Bet. 1998/99:UU8

Utrikesutskottets betänkande

1998/99:UU08

Verksamheten inom Europarådet under 1998

Innehåll

1 Sammanfattning

4 Utskottet

Hemställan

1998/99

UU8

1 Sammanfattning

Europarådets stadga undertecknades för 50 år sedan,

den 5 maj 1949, av tio stater, däribland Sverige. I

betänkandet beskrivs bakgrunden till organisationens

bildande och dess utveckling fram till i dag.

Särskild vikt fästs därvid vid den unika MR-mekanism

som Europarådet infört i den internationella rätten.

Enligt utskottets uppfattning utgör Europarådet,

vid sidan om bl.a. FN, OSSE, EU och Nato/PFF, en

oundgänglig del av det i bred mening

säkerhetsbefrämjande arbetet. Genom stärkandet av

demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna

och rättsstatens principer konsolideras den

värdegemenskap som utgör Europarådets främsta

kännetecken. Utskottet framhåller vidare att

Europarådet, med sin omfattande erfarenhet, med sina

normer och med sin demokratiska värdegemenskap, har

alla förutsättningar att även i framtiden spela en

central roll för en fredlig utveckling på vår

kontinent samtidigt som organisationen kan tjäna som

inspirationskälla för uppbyggnad och fördjupning av

demokratin och de mänskliga rättigheterna på andra

håll i världen.

Utskottet föreslår att regeringens

skrivelse 1998/99:55 med

redogörelse för verksamheten inom

Europarådets ministerkommitté under

år 1998 samt redogörelse

1998/99:ER1 från Sveriges

delegation vid Europarådets

parlamentariska församling läggs

till handlingarna.

2 Skrivelsen

Regeringen yrkar i skrivelse 1998/99:55 att

riksdagen tar del av redogörelsen för verksamheten

inom Europarådets ministerkommitté under år 1998.

3 Redogörelsen

Riksdagens Europarådsdelegation överlämnar

redogörelse 1998/99:ER1 från Sveriges delegation vid

Europarådets parlamentariska församling för

riksdagens kännedom.

4 Utskottet

4.1 Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för

verksamheten inom Europarådets ministerkommitté år

1998 omfattande bl.a. de 102:a och 103:e

ministerkommittémötena, översynen av Europarådets

verksamhet, övervakningen inom ministerkommittén av

medlemsstaternas efterlevnad av åtaganden,

samarbetet med andra organisationer och budgeten. De

svenska förberedelserna inför femtioårsdagen av

Europarådets tillkomst (den 5 maj 1999)

uppmärksammas särskilt.

Utöver ministerkommitténs verksamhet

redovisas också frågor rörande den

europeiska konventionen om skydd för de

mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna och dess

övervakningsorgan (bl.a. tillkomsten av den

nya domstolen), arbetet inom ramen för

verksamhetsprogrammen och arbetet inom

ramen för partsavtalen.

4.2 Redogörelsens huvudsakliga innehåll

I redogörelsen redovisas bl.a. Europarådets

roll i det europeiska samarbetet, den

parlamentariska församlingens verksamhet

under 1998 och huvudområdena för

församlingens verksamhet, vilka är

granskning av hur medlemsstaterna uppfyller

sina åtaganden; politiska frågor; juridiska

frågor och mänskliga rättigheter; ekonomi

och utveckling; sociala frågor, hälsofrågor

och familjefrågor; kultur och utbildning;

naturvetenskap och teknik; miljö,

regionalplanering och lokal förvaltning;

befolknings- och flyktingfrågor; jordbruk

och landsbygdsutveckling, kontakter med de

nationella parlamenten och med allmänheten

samt jämställdhet mellan kvinnor och män.

Till redogörelsen finns fogad en

förteckning över församlingens beslut.

4.3 Utskottets överväganden

Europarådet växte fram ur kravet på ökat europeiskt

samarbete efter det andra världskrigets slut. Dess

stadga undertecknades i dagarna för 50 år sedan -

den 5 maj 1949 - av tio stater, däribland Sverige.

Efter krigsslutet fanns det i Europa, inte minst

inom de krigsdrabbade staterna, en utbredd

uppfattning om att nationalstatssystemet för andra

gången under detta sekel hade brustit i sin förmåga

att säkerställa frihet, fred och ekonomiska

framsteg. Grupperingar med mer eller mindre

federalistiska program växte efter hand fram i det

kontinentala Västeuropa, vilka propagerade för en

alternativ organisationsform för Europa.

Tillskapandet av Europarådet, som delvis kan ses som

ett resultat av dessa strömningar, kan sägas ha

utgått från ett förslag om en union med tämligen

långtgående befogenheter, som de franska och

belgiska regeringarna lade fram i juli 1948.

Utformningen av den nya organisationen kom dock,

framför allt på tillskyndan av de skandinaviska

staterna och Storbritannien, att få en mer

traditionell, mellanstatlig prägel. Mot bakgrund av

då aktuella händelser, bl.a. Pragkuppen, kom

nödvändigheten av att värna om det gemensamma

demokratiska frihetsidealet att få en framskjuten

roll. Av symboliska skäl fick den nya organisationen

sitt säte i Strasbourg, en stad som genom historien

ömsom varit fransk, ömsom tysk.

Till kretsen av grundarstater - Belgien, Danmark,

Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg,

Nederländerna, Norge, Storbritannien och Sverige -

slöts tämligen omgående Grekland. År 1950 blev också

Island, Turkiet och Förbundsrepubliken Tyskland

upptagna i Europarådet, och efter införandet av

demokrati blev Portugal (1976) och Spanien (1977)

medlemmar. Till följd av VSB-pakten ansåg sig

Finland länge förhindrat att ansluta sig. Man följde

dock aktivt arbetet i Europarådet och blev så

småningom medlem 1989. Ungern blev 1990 det första

land från Central- och Östeuropa att tas upp i

medlemskretsen. Europarådet har i dag 40

medlemsländer. Därtill kommer att de transkaukasiska

staterna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien sökt

inträde i organisationen. Ytterligare fyra stater

önskar bli medlemmar. Medlemskretsen och

kandidatländerna täcker nu tillsammans så gott som

hela Europa (se karta i bilagan till detta

betänkande).

Redan under 1970-talet utvecklades inom Europarådet

ett visst samarbete mellan Väst- och Östeuropa inom

områden som utbildning, kultur, idrott, och miljö.

Med glasnostpolitiken på 1980-talet förstärktes

detta samarbete, men det var först efter

Berlinmurens fall 1989 och de efterföljande

politiska omvälvningarna som Europarådet på allvar

kunde ta emot de framväxande demokratierna i

Central- och Östeuropa. Genom sin struktur sågs

Europarådet som den västeuropeiska organisation som

hade den största möjligheten att inledningsvis

fördjupa samarbetet med de forna

Warszawapaktsstaterna och främja deras demokratiska

utveckling. Huvudinriktningen har därvidlag varit

uppbyggnad av ett fungerande rättssamhälle med

förankring av de mänskliga rättigheterna i det

rättsliga och politiska systemet.

Europarådet utgör i dag, vid sidan om bl.a. FN,

OSSE, EU och Nato/PFF, en oundgänglig del av det i

bred mening säkerhetsbefrämjande arbetet. Genom

stärkandet av demokrati, respekt för de mänskliga

rättigheterna och rättsstatens principer

konsolideras den värdegemenskap som utgör

Europarådets främsta kännetecken.

Upprättandet av Europarådet tog som en av sina

utgångspunkter den allmänna förklaringen om de

mänskliga rättigheterna som FN:s generalförsamling

antog 1948. En av grundtankarna bakom Europarådet

var att skapa ett rättsligt system som på ett

praktiskt plan skulle värna dessa rättigheter.

Det första steget i denna process var att utarbeta

en europeisk konvention om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna

(Europakonventionen), vilken numera är införlivad

med svensk rätt. Vidare upprättades ett

kontrollsystem för mänskliga rättigheter i form av

en kommission och en särskild domstol. Denna ordning

har numera reviderats, och den nya Europadomstolen

för mänskliga rättigheter invigdes under 1998.

Möjligheten för enskilda medborgare att få sin sak

prövad mot den egna staten innebar att ett nytt

element - genom Europarådet - infördes i den

internationella rätten (1950). Denna nyordning har,

förutom att radikalt stärka individens rättsskydd,

visat sig få betydande politiska konsekvenser i det

att fällande domar normalt också lett till att

berörd stat ansett sig tvungen att anpassa sitt

system till den standard som Europakonventionen

sätter.

Frågan om medlemsstaters rätt att behålla sitt

medlemskap i rådet om de inte lever upp till ställda

krav har aktualiserats vid några tillfällen.

Sedan en militärjunta 1967 tagit makten i Grekland

och upplöst parlamentet, ifrågasatte Europarådets

parlamentariska församling det grekiska

medlemskapet. Samtidigt hade den europeiska

kommissionen för mänskliga rättigheter konstaterat

att flera fall av tortyr av politiska motståndare

förekommit, för vilka den grekiska staten hölls

ansvarig. Detta ledde till att Grekland, för att

undvika uteslutning, sade upp sitt medlemskap 1969.

Efter återgången till demokrati blev Grekland åter

medlem 1974.

Efter det att militärregimen upplöst det turkiska

parlamentet 1980 uteslöts Turkiet ur Europarådets

parlamentariska församling. När parlamentsval

hållits 1984 kunde landet åter delta i församlingens

arbete.

Varje höst presenterar Europarådets

generalsekreterare, som f.n. är en svensk, förslag

till verksamhetsprogram och budget för det kommande

kalenderåret, om vilka ministerkommittén sedan

beslutar. I de senaste årens verksamhetsprogram

delas arbetet in i tre stora block: mänskliga

rättigheter och demokratifrågor, sociala frågor och

livskvalitet samt kultur och kulturell mångfald.

Vid sidan om den verksamhet som finansieras över

den ordinarie budgeten har inom Europarådet

etablerats ett antal s.k. partsavtal. Dessa bygger

på principen om frivillig anslutning. De

medlemsländer som så önskar förbinder sig att delta

i aktiviteter inom ramen för respektive avtal liksom

att på för varje avtal föreskrivet sätt bidra till

finansieringen.

Samarbetet inom Europarådet inbegriper även andra

aktörer än medlemsstaternas regeringar. Den

parlamentariska församlingen, som omtalats ovan, har

genom åren utgjort ett viktigt forum för debatt och

kontakter mellan ledamöter från olika nationella

parlament. Den europeiska kongressen för lokala och

regionala myndigheter spelar motsvarande värdefulla

roll på de lokala och regionala planen.

Europarådet har haft förmågan att anpassa sin

verksamhet till den nya tidens krav. Organisationen

har under hela 1990-talet på ett framgångsrikt sätt

stött det stora antalet nya medlemsstater genom

utbildningsprogram och rådgivning, bl.a. vid

reformeringen av deras rättsväsenden. Under senare

år har också frågor som kamp mot rasism och sexuellt

utnyttjande av barn blivit centrala i rådets

verksamhet. Kampen mot dödsstraffet har förts med

stor framgång, och målet - en kontinent fri från

denna omänskliga strafform - ligger inom räckhåll.

Genom sitt engagemang fullföljer rådet sin

femtioåriga tradition som värn för de enskilda

medborgarna i Europa.

Europarådets engagemang för minoriteters

rättigheter har inte minst kommit till uttryck i

Europarådets konvention om regionala språk eller

minoritetsspråk ("språkstadgan") och i Europarådets

ramkonvention för skydd av nationella minoriteter.

Minoritetsspråkskommitténs betänkanden (SOU 1997:192

och 193), som rekommenderar en svensk ratifikation

av såväl språkstadgan som ramkonventionen,

remissbehandlades under 1998 och en proposition

förbereds för närvarande inom Kulturdepartementet.

En bidragande orsak till Europarådets framgångar

har varit det starka parlamentariska inflytande som

funnits i form av den rådgivande parlamentariska

församlingen och det engagemang rådets arbete väckt

i de nationella parlamenten. Utrikesutskottet har

över åren återkommande behandlat motionsyrkanden som

främst rört mänskliga rättigheter, skydd för utsatta

grupper, språk och kulturfrågor samt - under 1990-

talet - demokratiseringsprocessen efter det kalla

krigets slut. Ställningstaganden av Europarådet har

också ofta varit av betydelse då utskottet tagit

ställning i allmänna utrikespolitiska frågor.

Enligt utskottets uppfattning har Europarådet, med

sin omfattande erfarenhet, med sina normer och med

sin demokratiska värdegemenskap, alla

förutsättningar att även i framtiden spela en

central roll för en fredlig utveckling på vår

kontinent samtidigt som organisationen kan tjäna som

inspirationskälla för uppbyggnad och fördjupning av

demokratin och de mänskliga rättigheterna på andra

håll i världen.

Regeringen skrivelse (skr. 1998/99:55) om

verksamheten inom Europarådets ministerkommitté

under år 1998 och redogörelsen (red.1998/99:ER1)

från Sveriges delegation vid Europarådets

parlamentariska församling visar att Europarådet,

samtidigt som det är en organisation i ständig

förvandling, fortsätter att spela den roll för

centrala västerländska värderingar och för praktiskt

Europasamarbetet som var förhoppningen vid

grundandet för 50 år sedan.

Utskottet föreslår därmed att regeringens skrivelse

1998/99:55 och riksdagens Europarådsdelegations

redogörelse 1998/99:ER1 läggs till handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringens skrivelse

1998/99:55

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1998/99:55

Redogörelse för verksamheten inom Europarådets

ministerkommitté under år 1998 till

handlingarna,

2. beträffande Europarådsdelegationens

redogörelse 1998/99:ER1

att riksdagen lägger Redogörelse till riksdagen 1998/99:ER1

Från Sveriges delegation vid Europarådets

parlamentariska församling till handlingarna.

Stockholm den 27 april 1999

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola

Furubjelke (s), Göran Lennmarker

(m), Berndt Ekholm (s), Bertil

Persson (m), Urban Ahlin (s),

Liselotte Wågö (m), Carina Hägg

(s), Agneta Brendt (s), Murad Artin

(v), Jan Erik Ågren (kd), Sten

Tolgfors (m), Marianne Samuelsson

(mp), Marianne Andersson (c), Karl-

Göran Biörsmark (fp), Marianne

Jönsson (s), Fanny Rizell (kd) och

Eva Zetterberg (v).

Europarådets medlemsstater 1998

Albanien, Andorra, Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark,

Estland, Finland,

Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien,

Kroatien, Lettland, Liechtenstein, Litauen,

Luxemburg, Makedonien (FYROM), Malta, Moldova,

Nederländerna, Norge, Polen, Portugal Rumänien,

Ryssland, San Marino, Schweiz, Slovakien, Slovenien,

Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Turkiet,

Tyskland, Ukraina, Ungern och Österrike.