Bet. 1999/2000:BoU6

Bostadsutskottets betänkande

1999/2000:BOU06

Vissa fastighetsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

BoU6

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar bostadsutskottet under

den allmänna motionstiden 1999 väckta motioner

gällande bl.a. fastighetsförvärv, expropriation,

kommunala förköp och tomträtt. Också en motion

avseende tomträtt som väckts under den allmänna

motionstiden år 1998 tas upp till behandling.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats sju reservationer och

fyra särskilda yttranden.

Motionerna

1998/99:Bo209 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om tomträtten.

1999/2000:Bo221 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

förutsättningarna för fortsatt omarrondering i

Dalarna.

1999/2000:Bo401 av Kenneth Johansson (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om jordförvärvslagen.

1999/2000:Bo402 av Eskil Erlandsson (c) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till

skydd för ortnamn i lagstiftning rörande

fastighetsbildning och fastighetsreglering.

1999/2000:Bo403 av Inger Strömbom (kd) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en översyn av 5 §

jordförvärvslagen om juridiska personers

förvärvsprövning i syfte att förbättra

förutsättningarna för en striktare tillämpning av

lagen.

1999/2000:Bo404 av Carl-Erik Skårman (m) vari yrkas

att riksdagen beslutar att tomträtter inte längre

skall kunna nyupplåtas.

1999/2000:Bo405 av Erik Arthur Egervärn (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av att

det i fastighetsbildningslagen införs ett krav på

hänsynstagande till kulturarvet enligt

kulturminneslagen.

1999/2000:Bo408 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

översyn av jordförvärvslagen.

1999/2000:Bo410 av Lars Wegendal (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att inom ramen för EU-

samarbetet verka för förändrade regler inom området.

1999/2000:Bo413 av Kerstin Kristiansson m.fl. (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en

översyn av lagstiftningen i syfte att undvika

problem av det slag som beskrivits i motionen.

1999/2000:Bo414 av Rosita Runegrund och Åke Carnerö

(kd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring av lagstiftningen att

kommunerna i sin revidering av befintliga planer och

vid ny detaljplanering ges möjlighet att avgränsa

områden för åretruntboende och där införa

boendeplikt.

1999/2000:Bo416 av Sofia Jonsson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en översyn av

jordförvärvslagen.

1999/2000:Bo418 av Agneta Brendt (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att det i

fastighetsbildningslagen införs ett krav på hänsyn

till kulturarvet enligt kulturminneslagen.

1999/2000:Bo419 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om expropriation,

2. att riksdagen beslutar avskaffa

presumtionsregeln vid expropriation i enlighet med

vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om tomträtten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om tredimensionell

fastighetsindelning,

9. att riksdagen beslutar avskaffa den kommunala

förköpsrätten i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1999/2000:MJ222 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en utredning av

jordförvärvslagen.

1999/2000:N279 av Ulf Björklund m.fl. (kd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av förändrad

jordförvärvslagstiftning för att stärka möjligheter

till boende på landsbygden.

1999/2000:N388 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari

yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

marklagstiftningen.

Utskottet

Fastighetsförvärv

Jordförvärvslagen

Jordförvärvslagens (1979:230) syfte var tidigare att

medverka till att jordbruket rationaliserades och

effektiviserades. Fram till halvårsskiftet 1991

gällde som huvudregel att lantbruksegendom inte

kunde förvärvas utan tillstånd. Förvärvsprövningen

slopades därefter i stor utsträckning, men en

förvärvsreglering ansågs emellertid inte helt kunna

avvaras. De nu gällande reglerna innebär en

långtgående avreglering och uppbärs huvudsakligen av

regionalpolitiska motiv. Lagen ansågs ha varit

effektiv när det gäller juridiska personers förvärv,

förvärv i glesbygd och förvärv i särskilt

ägosplittrade områden. I dessa fall behölls en

reglering. Kortfattat kan denna reglering beskrivas

i följande ordalag.

Fysiska personers förvärv prövas endast inom

glesbygd eller omarronderingsområde.

Inom glesbygd krävs förvärvstillstånd såvida inte

förvärvaren varit bosatt i glesbygd inom den

aktuella kommunen minst ett halvår innan förvärvet

eller åtagit sig att bo på den förvärvade egendomen.

I sådana fall skall i stället en anmälan om

förvärvet göras. Tillstånd får vägras om egendomen

behövs för att främja sysselsättningen eller

bosättningen på orten.

Inom omarronderingsområde krävs alltid tillstånd.

Tillstånd får vägras om förvärvet skulle göra det

svårare att genomföra en rationalisering av

ägostrukturen.

För juridiska personers förvärv krävs alltid

tillstånd. De begränsade förutsättningarna för att

ge sådana personer tillstånd behandlas nedan.

Staten har möjligheter att lösa in egendom om

förvärvaren inte uppfyller ett åtagande att bosätta

sig på fastigheten. Staten är i vissa fall skyldig

att lösa in fastighet för vilken förvärvstillstånd

vägrats.

Jordbruksverket har genomfört en utvärdering av

jordförvärvslagstiftningen (rapport 1995:3). Verket

anser att de ändrade förutsättningarna för

jordbruket i sig inte bör föranleda några omfattande

ändringar av jordförvärvslagen. Lagen hävdar

fortfarande angelägna samhällsintressen. Verket

anser dock att lagens effekter för sysselsättning

och bosättning varit små i förhållande till de

resurser som lagtillämpningen krävt.

Jordbruksverkets slutsats är att lagen bör

förändras. Det anses inte självklart att den bör

innehålla regionalpolitiskt betingade bestämmelser,

men om lagen skall ha ett sådant syfte är det enligt

verket nödvändigt att skärpa bestämmelserna. Verket

berör också vissa andra frågeställningar. Bl.a.

anses att reglerna om juridiska personers förvärv i

huvudsak bör kvarstå oförändrade. I anledning av den

gjorda utvärderingen gav regeringen den 25 januari

1996 verket ett uppdrag att komplettera och

precisera sina slutsatser. I uppdraget ingick bl.a.

att verket närmare skall belysa i vad mån och på

vilket sätt jordförvärvslagen kan skärpas för att

motverka att lagens regler om bosättning kringgås.

Jordbruksverket har i maj 1996 avlämnat en

kompletterande rapport till regeringen i anledning

av uppdraget.

Enligt 5 § jordförvärvslagen får juridisk person

lämnas förvärvstillstånd endast om kompensationsmark

avstås, om förvärvet medför att egendom som redan

tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig, om

egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbruk

och skogsbruk, eller om annat särskilt skäl

föreligger. Enligt samma paragrafs andra stycke kan

tillstånd lämnas även om de nu nämnda

förutsättningarna inte är uppfyllda. Avser ett

förvärv huvudsakligen skogsmark och bedriver

förvärvaren skogsindustriell verksamhet i vilken

egendomens virkesavkastning behövs, får tillstånd

lämnas under förutsättning att egendomen inte bör

ägas eller brukas av någon annan juridisk person som

redan bedriver skogsindustriell verksamhet på orten

av betydelse för sysselsättningen där.

En särskild utredare (dir. 1999:40) skall utvärdera

vilken verkan bestämmelserna i jordförvärvslagen har

när det gäller effekterna för både fysiska och

juridiska personers möjligheter att förvärva

skogsmark. Framför allt avser utvärderingen

bestämmelserna om förvärvarens anknytning till den

ort där den förvärvade egendomen finns och om

förvärv mellan juridiska personer. Utredaren skall

vidare utröna om nuvarande regler i

fastighetsbildningslagen bidragit till från

skogsvårdssynpunkt oönskade förvärv av skogsmark.

Uppdraget omfattar att uppdatera och precisera de

frågeställningar som redovisats av Jordbruksverket

(se ovan). Dessutom omfattar det att i ett vidare

perspektiv överväga och redogöra för eventuella

konsekvenser om jordförvärvslagen skulle upphävas

alternativt justeras beträffande fysiska men också

juridiska personers möjligheter till förvärv. I

uppdraget ingår även att utvärdera behovet av

förtydliganden i lagstiftningen avseende sådana

förvärv och byten mellan juridiska personer som görs

i rationaliseringssyfte och om möjligt redovisa

alternativa lösningar, m.m. Utredaren skall vara

klar senast den 1 juni 2000.

Förslag i fyra motioner avseende jordförvärvslagen

tar sikte på att sambandet mellan ägandet, brukandet

och boendet i bygderna skall stärkas. Det gäller

motion 1999/2000:N279 (kd) yrkande 1, Centerpartiets

partimotion 1999/2000:MJ222 yrkande 20 samt

motionerna 1999/2000:Bo416 (c) och 1999/2000:N388

(mp) yrkande 19. I kd-motionen poängteras särskilt

att reglerna om förvärvstillstånd skall skärpas,

omfattande bl.a. att det skall bli svårare att

kringgå boplikten. Motionärerna bakom c- och mp-

motionerna uppmärksammar bl.a. uppköp som görs med

kortsiktiga vinstintressen samt anser att den

pågående översynen är för begränsad och bör ha en

klarare inriktning på att stärka det nämnda

sambandet.

Tre motioner behandlar juridiska personers rätt

till förvärv. I motion 1999/2000:Bo408 (m) föreslås

att översynen av jordförvärvslagen och dess

tillämpning bör avse åtgärder som syftar till att

balansera utvecklingen mot en synbarligen ökad

prioritering av bolagsförvärv i attraktiva områden

nära skogsindustrierna. Särskilt anges att

rollfördelningen mellan myndigheterna bör ges

uppmärksamhet. Förslaget i motion 1999/2000:Bo403

(kd) omfattar en översyn av 5 § jordförvärvslagen om

förvärvsprövningen för juridiska personer i syfte

att förbättra förutsättningarna för en striktare

tillämpning av lagen. Enligt motionärerna ger

kompensationsregeln och den tillämpning den fått

avseende bl.a. uppföljningen av förvärven inte den

fördel för enskildas skogsinnehav som varit

ändamålet. Motionären bakom förslaget i motion

1999/2000:Bo401 (c) yrkande 3 anser att reglerna om

villkor för juridiska personers förvärv

(kompensationsregeln) bör ändras och utformas så att

familjejordbruk ges företräde och blir den

dominerande ägarkategorin.

Den utredning som nu pågår initierades av riksdagen

på förslag av miljö- och jordbruksutskottet (bet.

1998/99:MjU3). Även om detta förslag till

utvärdering tog sin utgångspunkt i frågor om förvärv

av skogsfastigheter kommer den nu pågående

utredningen att få betydelse för bedömningen av

förvärvsregleringen också beträffande andra slag av

lantbruksegendomar. Det saknas därför anledning för

riksdagen att nu närmare i sak ta ställning till de

framförda motionsförslagen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet

motionerna 1999/2000:Bo408 (m), 1999/2000:Bo403

(kd), 1999/2000:N279 (kd) yrkande 1, 1999/2000:Bo401

(c) yrkande 3, 1999/2000:Bo416 (c), 1999/2000: MJ222

(c) yrkande 20 och 1999/2000:N388 (mp) yrkande 19 om

jordförvärvslagen.

Förvärv av permanentbostäder för fritidsändamål

I ett par motioner uppmärksammas problemen med att i

vissa områden alltfler permanenthus förvärvas för

fritidsändamål och de verkningar denna utveckling

får för bygden. Fram till årsskiftet 1999/2000

gällde lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa

förvärv av fast egendom. Den innebar vissa

restriktioner när det gällde förvärv av

fritidsfastigheter. Tillståndsplikten omfattade som

huvudregel förvärvare som var bosatta utomlands och

utländska juridiska personer. I samband med Sveriges

förhandlingar om medlemskap i EU bedömdes lagen inte

stå i överensstämmelse med EG-rättens regler om fri

rörlighet för kapital. Lagen upphävdes med anledning

av att Sverige enligt anslutningsfördraget endast

fick ha kvar sina restriktioner i fråga om

fritidsfastigheter under en tid av fem år, dvs. till

utgången av 1999.

I motion 1999/2000:Bo410 (s) framförs att

regeringen inom ramen för EU-samarbetet bör verka

för ändrade regler med målsättning att gemensamma

EU-regler införs för förvärv av permanentbostäder

för fritidsändamål. Motionären anser att en lösning

kan vara att det skall nekas förvärvstillstånd vid

köp av fastighet inom detaljplanelagt område eller

motsvarande, om fastigheten tidigare användes för

permanentboende och det finns anledning att anta att

förvärvaren skall använda den enbart för

fritidsboende. Enligt förslaget i motion

1999/2000:Bo414 (kd) bör kommunerna vid sin

revidering av befintliga planer och vid ny

detaljplanering ges möjligheter att avgränsa områden

för åretruntboende och där införa boplikt.

Motionärerna är kritiska till regeringens förslag om

upphävande av 1992 års lag och till att några

kompenserande regler inte föreslagits i dess ställe.

I motionen anges att inriktningen för framtiden bör

vara att utländska förvärv av fritidsfastigheter

skall kunna begränsas i särskilt utsatta områden för

att de levande skärgårdssamhällena skall tryggas.

Regeringen har ansett att det inte framstod som

ändamålsenligt att försöka få till stånd en

förlängning av undantaget (prop. 1998/99:126 om

upphävandet av 1992 års lag). Erfarenheterna hade

visat att man inom EU ser mycket restriktivt på

försök till ensidiga undantag från centrala

gemenskapsrättsliga bestämmelser. Härtill kom att en

eventuell förlängning av det svenska undantaget

skulle förutsätta ändringar i EU:s grundfördrag, som

efter en genomförd regeringskonferens skulle fordra

ratifikation av samtliga EU:s medlemsstater.

Regeringen ansåg att 1992 års lag inte heller borde

tillämpas gentemot medborgare i länder utanför EU

och föreslog därför att lagen skulle upphävas. Några

nya regler för att kompensera upphävandet av lagen

borde, enligt regeringen, inte införas. Riksdagen

har beslutat i enlighet med regeringens förslag.

Regeringens överväganden i den nämnda propositionen

omfattade bl.a. frågan om planinstrumenten kan

användas för att reglera fritidsboendet. Regeringen

sade sig för närvarande inte vara beredd att föreslå

regler av detta slag (prop. 126). Bl.a. redogjordes

därvid för tidigare överväganden vid vilka

konstaterats att en ordning av detta slag skulle

vara en omständlig och kostsam process inte minst

avseende beståndet (Ds 1988:73 och 1989:78).

Lagutskottet (bet. 1999/2000:LU1) anförde vid sin

behandling av regeringsförslaget i anledning av

motioner om att Sverige borde ta upp förhandlingar

om ett fortsatt undantag att det inte fanns skäl för

ett sådant agerande, främst av den anledningen att

förvärvsbegränsningarna i 1992 års lag i praktiken

torde ha haft tämligen liten betydelse. Därtill kom

bl.a. att sådana försök bedömdes som utsiktslösa.

Lagutskottet behandlade också frågan om regler som

skulle kompensera den upphävda lagen. Utskottet

erinrade om icke-diskrimineringsprincipen och

anförde - med hänvisning till en dom från EG-

domstolen avseende en österrikisk

förvärvstillståndslag - bl.a. att även en icke-

diskriminerande förvärvslagstiftning, som genom

själva sitt syfte innebär en begränsning av de fria

kapitalrörelserna, måste kunna motiveras av ett

tillräckligt allmänintresse för att godtas av EG-

domstolen.

Därutöver anförde lagutskottet följande. Frågan om

införande av generella regler som kompensation för

1992 års lag måste dessutom vägas mot behovet av

sådana regler. Liksom regeringen kan utskottet

konstatera att 1992 års lag har ett snävt

tillämpningsområde, varför ett upphävande av lagen

inte kan antas få några större effekter för den

svenska fritidshusmarknaden. Även om vissa negativa

effekter inte helt kan uteslutas, torde dessa

emellertid till viss del kunna avhjälpas genom annan

befintlig lagstiftning och i övrigt balanseras av de

positiva effekter som utlänningars fritidsboende kan

få för Sverige. Utskottet ansåg sig inte för

närvarande vara berett att föreslå några nya regler

för att kompensera upphävandet av 1992 års lag.

När 1992 års lag upphävdes tog regering och riksdag

ställning till flera frågor som gäller en

begränsande reglering av fritidsboendet. Utskottet

ställer sig bakom de överväganden som då gjordes och

avstyrker med hänvisning till dessa motionerna

1999/2000:Bo410 (s) och 1999/2000:Bo414 (kd) i fråga

om förvärv av permanentbostäder för fritidsändamål.

S.k. herrelösa hus

I motion 1999/2000:Bo413 (s) berörs vad man ibland

något oegentligt kallar problematiken med herrelösa

hus. Det gäller fastigheter som ingår i konkursbon

efter juridiska personer men som konkursbona av

någon anledning inte kan realisera. Genom konkursen

upphör den juridiska personen att existera och det

råder en del juridiska oklarheter om den

efterlämnande egendomen. Fastigheterna upplevs vara

herrelösa. I vissa fall har fastigheterna inte

kunnat överlåtas därför att de på grund av sin

tidigare användning måste saneras till så höga

kostnader att ingen vill förvärva dem. Också andra

orsaker kan ligga bakom att fastigheten saknar värde

eller t.o.m. har ett negativt värde. I motionen

föreslås en översyn av lagstiftningen så att husen

på sådana fastigheter får den tillsyn och det

underhåll de behöver. Enligt motionären handlar det

inte sällan om hyresfastigheter belägna i centrala

delar av en kommun.

Enligt vad utskottet erfarit har det till

Justitiedepartementet inkommit en del skrivelser

avseende den i motionen behandlade

problemställningen som gäller orealiserbar egendom

vid konkurs. Man avser att inom departementet arbeta

fram ett underlag för vidare ställningstaganden. Med

hänsyn till detta finns inte anledning för riksdagen

att nu närmare överväga de aktualiserade frågorna.

Utskottet avstyrker därför motion 1999/2000:Bo413

(s) om s.k. herrelösa hus.

Fastighetsbildning

Tredimensionell fastighetsbildning

Fastighetsindelningen är enligt svensk rätt tvådimensionell.

Fastigheterna avgränsas mot varandra genom vertikala

gränser i markplanet. Fast egendom under markytan

och i luftrummet ovanför denna ingår alltså i den

fastighet till vilken markytan hör.

I motion 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 5 lämnas

förslag om att tredimensionell fastighetsindelning

skall införas i syfte att få ett enklare och

effektivare markutnyttjande genom att bl.a.

samverkan mellan olika byggherrar underlättas.

Förslaget motiveras dessutom med att det möjliggör

införandet av ägarlägenheter.

Betänkandet Tredimensionell fastighetsindelning

(SOU 1996:87) bereds inom Regeringskansliet. Likaså

bereds där frågan om direktiv för en utredning om

ägarlägenheter.

Med hänvisning till den nu pågående beredningen av

frågan om tredimensionell fastighetsbildning

avstyrker utskottet motion 1999/2000:Bo419 (m)

yrkande 5.

Omarrondering

I motion 1999/2000:Bo221 (s) föreslås att det statliga

bidraget för yttre rationalisering bör få användas

också till nya omarronderingsprojekt, vilket skulle

innebära möjligheter till en delfinansiering med

medel från EU:s strukturfond.

Enligt förordningen (1978:250) om statligt stöd

till jordbrukets rationalisering lämnas stöd till

vissa omarronderingsprojekt framför allt i Dalarnas

län. Stödet finansieras genom anslaget Stöd till

jordbrukets rationalisering m.m. (utg.omr. 23 anslag

B2). Från anslaget görs utbetalningar endast för

tidigare beslutade stödåtgärder.

I sammanhanget bör uppmärksammas att enligt

förordningen om avgifter vid lantmäteriförrättning

(1995:1459) kan nedsättning av sådan avgift beviljas

om fastighetsregistreringen effektiviseras genom en

förrättning. Det finns för närvarande inte medel för

att bevilja nedsättning beträffande nya

omarronderingsprojekt. Enligt en utvärdering som

gjorts av Lantmäteriverket (1999-06-29) har

rationaliseringen av fastighetsindelningen sådana

effekter att det är angeläget att det finns medel

till denna, framför allt vad gäller Dalarnas län.

Verket anger att statliga rationaliseringsmedel

också kan fungera som delfinansiering av projekt med

EU-bidrag. Det kan enligt verket finnas skäl att

återkomma om nedsättningsreglernas framtida

utformning. Verket har till regeringen sagt sig vara

beredd att göra en sådan översyn.

Enligt utskottets mening är det angeläget att

omarronderingsverksamheten bedrivs fortlöpande. Det

främsta motivet är naturligtvis att nå de positiva

effekter för enskilda och samhället som en

rationalisering av fastighetsindelningen ger,

särskilt vad gäller jord- och skogsbruk. En

kontinuerligt bedriven verksamhet är också en

förutsättning för att lantmäteriet skall kunna

bevara och utveckla sin kompetens på området.

Regeringen har bl.a. genom den av Lantmäteriverket

gjorda utvärderingen uppmärksammats på

omarronderingens betydelse. Det kan därför

förutsättas att regeringen håller sig underrättad om

hur omarronderingen fortskrider och överväger

behovet av ekonomiskt stöd och andra åtgärder. Det

finns mot denna bakgrund inte anledning för

riksdagen att nu ta något initiativ i frågan. Med

hänvisning till det anförda avstyrker utskottet

motion 1999/2000:Bo221 (s) om omarrondering.

Ortnamn

I tre motioner föreslås att det i

fastighetsbildningslagen skall införas krav på

hänsyn till kulturarvet vad gäller ortnamnen. Det

gäller motionerna 1999/2000:Bo418 (s),

1999/2000:Bo402 (c) och 1999/2000:Bo405 (c).

Motionerna tar främst sikte på att förhindra att

ortnamn försvinner vid fastighetsreglering och att

begreppsförvirring uppstår om i vilken by en

fastighet hör hemma.

Det av motionärerna uppmärksammade problemet har

åtminstone delvis som orsak att stämpelskatt inte

utgår vid ett förvärv av en fastighet om marken

genom fastighetsreglering förs över till en annan

fastighet. I en av Lantmäteriutredningen (SOU

1994:90) citerad undersökning har dragits slutsatsen

att fastighetsreglering används för att undkomma

stämpelskatt.

Både Lantmäteriverket i sig och den regionala

organisationen inom Lantmäteriet bedriver

namnvårdande verksamhet. Verket meddelar

föreskrifter och råd och har bl.a. beskrivit hur den

löpande verksamheten kan bedrivas praktiskt för att

vara skonsam mot ortnamnen (i skriftserien Ortnamn

och namnvård). En handbok i ortnamnsfrågor är under

utarbetande. Det bör uppmärksammas att vid en

fastighetsreglering det är möjligt att ändra den

mottagande fastighetens namn.

Kulturarvsutredningen (SOU 1996:128) konstaterade

att tidigare diskussioner skärpt uppmärksamheten hos

alla inblandade på namnfrågorna. Utredningen tog upp

den inte ovanliga kritiken mot att namn försvinner

ur fastighetsregistret. Utredningen anförde bl.a.

följande synpunkter. Systemet med ett särskilt namn

i registret (utan registerbetydelse) som infördes

1972 gör det möjligt att ändå behålla ett

kulturhistoriskt värdefullt namn som identifikation

på en gård eller fastighet. Förändringar blir

emellertid ofrånkomliga då registrets syfte är att

registrera den aktuella fastighetsindelningen med

förändringar i form av fastighetsreglering,

sammanläggningar och avstyckningar. Om

fastighetsstrukturen förändras måste detta också

komma att innebära förändringar i registrets

ortnamn, och vilka markområden namnen avser. Antalet

förändringar i förhållande till hela registret är

mycket litet. Fastighetsregistrets betydelse i sig

för bevarande av namn förefaller inte avgörande.

Utredningen fann inte tillräckliga skäl för att det

i fastighetsbildningslagen skulle tas in särskilda

regler rörande ortnamn. Mot en reglering talade att

fastighetsbildningen styrs av allmänna lämplighets-

och planvillkor som inte utan risk för målkonflikter

kan förenas med ett krav på att bevara ortnamn. Om

en viss fastighetsindelning framstår som olämplig är

det enligt utredningen svårt att hävda att

indelningen bör behållas därför att

fastighetsbeteckningen utgör ett ortnamn som måhända

inte skulle användas fortsättningsvis om indelningen

ändras. Det sagda utesluter inte att hänsyn tas till

vilken inverkan på ortnamnen en begärd

fastighetsbildning kan ha så att inte marginell

eller kortsiktig nytta tillåts slå ut

kulturhistoriska värden. Ett uttalande som gjordes i

riksdagen år 1974 ansåg utredningen fortfarande ha

giltighet: "Fastighetsägarens synpunkter bör dock

enligt utskottets mening inte tillgodoses i strid

mot ett markerat kulturhistoriskt intresse. Detta

bör enligt utskottets mening gälla även vid

sammanläggning" (bet. 1974:CU30). Några systematiska

problem av detta slag som kräver ändringar i

författningar syntes enligt utredningen inte vara

aktuella för närvarande.

I proposition 1998/99:114 föreslår regeringen att

en bestämmelse skall införas i kulturminneslagen om

att god ortnamnssed skall iakttas vid statlig och

kommunal verksamhet. Propositionen kommer senare i

vår att behandlas av kulturutskottet. Regeringen har

såvitt gäller fastighetsbildning och

fastighetsregistrering i propositionen konstaterat

att fastighetsbildningsreformen inte medfört att

ortnamn tagits ur bruk i någon större utsträckning.

I stället är det avgörande för namnens fortsatta liv

om fastigheterna är bebyggda och namnen redovisas på

kartor. Regeringen delade därför utredningens

uppfattning att det med nuvarande regelverk för

fastighetsindelning och fastighetsbeteckning går att

få en ur ortnamnssynpunkt bra tillämpning.

Utskottet har erfarit att en av Lantmäteriverket

genomförd men ännu inte publicerad undersökning av

fastighetsregistrets betydelse för ortnamnens

bevarande bekräftar slutsatsen om de faktorer som är

avgörande för ortnamnens fortsatta liv.

För att en skyddsbestämmelse av det slag

motionärerna efterlyser skall bli effektiv måste den

innebära ett större eller mindre hinder mot

fastighetsbildning när en sådan av andra skäl

framstår som lämplig. Även om utskottet bedömer

ortnamnsfrågorna som viktiga kan de inte ges en

avgörande tyngd i förhållande till de viktiga

ändamål som fastighetsbildningsreglerna syftar att

tillgodose. Med hänvisning till det anförda

avstyrker utskottet motionerna 1999/2000:Bo418 (s),

1999/2000:Bo402 (c) och 1999/2000:Bo405 (c) om

ortnamnsskydd i fastighetsbildningslagen.

Tomträtt

Tre motioner innehåller förslag om att inga nya

tomträtter skall få upplåtas. Förslagen framförs i

motionerna 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 4, 1998/99:

Bo209 (m) yrkande 14 och 1999/2000:Bo404 (m).

Yrkandena i de två förstnämnda motionerna omfattar

också att man samtidigt i kommunerna bör börja

avveckla tomträtterna genom att erbjuda dem till

försäljning.

Utskottet har behandlat begränsningar av

tomträttsinstitutet flera gånger tidigare, och då

bl.a. erinrat om följande. Tomträttsinstitutet

infördes år 1907 som ett komplement till

äganderätten. Byggnadsverksamheten skulle uppmuntras

genom att man gjorde det möjligt för kommunerna att

tillhandahålla mark för bostäder till ett lägre pris

än om den skulle säljas. Införandet av

tomträttsinstitutet hade följaktligen en tydlig

bostadssocial prägel. Dessutom eftersträvades

möjligheter att förhindra en kapitalisering av

markvärdesstegringen hos enskilda fastighetsägare.

Utskottet anser nu liksom när frågan senast

behandlades (bet. 1997/98: BoU2) att ovan angivna

motiv har fortsatt relevans, varför inga åtgärder

bör vidtas som syftar till en begränsning av

upplåtelserätten avseende tomträtter. Utskottet

anser mot denna bakgrund det inte heller vara

motiverat att genom lagstiftning framtvinga en

kommunal utförsäljning av de fastigheter som upplåts

med tomträtt. Således bör det, enligt utskottets

uppfattning, även i fortsättningen vara kommunernas

eget val att avgöra omfattningen av

tomträttsinstitutets användning. Utskottet avstyrker

med hänvisning till detta motionerna 1998/99:Bo209

(m) yrkande 14, 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 4 och

1999/2000:Bo404 (m) om avskaffande av

tomträttsinstitutet.

Kommunala förköp

I motion 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 9 lämnas

förslag om att den kommunala förköpsrätten skall

avskaffas. Motionärerna anser att kommunerna genom

det kommunala planmonopolet, expropriationslagen och

överlägsna resurser har möjligheter att genomföra

sina planer utan att ta till förköpsrätt.

Motionsyrkanden om upphävande av förköpslagen har

framställts vid ett flertal tillfällen.

Bostadsutskottet har i dessa sammanhang och senast

under förra riksmötet (bet. 1998/99:BoU5 och BoU8)

ställt sig bakom förköpslagens huvudprinciper och

ansett att lagen bör behållas. Utskottet anser nu

liksom tidigare att den kommunala förköpsrätten

utgör ett viktigt komplement till

expropriationslagen och innebär i vissa fall att ett

ofta tids- och kostnadskrävande

expropriationsförfarande kan undvikas. Förköpslagen

bör således ses som ett av flera instrument som

tillsammans ger kommunerna möjlighet att planera

bebyggelseutvecklingen och i övrigt ta ansvar för

den fysiska samhällsutvecklingen. Med hänvisning

till det anförda avstyrker utskottet motion

1999/2000:Bo419 (m) yrkande 9 om avskaffande av den

kommunala förköpsrätten.

Expropriation

Motion 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 1 i motsvarande

del behandlar expropriationsgrunderna. Enligt

motionsförslaget bör det allmänna få inskränka

enskilda markägares rätt endast med syfte att skydda

människors liv, hälsa och säkerhet, att skydda

miljön och naturen samt för att kunna genomföra för

landet och kommunen ytterst angelägna uppgifter.

Expropriation innebär att enskildas egendom tas i

anspråk av det allmänna för att tillgodose olika

samhällsnyttiga ändamål. De s.k.

expropriationsändamålen anges i 2 kap.

expropriationslagen (1972:719). Kommunen är

berättigad till expropriation av mark som skall

användas för tätbebyggelse. Expropriation kan också

ske för att tillgodose ändamål som avser

kommunikationer, drivkraft, vatten och avlopp,

näringsverksamhet, skydds- och säkerhetsområden,

försvarsändamål, kultur samt natur- och friluftsliv.

Även vanvårdade fastigheter kan exproprieras.

Dessutom finns en allmän bestämmelse om

expropriation av mark som behövs för verksamhet som

staten eller kommunen har att tillgodose eller som

är av väsentlig betydelse för riket, orten eller en

viss befolkningsgrupp. Något av en särställning har

regeln om s.k. värdestegringsexpropriation. Dess

innebörd är att förhindra oförtjänt värde-stegring

hos fastigheter som inte direkt berörs av ett

expropriationsförfarande men som förväntas öka i

värde genom ett expropriationsföretag. Regeln bygger

på likhetsprincipen och syftar till att eliminera

sådan markvärdesstegring som ställer icke

exproprierade markägare i en bättre situation än de

vars mark exproprieras.

Utskottet anser i likhet med när utskottet tidigare

behandlat liknande motionsyrkanden (se t.ex. bet.

1998/99:BoU5) att rådande reglering av de ändamål

för vilka expropriation får ske innebär en sådan

avvägning mellan olika intressen att en

ändamålsenlig hushållning av markresurser främjas.

Det kommer även fortsättningsvis att vara nödvändigt

för det allmänna att kontrollera

samhällsutvecklingen genom att tillämpa

expropriation. En inskränkning av ändamålen, såsom

motionärerna föreslår, skulle medföra svårigheter

för samhället att göra erforderliga avvägningar

mellan skilda berättigade intressen som kan göra

anspråk på ett specifikt markområde. Vid

tillståndsprövningen skall hänsyn inte bara tas till

det allmännas intresse utan även till motstående

intressen. Tillstånd får exempelvis inte meddelas om

ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt

eller om olägenheterna av expropriationen från

allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar

som kan vinnas genom den. Kraven på rättssäkerhet

får därmed anses vara tillgodosedda. Utskottet

avstyrker på anförda skäl motion 1999/2000:Bo419 (m)

yrkande 1 i motsvarande del om

expropriationsändamålen.

I motion 1999/2000:Bo419 (m) yrkandena 1 i

motsvarande del och 2 föreslås att markägaren vid

expropriation skall få ersättning för fastighetens

fulla marknadsvärde samt för de kostnader och

intäktsbortfall som inte kan återvinnas och som

eventuellt uppkommer genom åtgärden. Förslaget

omfattar också att presumtionsregeln skall avskaffas

och att i stället exproprianten skall ha

bevisbördan.

Bestämmelserna i expropriationslagen skiljer mellan

tre olika slag av ersättning. Löseskilling utgår då

en hel fastighet exproprieras medan

intrångsersättning utbetalas när endast del av

fastighet inlöses. Därutöver utgår ersättning för

personlig skada, vilken innefattar andra förluster

som ägaren m.fl. kan göra genom expropriationen.

Ersättningen för personlig skada kan avse exempelvis

flyttkostnader, förlust genom nedläggning av rörelse

och har således inget att göra med själva

fastighetens värde. Den exproprierande står dessutom

i allmänhet för motpartens kostnader för hela

expropriationsförfarandet. Undantag gäller för

kostnader som uppkommit genom försummelse eller kan

betraktas som onödiga. Dessutom gäller vid prövning

i högre rätt än fastighetsdomstol att den

exproprierande oavsett utgången svarar för

rättighetshavarens kostnader då endast den förre

överklagat.

Grundprincipen om att den enskilde skall ersättas

för sin förlust begränsas genom den s.k.

presumtionsregeln. Denna regel innebär att den

ökning av fastighetens marknadsvärde som ägt rum tio

år före expropriationsansökan räknas

fastighetsägaren till godo endast om det konstateras

att ökningen beror på annat än förväntningar om

ändring i markens tillåtna användningssätt.

Fastighetsägaren har bevisbördan för att så är

fallet.

Bostadsutskottet har tidigare (se t.ex. bet.

1998/99:BoU5) avstyrkt motionsförslag om

expropriationslagens ersättningsregler motsvarande

de nu aktuella och bl.a. anfört att gällande regler

i grunden är väl avfattade när det gäller

fastighetsägarens rätt till ersättning.

Utskottet vidhåller sin ovan angivna bedömning.

Tillräckliga skäl saknas därför för riksdagen att

initiera en översyn av ersättningsreglerna med den

inriktning som motionärerna förordar. Utskottet har

emellertid erfarit att det inom

Justitiedepartementet finns planer på att genomföra

en analys av behovet av vissa förändringar i

expropriationslagens ersättningsregler. Avsikten är

att analysera om det skett några förskjutningar av

lagens tillämpningsområde under senare år som bör

föranleda att ersättningsreglerna revideras. Med

hänvisning till det anförda anser utskottet att

ersättningsreglerna i vart fall tills vidare bör

kvarstå oförändrade. Det förutsättes att regeringen

återkommer till riksdagen i frågan, om den analys

som skall genomföras ger anledning till detta.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet

motion 1999/2000: Bo419 (m) yrkandena 1 i

motsvarande del och 2 om expropriationslagens

ersättningsregler.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande jordförvärvslagen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo401 yrkande 3,

1999/2000:Bo403, 1999/2000:Bo408,

1999/2000:Bo416, 1999/2000: MJ222 yrkande 20,

1999/2000:N279 yrkande 1 och 1999/2000:N388

yrkande 19,

res. 1 (kd, c, fp, mp),

2. beträffande förvärv av

permanentbostäder för fritidsändamål

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo410 och

1999/2000: Bo414,

3. beträffande s.k. herrelösa hus

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo413,

4. beträffande tredimensionell

fastighetsbildning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo419 yrkande 5,

res. 2 (m, kd, c, fp)

5. beträffande omarrondering

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo221,

6. beträffande ortnamnsskydd i

fastighetsbildningslagen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo402,

1999/2000:Bo405 och 1999/2000:Bo418,

res. 3 (c)

7. beträffande avskaffande av

tomträttsinstitutet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Bo209 yrkande 14,

1999/2000:Bo419 yrkande 4 och 1999/2000:Bo404,

res. 4 (m, kd, c, fp)

8. beträffande avskaffande av den

kommunala förköpsrätten

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo419 yrkande 9,

res. 5 (m)

9. beträffande expropriationsändamålen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo419 yrkande 1 i

motsvarande del,

res. 6 (m)

10. beträffande expropriationslagens

ersättningsregler

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo419 yrkandena 1 i

motsvarande del och 2.

res. 7 (m)

Stockholm den 24 februari 2000

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart

Nilsson (s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v),

Ulf Björklund (kd), Sten Andersson (m), Carina

Moberg (s), Inga Berggren (m), Siw Wittgren-Ahl (s),

Sten Lundström (v), Ulla-Britt Hagström (kd), Carl-

Erik Skårman (m), Helena Hillar Rosenqvist (mp),

Rigmor Stenmark (c), Yvonne Ångström (fp), Carina

Adolfsson (s) och Leif Jakobsson (s).

Reservationer

1. Jordförvärvslagen (mom. 1)

Ulf Björklund (kd), Ulla-Britt Hagström (kd), Helena

Hillar Rosenqvist (mp), Rigmor Stenmark (c) och

Yvonne Ångström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5

börjar med "Den utredning" och slutar med "om

jordförvärvslagen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det av väsentlig

betydelse att lagstiftningen om förvärv av

lantbruksegendom skärps. Det gäller att värna om

jord- och skogsbruk av den typ vi har i Sverige.

Landsbygden måste hållas levande. Sysselsättningen i

glesbygd måste stärkas och familjejordbruken

skyddas. Detta har betydelse ur ett flertal

synvinklar, inte minst vad gäller möjligheterna att

nå en ur miljösynpunkt hållbar utveckling. Problemet

skall ses mot bakgrund av att köptrycket från

svenska och utländska företag kan förväntas öka.

Uppköp och exploatering med endast kortsiktiga

vinstintressen som mål måste effektivt motarbetas.

Främst gäller det att stärka sambandet mellan

ägande, brukande och boende. Det måste utrönas hur

lagen i sig skall ge uttryck för detta men minst

lika viktigt är att tillämpningen blir effektiv. Ett

särskilt problemkomplex är de juridiska personernas

möjligheter till förvärv. Den nuvarande

lagstiftningen ger uttryck för en restriktivitet som

i grunden är bra. Emellertid har myndigheternas

tillämpning av den s.k. kompensationsregeln, som

utskottet berört ovan, lett till att balansen mellan

enskilt ägande och bolagsägande i många bygder

ändrats. Särskilt svårt har det blivit för

privatskogsbruket att konkurrera med bolagen om

skogsmarken i regioner där bolagen bedriver en

offensiv markpolitik. Reglerna måste få en

utformning och tillämpning så att familjejordbruken

blir den dominerande ägarkategorin och så att

generationsskiftena underlättas. Det finns också ett

behov av att se över lagens geografiska

tillämpningsområden.

Den utredning som nu tillsatts bör få ett

otvetydigt uppdrag att lämna förslag med den av

utskottet förordade inriktningen.

Enligt utskottets mening bör riksdagen med

anledning av motionerna 1999/2000:Bo403 (kd),

1999/2000:N279 (kd) yrkande 1, 1999/2000:MJ222 (c)

yrkande 20, 1999/2000:Bo416 (c), 1999/2000:Bo401 (c)

yrkande 3 och 1999/2000:N388 (mp) yrkande 19 samt

med avslag på motion 1999/2000:Bo408 (m) som sin

mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört

om jordförvärvslagen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande jordförvärvslagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Bo401

yrkande 3, 1999/2000:Bo403, 1999/2000:Bo416,

1999/2000:MJ222 yrkande 20, 1999/2000:N279

yrkande 1 och 1999/2000:N388 yrkande 19 samt med

avslag på motion 1999/2000:Bo408 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Tredimensionell fastighetsbildning

(mom. 4)

Knut Billing (m), Ulf Björklund (kd), Sten Andersson

(m), Inga Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd),

Carl-Erik Skårman (m), Rigmor Stenmark (c) och

Yvonne Ångström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7

börjar med "Med hänvisning" och slutar med "yrkande

5" bort ha följande lydelse:

Det moderna samhället visar upp exempel på

sammansatta byggnader med mycket skilda

användningssätt och olika användare. Därför

uppkommer berättigade krav på möjligheten att äga en

eller flera delar av en byggnad. För att tillgodose

dessa krav måste det gå att avgränsa äganderätten

inne i en byggnad. Det finns även behov av att kunna

avgränsa äganderätten till ett visst utrymme under

jord oavsett äganderätten till fastigheten i övrigt

eller till en på denna befintlig byggnad. I Sverige

finns inte denna typ av tredimensionell

fastighetsbildning - som representerar ett

nytänkande vad gäller fastighetsbegreppet - vilket

skulle medverka till ett enklare och effektivare

fastighetsutnyttjande. Genom sådan

fastighetsbildning förbättras möjligheterna för

olika byggherrar till samverkan särskilt då de vill

bygga med helt skilda syften. Också för boendet har

denna typ av fastighetsbildning betydelse.

Ägarlägenheter görs möjliga som upplåtelseform,

vilket skulle ge de boende i flerfamiljshus ett ökat

inflytande över den egna bostaden och större

möjligheter att tryggt finansiera den.

Ett förslag till lagstiftning som möjliggör

fastighetsbildning av det slag utskottet beskrivit

återfinns i betänkandet Tredimensionell

fastighetsindelning (SOU 1996:87). Enligt utskottets

mening bör regeringen på riksdagens bord snarast

lägga en proposition grundad på utredningsförslaget.

Utredningsförslagets direktivstyrda förbud mot

ägarlägenheter bör dock mönstras ut. Riksdagen bör

med anledning av motion 1999/2000:Bo419 (m) yrkande

5 som sin mening ge regeringen till känna vad

utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande tredimensionell

fastighetsbildning

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo419 yrkande

5 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Ortnamnsskydd i fastighetsbildningslagen

(mom. 6)

Rigmor Stenmark (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9

börjar med "För att" och slutar med "i

fastighetsbildningslagen" bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag omfattar inte någon särskild

bestämmelse till skydd för ortnamn i den

lagstiftning som reglerar fastighetsbildning och

fastighetsregistrering. Utredning och regering har

konstaterat att ortnamn inte tagits ur bruk i någon

större utsträckning. Under de mer än tre år som gått

sedan utredningen lade fram sitt betänkande kan

konstateras att alltfler fastighetsförvärv

föranleder fastighetsreglering i stället för att

leda till lagfart. Anledningen till det synes vara

ekonomisk eftersom avgiften vid fastighetsreglering

är mindre än den avgift och stämpelskatt som utgår

när lagfart beviljas. En del av vår kulturhistoria

riskerar att försvinna genom att många fastigheter

upphör att existera genom fastighetsreglering. I

motionerna ges exempel på hur flera fastigheter på

olika platser inom en socken genom

fastighetsreglering kommit att utgöra en fastighet

med följd att samma bynamn finns på flera olika

ställen. Det kan ifrågasättas om fastighetsreglering

varit tänkt att komma till användning för hela

fastigheter på detta sätt. I vart fall visar

exemplet att det finns all anledning att införa

skyddsbestämmelser för ortnamnen i

fastighetsbildningslagstiftningen. Regeringen bör

återkomma till riksdagen med ett sådant förslag. Vad

utskottet nu anfört om ortnamnsskydd i

fastighetsbildningslagen bör riksdagen med anledning

av motionerna 1999/2000:Bo402 (c), 1999/2000:Bo405

(c) och 1999/2000: Bo418 (s) som sin mening ge

regeringen till känna,

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande ortnamnsskydd i

fastighetsbildningslagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Bo402,

1999/2000:Bo405 och 1999/2000:Bo418 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

4. Avskaffande av tomträttsinstitutet

(mom. 7)

Knut Billing (m), Ulf Björklund (kd), Sten Andersson

(m), Inga Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd),

Carl-Erik Skårman (m), Rigmor Stenmark (c) och

Yvonne Ångström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "av

tomträttsinstitutet" bort ha följande lydelse:

Det är utskottets uppfattning att

tomträttsinstitutet är en förlegad form av reglering

som försätter den enskilde fastighetsägaren i ett

beroendeförhållande till kommunen. Ur den enskildes

perspektiv kan markkostnaden vid en omreglering av

avgälden påverkas av okontrollerbara faktorer på ett

sådant oförutsägbart sätt att rena

rättssäkerhetsargument talar för ett avskaffande av

tomträttsinstitutet. Utan att närmare gå in på

frågan kan konstateras att problemet kring hur

avgälderna skall omregleras visar på en avgörande

svaghet med hela systemet.

De motiv som en gång angavs som skäl till

tomträttsinstitutets införande har i dag spelat ut

sin roll. Utskottet anser att regeringen bör inrikta

sitt arbete på att skapa en fastighetsmarknad där

det allmännas roll i möjligaste mån är begränsad

till att formulera erforderliga riktlinjer. Att

kommunerna genom tomträttsinstitutet tillåts spela

rollen som marknadsaktör medför en osund försvagning

av en konkurrens som på sikt gagnar

samhällsutvecklingen. Utskottet anser det

oförsvarbart att på rent ideologiska grunder behålla

ett markpolitiskt instrument vars konsekvenser

förhindrar ett spritt enskilt ägande.

Tomträttsinstitutet har dessutom, på ett sätt som

lagstiftaren inte tänkt sig, kommit att användas som

ett styrinstrument i frågor som plan- och bygglagens

normer skall reglera.

Inom Justitiedepartementet övervägs för närvarande

frågor om tomträttsavgälden. Regeringens förslag

förväntas innebära att avgälden knyts till

fastighetens taxeringsvärde och resultera i

avsevärda höjningar av tomträttsavgälden i många

områden. Tomträttsinstitutets berättigande som

boendesocialt instrument skulle i och med detta helt

ha spelat ut sin roll och avgälderna skulle snarast

bli ett kostnadshinder för den som vill äga sin

bostad. Den fastighetsskatt som även

tomträttsinnehavare tvingas betala förstärker denna

problematik ytterligare. Vissa innehavare av

tomträtter i attraktiva lägen eller köpare av sådana

tomträtter åsamkas orimliga kostnader genom att

såväl tomträttsavgäld som fastighetsskatt grundas på

fastighetens taxeringsvärde. Pålagornas storlek

bestäms dessutom oberoende av tomträttsinnehavarens

skatteförmåga. Utskottet anser att höga

taxeringsvärden uppkomna genom en stark efterfrågan

inte skall tillåtas påverka varken

tomträttsavgäldens eller fastighetsskattens storlek

på ett sådant sätt att människor tvingas lämna hus

och hem. En avveckling av tomträttsinstitutet är en

rimlig väg för att undvika sådana effekter. Om en

fastighet stiger i värde skall den boende genom sitt

ägande kunna säkerställa sig mot utgiftsökningar.

Regeringen bör enligt utskottets uppfattning

snarast lägga fram ett förslag för riksdagen om att

nya tomträtter inte skall kunna bildas. Förslaget

bör även innehålla riktlinjer för en utförsäljning

av befintliga tomträtter. Riksdagen bör således med

anledning av motionerna 1999/2000:Bo419 (m) yrkande

4, 1998/99:Bo209 (m) yrkande 14 och 1999/2000:Bo404

(m) om avskaffande av tomträttsinstitutet som sin

mening ge regeringen till känna vad utskottet nu

anfört.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande avskaffande av

tomträttsinstitutet

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Bo209

yrkande 14, 1999/2000:Bo404 och 1999/2000:Bo419

yrkande 4 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. Avskaffande av den kommunala

förköpsrätten (mom. 8)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren

(m) och Carl-Erik Skårman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Motionsyrkanden om" och slutar med

"kommunala förköpsrätten" bort ha följande lydelse:

Enligt bostadsutskottets uppfattning bör den

kommunala förköpsrätten avskaffas. Det främsta

skälet till detta ställningstagande är att

förköpsrätten inte fyller någon funktion i den

kommunala markplaneringen. Det är även av vikt att

framhålla att förköpsrätten gör att enskilda

markägare hamnar i en orimligt svag position i

förhållande till kommunerna. Detta skall ses mot

bakgrund av att det kommunala planmonopolet,

expropriationslagen och överlägsna ekonomiska och

personella resurser ger kommunerna en mycket stark

maktställning. Ett avskaffande av den kommunala

förköpsrätten skulle bidra till en sundare

fastighetsmarknad. Vidare kan det ifrågasättas om

det är rimligt att spendera skattemedel på en

kommunalisering av mark för bebyggelse samtidigt som

resurserna inte förslår att tillgodose mer angelägna

kommunala verksamheter. Regeringen bör snarast för

riksdagen lägga fram förslag till nödvändig

lagstiftning avseende ett avskaffande av den

kommunala förköpsrätten. Vad utskottet nu med

anledning av motion 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 9

anfört om avskaffande av den kommunala förköpsrätten

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande avskaffande av den kommunala

förköpsrätten

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo419 yrkande

9 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Expropriationsändamålen (mom. 9)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren

(m) och Carl-Erik Skårman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "om

expropriationsändamålen" bort ha följande lydelse:

Det är utskottets uppfattning att bestämmelserna om

expropriationsändamålen medger ett alltför stort

utrymme för godtycke. Den enskilde fastighetsägaren

riskerar att utsättas för expropriation av rent

konfiskatorisk karaktär utan att sådan är påkallad

av att ytterst angelägna samhällsintressen skall

tillgodoses. Det är enligt utskottets mening inte

värdigt en rättsstat att tillåta tvångsmässiga

ingrepp i den enskilda äganderätten på de grunder

som nuvarande expropriationsändamål medger.

Expropriation av mark är en kränkning av

äganderätten och bör endast komma i fråga när

synnerligen viktiga samhällsintressen så påkallar.

Utskottet föreslår mot bakgrund av detta att en

genomgripande översyn av expropriationslagen

genomförs. Översynen skall i första hand syfta till

att begränsa och tydliggöra de ändamål som kan

åberopas vid ett exproprieringsföretag. Endast för

stat eller kommun ytterst angelägna uppgifter och

samhällsåtaganden, däribland värnande om människors

liv, hälsa och säkerhet samt skydd av natur och

miljö, skall tillåtas som expropriationsgrunder.

Expropriation där det allmännas enda motiv till

ingreppet är att stävja en marknadsbaserad

värdeökning skall exempelvis inte medges.

Riksdagen bör med anledning av motion

1999/2000:Bo419 (m) yrkande 1 i motsvarande del som

sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu

anfört om expropriationsändamålen.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande expropriationsändamålen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo419 yrkande

1 i motsvarande del som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Expropriationslagens ersättningsregler

(mom. 10)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren

(m) och Carl-Erik Skårman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Bostads-utskottet har" och slutar med

"expropriationslagens ersättningsregler" bort ha

följande lydelse:

Förutom en kraftig begränsning av

expropriationsändamålen bör expropriationslagen

ändras så att ersättningsreglerna ger markägaren

kompensation för fastighetens fulla marknadsvärde

samt för de kostnader och det inkomstbortfall som

inte kan återvinnas. De förändringar av

expropriationslagens ersättningsregler som gjordes i

början av 1970-talet innebar att den tidigare

rådande grundprincipen om full ersättning övergavs.

I stället för att på marknadsmässiga grunder

kompensera drabbade fastighetsägare antogs en

lagstiftning som inte på ett rimligt sätt avspeglar

en fastighets egentliga värde, dvs. ett nuvärde som

innefattar framtida förväntningsvärden.

Den enskilde fastighetsägarens underläge gentemot

exproprianten förstärks av den s.k.

presumtionsregeln. Att som presumtionsregeln

föreskriver ålägga den drabbade fastighetsägaren

bevisbördan avseende eventuella förväntningsvärden

går på tvärs mot gängse rättssäkerhetsprinciper. Det

enda rimliga förhållandet är att exproprianten skall

ha bevisbördan. Presumtionsregeln bör således

avskaffas.

Bostadsutskottet anser att regeringen bör anmodas

att snarast återkomma med förslag om ändringar i

expropriationslagen som innebär att

presumtionsregeln avskaffas och att exproprianten

ges bevisbördan i fråga om orsaken till

markvärdesökningarna. Förslag med denna inriktning

bör kunna föreläggas riksdagen utan vidare dröjsmål.

Därutöver bör i samband med den av utskottet

förordade översynen av expropriationslagen i övrigt

utarbetas förslag om ändrade ersättningsregler i

syfte att stärka markägarens ställning i enlighet

med vad utskottet förordat.

Vad utskottet anfört ovan med anledning av motion

1999/2000:Bo419 (m) yrkandena 1 i motsvarande del

och 2 om expropriationslagens ersättningsregler bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande expropriationslagens

ersättningsregler

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo419

yrkandena 1 i motsvarande del och 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilda yttranden

1. Juridiska personers förvärv enligt

jordförvärvslagen

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren

(m) och Carl-Erik Skårman (m) anför:

Vi anser liksom majoriteten att det finns skäl att

avvakta resultatet av den pågående utredningen innan

riksdagen i sak behandlar de frågor som tas upp i

motionerna om förändringar av jordförvärvslagen. Det

finns emellertid en frågeställning som vi nu vill

uppmärksamma.

En grundtanke som jordförvärvslagen bygger på

innebär att fysiska personer skall ha ett företräde

framför juridiska personer när det gäller att

förvärva jord- och skogsbruk. Den nuvarande lagen,

som är mindre strikt än dess föregångare, har

inneburit att skogsbolag i strid med denna

grundtanke fått förvärvstillstånd och slagit ut

enskilda jord- och skogsbrukare, framför allt i

attraktiva områden nära bolagsindustrierna. Som

påpekats i m-motionen kan ifrågasättas om

bolagsförvärven kommit att behandlas annorlunda än

andra juridiska personers förvärv. Vi förutsätter

att den nu pågående utredningen uppmärksammar frågan

hur utvecklingen mot ett ökat bolagsägande kan

balanseras. Regelsystemet om juridiska personers

förvärv bör dock få en utformning så att

familjedrivna jord- och skogsbruk kan bolagiseras i

syfte att skapa bättre förutsättningar för en

fortsatt drift bl.a. genom att underlätta

generationsskiftena. Vi kommer att driva dessa

frågor för det fall de inte genom utredningen får en

tillfredsställande lösning.

2. Förvärv av permanentbostäder för

fritidsändamål

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren

(m) och Carl-Erik Skårman (m) anför:

Det är en självklarhet att samma regler måste gälla

för svenska och utländska medborgares möjligheter

att förvärva fastigheter. Det är också grundläggande

att det skall vara upp till var och en som köper ett

hus att bestämma om han eller hon vill bebo detta

permanent eller använda det för fritidsändamål.

Problemets lösning ligger inte alls i regleringar av

hur fastigheterna i de utsatta områdena skall få

användas. Däremot spelar de helt orimliga konse-

kvenser som fastighetsskatten ger en avgörande roll

för den negativa utvecklingen i dessa områden.

Fastighetsskatten är ofta till beloppen så stora att

många av de permanentboende inte har råd att bo

kvar. Skatten som skall betalas oberoende av

skatteförmåga har blivit en så betungande utgift för

många att de inte kan klara sin ekonomi. Enligt vår

mening framstår det som självklart att ett

avskaffande av fastighetsskatten i enlighet med

Moderata samlingspartiets förslag skulle innebära

sådana lättnader för många permanentboende i de

utsatta områdena att de inte ens skulle överväga

försäljning. Därigenom skulle de lokala intressena

kunna hävdas på ett helt annat sätt än i dag.

3. Förvärv av permanentbostäder för

fritidsändamål

Ulf Björklund (kd) och Ulla-Britt Hagström (kd)

anför:

Det måste vara ett riksintresse att Sveriges

skärgårdar kan hållas levande. Den höga

fastighetsskatten som speciellt drabbar attraktiva

områden har lett till att många inte klarar det

ekonomiska trycket att bo kvar. Detta försvagar

möjligheten att hävda lokala intressen. I och med

att 1992 års lag upphävdes försvann också stödet att

motverka prisstegringar på fritidsfastigheter i

attraktiva områden. Förhandlingsresultatet i samband

med Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (prop.

1994/95:19) innebar ett rådrum för Sverige att under

fem år överväga och vidta behövliga åtgärder i

områden som riskerar att utsättas för

överexploatering och i områden där i första hand den

bofasta befolkningens intressen bör tillgodoses.

Erforderliga medel skulle kunna avsättas för att

komma till rätta med de problem som en stor

efterfrågan på fritidsfastigheter kan föra med sig i

bl.a. de kustnära områdena. Några åtgärder på

nationell nivå har inte vidtagits.

Enligt vår mening kan man inte nöja sig med att

konstatera att problemet är svårlöst. De utsatta

områdena måste säkerställas som en levande bygd. I

Sverige kunde t.ex. en modell för att underlätta för

åretruntboende i våra kustsamhällen vara att

kommunerna vid sin revidering av befintliga planer

och vid ny detaljplanering ges möjlighet att

avgränsa områden för åretruntboende med s.k.

boendeplikt.

Vi avser att återkomma till de åtgärder som bör

vidtas.

4. Omarrondering

Ulf Björklund (kd) och Ulla-Britt Hagström (kd)

anför:

Genom omarrondering får de enskilda fastighetsägarna

bättre bärkraft i de företag för vilka de använder

sina fastigheter. Genom ett mer bärkraftigt jord-

och skogsbruk säkras utkomstmöjligheterna och därmed

bygdens framtid. Omarronderingen har också betydelse

för en effektivare fastighetsregi-strering. En

fortlöpande verksamhet bidrar till att för framtiden

vidmakthålla en hög kompetens hos lantmäteriet. Det

finns således vinster - av både ekonomiskt och icke-

ekonomiskt slag - att hämta. Det gäller särskilt i

fråga om Dalarna men också andra delar av landet.

Opinionsmässigt har omarronderingen mer vind i

seglen än tidigare, bl.a. beroende på att

myndigheterna tagit större hänsyn till markägarnas

krav.

Mot den angivna bakgrunden är det väsentligt att

omarronderingen kan erhålla stöd från samhällets

sida. Det är väsentligt att det utformas så att

tillgängliga EU-medel kan utnyttjas. För det fall

att regeringen inte visar någon handlingskraft i

frågan avser vi att i lämpligt sammanhang åter lägga

den på riksdagens bord.