Bet. 1998/99:SoU4

Socialutskottets betänkande

1998/99:SOU04

Narkotikapolitik

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

SoU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens skrivelse

1997/98:172, En narkotika-politisk redogörelse, och

11 motionsyrkanden som väckts med anledning av

skrivelsen. Vidare behandlas också 24

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1998.

Ett enigt utskott vidhåller sin inställning till

narkotikapolitikens mål och inriktning samt till

Sveriges insatser mot narkotikan på internationell

nivå.

Narkotikapolitiken måste bl.a. bygga på en

kombination av olika förebyggande insatser.

Utskottet anser att det är särskilt angeläget att

kraftfullt motverka ungdomars narkotikaanvändning.

Det behövs kraftfulla insatser för att vända trenden

mot ett ökande intresse för narkotika och ett ökande

missbruk bland ungdomar. Viktigt i detta sammanhang

är samverkan mellan olika lokala organ och

organisationer, en god samordning av insatserna samt

ett levande och enträget engagemang från samhällets,

från föräldrars och från frivilligorganisationers

sida. Lika viktigt är det att informera ungdomar och

deras föräldrar om narkotika och narkotika-

missbrukets symtom och verkningar och i det

sammanhanget verka för attitydförändringar.

Sveriges internationella narkotikapolitik måste

vara tydlig, konsekvent och långsiktig. Sveriges

restriktiva narkotikapolitik ligger till grund för

det internationella engagemanget. Sverige deltar

sedan länge mycket aktivt i det internationella

samarbetet på detta område. Utskottet vidhåller

också att det är synnerligen angeläget att

regeringen med kraft fortsätter att bekämpa alla

krav på legalisering av narkotika och liberalisering

av narkotikapolitiken, såväl nationellt som på det

internationella planet. Sverige måste fortsätta att

aktivt driva sin inställning i narkotikafrågor

internationellt, bl.a. inom FN, Europarådet, EU och

i det nordiska samarbetet. En nödvändig

förutsättning för framgång i det internationella

arbetet är att våra insatser nationellt är

framgångsrika och att vi kan visa på en enig

restriktiv inställning i frågan.

Utskottet föreslår att skrivelsen inte skall

föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks.

I betänkandet finns tio reservationer och ett

särskilt yttrande.

Regeringens skrivelse

I skrivelsen, som lämnades till riksdagen i juni

1998, redovisas regeringens samlade insatser inom

narkotikaområdet samt planerade projekt och

åtgärder. Tillsättningen av en narkotikakommission

berörs också liksom den pågående översynen av

myndighetsstrukturen inom alkohol och

narkotikaområdet. Vidare görs en genomgång av

Sveriges internationella engagemang på området samt

en översikt av åtgärderna på myndighetsnivå.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av skrivelsen

1998/99:So1 av Chatrine Pålsson och Rolf Åbjörnsson

(kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att på

nytt bygga upp en effektiv narkotikabe-kämpning på

kriminalvårdsanstalterna,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av lagen

att ett absolut förbud att framföra motorfordon med

narkotiska preparat i kroppen införs,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att den

narkotikapolitiska kommissionen arbetar för en

aktion över hela landet, där alla myndigheter förmås

samverka lokalt under nationell ledning.

1998/99:So2 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om samordnade

förebyggande insatser när det gäller tobak, alkohol,

narkotika och läkemedel samt olika

beroendeframkallande beteenden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Skolverkets

uppföljning av ANT-undervisningen i skolan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en vidgning av

alkohol- och narkotikaforskningsinstitutets forsk-

ningsområde,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kartläggning av i

vilken utsträckning missbrukare är okända för

missbrukarvården och orsakerna bakom detta,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om rehabilitering av

äldre missbrukare.

1998/99:So3 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att i direktiven

till den nya narkotikakommissionen ta upp och

beskriva ungdomars möjligheter till alternativ till

missbruk,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att i direktiven

till den nya narkotikakommissionen ta upp en

beräkning av kostnaderna för åtgärder mot

narkotikamissbruk, förebyggande insatser och vård

och behandling av missbrukare.

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att i direktiven

till den nya narkotikakommissionen föreslå att en

belysning görs av de internationella och europeiska

legaliseringsrörelserna.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1998/99:So255 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att tillsätta en

kommitté med uppgift att utreda missbrukarvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att staten skall ta

ett större ekonomiskt ansvar för LVM-vården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att tillsätta en

ombudsman med uppgift att företräda missbrukare och

deras anhöriga.

1998/99:So258 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om statens ansvar för

behandlingsinsatser när det gäller missbrukare,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förebyggande arbete,

vård och rehabilitering,

7. att riksdagen hos regeringen begär att

Socialstyrelsen får i uppdrag att utreda upprättande

av planer mellan landsting och kommuner enligt vad i

motionen anförts om att en sådan plan skall ingå i

underlaget för att få statsbidrag som täcker

missbruksvården.

1998/99:So341 av Magnus Jacobsson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en statlig garanti

för vård av missbrukare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att tillsätta en

utredning om konsekvenserna av kommunala besparingar

för missbrukarvården.

1998/99:So361 av Alf Eriksson och Majléne Westerlund

Panke (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om information om

butangas och andra sniffningspreparat,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förbud i

detaljhandeln för butangas för ungdomar och barn

under 18 år.

1998/99:So372 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

Narkotikakommissionen kompletteras med en

referensgrupp,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om extra satsning på

attitydförändringar,

1998/99:So379 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) vari

yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

narkotikaförebyggande arbete,

1998/99:So424 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari

yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om alkohol- och

narkomanvården.

1998/99:So461 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari

yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om förebyggande

insatser mot narkotikamissbruk,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om vård och

behandling av narkotikamissbrukare,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om forskning om

behandlingsmetoder för narkomaner,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

metadonbehandling.

1998/99:A291 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att

stärka det förebyggande arbetet i drogfrågor.

1998/99:Ju903 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om information till

föräldrar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om heroinprojekt,

5. att riksdagen beslutar avbryta pågående

verksamhet med utdelning av fria sprutor till

narkotikamissbrukare i enlighet med vad som anförts

i motionen.

1998/99:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

12. att riksdagen beslutar att försöksverksamheten

med fria sprutor till narkotikamissbrukare skall

avbrytas i enlighet med vad som anförts i motionen.

1998/99:Ju917 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att förbättra

informationen till föräldrar om narkotikamissbrukets

symtom och verkningar.

Utskottet

Skrivelsen i huvuddrag

Regeringen anför i skrivelsen att tillgången till

och efterfrågan på narkotika ökar i hela världen.

Samtidigt som produktionen ökar blir handeln med

narkotika alltmer välorganiserad och allt svårare

att bekämpa. Under-sökningar av narkotikaerfarenhet

och attityder till narkotika bland svenska ungdomar

under 1990-talet tyder på större nyfikenhet och ökad

erfarenhet av narkotika. Regeringen menar att denna

utveckling skall tas på stort allvar.

I skrivelsen redovisas att narkotikamissbruket får

allvarliga konsekvenser för såväl individen och

dennes familj som för samhället. Såväl sjuklighet

som förtida dödlighet är mångdubbelt större bland

narkotikamissbrukare än hos normalbefolkningen. De

insatser som samhället gör för att kontrollera

narkotikahanteringen och bekämpa missbruket för med

sig stora kostnader. Socialstyrelsen har beräknat

att bara kommunernas kostnader för miss-brukarvården

uppgår till omkring 2,5 miljarder kronor.

Regeringen slår fast att den svenska

narkotikapolitiken bygger på en kom-promisslös

inställning till narkotika. Det yttersta målet, att

skapa ett narko-tikafritt samhälle, ligger fast. I

skrivelsen anförs att de narkotikapolitiska

insatserna skall bygga på en balans mellan

förebyggande insatser, vård och rehabilitering,

kontrollåtgärder och internationellt samarbete.

Insatserna skall riktas mot tillgången och

efterfrågan på narkotika i syfte att

1. minska nyrekryteringen till missbruk,

2. förmå flera missbrukare att upphöra med sitt

missbruk samt

3. minska tillgången på narkotika.

Enligt regeringen är den illegala

narkotikahanteringen ett globalt problem som bara

kan lösas med internationellt samarbete. Sverige

deltar aktivt i sådant samarbete bl.a. i FN,

Europarådet, EU samt inom Norden. Inom EU har en

global femårig handlingsplan mot narkotika tagits

fram. Andra gemensamma åtgärder inom EU är stärkt

samarbete mellan tull och polis och stärkt

polissamarbete, bl.a. inom ramen för Schengenavtalet

samt ett förstärkt rättsligt samarbete. Regeringen

framhåller i skrivelsen även det särskilda möte om

narkotika som FN:s generalförsamling arrangerat i

juni 1998 (UNGASS 98).

Regeringen uppger, vad gäller förebyggande insatser

och rehabilitering, att en översyn över

myndighetsstrukturen inom alkohol- och

narkotikaområdet påbörjats i syfte att stärka

statens ansvar för bl.a. uppföljning, utveckling och

tillsyn inom det alkohol- och narkotikapolitiska

fältet. I skrivelsen redovisas också att rollen för

regeringens samordningsorgan, SAMNARK, skall stärkas

och förtydligas. SAMNARK vidgas också genom att

bl.a. Statsrådsbe-redningen ingår i gruppen. För

samordning på myndighetsnivå finns inom

Socialdepartementet en nationell ledningsgrupp för

alkohol- och narkotika-förebyggande insatser med

socialministern som ordförande. Lednings-gruppens

huvuduppgift är att bygga upp och samordna ett

långsiktigt alkohol- och narkotikaförebyggande

arbete.

Narkotikabekämpningen är, enligt regeringen, ett av

de högst prioriterade målen för kriminalpolitiken.

Rättsväsendet har en central roll i detta arbete.

Åtgärder har vidtagits för att effektivisera arbetet

inom berörda myndigheter.

Regeringen har ansett att det finns behov av en

sammanhållen översyn och utvärdering av

narkotikapolitiska insatser sedan den tidigare

narkotikakom-missionen avslutade sitt arbete 1984.

En ny kommission har därför våren 1998 tillkallats

med huvuduppgift att lägga fram förslag för att på

lång sikt skapa bättre förutsättningar för

samordnande och intensifierade insatser mot

narkotikamissbruket.

Den narkotikapolitiska inriktningen och

förebyggande arbete m.m.

Skrivelsen

Regeringen fastslår i skrivelsen att Sveriges

inställning till narkotika är kompromisslös och att

målet för den svenska narkotikapolitiken är att

skapa ett samhälle fritt från narkotika.

Regeringen anför att narkotikafrågan spänner över

ett brett fält. I den möts en rad skilda

politikområden, under olika myndigheters

ansvarsområden. Tull och polis har tillsammans med

socialtjänsten och hälso- och sjukvården ett

förebyggande och ett direkt operativt ansvar för att

begränsa tillgången på narkotika. Andra viktiga

forum för att motverka narkotikamissbruk är skolan

och arbetslivet. Ett stort antal

frivilligorganisationer bedriver också en omfattande

och omistlig verksamhet inom drogområdet.

Folkhälsoinstitutet (FHI) har inom ramen för sitt

uppdrag att förebygga sjukdom och annan ohälsa ett

särskilt ansvar för alkohol- och narkotika-

preventionen. År 1994 gavs institutet i uppdrag av

regeringen att förstärka detta arbete. För

förebyggande insatser i projektform disponerar FHI

medel som bl.a. organisationer och kommuner kan söka

för att främja utvecklingen inom området. Syftet med

stödet är att stimulera utveckling av metoder som

förebygger alkohol- och narkotikamissbruk samt ge

organisationer och myndigheter möjlighet att

förverkliga idéer om förebyggande insatser utifrån

lokala behov. Enligt regeringen är droginformation

som preventiv insats ett delat ansvar i samhället.

En viktig del av insatserna äger rum inom ramen för

skolans ANT-undervisning (Alkohol, Narkotika,

Tobak). Skolverket har nyligen fått regeringens

uppdrag att ansvara för en speciell satsning på

kompetensutveckling för rektor och andra skolledare

bl.a. vad gäller skolans uppgift när det gäller

drogarbetet.

Det redovisas även i skrivelsen att

Socialdepartementet inlett ett arbete med att se

över myndighetsstrukturen inom alkohol- och

narkotikaområdet för att tillskapa en organisation

som mer effektivt och slagkraftigt än i dag kan ta

ett samlat grepp om alkohol- och narkotikapolitiska

frågor. Ett förslag från regeringens sida i denna

fråga skall framläggas för riksdagen under våren

1999.

Enligt regeringen ökar tillgången på narkotika i

världen samtidigt som det blir allt svårare att

komma åt narkotikahandeln. Missbruket ökar också i

länder som tidigare inte varit drabbade av detta

problem. Inte minst påverkar produktionen av

narkotika i andra länder den svenska

narkotikasituationen. I sammanhanget framhålls att

nära nog all narkotika som missbrukas i landet

kommer från utlandet och att missbruket i andra

länder, liksom andra länders inställning till

narkotika, påverkar den svenska situationen. Enligt

regeringen är det därför angeläget att Sverige

bedriver en tydlig, konsekvent och långsiktig

narkotikapolitik även i det internationella arbetet.

En viktig uppgift för den nya narkotikakommissionen

är att lägga fram förslag som kan förstärka Sveriges

internationella insatser samt ge möjligheter till

ökat internationellt genomslag för en restriktiv

narkotikapolitik.

I skrivelsen belyser regeringen Sveriges engagemang

internationellt i narkotikafrågan. Därvid

understryks att FN intar en central roll i

samarbetet mot narkotikan. Sverige har också

ratificerat FN:s tre narkotikakonventioner och är en

av de största bidragsgivarna till FN:s

narkotikakontrollprogram, UNDCP. Sverige är vidare

medlem i FN:s narkotikakommission som både är FN:s

policyorgan i narkotikafrågor och styrelse för

UNDCP. På initiativ av bl.a. Sverige höll FN:s

generalförsamling i juni 1998 ett extra möte om

narkotika (UNGASS 98). Sverige medverkade i

förberedelsearbetet till detta möte.

Inom Europarådet sker det huvudsakliga arbetet vad

gäller narkotikafrågor i en ministergrupp, den s.k.

Pompidougruppen, som arbetar informellt över hela

narkotikafältet, bl.a. det epidemiologiska.

Maastrichtfördraget har öppnat möjligheter till en

samordnad narkotika-strategi inom EU. Eurpoeiska

rådet antog 1995 en global femårsplan mot narkotika

inriktad på minskad efterfrågan, bekämpning av

narkotikahandeln och samordning och samarbete inom

och utom EU. År 1996 antogs EU:s

narkotikapreventionsprogram och vid

ministerrådsmötet i juni samma år antogs vidare en

s.k. gemensam åtgärd avseende sambandsmän för att

komma till rätta med inflödet av narkotika från

områden utanför unionen. Inom ramen för

Schengenavtalet om fri rörlighet för personer finns

vidare en särskild arbetsgrupp för narkotikafrågor.

Ett särskilt narkotikacentrum (EMCDDA) inrättades år

1994 i Lissabon för att samla in information och ta

fram data om narkotikaproblemen. Även

Europolkonventionen rörande den europeiska

polisbyrån, CIS-konventionen och Neapel II-

konventionen rörande tullsamarbetet och tullbrott

har betydelse i arbetet mot narkotikabrottslighet.

En annan åtgärd är att inom EU upprätta ett s.k.

Early Warning System rörande syntetiska droger.

Det nordiska samarbetet i narkotikafrågor sker inom

Nordiska ämbets-mannakommittén för narkotikafrågor.

Nordiska ministerrådet har också inrättat en grupp

för de narkotikaansvariga ministrarna. Det nordiska

samarbetet mellan tull och polis i narkotikafrågor

sker i den s.k. PTN-gruppen. Nordiska nämnden för

alkohol- och drogforskning (NAD) skall verka för ett

ökat forsknings- och informationssamarbete om

alkohol- och drogfrågor.

Sverige deltar även i samarbetet mot organiserad

brottslighet i Östersjö-området samt i den s.k.

Dublingruppens arbete avseende information och

samordning av narkotikainsatser i medlemsländerna.

När det gäller forskning rörande utvärdering av

insatser mot drogmissbruk deltar Sverige i det

västeuropeiska forskningssamarbetet COST.

Motionerna

I motion Ju903 av Gun Hellsvik m.fl. (m) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om information till föräldrar

(yrkande 1). Motionärerna anför att föräldrar ofta

har bristfälliga kunskaper om narkotika, dess symtom

och verkningar. Möjligheterna att på ett tidigt

stadium upptäcka ett bruk är störst om föräldrarna

har tillräckliga kunskaper. Enligt motionärernas

uppfattning är det hög tid att regeringen tar de

initiativ som behövs för att informationsinsatser

gentemot föräldrarna omgående skall sättas in. Ett i

stort likalydande yrkande har även framförts i

motion Ju917 av Gun Hellsvik m.fl. (m), (yrkande 4).

Vidare begärs tillkännagivande om vad som anförts om

heroinprojektet i motion Ju903 (yrkande 4).

Motionärerna anför att det bland vissa

forskargrupper i dag läggs stor kraft på att plädera

för en ändring av den svenska narkotika-politiken

och att det schweiziska projektet med distribution

av heroin därvid framställs som en förebild.

Projektet har dock fått allvarlig kritik, bl.a. från

FN:s narkotikaorgan INCB. Erfarenheter från liknande

projekt visar att narkotikamissbruk och kriminalitet

inte minskar utan snarare ökar med den schweiziska

metoden. Om propagandan för projekt av det

schweiziska slaget får stå oemotsagd kommer

attityderna i Sverige på sikt att förändras på samma

sätt som skett i Schweiz. Motionärerna anser det

väsentligt att Sverige agerar med kraft i de organ

där dessa frågor behandlas, och regeringen bör för

att motverka en farlig attitydförändring föra upp

frågan på EU:s dagordning och även agera inom FN:s

ram.

I motion So258 av Ingrid Burman m.fl. (v) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förebyggande arbete

(yrkande 5, delvis). Motionärerna vill förstärka det

förebyggande arbetet i drogfrågor på alla nivåer.

Frivilligorganisationer som arbetar drogförebyggande

bör få ett större stöd från samhället, och skolans

ANT-undervisning bör utvecklas och förbättras.

Enligt motionärerna bör det utarbetas lokala och

regionala aktionsplaner mot alkohol och narkotika i

nöjesbranschen och i ungdomsmiljöer. I motion A291

av Gudrun Schyman m.fl. (v) finns ett liknande

yrkande (yrkande 7).

Motionärerna i motion So379 av Lars Gustafsson m.fl.

(kd) begär ett tillkännagivande att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

narkotikaförebyggande arbete (yrkande 8). Enligt

motionärerna får ingen kraft sparas för att uppnå

målet om ett narkotikafritt samhälle. Samhället

måste klargöra att missbruket av narkotika är

oacceptabelt. Skolans roll som normöverförare och

informatör även på detta område kan inte nog

betonas. Ideella organisationer som arbetar med

narkotikafrågor är värda allt stöd från samhällets

sida och deras kunskaper borde utnyttjas mer av

samhället. Samverkan mellan olika kompetenser och

instanser är viktig. Vid narkotikabekämpning räcker

det inte enbart med lokalt och nationellt arbete

utan även ett omfattande internationellt samarbete

är nödvändigt för att stoppa narkotikaflödet.

Polisen och tullen måste ha tillräckliga resurser

för att sköta narkotikakontrollen.

I motion So2 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

hemställs att regeringen skall ges till känna vad i

motionen anförts om Skolverkets uppföljning av ANT-

undervisningen i skolan (yrkande 2). Motionärerna

understryker vikten av att undervisningen genomförs

på ett adekvat pedagogiskt sätt och framhåller att

det är viktigt att Skolverket följer upp och

utvärderar kvaliteten på denna undervisning.

I motion So461 Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

förebyggande insatser mot narkotikamissbruk (yrkande

12). Enligt motionärerna måste man för det första

med all kraft förebygga att människor börjar

missbruka narkotika. Eftersom de flesta

narkotikamissbrukare börjar sin missbrukarkarriär

med först rökning och sedan alkohol, är en viktig

åtgärd att förhindra tobaksdebut och att erbjuda

ungdomar andra aktiviteter som tillgodoser deras

behov av att uppleva något nytt, att ta risker. Det

kräver ett aktivt opinions- och informationsarbete

på en rad nivåer, såväl professionella som

frivilliga.

I motion So372 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett

tillkännagivande vad som i motionen anförts om extra

satsning på attitydförändringar (yrkande 3). Många

undersökningar, intervjuer och uttalanden har visat

att alltför många ungdomar vet var de kan få tag på

narkotika och illegal alkohol. Det måste enligt

motionärerna bli svårare att skaffa och använda

droger. Ett tydligare avståndstagande måste finnas.

Bakgrund och tidigare behandling

Utskottet har senast våren 1998 uttalat sig om den

svenska narko-tikapolitiken, särskilt förebyggande

arbete och insatser internationellt, i betänkande

1997/98:SoU18 Narkotikafrågor. Utskottet såg med oro

på narkotikasituationen. I betänkandet hänvisades

till vad riksdagen våren 1997 givit regeringen till

känna i betänkande 1996/97:SoU10. Ett enigt utskott

uttalade då bl.a. att målet för den svenska

narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt

samhälle samt att det är särskilt angeläget att

kraftfullt motverka ungdomars narkotikaanvändning.

Det behövs kraftfulla insatser för att vända trenden

mot ökat intresse för narkotika och ökat missbruk

bland ungdomar. Utskottet framhöll bl.a. vikten av

samverkan mellan olika lokala organ och

organisationer, av en god samordning av insatserna

samt av ett levande och enträget engagemang från

samhällets, från föräldrars och från frivilliga

organisationers sida. Vidare betonades från

utskottets sida vikten av information till

ungdomarna och deras föräldrar om narkotika och

narkotikamissbrukets symtom och verkningar.

Utskottet såg positivt bl.a. på arbetet inom den

nationella ledningsgruppen för det alkohol- och

drogförebyggande arbetet och på att alltfler

kommuner antar handlingsplaner på området. Utskottet

vidhöll i det senare betänkandet denna inställning

om narkotikapolitikens mål och inriktning och om

åtgärder mot narkotika-missbruk, även denna gång

enhälligt.

När det gäller Sveriges insatser på internationell

nivå hemställde ett enigt utskott att regeringen

skulle ges till känna följande:

Riksdagen gav våren 1997 regeringen till känna bl.a.

att det är ytterst angeläget att Sverige med kraft

driver sin inställning i narkotikafrågor

internationellt. För att få mesta möjliga gehör

krävs enligt tillkännagivandet att argumenteringen

kompletteras med en utförlig dokumentation av de

svenska erfarenheterna av den förda politiken. Det

anfördes vidare att det är av största vikt att

Sverige kan markera stor enighet inom

narkotikapolitiken för att få gehör för politiken

såväl nationellt som internationellt. Det ansågs

också angeläget att Sverige även i det nordiska

samarbetet framförde sin syn på narkotikafrågor.

Tillgången på narkotika i västvärlden är mycket

stor. Produktionen av illegal narkotika ökar,

samtidigt som den illegala handeln med narkotika

blir alltmer välorganiserad och svårare att bekämpa.

Omfattande insatser görs på såväl global som

regional nivå i Europa för att bekämpa den illegala

handeln och missbruket av narkotika. För att stärka

samarbetet och besluta om strategier för det globala

narkotikaarbetet ordnar t.ex. FN:s general-

församling i juni i år ett särskilt narkotikamöte.

I flera europeiska länder finns dock grupper som

aktivt förespråkar en legalisering av användningen

av i första hand cannabis. Förslag förekommer också

om att avkriminalisera bruk av alla typer av

narkotika. Sådana krav saknar av allt att döma stöd

bland befolkningen i allmänhet i dessa länder. Ingen

regering har heller anslutit sig till en sådan

liberal narkotikapolitik. Utskottet ser dock mycket

allvarligt på situationen.

Sveriges restriktiva narkotikapolitik ligger till

grund för det internationella engagemanget. Sverige

deltar sedan länge mycket aktivt i det

internationella samarbetet på detta område.

Utskottet anser det ytterst angeläget att regeringen

med kraft fortsätter att bekämpa alla krav på

legalisering av narkotika och liberalisering av

narkotikapolitiken, såväl nationellt som på det

internationella planet. Sverige måste fortsätta att

aktivt driva sin inställning i narkotikafrågor

internationellt, bl.a. inom FN, Europarådet, EU och

i det nordiska samarbetet. Bl.a. det kommande FN-

mötet om narkotika utgör ett viktigt tillfälle för

Sverige att redovisa skälen för en restriktiv

narkotikapolitik. En nödvändig förutsättning för

framgång i det internationella arbetet är att våra

insatser nationellt är framgångsrika och att vi kan

visa på en enig restriktiv inställning i frågan.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1997/98:182).

I budgetpropositionen 1998/99:1 (utg.omr. 9) anför

regeringen att det finns anledning att ta

narkotikasituationen i landet på stort allvar.

Särskild uppmärksamhet bör därvid riktas mot de

kulturer som byggs upp kring s.k. partydroger t.ex.

ecstasy och LSD i vissa ungdomsgrupper som tidigare

inte definierats som riskgrupper vad gäller

narkotika. Drogerna, som görs relativt lätt

tillgängliga via marknadsföring och saluföring på

Internet, betraktas inte som narkotika av många

ungdomar, varför de kan ha svårt att inse att

konsumtionen är att definiera som missbruk.

Regeringen anger vidare att de förebyggande

insatserna blir av avgörande betydelse när det

gäller att motverka alkohol- och

narkotikamissbrukets utbredning. Information, opi-

nionsbildning och andra förebyggande åtgärder,

framför allt på lokal och regional nivå, får därför

ökad betydelse i ansträngningarna att påverka

attityder och beteenden. Regeringen föreslår att 30

miljoner kronor anvisas årligen de närmaste tre åren

för alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder. FHI

disponerar 15 miljoner kronor av anslaget för

förstärkning av det lokalt förebyggande arbetet.

Regeringen anför vidare bl.a. att det yttersta

målet för den svenska narkotikapolitiken är att

skapa ett narkotikafritt samhälle. Den svenska

narkotikapolitiken ligger till grund för Sveriges

internationella insatser. Målet är att på ett

globalt plan utveckla insatserna för att möta

narkotikahotet. Sverige motverkar aktivt alla försök

till nedrustning av narkotikakontrollen. Regeringen

pekar vidare på att FN:s generalförsamling i juni

1998 höll ett extra möte om narkotika. Den politiska

deklarationen som antogs enhälligt innebär ett klart

ställningstagande om en fortsatt restriktiv

inställning till all narkotikahantering i enlighet

med vad som stipuleras i FN:s tre

narkotikakonventioner. Vid mötet antogs för första

gången ett internationellt dokument om

efterfrågedämpande åtgärder. En arbetsgrupp, där

Sverige ingår, har redan startat arbetet med att

utarbeta en särskild handlingsplan för hur denna

deklaration om efterfrågedämpande åtgärder skall

genomföras.

I proposition 1997/98:182 Strategi för att

förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i

Sverige gör regeringen bedömningen att stat och

kommun bör prioritera insatser riktade mot ungdomar

för att påverka deras liberalare inställning till

droger. Särskild vikt bör läggas vid att förstärka

ungdomars motstånd mot narkotika. Kommunerna bör

stödja ungdomars egna initiativ och idéer inom

området. Idrottsrörelsens roll och ansvar bör

betonas.

Regeringen har i proposition 1997/98:183 Kontroll av

syntetiska droger m.m. föreslagit bl.a. åtgärder för

en förbättrad rättslig kontroll när det gäller

syntetiska droger och vidare en ny lag om

hälsofarliga varor som möjliggör en mer skyndsam

reaktion från samhällets sida mot nya droger.

Utbildningsutskottet har senast våren 1998 i

betänkande 1997/98:UbU9 Allmänna skolfrågor uttalat

sig om motionsyrkanden rörande ANT-frågor. I

betänkandet hänvisade utskottet bl.a. till att

rektor enligt läroplanen för det obligatoriska

skolväsendet (Lpo 94) har ett särskilt ansvar för

att ämnes-övergripande kunskapsområden integreras i

undervisningen i olika ämnen. Ett av dessa

övergripande kunskapsområden är riskerna med

alkohol, narko-tika och tobak. ANT-frågor tas också

upp som kunskapsområden i ämnena biologi och idrott

och hälsa. Inom Skolverket, som har att följa upp

och utvärdera skolan, pågick ett arbete med att ta

fram ett referensmaterial om ANT-frågor.

Motionsyrkandena avslogs. Riksdagen följde

utskottet.

På uppdrag av regeringen har Statskontoret kartlagt

den styrande verksamheten på alkohol- och

narkotikaområdet samt skisserat alternativ till en

ny myndighetsstruktur och ansvarsfördelning i syfte

att samordna och effektivisera samhällets insatser.

Resultatet redovisas i rapporten Sam-ordning mot

droger - kartläggning och skiss till en ny

myndighetsstruktur på alkohol- och narkotikaområdet

(1998:22). Rapporten bereds för närvarande inom

Socialdepartementet.

Utskottets bedömning

Målet för den svenska narkotikapolitiken är att

skapa ett narkotikafritt samhälle.

Narkotikapolitiken måste bl.a. bygga på en

kombination av olika förebyggande insatser.

Utskottet anser att det är särskilt angeläget att

kraftfullt motverka ungdomars narkotikaanvändning.

Det behövs kraftfulla insatser för att vända trenden

mot ett ökande intresse för narkotika och ett ökande

missbruk bland ungdomar. Viktigt i detta sammanhang

är samverkan mellan olika lokala organ och

organisationer, en god samordning av insatserna samt

ett levande och enträget engagemang från samhällets,

från föräldrars och från frivilligorganisationers

sida. Lika viktigt är det att informera ungdomar och

deras föräldrar om narkotika och narkotika-

missbrukets symtom och verkningar och i det

sammanhanget verka för attitydförändringar.

Narkotikakommissionen har, som en av sina särskilda

uppgifter, att utvärdera och föreslå åtgärder för

att stärka och effektivisera det drogföre-byggande

arbetet.

Den illegala narkotikahanteringen är ett stort och

växande problem för världssamfundet som endast kan

lösas med internationellt samarbete. Den globala

utvecklingen av narkotikahandeln som pågår och den

påverkan utvecklingen har för Sveriges del, framför

allt vad gäller dagens ungdomar, inger oro.

Utskottet delar regeringens uppfattning att Sveriges

internationella narkotikapolitik måste vara tydlig,

konsekvent och långsiktig. Sveriges restriktiva

narkotikapolitik ligger till grund för det

internationella engagemanget. Sverige deltar sedan

länge mycket aktivt i det internationella samarbetet

på detta område. Utskottet vidhåller också att det

är synnerligen angeläget att regeringen med kraft

fortsätter att bekämpa alla krav på legalisering av

narkotika och liberalisering av narkotikapolitiken,

såväl nationellt som på det internationella planet.

Sverige måste fortsätta att aktivt driva sin

inställning i narkotikafrågor internationellt, bl.a.

inom FN, Europarådet, EU och i det nordiska

samarbetet. En nödvändig förutsättning för framgång

i det internationella arbetet är att våra insatser

nationellt är framgångsrika och att vi kan visa på

en enig restriktiv inställning i frågan. Riksdagen

har de två senaste åren givit regeringen till känna

vad ett enigt socialutskott anfört om

narkotikapolitikens mål och inriktning samt om

Sveriges insatser mot narkotikan på internationell

nivå. Utskottet vidhåller sin inställning.

De synpunkter som framförs i motionerna So2 (fp)

yrkande 2, So258 (v) yrkande 5, delvis, So372 (mp)

yrkande 3, So379 (kd) yrkande 8, So461 (fp) yrkande

12, Ju903 (m) yrkandena 1 och 4, Ju917 (m) yrkande 4

och A291 (v) yrkande 7 överensstämmer i stort med

utskottets tidigare uttalanden samt med de

synpunkter regeringen framfört i skrivelsen i

motsvarande del.

Vård och rehabilitering

Skrivelsen

Regeringen anför att kommunerna har ett

grundläggande ansvar för att ingripa mot missbruk.

Ansvaret för rehabiliteringen av missbrukare vilar

främst på socialtjänsten och landstinget.

Socialtjänsten ansvarar för den långsiktiga

rehabiliteringen och andra stöd och hjälpinsatser

medan sjuk-vården främst svarar för avgiftning och

vård till personer med psykiska komplikationer till

följd av missbruk. I skrivelsen anges att för miss-

brukarvården gäller att delmålet skall vara att fler

missbrukare skall förmås att upphöra med sitt

missbruk. Vård och behandling samt andra rehabi-

literingsinsatser är grunden för att hjälpa

missbrukare att komma ifrån ett beroende.

Rehabilitering av missbrukare skall baseras på

metoder som visat sig framgångsrika och effektiva.

Den enskildes integritet skall respekteras.

Socialstyrelsen ansvarar för den nationella

tillsynen av vård och behandlingsinsatser medan

länsstyrelsen svarar för tillsynen på individnivå.

Socialstyrelsen har också ansvar för utveckling,

utbildning, utvärdering på nationell nivå av

socialtjänsten, varav insatser mot missbruk är en

del. Sedan år 1995 förfogar länsstyrelserna över 50

miljoner kronor årligen för utveckling av alkohol-

och narkotikaförebyggande öppenvårdsinsatser.

Socialstyrelsen medverkar vid planering, styrning,

uppföljning och utvärdering av de verksamheter som

kommer till stånd.

Statens institutionsstyrelse (SiS) är huvudman för

tvångsvården enligt lagen (1990:52) med särskilda

bestämmelser för vård av unga samt lagen (1988:870)

om vård av missbrukare.

Regeringen konstaterar att vården av missbrukare

genomgått stora för-ändringar under de senaste tio

åren, då framför allt antalet platser inom

tvångsvården minskat. Utvecklingen har samband med

att kommunerna medvetet styrt över missbrukarvården

till öppna vårdformer. Omläggningen av statsbidraget

till missbrukarvården år 1986 har stött en sådan

utveckling. Uppgifter om vad utvecklingen inneburit

är dock motstridiga och bilden svårfångad.

Socialstyrelsen skall på regeringens uppdrag

utveckla ett system som gör det möjligt att

kontinuerligt, såväl kvantitativt som kvalitativt,

följa de förändringar som sker i vården. Ett förslag

till ett sådant uppföljningssystem för

missbrukarvården har i december 1998 redovisats av

Socialstyrelsen.

Regeringen pekar i skrivelsen på att den

nytillträdda narkotikakom-missionen särskilt skall

ha som uppgift att bl.a. analysera utvecklingen av

missbrukarvården och kriminalvårdens

behandlingsprogram, värdera dess resultat och

effekter i förhållande till insatta resurser samt

föreslå åtgärder för att stärka rehabiliteringen av

missbrukare bl.a. genom förbättrad samverkan mellan

olika huvudmän och aktörer. Vidare skall

kommissionen utvärdera och lägga fram förslag vad

gäller omfattning och inriktning av statens stöd

till missbrukarvården och brottsförebyggande

insatser som gäller narkotika-relaterad

brottslighet.

Regeringen berör också den

metadonunderhållsbehandling som pågår i Uppsala,

Stockholm, Lund och Malmö och som avser

heroinmissbrukare som utan framgång prövat annan

behandling. Programmen är strikt kontrollerade av

Socialstyrelsen. I skrivelsen redogörs även för de

begränsade utbytesprogram rörande sprutor och

kanyler som äger rum i Malmö och Lund. Idén är att

förse injektionsmissbrukare med rena sprutor för att

de skall kunna undvika hiv och andra blodburna

infektioner. Verksamheten har utvärderats av

Socialstyrelsen. Enligt regeringens skrivelse (skr.

1995/96:1) skall sprututbyte endast tillämpas inom

ramen för särskilda program och i samverkan med

socialtjänsten.

Motionerna

I motion So424 av Ulf Kristersson m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad som i motionen anförts om alkohol- och

narkomanvården (yrkande 5). Genom spridningen av hiv

till narkotika-missbrukarna har bekämpningen av

narkotikamissbruket ställts inför stora och akuta

problem. Enligt motionärerna krävs snabba och

offensiva insatser mot narkotikan för att hejda

missbruket och bromsa smittspridningen av hiv bland

missbrukarna och deras sexualpartners.

I motion Ju903 av Gun Hellsvik m.fl. (m) begärs att

riksdagen beslutar avbryta pågående verksamhet med

utdelning av fria sprutor till narkotikamissbrukare

(yrkande 5). Enligt motionärernas bestämda

uppfattning är det motstridigt att förena Sveriges

riksdags beslut om totalförbud mot all icke-

medicinsk hantering av narkotika med en verksamhet

som går ut på att dela ut verktygen för att kunna

injicera narkotika. En fortsatt utbytesverksamhet

med rena sprutor och kanyler till

narkotikamissbrukare i Sverige kan rent av skapa

osäkerhet både här hemma och i Europa i övrigt om

vad svensk narkotikapolitik egentligen står för.

Även i motion Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) framförs

ett likalydande yrkande (yrkande 12).

I motion So258 av Ingrid Burman m.fl. (v) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om statens ansvar för

behandlingsinsatser när det gäller missbrukare

(yrkande 3). Enligt motionärerna har samhället ett

grundläggande ansvar för att det finns bra vård av

kvinnor och män som är drogberoende. Särskilt

viktigt är det att stödja verksamheter som vänder

sig till unga missbrukare och som syftar till en

social rehabilitering. Vidare begärs

tillkännagivande om vad som anförts om vård och

rehabilitering (yrkande 5 delvis). Arbetet med att

frigöra sig från missbruk måste i så stor

utsträckning som möjligt bygga på missbrukarnas egen

motivation och självständiga val av

behandlingsinsatser. Undantagsvis kan vård av vuxna

missbrukare ske med tvång, men bara under kort tid i

syfte att bryta ett destruktivt och livshotande

missbruk. Motionärerna hemställer också att

riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen

får i uppdrag att utreda upprättande av planer

mellan landsting och kommuner enligt vad i motionen

anförts om att en sådan plan skall ingå i underlaget

för att få statsbidrag som täcker missbruksvården

(yrkande 7). Sjukvårdens och socialtjänstens

insatser för missbrukare måste, enligt motionärerna,

samordnas på social grund. Motionärerna menar att

landsting och kommuner skall upprätta gemensamma

planer för hur missbrukarvården skall vara

organiserad och för att se till att olika grupper av

missbrukare får sina behov tillgodosedda. Sådana

planer skall vara ett villkor för statsbidrag.

I motion So341 av Magnus Jacobsson (kd) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om en

statlig garanti för vård av missbrukare (yrkande 1).

För att komma åt problemet med att narkomaner

flyttar till större städer och belastar den

kommunala ekonomin menar motionären att det borde

upprättas någon form av statlig garanti för

missbrukarvård som delfinansieras med statliga

bidrag till kommunerna. En sådana garanti skulle

kunna utformas så att staten står för 70 % av

vårdkostnaden på behandlingshem upp till en viss

nivå. Detta skulle göra att kommunerna även

fortsättningsvis har ett intresse av att finna bra

och kostnadseffektiva vårdlösningar. Regeringen bör

få i uppdrag att komma med förslag om hur ett sådant

system kan utformas. Motionären begär vidare ett

tillkännagivande om vad som anförts om att tillsätta

en utredning om konsekvenserna av kommunala

besparingar för missbrukarvården (yrkande 2). Det

är, enligt motionären, viktigt att staten utreder

vilka konsekvenser de kommunala nedskärningarna har

fått inom missbrukarvården.

I motion So2 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

hemställs att regeringen skall ges till känna vad i

motionen anförts om samordnade förebyggande insatser

när det gäller tobak, alkohol, narkotika och

läkemedel samt olika beroendeframkallande beteenden

(yrkande 1). Enligt motionärerna visar modern

forskning att störningar i hjärnans belöningssystem

med en ökad frisättning av signalämnet dopamin

medför att ett beroende till och missbruk av vissa

ämnen kan utvecklas. Mycket talar för att

tvångsmässigt spelande och ätstörningar kan

förklaras på samma sätt. Narkotikapolitiken får

därför inte ses isolerad från de förebyggande

insatser och den forskning som måste genomföras när

det gäller andra beroendeframkallande ämnen. Vidare

hemställs att regeringen skall ges till känna vad i

motionen anförts om kartläggning av i vilken

utsträckning missbrukare är okända för

missbrukarvården och orsakerna bakom detta (yrkande

4). Motionärerna uppger att många

narkotikamissbrukare inte är kända inom missbrukar-

vården. I de kartläggningar som CAN kommer att

genomföra bör, enligt motionärernas mening, kontakt

tas med ideella organisationer som i sin verksamhet

möter många missbrukare för att se i vilken

omfattning de inte sökt samhällets missbrukarvård

och varför. På samma sätt bör det klientel

analyseras som besöker sprututbytesmottagningarna i

Malmö och Lund. Vidare begärs tillkännagivande om

rehabilitering av äldre missbrukare (yrkande 5).

Motionärerna anför att det i dag förekommer att man

ger upp rehabiliteringen av äldre missbrukare. En

del av dessa återfinns bland uteliggarna.

Situationen för uteliggarna har blivit allt värre.

Motionärerna anser att Socialstyrelsen och

länsstyrelserna måste se till att insatserna för att

hjälpa dessa svåra fall intensifieras.

I motion So461 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vård och behandling av

narkotikamissbrukare (yrkande 13). Motionärerna

menar att vården och rehabiliteringen av missbrukare

måste bli effektivare. Det behövs en grundlig och

seriös utbildning av personalen, och vården måste

individualiseras. Tvång är nödvändigt därför att

narkomanerna annars skriver ut sig när de drabbas av

abstinens och flyr tillbaka till knarket. Kvinnliga

narkomaner skall, enligt motionärerna, kunna välja

att komma till avdelningar med bara kvinnor. Läkare,

sköterskor och psykologer måste finnas tillgängliga

under hela dygnet. Motionärerna anser att en

systematisk undersökning måste göras av narkomaners

och anhörigas förslag om hur vården och

rehabiliteringen av narkotikamissbrukare kan göras

mer effektiv. Motionärerna begär vidare ett

tillkännagivande om vad som anförts om forskning om

behandlingsmetoder för narkomaner (yrkande 14).

Eftersom behandlingsresultaten vid narkotikamissbruk

är dåliga anser motionärerna att forskning måste

stimuleras kring nya behandlingsmetoder, där man

bygger på den nya forskning som kommit fram om

narkotikans effekter på nervsystemet. Motionärerna

vill också ha ett tillkännagivande om

metadonbehandling (yrkande 16). Enligt motionärerna

är resultaten av metadonbehandling positiv så länge

patienterna är kvar i behandling. För dem som lämnar

behandlingen stiger dödlighet, kriminalitet och

antalet slutenvårdstillfällen. Bland skälen till att

patienter lämnar behandlingen är att de fått en för

låg metadondos.

I motion So255 av Thomas Julin m.fl. (mp) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att tillsätta en

kommitté med uppgift att utreda missbruksvården

(yrkande 1). Enligt motionärerna finns det ett behov

av en parlamentarisk kommitté som studerar

missbruksvården och hur samhället klarar av att leva

upp till det lagstiftningen föreskriver. I motionen

begärs vidare ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om att staten skall ta större ekonomiskt

ansvar för LVM-vården (yrkande 2). Ekonomiskt svaga

kommuner har, enligt motionärerna, inte möjlighet

att klara av bra och nödvändig missbrukarvård. Det

är också olyckligt att kommunerna både har det

ekonomiska ansvaret och utredningsansvaret.

Motionärerna föreslår därför att man skiljer på det

ekonomiska ansvaret och ansvaret för utredning av

vårdbehovet. Staten bör ta ett större ekonomiskt

ansvar för LVM-vården. Motionärerna begär även att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att tillsätta en ombudsman

med uppgift att företräda missbrukare och deras

anhöriga (yrkande 3). Enligt motionärerna är

missbrukarna en av de svagaste grupperna i

samhället. Även missbrukares anhöriga har uttalat

svårigheten att bli hörda.

Bakgrund m.m.

Allmänt

Enligt 11 § socialtjänstlagen (1980:620), SoL, har

socialnämnden ett särskilt ansvar både för insatser

i syfte att förebygga och motverka missbruk av

alkohol och andra beroendeframkallande medel.

Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas insatser för

barn och ungdom. Nämnden skall aktivt sörja för att

den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård han

behöver för att komma ifrån sitt missbruk.

Socialnämnden skall i samförstånd med den enskilde

planera hjälpen och noga beakta att planen

fullföljs. Som ovan nämnts föreslås i regeringens

proposition 1998/99:3 Åtgärder mot dopning detta

ansvar utvidgas till att även gälla dopningsmedel

samt att nu aktuella föreskrifter samlas i lagens 12

§. Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa

fall (LVM) är ett komplement till SoL i de fall det

inte går att anordna den vård som vuxna missbrukare

behöver i frivilliga former. Syftet med tvångsvården

för missbrukare är att motivera enskilda människor

att frivilligt medverka till fortsatt behandling och

ta emot stöd för att komma ifrån missbruk av

alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel.

Beslut om tvångsvård meddelas av länsrätten. Även

lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård

av unga (LVU) kompletterar SoL och innehåller bl.a.

bestämmelser om tvångsvård av unga missbrukare.

Utöver statsbidraget till missbrukarvården har

staten genom den verksamhet som bedrivs av SiS ett

direkt ansvar för den missbrukar- och ungdomsvård,

som bedrivs med tvång. I budgetpropositionen

1998/99:1 (utg.omr. 9) har regeringen anfört att det

är ett starkt intresse att det råder balans mellan

den tunga institutionsvården och den vård som

kommunerna bedriver i form av förebyggande insatser

och olika slag av öppenvårdsinsatser. För att

stimulera kommunerna att utveckla förebyggande

insatser och öppenvårdsinsatser för ungdomar och

missbrukare utgår särskilda utvecklingsmedel under

ett särskilt anslag i statsbudgeten. Medlen skall

också användas för att utveckla metoder för att

upptäcka missbruk och för att åtgärder skall kunna

sättas in på ett tidigt stadium. Medlen skall

avsättas och fördelas av länsstyrelserna, som är

regionala tillsynsmyndigheter över kommunernas

arbete inom socialtjänsten och det alkoholpolitiska

området.

Staten ger även ett visst grundstöd till nationella

frivilligorganisationer och fördelar också ett visst

projektstöd till frivilligorganisationer som verkar

inom bl.a. alkohol- och narkotikaområdet.

Statsbidragutredningen, som haft att se över

formerna för bidragsgivning till dessa

organisationer, har avlämnat sitt betänkande (SOU

1998:38) Vad får vi för pengarna? - Resultatstyrning

av statsbidrag till vissa organisationer inom det

sociala området. I budgetpropositionen har mot

bakgrund härav lämnats förslag till nya riktlinjer

för fördelning av statsbidrag till aktuella

frivilligorganisationer. Riksdagen har godkänt dessa

riktlinjer att gälla från den 1 januari 1999.

I budgetpropositionen 1998/99:1 (utg.omr. 9)

konstaterar regeringen att det skett en fortsatt

förskjutning mot öppenvård, korta vårdtider och

skyddat boende med stöd samtidigt som tvångsvården

har fortsatt att minska i omfång. Vad utvecklingen

innebär för den enskilde är dock svårbedömt.

Socialstyrelsen har i sina uppföljningar av

utvecklingen inom missbrukarvården inte kunnat

konstatera en generell neddragning av resurserna och

insatser för vuxna missbrukare. Det finns dock

tecken som kan tyda på att missbrukare inte erbjuds

relevanta insatser i en tidig fas av missbruket,

vilket i sin tur kan innebära att missbruket

utvecklas och förvärras. Det är därför angeläget att

fortlöpande noga följa och uppmärksamma förändringar

i vården.

Den utredning som regeringen hösten 1997 beslutade

tillsätta för att se över SiS organisationsstruktur,

finansiella styrning och framtida platsbehov har

hösten 1998 överlämnat sitt betänkande till

regeringen, SOU 1998:140 Effekter och kvalitet i

tvångsvården. Betänkandet bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Motioner om insatser för missbrukare behandlades av

utskottet senast i betänkande 1997/98:SoU17, Vård av

missbrukare m.m. s. 3-17. I betänkan-det, vartill

hänvisas, ges en utförlig bakgrundsbeskrivning av

miss-brukarvårdens utveckling under de senaste åren.

Utskottet anförde i sin bedömning bl.a. att det

utvecklingsarbete som pågår i kommunerna för att

finna nya och flexibla former för vård och

behandling var värdefullt och borde fortsätta.

Socialutskottet har senast våren 1998 i betänkande

1997/98:SoU12 Hälso- och sjukvårdsfrågor behandlat

yrkanden om avbrytande av försöks-verksamheten med

rena sprutor (s. 95). Utskottet ansåg det angeläget

att Socialstyrelsen gjorde en slutlig utvärdering av

försöksverksamheten som underlag för

ställningstagande från regeringens och riksdagens

sida om utbytesverksamhet med rena sprutor.

Motionerna avstyrktes. Riksdagen delade utskottets

bedömning (rskr. 1997/98:183).

Utskottets bedömning

Utskottet behandlade senast våren 1998

motionsyrkanden avseende vård och behandling av

missbrukare (bet. 1997/98:SoU17 Vård av missbrukare

m.m.). I samband därmed anordnade utskottet också en

offentlig utfrågning om missbrukarvården med

tyngdpunkt på vilka konsekvenser en ändrad

inriktning och prioritering inom missbrukarvården

fått bl.a. när det gäller missbrukarnas situation

och missbruksutvecklingen, behandlingsresultat och

kvalitet i verksamheten. Utskottet vill understryka

att det är av stor vikt att fortlöpande och noga

följa förändringar inom missbrukarvården. Utskottet

förutsätter att det kontrollsystem som

Socialstyrelsen utvecklar kommer att underlätta

detta. Regeringen har i skrivelsen redogjort för den

inriktning narkotikapolitiken skall ha när det

gäller vård och rehabilitering av

narkotikamissbrukare. Utskottet ser positivt på att

regeringen som ett av de tre delmålen för att uppnå

ett narkotikafritt samhälle angett att fler

missbrukare skall förmås upphöra med sitt missbruk.

Narkotika-kommissionen har fått ett mycket brett och

fritt mandat och har enligt direktiven som särskild

uppgift bl.a. att dels analysera utvecklingen av

missbrukarvårdens och kriminalvårdens

behandlingsprogram, värdera dess resultat och

effekter i förhållande till insatta resurser samt

föreslå åtgärder för att stärka rehabiliteringen av

missbrukare bl.a. genom förbättrad samverkan mellan

olika huvudmän och aktörer, dels utvärdera och lägga

fram förslag till åtgärder vad gäller omfattning och

inriktning av statens stöd till utveckling av

missbrukarvården och brottsförebyggande insatser vad

gäller narkotika-relaterad brottslighet. Utskottet

konstaterar att de frågor som tas upp i motionerna

So2 (fp) yrkandena 1, 4 och 5, So255 (mp), So258

(v) yrkan-dena 3, 5 delvis, 7, So341 (kd) yrkandena

1 och 2, So424 (m) yrkande 5, So461 (fp) yrkandena

13, 14 och 16, omfattas av Narkotikakommissionens

direktiv. Riksdagen bör inte föregripa kommande

förslag på området. Motionerna avstyrks.

Utskottet kräver att Socialstyrelsens slutliga

utvärdering av försöks-verksamheten med rena sprutor

genomförs inom kort. Motionerna Ju903 (m) yrkande 5

och Ju904 (m) yrkande 12 avstyrks.

Övriga frågor

Vissa kriminalpolitiska åtgärder

Skrivelsen

Regeringen anför att en stor del av kriminalvårdens

klienter är narko-tikamissbrukare. Insatser för att

bekämpa narkotikamissbruket har därför en

framskjuten plats inom kriminalvården.

Narkotikabekämpningen inom kri-minalvården är också

ett viktigt led i det brottsförebyggande arbetet. I

anstalterna erbjuds särskilda behandlingsprogam för

intagna som är villiga att genomgå behandling mot

sitt missbruk. För den grupp intagna som inte har en

sådan vilja erbjuds särskilda motivationsprogram i

syfte att motivera dem att påbörja en behandling.

Det finns vidare en möjlighet att placera intagna

som inte är narkotikamissbrukare på särskilda

avdelningar för att undvika att de utsätts för

påverkan att inleda ett missbruk. Omfattande

kontrollåtgärder genomförs i syfte att hålla

anstalter och häkten fria från narkotika. Åtgärderna

innefattar bl.a. urinprovskontroller och

genomsökning av de intagnas bostadsrum och andra

lokaler.

Regeringen pekar i skrivelsen på att

Drograttfylleriutredningen i betänkandet Droger i

trafiken (SOU 1996:125) analyserat vilka problem som

är förenade med den nuvarande lagstiftningen och

lämnat förslag till åtgärder, avsedda att medföra en

effektivare bekämpning av drograttfylleribrott.

Regeringen har i december 1998 till riksdagen

överlämnat proposition 1998/99:43 Drogfylleri och

sjöfylleri, vilken för närvarande bereds av

justitieutskottet. I propositionen föreslås bl.a.

att en nollgräns för narkotika införs i lagen

(1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Motionen

I motion So1 av Chatrine Pålsson och Rolf Åbjörnsson

(kd) begärs tillkännagivande till regeringen om vad

i motionerna anförts om behovet av att på nytt bygga

upp en effektiv narkotikabekämpning på kriminal-

vårdsanstalterna (yrkande 1). Enligt motionärerna

skall alla anstalter vara narkotikafria. Det är helt

klart att efter visitationspatrullernas avskaffande

saknas de stora beslagen när det gäller narkotika

och anabola steroider på anstalterna. En ny effektiv

narkotikabekämpning på anstalterna måste därför

byggas upp. Narkotikafria fängelser är ett viktigt

led i den samlade kampen mot narkotika. I samma

motion begärs vidare att riksdagen beslutar om sådan

ändring av lagen att ett absolut förbud mot att

framföra motorfordon med narkotiska preparat i

kroppen införs (yrkande 2). Enligt motionärerna är

den svenska lagstiftningen otydlig vad gäller

drogpåverkade förare i trafiken. Visserligen är det

i dag förbjudet att köra bil om man är

narkotikapåverkad och dessutom är all konsumtion av

narkotika straffbar men det saknas gränsvärden för

narkotika i lagen om straff för vissa trafikbrott.

Tidigare behandling m.m.

Justitieutskottet behandlade senast i betänkande

1997/98:JuU19 Behandling av långtidsdömda m.m.

motionsyrkanden som tar sikte på kampen mot

narkotikan i anstalterna. I betänkandet hade

utskottet inhämtat uppgifter om bl.a. att det s.k.

KARTNARK-projektet och den s.k. RSS-rapporten.

Utskott-et betonade vikten av att fängelser görs

drogfria. Utskottet, som konsta-terade att det

pågick ett visst arbete i frågan, ansåg att detta

arbete var av en sådan dignitet att det framstod som

mycket angeläget att åtgärder vidtogs omgående för

att komma till rätta med problemen. I betänkandet

tillkänna-gavs att regeringen skulle skynda på det

arbete som pågick när det gällde narkotikabekämpning

inom kriminalvården. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 1997/98:208).

I budgetpropositionen 1998/99:1 (utg.omr. 4)

redovisar regeringen att kriminalvården bekämpar

narkotikamissbruket i anstalterna genom att

differentiera de intagna, tillhandahålla

missbruksrelaterad programverk-samhet, genomföra

kontroller, dvs. urinprovstagningar och

visitationer, samt driva särskilda projekt.

Regeringen anför att antalet deltagare i narko-

tikarelaterade program i anstalterna har ökat liksom

antalet särskilda platser för intagna

narkotikamissbrukare. Även omfattningen av

visitationer i anstalterna har ökat. Sammantaget gör

regeringen bedömningen att kriminal-vården ökat sina

insatser på området.

Regeringen pekar också på att RSS-rapporten inom

kriminalvården innehåller förslag till åtgärder för

att effektivisera narkotikabekämpningen inom

anstalterna. Kriminalvården arbetar nu fortlöpande

med att ta ställning till dessa och andra förslag.

Vidare framgår att kriminalvården under 1997 drivit

KARTNARK-projektet för att utreda frågor som i vid

mening berör narkotikaproblemet i anstalter och

häkten. Projektet skall också resultera i förslag

till åtgärder och strategier för en effektivare

narkotikabekämpning bl.a. på anstalterna. En

slutrapport kommer att färdigställas under hösten

1998. Enligt regeringen måste kriminalvården

fortlöpande överväga vilka ytterligare åtgärder som

kan vara lämpliga att vidta i syfte att

effektivisera narkotikabekämpningen i häktena och

anstalterna.

Narkotikakommissionen skall också bl.a. utvärdera

de narkotikarelaterade programmen inom

kriminalvården. Regeringen följer det arbete som

kriminalvården bedriver på området och överväger

fortlöpande vilka ytterligare åtgärder som krävs för

att effektivisera bekämpningen av narko-

tikamissbruket.

I betänkande 1997/98:JuU9 Straffrättsliga frågor

behandlade justitie-utskottet senast motioner som

rörde drograttfylleri. Utskottet hänvisade till det

föregående betänkandet i frågan: 1997/98:JuU3

Rattfylleri. Utskottet underströk då det angelägna i

att rattfyllerilagstiftningen får en sådan

utformning att den förbättrar möjligheterna att

upprätthålla trafiksäkerheten och att kontrollera

trafikanternas körförmåga efter användning av andra

droger än alkohol. Utskottet avstyrkte vid

tillfället motionsyrkandena som tog upp frågan om

åtgärder mot drograttfylleri med hänvisning till den

pågående beredningen av Drograttfylleriutredningens

betänkande inom Regeringskansliet. Riksdagen gjorde

samma bedömning som utskottet (rskr. 1997/98:13).

Utskottet ansåg i det senare betänkandet alltjämt

att det pågående beredningsarbetet borde avvaktas

och avstyrkte motionsyrkan-dena. Riksdagen biföll

utskottets hemställan.

Utskottets bedömning

Socialutskottet delar justitieutskottets uppfattning

när det gäller narkotika-bekämpningen inom

kriminalvården. Med hänsyn till detta och till att

Narkotikakommissionens uppdrag även omfattar

narkotikabekämpningen inom kriminalvården är motion

So1 (kd) yrkande 1 i huvudsak tillgodosedd och

avstyrks.

Det som tas upp i yrkande 2 är i huvudsak

tillgodosett med vad som föreslås i proposition

1998/99:43 Drograttfylleri och sjöfylleri. Yrkandet

avstyrks därför.

Centrum för alkohol- och drogforskning

Skrivelsen

Enligt regeringen behöver alkohol- och

narkotikaforskningen utvecklas och stimuleras.

Särskilt eftersatt är forskningen inom

narkotikapolitikens område. Det gäller såväl

utvärderingsforskning som frågor om

narkotikakarriärer och den enskilde missbrukarens

levnadsvillkor och drogvanor. Regeringen redogör i

skrivelsen för vissa åtgärder som avser att stärka

den aktuella forskningen, bl.a. anförs att

förberedelser pågår för att under 1998 tillskapa ett

alkohol- och narkotikaforskningsinstitut, knutet

till Stockholms universitet. Både FHI och SiS skall

stödja institutets verksamhet.

Aktuellt

Från Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR) och

Stockholms universitet har inhämtats att Centrum för

alkohol- och drogforskning håller på att etableras

vid Stockholms universitet. En förutsättning för

etableringen har varit det ekonomiska stöd som

utgår från SFR och SiS. Stödet avser ett

tvärvetenskapligt centrum för alkohol- och

drogforskning. Centret, som skall ingå i den

samhällsvetenskapliga fakulteten, har enligt de

stadgar som antagits av universitetsstyrelsen 1997

också som ändamål att vara ett tvärvetenskapligt

centrum med uppgift att initiera, bedriva samt

informera om socialvetenskaplig forskning om alkohol

och droger. Enligt universitetet kommer centret att

påbörja sin verksamhet under år 1999.

Motionen

I motion So2 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs

att regeringen skall ges till känna vad i motionen

anförts om en vidgning av alkohol- och

narkotikaforskningsinstitutets forskningsområde

(yrkande 3). Enligt mo-tionärerna behöver

forskningen vid institutet utvidgas till att omfatta

hela beroende/missbruksområdet. Institutet skall

därför, förutom alkohol och narkotika, ansvara för

forskning rörande även andra beroendeframkallande

medel och beteenden.

Utskottets bedömning

Ramarna för den verksamhet som skall bedrivas vid

centret bestäms av Stockholms universitet

tillsammans med Socialvetenskapliga forskningsrådet

och Statens institutionsstyrelse vilka lämnat

ekonomiskt stöd till etable-ringen. Det ankommer

inte på riksdagen att bestämma inriktningen av

forskningen vid centret. Motion So2 (fp) yrkande 3

avstyrks därför.

Narkotikakommissionen

Skrivelsen

Regeringen pekar på att omfattande satsningar har

gjorts de senaste 15-20 åren i syfte att begränsa

narkotikans utbredning i samhället. Det gäller såväl

lagstiftning och arbetsmetoder inom rättsväsendet

som utveckling av vården och det förebyggande

arbetet. Samhället har därefter genomgått stora för-

ändringar vilket också påverkat

narkotikasituationen. Regeringen har mot den

bakgrunden bedömt att det finns behov av en

sammanhållen översyn och utvärdering av

narkotikapolitiska insatser sedan

Narkotikakommissionen av-slutade sitt arbete 1984.

En kommission har därför tillkallats med huvud-

uppgift att lägga fram förslag för att på lång sikt

skapa bättre förutsättningar för samordnande och

intensifierade insatser mot narkotikamissbruket

(dir.1998:18). Uppdraget omfattar såväl insatser för

att förebygga narko-tikamissbruk och rehabilitera

missbrukare som rättsväsendets och tullens arbete

med narkotikabekämpningen. Kommissionen skall i sitt

arbete utgå från den restriktiva grundsyn som

präglar svensk narkotikapolitik samt att insatser

mot narkotika skall bygga på balans mellan åtgärder

för att minska efterfrågan och tillgången på

narkotika. Målet att på sikt skapa ett narkotika-

fritt samhälle skall ligga fast.

Kommissionen skall särskilt ha till uppgift att

1. föreslå förbättringar av metoder och system för

att öka kunskapen om och analysen av

narkotikautvecklingen samt föreslå hur det

samlade resultatet av samhällets insatser i

förhållande till målet om ett narkotikafritt

samhälle skall kunna mätas,

2.

3. utvärdera och föreslå åtgärder för att stärka och

effektivisera det drogförebyggande arbetet,

4.

5. analysera utvecklingen av missbrukarvårdens och

kriminalvårdens behandlingsprogram, värdera dess

resultat och effekter i förhållande till insatta

resurser samt föreslå åtgärder för att stärka

rehabiliteringen av missbrukare, bl.a. genom

förbättrad samverkan mellan olika huvudmän och

aktörer,

6.

7. utvärdera och lägga fram förslag vad gäller

omfattning och inriktning av statens stöd till

missbrukarvården och brottsförebyggande insatser

som gäller narkotikarelaterad brottslighet,

8.

9. analysera behovet av förändringar av

rättsväsendets arbetsmetoder samt straffrättslig

och straffprocessuell lagstiftning,

10.

11.utifrån en översyn och sammanställning av den

forskning som bedrivs inom narkotikaområdet

föreslå hur forskningen kan stimuleras,

förstärkas och organiseras samt peka ut särskilt

angelägna men hittills eftersatta

forskningsområden,

12.

13.utforma strategier för riktade

informationsinsatser och för opinions-bildning

samt lämna förslag på samhällets stöd till detta.

14.

Kommissionens arbete skall vara brett upplagt. Den

består av ordförande och högst fem ledamöter samt

ett sekretariat. Tre referensgrupper är knutna till

kommissionen, varav en parlamentarisk, en

vetenskapligt orienterad och en med representation

från berörda myndigheter. Övrig kompetens och

expertkunskap är kommissionen fri att knyta till sig

utifrån behov. Kommissionen skall arbeta utåtriktat

och i nära kontakt med myndigheter, kommuner och

organisationer. Kommissionen, som skall redovisa

sitt uppdrag före utgången av år 2000, skall lägga

fram förslag som underlag för fortsatt utveckling av

narkotikapolitiken.

Motionerna

I motion So1 av Chatrine Pålsson och Rolf Åbjörnsson

(kd) yrkas att riks-dagen som sin mening ger till

känna vad i motionen anförts om behovet av att den

narkotikapolitiska kommissionen arbetar för en

aktion över hela landet där alla myndigheter förmås

samverka lokalt under nationell ledning (yrkande 3).

Motionärerna pekar på behovet av att kommissionen

även arbetar för en sådan aktion för att på så sätt

på några års tid tränga tillbaka narkotikabruket

väsentligt.

I motion So3 av Ingrid Burman m.fl. (v) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad som i motionen anförts om att i direktiven till

den nya narkotikakommissionen ta upp och beskriva

ungdomars alternativ till missbruk (yrkande 1).

Enligt motionärerna skall av direktiven till Narko-

tikakommissionen framgå att kommissionen bör ta reda

på alternativen till narkotikamissbruk och inte

enbart kartlägga missbruket. Det kan gälla fritid,

arbete, boende och mycket annat. Det finns också

goda exempel på nya och mer öppna vård- och

behandlingsformer i olika kommuner som kan tjäna som

bra och kostnadseffektiva exempel, vilka kan lyftas

fram. I motionen begärs vidare ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om att i direktiven till

Narkotikakommissionen ta upp en beräkning av

kostnaderna för åtgärder mot narkotikamissbruk,

förebyggande insatser och vård och behandling av

missbrukare (yrkande 2). Motionärerna anför att det

i utredningens slutdokument bör finnas en

redovisning av kostnaderna för nya

narkotikapolitiska insatser. Vidare begärs

tillkännagivande om att i direktiven till den nya

narkotikakommissionen föreslå att en belysning görs

av de internationella och europeiska

legaliseringrörelserna (yrkande 3). Utvecklingen går

enligt motionärerna mot att Sverige integreras i den

europeiska narkotikamarknaden. Detta måste en

kommission ta hänsyn till genom att beskriva inte

bara den legaliseringsrörelse som finns i Sverige

utan även den starkare rörelse som finns ute i

Europa.

I motion So372 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

att Narkotikakommissionen kompletteras med en

referensgrupp (yrkande 1). I Miljöpartiets förslag

till kommission uttalades att representanter från

riksdagspartierna och de frivilligorganisationer som

har ett stort kunnande på området borde ingå.

Eftersom det önskemålet inte tillgodosetts föreslår

motionärerna att regeringen kompletterar Narkotika-

kommissionen med en referensgrupp bestående av

representanter från samtliga riksdagspartier och

från frivilligorganisationer.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att Narkotikakommissionen

enligt sina direktiv fått ett mycket brett uppdrag.

Kommissionen är fri att, utöver de tre

referensgrupper som anges, forma de ytterligare

referens- och expertgrupper som behövs och kan

vidare vid sidan av de frågor som preciserats i

direktiven ta upp andra näraliggande frågor som kan

bidra till de narkotikapolitiska målen. Det finns

således inget som hindrar att kommissionen behandlar

de frågor tas upp i motionerna. Utskottet anser inte

att det behövs något initiativ med anledning av

motionerna So1 (kd) yrkande 3, So3 (v) och So372

(mp) yrkande 1. Dessa avstyrks därför.

Skrivelsen bör enligt utskottet inte föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

Information om butangas m.m.

Gällande bestämmelser

I förordningen (1977:994) om försäljning och

förvaring av vissa flyktiga lösningsmedel m.m. sägs

att flyktiga lösningsmedel eller annan vara som

innehåller sådant medel och som vid inandning medför

eller kan befaras medföra berusning skall förvaras

på ett sådant sätt att dess användning i

berusningssyfte hindras eller motverkas. Vidare sägs

att varan inte får för-säljas när det kan antas att

den förvärvas för att användas som be-rusningsmedel

(2 §). Läkemedelsverket får, i syfte att hindra

eller motverka att aktuella varor används i

berusningssyfte, meddela särskilda föreskrifter om

märkning, förvaring och försäljning. Det ankommer på

verket att utöva tillsyn över att förordningen

efterlevs.

Motionen

I motion So361 av Alf Eriksson och Majléne

Westerlund Panke (s) begärs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om information om butangas och andra

sniffningspreparat (yrkande 1). Motionärerna ser

mycket allvarligt på boffning, dvs. inandning av

tändargas, eftersom det är förenat med livsfara att

andas in butangas. De flesta sniffningspreparat ger

beroende precis som alkohol och narkotika. Mo-

tionärerna vill ha mer information och förbyggande

åtgärder i form av t.ex. drogförebyggande kanslier

och information i skolorna. Inte minst föräldrarna

behöver ta del av informationen. Dessa motionärer

begär vidare ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om förbud i detaljhandeln för butangas för

ungdomar och barn under 18 år (yrkande 2). Enligt

motionärerna skall butangas förbjudas för ungdomar

under 18 år. Eftersom gasen säljs hos vanliga

detaljhandlare är den väldigt lättåtkomlig för barn.

Tidigare behandling m.m.

Soicialutskottet har senast i betänkande

1995/96:SoU5 behandlat frågan om åldersgräns för

inköp av butangas. Utskottet, som erinrade om den

ovan nämnda förordningen, var inte berett att

föreslå en åldersgräns för inköp av butangas.

Motionsyrkandet avstyrktes. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 1995/96:26).

Från Läkemedelsverket (LV) har inhämtats att verket

kommer att se över tillämpningen av den aktuella

förordningen under 1999. FHI har, som ovan nämnts,

nyligen distribuerat den s.k. Drogboken till alla

föräldrar som har barn som går i årskurs 8. Boken

innehåller bl.a. information om sniffning.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas inställning att det är

viktigt att samhället lämnar information rörande

riskerna med bl.a. sniffning. Folkhälsoinstitutet

ansvarar för sådan information på folkhälsoområdet

och samarbetar i drogfrågor med och ger stöd till

bl.a. kommuner, landsting och skolan. Drogboken

utgör ett led i institutets informationsverksamhet

mot missbruks-medel. Information om farorna med att

t.ex. sniffa tas också upp inom ramen för skolans

ANT-undervisning. Motion So361 (s) yrkande 1 är i

huvudsak tillgodosedd och avstyrks. En översyn

planeras av tillämpningen av den aktuella

förordningen rörande försäljning och förvaring av

vissa flyktiga lösningsmedel. Riksdagen bör inte

föregripa denna. Även yrkande 2 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den narkotikapolitiska

inriktningen och förebyggande arbete m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So2 yrkande 2,

1998/99: So258 yrkande 5 delvis, 1998/99:So372

yrkande 3, 1998/99:So379 yrkande 8,

1998/99:So461 yrkande 12, 1998/99:Ju903

yrkandena 1 och 4, 1998/99:Ju917 yrkande 4 samt

1998/99:A291 yrkande 7,

2. beträffande vård och rehabilitering

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So2 yrkandena 1, 4

och 5, 1998/99:So255, 1998/99:So258 yrkandena

3, 5 delvis och 7, 1998/99: So341 yrkandena 1

och 2, 1998/99:So424 yrkande 5 och 1998/99:

So461 yrkandena 13, 14 och 16,

res. 1 (m)

res. 2 (v)

res. 3 (kd)

res. 4 (fp)

res. 5 (mp)

3. beträffande sprututbytesverksamheten

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju903 yrkande 5 och

1998/99:Ju904 yrkande 12,

res. 6 (m, kd, c, mp)

4. beträffande vissa kriminalpolitiska

frågor

att riksdagen avslår motion 1998/99:So1 yrkandena 1 och 2,

res. 7 (m, kd, c, fp)

5. beträffande Centrum för alkohol- och

drogforskning

att riksdagen avslår motion 1998/99:So2 yrkande 3,

6. beträffande Narkotikakommissionen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So1 yrkande 3,

1998/99:So3 och 1998/99:So372 yrkande 1,

res. 8 (v, mp)

res. 9 (kd)

7. beträffande regeringens skrivelse

att riksdagen lägger regeringens skrivelse till

handlingarna,

8. beträffande information om butangas

m.m.

att riksdagen avslår motion 1998/99:So361.

res. 10 (mp)

Stockholm den 2 februari 1999

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris Heister (m),

Susanne Eberstein (s), Rinaldo Karlsson (s),

Chatrine Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans

Karlsson (s), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Conny

Öhman (s), Rolf Olsson (v), Lars Gustafsson (kd),

Cristina Husmark Pehrsson (m), Thomas Julin (mp),

Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp),

Catherine Persson (s) och Tullia von Sydow (s).

Reservationer

1. Vård och rehabilitering (mom. 2)

Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-

Nordlund och Cristina Husmark Pehrsson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

18 börjar med "Utskottet behandlade" och som slutar

med "Motionerna avstyrks" skall ha följande lydelse:

Genom spridningen av hiv till narkotikamissbrukarna

har bekämpningen av narkotikamissbruket ställts

inför stora och akuta problem. Det krävs snabba och

offensiva insatser mot narkotikan för att hejda

missbruket och bromsa smittspridningen bland

missbrukarna och deras sexualpartners. Insatser mot

narkotikan är samtidigt insatser mot spridning av

hiv. Kampen mot narkotikamissbruket måste vara lika

intensiv och kraftfull som kampen mot aids. Vad

utskottet nu anfört bör med anledning av motion

So424 (m) yrkande 5 ges regeringen till känna.

Motionerna So2 (fp) yrkandena 1, 4 och 5, So255

(mp), So258 (v) yrkandena 3, 5 delvis och 7, So341

(kd) yrkandena 1 och 2 och So461 (fp) yrkandena 13,

14 och 16 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande vård och rehabilitering

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So424 yrkande 5

och med avslag på motionerna 1998/99:So2

yrkandena 1, 4 och 5, 1998/99:So255,

1998/99:So258 yrkandena 3, 5 delvis och 7,

1998/99:So341 yrkandena 1 och 2 och

1998/99:So461 yrkandena 13, 14 och 16 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

2. Vård och rehabilitering (mom. 2)

Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

18 börjar med "Utskottet behandlade" och som slutar

med "Motionerna avstyrks" skall ha följande lydelse:

Samhället har ett grundläggande ansvar för att det

finns en bra vård av kvinnor och män som är

drogberoende. Det skall alltid finnas ett alternativ

till fortsatt droganvändning. Särskilt viktigt är

det att stödja verksamheter som vänder sig till unga

missbrukare och som syftar till en social

rehabilitering. Arbetet med att frigöra sig från

missbruk måste i så stor utsträckning som möjligt

bygga på missbrukarnas egen motivation och

självständiga val av behandlingsinsatser. Goda

exempel på verkningsfulla insatser i olika former

finns att hämta från många håll i landet, exempelvis

i form av arbetskooperativ där missbrukarnas egna

kollektiva insatser utgör grunden. Missbrukarvården

måste alltid utgå från frivillighet och

missbrukarnas aktiva medverkan i och inflytande över

vården. Undantagsvis kan vård av vuxna missbrukare

ske med tvång, men bara under kort tid i syfte att

bryta ett destruktivt och livshotande missbruk.

Sjukvårdens och socialtjänstens insatser för

missbrukare måste enligt utskottet samordnas på en

social grund. Landsting och kommuner bör upprätta

gemensamma planer för hur missbrukarvården skall

organiseras och för att se till att olika grupper av

missbrukare får sina behov tillgodosedda. Utskottet

anser att sådana planer skall vara ett villkor för

statsbidrag. Vad utskottet nu anfört bör med

anledning av motion So258 (v) yrkandena 3, 5 delvis

och 7 ges regeringen till känna. Motionerna So2 (fp)

yrkandena 1, 4 och 5, So255 (mp), So341 (kd)

yrkandena 1 och 2, So424 (m) yrkande 5 och So461

(fp) yrkandena 13, 14 och 16 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande vård och rehabilitering

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So258 yrkandena

3, 5 delvis och 7 och med avslag på motionerna

1998/99:So2 yrkandena 1, 4 och 5, 1998/99:So255,

1998/99:So341 yrkandena 1 och 2, 1998/99: So424

yrkande 5 och 1998/99:So461 yrkandena 13, 14 och

16 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

3. Vård och rehabilitering (mom. 2)

Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

18 börjar med "Utskottet behandlade" och som slutar

med "Motionerna avstyrks" skall ha följande lydelse:

För att komma åt problemet med att narkomaner

flyttar till större städer och belastar den

kommunala ekonomin bör det enligt utskottets mening

upprättas någon form av statlig garanti för

missbrukarvård som delfinansieras med statliga

bidrag till kommunerna. En sådan reform skulle

underlätta för socialsekreterare att få igenom

vårdbeslut hos socialnämnderna samt garantera

fortsatt vård för några av de mest utsatta i

samhället samtidigt som även större kommuner som i

dag tvingas bära en orimligt stor börda för

missbrukarproblematiken får möjlighet att på ett

bättre sätt hjälpa de missbrukare som bor och

flyttar in till kommunen. En sådan garanti skulle

kunna utformas så att staten står för 70 % av

vårdkostnaden på ett behandlingshem upp till en viss

nivå. Detta skulle göra att kommunerna även

fortsättningsvis har ett intresse av att finna bra

och kostnadseffektiva vårdlösningar. Enligt

utskottet bör regeringen få i uppdrag att komma med

förslag om hur ett sådant system kan utformas. Det

är enligt utskottet också viktigt att staten utreder

vilka konsekvenser de kommunala och statliga

nedskärningarna har fått inom missbrukarvården. Vad

utskottet nu anfört bör med anledning av motion

So341 (kd) yrkandena 1 och 2 ges regeringen till

känna. Motionerna So2 (fp) yrkandena 1, 4 och 5,

So255 (mp), So258 (v) yrkandena 3, 5 delvis och 7,

So424 (m) yrkande 5 och So461 (fp) yrkandena 13, 14

och 16 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande vård och rehabilitering

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So341

yrkandena 1 och 2 och med avslag på

motionerna 1998/99:So2 yrkandena 1, 4 och

5, 1998/99:So255, 1998/99:So258 yrkandena

3, 5 delvis och 7, 1998/99:So424 yrkande 5

och 1998/99:So461 yrkandena 13, 14 och 16

som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

4. Vård och rehabilitering (mom. 2)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

18 börjar med "Utskottet behandlade" och som slutar

med "Motionerna avstyrks" skall ha följande lydelse:

Enligt utskottet börjar modern forskning nu kunna

ge svaret på varför en del människor utvecklar

beroende till och missbruk av ämnen som narkotika,

alkohol, tobak och vissa läkemedel. De har alla det

gemensamt att de ökar frisättningen av ett

signalämne, dopamin, i hjärnans belöningssystem,

vilket utlöser en känsla av belöning. Till detta

kommer att nikotin, alkohol, kokain, amfetamin och

morfin vart och ett för sig kan göra systemet

känsligare för vart och ett av de andra ämnena. Det

innebär att den som röker har lättare att bli

alkoholist, att den som dricker alkohol löper ökad

risk att också bli narkoman, de flesta

narkotikamissbrukare har börjat med tobaksrökning

osv. Enligt utskottets uppfattning talar mycket för

att tvångsmässigt spelande och ätstörningar kan

förklaras av störningar i samma belöningssystem.

Därför får inte narkotikapolitiken ses isolerad från

de förebyggande insatser och den forskning som måste

genomföras när det gäller andra beroendeframkallande

ämnen.

Många narkotikamissbrukare är inte kända inom

missbrukarvården. Både i gruppen uteliggare och

bland de narkomaner som söker till sprutut-

bytesmottagningarna i Malmö och Lund återfinns

missbrukare som inte är kända av socialtjänsten.

Enligt utskottets mening bör kontakt tas med ideella

organisationer som t.ex. Frälsningsarmén och

Stadsmissionen, som i sin verksamhet möter många

missbrukare, för att se i vilken omfattning de inte

sökt samhällets missbrukarvård och skälet därtill.

På samma sätt bör det klientel analyseras som söker

sprututbytesmottagningarna i Malmö och Lund.

Tyvärr förekommer det i dag att man ger upp

rehabiliteringen av äldre missbrukare. En del av

dessa återfinns bland uteliggarna. Situationen för

uteliggarna har under de senaste åren blivit allt

värre. Utskottet anser att Socialstyrelsen och

länsstyrelserna bör se till att insatserna för att

hjälpa dessa svåra fall intensifieras, både för

narkomanerna själva och för deras anhöriga som också

far illa av denna situation.

Enligt utskottets uppfattning måste vården och

rehabiliteringen av missbrukare bli effektivare. Det

behövs en grundlig och seriös utbildning av

personalen. Vården skall inte förmedlas av okunniga

vikarier. Vården måste individualiseras. Det enda

narkomanerna har gemensamt är knarket. Tvång är

nödvändigt därför att narkomanerna annars skriver ut

sig när abstinensen kommer och flyr tillbaka till

knarket. Meningsfull sysselsättning måste skapas med

möjligheter till studier. Kvinnliga narkomaner skall

kunna välja att komma till avdelningar med bara

kvinnor. Läkare, sköterskor och psykologer måste

finnas tillgängliga under hela dygnet. Utskottet

anser att man måste göra en systematisk undersökning

av narkomaners och anhörigas förslag om hur vården

och rehabiliteringen av narkotikamissbrukare kan

göras mer effektiv.

Eftersom behandlingsresultaten vid

narkotikamissbruk är dåliga anser utskottet att

forskning måste stimuleras kring nya

behandlingsmetoder, där man bygger på den nya

forskning som kommit fram om narkotikans effekter på

nervsystemet.

Metadonbehandling bedrivs i Uppsala, Skåne och

Stockholm. Övriga delar av landet är hänvisade till

att remittera sina patienter till något av dessa

områden. Det visar sig att man ibland avstår av

ekonomiska skäl. Detta är oacceptabelt i synnerhet

som det utöver humana vinster är samhälls-ekonomiskt

lönsamt att behandla dessa patienter med metadon.

Vad utskottet nu anfört bör med anledning av

motionerna So2 (fp) yrkandena 1, 4 och 5 samt So461

(fp) yrkandena 13, 14 och 16 ges regeringen till

känna. Motionerna So255 (mp), So258 (v) yrkandena 3,

5 delvis och 7, So341 (kd) yrkandena 1 och 2 och

So424 (m) yrkande 5 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande vård och rehabilitering

att riksdagen med anledning av motionerna

1998/99:So2 yrkandena 1, 4 och 5 och

1998/99:So461 yrkandena 13, 14 och 16 samt

med avslag på motionerna 1998/99:So255,

1998/99:So258 yrkandena 3, 5 delvis och 7,

1998/99:So341 yrkandena 1 och 2 och

1998/99:So424 yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Vård och rehabilitering (mom. 2)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

18 börjar med "Utskottet behandlade" och som slutar

med "Motionerna avstyrks" skall ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning kommer flera tydliga

signaler från kommuner och från enskilda om att

vårdbehövande inte får den hjälp de behöver, att de

tyngsta missbrukarna prioriteras bort om de inte

infinner sig när de kallas till samtal, att man i

kommuner uttalar att man väljer att satsa på barn

och skola i stället för på obotliga missbrukare. Det

har också uttalats missnöje och irritation med SiS

sätt att arbeta. Kommunernas ansträngda ekonomier

har också spelat in. Att staten höjt avgifterna på

sina behandlingshem samtidigt som kommunerna fått

det ekonomiskt besvärligt har säkerligen också

bidragit till den minskade efterfrågan på platser.

I kampen för ett drogfritt samhälle spelar

missbruksvården en viktig roll. Den måste därför

bedrivas på ett bättre sätt än vad som i dag sker

runt om i landet. Det är t.ex. inte ovanligt att

anhöriga får kämpa i åratal för att få vård till

sina vuxna barn och inget händer förrän de nått den

absoluta botten eller begår ett brott där polisen

griper in.

Missbruksvården är dyr, men det är dyrare för

samhället att inte ge vård. Ekonomiskt svaga

kommuner/kommundelar har inte möjlighet att klara av

en bra och nödvändig missbruksvård. Deras

möjligheter till detta har också märkbart försämrats

genom de senaste årens besparingar på kommunsektorn

och genom att staten skjutit över en större del av

vårdkostnaderna på kommunerna. Det är också

olyckligt att kommunerna både har det ekonomiska

ansvaret och utredningsansvaret. Det finns en stor

risk att en utredning påverkas av en utredande

enhets ekonomiska möjligheter. Utskottet föreslår

därför att man skiljer på det ekonomiska ansvaret

och ansvaret för utredning av vårdbehovet. När det

gäller kostnaden för LVM-vården bör staten åter ta

ett större ekonomiskt ansvar. Missbrukarna är en av

de svagaste grupperna i samhället. Det finns enligt

utskottet anledning att föreslå att det tillsätts en

ombudsman med ansvar att hjälpa missbrukare och

deras familjer. Vad utskottet anfört bör med

anledning av motion So255 (mp) yrkandena 2 och 3 ges

regeringen till känna. Yrkande 1 är numera

tillgodosett. Motionerna So2 (fp) yrkandena 1, 4

och 5, So258 (v) yrkan-dena 3, 5 delvis och 7,

So341 (kd) yrkandena 1 och 2, So424 (m) yrkande 5

och So461 (fp) yrkandena 13, 14 och 16 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande vård och rehabilitering

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So255 yrkandena

2 och 3 och med avslag på motionerna 1998/99:So2

yrkandena 1, 4 och 5, 1998/99:So255 yrkande 1,

1998/99:So258 yrkandena 3, 5 delvis och 7,

1998/99:So341 yrkandena 1 och 2, 1998/99:So424

yrkande 5 och 1998/99:So461 yrkandena 13, 14 och

16 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

6. Sprututbytesverksamheten (mom. 3)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif

Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars

Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m),

Thomas Julin (mp) och Kenneth Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

18 börjar med "Utskottet kräver" och som slutar med

"yrkande 12 avstyrks" skall ha följande lydelse:

Narkotikamissbruket är utan tvekan ett av vår tids

största sociala problem. I Sverige råder därför

totalförbud mot all hantering med narkotika med

undantag för medicinskt och vetenskapligt ändamål.

Det finns en stark uppslutning bakom den restriktiva

narkotikapolitiken att på alla nivåer och områden

markera ett avståndstagande från narkotikan som

företeelse. Utskottet vill betona det angelägna i

att alla åtgärder i samband med narkotikamissbruk

måste ske i ett helhetsperspektiv så att vård och

rehabilitering liksom förhindrande av smittspridning

sker i en fungerande vårdkedja. Ett sådant synsätt

tydliggör att alla delar måste vara i

överensstämmelse med samhällets syn på

narkotikapolitiken.

Enligt utskottets mening står försöksverksamheten

med att tillhandahålla de verktyg som behövs för att

kunna injicera narkotika i klar strid med denna

restriktiva hållning till narkotikamissbruk. En

fortsatt försöksverksamhet med utbyte av sprutor och

kanyler kan också skapa osäkerhet både i Sverige och

i övriga Europa om vad svensk narkotikapolitik står

för. Därtill kommer att tidigare påvisade svagheter

i försöksverksamheterna i Lund och Malmö, som att

inte några positiva effekter ur

smittspridningssynpunkt eller positiv påverkan på

missbruksutvecklingen kunnat verifieras, ännu inte

vederlagts eller bekräftats beroende på att

Socialstyrelsens utvärdering dröjt otillbörligt

länge. Det finns på grund av dröjsmålet inte heller

underlag för att anta att förhållandena vad gäller

antalet återlämnade sprutor drastiskt ändrats

jämfört med tidigare låga återlämningsfrekvens. Det

finns därför fortfarande skäl att befara att

sprutorna och kanylerna, såväl använda som oanvända,

sprids bland missbrukarna. Det synes utskottet inte

rimligt att denna försöksverksamhet pågår år efter

år utan godtagbar utvärdering. Mot den bakgrunden

tar utskottet bestämt avstånd från fortsatt

utbytesverksamhet av sprutor och kanyler till

narkotikamissbrukare.

Enligt utskottets bestämda uppfattning är det hög

tid att regeringen avbryter de nu pågående projekten

med utdelning av fria sprutor till

narkotikamissbrukare.

Vad utskottet nu anfört bör med anledning av

motionerna Ju903 (m) yrkande 5 och Ju904 (m) yrkande

12 ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande sprututbytesverksamheten

att riksdagen med anledning av motionerna

1998/99:Ju903 yrkande 5 och 1998/99:Ju904

yrkande 12 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

7. Vissa kriminalpolitiska frågor (mom. 4)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif

Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars

Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m),

Kenneth Johansson (c) och Kerstin Heinemann (fp)

anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

21 börjar med "Socialutskottet delar" och som

slutar med "och avstyrks" skall ha följande lydelse:

I regeringens skrivelse nämns att omkring 45 % av

de intagna i fängelserna är narkotikamissbrukare

medan motsvarade andel bland frivårdens klienter är

omkring 35 %. Detta är oacceptabelt.

Utskottet anser att alla anstalter måste vara

narkotikafria. Det pågår arbete på flera håll för

att finna förslag till åtgärder. Arbetet har dock

pågått länge och resultatet har hittills låtit vänta

på sig.

En väg som kriminalvården hittills arbetat för lite

med är differentiering för att bekämpa narkotikan.

Kriminalvården bör i högre utsträckning låta

personer utan missbruksproblem avtjäna straffet på

en särskild anstalt där enbart sådana personer

placeras. I denna del vill utskottet, i likhet med

reservation 9 i justitieutskottets betänkande

1998/99:JuU1, särskilt betona att det är helt

oacceptabelt att en person börjar ett missbruk under

anstaltstiden. De intagna som inte sköter sig bör

flyttas till en annan anstalt. Enligt utskottets

mening måste man se framåt och bygga upp en effektiv

narkotikabekämpning. De förslag som förs fram i

regeringens proposition 1997/98:183, Kontroll av

syntetiska droger m.m., och som innebär att

frihetsberövade i framtiden skall kunna kontrolleras

för innehav de nya droger som skall klassas som

narkotika, är ett steg i rätt riktning men de rätta

verktygen måste tillhandahållas för att den nya

lagen skall kunna tillämpas och få effekt.

Narkotikafria fängelser är ett viktigt led i den

samlade kampen mot narkotika. Möjligheten att minska

antalet brott i framtiden är kopplad till

situationen på fängelserna. Vad utskottet anfört bör

med anledning av motion So1 (kd) yrkande 1 ges

regeringen till känna. Motionens yrkande 2 är

tillgododsett och avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande vissa kriminalpolitiska frågor

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So1

yrkande 1 och med avslag på motion

1998/99:So1 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Narkotikakommissionen (mom. 6)

Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v) och Thomas Julin

(mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

24 börjar med "Utskottet konstaterar" och som slutar

med "avstyrks därför" skall ha följande lydelse:

Utskottet anser att direktiven till kommissionen

skall kompletteras så att det framgår att

kommissionen även skall ta upp och beskriva

ungdomars alternativ till narkotikamissbruk och inte

enbart kartlägga missbruket. Det kan gälla fritid,

arbete, boende och mycket annat. Det är också

angeläget att lyfta fram goda exempel på nya och mer

öppna vård- och behandlingsformer i olika kommuner

som kan tjäna som bra och kostnadseffektiva exempel.

All erfarenhet visar att samhällen som misslyckas

med att föra en socialt inriktad politik när det

gäller att klara drogproblem också blir samhällen

med stora inslag av våld och enorma kostnader för

polis, domstolar och fängelser. Utskottet menar att

det i utredningens slutdokument bör finnas en

redovisning av kostnaderna för nya

narkotikapolitiska insatser. Det kan gälla socialt

förebyggande insatser, åtgärder inom skolan och

ökade vård- och behandlingsinsatser.

Utvecklingen går mot att Sverige helt integreras i

den europeiska narkotikamarknaden. Detta måste en

kommission ta hänsyn till genom att beskriva inte

bara den legaliseringsrörelse som finns i Sverige

utan även den än starkare rörelse som finns ute i

Europa. Här gäller det att få en stark genomlysning

för att kunna möta med argument och åtgärder. Det är

utskottets övertygelse att en effektiv

narkotikabekämpning måste ske internationellt och de

legaliseringsivrare som finns bland olika politiska

företrädare bemötas mer kraftfullt än i dag. Vad

utskottet nu anfört bör med anledning av motion So3

(v) ges regeringen till känna. Motion So372 (mp)

yrkande 1 är i huvudsak tillgodosedd och avstyrks.

Motion So1 (kd) yrkande 3 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande Narkotikakommissionen

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So3

och med avslag på motionerna 1998/99:So1

yrkande 3 och 1998/99:So372 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

9. Narkotikakommissionen (mom. 6)

Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

24 börjar med "Utskottet konstaterar" och som slutar

med "avstyrks därför" skall ha följande lydelse:

Enligt skrivelsen har kommissionen bl.a. till

uppgift att göra en samlad översyn och värdering av

vidtagna åtgärder på det här området. Kommissionen

skall bl.a. utvärdera och föreslå åtgärder för att

stärka och effektivisera det drogförebyggande

arbetet, analysera utvecklingen av missbrukarvårdens

och kriminalvårdens behandlingsprogram och föreslå

förbättringar av metoder och system för att öka

kunskapen om och analysen av narkotikautvecklingen.

Förutom dessa uppgifter och andra som kommissionen

föreslås få enligt skrivelsen vill utskottet peka på

behovet av att även kommissionen arbetar för en

aktion över hela landet där alla myndigheter förmås

samverka lokalt under nationell ledning för att på

så sätt på några års tid väsentligt kunna tränga

tillbaka narkotikamissbruket. Vad utskottet nu

anfört bör med anledning av motion So1 (kd) yrkande

3 ges regeringen till känna. Motionerna So3 (v) och

So372 (mp) yrkande 1 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande Narkotikakommissionen

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So1

yrkande 3 och med avslag på motionerna

1998/99:So3 och 1998/99:So372 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

10. Information om butangas m.m. (mom. 8)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.

25 börjar med "Utskottet delar" och som slutar med

"yrkande 2 avstyrks" skall ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas oro när det gäller

boffning eftersom det är förenat med livsfara att

andas in butangasen. I Stockholmsområdet har det

inträffat flera dödsolyckor de senaste åren.

Butangasen kan orsaka andningsstillestånd och en död

som kan liknas vid drunkningsdöden.

De flesta sniffningspreparat ger beroende precis

som alkohol och narkotika. Att vara beroende innebär

att sniffning är det som mest sysselsätter tankar

och känslor och man har svårt att låta bli att

sniffa. Det innebär också att man får problem hemma,

i skolan och med kompisar. Sniffning ger skador både

på kort och lång sikt. Under själva berusningen

finns risk för olyckor eller att man blir

medvetslös. Efter en längre tids sniffning kan det

uppstå skador på lever, njurar och betydande

hjärnskador.

Utskottet anser att det behövs mer information och

förebyggande åtgärder i form av t.ex.

drogförebyggande kanslier, information i skolorna,

där inte minst föräldrarna behöver ta del. Utskottet

anser även att butangas bör förbjudas för ungdomar

under 18 år. Eftersom butangas säljs hos vanliga

detaljhandlare är den väldigt lättåtkomlig. Vad

utskottet anfört bör med anledning av motion So361

(s) ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande information om butangas m.m.

att riksdagen med anledning av motion

1998/99:So361 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilt yttrande

Centrum för alkohol- och drogforskning

Kerstin Heineman (fp) anför:

Folkpartiet anser att modern forskning nu börjar kunna ge

svaret på varför en del människor utvecklar beroende

till och missbruk av ämnen som narkotika, alkohol,

tobak och vissa läkemedel. De har alla det gemensamt

att de ökar frisättningen av ett signalämne,

dopamin, i hjärnans belönings-system, vilket utlöser

en känsla av belöning. Till detta kommer att

nikotin, alkohol, kokain, amfetamin och morfin vart

och ett för sig kan göra systemet känsligare för

vart och ett av de andra ämnena. Det innebär att den

som röker har lättare att bli alkoholist, att den

som dricker alkohol löper ökad risk att också bli

narkoman, de flesta narkotikamissbrukare har börjat

med tobaksrökning osv. Mycket talar för att

tvångsmässigt spelande och ätstörningar kan

förklaras av störningar i samma belöningssystem.

Därför får inte narkotikapolitiken ses isolerad från

de förebyggande insatser och den forskning som måste

genomföras när det gäller andra beroendeframkallande

ämnen. Av samma skäl anser Folkpartiet att det

föreslagna alkohol- och

narkotikaforskningsinstitutet också skall ansvara

för forskning rörande andra beroendeframkallande

medel och beteenden.