Bet. 1999/2000:AU8

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1999/2000:AU08

Obligatorisk mammaledighet

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1999/2000

AU8

Sammanfattning

I detta betänkande tillstyrker utskottet regeringens förslag om en ändring i

föräldraledighetslagen som innebär att två veckor skall vara obligatoriska av

den i lagen föreskrivna mammaledigheten om totalt 14 veckor i samband

med förlossning. Med lagändringen, som föreslås träda i kraft den 1 augusti

2000, genomförs uttryckligen artikel 8.2 i EG-direktivet om åtgärder för att

förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida,

nyligen har fött barn eller ammar. Lagförslaget har föregåtts av ett s.k. moti-

verat yttrande från Europeiska kommissionen i vilket kommissionen anmo-

dat den svenska regeringen att vidta åtgärder för att uppfylla sina skyldighe-

ter enligt artikel 8.2.

I en gemensam reservation av företrädarna i utskottet för Kristdemokraterna,

Centerpartiet och Folkpartiet yrkas avslag på propositionen med motivering-

en att svensk lag och praxis redan får anses uppfylla direktivets krav. Före-

trädarna för Moderaterna har avgivit ett särskilt yttrande.

Propositionen

I proposition 1999/2000:87 föreslår regeringen att riksdagen

antar regeringens förslag till lag om ändring i föräldraledighetslagen

(1995:584).

Motionerna

1999/2000:A11 av Margareta Andersson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen

avslår proposition 1999/2000:87 Obligatorisk mammaledighet.

1999/2000:A12 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen med

avslag på proposition 1999/2000:87 ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör uppta förhandlingar om precisering av EG-

direktivet.

1999/2000:A13 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen avslår

regeringens förslag om obligatorisk mammaledighet med hänvisning till att

syftet med direktivet redan kan anses vara uppfyllt.

Utskottet

Propositionen i huvuddrag

I proposition 1999/2000:87 Obligatorisk mammaledighet föreslås en ändring

i föräldraledighetslagen (1995:584). Genom ändringen genomförs artikel 8.2

i Europeiska gemenskapernas råds direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att

förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida,

nyligen har fött barn eller ammar. Ändringen innebär att två veckor skall

vara obligatoriska av den i lagen föreskrivna mammaledigheten om minst sju

veckor före den beräknade tidpunkten för förlossningen och sju veckor efter

förlossningen, detta förutsatt att arbetstagaren inte är ledig på annan grund

under tvåveckorsperioden. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 augusti

2000.

Motioner

Tre motioner har väckts med anledning av propositionen, kommittémotionen

A13 av Maria Larsson m.fl. (kd), kommittémotionen A11 av Margareta

Andersson m.fl. (c) och partimotionen A12 Lars Leijonborg m.fl. (fp). I

samtliga yrkas avslag på propositionen.

Kristdemokraterna hänvisar till sin familjepolitik som innebär att samhällets

uppgift skall vara att skapa förutsättningar för en reell valmöjlighet för fa-

miljen. Partiet motiverar sitt avslagsyrkande med att syftet med direktivet i

praktiken redan är uppfyllt. Saken utvecklas på följande sätt. Den svenska

föräldraledighetslagen är utformad som en rättighetslagstiftning och tillkom

dels som en modernisering av den gamla lagen, dels som en anpassning till

EG-direktiv. I förarbetena till 1995 års föräldraledighetslag gjordes bedöm-

ningen att det inte fanns skäl att införa obligatoriet om två veckors ledighet

eftersom svensk lagstiftning redan uppfyllde direktivets krav - 98 % av de

arbetstagare som fött barn var föräldralediga i anslutning till förlossningen

medan övriga bedömdes vara sjukskrivna. Till detta kommer fäders möjlig-

heter till tio dagars pappaledighet i anslutning till barns födelse. Lagen är v

förankrad både hos arbetsgivare och arbetstagare och i svenskt samhällsliv.

Familjen måste själv få välja när föräldraledigheten skall tas ut. Eftersom

direktivet i praktiken redan är uppfyllt bör Sverige låta EG-domstolen pröva

ärendet.

Centerpartiet delar regeringens uppfattning att det skall finnas en generös

föräldraförsäkring och anser att det mot bakgrund av den demografiska ut-

vecklingen finns skäl att överväga på vilket sätt man ytterligare kan under-

lätta barnfamiljernas situation. Som grund för att propositionen bör avslås

anför partiet följande. Att införa obligatorier och ytterligare reglera hur för

äldrar utnyttjar sin ledighet är att gå fel väg. Eftersom Sverige redan mer än

väl har uppfyllt direktivets intentioner genom en generös lagstiftning är det

inte motiverat att genomföra direktivtexten. I motionen ställs frågan om EU

skall reglera sociallagstiftning på det sätt som direktivet innebär och vad

direktivet innebär från jämställdhetssynpunkt, eftersom det enbart rör kvin-

nornas situation i samband med förlossning. Det bör vara medlemsstaternas

sak att besluta om lagstiftning av detta slag. Om kommissionen inte kan

acceptera att Sverige avvisar den föreslagna lagstiftningsmodellen anser

Centerpartiet att EG-domstolen bör pröva i vilken utsträckning ett medlems-

land har rätt att hävda en mer dynamisk och långtgående lagstiftning.

Folkpartiet framhåller att det inte finns några risker för moderns eller barnet

liv eller hälsa som inte kvinnan själv kan ta ställning till. Kvinnor måste ha

rätt att utföra betalt arbete även under tiden efter förlossningen. Ett obligat

rium av detta slag innebär en ytterligare inskränkning av kvinnors makt över

sin vardag. Den liberala politiken går ut på att kvinnan själv, inte staten och

samhällsapparaten, skall ges ökad makt. Partiet kombinerar sitt avslagsyr-

kande med en begäran om att riksdagen skall ge regeringen i uppdrag att

uppta förhandlingar om ett förtydligande av direktivet på det sättet att svensk

lagstiftning och praxis erkänns uppfylla direktivets syfte. Regeringen borde

inte ha böjt sig för kommissionens tolkning. Om övriga EU-stater inte med-

verkar till en precisering av direktivet bör Sverige vara berett att låta EG-

domstolen pröva om direktivet har genomförts.

Utskottets ställningstagande

Den nya föräldraledighetslag som trädde i kraft den 1 juli 1995 tillkom delvis

som en anpassning av de svenska reglerna till direktivet 92/85/EEG om

åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare

som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar. För att uttryckligen upp-

fylla direktivets krav enligt artikel 8.1 på sammanhängande ledighet under

minst 14 veckor under tiden före den beräknade tidpunkten för förlossningen

eller efter förlossningen förlängdes, genom en reglering i 4 § föräldraledig-

hetslagen, rätten till ledighet till minst sju veckor före den beräknade tid-

punkten för förlossningen och sju veckor efter förlossningen. Något kvalifi-

kationskrav uppställs inte för denna typ av ledighet. Enligt lagens 2 § är ett

avtal som innebär att arbetstagarens rättigheter inskränks ogiltigt i den delen

I fråga om rätten till ledighet enligt 4 § är det är inte heller möjligt att gö

avvikelser genom kollektivavtal. När det gäller direktivets krav enligt artikel

8.2 på obligatorisk mammaledighet i samband med förlossning gjordes be-

dömningen i förarbetena att det inte fanns skäl att införa en regel om obliga-

torisk mammaledighet. Förarbetena (prop. 1994/95:207) hänvisade till Ut-

redningen om ledighetslagstiftningen (SOU 1994:41), som inte hade funnit

något som tydde på att problem förelåg för gravida arbetstagare eller arbets-

tagare som nyligen fött barn eller som ammade att få ledighet. Det konstate-

rades att det finns en svensk praxis som innebär att kvinnliga arbetstagare

som nyligen fött barn verkligen utnyttjade den ledighet som lagstiftaren

tillerkände dem. Därmed uppfyllde svensk nationell lagstiftning i förening

med praxis redan direktivets krav i denna del.

Bakgrunden till den nu behandlade propositionen är det s.k. motiverade

yttrande enligt artikel 226 i Fördraget om upprättande av Europeiska gemen-

skapen som Europeiska kommissionen i augusti 1999 överlämnat till den

svenska regeringen i fråga om genomförande av direktivets artikel 8.2. Ytt-

randet har föregåtts av en rapportering från regeringen till kommissionen om

tillämpningen av direktivet, vilken föranledde en s.k. formell underrättelse

från kommissionen. Regeringen har i dessa sammanhang redovisat den

praxis på området som angetts ovan. Regeringen har också hänvisat till att

föräldraledighetslagen tillerkänner arbetstagarna en vidsträckt rätt till ledig

het, och att ingenting framkommit som tyder på att regelverket inte skulle

fungera på avsett sätt. Uppfattningen att en kvinna bör avhålla sig från att

arbeta i samband med sitt barns födelse genomsyrar och har full acceptans i

det svenska samhället. Kvinnliga arbetstagare har därför inget problem med

att hävda sina rättigheter gentemot arbetsgivare. Mot den bakgrunden har

regeringen framfört åsikten att det framstår som främmande och omotiverat

för svenska förhållanden att vidta ytterligare lagstiftningsåtgärder. Regering-

ens mening har varit att rådande praxis innebär att direktivet är genomfört i

Sverige.

Kommissionen har emellertid inte godtagit denna bedömning. I det nyss-

nämnda yttrandet framhåller kommissionen att de två obligatoriska veckorna

är nödvändiga för moderns och barnets hälsa och säkerhet, och för att säker-

ställa att kvinnor inte tvingas arbeta in i det sista, eller återvända till arb

alltför tidigt. Kommissionen framhåller att bestämmelsen också garanterar att

kvinnor som själva vill arbeta tills graviditeten är mycket långt framskriden,

eller återvända till arbetet mycket snart, av hälsoskäl måste ta en ledighet på

minst två veckor. Kommissionen hänvisar också till EG-domstolens rätts-

praxis, av vilken det enligt kommissionen tydligt framgår att den omständig-

heten att praxis i en medlemsstat stämmer överens med det skydd som fram-

går av ett direktiv inte berättigar till en underlåtelse att överföra direktive

den nationella lagstiftningen. Fullt juridiskt genomförande är nödvändigt för

att de enskilda skall vara medvetna om sina rättigheter och kunna hävda dem,

anför kommissionen i sitt yttrande.

Kommissionens slutsats i det motiverade yttrandet är att Sverige underlåtit

att uppfylla sina skyldigheter enligt direktivets artikel 8.2. I enlighet med

EG-fördraget har kommissionen därför anmodat den svenska regeringen att

inom två månader från meddelande om yttrandet vidta de åtgärder som krävs

för att följa det.

Efter kommissionens yttrande har regeringen förklarat sig beredd att ta

initiativ till att i lagen införa två veckors obligatorisk barnledighet. Det sk

genom den nu behandlade propositionen.

Utskottet delar fullt ut de bedömningar om svensk lagstiftning och praxis i

förhållande till direktivet som regeringen gjort, och som också kommer till

uttryck i motionerna. Sverige har en generös föräldraledighetslagstiftning. I

princip alla kvinnliga arbetstagare är lediga i anslutning till förlossningen,

vilket ses som en självklarhet och får anses helt accepterat på svensk arbets-

marknad. Som påpekas i propositionen har även fäder rätt till tio dagars

ledighet i samband med barns födelse, vilket utnyttjas i stor omfattning.

Detta gagnar både barnets och moderns hälsa. Enligt utskottet bör man också

beakta det skydd för modern som följer av rätten till havandeskapspenning

bl.a. när hon förbjudits att arbeta på grund av en arbetsmiljöföreskrift. Ha-

vandeskapspenningen, som inte är en föräldrapenningförmån, utges i de fall

kvinnan är förhindrad att arbeta av sådana skäl med undantag för de tio sista

dagarna före beräknad förlossning.

Motionerna går ut på att Sverige inte skall böja sig för den bedömning som

kommissionen gjort utan stå fast vid att direktivet i praktiken redan är upp-

fyllt genom lagstiftning och praxis. Detta skulle innebära att kommissionen

enligt den förutnämnda artikel 226 kunde föra saken vidare till EG-

domstolen. Enligt utskottets mening vore detta inte önskvärt. Utskottet ser

det därför inte som ett meningsfullt alternativ att framhärda i uppfattningen

om direktivets genomförande på det sätt som motionerna förordar. Detta

gäller i det uppkomna läget även förslaget i Folkpartiets motion om att rege-

ringen skall ta upp förhandlingar om preciseringar av direktivet.

Utskottet vill tillägga att man inte bör bortse från den betydelse det kan ha

i ett vidare perspektiv att Sverige i sin egen lagstiftning gör klart att rätte

en kvinna att vara ledig från arbetet i samband med förlossning är ovillkorlig

och undantagslös.

Utskottet har ingen erinran mot det sätt på vilket den obligatoriska ledig-

heten genomförs. Propositionens lagförslag bör alltså antas av riksdagen.

Utskottets ställningstagande innebär att de med anledning av propositionen

väckta motionerna bör avslås.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande proposition 1999/2000:87

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motio-

nerna 1999/2000:A11, 1999/2000:A12 och 1999/2000:A13 antar det i

propositionen enligt bilaga framlagda förslaget till lag om ändring i

föräldraledighetslagen (1995:584).

res. 1 (kd, c, fp)

Stockholm den 25 april 2000

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Margareta Andersson

I beslutet har deltagit: Margareta Andersson (c), Mikael Odenberg (m), Björn

Kaaling (s), Martin Nilsson (s), Stefan Attefall (kd), Laila Bjurling (s), Patr

Norinder (m), Sonja Fransson (s), Kristina Zakrisson (s), Camilla Sköld

Jansson (v), Christel Anderberg (m), Elver Jonsson (fp), Anders Karlsson (s),

Henrik Westman (m), Rosita Runegrund (kd) och Carlinge Wisberg (v).

Reservation

Proposition 1999/2000:87

Margareta Andersson (c), Stefan Attefall (kd), Elver Jonsson (fp) och Rosita

Runegrund (kd) anser

dels att utskottets ställningstagande fr. o. m. "Utskottet delar" bort ha följa

de lydelse:

Utskottet delar regeringens uppfattning att det skall finnas en generös för-

äldraledighetslagstiftning. Den absoluta merparten av svenska kvinnor -

omkring 98 % - som fött barn är lediga i anslutning till förlossningen. Resten

antas vara sjukskrivna. Detta visar att det i Sverige finns en praxis som inne-

bär att kvinnorna faktisk utnyttjar den rätt som lagen ger dem. Lagen är väl

förankrad hos både arbetsgivare och arbetstagare och i svenskt samhällsliv i

stort.

Som framhålls i motionerna av Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folk-

partiet uppfyller och överträffar Sverige redan direktivets krav genom lag-

stiftning i kombination med praxis. Den svenska lagen är utformad som en

rättighetslagstiftning. Att införa obligatorier och ytterligare reglera hur för

äldrar utnyttjar sin ledighet är fel väg att gå. Det är tveksamt både från jäm-

ställdhetssynpunkt och med hänsyn till familjens valfrihet. Sammantaget

anser vi inte att det är motiverat att genomföra direktivtexten. Sverige borde

därför inte ha böjt sig för kommissionens krav. Om de övriga medlemssta-

terna inte vill medverka till en precisering av direktivet i denna riktning bö

Sverige vara berett att låta EG-domstolen pröva om direktivet inte i praktiken

redan är uppfyllt. Utskottet anser i likhet med Kristdemokraterna i motion

A13, Centerpartiet i motion A11 och Folkpartiet i motion A12 att propositio-

nen bör avslås.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande proposition 1999/2000:87

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:A11,

1999/2000:A12 och 1999/2000:A13 avslår propositionen.

Särskilt yttrande

Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Henrik Westman

(alla m) anför:

Sverige har en generös föräldraledighetslagstiftning med långtgående rättig-

heter för mammor - och pappor - att vara lediga i samband med barns födel-

se. EG-direktivet 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa

på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller

ammar, tillför enligt vår mening ingenting i sak för svenska småbarnsföräld-

rar. Vår slutsats blir emellertid inte att Sverige skall motsätta sig direktive

fulla införlivande i svensk lagstiftning. Däremot kan vi ånyo konstatera att

EU i alltför stor utsträckning - och i strid med subsidiaritetsprincipen - reg-

lerar frågor som bättre kan och bör avgöras på nationell nivå.