Bet. 1998/99:UFöU2

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets

1998/99:UFÖU02

Svenskt deltagande i fredsstyrka i Kosovo

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1998/99

UFöU2

Sammanfattning

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet

finner att det är naturligt för Sverige att delta

med väpnad styrka i en internationell fredsstyrka i

Kosovo. Sverige bör bidra till det internationella

samfundets ansträngningar för att få ett stopp på de

våldshandlingar och de kränkningar av de mänskliga

rättigheterna som pågår i Kosovo samt skapa

förutsättningar för att flyktingarna skall kunna

återvända till sina hem.

Utskottet tillstyrker därmed propositionens förslag

och föreslår att riksdagen medger att regeringen

ställer en väpnad styrka till förfogande som ett

svenskt bidrag till en internationell fredsstyrka i

Kosovo, efter en vapenvila eller en

fredsöverenskommelse mellan parterna i konflikten i

provinsen Kosovo i Förbundsrepubliken Jugoslavien

(FRJ), och efter beslut av Förenta nationernas

säkerhetsråd eller av Organisationen för säkerhet

och samarbete i Europa (OSSE) om en sådan styrka.

Såsom regeringen framhåller i propositionen

föreligger det i dag betydande osäkerhet om

tidsförhållandena, om hur en gemensam insats kan

komma att se ut, om vilket mandat den kan verka

under samt om hur insatsen skall ledas. Samtidigt är

det i händelse av en uppgörelse om eldupphör eller

ett fredsavtal av stor vikt att en fredsstyrka kan

sättas in med kort varsel. Utskottet tar mot denna

bakgrund fasta på regeringens avsiktsförklaring att

överlägga med utrikesnämnden före ett

regeringsbeslut om att sända en svensk väpnad

styrka.

Utskottet konstaterar att ett beslut från FN:s

säkerhetsråd eller OSSE utgör den folkrättsliga

grunden för insatsen. Detta ligger i linje med

Sveriges utrikespolitik och är en förutsättning för

att vårt land skall delta med väpnad styrka i

internationella fredsfrämjande operationer.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att

det råder grundläggande politisk enighet om att

Sverige bör delta i en väpnad internationell

fredsstyrka i Kosovo. Vid ett ställningstagande av

detta slag är det en styrka att samtliga partier

ställer sig bakom riksdagens beslut. Även vid

tidigare tillfällen, bl.a. vid beslutet att delta

med trupp i IFOR-operationen i Bosnien-Hercegovina,

har det funnits en samsyn bland riksdagens partier

till stöd för de svenska insatserna. Denna politiska

enighet är en styrka för Sverige som internationell

aktör och stärker trovärdigheten i vår utrikes- och

säkerhetspolitik. Till betänkandet är fogat

särskilda yttranden från Moderata samlingspartiet,

Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet de gröna.

Propositionen

Regeringen föreslår i proposition 1998/99:112 att

riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad

styrka till förfogande som ett svenskt bidrag till

en internationell fredsstyrka i Kosovo, efter en

vapenvila eller en fredsöverenskommelse mellan

parterna i konflikten i provinsen Kosovo i

Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ), och efter

beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd eller av

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa

(OSSE) om en sådan styrka.

Motionerna

Motioner med anledning av regeringens

proposition 1998/99:112

1998/99:U11 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Natos roll i det nu

pågående kriget,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av initiativ

för att bygga upp samordningskompetens inom FN så

att t.ex. Natos roll kan marginaliseras,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att varje insats bör

betraktas som unik och därför fordrar nya

överväganden och nya beslut i riksdagen vid varje

aktuellt tillfälle,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av att

Sverige vidareutvecklar sin förmåga att sätta in

civila och humanitära fredsinsatser.

1998/99:U12 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen bör

planera för att det svenska bidraget till en väpnad

internationell fredsstyrka i Kosovo bör ha minst en

bataljons omfattning samt att det kostnadsmässiga

utrymmet för detta bör tillförsäkras i

tilläggsbudgeten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ett beslut om

svensk väpnad styrka i Kosovo - om en vapenvila

eller fredsöverenskommelse inte föreligger - måste

beslutas av riksdagen och inte kan delegeras till

regeringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör

verka för att rådets analysenhet för den gemensamma

utrikes- och säkerhetspolitiken ges i uppdrag att

tillsammans med kommissionen utarbeta en långsiktig

strategi för de kris- och krigsdrabbade länderna i

regionen.

1998/99:U13 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om svenskt deltagande i

en internationell fredsstyrka i Kosovo,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om tydliga signaler om

ökat stöd till Makedonien, Albanien och Montenegro,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett omfattande

program för stöd till och återuppbyggnad av länderna

på Balkan,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om stöd till ideella

organisationer, folkrörelser och politiska partier i

arbetet för kontakt och försoning och bildandet av

civila, demokratiska nätverk i det forna

Jugoslavien.

Motion väckt med anledning av regeringens

proposition 1998/99:100

1998/99:Fi21 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar bidra med en svensk

väpnad styrka av en bataljons storlek till en

multinationell väpnad fredsstyrka i Kosovo,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

finansiering av en hel svensk bataljon i Kosovo.

Utskottet

Sammanfattning av propositionen

Ärendet och dess beredning

Konflikten i Kosovo i Förbundsrepubliken Jugoslavien

(FRJ) har gått in i ett allvarligt skede. I den

svåra humanitära och politiska situation som råder

är det angeläget att världssamfundet vidtar

förberedelser för nödvändiga åtgärder i en förändrad

situation, där parterna i Kosovo kommit att

acceptera en vapenvila och eventuellt också

undertecknat en fredsöverenskommelse.

I ett sådant läge kommer en internationell

fredsstyrka att bli nödvändig för att underlätta för

flyktingarna att återvända samt för att övervaka och

genomföra en vapenvila eller eventuell

fredsöverenskommelse. En sådan fredsstyrka skulle

sannolikt komma att bestå av trupper från såväl

Nato- som icke-Natostater. OSSE och EU kommer

sannolikt att ges betydande roller, inte minst för

att stärka demokrati och mänskliga rättigheter,

bygga upp polisväsende och genomföra val.

Regeringen lämnade den 17 februari 1999 en

preliminär och icke bindande avsiktsförklaring till

försvarsalliansen Nato, som bekräftade Sveriges

intresse av att medverka i en internationell

fredsstyrka i Kosovo (KFOR) baserat på ett beslut av

FN:s säkerhetsråd och en överenskommelse mellan

parterna. Vid alliansens konferens om

styrkeuppbyggnad med partnerländerna den 26 februari

förklarade Sverige sig berett att delta med lämpliga

delar av sin snabbinsatsstyrka (SWERAP) i en sådan

fredsstyrka. Den 4 mars meddelade Sverige till Nato

att vi avsåg att ställa upp med en del av en

bataljon i en svensk-finsk styrka. Dessa åtgärder

skulle möjliggöra en ökad insyn från svensk sida i

förberedelserna inför en insats. Härigenom skulle

även våra möjligheter stärkas att i ett senare skede

få inflytande över styrkans utformning och

uppgifter.

Förberedelsearbetet för att ingå i en fredsstyrka

har inletts. Diskussioner har ägt rum om den

militära strukturen för det svenska deltagandet. I

dessa diskussioner har samverkan skett med

Försvarsmakten.

Det är av stor vikt att en betydande del av den

internationella fredsstyrkan kan påbörja sitt

uppdrag i omedelbar anslutning till en vapenvila

mellan parterna eller en fredsöverenskommelse, när

en sådan föreligger. Planering och samordning mellan

de stater som kan förväntas ingå i fredsstyrkan har

därför också på svensk sida påbörjats innan det

finns förutsättningar för att genomföra insatsen.

Ärendet har beretts skyndsamt och regeringen ser

det som nödvändigt att redan i detta skede förelägga

riksdagen ett förslag till beslut. Ärendet kräver

ingen lagstiftning och någon remissbehandling har

inte skett.

Bakgrund

1989 återkallade regeringen i Belgrad det självstyre

som provinsen Kosovo åtnjutit inom den dåvarande

Socialistiska rådsrepubliken Jugoslavien. Den

kosovoalbanska befolkningen, anförd av Kosovos

demokratiska förbund, svarade med civilt motstånd.

Kriget i andra delar av f.d. Jugoslavien spreds i

detta skede inte till Kosovo. Att Daytonavtalet från

1995 om Bosnien-Hercegovina inte innehöll några

bestämmelser om Kosovo kan dock ha bidragit till att

radikalisera den kosovoalbanska opinionen.

I början av 1998 utbröt öppna strider mellan de

serbiska styrkorna och Kosovos befrielsearmé (UCK),

en väpnad rörelse som tidigare inte tilldragit sig

någon större uppmärksamhet. Striderna inleddes med

att serbiska förband anföll UCK-fästen utanför

provinshuvudstaden Pristina. Striderna, som

intensifierades under sommaren 1998, ledde bl.a.

till att omkring 2 000 människor dödades och att

över en kvarts miljon tvingades fly från sina hem.

Striderna och flyktingsituationen gjorde att

konflikten i Kosovo snabbt internationaliserades.

FN:s säkerhetsråd antog i september 1998, under

svenskt ordförandeskap, en resolution som slog fast

ett antal krav på parterna. Bland dessa ingick att

striderna skulle upphöra, trupper dras tillbaka och

åtgärder vidtas, som skulle göra det möjligt för

flyktingarna att återvända till sina hem. Efter att

Nato i oktober 1998 hotat att genomföra

flygbombningar mot FRJ, ingick FRJ:s regering två

avtal med OSSE respektive Nato, vilka upprättade

OSSE:s verifikationsmission i Kosovo (KVM) samt en

flygövervakningsinsats av Nato. Insatserna hade

bl.a. till uppgift att bestyrka att de krav som hade

ställts av FN:s säkerhetsråd uppfylldes. KVM, som

dessutom skulle stödja flyktingarnas återvändande

och senare övervaka demokratiska val, skulle bestå

av högst 2 000 obeväpnade verifikatörer.

KVM-missionens upprättande och verifikatörernas

närvaro bidrog till att minska spänningarna och till

att flyktingar kunde återvända. Missionen spelade

också en viktig roll genom att undersöka och

rapportera om inträffade incidenter. Upprepade brott

mot eldupphöravtalet innebar dock att våldet

trappades upp. I januari 1999 utsattes kosovoalbaner

i byn Racak för en massaker.

De internationella ansträngningarna att få till

stånd en uppgörelse om Kosovos framtida status

intensifierades därefter under ledning av den s.k.

internationella kontaktgruppen för f.d. Jugoslavien.

I Rambouillet utanför Paris ägde förhandlingar rum

mellan partnerna den 6-23 februari i år, under

brittiskt och franskt ordförandeskap. De svåraste

frågorna under förhandlingarna gällde dels huruvida

en folkomröstning skulle hållas efter tre år för att

avgöra om Kosovo skulle få självständighet, dels

närvaron av utländsk trupp för att övervaka

överenskommelsen.

Sedan förhandlingarna ajournerats utan att något

avtal undertecknats ägde en ny förhandlingsomgång

rum i Paris den 15-19 mars. Kosovoalbanska

representanter undertecknade kontaktgruppens förslag

till interimsavtal, men Förbundsrepubliken gjorde

det inte. Alltmedan förhandlingarna pågick fortsatte

en omfattande serbisk militär uppladdning i och

omkring Kosovo. Mot bakgrund av det försämrade

säkerhetsläget beslutade OSSE den 19 mars att

evakuera samtliga verifikatörer från Kosovo.

Efter Belgradregimens vägran att underteckna

kontaktgruppens föreslagna interimsavtal inledde

Nato den 24 mars flyg- och robotattacker mot FRJ.

Därpå intensifierade serbisk militär och

specialpolis samt paramilitära styrkor etniska

rensningsaktioner i Kosovo, med resultat att

flyktingströmmarna ut ur Kosovo växte

explosionsartat.

Utvecklingen i Kosovo inverkar negativt på

säkerheten och stabiliteten i regionen, särskilt i

Albanien och Makedonien. Den får negativa

återverkningar även för den jugoslaviska

delrepubliken Montenegro och för förutsättningarna

för en demokratisk utveckling i Förbundsrepubliken

Jugoslavien i dess helhet.

Det är också uppenbart att utvecklingen i Kosovo

och på västra Balkan - liksom internationella

åtgärder för att söka åstadkomma fred, säkerhet och

demokrati i denna region - har en utomordentligt

stor säkerhetspolitisk betydelse också i ett bredare

europeiskt och globalt sammanhang, inte minst genom

dess effekter på FN och FN:s säkerhetsråd.

Svenska humanitära och andra insatser

Sverige har avsatt 82 miljoner kronor i humanitärt

bistånd till Kosovo under 1999. Huvudmottagare är

FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) som har

samordningsansvar för de humanitära insatserna på

Balkan. Vidare tog regeringen initiativ till ett

internationellt möte i Stockholm i februari i år för

att diskutera hur olika former av bistånd kan

utformas samt hur givare och andra aktörer kan

samverka i syfte att på längre sikt stärka det

civila samhället i Kosovo. Sverige deltog också med

ett sjuttiotal verifikatörer i OSSE:s

verifikationsmission.

Ett omfattande bistånd för återuppbyggnad och

försoning kommer att krävas när de kosovoalbanska

flyktingarna kan återvända. Efter den massflykt och

de deportationer som har ägt rum behövs nu

internationell samverkan för att bistå de utsatta

länderna i regionen och för att solidariskt dela

ansvaret för att ta emot flyktingar. I enlighet med

UNHCR:s rekommendationer kommer en ordning med

tillfälligt skydd att beredas. Sverige har förklarat

sig berett att ta emot upp till 5 000 flyktingar

från regionen.

Sverige har sedan länge, bl.a. genom deltagande i

fredsbevarande och andra insatser i regionen samt

genom omfattande humanitärt bistånd, varit engagerat

i fredsprocessen. Det finns ett starkt svenskt

intresse av att delta i en eventuell fredsstyrka i

Kosovo.

Internationell fredsstyrka

Enligt den planering som förelåg i februari 1999, i

anslutning till förhandlingarna i Rambouillet,

skulle en internationell fredsstyrka (KFOR) omfatta

uppemot 30 000 personer. Insatsen skulle föregås av

ett beslut av FN:s säkerhetsråd och hela styrkan -

fem förstärkta brigader - bedömdes kunna vara på

plats ca 60 dagar efter ett sådant. Större

truppbidragare skulle vara Frankrike, Förenta

staterna, Italien, Spanien, Storbritannien och

Tyskland. Förbanden förutsågs vara utrustade och

utbildade för fredsframtvingande uppgifter. Det

svenska truppbidraget skulle bestå av en del av en

svensk bataljon i en svensk-finsk styrka under

ledning av en svensk bataljonschef. Frågan om

finansiering av denna styrka behandlades av

regeringen i tilläggsbudget till statsbudgeten för

år 1999 (prop. 1998/99:100).

Utvecklingen efter den andra misslyckade

förhandlingsomgången i Paris har dock inneburit att

KFOR-planeringen inte förts vidare. Betydande

Natostyrkor finns emellertid i Makedonien. Efter att

ursprungligen haft till uppgift att i ett nödläge

kunna bistå vid en evakuering av KVM-missionen har

förbanden senare förstärkts för att kunna utgöra

förtrupp för en eventuell mark-insats.

Det står också klart att en internationell

fredsstyrka i Kosovo är en förutsättning både för

att flyktingar skall kunna återvända och för att en

vapenvila skall kunna bli hållbar. En fredsstyrka

skulle vara en förutsättning för OSSE, och sannolikt

också för FN, att i samarbete med EU kunna övervaka

och samordna genomförandet av en civil del av ett

fredsavtal.

Det katastrofala läget i Kosovo kommer

uppenbarligen att påverka de uppgifter som i ett

första skede skall fastställas för en internationell

fredsstyrka. Skyddet av flyktingar, samt det

humanitära och återuppbyggnadsinriktade arbetet,

torde rimligen komma att stå i centrum. För att

fullgöra denna uppgift är det viktigt att

fredsstyrkan får ett tydligt mandat i förhållande

till andra aktörer på bistånds- och MR-områdena.

En viktig förutsättning för en fredsstyrka av den

typ som här behandlas är att en vapenvila råder,

eller att parterna har gått med på en

fredsöverenskommelse. Det är sannolikt att Nato,

genom sin unika kapacitet att organisera en styrka

av denna typ och storlek, kommer att spela en

central roll. Samtidigt torde deltagande av icke-

Natomedlemmar bli av stor politisk betydelse.

Det är politiskt av stor vikt att en insats av

detta slag äger rum efter ett beslut av FN:s

säkerhetsråd eller eventuellt av OSSE. Därigenom

säkerställs att insatsen åtnjuter det breda

internationella stöd som torde vara en förutsättning

för dess genomförande. Det är också betydelsefullt

inför ett sannolikt deltagande av Ryssland.

Den fortsatta utvecklingen i Kosovo kan komma att

förändra förutsättningarna för den internationella

fredsstyrkan bl.a. med ökade krav på deltagande från

militärt alliansfria stater. Tidsförhållanden vad

gäller stationeringen av fredsstyrkan, liksom kraven

på dess sammansättning, utrustning och storlek, går

ännu inte att ange på grund av det osäkra läget.

Dessa frågor kan komma att klarna under

riksdagsbehandlingen av propositionen. Regeringen

kan eventuellt få anledning att återkomma till

riksdagen.

Avtal

Sveriges deltagande i en internationell fredsstyrka

förutsätts regleras genom ett avtal om deltagande

mellan Sverige och den organisation som leder

styrkan. Ett sådant avtal skulle även komma att

reglera rättslig status för fredsstyrkans personal

gentemot truppmottagarlandet samt det interna

förhållandet mellan den aktuella organisationen och

de stater som ingår i styrkan.

Regeringens överväganden

Regeringen föreslår att riksdagen medger att

regeringen ställer en väpnad styrka till förfogande

som ett svenskt bidrag till en internationell

fredsstyrka i Kosovo, efter en vapenvila eller en

fredsöverenskommelse mellan parterna i konflikten i

provinsen Kosovo i Förbundsrepubliken Jugoslavien,

och efter beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd

eller av Organisationen för säkerhet och samarbete i

Europa (OSSE) om en sådan styrka.

Som skäl för detta anför regeringen följande. En

internationell fredsstyrka i Kosovo är av avgörande

betydelse för att flyktingar skall kunna återvända

och för att fred och förutsättning för en

demokratisk utveckling skall kunna skapas. Sverige

kan göra en viktig insats genom att bidra till en

sådan styrka. Flyktingåtervändande förutsätter också

säkra och stabila förhållanden för de omfattande

återuppbyggnadsinsatser som kommer att bli

nödvändiga.

Svenskt deltagande i en fredsstyrka i Kosovo skulle

ligga i linje med Sveriges redan starka engagemang

på Balkan. Insatsen skulle vara av stor betydelse

för säkerhet och stabilitet i regionen i dess

helhet, liksom för det europeiska säkerhetspolitiska

samarbetet.

Regeringen avser att överlägga med Utrikesnämnden

före ett regeringsbeslut om medverkan i styrkan.

Sammanfattning av motionerna

Miljöpartiet de gröna anför i partimotion U11 (mp)

yrkande 1 att Natos bombningar mot

Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ) inte var

nödvändiga och att dessa på intet sätt bidrar till

Kosovokonfliktens lösning. I yrkande 2 framförs krav

på att Sverige skall ta initiativ för att stärka

FN:s samordnande kapacitet för fredsfrämjande

verksamhet, så att den roll som militärallianser,

däribland Nato, har på området kan minska. I

motionens yrkande 3 menar Miljöpartiet att det

svenska deltagandet i den aktuella operationen bör

betraktas som ett undantag, som främst motiveras av

att medverkan från militärt alliansfria länder

bidrar till att minska Natos roll. Frågan om svenskt

deltagande i eventuella framtida fredsfrämjande

operationer av denna art kommer vid varje enskilt

tillfälle att påkalla nya överväganden och beslut i

riksdagen. Den svenska huvudlinjen i framtiden bör

vidare vara att utveckla kapacitet för humanitära

och civila fredsbevarande operationer, snarare än

militära, anförs det i yrkande 4. När det gäller den

svåra flyktingsituation som råder anser Miljöpartiet

i yrkande 5 att Sverige bör erbjuda sig att ta emot

betydligt fler än de 5 000 flyktingar från regionen.

Moderata samlingspartiet anför i kommittémotion U12

(m) att Sverige måste ta sin del av det gemensamma

europeiska ansvaret och delta i en eventuell

fredsstyrka i Kosovo. Styrkan bör också vara av

rimlig storlek. I yrkande 1 kräver motionärerna att

det svenska bidraget till en internationell

fredsstyrka uppgår till en hel mekaniserad bataljon.

Ett svenskt bidrag av en bataljons storlek

säkerställer att den svenska enheten är samordnad

och har beredskap att möta svåra situationer.

Motionärerna pekar också på risken att det

internationella samfundet måste ta till ytterligare

våldsåtgärder för att de kosovoalbanska flyktingarna

skall kunna återvända. I en sådan situation skulle

även Sverige ha ett ansvar att bära sin del av

bördan. Ett svenskt deltagande i en väpnad styrka i

Kosovo utan vapenvila eller fredsöverenskommelse kan

därför inte uteslutas, även om det i nuvarande

situation är oklart hur en sådan insats kan komma

att se ut. Motionärerna anför i yrkande 2 att beslut

om svensk truppinsats när det varken finns

fredsöverenskommelse eller avtal om eldupphör enbart

kan fattas av riksdagen.

I yrkande 3 framförs att Amsterdamfördraget, som nu

trätt i kraft, ger EU bättre möjligheter att bedriva

kraftfull utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige bör

verka för att den gemensamma analysenheten under

ministerrådet driver vidare arbetet med att skapa en

stabilitetspakt för Balkanregionen i dess helhet.

Folkpartiet liberalerna stöder i partimotion U13

(fp) yrkande 1 regeringens förslag att ställa svensk

trupp till förfogande för en internationell

fredsstyrka i Kosovo. En sådan styrka är en

avgörande förutsättning för att en fredsprocess

skall komma till stånd och för att de kosovoalbanska

flyktingarna skall kunna återvända. Motionärerna

befarar emellertid att behovet av internationell

trupp i Kosovo kan bli större än vad som tidigare

har beräknats och att det då är viktigt att Sverige

har beredskap att snabbt öka insatsen. Regeringen

bör vid behov återkomma till riksdagen, anser

Folkpartiet.

Folkpartiet framhåller vidare betydelsen av ökat

bistånd till de av flyktingkatastrofen hårt drabbade

länderna Albanien, Makedonien och Montenegro

(yrkande 5). Regeringen bör ge tydliga signaler om

höjt svenskt stöd därtill. I yrkande 6 krävs att

planeringen för ett omfattande program för

återuppbyggnad inleds redan nu, för att kunna

sjösättas omedelbart efter ett slut på kriget. Även

Serbien bör erbjudas stöd till återuppbyggnad,

förutsatt att landet har en demokratisk ledning. På

längre sikt bör även stöd till kontakt och försoning

mellan folken ges prioritet, menar Folkpartiet i

yrkande 7. Ideella organisationer, folkrörelser och

politiska partier kan ge viktiga bidrag genom att

bilda civila och demokratiska nätverk i det forna

Jugoslavien.

Moderata samlingspartiet framför i kommittémotion

Fi21 (m) yrkande 1 att Sverige bör planera för en

större medverkan än den regeringen föreslår och

ställa en hel bataljon till förfogande för en

multinationell fredsstyrka i Kosovo. I yrkande 2

begärs att regeringen skall presentera förslag till

finansiering av kostnaderna för deltagande med en

hel bataljon, vilka beräknas uppgå till drygt 400

miljoner kronor 1999.

Utskottets överväganden

Kriget i Kosovo och utflödet av detta på närliggande

stater är en tragedi. Oerhörda grymheter har begåtts

mot civilbefolkningen. Striderna och den etniska

rensningen har orsakat den största

flyktingkatastrofen i Europa sedan det andra

världskriget. Varningstecken att händelserna i

Kosovo kunde utvecklas till en humanitär katastrof

saknades inte. Det är ett misslyckande för hela det

internationella samfundet, och därmed även för

Sverige, att man inte kunnat förebygga

krigsutbrottet och förhindra de etniska

rensningarna.

Situationen i Kosovo blev akut efter det att

Belgradregimen vid Paris-mötet i mars 1999 förkastat

den internationella kontaktgruppens för f.d.

Jugoslavien avtalsförslag. När de etniska

rensningsaktionerna därefter intensifierades

ställdes det internationella samfundet inför det

svåra dilemmat att antingen stå passivt inför de

grova kränkningar som begicks eller tillgripa

tvångsmedel. Det framgick vid det laget också att

det inte skulle gå att åstadkomma en resolution i

FN:s säkerhetsråd. För att få ett stopp på de

serbiska övergreppen mot den kosovoalbanska

civilbefolkningen inledde Nato, utan beslut i FN:s

säkerhetsråd, den 24 mars bombningar mot FRJ.

Sedan förhandlingarna i Rambouillet i februari i år

har det inom Nato pågått planering för att upprätta

en internationell fredsstyrka med uppgift att

övervaka ett freds- eller eldupphöravtal i Kosovo.

Sverige har av tradition varit en konstruktiv och

nyskapande aktör i internationellt samarbete. Det

svenska engagemanget på Balkan är långvarigt och har

bl.a. tagit sig uttryck i vårt deltagande i SFOR-

styrkan och dess föregångare Unprofor och IFOR i

Bosnien-Hercegovina samt i den nyligen avbrutna

Unpredepinsatsen i Makedonien. Under svenskt

ordförandeskap i FN:s säkerhetsråd antogs i

september 1998 resolution 1199, som dock ignorerades

av Belgradregimen. Sverige ger betydande humanitärt

stöd till de länder som prövas av

flyktingsituationen. Vi ger också bistånd till

återuppbyggnad i de krigsdrabbade länderna. Ett

stort antal flyktingar från krigen i f.d.

Jugoslavien har funnit en fristad i Sverige. Beaktat

vårt lands storlek har Sverige väl axlat sin del av

ansvaret.

I proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld -

omdanat försvar framhåller regeringen att det

tillhör den svenska säkerhetspolitikens mål att

främja internationell fred och samarbete genom att

bidra till gemensamma fredsfrämjande och humanitära

insatser både i och utom Europa. Riksdagen har vid

flera tillfällen ställt sig bakom denna målsättning

(senast bet. 1998/99:UFöU1).

Regeringen begär i proposition 1998/99:112

riksdagens godkännande att under vissa villkor bidra

med svensk trupp till en gemensam internationell

fredsstyrka i Kosovo.

Svensk väpnad styrka får sändas till annat land

bl.a. om riksdagen medger det, om det är medgivet i

lag som anger förutsättningarna för åtgärden eller

om skyldighet att vidta åtgärden följer av

internationell överenskommelse eller förpliktelse

som har godkänts av riksdagen (RF 10:9). Enligt 1 §

lagen (1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring

utomlands får regeringen, utan riksdagens hörande,

ställa väpnad styrka till förfogande för

fredsbevarande verksamhet utomlands på begäran av

Förenta nationerna (FN) eller enligt beslut som

fattats av Organisationen för säkerhet och samarbete

i Europa (OSSE).

Miljöpartiet menar i motion U11 (mp) yrkande 3 att

svensk militärs medverkan i insatser av nu aktuellt

slag bör betraktas som ett undantag och att beslut

om sådant deltagande skall beslutas av riksdagen vid

varje enskilt tillfälle.

Motion U12 (m) yrkande 2 berör risken för att

vapenvila eller ett fredsavtal inte uppnås och att

Sverige likväl kan behöva agera tillsammans med det

internationella samfundet. I ett läge där beslut om

svensk trupp skall sändas ut utan att en vapenvila

föreligger, understryker Moderaterna att ett sådant

beslut måste fattas av riksdagen.

Utskottet konstaterar att regeringen i

propositionen klart slagit fast att ett villkor för

att svensk väpnad styrka, enligt det nu begärda

bemyndigandet, skall sändas till Kosovo bl.a. är att

en vapenvila råder eller att parterna har ingått ett

fredsavtal. Av detta följer att regeringen måste

återkomma till riksdagen om omständigheterna skulle

ändras och om tidigare i lag givna bemyndigande inte

skulle täcka den uppkomna situationen. Utskottet har

vid föredragningar av Regeringskansliet och

Försvarsmakten inhämtat att det pågår planering för

olika möjliga händelseutvecklingar.

Enligt utskottets uppfattning är motionärernas

önskemål därmed i allt väsentligt redan

tillgodosedda. Utskottet anser därför att motionerna

U11 (mp) yrkande 3 och U12 (m) yrkande 2 kan

besvaras med det anförda.

Regeringen föreslår i här aktuell proposition att

riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad

styrka till förfogande som ett svenskt bidrag till

en internationell fredsstyrka i Kosovo, efter en

vapenvila eller en fredsöverenskommelse mellan

parterna i konflikten i provinsen Kosovo i

Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ), och efter

beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd eller av

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa

(OSSE) om en sådan styrka.

Eftersom fredsframtvingande åtgärder kan bli

aktuella ligger en sådan insats inte inom ramen för

det mandat som regeringen givits enligt lagen

(1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring

utomlands.

I samtliga motioner som avgivits med anledning av

propositionen stöds förslaget att Sverige, under

vissa förutsättningar, skall lämna ett bidrag till

en fredsstyrka i Kosovo.

Utskottet finner, i likhet med regeringen, att det

är naturligt för Sverige att delta i en

internationell fredsstyrka i Kosovo. Det

internationella samfundet måste göra allt som står i

dess makt för att få ett stopp på de våldshandlingar

och de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som

pågår i Kosovo, samt skapa förutsättningar för att

flyktingarna skall kunna återvända till sina hem.

Sverige måste ta sin del av det gemensamma ansvaret

för detta.

Såsom regeringen framhåller i propositionen

föreligger det i dag betydande osäkerhet om

tidsförhållandena, om hur en gemensam insats kan

komma att se ut, om vilket mandat den kan verka

under samt om hur insatsen skall ledas. Samtidigt är

det i händelse av en uppgörelse om eldupphör eller

ett fredsavtal av stor vikt att en fredsstyrka kan

sättas in med kort varsel. Utskottet tar mot denna

bakgrund fasta på regeringens avsiktsförklaring att

överlägga med Utrikesnämnden före ett

regeringsbeslut om att sända en svensk väpnad

styrka.

Utskottet konstaterar att ett beslut om fredsstyrka

av FN:s säkerhetsråd eller OSSE skall utgöra den

folkrättsliga grunden för insatsen. Detta ligger i

linje med Sveriges utrikespolitik och utgör en

förutsättning för att vårt land skall delta med

väpnad styrka i internationella fredsfrämjande

operationer.

Det står i dag inte klart vilken organisation eller

vilken konstellation av stater som skall leda en

insats, men det förefaller sannolikt att Nato kommer

att spela en central roll. Sverige har till Nato

lämnat en preliminär och icke bindande

avsiktsförklaring att delta i en internationell

fredsstyrka. Sverige och Finland har inlett viss

samverkan vad avser förberedelser för ett deltagande

inom en större internationell styrka.

Det är med tillfredsställelse som utskottet

konstaterar att det råder enighet mellan

riksdagspartierna om att Sverige bör delta i en

väpnad internationell fredsstyrka i Kosovo. Den

internationella styrkan förutses ha ett mandat som

tillåter fredsframtvingande åtgärder. Att medge att

regeringen sänder svensk väpnad trupp på uppdrag i

annat land är ett beslut som innebär ett betydande

ansvar. Som tragiska erfarenheter har visat kan

förluster i människoliv i samband med fredsfrämjande

uppdrag inte uteslutas. Vid ett ställningstagande av

detta slag är det en styrka att samtliga partier

ställer sig bakom riksdagens beslut.

Även vid tidigare tillfällen, bl.a. vid beslutet

att delta med trupp i IFOR-operationen i Bosnien-

Hercegovina, har det funnits en samsyn bland

riksdagens partier till stöd för de svenska

insatserna. Denna politiska enighet är en styrka för

Sverige som internationell aktör och stärker

trovärdigheten i vår utrikes- och säkerhetspolitik.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen, senast i

betänkande 1998/99:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik,

understrukit vikten av att Sverige genom deltagande

i fredsfrämjande verksamhet tar sitt ansvar för

internationell fred och säkerhet. Förutom att vi har

en moralisk skyldighet att bära vår del av en

gemensam börda, är sådant deltagande också ett sätt

att stärka vår egen säkerhet. Den internationella

verksamheten är en av försvarets huvuduppgifter.

I proposition 1998/99:112 Svenskt deltagande i

fredsstyrka i Kosovo framhåller regeringen att det

på grund av de osäkra omständigheterna inte går att

precisera storlek eller sammansättning för det

svenska truppbidraget. Regeringen redogör dock för

viss planering som Försvarsmakten inledde i samband

med Rambouilletförhandlingarna. I årets ekonomiska

vårproposition föreslogs vidare finansiering för ett

bidrag till en internationell fredsstyrka i Kosovo.

Utskottet har vid föredragningar av

Regeringskansliet och Försvarsmakten erfarit att

förutsättningarna till viss del förändrats efter det

att proposition 1998/99:112 lagts fram. Flera

faktorer talar i dag för att efterfrågan på bidrag

till den internationella fredsstyrkan sannolikt

kommer att bli större än vad som förutsågs i samband

med Rambouilletförhandlingarna. De senaste

månadernas etniska rensningar i Kosovo har avsevärt

försämrat säkerhetsläget, med följd att det kommer

att krävas en större och robustare styrka för att de

kosovoalbanska flyktingarna skall våga återvända

till sina hem. Vidare har den politiska betydelsen

av att trupp från icke-Natoländer ingår i den

internationella styrkan troligtvis ökat. Det kan

därför vara av särskild betydelse att alliansfria

länder står för en substantiell del av fredsstyrkan.

Utskottet finner mot denna bakgrund att en större

svensk styrka än den som förutsågs vid

förhandlingarna i Rambouillet sannolikt kommer att

efterfrågas. Vidare har den försämrade

säkerhetssituationen höjt de krav som kommer att

ställas på den svenska styrkans förberedelser,

utrustning och samträning.

Det åligger primärt inte riksdagen att direkt

fastställa vilken storlek och sammansättning ett

svenskt bidrag till en internationell fredsstyrka

skall ha. Samtidigt konstaterar utskottet att ett

svenskt bidrag av den omfattning som var aktuell i

samband med Rambouilletförhandlingarna - dvs. en del

av en svensk bataljon i en svensk-finsk styrka -

inte längre är aktuell. Säkerhetsskäl och en

sannolikt ökad efterfrågan på svenskt truppbidrag

talar för en enhetlig och därmed större svensk

styrka.

Utskottet tar fasta på att regeringen avser

överlägga med Utrikesnämnden innan ett

regeringsbeslut fattas om att sända ut en svensk

väpnad styrka till Kosovo. Utskottet utgår också

från att regeringen om så är nödvändigt återkommer

till riksdagen i finansieringsfrågan.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna

U12 (m) yrkande 1 och FiU21 (m) yrkande 1 kan anses

besvarade.

Folkpartiet liberalerna ställer sig i U13 (fp)

yrkande 1 i huvudsak bakom regeringens förslag till

svenskt deltagande i en internationell fredsstyrka i

Kosovo. Motionärerna befarar dock att det troligtvis

kommer att behövas en större internationell styrka

än vad regeringen bedömer i propositionen.

Regeringen understryker i propositionen att den

fortsatta utvecklingen kan komma att förändra

förutsättningarna för den internationella

fredsstyrkan. Tidsförhållanden vad gäller

stationeringen av fredsstyrkan liksom kraven på dess

sammansättning, utrustning och storlek anges därför

inte i propositionen.

Utskottet hänvisar till det ovan förda resonemanget

om svenskt truppbidrag till fredsstyrka i Kosovo och

konstaterar att förutsättningarna har förändrats

jämfört med dem som rådde vid

Rambouilletförhandlingarna. Ett större svenskt

bidrag kan troligtvis komma att efterfrågas.

Motion U13 (fp) yrkande 1 anses vara besvarad med

det ovan anförda.

För år 1999 har regeringen i vårpropositionen

föreslagit finansiering för de beräknade kostnaderna

för ett gemensamt svensk-finskt förband av en

bataljons storlek. Eftersom sammansättningen av den

svenska styrkan och tidpunkten för dess utsändande i

dagsläget inte kan anges, går det heller inte att

närmare precisera vilka kostnaderna kan bli.

Utskottet förutsätter att regeringen vid behov

återkommer till riksdagen i finansieringsfrågan.

Som en följd av detta ställningstagande avstyrker

utskottet motion FiU21 (m) yrkande 2.

Miljöpartiet anför i motion U11 (mp) yrkande 1 att

Nato inte varit tvingat att utföra bombningar mot

FRJ, samt att dessa motverkar en fredlig lösning på

konflikten.

Utskottet vill i detta sammanhang ställa sig bakom

den inställning till Natos bombningar som regeringen

vid upprepade tillfällen gett uttryck för och som

det rått bred politisk enighet omkring, nämligen att

ansvaret för det uppkomna läget ligger på regimen i

Belgrad och president Milosevic. Det är samtidigt

beklagligt att det inte gått att finna enighet i

FN:s säkerhetsråd för åtgärder för att stoppa

Belgradregimens agerande. Det är grova kränkningar

av de mänskliga rättigheterna i form av långvarig

terror och övergrepp mot den kosovoalbanska

befolkningen som lett till den humanitära katastrof

vi i dag står inför. Den jugoslaviska militären och

specialpolisen har utfört och utför fortfarande

sedan länge planerade operationer som hårt drabbar

oskyldiga civila. Förbundsrepubliken Jugoslavien

(FRJ) bryter mot internationell humanitär rätt,

bindande beslut av FN:s säkerhetsråd och det avtal

som ingicks med OSSE i oktober 1998. Det är mot

bakgrund av den medvetet orsakade humanitära

katastrofen som Nato genomför bombningar mot FRJ.

Det finns inte någon entydig grund i folkrätten

för den militära insats som Nato nu genomför.

Samtidigt kan grova kränkningar av de mänskliga

rättigheterna och folkmord aldrig anses vara ett

lands inre angelägenheter. Regimen i Belgrad har

också brutit mot flera säkerhetsrådsresolutioner

(bl.a. 1160, 1199 och 1203). Natostaternas

regeringar beslöt därför ingripa mot övergreppen mot

civilbefolkningen i Kosovo. Händelserna i Kosovo och

FN:s säkerhetsråds oförmåga att vidta tillräckliga

åtgärder understryker behovet av att arbetet med att

reformera säkerhetsrådets sammansättning och

arbetsformer - särskilt vetorätten - fortsätter.

President Milosevic kan när som helst få ett slut

på stridshandlingarna genom att tillmötesgå de

tydliga krav som Nato, FN:s säkerhetsråd och EU

uppställt. Först och främst krävs ett omedelbart

stopp på dödandet och på de militära aktionerna i

Kosovo. De jugoslaviska militära styrkorna, polis

och paramilitära grupper måste dras tillbaka. FRJ

måste vidare ge sitt medgivande till en

internationell militär fredsfrämjande närvaro, godta

ett ovillkorligt återvändande av alla de människor

som har fördrivits samt garantera de humanitära

organisationerna obehindrat tillträde. President

Milosevic måste vidare på ett trovärdigt sätt ge

försäkran om sin beredvillighet att på basis av

Rambouilletavtalet utarbeta ett politiskt ramavtal

för Kosovo i överensstämmelse med FN-stadgan och

folkrätten.

Utskottet anser därmed att motion U11 (mp) yrkande 1

är besvarad.

I motion U11 (mp) yrkande 2 menar motionärerna att

Sverige bör verka för att FN:s samordnande roll vid

fredsbevarande arbete stärks, bl.a. som motvikt till

Nato.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla att FN,

EU, OSSE, Nato, PFF och EAPR samtliga utgör viktiga

byggstenar i den euro-atlantiska

säkerhetsstrukturen, och de fyller olika funktioner

för att i samverkan bidra till fred och säkerhet på

Balkan och annorstädes. FN och FN:s säkerhetsråd

spelar en avgörande roll i ansträngningarna att nå

en politisk lösning av kriget i Kosovo, samtidigt

som Nato är den enda organisation som har kapacitet

att leda en större militär fredsfrämjande insats i

Europa. I en fredsstyrka i Kosovo kommer deltagandet

av alliansfria länder att vara av stor betydelse.

Fredsstyrkan måste samtidigt vara tillräckligt stor

och robust, och ha en sådan sammansättning som ger

ett sådant förtroende att flyktingarna, oavsett

etnisk tillhörighet, skall våga återvända och för

att kvarboende befolkning skall känna trygghet.

Vidare kan som ett exempel på samarbete mellan

organisationerna nämnas det humanitära

flyktingarbetet på Balkan - här har FN:s

flyktingkommissarie (UNHCR) koordineringsansvaret,

och till stöd för och på begäran av UNHCR har Nato

tagit på sig logistiska uppgifter i Albanien och

Makedonien.

Motion U11 (mp) yrkande 2 anses därmed besvarad.

I motion U11 (mp) yrkande 4 framförs att Sverige bör

utveckla sin förmåga att bidra till civila och

humanitära fredsinsatser.

Även när det gäller civila insatser vill utskottet

framhålla betydelsen av samverkan mellan olika typer

av bidrag. Under Kosovokrisen har Sverige utvecklat

sin förmåga att snabbt sätta in civila och

humanitära insatser och givit över 80 miljoner

kronor i humanitärt stöd sedan den nuvarande akuta

krisen bröt ut.

Motion U11 (mp) yrkande 4 anses besvarad med vad utskottet

ovan anfört.

I motion U12 (m) yrkande 3 framhåller Moderaterna

att den gemensamma analysenheten under EU:s

ministerråd tillsammans med kommissionen bör

utarbeta en långsiktig strategi för Balkan.

Utskottet instämmer i att det är naturligt att

enheten för politisk planering och tidig förvarning

(analysenheten), som för närvarande håller på att

upprättas, ger prioritet åt denna typ av frågor.

Målsättningen är att analysenheten skall föra in ett

gemenskapsperspektiv i EU:s utrikes- och

säkerhetspolitik, såväl på lång sikt som inför och

under konkreta kriser. Syftet med analysenhetens

förvarningsfunktion är att ge EU bättre möjligheter

att på ett tidigt stadium sätta in

konfliktförebyggande åtgärder. Kommissionen kommer

att vara representerad i analysenheten, vilket

borgar för ett nära samarbete.

Därmed anses motion U12 (m) yrkande 3 vara besvarad.

Motion U13 (fp) yrkandena 5, 6 och 7 berör behoven

av bistånd till regionen både på kort och lång sikt.

Riksdagen har återkommande understrukit betydelsen

av långsiktigheten i stödet till det forna

Jugoslavien. Redan 1994 framhöll utrikesutskottet

(bet. 1993/94:UU21), mot bakgrund av de då pågående

striderna i Bosnien och med anledning av ett

motionsyrkande om en Marshalliknande plan för

återuppbyggnad, det principiellt viktiga i att

återuppbyggnadsinsatser, och förberedelser för

sådana, i sig kan ha en förtroendeskapande effekt

även under pågående konflikt.

Utskottet konstaterar att Sverige ger ett

betydande stöd till fred och stabilitet på Balkan.

Inte minst EU:s s.k. stabilitetspakt erbjuder ett

politiskt ramverk för fred och försoning samt

integrering i europeiska strukturer.

Stabilitetspakten är ett EU-initiativ som Sverige

stöder och aktivt medverkat till att utveckla. Genom

denna kommer såväl frågor om stöd för mänskliga

rättigheter och demokrati som ekonomisk

återuppbyggnad, utveckling och samarbete att sättas

i fokus. De internationella finansieringsinstituten

förbereder en internationell biståndsstrategi för

hela regionen. Även EU kommer att få en central roll

när det gäller ekonomisk återuppbyggnad, och t.ex.

Europarådet kommer att ge viktiga bidrag när det

gäller uppbyggnaden av rättsstaten liksom OSSE vad

beträffar institutionsuppbyggnaden. Det är givetvis

viktigt att dessa insatser samordnas på ett

effektivt sätt.

Sett i ett helhetsperspektiv står det klart att

Sverige tillhör de länder som visat störst

engagemang för fred och säkerhet på Balkan. Detta

gäller deltagande med fredsfrämjande trupp,

ekonomiskt och humanitärt stöd till regionen samt

flyktingmottagande i det egna landet. Vårt

engagemang för att bidra till en varaktig fred på

Balkan är långsiktigt, och stöd till det civila

samhället utgör en viktig del i ansträngningarna att

verka för fred och försoning samt skapa

förutsättningar för bärkraftig ekonomisk utveckling.

Ideella organisationer, folkrörelser och politiska

partiet spelar alla viktiga roller i detta arbete.

Ett flertal svenska organisationer är redan i dag

verksamma på Balkan. Utskottet, som vill uttrycka

tillfredsställelse över de svenska insatser som

gjorts på Balkan, har erfarit att regeringen har

beredskap att ytterligare höja ambitionsnivån om det

skulle visa sig nödvändigt.

Med vad ovan anförts anses motion U13 (fp) yrkandena

5, 6 och 7 vara besvarad.

Med det ovan anförda tillstyrker utskottet

propositionens förslag.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande beslut vid truppinsats

utomlands

att riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U11 yrkande 3 och

1998/99:U12 yrkande 2 besvarade med vad

utskottet anfört,

2. beträffande styrkans storlek

att riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U12 yrkande 1,

1998/99:U13 yrkande 1 och 1998/99:FiU21 yrkande

1 besvarade med vad utskottet anfört,

3. beträffande finansiering av styrkan

att riksdagen avslår motion 1998/99:FiU21 yrkande 2,

4. beträffande Natos roll

att riksdagen förklarar motion 1998/99:U11 yrkande 1

besvarad med vad utskottet anfört,

5. beträffande FN:s roll

att riksdagen förklarar motion 1998/99:U11 yrkande 2

besvarad med vad utskottet anfört,

6. beträffande svenska civila och

humanitära insatser

att riksdagen förklarar motion 1998/99:U11 yrkande 4

besvarad med vad utskottet anfört,

7. beträffande EU och en strategi för

Balkan

att riksdagen förklarar motion 1998/99:U12 yrkande 3

besvarad med vad utskottet anfört,

8. beträffande stöd till länderna på

Balkan m.m.

att riksdagen förklarar motion 1998/99:U13 yrkandena 5, 6

och 7 besvarade med vad utskottet anfört,

9. beträffande proposition 1998/99:112

Svenskt deltagande i fredsstyrka i Kosovo

att riksdagen antar regeringens förslag till riksdagsbeslut

i proposition 1998/99:112 Svenskt deltagande i

fredsstyrka i Kosovo.

Stockholm den 3 juni 1999

På sammansatta utrikes- och försvarsutskottets

vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola

Furubjelke (s), Henrik Landerholm

(m), Tone Tingsgård (s) Åke Carnerö

(kd), Göran Lennmarker (m),

Christer Skoog (s), Olle Lindström

(m), Berndt Ekholm (s), Håkan

Juholt (s), Berit Jóhannesson (v),

Karin Enström (m), Lars Ångström

(mp), Marianne Andersson (c), Karl-

Göran Biörsmark (fp), Carina Hägg

(s) och Murad Artin (v).

Särskilda yttranden

1. Sveriges position i EU

Henrik Landerholm, Karin Enström, Göran Lennmarker

och Olle Lindström (alla m) anför:

Formuleringen i betänkandet sid 11"...och utgör en

förutsättning för att vårt land skall delta med

väpnad styrka i internationella fredsfrämjande

operationer." strider mot Sveriges position vad

avser EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Enligt denna är förutsättningen att sådana sker i

överensstämmelse med principerna i FN-stadgan och

Helsingfors slutdokument samt målen i ESK:s

Parisstadga. Moderata samlingspartiet står bakom

Sveriges position i EU.

2. Svenskt deltagande i fredsstyrka i

Kosovo

Berit Jóhannesson och Murad Artin (båda v) anför:

Natobombningar och folkfördrivningar

När Nato inlett bombningarna av Jugoslavien

förklarade den amerikanske generalen Wesley Clark

att han var förvånad över den folkfördrivning som

president Milosevic lät inleda.

I andra sammanhang har Nato förklarat att man länge

känt till att Milosevic planerat denna fördrivning

av kosovoalbanerna. Det finns fler exempel på att

bevekelsegrunderna för Natos ingripande i

Kosovokonflikten är motsägelsefulla.

Natos angrepp på Jugoslavien strider på flera

punkter mot folkrätten och har lett till en

försvagning av FN, ett förödmjukande av Ryssland och

givit president Milosevic en förevändning att

beordra den folkfördrivning och de brott mot

mänskliga rättigheter som den jugoslaviska

regeringen nu begår i Kosovo.

Det står alldeles klart att Natos bombningar inte

förverkligar det som folkrätten åsyftar. Något

effektivt försvar av de mänskliga rättigheterna har

de inte inneburit.

Natos förändrade roll

Under kriget i Jugoslavien har det klart framkommit

att det finns krafter inom Nato som undviker att

försöka nå enighet inom FN. Därigenom försvagas FN-

systemet samtidigt som Natos ställning förstärks.

Nato har efter det kalla krigets slut omdefinierat

sin egen roll och ställning i världen. Tidigare var

Nato en försvarsallians, där ett angrepp på ett

enskilt land skulle uppfattas som ett angrepp på

alliansen i dess helhet. I dag har Nato övergått

till att själv angripa enskilda länder utanför

alliansen. Genom att själv ikläda sig de uppgifter

och befogenheter som ankommer på FN har Nato inte

bara försvagat FN, utan också ersatt sin defensiva

hållning gentemot omvärlden med en aggressiv. Nato

kan självklart aldrig, som nu skett i

Kosovokonflikten, på eget bevåg ersätta FN. Genom

att nu göra detta har Natoländerna demonstrerat och

förstärkt sin militära och politiska maktställning i

världen på FN:s bekostnad.

3. Svenskt deltagande i fredsstyrka i

Kosovo

Lars Ångström (mp) anför:

Det är viktigt att starkt kritisera och fördöma den

serbiska nationalistiska regimen såsom ansvarig för

folkfördrivningen, massmördandet och brott mot

mänskligheten i Kosovo. Vi beklagar också djupt det

faktum att vetorätten i FN:s säkerhetsråd

omöjliggjort ett FN-ingripande. Samtidigt är det

viktigt att också konstatera det faktum att Natos

beslut om att militärt angripa en suverän stat inte

har något stöd i internationell rätt. Vi kan

konstatera att Natos bombangrepp i flera avseenden

varit kontraproduktiva. De har stärkt den

nationalistiska regimen i Belgrad, de har inneburit

ett prejudikat för hur andra länder kan komma att

agera i framtiden och de har medfört ett stort

lidande för den serbiska civilbefolkningen. I skydd

av bomberna har den serbiska regimens mördande och

folkfördrivning av kosovoalbaner fullföljts. Det är

oriktigt att som regeringen gör påstå att Nato

tvingades att börja bomba. Beslutet var helt

frivilligt och fattat utifrån Natos egna motiv, där

den egna prestigeförlusten efter att ha hotat och

inte blivit åtlydd ej får underskattas.

Miljöpartiet anser att vetokulturen i FN:s

säkerhetsråd måste förändras så att inte enskilda

stater med olika nationella motiv kan förhindra FN

från att ingripa för att förhindra brott mot

mänskligheten såsom massmord, folkfördrivning och

folkmord. FN måste förbli den organisation som i

dessa situationer exklusivt innehar den legitima

rätten att när så är nödvändigt hota med eller

använda våld.

Miljöpartiet anser också att misslyckandet med att

föregripa inbördeskrigen i det forna Jugoslavien med

all önskvärd tydlighet illustrerar det

internationella samfundets oförmåga att med civila

insatser aktivt förebygga krig. När beslutet om att

föra in 2 000 civila OSSE-observatörer i Kosovo

fattades var det en för situationen alldeles för låg

styrka. Men i förhållande till medlemsländernas

beredskap visade det sig vara en alldeles för hög

ambitionsnivå. Det blev aldrig mer än 1 400

observatörer. Sveriges bidrag var endast 74

personer. Det tål att jämföras med de beslut om en

militärt dominerad fredsstyrka som nu fattas efter

det att folkfördrivningen och massmördandet till

stora delar fullföljts. Då finns plötsligt resurser

att föra in 40 000-50 000 man och Sverige är berett

att ställa upp med upp till 800 man.

Slutsatsen är att vi måste lämna fokuseringen på

att med militära medel hantera kriser när det för

alltför många människor är för sent, för att i

stället med i första hand civila medel aktivt

föregripa väpnade konflikter och brott mot

mänskligheten. Militärt våld i FN:s regi måste i

möjligaste mån förbli ett komplement till och

garanten för trovärdigheten i ett resolut och aktivt

förebyggande arbete.