Bet. 1998/99:UFöU1

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets

1998/99:UFÖU01

Sveriges säkerhetspolitik

Innehåll

1. Sammanfattning

2. Propositionen

3. Motionerna

4. Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

UFöU1

1. Sammanfattning

I detta betänkande behandlas de delar av regeringens

proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat

försvar som rör Sveriges säkerhetspolitik,

inriktningen på främst Försvarsmaktens

internationella insatser samt internationellt

samarbete och export på krigsmaterielområdet. I

motsvarande delar behandlas de motioner som har

väckts med anledning av propositionen samt vissa

motioner i säkerhetspolitiska frågor från den

allmänna motionstiden 1998/99.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

säkerhetspolitikens mål med anledning av den

säkerhetspolitiska kontrollstationen.

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att

bevara vårt lands fred och självständighet. Vårt

säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i

former som vi själva väljer trygga en

handlingsfrihet att, såsom enskild nation och i

samverkan, kunna utveckla vårt samhälle.

Vår säkerhetspolitik har såväl en nationell som en

internationell dimension.

Nationellt skall vi kunna möta militära hot som

direkt berör Sverige. Vi skall också kunna förebygga

och kunna hantera situationer som utan att direkt

hota Sveriges fred och självständighet ändå skulle

kunna innebära snabba och allvarliga försämringar av

samhällets normala funktioner.

Om det säkerhetspolitiska läget försämras, skall

vår säkerhetspolitik bidra till att spänningen i

omvärlden och särskilt i vårt närområde begränsas.

Vi skall kunna försvara vårt territorium mot

kränkningar och angreppshandlingar var de än sker

och vi skall kunna agera för att tillvarata svenska

intressen. Vi skall kunna motstå hot och

påtryckningar och möta insatser som riktas mot

funktioner och värden i det svenska samhället och

som syftar till att påverka vårt agerande och

samhällets funktion.

Vi skall också söka förebygga att vårt samhälle

utsätts för svåra påfrestningar i fred genom den

robusthet och förmåga till omställning som byggs in

i det fredstida samhället. Det skall därutöver

finnas en beredskap att hantera de påfrestningar som

likväl kan uppstå.

Sveriges militära alliansfrihet syftande till att

vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av

krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi

har en betryggande försvarsförmåga.

Den militära alliansfriheten sätter, bortsett från

avtal om ömsesidigt stöd till försvar mot väpnat

angrepp, inga hinder för ett svenskt allsidigt och

aktivt deltagande i internationellt

säkerhetssamarbete. Detta gäller även inom det

militära området.

Internationellt skall vi i samverkan med andra

stater aktivt verka för fred och ökad säkerhet i

omvärlden och därmed också för oss själva.

Sverige skall stödja FN:s globala insatser för fred

och säkerhet.

I Europa är vårt säkerhetspolitiska mål att

varaktigt säkra ett förtroendefullt och nära

samarbete mellan alla stater. Detta skall nås främst

genom samarbetet inom EU och med de euroatlantiska

säkerhetsstrukturerna samt genom det regionala

samarbetet i Östersjöområdet.

Sverige skall ge bidrag till gemensamma

fredsfrämjande och humanitära insatser både i och

utom Europa. Det är också ett svenskt mål att få

till stånd en effektiv och väl fungerande euro-

atlantisk krishanteringsförmåga som med begäran från

FN eller beslut av OSSE kan bidra till att främja

samarbete och fredlig konfliktlösning i Europa.

Sverige skall på det fredsfrämjande området sträva

efter att samarbeta med Europas alla

säkerhetsorganisationer.

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att den

för Sverige grundläggande positiva

säkerhetspolitiska utvecklingen under 1990-talet har

fortsatt, även om osäkerheten rörande utvecklingen i

Ryssland består.

De senaste årens utveckling i Ryssland har

tydliggjort en rad djupa och svårlösta problem i den

omdaningsprocess som landet genomgår. För

stabiliteten och säkerheten i Ryssland, Europa och

världen är det av stor betydelse att den ryska

politiska och ekonomiska reformprocessen kan

fortsätta.

Säkerhetssamarbetet i Europa, som bedrivs i en rad

olika former, fortsätter att fördjupas. EU är av

grundläggande betydelse för att varaktigt trygga

stabilitet och säkerhet i Europa. Unionens

utvidgning österut syftar till att överbrygga det

kalla krigets delning av Europa. I vårt närområde är

de baltiska ländernas integration i Europeiska

unionen av särskilt säkerhetspolitiskt intresse.

Nato och dess samarbete med partnerländerna spelar

en central roll för krishanteringen i Europa.

Natomedlemskapet för Polen, Tjeckien och Ungern

tillmötesgår dessa länders önskemål. Härigenom har

den av alla OSSE-länder godtagna principen

bekräftats, nämligen att varje land har rätt att

självt välja sin säkerhetspolitiska linje.

Det allt bredare säkerhetsinriktade samarbetet i

Östersjöområdet, som bl.a. bedrivs inom PFF,

Östersjöstaternas råd, BALTSEA och Nordiska rådet,

ger ett väsentligt bidrag till säkerheten i norra

Europa. Sverige stöder uppbyggnaden av

säkerhetsfunktioner i de baltiska länderna. Det är

också viktigt att Ryssland deltar i det regionala

samarbetet.

Deltagande i fredsfrämjande och humanitära insatser

är en av totalförsvarets huvuduppgifter. Sverige

verkar på många olika sätt för fred, säkra samhällen

och internationellt samarbete runt Östersjön, i

Europa och i världen.

De fysiska resurser som avdelas för svenska bidrag

till fred och säkerhet i omvärlden skall i de flesta

fall vara desamma som för totalförsvarets övriga

uppgifter. Stor vikt läggs därför vid att utveckla

och fördjupa det svenska totalförsvarets förmåga

till internationell samverkan. Utskottet ställer sig

bakom den av regeringen föreslagna inriktningen att

samverkansförmågan i första hand bör förbättras för

sådana typer av enheter som kan förväntas

efterfrågas för internationella fredsfrämjande

insatser och där svenska resurser är särskilt

lämpade.

Kvarliggande minor utgör ett stort problem efter

konflikter. Minröjning bör ges fortsatt prioritet av

Sverige.

Sverige arbetar generellt för ökad restriktivitet i

fråga om krigsmaterielexport samt för större

öppenhet vad gäller redovisning av sådan. Utskottet

ser positivt på en harmonisering av

krigsmaterielexportregler inom EU, förutsatt att den

svenska restriktiva linjen tas som utgångspunkt.

Sammanfattningsvis tillstyrks regeringens förslag

till säkerhetspolitikens mål. Samtliga

motionsyrkanden besvaras eller avstyrks. Till

betänkandet är fogat 13 reservationer och 4

särskilda yttranden.

2. Propositionen

Regeringen har i proposition 1998/99:74 Förändrad

omvärld - omdanat försvar i avsnitt 1 yrkat att

riksdagen

2. godkänner regeringens förslag till

säkerhetspolitikens mål m.m.

3. Motionerna

Motioner från allmänna motionstiden 1998/99

1998/99:U404 av Jan Erik Ågren och Ingrid Näslund

(kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett ökat svenskt

engagemang för minröjning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige

tillsammans med andra länder bör ta initiativ till

ett globalt minröjningsprogram tillsammans med andra

länder,

1998/99:U405 av Lars Ångström m.fl. (mp, m, v, kd,

c, fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utveckla SWEDEC

till ett svenskt och internationellt testområde för

minröjningssystem,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att den pågående

omprioriteringen inom Försvarsmakten till förmån för

minröjningsinsater bör intensifieras ytterligare,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att svenska

myndigheter bör ha en beredskap för att tillsammans

med Norge vara med och delfinansiera utvecklingen av

den "konstgjorda hundnosen",

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om det angelägna i

Försvarsmaktens förslag om ytterligare resurser för

utvecklingen av multisensor, också efter det att

pengarna från Sida är förbrukade,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Bofors och andra

företag snarast skall få sina minröjningssy-stem

testade och utvärderade av SWEDEC,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att myndigheter bör

bistå Bofors och eventuellt andra företag vid

marknadsföringen av mekaniskt minröjningsfordon,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen varje

år bör överlämna en skrivelse till riksdagen som

utförligt skildrar Sveriges engagemang för

minröjning.

1998/99:U508 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige

upphör att vara observatör i VEU,

1998/99:Fö210 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett vidgat

minröjningsengagemang i FN:s regi,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om avveckling av

den svenska krigsmaterielexporten.

Motioner med anledning av regeringens

proposition 1998/99:74

1998/99:Fö6 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk.

2) till säkerhetspolitiskt mål m.m. i enlighet med

vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Sveriges

säkerhetspolitik,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om gemensamma EU-

regler för export av försvarsmateriel,

1998/99:Fö7 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om den

säkerhetspolitiska utvecklingen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om säkerhetspolitikens

mål,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om deltagande i

internationellt säkerhetssamarbete,

1998/99:Fö8 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Sveriges roll när

det gäller nödvändigheten av att stärka FN:s budget

och demokratisera och effektivisera FN:s

administration,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att stärka den

sociala infrastrukturen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ett viktigt

villkor för ett svenskt deltagande i ett utvidgat

europeiskt försvarsindustrisamarbete är att den

svenska hållningen avseende krigsmaterielexport kan

upprätthållas,

1998/99:Fö9 av Åke Carnerö m.fl. (kd) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att resurser

bör avsättas som leder till att Sverige kan avdela

förband från alla försvarsgrenar till

internationella operationer,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om fortsatt

utveckling av sjö- och luftstridskrafternas förmåga

att delta i fredstvingande operationer i vårt

närområde,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en organisation

som kan ge svensk försvarsindustri stöd i

exportsammanhang,

1998/99:Fö15 av Lars Ångström m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

uttala sig för en svensk anslutning till CFE-avtalet

och att en ansökan bör göras så snart tillfälle till

detta ges,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

utveckla och organisera särskilda obeväpnade och

civila insatsenheter utrustade och tränade för

fredsfrämjande och humanitära insatser,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ökad

civil-militär samverkan tydligt bör infogas som

komplement till de i proposition 1998/99:74 anförda

styrande syftena för Sveriges engagemang i PFF,

4. Utskottet

4.1 Ärendet och dess beredning

Nu gällande försvarsbeslut som omfattar åren

1997-2001 uppdelades i två etapper. Den första

etappen beslutade riksdagen om hösten 1995 (prop.

1995/96:12, bet. 1995/96:UFöU1, rskr. 1995/96:44,

bet. 1995/96:FöU1, rskr. 1995/96:45-46). Den

omfattade statsmakternas ställningstagande till

säkerhets- och försvarspolitiken, övergripande mål

och uppgifter för totalförsvaret, övergripande

principiella frågor om totalförsvarets utformning

och struktur samt ekonomin.

Den andra etappen beslutade riksdagen om hösten

1996 (prop. 1996/97:4, bet. 1996/97UFöU1, rskr.

1996/97:36, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97: 109).

Den omfattade statsmakternas ställningstagande till

den närmare inriktningen för det militära försvarets

krigsorganisation, det militära försvarets

grundorganisationer i fred samt den närmare

inriktningen av det civila försvarets verksamhet i

krig och fred.

I den första etappen beslutade riksdagen att

säkerhetspolitiska kontrollstationer skulle

genomföras under försvarsbeslutsperioden.

Kontrollstationer skall enligt försvarsbeslutet

bidra till att det sker en fortlöpande politisk

prövning av det säkerhetspolitiska läget och dess

konsekvenser för totalförsvarets beredskap,

omfattning, utveckling och förnyelse. En

kontrollstation genomfördes i samband med

försvarsbeslutets andra etapp medan ytterligare en

kontrollstation planerades till år 1998. Dock

beslutade riksdagen på regeringens förslag under

våren 1998 att senarelägga den till år 1999 (prop.

1997/98:83, bet. 1997/98:FöU10, rskr. 1997/98:269).

Underlaget inför kontrollstationen har nu genomförts

och regeringens överväganden samt förslag framgår av

proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat

försvar.

Propositionen remitterades i sin helhet till

försvarsutskottet. Utrikes- och försvarsutskotten

har därefter beslutat - med stöd av 4 kap. 8 §

riksdagsordningen - att bereda propositionens

förslag till säkerhetspolitikens mål m.m., jämte

tillhörande motioner i ett sammansatt utrikes- och

försvarsutskott (UFöU). Försvarsutskottet har till

det sammansatta utskottet överlämnat propositionens

kapitel 4, 5.1, 5.2, 5.6, 7.4, 7.5.6 och 7.5.7

Utrikesutskottet har överlämnat ett antal

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1998.

I ärendets beredning har föredragningar skett av

statssekreteraren i Försvarsdepartementet Lena

Jönsson, kabinettssekreterare Jan Eliasson och

överbefälhavare Owe Wictorin. Det sammansatta

utskottet har vidare avlagt ett besök vid Försvarets

internationella kommando SWEDINT.

4.2 De senaste årens utveckling i omvärlden

och dess betydelse för Europas och Sveriges

säkerhet

4.2.1 Sammanfattning av propositionen (s. 14-43)

Regeringens bedömning

Den för Sverige grundläggande positiva

säkerhetspolitiska utvecklingen under 1990-talet

fortsätter, även om osäkerheten om utvecklingen i

Ryssland består.

Genom det fördjupade euroatlantiska

säkerhetssamarbetet skapas förbättrade

förutsättningar att hantera konflikter som likväl

kvarstår i delar av Europa och dess närhet.

De gemensamma insatserna på Balkan fortsätter.

Fortsatta insatser kommer sannolikt att vara

nödvändiga för lång tid framöver.

EU är av grundläggande betydelse för att varaktigt

trygga stabilitet och säkerhet i Europa. Nato och

dess samarbete med partnerländerna spelar en central

roll för krishanteringen i Europa.

Det breda praktiska samarbetet i Östersjöområdet

samt de nordiska och baltiska ländernas tilltagande

säkerhetssamarbete ger ett väsentligt bidrag till

säkerheten i regionen. Det största hotet mot

säkerheten i Nordeuropa sammanhänger med en fortsatt

instabilitet i Ryssland. Osäkerheten kvarstår om

Rysslands inrikespolitiska utveckling och de

konsekvenser den kan föra med sig för landets

relationer med omvärlden. Den ekonomiska krisen

fördjupas och utrymmet för att vidmakthålla eller

reformera den militära kapaciteten är begränsat.

Rysslands utrikespolitiska agerande präglas av

samarbete med väst, men också av hävdandet av egna

intressen mot väst och länder i det egna närområdet.

Ett invasionsföretag syftande till ockupation av

Sverige ter sig inte möjligt att genomföra under de

närmaste tio åren, förutsatt att vi har en

grundläggande försvarsförmåga. Väpnade angrepp,

främst genom luften eller genom insatser mot

begränsade mål i Sverige, eller andra typer av

avsiktliga hot och påtryckningar är dock, enligt

regeringens bedömning, möjliga att genomföra även i

nuvarande omvärldsläge. Sådana skulle kunna

aktualiseras i samband med akuta kriser i vårt

närområde.

Den globala utvecklingen - några huvuddrag

Europas och Sveriges säkerhet och välfärd är i

tilltagande utsträckning beroende av utvecklingen i

omvärlden. Lokalt initierade motsättningar och

konflikter kan få verkningar direkt och indirekt

långt utanför det aktuella konfliktområdet. Krigen

på västra Balkan, i Afganistan, Somalia, Rwanda och

Sudan visar att inomstatliga konflikter med etniska

och religiösa förtecken blivit allt större regionala

problem med konsekvenser även globalt. Samtidigt

finns en tendens att regionala konflikter i grunden

förblir regionala och inte på samma sätt som under

det kalla kriget riskerar att trappas upp till en

allvarligare stormaktsmotsättning.

Kärnvapnen utgör alltjämt en viktig faktor i den

internationella säkerhetspolitiken. Även om riskerna

för ett kärnvapenkrig mellan stormakterna har

minskat betydligt, har riskerna för spridning av

massförstörelsevapen och farhågorna för

terroristaktioner med sådana vapen uppmärksammats i

allt större utsträckning. Provsprängningarna i

Indien och Pakistan har visat att kärnvapen

fortfarande tillmäts stor säkerhetspolitisk

betydelse. I Ryssland har kärnvapen getts en utökad

roll i landets försvarsplanering för att uppväga de

konventionella styrkornas försvagning.

Internationell handel, internationellt industriellt

samarbete, internationella investeringar och den

internationella kapitalmarknaden har under de

senaste åren ökat i omfattning och betydelse.

Ekonomins globalisering får allt större betydelse

för enskilda länder och sätter samtidigt gränser för

den nationella handlingsfriheten. De ekonomiska och

handelspolitiska frågorna väger samtidigt tyngre i

relationerna mellan världens länder och har därmed

också fått större säkerhetspolitisk betydelse.

FN har i kraft av sitt stadgeenliga ansvar för

internationell fred och säkerhet en central roll i

det internationella samfundets fredsfrämjande

verksamhet. Det är dock uppenbart att förändringar

krävs för att FN mer effektivt skall kunna utnyttja

de möjligheter som det förändrade internationella

läget skapat, exempelvis för att förebygga

konflikter. FN kan inte axla ansvaret för ledningen

av operationer med trupp för omfattande och utdragna

insatser av fredsframtvingande karaktär. FN:s

beslutsförmåga har blockerats av de skilda

uppfattningar som råder bland de permanenta

medlemmarna i säkerhetsrådet. En delvis ny

arbetsfördelning har utkristalliserats som innebär

att FN i större utsträckning auktoriserar regionala

organisationer eller koalitioner av stater att

genomföra vissa insatser. Genom den nya typen av

fredsfrämjande insatser har frågan om nödvändigheten

av FN-mandat börjat diskuteras, bl.a. inom EU och

Nato, både från folkrättsliga och säkerhetspolitiska

utgångspunkter.

De europeiska och euroatlantiska säkerhetssystemen

De senaste åren har präglats av en intensiv

förhandlingsprocess om den framtida

säkerhetsstrukturen i Europa. Många ytterligare steg

återstår innan alla länder i Europa har kunnat uppnå

sådana säkerhetslösningar som de själva

eftersträvar. Det finns på den europeiska

kontinenten åtskilligt kvar av motstridiga intressen

och misstro mellan länder och befolkningsgrupper som

ger anledning till oro och som innebär en risk för

nya eller fortsatta lokala och regionala konflikter,

särskilt i sydöstra Europa.

Europeiska unionen

EU är av grundläggande betydelse för att varaktigt

trygga stabilitet och säkerhet i Europa. Det utökade

ekonomiska samarbetet med länder i Central- och

Östeuropa och den förestående utvidgningen har stor

betydelse på det säkerhetspolitiska planet. EU:s

krav på bl.a. institutionell stabilitet, demokrati

och rättssäkerhet har redan haft avsevärda positiva

effekter i kretsen av kandidatländer. Det finns dock

beklagliga tendenser som innebär att många av EU:s

medlemsstater mer än tidigare betonar den tid

utvidgningsprocessen kommer att ta.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa

(OSSE)

OSSE:s förmåga till snabba och anpassningsbara

fältinsatser har blivit ett centralt inslag i

europeisk säkerhet. Organisationen har tack vare ett

brett säkerhetsbegrepp och sitt flexibla arbetssätt

utvecklats till en central aktör i det europeiska

säkerhetsarbetet. OSSE:s verifikationsmission i

Kosovo var organisationens i särklass största

utmaning någonsin.

Europeisk krishantering

Det är ett grundläggande europeiskt intresse att

vidmakthålla ett starkt amerikanskt engagemang i

Europa. En stärkt europeisk krishanteringsförmåga är

dock nödvändig som ett komplement till det

transatlantiska samarbetet. Amsterdamfördraget

innebär att kopplingen mellan EU och VEU stärks. Om

Europa skall kunna spela en ökad roll inom

krishantering, krävs politisk vilja i kombination

med en effektiv och trovärdig europeisk militär

förmåga. Europa måste ha förmåga att agera militärt

när USA inte kan eller vill delta. Detta handlar

inte om att dubblera Natos roll, men däremot om att

snabbt och brett genomföra den europeiska säkerhets-

och försvarsidentiteten (ESDI) i Nato. Det handlar

också om att skapa en ändamålsenlig struktur för

beslutsfattande i EU.

Nato och dess reformering och utvidgning

Natos omvandlingsprocess sedan det kalla krigets

slut omfattar fyra sammanhängande områden:

utvidgningen, Rysslandsrelationen, den europeiska

säkerhets- och försvarsidentiteten samt den inre

reformeringen. Nato har kommit att etablera sig som

den centrala aktören för större militära

krishanteringsoperationer på den europeiska

kontinenten. Natotoppmötet i Washington i april 1999

blir det första med Polen, Tjeckien och Ungern som

fullvärdiga medlemmar. En viktig punkt på toppmötets

dagordning blir antagandet av Natos nya strategiska

grundsyn. Natos fortsatta utvidgning blir också

föremål för diskussion.

Erfarenheterna från Bosnien och implementeringen av

Daytonavtalet har påskyndat reformeringen av Nato

och klarare definierat de roller som olika

säkerhetsorganisationer kan och bör spela i

internationell krishantering. Betydelsen av

fungerande samordning mellan civila och militära

resurser är ytterligare en viktig erfarenhet.

Det utvidgade samarbetet i Partnerskap för fred

(PFF)

Samarbetet inom Partnerskap för fred (PFF), som

inleddes 1994, utgör ett viktigt politiskt och

militärt instrument för samverkan mellan Nato och

länder utanför Nato. Samarbetet syftar till att

utveckla den europeiska krishanteringsförmågan och

främja förtroendet mellan de deltagande staterna.

För de länder som strävar efter inträde i Nato utgör

samarbetet också ett slags förberedelse för

medlemskap. Det är viktigt att varje partnerland

självt kan välja omfattning och djup på sitt

engagemang i partnersamarbetet, så att

förutsättningar skapas för att länder med vitt

skilda intressen skall kunna delta. För länderna i

Östersjöregionen spelar PFF-samarbetet en viktig

förtroende- och säkerhetsskapande roll länderna

emellan.

Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR)

I det nya samarbete som växt fram i Europa sedan

Nato lanserade PFF 1994 är Euroatlantiska

partnerskapsrådet (EAPR) avsett att spela en dubbel

roll. Den ena är som forum för politiska

konsultationer och den andra som ram för praktiskt

samarbete mellan Nato- och partnerländerna. EAPR,

som inte är en organisation i formell mening, har en

struktur som är uppbyggd kring Natos. Däri ligger

också dess säkerhetspolitiska mervärde.

Västeuropeiska unionen (VEU)

Bland européer finns i dag en växande medvetenhet om

att vi kommer att behöva ta större ansvar för att

hantera kriser i Europa. Västeuropeiska unionen

(VEU) är teoretiskt sett redo att ta på sig relativt

omfattande krishanteringsuppgifter. Förutom den

politiska kopplingen till EU har VEU en stark

militär koppling till Nato. Nato har beslutat att

VEU skall kunna använda sig av Natoresurser för att

genomföra krishanteringsinsatser. Sverige och övriga

observatörsländer har inbjudits att delta i den

långsiktiga försvarsplaneringen av VEU-ledda

operationer.

Konventionell rustningskontroll i Europa

Den europeiska rustningskontrollen har fortfarande

en omistlig roll som stabiliserande faktor i den

pågående omvälvningen av den europeiska

säkerhetspolitiska strukturen. Wiendokumentet,

Uppförandekoden om politiska och militära aspekter

på säkerhet samt Avtalet om konventionella styrkor i

Europa (CFE-avtalet) utgör kärnan i detta system.

Det mer öppna och samarbetsinriktade Wiendokumentet

kompletteras av CFE-avtalet, som begränsar innehavet

av vissa kategorier av vapen. Även om Sverige inte

är avtalsslutande part i CFE-avtalet, har detta

betydelse för vår säkerhet genom de begränsningar

och den öppenhet som avtalet föreskriver vad gäller

det svenska närområdet.

Wiendokumentet bygger på att länderna ger

information om förband och deras aktiviteter samt om

försvarsplanering. Ett reviderat dokument kommer

sannolikt att antas vid OSSE:s toppmöte hösten 1999.

CFE-avtalet, som undertecknades av Natos och

Warszawapaktens medlemsländer 1990, har genom

Natoutvidgningen blivit föråldrat. Det är ett

viktigt svenskt intresse att ett omförhandlat avtal

bevarar substansen i den nuvarande flankregimen.

Open Skies-avtalet ger medlemsländerna rätt att

genomföra spaningsflygningar över varandras

territorier. Sverige är för närvarande observatör,

men har möjlighet att söka tillträde till Open

Skies.

Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde

De senaste årens säkerhetspolitiska förändringar

omfattar även Sveriges närområde, som uppvisar en

mångfald vad gäller ländernas säkerhetspolitiska

val. EU:s och Natos utvidgningsprocesser påverkar

direkt Estland, Lettland, Litauen och Polen.

Nordkalottens kärnvapenstrategiska betydelse

kvarstår, men kommer sannolikt att avta på sikt. De

nordiska ländernas och andra västländers

säkerhetsfrämjande samarbete med främst de baltiska

länderna har vidareutvecklats. PFF-samarbetet i

området har ökat. USA har stärkt sitt engagemang i

regionen och särskilt i de baltiska länderna.

Under senare tid har flera förslag som berör

säkerheten i Östersjöområdet presenterats av olika

länder. En fast säkerhetsstruktur för

Östersjöområdet skulle dock strida mot den av alla

OSSE-stater godtagna principen om säkerhetens

odelbarhet och alla staters rätt att själva välja

säkerhetspolitisk väg. Östersjöområdets säkerhet

måste utgöra en del i en alleuropeisk och euro-

atlantisk säkerhetsordning. Det praktiska regionala

samarbetet bör fortsätta att utvecklas på alla plan.

Det är betydelsefullt att Ryssland kan stärka sitt

samarbete med väst. S:t Petersburg är den naturliga

knutpunkten i Östersjöregionen, men också de

militära basområdena i Kaliningrad och Murmansk bör

inkluderas i det regionala samarbetet.

USA har under de senaste åren visat ett ökat

intresse för säkerheten i Östersjöområdet. Samtidigt

som USA stöder de baltiska ländernas strävan mot

medlemskap i Nato har det rysk-amerikanska

samarbetet utökats. Engagemanget manifesterades

också i den amerikansk-baltiska chartan som

undertecknades av USA:s och de baltiska staternas

presidenter i januari 1998. Det är av stor vikt att

det amerikanska engagemanget för Östersjöregionen

består.

Militärstrategisk utveckling i Sveriges närområde

De senaste årens säkerhetspolitiska förändringar har

inneburit minskad spänning i Nordeuropa. Nya

möjligheter har skapats för länderna att söka de

säkerhetsarrangemang som bäst svarar mot behoven i

denna nya situation.

Det största hotet mot säkerheten i Nordeuropa som

regeringen kan se i dagsläget sammanhänger med

fortsatt instabilitet i Ryssland. Såväl en instabil

som en auktoritär utveckling i Ryssland skulle

ställa ökade krav på det internationella samfundet

och särskilt på länder i Rysslands närhet att ha

beredskap att hantera problem som då kan uppstå.

Förenta staterna är det land utanför norra Europa

som militärt har störst möjlighet att påverka en

kris eller konflikt i regionen.

Det polska medlemskapet i Nato förändrar den

strategiska situationen i Östersjöområdet. I de

flesta länder i vårt närområde sker en ökad satsning

på internationell krishantering. Som ett led i detta

fördjupas och utvecklas samverkansförmågan. Den

gemensamma övningsverksamheten inom ramen för PFF

har utökats.

Taktiska kärnvapen finns i betydande mängd i den

ryska delen av Östersjöområdet. Deras antal regleras

av de ryska och amerikanska deklarationerna från

1991-92 om reduktion av de totala arsenalerna. De

konventionella stridskrafterna kan komma att

påverkas av de pågående förhandlingarna om en

revidering av CFE-avtalet.

Utvecklingen av den ryska krigsmakten

En reformering av den ryska krigsmakten har inletts

men processen har hittills gått trögt och försvåras

av den ekonomiska krisen. Det är svårt att se någon

lösning på de sociala problem och den demoralisering

som de väpnade styrkorna uppvisar.

Problemen har medfört att ledningsförmågan är

starkt reducerad. De ryska markstridskrafterna har

minskat och deras krigsduglighet är på en kritiskt

låg nivå. Vissa delsystem inom flygstridskrafterna

är i teknisk paritet med motsvarande system i väst,

men en förutsättning för att upprätthålla dessa är

att man löser de nuvarande problemen med att

underhålla befintlig materiel. På den marina sidan

är den ryska strategin avsevärt mer defensiv än

tidigare. För Östersjöregionen torde uppgifterna

vara försvar av basområde, skydd av sjöfart samt

underrättelseinhämtning.

Ryssland har ett stort antal kärnvapen, såväl

taktiska som strategiska. Underhållet av systemen är

en betungande uppgift för den hårt ansträngda

krigsmakten. De konventionella stridskrafternas

sjunkande operativa förmåga är en av förklaringarna

till att de senaste två officiellt fastställda

säkerhetspolitiska riktlinjerna inte längre angivit

att Ryssland avstår från att börja använda

kärnvapen. I stället anges ett flertal fall som

skulle kunna utlösa en vedergällningsattack med

kärnvapen, inklusive användning av taktiska

kärnvapen i lokala konflikter. START II-avtalet om

reducering av strategiska kärnvapen har ännu inte

ratificerats av det ryska parlamentet.

Någon materielanskaffning av nämnvärd omfattning

kommer inte att kunna göras under de närmaste åren

till den ryska krigsmakten. I Ryssland finns

alltjämt tillgång till kemiska stridsmedel.

Militära operationsmöjligheter i närområdet

Möjligheterna att skapa en rysk förmåga att

genomföra större militära operationer i det

nordeuropeiska området är i dagsläget än mer

begränsade än vid mitten av 1990-talet. Det går dock

inte att helt utesluta möjligheten att Ryssland vid

ett radikalt förändrat politiskt klimat försöker

bygga upp styrkor baserade på den krigsmateriel man

har i dag. Det omfattande kontrollsystem som

utvecklats bl.a. inom ramen för OSSE möjliggör en

ökad insyn och försvårar en omfattande

iståndsättning.

Regeringens bedömning är att ett invasionsföretag

syftande till ockupation av Sverige inte ter sig

möjligt att genomföra under de närmaste tio åren,

förutsatt att vi har kvar en grundläggande

försvarsförmåga. Ett angrepp mot ett baltiskt land

torde dock efter viss iståndsättning kunna

genomföras på kort sikt. I samband med allvarligare

incidenter och kriser i vårt direkta närområde kan

Sverige redan på kort sikt komma att bli föremål för

begränsade militära operationer eller hot om sådana.

4.2.2 Utvecklingen på Balkan

Utvecklingen i konflikten i provinsen Kosovo i

Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ) har försämrats

väsentligt sedan regeringens proposition lades till

riksdagen. Det internationella samfundets

ansträngningar att finna en förhandlingslösning på

konflikten mellan den kosovoalbanska befrielsearmén

UCK och FRJ misslyckades när Belgradregimen den 19

mars 1999 förkastade kontaktgruppens förslag till

interimsavtal. Efter att säkerhetsläget förvärrats

beslöt OSSE att evakuera sina 1 400 verifikatörer

från Kosovo. Nato inledde den 24 mars flygattacker

mot Förbundsrepubliken Jugoslavien. Därpå

intensifierade serbisk militär, specialpolis samt

paramilitära styrkor rensningsaktionerna i Kosovo,

med resultat att flyktingströmmarna ut ur provinsen

växte explosionsartat. Drygt en halv miljon

kosovoalbaner har flytt till grannländerna sedan

president Milosevic intensifierade sin kampanj för

etnisk rensning.

Sverige har beslutat att erbjuda 5 000

kosovoalbanska flyktingar tillfällig fristad.

Regeringen har till Nato lämnat en preliminär och

icke-bindande avsiktsförklaring att medverka i en

fredsfrämjande styrka i Kosovo, som baserar sig på

en överenskommelse mellan parterna och ett beslut i

FN:s säkerhetsråd.

4.2.3 Motionerna

Moderaterna menar i partimotion Fö6 yrkande 3

(delvis) att inget omedelbart hot mot Sveriges

säkerhet kan skönjas. Utvecklingen i Ryssland, som

är den långsiktigt avgörande riskfaktorn, präglas

dock av fortsatt osäkerhet. Nato har växt fram som

ryggraden i en ny europeisk säkerhetsordning.

Polens, Tjeckiens och Ungerns inträde i Nato har

stor betydelse för säkerheten i Europa. En

utveckling där Estland, Lettland och Litauen, samt

på sikt även Finland, blir medlemmar i Nato verkar

alltmer sannolik. Även Ryssland gynnas av en ökad

stabilitet i dess grannländer.

Folkpartiet menar i partimotion Fö7 (fp) yrkande 1

att Sveriges säkerhetspolitiska läge inte varit så

stabilt och fördelaktigt på mycket länge. Något

traditionellt militärt hot mot svenskt territorium

föreligger inte för lång tid framöver, även om

utvecklingen i Ryssland är svår att förutsäga.

Sverige kan och bör delta fullt ut i den

alleuropeiska säkerhetsordning byggd på samarbete

som skapas i takt med att EU och Nato utvidgas till

att omfatta alltfler av Europas demokratier.

Folkpartiet ser dock med oro på tendenser att EU

slår av på takten i utvidgningsprocessen. Nato har

genom Bosnieninsatsen, PFF och samarbetet med

Ryssland kommit att spela en central roll i den

europeiska säkerhetsstrukturen. USA:s fortsatta

engagemang och närvaro i europeiskt

säkerhetssamarbete är ett starkt svenskt och

nordiskt intresse. Även när det gäller Natos

utvidgningsprocess finns dock oroväckande tendenser

på att takten har dragits ned. De baltiska länderna

spelar en nyckelroll för Sveriges säkerhet.

Medlemskap för de baltiska länderna i EU och Nato

skulle bidra till ytterligare stabilitet. Sverige

bör aktivt stödja de baltiska staternas önskemål om

Natomedlemskap.

Miljöpartiet förespråkar i kommittémotion Fö15 (mp)

yrkande 2 att Sverige skall ansluta sig till Avtalet

om konventionella styrkor i Europa (CFE). Även om

Sverige inte deltar i omförhandlingarna bör

riksdagen nu uttala sig för en svensk anslutning.

Sverige bör visa gott föredöme genom att ålägga sig

CFE-avtalets rustningsbegränsningar. Som

avtalsslutande part i CFE skulle Sverige kunna

framföra synpunkter på avtalets viktiga

flankbestämmelser och även introducera nya idéer för

att vitalisera avtalet.

4.2.4 Utskottets överväganden

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden

under den tid som förflutit sedan riksdagen fattade

beslut om den säkerhetspolitiska kontrollstationen

1996 (prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:UFöU1) ges en

ingående beskrivning i regeringens proposition

1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat försvar.

Redogörelsen grundar sig på Försvarsberedningens

analys, som presenterades i rapporten Förändrad

omvärld - omdanat försvar (Ds 1999:2).

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att den

för Sverige grundläggande positiva

säkerhetspolitiska utvecklingen under 1990-talet har

fortsatt, även om osäkerheten rörande utvecklingen i

Ryssland består. Denna bild överensstämmer i allt

väsentligt med de huvuddrag som tecknas i motionerna

Fö6 (m) yrkande 3 (delvis) och Fö7 (fp) yrkande 1.

Säkerhetssamarbetet i Europa, som bedrivs i en rad

olika former, fortsätter att fördjupas. Sveriges

säkerhet och välfärd är i hög grad beroende av

utvecklingen i omvärlden och av samverkan med andra

länder.

EU är av grundläggande betydelse för att varaktigt

trygga stabilitet och säkerhet i Europa. När den

europeiska gemenskapen grundades var den

övergripande tanken att skapa fred genom samarbete

över gränserna och att genom ekonomisk integration

övervinna historiska motsättningar i Europa. Det

ökade ekonomiska samarbetet som unionen bedriver med

länder i Central- och Östeuropa bidrar till att

stärka ömsesidigt ekonomiskt utbyte och därigenom

den gemensamma säkerheten. EU ställer på sina

medlemsländer bl.a. krav på en institutionell

stabilitet som garanterar demokrati, mänskliga

rättigheter och skydd av minoriteter. Detta har

redan haft avsevärda positiva effekter i kretsen av

kandidatländer. Unionens utvidgning österut är en

uppgift av historiska dimensioner, som syftar till

att överbrygga det kalla krigets delning av Europa.

Kandidatländernas inträde i unionen kommer att på

ett väsentligt sätt bidra till att höja den

gemensamma säkerheten i Europa. I vårt eget

närområde gäller detta inte minst de baltiska

ländernas inträde. Utskottet delar den oro som både

regeringen och motionärerna uttrycker över vissa

tecken på att takten i EU:s utvidgning håller på att

avta. Det är härvidlag viktigt att Sverige i EU

fortsätter att vara pådrivande för unionens

utvidgning.

Nato och dess samarbete med partnerländer spelar en

central roll för krishanteringen i Europa.

Natomedlemskapet för Polen, Tjeckien och Ungern

tillmötesgår dessa länders önskemål. Härigenom har

den av alla OSSE-länder godtagna principen

bekräftats, nämligen att varje land har rätt att

självt välja sin säkerhetspolitiska linje. De

överenskommelser som träffats med Ryssland om

samarbete, den återhållsamhet som Nato visat vad

gäller gruppering av militära resurser och det

fördjupade samarbetet inom Partnerskap för fred, har

gjort att utvidgningsprocessen har kunnat genomföras

på ett sätt som bidragit till en positiv

säkerhetspolitisk utveckling i Europa.

Sveriges närområde uppvisar en mångfald vad gäller

ländernas säkerhetspolitiska val. I Östersjöområdet

har det europeiska säkerhetssystemet ännu inte fått

en utformning som svarar mot alla länders önskemål.

En grundläggande utgångspunkt måste vara den av alla

OSSE-länder godtagna principen om att varje land har

rätt att självt välja sin säkerhetspolitiska linje.

Östersjöområdets säkerhet utgör samtidigt en del i

den alleuropeiska och euroatlantiska

säkerhetsordningen.

Det allt bredare säkerhetsinriktade samarbetet i

Östersjöområdet ger ett väsentligt bidrag till

säkerheten i regionen. Det säkerhetspolitiska

samarbetet mellan de nordiska länderna har också

ökat. Att Förenta staterna under de senaste åren har

stärkt sitt engagemang i regionen, och särskilt i de

baltiska länderna, har bidragit till den ökade

stabiliteten. Ett fortsatt amerikanskt engagemang är

av stor vikt för säkerheten i Östersjöområdet. Det

är likaså betydelsefullt att Ryssland deltar i det

regionala samarbetet. Svenska ansträngningar för att

uppmuntra Ryssland att medverka i bl.a. PFF-

samarbetet har gett visst gensvar från rysk sida.

De senaste årens utveckling i Ryssland har

tydliggjort en rad djupa och svårlösta problem i den

omdaningsprocess som landet genomgår. För

stabiliteten och säkerheten i Ryssland, Europa och

världen är det av stor betydelse att den ryska

politiska och ekonomiska reformprocessen kan

fortsätta. Det är dock tydligt att det kommer att ta

lång tid att bygga upp demokrati, mark-nadsekonomi

och en fungerande rättsstat i Ryssland. Samtidigt är

det angeläget att Ryssland fortsätter att inordnas i

det euroatlantiska säkerhetssamarbetet.

Det går inte i dag att säga huruvida den uppkomna

krisen i Kosovo kommer att påverka Natos långsiktiga

relation till Ryssland. Ryssland uttalade sig starkt

kritiskt när Nato den 24 mars 1999 inledde

stridshandlingar mot Federala republiken

Jugoslavien. Därefter har Ryssland tagit

diplomatiska initiativ i syfte att få till stånd en

fredsuppgörelse som tillåter de kosovoalbanska

flyktingarna att återvända.

Med hjälp av ett flertal former för praktiskt

samarbete - förutom bilaterala också PFF,

Östersjöstaternas råd, BALTSEA, Nordiska rådet m.fl.

- har en flexibel struktur för ett omfattande

säkerhetsskapande samarbete växt fram i

Östersjöregionen. Denna väv av samarbete där

samtliga stater runt Östersjön deltar är starkt

bidragande till den positiva säkerhetspolitiska

utvecklingen. Sverige verkar aktivt i samtliga dessa

former av samarbete.

De tre baltiska länderna strävar efter en så bred

och djup förankring som möjligt i de västliga

strukturerna, med medlemskap i Nato och EU som

främsta mål. Sverige verkade i EU för att

medlemskapsförhandlingar skulle inledas samtidigt

med samtliga kandidatländer, inklusive de tre

baltiska länderna. Inledande och förberedande

förhandlingar har nu påbörjats med samtliga de tre

baltiska länderna. De baltiska staternas integration

i Europeiska unionen är av stort säkerhetspolitiskt

intresse för Sverige.

Sverige anslår betydande resurser för

säkerhetsfrämjande stöd till de baltiska länderna,

bl.a. för uppbyggnad av totalförsvar och andra

säkerhetsfunktioner. Vidare stöder Sverige på olika

sätt de baltiska ländernas deltagande i det

regionala säkerhetssamarbetet, däribland PFF. Vårt

och andra länders stöd har stor betydelse för

konsolideringen av de baltiska ländernas suveränitet

och för deras fortsatta integration i de

euroatlantiska säkerhetsstrukturerna. Sverige har

vid upprepade tillfällen uttalat stöd för de

baltiska ländernas rätt att själva fatta sina

säkerhetspolitiska beslut.

Beträffande de baltiska ländernas strävan mot

inträde i Nato, har organisationen vid sina

toppmöten i Madrid 1997 och Washington 1999

identifierat de baltiska länderna som kandidater och

samtidigt understrukit att inget land skall

uteslutas på förhand på grund av sitt geografiska

läge. Som utskottet tidigare har konstaterat, senast

i bet. 1996/97:UFöU1, är dock medlemskap i Nato en

fråga för organisationens medlemsstater och

ansökarländerna.

Sveriges militära alliansfrihet syftande till att

vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av

krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi

har en betryggande försvarsförmåga. Det är Sverige

som definierar den närmare innebörden av den

militära alliansfriheten. Den sätter, bortsett från

avtal om ömsesidigt stöd till försvar mot väpnat

angrepp, inga hinder för ett svenskt allsidigt och

aktivt deltagande i internationellt

säkerhetssamarbete. I vårt närområde deltar Sverige

på olika sätt i säkerhetsfrämjande samarbete.

Sverige är en aktiv deltagare i OSSE, EAPR och PFF.

På det fredsfrämjande området har Sverige tagit sitt

ansvar genom bl.a. deltagande med trupp i den

Natoledda SFOR-insatsen i Bosnien-Hercegovina samt i

den nyligen avbrutna Unpredepinsatsen i Makedonien

(FYROM).

Med vad ovan anförts anses motionerna Fö6 (m)

yrkande 3 (i berörd del) och Fö7 (fp) yrkande 1

besvarade.

Den europeiska rustningskontrollen har fortfarande

en viktig roll som stabiliserande faktor i den

pågående omvälvningen av den europeiska

säkerhetspolitiska strukturen. Även om Sverige inte

är avtalsslutande part till CFE, har avtalet

betydelse för Sveriges säkerhet genom de militära

begränsningar och den öppenhet som avtalet

föreskriver vad gäller Sveriges närområde.

Regeringen har i skr. 1998/99:56 redogjort för den

modernisering av CFE-avtalet som för närvarande

pågår inom OSSE. Ett nytt avtal skall bli klart för

undertecknande vid OSSE:s toppmöte i Istanbul i

november 1999. Avsikten är att det moderniserade

avtalet skall öppnas för deltagande av nya stater.

Utskottet har inhämtat att det inom

Regeringskansliet för närvarande pågår en process

för att analysera de försvars- och

säkerhetspolitiska konsekvenserna av ett nytt avtal

och en eventuell svensk anslutning. Utskottet ser

ingen anledning att föregå regeringens

ställningstagande på denna punkt.

Med vad ovan anförts anses motion Fö15 (mp) yrkande

2 besvarad.

4.3 Försvarspolitikens avgränsning och roll

i säkerhetspolitiken

4.3.1 Sammanfattning av propositionen (s. 44-48)

Försvarspolitikens avgränsning och roll i

säkerhetspolitiken

Regeringens bedömning

Sveriges säkerhetspolitiska läge är gott. Även om

osäkerheten om utvecklingen i Ryssland består, finns

det anledning att utnyttja läget till att sänka

kostnaderna för vårt försvar och att genomföra en

omstrukturering av detta. Sveriges internationella

säkerhetssamarbete behöver utvecklas och fördjupas.

Våra insatser för FN:s och OSSE:s arbete för fred

och säkerhet stärker även vår egen säkerhet. EU-

medlemskapet är ett nav för vårt deltagande i det

europeiska arbetet för fred och säkerhet.

Amsterdamfördraget utvecklar ytterligare våra

möjligheter att samarbeta inom försvars- och

säkerhetspolitiken när det gäller krishantering och

fredsfrämjande verksamhet. Vårt samarbete med Nato

och andra partnerländer i Euroatlantiska

partnerskapsrådet och inom Partnerskap för fred samt

vårt breda säkerhetssamarbete i Norden och

Östersjöregionen är till nytta för den samlade

säkerheten.

Skälen för regeringens bedömning

Under det kalla kriget var ett stormaktskrig det

helt dominerande hotet, och Sveriges

säkerhetspolitik fokuserades på att söka undvika att

dras in i ett sådant krig. Försvaret inriktades helt

på att kunna möta en invasion.

I dag står vi inför en mångfasetterad

säkerhetspolitisk bild av tänkbara yttre risker och

hot mot vårt lands säkerhet. Den sträcker sig från

de mer traditionella hoten mot vårt lands

territorium, som vi inte kan utesluta på lång sikt,

via mer begränsade väpnade angrepp till olika typer

av sabotagehandlingar.

Sverige har efter det kalla kriget inom ramen för

det allt bredare internationella säkerhetssamarbetet

betydligt större möjligheter än tidigare att påverka

förhållandena i omvärlden. Vårt medlemskap i EU

spelar här en central roll. Sverige bedriver också

samarbete med Nato inom ramen för EAPR och PFF samt

i de pågående fredsfrämjande insatserna i Balkan.

Genom att delta i internationell fredsfrämjande

verksamhet kan vi i dag medverka till en utveckling

som minskar riskerna för konflikter och bidrar till

varaktigt förtroendefulla och fredliga relationer

mellan alla länder.

I säkerhetspolitiken bör också ingå att förebygga

och skapa en beredskap att hantera extraordinära

situationer som utan att direkt hota landets fred

och självständighet likväl kan innebära så svåra

påfrestningar på samhället att dess normala

funktioner hotas.

Regeringsformen ger regeringen befogenhet att sätta

in Försvarsmakten i strid för att möta väpnat

angrepp mot riket, i enlighet med FN-stadgans

artikel 51 om rätt till självförsvar. Svensk väpnad

styrka får i övrigt sättas in i strid eller sändas

till annat land endast om riksdagen medger det, om

det är medgivet i lag eller skyldighet att vidta

åtgärder följer av internationell överenskommelse

eller förpliktelse som godkänts av riksdagen.

Totalförsvarsresurserna skall utformas så att de

även kan användas vid internationella fredsfrämjande

och humanitära insatser samt stärka samhällets

förmåga att förebygga och hantera svåra

påfrestningar på samhället i fred. Det är

regeringens uppgift att närmare ange de

ansvarsförhållanden som härvidlag åligger

myndigheterna. Det vidgade säkerhetsbegreppet gör

det nödvändigt att klarare precisera i vilken

utsträckning det är möjligt att använda

totalförsvarsresurserna mot sådana hot som inte är

väpnade angrepp i den folkrättsliga bemärkelsen.

Frågan om att kunna använda Försvarsmaktens

resurser i en stridsliknande situation som inte är

ett väpnat angrepp är dock komplicerad mot bakgrund

av den angivna grundlagsbestämmelsen. En i

sammanhanget begränsande faktor är uttalandet i

prop. 1995/96:12 om den gällande grundsatsen att

militärt tvång eller våld inte skall brukas mot den

egna befolkningen eller andra civila.

Försvarsutskottet har uttalat samma uppfattning

(bet. 1995/96:FöU1 och 1998/99:FöU2).

Regeringen anser att de mest troliga hoten mot

Sveriges säkerhet under det närmaste decenniet

ligger inom ett spektrum som sträcker sig från

väpnat angrepp till svåra påfrestningar i fred.

Förtäckta angrepp, även från aktörer som inte är

stater, ingår i dessa. Ett gemensamt drag för

ovanstående hot är att förvarningstiderna kan vara

korta och att en blandning av civila resurser och

totalförsvarsresurser kan komma att behövas.

Regeringen anser att det är nödvändigt att Sverige

utvecklar sin förmåga att möta dessa typer av

hotsituationer. Ett flertal genomgångar skall göras

av olika samhällsfunktioner för att belysa behovet

av åtgärder och förändrade regler.

4.3.2 Utskottets överväganden

Utskottet ställer sig bakom regeringens bedömning

att Sveriges säkerhetspolitiska läge är gott, även

om osäkerheten beträffande utvecklingen i Ryssland

består. Utskottet instämmer likaså i att det är

viktigt att ytterligare utveckla och fördjupa

Sveriges internationella säkerhetssamarbete.

4.4 Säkerhetspolitikens mål m.m.

4.4.1 Sammanfattning av propositionen (s. 48-51)

Regeringens förslag

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att

bevara vårt lands fred och självständighet. Vårt

säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i

former som vi själva väljer trygga en

handlingsfrihet att, såsom enskild nation och i

samverkan, kunna utveckla vårt samhälle.

Vår säkerhetspolitik har såväl en nationell som en

internationell dimension.

Nationellt skall vi kunna möta militära hot som

direkt berör Sverige. Vi skall också förebygga och

kunna hantera situationer som utan att direkt hota

Sveriges fred och självständighet ändå skulle kunna

innebära snabba och allvarliga försämringar av

samhällets normala funktioner.

Om det säkerhetspolitiska läget försämras, skall

vår säkerhetspolitik bidra till att spänningen i

omvärlden, och särskilt i vårt närområde, begränsas.

Vi skall kunna försvara vårt territorium mot

kränkningar och angreppshandlingar var de än sker,

och vi skall kunna agera för att tillvarata svenska

intressen. Vi skall kunna motstå hot och

påtryckningar och möta insatser som riktas mot

funktioner och värden i det svenska samhället och

som syftar till att påverka vårt agerande och

samhällets funktion.

Vi skall också söka förebygga att vårt samhälle

utsätts för svåra påfrestningar i fred genom den

robusthet och förmåga till omställning som byggs in

i det fredstida samhället. Det skall därutöver

finnas en beredskap att hantera de påfrestningar som

likväl kan uppstå.

Sveriges militära alliansfrihet syftande till att

vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av

krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi

har en betryggande försvarsförmåga.

Den militära alliansfriheten sätter, bortsett från

avtal om ömsesidigt stöd till försvar mot väpnat

angrepp, inga hinder för ett svenskt allsidigt och

aktivt deltagande i internationellt

säkerhetssamarbete. Detta gäller även inom det

militära området.

Internationellt skall vi i samverkan med andra

stater aktivt verka för fred och ökad säkerhet i

omvärlden och därmed också för oss själva.

Sverige skall stödja FN:s globala insatser för fred

och säkerhet.

I Europa är vårt säkerhetspolitiska mål att

varaktigt säkra ett förtroendefullt och nära

samarbete mellan alla stater. Detta skall nås främst

genom samarbetet inom EU och med de euroatlantiska

säkerhetsstrukturerna samt genom det regionala

samarbetet i Östersjöområdet.

Sverige skall ge bidrag till gemensamma

fredsfrämjande och humanitära insatser både i och

utom Europa. Det är också ett svenskt mål att få

till stånd en effektiv och väl fungerande euro-

atlantisk krishanteringsförmåga som med begäran från

FN eller beslut av OSSE kan bidra till att främja

samarbetet och fredlig konfliktlösning i Europa.

Sverige skall på det fredsfrämjande området sträva

efter att samarbeta med Europas alla

säkerhetsorganisationer.

Skälen för regeringens förslag

Genom riksdagens beslut i den första etappen av det

senaste försvarsbeslutet fastslogs

säkerhetspolitikens mål för perioden 1996 till och

med 2001. Regeringen anser att vissa modifieringar

bör göras i målen.

Säkerhetspolitikens båda dimensioner formas i ett

kontinuerligt samspel mellan främst utrikespolitiska

och försvarspolitiska åtgärder. Beredskapen mot

snabba och allvarliga försämringar av samhällets

normala funktion åstadkoms emellertid i stor

utsträckning utanför utrikes- och försvarspolitiken.

Sveriges säkerhet måste ses i ett globalt

perspektiv. Av central betydelse är FN:s insatser

för fred och säkerhet. I Europa är vårt

säkerhetspolitiska mål att varaktigt säkra ett

förtroendefullt och nära samarbete mellan alla

stater. Samarbetet inom EU och de euroatlantiska

säkerhetsstrukturerna är härvid av stor betydelse.

Det är vår övertygelse att Sveriges säkerhet i allt

högre grad måste grundas på gemensam säkerhet byggd

på hållfasta politiska och ekonomiska relationer

mellan demokratiska stater.

Det breda regionala samarbetet i Östersjöområdet är

av central betydelse. Det är även av

säkerhetspolitisk vikt att Ryssland inlemmas i detta

samarbete. Genom att vidmakthålla en trovärdig grund

för totalförsvarets långsiktiga styrka och

anpassningsbarhet bidrar Sverige till den

säkerhetspolitiska stabiliteten och skapar

förutsättningar för nationell handlingsfrihet. Vår

militära alliansfrihet medverkar till att undvika

konflikter och spänning i norra Europa och ger oss

goda möjligheter att utveckla förtroendefulla

relationer och samarbete för ökad säkerhet.

Det är Sverige självt som definierar den närmare

innebörden av den militära alliansfriheten. Den

sätter, bortsett från avtal om ömsesidigt stöd till

försvar mot väpnat angrepp, inga hinder för svenskt

deltagande i det internationella

säkerhetssamarbetet.

Det är en svensk strävan att ge bidrag till

gemensamma fredsfrämjande och humanitära insatser

både i och utom Europa. Det är också ett svenskt mål

att bidra till en effektiv och väl fungerande euro-

atlantisk krishanteringsförmåga som med begäran från

FN eller beslut av OSSE kan bidra till att främja

samarbete och fredlig konfliktlösning i Europa.

Sverige deltar i EU:s gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik. Jämsides med vår medverkan i FN

och OSSE samarbetar vi med Nato och flertalet övriga

europeiska stater inom ramen för EAPR och PFF. Vi är

vidare en aktiv observatör i VEU.

4.4.2 Motionerna

Moderata samlingspartiet hemställer i partimotion

Fö6 (m) yrkande 3 (delvis) att riksdagen avslår

regeringens förslag till säkerhetspolitiskt mål m.m.

Medlemskapet i EU innebär att Sverige inte kan stå

likgiltigt om något annat medlemsland skulle

utsättas för våld eller hot om våld. Likaså vore det

orimligt att göra avsteg från FN-stadgans förbud mot

anfallskrig om ett land i vårt närområde skulle

angripas. Mot denna bakgrund är regeringens

beskrivning av alliansfriheten felaktig. Även om det

är osannolikt, kan ingen på förhand utesluta att

Sverige utsätts för väpnat angrepp under den

närmaste tioårsperioden. I dag är Sverige beroende

av hjälp redan i ett inledningsskede av ett krig.

Behovet av säkerhetsgarantier blir därmed, utan att

vara en akut fråga, ändå aktuellt.

I yrkande 9 menar Moderaterna att Sveriges

säkerhetspolitik kommit att definieras av vårt

handlande. Sverige har under de senaste åren gjort

successiva säkerhetspolitiska vägval. Rollen som

aktiv observatör i VEU, det intensiva deltagandet i

PFF och EAPR samt öppningarna för medlemskap i det

västeuropeiska krigsmaterielsamarbetet WEAG är

exempel på detta. I varje praktiskt hänseende har

Sverige valt samarbetets väg. Ett öppet och nära

samarbete med Nato har blivit en oomstridd och

naturlig del av svensk politik. Sverige måste vara

berett att fullt ut delta i den europeiska

säkerhetsordningen. Ett framtida svenskt medlemskap

i Nato blir därmed en naturlig fortsättning på vårt

engagemang för samarbete i Europa.

I partimotion Fö7 (fp) yrkande 2 anför Folkpartiet

att Sveriges framtida säkerhet förutsätter ett

aktivt deltagande i såväl byggandet av den framtida

europeiska säkerhetsstrukturen som i kris- och

konflikthantering. Nato bör vid sidan av EU

utvecklas till en struktur för gemensam säkerhet med

Sverige som medlem. Det finns inte anledning att nu

ompröva den militära alliansfriheten, men full

handlingsfrihet bör råda inför framtiden. Den

militära alliansfriheten utesluter inte möjligheten

att ge eller ta emot militärt bistånd i enlighet med

FN-stadgans artiklar 49 och 51. Det vore olyckligt

om alliansfriheten framställs så att Sverige närmast

reflexmässigt skulle välja neutralitet vid en

militär konfrontation i vårt närområde.

Utan att framställa något specifikt yrkande anför

Vänsterpartiet i kommittémotion Fö8 (v) att det är

viktigt att slå vakt om den svenska neutraliteten,

som bl.a. gör Sverige till en fredsbevarande kraft.

Fredsbevarande och fredsframtvingande insatser bör

genomföras av FN och OSSE, anser motionärerna, och

OSSE bör prioriteras av Sverige på bekostnad av

deltagandet i PFF.

Kristdemokraterna för i kommittémotion Fö9 (kd) ett

resonemang om de svenska säkerhetspolitiska målen,

utan att framställa något yrkande. Motionärerna

lägger vikt vid att Sverige behåller sin

handlingsfrihet att i takt med förändringar i

omvärlden kunna utveckla deltagandet i det

europeiska säkerhetspolitiska samarbetet.

Målsättningen bör vara att Sverige skall vara öppet

för medlemskap i alla de säkerhetsorganisationer som

finns i Europa.

Miljöpartiet menar i partimotion U508 (mp) yrkande 25 att

Amsterdamfördragets utveckling av den andra pelaren,

dvs. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik,

var ett stort bakslag som gör Sveriges

neutralitetspolitik till ett minne blott. Bland

annat kan EU:s ministerråd besluta om militära

aktioner som VEU utför. EU-kommissionen ser ett

gemensamt militärt försvar som ett slutmål och vill

ge VEU ökade resurser. Mot denna bakgrund kräver

Miljöpartiet att Sverige upphör att vara observatör

i VEU.

4.4.3 Utskottets överväganden

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning av

den säkerhetspolitiska utvecklingen och tillstyrker

regeringens förslag till säkerhetspolitikens mål med

anledning av den säkerhetspolitiska

kontrollstationen. Utskottet vill framhålla att

försvarsutskottet kommer att behandla övriga delar

av propositionen. Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottets ställningstaganden utgör den

säkerhetspolitiska grunden för försvarsutskottets

vidare överväganden.

Flera motioner berör den svenska militära

alliansfriheten. Moderaterna hemställer i Fö6 (m)

yrkande 3 (delvis) att regeringens förslag till

säkerhetspolitikens mål avslås, med motiveringen att

Sverige inte kan stå passivt om ett land i vårt

närområde skulle angripas. I yrkande 9 i samma

motion hävdas att ett framtida medlemskap i Nato är

en naturlig fortsättning på Sveriges nuvarande

engagemang för samarbete i Europa. Folkpartiet anser

i Fö7 (fp) yrkande 2 att det inte i dag finns

anledning att ompröva den militära alliansfriheten,

men att full handlingsfrihet bör råda inför

framtiden. Nato bör vid sidan av EU utvecklas till

en struktur för gemensam säkerhet med Sverige som

medlem. Kristdemokraterna betonar i Fö9 (kd) att

full handlingsfrihet bör råda och att Sverige bör

vara öppet för medlemskap i alla de

säkerhetsorganisationer som finns i Europa.

Vänsterpartiet anför i motion Fö8 (v) att det är

viktigt att slå vakt om den svenska neutraliteten

samt att svensk medverkan i OSSE bör prioriteras på

bekostnad av deltagandet i PFF.

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att

bevara vårt lands fred och självständighet. Vårt

säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i

former som vi själva väljer trygga en

handlingsfrihet att, såsom enskild nation och i

samverkan, kunna utveckla vårt samhälle.

Vår säkerhetspolitik har såväl en nationell som en

internationell dimension.

Nationellt skall vi kunna möta militära hot som

direkt berör Sverige. Vi skall också kunna förebygga

och kunna hantera situationer som utan att direkt

hota Sveriges fred och självständighet ändå skulle

kunna innebära snabba och allvarliga försämringar av

samhällets normala funktioner.

Om det säkerhetspolitiska läget försämras, skall

vår säkerhetspolitik bidra till att spänningen i

omvärlden, och särskilt i vårt närområde, begränsas.

Vi skall kunna försvara vårt territorium mot

kränkningar och angreppshandlingar var de än sker,

och vi skall kunna agera för att tillvarata svenska

intressen. Vi skall kunna motstå hot och

påtryckningar och möta insatser som riktas mot

funktioner och värden i det svenska samhället och

som syftar till att påverka vårt agerande och

samhällets funktion.

Vi skall också söka förebygga att vårt samhälle

utsätts för svåra påfrestningar i fred genom den

robusthet och förmåga till omställning som byggs in

i det fredstida samhället. Det skall därutöver

finnas en beredskap att hantera de påfrestningar som

likväl kan uppstå.

Sveriges militära alliansfrihet syftande till att

vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av

krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi

har en betryggande försvarsförmåga.

Den militära alliansfriheten sätter, bortsett från

avtal om ömsesidigt stöd till försvar mot väpnat

angrepp, inga hinder för ett svenskt allsidigt och

aktivt deltagande i internationellt

säkerhetssamarbete. Detta gäller även inom det

militära området.

Internationellt skall vi i samverkan med andra

stater aktivt verka för fred och ökad säkerhet i

omvärlden och därmed också för oss själva.

Sverige skall stödja FN:s globala insatser för fred

och säkerhet.

I Europa är vårt säkerhetspolitiska mål att

varaktigt säkra ett förtroendefullt och nära

samarbete mellan alla stater. Detta skall nås främst

genom samarbetet inom EU och med de euroatlantiska

säkerhetsstrukturerna samt genom det regionala

samarbetet i Östersjöområdet.

Sverige skall ge bidrag till gemensamma

fredsfrämjande och humanitära insatser både i och

utom Europa. Det är också ett svenskt mål att få

till stånd en effektiv och väl fungerande euro-

atlantisk krishanteringsförmåga som med begäran från

FN eller beslut av OSSE kan bidra till att främja

samarbete och fredlig konfliktlösning i Europa.

Sverige skall på det fredsfrämjande området sträva

efter att samarbeta med Europas alla

säkerhetsorganisationer.

Det svenska medlemskapet i EU har stor betydelse för

vår säkerhetspolitik. Sverige är en aktiv medlem i

OSSE och har deltagit i flera av organisationens

insatser i fält. Det svenska samarbetet med Nato och

andra partnerländer i EAPR och PFF är till nytta för

den samlade säkerheten. Samtliga dessa

samarbetsformer är prioriterade.

Det praktiskt inriktade samarbetet i

Östersjöområdet utgör ett viktigt säkerhets- och

förtroendeskapande verktyg. Vidare är stöd till de

baltiska ländernas ansträngningar att uppnå

medlemskap i EU särskilt prioriterat, även utifrån

ett säkerhetspolitiskt perspektiv.

Sveriges militära alliansfrihet ger oss goda

möjligheter att utveckla förtroendefulla relationer

och samarbete för ökad säkerhet. Det bör

understrykas att den militära alliansfriheten syftar

till att Sverige skall kunna vara neutralt i

händelse av krig i vårt närområde. I detta ligger

att neutraliteten är en möjlighet och inte en

automatisk konsekvens.

Liksom vid den senaste säkerhetspolitiska

kontrollstationen (bet. 1996/97:UFöU1) betonar

utskottet vikten av att Sverige bevarar

handlingsfriheten att i takt med förändringar i

omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det

framväxande europeiska säkerhetssamarbetet. Den

parlamentariskt sammansatta Försvarsberedningens

uppdatering av det säkerhetspolitiska läget ligger

till grund för den säkerhetspolitiska bedömning som

regeringen gör i propositionen.

Utskottet ställer därmed sig bakom regeringens

förslag till säkerhetspolitikens mål i

propositionens yrkande 2.

Motionerna Fö6 (m) yrkande 3 (i berörd del) och 9

avstyrks. Fö7 (fp) yrkande 2 avstyrks med hänvisning

till vad utskottet ovan anfört.

I motion U508 (mp) yrkande 25 kräver Miljöpartiet

att Sverige skall upphöra att vara observatör i VEU.

Sveriges framtida säkerhet förutsätter ett aktivt

deltagande i byggandet av den framtida europeiska

säkerhetsordningen. Detta gäller bl.a. inom

konflikthantering, inte minst i fredsbevarande och

fredsfrämjande insatser. Sveriges engagemang på

detta område återspeglas tydligt i vår medverkan i

FN, OSSE, EAPR och det fördjupade PFF. Även vårt

observatörskap i VEU och vårt deltagande i den

Natoledda fredsfrämjande insatsen i Bosnien är

integrerade delar i denna politik.

Kopplingen mellan EU och VEU kommer att förstärkas

genom Amsterdamfördragets ikraftträdande. På svensk-

finskt initiativ fastställer Amsterdamfördraget att

militär krishantering, dvs. humanitära,

fredsbevarande och fredsfrämjande insatser, skall

utgöra ett huvudelement i EU:s säkerhetspolitiska

samarbete. EU kommer att anlita VEU för att utföra

sådana uppgifter. Samtliga EU:s medlemsstater har

rätt - men inte skyldighet - att delta i VEU-

insatser som EU har tagit initiativ till. Som

observatör i VEU har Sverige möjlighet att bidra

till den pågående diskussionen om en förstärkt

europeisk förmåga att genomföra fredsbevarande och

fredsfrämjande insatser. Observatörskapet har också

gett Sverige möjlighet att påta sig ledningsansvaret

för VEU:s rådgivningsinsats för minröjning i

Kroatien.

Utskottet finner att det svenska observatörskapet i

VEU utgör en naturlig del av Sveriges aktiva

medverkan i arbetet för att främja fred och

förebygga konflikter i Europa. Detta ligger i linje

med Sveriges militära alliansfrihet. Motion U508

(mp) yrkande 25 avstyrks därmed.

4.5 Inriktning av Sveriges deltagande med

totalförsvarsresurser i internationellt

säkerhetssamarbete

4.5.1 Sammanfattning av propositionen (s. 77-93)

Former och legala grunder för internationellt

säkerhetssamarbete

Det internationella säkerhetspolitiska samarbetet

har efter det kalla krigets slut blivit alltmer

omfattande och mångfasetterat. Det kan uppdelas i

huvudområdena säkerhetsfrämjande samarbete,

fredsfrämjande och humanitär verksamhet samt

ömsesidiga säkerhetsgarantier.

Svensk säkerhetspolitik omfattar i dag ett brett

deltagande i internationellt säkerhetspolitiskt

samarbete. Det enda undantaget utgör ömsesidiga

säkerhetsgarantier. Detta utesluter dock inte att

Sverige skulle kunna bistå en annan FN-medlem eller

ta emot bistånd vid verkställande av de åtgärder

vilka säkerhetsrådet beslutat i enlighet med FN-

stadgans artikel 49.

FN:s främsta uppgift är att upprätthålla

internationell fred och säkerhet. Sveriges agerande

i FN styrs bl.a. av grundsatsen att stadgans

bestämmelser i alla avseenden måste efterlevas.

Kapitel VI i stadgan behandlar fredlig lösning av

tvister medan kapitel VII rör inskridande i händelse

av hot mot freden, fredsbrott och

angreppshandlingar. Enligt det senare kapitlet kan

FN:s säkerhetsråd besluta om militära tvångsåtgärder

för att upprätthålla eller återställa internationell

fred och säkerhet. Enligt kapitel VIII kan

säkerhetsrådet bemyndiga regionala organisationer

att genomföra insatser inklusive militära

tvångsåtgärder.

Regeringen får som framgått ovan sätta in landets

försvarsmakt för att möta väpnat angrepp mot

Sverige. I övrigt får svensk väpnad styrka sättas in

i strid eller sändas till ett annat land endast om

riksdagen medger det, om det är medgivet i lag som

anger förutsättningar för åtgärden eller om en

skyldighet att vidta åtgärden följer av

internationell överenskommelse eller förpliktelse

som riksdagen godkänt.

Av detta följer att riksdagen på något sätt måste

godkänna att en svensk väpnad styrka sänds

utomlands. Riksdagen har delegerat beslutanderätten

till regeringen i lagen (1992:1153) om väpnad styrka

för tjänstgöring utomlands och lagen (1994:58) om

utbildning för fredsfrämjande verksamhet. Enligt

nämnda lagar finns möjlighet för regeringen att

efter begäran av FN eller beslut som fattats av OSSE

ställa väpnad styrka till förfogande för

fredsbevarande verksamhet utomlands samt sända

väpnad styrka utomlands för att delta i utbildning

för fredsfrämjande verksamhet.

Fredsbevarande operationer anses normalt ligga inom

ramen för fredlig lösning av tvister i enlighet med

FN-stadgans kapitel VI. I vissa fall, t.ex. i f.d.

Jugoslavien, har mandatet vad avser våldsanvändning

till viss del utformats med stöd av kapitel VII.

Utöver FN-stadgan är OSSE:s Helsingforsdokument

(1992) grundläggande för svenskt agerande.

Petersbergsdeklarationen från VEU:s ministermöte

1992 inriktar organisationen mot krishantering samt

fredsbevarande och fredsfrämjande insatser. Även

Athendokumentet från 1993, utarbetat av NACC/PFF,

med dess begreppsförklaringar för den fredsfrämjande

verksamheten har relevans.

Internationellt säkerhetsfrämjande samarbete

Regeringens bedömning

Sverige bör aktivt delta i en fördjupad diskussion

om hur EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik

kan stärkas och särskilt om hur formerna för en

förbättrad krishanteringsförmåga kan se ut.

Sverige bör med kraft inrikta sig på en utveckling

och fördjupning av EAPR och PFF.

Sverige bör utveckla samarbetet med USA, i syfte att

främja det amerikanska engagemanget i norra Europa

och på Balkan.

Sverige bör aktivt delta i samarbete inom ramen för

vårt observatörskap i VEU.

Sverige bör utveckla det nordiska försvarsrelaterade

samarbetet bl.a. genom upprättandet av en gemensam

nordisk brigad för fredsfrämjande insatser.

Sverige bör utveckla och fördjupa stödet till de

baltiska ländernas uppbyggnad av totalförsvar och

andra säkerhetsfunktioner. Säkerhetssamarbetet med

Tyskland och Polen bör utvecklas. Sverige bör även

söka utveckla de försvarsrelaterade kontakterna och

samarbetet med vissa områden i Ryssland (särskilt

Kaliningrad, Murmansk och S:t Petersburg).

Skälen för regeringens bedömning

Sverige fortsätter sin långa tradition att aktivt

medverka i FN:s fredsfrämjande verksamhet. FN saknar

dock förmåga att operativt leda större

fredsfrämjande insatser med utpräglat

fredsframtvingande inslag. Regeringen anser att det

är väsentligt att FN:s förmåga stärks att genomföra

fredsfrämjande insatser av den karaktär som FN-

stadgans kapitel VI avser. Sverige deltar i

bildandet av en multinationell brigad (UN Shirbrig)

som med kort varsel kan ställas till FN:s förfogande

i fredsbevarande insatser.

OSSE:s stora antal medlemsländer och breda register

av konfliktförebyggande verktyg ger organisationen

en central roll i det europeiska säkerhetssy-stemet.

Det omfattande rustningskontrollarbete och den

verifikationsverksamhet som bedrivs inom ramen för

OSSE bidrar till ökad avspänning i Europa. OSSE har

även ett stort antal fältmissioner med högst

varierande uppgifter. Sverige bör vara fortsatt

pådrivande i arbetet med att modernisera

Wiendokumentet från år 1994.

Insatserna i Bosnien kom att fungera som en

katalysator för en rad förändringar beträffande

Natos roll i det euroatlantiska säkerhetssystemet.

Nato ägnar nu en allt större del av verksamheten åt

krishantering utanför Natoländernas egna

territorier, utveckling av samarbetet med Ryssland

och ökat samarbete med icke alliansanslutna länder

såsom Sverige. Nato har kommit att etablera sig som

den centrala aktören för större militära

krishanterings- operationer i Europa och dess

närområde.

Som den politiska ramen för PFF-frågor utgör EAPR

ett forum för säkerhetspolitiska konsultationer.

Sverige arbetar aktivt för att utveckla dess

samarbetsformer. Tyngdpunkten i EAPR bör ligga på

militär krishantering. Sverige har i EAPR hävdat att

partnerländer måste få adekvat insyn och inflytande

i planerings-, besluts- och styrningsprocessen

rörande krishanteringsoperationer där de avser att

delta eller redan deltar med trupp. EAPR erbjuder

också ökade möjligheter till fördjupat samarbete

kring insatser med civila resurser i fredstida

kriser.

Sverige deltar sedan starten 1994 i samarbetet inom

ramen för PFF. Sammanlagt 43 länder deltar i

samarbetet - de 19 Natomedlemmarna samt

partnerländer som Finland, Schweiz, Österrike och

samtliga länder i f.d. War-szawapakten.

I syfte att stärka vår och andra länders förmåga

att delta i internationella fredsfrämjande och

humanitära operationer deltar Sverige aktivt i det

vidareutvecklade och fördjupade PFF-samarbetet. I

dag omfattar PFF-samarbetet övningar för alla typer

av krishantering utanför de kollektiva

försvarsförpliktelserna i Natofördragets artikel 5.

Detta bidrar till att bygga upp en gemensam

europeisk krishanteringsförmåga med en tydlig

nordamerikansk medverkan.

Det fördjupade PFF-samarbetet medför också ökad

öppenhet och stärkt förtroende inom PFF-kretsen,

vilket är säkerhetsskapande i sig. Detta gäller inte

minst i Östersjöregionen. Sverige bör aktivt bidra

till att främja de baltiska staternas möjligheter

att delta i PFF-samarbetet. Det är också viktigt att

djupare involvera Ryssland i den europeiska

säkerhetsstrukturen.

I och med att Amsterdamfördraget träder i kraft

under 1999 kommer kopplingen mellan EU och VEU att

stärkas. De s.k. Petersbergsuppgifterna, dvs.

humanitära, fredsbevarande och fredsfrämjande

uppgifter, blir ett huvudinslag i EU:s

säkerhetspolitiska samarbete. Unionen lägger fast

den övergripande politiska ramen och tar initiativet

till insatserna, som sedan utförs av VEU. De

resurser som Sverige utvecklar inom ramen för

Nato/PFF kan också göras tillgängliga för VEU.

Vägledande för svensk politik är att vi inte ser

något motsatsförhållande mellan VEU och Nato/PFF.

De nordiska ländernas intresse för att samarbeta

kring försvars- och säkerhetspolitiska frågor har

ökat väsentligt under senare delen av 1990-talet,

med det fredsfrämjande området som kärna. Samarbetet

inom Nordcaps, Nordic Coordinated Arrangement for

Military Peace Support, stärker de nordiska

ländernas förmåga att agera gemensamt.

Andra nordiska samarbetsområden är

säkerhetsfrämjande insatser i de baltiska länderna

och den årliga fredsfrämjande övningen i PFF:s anda

Nordic Peace. Sedan 1994 finns ett avtal om nordiskt

försvarsmaterielsamarbete.

1998 ingicks en överenskommelse med Finland om

fördjupat samarbete på en rad områden, bl.a.

försvarsmateriel, militära övningar, krishantering

och personutbyte.

De gemensamma nordiska intressena har förstärkts

genom Sveriges och Finlands EU-medlemskap och de

nordiska ländernas samarbete inom ramen för PFF och

vid internationella operationer. Denna

värdegemenskap har en stabiliserande inverkan på

läget i nordvästra Europa. Det nordiska samarbetet

är också viktigt i den pågående processen att

utveckla den europeiska säkerhetsarkitekturen.

Vidare har de nordiska länderna ett gemensamt

intresse av att förankra hela regionen, dvs. även de

baltiska staterna och Ryssland, i ett europeiskt och

transatlantiskt sammanhang.

Det nordiska samarbetet bör utvecklas ytterligare

med bl.a. upprättande av en nordisk fredsfrämjande

brigad med förmåga att delta i fredsfrämjande

insatser med stöd av FN-stadgans kapitel VII. Det

nordiska samarbetet bör även utvecklas för sjö- och

flygstridskrafter. Sveriges och Finlands likartade

säkerhetspolitiska förutsättningar, geografiska

närhet, militära alliansfrihet och medlemskap i EU

gör det särskilt naturligt att ytterligare utveckla

och fördjupa det bilaterala samarbetet. Gemensamt

agerande i PFF, EAPR, EU, VEU och OSSE är en styrka.

Det försvarsrelaterade samarbetet med Danmark och

Norge bör likaså fördjupas.

Stärkandet av samarbetet och säkerheten i

Östersjöregionen är en central del av svensk

säkerhetspolitik. Ett grundläggande mål är att

regionen förblir en naturlig del av det

euroatlantiska säkerhetssystemet och att inga

särarrangemang skapas. Främjande av demokratisk

utveckling och fungerande civila institutioner har

även en viktig konfliktförebyggande funktion. EU-

utvidgningen är härvidlag av central betydelse.

Sverige bör utveckla och fördjupa stödet till de

baltiska ländernas ansträngningar att bygga upp

totalförsvar under demokratisk kontroll. Det är

viktigt att Sverige uppmuntrar gränsöverskridande

samarbete mellan regionens länder. Detta gäller

särskilt mellan de baltiska länderna och Ryssland.

Det säkerhets- och försvarsrelaterade samarbetet med

andra länder i Östersjöregionen, t.ex. Polen och

Tyskland, bör också utvecklas vidare. Samarbetet

inom det s.k. BALTSEA bidrar till samordning mellan

olika givare av bistånd till de baltiska länderna.

Regionalt kan PFF-samarbetet förbättras bl.a. genom

att höja samverkansförmågan inom räddningstjänst och

kustbevakning.

Sverige och Finland presenterade våren 1998 ett

initiativ inom ramen för OSSE:s säkerhetsforum, som

i förtroendeskapande syfte innebar erbjudande till

grannländerna att på ömsesidig grund göra

utvärderings- och inspektionsbesök i enlighet med

Wiendokumentet. I säkerhetsforums diskussioner har

Sverige och Finland avvisat en ordning med fast

regionala grupper eftersom sådana skulle riskera att

skapa intrycket att Östersjöregionens säkerhet kan

separeras från det euroatlantiska områdets säkerhet.

Mellan Sverige och Ryssland finns i dag ett relativt

väl utvecklat bilateralt försvarsrelaterat utbyte.

Det är av särskilt betydelse att dessa kontakter ges

reella möjligheter att resultera i konkreta projekt

och att utvecklingen mot utökade kontaktytor bör

fortsätta. Särskilt viktigt är att utveckla

samarbete med Kaliningrad samt S:t Petersburgs- och

Murmanskregionerna.

Ett viktigt syfte är att bidra till att Ryssland

involveras i det euroatlantiska säkerhetssystemet.

Samarbetet försvåras för närvarande av Rysslands

ekonomiska kris och den pågående

omställningsprocessen i krigsmakten. Det är därför

angeläget att samarbetet bedrivs med ett långsiktigt

perspektiv.

Det är väsentligt att Förenta staterna behåller sitt

engagemang för säkerheten i norra Europa. Det

säkerhetssamarbete som Sverige har med USA bidrar

till detta. Den bilaterala relationen har också

visat sig vara av värde utanför det svenska

närområdet, inte minst i Balkan. Samarbetet med

Förenta staterna bedrivs också i en rad

säkerhetspolitiska forum, bl.a. i EAPR och PFF.

Deltagande med försvarsresurser m.m. i

fredsfrämjande verksamhet

Regeringens bedömning

Sverige bör kunna delta i den fredsfrämjande och

humanitära verksamheten på största möjliga bredd med

de resurser som står till förfogande.

Skälen för regeringens bedömning

På sikt bör ökade resurser kunna avdelas för

internationell verksamhet vilket medger ökad förmåga

att bidra med försvarsresurser i fredsfrämjande och

humanitär verksamhet. Det kan komma att ta tid att

skapa en sådan ökad förmåga, varför det finns ett

behov av att skilja på vilka förändringar som är

möjliga på kort, medellång och lång sikt.

Efterfrågade resurser

När det gäller mer omfattande internationella

fredsfrämjande insatser efterfrågas i första hand

större förband. Samövning av förband i multilaterala

funktioner är ett sätt för mindre länder att skapa

tillräckligt stora förband. Mot denna bakgrund är en

nordisk brigad för fredsfrämjande insatser särskilt

intressant.

När det gäller begränsade och specialiserade

insatser finns en efterfrågan på markförband och

andra resurser för t.ex. ammunitions- och

minröjning, stabstjänst, transporter, hälso- och

sjukvård samt övervakning. Det finns i dag inte

någon efterfrågan på svenskt stridsflyg i

fredsfrämjande insatser. Däremot efterfrågas

flygtransportkapacitet. Spaningsuppgifter kan också

bli aktuella. Inte heller svenska marina resurser är

efterfrågade med undantag för minröjning i grunda

vatten.

Begränsande faktorer

På sikt bör ökade ekonomiska resurser kunna avdelas

för internationell verksamhet genom att ta en del av

de resurser i anspråk som kan frigöras genom

neddragningen av förmågan till invasionsförsvar.

Detta är dock något som kommer att ta tid. Ett

utökat svenskt deltagande i internationell

verksamhet kommer därför inte att vara möjligt att

realisera i närtid.

Antalet totalförsvarspliktiga som genomgår

utbildning kan med nuvarande villkor påverka

rekryteringen till internationell tjänstgöring. För

närvarande sker översyner av pliktsystemet och

eventuell skyldighet för anställd personal att

medverka i internationella insatser. Regeringen

anser det vara av vikt att den anställda personalen

ser den internationella tjänstgöringen som en

naturlig och integrerad del av yrket.

Vilka resurser Sverige kan ställa till förfogande

för större fredsfrämjande insatser kommer också att

vara beroende av vilken samverkansförmåga vi har.

Civila resurser

Sverige kan även bidra med civila resurser till

fredsfrämjande och humanitära insatser. En ökad

samverkan mellan civila och militära resurser är av

stor betydelse vid komplexa krishanteringsinsatser.

Regeringen ser det därför som väsentligt att

fortsatt se över förutsättningarna för ett

utnyttjande av civila resurser i fredsfrämjande

verksamhet. Sådana civila resurser kan hämtas från

flera olika samhällssektorer, t.ex.

räddningstjänsten, hälso- och sjukvården, polisen

samt från biståndet.

Normalt handlar det om insatser med resurser som

hämtas från myndigheternas ordinarie verksamhet och

inte om de kompletterande resurser som anskaffas

särskilt för totalförsvar. Resurserna för civilt

försvar skall i allmänhet anpassas till att kunna

användas vid internationella fredsfrämjande och

humanitära insatser. På samma sätt skall dessa

resurser även kunna användas vid svåra påfrestningar

på samhället i fred.

4.5.2 Motionerna

I partimotion Fö7 (fp) yrkande 3 anser Folkpartiet

det vara naturligt att Sverige deltar med

totalförsvarsresurser i internationella

fredsbevarande och fredsfrämjande insatser.

Internationella insatser utgör en av försvarets fyra

huvuduppgifter och bör, med den ominriktning som

försvaret nu genomgår, utgöra ett större inslag i

verksamheten. Att villkora en utökad internationell

verksamhet till de ekonomiska förutsättningarna är

en alltför defensiv hållning, menar Folkpartiet. För

att frigöra ytterligare medel för internationella

insatser bör inte fler värnpliktiga än nödvändigt

utbildas.

Vänsterpartiet anför i kommittémotion Fö8 (v)

yrkande 1 att FN:s ekonomiska problem är den främsta

orsaken till att organisationen i dag saknar förmåga

att operativt leda större fredsfrämjande insatser.

Medlemsländernas skuld till FN uppgår till närmare 3

miljarder dollar, varav USA står för över hälften.

Att världens enda stormakt inte betalar sina

avgifter har en demoraliserande effekt även på andra

länder. En demokratisering och effektivisering av

FN:s administration är också viktig. Sverige har som

neutral stat en viktig roll att spela härvidlag.

I yrkande 3 betonar motionärerna betydelsen av att

stärka den sociala infrastrukturen vid

fredsbevarande arbete. Uppbyggande av demokrati

efter en väpnad konflikt handlar om att skapa

förtroende. Kvinnors roll i detta arbete och

kvinnors trygghet i ett framtida demokratiskt

samhälle utgör grunden för en stabil utveckling.

I kommittémotion Fö9 (kd) anför Kristdemokraterna

att Sverige genom att delta i internationell

fredsfrämjande verksamhet direkt påverkar

säkerhetsläget i vår omvärld. Medverkan kan ske på

mandat av FN och OSSE under ledning av bl.a. FN,

OSSE, Nato och VEU. Nato är i dag den centrala

aktören när det gäller större militära

krishanteringsoperationer på den europeiska

kontinenten. Förmågan att delta i fredsframtvingande

insatser bör utgöra grunden i utvecklingen och

utbildningen av olika krigsförband. I yrkande 12

krävs att resurser avsätts för att kunna avdela

förband från alla försvarsgrenar till

internationella operationer.

Motionärerna anför vidare att de uppgifter som

åligger markstridsförband i samband med

internationella kriser är synnerligen påtagliga. För

att få en modern interoperabel försvarsmakt måste

även sjö- och luftstridskrafternas förmåga att delta

i fredsframtvingande operationer i vårt närområde

utvecklas vidare (yrkande 13).

I kommittémotion Fö15 (mp) yrkande 3 beklagar

Miljöpartiet att Försvarsberedningens förslag om att

utveckla särskilda obeväpnade civila insatsenheter

för fredsfrämjande och humanitära insatser inte

återfinns i regeringens proposition. Behovet av en

insatsberedd ledningsfunktion för en sådan styrka

har tydliggjorts bl.a. i samband med upprättandet av

den höge representantens kontor i Bosnien-

Hercegovina 1995 samt OSSE:s verifikationsmission

1998. Motionärerna anför vidare i yrkande 4 att

civilmilitär samverkan (CIMIC) bör utgöra ett

centralt inslag i Sveriges engagemang i Partnerskap

för fred (PFF).

4.5.3 Utskottets överväganden

I motionerna Fö7 (fp) yrkande 3 samt Fö9 (kd)

yrkande 12 och 13 framhålls betydelsen av det

svenska försvarets internationella medverkan, och

att dessa uppgifter bör ges ökade resurser.

Utskottet konstaterar inledningsvis att deltagande i

fredsfrämjande och humanitära insatser är en av

totalförsvarets fyra huvuduppgifter. Sverige verkar

på många olika sätt för fred, säkra samhällen och

internationellt samarbete runt Östersjön, i Europa

och i världen. Ett viktigt inslag i

säkerhetspolitiken är att verka för avspänning,

nedrustning, samarbete och demokratisk utveckling. I

propositionen betonar regeringen att försvarets

internationella medverkan ges hög prioritet. I det

förhållandevis goda säkerhetspolitiska läge som

råder för Sveriges del bör relativt sett ökad vikt

läggas vid totalförsvarsresursernas bidrag till fred

och säkerhet i omvärlden. De fysiska resurser som

avdelas för svenska bidrag till fred och säkerhet i

omvärlden skall i de flesta fall vara desamma som

för totalförsvarets övriga uppgifter. Stor vikt

läggs därför vid att utveckla och fördjupa det

svenska totalförsvarets förmåga till internationell

samverkan.

Nato har kommit att etablera sig som den centrala

aktören för större militära

krishanteringsoperationer i Europa och dess

närområde. Natos standard och metoder är också de

som används vid FN-ledda fredsbevarande insatser.

Vår medverkan i PFF-samarbetet är mot den bakgrunden

särskilt värdefull för att träna och höja

samverkansförmågan. Sverige deltar med enheter från

samtliga försvarsgrenar för att stärka förmågan att

kunna delta i fredsfrämjande insatser på ett säkert

och effektivt sätt. Detta är också viktigt för att

förband skall kunna uppträda inom en nordisk

fredsfrämjande brigad och inom den multinationella

snabbinsatsbrigaden Shirbrig.

Utskottet ställer sig bakom regeringens inriktning

att samverkansförmågan i första hand bör förbättras

för sådana typer av enheter som kan förväntas

efterfrågas för internationella fredsfrämjande

insatser och där svenska resurser är särskilt

lämpade. Såväl luft- som sjöstridskrafter deltar i

PFF-övningar och har under 1990-talet ökat sin

förmåga att bidra till fredsfrämjande och humanitär

verksamhet. Som Försvarsberedningen framhåller i sin

rapport har dock svenska sjö- och flygstridskrafter

- förutom transportflyget och marin minröjning -

endast i begränsad omfattning varit efterfrågade för

fredsfrämjande och humanitära insatser.

Utskottet ställer sig också bakom den inriktning av

förmåga och organisation för internationellt

säkerhetssamarbete inom det militära försvaret som

regeringen redogör för i propositionen. Detta

innebär att en ny organisation och ett nytt

utbildningssystem kan komma att behöva införas för

att möta kraven på en utökad kontinuerlig

insatsförmåga, och att en alternativ användning av

krigsförbanden bör eftersträvas så att en likartad

förbandsstruktur skapas oavsett uppgift. Flexibelt

sammansatta markförband som i första hand består av

bataljonsförband om 700-1 200 man bör organiseras,

vid behov förstärkta av kompaniförband.

Sjöstridskrafter bör kunna delta i fredsfrämjande

och humanitära insatser i vårt närområde.

Luftstridskrafter bör ges en förhöjd förmåga att

delta i fredsfrämjande insatser med spaningsflyg och

transportflyg.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motion Fö7

(fp) yrkande 3 är besvarad. Motion Fö9 (kd)

yrkandena 12 och 13 avstyrks.

Vänsterpartiet framhåller i Fö8 (v) yrkande 1 att

FN:s förmåga att leda större fredsfrämjande insatser

inskränks bl.a. på grund av den ekonomiska kris

organisationen befinner sig i.

Utskottet vill framhålla Förenta nationernas

särskilda roll för internationell fred och säkerhet

och som upprätthållare av folkrätten. FN:s

säkerhetsråd är kärnan i den internationella

säkerhetsordningen. Det är säkerhetsrådet som har

till uppgift att besluta om militär våldsanvändning,

förutom i fall av självförsvar eller i extrema

nödsituationer. Detta gäller oavsett vem som har

uppdrag att leda den fredsfrämjande insatsen.

FN saknar dock i dag förmåga att operativt leda

större fredsfrämjande insatser med utpräglat

fredsframtvingande inslag. Ett skäl till detta är

att de flesta medlemsstater inte är beredda att

oinskränkt överlämna befälsrätten över sina trupper

för sådana operationer. Insatsen i Bosnien-

Hercegovina har visat på behovet av andra lösningar.

Nato har i Europa fått en allt viktigare roll i

detta avseende.

Utskottet delar motionärernas oro över att många

länder, däribland USA, har stora skulder till FN.

Det är likaså betydelsefullt att FN:s administration

demokratiseras och effektiviseras. Sverige har

agerat både för att FN:s medlemsstater skall betala

sina medlemsavgifter och för att reformera FN.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att

verka för att medlemsländerna fullgör sina åtaganden

gentemot FN.

Med detta anser utskottet motion Fö8 (v) yrkande 1 besvarad.

I Fö8 (v) yrkande 3 framhåller Vänsterpartiet

betydelsen av att stärka den sociala infrastrukturen

vid fredsbevarande arbete.

Miljöpartiet anför i motion Fö15 (mp) yrkande 3 att

Sverige bör utveckla och organisera särskilt

obeväpnade och civila insatsenheter för

fredsfrämjande och humanitära insatser. I yrkande 4

hävdas att ökad civilmilitär samverkan bör vara ett

av målen för det svenska engagemanget i PFF.

Att bygga upp den sociala infrastrukturen är en

oundgänglig del i återuppbyggnadsarbetet efter ett

krig eller en intern väpnad konflikt. Som ett led i

detta arbete ger Sverige ett omfattande stöd till

demokratiinsatser och institutionsuppbyggnad i bl.a.

Bosnien-Hercegovina, El Salvador och Kambodja.

Insatser för att stärka kvinnors möjligheter att

verka politiskt ingår i dessa.

Rörande deltagande med civila enheter i

fredsfrämjande och humanitära insatser vill

utskottet framhålla det svenska deltagandet i bl.a.

OSSE:s verifikationsmission i Kosovo 1998. Denna typ

av insatser har en viktig roll att spela särskilt i

syfte att förebygga konflikter. Utskottet har

inhämtat att det inom Regeringskansliet pågår ett

arbete med att ta fram ett handlingsprogram för

konfliktförebyggande insatser. Sådana insatser är i

allmänhet civila. Genom att de inleds på ett så

tidigt stadium som möjligt kan de medverka till att

militära insatser undviks. Sverige har kapacitet att

delta i civila fredsfrämjande insatser. Samtidigt

bör vi besitta förmåga att delta i hela spektrumet

av möjliga humanitära, fredsbevarande och

fredsframtvingande insatser.

Inte minst insatserna i Bosnien-Hercegovina har

visat på betydelsen av civila komponenter vid

fredsfrämjande insatser. I propositionen framhålls

att PFF-samarbetet sker i alltmer sammansatta och

multifunktionella övningar. Sverige har varit

pådrivande för att militära övningar inom PFF i

större utsträckning även skall innefatta civila

element. Den nordisk-baltiska övningen Nordic Peace

98 och den kommande datorsimulerade övningen Viking

99 syftade bägge till att öva samordning mellan

civila och militära resurser vid fredsfrämjande och

humanitära insatser. Regeringen har vidare låtit

genomföra en särskild utredning om civilmilitär

samverkan vid internationella fredsfrämjande

insatser, vilken nyligen avlämnat sitt betänkande

(SOU 1999:29).

Med vad ovan anförts anses motionerna Fö8 (v)

yrkande 3 samt Fö15 (mp) yrkandena 3 och 4

besvarade.

4.6 Internationellt militärt

säkerhetssamarbete

4.6.1 Sammanfattning av propositionen (s. 111-118)

Regeringens bedömning

En ny organisation och ett nytt utbildningssystem

bör införas för att möta kraven på en utökad

kontinuerlig internationell insatsförmåga. Härvid

bör en alternativ användning av krigsförbanden

eftersträvas så att en likartad förbandsstruktur

skapas oavsett uppgift.

Flexibelt sammansatta markstridsförband, i första

hand bataljonsförband om 700-1 200, bör organiseras.

Kompaniförband bör kunna förstärka

bataljonsförbanden. Förbandstyperna bör kunna

utnyttjas för såväl fredsframtvingande som

fredsbevarande insatser.

Sjöstridskrafterna bör kunna delta i fredsfrämjande

och humanitära insatser i vårt närområde.

Luftstridskrafterna bör ges en ökad

interoperabilitet så att förmågan till deltagande i

insatser med spanings- och transportflyg förbättras.

Skälen för regeringens bedömning

Det är ett svenskt intresse att aktivt delta i det

internationella säkerhetssamarbetet. Försvarsmaktens

internationella insatsförmåga bör prioriteras och

utvecklas. En förbättrad internationell

insatsförmåga kräver på sikt en ny organisation av

och ett nytt utbildningssystem för de militära

resurserna.

Den operativa planeringen bör utvecklas för att

också tillgodose internationell verksamhet.

Försöksverksamhet bör utvecklas i syfte att utveckla

nya krigsförband och metoder för officers- och

värnpliktsutbildning. Ett förändrat

rekryteringssystem bör övervägas. De begränsade

resurserna ställer krav på alternativanvändning av

krigsförbanden. Strävan bör på sikt vara att svenska

krigsförband skall kunna användas såväl i det

nationella försvaret som i internationella insatser.

PFF:s planeringsprocess (PARP) tjänar som grund för

att samtliga krigsförband i utlandsstyrkan skall

kunna uppnå erforderlig samverkansförmåga. Sveriges

snabbinsatsförmåga bör utvecklas ytterligare. Vidare

bör tiden för att organisera andra krigsförband

minskas från tre till två månader.

För att säkerställa svenskt inflytande i ledningen

av de insatser vi deltar i med krigsförband bör

beredskapskontrakt motsvarande snabbinsatsstyrkans

tecknas med kvalificerad stabspersonal.

Sverige bör samtidigt kunna ha en snabbinsatsstyrka,

en flexibelt sammansatt bataljon samt en

kompanienhet insatta utomlands.

Mekaniserade snabbinsatsbataljoner omfattande 700-1

000 man bör så sikt utvecklas. Vidare bör flexibelt

sammansatta mekaniserade bataljoner med mellan 700

och 1 200 man organiseras. På sikt bör även

kompaniförband organiseras. Bataljonerna bör på sikt

nå en sådan samverkansförmåga att de kan ingå i

Natoledda krishanteringsinsatser. Kostnaden för en

internationell insats med en bataljon under ett år

uppgår till mellan ca 700 och 1 000 miljoner kronor.

Ledningsfunktioner, ammunitions- och minröjning,

logistik samt sjukvård är särskilt efterfrågade av

FN. Därför bör stabs- alternativt ledningskompani

för en brigad, ingenjörskompani med ammunitions- och

minröjningsförmåga, logistikkompani samt ett

sjukhuskompani på sikt organiseras.

Erfarenheterna från SFOR visar att det finns behov

av helikoptrar.

Vid fredsfrämjande och humanitära insatser är det

viktigt att söka upprätta samarbete mellan parterna

i konflikten. En mindre enhet, alternativt enskilda

officerare, bör utbildas för att understödja främst

de svenska förbanden med att utarbeta information

till partnerna i en konflikt.

Vikten av svensk minröjningskapacitet för

internationella insatser har betonats under de

senaste åren. Totalförsvarets ammunitions- och

minröjningscentrum (SWEDEC) har upprättats och

initiativ till nordisk samordning har tagits.

Nyligen avslutades den svenska minröjningsinsatsen i

Västsahara. Minröjningsförmågan bör utvecklas

ytterligare, bl.a. genom forskning,

materielutveckling och utbildning.

Förmågan att hantera stress efter svåra olyckor,

gisslansituationer eller andra traumatiska

upplevelser för personalen i utlandsstyrkan bör

utvecklas.

Erfarenheterna från Bosnien har visat att

underrättelsetjänst är en viktig funktion i

fredsfrämjande och humanitära insatser.

Underrättelsetjänsten bör ytterligare utveckla

samverkan med andra länder inom ramen för

fredsfrämjande verksamhet.

Svenska sjö- och luftstridskrafter har i begränsad

omfattning varit efterfrågade för fredsfrämjande och

humanitära insatser.

Sjöstridskrafter bör även fortsättningsvis kunna

delta i övningsverksamhet inom ramen för det

säkerhetsfrämjande samarbetet, främst i närområdet.

På sikt bör Sverige kunna delta i fredsfrämjande och

humanitära insatser med främst kustkorvetter och

minröjningsfartyg i fredsfrämjande och humanitära

insatser i vårt närområde.

Sverige bör fortsatt bidra med transportflyg för

internationell fredsfrämjande, humanitär och

säkerhetsfrämjande verksamhet. Fler transportplan

bör på sikt få förmåga att uppträda i fientlig

miljö. Sverige bör ta initiativ till att utveckla

ledningsstaber för flygtransporter i samband med

internationella insatser.

För att svenskt stridsflyg skall kunna delta i

fredsfrämjande insatser krävs anpassning av

flygsystemen till internationell standard, något som

av kostnadsskäl kan genomföras först på lång sikt. I

närtid bör svenskt stridsflyg kunna delta i viss

övningsverksamhet inom ramen för det

säkerhetsfrämjande samarbetet, främst i närområdet.

Personal i särskild beredskap omfattar i dag 15

officerare. Syftet är att snabbt kunna förstärka

krigsförbanden inom utlandsstyrkan eller möjliggöra

uppträdande inom internationella militära eller

civila organisationer för såväl fredsfrämjande,

säkerhetsfrämjande som humanitär verksamhet.

Inom Europa och Nato pågår ett omfattande arbete för

att uppnå gemensamma standarder på materielområdet.

Sverige bör fortsätta att delta och analysera denna

utveckling. Regeringen avser uppdra åt

Försvarsmakten att i samverkan med

Försvarshögskolan, Försvarets forskningsanstalt och

Försvarets materielverk genomföra en fördjupad

interoperabilitetsstudie.

Betydelsen av samordning mellan civil och militär

verksamhet har förstärkts i takt med att det

internationella samfundet utvecklat förmågan till

multifunktionella insatser. I det senaste

försvarsbeslutet betonades nödvändigheten av civil

och militär samordning. Regeringen har tillsatt en

särskild utredare om civilmilitär samverkan, som

kommer att redovisa sina slutsatser den 1 april

1999.

4.6.2 Motionerna

I kommittémotion U404 (kd) yrkande 1 framför

Kristdemokraterna krav på att det svenska

engagemanget för minröjning ökas. Omkring 10 000

människor dödas och minst lika många skadas och

lemlästas varje år av minor. Närmare 90 % av offren

är civila och en fjärdedel barn. Sverige har tagit

fram mekaniska metoder och även minhundar som kan

användas för att desarmera landminor. Det vore

vidare naturligt att Sverige tillsammans med andra

aktiva länder tar initiativ till ett omfattande och

effektivt minröjningsprogram världen över, anförs i

yrkande 2.

I flerpartimotion U405 (mp, m, v, kd, c, fp)

framhålls att ca 110 miljoner minor beräknas ligga

nedgrävda i 64 länder. Landminor utgör ett av de

största hindren i återuppbyggnadsarbetet efter

konflikter. Sverige tillhör de länder som satsar

mest på humanitär minröjning. I yrkande 1 anförs att

Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum

(SWEDEC) i Eksjö bör inrätta ett testområde för

minröjningssystem. De nödvändiga resurserna för

detta ändamål bör kunna beviljas, menar

motionärerna. Insatserna mot minor utgör i dag

endast 1 % av försvarsanslagen. Försvarsmaktens

ekonomiska problem får därför inte gå ut över

satsningarna på minröjningsverksamheten, utan denna

bör i stället intensifieras ytterligare, anförs det

i yrkande 2.

I yrkande 3 begärs att Sverige, gärna i samarbete

med Norge, bidrar till att det svenska företaget

Biosensor Applications kan fortsätta utvecklingen av

den "konstgjorda hundnosen". Motionärerna menar även

i yrkande 4 att det är angeläget att Försvarsmakten

kan bidra till att FOA fortsätter att utveckla den

s.k. multisensorn mot landminor. Behovet är stort

och det är sannolikt att det kan bli en gemensam

nordisk beställning av den färdiga multisensorn.

Vidare har Bofors byggt den nya mekaniska minröjaren

Mine-Guzzler och har begärt att få testa och

utvärdera fordonet vid SWEDEC. Motionärerna stöder

Bofors hemställan i yrkande 5.

Motionärerna efterlyser vidare en central

samordningsfunktion inom Regeringskansliet för

minröjningsinsatser. I yrkande 7 föreslås att

regeringen varje år överlämnar en skrivelse till

riksdagen som utförligt skildrar Sveriges engagemang

för minröjning.

Miljöpartiet framför i partimotion Fö210 (mp)

yrkande 6 krav på ökat svenskt engagemang för FN:s

minröjningsoperationer. Trots de enorma och akuta

behoven deltar alltför få i FN-ledd minröjning.

Sveriges bidrag till minröjning i Västsahara 1998

omfattade ett åttiotal personer, vilka i huvudsak

röjde för militären och inte för civilbefolkningen.

4.6.3 Utskottets överväganden

I många länder utgör antipersonella minor under lång

tid efter en väpnad konflikt ett av de största

hindren för återgång till ett normalt liv.

Minröjning är därför ofta en viktig komponent i

fredsfrämjande insatser. Tyvärr är de insatser som

det internationella samfundet för närvarande gör på

området långtifrån tillräckliga.

Sverige hör till de länder som varit aktiva både

när det gäller att verka för ett internationellt

förbud mot antipersonella minor och för att röja de

minor som ligger utplacerade i ett flertal

konfliktdrabbade länder. Sverige påtog sig 1996

ansvaret som nordisk koordinator för

minröjningsinsatser. Inom den nordiska kretsen sker

samordning vad gäller forskning, materielutveckling,

utbildning samt fredsfrämjande och humanitära

insatser.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att

Sverige under de senaste åren har höjt sin profil

vad gäller minröjning. Anslagna medel för minröjning

har höjts väsentligt. Förutom ledningsansvaret för

nordiska insatser utförde Sverige på FN:s begäran

ett minröjningsuppdrag i Västsahara under 1998.

Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum,

SWEDEC, har inrättats i Eksjö och flera viktiga

projekt för materielutveckling pågår där. Samarbete

sker med Bofors och andra företag som är verksamma

för att utveckla ny teknik för minröjning.

I likhet med motionärerna fäster utskottet stor

vikt vid att Sverige är aktivt vad gäller

minröjning. Det finns dock inte anledning för

riksdagen att i det enskilda förvaltningsärendet för

regeringen föreskriva vilka projekt som bör ges

stöd. Utskottet noterar vidare den framträdande roll

som Sverige spelar i Norden, men överlåter i övrigt

åt regeringen att avgöra huruvida särskilda

internationella initiativ är lämpliga.

FN:s generalsekreterare rapporterar årligen till

generalförsamlingen om vad som görs på

minröjningsområdet, både inom och utom FN-systemet.

Utskottet finner det värdefullt att regeringen

löpande redovisar för riksdagen vilka svenska

ansträngningar som görs, såsom har skett i bl.a.

budgetarbetet. Utskottet utgår från att regeringen

även fortsättningsvis fortsätter att informera

riksdagen i lämpliga former och finner det därför

inte påkallat att begära en särskild årlig

regeringsskrivelse om minröjning.

Sverige har under de senaste åren ökat sitt stöd

till minröjning i FN:s regi. Förutom den svenska

insatsen i Västsahara utgick under 1998 stöd med

drygt 70 miljoner kronor till FN:s insatser i bl.a.

Afghanistan, Kambodja, Moçambique och Bosnien-

Hercegovina. Vidare ges svenskt stöd till

minröjningsinsatser som utförs av enskilda

organisationer.

Med vad ovan anförts anser utskottet motionerna U404 (kd)

yrkande 1, U405 (mp, m, v, kd, c, fp) yrkandena 1

och 2 samt Fö210 yrkande 6 besvarade. Motionerna

U404 (kd) yrkande 2 samt U405 (mp, m, v, kd, c, fp)

yrkandena 3-5 och 7 avstyrks.

4.7 Exportfrågor

4.7.1 Sammanfattning av propositionen (s. 125-129)

Exportstödjande verksamhet

Regeringens bedömning

Regeringen avser att se över om nuvarande stöd till

svensk försvarsindustris exportansträngningar och

internationella samverkan är tillräcklig.

Skälen för regeringens bedömning

För att Försvarsmaktens behov av inhemsk

försvarsindustriell kapacitet skall kunna

tillgodoses krävs att de svenska företagen har

möjlighet att exportera och delta i internationellt

samarbete. Försvarsutskottet har i betänkande

1998/99:FöU1 anmodat regeringen att vidta

ytterligare åtgärder i syfte att skapa bättre

förutsättningar för angelägna exportframgångar för

viktiga försvarsmaterielprojekt, däribland JAS 39

Gripen.

Sveriges medverkan i det internationella

försvarsmaterielsamarbetet har ökat påtagligt. I

takt med att exportframgångar uppnås för våra

viktigaste materielprojekt ökar försvarsindustrins

behov av exportstöd. Det är därför angeläget att se

över om nuvarande organisation och resurser för

exportstödjande verksamhet vid Regeringskansliet och

myndigheter är ändamålsenliga och tillräckliga.

Regeringen kommer i budgetpropositionen att

informera riksdagen och lämna förslag på åtgärder

för att skapa erforderligt stöd till

exportframgångar.

Inriktning av mellanstatligt samarbete på

materielområdet

Regeringens bedömning

Vårt samarbete med andra stater på materielområdet

bör öka. Samarbetet bör bedrivas med sådan

inriktning och omfattning som långsiktigt

tillgodoser det militära försvarets intresse av att

kunna skaffa materiel till hög kvalitet till bra

villkor.

Skälen för regeringens bedömning

Sveriges bilaterala materielsamarbete regleras genom

särskilda överenskommelser med ett stort antal

länder. Mellan de nordiska länderna finns ett

ramavtal från 1994 med målet att etablera en

gemensam nordisk marknad för försvarsmateriel. Inom

Europeiska unionen (EU) pågår ett arbete som syftar

till att pröva förutsättningarna för ökat samarbete

på försvarsmaterielområdet. Sveriges deltagande inom

ramen för PFF har på materielområdet till syfte att

öka förmågan till samverkan mellan Nato- och

partnerländerna.

1997 blev Sverige, och de andra observatörerna i

VEU, också observatör i Western European Armaments

Group (WEAG). Observatörskapet innebär att vi nu

deltar i det arbete i tre paneler som verksamheten

är organiserad i. Som regeringen anförde i 1996 års

totalförsvarsproposition bör Sverige eftersträva att

ingå i WEAG. Regeringen har uppdragit åt Försvarets

materielverk att inleda förhandlingar om ett

samarbetsavtal med OCCAR, inom vilken Frankrike,

Italien, Storbritannien och Tyskland samarbetar i

syfte att leda gemensamma utvecklings- och

upphandlingsprojekt.

Försvarsministrarna i Frankrike, Italien, Spanien,

Storbritannien, Sverige och Tyskland gav i en

avsiktsförklaring i juli 1998 uttryck för en

gemensam vilja att samarbeta för att underlätta en

omstrukturering av europeisk försvarsindustri.

Utgångspunkten för det svenska deltagandet i

internationell materielsamverkan bör i första hand

vara tydligt definierade behov och att ekonomiska

vinster kan göras. Det är också ett starkt svenskt

intresse att delta i samarbetet för en

omstrukturering av den europeiska försvarsindustrin.

När det gäller samarbetet inom huvuddelen av våra

inhemska teknologiområden intar Frankrike,

Storbritannien, Tyskland och USA en särställning i

kraft av sin teknologiska nivå. Sverige har vidare

ett intresse av att samarbeta med andra länder från

ett mer renodlat säkerhetspolitiskt perspektiv.

Sådant samarbete bör ske med länderna i vårt

omedelbara närområde, särskilt de baltiska staterna.

Det är likaså viktigt att delta i multilaterala

forum för att identifiera framtida

samarbetsmöjligheter och medverka till att

forsknings- och utvecklingsresurser utnyttjas

rationellt i ett europeiskt perspektiv. Av samma

skäl är det angeläget att verka inom ramen för det

nordiska samarbetet. Samarbetet inom PFF har en

väsentlig roll för att möjliggöra full

interoperabilitet vid internationell samverkan.

Samarbetet inom EU har stor betydelse för att stärka

den europeiska teknologiska och försvarsindustriella

basen.

4.7.2 Motionerna

Moderaterna framhåller i partimotion Fö6 (m) yrkande

20 exportens betydelse för den svenska

försvarsindustrin. De flesta med Sverige jämförbara

länder för en restriktiv exportpolitik, men

exportregler och kontroll skiljer sig åt mellan

länderna. Mot bakgrund av det fördjupade samarbetet

med utländska företag som den svenska

försvarsindustrin i dag bedriver och även mot

bakgrund av den skärpta internationella konkurrensen

är det angeläget att få gemensamma EU-regler för

export av försvarsmateriel.

Vänsterpartiet anför i kommittémotion Fö8 (v)

yrkande 5 att de minskade försvarsbudgetarna i

Europa tvingar fram rationaliseringsåtgärder och ett

utökat samarbete inom den europeiska

försvarsindustrin. Ett viktigt villkor för svenskt

deltagande i detta utvidgade europeiska

försvarsindustrisamarbete är att den svenska

relativt restriktiva hållningen avseende

krigsmateriel-export kan upprätthållas.

Kristdemokraterna anför i kommittémotion Fö9 (kd)

yrkande 29 att det är viktigt att statsmakterna

fortsätter att aktivt stötta försvarsindustrins

export-ansträngningar. En särskild organisation med

uppgift att ge den svenska försvarsindustrin ett

kraftfullt stöd för export bör inrättas. Vidare är

en internationell uppförandekod angelägen mot

bakgrund av det ökade samarbetet.

Miljöpartiet menar i kommittémotion Fö210 (mp) att

delar av den svenska försvarsindustrins export går

till oroshärdar och diktaturer. En allt större del

av krigsmaterielexporten ingår som delar i utländska

vapensystem. Export till tredje land av sådan

materiel kan inte påverkas av svenska myndigheter,

varför svensk krigsmateriel i ännu högre grad än

tidigare kommer att säljas till diktaturer och

användas i krig. Detta står i strid med Sveriges

utrikespolitiska målsättningar att föregripa krig,

verka för fredlig konfliktlösning och stärka

demokratier. Den svenska krigsmaterielexporten bör i

stället avvecklas, kräver Miljöpartiet i yrkande 10.

I flerpartimotion U405 (mp, m, v, kd, c, fp) yrkande

6 anförs att regeringen bör bistå Bofors och

eventuellt andra företag vid marknadsföringen av

mekaniska minröjningsfordon.

4.7.3 Utskottets överväganden

Miljöpartiet yrkar i Fö210 (mp) yrkande 10 att den

svenska krigsmaterielexporten avvecklas.

Utskottet konstaterar inledningsvis att export av

svensk krigsmateriel i princip är förbjuden.

Undantag för utförsel kan dock medges enligt

bestämmelserna i krigsmateriellagen och de i

riksdagen beslutade riktlinjerna på området. För att

Försvarsmaktens behov av inhemsk försvarsindustriell

kapacitet skall kunna tillgodoses förutsätts att den

svenska försvarsindustrin kan exportera en del av

sin produktion. Varje ansökan om utförsel av

krigsmateriel prövas individuellt i enlighet med det

restriktiva regelverket. Respekten för mänskliga

rättigheter i destinationslandet intar en central

plats i riktlinjerna.

Utrikesutskottet har i en följd av betänkanden,

senast i betänkande 1998/99:UU13, tagit ställning

till yrkanden rörande en avveckling av

krigsmaterielexporten. Utrikesutskottet har därvid

genomgående avstyrkt dessa förslag. Även det

sammansatta Försvars- och Utrikesutskottet avstyrkte

i betänkande 1996/97:UFöU1 ett liknande yrkande.

Enligt utskottets uppfattning äger dessa tidigare

gjorda ställningstaganden fortfarande giltighet.

Med detta avstyrks Fö210 (mp) yrkande 10.

Motionerna Fö6 (m) yrkande 20 och Fö8 (v) yrkande 5 rör

Sveriges medverkan i europeiskt

försvarsmaterielsamarbete.

I propositionen redogör regeringen för Sveriges

deltagande i internationellt

försvarsmaterielsamarbete.

Sverige arbetar generellt för ökad restriktivitet i

fråga om krigsmaterielexport samt för större

öppenhet vad gäller redovisning av sådan. Arbete för

ökad transparens pågår i FN och OSSE.

Bilateralt samarbete bedrivs i första hand för att

vidmakthålla och utveckla kompetens som bör finnas i

landet för att tillgodose våra behov. Det kan också

finnas ett mer renodlat säkerhetspolitiskt intresse

av samarbete, särskilt med länderna i vårt

närområde.

Sverige deltar i multilateralt samarbete inom ramen

för PFF, i syfte att öka förmågan till samverkan

mellan Nato och partnerskapsländerna. Sverige är i

likhet med övriga observatörer i VEU även observatör

i WEAG. Inom EU pågår ett arbete som syftar till att

pröva förutsättningarna för ökat samarbete på

försvarsmaterielområdet mellan medlemsstaterna.

Utskottet fäster stor vikt vid att en ökad

europeisk samsyn växer fram. En sådan samsyn bör

kunna befrämja en europeisk politik vad gäller

krigsmaterielexport som i stor utsträckning baseras

på ett restriktivt synsätt av det slag som Sverige

tillämpar i dag. Inom ramen för EU:s gemensamma

utrikes- och försvarspolitik arbetar Sverige för en

samsyn vad gäller uttolkningen och implementeringen

av den uppförandekod för krigsmaterielexport som

unionen antog 1998. Detta sker bl.a. i form av ett

informationsutbyte vad gäller enskilda

mottagarländer men också vid gemensamma

vapenembargon.

I propositionen redogör regeringen för de

diskussioner med fem andra EU-stater som Sverige för

närvarande deltar i. Diskussionerna syftar till att

underlätta en omstrukturering av den europeiska

försvarsindustrin. Ett av de områden som diskuteras

är exportpolitiken, där en ökad samsyn eftersträvas.

Sverige deltar i diskussionerna med målsättningen

att en lösning skall nås som ligger i linje med våra

nuvarande restriktiva nationella riktlinjer för

krigsmaterielexport. Under förutsättning att den

svenska restriktiva linjen tas som utgångspunkt ser

utskottet positivt på en harmonisering av

exportregler inom EU.

Med vad ovan anförts anses motionerna Fö6 (m) yrkande 20 och

Fö8 (v) yrkande 5 besvarade.

I motion Fö9 (kd) yrkande 29 föreslås att en

särskild organisation inrättas för att främja svensk

krigsmaterielexport. Motionärerna bakom U405 (mp, m,

v, kd, c, fp) yrkande 6 anför att särskilt insatser

bör göras för att främja Bofors och eventuellt andra

företag vid marknadsföringen av mekaniskt

minröjningsfordon.

Utskottet har ovan konstaterat att svensk

försvarsindustri har behov av att exportera för att

tillräcklig kapacitet och kompetens skall kunna

upprätthållas i Sverige. Det svenska deltagandet i

omstruktureringen av den europeiska

försvarsindustrin motiveras bl.a. av behovet av att

säkra att svenska exportörer kan verka under

likvärdiga villkor som övrig europeisk

krigsmaterielindustri. Regeringen framhåller i

propositionen att Regeringskansliet och myndigheter

ger svensk försvarsindustri ett aktivt och samordnat

stöd till export. Samtidigt anför regeringen att det

bl.a. mot bakgrund av en vikande internationell

försvarsindustrimarknad och det ökade samarbetet på

området är angeläget att se över om nuvarande

organisation och resurser för exportstödjande

verksamhet är tillräckliga.

Utskottet avvaktar regeringens redovisning

av den översyn av exportstödet som pågår.

Det åligger inte riksdagen att ge

regeringen direktiv beträffande

förvaltningens organisation, varför motion

Fö9 (kd) yrkande 29 avstyrks. Motsvarande

gäller även förslag om stöd för

marknadsföring av materiel för minröjning.

Motion U405 (mp, m, v, kd, c, fp) yrkande 6

avstyrks därmed.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den säkerhetspolitiska

utvecklingen

att riksdagen förklarar motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 3 (i

berörd del) och 1998/99:Fö7 yrkande 1 besvarade

med vad utskottet anfört,

res. 1 (m) - delvis

res. 2 (fp)

2. beträffande CFE-avtalet

att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö15 yrkande 2

besvarad med vad utskottet anfört,

res. 3 (mp)

3. beträffande säkerhetspolitikens mål

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 3

(i berörd del) och 1998/99:Fö7 yrkande 2

bifaller proposition 1998/99:74 yrkande 2,

res. 1 (m) - delvis

res. 4 (fp)

4. beträffande Sveriges deltagande i det

europeiska säkerhetssamarbetet

att riksdagen avslår motion 1998/99:Fö6 yrkande 9,

5. beträffande svenskt observatörskap i

VEU

att riksdagen avslår motion 1998/99:U508 yrkande 25,

res. 5 (mp)

6. beträffande deltagande i

internationella fredsbevarande insatser

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Fö9 yrkandena 12

och 13 förklarar motion 1998/99:Fö7 yrkande 3

besvarad med vad utskottet anfört,

res. 6 (m, kd, fp)

7. beträffande FN:s roll i internationella

fredsbevarande insatser

att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö8 yrkande 1

besvarad med vad utskottet anfört,

8. beträffande den sociala infrastrukturen

vid fredsbevarande arbete

att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö8 yrkande 3

besvarad med vad utskottet anfört,

9. beträffande civila insatser vid

fredsbevarande arbete

att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö15 yrkande 3

besvarad med vad utskottet anfört,

res. 7 (mp)

10. beträffande civil-militär samverkan

vid fredsbevarande arbete

att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö15 yrkande 4

besvarad med vad utskottet anfört,

11. beträffande insatser för

internationell minröjning

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:U404 yrkande

2 och 1998/99:U405 yrkandena 3-5 förklarar

motionerna 1998/99:U404 yrkande 1 samt

1998/99:U405 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad

utskottet anfört,

res. 8 (mp)

12. beträffande en årlig

regeringsskrivelse om svenska insatser för

internationell minröjning

att riksdagen avslår motion 1998/99:U405

yrkande 7,

res. 9 (v, fp, mp)

13. beträffande stöd till FN:s insatser

för minröjning

att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö210

yrkande 6 besvarad med vad utskottet anfört,

res. 10 (v, mp)

14. beträffande avveckling av den svenska

krigsmaterielexporten

att riksdagen avslår motion 1998/99:Fö210 yrkande 10,

res. 11 (mp)

15. beträffande gemensamma EU-regler för

krigsmaterielexport

att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö6 yrkande 20

besvarad med vad utskottet anfört,

res. 12 (m)

16. beträffande deltagande i det

europeiska försvarsindustrisamarbetet

att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö8 yrkande 5

besvarad med vad utskottet anfört,

res. 13 (v)

17. beträffande en särskild organisation

för stöd till svensk krigsmaterielexport

att riksdagen avslår motion 1998/99:Fö9 yrkande 29,

18. beträffande stöd för marknadsföring av

minröjningsfordon

att riksdagen avslår motion 1998/99:U405 yrkande 6,

Stockholm den 6 maj 1999

På sammansatta utrikes- och försvarsutskottets

vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola

Furubjelke (s), Henrik Landerholm

(m), Tone Tingsgård (s), Sören

Lekberg (s), Lars Ohly (v), Åke

Carnerö (kd), Göran Lennmarker (m),

Christer Skoog (s), Olle Lindström

(m), Berndt Ekholm (s), Håkan

Juholt (s), Berit Jóhannesson (v),

Jan Erik Ågren (kd), Karin Enström

(m), Lars Ångström (mp), Marianne

Andersson (c) och Karl-Göran

Biörsmark (fp).

Reservationer

1. Den säkerhetspolitiska utvecklingen och

säkerhetspolitikens mål (mom. 1 och 3)

Henrik Landerholm, Göran Lennmarker, Olle Lindström

och Karin Enström (alla m) anser

dels att följande borde ha ingått i utskottets

betänkande:

I stället för att analysera det förändrade

säkerhetspolitiska läget väljer regeringen med stöd

av utskottets majoritet att mekaniskt upprepa 1992

års säkerhetspolitiska formulering. De stora

förändringar i det säkerhetspolitiska läget i Europa

och Östersjöområdet som ägt rum sedan dess har inte

tillåtits påverka analysen i denna del.

Medlemskapet i EU innebär enligt vår mening att

Sverige numera tillhör en säkerhetspolitisk,

ekonomisk och moralisk allians. En framtida

anslutning till den gemensamma valutan gör vårt land

till medlem i en monetär allians. Även om EU saknar

förpliktelser om rent militär hjälp, är det

självklart att medlemsländerna inte kan stå

likgiltiga om något annat medlemsland utsätts för

våld eller hot om våld. Inte minst av den

anledningen anser vi att den beskrivning av

alliansfriheten som görs av utskottsmajoriteten är

både felaktig och orimlig.

Sverige har under de senaste åren gjort successiva

vägval i säkerhetspolitiken. Rollen som "aktiv

observatör" i VEU, vårt deltagande i av Nato ledda

SFOR i Bosnien, det intensiva samarbetet inom ramen

för Natos "Partnership for Peace" men också

öppningarna för medlemskap i det västeuropeiska

krigsmaterielsamarbetet WEAG och medlemskap i AEPC

är exempel på detta. I varje praktiskt hänseende har

Sverige valt samarbetets väg. Ett öppet och nära

samarbete med Nato har blivit en naturlig del av

svensk politik.

Sverige skall medverka i framväxten av de

säkerhetsstrukturer som i form av Nato, OSSE och EU

utvecklas också i vår egen del av Europa.

För Sveriges del innebär Natos framväxt som

ryggraden i den europeiska säkerhetsordningen att vi

ställs inför ett viktigt vägval. En utveckling där

Litauen, Lettland, Estland och kanske Finland blir

Natomedlemmar är inte bara önskvärd utan också

alltmer sannolik. Sverige kan inte stå likgiltigt

inför en utveckling som säkrar de baltiska ländernas

frihet och självständighet. Eftersom vi själva

värdesätter frihet och demokrati, bör vi också vara

beredda att försvara de principer om frihet,

demokrati och mänskliga rättigheter som utgör själva

grunden för ett civiliserat, humant och fredligt

Europa. Därför bör de baltiska ländernas

Natomedlemskap tydligt understödjas också av

Sverige.

Den övergripande frågan är om Sverige skall isolera

sig från Norden och Europa eller om vi fullt ut

skall integrera oss i den europeiska

säkerhetsstrukturen. Vi menar att Sverige måste vara

berett att fullt ut delta i den framväxande

europeiska säkerhetsordningen. Vi måste, för att

tillvarata våra intressen, vara medlemmar i varje

del av det europeiska freds-, säkerhets- och

samarbetsprojekt där Nato är en integrerad del. Ett

framtida svenskt medlemskap i Nato blir därmed en

naturlig fortsättning på vårt engagemang för

samarbete i Europa. Detta bör ges regeringen till

känna.

Vi välkomnar Natos öppenhet gentemot de nya

demokratierna i Central- och Östeuropa och särskilt

de baltiska länderna. De tre nya Nato-medlemmarnas

upptagande i alliansen ökar säkerheten och

stabiliteten i Europa. Särskilt Polens medlemskap

har stor och positiv betydelse för stabiliteten och

säkerheten i Östersjöområdet.

Regeringen konstaterar kortfattat att Sveriges

säkerhetspolitiska läge är gott. Det är en

obalanserad och otillräcklig beskrivning av Sveriges

säkerhetspolitiska läge. Efter det kalla krigets

slut är hotet mot Sverige successivt nedgående,

såväl politiskt som reellt militärt. Samtidigt har

den nya situationen i Europa medfört att gamla

konflikter återigen blossat upp. Utvecklingen på

Balkan är kanske det tydligaste exemplet, men

grogrund och militära möjligheter för konflikter på

lägre nivå än väpnade konflikter mellan stormakter

finns även i andra delar av Europa och dess

närområde.

Den pågående massiva folkfördrivningen i Kosovo och

bombningen av Serbien kan ge stora återverkningar på

Balkan och indirekt i Ryssland och därmed påverka

säkerheten i hela Europa. Ett stopp för

folkfördrivningen, en trygg återflyttning av de

fördrivna och bestraffning av krigsförbrytarna kan

ge grund för stabilitet och en fredlig utveckling

grundad på respekt för mänskliga rättigheter och

demokrati. Om däremot aggression och folkfördrivning

accepteras kan det bli inledningen till en djupt

olycklig utveckling i Europa.

Kosovokonflikten sätter i fokus Europas bristande

förmåga att politiskt och militärt förebygga eller

förhindra en allvarlig konflikt, som tydligt kunde

förutses under lång tid. Sverige har ett medansvar

för detta.

Osäkerheten i Ryssland i förening med den stora

militära och ekonomiska potential som finns där är

den långsiktigt avgörande riskfaktorn för Sveriges

säkerhet. Ingenstans vet man, inte ens i Moskva, hur

Ryssland kommer att utvecklas i framtiden.

Det finns förutsättningar för en god utveckling där

Ryssland alltmer inte-greras i Europa och väst.

Samtidigt kan det inte uteslutas att de rödbruna

krafterna blir starkare. Dagens inrikespolitiska

stämningsläge i Ryssland gör att risken för en sådan

utveckling snarast förstärks. Det kan i värsta fall

sluta i en aggressiv revanschistisk linje där

maktpolitik och direkt militär aggression blir

resultatet. Inte minst de ryska demokratiska

krafterna betonar att frågan om Rysslands vägval

inte är avgjord. Det kan inte uteslutas att det går

riktigt illa i Europas överlägset största

militärmakt.

Att nu göra en långtgående optimistisk bedömning av

säkerhetssituationen, t.o.m. på tio års tid, är inte

realistiskt. Vi delar med andra ord inte regeringens

entydiga bedömning av att Sveriges

säkerhetspolitiska läge är gott.

När Europas samlade förmåga att säkra frihet och

fred behöver stärkas är det enligt vår mening inte

ansvarsfullt att minska Sveriges militära kapacitet

på det sätt som nu planeras. Svensk försvarsförmåga

behöver tvärtom förstärkas i vissa avseenden och

markant förändras i andra. Detta för att vi skall

kunna uppfylla ansvaret att försvara landet, men

också för att ta vår del av ansvaret för Europas

säkerhet. Föreliggande besparingsförslag står i

motsatsställning till dessa angelägna behov av

förstärkning och förändring av försvaresförmågan.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande den säkerhetspolitiska

utvecklingen

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkande 3 (i

berörd del) som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört samt förklarar motion

1998/99:Fö7 yrkande 1 besvarad med vad utskottet

anfört,

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande säkerhetspolitikens mål

att riksdagen med avslag på proposition 1998/99:74

yrkande 2 och med bifall till motion

1998/99:Fö6 yrkande 3 (i berörd del) som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört samt förklarar motion

1998/99:Fö7 yrkande 2 besvarad med vad

utskottet anfört,

2. Den säkerhetspolitiska utvecklingen

(mom. 1)

Karl-Göran Biörsmark (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Sverige har vid upprepade tillfällen"

och på s. 15 slutar med "sina säkerhetspolitiska

beslut" bort ha följande lydelse:

Ingen enskild del av utvecklingen i Europa efter

det kalla kriget har haft så direkt betydelse för

Sveriges gynnsamma säkerhetspolitiska läge som de

tre baltiska staternas frigörelse och utveckling mot

demokrati och integration i Europa. I takt med den

ekonomiska och sociala utvecklingen i Estland,

Lettland och Litauen skulle de av alla tre staterna

eftersträvade medlemskapen i EU och Nato bidra till

en än mer stabil integration och förutsägbarhet i

det alleuropeiska samarbetet. En sådan utveckling

kan bara välkomnas av Sverige. Det ligger därför i

Sveriges intresse att stödja de baltiska ländernas

ansökan om såväl EU- som Natomedlemskap.

Den svenska regeringens oförmåga att i rent svenskt

säkerhetspolitiskt egenintresse aktivt stödja de

baltiska staternas önskemål om Natomedlemskap har

inte underlättat en för Östersjöregionen mer

önskvärd utveckling i detta avseende. Att med all

kraft stödja de baltiska staternas önskemål om

medlemskap i EU är inget alternativ till

Natomedlemskap, men blir i detta perspektiv än mer

angeläget för Sverige. Om de baltiska staterna för

överskådlig tid utestängs från medlemskap i Nato

ökar det ytterligare Sveriges ansvar för att

medverka till att stärka deras säkerhet

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande den säkerhetspolitiska

utvecklingen

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö7 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört samt förklarar motion

1998/99:Fö6 yrkande 3 (i berörd del) besvarad

med vad utskottet anfört,

3. CFE-avtalet (mom. 2)

Lars Ångström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Avsikten är att" och på s. 16 slutar med

"på denna punkt" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är av stort värde att

Sverige i konsekvens med tidigare ställningstaganden

i november 1999 ansluter sig till CFE-avtalet som då

på ett positivt sätt också reglerar svensk

rustningsnivå. Förutom att CFE-avtalet kan förhindra

undertecknande stater från att upprusta ger det

möjlighet för Sverige som avtalsslutande part att

kunna framföra synpunkter på avtalets viktiga

flankbestämmelser.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande CFE-avtalet

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö15 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Säkerhetspolitikens mål (mom. 3)

Karl-Göran Biörsmark (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Sveriges militära alliansfrihet" och på

s. 23 slutar med "till säkerhetspolitikens mål" bort

ha följande lydelse:

I takt med att EU och Nato utvidgas till att

omfatta alltfler av Europas demokratier, skapas

förutsättningar för att historiska motsättningar och

uppdelningar av Europa skall förbytas i en verklig

alleuropeisk säkerhetsordning, byggd på ömsesidigt

samarbete. I denna utveckling spelar utvidgningen av

och den ökade integrationen inom Europeiska unionen

den viktigaste rollen. Nato har förändrats från det

kalla krigets försvarsallians till det militära

verktyget för konflikthantering i en alleuropeisk

säkerhetsstruktur. Med framväxten av samarbetet inom

ramen för Partnerskap för fred, det särskilda

samarbetet med Ryssland samt inträdet av de tre nya

medlemmarna Polen, Tjeckien och Ungern har Nato

tagit stora steg mot ett brett alleuropeiskt

säkerhetssamarbete.

En stabil demokratisk samhällsutveckling, civil

demokratisk kontroll och transparens vad gäller det

militära försvaret samt att eventuella interna eller

externa konflikter måste lösas på fredlig väg utgör

förutsättningar för inträde i Nato. Varje ny

demokrati i Öst- och Centraleuropa som kvalificerar

sig för Natomedlemskap innebär därmed ett viktigt

steg i skapandet av tydlighet och förutsägbarhet i

Europa. Det är därför också av svenskt intresse att

Nato står öppet för alla demokratier i Europa som

önskar bli medlemmar. Mot denna bakgrund är Natos

formaliserade samarbete med Ryssland och Ukraina

också av stor betydelse.

Sverige skall bidra till att skapa en alleuropeisk

fredsordning. Nato bör vid sidan av EU utvecklas

till en struktur för gemensam säkerhet i vår

världsdel med Sverige som medlem. Det finns i dag

ingen anledning till att ompröva den militära

alliansfriheten, men full handlingsfrihet bör råda

inför den fortsatta säkerhetspolitiska utvecklingen

i Europa. Skulle Nato utvidgas med de baltiska

staterna och Finland kommer frågan i ett nytt läge.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande säkerhetspolitikens mål

att riksdagen med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 2

och med bifall till motion 1998/99:Fö7 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört samt förklarar motion

1998/99:Fö6 yrkande 3 (i berörd del) besvarad

med vad utskottet anfört,

5. Svenskt observatörskap i VEU (mom. 5)

Lars Ångström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Sveriges framtida säkerhet" och på s. 23

slutar med "minröjning i Kroatien" bort ha följande

lydelse:

Utskottet finner att genom Amsterdamfördraget kan

EU:s ministerråd besluta om militära aktioner som

skall utföras av VEU. EU-kommissionen vill ge VEU

ökade ekonomiska resurser och ser ett gemensamt EU-

försvar som ett slutmål. Mot den bakgrunden bör

Sverige lämna sitt observatörskap i VEU för att inte

skada trovärdigheten i Sveriges neutralitetspolitik.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande svenskt observatörskap i VEU

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:U508 yrkande 25

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Deltagande i internationella

fredsbevarande insatser (mom. 6)

Henrik Landerholm, Göran Lennmarker, Olle Lindström,

Karin Enström (alla m), Åke Carnerö, Jan Erik Ågren

(båda kd) och Karl-Göran Biörsmark (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "Utskottet ställer sig" och på s. 31

slutar med "spaningsflyg och transportflyg" bort ha

följande lydelse:

Deltagande i fredsfrämjande och humanitära insatser

ökar trovärdigheten till den svenska

säkerhetspolitiken och till ambitionen att tidigt

försöka dämpa motsättningar och förhindra att kriser

utvecklas till öppna konflikter. Genom att ha en hög

beredskap att avdela lämpliga militära och civila

enheter till internationella operationer får vi

möjlighet att påverka i olika säkerhetspolitiska

forum samtidigt som svenska förband i internationell

tjänst får viktiga internationella erfarenheter.

I samband med kriser i vårt direkta närområde kan

Sverige redan på kort sikt komma att bli föremål för

begränsade militära operationer eller hot om sådana.

Det svenska försvaret måste därför ha förmåga att

förhindra spridning till svenskt territorium av

eventuella kriser och väpnade konflikter i

närområdet. Multifunktionella fredsfrämjande och

humanitära insatser ställer stora krav på deltagande

enheter. Förmågan att delta i fredsframtvingande

insatser skall utgöra grunden i utvecklingen och

utbildningen av olika krigsförband. Resurser bör

därför avsättas som leder till att Sverige kan

avdela förband från alla försvarsgrenar till

internationella operationer.

En viktig förutsättning för att kunna skapa respekt

i internationella sammanhang är att den personella

och materiella kvaliteten hos de avdelade enheterna

håller en hög standard. Kan detta tillgodoses genom

att enheterna direkt kan hämtas från den

organisation som utformas för nationella

försvarsuppgifter ökar också respekten för det

svenska totalförsvaret. Vi vill därför betona vikten

av att verksamheten i totalförsvaret tillgodoser de

krav som det internationella engagemanget ställer.

I samband med internationella kriser är de

uppgifter som åligger markstridsförband synnerligen

påtagliga och Sverige måste därför satsa på sådana

förband som flexibelt kan anpassas till aktuell

uppgift. För att vi ska kunna få en modern

försvarsmakt som är interoperabel med andra länders

måste samtidigt utvecklingen av sjö- och

luftstridskrafternas förmåga att delta i

fredsframtvingande operationer i vårt närområde

fortsätta. Delar av sjö- och flygstridskrafterna har

i dag sådan interoperabilitet så att de med

begränsade kompletteringar kan utnyttjas. Ju bättre

interoperabilitet vi får desto färre förberedelser

inför övningar och internationella operationer

behöver göras.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande deltagande i internationella

fredsbevarande insatser

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö9 yrkandena 12

och 13 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört samt förklarar motion

1998/99:Fö7 yrkande 3 besvarad med vad utskottet

anfört,

7. Civila insatser vid fredsbevarande

arbete (mom. 9)

Lars Ångström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32

börjar med "Sverige har kapacitet" och på s. 32

slutar med "och fredsframtvingande insatser" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har dock konstaterat att Sveriges

beredskap att delta i sådana fredsfrämjande insatser

med civila enheter är alldeles för liten. OSSE:s

verifikationsmission i Kosovo, där Sverige endast

bidrog med 74 personer i en styrka på 2 000, visade

detta. OSSE-ländernas underlåtenhet att höja

beredskapen för civila fredsfrämjande insatser har

kostat ett alltför högt pris. Därför anser utskottet

att Sverige i enlighet med Miljöpartiets motion Fö15

yrkande 3 bör vidareutveckla och organisera

obeväpnade och civila insatsenheter för

fredsfrämjande och humanitära insatser.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande civila insatser vid

fredsbevarande arbete

att riksdagen med bifall till motion

1998/99:Fö15 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Insatser för internationell minröjning (mom. 11)

Lars Ångström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33

börjar med "Totalförsvarets ammunitions- och

minröjningscentrum" och på s. 36 slutar med

"initiativ är lämpliga" bort ha följande lydelse:

Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscenter,

SWEDEC, har inrättats i Eksjö och bland annat Bofors

kommer att testa sin nya minröjningsmaskin

"Mineguzzlern" där. Utskottet anser att

förutsättningarna finns för att också göra SWEDEC

till ett internationellt testområde för

minröjningssy-stem. Något sådant finns inte och

skulle vara till stor hjälp för att få fram och

certifiera den bästa minröjningstekniken som finns.

Med över 100 miljoner landminor som varje år

skördar 10 000 dödsoffer är behovet av

minröjningsinsatser i världen oerhört. Utskottet

anser att det är av yttersta vikt att regeringens

utfästelser om att minröjningsinsatser skall vara en

prioriterad del av försvarets internationella

verksamhet inte får stanna vid bara ord. Inte heller

nedskärningarna av militärutgifterna till följd av

att det militära invasionshotet inte längre

existerar får påverka en ökad satsning på

minröjningsinsatserna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande insatser för internationell

minröjning

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:U405 yrkandena 1

och 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört samt förklarar motionerna

1998/99:U404 yrkandena 1 och 2, 1998/99:U405

yrkandena 3-5 besvarade med vad utskottet

anfört,

9. En årlig regeringsskrivelse om svenska

insatser för internationell minröjning

(mom. 12)

Lars Ohly, Berit Jóhannesson (båda v), Karl-Göran

Biörsmark (fp) och Lars Ångström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36

börjar med "Utskottet utgår från" och på s. 36

slutar med "regeringsskrivelse om minröjning" bort

ha följande lydelse:

För att tydligt markera den vikt som regeringen

lägger vid utfästelserna om att minröjning är en

prioriterad del av försvarets internationella

verksamhet anser utskottet att regeringen varje år

bör överlämna en skrivelse till riksdagen som

utförligt skildrar Sveriges engagemang för

minröjning. En sådan skrivelse gör det möjligt att

utvärdera, ompröva och förbättra Sveriges insatser i

av FN ledda minröjningsoperationer.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande en årlig regeringsskrivelse om

svenska insatser för internationell minröjning

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:U405 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

10. Stöd till FN:s insatser för minröjning

(mom. 13)

Lars Ohly, Berit Jóhannesson (båda v) och Lars

Ångström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36

börjar med "Sverige har under" och på s. 36 slutar

med "av enskilda organisationer" bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar uppfattningen att alltför få deltar

i FN-ledd minröjning. Med nuvarande takt kommer det

att ta över 1 000 år att röja världen från

landminor. Trots att minröjning skall vara en

prioriterad verksamhet inom försvarets

internationella arbete så utgör den mindre än 2 % av

försvarsanslagen vilket vittnar om en

otillfredsställande diskrepans mellan ord och

handling. Den viktiga minröjningen i Västsahara, som

genomförs för att möjliggöra demokratiska val,

omfattade till exempel bara ett åttiotal personer

och innebar minröjning i huvudsak för militären och

inte för civilbefolkningen. Därför anser utskottet

att regeringen skyndsamt bör öka Sveriges bidrag och

engagemang i FN:s minröjningsoperationer.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha

följande lydelse:

13. beträffande stöd till FN:s insatser för

minröjning

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö210 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

11. Avveckling av den svenska

krigsmaterielexporten (mom. 14)

Lars Ångström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39

börjar med "Utrikesutskottet har i" och på s. 39

slutar med "ställningstagande fortfarande giltighet"

bort ha följande lydelse:

Trots att vapenexport i princip är förbjuden och

trots stränga riktlinjer om när undantag får

beviljas har svenska vapen exporterats till en rad

stater som varit i väpnad konflikt med annan stat,

såsom Indien och Pakistan, samt till diktaturer som

konsekvent kränker de mänskliga rättigheterna såsom

Saudiarabien. Svenskexporterat sprängämne finns i ca

1 miljon landminor som Saddam Hussein vräkt ut över

bland annat irakiska Kurdistan, och Serbien sköt med

Bofors luftvärnskanoner mot FN:s personal i det

forna Jugoslavien.

Utskottet anser att all denna vapenexport som skett

med regeringens goda minne motverkat Sveriges

utrikespolitiska målsättning om att motverka

diktatur och främja demokrati. Vapenexporten bör

därför avvecklas.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha

följande lydelse:

14. beträffande avveckling av den svenska

krigsmaterielexporten

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö210 yrkande 10

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

12. Gemensamma EU-regler för

krigsmaterielexport (mom. 15)

Henrik Landerholm, Göran Lennmarker, Olle Lindström

och Karin Enström (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Under förutsättning att" och på s. 40

slutar med "exportregler inom EU" bort ha följande

lydelse:

Med den svenska restriktiva linjen som utgångspunkt

bör den tydliga målsättningen vara att uppnå

gemensamma EU-regler för krigsmaterielexport.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha

följande lydelse:

15. beträffande gemensamma EU-regler för

krigsmaterielexport

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkande 20

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

13. Deltagande i det europeiska

försvarsindustrisamarbetet (mom. 16)

Lars Ohly och Berit Jóhannesson (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Sverige deltar i" och på s. 40 slutar

med "exportregler inom EU" bort ha följande lydelse:

Utskottets långsiktiga mål är att all

försvarsindustri omstruktureras till civil

produktion och nytta. I nuläget har alltmer av

svensk försvarsindustri fått utländskt delägarskap

och tendensen är att samarbete över gränserna kommer

att fortsätta. Härmed kommer frågan om regler för

vapenexport i ett annat läge. Sverige har vid

internationell jämförelse relativt strikta regler

för till vem och på vilka villkor vi exporterar. Ett

viktigt villkor för svensk medverkan i

försvarsindustrisamarbete är att den svenska

hållningen kan upprätthållas. Ett viktigt villkor

för ett svenskt deltagande i ett utvidgat europeiskt

försvarsindustrisamarbete är att den svenska

hållningen avseende krigsmaterielexporten kan

upprätthållas.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha

följande lydelse:

16. beträffande deltagande i det europeiska

försvarsindustrisamarbetet

att riksdagen med bifall till motion

1998/99:Fö8 yrkande 5 som sin

mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Utvecklingen på Balkan

Lars Ohly och Berit Jóhannesson (båda v) anför:

Företrädare för Vänsterpartiets riksdagsgrupp

förklarade redan 1993 att situationen i Kosovo var

explosiv och ansåg att en internationell

övervakningsstyrka borde sättas in i området.

Vänsterpartiet motsatte sig därefter regeringens

politik att arbeta för ett återinförande av

kosovoalbanska flyktingar till Jugoslavien.

Situationen försämrades därefter successivt.

Den 24 mars i år inledde Nato ett flygangrepp på

FRJ i syfte att värna de mänskliga rättigheterna i

Kosovo. Angreppen sattes i första hand in mot

Serbien, men även mot Montenegro och vissa delar av

Kosovo. Den jugoslaviska armén, specialpolisens och

paramilitära gruppers kränkningar av de mänskliga

rättigheterna mot den kosovoalbanska befolkningen

trappades i ett slag upp till en tidigare aldrig

skådad nivå. Från Natohåll förklarade man att man

var överraskad över med vilken intensitet detta

skedde samtidigt som man länge känt till att

Milosevic och hans regering sedan läge planerat det

som inträffade i Kosovo. Samtidigt var Nato berett

på den massflykt som följde på de jugoslaviska

övergreppen. Försvarsalliansen Natos angrepp på

Jugoslavien gav Milosevic en förevändning för att

sätta sina planer i verket samtidigt som Nato inte

insett effekterna av ett angrepp på Jugoslavien

skulle medföra. Kosovoalbanerna lämnades utan skydd

och som flyktingar har de mötts av oförberedda

hjälp- och biståndsorganisationer.

Vänsterpartiet förhåller sig starkt kritiskt till

Natos agerande, vilket uppenbarligen allvarligt

bidragit till att försämra situationen på Balkan.

Natos ingripande var inte sanktionerat av Förenta

Nationerna. Det har dessutom varit illa planerat,

illa genomfört och utan någon tanke på vilka

konsekvenser ingripandet skulle leda till. Man har

skadat FN:s auktoritet och skadat det politiska

klimat av öppenhet och respekt som börjat utvecklas

efter det kalla krigets slut.

Vänsterpartiet har inget att invända mot att

regeringen klargör sin avsikt att medverka i en

fredsfrämjande styrka i Kosovo, men vi anser det

vara klart olämpligt att denna avsiktsförklaring,

även om den är preliminär och icke-bindande, lämnas

till Nato. Det finns andra internationella organ som

det är viktigare att vända sig till. Vänsterpartiet

anser att ett svenskt deltagande i en fredsfrämjande

styrka måste ske på FN:s uppdrag. På denna punkt är

Väsnterpartiet överens med utskottsmajoriteten.

Vidare anser Vänsterpartiet att det på

nuvarande stadium är olämpligt att

fastställa något tak för hur många

kosovoalbanska flyktingar som Sverige skall

ta emot.

2. De senaste årens säkerhetspolitiska

utveckling

Åke Carnerö och Jan Erik Ågren (båda kd) anför:

När det gäller utskottets överväganden i 4.2.4 vad

gäller de senaste årens utveckling i omvärlden och

dess betydelse för Europas och Sveriges säkerhet

vill Kristdemokraterna betona följande:

Efter det kalla krigets slut har vi en annorlunda

hotbild, och flera olika säkerhetsstrukturer har

tillkommit i Europa med inriktning på ökat

samarbete. Förutsättningarna för Sveriges

säkerhetspolitik är därmed annorlunda än under det

kalla krigets epok. Vi måste därför finna de bästa

lösningarna för att behålla vår fred och frihet och

för att kunna möta morgondagens utmaningar utan

gårdagens låsningar. Vårt medlemskap i EU, samarbete

med Nato i SFOR och PFF och observatörskap i VEU har

ökat förutsättningarna för en aktiv

säkerhetspolitik. Därigenom har Sverige en historisk

möjlighet att delta i arbetet med att skapa ett enat

Europa präglat av integration, samarbete och

gemensam säkerhet. Genom att Polen, Tjeckien och

Ungern från den 12 mars 1999 är medlemmar i Nato

har den gamla uppdelningen av Europa mellan Nato och

den forna Warszawapakten upphört. Nato omger nu

Sverige från Kolahalvön till Kaliningrad, och Polens

medlemskap i Nato höjer säkerheten i

Östersjöregionen.

Det är därför viktigt att Sverige har

handlingsfrihet att i takt med förändringar i

omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det

europeiska säkerhetspolitiska samarbetet. För att

Sverige inte skall hamna i ett sämre

säkerhetspolitiskt läge när det europeiska

säkerhetsmönstret förändras är det viktigt att vi är

med i de olika forum som finns för att kunna påverka

utvecklingen och därigenom tydliggöra vår vilja att

ta aktivt ansvar för Europas säkerhet. Målsättningen

bör vara att Sverige är öppet för medlemskap i alla

de säkerhetsorganisationer som finns i Europa.

Svensk säkerhetspolitik skall inte låsas fast vid en

linje i den nya och svårförutsägbara situation som

råder. Om vi i framtiden skulle ställas inför hot om

väpnat angrepp måste vi vara beredda att ta

konsekvenserna av den djupa samverkan som vi har med

de fredsbevarande krafterna i Europa så att vi är

med där besluten fattas.

Ett öppet och nära samarbete med Nato har blivit en

naturlig del av svensk säkerhetspolitik. Nato är en

viktig del av Europas framväxande

säkerhetsarkitektur och bidrar till stabilitet och

säkerhet. En utveckling där Litauen, Lettland,

Estland och kanske Finland blir Natomedlemmar är

sannolik. Sverige kan inte stå likgiltigt inför en

utveckling som säkrar de baltiska ländernas frihet

och självständighet. Eftersom vi själva värdesätter

frihet och demokrati, bör vi också vara beredda att

försvara de principer om frihet, demokrati och

mänskliga rättigheter som utgör själva grunden för

ett fredligt Europa.

Svenskt medlemskap i Nato är för närvarande inte

aktuellt men det avtalade samarbetet mellan Nato och

Ryssland (PJC), Natoutvidgningen österut med Polen,

Tjeckien och Ungern och PFF-samarbetet gör att vi

måste vara beredda att förutsättningslöst pröva vår

egen relation till Nato.

EU är av fundamental betydelse för säkerhet och

stabilitet i Europa och Sveriges medlemskap ger

ökade möjligheter att verka för ett Europa präglat

av öppenhet, demokrati och gemensam säkerhet.

Sverige har ett intresse av att de hot, risker och

påfrestningar som ryms inom det vidgade

säkerhetsbegreppet kan hanteras gemensamt med andra

länder i vårt närområde samt inom EU. Även om EU

saknar förpliktelser om rent militär hjälp är det

självklart att medlemsländerna inte kan stå

likgiltiga om något annat medlemsland utsätts för

våld eller hot om våld. Detta innebär att vårt

medlemskap i EU i sig utgör en säkerhetspolitisk

nettofördel.

Säkerheten i Sveriges närområde spelar en central

roll i utformningen av vår säkerhetspolitik. Österut

kvarstår en politisk osäkerhet och därmed ett hot

mot säkerheten. Genom ett starkt samarbete med våra

grannländer i Östersjöregionen kan vi bidra till att

förbättra hotbilden och förebygga konflikter. De

baltiska ländernas försvarsförmåga kan stärkas och

utvecklas genom fortsatt stöd till deras uppbyggnad

av totalförsvar och andra säkerhetsfunktioner. De

bör även stödjas i sin strävan att bli medlemmar i

EU, vilket är ett viktigt säkerhetspolitiskt

intresse för Sverige.

3. Svenskt observatörskap i VEU (mom. 5)

Lars Ohly och Berit Jóhannesson (båda v) anför:

Vänsterpartiet anser att utvecklingen av den

gemensamma utrikes- och försvarspolitiken inom EU är

mycket oroande. Vi anser att Sverige måste arbeta

mot de krafter, bland annat företrädda av EU-

kommissionens nya ordförande Romano Prodi, som

arbetar för ett Europas förenta stater med ett

gemensamt försvar. Det är av avgörande betydelse för

den svenska alliansfrihetens upprätthållande att

försvars- och säkerhetspolitikens grunddrag bestäms

på nationell nivå. Däremot är Vänsterpartiet i

dagsläget inte berett att biträda förslag om att

Sverige skall lämna sin observatörsplats i VEU.

Denna bör användas till att få insyn som gör det

möjligt att nära följa utvecklingen av EU:s

försvars- och säkerhetspolitik.

4. Nato, PFF, OSSE och FN

Lars Ohly och Berit Jóhannesson (båda v) anför:

Vänsterpartiet har i tidigare motioner angående PFF

påtalat risken med att i längden låta en

militärallians med starkt beroende av USA:s ledning

och militära resurser dominera fredsfrämjande

operationer. Vi har svårt att i dag se att PFF har

spelat någon positiv roll när det gäller att

stabilisera läget i Europa.

Vänsterpartiet anser att det är viktigt att hävda

den svenska neutralitetspolitiken och det är mycket

viktigt att Sverige hålls utanför Nato. Vår

tradition av neutralitet innebär en rad

förpliktelser som gör Sverige lämpat som en

fredsbevarande kraft. Ett framtida medlemskap i Nato

skulle knyta vårt land fastare till Nato och vi

skulle som medlemmar bli tvingade att bistå en annan

Natostat om dess intressen hotades. Vi anser att

fredsskapande, fredsbevarande och fredsframtvingande

åtgärder skall ske på OSSE:s eller FN:s uppdrag och

under dessa organisationers ledning. De åtgärder som

nu görs för att öka genomskinligheten och

förtroendet mellan stater kan ske inom OSSE:s ram.

Denna organisation bör ges ett utökat mandat och

tilldelas mer resurser på bekostnad av satsningar på

deltagande i PFF.