Bet. 1999/2000:AU2

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1999/2000:AU02

Företagshälsovård m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

AU2

Sammanfattning

Utskottet föreslår i detta betänkande att riksdagen

antar regeringens förslag till ändringar i

arbetsmiljölagen (1977:1160), lagen (1993:1651) om

läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652) om

ersättning för sjukgymnastik. De föreslagna

ändringarna syftar till att förtydliga

arbetsgivarens ansvar att tillhandahålla

företagshälsovård, att renodla företagshälsovårdens

uppgifter och till att en utökad samverkan mellan

företagshälsovården och den offentligt finansierade

sjukvården kommer till stånd.

Enligt förslaget skall arbetsgivaren svara för att

den företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver

finns att tillgå. En definition av begreppet

företagshälsovård förs in i arbetsmiljölagen. Lagen

om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för

sjukgymnastik föreslås ändrade så att läkare och

sjukgymnaster inte kan få läkarvårdsersättning

respektive sjukgymnastikersättning för verksamhet

inom företagshälsovården. Ändringarna föreslås träda

i kraft den 1 januari 2000 med vissa

övergångsbestämmelser. I betänkandet behandlas också

fyra motioner som väckts med anledning av

regeringens proposition.

Företrädare för Moderaterna anser i en reservation

att propositionen bör avslås. I reservation från

företrädare för Kristdemokraterna föreslås att

riksdagen begär att regeringen bearbetar förslagen i

propositionen ytterligare eftersom de ansetts vara

alltför otydliga. Reservationer i fråga om

företagshälsovård har också avgetts av företrädare

för Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet.

I betänkandet behandlas vidare 26 motionsyrkanden

från den allmänna motionstiden hösten 1998. Dessa

motionsyrkanden tar upp olika arbetslivsfrågor och

frågor om statlig personalpolitik. Samtliga motioner

avslås. Reservationer i dessa delar har avgetts av

företrädare för Moderaterna, Vänsterpartiet och

Kristdemokraterna.

Propositionen

1998/99:120 vari yrkas

1. att riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),

2. att riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1993:1651) om

läkarvårdsersättning,

3. att riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för

sjukgymnastik.

Motionerna

1998/99:A12 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till

lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1993:1651) om

läkarvårdsersättning,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för

sjukgymnastik,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om möjligheterna för

specialistkompetenta läkare i företagshälsovård att

erhålla läkarvårdsersättning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om likställda villkor

för olika typer av företagshälsovård med avseende på

remitteringsrätt och möjligheter att utnyttja

medicinska servicetjänster.

1998/99:A13 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl (v) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om tillsättande av en

arbetsmiljökommission,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om obligatorisk

anslutning till företagshälsovård,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om analys av

företagshälsovården ur ett könsperspektiv,

4. att riksdagen beslutar om att 3 kap. 2 b §

första meningen i arbetsmiljölagen får följande

lydelse: "Arbetsgivaren skall ordna den

företagshälsovård som krävs för uppfyllande av

arbetsmiljölagen och därtill utfärdade

föreskrifter.",

5. att riksdagen beslutar om ett tillägg enligt vad

i motionen anförts till arbetsmiljölagen 6 kap. 6 a

§ så att meningen får följande lydelse: "Skyddsombud

kan också begära att en viss undersökning skall

göras för kontroll av förhållandena inom

skyddsområdet eller att företagshälsovård anlitas.",

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om obligatoriskt

samarbete mellan företagshälsovården och

försäkringskassan i utredningar om arbetsskade-,

arbetsoförmåge- och rehabiliteringsärenden.

1998/99:A14 av Stefan Attefall m.fl. (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av ett nytt

förslag till företagshälsovård.

1998/99:A15 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om definitionen av

företagshälsovård,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

företagshälsovården måste kunna få sluta vårdavtal,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

uppföljning av 1992 års företagshälsovårdsutredning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att ta

fram och sprida kunskaper om hur arbetsplatser kan

utformas för att främja hälsa och förebygga ohälsa,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

skyndsam utredning rörande företagshälsovårdens

utbildningsbehov.

1998/99:A201 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om uppsägning av ILO-

konventionen om företagshälsovård.

1998/99:A217 av Birgitta Sellén (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om utredning och förslag på

åtgärder för att säkra arbetsmiljön inom

kretsloppsarbetet.

1998/99:A235 av Kerstin Kristiansson m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av en

lagstiftning om företagshälsovård.

1998/99:A236 av Tomas Eneroth m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

lagstiftning om företagshälsovård.

1998/99:A242 av Ingemar Josefsson och Lena Sandlin

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av en lagstiftning om företagshälsovård.

1998/99:A246 av Marina Pettersson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om arbetstid för gravida

kvinnor.

1998/99:A247 av Torgny Danielsson och Ann-Kristine

Johansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en lagstiftning om

företagshälsovård.

1998/99:A279 av Ronny Olander (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om vuxenmobbning.

1998/99:A291 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om positiv

särbehandling vid tjänstetillsättning i statlig och

kommunal verksamhet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om den offentliga

sektorns roll som arbetsgivare åt unga tjejer.

1998/99:A292 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lag om obligatorisk anslutning till kvalitetssäkrad

företagshälsovård enligt vad i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om internkontroll,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kunskapsbank om

arbetsmiljön,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om de regionala

skyddsombudens ställning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om elevskyddsombudens

ställning enligt 8 § arbetsmiljöförordningen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om problemet med

isocyanater samt med problemen inom gummiindustrin,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ökad stress

speciellt för kvinnor,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

fastighetsarbete och myndighetspåverkan,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om problemet med

tillfälligt anställda och arbetsmiljödialogen.

1998/99:A602 av Marie Engström (v) vari yrkas att

riksdagen beslutar om en översyn av arvoden i

statliga styrelser enligt vad i motionen anförts.

1998/99:A706 av Yvonne Oscarsson m.fl. (v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om medicinska

kontroller.

1998/99:A713 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att frågan om drogtester

på arbetsplatser bör utredas så att enhetliga regler

på det här området kan skapas.

1998/99:A720 av Britt-Marie Lindkvist och Ronny

Olander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

medicinska tvångstester i arbetslivet.

1998/99:Ub2 av Britt-Marie Danestig m.fl. (v) vari

yrkas

11. att riksdagen begär att regeringen återkommer

med förslag om elevskyddsombudens rättigheter.

1998/99:Ub276 av Inger Davidson m.fl. (kd, s, m, v,

c, fp och mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring av arbetsmiljölagen att lagen kan

tillämpas även för barnen inom barnomsorgen.

1998/99:N326 av Per Westerberg och Göran Hägglund

(m, kd) vari yrkas

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om arbetarskydd.

Utskottet

1 Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens

proposition 1998/99:120 om företagshälsovård och med

anledning av den väckta motioner. I betänkandet

behandlas också vissa motioner om

arbetslivsrelaterade frågor som väckts under den

allmänna motionstiden 1998. Slutligen tas frågor om

statlig personalpolitik upp.

Socialutskottet har avgett yttrande. Detta

återfinns i bilaga 4.

Samtliga motioner som behandlas i betänkandet är

väckta under riksmötet 1998/99 och anges i det

följande utan årtal.

2 Företagshälsovård

2.1 Bakgrund

Arbetsmiljölagen

Arbetsgivaren har enligt arbetsmiljölagen

(1977:1160) huvudansvaret för arbetsmiljön.

Fr.o.m. år 1986 gäller under vissa omständigheter

en lagfäst skyldighet för arbetsgivare att ordna

företagshälsovård för sina anställda. 3 kap. 2 §

andra stycket arbetsmiljölagen har i dag följande

lydelse. "Om arbetsförhållandena påkallar det skall

arbetsgivaren föranstalta om företagshälsovård i den

omfattning verksamheten kräver". Enligt förarbetena

till 1986 års lagändring (prop. 1984/85:89, bet. SoU

1984/85:13) riktar sig bestämmelsen mot

arbetsmiljöer där arbetsuppgifterna är förenade med

så speciella risker och påfrestningar för de

anställda att tillgången till företagshälsovård

måste ses som en absolut nödvändighet för att

förebygga ohälsa och olycksfall. Grundsynen är dock

att företagshälsovårdens utbyggnad är en

angelägenhet för arbetsmarknadens parter i

samverkan. När det gäller arbetsplatser som omfattas

av kollektivavtal om företagshälsovård men där

arbetsgivaren likväl inte ordnat sådan vård, är det

i första hand en uppgift för den fackliga

organisationen att med stöd av avtalet verka för att

så sker. Lagbestämmelsen aktualiseras först när alla

möjligheter till frivillig anslutning är uttömda.

Den 1 juli 1991 infördes i 3 kap. 2 a §

arbetsmiljölagen särskilda regler som anger

arbetsgivarens skyldighet att planera, leda och

kontrollera arbetsmiljöarbetet samt arbetsgivarens

ansvar att på ett lämpligt sätt organisera

arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten

på arbetsplatsen (prop. 1990/91:140, bet.

1990/91:AU22, rskr. 1990/91:302). Bestämmelsen

innebär bl.a. ett krav på att arbetsmiljöfrågorna

skall integreras med övriga frågor som rör

verksamheten i dess helhet (s.k. internkontroll).

Bestämmelsen om arbetsanpassnings- och

rehabiliteringsverksamhet hänvisar till 22 kap.

lagen (1962:381) om allmän försäkring som bl.a.

innehåller föreskrifter om arbetsgivarens

skyldigheter när det gäller arbetstagarens behov av

rehabilitering. Arbetsgivaren skall i samråd med den

försäkrade arbetstagaren svara för att dennes behov

av rehabilitering snarast klarläggs och att åtgärder

vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. I

vissa fall skall arbetsgivaren påbörja en

rehabiliteringsutredning.

Arbetarskyddsstyrelsen har lämnat närmare

föreskrifter om internkontroll av arbetsmiljön samt

om arbetsanpassning och rehabilitering (AFS 1996:6

och 1994:1).

Regler om ersättning till enskilda läkare och

sjukgymnaster

En privat vårdgivares möjligheter att etablera sig

och bedriva verksamhet med offentlig finansiering

regleras i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning

och lagen (1993:1652) om ersättning för

sjukgymnastik jämte av regeringen i förordning

utfärdade taxebestämmelser, de s.k. nationella

taxorna. De nationella taxorna är statligt

fastställda ersättningssystem som finansieras och

administreras av landstingen. Lagarna trädde i kraft

den 1 januari 1994. De privatpraktiserande läkare

och sjukgymnaster som den 31 december 1993 var

uppförda på förteckning hos allmän försäkringskassa

fick utan särskild prövning gå in i det nya

systemet. Under år 1994 kunde specialistläkare och

sjukgymnaster som uppfyllde kraven i dessa lagar

fritt etablera sig och starta verksamhet med

ersättning från landstinget enligt respektive lag

(s.k. fri etableringsrätt). Sedan den 1 januari 1995

gäller dock att den som vill vara verksam som

privatpraktiserande läkare eller sjukgymnast, med

ersättning enligt dessa lagar, måste träffa s.k.

samverkansavtal med landstinget.

En vårdgivare kan också träffa ett s.k. vårdavtal

med landstinget. I ett sådant avtal kan parterna

komma överens om verksamhetsinriktning, ersättning

m.m. Den ersättning som överenskommits i ett sådant

avtal gäller då i stället för de s.k. nationella

taxorna.

Läkare med specialistutbildning i företagshälsovård

omfattas inte av lagen om läkarvårdsersättning.

Vissa företagshälsovårdsenheter har dock tillgång

till landstingsfinansierad hälso- och sjukvård i de

fall de anlitat eller anställt läkare som har annan

enligt lagen om läkarvårdsersättning godkänd

specialistkompetens eller sjukgymnaster som är

etablerade med ersättning enligt de nationella

taxorna. Vissa företagshälsovårdsenheter har tecknat

vårdavtal med sjukvårdshuvudmännen om att även få

bedriva landstingsfinansierad hälso- och sjukvård.

Avdrag för kostnader relaterade till

företagshälsovård

Enligt kommunalskattelagen (1928:370) har

arbetsgivare rätt till avdrag för kostnader

relaterade till företagshälsovård och

arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder. I

förarbetena till punkt 34 i anvisningarna till 23 §

kommunalskattelagen finns kriterier upptagna för vad

företagshälsovård kan vara (prop. 1994/95:182, bet.

1994/95:SkU25). Företagshälsovården är enligt vad

som där sägs en professionell och oberoende

rådgivare för arbetsgivare och arbetstagare och dess

uppgift är att arbeta så att ändamålet med

arbetsmiljölagen uppfylls. Den skall arbeta med det

förebyggande arbetsmiljöarbetet och

arbetslivsinriktad rehabilitering och vara baserad

på en bred kompetens inom ämnesområden som medicin,

teknik, beteendevetenskap, arbetsorganisation och

rehabiliteringsmetodik. Företagshälsovården

identifierar och beskriver sambanden mellan

arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa

samt lämnar förslag till åtgärder och verkar aktivt

för att dessa genomförs.

2.2 Behovet av ny lagstiftning, avslag på

propositionen m.m.

Propositionen i huvuddrag

Arbetsrelaterad ohälsa orsakar enligt regeringen

stora samhällsekonomiska kostnader. Arbetsgivarna

drabbas av kostnader vid frånvaro, ökad

personalomsättning, sjuklön, rehabilitering,

produktionsbortfall m.m. För staten innebär

arbetsrelaterad ohälsa dels minskade intäkter, t.ex.

i form av minskade skatteintäkter och

arbetsgivaravgifter, dels ökade utgifter, t.ex.

kostnader för sjukpenning, rehabilitering och

förtidspensioner. Därtill kommer resurser som måste

tas i anspråk för sjukvård m.m. inom landsting och

kommuner. För den enskilde innebär den

arbetsrelaterade ohälsan bl.a. lägre inkomst, högre

utgifter och sänkt livskvalitet. Det är enligt

regeringen angeläget att företagshälsovårdens

betydelse nu lyfts fram. Arbetstagarens utslagning

från arbetslivet motverkas systematiskt genom

integrering av arbetsmiljöarbetet i styrningen och

driften av verksamheten. Insatser av

arbetsmarknadens parter, förebyggande åtgärder i

form av arbetsanpassning och rehabilitering

motverkar också utslagning från arbetslivet.

Införandet av goda arbetsorganisationer som

kännetecknas av delaktighet, jämställdhet mellan

kvinnor och män, och möjligheter till

kompetensutveckling och utbildning bidrar till att

stärka den enskildes förutsättningar till varaktig

sysselsättning. I detta arbete är tillgången till en

extern expertresurs ofta nödvändig för många

arbetsgivare och arbetstagare eftersom företagen

saknar den kompetens som behövs för att uppfylla

dessa mål.

Regeringen föreslår därför att arbetsgivarens

skyldighet att anordna företagshälsovård förtydligas

och samordnas med regleringen av s.k. internkontroll

samt arbetsanpassnings- och

rehabiliteringsverksamhet i 3 kap. 2 a §

arbetsmiljölagen. Företagshälsovårdens uppgifter bör

vidare renodlas, anser regeringen, och samverkan

mellan företagshälsovården och den offentligt

finansierade sjukvården tydliggöras. Ändringar

föreslås i arbetsmiljölagen, lagen om

läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för

sjukgymnastik för att uppnå detta syfte. Regeringen

föreslår också att en definition av begreppet

företagshälsovård förs in i lagen. Utskottet

återkommer i det följande om de närmare detaljerna i

förslagen.

Motioner

Moderaterna yrkar i sin kommittémotion A12 (yrk.

1-3) avslag på propositionen och anför till stöd för

yrkandena följande. Problemen inom dagens

företagshälsovård sammanhänger främst med ett

regelsystem som leder till att konkurrensneutralitet

inte kan upprätthållas mellan olika vårdgivare.

Skillnader i ersättningsregler och remissrätt,

liksom underprissättning från offentliga vårdgivares

sida, leder till konkurrensnackdelar för privata

företagshälsovårdscentraler. I regeringens

proposition om företagshälsovård framläggs inga

förslag som är ägnade att skapa rättvisare

konkurrensvillkor för olika aktörer inom

företagshälsovården. I stället föreslås lagändringar

som riskerar att urholka företagshälsovårdens

kompetens och försvåra etableringen för nya

vårdgivare, sägs det i motionen. Moderaterna avvisar

regeringens förslag om att en definition av

begreppet företagshälsovård införs i

arbetsmiljölagen. En sådan definition riskerar att

leda till begränsningar i företagshälsovårdens

arbetssätt och kompetens, menar Moderaterna. En

definition kan också komma att förhindra en kreativ

utveckling på området.

Motionärerna anser vidare att sjukvård är en

nödvändig kompetens som måste bibehållas inom

företagshälsovården. En sådan renodling av

företagshälsovården som regeringen föreslår innebär

en omedelbar försämring för många arbetstagare.

Förslaget kommer också att utarma

företagshälsovården eftersom den kommer att bli

mindre intressant för kompetent medicinsk personal.

Renodlingen är också olämplig ur samhällsekonomisk

synvinkel. Den företagshälsovårdsbaserade sjukvården

är enligt Moderaternas bedömning ofta betydligt mer

kostnadseffektiv än den offentliga primärvården.

Motionärerna avvisar också regeringens förslag till

ändring i lagen om läkarvårdsersättning och lagen om

ersättning för sjukgymnastik. Det finns enligt

Moderaterna inga skäl att begränsa möjligheterna för

företagshälsovården att bedriva kompletterande

sjukvårdsverksamhet med offentlig finansiering. De

konkurrensproblem som regeringen avser att eliminera

med ändringsförslagen har uppkommit till följd av

att den s.k. fria etableringsrätten togs bort.

Moderaterna förordar att etableringsfriheten

återinförs.

Kristdemokraterna framför i sin kommittémotion A14

kritik mot propositionen för brister i tydlighet i

förslagen och i analyser av förslagens konsekvenser.

Motionärerna begär att riksdagen ger regeringen till

känna att det föreligger ett behov av en ny

bearbetning av propositionen och de förslag som

lämnas där.

Propositionens uppgivna syfte att förtydliga

arbetsgivarens ansvar att tillhandahålla

företagshälsovård samt att renodla

företagshälsovårdens uppgifter och att tydliggöra

samverkan mellan företagshälsovården och den

offentligt finansierade sjukvården har inte

uppfyllts. Propositionen är svårtolkad och

svåröverskådlig anser Kristdemokraterna. Den

underliggande intentionen i propositionen är att

företagshälsovården skall få en större utbredning på

arbetsmarknaden. Det är dock svårt att med ledning

av propositionen urskilja om förslagen som lämnas

där kommer att leda till några förändringar i det

avseendet. Ett ordentligt analysunderlag saknas i

frågan och det saknas uppgifter om vem som skall

svara för en eventuell utbyggnad av

företagshälsovården. Motionärerna är vidare av den

uppfattningen att regeringens förslag riskerar att

försvåra möjligheterna för sjukgymnaster och läkare

att etablera sig med vårdavgift. De föreslagna

ändringarna i lagen om läkarvårdsersättning och

lagen om ersättning för sjukgymnastik kan medföra

att samhället går miste om ett antal läkare och

sjukgymnaster som i dag arbetar med

företagshälsovården befaras det i motionen.

I fyra enskilda motioner från socialdemokrater,

väckta under den allmänna motionstiden, framförs

synpunkter på behovet av lagstiftning om

företagshälsovård. Kerstin Kristiansson m.fl. (s)

anser i motion A235 att det är nödvändigt att i lag

föreskriva en viss nivå på företagshälsovården i

företag. Motionärerna anser därför att det finns ett

behov av lagstiftning på området. Liknande

tankegångar framförs i motionerna A236 av Tomas

Eneroth m.fl. (s), A242 av Ingemar Josefsson och

Lena Sandlin (båda s), och A247 av Torgny Danielsson

och Ann-Kristine Johansson (båda s).

Utskottets ställningstagande

Till skillnad från Moderaterna ansluter sig

utskottet till de övergripande tankegångar om

företagshälsovården som framförs i propositionen.

Detta innebär att utskottet delar regeringens

uppfattning att det finns ett behov av att

förtydliga företagshälsovårdens roll i det

förebyggande arbetsmiljöarbetet liksom i

arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten.

Utskottet stöder också uppfattningen att

verksamheten inom företagshälsovården bör renodlas

än mer än vad som hittills har skett i riktning mot

ett ökat inslag av förebyggande arbetsmiljöarbete

och ett minskat inslag av sjukvård. Enligt utskottet

är de föreslagna ändringarna i arbetsmiljölagen,

lagen om läkarvårdsersättning och lagen om

ersättning för sjukgymnastik väl avvägda för att

uppnå dessa syften. Utskottet anser alltså inte att

propositionen bör avslås.

Utskottet delar inte heller Kristdemokraternas

uppfattning i motion A14 att propositionen skulle

vara så otydlig och ofullständig att den inte skulle

kunna ligga till grund för riksdagens

ställningstagande. Någon ytterligare bearbetning av

förslagen behövs enligt utskottets mening inte.

De synpunkter som framförs i motionerna A235 (s),

A236 (s), A242 (s) och A247 (s) får anses vara

tillgodosedda med de ändringar som nu föreslås i

arbetsmiljölagen.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att

utskottet avstyrker dels Moderaternas

avslagsyrkanden i motion A12 yrkandena 1-3, dels

Kristdemokraternas förslag om ytterligare

bearbetning i motion A14, dels också de nyssnämnda

motionerna A235, A236, A242 och A247.

Utskottet återkommer i det följande till de närmare

detaljerna i lagförslagen under respektive

delrubrik.

2.3 Arbetsgivarens skyldighet att anordna

företagshälsovård

Propositionen

Enligt regeringens uppfattning bör arbetsgivarens

skyldigheter att anordna företagshälsovård

förtydligas och samordnas med regleringen av

arbetsgivarens ansvar för internkontroll samt

arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet.

Detta innebär att arbetsgivarens ansvar att anordna

företagshälsovård bör omfatta samtliga arbetsplatser

där det enligt bestämmelserna om internkontroll samt

arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet kan

anses nödvändigt. Regeringen föreslår också att en

definition av begreppet företagshälsovård införs i

arbetsmiljölagen.

Skyldigheten att svara för företagshälsovård

regleras enligt förslaget i en ny paragraf, 3 kap. 2

b § första stycket, enligt vilken arbetsgivaren

skall svara för att den företagshälsovård som

arbetsförhållandena kräver finns att tillgå. Enligt

den nuvarande regleringen i 3 kap. 2 § andra stycket

skall arbetsgivaren om arbetsförhållandena påkallar

det föranstalta om företagshälsovård i den

omfattning verksamheten kräver. Den nya bestämmelsen

syftar till att arbetsgivaren skall beakta

eventuella behov av att anlita extern kompetens,

dels för att komma till rätta med brister i

arbetsmiljön, dels för att kunna uppfylla

arbetsmiljölagens krav i övrigt.

Arbetsplatsers olika karaktär innebär att behovet

av insatser från företagshälsovården är skiftande.

Regeringen anser därför att den framtida utbyggnaden

av företagshälsovården är en angelägenhet främst för

arbetsmarknadens parter och att det i första hand

bör ske genom avtal och överenskommelser mellan dem.

Den föreslagna ändringen vad gäller arbetsgivarens

skyldighet innebär, framhåller regeringen, ett

förtydligande av de minimikrav som gäller

beträffande företagshälsovårdens innehåll.

Den föreslagna definitionen förs in i nyss nämnda

paragraf andra stycket enligt följande. "Med

företagshälsovård avses en oberoende expertresurs

inom områdena arbetsmiljö och rehabilitering.

Företagshälsovården skall särskilt arbeta för att

förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser

samt ha kompetens att identifiera och beskriva

sambanden mellan arbetsmiljö, organisation,

produktivitet och hälsa."

Den föreslagen definitionen är utformad så att den

inte kommer i konflikt med den innebörd som

företagshälsovården fått genom regleringen mellan

parterna. Definitionen ligger också i linje med den

skatterättsliga definition som finns i

kommunalskattelagen.

Regeringen anser att företagshälsovården skall vara

en i förhållande till arbetstagaren och

arbetsgivaren oberoende resurs. Att den skall vara

oberoende avser dock inte, enligt vad som sägs i

propositionen, att diskvalificera t.ex.

företagsläkare eller företagssköterskor som är

anställda av företag och som är verksamma inom

företagshälsovården. Företagshälsovården skall också

vara en expertresurs som tillhandahåller sakkunskap

inom skilda områden vilka berör arbetslivet. Med

expertresurs avses de olika kompetensområden som

särskilt behövs för att kunna utreda de olika

sambanden mellan arbetsmiljö, organisation,

produktivitet och hälsa. Företagshälsovården skall

karakteriseras av god kunskap inom områden som t.ex.

beteendevetenskap, arbetsorganisation, teknik,

ergonomi samt medicin och rehabilitering.

Det ligger i sakens natur, menar regeringen, att

företagshälsovården skall avge förslag till åtgärder

efter det att de aktuella sambanden har analyserats

utifrån en helhetssyn. Företagshälsovården bör också

aktivt bidra till att förslagen genomförs. Detta

behöver dock inte framgå uttryckligen av

definitionen anser regeringen.

Motioner

Vänsterpartiet menar i motion A13 att regeringens

förslag inte innebär att fler kommer att omfattas av

företagshälsovårdens förebyggande arbete. Partiet

befarar att de svagaste på arbetsmarknaden liksom

tidigare kommer att stå utan företagshälsovård. Om

avtalslösningar inte leder till en

tillfredsställande situation på det området måste

regeringen återkomma till riksdagen med ett

lagförslag om obligatorisk anslutning till

företagshälsovård (yrk. 2). Vänsterpartiet har också

i partimotion A292, väckt under den allmänna

motionstiden hösten 1998, föreslagit lagstiftning om

obligatorisk företagshälsovård (yrk. 1).

Nämnda parti anser vidare i motion A13 att den av

regeringen föreslagna bestämmelsen om arbetsgivarens

skyldighet att tillhandahålla företagshälsovård inte

ger något starkt stöd för att företagshälsovården

skall arbeta förebyggande. Kravet på

företagshälsovård bör i stället knytas till

arbetsmiljölagens krav på förebyggande arbete genom

att 3 kap. 2 b § i lagen ges följande lydelse:

"Arbetsgivaren skall anordna den företagshälsovård

som krävs för uppfyllande av arbetsmiljölagen och

därtill utfärdade föreskrifter." (yrk. 4). I

motionen föreslås också att en ytterligare skärpning

görs av arbetsmiljölagen som ligger i linje med

förslaget till skrivning av 3 kap. 2 b §. Ett

tillägg bör enligt förslaget göras i 6 kap. 6 §

arbetsmiljölagen med följande lydelse: "Skyddsombud

kan också begära att en viss undersökning skall

göras för kontroll av förhållandena inom

skyddsområdet eller att företagshälsovård anlitas."

(yrk. 5).

Folkpartiet anser i kommittémotion A15 (yrk. 1) att

regeringen inte lämnar något konkret förslag till

definition av begreppet företagshälsovård. Frånvaron

av en tydlig definition medför att rekvisitet blir

oklart och svårtolkat såväl för parterna på

arbetsmarknaden som för yrkesinspektionen som har

tillsynsansvar. Regeringen bör, enligt motionärerna,

återkomma till riksdagen med förslag till

definition.

Utskottets ställningstagande

Som framgått av utskottets tidigare redogörelse för

gällande rätt har arbetsgivaren enligt

arbetsmiljölagen en skyldighet att föranstalta om

företagshälsovård i den omfattning som verksamheten

kräver, om arbetsförhållandena påkallar det.

Som regeringen framhåller i propositionen kan

emellertid de krav som ställs på arbetsgivaren om

ett aktivt fortlöpande arbetsmiljöarbete och ansvar

för rehabilitering innebära att det framstår som

nödvändigt att arbetsgivaren anlitar

företagshälsovård även vad gäller arbetsmiljöer som

inte är förenade med så uppenbara risker och

påfrestningar som den i dag gällande regeln om

företagshälsovård tar sikte på.

Innebörden av den föreslagna lagändringen är att

den uttryckliga regeln om företagshälsovård

utsträcks till att omfatta alla arbetsplatser där

det i dag enligt bestämmelserna om s.k.

internkontroll samt arbetsanpassnings- och

rehabiliteringsverksamhet kan anses nödvändigt att

ordna företagshälsovård.

Skyldigheten att tillhandahålla företagshälsovård

skall alltså ses i ljuset av de sedan år 1991

gällande reglerna om internkontroll i 3 kap. 2 a §,

som beskrivits ovan i avsnitt 2.1. Dessa regler

innebär bl.a. att arbetsgivaren systematiskt skall

planera, leda och kontrollera verksamheten på ett

sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller

kraven i arbetsmiljölagen och föreskrifter som

meddelats med stöd av lagen. Arbetsskador skall

utredas och arbetsgivaren skall fortlöpande

undersöka riskerna i verksamheten och vidta de

åtgärder som föranleds av detta. Arbetsgivaren skall

se till att det i verksamheten finns en på lämpligt

sätt organiserad arbetsanpassnings- och

rehabiliteringsverksamhet för fullgörande av de

uppgifter som vilar på honom enligt arbetsmiljölagen

och lagen om allmän försäkring. I den proposition

som låg till grund för lagändringarna betonades att

de nya reglerna främst syftade till att åstadkomma

förändringar i arbetsmiljöarbetet ute på

arbetsplatserna genom krav på att företag och

förvaltningar blir mer aktiva såväl i det

förebyggande arbetsmiljöarbetet som i arbetet med

anpassning och rehabilitering (prop. 1990/91:140 s.

61). Regeringen utgick från att detta skulle få stor

betydelse för företagshälsovårdens förutsättningar

och villkor i framtiden. Tyngdpunkten i

företagshälsovården skulle ligga i det förebyggande

arbetsmiljöarbetet. Som framhålls i den nu

behandlade propositionen avser de föreslagna

lagändringarna inte att utsträcka arbetsgivarens

skyldighet att svara för företagshälsovård längre än

vad som i dag kan följa av de nyssnämnda

bestämmelserna om internkontroll samt

arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten

utan att förtydliga de skyldigheter som redan i dag

följer av arbetsmiljölagen. Av de båda

bestämmelserna lästa tillsammans framgår att

arbetsgivarens skyldigheter omfattar alla

arbetsplatser där företagshälsovård måste anses vara

nödvändig för uppfyllandet av arbetsmiljölagens krav

i övrigt liksom föreskrifter som utfärdats med stöd

av den lagen.

Liksom Vänsterpartiet anser utskottet att det inte

är acceptabelt om vissa svaga grupper på

arbetsmarknaden ställs utan företagshälsovård. I den

definition som regeringen föreslagit och som

utskottet återkommer till, ligger att

företagshälsovården skall vara en expertresurs. Det

innebär att det i många fall kan vara nödvändigt att

anlita extern expertis i form av företagshälsovård

för att uppfylla arbetsmiljölagens krav. Detta

gäller inte minst för de små företagen som ofta inte

har tillgång till företagshälsovårdsresurser inom

den egna organisationen.

Karaktären på olika arbetsplatser är starkt

skiftande och därmed också behovet av

företagshälsovård. Utgångspunkten bör därför vara

att företagshälsovården även i fortsättningen främst

skall vara en fråga som regleras av arbetsmarknadens

parter. Parterna måste ges stor frihet att anordna

en företagshälsovård som är lämplig med hänsyn till

förhållandena på de enskilda arbetsplatserna.

Vad utskottet nu anfört innebär att det inte kan

ställa sig bakom Vänsterpartiets förslag till ändrad

lydelse av berörda regler arbetsmiljölagen. Vad som

anförts ovan innebär att kraven på anordnande av

företagshälsovård är relativt långtgående. Med de

preciseringar och förtydliganden som nu gjorts är

utskottet dock inte berett att ansluta sig till

tankegångarna om obligatorisk företagshälsovård.

Motionerna A13 yrkandena 2, 4 och 5 (v) och A292

yrkande 1 (v) avstyrks därmed.

Vad gäller den föreslagna definitionen av begreppet

företagshälsovård konstaterar utskottet till en

början att någon sådan inte finns i arbetsmiljölagen

i dag.

Enligt propositionen är syftet med att definiera

begreppet att ge uppmärksamhet åt

företagshälsovårdens förebyggande och rådgivande

roll och att bidra till en renodling av

verksamheten. Utskottet har redan i det föregående

ställt sig bakom viljan att åstadkomma en sådan

utveckling. Enligt utskottets mening är det viktigt

att genom definitionen klargöra att

företagshälsovården skall vara självständig i

förhållande till sina uppdragsgivare och att den

anställde skall ha rätt att oberoende av

arbetsgivaren nyttja den.

Utskottet återkommer till vad som nyss sagts om att

parterna även fortsättningsvis bör ha möjlighet att

reglera företagshälsovårdsfrågor i kollektivavtal.

En definition får därför, enligt utskottets mening,

inte ges en så snäv innebörd att den framstår som

uttömmande och begränsar företagshälsovårdens

möjligheter att utvecklas, något som för övrigt

också framhålls i propositionen.

Utskottet anser att regeringens förslag till

definition är väl avvägt och att det tillgodoser de

krav utskottet här pekat på. Innebörden av det sagda

är att utskottet inte anser att regeringen bör

återkomma med nytt förslag till definition, varför

motion A15 yrkande 1 (fp) avstyrks.

2.4 Avgränsning av företagshälsovårdens uppgifter,

ersättning och samvekan

Propositionen

Som framgått av avsnitt 2.2 anser regeringen att

ytterligare steg bör tas mot att försöka renodla

företagshälsovårdens kärnverksamhet, d.v.s.

förebyggande arbetsmiljöarbete samt medverkan i den

arbetslivsinriktade rehabiliteringen.

Regeringen påminner i propositionen om att

sjukvårdens roll och omfattning inom

företagshälsovården länge varit omdebatterad. I

olika sammanhang, bl.a. i proposition 1984/85:89 om

företagshälsovård och arbetsanpassning, har

regeringen framhållit att sjukvården inom

företagshälsovården bör hållas tillbaka och att det

förebyggande arbetsmiljöarbetet bör utvidgas. Där

konstaterades att sjukvård, i bemärkelsen medicinsk

behandling, i första hand skall tillgodoses inom

ramen för samhällets hälso- och sjukvård. I

proposition 1990/91:140 om arbetsmiljö och

rehabilitering konstaterades att allmänna

sjukvårdande, behandlande uppgifter i princip inte

ingår i företagshälsovårdens uppgifter.

Enligt regeringens uppfattning är det inte är

möjligt och inte heller lämpligt att helt avskilja

sjukvården från företagshälsovården. Skälet till

detta är att företagshälsovårdens verksamhet i sig

innebär en fokusering på arbetsrelaterad ohälsa,

yrkesrelaterade sjukdomar och arbetslivsinriktad

rehabilitering. Detta förutsätter att det finns

personal med sjukvårdskompetens och att viss

sjukvård bedrivs. Vidare krävs en viss sjukvård för

att bedöma effekterna av företagshälsovårdens

åtgärdsarbete. Omfattningen av och karaktären på

sjukvården inom företagshälsovården måste

emellertid, sägs det i propositionen, få en

avgränsning mot övrig privat och offentlig sjukvård.

Avgränsningen måste göras av företagshälsovården

själv genom den professionalism och det

expertkunnande som innehas av dess personal.

Avgränsningen måste göras med stöd av respektive

landsting i dess övergripande och samordnande roll i

hälso- och sjukvårdsfrågor. Landstingen har en stor

frihet att utforma vården efter lokala och regionala

förutsättningar och behov.

Avgränsningen bör också göras genom ändring av det

sätt på vilket sjukvården inom företagshälsovården

delvis finansieras i dag.

Regeringen föreslår att lagen (1993:1651) om

läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652) om

ersättning för sjukgymnastik ändras så att en läkare

eller en sjukgymnast inte kan få ersättning enligt

dessa lagar för verksamhet som bedrivs inom

företagshälsovårdens ram. Avsikten med de föreslagna

ändringarna är inte att helt avskilja sjukvården

från företagshälsovården. Det skall dock inte vara

möjligt för vissa företagshälsovårdsenheter att

kunna erbjuda offentligt finansierad sjukvård utan

att företagshälsovårdsenheten träffat avtal om detta

med sjukvårdshuvudmannen.

Dagens system medför en konkurrensfördel för de

företagshälsovårdsenheter som utan vårdavtal med

landstinget kan erbjuda landstingsfinansierad hälso-

och sjukvård.

Med de föreslagna ändringarna i nämnda lagar ges

företagshälsovårdsenheterna samma förutsättningar

att konkurrera om olika uppdrag, menar regeringen.

För att göra övergången smidigare för de vårdgivare

och företagshälsovårdsenheter som berörs anser

regeringen att det måste finnas vissa

övergångsregler. Det är viktigt att berörda parter

ges rimlig tid att teckna avtal om olika typer av

tjänster och åtaganden eller att anpassa sig till de

nya förhållandena. Övergångsperioden bör motsvara en

tid av tre år.

En ökad samverkan mellan företagshälsovården,

primärvården, andra vårdgivare och försäkringskassan

underlättar med stor sannolikhet möjligheterna att

renodla företagshälsovårdens verksamhet, bedömer

regeringen. Sjukvårdshuvudmännen bör därvid i större

utsträckning än i dag utnyttja möjligheten att

teckna avtal med företagshälsovårdsenheter om olika

typer av tjänster och åtaganden, detta mot bakgrund

av att dessa enheter kan bidra med god fackkunskap

när det gäller det förebyggande arbetsmiljöarbetet

och den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.

Samverkan mellan företagshälsovården och hälso- och

sjukvården bör utformas utifrån lokala

förutsättningar, tillgängliga resurser och behov

inom sjukvårdsområdet.

Motionerna

Utskottet har i avsnitt 2.2 Behovet av ny

lagstiftning, avslag på propositionen m.m. tagit

ställning till de yrkanden från Moderaterna som

avser avslag på propositionen, däribland förslagen

om ändringar i lagen om läkarvårdsersättning och

lagen om ersättning för sjukgymnastik. Här behandlas

övriga motionsyrkanden med anknytning till frågan om

ersättning och samverkan.

Som framgått av utskottets tidigare redogörelse för

innehållet i Moderaternas kommittémotion A12 anser

partiet att det inte finns skäl att begränsa

möjligheterna för företagshälsovården att bedriva

viss kompletterande sjukvårdsverksamhet med

offentlig finansiering. Motionärerna föreslår att

ersättningsmöjligheterna i stället utvidgas så att

även läkare med specialistkompetens inom

företagshälsovård omfattas av lagen om

läkarvårdsersättning (yrk. 4).

Olika företagshälsovårdsenheter bör också, enligt

samma motion, ges samma remitteringsrätt och

likartade ekonomiska förutsättningar att nyttja

medicinska servicetjänster, som t.ex.

laboratorieanalyser och röntgenundersökningar (yrk.

5).

Vänsterpartiet anför i motion A13 (yrk. 6) att

företagshälsovården bör få en ökad täckningsgrad,

renodlas mer till förebyggande hälsovård samt få ett

ökat oberoende. Rehabiliteringsverksamhet måste

bidra till ett aktivt förändringsarbete på

arbetsplatserna och till att orsaken till ohälsa

"angrips hårdare". Företagshälsovården bör därför

obligatoriskt kopplas in vid arbetsskade-,

arbetsoförmåge- och rehabiliteringsutredningar.

Samarbetet mellan försäkringskassan och

företagshälsovården måste stärkas.

Folkpartiet begär i kommittémotion A15 (yrk. 2) ett

tillkännagivande om att företagshälsovården måste

kunna få sluta vårdavtal. Yrkandet motiveras enligt

följande. Det är viktigt att företagsläkarna ges

rätt att remittera patienter till specialister,

röntgen och laboratorier etc. Företagsläkaren har

med sin specialistkompetens ofta bättre möjligheter

än t.ex. allmänläkarna att kunna bedöma sjukdomars

effekt på arbetsförmågan, vilka

rehabiliteringsinsatser som är lämpliga och behovet

av sjukskrivning och pensionering. Det är därför

naturligt att husläkarna utnyttjar denna

specialistkompetens hos företagsläkarna bl.a. genom

remittering av sina patienter till dem. Behovet av

läkarundersökning och behandlingar vid bedömning av

skador och rehabiliteringsinsatser har ökat och

därmed också behovet av det specialistkunnande

företagshälsovården representerar.

Socialutskottets yttrande

Socialutskottet tillstyrker förslaget att läkare och

sjukgymnaster inte skall kunna erhålla ersättning

enligt de nationella taxorna för den verksamhet som

de bedriver inom företagshälsovårdens ram.

Socialutskottet anför till stöd för sin uppfattning

att företagshälsovårdens kärnverksamhet bör renodlas

ytterligare och att det är väsentligt att det finns

en tydlig avgränsning mot privat och offentlig

hälso- och sjukvård. Socialutskottet delar därvid

regeringens bedömning att en ändring av det sätt på

vilket sjukvården inom företagshälsovården delvis

finansieras innebär ett steg mot ökad renodling.

Socialutskottet anser att offentliga resurser som

är avsedda att ersätta hälso- och sjukvård enligt de

nationella taxorna inte bör användas för att

subventionera företagshälsovård. Det är likaså

socialutskottets uppfattning att det inte är

lämpligt att vissa företagshälsovårdsenheter kan

erbjuda offentligt finansierad sjukvård utan att

enheten och sjukvårdshuvudmannen träffat avtal

angående detta.

Socialutskottet betonar i yttrandet att

sjukvårdshuvudmännen i större utsträckning än vad

som sker i dag bör ta till vara möjligheten att

teckna avtal med företagshälsovårdsenheter om olika

typer av tjänster och åtaganden. Sådana avtal mellan

ett landsting och företagshälsovårdsenheten kan

enligt socialutskottets uppfattning innebära flera

fördelar. Om företagshälsovården ges möjlighet att

bedriva viss landstingsfinansierad hälso- och

sjukvård bör bl.a. företagshälsovårdens möjligheter

att behålla och utveckla sin sjukvårdskompetens öka.

Dessutom kan företagshälsovården utgöra en viktig

resurs för landstingens läkare, eftersom de då i

större utsträckning kan remittera patienter till

företagshälsovården för bedömning eller behandling

av arbetsrelaterade sjukdomar och skador. Ett ökat

samarbete och en bättre samordning mellan

företagshälsovården och primärvården bör även kunna

bidra till en tydligare rollfördelning när det

gäller sjukvårdsinsatser i allmänhet och

arbetsplatsanknuten hälso- och sjukvård.

Möjligheterna för landstingen att kontrollera

läkemedelsförskrivningen förbättras också.

Socialutskottet har upplyst om att den s.k.

Samverkansdelegationen i betänkandet Klara

spelregler (SOU 1997:179) anser att

sjukvårdshuvudmännen bör träffa särskilda vårdavtal

avseende laboratorie- och röntgenundersökningar med

de företagshälsovårdsenheter som uppfyller ställda

kvalitetskrav och har läkare som besitter

specialistkompetens i företagshälsovård. Betänkandet

bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Arbetsmarknadsutskottet har ingen annan uppfattning

än den som redovisats av socialutskottet vad gäller

regeringens förslag om en renodling av

företagshälsovårdens verksamhet, föreslagna

ändringar i lagen om läkarvårdsersättning och i

lagen om ersättning för sjukgymnastik och vad gäller

samverkan mellan företaghälsovården och

primärvården.

Detta innebär att Moderaternas begäran om en

utvidgning av ersättningsmöjligheterna enligt lagen

om läkarvårdsersättning för tjänster utförda av

läkare med specialistkompetens inom

företagshälsovård inte vinner gehör hos utskottet.

Motion A12 yrkande 4 (m) avstyrks därför.

Vad gäller företagshälsovårdens rätt att remittera

patienter till laboratorie- och röntgenundersökning

samt specialist konstaterar arbetsmarknadsutskottet

i likhet med socialutskottet att frågan tagits upp i

den ovan nämnda utredningen Klara spelregler och att

de förslag som där lämnats bereds i

Regeringskansliet. Arbetsmarknadsutskottet är inte

berett att föregripa det arbetet, varför motion A12

yrkande 5 (m) avstyrks.

Av det som sagts inledningsvis i detta avsnitt

följer att arbetsmarknadsutskottet är positivt till

att vårdavtal träffas mellan landstingen och

företagshälsovården. Något tillkännagivande om detta

är inte behövligt. Motion A15 yrkande 2 (fp)

avstyrks därför.

Vad gäller Vänsterpartiets förslag om att

företagshälsovården obligatoriskt bör kopplas in vid

arbetsskade-, arbetsoförmåge- och

rehabiliteringsutredningar vill utskottet anföra

följande. I likhet med Vänsterpartiet anser

utskottet att en ökad samverkan mellan

företagshälsovården, försäkringskassan och hälso-

och sjukvården skulle medföra klara fördelar, inte

minst ur effektivitetssynpunkt. Som ett gott exempel

på en sådan samverkan kan den s.k. Värmlandsmodellen

nämnas. Landstinget i Värmland har sedan 1994

tecknat avtal med företagshälsovårdsenheterna inom

hela länet. Avtalet bygger på lokal samverkan mellan

primärvården, företagshälsovården och

försäkringskassan. Samarbetet innebär bl.a. att

handläggare vid försäkringskassan ibland genomför

arbetsplatsbesök gemensamt med företagshälsovården.

Försäkringskassan köper även tjänster av

företagshälsovården i fråga om intyg gällande

utredning och behandling av företagshälsovårdens

patienter (se SOU 1998:104 - Rehabiliteringsarbete i

praktiken s. 166). Utskottet ser positivt även på

denna form av samverkan. I likhet med vad regeringen

anfört om samverkan mellan företagshälsovården och

primärvården bör enligt utskottet även samverkan

mellan företagshälsovård och försäkringskassan

utformas utifrån lokala förutsättningar och

tillgängliga resurser. Utskottet är därför inte

berett att föreskriva att företagshälsovården

obligatoriskt kopplas in vid försäkringskassans

rehabiliteringsutredningar. Motion A13 yrkande 6 (v)

avstyrks i den mån den inte tillgodosetts med vad

utskottet här har anfört.

2.5 Lagförslagen, ikraftträdande m.m.

Utskottet har i det föregående ställt sig bakom de

föreslagna lagändringarna i sak och avstyrkt

Moderaternas avslagsyrkanden beträffande de

framlagda lagförslagen.

Utskottet godtar de av regeringen framlagda

förslagen till ändringar i arbetsmiljölagen (punkt

1), lagen om läkarvårdsersättning (punkt 2) och

lagen om ersättning för sjukgymnastik (punkt 3), som

alltså bör antas av riksdagen.

I fråga om tidpunkten för ikraftträdande av

lagförslagen föreslår regeringen att ändringarna i

arbetsmiljölagen träder i kraft den 1 januari 2000.

Några särskilda övergångsbestämmelser till den lagen

behövs inte enligt propositionen.

Ändringarna i lagen om läkarvårdsersättning och

lagen om ersättning för sjukgymnastik bör enligt

regeringen också träda i kraft den 1 januari 2000.

Dessa ändringar bör dock förenas med

övergångsregler. Läkare och sjukgymnaster som vid

ikraftträdandet av lagändringarna är verksamma inom

företagshälsovården och som då har rätt att uppbära

läkarvårds- respektive sjukgymnastikersättning bör

ha en fortsatt rätt till sådan ersättning enligt

äldre regler till utgången av år 2003.

Utskottet ansluter sig även till regeringens

förslag om tidpunkten för ikraftträdande av berörda

lagändringar och till de föreslagna

övergångsbestämmelserna.

2.6 Övriga frågor om företagshälsovård

I detta avsnitt behandlar utskottet motionsyrkanden

som väckts med anledning av regeringens proposition

om företagshälsovård men som inte tar direkt sikte

på lagförslagen. Två motionsyrkanden behandlas i

avsnittet 3, nämligen A13 yrkande 1 om en

arbetsmiljökommission (v) och A15 yrkande 4 om

kunskaper för främjande av hälsa och förebyggande av

ohälsa (fp).

Motioner

Vänsterpartiet anför i motion A13 yrkande 3 att det

i propositionen saknas en analys av

företagshälsovårdens arbete och dess brister ur ett

könsperspektiv. Riksdagen bör ge regeringen till

känna behovet av en sådan analys.

Folkpartiet anser i kommittémotion A15 att frågan om

utbildning av företagshälsovårdens personal bör

utredas skyndsamt. I det sammanhanget bör frågor om

kompetens, samordning av de olika yrkeskategoriernas

utbildning, regionalisering respektive

centralisering av utbildningen, kvalitetstillsyn av

utbildningen, samordning av högskoleutbildning och

finansieringen av utbildningen tas upp (yrk. 5).

Vidare anser Folkpartiet att 1992 års

företagshälsovårdsutredning (SOU 1992:103) bör

följas upp av den nationella folkhälsokommitté som

regeringen tillsatte år 1995 (yrk. 3).

Carl Erik Hedlund (m) anser i motion A201 att ILO-

konvention nr 161 om företagshälsovård innehåller en

mängd detaljerade bestämmelser som för dagens

svenska företagshälsovård är främmande och

otidsenliga. Om konventionens bestämmelser skulle

tillämpas strikt vore det att direkt motverka den

positiva utveckling som svensk företagshälsovård

enligt motionären genomgått under senare år.

Konventionen bör därför sägas upp.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tar först upp Vänsterpartiets yrkande om

analys av företagshälsovården ur ett könsperspektiv.

Av statskontorets rapport 1997:2 -

Företagshälsovården i dag framgår att fler män än

kvinnor nyttjar företagshälsovård. Andelen kontakter

med företagshälsovården varierar stort mellan olika

yrken. Yrken som betecknas som lågutnyttjande i

Statskontorets undersökning är övervägande

kvinnoyrken (inom hälso- och sjukvården, skola och

förskola/fritidshem etc., inom handel och

servicenäring). Flertalet av yrken som betecknas som

högutnyttjande domineras av män (t.ex. tekniskt

arbete, samhällsvetenskapligt, humanistiskt,

kameralt arbete, ADB-arbete, tillverkningsarbete

samt civilt bevaknings- och skyddsarbete).

Tillgången till företagshälsovård var dock vid

undersökningstidpunkten sista kvartalet 1995 ungefär

densamma för kvinnor och män. Någon analys av dessa

förhållanden har såsom Vänsterpartiet påpekar inte

gjorts i propositionen, vilket hade varit önskvärt.

Utskottet förutsätter att regeringen uppmärksammar

frågan. Något tillkännagivande till regeringen

behövs dock inte. Motion A13 yrkande 3 (v) avstyrks.

Enligt vad som sägs i propositionen avser

regeringen att återkomma till riksdagen med frågor

om utbildning av personal inom företagshälsovården.

Utskottet utgår ifrån att det sker skyndsamt. Något

tillkännagivande om det är därför inte nödvändigt.

Motion A15 yrkande 5 (fp) avstyrks i den mån det

inte tillgodosetts med vad utskottet anfört.

Enligt uppgift i propositionen har den s.k.

Nationella folkhälsokommittén (dir. 1995:158)

aktualiserat frågan om företagshälsovårdens roll i

folkhälsoarbetet. Under våren 1998 beslutade

kommittén att tillsätta en arbetsgrupp för att ta

fram underlag för kommitténs ställningstaganden när

det gäller att utarbeta nationella mål och

strategier för folkhälsopolitiken inom

arbetslivsområdet. Arbetsgruppen har enligt vad som

sägs i propositionen lämnat förslag till kommittén.

Kommittén kommer att ta ställning till förslagen i

kommande betänkanden. Utskottet anser att motion A15

yrkande 3 (fp) får anses vara tillgodosedd med

detta. Motionen avstyrks därför i berörd del.

Den av Sverige ratificerade ILO-konventionen nr 161

om företagshälsovård trädde i kraft den 17 februari

1988. En stat som velat säga upp konventionen skulle

ha gjort det efter den 17 februari 1998 och inom ett

år därefter. Eftersom sådan uppsägning inte har

skett har konventionen automatiskt blivit bindande i

ytterligare tio år. Den begäran som framställs i

motion A201 om en uppsägning av konventionen kan

därför på rent formella grunder inte genomföras.

Utan att gå in på några detaljer om ILO-

konventionens stadganden vill utskottet dock

tillägga att konventionens artikel 1 beskriver

företagshälsovården som en förebyggande och

rådgivande funktion. Utskottet anser i likhet med

regeringen att det nu föreslagna förtydligandet av

företagshälsovårdens uppgifter får anses vara i nivå

med de uppgifter som preciseras i konventionens

artikel 5. Motion A201 (m) avstyrks.

3 Arbetsmiljöfrågor

Motioner

I flerpartimotion Ub276 yrkar Inger Davidson m.fl.

(kd, s, m, v, c, fp, mp) att riksdagen begär en

ändring av arbetsmiljölagen så att den även omfattar

barn inom barnomsorgen (yrk. 1).

Per Westerberg (m) och Göran Hägglund (kd) anser i

motion N326 att det på arbetarskyddsområdet finns en

rad bestämmelser som på olika sätt skapar problem

för småföretag. Yrkesinspektionen och

Arbetarskyddsverket bör därför, menar motionärerna,

fungera som rådgivare i arbetarskyddsfrågor (yrk.

35).

Vänsterpartiet anser i motion A13 att

arbetsmiljöfrågorna åter måste lyftas fram till att

bli en politisk förstahandsfråga. En ny

arbetsmiljökommission bör tillsättas. Kommissionen

skall komma med förslag om hur ohälsa i arbetslivet

skall motverkas bl.a. mot bakgrund av hur nya

anställnings- och arbetsvillkor påverkar hälsan.

Arbetsmiljökommissionen skall ha i uppdrag att ge

förslag på nya ekonomiska incitament för att stärka

ett brett planerat arbetsmiljöarbete och

internkontroll. Kommissionen bör ha en

parlamentarisk förankring men också innehålla

experter och representanter för arbetsmarknadens

parter (yrk. 1). Vänsterpartiet föreslår i motion

A292 också att en utredning tillsätts vars uppgift

skall vara att se över stressfaktorer, utbrändhet

och sociala faktorer som påverkas vid ökade

arbetsbelastningar. Utredningen skall prioritera

kvinnors situation (yrk. 9).

Även Folkpartiet anser i kommittémotion A15 att det

finns ett behov av att ta fram och sprida kunskap om

hur arbetsplatser kan utformas för att främja hälsa

och förebygga ohälsa. Några frågor som närmare bör

belysas är t.ex. hur man kan minska stress och

enformighet i arbetet, hur ansvar och makt över den

egna arbetssituationen ser ut, hur den totala

arbetsbelastningen ser ut, d.v.s. summan av

yrkesarbete och hemarbete i olika faser i

arbetslivet m.m. (yrk. 4).

I motion A292 tar Vänsterpartiet också upp en rad

andra arbetsmiljörelaterade frågor. Bl.a. anser

partiet att många företag, däribland småföretag,

inte lever upp till arbetsmiljölagens krav på

internkontroll. Regeringen bör, enligt motionärerna,

tillsammans med ansvariga myndigheter utveckla

arbetet så att arbetsgivarna bättre efterlever

föreskrifterna om internkontroll (yrk. 2).

I motionen sägs det också att en kunskapsbank

behövs om arbetsskador, sjukfrånvaro,

utbildningsinsatser, personalomsättning m.m. på de

olika arbetsplatserna. Information om sådant bör

därför föras in i företagens redovisningar så att

den kan utnyttjas för att klassificera

arbetsplatserna i förhållande till branscher och

yrken (yrk. 3).

Enligt Vänsterpartiets uppfattning bör också de

regionala skyddsombudens ställning klargöras genom

en tydligare skrivning i 6 kap. 2 § arbetsmiljölagen

(yrk. 4).

I motionen begärs också att regeringen och

riksdagen ger stöd till kartläggning, forskning och

förebyggande åtgärder kring isocyanathaltiga

produkter. Vidare påtalas att intresset av en god

arbetsmiljö ibland kan komma i konflikt med hänsyn

till den yttre miljön. Motionärerna efterlyser ett

förbättrat samarbete mellan länsstyrelserna och

yrkesinspektionerna och andra tillsynsmyndigheter.

Behov av sådan samordning finns t.ex. vad gäller

gummiindustrin (yrk. 8).

Fastighetsägare och tomträttsinnehavare bör ges ett

särskilt arbetsmiljöansvar för fastighetens

beskaffenhet och utrustning. Skyddsombud bör också

ges tillträdesrätt till utrymmen i bostadshus

(yrk.10).

Det är av vikt att även tillfälligt anställda får

saklig information om arbetsmiljöproblemen på

arbetsplatsen. En obligatorisk introduktion med

miljö- och säkerhetsinformation borde vara en

självklarhet, menar motionärerna (yrk. 11).

Elevskyddsombuden i skyddskommittéer bör ges samma

ställning som övriga ledamöter (yrk. 5). Den

sistnämnda frågan har också tagits upp i

Vänsterpartiets kommittémotion Ub2 (yrk. 11).

Ronny Olander (s) begär i motion A279 att regeringen

tar initiativ till forskning om vuxenmobbning.

Birgitta Sellén (c) påtalar i motion A217 att det

uppkommer arbetsmiljöproblem i samband med

avfallshantering och kretsloppsarbete. Dessa problem

måste uppmärksammas och åtgärdas om inte

kretsloppsarbetet skall innebära ett steg tillbaka i

arbetsmiljöhänseende. Regeringen bör tillsätta en

utredning med uppdrag att lämna förslag till

åtgärder, anser motionären.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har under hand inhämtat hos

Näringsdepartementet att regeringen avser att

tillsätta en utredning som skall se över frågor om

stress och utbrändhet och andra arbetsmiljöfrågor

som är relaterade till det moderna arbetslivet.

Utgångspunkten är enligt uppgifter som lämnats från

departementet att utredningen skall ha ett "brett

anslag" och även behandla frågor om ansvar för

arbetsmiljö. De närmare direktiven för detta

utredningsarbete skall ta form inom de närmaste

veckorna. Utskottet utgår ifrån att de frågor som

aktualiserats i motionerna A13 yrkande 1 (v), A15

yrkande 4 (fp), A217 (c), A292 yrkandena 9, 10 och

11 (v) tas upp till övervägande i det sammanhanget.

Berörda motioner avstyrks i tillämpliga delar i den

mån de inte tillgodosetts med vad utskottet anfört.

Även frågor om arbetsmiljön inom skola och

barnomsorg är föremål för utredning. En

parlamentariskt sammansatt kommitté har tillsatts

med uppgift att se över skollagen m.m. (dir

1999:15). I kommitténs uppdrag ingår bl.a. att göra

en översyn och vid behov föreslå förändringar i

gällande regler för att stärka barns, ungdomars och

vuxnas säkerhet och trygghet i barnomsorgs- och

skolverksamheten, särskilt avseende bl.a.

arbetsmiljölagstiftningen. Kommittén skall redovisa

uppdraget senast den 1 maj 2001. I avvaktan på

utredningens förslag är utskottet inte berett att

medverka till ändringar i arbetsmiljölagen vad

gäller elevskyddsombudens ställning i

skyddskommittéerna eller tillämpligheten av lagen

inom barnomsorgen. Motionerna A292 yrkande 5 (v),

Ub2 yrkande 11 (v) och Ub276 yrkande 1 (kd, s, m, v,

c, fp, mp) avstyrks därför.

Vad gäller vuxenmobbning i arbetslivet konstaterar

utskottet att Arbetslivsdelegationen i sitt

slutbetänkande Individen och arbetslivet -

perspektiv på det samtida arbetslivet kring

sekelskiftet år 2000 (SOU 1999:69) har föreslagit

att ansvarsfrågan och eventuella brister i

lagstiftningen vad gäller mobbning i arbetslivet och

behovet av forskning på området kartläggs. I

betänkandet föreslås också att regeringen beviljar 2

miljoner kronor per år under 3 år till ett

resurscentrum för att skapa förutsättningar för ett

långsiktigt frivilligarbete till stöd för mobbade.

Förslagen bereds för närvarande inom

Regeringskansliet. I den mån motion A279 (s) inte

kan anses vara tillgodosedd med vad som anförts bör

den avslås.

Förutom nyss nämnda förslag i

Arbetslivsdelegationens slutbetänkande om

vuxenmobbning lämnas en rad s.k. stafettpinnar i

form av förslag, idéer eller uppslag till fortsatt

bearbetning av olika frågeställningar. Bland annat

tar delegationen upp svårigheterna för små företag

att klara av arbetsmiljöarbetet. I betänkandet

föreslås att kostnadsfri rådgivning och stöd i

arbetsmiljöarbetet för små företag bör utvecklas.

Även dessa förslag skall remissbehandlas. I avvaktan

på den kommande beredningen är utskottet inte berett

att ställa sig bakom de förslag som lämnats i

motionerna om internkontroll och om

Yrkesinspektionens rådgivande roll gentemot små

företag. Utskottet avstyrker motion A292 yrkande 2

(v) och N326 yrkande 35 (m, kd).

Utskottet tar nu upp frågan om huruvida uppgifter

om arbetsskador m.m. bör lämnas i företagens

redovisningar. I proposition 1998/99:130 - Ny

bokföringslag m.m. behandlas bl.a. frågor om krav

skall ställas på s.k. personalekonomisk redovisning

i företagens redovisningar. Med personalekonomisk

redovisning avses enligt propositionen ofta t.ex.

redovisning av kostnader för direkt lön,

sjukfrånvaro, kompetensutveckling, kostnader för

andra personalsociala åtgärder m.m. Regeringen

kommer i propositionen till slutsatsen att

införandet av sådana uppgifter inte kan anses ligga

i linje med syftet med redovisningslagstiftningen,

nämligen att bolagets intressenter av skilda slag

skall kunna få upplysningar som är av betydelse för

bedömningen av bolagets ekonomiska förhållanden och

utvecklingsmöjligheter. Propositionen, som tar upp

frågan om företagens redovisningar i ett vidare

perspektiv, bereds för närvarande i lagutskottet.

Arbetsmarknadsutskottet anser att frågan om

personalekonomiska redovisningar bör bedömas i ett

sådant vidare sammanhang. Arbetsmarknadsutskottet

ser det som lämpligt att frågan även övervägs i den

aviserade utredningen om arbetsmiljö som nämnts i

inledningen i detta avsnitt. Motion A292 yrkande 3

avstyrks därför.

På små arbetsställen där det inte tillsatts någon

skyddskommitté får den fackliga avdelningen eller

motsvarande enligt 6 kap. 2 § arbetsmiljölagen utse

skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare på

arbetsstället, s.k. regionala skyddsombud, såvida

avdelningen har någon medlem på arbetsstället. I

tillämpliga delar gäller samma regler för de

regionala skyddsombuden i fråga om uppgifter och

befogenheter som för ett "vanligt" skyddsombud.

Något tillkännagivande om ändring av

arbetsmiljölagen ser utskottet inte som nödvändigt.

Motion A292 yrkande 4 avstyrks därför.

Isocyanater är en grupp kemiska ämnen som orsakar

yrkesrelaterade skador i andningsvägarna. Besvären

kan leda till nedsatt lungfunktion och astma. Det är

ämnen som snabbt ändrar skepnad och som är svåra att

mäta. De ser olika ut i olika miljöer. Människor

reagerar mycket olika på dem. Isocyanater förekommer

i produkter som hårdplaster, skumplaster, lacker och

limmer. Isocyanater uppträder i olika former, som

partiklar, gas eller droppar. De förekommer inom

många industriella och tekniska områden, bl.a. i

byggbranschen och el- och elektronikindustrin m.m.

(källa: Sammanfattning av workshop nr 21/99 -

Arbetslivsinstitutet). Såvitt utskottet har inhämtat

pågår i Sverige en omfattande forskning, bl.a. om

mätmetoder. Forskningen har initierats bl.a. av

Rådet för arbetslivsforskning och bedrivs vid

Arbetslivsinstitutet och vid olika universitet och

högskolor. Enligt vad som framgår av

budgetpropositionen för år 1999 (prop. 1998/99:1)

har Arbetarskyddsstyrelsen utarbetat ett

tiopunktsprogram för fortsatta insatser på området.

Frågor förknippade med isocyanater är således redan

uppmärksammade på flera håll. Ett tillkännagivande

enligt Vänsterpartiets begäran är därför inte

nödvändigt. Motion A292 yrkande 8 delvis avstyrks

därför.

Utskottet kan hålla med Vänsterpartiet att det är

olyckligt om strävanden mot en bättre yttre miljö

kommer i konflikt med arbetsmiljöarbetet. Det är

angeläget att denna fråga uppmärksammas. Utskottet

anser dock inte att det är riksdagens sak att uttala

sig om de specifika förhållanden som kan råda i en

enskild bransch. Motion A292 yrkande 8 delvis

avstyrks.

4 Arbetslivsfrågor i övrigt

Motioner

Vänsterpartiet föreslår i kommittémotion A706 att

regeringen ges i uppdrag att senast under 1999

presentera ett förslag till en lag som reglerar

medicinska kontroller i arbetslivet. I avvaktan på

att den lagen kommer till stånd bör regeringen ges i

uppdrag att lägga fram förslag till lag som innebär

att det skall krävas stöd i kollektivavtal för att

få använda sig av medicinska kontroller. Även Britt-

Marie Lindkvist och Ronny Olander (båda s)

efterlyser i motion A720 utredning om mediciniska

tvångstester.

Chatrine Pålsson (kd) anser i motion A713 att en

utredning om användandet av drogtester på

arbetsplatser bör tillsättas.

Marina Pettersson (s) anför i motion A246 att

gravida kvinnor bör undantas från jourtjänstgöring i

direkt anslutning till avslutat ordinarie

arbetspass. Jourtjänstgöring bör föregås av

ordinarie dygnsvila.

Utskottets ställningstagande

Enligt uppgift från Näringsdepartementet avser

regeringen att tillsätta en utredning vars uppgift

skall vara att utreda frågor om arbetstagarens

integritet på arbetsplatsen, däribland frågor om

medicinska kontroller. Utskottet ser ingen anledning

att i avvaktan på att den utredningen blir klar och

dess förslag övervägts införa regler som

provisoriskt skall gälla fram till dess. Utskottet

avstyrker motionerna A706 (v), A713 (kd) och A720

(s) i den mån de inte kan anses tillgodosedda med

vad utskottet anfört.

Av föräldraledighetslagen (1995:584) följer att en

kvinnlig arbetstagare som väntar barn, nyligen fött

barn eller ammar har rätt att bli omplacerad till

ett annat arbete med bibehållna anställningsförmåner

under förutsättning att hon har förbjudits att

fortsätta sitt vanliga arbete enligt föreskrift som

har meddelats med stöd av vissa bestämmelser i

arbetsmiljölagen. Arbetarskyddsstyrelsen har

utfärdat sådana föreskrifter om gravida och ammande

arbetstagare (AFS 1994:32). Enligt 8 § i dessa

föreskrifter får en arbetstagare som är gravid eller

har fött barn högst 14 veckor tidigare inte åläggas

att utföra nattarbete om hon uppvisar ett läkarintyg

som visar att sådant arbete skulle vara skadligt för

säkerhet eller hälsa. Om det är praktiskt möjligt

och rimligt skall hon erbjudas arbete på dagtid. I

Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om

tillämpningen av föreskrifterna sägs det att

nattarbete normalt inte innebär någon risk för

graviditet eller amning. I vissa fall kan dock natt-

arbete bli alltför påfrestande. Det måste dock

avgöras individuellt i samråd mellan läkare och

patient. Under sådana omständigheter är det

angeläget att arbetstagaren erbjuds arbete på

dagtid. Några särskilda regler om jourtid i övrigt

för gravida finns inte. Däremot innehåller nyss

nämnda föreskrifter också bestämmelser om att en

arbetstagare som är gravid skall ha tillgång till

vilrum för tillfällig vila i liggande ställning och

föreskrifter om arbetstagare som utför arbete som

innebär fysisk eller psykisk uttröttning. Dessa

föreskrifter i förening bör enligt utskottets mening

utgöra ett tillräckligt skydd mot de risker som en

gravid kvinna i det enskilda fallet kan utsättas för

i samband med jourtjänstgöring. Utskottet avstyrker

motion A246.

Utskottet kan i detta sammanhang nämna att

utskottet från Näringsdepartementet inhämtat att

regeringen överväger en ändring i svensk

lagstiftning som innebär att en gravid kvinna skall

ha rätt till två veckors obligatorisk ledighet under

tiden kring förlossningen, detta efter att kritik

har framförts från EU-kommissionen om det svenska

genomförandet av EG-direktivet 92/85 om skydd för

gravida kvinnor och nyblivna mödrar.

5 Statlig personalpolitik

Motioner

Vänsterpartiet anser i motion A291 att stat och

kommun som arbetsgivare bör gå före i

jämställdhetsarbetet genom att använda positiv

särbehandling av underrepresenterat kön vid

tjänstetillsättning (yrk. 5). Vänsterpartiet anför

vidare att nedskärningarna inom offentlig sektor

lett till att många unga kvinnor har fått svårt att

få arbete. För att förbättra dessa kvinnors

situation bör satsningar göras på offentlig sektor

(yrk. 6).

Marie Engström (v) begär i motion A602 att nivåerna

för arvoden i statliga styrelser ses över.

Utskottets ställningstagande

Vänsterpartiet anser som nämnts att statliga

arbetsgivare bör tillämpa positiv särbehandling vid

tillsättning av tjänster. Utskottet har tidigare

behandlat motsvarande yrkande i betänkande

1997/98:AU7. Utskottet uttalade då bl.a. att staten

bör vara ett föredöme vad gäller tillsättning av

tjänster och strävandena att uppnå en jämn

könsfördelning på arbetsplatserna. I betänkandet

påpekas att myndighetscheferna enligt

verksförordningen skall se till att verksamheten

bedrivs författningsenligt och effektivt och att

cheferna skall beakta de krav som ställs på

verksamheten bl.a. när det gäller jämställdheten

mellan kvinnor och män. I det mellan parterna

gällande s.k. chefsavtalet görs en hänvisning till

regeringens uttalande i 1995 års budgetproposition

att den utgick från att myndighetscheferna satte upp

som mål för sina myndigheter att hälften av

myndigheternas chefer borde vara kvinnor. Liksom

tidigare konstaterar utskottet att ansträngningar

pågår att öka rekryteringen av underrepresenterat

kön till olika befattningar inom statlig sektor.

Motion A291 yrkande 5 avstyrks.

Utskottet har nyligen i yttrande 1999/2000:AU1y

till kulturutskottet behandlat frågor med anknytning

till ungdomars villkor på arbetsmarknaden. Av

yttrandet framgår att ungdomsarbetslösheten har

minskat under 1998 och första halvåret 1999; detta

gäller även för unga kvinnor. Andelen tillfälligt

anställda bland unga kvinnor har enligt uppgifter

från arbetskraftsundersökningarna (AKU) ökat markant

mellan 1995 och 1998. I yttrandet uttalar utskottet

att det finns anledning att noga följa utvecklingen

när det gäller unga kvinnors anknytning till

arbetsmarknaden. Utskottet tillägger i detta

sammanhang att statliga arbetsgivare även på denna

punkt bör vara ett föredöme i strävandena att

förbättra unga kvinnors arbetsmarknadssituation.

Utskottet anser inte att det är nödvändigt med något

tillkännagivande om detta. Motion A291 yrkande 6

avstyrks därmed.

I förordningen (1992:1299) om ersättning för

uppdrag i statliga styrelser, nämnder och råd m.m.

finns bestämmelser om ersättning till sådana

ledamöter och ersättare i statliga myndigheters

styrelser samt i statliga nämnder och råd m.m. som

tillsätts av regeringen. Styrelserna, nämnderna och

råden m.m. delas in i kategorier A - E enligt

särskilt regeringsbeslut. Ersättning till ledamöter,

som inte är ordförande eller vice ordförande,

betalas per sammanträdesdag med belopp mellan 400 kr

och 1 800 kr beroende på vilken kategori myndigheten

tillhör och om det är en ordinarie ledamot eller en

ersättare. Regeringen beslutar särskilt om

ersättning till ordförande och vice ordförande. De

arvodesnivåer som gäller enligt denna förordning har

tillämpats sedan den 1 juli 1996. Enligt utskottet

kan gällande arvodesnivåer inte anses vara för höga.

Motion A602 (v) avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A12 yrkandena 1-3,

1998/99:A14, 1998/99:A235, 1998/99:A236,

1998/99:A242 och 1998/99:A247,

res. 1 (m)

res. 2 (kd)

2. beträffande obligatorisk

företagshälsovård

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A13 yrkande 2 och

1998/99:A292 yrkande 1,

res. 3 (v)

3. beträffande skyddsombudens uppgifter

m.m.

att riksdagen avslår motion 1998/99:A13 yrkandena 4 och 5,

4. beträffande definition av

företagshälsovård

att riksdagen avslår motion 1998/99:A15 yrkande 1,

res. 4 (fp)

5. beträffande ersättning till läkare med

specialistkompetens

att riksdagen avslår motion 1998/99:A12 yrkande 4,

res. 5 (m)

6. beträffande remitteringsrätt m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A12 yrkande 5 och

1998/99:A15 yrkande 2,

res. 6 (m)

res. 7 (fp)

7. beträffande samverkan

att riksdagen avslår motion 1998/99:A13 yrkande 6,

8. beträffande analys av företagshälsovård

ur könsperspektiv*

att riksdagen avslår motion 1998/99:A13 yrkande 3,

res. 8 (v, mp)

9. beträffande utbildning av personal

m.m.

att riksdagen avslår motion 1998/99:A15 yrkandena 3 och 5,

res. 9 (fp)

10. beträffande ILO-konvention 161

att riksdagen avslår motion 1998/99:A201,

11. beträffande ändring i

arbetsmiljölagen

att riksdagen antar det i propositionen enligt bilaga 1

framlagda förslaget till lag om ändring i

arbetsmiljölagen (1977:1160),

12. beträffande ändring i lagen om

läkarvårdsersättning

att riksdagen antar det i propositionen enligt bilaga 2

framlagda förslaget till lag om ändring i lagen

(1993:1651) om läkarvårdsersättning,

13. beträffande ändring i lagen om

ersättning för sjukgymnastik

att riksdagen antar det i propositionen enligt bilaga 3

framlagda förslaget till lag om ändring i lagen

(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik,

14. beträffande utredningar

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A13 yrkande 1,

1998/99:A15 yrkande 4, 1998/99:A217 och

1998/99:A292 yrkandena 9-11,

15. beträffande arbetsmiljön inom skola

och barnomsorg

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A292 yrkande 5,

1998/99:Ub2 yrkande 11 och 1998/99:Ub276 yrkande

1,

16. beträffande vuxenmobbning

att riksdagen avslår motion 1998/99:A279,

17. beträffande internkontroll m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A292 yrkande 2 och

1998/99:N326 yrkande 35,

res. 10 (m, kd))

18. beträffande personalekonomisk

redovisning

att riksdagen avslår motion 1998/99:A292 yrkande 3,

res. 11 (v)

19. beträffande regionala skyddsombud

m.m.

att riksdagen avslår motion 1998/99:A292 yrkandena 4 och 8,

20. beträffande medicinska kontroller

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A706, 1998/99:A713

och 1998/99:A720,

21. beträffande gravida och

jourtjänstgöring

att riksdagen avslår motion 1998/99:A246,

22. beträffande arvodesnivåer

att riksdagen avslår motion 1998/99:A602,

res. 12 (v)

23. beträffande positiv särbehandling

m.m

att riksdagen avslår motion 1998/99:A291 yrkandena 5 och 6.

Stockholm den 16 september 1999

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Johnny Ahlqvist

I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s), Hans

Andersson (v), Margareta Andersson (c), Mikael

Odenberg (m)*, Björn Kaaling (s), Martin Nilsson

(s), Stefan Attefall (kd), Kent Olsson (m)*, Laila

Bjurling (s), Patrik Norinder (m)*, Sonja Fransson

(s), Maria Larsson (kd), Barbro Feltzing (mp), Elver

Jonsson (fp), Anders Karlsson (s), Henrik Westman

(m)* och Sven-Erik Sjöstrand (v).

*Har ej deltagit i besluten under momenten 2-4 och

11-13.

Reservationer

1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

Mikael Odenberg, Kent Olsson, Patrik Norinder och

Henrik Westman (alla m) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.2

Behovet av lagstiftning, avslag på propositionen

m.m. bort ha följande lydelse:

Företagshälsovården är ett instrument för företag

och offentliga arbetsgivare att åstadkomma så bra

arbetsförhållanden som möjligt för de anställda.

Utskottet vill redan inledningsvis framhålla att

arbetsgivarens ambitioner i detta avseende ofta går

längre än vad arbetsmiljölagen kräver.

Företagshälsovården bör inte ha en

myndighetsliknande roll utan den bör även

fortsättningsvis utgöra en resurs främst för

arbetsgivare och arbetstagare. Utskottet är därför

av den principiella inställningen att staten bör

avhålla sig från att lagstifta om dess närmare

inriktning.

Redan i dag finns bestämmelser om företagshälsovård

i arbetsmiljölagen. Den omständigheten att

arbetsgivarna under 1990-talet har fått ett ökat

ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering utgör

i sig inget skäl till att ändra gällande bestämmelse

om företagshälsovård. De ändringar som regeringen nu

föreslår i arbetsmiljölagen riskerar att leda till

begränsningar i företagshälsovårdens arbetssätt och

kompetens. En lagstiftad definition kan dessutom

förhindra en kreativ utveckling på området.

Regeringen föreslår att företagshälsovården skall

renodlas med en hård avgränsning mellan

företagshälsovården och sjukvården. Enligt utskottet

talar starka skäl mot en sådan renodling. Till

skillnad från regeringen anser utskottet att det är

just med den kombinerade kompetensen i arbetsmiljö-

och rehabiliteringsfrågor samt inom hälso- och

sjukvård som företagshälsovården utgör en värdefull

resurs. Att utesluta sjukvården från

företagshälsovårdens verksamhet skulle medföra en

försämring för många arbetstagare. Därtill kommer

att en sådan renodling skulle innebära att

företagshälsovården blir mindre intressant för

kompetent medicinsk personal. Även från

samhällsekonomiska utgångspunkter ser utskottet

nackdelar med förslaget. Sjukvård inom

företagshälsovården kan bl.a. bidra till att

okomplicerade behandlingar förkortas, t.ex. genom

mer ändamålsenliga sjukskrivningar. Den

företagshälsovårdsbaserade sjukvården är dessutom

ofta betydligt mer kostnadseffektiv än den

offentliga primärvården.

Som ett led i strävandena att renodla

företagshälsovården föreslår regeringen att all

offentlig finansiering av sjukvården genom de s.k.

nationella taxorna upphör. Regeringen hävdar också

att en sådan reform skulle leda till att den

snedvridning som i dag finns i konkurrenshänseende

skulle upphöra. Utskottet delar visserligen

regeringens uppfattning att vissa

företagshälsovårdsenheter har konkurrensfördelar i

förhållande till andra. Det innebär dock inte att

det finns skäl att begränsa möjligheterna för

företagshälsovården att bedriva kompletterande

sjukvård med offentlig finansiering. I likhet med

Moderaterna anser utskottet tvärtom att

konkurrensproblemen kan lösas genom ett

återinförande av den s.k. fria etableringsrätten.

Utskottet återkommer i det följande till synpunkter

på ändringar i rätten till ersättning enligt de

nationella taxorna för läkare med

specialistkompetens i företagshälsovård.

Redan på de grunder som här anförts anser utskottet

att regeringens förslag till ändringar i

arbetsmiljölagen, lagen om läkarvårdsersättning och

lagen om ersättning för sjukgymnastik bör avslås.

Motion A12 yrkandena 1-3 bör därmed bifallas. Av vad

som nu har anförts följer också att utskottet inte

ställer sig bakom de förslag som lämnas i motionerna

A235 (s), A236 (s), A242 (s) och A247 (s) om

lagstiftning om företagshälsovård. Dessa motioner

avstyrks därför.

Utskottet kan i och för sig dela Kristdemokraternas

uppfattning att propositionen i vissa delar är

otydlig. Den är dock inte så otydlig eller

ofullständig att den inte kan ligga till grund för

ett beslut om avslag, som utskottet här har

förordat. Någon ytterligare bearbetning av förslagen

behövs därför inte. Utskottet avstyrker motion A14.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:A12 yrkandena 1-3

avslår dels propositionen, dels motionerna

1998/99:A14, 1998/99:A235, 1998/99:A236,

1998/99:A242 och 1998/99:A247,

2. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

Stefan Attefall och Maria Larsson (båda kd) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.2

Behovet av ny lagstiftning, avslag på propositionen

m.m. bort ha följande lydelse:

Företagshälsovården skall enligt utskottets

uppfattning verka för att alla arbetstagare, oavsett

verksamhet, ges likvärdiga förutsättningar för en

god arbetsmiljö och förebyggande vård.

Företagshälsovården skall främst arbeta med att

förebygga ohälsa på arbetsplatsen. En god kvalitet

inom företagshälsovården ger minskad ohälsa bland

arbetstagare samt minskade samhälls-kostnader för

sjukfrånvaro, vård och rehabilitering.

Regeringen föreslår vissa ändringar i

arbetsmiljölagen samt i lagen om

läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för

sjukgymnastik. Syftet med förslagen sägs vara att

förtydliga arbetsgivarens skyldighet att ordna

företagshälsovård och att renodla

företagshälsovårdens verksamhet. Utskottet tvingas

dock att konstatera att propositionen är så

svårtolkad att det inte har gått att bedöma om det

angivna syftet uppnås med de föreslagna ändringarna.

Såväl arbetsgivare som arbetstagare skulle, enligt

utskottets bedömning, få mycket svårt att förstå

lagens innebörd genom att läsa propositionen. Detta

kan inte godtas.

En underliggande intention i propositionen synes

vara att företagshälsovården skall få en större

utbredning på arbetsmarknaden. Det är svårt att

bedöma om regeringens förslag kommer att leda till

en sådan utveckling, eftersom propositionen inte

innehåller någon analys av den saken. Det är också

oklart vem som skall svara för en utbyggnad av

företagshälsovården. Om ansvaret kommer att falla på

landstingen befarar utskottet att en ökad

efterfrågan på företagshälsovård får stå tillbaka

vid landstingens prioriteringar.

Därtill kommer att de föreslagna lagändringarna kan

komma att begränsa arbetsgivarnas möjligheter att

själva välja med vilken företagshälsovårdsenhet man

vill sluta avtal.

Utskottet anser att det är viktigt att

privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster ges

möjlighet att arbeta i företagshälsovården.

Regeringen ger dock i propositionen uttryck för en

negativ attityd till privatpraktiserande läkare och

sjukgymnaster i samarbete med och inom

företagshälsovården. Det finns en risk för att

regeringens förslag om ändringar i lagen om

läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för

sjukgymnastik, som innebär att någon ersättning inte

längre kommer att ges för företagshälsovårdstjänster

enligt de nationella taxorna, kommer att försvåra

etableringsmöjligheterna för dessa grupper. Vid

utgången av år 2003 ligger dessa läkares och

sjukgymnasters öde i landstingens händer. I

propositionen analyseras inte eventuella

konsekvenser av lagändringarna för de läkare

respektive sjukgymnaster som vid den tidpunkten inte

har träffat något vårdavtal med landstinget.

Utskottet ser positivt på att företagshälsovården

utsätts för konkurrens. Konkurrens är betydelsefull

för att upprätthålla kvaliteten på

företagshälsovården. I dag konkurrerar inte alla

företagshälsovårdsenheter på samma villkor eftersom

en del har tillgång till landstingsfinansierad

sjukvård och inte andra. Alla läkare respektive

sjukgymnaster har inte rätt till ersättning enligt

den nationella taxan på lika villkor. De vårdavtal

som kan slutas mellan vårdgivare och landsting kan

innebära att konkurrensfördelar uppnås för vissa

företagshälsovårdsenheter eftersom landstingen

agerar olika. Olikheter finns också vad gäller

rätten att remittera patienter till röntgen,

specialistvård, provtagning etc. Även det har

bidragit till den snedvridna konkurrenssituation som

råder i dag. Utskottet frågar sig på vilket sätt

regeringens förslag kommer att påverka

konkurrensituationen.

Utskottet anser att det är bra att belysa och

betona företagshälsovårdens innebörd. Det är viktigt

att den fortfarande är av frivillig karaktär. Det

ger ökad valfrihet och flexibilitet. En reglering om

obligatorisk företagshälsovård skulle inte kunna

svara mot de varierande behov som finns på olika

arbetsplatser. Det är viktigt att framhålla, menar

utskottet, att företagshälsovården skall ges

konkurrensneutrala förutsättningar, att den är av

hög kvalitet och att den är rikstäckande.

Arbetsgivarna har ett rehabiliteringsansvar och ett

ansvar för en god arbetsmiljö på arbetsplatsen. I

vissa fall saknas kunskap och insikt om hur ett bra

arbetsmiljöarbete skall utformas och bedrivas. Det

är därför viktigt att utvärdera om

Yrkesinspektionens sätt att arbeta behöver

reformeras. Yrkesinspektionen borde kunna använda

sin kunskap för att arbeta i ett mer förebyggande

syfte. I dag finns det få, om ens några, effektiva

hjälpmedel för utvärdering av hur

företagshälsovården fungerar.

Sammanfattningsvis menar utskottet att

propositionen inte i tillräcklig grad behandlar de

frågeställningar som utskottet här har tagit upp.

Regeringen bör därför skyndsamt återkomma till

riksdagen med en ny bearbetning av propositionen i

vilken de synpunkter utskottet här framfört

beaktats. Motion A14 tillstyrks därmed.

Utskottet anser sig inte - med den uppfattning som

här har redovisats - kunna ställa sig bakom

motionerna A12 yrkandena 1-3 (m), A235 (s), A236

(s), A242 (s) och A247 (s). De avstyrks därför.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A14 och med

avslag på motionerna 1998/99:A12 yrkandena 1-3,

1998/99:A235, 1998/99:A236, 1998/99:A242 och

1998/99:A247 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

3. Obligatorisk företagshälsovård (mom. 2)

Hans Andersson och Sven-Erik Sjöstrand (båda v)

anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.3

Arbetsgivarens skyldighet att anordna

företagshälsovård, femte och sjätte stycket samt

sjunde stycket i den del det avser motionerna A13

yrkande 2 och A292 yrkande 1 bort ha följande

lydelse:

I propositionen analyseras inte hur de föreslagna

lagändringarna förväntas påverka tillgången till

företagshälsovård. Liksom Vänsterpartiet befarar

utskottet att de svagaste på arbetsmarknaden även

fortsättningsvis kommer att stå utan

företagshälsovård. Om man inte kommer till rätta med

detta problem genom avtalslösningar bör regeringen

återkomma till riksdagen med lagförslag om

obligatorisk anslutning till företagshälsovård.

Detta bör ges regeringen till känna. Motion A13

yrkande 2 tillstyrks därmed. Även motion A292

yrkande 1 får anses vara tillgodosedd med vad

utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande obligatorisk företagshälsovård

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:A13 yrkande

2 och 1998/99:A292 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Definition av företagshälsovård (mom. 4)

Elver Jonsson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.3

Arbetsgivarens skyldighet att anordna

företagshälsovård, från åttonde stycket bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med Folkpartiet att

regeringen inte har föreslagit någon tydlig

definition av begreppet företagshälsovård. Begreppet

företagshälsovård blir svårtolkat och oklart för

såväl parterna på arbetsmarknaden som

Yrkesinspektionen, som har tillsynsansvar.

Regeringen bör enligt utskottets mening återkomma

till riksdagen med ett nytt förslag till definition.

Motion A15 yrkande 1 (fp) tillstyrks därmed.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande definition av företagshälsovård

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A15 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. Ersättning till läkare med

specialistkompetens (mom. 5)

Mikael Odenberg, Kent Olsson, Patrik Norinder och

Henrik Westman (alla m) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.4

Avgränsning av företagshälsovårdens uppgifter,

ersättning och samverkan, första och andra styckena

bort ha följande lydelse:

Av vad utskottet tidigare anfört, se reservation nr

1, följer att utskottet avvisar regeringens förslag

till ändring av lagen om läkarvårdsersättning liksom

tankegångarna i propositionen om en "renodling" av

företagshälsovården. Utskottet förordar, som

framgått, tvärtom återinförande av den s.k. fria

etableringsrätten.

Det finns enligt utskottets mening inga skäl att

begränsa företagshälsovårdens möjligheter att

bedriva kompletterande sjukvård med offentlig

finansiering. Tvärtom bör också läkare som har

specialistkompetens i företagshälsovård omfattas av

lagen om läkarvårdsersättning. Detta bör enligt

utskottet ges regeringen till känna. Motion A12

yrkande 4 (m) bör därmed bifallas.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande ersättning till läkare med

specialistkompetens

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A12 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Remitteringsrätt m.m. (mom. 6)

Mikael Odenberg, Kent Olsson, Patrik Norinder och

Henrik Westman (alla m) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.4

Avgränsning av företagshälsovårdens uppgifter,

ersättning och samverkan, tredje och fjärde styckena

bort ha följande lydelse:

Av Statskontorets rapport Företagshälsovården i dag

(1997:2) framgår att landstingens praxis varierar

vad gäller företagshälsovårdsenheters rätt att

utnyttja exempelvis medicinska laboratorier på

landstingens bekostnad. Landstingen tillämpar också

olika regler i fråga om rätten att remittera till

specialist eller röntgenundersökningar.

Att landstingen inte tillämpar samma principer i

detta avseende leder till en snedvridning i

konkurrensförutsättningarna för olika

företagshälsovårds-enheter och försvårar

företagshälsovårdens möjligheter att fungera i sin

del av vårdkedjan.

Alla företagshälsovårdsenheter bör ha samma

remitteringsrätt och likartade ekonomiska

förutsättningar att nyttja olika medicinska

servicetjänster. Detta bör ges regeringen till

känna. Utskottet tillstyrker motion A12 yrkande 5

(m). Även motion A15 yrkande 2 (fp) får anses vara

tillgodosedd med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande remitteringsrätt m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:A12 yrkande

5 och 1998/99:A15 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Remitteringsrätt m.m. (mom. 6)

Elver Jonsson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.4

Avgränsning av företagshälsovårdens uppgifter,

ersättning och samverkan, första, tredje och fjärde

styckena bort ha följande lydelse:

I propositionen framhålls att företagshälsovårdens

verksamhet i sig innebär en fokusering på

arbetsrelaterad ohälsa, yrkesrelaterade sjukdomar

och arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta

förutsätter enligt regeringen att det finns personal

med sjukvårdskompetens och att viss sjukvård bedrivs

inom företagshälsovården. Trots detta föreslås att

läkare och sjukgymnaster inte längre skall få

ersättning enligt lagen om läkarvårdsersättning

respektive lagen om ersättning för sjukgymnastik.

En läkare med specialistkompetens inom

företagshälsovård har en medicinsk utbildning som

ligger nära allmänläkarens. Till det kommer

utbildning om olika yrken och arbetsmiljöer.

Företagsläkaren får på så vis kunskaper och

erfarenhet om samspelet mellan människa och

arbetsmiljö som en allmänläkare inte har.

Företagsläkaren har därmed bättre möjligheter att

bedöma sjukdomars effekt på arbetsförmågan, vilka

rehabiliteringsinsatser som är lämpliga samt behov

av sjukskrivning eller pensionering. Arbetsgivarna

har fått ett större ansvar för kostnaderna för de

anställdas sjukdomsperioder och rehabilitering än

tidigare. Behovet av läkarundersökning och

behandlingar vid bedömning av skador och

rehabiliteringsinsatser har ökat och därmed också

behovet av det specialistkunnande som läkare inom

företagshälsovården representerar. Utskottet vill

understryka att det är mycket viktigt att

företagshälsovården även fortsättningsvis kan

erbjuda sjukvård. Utskottet ser det därvid som

naturligt att allmänläkare ges möjlighet att

remittera patienter till företagshälsovården. Å

andra sidan bör också företagshälsovården ges

möjlighet att remittera patienter till andra

specialister och att utnyttja medicinska tjänster

som röntgen och laboratorieanalyser.

Utskottet vill framhålla vikten av att

företagshälsovården även i fortsättningen ges

möjligheter att teckna vårdavtal. Detta bör ges

regeringen till känna. Vad som nu anförts innebär

att utskottet tillstyrker motion A15 yrkande 2 (fp).

Även motion A12 yrkande 5 (m) får anses vara

tillgodosedd med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande remitteringsrätt m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:A12 yrkande

5 och 1998/99:A15 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Analys av företagshälsovård ur

könsperspektiv (mom. 8)

Hans Andersson (v), Barbro Feltzing (mp) och Sven-

Erik Sjöstrand (v) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.6

Övriga frågor om företagshälsovård, första stycket

bort ha följande lydelse:

Propositionen innehåller ingen analys av

företagshälsovårdens arbete ur ett könsperspektiv.

Av Statskontorets rapport Företagshälsovård i dag,

1997:2, framgår att andelen kontakter med

företagshälsovården varierar stort mellan olika

yrken. Yrken som betecknas som lågutnyttjande i

rapporten är övervägande kvinnoyrken medan flertalet

av de yrken som betecknas som högutnyttjande

domineras av män. Mycket talar för att brister i

arbetsmiljölagstiftningen särskilt drabbar kvinnor.

En analys av företagshälsovården ur ett

könsperspektiv är därför nödvändig. Detta bör ges

regeringen till känna. Utskottet tillstyrker motion

A 13 yrkande 3 (v),

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande analys av företagshälsovård ur

könsperspektiv

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A13 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

9. Utbildning av personal m.m. (mom. 9)

Elver Jonsson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.6

Övriga frågor om företagshälsovård, andra och tredje

styckena bort ha följande lydelse:

Regeringen har i propositionen angett att den avser

att återkomma till riksdagen om frågor som gäller

utbildning av företagshälsovårdens personal.

Utskottet ser det som en allvarlig brist att

regeringen skjuter dessa frågor framför sig. Det kan

leda till att arbetsmarknadens behov av

företagshälsovård inom en snar framtid kanske inte

kan tillgodoses.

Utskottet betonar att utbildningsfrågorna måste

utredas skyndsamt. En sådan utredning bör ta upp

företagshälsovårdens kompetensbehov, regionalisering

eller centralisering av utbildningarna, samordning

av de olika yrkeskategoriernas utbildningar,

kvalitetstillsyn, en eventuell samordning med

högskoleutbildningarna och finansieringen av

utbildningarna. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed motion A15 yrkande 5

(fp).

Med anledning av Folkpartiets yrkande om

företagshälsovårdens roll i folkhälsoarbetet vill

utskottet anföra följande. I

Företagshälsovårdsutredningens betänkande FHU92, SOU

1992:103, konstateras att man trots lagstiftning och

andra åtgärder inte nått ett tillfredsställande

resultat vad gäller ambitionerna att minska

arbetsskador, yrkessjukdomar och arbetsrelaterad

sjukfrånvaro. I betänkandet lämnas en rad förslag om

hur företagshälsovården skulle kunna utvecklas för

att man skall komma till rätta med dessa problem.

Utskottet ser det som anmärkningsvärt att

propositionen lämnar företagshälsovårdens insatser i

ett folkhälsoperspektiv helt obeaktade. Enligt

utskottets uppfattning finns det all anledning att

följa upp 1992 års utredningsförslag, lämpligen

genom att den nationella folkhälsokommittén ges i

uppdrag att se över frågan. Utskottet tillstyrker

motion A15 yrkande 3 (fp).

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande utbildning av personal m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A15 yrkandena 3

och 5 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

10. Internkontroll m.m. (mom. 17)

Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd), Kent

Olsson (m), Patrik Norinder (m), Maria Larsson (kd)

och Henrik Westman (m) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 3

Arbetsmiljöfrågor, fjärde stycket bort ha följande

lydelse:

Arbetsmiljölagen och föreskrifter som är meddelade

med stöd av den innehåller bestämmelser som är svåra

att förstå och tillämpa för många små företag. Detta

gäller exempelvis regler om internkontroll. Det är

därför viktigt att Yrkesinspektionen, då den tar

kontakt med ett sådant företag, informerar om de

krav som ställs och ger råd om hur bestämmelserna

bör tillämpas. Även Arbetarskyddsstyrelsen bör ha en

rådgivande roll i arbetarskyddsfrågor.

Arbetarskyddsstyrelsen skulle t.ex. kunna lägga upp

en idébank med exempel på hur olika

arbetsmiljöproblem har lösts i olika sammanhang. Små

företag bör också kunna erhålla finansiell hjälp om

arbetsmiljöregler föranleder ett behov av stora

investeringar. Vad utskottet nu har anfört bör ges

regeringen till känna. Motion N326 yrkande 35

tillstyrks därmed. Motion A292 yrkande 2 (v)

avstyrks i den mån den inte kan anses tillgodosedd

med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha

följande lydelse:

17. beträffande internkontroll m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:N326 yrkande 35

och med avslag på motion 1998/99:A292 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

11. Personalekonomisk redovisning (mom. 18)

Hans Andersson och Sven-Erik Sjöstrand (båda v)

anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 3

Arbetsmiljöfrågor, femte stycket bort ha följande

lydelse:

Vad gäller Vänsterpartiets yrkande om att vissa

s.k. personalekonomiska uppgifter skall lämnas i

företagens redovisningar vill utskottet anföra

följande. Det är viktigt att löntagare och andra får

information om arbetsskador, sjukfrånvaro,

utbildningsinsatser, personalomsättning etc. på

olika arbetsplatser. En ökad tillgång till sådan

information skulle påverka arbetssökandenas val på

arbetsmarknaden och ge incitament till företagen att

vidta åtgärder för att förbättra arbetsmiljön.

Utskottet ansluter sig till Vänsterpartiets

uppfattning att sådan information bör lämnas i

företagens redovisningar. Informationen blir då

offentlig och kan utnyttjas till att klassificera

arbetsplatserna i förhållande till bransch och yrke.

Detta bör enligt utskottet ges regeringen till

känna. Motion A292 yrkande 3 (v) tillstyrks därmed,

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha

följande lydelse:

18. beträffande personalekonomisk redovisning

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A292 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

12. Arvodesnivåer (mom. 22)

Hans Andersson och Sven-Erik Sjöstrand (båda v)

anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 5

Statlig personalpolitik, tredje stycket, från det

som börjar med "Enligt utskottet" till det som

slutar med "Motion A602 (v) avstyrks därför" bort ha

följande lydelse:

Arvoden för uppdrag i statliga styrelser ligger

enligt utskottets mening på en förhållandevis hög

nivå i dag. Att politiker fattar beslut om höga

ersättningsnivåer skapar inte förtroende, i

synnerhet som många människor sett sin egen

privatekonomi bli allt sämre. Utskottet delar

Vänsterpartiets uppfattning att en översyn bör göras

av arvodesnivåerna i statliga styrelser, i syfte att

åstadkomma en generell sänkning av dessa. I det

sammanhanget bör också möjligheterna till

reseersättning och ersättning för förlorad

arbetsförtjänst ses över. Detta bör ges regeringen

till känna. Motion A602 tillstyrks därmed.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha

följande lydelse:

22. beträffande arvodesnivåer

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A602 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

Särskilda yttranden

1 ILO-konvention nr 161 om

företagshälsovård

Mikael Odenberg, Kent Olsson, Patrik Norinder och

Henrik Westman (alla m) anför:

Sverige har tillsammans med ett antal andra länder

ratificerat ILO-konvention nr 161 om

företagshälsovård. Vi moderater i

arbetsmarknadsutskottet har tidigare begärt att

denna konvention sägs upp (bet. 1997/98:AU1 res. nr

8). Under den allmänna motionstiden hösten 1998 har

Carl Erik Hedlund (m) åter väckt frågan. Uppsägning

skulle ha skett senast i februari i år. Den tiden

har dessvärre försuttits. Vi vill trots detta

förhållande framhålla följande.

I arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring

finns regler om företagshälsovård, arbetsgivarens

ansvar för arbetsmiljö och rehabilitering och om

samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Som

framgår av detta betänkande vill nu regeringen ändra

reglerna i arbetsmiljölagen, något som vi har ställt

oss avvisande till.

Svensk företagshälsovård har enligt vår uppfattning

genomgått en strukturförändring som sedan

statsbidragen upphörde i allt väsentligt varit

positiv för de anställda och företagen. ILO-

konventionen innehåller en mängd detaljerade

bestämmelser som för dagens svenska

företagshälsovård är främmande och otidsenliga. En

strikt tillämpning av konventionen skulle direkt

motverka den positiva utveckling som svensk

företagshälsovård genomgått under senare år. Det är

därför vår uppfattning dels att riksdagen borde ha

fått möjlighet att ta ställning till motionen innan

uppsägningstiden löpt ut, dels att nämnda konvention

borde ha sagts upp.

2 Samverkan mellan företagshälsovården och

försäkringskassan m.m.

Hans Andersson och Sven-Erik Sjöstrand (båda v)

anför:

Samverkan mellan företagshälsovården och

försäkringskassan

Vi anser att det är angeläget att

företagshälsovården får en ökad täckningsgrad, att

den renodlas mer mot förebyggande hälsovård och att

den får ett ökat oberoende.

Rehabiliteringsverksamhet måste leda till ett aktivt

arbete med att förändra arbetsplatserna och till

att orsakerna till ohälsa angrips hårdare.

Företagshälsovården bör alltid kopplas in vid

arbetsskade-, arbets-oförmåge- och

rehabiliteringsutredningar. Försäkringskassan

ansvarar för sådana utredningar. Det är därför vår

uppfattning att samarbetet mellan

företagshälsovården och försäkringskassan måste

stärkas. En sådan samverkan skulle bidra till en

ökad kompetens inom försäkringskassan vid arbetet

med skadedrabbade. Det skulle också leda till ökade

kunskaper om hur förändringar kan ske på den

enskilda arbetsplatsen så att nya ohälsoproblem inte

uppstår.

En arbetsmiljökommission

Vi välkomnar att regeringen nu avser att tillsätta

en utredning om arbetsmiljöfrågor. Det är viktigt

att arbetsmiljön på nytt får bli en politisk

förstahandsfråga. Vi i Vänsterpartiet har i vår

motion A13 förordat att en sådan utredning utförs av

en arbetsmiljökommission med parlamentarisk

förankring. En sådan kommission bör också bestå av

experter och representanter för arbetsmarknadens

parter. Den bör samarbeta med Nationella

folkhälsokommittén.

Kommissionens uppgift bör vara att komma med

förslag till hur ohälsa i arbetslivet kan motverkas.

Bland annat bör den ta upp hur nya anställnings- och

arbetsvillkor påverkar hälsan på arbetsplatserna. Vi

för vår del tror att ett ökat löntagarinflytande och

en garanterad yttrandefrihet på arbetsplatsen behövs

för att skapa en bättre arbetsmiljö. Vi anser också

att den arbetsrelaterade rehabiliteringen måste bli

effektivare.

Arbetsmiljökommissionen skall enligt vår

uppfattning också ha till uppgift att lämna förslag

till hur ekonomiska incitament kan användas för att

förstärka ett brett planerat arbetsmiljöarbete och

en bättre fungerande internkontroll. Den bör också

överväga hur företagsböter och sanktionsavgifter kan

utnyttjas för detta ändamål. I reservation nr 11 har

vi förordat att personalekonomisk redovisning förs

in i företagens redovisningar. Den frågan kan

lämpligen också övervägas i detta sammanhang.

Internkontroll

Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat föreskrifter om

internkontroll och allmänna råd om tillämpningen av

föreskrifterna, AFS 1996:6. Föreskrifterna är lika

för alla företag. Vi har tagit del av flera studier

som speglar hur företag arbetar med internkontroll.

Generellt kan sägas att internkontroll fungerar bäst

i större företag med ett utvecklat ledningssystem

och sämst i de små företagen. Många små företagare

anser att föreskrifterna om internkontroll är

utformade för stora företag efter de förhållanden

som rådde på 1970- och 1980-talen.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning

lämnade i en rapport i januari 1998 några råd om hur

problemen kan åtgärdas. Vi anser att dessa råd bör

prövas. Bland annat bör instruktionerna för

internkontroll göras enklare så att de inte

uppfattas som byråkratiska och överarbetade. Språket

i anvisningarna bör anpassas till företagens

begreppsvärld. Instruktionerna måste göras

lättfattliga så att de inte behöver omtolkas av

varje enskilt företag och inte heller vara mer

omfattande än att företagen klarar av att följa dem.

Vi förutsätter att regeringen, tillsammans med

ansvariga myndigheter, utvecklar arbetet så att

arbetsgivare bättre kan efterleva föreskrifterna om

internkontroll.

Positiv särbehandling

Unga kvinnor har i mindre utsträckning heltidsarbete

än unga män. Unga kvinnor har också lägre inkomst än

män och lever i större utsträckning på

arbetslöshetsunderstöd, socialbidrag eller är i

arbetsmarknadsåtgärd. Detta framgår av en

undersökning som genomförts av Wigforssinstitutet.

En låg andel av kvinnorna är själva medvetna om

dessa skillnader. Enligt vår uppfattning visar dessa

rön att kvinnor konsekvent underordnas männen i vårt

samhälle. Den strukturella diskrimineringen är

allvarlig, och det räcker inte med lagstiftning som

ger unga kvinnor och män lika villkor "på papperet"

för att komma till rätta med problemet. Det behövs

också en politik som utgår från och angriper det

faktum att kvinnor har mindre resurser och makt än

män. Vi ser det därför som angeläget att stat och

kommun går före som arbetsgivare genom att tillämpa

positiv särbehandling av underrepresenterat kön vid

tjänstetillsättning.

3 Sjukvård inom företagshälsovården m.m.

Elver Jonsson (fp) anför:

Behovet av ny lagstiftning, avslag på propositionen

m.m.

Företagshälsovården har utretts i flera omgångar.

Den senaste utredningen Företagshälsovård - en

resurs i samhället (Ds 1998:17) utgör grunden för

den föreliggande propositionen, vars förslag syftar

till att förtydliga arbetsgivarens ansvar att

tillhandahålla företagshälsovård och vilka uppgifter

som ingår i företagshälsovårdens ansvarsområde.

Jag kan dela den i motioner framförda uppfattningen

att det föreligger betydande oklarheter i

propositionen. Det är trots detta inte omöjligt för

riksdagen att ta ställning till förslagen.

Regeringen föreslår att företagshälsovårdens

verksamhet renodlas mot vad som sägs vara dess

kärnverksamhet, nämligen förebyggande

arbetsmiljöarbete och arbetslivsinriktad

rehabilitering. Regeringen anser att sjukvården inom

företagshälsovården måste få en tydlig avgränsning

mot övrig privat och offentlig sjukvård.

Jag befarar att en alltför stark renodling kan leda

till försämringar för många arbetstagare. Det får

inte glömmas bort att företagshälsovård sedan

januari 1992 är en egen medicinsk specialitet. Många

företagsläkare utgör med sin kombinerade kompetens i

allmänmedicin samt arbetsmiljö- och

rehabiliteringsfrågor en särskilt viktig resurs inom

företagshälsovården. För att företagshälsovården

skall kunna fungera på ett bra sätt måste där finnas

personal med sjukvårdskompetens. Jag är därför

kritisk till regeringens förslag om att begränsa

läkares och sjukgymnasters möjligheter att få

ersättning för den sjukvård som bedrivs inom

företagshälsovården. Det är nu viktigt, menar jag,

att företagshälsovården verkligen ges möjlighet att

träffa vårdavtal med landstingen. Jag har utvecklat

detta i min reservation nr 7. Jag förutsätter att

regeringen noga följer utvecklingen i denna fråga.

Utredning

Det är enligt min uppfattning viktigt att ta fram

och sprida kunskaper om hur arbetsplatser kan

utformas för att främja hälsa och förebygga ohälsa.

Det är därför positivt att regeringen avser att

tillsätta en utredning om olika arbetsmiljöfrågor.

Jag vill i detta sammanhang peka ut några områden

där det finns kunskapsbrister och där forskning bör

stimuleras. Det gäller bl.a. hur arbetets positiva

effekter för hälsan kan stärkas, hur man kan minska

stress och enformighet i arbetet och hur ansvar och

makt över den egna arbetssituationen kan öka. Även

den totala arbetsbelastningen för kvinnor respektive

män bör belysas, dvs. yrkesarbete och hemarbete i

olika faser i livet. Jag efterlyser också ökade

kunskaper om företagshälsovårdens betydelse för att

förebygga och åtgärda alkohol- och drogmissbruk

liksom tobaksmissbruk. Jag förutsätter att

regeringen skyndsamt ser över dessa frågor.

Förslag till lag om ändring i

arbetsmiljölagen (1977:1160)

------------------------------------------------------

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen

(1977:1160) 1

dels att 3 kap. 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3

kap. 2 b §, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

------------------------------------------------------

3 kap.

2 §

-----------------------------------------------------

Arbetsgivaren skall vidta Arbetsgivaren skall vidta

alla åtgärder som behövs alla åtgärder som behövs

för att förebygga att för att förebygga att

arbetstagaren utsätts för arbetstagaren utsätts för

ohälsa eller olycksfall. ohälsa eller olycksfall.

Lokaler samt maskiner,

redskap, skyddsutrustning Arbetsgivaren skall

och andra tekniska beakta den särskilda risk

anordningar skall för ohälsa och olycksfall

underhållas väl. som kan följa av att

arbetstagaren utför

Om arbetsförhållandena arbete ensam.

påkallar det skall

arbetsgivaren föranstalta Lokaler samt maskiner,

om företagshälsovård i redskap, skyddsutrustning

den omfattning och andra tekniska

verksamheten kräver. anordningar skall

underhållas väl.

Arbetsgivaren skall

beakta den särskilda risk

för ohälsa och olycksfall

som kan följa av att

arbetstagaren utför

arbete ensam.

------------------------------------------------------

2 b §

-----------------------------------------------------

Arbetsgivaren skall svara

för att den

företagshälsovård som

arbetsförhållandena

kräver finns att tillgå.

Med företagshälsovård

avses en oberoende

expertresurs inom

områdena arbetsmiljö och

rehabilitering.

Företagshälsovården skall

särskilt arbeta för att

förebygga och undanröja

hälsorisker på

arbetsplatser samt ha

kompetens att identifiera

och beskriva sambanden

mellan arbetsmiljö,

organisation,

produktivitet och hälsa.

-----------------------------------------------------

___________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

1Lagen omtryckt 1991:677

Förslag till lag om ändring i lagen

(1993:1651) om läkarvårdsersättning

------------------------------------------------------

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1651) om

läkarvårdsersättning skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

------------------------------------------------------

9 §1

------------------------------------------------------

Läkarvårdsersättning lämnas inte till en läkare som

är anställd i något landstings hälso- och sjukvård

eller i ett bolag eller annan juridisk person inom

hälso- och sjukvården som landstinget har ett

rättsligt bestämmande inflytande i. Ersättning kan

dock lämnas om läkaren är tjänstledig och vikarierar

för en annan läkare.

-----------------------------------------------------

Läkarvårdsersättning

lämnas inte till en

läkare för verksamhet

inom företagshälsovård.

------------------------------------------------------

Läkarvårdsersättning lämnas inte heller till en

läkare som vid vårdtillfället har fyllt sextiofem år

om inte landstinget medger något annat.

------------------------------------------------------

________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

2. Äldre bestämmelser gäller dock till utgången av

år 2003 för vård som lämnas av läkare som vid

ikraftträdandet är verksam inom företagshälsovård

och då har rätt till läkarvårdsersättning enligt

denna lag.

1Senaste lydelse 1997:435

Förslag till lag om ändring i lagen

(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik

----------------------------------------------------

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1652) om

ersättning för sjukgymnastik skall ha följande

lydelse.

---------------------------------------------------

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

----------------------------------------------------

9 §1

----------------------------------------------------

Sjukgymnastikersättning lämnas inte till en

sjukgymnast som är anställd i något landstings

hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller en

annan juridisk person inom hälso- och sjukvården

som landstinget har ett rättsligt bestämmande

inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om

sjukgymnasten är tjänstledig och vikarierar för en

annan sjukgymnast.

---------------------------------------------------

Sjukgymnastikersättning

lämnas inte till en

sjukgymnast för

verksamhet inom

företagshälsovård.

----------------------------------------------------

Sjukgymnastikersättning lämnas inte heller till en

sjukgymnast som vid behandlingstillfället har fyllt

sextiofem år om inte landstinget medger något

annat.

----------------------------------------------------

____________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

2. Äldre bestämmelser gäller dock till utgången av

år 2003 för vård som lämnas av sjukgymnast som vid

ikraftträdandet är verksam inom företagshälsovård

och då har rätt till sjukgymnastikersättning enligt

denna lag.

1Senaste lydelse 1997:436

Socialutskottets yttrande

1998/99:SoU8y

Företagshälsovård

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet har den 3 juni 1999 beslutat

bereda socialutskottet tillfälle att yttra sig över

regeringens proposition 1998/99:120

Företagshälsovård.

Socialutskottet begränsar yttrandet till avsnitten

7.2 Företagshälsovårdens uppgifter renodlas och 7.3

Ersättning och samverkan samt till motionerna A12

(m) yrkandena 2-5, A14 (kd) och A15 (fp) yrkande 2.

Utskottet

Företagshälsovårdens uppgifter renodlas

Propositionen

I propositionen anförs att arbetsmiljölagstiftningen

och hälso- och sjukvårdslagstiftningen har ett

gemensamt syfte, att förebygga ohälsa.

Sjukvårdens roll och omfattning inom

företagshälsovården har länge varit omdebatterad. I

olika sammanhang, bl.a. i proposition 1984/85:89 om

företagshälsovård och arbetsanpassning, har

regeringen framhållit att sjukvården inom

företagshälsovården bör hållas tillbaka och att det

förebyggande arbetsmiljöarbetet bör utvidgas. Där

konstaterades att sjukvård, i bemärkelsen medicinsk

behandling, i första hand skall tillgodoses inom

ramen för samhällets hälso- och sjukvård. I

proposition 1990/91:140 om arbetsmiljö och

rehabilitering konstaterades att allmänna

sjukvårdande, behandlande uppgifter i princip inte

ingår i företagshälsovårdens uppgifter.

Regeringen anför att det inte är möjligt och inte

heller lämpligt att helt avskilja sjukvården från

företagshälsovården och att skälet till detta är att

företagshälsovårdens verksamhet i sig innebär

fokusering på arbetsrelaterad ohälsa,

yrkesrelaterade sjukdomar och arbetslivsinriktad

rehabilitering. Detta förutsätter att det finns

personal med sjukvårdskompetens och att viss

sjukvård bedrivs. Vidare krävs en viss sjukvård för

att bedöma effekterna av företagshälsovårdens

åtgärdsarbete. Omfattningen av och karaktären på

sjukvården inom företagshälsovården måste emellertid

få en avgränsning mot övrig privat och offentlig

sjukvård. Företagshälsovårdens roll gentemot

beställarna, koncentration på generella och

individinriktade arbetsförhållanden, måste nu

klargöras. I propositionen föreslås ändringar och

tillägg i arbetsmiljölagen (1977:1160).

Avgränsningen måste göras av företagshälsovården

själv genom den professionalism och det

expertkunnande som innehas av dess personal. En väl

genomarbetad policy, klara riktlinjer och en

effektiv styrning och ledning av verksamheten behövs

för att förväntningarna på företagshälsovården skall

kunna uppfyllas i praktiken.

Avgränsningen måste vidare göras med stöd av

respektive landsting i dess övergripande och

samordnande roll i hälso- och sjukvårdsfrågor.

Landstingen har en stor frihet att utforma vården

efter lokala och regionala förutsättningar och

behov. Målet är en god hälsa för alla och en vård på

lika villkor. Begreppet hälso- och sjukvård omfattar

såväl sjukdomsförebyggande åtgärder som egentlig

sjukvård. Det är samtidigt en fråga om både miljö-

och individinriktade åtgärder. Regeringen anser

därför att landstingen inom ramen för sina

möjligheter bättre bör medverka till att förebygga

även den arbetsrelaterade ohälsan. En ökad samverkan

mellan företagshälsovården, primärvården och

försäkringskassan underlättar med stor sannolikhet

möjligheterna att renodla företagshälsovårdens

verksamhet.

Avgränsningen bör också göras genom ändring av det

sätt på vilket sjukvården inom företagshälsovården

delvis finansieras i dag.

Ersättning och samverkan

Propositionen

Regeringen föreslår att lagen (1993:1651) om

läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652) om

ersättning för sjukgymnastik ändras så att en läkare

eller en sjukgymnast inte kan få ersättning enligt

dessa lagar för verksamhet som utförs inom

företagshälsovården.

Offentliga resurser ämnade att ersätta hälso- och

sjukvård enligt de nationella taxorna bör enligt

regeringen inte användas för att subventionera

företagshälsovård. Redan i dag gäller att

hälsokontroller och verksamhet enligt

arbetsmiljölagen som bedrivs inom ramen för

företagshälsovården inte berättigar till ersättning

från de nationella taxorna.

Enligt regeringens mening bör nu ytterligare steg

tas mot att försöka renodla företagshälsovårdens

kärnverksamhet, dvs. förebyggande arbetsmiljöarbete

samt medverkan i den arbetslivsinriktade

rehabiliteringen. Ett steg mot en ökad renodling är

enligt regeringens mening att ändra det sätt på

vilket sjukvården inom företagshälsovården delvis

finansieras i dag. Regeringen föreslår därför att

läkare och sjukgymnaster inte skall kunna erhålla

ersättning enligt de nationella taxorna för den

verksamhet som de bedriver inom företagshälsovårdens

ram.

Avsikten med de föreslagna ändringarna i lagen om

läkarvårdsersättning respektive lagen om ersättning

för sjukgymnastik är inte att helt avskilja

sjukvården från företagshälsovården. Enligt

regeringens mening innebär företagshälsovårdens

verksamhet i sig fokusering på arbetsrelaterad

ohälsa, yrkesrelaterade sjukdomar och

arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta förutsätter

personal med sjukvårdskompetens och att viss

sjukvård bedrivs. Regeringen anser dock inte att det

skall finnas möjligheter för vissa

företagshälsovårdsenheter att kunna erbjuda

offentligt finansierad sjukvård utan att

företagshälsovårdsenheten och sjukvårdshuvudmannen

träffat ett avtal kring detta. Dagens system medför

också en konkurrensfördel för de

företagshälsovårdsenheter som utan avtal med

landstinget kring bl.a. omfattningen av hälso- och

sjukvårdsverksamheten kan erbjuda

landstingsfinansierad hälso- och sjukvård.

Regeringen anför att i de fall sjukvården inom

företagshälsovården skall bedrivas med offentlig

finansiering bör detta regleras genom avtal mellan

landstinget och företagshälsovårdsenheten.

Regeringen anser att med de föreslagna ändringarna

i lagarna om läkarvårds- respektive

sjukgymnastikersättning ges företagshälsovårds-

enheterna samma förutsättningar att konkurrera om

olika uppdrag. Förslaget innebär att möjligheterna

tas bort att bedriva offentligt finansierad hälso-

och sjukvård inom företagshälsovårdens ram som inte

reglerats i avtal mellan företagshälsovårdsenheten

och sjukvårdshuvudmannen och som i dagsläget endast

kommer vissa företagshälsovårdsenheter till del,

dvs. de som har tillgång till taxeanslutna läkare

och sjukgymnaster. Regeringen anser vidare att

samverkan mellan företagshälsovården och hälso- och

sjukvården bör utformas utifrån lokala

förutsättningar, tillgängliga resurser och behov

inom sjukvårdsområdet.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari

2000. Beträffande lagen om läkarvårdsersättning och

lagen om ersättning för sjukgymnastik föreslås att

äldre bestämmelser skall gälla till utgången av år

2003 för vård som lämnas av läkare eller sjukgymnast

som vid ikraftträdandet varit verksam inom

företagshälsovården och då haft rätt till ersättning

enligt nämnda lagar.

Motioner

I motion A12 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkas att

riksdagen avslår dels förslaget till ändring i lagen

(1993:1651) om läkarvårdsersättning (yrkande 2),

dels förslaget till ändring i lagen (1993:1652) om

ersättning för sjukgymnastik (yrkande 3).

Motionärerna anför att med dessa förslag vill

regeringen stoppa all offentlig finansiering av den

sjukvårdande verksamhet som i dag bedrivs inom

företagshälsovården av läkare som vunnit anslutning

till de s.k. nationella taxorna. Motionärerna anför

vidare att den renodling som föreslås i

propositionen innebär att regeringen vill införa en

hård avgränsning och åtskillnad mellan

företagshälsovården och - den väsentligen

landstingskommunala - sjukvården. Det finns enligt

motionärerna starka skäl som talar mot en sådan

renodling eftersom företagshälsovården är en viktig

resurs just med sin kombinerade kompetens i

arbetsmiljö- och rehabiliteringsfrågor samt inom

hälso- och sjukvård.

Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande om

möjligheterna för specialistkompetenta läkare i

företagshälsovård att erhålla läkarvårdsersättning

(yrkande 4). Det finns enligt motionärerna inget

skäl att begränsa möjligheterna för

företagshälsovården att bedriva en viss

kompletterande sjukvårdsverksamhet med offentlig

finansiering. I stället bör också läkare som är

specialistkompetenta i företagshälsovård kunna

omfattas av lagen om läkar- vårdsersättning.

Slutligen begär motionärerna ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om likställda villkor för

olika typer av företagshälsovård med avseende på

remitteringsrätt och möjligheter att utnyttja

medicinska servicetjänster (yrkande 5). Det är

enligt motionärerna också angeläget att eliminera de

skillnader som föreligger mellan ofta

landstingsdriven företagshälsovård med fri tillgång

till medicinsk service och konkurrenter som saknar

möjlighet att remittera patienter på landstingens

bekostnad. Detta snedvrider inte bara konkurrensen

utan försvårar också för privat företagshälsovård

att fungera i sin del av vårdkedjan. Det är

angeläget att all företagshälsovård har samma

remitteringsrätt och likartade ekonomiska

förutsättningar att nyttja medicinska

servicetjänster, såsom t.ex. laboratorieanalyser och

röntgenundersökningar.

I motion A14 av Stefan Attefall m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

behovet av ett nytt förslag till proposition om

företagshälsovård. Motionärerna anför bl.a. att

propositionen enligt deras uppfattning andas en

negativ attityd till privatpraktiserande läkare och

sjukgymnaster i samarbete med och inom

företagshälsovårdsarbetet. Det är enligt

motionärerna viktigt att vårdavtalen möjliggör för

privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster att

arbeta inom företagshälsovården. Regeringens

proposition riskerar enligt motionärernas

uppfattning att försvåra möjligheterna för

sjukgymnaster och läkare att få etableringsmöjlighet

med vanlig vårdavgift. Vidare anförs att valfriheten

kan komma att rubbas för arbetsgivare och

arbetstagare om möjligheterna för etablering för

läkare och sjukgymnaster försvåras. Motionärerna

påtalar också att följden av regeringens föreslagna

övergångsregler kan bli att den aktuella gruppen av

läkare och sjukgymnaster vid utgången av år 2003

står utan vårdavtal. Risken kan bli att sjukvården

mister ett antal läkare och sjukgymnaster som i dag

arbetar inom företagshälsovården. Deras öde ligger i

landstingens händer i och med att landstingen avgör

vilka läkare och sjukgymnaster de väljer att sluta

avtal med.

I motion A15 yrkande 2 av Elver Jonsson m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

företagshälsovården måste kunna få sluta vårdavtal.

Motionärerna anför vidare att det är viktigt att

företagsläkarna ges rätt att remittera patienter

till specialister, röntgen och laboratorier etc.

Företagshälsovård är sedan januari 1992 en egen

medicinsk specialitet. Specialistkompetensen inom

företagshälsovården bygger på en medicinsk

utbildning som i rent medicinskt avseende ligger

nära allmänmedicinarens. Till detta kommer

utbildning om olika yrken och arbetsmiljö. Denna

kunskap kombinerad med praktisk erfarenhet genom

daglig kontakt vid undersökning och behandling av

patienter med framför allt arbetsrelaterade

sjukdomstillstånd ger företagsläkaren den kunskap

och erfarenhet om arbetsrelaterad sjukdom och

samspelet människa - arbetsmiljö som

allmänmedicinarna inte har. Företagsläkaren har

därmed bättre möjligheter än t.ex. allmänläkarna att

kunna bedöma sjukdomars effekt på arbetsförmågan,

vilka rehabiliteringsinsatser som är lämpliga och

behovet av sjukskrivning och pensionering. Det är

därför naturligt att husläkarna utnyttjar denna

specialistkompetens hos företagsläkarna, bl.a. genom

remittering av sina patienter till dessa.

Arbetsgivaren har pålagts större ansvar och

kostnader för de anställdas sjukdomsperioder och

rehabilitering. Behovet av läkarundersökning och

behandlingar vid bedömning av skador och

rehabiliteringsinsatser har därmed ökat och därmed

också behovet av det specialistkunnande som

företagshälsovården representerar.

Tidigare behandling

I socialutskottets betänkande 1993/94:SoU14 Arvoden

till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster

samt vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen

m.m. behandlades regeringens proposition 1993/94:75.

I propositionen lades fram förslag till lag om

privatpraktiserande läkares respektive

sjukgymnasters rätt till ersättning från ett av

landstingen finansierat och administrerat offentligt

ersättningssystem för hälso- och sjukvård i de fall

vårdavtal inte har träffats med landstinget.

Utskottet ställde sig i huvudsak bakom regeringens

förslag. Utskottet föreslog vidare ett

tillkännagivande enligt följande:

Företagshälsovården genomgår stora förändringar.

Utskottet anser det angeläget att också småföretagen

omfattas av företagshälsovården och att

småföretagens möjligheter att fullgöra sina

rehabiliteringsuppgifter förbättras. Som ett led i

detta bör möjligheten att låta företagsläkarna

omfattas av lagen om läkarvårdsersättning prövas.

Detta bör ges regeringen till känna. Riksdagen

följde utskottet (rskr. 1993/94:118).

I betänkande 1993/94:SoU33 Vissa frågor rörande

bestämmelserna om arvoden till privatpraktiserande

läkare och sjukgymnaster m.m. (del av prop.

1993/94:220 Vissa socialförsäkringsfrågor m.m.)

behandlades regeringens förslag angående arvoden

till privatpraktiserande specialistläkare och

sjukgymnaster. Det gällde dels vikariatsreglerna,

dels konstruktionen av taxebestämmelserna för

specialistläkare och sjukgymnaster i stödområden.

Regeringen redovisade vidare sin bedömning att

privatpraktiserande läkare med specialistkompetens i

företagshälsovård inte bör omfattas av lagen om

läkarvårdsersättning. I sin bedömning anförde

utskottet bl.a. följande: Socialutskottet

förutsätter utifrån de synpunkter utskottet har att

beakta att den kompetens i form av kunskaper och

erfarenheter som finns inom företagshälsovården tas

till vara och tryggas för att säkerställa en hög

kvalitet på företagshälsovården.

Socialutskottets bedömning

Enligt utskottets uppfattning bör

företagshälsovårdens kärnverksamhet renodlas

ytterligare. Det är väsentligt att det finns en

tydlig avgränsning mot privat och offentlig hälso-

och sjukvård.

Utskottet delar regeringens bedömning att en

ändring av det sätt på vilket sjukvården inom

företagshälsovården delvis finansieras innebär ett

steg mot ökad renodling. Offentliga resurser som är

avsedda att ersätta hälso- och sjukvård enligt de

nationella taxorna bör inte användas för att

subventionera företagshälsovård. Det är likaså

utskottets uppfattning att det inte är lämpligt att

vissa företagshälsovårdsenheter kan erbjuda

offentligt finansierad sjukvård utan att enheten och

sjukvårdshuvudmannen träffat avtal angående detta.

Utskottet tillstyrker därför förslaget att läkare

och sjukgymnaster inte skall kunna erhålla

ersättning enligt de nationella taxorna för den

verksamhet som de bedriver inom företagshälsovårdens

ram. Motion A12 (m) yrkandena 2-4 bör avstyrkas.

Utskottet vill i detta sammanhang betona att

sjukvårdshuvudmännen i större utsträckning än vad

som sker i dag bör ta till vara möjligheten att

teckna avtal med företagshälsovårdsenheter om olika

typer av tjänster och åtaganden. Sådana avtal mellan

ett landsting och företagshälsovårdsenheten kan

enligt utskottets uppfattning innebära flera

fördelar. Om företagshälsovården ges möjlighet att

bedriva viss landstingsfinansierad hälso- och

sjukvård bör bl.a. företagshälsovårdens möjligheter

att behålla och utveckla sin sjukvårdskompetens öka.

Dessutom kan företagshälsovården utgöra en viktig

resurs för landstingens läkare, eftersom de då i

större utsträckning kan remittera patienter till

företagshälsovården för bedömning eller behandling

av arbetsrelaterade sjukdomar och skador. Ett ökat

samarbete och en bättre samordning mellan

företagshälsovården och primärvården bör även kunna

bidra till en tydligare rollfördelning när det

gäller sjukvårdsinsatser i allmänhet och

arbetsplatsanknuten hälso- och sjukvård. Vidare

förbättras möjligheterna för landstingen att

kontrollera läkemedelsförskrivningen. Motion A15

(fp) yrkande 2 bör enligt utskottets uppfattning

avstyrkas.

Sammanfattningsvis anser utskottet att förslagen i

propositionen är väl avvägda. Utskottet anser

således inte att det finns något behov av ny

bearbetning av propositionen. Motion A14 (kd) bör

därför avstyrkas.

Samverkansdelegationen har i betänkandet Klara

spelregler (SOU 1997:179) anfört att

sjukvårdshuvudmännen bör träffa särskilda vårdavtal

avseende laboratorie- och röntgenundersökningar med

de företagshälso-vårdsenheter som uppfyller ställda

kvalitetskrav och har läkare som besitter

specialistkompetens i företagshälsovård. Betänkandet

bereds för närvarande i Regeringskansliet. Riksdagen

bör inte föregripa regeringens ställningstagande.

Motion A12 (m) yrkande 5 bör därför avstyrkas.

Stockholm den 7 september 1999

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris

Heister (m), Margareta Israelsson (s), Chatrine

Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s),

Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Conny Öhman (s),

Elisebeht Markström (s), Rolf Olsson (v), Lars

Gustafsson (kd), Thomas Julin (mp), Kenneth

Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars

Elinderson (m), Tullia von Sydow (s) och Kent

Härstedt (s).

Avvikande meningar

1. Ersättning och samverkan

Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-

Nordlund och Lars Elinderson (alla m) anför:

Vi avvisar regeringens förslag till ändringar i

lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen

(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik. Med

dessa förslag vill regeringen enligt vår uppfattning

stoppa all offentlig finansiering av den

sjukvårdande verksamhet som i dag bedrivs inom

företagshälsovårdens ram av läkare som tidigare

vunnit anslutning till de s.k. nationella taxorna.

Enligt vår mening innebär den renodling som

föreslås i propositionen att en hård avgränsning och

åtskillnad mellan företagshälsovården och den

väsentligen landstingskommunala sjukvården införs.

Vi anser att det finns starka skäl som talar mot en

sådan renodling.

Företagshälsovården är en viktig resurs med sin

kombinerade kompetens i arbetsmiljö- och

rehabiliteringsfrågor samt inom hälso- och sjukvård.

Eftersom grunden till ohälsa ofta står att finna i

en kombination av variabler som har att göra med

både arbete och fritid, är det viktigt att

företagshälsovården har kompetens inom

arbetstagarens totala livssituation.

Gränsöverskridande insatser och flexibilitet är

nödvändiga om företagshälsovården skall fungera bra.

Enligt vår mening är sjukvård en nödvändig

kompetens som måste bibehållas inom

företagshälsovården. Att i realiteten utesluta

sjukvårdande verksamhet inom företagshälsovårdens

ram innebär en omedelbar försämring för många

arbetstagare. Men det är också ägnat att utarma

företagshälsovården. Arbete inom företagshälsovård

blir helt enkelt mindre intressant för kompetent

medicinsk personal.

Slutligen framstår den föreslagna "renodlingen" som

direkt olämplig från samhällsekonomiska

utgångspunkter. Sjukvård inom företagshälsovården

leder till minskade kostnader, eftersom även

behandlingen av okomplicerade sjukdomsfall där det

inte behövs någon arbetslivsinriktad rehabilitering

kan förkortas genom mer ändamålsenlig sjukskrivning.

Den företagshälsovårdsbaserade sjukvården är enligt

vår bedömning ofta betydligt mer kostnadseffektiv än

den offentliga primärvården, vilken för övrigt

avlastas.

Regeringen hävdar att dagens regler, som tillåter

företagshälsovårdsanställda att vara anslutna till

de nationella taxorna, innebär en snedvridning av

konkurrensen, eftersom andra vårdgivare inte ges

denna möjlighet efter år 1994. Det är i och för sig

ett korrekt påpekande, men denna snedvridning beror

på att vårdgivare numera är tvingade att sluta avtal

med sjukvårdshuvudmännen. Därmed förhindras en fri

etablering.

Det finns enligt vår uppfattning inte heller något

skäl för att begränsa möjligheterna för

företagshälsovården att bedriva en viss

kompletterande sjukvårdsverksamhet med offentlig

finansiering. I stället bör också läkare som är

specialistkompetenta i företagshälsovård kunna

omfattas av lagen om läkarvårdsersättning.

Återinförd etableringsfrihet och utvidgning av

anslutningsmöjligheterna till läkarvårdstaxan kommer

enligt vår uppfattning att eliminera många av de

konkurrenshinder som i dag finns inom

företagshälsovården. Det är emellertid också

angeläget att eliminera de skillnader som föreligger

mellan ofta landstingsdriven företagshälsovård med

fri tillgång till medicinsk service och konkurrenter

som saknar möjlighet att remittera patienter på

landstingens bekostnad. Detta snedvrider inte bara

konkurrensen, utan försvårar också för privat

företagshälsovård att fungera i sin del av

vårdkedjan. Vi vill framhålla att det är angeläget

att all företagshälsovård har samma remitteringsrätt

och likartade ekonomiska förutsättningar att nyttja

medicinska servicetjänster, såsom t.ex.

laboratorieanalyser och röntgenundersökningar.

Vad här anförts med anledning av motion A12 (m)

yrkandena 2-5 bör ges regeringen till känna.

2. Ersättning och samverkan

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd)

anför:

Vi anser att en god hälsa för alla och en vård på

lika villkor är av största vikt. Detta gäller även

företagshälsovården som skall verka för att alla

arbetstagare, oavsett verksamhet, ges likvärdiga

förutsättningar för en god arbetsmiljö och

förebyggande vård.

Ett allvarligt problem vid analysen av

propositionen har varit att propositionens syfte att

"förtydliga", "renodla" och "tydliggöra" inte

uppnås. Enligt vår bedömning kommer en företagare

eller fackligt aktiv att få stora problem med att

förstå lagens innebörd. Detta är givetvis inte

acceptabelt.

Enligt vår uppfattning andas propositionen en

negativ attityd till privatpraktiserande läkare och

sjukgymnaster i samarbete med och inom

företagshälsovårdsarbetet. Vi anser att det är

viktigt att vårdavtalen möjliggör för

privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster att

arbeta inom företagshälsovården. Regeringens

proposition riskerar emellertid att försvåra

möjligheterna för sjukgymnaster och läkare att få

etableringsmöjlighet med vanlig vård-avgift.

När det gäller de föreslagna övergångsreglerna vill

vi framhålla att de kan innebära att en grupp av

läkare och sjuksköterskor vid utgången av år 2003

står utan vårdavtal. Risken kan bli att vi mister

ett antal läkare och sjukgymnaster som i dag arbetar

inom företagshälsovården.

Vi är positiva till en konkurrensutsättning av

företagshälsovården. Konkurrens är mycket

betydelsefull för att upprätthålla kvaliteten på

företagshälsovården. Utan konkurrens på lika villkor

med privata producenter minskar förutsättningarna

för hög kompetens och effektivitet i branschen.

Sjukvården inom företagshälsovården finansieras vid

vissa företagshälsovårdsenheter genom den nationella

taxan. Vissa andra företagshälsovårdsenheter har

tillgång till företagsläkare och sjukgymnaster som

tidigare kunnat etablera sig som privatpraktiker. De

kan därmed bedriva sjukvård med ersättning från

landstinget. Några nya sådana etableringar kan inte

ske eftersom reglerna har ändrats och stramats upp

ytterligare. Detta snedvrider enligt vår uppfattning

förutsättningarna för konkurrens, då inte alla

företagshälsovårdsenheter ges samma villkor, och kan

därmed bidra till att tillgången till

företagshälsovård blir ännu mer ojämlik. Även de

vårdavtal som kan slutas mellan vårdgivare och

landsting kan innebära att konkurrensfördelar uppnås

av vissa företagshälsovårdsenheter men inte av alla,

eftersom landstingen agerar olika.

Sammanfattningsvis anser vi att de många

oklarheterna i propositionen bör föranleda en ny

bearbetning av propositionen.

Vad här anförts med anledning av motion A14 (kd)

bör ges regeringen till känna.

3. Ersättning och samverkan

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Enligt vår uppfattning kommer konsekvensen av

regeringens proposition att bli att läkare och

sjukgymnaster inte längre kommer att kunna få

läkarvårdsersättning respektive

sjukgymnastikersättning för verksamhet inom

företagshälsovården. Vi anser att det är mycket

väsentligt att företagshälsovården kan sluta

vårdavtal. Det är också viktigt att företagsläkarna

ges rätt att remittera patienter till specialister,

röntgen och laboratorier etc.

Specialistkompetensen inom företagshälsovården

bygger på en medicinsk utbildning som i rent

medicinskt avseende ligger nära allmänmedicinarens.

Till detta kommer utbildning om olika yrken och

arbetsmiljö. Denna kunskap kombinerad med praktisk

erfarenhet genom daglig kontakt vid undersökning och

behandling av patienter med framför allt

arbetsrelaterade sjukdomstillstånd ger

företagsläkaren den kunskap och erfarenhet om

arbetsrelaterad sjukdom och samspelet mellan

människa och arbetsmiljö som allmänmedicinarna inte

har. Företagsläkaren har därmed bättre möjligheter

än t.ex. allmänläkarna att kunna bedöma sjukdomars

effekt på arbetsförmågan, vilka

rehabiliteringsinsatser som är lämpliga och behovet

av sjukskrivning och pensionering. Det är därför

naturligt att husläkarna utnyttjar denna

specialistkompetens hos företagsläkarna bl.a. genom

remittering av sina patienter till dessa.

Arbetsgivaren har ålagts större ansvar och

kostnader för de anställdas sjukdomsperioder och

rehabilitering. Behovet av läkarundersökning och

behandlingar vid bedömning av skador och

rehabiliteringsinsatser har därmed ökat och därmed

också behovet av det specialistkunnande

företagshälsovården representerar.

Mot bakgrund av ovanstående anser vi att

företagshälsovården måste kunna få sluta vårdavtal.

Vad här anförts med anledning av motion A15 (fp)

yrkande 2 bör ges regeringen till känna.