Bet. 1998/99:UU12

Utrikesutskottets betänkande

1998/99:UU12

Utrikeshandel och internationella investeringar

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1998/99

UU12

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande motioner

väckta under allmänna motionstiden 1998/99 som rör

utrikeshandel och internationella investeringar. I

betänkandet belyses särskilt den betydelse som

globaliseringen av världsekonomin har för

utvecklingen i u-länderna, för gemensam säkerhet,

för demokrati och mänskliga rättigheter samt för

miljön. En ny omfattande förhandlingsrunda inom WTO

är önskvärd. Frågorna om handelns och

investeringarnas påverkan på arbetsförhållanden och

miljö bör behandlas i förhandlingsrundan. Utskottet

besvarar eller avstyrker samtliga motioner.

En fri handel över nationsgränserna leder generellt

till högre sysselsättning och ökat välstånd.

Betydelsen av utrikeshandel och internationella

investeringar för Sveriges ekonomiska utveckling är

väl dokumenterad. En allt friare världsmarknad har

också varit en bidragande orsak till den snabba

ekonomiska tillväxt som en stor del av världen

åtnjutit sedan det andra världskrigets slut.

Den gynnsamma utveckling som ett stort antal u-

länder uppvisat under de senaste decennierna har

bekräftat att ett ökat deltagande på världsmarknaden

bidrar till ekonomisk tillväxt och minskning av

fattigdom. U-länderna är minst lika beroende av

utrikeshandel som i-länderna, och det är därför

positivt att u-länderna i högre grad anslutit sig

till det globala regelsystemet för handel. Eftersom

u-länderna nu är i majoritet i WTO bör deras

intressen få större genomslag i kommande

förhandlingar. Att jordbruks- och textilområdena i

och med Uruguayrundan inkluderades i det gemensamma

regelverket var ett viktigt steg framåt för u-

länderna.

Ekonomiskt utbyte genom handel och investeringar

skapar positiva ömsesidiga beroenden länder emellan.

På detta sätt bidrar internationell handel också

till gemensam säkerhet. Den ekonomiska integrationen

i Västeuropa efter det andra världskriget är ett

framgångsrikt exempel på detta. Efter det kalla

kriget utgör främjande av handel och investeringar

en viktig del i strategin för att främja en

alleuropeisk säkerhet. På samma sätt har ökad

ekonomisk integration en säkerhetsfrämjande

betydelse inom regioner i den tredje världen.

Likaså har handel positiva effekter vad avser

demokrati och mänskliga rättigheter. Samtidigt kan

handel ställa svåra förhållanden i fattiga länder,

t.ex. undermåliga arbetsförhållanden och barnarbete,

i relief. Världssamfundet har, bl.a. inom FN, gjort

bindande åtaganden vad gäller t.ex. förbud mot

barnarbete och normer för arbetsförhållanden. Det är

av vikt att dessa frågor beaktas i kommande

förhandlingar om handel och investeringar och att

gjorda åtaganden inte undergrävs av framtida

multilaterala handels- och investeringsavtal.

Handelns effekter på miljön är också föremål för

diskussion. Utskottet menar att även miljöfrågorna

bör beaktas i multilaterala handelssammanhang.

Åtaganden från bl.a. Agenda 21 och olika

konventioner måste stå fast. Samtidigt måste s.k.

dold protektionism motverkas och hänsyn tas till u-

ländernas intressen.

I takt med att den handelspolitiska dagordningen

har breddats har det folkliga deltagandet

fördjupats, både i formuleringen av den svenska

politiken och i WTO-arbetet. WTO:s kommande

förhandlingsrunda bör präglas av en ökad öppenhet.

Det är också viktigt att riksdagen ges insyn i och

bereds tillfälle att delta i utformandet av den

svenska utrikeshandelspolitiken. Vidare är

parlamentarikers deltagande i den nya

förhandlingsrundan ett led i en folklig förankring

av WTO-arbetet.

Internationella kapitalflöden i form av direkt- och

portföljinvesteringar har växt snabbt under de

senaste åren. Detta är en naturlig följd av den

ökade ekonomiska integrationen. På liknande sätt som

internationell handel bidrar investeringar över

gränserna till ett effektivare globalt

resursutnyttjande. För u-länderna är

direktinvesteringar särskilt viktiga tack vare den

kunskapsöverföring de bidrar till. Internationella

portföljinvesteringar har växt explosionsartat under

det senaste decenniet. Inte minst den finansiella

krisen i Asien har visat att flödet av

portföljinvesteringar snabbt kan vändas mot fasta

växelkurser som inte understöds av makroekonomisk

balans.

Av allt att döma kommer en ny, omfattande

förhandlingsrunda att inledas vid WTO:s ministermöte

i Seattle, USA, i november 1999. Ytterligare

avreglering av världshandeln är önskvärd av de skäl

som ovan anförts. Att ett övergripande avtal för

internationella investeringar också behövs

illustreras av att det i dag finns ca 1 600

bilaterala avtal på området.

Vidare är en av det globala handelssystemets

viktigaste funktioner att det tjänar som en

försäkring mot nationella protektionistiska

tendenser. WTO utgör, bl.a. tack vare sin

tvistlösningsmekanism, en stabilare grund att stå på

än GATT.

En ny WTO-runda kommer att skapa förväntningar om

en ytterligare liberaliserad världshandel. Det

gemensamma regelverket kommer att förstärkas och

utsträckas till nya områden. På detta vis kommer en

ny runda också att utgöra ett förstärkt skydd mot

protektionistiska strömningar.

Motionerna

1998/99:U203 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att handelns

betydelse som utvecklingsmotor måste betonas

starkare.

1998/99:U205 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige måste

värna frihandeln genom att inom EU och WTO ständigt

arbeta för lägre tullar och avskaffande av

handelshinder.

1998/99:U211 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att nya

förhandlingar i första hand bör föras inom FN-

systemets ram,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att nya

avtalsförhandlingar inom VHO skall föras endast om

en generalklausul införs som garanterar att alla FN-

konventioner - nu gällande eller framtida - är

överställda ett internationellt investeringsavtal,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om omfattningen av ett

nytt avtal,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om öppenhet och

folkligt deltagande i framtagandet av ett

investeringsavtal,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förhandlingarna

mellan EU och USA angående NTM (New Transatlantic

Market Place).

1998/99:U506 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att fler länder i

tredje världen skall ha frihandelsavtal med EU,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

verka för att underlätta handeln mellan olika länder

och folk i hela världen.

1998/99:U508 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en prioriterad

fråga för Sverige skall vara att inom EU driva att

EU:s protektionism mot omvärlden minskar, dock med

starka sociala och miljömässiga skyddsklausuler mot

frihandelns skadeverkningar.

1998/99:U704 av Charlotta L Bjälkebring (v) vari

yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om öppenhet i MAI-

förhandlingarna.

1998/99:MJ224 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om svensk hållning

inför kommande WTO-runda.

Utskottet

1 Ärendets beredning

Detta betänkande, som bygger på motioner från den

allmänna motionstiden 1998/99, syftar till att

belysa utrikeshandelns och internationella

investeringars ökande betydelse för relationer

mellan länder och för utvecklingen i världen.

Inledningsvis redogörs för den roll frihandeln

spelar för ett lands ekonomi. Utskottet behandlar

sedan den internationella handelns påverkan i ett

vidare perspektiv och då särskilt dess effekter på

utveckling, säkerhet, demokrati och MR samt miljö.

Vidare berörs effekter av de växande internationella

kapitalflödena.

Inför ärendets beredning har utrikeshandelsminister

Leif Pagrotsky för utskottet föredragit regeringens

skrivelse 1998/99:59 Öppen handel - rättvisa

spelregler. Svensk handelspolitik inför en ny WTO-

runda. Representanter för frivilligorganisationer

har för utskottet presenterat sin syn på en ny WTO-

runda.

Utrikesutskottet har i yttrande UU2y till

näringsutskottet yttrat sig om tillämpliga delar av

regeringens skrivelse om nästa WTO-runda. Den vidare

beredningen av regeringsskrivelsen sker i

näringsutskottet. Utskottets överväganden rörande de

områden som regeringsskrivelsen berör återges i allt

väsentligt i yttrandet till näringsutskottet, men

återspeglas även i detta betänkande.

2 Den ekonomiska betydelsen av frihandel

2.1 Den internationella handeln

Internationell handel har i ett historiskt

perspektiv tillhört de viktigaste faktorerna bakom

ekonomisk tillväxt i både utvecklings- och

industriländer. Den gynnsamma ekonomiska

utvecklingen efter det andra världskriget

illustrerar frihandelns betydelse - i synnerhet med

erfarenheterna av det protektionistiska 1930-talet i

åtanke. Den internationella handeln med varor är i

dag i volym räknat sexton gånger större än 1950,

samtidigt som världens samlade produktion vuxit sex

gånger. Under dessa år har världens folk åtnjutit en

snabbare ökning av välståndet än någonsin tidigare i

mänsklighetens historia. Det är givetvis

oacceptabelt att 1,3 miljarder människor i dag lever

i absolut fattigdom. Antalet fattiga i världen har

ökat, men andelen fattiga minskat under de senaste

25 åren (från 1987 till 1993 ökade antalet från 1

230 miljoner till 1 310 miljoner samtidigt som

andelen sjönk från 30 % till 29 %). Att u-länderna

under denna period successivt öppnat sig för handel

har bidragit till att andelen fattiga har minskat.

Sverige är en liten, öppen ekonomi som är starkt

beroende av omvärlden. Den svenska exporten

motsvarar drygt 40 % av vår bruttonationalprodukt

och en än större del av industriproduktionen.

Handeln är en livsnerv i hela den svenska ekonomin.

Det är heller inte enbart de största företagen som

exporterar - små och medelstora företag (färre än

200 anställda) står för 36 % av den svenska

exporten.

Den snabba ökningen av världshandeln är till stor

del ett resultat av att import- och exporthinder

successivt har avvecklats, i första hand genom GATT

och bildandet av WTO men också genom regionalt

samarbete. Vidare har förbättrade kommunikationer

och ny teknik också underlättat handel över

gränserna.

2.2 Frihandelns fördelar

Att frihandel är gynnsam för alla deltagande aktörer

är en av de få saker som nationalekonomer är överens

om. Åsikten stöds också av omfattande empiriskt

material. Nationalekonomer är vidare ense om att

frihandel gynnar ett land oavsett hur andra länder

agerar, dvs. även ensidiga handelsliberaliseringar

befrämjar tillväxt och välfärd. Den förekommande

lekmannasynen att internationell handel är ett

nollsummespel där enskilda länder måste skydda sina

intressen är alltså felaktig, menar den samlade

nationalekonomiska vetenskapen.

Den nationalekonomiska teorin rörande

internationell handel bygger på de brittiska

nationalekonomerna Adam Smiths och David Ricardos

verk från slutet av 1700- och början av 1800-talet.

I Sverige hade frihandeln en av sina första

förespråkare, före både Smith och Ricardo, i

riksdagsmannen Anders Chydenius redan på 1760-

talet[1].

En av de viktigaste fördelarna med internationell

handel är specialiseringsvinster, som uppstår när

olika länder koncentrerar produktionsresurser till

sektorer där de åtnjuter s.k. komparativa fördelar.

Detta innebär att alla länder kan höja sitt välstånd

genom specialisering inom de områden där de är mest

effektiva - eller minst ineffektiva. I det

övergripande internationella perspektivet innebär

frihandel ett bättre utnyttjande av världens

resurser i form av naturtillgångar, arbetskraft,

kapital och kunskap.

När individer och företag tillåts handla fritt över

internationella gränser skapas vidare

samhällsekonomiska vinster för konsumenter genom att

varor kan importeras till lägre pris. Även

producenter drar nytta av billigare insatsvaror och

exportnäringen höjer sin konkurrenskraft. Dessa

välfärdsvinster kallas i nationalekonomisk teori

bytesvinster.

Förutom specialiserings- och bytesvinster har

frihandel gynnsamma dynamiska effekter för den

nationella ekonomin. En friare handel ger företag i

vissa branscher möjlighet att öka sin försäljning

och därmed utnyttja skalfördelar. En friare import

leder vidare till ökad konkurrens på den nationella

marknaden, vilket innebär lägre priser och en

påskyndad rationaliseringsprocess.

Handelsliberaliseringar underlättar också spridning

av kunnande och ny teknologi.

Att fri handel ger konsumenterna tillgång till

billigare produkter bidrar till att höja välfärden.

Enbart den handelsliberalisering som åstadkoms genom

Uruguayrundan beräknas ge besparingar på mer än 200

miljarder dollar om året åt världens konsumenter. I

så gott som samtliga fall tjänar konsumenterna på en

så fri handel som möjligt. Konsumenternas intressen

är dock som regel svagare företrädda än producenters

och storföretags, vilka i många fall kan ha intresse

av att begränsa utländsk konkurrens.

Bytesvinsterna av frihandel kommer i de flesta fall

samtliga konsumenter till godo. Välfärdsvinsterna på

producentsidan fördelas dock ojämnare. Löner är som

regel högre i exportsektorer, medan

omställningskostnaderna kan vara tunga att bära i de

sektorer som inte klarar av utländsk konkurrens. En

frihandelsvänlig politik garanterar inte en jämlik

fördelning av det välstånd det skapar. Nationell

fördelningspolitik kommer alltid att vara avgörande

för en rättvis fördelning av inkomsterna. Det är

vidare viktigt att den nationella näringspolitiken

stöder nödvändiga ekonomiska omställningar genom att

underlätta för arbetskraft och kapital att söka sig

till livskraftiga näringar.

På motsvarande sätt som frihandel för med sig

välfärdshöjande vinster är kostnaden för

protektionism hög. 1930-talets depression var till

stor del en konsekvens av en spiral av

protektionistiska åtgärder världen över. Icke desto

mindre vidtar länder emellanåt protektionistiska

åtgärder för att skydda inhemsk produktion.

Nationalekonomerna är dock överens om att det land

som vidtar protektionistiska åtgärder också bär den

största kostnaden för dessa. Välfärdsförlusterna för

konsumenterna och övriga producenter är större än

den vinst som den skyddade industrin åtnjuter. På

längre sikt låser skyddsåtgärder in resurser i

näringar i vilka landet inte har sina komparativa

fördelar. Vidare går den nationella ekonomin miste

om frihandelns dynamiska vinster. Slutsatsen att det

protektionistiska landet självt förlorar på sin

politik är analog med att ett enskilt land tjänar på

unilateral handelsliberalisering.

Förutom intresset att skydda en inhemsk bransch

framförs ofta andra argument mot ett alltför fritt

internationellt handelsutbyte. Till dessa hör bl.a.:

- Frihandel i form av billig import sänker lönerna i

utsatta branscher. Detta argument är giltigt

såtillvida att en viss sektor kan drabbas av den

konkurrens som billig import innebär. En sådan

konkurrens är välfärdshöjande för ekonomin i dess

helhet, även om enskilda producenter kan drabbas.

Det är dock oftast vanskligt att särskilja utländsk

konkurrens från inhemsk sådan samt från den allmänna

strukturrationaliseringen. För dem som drabbas kan

dock kostnader för omställning vara nog så

påtagliga. Erfarenheten visar emellertid att det är

orimligt dyrt att skydda inhemska jobb mot utländsk

konkurrens. Den arbetskraft som frigörs bör i

stället uppmuntras att söka sig till andra sektorer.

Samtidigt bidrar fri handel generellt sett till att

höja konkurrenskraften. Frihandelns dynamiska

effekter illustreras av att lönsamhet och löner som

regel är högre i de sektorer som är utsatta för

utländsk konkurrens (lönerna i den svenska

exportindustrin är i genomsnitt 9 % högre än i den

övriga industrin).

-Frihandel drabbar miljön. Vilken påverkan som

internationell handel har på miljö är föremål för

diskussioner. Många menar att handelns

tillväxtbefrämjande effekt bidrar till att öka

belastningen på miljön, bl.a. genom att bidra till

minskad biologisk mångfald. Varuhandel skapar också

behov av transporter, vilka påverkar miljön.

Samtidigt innebär en friare handel ett mer effektivt

resursutnyttjande på global nivå. Vidare finns det

ett positivt samband mellan ekonomisk

utvecklingsnivå och miljöhänsyn. Länder med högre

ekonomisk utvecklingsnivå är generellt bättre

organiserade och ställer bl.a. högre miljökrav.

Statshandels- och importsubstitutionsländer hör till

dem som åsamkat miljön de största skadorna. Den

samlade erfarenheten talar för att en ökad frihandel

kan kombineras med politik för en bättre miljö.

Sambandet mellan internationell handel och miljö

behandlas vidare under avsnitt 4.4.

3 Världshandelns organisation

Under efterkrigstiden har ett globalt handelssystem

successivt växt fram. Den första GATT-förhandlingen

inleddes 1948. De efterkommande förhandlingsrundorna

växte i omfång och alltfler länder anslöt sig till

avtalen. GATT-avtalen, som byggde på principen om

icke-diskriminering, gav klarare spelregler för

aktörerna inom världshandeln. Bildandet av

Världshandelsorganisationen (WTO) 1995 innebar att

ett permanent forum inrättades för administration av

handelsavtalen samt för fortsatta förhandlingar. En

av WTO:s viktigaste funktioner är vidare att

övervaka gällande avtal och lösa tvister mellan

länder. Genom att länder förbinder sig att följa

utslagen i WTO:s tvistlösningsmekanism minskas

risken för godtyckliga ensidiga handelssanktioner.

Särskilt för mindre länder som kan ha svårt att

hävda sina intressen gentemot större ekonomiska

aktörer är ett neutralt tvistlösningsförfarande ett

ovärderligt skydd. WTO utgör det främsta värnet mot

protektionistiska krav.

USA har tidigare varit den drivande kraften bakom

förhandlingsrundorna inom GATT. Denna gång är det

dock den andra ledande aktören inom världshandeln,

Europeiska unionen, som har tagit initiativet till

en ny förhandlingsrunda inom WTO. En ny runda - den

s.k. millennierundan - förväntas inledas vid WTO:s

tredje ministerkonferens i Seattle, USA, i november

1999.

U-länderna har emellanåt agerat gemensamt i den

s.k. 77-gruppen. De facto har dock många u-länder

olika intressen, varför de oftast agerar i andra

konstellationer - t.ex. exportörer av

jordbruksprodukter i den s.k. Cairns-gruppen. Ett

flertal f.d. statshandelsländer, däribland Kina och

Ryssland, förhandlar för närvarande om inträde i

WTO. De baltiska ländernas förhandlingar har

fortskridit och förhoppningsvis är alla tre de

länderna WTO-medlemmar när nästa runda inleds.

EU-kommissionen för unionens talan i WTO och andra

sammanhang som rör internationell handel. I och med

att Sverige inträdde i Europeiska unionen anslöt vi

oss till den gemensamma handelspolitiken. Att

handelspolitiken är en gemensam kompetens innebär

att medlemsländerna tillsammans fastställer

handelspolitiken genom beslut i ministerrådet. I den

s.k. 113-kommittén (efter artikeln i Romfördraget

som slår fast den gemensamma handelspolitiken)

dryftar medlemsländerna och EU-kommissionen löpande

ärenden samt förbereder behandling i ministerrådet.

4 Frihandelns vidare betydelse

4.1 Handel och utveckling

Sammanfattning av motionerna

I motion U203 (fp) yrkande 7 framhålls den

internationella handelns betydelse som motor för

ekonomisk utveckling och tillväxt i de fattigare

länderna. Folkpartiet ser som ett huvudmål att de

fattiga länderna integreras i världs-ekonomin. Även

om u-ländernas utveckling ytterst hänger på den

politik de själva för kan de rika länderna göra

uppgiften betydligt svårare genom att stänga u-

landsprodukter ute från sina marknader. I EU-

samarbetet bör därför Sverige verka för en mer

frihandelsvänlig politik gentemot

utvecklingsländerna. Särskilt EU:s skydd på teko-

och jordbruksområdena missgynnar u-länderna på just

de områden de har bäst förutsättningar att

konkurrera.

Motionärerna bakom U205 (m) yrkande 3 (delvis)

betonar att välståndet i Sverige och andra

utvecklade länder möjliggjordes av fri företagsamhet

och frihandel. På liknande sätt kan fattigdomen

utrotas i utvecklingsländerna. De fattigare

ländernas deltagande i världsmarknaden är den

främsta källan till ekonomisk tillväxt och

kunskapsöverföring. Frihandel är det viktigaste

bidrag som den industrialiserade världen kan ge till

utvecklingsländerna. Det öppna internationella

handelssystemet och dess institutioner, främst WTO,

IMF och Världsbanken, måste stödjas. Öppen och dold

protektionism måste motarbetas - inte sällan döljs

protektionistiska strävanden i idealistisk form.

Sverige bör spela en mer aktiv roll i utformningen

av EU:s bistånd, inte minst inför

Loméförhandlingarna.

I motion U506 (v) yrkande 9 anför Vänsterpartiet att

Sverige inom EU bör verka för att unionen öppnar sig

för handel med länder i tredje världen. Att EU

favoriserar handeln med vissa länder innebär att

andra länder diskrimineras, vilket strider mot

GATT:s huvudprincip om "mest gynnad

nationsbehandling". Vidare är EU:s jordbruks- och

industripolitik protektionistisk och missgynnar

fattigare länder. Samtidigt bör tredje världens

länder under en utvecklingsfas ges rätt att skydda

sina ekonomier mot den rika världens länder och

transnationella bolag, anser motionärerna. I yrkande

14 framförs att Sverige bör motverka EU:s

protektionism och verka för att underlätta handeln

mellan olika länder och folk i hela världen.

I motion U508 (mp) yrkande 8 anför Miljöpartiet att

harmoniseringen av EU:s inre marknad sker på

bekostnad av handel med länder utanför unionen. EU:s

handelspolitik med den tredje världen bygger på en

postkolonial politik som går ut på att de fattigare

länderna förser den industrialiserade världen med

billiga råvaror, medan förädlingsindustrin finns

inom EU. Motionärerna menar att Sverige som

ordförande i EU bör prioritera att minska

protektionismen gentemot omvärlden, dock med starka

sociala och miljömässiga skyddsklausuler mot

frihandelns skadeverkningar.

Utskottets överväganden

Som nämndes inledningsvis stöds de teoretiska

argumenten för frihandel av de senaste 50 årens

utveckling av världsekonomin. För Sverige, Norden,

Västeuropa och Nordamerika har den gynnsamma

ekonomiska utvecklingen efter andra världskriget

gått hand i hand med successiva

handelsliberaliseringar inom GATT, Efta och

Europeiska unionen.

I andra delar av världen har den ekonomiska

utvecklingen varit mer blandad. Ett stort antal

länder i tredje världen frigjorde sig under

decennierna efter andra världskriget från kolonialt

styre. Många av dessa länder sökte genom

importsubstitution minska sitt ekonomiska beroende

av de forna kolonialmakterna. För de en gång så rika

exportörerna av jordbruksprodukter i Sydamerika hade

marknaderna i Nordamerika och Europa plötsligt

stängts efter det andra världskriget, varför även

dessa länder såg importsubstitution som ett sätt att

öka det nationella ekonomiska oberoendet.

I dag råder det dock bred enighet om att

importsubstitution inte har fungerat som ekonomisk

utvecklingsmodell. Land efter land i tredje världen

har under de senaste tjugo åren öppnat sina

marknader och satsat på en exportledd tillväxt.

Resultaten visar att det finns ett klart samband

mellan en öppen handelspolitisk orientering och

ekonomisk utveckling. OECD har funnit att de

utvecklingsländer som fört en öppen handelspolitik

under de senaste tio åren åtnjutit dubbelt så hög

årlig ekonomisk tillväxt som de länder som begränsat

utländskt marknadstillträde.

Fram till Uruguayrundan hade många u-länder i

praktiken stått vid sidan av det multilaterala

handelssystemet genom långtgående undantag från

regelverket. Samtidigt var u-ländernas produkter

ofta utestängda från i-landsmarknaderna på grund av

tullar, kvoter och andra handelshinder. Detta

ändrades genom bildandet av WTO. Uruguayrundans

resultat förbättrade u-ländernas tillträde till i-

landsmarknaderna genom att jordbruks- och

tekoprodukter fördes in i regelverket. S.k.

frivilliga exportbegränsningar, vilka i själva

verket oftast var påtvingade och främst drabbade u-

länder, förbjöds. Vidare godtog u-länderna i högre

grad än tidigare det gemensamma handelspolitiska

regelverket. Många enskilda u-länder hade för övrigt

redan ensidigt sänkt sina handelshinder väsentligt

(skr. 1998/99:59). Sedan Uruguayrundans start har 45

utvecklings- och f.d. statshandelsländer anslutit

sig till GATT och senare WTO, och ett trettiotal har

sökt medlemskap i WTO.

Det samlade resultatet av Uruguayrundan blev dock

inte så långtgående som u-länderna hade hoppats. För

handeln med jordbruks- och tekoprodukter kvarstår

betydande handelshinder i industrivärlden. Dessa

restriktioner för med sig att u-länderna inte ges

möjlighet att utnyttja hela sin potential för

handel. Dessutom begränsar ett många gånger

godtyckligt användande av antidumpningstullar i USA

och EU u-ländernas möjligheter att ta tillvara sina

fördelar i form av låga tillverkningskostnader. U-

länderna har därmed fördelar att vinna i fortsatta

WTO-förhandlingar för sin framtida ekonomiska

utveckling och integration i handelssystemet (skr.

1998/99:59).

Utvecklingsländerna är som grupp i själva verket

mer beroende av internationell handel än i-länderna.

Export och import motsvarar i genomsnitt 38 % av u-

ländernas bruttonationalprodukter, jämfört med 24 %

i den industrialiserade världen. Eftersom

multilaterala regler är särskilt viktiga för mindre

och ekonomiskt svagare länder har u-länderna ett

starkt intresse av att delta i utvecklandet av

internationella handelspolitiska spelregler. I dag

är också majoriteten av WTO:s medlemmar u-länder.

De handelsliberaliseringar som genomförts i många

u-länder under det senaste decenniet har oftast

utgjort en del av en genomgripande reformering av

den ekonomiska politiken. Tidigare hade

importsubstitutionspolitiken syftat till att bygga

upp inhemsk industri genom bl.a. skydd mot utländsk

konkurrens, valutaregleringar, licensgivning och

subventioner. Resultatet blev många gånger

ineffektiva förlustbringande industrier som försåg

landets konsumenter och näringsliv med dyra och

dåliga produkter. Tvärtemot sitt syfte tenderade

importsubstitution att ha en negativ effekt på

bytesbalansen, genom att dyra kapital- och

insatsvaror måste importeras.

Även oberoendemålet inom det svenska biståndet

syftade ursprungligen till att stärka inhemsk

ekonomisk produktion som alternativ till import. I

dag får dock oberoendemålet förstås som en strävan

att stödja u-länders ansträngningar att på sina egna

villkor delta i en internationell integration som

medför ömsesidiga fördelar (1998/99:UU2).

Inte minst 1980-talets skuldkris ledde till en

generell omvärdering av importsubstitution som

utvecklingsmodell. Samtidigt framstod flera länder i

Östasien och Chile som nya utvecklingsmodeller efter

att ha åstadkommit snabb exportledd tillväxt genom

avregleringar av den inhemska marknaden och ensidiga

handelsliberaliseringar. Världsbanken och IMF

ställde vidare villkor på omläggning av den

ekonomiska politiken i samband med omförhandlingar

av lån till de mest skuldsatta u-länderna.

Under de senaste decennierna har många u-länder

inlett regionalt handelspolitiskt samarbete, i viss

mån med Europeiska unionen som modell. Asean i

Sydostasien och Mercosur i södra delen av Sydamerika

utgör de mest framgångsrika exemplen härpå, men även

SADCC i södra Afrika och Andinska pakten i norra

Sydamerika har bidragit till att utveckla sina

regioner. Genom att agera i block har också de

deltagande länderna kunnat öka tyngden bakom sitt

agerande. De flesta u-länderna, inte minst i Afrika,

har fortfarande stora outnyttjade möjligheter att

öka handeln med sina grannländer.

Motionärerna bakom U203 (fp) yrkande 7 framhåller

den internationella handelns betydelse som motor för

ekonomisk utveckling och tillväxt i de fattigare

länderna. Även motion U205 (m) yrkande 3 (delvis)

betonar betydelsen av en frihandelsvänlig politik

för att utrota fattigdomen i utvecklingsländerna.

Motionärerna bakom U506 (v) yrkande 9 menar att EU:s

handelspolitik borde vara mer öppen för import från

länder i tredje världen, och i yrkande 14 anförs att

Sverige i EU bör verka för en politik som

underlättar handeln mellan olika länder och folk i

hela världen. I motion U508 (mp) yrkande 8 anförs

att Sverige som ordförande i EU bör prioritera att

minska protektionismen gentemot tredje världen, dock

med starka sociala och miljömässiga skyddsklausuler

mot frihandelns skadeverkningar.

Utskottet vill inledningsvis hänvisa till

redogörelsen ovan om de olika fördelarna med en så

fri handel som möjligt. Värdet av frihandel har

bekräftats av erfarenheterna under 1900-talet -

såväl av det protektionistiska 1930-talets

världsomfattande depression som av den snabba

ekonomiska tillväxt under en allt friare

internationell handel som allt större delar av

världen har åtnjutit efter andra världskrigets slut.

Den liberaliserade världshandeln har också

väsentligt bidragit till att minska fattigdomen i

världen. Det bör understrykas att det är helt

oacceptabelt att 1,3 miljarder människor fortfarande

lever i absolut fattigdom. Samtidigt förtjänar det

att framhållas att fattigdomen under de senaste

decennierna har minskat snabbare än någonsin

tidigare. Andelen absolut fattiga i Asien har

sjunkit från 60 till 20 % sedan 1975. Kinas

ekonomiska reformer och ökade deltagande i

världshandeln har varit starkt bidragande till att

minska den stora fattigdomen i världens

befolkningsmässigt största land. Det är framför allt

i tillväxtregionerna i östra och södra Kina som

utvecklingen fått genomslag på fattigdomen. Även

Chile, Malaysia och Sydkorea är exempel på länder

som under de senaste decennierna snabbt minskat

fattigdomen. Ekonomisk tillväxt är en förutsättning

för att utrota fattigdomen. Samtidigt fördelas

tillväxten ofta ojämnt.

Andelen fattiga i världen har minskat under de

senaste decennierna. Samtidigt har världens

befolkning vuxit så snabbt att antalet fattiga i

världen ändå ökat. Utvecklingen av fattigdomen

varierar olika kontinenter och länder emellan.

Frågan om fattigdomsbekämpning är komplex och

strategin måste anpassas efter varje lands

förutsättningar. I behandlingen av regeringens

skrivelse 1996/97:169 De fattigas rätt - vårt

gemensamma ansvar konstaterade utskottet i

betänkande 1997/98:UU9:

De politiska förutsättningarna spelar en helt

avgörande roll för hur framgångsrikt ett land blir i

att bekämpa fattigdomen. Avgörande är huruvida ett

lands beslutsfattare har den politiska viljan och

förmågan att bedriva en politik som gynnar

folkflertalet, utifrån demokratiska värderingar

såsom respekten för mänskliga fri- och rättigheter.

Stabilitet och förutsägbarhet i den förda politiken

är viktiga faktorer, liksom ett fungerande

rättssystem och en fungerande offentlig sektor.

En fri marknadsekonomi är en förutsättning för en

långsiktigt hållbar fattigdomsbekämpning.

Den ekonomiska stagnationen i många afrikanska

länder kontrasterar mot den snabba tillväxten i

Asien. I Afrika fick politik syftande till

importsubstitution till följd att många länder

fastnade i en spiral av protektionism,

biståndsberoende och skuldsättning. 1970- och 1980-

talen var för de flesta afrikanska länder förlorade

årtionden, och fattigdomen tenderade snarast att

öka. Under de senaste åren har alltfler afrikanska

länder genomfört ekonomiska reformprogram.

I Latinamerika fick 1980-talets ekonomiska

stagnation som följd att fattigdomen åter bredde ut

sig. Utvecklingen under 1990-talet har dock varit

mer positiv.

Det är ett faktum och en besvikelse att många av de

minst utvecklade länderna inte nämnvärt ökat sitt

deltagande i den internationella handeln under de

senaste decennierna. De minst utvecklade länderna

(MUL) omfattar 46 länder vars befolkningar

sammanlagt uppgår till en sjundedel av den tredje

världens befolkning. U-ländernas möjligheter att få

avsättning för sina produkter på i-ländernas

marknader måste generellt förbättras. Brist på

marknadstillträde är dock endast en del av

förklaringen till MUL-ländernas svaga utveckling.

Många gånger har de minst utvecklade länderna

betydligt bättre tillträde till åtminstone EU-

marknaden än de u-länder som lyckats med exportledd

tillväxt. Det är tydligt att många av de fattigaste

ländernas ekonomier fortfarande är alltför

outvecklade för att de skall kunna dra full nytta av

de möjligheter som WTO och dess regelverk innebär. I

första hand behöver de minst utvecklade länderna

stärka sina institutioner och reformera sina

ekonomier. Många u-länder har också outnyttjade

möjligheter att öka handeln med sina grannländer.

Investeringar i humankapital - dvs. utbildning - är

i många av de fattigaste länderna en nödvändig

förutsättning för en positiv utveckling. Särskilt

viktigt är att stärka kunskap i företagsledning och

stimulera entreprenörer. Generellt spelar utbildning

en nyckelroll för utveckling. Ett lands

utbildningsnivå har stor betydelse för att skapa

ekonomiskt välstånd och för hur detta fördelas.

Det förtjänar att framhållas att ökad

internationell handel inte är ett självändamål eller

i sig tillräckligt för att höja levnadsnivån i de

fattigaste länderna. En öppen handelspolitik utgör

en nödvändig del i en marknadsekonomisk

utvecklingsmodell där bl.a. stabila och demokratiskt

skötta institutioner samt en ansvarsfull ekonomisk

politik utgör andra viktiga komponenter.

Internationell handel skapar förutsättningar för

ekonomisk tillväxt. På det nationella planet har

även den ekonomiska och sociala politiken betydelse

för bekämpning av fattigdom. En jämnt fördelad

ekonomisk utveckling förutsätter också en nationell

fördelningspolitik. Fattigdomsbekämpning är ett av

de svenska biståndsmålen, och något som präglar hela

det svenska samarbetet med u-länder.

I det svenska biståndet har en allt större

betydelse lagts vid att stödja

institutionsuppbyggnad. Stöd till att stärka

institutioner ingår som en viktig del i allt större

svenskt biståndssamarbete. I de fattigaste ländernas

dialog med IMF, Världsbanken och de regionala

utvecklingsbankerna ställs i allmänhet krav på

institutionsuppbyggnad och good governance. Sverige

står bakom att villkor för utlåning ställs på dessa

områden. Svenskt stöd ges också till flera u-länder

för att de på ett självständigt sätt skall kunna

delta i dialogen med de multilaterala

finansieringsinstituten.

Europeiska unionen är en av de viktigaste aktörerna

i den internationella handelspolitiken. Unionen och

USA är världens två största importörer. Vidare är

handelspolitiken gemensam för medlemsländerna, och

EU-kommis-sionen för unionens talan i

internationella handelspolitiska förhandlingar.

Utskottet konstaterar att EU varit en av de

viktigaste drivande krafterna för en friare

världshandel sedan unionens bildande. Den regionala

integrationen i Europa har gått hand i hand med den

globala handelsliberalisering som har skett inom

GATT och WTO. Samtidigt utgör unionens politik på

jordbruks- och tekoområdena undantag från denna

frihandelsvänliga politik. Även andra

industrialiserade länder har höga skyddsnivåer för

jordbruket - Japan, Norge och Schweiz t.o.m.

betydligt högre än EU. Sverige hade vid inträdet

liberalare regimer än EU på flera områden och fick

därför bl.a. återinföra kvoter för textilimport -

till förfång för svenska konsumenter och exportörer

i utvecklingsländer.

Sverige anser att det var ett av Uruguayrundans

viktigaste framsteg att jordbruks- och tekohandel

infördes i WTO:s regelverk. Det råder ingen tvekan

om att många u-länder har betydande exportpotential

på dessa områden, och att konsumenterna i EU skulle

åtnjuta billigare produkter med en liberalare regim.

Inför den nya rundan WTO-förhandlingar som väntas

inledas under hösten 1999 har regeringen

identifierat jordbruket som en nyckelfråga. Sverige

är inom EU pådrivande i förberedelsearbetet för

fortsatta handelsliberaliseringar på

jordbruksområdet. Detta gäller inte enbart

traditionella marknadstillträdesfrågor, utan syftet

är även att interna jordbruksstöd bör bli mindre

handelsstörande. Denna inriktning har också präglat

den svenska hållningen i arbetet med att reformera

EU:s gemensamma jordbrukspolitik inom ramen för

Agenda 2000. Även EU anser att den fortsatta

liberaliseringen bör ske på ett sätt som beaktar

värdet av jordbrukets multifunktionalitet (skr.

1998/99:59). Det är viktigt att de kommande

förhandlingarna resulterar i en ökad

livsmedelssäkerhet, särskilt i u-länderna.

Många u-länder är traditionellt beroende av export

av råvaror. Tidigare har högre tullar i i-länder för

förädlade produkter inneburit hinder mot att bygga

upp förädlingsindustrier i u-länderna. I dag är

tullvarorna för industriprodukter i EU generellt

låga, i genomsnitt ca 4 %. Kostnaderna för att

administrera tullarna överstiger i många fall

intäkterna. För att öka u-ländernas möjligheter att

exportera bör i-ländernas återstående tullar för

industrivaror kunna avskaffas helt i nästa WTO-

runda.

Frihandelsavtal ingår i de associations- och

partnerskapsavtal EU har ingått med ett stort antal

länder i Central- och Östeuropa samt

Medelhavsområdet. Sverige har också varit pådrivande

i arbetet att ingå frihandelsavtal med länder i

tredje världen. Ett sådant avtal har ingåtts med

Mexico, och förhandlingarna om ett frihandelsavtal

med Sydafrika har avslutats.

I syfte att ge transitions- och utvecklingsländer

möjlighet att under en uppbyggnadsfas skydda inhemsk

industri medger dessa avtal ensidiga undantag och

övergångstider för EU:s motparter. Sverige fäster

också stor vikt vid att förhandlingarna om ett nytt

Loméavtal resulterar i bättre marknadstillträde för

AVS-länderna.

Det bör också framhållas att hela WTO-systemet

generellt medger övergångstider för u-länder, för

att producenter skall ges tid för anpassning till

utländsk konkurrens. Sådana övergångstider kan vara

motiverade för att möjliggöra en gradvis öppning av

ekonomin. Samtidigt kan de utgöra en frestelse för

protektionistiska intressen i u-länderna.

Med vad ovan anförts anses motionerna U203 (fp)

yrkande 7, U205 (m) yrkande 3 (i berörd del), U506

(v) yrkandena 9 och 14 samt U508 (mp) yrkande 8 vara

besvarade.

4.2 Handel och säkerhet

En god ekonomisk och social utveckling skapar

förutsättningar för fred och säkerhet. Eftersom

frihandel är en av de viktigaste förutsättningarna

för ekonomisk utveckling, tillväxt och

sysselsättning, är arbete för

handelsliberaliseringar också ett arbete för fred

och säkerhet. Detta gäller för Sverige och övriga

EU-länder. Det gäller även för u-länderna och

staterna i Central- och Östeuropa (yttrande

1996/97:UU5y).

Förutom de ekonomiska vinster som frihandel för med

sig, utgör också internationell handel och ekonomisk

integration former av samarbete som stärker den

gemensamma säkerheten. Den ekonomiska integrationen

i Västeuropa efter det andra världskrigets slut är

ett exempel på hur historiska motsättningar har

kunnat överbryggas genom att med regional frihandel

som grund bygga ett allt tätare ekonomiskt och

politiskt samarbete länderna emellan. 40 år efter

bildandet av EG har krig mellan medlemsländerna

blivit otänkbart. Det ekonomiska samarbetet har

utsträckts till alltfler områden och inbegriper i

dag utrikespolitiskt och säkerhetspolitiskt

samarbete.

På liknande sätt har de deltagande länderna i

Mercosur (Argentina, Brasilien, Paraguay och

Uruguay) närmat sig varandra tack vare det

handelspolitiska samarbetet. Samarbetet håller på

att utsträckas till det politiska området, gamla

motsättningar till trots. Aseanländerna i

Sydostasien kan uppvisa en liknande positiv

utveckling på det säkerhetspolitiska området. Från

den ekonomiska samarbetsorganisationen har sprungit

det bredare säkerhetspolitiska forumet Asean

Regional Forum (ARF).

Som utskottet konstaterat ovan är fri

internationell handel inte ett nollsummespel utan

innebär ekonomiska fördelar för samtliga deltagare.

Genom att handelsströmmar växer och investeringar

över gränserna ökar flätas nätverk av ömsesidiga

ekonomiska beroenden stater och ekonomier emellan -

beroenden som alltså är till fördel för alla parter.

Sådant ekonomiskt samarbete bidrar också till att

bygga gemensam säkerhet. Länder som delar samma

ekonomiska intressen och är beroende av varandras

produktion och välfärd inleder inte krig med

varandra. Vidare innebär internationell handel ett

ökat resande och personutbyte som bidrar till

kunskapsöverföring och ökad förståelse länder och

folk emellan.

De säkerhetshöjande effekterna av frihandel är inte

begränsade till deltagarna i regionala

frihandelsområden. All form av handel är samarbete

som de deltagande länderna har intresse av.

Utskottet vill här särskilt framhålla

ansträngningarna att öka handels- och

investeringsströmmarna mellan länderna i

Östersjöstaternas råd. Denna politik syftar förutom

till att öka det ekonomiska välståndet också till

att öka den gemensamma säkerheten. De senaste åren

har också sett en dramatisk ökning av handeln mellan

länderna runt Östersjön. Under det kalla kriget

utgjorde Östersjön en skiljelinje mellan väst och

öst. I dag förbinder åter Östersjön länderna vid

dess stränder. Handelsströmmar och samarbete som går

långt tillbaka i historien håller på att

återupprättas.

Säkerhetspolitiska skäl har varit av stor vikt när

Sverige drivit att de baltiska länderna skall

erbjudas inträdesförhandlingar med EU. Medlemskap i

unionen kommer att bekräfta att dessa länder fullt

ut tillhör den europeiska gemenskapen, såväl

ekonomiskt som politiskt. De baltiska ländernas

inträde i EU kommer också att bidra till att

ytterligare höja den gemensamma säkerheten i vår

region.

EU:s utvidgning österut drivs av samma motiv.

Länderna som söker inträde motiveras av såväl

ekonomiska som politiska skäl. Inträde i unionen ger

en avsevärd säkerhetspolitisk bonus. Det är värt att

notera att Ryssland inte i något fall motsatt sig

att länder i f.d. Sovjetunionen eller Warszawapakten

sökt inträde i EU. Utvidgningen österut är en

historisk uppgift för EU och Europa. Det vore djupt

olyckligt om den skulle försenas av institutionella

problem och interna ekonomiska motsättningar inom

unionen.

Att höja den gemensamma säkerheten genom ekonomiskt

samarbete är likaså den bärande idén bakom EU:s

samarbetsavtal med Ryssland, Ukraina och andra OSS-

stater. Samarbete med nordvästra Ryssland är också

prioriterat inom det svenska Östersjösamarbetet.

Som utskottet anförde i betänkande 1997/98:UU12 har

den sociala, ekonomiska och politiska integrationen

av länderna i Öst- och Centraleuropa en unik och

avgörande betydelse för europeisk säkerhet, såväl i

Sveriges närområde som i Europa över lag.

OSSE:s breda säkerhetsbegrepp omfattar förutom de

mänskliga och militära dimensionerna även en

ekonomisk dimension. Organisationens medlemsstater

har funnit att ett stärkt ekonomiskt samarbete

främjar säkerheten inom OSSE-sfären. Den ekonomiska

utvecklingen och kriser i vissa delar av OSSE-

regionen har understrukit sambandet mellan ekonomi

och säkerhet. Den ekonomiska dimensionen utgör

vidare en naturlig och ökande del av uppgifterna för

OSSE:s missioner i fält (skr. 1998/99:56).

På motsvarande sätt har EU genom Barcelonaprocessen

sökt att öka samarbetet över Medelhavet.

Överenskommelser om fri handel ingår i de

partnerskapsavtal som EU sluter med länderna kring

Medelhavet, och stöd ges till samarbete på en rad

andra områden.

4.3 Handel, demokrati och mänskliga rättigheter

I ett vidare perspektiv har internationell handel -

liksom många andra former av samarbete över

gränserna - positiva effekter för demokrati och

mänskliga rättigheter. Utskottet har ovan framhållit

att internationell handel befrämjar person- och

kunskapsutbyte mellan länder. Länder som deltar i

internationell handel öppnar sig för influenser

utifrån. Resande och personutbyte befrämjar

yttrandefrihet. Den internationella handelns aktörer

ställer krav på ett fungerande rättssystem och

ansvarsfullt styre - good governance.

Det går dock inte att säga att sambandet är

automatiskt eller att internationell handel alltid

främjar demokrati och respekt för mänskliga

rättigheter. En förekommande invändning är att

frihandel gynnar länder som åsidosätter fackliga

rättigheter, har svag lagstiftning för

arbetsförhållanden eller där barnarbete förekommer.

Det är en tragisk realitet att barnarbete

förekommer i många av världens fattigaste länder. I

sammanhanget bör framhållas att barnarbete och

undermåliga arbetsförhållanden beror på fattigdom.

Ökat deltagande i internationell handel är en

förutsättning för en så snabb ekonomisk utveckling

att fattigdomen kan utrotas. Det är den utvecklade

världens skyldighet att ge de fattigaste länderna

möjligheter att få avsättning för sina produkter på

i-landsmarknaderna. Som tidigare framhållits bör

Sverige inom EU verka för en öppnare politik

gentemot u-länderna vad gäller jordbruks- och

tekoprodukter.

U-länderna motsatte sig starkt att införa normer om

mänskliga rättigheter på arbetsområdet i WTO-

avtalet. Detta motiverades med att problemen är

fattigdomsrelaterade och därmed inte löses genom

handelssanktioner. Vidare menade u-länderna att

normer på dessa områden skulle riskera att

missbrukas och tillämpas godtyckligt av i-länderna.

Det finns också en oro bland u-länderna att frågan

om löneskillnader skulle tas upp i sammanhanget,

vilket skulle riskera att beröva dem en viktig

konkurrensfördel.

Utskottet anser att en politik för friare handel

måste gå hand i hand med Sveriges ansträngningar att

främja demokrati och mänskliga rättigheter.

Internationell handel hindrar inte att krav ställs

på länder att uppfylla de förpliktelser de ingått

genom att ratificera internationella konventioner på

MR-området. Genom ILO har konventioner om bl.a.

fackliga rättigheter, mot diskriminering och

barnarbete, förhandlats fram och ratificerats av ett

stort antal länder. Sverige och andra länder har

påtalat vikten av att dessa frågor integreras i

WTO:s vidare arbete. Det är ILO som har

huvudansvaret för den fortsatta utvecklingen och

efterlevnaden av de konventioner som reglerar

grundläggande mänskliga rättigheter inom arbetslivet

(skr. 1998/99:59).

I alla EU:s relationer med tredje land tillmäts

mänskliga rättigheter stor vikt. Höga krav på

respekt för de mänskliga rättigheterna ställs på de

länder som sökt medlemskap i unionen.

Minoritetsfrågorna har varit särskilt aktuella. I de

frihandelsavtal som EU ingår finns särskilda avsnitt

om respekt för de mänskliga rättigheterna.

Handelsutbyte med länder innebär relationer där

demokrati och mänskliga rättigheter också har en

naturlig plats. Att isolera ett land från

världshandeln tenderar att omöjliggöra andra former

av dialog. Erfarenheterna visar att det finns skäl

för återhållsamhet när det gäller att använda

handelssanktioner som påtryckningsmedel mot regimer

som kränker mänskliga rättigheter. Att dialog och

handelsutbyte är att föredra framför isolering är

motivet bakom EU:s långtgående samarbetsavtal även

med länder som uppvisar problem och brister på MR-

området. EU använder isolering som påtryckning

endast i ett fåtal särskilda fall.

Det finns också skäl att betona att även de

ekonomiska aktörerna spelar en roll för att den

ekonomiska globaliseringen skall stärka mänskliga

rättigheter och social utveckling. Utskottet vill

instämma i FN:s generalsekreterare Kofi Annans

uppmaning den 4 februari i år till världens

företagsledare att även den privata sektorn skall ta

sitt ansvar för att främja globala värderingar på

MR- och miljöområdena. Detta är också att slå vakt

om den fria världsmarknaden.

4.4 Handel och miljö

Sammanfattning av motionen

I partimotion MJ224 (kd), som ägnas åt jord- och

skogsbruk samt fiske, anför Kristdemokraterna i

yrkande 26 att Sverige inför den kommande WTO-rundan

måste ställa mer bestämda krav utifrån de miljö- och

djurskyddsregler som tillämpas i EU. Motionärerna

efterlyser vidare en mer offensiv hållning som ser

till svenska och europeiska intressen vad gäller

jordbruksproduktionen och dess inriktning mot ett

mer ekologiskt uthålligt jordbruk, miljöaspekter och

hållningen till animalieproduktion. Gränsskydd,

intervention och exportbidrag måste tills vidare

behållas, om än på lägre nivå.

Utskottets överväganden

Den internationella handelns påverkan på miljön har

under många år varit föremål för diskussion.

Hittills har dock arbetet med att föra in

miljöfrågorna i det internationella regelverket för

handel präglats av motsättningar mellan i- och u-

länder.

Som ovan redovisats innebär en friare handel en

överlag effektivare användning av de globala

resurserna. Två argument brukar dock anföras av

skeptiker till alltför fri handel. För det första

befrämjar frihandel en högre konsumtion och

ekonomisk tillväxt, vilket i sig ökar belastningen

på miljön. För det andra kan frihandel uppmuntra

till produktion i länder som inte värnar om miljön.

Låga miljökrav skulle kunna utgöra en

konkurrensfördel.

Det främsta syftet med fri handel är att främja

konsumtion och tillväxt. Konsumtionen i ett land

inverkar givetvis på miljön. En hög ekonomisk

levnadsstandard i ett land behöver inte vara

oförenlig med en god miljö. I i-länderna har under

de senaste decennierna allt högre miljökrav införts

utan att detta har haft någon synlig effekt på den

ekonomiska tillväxten. Tvärtom har inte minst

teknikutvecklingen i många fall en gynnsam effekt på

miljön. Även miljöbelastningen till följd av ökade

transporter har till stor del kompenserats av ny,

miljövänligare teknik. Vidare är det talande att

ekonomins skadeverkningar på miljön är väsentligt

större i de länder som skyddat sig mot

internationell handel - importsubstitutions- och

statshandelsländer. Oavsett frihandel är det

nödvändigt att ställa höga miljökrav på all

ekonomisk verksamhet.

Att många u-länder ställer för låga krav på

miljöområdet och att miljöpåverkande produktion i

vissa fall omlokaliseras till sådana länder är

emellertid ett faktum. Sverige och EU har i WTO

drivit frågan om samband mellan handelspolitik och

miljöfrågor. En samlad krets u-länder anför dock att

det är den industrialiserade världen som fortfarande

utgör den största belastningen på miljön, i

synnerhet räknat per folkmängd. Vidare finns en

misstänksamhet bland u-länderna för att miljöhänsyn

skall användas i protektionistiskt syfte från i-

ländernas sida (skr. 1998/99:59).

Målet för Sveriges politik har varit att så långt

som möjligt undanröja risken för konflikt mellan

miljö- och handelspolitiska beslut. Sveriges

jämförelsevis progressiva miljöpolitik bör kunna ges

internationell spridning samtidigt som våra

handelsförbindelser hålls intakta eller förbättras.

Strävan är att åstadkomma en ömsesidigt stödjande

handels- och miljöpolitik, genom att bl.a. verka för

att en fortsatt liberalisering av världshandeln

kopplas till minskad miljöbelastning till förmån för

en hållbar utveckling. Ur samlad miljösynpunkt är

ytterligare liberaliseringar av godo, eftersom de

bidrar till en effektivare global resursanvändning.

En förutsättning för denna positiva effekt är

emellertid att handeln åtföljs av en effektiv

miljöpolitik, så att ökad miljöbelastning kan

undvikas. I detta sammanhang är det särskilt viktigt

att söka undanröja handelshinder som kan ha en

negativ miljöpåverkan. Detta kan t.ex. gälla

subventioner inom jordbruk, fiske och energiområdet

(skr. 1998/99:59). För en väl fungerande frihandel

är det vidare angeläget att miljökostnader

internaliseras i prissättningen.

På jordbruksområdet är en liberaliserad

världsmarknad önskvärd också av miljöskäl. En

avreglering måste slå vakt om ett ekologiskt

hållbart jordbruk och livsmedelssäkerhet. Det måste

samtidigt vara u-ländernas intressen som sätts i

förgrunden och inte svenska eller europeiska

producenters.

Utskottet konstaterar att jordbruket i EU även

efter införandet av Agenda 2000 kommer att åtnjuta

betydande subventioner och tullskydd. Vid den

kommande WTO-rundan måste dock EU ställa in sig på

att i högre grad än tidigare tillmötesgå u-ländernas

krav på ökat marknadstillträde. Hänsyn bör då tas

till jordbrukets multifunktionella roll. Resultatet

av de kommande förhandlingarna måste vidare främja

livsmedelssäkerhet, särskilt i u-länd-erna.

Med vad ovan anförts anses motion MJ224 (kd) yrkande

26 vara besvarad.

Utskottet vill härvidlag understryka att WTO:s regelverk inte

påverkar nationers möjligheter att ställa miljökrav

förutsatt att de grundas på vetenskapliga belägg och

inte syftar till att diskriminera. De utslag som

WTO:s paneler gör tenderar dock att bli omstridda.

Sambandet mellan handel och miljö är en

kontroversiell fråga i WTO. U-länderna har motsatt

sig att regler på miljöområdet införs i det globala

regelverket med motiveringen att dylika lätt kan

missbrukas i protektionistiska syften. Även om u-

ländernas farhågor kan vara motiverade instämmer

utskottet i regeringens slutsats att miljö- och

handelspolitik måste vara ömsesidigt förstärkande.

Allmänt sett skapar ytterligare liberaliseringar på

handelsområdet förutsättningar för en effektivare

resursanvändning. Samtidigt är det väsentligt att

miljöfrågornas betydelse tydligt markeras i WTO. De

åtaganden som världens länder har gjort på

miljöområdet, bl.a. Agenda 21, får inte undergrävas

av ett WTO-avtal. I den s.k. Århusdeklarationen slog

FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) fast att

WTO-regler helt och fullt måste ta hänsyn till

behovet av en hög nivå på skyddet av miljön. Sverige

och EU intar positionen att en ny WTO-runda skall

omfattas också av kopplingen mellan handel och

miljö. Det är samtidigt viktigt att regler på

området tar hänsyn till u-ländernas oro för dold

protektionism.

På förslag av EG ordnade WTO ett särskilt

högnivåmöte om handel och miljö i mars 1999. Syftet

var att öka förståelsen mellan i- och u-länder samt

ge enskilda och intresseorganisationer möjlighet att

delta i debatten. Mötet kan ses som ett steg på

vägen mot en öppnare dialog både mellan i- och u-

länder och mellan regeringar och det civila

samhället i handelsfrågor.

U-ländernas farhågor för att miljön - och även

frågan om arbetsförhållanden - skall missbrukas av

protektionistiska i-länder är förståeliga. Samtidigt

kan ökad internationell handel som inte åtföljs av

en ansvarsfull miljöpolitik ha negativa konsekvenser

för miljön. Den största delen av den återstående

biologiska mångfalden finns - än så länge - i u-

länderna. Att jordens miljö är en gemensam

angelägenhet har bekräftats bl.a. av FN:s konferens

i Rio de Janeiro 1992. Resultaten av en ny WTO-runda

får inte stå i strid med vad världens länder åtagit

sig i andra sammanhang. Sverige bör driva på för att

lyfta fram miljöfrågorna i internationella

sammanhang. Miljöfrågan bör därför ges en skarpare

profil i WTO.

5 Internationella kapitalflöden

Sammanfattning av motionerna

Motionärerna bakom U205 (m) yrkande 3 (delvis)

framhåller att direktinvesteringar i u-länder ökat

snabbt och i dag är viktigare för u-länderna än

biståndet. Direktinvesteringar är privata

investeringar som görs efter noggranna

riskbedömningar, och de söker sig främst till u-

länder med god utveckling. I de fattigaste u-

länderna är kapitalmarknaderna ofta föga utvecklade,

vilket försvårar portföljinvesteringar. I dessa

länder är det viktigt att utveckla marknadsekonomins

institutioner.

I motion U211 (v) yrkande 3 framförs att nya

förhandlingar om ett multilateralt

investeringsskyddsavtal i första hand bör bedrivas

inom FN:s ram, snarare än i WTO. Ett internationellt

avtal om investeringar måste stadfästa både

skyldigheter och rättigheter för såväl företag och

stater som för medborgare och arbetstagare. Det

måste stå helt klart att mänskliga rättigheter går

före företagens rättigheter. Om nya förhandlingar

ändå skulle äga rum i WTO, menar motionärerna i

yrkande 4 att ett avtal bör förses med en

generalklausul som stadgar att samtliga FN-

konventioner - nu gällande eller framtida - skall

vara överordnade det internationella

investeringsavtalet. Vidare bör åtskillnad göras

mellan investeringar i rika respektive fattiga

länder. Inget avtal får påtvingas tredje världen

(yrkande 5). Vänsterpartiet anför också i yrkande 6

att det är viktigt att ge möjligheter till ett ökat

folkligt deltagande i framtagandet av ett

internationellt investeringsavtal och att regeringen

bedriver förhandlingsarbetet på ett öppet sätt.

Förhandlingarna i OECD omgärdades av ett stort mått

av hemlighetsmakeri. I yrkande 7 framförs slutligen

att vad som ovan sagts om ett internationellt

investeringsavtal också bör gälla de förhandlingar

som förs mellan EU och USA om en ny transatlantisk

marknad (NTM - New Transatlantic Marketplace).

I motion U704 (v), som ägnas åt det nordiska

samarbetet, menar Vänsterpartiet att de nordiska

länderna bör verka för att det införs system som

begränsar kortsiktiga spekulationsvinster på

kapitalöverföringar mellan länder. Vidare anförs att

MAI-förhandlingarna inte bedrevs på ett öppet sätt.

I yrkande 8 framförs krav på att resterande

förhandlingar rörande ett MAI-avtal skall ske under

fullt demokratisk kontroll och att opartiska

utredningar skall genomföras om ett avtals

konsekvenser för kultur, miljö, välfärd och fackliga

rättigheter i de nordiska länderna.

Utskottets överväganden

Under de senaste 25 åren har internationella

investeringar vuxit betydligt snabbare än handeln.

Utländska direktinvesteringar uppgick till 350

miljarder dollar 1996, och internationella

portföljinvesteringar omfattade långt större belopp.

Denna form av globalisering har möjliggjorts av ny

teknik samt genom att de flesta länder sänkt tullar,

underlättat för utländska investerare, avskaffat

valutaregleringar och liberaliserat regler för

kapitalrörelser.

Det är viktigt att skilja mellan utländska

direktinvesteringar och portföljinvesteringar. De

förra innebär en etablering eller köp av verksamhet

i ett annat land och åtminstone delaktighet i

verksamhetens skötsel. Portföljinvesteringar är

förvärv (och passivt ägande) av olika former av

värdepapper - aktier samt stats- och

företagsobligationer. Sådana investeringar sker via

världens kapitalmarknader, vilka i takt med

avregleringar och införandet av ny teknik vuxit

explosionsartat i betydelse under de senaste 20

åren. I dag beräknas världens kapitalmarknader

omsätta 1,2 biljoner dollar per dag (att jämföra med

världens samlande årliga produktion som uppgår till

ca 29,5 biljoner dollar).

I de tidigare importsubstitutionsländerna var enda

sättet att komma runt de höga tullmurarna att bygga

fabriker i landet. Utländska direktinvesteringar

gjordes då i stället för handel. Med dagens

generellt friare handel är detta sällan skäl för

direktinvesteringar i ett annat land. Handel och

utländska direktinvesteringar har i stället blivit

komplementära.

En stor del av de internationella

direktinvesteringarna sker inom stora

transnationella företag. Genom låga tullar och allt

billigare transporter kan dessa företag dra nytta av

olika länders komparativa fördelar för tillverkning

av olika produkter. I många fall tillverkas också

olika komponenter till en produkt i flera olika

länder. Direktinvesteringar i servicenäringen har

också ökat. I servicenäringen är i många fall

direktinvesteringar enda sättet att etablera sig på

en utländsk marknad.

Utländska direktinvesteringar spelar en allt större

roll för den svenska ekonomin. Investeringarna går i

båda riktningar - svenska företag investerade för

170 miljarder kronor i utlandet under 1998,

samtidigt som utländska investerare satsade 150

miljarder i investeringar i Sverige. Företagsförvärv

utgör en stor del av dessa tal. Sedan 1993 har

svenska företag förvärvat 750 utländska företag

medan 500 svenska företag övergått i utländsk ägo.

På liknande sätt som internationell handel bidrar

investeringar över nationsgränserna till ett

effektivare globalt resursutnyttjande och ekonomisk

tillväxt. Direktinvesteringar bidrar till

kunskapsöverföring. För många u-länder - i synnerhet

länder i Östasien - samt för länder i Central- och

Östeuropa har utländska direktinvesteringar varit av

stor betydelse för utveckling och ekonomisk

tillväxt. På liknande sätt drog Sverige nytta av

utländska investerare vid den första

industrialiseringen under den andra hälften av 1800-

talet. Särskilt brittiskt kapital möjliggjorde den

snabba expansionen av skogs- och gruvindustrierna

samt byggandet av de första svenska järnvägarna.

I motion U205 (m) yrkande 3 (delvis) framhålls

direktinvesteringarnas betydelse för u-länderna.

Den största andelen av utländska

direktinvesteringar sker inom OECD-länderna (ca 225

miljarder dollar 1997). Direktinvesteringar i u-

länder har dock ökat snabbt under 1990-talet och

uppgick 1997 till ca 175 miljarder dollar. För många

u-länder har den ökade strömmen av

direktinvesteringar bidragit till en snabbare

ekonomisk utveckling.

Samtidigt är de utländska direktinvesteringarna

koncentrerade till ett antal snabbt växande

ekonomier. De minst utvecklade ländernas andel av

världens direktinvesteringar var enligt OECD 0,4 %.

Låg utbildningsnivå och svaga inhemska institutioner

utgör utvecklingshinder för de flesta av de minst

utvecklade länderna. För dessa länder spelar

biståndet fortfarande en avgörande roll. Målet för

biståndet måste vara att genom bl.a.

institutionsstöd och riktade utbildningsinsatser

skapa förutsättningar för ett ökat deltagande i den

alltmer globaliserade världsekonomin.

Med vad ovan anförts anser utskottet motion U205 (m) yrkande 3

(i berörd del) besvarad.

Motion U211 (v) yrkandena 3-7 tar sin utgångspunkt i

de avbrutna MAI-förhandlingarna. Motionärerna menar

att nya förhandlingar i första hand bör ske inom FN

och att ett avtal bör stadfästa skyldigheter och

rättigheter för såväl företag och stater som

medborgare och arbetstagare. En generalklausul om

att samtliga FN-konventioner skall vara överställda

det internationella avtalet bör i alla händelser

föras in. Inga avtal får påtvingas den tredje

världen. Det är vidare viktigt att möjligheter ges

för ett ökat folkligt deltagande i samband med

framtida förhandlingar. Vad som ovan sagts berör

även de förhandlingar som förs mellan EU och USA om

en ny transatlantisk marknad (NTM), anser

motionärerna.

I takt med att utländska direktinvesteringar ökat

har länder börjat sluta avtal för att skydda

investerare i andra länder. I dag finns ca 1 600

sådana bilaterala investeringsskyddsavtal. Inför det

allt tydligare behovet av ett övergripande

internationellt avtal gjordes försök att introducera

frågan under Uruguayrundan. U-länderna motsatte sig

dock bestämt förhandlingar om skydd för

gränsöverskridande investeringar i GATT. I stället

inleddes 1995 förhandlingar om ett s.k. Multilateral

Agreement on Investment (MAI) i OECD. De

förhandlingarna utsattes emellertid för kritik från

bl.a. u-länderna och har nu upphört. Inom WTO

studerar en arbetsgrupp sambandet mellan handel och

investeringar. Sverige verkar för att investeringar

skall ingå som en del i nästa WTO-runda. Där skulle

en bred länderkrets delta, i vilken u-länderna utgör

majoriteten. Ett avtal om investeringsskydd skulle

bli en viktig del i en ny förhandlingsrunda, som

även skulle kunna innehålla liberaliseringar på de

för u-länderna så viktiga jordbruks- och

tekoområdena. Det har tidigare visat sig att det

endast är genom att ta upp olika områden i en och

samma förhandlingsomgång som man har kunnat nå

framsteg på områden där motsättningar finns.

Att framtida förhandlingar skall drivas i FN:s regi

och inte WTO:s ter sig dock varken realistiskt eller

önskvärt. Syftena med inrättandet av WTO var bl.a.

att stärka det internationella regelsystemet och att

skapa ett permanent forum för handelsförhandlingar.

Det är därför naturligt att förhandlingar om ett

internationellt avtal om investeringar också äger

rum i WTO. WTO:s medlemskrets är till stor del

densamma som FN:s. Eftersom u-länderna utgör

majoriteten i WTO finns det goda möjligheter att

deras intressen skall kunna tillgodoses i högre grad

än i OECD-förhandlingarna.

Med vad ovan anförts avstyrks motion U211 (v)

yrkande 3.

U-länderna utgör en heterogen grupp när det gäller

ett internationellt investeringsskyddsavtal. En allt

större andel av gränsöverskridande

direktinvesteringar görs nu i och även mellan u-

länder. Att afrikanska länder ingått sammanlagt 200

bilaterala investeringsskyddsavtal bör vara ett

tecken på att även dessa länder kan dra fördel av

ett övergripande avtal.

Kritikerna mot ett avtal menar att

gränsöverskridande investeringar bl.a. riskerar att

undergräva nationers suveränitet, orsaka ökad

miljöförstöring och utnyttja arbetstagare i länder

med svag arbetslagstiftning. Ett internationellt

investeringsskyddsavtal bör behandla dessa

kontroversiella frågor. Ett WTO-avtal kan inte ses

isolerat från andra politikområden, utan det måste

vara förenligt med bl.a. en hållbar utveckling och

grundläggande mänskliga rättigheter. FN:s

konventioner är åtaganden som världens länder

frivilligt ingått och spelar en fundamental roll på

dessa områden.

Under MAI-debatten riktades kritik mot att avtalet

skulle inkräkta på de avtalsslutande staternas

suveränitet. Detta problem är dock inte unikt för

frågan om ett multilateralt investeringsavtal - det

ligger i alla internationella avtals natur att de i

någon mån begränsar den nationella suveräniteten.

När världens ekonomi globaliseras är det nödvändigt

att upprätta strukturer för internationellt

samarbete som reglerar gränsöverskridande ekonomisk

verksamhet. Detta är bara möjligt genom samarbete

mellan stater. En angelägen och framåtblickande

frågeställning rör därför vilka mål och instrument

som skall ingå i ett internationellt

investeringsavtal. Vidare är det värt att framhålla

att ett internationellt investeringsskyddsavtal

syftar till att motverka diskriminering av utländska

investerare. Stater behåller sin rätt att lagstifta

om nationella normer på t.ex. miljöområdet.

Det har också framförts farhågor för att vissa

länder medvetet skulle sänka sina miljökrav för att

locka till sig utländska investerare. Erfarenheten

ger dock vid handen att detta endast förekommer

undantagsvis. Vidare hänger problemet inte samman

med ett internationellt avtal om investeringsskydd -

länder kan redan i dag skapa sådana skadliga

incitament. Tvärtom är det en fördel om frågan tas

upp i de förestående förhandlingarna. I den s.k.

Århusdeklarationen från 1998 har Europas och

Nordamerikas regeringar slagit fast att ett avtal på

investeringssidan effektivt skall integrera

miljöhänsyn så att en hållbar utveckling stöds och

så att internationell och nationell politik på

miljöområdet inte begränsas.

Frågeställningen om internationella investeringar

och arbetsvillkor liknar diskussionen om frihandelns

påverkan på arbetsvillkor i fattigare länder. Det

bör även här framföras att undermåliga arbetsvillkor

främst är ett fattigdomsrelaterat problem. Utländska

investeringar bidrar därför generellt sett till att

förbättra situationen i tredje världen. Vidare

verkar ILO på området, och dess konventioner har

ratificerats av ett stort antal länder. Liksom när

det gäller miljöfrågor vore det också av värde att

föra in regler som begränsar möjligheterna till

otillbörliga incitament såsom "social dumpning" i

investeringssammanhang.

Utskottet välkomnar engagemang från folkrörelser

och enskilda organisationer i frågorna om

internationell handel och ett eventuellt

investeringsavtal. Internationella enskilda

organisationer gör numera sina röster hörda vid

GATT- och WTO-förhandlingarna. Utskottet ser

positivt på att t.ex. Kommerskollegium gett

folkrörelser och enskilda organisationer möjligheter

att yttra sig i frågan om framtida WTO-förhandlingar

om investeringar.

Om initiativet New Transatlantic Marketplace blir

verklighet kommer världens största frihandelsområde

med EU, USA och Kanada att skapas.

Liberaliseringarna skulle fungera som en betydande

ekonomisk stimulans för ekonomierna på bägge sidorna

Atlanten. Initiativet berör bl.a. avskaffande av

icke-tariffära handelshinder samt liberaliseringar

vad gäller tjänstehandel och investeringar. Ett

avtal, som bör bygga på WTO:s principer, skulle

kunna bli ett exempel på att olika handelsblock kan

närma sig varandra och bilda gemensamma marknader.

Det skulle förhoppningsvis också bidra till att EU

och USA i högre grad än tidigare kan undvika tvister

på handelsområdet.

Med vad ovan anförts anses motion U211 (v) yrkandena

4-7 besvarad.

I motion U704 (v) yrkande 8, som ägnas åt det

nordiska samarbetet, menar Vänsterpartiet att de

nordiska länderna bör verka för att det införs

system som begränsar kortsiktiga spekulationsvinster

på kapitalöverföringar mellan länder. Motionärerna

menar vidare att MAI-förhandlingarna inte bedrevs på

ett öppet sätt. Resterande förhandlingar rörande ett

MAI-avtal bör ske under fullt demokratisk kontroll

och opartiska utredningar om ett avtals konsekvenser

för kultur, miljö, välfärd och fackliga rättigheter

i de nordiska länderna.

Internationella portföljinvesteringar har växt

lavinartat i volym under det senaste decenniet.

Orsakerna är den allmänna liberaliseringen av

kapitalrörelser och marknader som skett i de flesta

länder i världen. Ett ökat privat sparande, främst i

pensionsfonder, har bidragit till att

kapitalförvaltare hanterar allt större resurser. Ny

teknik har också gett minskade

transaktionskostnader.

För många länder utgör utländska

portföljinvesteringar en viktig injektion av kapital

och utländsk valuta. Inte minst har detta gällt de

u-länder som kommit att kallas "emerging markets".

Samtidigt kan länder som Mexico, Thailand och

Indonesien vittna om att en alltför stor exponering

för kortsiktigt kapital medför stora risker.

"Tequilakrisen" i Mexico 1994 och krisen i Östasien

under 1997 och 1998 hade viktiga inhemska orsaker,

bl.a. institutionella svagheter och felaktig

ekonomisk politik. Dessa kriser har snarast

understrukit behovet av solida, transparenta

offentliga och privata institutioner samt en

ansvarsfull långsiktig ekonomisk politik. Den

ekonomiska utvecklingen hade i dessa länder gått

snabbare än den institutionella.

Det lättflyktiga internationella kapitalet slår med

stor snabbhet och kraft. Inte heller betydligt

starkare i-länder, såsom t.ex. Storbritannien och

Sverige, har besparats från framgångsrika attacker

mot fasta växelkurser.

Samtliga världens länder har blivit mer beroende av

och sårbara för det internationella kortsiktiga

investeringskapitalet. I ett övergripande perspektiv

bidrar de fria kapitalrörelserna till en effektivare

global resursanvändning. Samtidigt ställer den högre

krav än tidigare på såväl fungerande institutioner

och bankväsende som makroekonomisk balans. Det bör

framhållas att det finns länder - t.ex. Chile - som

framgångsrikt infört begränsningar av inflöde av

kortsiktigt internationellt kapital.

Frågan om att införa internationella regleringar av

portföljinvesteringar har aktualiserats när kriser

har uppstått. Den internationella valutafonden (IMF)

spelar härvidlag en viktig roll, både för att

förebygga kriser och för att agera när dessa

inträffar. IMF:s roll i dessa sammanhang är föremål

för diskussion.

Det har också framförts förslag, bl.a. FN:s

Commission for Global Governance 1995 (den s.k.

Carlsson-Ramphal-kommissionen), om regleringar av de

internationella kapitalmarknaderna. Ett av förslagen

var att införa en internationell skatt på

kapitalrörelser över nationsgränserna. Syftet med

förslaget var delvis att ge FN större och tryggare

inkomster, men också att motverka alltför snabba

internationella kapitalrörelser. Utskottet har i

betänkande 1995/96:UU1 uttryckt uppfattningen att

förslag om kompletterande finansieringskällor för

FN, däribland internationell transaktionsskatt och

skatt på internationellt flyg, är väl värda att

studera.

Det är emellertid inte säkert att en

omsättningsskatt på kapitaltransaktioner skulle

resultera i stabilare marknader. Vidare har ett

flertal länder - däribland USA - aviserat att de

kraftfullt skulle motsätta sig ett förslag om

internationell kapitalbeskattning, varför det

förefaller osannolikt att det kan bli verklighet.

Finansutskottet (bet. 1997/98:FiU1) har vid flera

tillfällen konstaterat att svårigheterna med att nå

effektiva internationella överenskommelser gör att

transaktionsskatter inte verkar vara en framkomlig

väg.

I takt med globaliseringen av världsekonomin och att allt

bredare multinationella avtal sluts på

handelsområden berörs fler och fler av samhällets

sektorer av dessa frågor. Sveriges ambition är att

arbetet i WTO skall bedrivas med en ökad öppenhet

gentemot det civila samhället. Framsteg har också

gjorts, bl.a. i och med det nyss hållna högnivåmötet

om handel och miljö. Även i den svenska

beredningsprocessen har regeringen försökt att öka

det folkliga deltagandet. Inför möjligheten av nya

WTO-förhandlingar har det bildats en särskild

beredningsgrupp inom Regeringskansliet med

deltagande från samtliga delar av det svenska civila

samhället.

Med vad ovan anförts anses motion U704 (v) yrkande 8

besvarad.

6 En ny WTO-runda

Av allt att döma kommer en ny, omfattande

förhandlingsrunda att inledas vid WTO:s ministermöte

i Seattle, USA, i november 1999. Ytterligare

avreglering av världshandeln är önskvärd av de skäl

som ovan anförts. Att ett övergripande avtal för

internationella investeringar också behövs

illustreras av att det i dag finns ca 1 600

bilaterala avtal på området.

Vidare är en av det globala handelssystemets

viktigaste funktioner att det fungerar som en

försäkring mot nationella protektionistiska

tendenser. WTO utgör, bl.a. tack vare sin

tvistlösningsmekanism, en stabilare grund att stå på

än GATT. Protektionistiska röster finns i de flesta

länder och växer sig emellanåt starka - inte minst i

ekonomiska kristider. Under 1930-talet fanns inget

globalt handelssystem, utan protektionistiska

åtgärder kunde genomföras utan sanktion, varvid

drabbade länder snart retalierade. Under början av

1990-talet genomlevde stora delar av världen en

ekonomisk recession, och protektionistiska röster

hördes. GATT-avtalet och den pågående Uruguayrundan

gav dock endast litet utrymme för ensidig

protektionism.

En ny WTO-runda kommer att skapa förväntningar om

ytterligare liberaliserad världshandel. Det

gemensamma regelverket kommer att förstärkas och

utsträckas till nya områden. På detta vis kommer en

ny runda också att utgöra ett förstärkt skydd mot

protektionistiska strömningar.

Utskottet vill slutligen, med anledning av

regeringens skrivelse 1998/99:59 Öppen handel -

rättvisa spelregler, citera ur utskottets yttrande

1998/99:UU2y till näringsutskottet.

Internationell handel och investeringar tillhör de

viktigaste faktorerna bakom ekonomisk tillväxt.

Sverige är en liten, öppen ekonomi som är starkt

beroende av omvärlden. Utrikeshandeln är en livsnerv

i hela den svenska ekonomin. Internationell handel

och investeringar spelar likaså en nyckelroll för

utvecklingen i hela vår omvärld.

Att den internationella handeln har ökat starkt

under efterkrigstiden har bidragit till den snabba

ökning av välståndet som stora delar av världen

åtnjutit. Världshandelns tillväxt är till stor del

ett resultat av att tullar och andra handelshinder

successivt har avvecklats, i första hand genom GATT

och WTO. Den senaste förhandlingsomgången i GATT,

Uruguayrundan, var den mest omfattande. Endast ett

fåtal u-länder deltog i de första GATT-rundorna, men

alltfler u-länder har efter hand anslutit sig till

de gemensamma regelverken. I dag utgör u-länderna en

majoritet av WTO:s medlemmar.

Tillvaratagandet av u-ländernas intressen är ett

viktigt inslag i Sveriges utrikespolitik. I

anslutning till en ny WTO-runda vore det värdefullt

att utvärdera vad u-ländernas anslutning till

världshandelssystemet och särskilt Uruguayrundans

resultat har betytt för den ekonomiska och sociala

utvecklingen i den tredje världen. En

multisektoriell utvärdering av Uruguayrundan med de

fattiga ländernas intressen i fokus skulle också

bidra till att öka u-ländernas förtroende för WTO.

Utskottet noterar att regeringen fäster en ökad

vikt vid öppenhet i de allt bredare internationella

handelspolitiska förhandlingarna. För att handelssy-

stemet skall uppfattas som legitimt måste det

åtnjuta allmänhetens förtroende och vara

demokratiskt förankrat. Det är värdefullt att

frivilligorganisationer och folkrörelser i ökad

utsträckning deltar i processen, både i Sverige och

i WTO. Det är likaså viktigt att riksdagen ges insyn

i och bereds tillfälle att delta i utformandet av

den svenska utrikeshandelspolitiken.

Parlamentarikernas deltagande i en ny WTO-runda är

ett led i en folklig förankring av WTO-arbetet.

I takt med den ökade globaliseringen av

världsekonomin har den handelspolitiska dagordningen

breddats. Internationell handel och investeringar

spelar i dag en viktig roll för bl.a. utvecklingen i

den tredje världen, främjande av gemensam säkerhet

samt miljön. Det är av stor vikt att effekterna på

olika politikområden beaktas i utformandet av den

svenska utrikeshandelspolitiken, så att Sverige på

olika områden för en konsistent politik - en

sammanhållen svensk utrikespolitik.

När det gäller eventuella förhandlingar om

investeringar i nästa WTO-runda, noterar utskottet

regeringens bedömning att sådana förhandlingar

kommer att starta från början. En överföring av MAI-

utkastet är alltså inte aktuell. Det är viktigt att

framtida förhandlingar sker i öppenhet och att

hänsyn tas till u-ländernas behov. Att

förhandlingarna nu kommer att ske i WTO har fördelen

att u-länderna kommer att delta i förhandlingarna.

Det förefaller sannolikt att en ny omfattande

förhandlingsrunda kommer att inledas vid WTO:s

ministermöte i Seattle, USA, i november 1999. Dessa

förhandlingar kommer av allt att döma att bli mer

omfattande än tidigare rundor. Den

förberedelseprocess som pågår inom EU blir avgörande

för vilka frågor gemenskapen kommer att driva vid

förhandlingarna. Sverige måste driva sina intressen

och positioner på ett aktivt sätt i denna process.

I den kommande rundan måste stor hänsyn tas

till u-ländernas intressen. För att u-

länderna själva skall kunna driva sina

frågor, är det viktigt att de kan delta på

ett aktivt sätt i förhandlingarna. I de

fall Sverige kan bidra till att stärka u-

ländernas kapacitet att delta i

förhandlingsprocessen bör detta ges

prioritet. Det är också viktigt att stödja

utvecklandet av handel mellan u-länder.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande handelns betydelse för

utvecklingen i tredje världen

att riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U203 yrkande 7

och 1998/99:U205 yrkande 3 (i berörd del)

besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande EU:s handelspolitik

gentemot tredje världen

att riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U506 yrkandena 9

och 14 samt 1998/99:U508 yrkande 8 besvarade med

vad utskottet anfört,

3. beträffande jordbruket och miljön inför

en ny WTO-runda

att riksdagen förklarar motion 1998/99:MJ224 yrkande 26

besvarad med vad utskottet anfört,

4. beträffande direktinvesteringar i u-

länder

att riksdagen förklarar motion 1998/99:U205 yrkande 3 (i

berörd del) besvarad med vad utskottet anfört,

5. beträffande ett internationellt

investeringsavtal

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:U211 yrkande 3

förklarar motionerna 1998/99:U211 yrkandena 4-7

och 1998/99:U704 yrkande 8 besvarade med vad

utskottet anfört.

res. 1 (m) - motiv.

Stockholm den 4 maj 1999

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Sören

Lekberg (s), Berndt Ekholm (s), Lars Ohly (v),

Ingrid Näslund (kd), Bertil Persson (m), Urban Ahlin

(s), Carina Hägg (s), Agneta Brendt (s), Murad Artin

(v), Jan Erik Ågren (kd), Sten Tolgfors (m),

Marianne Samuelsson (mp), Marianne Andersson (c),

Karl-Göran Biörsmark (fp), Karin Enström (m) och

Gustaf von Essen (m).

Reservation

1 Ett internationellt investeringsavtal

(mom. 5, motiveringen)

Bertil Persson, Sten Tolgfors, Karin Enström och

Gustaf von Essen (alla m) anser att den del av

utskottets betänkande som på s. 24 börjar med

"Utskottet har i betänkande 1995/96:UU1" och på s.

24 slutar med "värda att studera" bort ha följande

lydelse:

Utskottet vill som sin åsikt bestämt framhålla att

det avvisar tankarna på en s.k. Tobinskatt. Utöver

att den allvarligt skulle påverka marknadsekonomins

funktionssätt och försvåra för kapitalinvesteringar

i tredje världen skulle den dessutom direkt negativt

påverka utvecklingen i u-länderna. Exempelvis skulle

Sveriges programland Vietnam omedelbart drabbas av

en skatt lika stor som hela det svenska biståndet.

Frånvaron av utsikter att nå fungerande

internationella överenskommelser är ytterligare ett

skäl att avvisa förslag i denna riktning.

Särskilda yttranden

1. Frihandel och fördelning

Bertil Persson, Sten Tolgfors, Karin Enström och

Gustav von Essen (alla m) anför:

Det finns inte belägg för att frihandelsvänliga

länder skulle präglas av ojämlikare fördelning än

protektionistiska länder, vilket ligger i

majoritetens resonemang. Tvärtom finns det anledning

att tro att frihandelns tillväxtbefrämjande effekter

kommer alla till del när den samlade välståndsnivån

höjs, vilket brukar beskrivas som

nedsippringsprincipen.

Länder med stora klyftor, där människor tvingas

leva i direkt fattigdom, är inte sällan

protektionistiska och slutna ekonomier.

2. Socialklausuler

Bertil Persson, Sten Tolgfors, Karin Enström och

Gustav von Essen (alla m) anför:

Vägen till välstånd för utvecklingsländerna går via

internationell handel, precis som den en gång gjorde

för Sverige.

Det är vanligt att handelsklausuler om miljö- och

arbetsförhållanden lyfts fram som ett sätt att

hjälpa människor i utvecklingsländerna. Det får dock

inte vara så att synbart idealistiska argument

används för att dölja protektionistiska ambitioner.

De som argumenterar för att miljö- och olika

arbetsmarknadskrav skall drivas gentemot

utvecklingsländerna riskerar att förvärra den

situation de vill förbättra. I takt med stigande

välstånd kan däremot brister avhjälpas.

Det råder brist på konkretion i resonemangen om

klausuler om miljö och arbetsvillkor. Vilka åtgärder

som underlåtenhet att följa klausuler om miljö och

arbetsvillkor skulle leda till, samt om dessa

klausuler skulle gälla generellt eller endast

undertecknande länder är oklart, liksom hur

miljökostnader skulle integreras i prissättning vid

internationell handel.

Sverige bör aktivt motverka alla protektionistiska

tendenser.

**FOOTNOTES**

[1]: En kort presentation av Anders Chydenius

görs i bilagan till detta betänkande där också

något om hans syn på frihandel redovisas.

Anders Chydenius: hans gärning och

hans syn på frihandel

Anders Chydenius (1729-1803) var präst från

Österbotten och riksdagsman i prästeståndet under

åren 1765-66, vilket sistnämnda år han dock uteslöts

ur ståndet. Han valdes igen till riksdagen 1769, men

fick då inte sin riksdagsfullmakt godkänd av

prästeståndet. Senare gick det dock bättre, och han

deltog i riksdagarna under åren 1778/79 och 1792.

Tillhörande mösspartiet (de yngre mössorna) gjorde

sig Chydenius känd som kritiker av det bottniska

handelstvånget och förespråkare för en friare

handel. Chydenius, som var starkt influerad av den

franska upplysningsfilosofin, var en produktiv

skriftställare även i andra politiska frågor än

sådana som berörde handeln. I sina skrifter

behandlade han bl.a. befolkningsfrågan och

emigrationen från Sverige samt sambandet mellan å

ena sidan den förda ekonomiska politiken och å den

andra arbetslöshet och fattigdom. Det var hans

åsikter i just dessa frågor som ledde till att han

1766 blev utesluten ur prästeståndet. Hans

ståndsbröders uppfattning om honom förbättrades inte

av hans för tiden radikala krav på religionsfrihet.

Chydenius spelade också en central roll då vår

första tryckfrihetsförordning, till formen grundlag,

antogs 1766.

Under 1770-talet och en bit in på 1780-talet stod

Chydenius Gustav III nära. Han återupptog sin

publicistiska verksamhet och krävde i "Landthandel"

(1777) ökad handelsfrihet. Också "Tankar om

husbönders och tienstehions naturliga rätt" (1778),

i vilken han pläderar för fri avtalsrätt mellan

husbönder och tjänstefolk, anknyter till hans

tidigare skriftställarskap.

Framställningen i det följande skall inte ses som

något ställningstagande från utskottets sida till de

tankar Chydenius framlade utan syftar blott till

att, utifrån historiska utgångspunkter, illustrera

att debatten om frihandel har en lång tradition i

Sveriges riksdag.

Chydenius och frihandeln

Likt många andra tänkare under upplysningstiden var

Chydenius inspirerad såväl av den newtonska

världsbilden som av naturrättsligt färgade idéer. I

sina skrifter om ekonomi och handeln använder han

ofta ett naturvetenskapligt präglat, mekanistiskt

bildspråk som vittnar om detta. Sålunda liknas ett

orört näringsliv ibland vid ett urverk, ibland vid

utjämnande havsvatten[2] och ibland vid människans

blodomlopp[3]. Näringsfrihet förespråkas också med

naturrättsargument: "Tillägger icke den naturliga

Lagen hvar ägare frihet, at söka med sin vara sin

bästa utkomst, hvarest han kan?"[4]

Likheterna mellan Anders Chydenius och den mera

berömde Adam Smith är i många stycken påtagliga båda

vad avser argumentation och grundläggande synsätt.

Med sina metaforer om "urverk", "utjämnande

havsvatten" och "blodomlopp" framför Chydenius samma

grundläggande idé som Smith gör med sin berömda

"osynliga hand". Båda hävdar att det opåverkade

näringslivet är självreglerande och att frihandel är

nyttigt för alla parter. Båda hävdar att fri

konkurrens gör näringslivet sunt och livskraftigt.

Och båda visar stor medkänsla med det mindre

välbeställda arbetsfolket och de fattiga.

Chydenius publicerade sig långt tidigare än Smith.

Chydenii i sammanhanget viktigaste arbete, "Den

Nationnale vinsten, Vördsamast övferlemnad Til

Riksens Höglofliga Ständer, Af En Deras Ledamot",

utgavs 1765, medan Smiths "An Inquiry into the

Nature and Causes of the Wealth of Nations" utkom

först 1776. Innan Smith publicerade sitt verk hade

han dock i olika sammanhang, kanske främst i

föreläsningsform, fört fram sina idéer. Såvitt

framgår av hittillsvarande forskning har de båda

dock inte haft någon kännedom om eller inflytande på

varandra.

Element i Chydenii tänkande

Chydenius, som i motsats till Smith saknade

akademisk skolning inom de ekonomiska vetenskaperna,

utvecklade mycket av sitt tänkande som ett led i sin

politiska gärning, och hans uppfattningar i

ekonomiska frågor återfinns därför huvudsakligen i

skrifter av pamflettkaraktär och i inlägg i

riksdagsdebatterna. Ett av de mera bekanta

anförandena, som hölls den 26 september 1765,

återfinns nedan in exstenso. Att hans tankar haft

bestående livskraft visar följande korta jämförelser

mellan vad utrikesutskottet anför i detta betänkande

och vad Chydenius framfört i olika sammanhang.

I sina inledande överväganden om frihandelns

fördelar (avsnitt 2.2) konstaterar utskottet att

"alla länder kan höja sitt välstånd genom

specialisering inom de områden där de är mest

effektiva - eller minst ineffektiva. I det

övergripande internationella perspektivet innebär

frihandel ett bättre utnyttjande av världens

resurser ... ."

Chydenius ger följande exempel: "Om engelsmannen är

villig att afhemta vår sill och transportera den

till aflägsna orter, är det ett godt tecken. Om det

är fördel vid att föra sillen på egna skepp till

Medelhafvet, så sker det ändå, utan premier. Kan

utländningen göra det för mindre frakt, så är det

lika profitabelt för riket."[5]

I avsnitt 2.2 Frihandelns fördelar framhåller

utskottet att det land som vidtar protektionistiska

åtgärder också bär den största kostnaden för dessa.

Resonemanget utmynnar i följande:

"Slutsatsen att det protektionistiska landet självt

förlorar på sin politik är analog med att ett

enskilt land tjänar på unilateral

handelsliberalisering."

Chydenius visar bl.a. att så kan ske genom räntan:

"En köpman, som äger fri handel, sträcker vidt ut

sin omtanka: han sysselsättes varje stund, at med

fördel röra sina varor. Vil någon vinna för mycket,

får han medtäflare, som dela vinsten och hjälpa

medborgare från egenvilligt skinneri. Hvar och en

måste då åtnöjas med mindre vinst på hvarje Vara,

men för sin utkomst i det stället röra dem desto

flitigare. Då faller penninge-intresset, då uppsökas

äfven de mindre näringar, som under hög

penningeränta ej kunna påtänkas eller drifvas."[6]

Utskottet nämner i sin diskussion om EU:s

associations- och partnerskapsavtal att dessa bl.a.

ger utvecklingsländerna möjlighet att under en

uppbyggnadsfas skydda inhemsk industri. Under

frihetstiden var det vanligt att på liknande sätt,

med olika sorters skydd och premier, söka befrämja

inhemsk industri i syfte att, i enlighet med det

rådande merkantilistiska synsättet, nedbringa

importen och skapa förutsättningar för export.

Chydenius ansåg "att en fattig stat aldrig

upphjelpes genom premier. ... Friheten är bättre än

alla premier. Förunnas folket fullkomlig frihet, så

fattas aldrig fiskare, aldrig flit och aldrig vinst.

I början till att locka folket in uti denna näringen

torde premierna haft sin nytta, men numera ... de

kunna helt och hållet umbäras."[7]

Chydenius uppfattning i detta avseende ligger nära

det resonemang som utskottet för på sidan 10 i sitt

betänkande, där det sägs:

"De handelsliberaliseringar som genomförts i många

u-länder under det senaste decenniet har oftast

utgjort en del av en genomgripande reformering av

den ekonomiska politiken. Tidigare hade

importsubstitutionspolitiken syftat till att bygga

upp inhemsk industri genom bl.a. skydd mot utländsk

konkurrens, valutaregleringar, licensgivning och

subventioner. Resultatet blev många gånger

ineffektiva förlustbringande industrier som försåg

landets konsumenter och näringsliv med dyra och

dåliga produkter. Tvärtemot sitt syfte tenderade

importsubstitution att ha en negativ effekt på

bytesbalansen, genom att dyra kapital- och

insatsvaror måste importeras."

Utskottet kommer i sitt betänkande om utrikeshandeln

också in på frågan om handel och miljö (avsnitt

4.4). Denna koppling, som kan förfalla vara ett

utflöde av den nutida miljömedvetenheten, gjordes

emellertid redan av ständernas fiskerideputation vid

riksdagen 1765/66 i ett betänkande som behandlade

avveckling av fångst- och exportpremier för

västkustfisket.

Chydenius, som visserligen var ivrig tillskyndare av

premiernas avskaffande, visade då en föga "modern",

eller i alla fall skeptisk, inställning till de

miljöaspekter på fisket som drogs upp i

sammanhanget. I det utkast till betänkande som

deputationen hade att ta ställning till förordades

ett förbud mot rensning och saltning av sill ombord

på fartygen, eftersom detta ledde till förorening av

havet och även försämrade fiskens kvalitet. Någon

tanke på försiktighetsprincipen hade Chydenius

uppenbarligen inte när han mot detta anförde:

"Hvar och en är berättigad at disponera sin vara,

som han sielf bäst finner, och äfven att salta sill

hvarest han finner det vara lägligast; eljest gå vi

in uti tvång principer. Det är bekant at en stor del

notvarp lemnar död sill til flere hundrade tunnor

liggande, som man hinner ej at upfiska, hvad vill

det då säga at kasta några tunnor giäl i siön ...

Dessutom hafva vi tagit det pro dato at sillen skyr

de ställen der giäl kastas i siön, men det är ännu

intet bevist. Kan hända at det ock är tvärtom.

Åtminstone har sillen alla år lika ymnigt besökt

våra strender, fast myckenhet både räk och död sill

blifvit utkastad i siön."[8]

**FOOTNOTES**

[2]: "... den jämvigt Näringarne i sin frihet

stanna uti, ... liknar i denna delen aldeles et

Haf, hvarest den ena Vattu-column med oändeliga

tryck-krafter hvart ögnablick verkar uppå den

andra; men en lika svår tryck-kraft tilbaka

åstadkommer, at dess yta likväl blifver jämn och

horizontel, och det aldeles utan några särskildta

stängsel eller bomar för hvarje Column, ...".

(Anders Chydenius: "Omständligt Svar, på Den

genom Trycket utkomne Vederläggning af Skriften,

Kallad: Källan til Rikets Van-Magt, Jämte

Anmärkningar Öfver De vid samma Källa anstälda

Vattu-Prof", § 99. Stockholm 1765.)

[3]: "Handelen, som i ett rike uplifwar alla

näringar, såsom blodet i kroppen, ..." (Citat ur

nedan återgivna utdrag ur prästeståndets

protokoll den 26 september 1765.)

[4]: Ander Chydenius: "Vederläggning Af de Skäl,

Hvarmed man söker bestrida Öster- och

Västerbotniska samt Väster-Norrländske Städerne

Fri Seglation". Stockholm 1765.

[5]: Anförande den 25 april 1765 i ständernas

fiskerideputation.

[6]: Anders Chydenius: "Den Nationnale vinsten,

Vördsamast övferlemnad Til Riksens Höglofliga

Ständer, Af En Deras Ledamot", § 26. Stockholm

1765.

[7]: Efter E. G. Palmén: "Politiska skrifter av

Anders Chydenius. Med en historisk inledning å

nyo utgifna af E. G. Palmén." Helsingfors 1880.

[8]: Riksarkivet. Fiskerideputationens protocoll

1765-66 (R 3322-3323), s. 901-903; efter Pentti

Virrankoski: "Anders Chydenius. Demokratisk

politiker i upplysningens tid." Jyväskylä 1995.

Ur prästeståndets protokoll den 26 september 1765[9]

Anders Chydenius anförande om rikets handel

§ 9. Anförde h:r comministern Chydenius följande til

protocollet:

Sedan högw. ståndet nu mera, till alla delar,

bifallit secreta utskåttets betänkanden, det ena om

orsaken till wäxelcoursens högd, det andra om sättet

till dess fällande, utbeder jag mig ståndets

tolamod, at få anföra, hwad jag trodt redan långt

förr, än bancolånen 1735 bewiljades bidraga till den

wådeliga belägenhet rikets handel och rörelse råkat

uti, och hwilket, efter min tanka, äfwen sedan

coursen genom sedlarnes realisering skulle på ett

altför känbart sätt trycka wåra näringar. Jag

finner, grunden dertil ligger uti de, tid efter

annan, utkomne författningar, som på något sätt

inskränkt rikets handel och näringar. Att eij falla

ståndet beswärlig, med uprepande af några äldre

händelser, ehuru stort ljus de ock skulle gifwa,

will jag för denna gången endast omröra några

författningar, som sedan 1720 blifwit i wår frihets

tid giorde, dem jag i synnerhet trodt bidraga

härtill.

1723 under d. 10 April, aflemnade kongl. cancellie-

cammar- bergs- och commercecollegierne, kongl.

statscontoiret och lagcommission ett gemensamt

betänkande, huru rikets handel kunde ställas på en

god ock säker fot, hwaruti de bland annat tilstyrka

riksens ständer, at förbjuda alla utländska

expediters handel uti Bergslagen, och till det

sedermera 1724 utfärdade productplacat, som

remitterades till då warande riksens ständers

commercedeputation, att närmare granskas. Till samma

deputation inlämnade äfwen h:r assessor Emanuel

Swedenborg, såsom riksdagsman, ett memorial dat. d.

13 April 1723, hwilket jag in originali hafwer till

städes.

Hwarpå comministern uplas det samma uti hwilket

bemälte assessor med tydeliga skäl ådagalägger, huru

ett sådant förbud emot utländske expediter wore, så

för riket i gemen, som för Bergslagen i synnerhet,

ett af de farligaste steg, som någonsin kunde

påtänkas: Huru derigenom rikets skattkammare,

Bergslagen, skulle råka uti ett oerhördt twång,

under några få handlandes egenwilliga förmynderskap,

hwilka ofelbart skulle utarma bruksägarna, genom ett

lågt jernpris, och sätta sig sielfwa i possession af

de förnämsta bruksegendomar, och huru ett sådant

slag wore så hårdt emot Bergslagen, att souveraine

konungar i Swerige eij wågat göra detta, som aldeles

rubbade den säkerhet riksens ständer samtelige riket

guaranterat; med mera.

H:r comministern förestälte ytterligare, at, detta

oaktadt, samma expediternas handel år 1723 blef

förbuden: Hwartil kom, att 1724 productplacatet

utfärdades, hwilket så mycket mera hölt främmande

handlande ute, satte köpmännerne i de större

stapelstäderne i stånd att ej allenast commendera

ned jernprisen, utan ock genom dyrare fracter, på

ut- och inskeppningswarorne, betunga sina

medundersåtare, sedan de genom dessa författningar

förlorat sina medtäflare i Bergslagen aldeles, och i

siöfarten till en stor del detta alt hade den

bedröfweliga werkan, at priset på wåra exporter blef

nedsatt uti arbetarnes händer, men salt och andra

importer upstegrades. Jernprisen föllo ifrån 1724

till 1729 och de följande åren till 10 daler

skeppundet, 1729 och de följande åren till 20 d- - -

; riket till en oersättelig förlust. Dymedelst

råkade Bergslagen i en ömkanswärd belägenhet, igenom

desse monopolier, i det bergsmännerne nödgades bruka

stora förlager, hwarpå deras egendomar sattes i pant

hos några få förläggare, de derigenom, en kort tid,

blefwe förlagsmännernas egna. Således begyntes

ögonskenligen, att sannas, hwad h:r assessor

Swedenborg spått förut. Hela rikets handelsrörelse

drog sig til några få personer, som öfwer rikets

exporter och införskrifningar utöfwade ett

fullkomligit enwälde, hwarigenom deras styrka tiltog

i samma mån, som riket stadnade i wanmagt.

Det allmänna trångsmål om penningar, som dymedelst

förspordes i alla näringar, bragte riksens ständer,

at, wid 1734 års riksdag, tänka på någre lån utur

banquen, hwilket äfwen de förmögnaste handlande med

all sin styrka, så med denna, som påföljande

riksdagar, arbetade uppå, emedan de wäl sågo

utwägar, att draga under sig den förnämsta

penningestyrkan, och möijeligheten, att dermed

uträtta, hwad hälst dem behagade. De nyttjade äfwen

den samma till wåra näringar och i synnerhet

Bergslagens förtryck, i det jernprisen fäldes ännu

lägre, och riket måste se dem i händerna snart sagt

om alt, hwad de behöfde.

Handelen, som i ett rike uplifwar alla näringar,

såsom blodet i kroppen, hade således dragit sig

ifrån de öfrige lemmarna i rikskroppen, hwilka i

samma mån måste aftyna.

Ehuru jag altså wäl ser, huru skadeliga för riket

de bewiljade bancolånen äro, i det de sätta

förmögnaste handlande i stånd, at utöfwa emot riket

de skadeligaste monopolier, såsom h:r commercerådet

Nordencrantz sådant, genom memorial til secrete

handels- och manufacturdeputation år 1743, i sina

widlyftiga memorialer för jerncommission 1744, och i

memorialer till Kongl. Maij:t, år 1746 och 1747,

tydeligen wisat och huru högst angeläget det wore,

att samma lån, ju förr dess häldre, blefwe indragne;

finner jag likwäl, dem ingalunda wara det första

onda i denna handelsförfattningen, emedan det

1:o, redan wid 1723 års riksdag, blef af bemälte

h:r assessor Swedenborg tydeligen wisat, at

utländska expediters utestängande utur wår bergslag

och handelsrörelse, skulle ofelbart hafwa en så

bedröfwelig werckan.

2:o Emedan jernprisen, redan långt för bancolånen,

blefwo ansenligen nedsatte till Bergslagens

undergång.

3:o Det synes klarligen af ett bref, som Stockholms

handlande 1724 affärdade till magistraten, om

productplacatets utfärdande, at de lurade på

jernprisens fällande, hwarwid de sågo utländska

expediter och byhandlande sig wara hinderliga.

4:o Att det hade waret wåra egna handlande

omöijeligit, at straxt efter bancolånen sätta

jernpriset så lågt, som skedde, om utländska

expediter med dem fått tillika wara förlagsmän i

Bergslagen.

I anledning af alt detta håller jag före, att

grundorsaken till wåra olyckor eij bör endast sökas

uti bancolånen, utan i andra, redan för den tiden,

tagna handels- och hushållsförfattningar, hwarigenom

några få i staten, efter hand, trädt uti ett

fullkomligit förmynderskap för den öfrige delen af

nationen, och hwarigenom den jämwigt blefwet häfwen,

som uti en fri stat bör gifwa näringarna lif och

rörelse. Jag kan wäl icke wänta af ståndet den öma

reflexion, på hwad jag anfört, som jag tror det

förtjenar, men kan likwäl för den orsaken eij afstå

dermed. Jag twiflar aldeles icke derpå, at ju

secrete utskåttet widtager de mått, som kunna fälla

coursen, såsom högst önskeligit, men jag ser tillika

den allmänna penningenöd och näringslöshet, som

riket måste råka uti, om handel och näringar eij

tillika blifwa satte på en friare fot, än de nu

werkeligen stå. Min riksdagsmannaskyldighet pålägger

mig, att hos högwördige ståndet, til närmare

eftersinnande, anmäla, hwad jag trodt

hufwudsakeligen bidraga till fosterlandets hielp,

och, ehwad ståndet finner sådant wärdt sin

upmärksamhet, eller eij, har jag dock fullgjordt min

skyldighet, och will icke hafwa någon del i de

olyckor, som genom ett sådant twång, måste blifwa

äfwen för framtiden fäderneslandet oundwikeliga utan

at det för min räkning skall i protocollet läsas af

efterwerlden, mig sielf antingen till heder, eller

nesa.

Sida ur prästeståndets protokoll den 26 september

1765 med inledning av anförande av Anders Chydenius

**FOOTNOTES**

[9]: Arkivforskning i Riksarkivet och utskrift av

byrådirektör Ingrid Windahl, Riksdagsbiblioteket

(ståndsprotokollen). Passager som är otydligt

skrivna eller så nära bindningen i volymens mitt

att de icke äro helt synliga äro markerade med

kursiv.