

instämmer i bedömningen att det finns situationer

när patienten kan ha ett starkt behov av att få sin

sjukdom eller skada bedömd av en annan läkare som

han eller hon känner tillit till. Om hälso- och

sjukvården medverkar till detta kan patienten känna

sig tryggare med att diagnosen och den föreslagna

behandlingen är riktig. Utskottet tillstyrker därför

att regler om förnyad medicinsk bedömning, s.k.

second opinion, införs. Däremot anser utskottet inte

att rätten till förnyad bedömning bör vara en

rättighet som kan utkrävas i domstol. En domstol

skulle behöva ta ställning till ett flertal

medicinska frågeställningar för att avgöra om rätten

till förnyad bedömning föreligger. Detta skulle i

sin tur kräva omfattande expertmedverkan och därmed

bli både tidsödande och resurskrävande. Motionerna

So224 (m) yrkande 4 och So14 (mp) avstyrks därför.

När det gäller frågan om rätten till en förnyad

bedömning bör vara generell och således omfatta alla

patienter eller om den bör avse en mer begränsad

grupp befarar utskottet att ett system med en

generell rätt till förnyad bedömning riskerar att

bli kostnadsdrivande. Ett sådant system är inte

heller förenligt med landstingens planeringsansvar

för hälso- och sjukvården. Det kan vidare komma i

konflikt med de riktlinjer för prioriteringar som

gäller inom hälso- och sjukvården, vilka riksdagen

helt nyligen i stor enighet ställt sig bakom.

Utskottet tillstyrker därför att rätten till förnyad

medicinsk bedömning tar sikte på en begränsad grupp

patienter i enlighet med de kriterier som regeringen

föreslagit. Dessa kriterier innebär att den aktuella

sjukdomen eller skadan skall vara livshotande eller

av särskilt allvarlig art. Vidare krävs att det

saknas en klar och entydig vägledning för det

medicinska ställningstagandet utifrån vetenskap och

beprövad erfarenhet. Slutligen skall de åtgärder som

föreslås innebära särskilda risker för patienten

eller kunna få stor betydelse för dennes framtida

livskvalitet. Motion So16 (c) yrkande 2 avstyrks med

det anförda.

Utskottet vill emellertid betona att det är mycket

angeläget att noga följa effekterna av den

föreslagna lagstiftningen om rätten till förnyad

medicinsk bedömning. Utskottet anser därför att

regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att

följa tillämpningen under ett år samt därefter lämna

en utvärdering. Utskottet förutsätter att regeringen

redovisar utvärderingen för riksdagen. Vad utskottet

nu anfört bör ges regeringen till känna.

I motion So15 (fp) yrkande 1 anförs att rätten till

second opinion även skall omfatta icke-offentligt

finansierade vårdgivare. Den föreslagna lagtexten

utesluter inte att en förnyad bedömning inhämtas

från en privat vårdgivare. Det är således

landstinget som i samråd med patienten avgör vilken

läkare som skall anlitas för att avge den förnyade

bedömningen. Motionen är tillgodosedd med det

anförda och avstyrks.

Utskottet tillstyrker förslagen till 3 a § tredje

stycket HSL och 2 kap. 2 a § andra stycket lagen

(1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och

sjukvårdens område.

Patientnämnder

Proposition 1998/99:4

Regeringen föreslår att en ny lag om

patientnämndsverksamhet m.m. ersätter den nuvarande

lagen (1992:563) om förtroendenämndsverksamhet inom

hälso- och sjukvården m.m. Nämndernas arbetsområde

utvidgas till att omfatta all offentligt finansierad

hälso- och sjukvård samt vissa socialtjänstinsatser

inom äldreomsorgen. Nämndernas arbetsuppgifter

preciseras i lagstiftningen. Således skall nämnderna

- hjälpa patienter att få den information som

behövs för att de skall kunna ta till vara sina

intressen i hälso- och sjukvården,

- främja kontakterna mellan patienter och

vårdpersonal,

- hjälpa patienter att vända sig till rätt

myndighet,

- rapportera iakttagelser och avvikelser till

vårdgivare och vårdenheter.

Enligt propositionen är det angeläget att kommuner

och landsting ser hälso- och sjukvården som ett

gemensamt åtagande och att man strävar efter att

finna organisatoriska lösningar som gör det möjligt

att arbeta med problem i hela vårdkedjan.

Lagstiftningen ger flera möjligheter att organisera

verksamheten. Ambitionen bör vara att hitta

lösningar som innebär att det finns såväl kommunal-

som landstingskompetens bland nämndens

förtroendevalda och tjänstemän.

I propositionen anförs att undersökningar visar att

vissa av sjukvårdshuvudmännen valt en organisation

av förtroendenämndsverksamheten som innebär att

ledamöterna i förtroendenämnderna förenar detta

uppdrag med uppdrag i nämnder som rör hälso- och

sjukvården. Regeringen betonar i detta sammanhang

att det är av stor vikt att en sådan organisation

tillskapas att det inte råder någon tvekan om att

förtroendenämnderna är självständiga i förhållande

till dem som beslutar om hälso- och sjukvården.

Motioner

I motion So390 av Ingrid Burman m.fl. (v) från den

allmänna motionstiden begärs att riksdagen hos

regeringen begär förslag till införande av en

patient-ombudsman enligt vad i motionen anförts

(yrkande 1). Motionärerna anför att med en

patientombudsman skulle patienterna snabbt och

enkelt kunna få veta om det exempelvis är befogat

att driva ett avslagsärende från patientförsäkringen

vidare som ett civilt mål. Andra uppgifter för

patientombudsmannen kan vara att initiera

utredningar t.ex. då det finns misstanke om att man

från sjukvårdens sida har underlåtit att anmäla

felbehandlingar eller allvarliga incidenter. Även i

övrigt bör patientombudsmannen ha befogenheter att

på bästa sätt ta till vara patienternas intressen.

Om det finns vägande skäl mot att inrätta en

särskild patientombudsman bör möjligheterna

undersökas att i varje region tillföra en

förtroendenämnd de extra resurser som behövs för att

nämnden skall kunna hjälpa patienterna på

motsvarande sätt som en patient-ombudsman. Vidare

begär motionärerna ett tillkännagivande om att

kostnaden för en patientombudsman får prövas inför

den ekonomiska vårpropositionen 1999 (yrkande 2).

Slutligen begärs att riksdagen hos regeringen begär

att regeringen i samband med den årliga

Dagmaröverenskommelsen ger landstingen i uppdrag att

utforma en informationsbroschyr inom ramen för sina

informationsinsatser (yrkande 3). Motionärerna anför

att patienter i Sverige har rätt att få veta sina

rättigheter när de kommer till ett sjukhus, vad de

kan säga nej till och vem de kan vända sig till.

I motion So13 av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om att

förtroendenämnderna i landstingen skall få en

självständig ställning (yrkande 1).

Förtroendenämnderna väljs av landstingsfullmäktige

men är direkt underställda landstingsstyrelsen.

Nämndens arbete därför inte kan ske självständigt

och många bedömare menar att förtroendenämnderna på

grund av sin osjälvständighet inte har möjlighet att

fungera optimalt som företrädare för patienterna.

Som jämförelse nämner motionärerna landstingens

revision vilken lyder direkt under

landstingsfullmäktige. Revisorerna är valda av

landstingsfullmäktige. Enligt kommunallagen kapitel

nio arbetar revisionen i en oberoende ställning mot

landstinget. Motionärerna begär vidare att riksdagen

hos regeringen begär förslag till sådan ändring i

kommunallagen att förtroendenämndernas oberoende

ställning klargörs (yrkande 2). Motionärerna anser

att uppgifter som handhas av landstingens

förtroendenämnder borde handhas på samma oberoende

sätt som revisionen. Vidare saknas jävsregler

gällande ledamots uppdrag i annan styrelse eller

nämnd.

I motion So16 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs

också ett tillkännagivande om patientnämndernas

oberoende i förhållande till dem som beslutar om

hälso- och sjukvården (yrkande 3). Motionärerna

anför att nämndens arbetsmetoder, sammansättning och

förhållningssätt tydligt bör markera att den är en

kontaktlänk för medborgarna. Ledamöterna skall ha en

självständig ställning i förhållande till dem som

fattar beslut om vården och omsorgens organisation

och verksamhet. En central uppgift för nämnden bör

vara att främja kontakterna mellan patienterna och

vårdpersonalen, att stödja och hjälpa enskilda

patienter samt återföra erfarenheter från nämndernas

verksamhet så att de kan bidra till hälso- och

sjukvårdens kvalitetsutveckling. Motionärerna begär

vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

förtroendenämndens ansvarsområde (yrkande 4).

Motionärerna anför att regeringens förslag till

lagstiftning ger utrymme för kommuner och landsting

att fritt forma patientnämnden samt att nämnden

skall omfatta ett vidare ansvarsområde än dagens

förtroendenämnder genom att bl.a.

socialtjänstinsatser inom äldreomsorgen tillförs.

För att det skall vara tydligt för medborgarna anser

motionärerna att samma nämnd bör omfatta båda

huvudmännen. Motionärerna anser att detta bör ges

regeringen till känna.

I motion So15 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen

anförts om patientnämnderna (yrkande 3).

Motionärerna anför att patientnämnderna kommer att

handlägga ärenden som innehåller kritik mot hälso-

och sjukvårdens agerande. Nämnderna bör därför inte

besättas av ledamöter eller ersättare som samtidigt

fullgör förtroendeuppdrag inom hälso- och sjukvården

eller landstingsstyrelser. Det är nödvändigt för

patientnämndernas integritet och medborgarnas

förtroende för nämndernas oberoende.

Tidigare behandling

Av socialutskottets betänkande 1991/1992:SoU20

Förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och

sjukvården, m.m. framgår att utskottet med anledning

av en motion inhämtade ett yttrande från

konstitutionsutskottet över frågan om valet av

ledamöter till förtroendenämnd. I motionen,

1991/92:So28 av Gullan Lindblad (m), framhölls att

till ledamöter i förtroendenämnd inte borde väljas

personer som sitter i

landstingsstyrelse/förvaltningsutskott, direktion,

kommunstyrelse eller socialnämnd. Enligt motionären

behövdes en sådan begränsning för att vidmakthålla

en så stor integritet och frihet som möjligt för

förtroendenämndsledamöter.

Konstitutionsutskottet anförde bl.a. följande:

De ärenden som handläggs inom ramen för

förtroendenämndsverksamheten torde ofta vara av

känslig natur. Det är därför särskilt angeläget att

det inte förekommer någon omständighet som kan rubba

allmänhetens förtroende för verksamheten eller för

ledamöternas integritet. Konstitutionsutskottet vill

i sammanhanget också erinra om syftet bakom

bestämmelserna i 3 kap. 5 § kommunallagen som avser

att förhindra att sinsemellan svårförenliga

funktioner handläggs inom en och samma nämnd. Det

kan mot denna bakgrund - såsom också motionären

framhåller - i och för sig ifrågasättas om det är

lämpligt att till ledamöter i nämnder med

förtroendenämndsverksamhet utse personer som också

är ledamöter i sådana organ som anges i motionen.

Konstitutionsutskottet vill emellertid hänvisa till

att den friare nämndorganisation som gäller sedan

den 1 januari 1992 bygger på en stark tilltro till

kommunernas och landstingens förmåga att ta ansvar

för de samhällsuppgifter som statsmakterna tilldelat

dem samt till att det i förarbetena till den nya

kommunallagen understrukits att det i första hand

ankommer på de politiska partierna att vid

nomineringarna bedöma lämpligheten i olika avseenden

hos kandidaterna till kommunala uppdrag. Enligt

konstitutionsutskottets mening talar mot den angivna

bakgrunden övervägande skäl för att det inte införs

sådana begränsningar i fråga om valet av ledamöter

till de aktuella nämnderna som förordas i motionen.

Socialutskottet delade konstitutionsutskottets

inställning. Riksdagen följde utskottet, rskr.

1991/92:310.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens inställning att

patientnämndernas arbetsområde bör utvidgas till att

omfatta all offentligt finansierad hälso- och

sjukvård samt vissa socialtjänstinsatser inom

äldreomsorgen. Vidare är det enligt utskottets

uppfattning lämpligt att nämndernas arbetsuppgifter

specificeras på det sätt som regeringen föreslagit.

Utskottet anser att patienternas intressen blir väl

tillgodosedda genom patientnämnderna. Det saknas

därför enligt utskottets uppfattning anledning att

inrätta en särskild patientombudsman eller att

uppdra åt landstingen att utforma en

informationsbroschyr. Motion So390 (v) avstyrks med

det anförda.

Utskottet instämmer i regeringens uttalande att det

bör ankomma på landsting och kommuner att själva

komma fram till hur man bäst organiserar

nämndverksamheten lokalt. Utskottet vill dock i

likhet med regeringen betona att det är angeläget

att kommuner och landsting ser hälso- och sjukvården

som ett gemensamt åtagande. För medborgarna och

patienterna torde det vara en fördel att kunna vända

sig till en och samma instans om man är missnöjd med

vården oavsett om det är kommunen eller landstinget

som svarar för verksamheten. Motion So16 (c) yrkande

4 avstyrks i den mån den inte är tillgodosedd med

det anförda.

När det gäller frågan om patientnämndernas

oberoende vill utskottet understryka att det är

synnerligen viktigt att en sådan organisation

tillskapas att det inte råder någon tvekan om att

patientnämnderna är självständiga i förhållande till

dem som beslutar om hälso- och sjukvården. Enligt

utskottet är det direkt olämpligt att ledamöterna i

patientnämnderna kombinerar de uppdragen med uppdrag

i kommunala nämnder med ansvar för hälso- och

sjukvård. Utskottet avstyrker motionerna So13 (kd)

yrkandena 1 och 2, So16 (c) yrkande 3 och So15 (fp)

yrkande 3 i den mån de inte anses tillgodosedda med

det anförda.

Utskottet tillstyrker förslaget till lag om

patientnämndsverksamhet m.m.

Övriga lagförslag

Regeringen har i propositionerna föreslagit

riksdagen att förutom de ovan behandlade

lagförslagen anta förslag till lag om dels fortsatt

giltighet av lagen (1991:1136) om försöksverksamhet

med kommunal primärvård, dels ändring i samma lag,

lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), lag om

ändring i lagen (1998:614) om ändring i

sekretesslagen (1980:100), lag om ändring i lagen

(1998:533) om ändring i hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763), lag om ändring i lagen (1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område i

de delar som inte nämnts ovan, lag om ändring i

patientjournallagen (1985:562), lag om ändring i

lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lag om

ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk

vård, lag om ändring i lagen (1998:858) om ändring i

lagen (1987:813) om homosexuella sambor.

Lagförslagen har i huvudsak karaktären av

följdlagstiftning. När det gäller lagen om

homosexuella sambor innebär förslaget att ett

förbiseende vid en tidigare lagändring rättas till.

Utskottet tillstyrker lagförslagen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av hälso- och

sjukvårdslagstiftningen

att riksdagen avslår motion 1998/99:So12

yrkande 2,

res. 1 (fp)

2. beträffande vårdgaranti

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So10 yrkande 1,

1998/99:So11 yrkandena 1 och 2, 1998/99:So12

yrkande 3, 1998/99:So212 yrkande 4,

1998/99:So215 yrkande 1, 1998/99:So222 yrkande

1, 1998/99:So230 yrkande 16, 1998/99:So340

yrkande 1, 1998/99:So446 yrkande 7,

1998/99:So467 yrkande 2 och 1998/99:A802 yrkande

14,

res. 2 (m)

res. 3 (kd)

res. 4 (c)

res. 5 (fp)

3. beträffande 5 § förslaget till lag om

ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:So10 yrkande

2 delvis, 1998/99:So11 yrkande 3 samt

1998/99:So224 yrkande 1 antar regeringens

förslag till lag om ändring i 5 § hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763),

res. 6 (m, kd)

res. 7 (c)

4. beträffande återinförande av

husläkarlagen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So12 yrkande 1 och

1998/99:So467 yrkande 6,

res. 8 (fp)

5. beträffande val av sjukhus och

specialistmottagning

att riksdagen avslår motion 1998/99:So224 yrkande 2 delvis,

res. 9 (m)

6. beträffande remisskrav

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:So10 yrkande

2 delvis, 1998/99:So11 yrkande 4, 1998/99:So12

yrkande 4, 1998/99:So222 yrkande 4,

1998/99:So224 yrkande 3 samt 1998/99:So248 antar

regeringens förslag till lag om ändring i 5 §

lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning med

följande ändringar, nämligen att 5 § rätteligen

skall betecknas 3 §, att ordet "bedömning" skall

bytas ut mot "behandling" samt att ordet

"läkares" skall bytas ut mot "läkarens",

res. 10 (m, kd, fp)

res. 11 (c) - motiv.

7. beträffande patientutbildning

att riksdagen avslår motion 1998/99:So314 yrkande 10,

res. 12 (c)

8. beträffande informationens

tillgänglighet för funktionshindrade

att riksdagen avslår motion 1998/99:So15 yrkande 2,

9. beträffande 2 b § förslaget till lag om

ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

och 2 kap. 2 § förslaget till lag om ändring i

lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso-

och sjukvårdens område

att riksdagen antar 2 b § i regeringens förslag till lag om

ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

samt förslaget till lag om ändring i 2 kap. 2 §

lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso-

och sjukvårdens område,

10. beträffande val mellan

behandlingsalternativ

att riksdagen, med avslag på motionerna 1998/99:So16 yrkande

1 och 1998/99:So224 yrkande 2 delvis, antar 3 a

§ första och andra styckena och 18 a § i

regeringens förslag till lag om ändring i hälso-

och sjukvårdslagen (1982:763) samt 2 kap. 2 a §

första stycket i regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på

hälso- och sjukvårdens område,

res. 13 (m)

res. 14 (c)

11. beträffande resurser till kommuner och

landsting

att riksdagen avslår motion 1998/99:So10 yrkande 3,

res. 15 (kd)

12. beträffande utökad rätt till förnyad

bedömning

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So14, 1998/99:So16

yrkande 2 och 1998/99:So224 yrkande 4,

res. 16 (m, kd, mp)

res. 17 (c)

13. beträffande uppdrag till

Socialstyrelsen

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

14. beträffande förnyad bedömning hos

privata vårdgivare

att riksdagen avslår motion 1998/99:So15 yrkande 1,

res. 18 (fp)

15. beträffande 3 a § tredje stycket

förslaget till lag om ändring i hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763) och 2 kap. 2 a § andra

stycket lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på

hälso- och sjukvårdens område

att riksdagen antar 3 a § tredje stycket i regeringens

förslag till lag om ändring i hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763) och 2 kap. 2 a § andra

stycket i regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på

hälso- och sjukvårdens område,

16. beträffande patientombudsman m.m.

att riksdagen avslår motion 1998/99:So390,

res. 19 (v)

17. beträffande patientnämndernas

organisation

att riksdagen avslår motion 1998/99:So16 yrkande 4,

18. beträffande patientnämndernas oberoende

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So13 yrkandena 1 och

2, 1998/99:So15 yrkande 3 och 1998/99:So16

yrkande 3,

19. beträffande förslaget till lag om

patientnämndsverksamhet m.m.

att riksdagen antar förslaget till lag om

patientnämndsverksamhet m.m.,

20. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om dels

fortsatt giltighet av lagen (1991:1136) om

försöksverksamhet med kommunal primärvård, dels

ändring i samma lag, förslag till lag om ändring

i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), förslag

till lag om ändring i lagen (1993:1651) om

läkarvårdsersättning, förslag till lag om

ändring i sekretesslagen (1980:100), förslag

till lag om ändring i lagen (1998:614) om

ändring i sekretesslagen (1980:100), förslag

till lag om ändring i lagen (1998:533) om

ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

förslag till lag om ändring i lagen (1998:531)

om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens

område, förslag till lag om ändring i

patientjournallagen (1985:562), förslag till lag

om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk

tvångsvård, förslag till lag om ändring i lagen

(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, förslag

till lag om ändring i lagen (1998:858) om

ändring i lagen (1987:813) om homosexuella

sambor i den mån de inte omfattas av vad

utskottet hemställt under tidigare moment.

Stockholm den 19 november 1998

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris

Heister (m), Susanne Eberstein (s), Margareta

Israelsson (s), Rinaldo Karlsson (s), Leif Carlson

(m), Hans Karlsson (s), Conny Öhman (s), Elisebeht

Markström (s), Rolf Olsson (v), Lars Gustafsson

(kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Thomas Julin

(mp), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp),

Lars Elinderson (m) och Maj-Britt Wallhorn (kd).

Reservationer

1. Översyn av hälso- och

sjukvårdslagstiftningen (mom. 1)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

10 börjar med "Utskottet delar" och på s. 11 slutar

med "2 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att patientens ställning bör

stärkas. Nuvarande och nya regler bör sammanföras

till en plats i lagstiftningen. Detta kan antingen

göras genom en särskild lag om patientens ställning

och inflytande eller genom ett särskilt avsnitt i

HSL. Genom att på detta sätt samla reglerna på ett

ställe blir regelverket överskådligare för

allmänheten och därmed också mer tillgängligt.

Regelverket bör enligt utskottets uppfattning

innehålla följande delar:

- vårdgarantins regler,

- den tidigare husläkarlagens regler,

- rätten till information om olika

behandlingsalternativ, deras för- och nackdelar samt

betydande möjligheter att välja mellan alternativen,

- rätt att ta del av behandlingsresultat på

sjukhusen,

- rätt att få ta del av mer än en läkares bedömning,

s.k. second opinion,

- rätt till rehabiliteringsplan,

- rätt till smärtlindring,

- garanti för att kvalitetssäkring tillämpas,

- rätt till specialistvård i annat landsting om

opartiskt organ så tillstyrker,

- rätt till vård i hemmet i livets slutskede om det

inte finns medicinska skäl mot detta.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motion So12 (fp) yrkande 2 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande översyn av hälso- och

sjukvårdslagstiftningen

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So12 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Vårdgaranti (mom. 2)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Cristina

Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

13 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "bör

avstyrkas" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör en ny vårdgaranti

införas som klart och tydligt slår fast vad

patienterna har rätt att förvänta sig av hälso- och

sjukvården. Själva syftet med en sådan garanti är

dels att ställa patienterna i centrum, dels att

framtvinga organisatoriska och andra förändringar

som krävs för att människor skall kunna få vård i

tid. Vårdgarantin handlar ytterst om att varje

patient skall ha rätt till vård i rätt tid och när

vården behövs.

Med hänsyn till det ovanstående anser utskottet att

en utvidgad och kraftfull vårdgaranti skall

innehålla följande patienträttigheter:

- Patienten skall för samtliga medicinskt motiverade diagnoser

ha rätt till behandling/åtgärd inom tre månader från

första undersökningstillfället då vårdbehovet

konstaterats.

- Alla skall erbjudas besök hos husläkare eller

motsvarande inom en vecka.

- Besök hos specialist skall erbjudas inom en månad.

- Om vård ej kan ges inom angivna tidsgränser, skall

det åligga sjukvårdshuvudmannen att se till att

vården kan ges på annat sätt och att bekosta

densamma.

- Patienten skall ha valfrihet att välja såväl

vårdgivare som adekvat behandlingsmetod. Denna

valfrihet skall omfatta samtliga godkända vårdgivare

i såväl sluten som öppen vård, inklusive privata

vårdgivare.

- Patienten skall ha rätt att välja sjukhus i hela

landet, även om det egna sjukhuset kan ge samma vård

utan dröjsmål.

- Patienten skall ha rätt till en s.k. second

opinion, dvs. rätt att inhämta en kompletterande

bedömning från en annan läkare.

- Patienten skall ha rätt att möta samma vårdgivare

vid upprepade besök om inte särskilda skäl däremot

föreligger.

- Alla vårdgivare skall vara skyldiga att lämna

aktuell information om eventuella vårdköer.

- Alla vårdgivare skall vara skyldiga att organisera

vården så att ingen behöver vänta mer än 30 minuter

vid tidsbeställda besök.

- Remisstvång får ej förekomma.

Utskottet anser att vårdgarantin säkrar patientens

rätt till bra vård i tid. Ytterst handlar den därför

inte bara om att avveckla köerna utan också om att

säkra en sjukvård som respekterar både

sjukvårdspersonalens kompetens och engagemang samt

patientens behov och önskemål.

Mot denna bakgrund anser utskottet att vårdgarantin

snarast bör återinföras. Genom att prioritera

sjukvårdande verksamhet inom redan befintliga

resurser, samtidigt som man inför

prestationsersättningar och ett ökat professionellt

ledarskap på kliniknivå, kan vårdköerna minskas lika

snabbt som de gjorde mellan 1991 och 1994.

Förhandlingar bör inledas mellan staten och

Landstingsförbundet med detta som utgångspunkt. Vad

utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till

motionerna So215 (m) yrkande 1, So222 (m) yrkande 1,

So230 (m) yrkande 16 och A802 (m) yrkande 14 och med

anledning av motionerna So10 (kd) yrkande 1, So11

(c) yrkandena 1 och 2, So12 (fp) yrkande 3, So212

(fp) yrkande 4, So340 (kd) yrkande 1, So446 (kd)

yrkande 7 och So467 (fp) yrkande 2 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande vårdgaranti

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So215 yrkande

1, 1998/99:So222 yrkande 1, 1998/99:So230

yrkande 16, 1998/99:A802 yrkande 14 och med

anledning av motionerna 1998/99:So10 yrkande 1,

1998/99:So11 yrkandena 1 och 2, 1998/99:So12

yrkande 3, 1998/99:So212 yrkande 4,

1998/99:So340 yrkande 1, 1998/99:So446 yrkande 7

och 1998/99:So467 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Vårdgaranti (mom. 2)

Lars Gustafsson (kd) och Maj-Britt Wallhorn (kd)

anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

13 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "bör

avstyrkas" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill betona att patientens intresse

alltid måste stå i fokus när hälso- och sjukvård

diskuteras. Det är således den enskildes önskemål

som skall vara i centrum och inte organisation eller

huvudmannaskap. När det gäller behandlingsgaranti

bör inriktningen vara att det behövs en mer

omfattande vårdgaranti än den som gällde från 1992

och några år därefter.

De allmänt omfattade slutsatserna från

Prioriteringsutredningen skall enligt utskottets

uppfattning vara utgångspunkt och utgöra riktlinjer

för denna nya vårdgaranti. Det innebär att den för

varje tillfälle aktuella kösituationen inte skall

avgöra inriktning och prioritering, utan att det är

vårdbehoven som avgör. Patienter med svåra kroniska

sjukdomar och personer i livets slutskede, dvs.

patienter som har de allra största vårdbehoven,

skall enligt utskottets uppfattning inte stå

tillbaka för patienter med lättdiagnostiserade och

behandlingsbara sjukdomar.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall

till motionerna So10 (kd) yrkande 1, So340 (kd)

yrkande 1 och So446 (kd) yrkande 7 och med anledning

av motionerna So11 (c) yrkandena 1 och 2, So12 (fp)

yrkande 3, So212 (fp) yrkande 4, So215 (m) yrkande

1, So222 (m) yrkande 1, So230 (m) yrkande 16, So467

(fp) yrkande 2 och A802 (m) yrkande 14 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande vårdgaranti

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So10 yrkande

1, 1998/99:So340 yrkande 1 och 1998/99:So446

yrkande 7 och med anledning av motionerna

1998/99:So11 yrkandena 1 och 2, 1998/99:So12

yrkande 3, 1998/99:So212 yrkande 4,

1998/99:So215 yrkande 1, 1998/99:So222 yrkande

1, 1998/99:So230 yrkande 16, 1998/99:So467

yrkande 2 och 1998/99:A802 yrkande 14 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

4. Vårdgaranti (mom. 2)

Kenneth Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

13 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "bör

avstyrkas" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att tilltron till vård på

lika villkor stärks av korta väntetider. De långa

vårdköer som fanns i början av 1990-talet skapade

mycket lidande för enskilda människor och var därför

oacceptabla. Vårdgarantin som infördes satte press

på organisationen och köerna kortades. De extra

resurser som ställdes till förfogande var bara en

del av framgången.

Utskottet anser att en ny vårdgaranti bör formas

utifrån tidigare erfarenheter. Vårdens organisation

skall utformas utifrån patientens behov och

önskemål. Därför bör en ny vårdgaranti ta sin

utgångspunkt i patientens rätt och bör innehålla

följande:

- Patienten skall för samtliga medicinskt motiverade

diagnoser ha rätt till behandling inom tre månader

från första undersökningstillfället då vårdbehovet

konstaterats.

- Patienten skall ha valfrihet att välja såväl

vårdgivare som adekvat behandlingsmetod. Denna

valfrihet skall omfatta samtliga godkända vårdgivare

i såväl sluten som öppen vård, inklusive privata

vårdgivare.

- Patienten skall ha rätt att välja sjukhus i hela

landet, även om det egna sjukhuset kan ge samma vård

utan dröjsmål.

- Patienten skall ha rätt till att inhämta en

kompletterande bedömning från en annan läkare, en

s.k. second opinion.

- Patienten skall på lika villkor kunna besöka

specialistläkare såväl hos landstinget som hos

privata vårdgivare med avtal. Råder remisskrav skall

detta gälla för såväl landstingets läkare som

privatläkare.

Utskottet anser också att en tillgänglighetsgaranti

bör införas som innebär att ingen skall behöva vänta

mer än fyra dagar för besök hos allmänläkare inom

primärvården.

Slutligen vill utskottet i likhet med vad som

anförs i motion So212 (fp) yrkande 4 framhålla att

ett stort antal personer står i kö för att erhålla

hörapparat. Det är därför mycket viktigt att

vårdgaranti införs och att denna vårdgaranti även

omfattar rätt att inom viss tid erhålla hörapparat.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall

till motionerna So11 (c) yrkandena 1 och 2 samt

So212 (fp) yrkande 4 och med anledning av motionerna

So10 (kd) yrkande 1, So12 yrkande 3 (fp), So215 (m)

yrkande 1, So222 (m) yrkande 1, So230 (m) yrkande

16, So340 (kd) yrkande 1, So446 (kd) yrkande 7,

So467 (fp) yrkande 2 och A802 (m) yrkande 14 som sin

mening ger regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande vårdgaranti

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So11

yrkandena 1 och 2 samt 1998/99:So212 yrkande 4

och med anledning av motionerna 1998/99:So10

yrkande 1, 1998/99:So12 yrkande 3, 1998/99:So215

yrkande 1, 1998/99:So222 yrkande 1,

1998/99:So230 yrkande 16, 1998/99:So340 yrkande

1, 1998/99:So446 yrkande 7, 1998/99:So467

yrkande 2 och 1998/99:A802 yrkande 14 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. Vårdgaranti (mom. 2)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

13 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "bör

avstyrkas" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att en ny och vidareutvecklad

vårdgaranti bör införas. Utskottet vill i detta

sammanhang teckna följande bakgrund när det gäller

den tidigare vårdgarantin.

Landstingsförbundet och staten tecknade hösten 1991

ett avtal om en vårdgaranti som började gälla den 1

januari 1992. Effekterna av vårdgarantin visade sig

mycket snabbt. Vid vårdgarantins start stod omkring

52 000 människor i kö till de behandlingar som

omfattades av vårdgarantin. Efter ett år med

vårdgarantin hade antalet patienter som stod i kö

till behandlingar som täcktes av garantin minskat

drastiskt. De allra flesta kliniker kunde leva upp

till vårdgarantins målsättning att alla som köade

skulle få en behandling inom tre månader.

Utskottet vill framhålla att vårdgarantin innebar

att alla parter får incitament att koncentrera sig

på att kapa vårdköerna. Det mest konkreta uttrycket

för detta är de ekonomiska konsekvenserna av olika

prioriteringar. Med traditionell budgetstyrning får

den verksamhet som uppvisar störst problem, t.ex.

långa patientköer, större anslag. Detta ger

naturligtvis en felaktig signal. Med vårdgarantin

bröts detta olyckliga mönster. I stället

uppmuntrades de verksamheter som nådde goda

resultat.

1992 års nationella vårdgaranti omfattade följande

insatser: kranskärlsutredning, kranskärlsoperation,

PTCA (kronor angioplastik), gallstensoperation,

ljumskbråcksoperation, höftledsoperation,

knäledsoperation, operation vid godartad

prostataförstoring, operation vid inkontinens hos

kvinnor, operation vid livmoderframfall,

gråstarroperation och utprovning av hörapparat.

Vårdgarantin slog fast att de patientgrupper som

omfattades av garantin skulle erbjudas behandling

inom tre månader från den dag då beslut om

operation/behandling hade fattats och patienten

placerats på väntelista/vårdplaneringslista. Patient

som inte kunde bli behandlad inom tre månader skulle

erbjudas vård vid en annan klinik inom

sjukvårdsområdet, hos annan sjukvårdshuvudman eller

hos privat vårdgivare.

Den läkare som placerade patienten på väntelista

ombesörjde enligt vad sjukvårdshuvudmannen bestämde

att behandlingen genomfördes inom föreskriven

garantitid. Kunde vården inte lämnas på den egna

kliniken skulle läkaren i samråd med patienten och i

enlighet med de remitteringsregler som gäller inom

landstinget svara för att remiss utfärdas till

sjukhus eller annan vårdinrättning som kan utföra

behandlingen inom garantitiden.

Utskottet anser att de växande köerna är ett

samhällsproblem som fordrar en snabb lösning. Det är

därför inte acceptabelt att dra införandet av en ny

vårdgaranti i politisk långbänk. Förhandlingar

mellan staten och Landstingsförbundet bör inledas

omedelbart så att den nya vårdgarantin kan börja

gälla från den 1 juli 1999, för att därefter

skyndsamt utvidgas till att i princip omfatta

samtliga diagnoser och behandlingar.

Vidare vill utskottet framhålla att omkring 350 000

personer i Sverige behöver hörapparat. Utskottet

vill därför särskilt betona vikten av att rätt att

inom viss tid erhålla hörapparat omfattas av

vårdgarantin.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall

till motionerna So12 (fp) yrkande 3, So212 (fp)

yrkande 4 och So467 (fp) yrkande 2 och med anledning

av motionerna So10 (kd) yrkande 1, So11 (c)

yrkandena 1 och 2, So215 (m) yrkande 1, So222 (m)

yrkande 1, So230 (m) yrkande 16, So340 (kd) yrkande

1, So446 (kd) yrkande 7 och A802 (m) yrkande 14 som

sin mening ge regeringen till känna

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande vårdgaranti

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So12 yrkande

3, 1998/99:So212 yrkande 4 och 1998/99:So467

yrkande 2 och med anledning av motionerna

1998/99:So10 yrkande 1, 1998/99:So11 yrkandena 1

och 2, 1998/99:So215 yrkande 1, 1998/99:So222

yrkande 1, 1998/99:So230 yrkande 16,

1998/99:So340 yrkande 1, 1998/99:So446 yrkande 7

och 1998/99:A802 yrkande 14 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. 5 § förslaget till lag om ändring i

hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

(mom. 3)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Lars Gustafsson

(kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Lars Elinderson

(m) och Maj-Britt Wallhorn (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

15 börjar med "Utskottet delar" och slutar med

"yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att var och en skall ha en

utkrävbar rätt att välja läkare inom såväl

primärvård som vid andra specialistmottagningar i

öppen vård som är offentligt finansierad. Rätten får

inte begränsas till ett geografiskt eller

administrativt område som t.ex. ett enskilt

landsting eller grupp av samarbetande landsting utan

den skall gälla hela landet.

Vidare anser utskottet att rätten att välja läkare

skall kunna bli föremål för rättslig prövning. Det

innebär en kraftfull markering av vikten av att

respektera den enskildes önskemål. Vidare minimeras

också risken för att dagens missförhållanden med

lokala regelverk, som bryter mot rätten om ett fritt

läkarval blir bestående. Begränsningar om

reseersättningar utanför landstingsgräns kan göras.

Likaså måste begränsningar p.g.a. att en läkare är

överbelastad accepteras. Rätten skall enligt

utskottets mening vara överklagningsbar genom

förvaltningsbesvär.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna

So10 (kd) yrkande 2 delvis och So224 (m) yrkande 1

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. Regeringen bör snarast återkomma med ett nytt

förslag i enlighet med motionärernas önskemål. I

avvaktan därpå tillstyrks förslaget till ändring av

5 § i hälso- och sjukvårdslagen. Motion So11 (c)

yrkande 3 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande 5 § förslaget till lag om

ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So10 yrkande

2 delvis och 1998/99:So224 yrkande 1 och med

avslag på motion 1998/99:So11 yrkande 3

dels antar förslaget till lag om ändring i 5 §

hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

dels som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

7. 5 § förslaget till lag om ändring i

hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

(mom. 3)

Kenneth Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

15 börjar med "Utskottet delar" och slutar med

"yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet är medborgarnas rätt att välja en

fast läkarkontakt av grundläggande betydelse i

svensk sjukvård. Detta ökar förutsättningarna för en

förtroendefull dialog mellan patient och läkare och

innebär en ökad trygghet för den enskilde.

Valmöjligheten får inte begränsas till läkarna inom

den närliggande vårdcentralen eller till ett bestämt

geografiskt område. Det bör också vara möjligt att

välja sin läkarkontakt utanför det egna

landstingsområdet.

När det gäller frågan om huruvida rätten att välja

läkare bör kunna bli föremål för prövning av domstol

bör enligt utskottets uppfattning beaktas att ett

sådant förfarande kräver en precisering av vilka

förutsättningar som skall vara uppfyllda för att

domstolen skall kunna ålägga hälso- och sjukvården

att tillgodose den enskildes önskemål om val av en

viss läkare. Vidare kan valfriheten givetvis

begränsas av att varje allmänläkare endast kan ha

ett visst antal personer knutna till sig. Den

enskilde kan således inte ges rätt att välja en

läkare som är "fulltecknad" utan måste i sådana

situationer nöja sig med en läkare som har ledig

kapacitet. Det skulle därför krävas att lagstiftaren

anger några hållpunkter för den rättsliga

prövningen, t.ex. genom att ange normer för hur

många patienter som en läkare i primärvården normalt

skall ha. Annars finns det risk att domstolen fattar

beslut som bidrar till att arbetsbelastningen blir

mycket ojämn för de läkare som är verksamma i

primärvården. Att slå fast sådana normer i lag är

enligt utskottet inte lämpligt eftersom planeringen

av primärvården bör ha sin utgångspunkt i de

förhållanden som råder lokalt. Utskottet anser

därför att rätten att välja läkare inte bör kunna

bli föremål för rättslig prövning.

Patienter med kroniska och långvariga sjukdomar

behöver ofta en mer regelbunden och långvarig

kontakt med andra specialister än allmänläkare.

Utskottet vill i detta sammanhang i likhet med

regeringen betona vikten av samarbete mellan olika

delar av hälso- och sjukvården. Det kan således i

vissa fall vara lämpligt att en patient har både en

allmänläkare och en specialist som sin läkare.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motion So11 (c) yrkande 3 som sin mening ge

regeringen till känna. Regeringen bör snarast

återkomma med ett nytt förslag i enlighet med

motionärernas önskemål. I avvaktan därpå tillstyrks

förslaget till ändring av 5 § i hälso- och

sjukvårdslagen. Motionerna So10 (kd) yrkande 2

delvis och So224 (m) yrkande 1 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande 5 § förslaget till lag om

ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So11 yrkande 3

och med avslag på motionerna 1998/99:So10

yrkande 2 delvis och 1998/99:So224 yrkande 1

dels antar förslaget till lag om ändring i 5 §

hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

dels som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

8. Återinförande av husläkarlagen (mom. 4)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

15 börjar med "Utskottet har" och slutar med

"yrkande 6 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att husläkarlagen bör återinföras.

Rätten att välja läkare var en gång lagfäst i

husläkarlagen. Sedan husläkarlagen avskaffades har

valfriheten de facto försämrats för patienterna. Den

tidigare fria valrätten ersattes med en bestämmelse

i hälso- och sjukvårdslagen om att den som är bosatt

i landstinget skall ha rätt att välja en fast

läkarkontakt i primärvården. Den rätten har

emellertid begränsats eftersom det är upp till varje

landsting att självt bestämma om hur valfriheten i

praktiken skall organiseras. Det är bra att

regeringen äntligen noterat detta och föreslår en

lagändring som innebär att det inte skall få finnas

en geografisk begränsning av det fria läkarvalet.

Utskottet konstaterar att om husläkarlagen hade

behållits hade detta problem aldrig uppkommit.

Utskottet vill också framhålla att husläkarlagens

avskaffande innebar att privata läkares rätt att

verka på samma villkor som landstingets egna

husläkare inte längre har ett skydd i lagen. Än så

länge har de flesta landsting behållit

husläkarsystemet, eller bara gjort mindre

förändringar, men i takt med att avtalen med de

privata husläkarna skall omförhandlas finns det risk

att de socialdemokratiska majoriteterna på sina håll

i landet försämrar möjligheterna för de privata

husläkarna att driva sin verksamhet. Många av de

redan gjorda omförhandlingarna har lett till en

minskning av antalet privata husläkare.

Vidare vill utskottet erinra om att

husläkarreformen innebar en påtaglig utökning av

antalet läkare i primärvården och därmed en höjd

vårdkvalitet. Den stora tillströmningen till

husläkarna visar att människor har förtroende för

sina husläkare. Den husläkarorganisation som

landstingen har investerat i innebär en

förutsättning för en ändrad vårdstruktur, där allt

fler insatser sker hos husläkare och

distriktssköterskor och färre patienter behöver

besöka sjukhus. En av förutsättningarna för att

patienter skall välja att söka vård hos sin

husläkare, i stället för att vända sig till

sjukhusen, är enligt utskottets uppfattning att

tillgängligheten förbättras ännu mer. När

husläkarmottagningen är stängd skall det alltid

finnas en tydlig hänvisning till vem som har

jouransvar.

För att primärvården skall klara ett större

åtagande än i dag och samtidigt arbeta mer

förebyggande bör primärvården förstärkas med fler

husläkare. Ett mål att sikta mot är enligt utskottet

ett genomsnitt på ca 1 500 invånare per husläkare

inom en snar framtid. Det innebär att antalet läkare

i primärvården bör öka från dagens ca 4 000 till

omkring 6 000 läkare. Vad utskottet anfört med

anledning av motionerna So12 (fp) yrkande 1 och

So467 (fp) yrkande 6 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande återinförande av husläkarlagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So12 yrkande

1 och 1998/99:So467 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Val av sjukhus och specialistmottagning

(mom. 5)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Cristina

Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

17 börjar med "I överenskommelsen" och på s. 18

slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att var och en skall ha lagfäst

rätt att välja mottagning/sjukhus över hela landet.

På så sätt löses problemen även för små

sjukdomsgrupper. Även om landstinget kan erbjuda ett

eller flera behandlingsalternativ som uppfyller

kraven på att vara till nytta för patienten med

hänsyn till den aktuella skadan eller sjukdomen

skall patienten ha rätt att välja behandling på

annat håll. Vad utskottet nu anfört med anledning av

motion So224 (m) yrkande 2 delvis bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande val av sjukhus och

specialistmottagning

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So224 yrkande 2

delvis som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

10. Remisskrav (mom. 6)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Lars Gustafsson

(kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Kerstin

Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Maj-Britt

Wallhorn (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

18 börjar med "Remisser fyller" och slutar med

"eller psykiatri" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening skall generella remisskrav

ej få förekomma. Det är orimligt att landstingen

skall få bestämma över det som faktiskt skall

fungera som alternativ till den offentligt bedrivna

vården. Utskottet hyser stor tilltro till att

människor själva kan avgöra när de behöver besöka en

specialistläkare. Det är alltså remissen som bärare

av ekonomiska medel som begränsar patientens

valfrihet som inte bör tillåtas. Remissen som

kunskapsbärare, diskussions- och dialogunderlag samt

prioriteringsunderlag fyller en viktig funktion.

Regeringens förslag innebär att landstingen får ha

kvar möjligheten att kräva remiss till

privatpraktiserande specialister. Denna rätt ger

landstingen fortsatt möjlighet att styra patienter

från sina konkurrenter till den egna verksamheten.

Utskottet anser att detta inte stärker patientens

ställning utan det minskar kravet på

sjukvårdshuvudmännen att förnya och anpassa sig.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna

So10 (kd) yrkande 2 delvis, So12 (fp) yrkande 4,

So222 (m) yrkande 4, So224 (m) yrkande 3 och So248

(m) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. So11 (c) yrkande 4 avslås. Regeringen bör

snarast återkomma med ett nytt förslag i enlighet

med motionärernas önskemål. I avvaktan därpå

tillstyrks förslaget till ändring i 3 § lagen om

läkarvårdsersättning.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande remisskrav

att riksdagen med anledning av anledning av motionerna

1998/99:So10 yrkande 2 delvis, 1998/99:So12

yrkande 4, 1998/99:So222 yrkande 4,

1998/99:So224 yrkande 3, 1998/99:So248 och med

avslag på motion 1998/99:So11 yrkande 4

dels antar regeringens förslag till lag om

ändring i 5 § lagen (1993:1651) om

läkarvårdsersättning med följande ändringar,

nämligen att 5 § rätteligen skall betecknas 3 §,

att ordet "bedömning" skall bytas ut mot

"behandling" samt att ordet "läkares" skall

bytas ut mot "läkarens",

dels som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

11. Remisskrav (mom. 6, motiveringen)

Kenneth Johansson (c) anser att utskottets bedömning

på s. 17-18 bör utökas med följande text efter det

första stycket:

Utskottet konstaterar att regeringen inte föreslår

några ökade möjligheter för patienter att välja

sjukhus och specialistmottagningar utan att

remissförfarandet även fortsättningsvis skall

användas som ett instrument för att styra patientens

val. Remissförfarandet inom sjukvården är ofta ett

bra kommunikationsmedel till patientens hjälp. Inte

minst när det gäller att ge patienter hög prioritet

att skyndsamt få sina behov tillgodosedda. Däremot

förekommer ibland remisskrav som ett sätt att

försvåra vårdutnyttjandet, eller som begränsning för

privata vårdgivare. Utskottet anser att sådant

remisskrav inte skall få förekomma.

12. Patientutbildning (mom. 7)

Kenneth Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

20 börjar med "Utskottet anser" och på s. 21 slutar

med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning har välinformerade

patienter bättre förutsättningar att välja

vårdalternativ och att på annat sätt medverka i

vården. Den ökade tryggheten som bättre kunskap ger,

bl.a. genom att sjukdomsförloppet är bekant, gör att

sjukvårdens resurser kan utnyttjas mer effektivt och

att vårdtiderna på så sätt kan förkortas.

Patientutbildning kan ske i samarbete med patient-

och anhörigföreningar. Utskottet vill betona att

patientinformation och utbildning är av stor

betydelse, både i det förebyggande arbetet och som

ett led i behandling av olika sjukdomar. Att öka

patientens och de anhörigas möjligheter att förstå

sammanhangen är en förutsättning för aktivt

deltagande och för att kunna hantera den påfrestning

en svår sjukdom i sig utgör. Patientinformation är

således en viktig del i sjukvården, och utskottet

anser att den skall utvidgas till att mer vara en

fråga om utbildning. Vad utskottet nu anfört med

anledning av motion So314 (c) yrkande 10 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande patientutbildning

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So314 yrkande 10

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

13. Val mellan behandlingsalternativ

(mom. 10)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Cristina

Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

21 börjar med "När det gäller" och slutar med

"yrkande 2 (delvis) avstyrks" bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är det mycket

väsentligt att den enskilde patienten verkligen har

en reell möjlighet att välja mellan olika

behandlingsalternativ. Det innebär att även om

landstinget kan erbjuda ett eller flera

behandlingsalternativ som uppfyller kraven på att

vara till nytta för patienten med hänsyn till den

aktuella skadan eller sjukdomen skall patienten ha

rätt att välja behandling på annat håll. Att på

detta sätt ge patienten en rätt till fritt val

mellan olika behandlingsalternativ är enligt

utskottets uppfattning ett av de bästa sätten att

stärka patientens ställning. Vad utskottet anfört

med anledning av motion So224 (m) yrkande 2 delvis

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. Motion So16 (c) yrkande 1 avstyrks.

Regeringen bör snarast återkomma med ett nytt

förslag i enlighet med motionärernas önskemål. I

avvaktan därpå tillstyrks förslaget till 3 a §

första och andra styckena och 18 a § i hälso- och

sjukvårdslagen samt förslaget till 2 kap. 2 a §

första stycket lagen om yrkesverksamhet på hälso-

och sjukvårdens område.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande val mellan

behandlingsalternativ

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So224 yrkande 2

delvis och med avslag på motion 1998/99:So16

yrkande 1

dels antar 3 a § första och andra styckena och

18 a § i regeringens förslag till lag om ändring

i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt 2

kap. 2 a § första stycket i regeringens förslag

till lag om ändring i lagen (1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens

område,

dels som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

14. Val mellan behandlingsalternativ

(mom. 10)

Kenneth Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

21 börjar med "När det gäller" och slutar med

"yrkande 2 (delvis) avstyrks" bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets uppfattning skall hälso- och

sjukvården utgå från patientens behov och önskemål.

Patienten skall upplysas om sin rätt att välja

mellan olika behandlingsalternativ, både i fråga om

vårdinrättning och behandling. Patienten bör därför

få ökad valfrihet och utifrån det skall vården

formas. Patientens val skall vara avgörande när det

finns flera behandlingsalternativ som bedöms vara

till nytta för patienten med hänsyn till den

aktuella sjukdomen eller skadan. Patienten får

aldrig nekas den vård hon är i behov av med hänsyn

till kostnaderna.

Utskottet vill också framhålla att det förekommer

att patienter har önskemål om ett

behandlingsalternativ som inte tillhör den vanliga

sjukvården och som ligger utanför riktlinjerna för

vetenskap och beprövad erfarenhet. Även i dessa fall

bör patientens rättighet att välja

behandlingsalternativ förbättras. Vissa patienter

vill också pröva metoder som inte har någon

vetenskapligt erkänd verkan. Det måste enligt

utskottets mening finnas en öppenhet inom

sjukvårdsorganisationen att hjälpa patienten att

finna information om metoderna. I detta sammanhang

vill utskottet erinra om att den s.k.

kvacksalverilagen bl.a. reglerar förbud mot

undersökning och behandling av barn under åtta år

samt förbud mot behandling av vissa diagnoser.

Utskottet anser sammanfattningsvis att

lagstiftningen måste formas på ett sådant sätt att

patienten har rätt att få vägledning kring olika

behandlingsmetoder och ha reell möjlighet att välja

mellan dessa. Vad utskottet anfört med anledning av

motion So16 (c) yrkande 1 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna. Motion So224 (m)

yrkande 2 delvis avstyrks. Regeringen bör snarast

återkomma med ett nytt förslag i enlighet med

motionärernas önskemål. I avvaktan därpå tillstyrks

förslaget till 3 a § första och andra styckena och

18 a § i hälso- och sjukvårdslagen samt förslaget

till 2 kap. 2 a § första stycket lagen om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande val mellan

behandlingsalternativ

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So16 yrkande 1

och med avslag på motion 1998/99:So224 yrkande 2

delvis

dels antar 3 a § första och andra styckena och

18 a § i regeringens förslag till lag om ändring

i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt 2

kap. 2 a § första stycket i regeringens förslag

till lag om ändring i lagen (1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens

område,

dels som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

15. Resurser till kommuner och landsting

(mom. 11)

Lars Gustafsson (kd) och Maj-Britt Wallhorn (kd)

anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

21 börjar med "I motion" och slutar med "det

anförda" bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion So10 (kd) yrkande 3 är det av

största vikt att kommuner och landsting får

tillräckliga resurser så att stärkandet av

patientens ställning vad gäller behandlingsform

skall kunna bli en realitet. I annat fall riskerar

de goda ambitionerna att leda till

trovärdighetskonflikter för den vårdbehövande. Vad

utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av

motion So10 (kd) yrkande 3 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande resurser till kommuner och

landsting

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So10 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

16. Utökad rätt till förnyad bedömning

(mom. 12)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Lars Gustafsson

(kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Thomas Julin

(mp), Lars Elinderson (m) och Maj-Britt Wallhorn

(kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

23 börjar med "Det kan emellertid" och slutar med

"med det anförda" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör förnyad medicinsk

bedömning, s.k. second opinion, vara en rättighet

som kan utkrävas. Det är när patienten råkar ut för

det sällsynta att man inte vill tillmötesgå hans

önskan, dvs. när en förtroendekris uppstår, som

lagstödet behövs. Utskottet konstaterar att det i

WHO:s patienträttsdeklaration från 1994 slås fast

att patienter bör ha möjlighet att inhämta second

opinion. Det faktum att patienten kan få sin

rättighet prövad i domstol kommer att vara en tydlig

normgivande signal som enligt utskottets bedömning

huvudsakligen kommer att ha en preventiv verkan.

Enligt utskottets uppfattning bör inte rätten till

förnyad medicinsk bedömning innebära några nämnvärda

kostnadsökningar. Bedömningar gjorda i Norge talar

för en mycket modest kostnadsökning. Vetskapen om

att man alltid har rätt till en andra bedömning bör

ytterligare medverka till att vården vinner

människornas långsiktiga förtroende. Därmed

underlättas ett effektivt resursutnyttjande.

Utskottet anser vidare att rätten till förnyad

medicinsk bedömning bör vara generell och således

omfatta alla patienter.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till

motionerna So14 (mp) och So224 (m) yrkande 4 och med

anledning av motion So16 (c) yrkande 2 som sin

mening ge regeringen till känna. Regeringen bör

snarast återkomma med ett nytt förslag i enlighet

med motionärernas önskemål. I avvaktan därpå

tillstyrks förslaget till 3 a § tredje stycket

hälso- och sjukvårdslagen och förslaget till 2 kap.

2 a § andra stycket lagen om yrkesverksamhet på

hälso- och sjukvårdens område.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande utökad rätt till förnyad

bedömning

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So14 och

1998/99:So224 yrkande 4 och med anledning av

motion 1998/99:So16 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Utökad rätt till förnyad bedömning

(mom. 12)

Kenneth Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

23 börjar med "När det gäller" och slutar med "med

det anförda" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att alla patienter skall ha rätt

till förnyad medicinsk bedömning. I dagsläget

inhämtar röststarka patienter kompletterande

bedömningar genom att själva kontakta en annan

läkare medan andra patienter till fullo litar till

den bedömning som den medicinska personalen givit

och de behandlingar som erbjuds. Rätten till förnyad

medicinsk bedömning bör därför gälla alla patienter.

Det är särskilt viktigt för s.k. svaga grupper. Vad

utskottet anfört bör riksdagen med bifall till

motion So16 (c) yrkande 2 som sin mening ge

regeringen till känna. Regeringen bör snarast

återkomma med ett nytt förslag i enlighet med

motionärernas önskemål. I avvaktan därpå tillstyrks

förslaget till 3 a § tredje stycket hälso- och

sjukvårdslagen och förslaget till 2 kap. 2 a § andra

stycket lagen om yrkesverksamhet på hälso- och

sjukvårdens område.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande utökad rätt till förnyad

bedömning

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:So16 yrkande 2

och med avslag på motionerna 1998/99:So14 och

1998/99:So224 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Förnyad bedömning hos privata

vårdgivare (mom. 14)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

24 börjar med "I motion So15" och slutar med "och

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Som utskottet ovan anfört bör en utvärdering av

lagstiftningen om rätten till förnyad medicinsk

bedömning göras. Utskottet vill emellertid också

påpeka att det i propositionen på s. 31 anförs att i

situationer när en förnyad bedömning aktualiseras

bör hälso- och sjukvården medverka till att

patienten får tillgång till en sådan bedömning hos

en vårdgivare med offentlig finansiering var som

helst i landet. Att förnyad bedömning endast skulle

kunna göras hos vårdgivare med offentlig

finansiering följer emellertid inte av den

föreslagna lagtexten. Tvärtom är det inte något som

hindrar att en förnyad bedömning inhämtas från en

privat vårdgivare. Uttalandet i propositionen är

således inte korrekt. Enligt utskottets uppfattning

är det väsentligt att det inte föreligger någon som

helst oklarhet i denna fråga. Utskottet vill i detta

sammanhang betona vikten av att det föreligger

konkurrensneutralitet mellan offentliga och privata

vårdgivare. Vad utskottet nu anfört med anledning av

motion So15 (fp) yrkande 1 bör ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha

följande lydelse:

14. beträffande förnyad bedömning hos privata

vårdgivare

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So15 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

19. Patientombudsman m.m. (mom. 16)

Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

27 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "

avstyrks med det anförda" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör frågan om att

inrätta en patientombudsman utredas. Till

patientombudsmannens uppgifter hör att bedöma om det

exempelvis är befogat att driva ett avslagsärende

från patientförsäkringen vidare som civilt mål.

Andra arbetsuppgifter för patientombudsmannen är att

initiera utredningar t.ex. då det finns misstanke om

att man från sjukvårdens sida underlåtit att anmäla

felbehandlingar eller allvarliga incidenter.

Patient-ombudsmannen bör också i övrigt ha

befogenheter att på bästa sätt tillvarata

patienternas intressen. Om det finns vägande skäl

mot att inrätta en särskild ombudsman för att stärka

patienternas skydd bör enligt utskottets mening

möjligheterna undersökas att i förslagsvis varje

region tillföra en förtroendenämnd de extra resurser

som behövs för att nämnden skall kunna hjälpa

patienterna på motsvarande sätt som en

patientombudsman.

Utskottet anser att det är mycket viktigt att varje

patient vet sina rättigheter och skyldigheter när

hon eller han kommer till sjukhus. I New York, där

sjukvården förvisso är helt annorlunda uppbyggd än i

Sverige, får varje patient som kommer till ett

sjukhus en informationsbroschyr i handen. Där är

patientens rättigheter listade och information ges

om vart man vänder sig om man t.ex. inte talar

engelska eller hör dåligt. Misshandlade kvinnor får

information om vart de kan vända sig efter den

sjukvårdande behandlingen. Informationen utgår från

att varje människa är unik och har olika behov och

att sjukhuset skall kunna ge varje människa adekvat

vård och hjälp utifrån hennes behov. Utskottet anser

att patienter i Sverige har rätt att få veta sina

rättigheter som patient när de kommer till ett

sjukhus, vad de kan säga nej till och vem de kan

vända sig till. Regeringen bör därför ge landstingen

i uppdrag att utforma sådan information i

broschyrform som ges till varje patient.

Framtagandet av en sådan broschyr ryms inom varje

landstings budget för patientinformation. Vad

utskottet nu anfört med anledning av motion So390

(v) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha

följande lydelse:

16. beträffande patientombudsman m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So390 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

Särskilt yttrande

Rätt till förnyad medicinsk bedömning, s.k.

second opinion

Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anför:

Vänsterpartiet anser att införandet av regler om

rätt till förnyad medicinsk bedömning innebär ett

stort framsteg när det gäller att stärka patientens

inflytande och ställning. Vidare anser vi att det är

mycket viktigt att effekterna av lagstiftningen noga

följs upp, och vi ser därför positivt på att

Socialstyrelsen får i uppdrag att lämna en

utvärdering. Om det vid utvärderingen visar sig att

kriterierna för att få rätt till en förnyad

medicinsk bedömning är alltför snävt hållna anser vi

att överväganden måste göras i syfte att utvidga

möjligheterna att erhålla sådan bedömning.

I proposition 1997/98:189 framlagda lagförslag

1 Förslag till lag om dels fortsatt

giltighet av lagen

(1991:1136) om försöksverksamhet med

kommunal

primärvård, dels ändring i samma lag

2 Förslag till lag om ändring i hälso-

och sjukvårdslagen

(1982:763)

3 Förslag till lag om ändring i lagen

(1993:1651) om

läkarvårdsersättning

I proposition 1998/99:4 framlagda lagförslag

1 Förslag till lag om

patientnämndsverksamhet m.m.

2 Förslag till lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100)

3 Förslag till lag om ändring i lagen

(1998:614) om

ändring i sekretesslagen (1980:100)

4 Förslag till lag om ändring i lagen

(1998:533) om

ändring i hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763)

5 Förslag till lag om ändring i hälso-

och sjukvårdslagen

(1982:763)

6 Förslag till lag om ändring i lagen

(1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens

område

7 Förslag till lag om ändring i

patientjournallagen

(1985:562)

8 Förslag till lag om ändring i lagen

(1991:1128) om

psykiatrisk tvångsvård

9 Förslag till lag om ändring i lagen

(1991:1129) om

rättspsykiatrisk vård

10 Förslag till lag om ändring i lagen

(1998:858) om

ändring i lagen (1987:813) om homosexuella

sambor

Innehållsförteckning

Sammanfattning...................................

1

Proposition 1997/98:189..........................

1

Proposition 1998/99:4............................

2

Motionerna.......................................

2

Motioner väckta med anledning av proposition

1997/98:189....................................

2

Motioner väckta med anledning av proposition

1998/99:4......................................

3

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1998...........................................

3

Utskottet........................................

5

Propositionerna i huvuddrag....................

5

Bakgrund.......................................

6

Överenskommelse mellan staten och landstingen

om ersättningar för år 1999 för insatser för

att stärka patientens ställning m.m.

7

En patientfokuserad lagstiftning...............

9

Proposition 1997/98:189......................

9

Motion......................................

10

Tidigare behandling.........................

10

Utskottets bedömning........................

10

Vårdens tillgänglighet........................

11

Proposition 1997/98:189.....................

11

Motioner....................................

11

Utskottets bedömning........................

13

Val av läkare i primärvården..................

13

Proposition 1997/98:189.....................

13

Motioner....................................

14

Utskottets bedömning........................

15

Val av sjukhus och specialistmottagning.......

16

Proposition 1997/98:189.....................

16

Motioner....................................

17

Utskottets bedömning........................

17

Information till patienten och val mellan

behandlingsalternativ.........................

18

Proposition 1998/99:4.......................

18

Motioner....................................

20

Utskottets bedömning........................

20

Möjlighet till förnyad medicinsk bedömning,

s.k. second opinion...........................

21

Proposition 1998/99:4.......................

21

Motioner....................................

22

Utskottets bedömning........................

23

Patientnämnder................................

24

Proposition 1998/99:4.......................

24

Motioner....................................

24

Tidigare behandling.........................

26

Utskottets bedömning........................

27

Övriga lagförslag.............................

27

Hemställan....................................

28

Reservationer...................................

30

Särskilt yttrande...............................

46

Bilaga 1: I proposition 1997/98:189 framlagda

lagförslag......................................

47

Bilaga 2: I proposition 1998/99:4 framlagda

lagförslag 50