Bet. 1999/2000:BoU7

Bostadsutskottets betänkande

1999/2000:BOU07

Plan- och byggfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

BoU7

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande förslag i

motioner från den allmänna motionstiden 1999 rörande

plan- och byggfrågor. Samtliga motionsyrkanden

avstyrks av utskottet.

Till betänkandet har fogats tjugoåtta reservationer

och två särskilda yttranden.

Motionerna

1999/2000:Bo204 av Rigmor Ahlstedt m.fl. (c) vari

yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förnyelse av

bostadsmiljön,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om brottsförebyggande

aspekter vid samhällsplanering,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kvinnoperspektiv i

samhällsplaneringen,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

skydd för grönområden i stadsmiljö i enlighet med

vad som anförts i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

bevarandefrågor,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om förbättrad

demokrati (delvis, se nedan),

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen

anförts om att förenkla regelverket.

1999/2000:Bo212 av Sten Lundström m.fl. (v) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ge Boverket i

uppdrag att sammanställa och analysera försök med

eller avsaknad av boendeplanering i landets

kommuner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om problematiken att

principen om att allsidigt sammansatta

bostadsområden åsidosätts vid bostadsplanering.

1999/2000:Bo213 av Paavo Vallius m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av att

kartlägga kommunernas investeringar i va-nätet.

1999/2000:Bo224 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om seniorboende.

1999/2000:Bo231 av Eskil Erlandsson m.fl. (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om den kreativa

storstaden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en ny

planeringsstrategi,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om samlade regler över

användandet av strandnära mark i tätorter och

tätortsnära områden.

1999/2000:Bo233 av Ulf Björklund m.fl. (kd) vari

yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kulturmiljöer och

arkitekturfrågor,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om brottsförebyggande

bostadsplanering,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att vid

bostadsplanering avsätta mark med syftet att äldre

skall kunna bo kvar i sin invanda miljö.

1999/2000:Bo401 av Kenneth Johansson (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om näringsverksamhet

och boende.

1999/2000:Bo411 av Sten Lundström m.fl. (v) vari

yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett

boendeplaneringsprogram.

1999/2000:Bo419 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas

7. att riksdagen beslutar avskaffa handelsändamålet

vid detaljplan i PBL,

8. att riksdagen beslutar om en lagändring i frågan

om underkännande av kommunala detaljplaner i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1999/2000:Bo501 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag om att avskaffa kommunernas rätt att i

detaljplaner precisera handelsändamålet i enlighet

med vad som anförts i motionen.

1999/2000:Bo502 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en

utredning om möjligheten att införa servicezoner i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1999/2000:Bo507 av Anita Jönsson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av att utveckla

planeringsrutiner för gröna stråk.

1999/2000:Bo508 av Ola Karlsson och Lars Björkman

(m) vari yrkas att riksdagen beslutar avskaffa

möjligheten att detaljplanelägga var handel skall

ske.

1999/2000:Bo510 av Ewa Larsson (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att avvakta med nya

bygglov för stormarknader innan pågående

samhällsutveckling satts in i ett större

samhällsperspektiv,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att pågående

samhällsutveckling prövas mot intentionerna i plan-

och bygglagen.

1999/2000:Bo512 av Bertil Persson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av att skapa

förutsättningar för 20 000 nya jobb vid

Öresundsbrofästet.

1999/2000:Bo517 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om bygganmälan och

byggsamråd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om bygglovsavgifter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om den

kvalitetsansvariges roll,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om slutanmälan vid

byggnation,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om varsamhetskrav

gällande värdefulla byggnader,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om tillsynsansvaret för

det som byggs.

1999/2000:Bo521 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om miljöer som är

bullerfria,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att bygga ett

tystare samhälle.

1999/2000:Bo522 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om skyldigheten att

beakta barnens intressen i trafik- och

samhällsplaneringen.

1999/2000:Bo525 av Lena Sandlin och Ingemar

Josefsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en strategi för den nära

detaljhandeln.

1999/2000:Bo532 av Anne-Katrine Dunker och Patrik

Norinder (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en

utvärdering av reglerna om rivningsanmälan och

ämnesinventering i plan- och bygglagen i enlighet

med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ett register för ämnen i byggnader i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1999/2000:Bo534 av Karin Wegestål m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av en

samlad regionplan för Skåne.

1999/2000:Bo535 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en ny utbildning

med beteckningen landsbygdsarkitekt införs i

Sverige.

1999/2000:Bo539 av Gudrun Lindvall och Ewa Larsson

(mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att friluftsområdens

bullersituation generellt uppmärksammas och

åtgärdas.

1999/2000:Bo540 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

översyn av den offentliga natur- och

kulturmiljövårdens organisation,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om måluppfyllelse inom

viktiga områden inom natur- och kulturmiljövården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

översyn av hur ideella organisationer skall beredas

tillfälle att delta i arbetet när det gäller natur-

och kulturmiljövård.

1999/2000:A230 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari

yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om kommunal

planering för lokalt företagande,

1999/2000:Ju907 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari

yrkas

38. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att ge Boverket

i uppdrag att utarbeta tydliga riktlinjer för

bebyggelseinriktade hinder mot brott.

1999/2000:MJ707 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en

helhetsansvarig för en byggnation utses.

1999/2000:N273 av Per Westerberg m.fl. (m, kd, fp)

vari yrkas

21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

informations- och samrådsplikt vid markarbeten i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1999/2000:N384 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

informations- och samrådsplikt vid markarbeten i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1999/2000:So320 av Ulla-Britt Hagström m.fl. (kd)

vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att vid all form av

bostadsplanering måste hänsyn tas till behovet av

att äldre kan bo kvar i sin invanda miljö,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om stimulans för olika

former av boende för äldre,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om brottsförebyggande

boendeplanering.

1999/2000:So327 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts rörande socialtjänstens

medverkan i den kommunala samhällsplaneringen.

1999/2000:T208 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att forsknings- och

utvecklingsverksamhet om transportminimerande

samhällsplanering bör främjas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utredning för att

klarlägga vilka ändringar som behövs i plan- och

bygglagen och annan lagstiftning för att öka

möjligheterna att begränsa etablering av externa

köpcentrum,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att restriktivitet

bör tillämpas vid prövning av nya externa köpcentrum

tills lagöversynen är gjord.

Motion 1999/2000:Bo204 (c) yrkande

13 behandlas i detta betänkande i

vad gäller intresseorganisationers

inflytande i planeringsprocessen

samt barns inflytande i

samhällsplaneringen. I övriga delar

har yrkandet behandlats i

betänkandena 1999/2000:BoU1 och

1999/2000:BoU3.

Utskottet

Vissa förslag beträffande PBL m.m.

Byggprocessen

Enligt motion 1999/2000:Bo517 (v) yrkande 1 bör det

krävas att bygganmälan görs tidigare än tre veckor

före byggstart när det är fråga om större objekt.

Dessutom föreslås att det skall vara obligatoriskt

med minst två byggsamrådsmöten om det är fråga om

större eller medelstora objekt. Enligt samma motions

yrkande 3 skall det åligga den kvalitetsansvarige

att se till att byggherrens kontrollplan tillgodoser

samhällskraven och genomförs på ett

tillfredsställande sätt. Det förutsätter enligt

motionärerna att en kontrollplan enligt PBL alltid

upprättas efter byggsamråd. Det anges vidare att den

kvalitetsansvarige skall närvara vid byggsamråd,

besiktningar och andra kontroller. I motionens

yrkande 4 begär motionärerna att det skall bli

obligatoriskt enligt lag för byggherren att göra

slutanmälan till byggnadsnämnden samt önskar de att

byggnadsnämnden skall kunna utkräva en särskild

avgift enligt 10 kap. 6 § PBL om slutanmälan inte

görs och att denna avgift skall höjas.

Byggherren skall, enligt 9 kap. 2 § första stycket

PBL, minst tre veckor innan arbetena påbörjas göra

en anmälan till byggnadsnämnden (bygganmälan).

Bygganmälan är inte nödvändig om bygglov har sökts

och bygglovsansökan innehåller uppgift om planerad

byggstart. Det finns även vissa andra undantag från

kravet på bygganmälan. Kvalitetsansvarig skall utses

för de arbeten som kräver bygganmälan. Kontrollplan

skall upprättas om det inte är uppenbart obehövligt.

Den kvalitetsansvarige skall se till att

kontrollplaner följs samt att kontroller, som vid

byggsamråd befinns vara nödvändiga, utförs. Han

skall vara närvarande vid byggsamråd samt

besiktningar och andra kontroller (9 kap. 13 § PBL).

I kontrollplanen anges bl.a. vilken kontroll som

skall utföras samt vilka sakkunnigintyg och övriga

handlingar som skall ges in till nämnden (9 kap. 9 §

PBL). Formerna för byggsamråd har inte

detaljreglerats, men avsikten är att det skall göras

så enkelt som möjligt. Byggnadsnämnden måste dock få

en så pass omfattande redovisning av projektet att

den kan ta ställning till aktuella

bestyrkandefrågor. Många gånger kräver detta att

byggherren ger in handlingar i god tid före

samrådsmötet eller att detta delas upp i etapper. Om

byggherren inte uppfyller sina åtaganden enligt

kontrollplanen har byggnadsnämnden ytterst möjlighet

att med stöd av 9 kap. 10 § hålla inne slutbeviset,

att förbjuda fortsatt byggnadsarbete enligt 10 kap.

3 § första stycket och att förbjuda användning av

byggnaden enligt 9 kap. 10 § andra stycket. Enligt

10 kap. 6 § PBL skall under vissa förutsättningar en

särskild avgift om minst 200 och högst 1 000 kr tas

ut om arbete utförs utan att det finns någon

kvalitetsansvarig, någon underlåter att göra

bygganmälan eller rivningsanmälan när sådan anmälan

skall göras, eller arbete utförs i strid med något

beslut som byggnadsnämnden har meddelat enligt PBL.

Boverket slutrapporterade år 1997 ett

regeringsuppdrag om utvärdering av byggkontrollen

m.m. (rapport 1997:9). Enligt vad som framhölls i

regeringens proposition 1998/99:62 Vissa byggfrågor

m.m. visar rapporten att alla parter är överens om

att den tydliga ansvarsfördelningen mellan byggherre

och byggnadsnämnd som följer av det nya

kontrollsystemet innebär stora fördelar. I rapporten

redovisas ett antal förslag om förändringar i

systemet för byggkontroll. Verkets förslag återges i

bilaga till propositionen. Regeringen redovisar i

ett avsnitt sin bedömning i fråga om

förändringsbehovet. Framför allt kommenteras de av

Boverkets förslag som är inriktade på en förenklad

hantering av små och relativt okomplicerade projekt

inom ramen för det nya kontrollsystemet. Dessa

projekt består i stor utsträckning av

tilläggsarbeten på småhusfastigheter. Boverket har

föreslagit förändrad reglering i dessa fall.

Regeringen redovisar emellertid som sin bedömning

att förändringar i lagregleringen inte erfordras

eftersom det redan med gällande regler finns

möjligheter till en smidig hantering av enklare

ärenden som inte i dagsläget utnyttjas fullt ut. Det

framhålls särskilt att det åligger byggnadsnämnderna

att ta till vara de möjligheter som lagen ger att

förenkla och underlätta ärenden för enskilda.

Regeringen framhåller även behovet av att genom

ökade informationsinsatser bemöta de svårigheter

Boverket påtalat.

Bostadsutskottet ansåg våren 1999 (bet.

1998/99:BoU8) att de synpunkter som då lagts fram i

frågor om den kvalitetsansvariges roll inte borde

föranleda något tillkännagivande från riksdagen.

Samtidigt konstaterade utskottet att det inte kunde

uteslutas att den kvalitetsansvariges uppgifter

enligt PBL kan behöva tas upp till förnyade

överväganden när ytterligare erfarenheter vunnits av

det kontrollsystem som ännu endast tillämpats under

en relativt kort tid. Detta gällde även övriga

frågor om förändringsbehovet i tillsyns- och

kontrollsystemet som aktualiserats i olika

sammanhang. Tills vidare ansåg dock utskottet, i

likhet med regeringen, att insatserna borde inriktas

på att genom fortsatta informationsinsatser stödja

en smidig tillämpning av kontrollsystemet i dess

nuvarande utformning.

Utskottet, som konstaterar att de nu aktuella

förslagen i stora delar motsvarar förslag som

Boverket fört fram i den tidigare nämnda

utvärderingen, anser att det fortfarande finns skäl

att fokusera på informationsinsatser och finner inte

tillräckliga skäl för att nu tillmötesgå

motionärerna i någon del. Med hänvisning till det

anförda avstyrker utskottet motion 1999/2000:Bo517

(v) yrkandena 1, 3 och 4 om bygganmälan m.m.

Motionärerna bakom motion 1999/2000:Bo517 (v)

yrkande 2 förespråkar en ändring i 11 kap. 5 § PBL

på ett sätt som gör det möjligt för kommunerna att i

det enskilda fallet debitera avgifter motsvarande

kommunens faktiska kostnader.

Kommuner har enligt 11 kap. 5 § PBL rätt att ta ut

avgifter i ärenden angående bl.a. lov med högst det

belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga

kostnad för åtgärderna. Kommunen har alltså inte

rätt att debitera den i respektive ärende faktiska

kostnaden. Grunderna för beräkning av avgifterna

skall anges i en taxa som beslutas av

kommunfullmäktige. Kostnadsuttaget skall grundas på

självkostnadsprincipen. Det innebär att avgifter för

verksamheten inte får tas ut med högre belopp än som

svarar mot kommunens självkostnad.

Även detta förslag fördes fram av Boverket i den

tidigare nämnda utvärderingen. Förslaget har sålunda

redan tidigare varit föremål för överväganden och

därvid avvisats.

Bostadsutskottet finner inte heller nu tillräckliga

skäl att gå motionärerna till mötes och avstyrker

motion 1999/2000:Bo517 (v) yrkande 2 om vissa

avgifter på plan- och byggområdet.

Enligt förslag i motion 1999/2000:Bo517(v) yrkande

5 bör 8 kap. 6 § PBL första stycket 3 ändras på så

sätt att kommunen ges rätt att utöka bygglovsplikten

för särskilt värdefulla byggnader när det gäller

inre förändringar. Även detta förslag fördes fram av

Boverket i den nämnda utvärderingen som behandlades

av utskottet våren 1999 (bet. 1998/99:BoU8).

Inredande av ytterligare bostad eller lokal är

bygglovspliktigt enligt 8 kap. 1 § medan inre

förändringar i övrigt i princip inte är det.

Regleringen i 8 kap. 6 § första stycket 3 PBL ger

dock kommunen - såvitt gäller byggnader som är

särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk,

miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som

ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär -

möjlighet att införa prövningsplikt och härigenom

bevaka att olika detaljer på och även inne i dessa

byggnader bevaras. Det kan gälla t.ex. gipsfigurer,

ornament, stuckaturer, dörrar, fönster,

verandasnickerier, kakelugnar och takmålningar.

Kommunen har även möjlighet att genom

skyddsbestämmelser tillgodose bevarandeintressen.

Planlösning, intressanta konstruktioner,

installationer och fast inredning av olika slag

avsågs kunna omfattas av denna möjlighet (prop.

1985/86:1).

Som framgår av den kortfattade redogörelsen ovan

innebär nu gällande reglering att det finns ett väl

tilltaget utrymme för att genom kommunala beslut

införa prövningsplikt för inre åtgärder. Utskottet

finner mot bakgrund härav inte tillräckliga skäl att

nu föreslå någon förändring, varför motion

1999/2000:Bo517 (v) yrkande 5 om bygglov för inre

förändringar avstyrks.

I motion 1999/2000:Bo401(c) yrkande 2 förespråkas

bl.a. att det bör utredas om det inte behövs ett

klargörande av nuvarande lagstiftning så att en

fortsatt diversifierad verksamhet med såväl

näringsverksamhet som boende kan fortgå i vissa

miljöer där näringsverksamhet, ofta jordbruk och

annan småföretagsamhet, blandas med bostäder.

De frågor som aktualiseras av motionären utgör

exempel på avvägningar mellan olika intressen som

det ankommer på kommuner att göra t.ex. vid

detaljplaneläggning. Liknande avvägningar kan bli

aktuella vid bygglovsprövning. Enligt utskottets

mening framstår det som mindre lämpligt att lösa de

av motionären nu aktualiserade frågorna genom

ytterligare preciseringar i lagstiftningen.

Utskottet kan inte ställa sig bakom motionärens

förslag och avstyrker motion 1999/2000:Bo401 (c)

yrkande 2 om översyn av regler beträffande byggande

i vissa miljöer med lokal särprägel.

Förslag som syftar till att utvärdera olika delar

av byggprocessen förs fram i motionerna

1999/2000:Bo517 (v) yrkande 6 och 1999/2000:MJ707

(mp) yrkande 3. I den förstnämnda motionen anser man

att frågor om tillsynen över byggnadsväsendet bör

utredas närmare. I mp-motionen önskar man att det

utreds om byggsektorn klarar sitt åtagande angående

producentansvar och att frågan om det behövs en

helhetsansvarig vid en byggnation tas upp i en

utredning.

Till grund för de nu aktuella förslagen ligger en

strävan att säkra kvaliteten i det som byggs.

Utskottet delar självfallet denna strävan. Ett

uttalat syfte med de regler som ställts upp för

byggandet är också att de skall medverka till att de

byggnader som uppförs håller en i olika avseenden

hög kvalitet. Det kan naturligtvis från tid till

annan finnas anledning att se över dessa regler.

Samtidigt är det också av vikt att den praktiska

tillämpningen av reglerna är sådan att

kvalitetsmålen uppnås. Regeringen har mot denna

bakgrund den 25 november 1999 gett Statens

fastighetsverk, Banverket, Vägverket,

Luftfartsverket och Fortifikationsverket i uppdrag

att tillsammans ta initiativ till att ett

byggbranschens kvalitetsråd bildas med företrädare

för alla aktörer i byggandet och förvaltningen av

byggnadsverk inklusive försäkringsbolag och

finansieringsinstitut. Huvudsyftet med

kvalitetsrådet är att intensifiera och påskynda

arbetet med att få till stånd ett mera systematiskt

kvalitetsarbete på byggområdet och i förvaltningen

av byggnadsverk. Verken skall vidare med tonvikt på

utveckling av kompetensen hos statliga byggherrar,

beställare och förvaltare redovisa hur bättre

förutsättningar skall skapas för att samhällets krav

på byggnadsverk enligt byggbestämmelser skall

infrias och därmed minska kvalitetsfelen och

kostnaderna, få färre byggskador och uppnå bättre

inomhusmiljö med beaktande av arbetsmiljö- och

utomhusmiljöaspekter. En slutlig redovisning av

uppdraget skall ske senast den 1 juni 2001. Redan

senast den 1 juni 2000 skall verken redovisa

arbetsläget på vissa områden.

Mot bakgrund av det arbete som inletts saknas det

enligt bostadsutskottets mening tillräckliga skäl

att nu ta ytterligare initiativ av det slag som

motionärerna förespråkar. Motion 1999/2000:Bo517

yrkande 6 (v) och motion 1999/2000:MJ707 (mp)

yrkande 3 om producentansvar avstyrks.

Även i motion 1999/2000:Bo532 (m) yrkande 1

förespråkar motionärerna utvärderingsinsatser. De

anser att det i en utvärdering bör analyseras dels

om det finns skäl att höja den högsta avgiften som

kan tas ut enligt 10 kap. 6 § PBL, dels om det finns

skäl att ta bort undantaget i 9 kap. 3 § första

stycket 4 PBL. I yrkande 2 begärs förslag till ett

register för ämnen i byggnader. Tanken är att

uppgifter skall lämnas till registret i samband med

att en byggnad uppförs.

Den av motionärerna åberopade bestämmelsen i 9 kap.

avser bygganmälan. Det saknas enligt utskottets

mening tillräckliga skäl att i de fall som avses i

paragrafen ställa krav om bygganmälan på staten

eller ett landsting. Utskottet finner inte heller

tillräckliga skäl för att begära det efterlysta

förslaget till register över ämnen i byggnader.

Underlåtenhet att göra rivningsanmälan kan som

nämnts leda till uttag av särskild avgift på minst

200 och högst 1 000 kr. Inom detaljplanelagt område

krävs dock, om inte annat har bestämts i planen

eller om uppförandet av byggnaden eller den aktuella

delen inte är bygglovspliktigt, rivningslov för att

riva byggnader eller delar av byggnader (8 kap. 8 §

PBL). Utför någon utan lov åtgärd som kräver

rivningslov så skall byggnadsavgift tas ut (den

motsvarar fyra gånger avgiften för beviljat lov).

Härutöver kan tilläggsavgift tas ut (10 kap. 4 § och

7 § första stycket 4). Den avgiften uppgår ojämkad

till 500 kr per kvadratmeter bruttoarea. Vid

beräkningen skall 10 kvadratmeter frånräknas. Enligt

utskottets mening saknas mot denna bakgrund

tillräckliga skäl för att nu höja den avgift som kan

tas ut vid bl.a. underlåtenhet att göra

rivningsanmälan.

Utskottet avstyrker motion 1999/2000:Bo532 (m) om

rivningsanmälan m.m.

I motion 1999/2000:Bo204 (c) yrkande 15 förespråkar

motionärerna en mer övergripande utvärdering. De

förordar att Boverket skall ges i uppdrag att

utvärdera hur de möjligheter till flexibilitet som

ges i PBL har tagits till vara i den kommunala

planeringen.

Som framgår av den tidigare redovisningen har

Boverket utvärderat delar av byggregleringen. Den

del av uppdraget som närmast berör det som

motionärerna belyser avsåg byggkontrollen.

Huvudmålet för den delen var att undersöka och

utvärdera det nya systemet för tillsyn och kontroll

i byggprocessen. I regeringens uppdrag till Boverket

angavs det som särskilt viktigt att få kännedom om

vissa till grund för den nya byggregleringen angivna

syften uppnåtts. Det gällde bl.a. syftet att

möjliggöra en smidigare byggprocess, teknisk

utveckling och lägre byggkostnader. Som tidigare

nämnts framhöll regeringen vid behandlingen av

Boverkets utvärdering särskilt att det åligger

byggnadsnämnderna att ta till vara de möjligheter

som lagen ger att förenkla och underlätta ärenden

för enskilda. Regeringen framhöll även behovet av

att genom ökade informationsinsatser bemöta vissa av

Boverket påtalade svårigheter. Den utvärdering som

nu efterlyses skulle kunna avse t.ex. den av

motionärerna uppmärksammade konkreta

frågeställningen som rör i vilken mån som kommunerna

utnyttjar möjligheterna att i områdesbestämmelser

inskränka eller utöka den i PBL föreskrivna

bygglovsplikten. Givetvis skulle även

tillvaratagandet av de motsvarande möjligheterna för

detaljplaner kunna utvärderas. Det bör dock

framhållas att nu gällande möjligheter att förändra

bygglovsplikten i huvudsak tillkom i samband med den

omfattande reform som trädde i kraft den 1 juli

1995. Ändringen innebar bl.a. att bygglovsprövningen

inskränktes till att avse endast en prövning av

lokaliseringen samt den närmare placeringen och

yttre utformningen av byggnader eller anläggningar.

Sett ur ett planeringsperspektiv har sålunda de nya

reglerna tillämpats endast under en relativt

begränsad tid. Det kan även på goda grunder antas

att reformen, som innebar att bygglovsplikten

inskränktes väsentligt, i sig har underlättat för

såväl kommuner som enskilda. Den flexibilitet som

motionärerna vill belysa synes i det sammanhanget

förlora något i betydelse. De nu nämnda

förhållandena ger skäl att ifrågasätta nyttan av att

nu genomföra den begärda utvärderingen.

Utskottet avstyrker med hänvisning härtill motion

1999/2000:Bo204 (c) yrkande 15 om utvärdering av

kommunernas flexibilitet i planeringen.

Motionärerna bakom motionerna 1999/2000:N273 (m,

kd, fp) yrkande 21 och 1999/2000:N384 (kd) yrkande 9

förespråkar införande av informations- och

samrådsplikt vid markarbeten.

Motsvarande förslag behandlades och avstyrktes av

utskottet våren 1999 (1998/99:BoU4). Utskottet

anförde bl.a. följande:

Arbeten som innebär att gator, torg och andra sådana

platser grävs upp gäller i stor utsträckning

reparationer av olika ledningsnät, utbyte eller

omläggningar av ledningar och dylikt. I sådana fall

föreligger normalt inga krav enligt lag på att

information skall ha lämnats till eller att samråd

skall ha skett med nyttjanderättshavarna på de

fastigheter som påverkas av arbetena, t.ex.

näringsidkare. Denna typ av arbeten utförs inte bara

av kommunen utan också av ledningsägande bolag, och

de närmare förutsättningarna för när och hur

arbetena skall utföras kan vara reglerade i avtal

mellan kommunen och bolaget. Utskottet anser att ett

informations- och samrådsförfarande regelmässigt

framstår som eftersträvansvärt, bl.a. med de syften

som motionärerna anför. Särskilt gäller detta om

arbetena beräknas dra ut på tiden eller på annat

sätt är mer omfattande. Ett sådant förfarande har

fördelar för samtliga inblandade vilket bör utgöra

skäl nog för kommunerna till nu aktuella åtgärder.

Det torde också i praktiken vara det vanliga att

kommunerna informerar och bereder möjligheter till

samråd. Trots de värden som ligger i att så sker

anser utskottet att det skulle föra för långt att

införa ett generellt krav på kommunerna i dessa

avseenden. Utskottet anser således att den i

motionerna väckta frågan inte bör få sin lösning

genom lagstiftning.

Utskottet står fast vid sin tidigare bedömning och

avstyrker motionerna 1999/2000:N273 (m, kd, fp)

yrkande 21 och 1999/2000:N384 (kd) yrkande 9 om

informations- och samrådsplikt inför markarbeten.

Handelsetableringar

Handelsändamålet

I motionerna 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 7,

1999/2000:Bo501 (m) och 1999/2000:Bo508 (m)

förespråkar motionärerna att riksdagen avskaffar

möjligheten att i detaljplan reglera

handelsändamålet.

Riksdagen beslutade hösten 1995 på förslag av

bostadsutskottet (bet. 1995/96:BoU1, rskr.

1995/96:30) att som sin mening ge regeringen till

känna vad utskottet anfört om möjligheten att i

detaljplan reglera handelsändamålet i huvudsak

enligt vad som gällt före den 1 april 1992. Genom

proposition 1996/97:34 lades det av riksdagen

efterfrågade förslaget fram. Riksdagen antog

propositionens förslag (bet. 1996/97:BoU6, rskr.

1996/97:77). Lagändringen trädde i kraft den 1

januari 1997.

Avsikten med regeringsförslaget var att ge

kommunerna i allt väsentligt samma möjligheter som

de tidigare hade haft att i detaljplaner precisera

handelsändamålet. Det innebär att kommunerna i

detaljplan närmare kan reglera handelsändamålet

genom att särskilja partihandel och detaljhandel och

genom att inom ändamålet detaljhandel särskilja

handel med skrymmande varor och handel med

livsmedel. Precisering av handelsändamålet får dock

ske endast om det finns skäl av betydande vikt.

I propositionen anfördes att de skäl som motiverade

de bestämmelser som gällde före lagändringen 1992

fortfarande äger giltighet. Dessa var bl.a. att göra

det möjligt att åstadkomma en för konsumenterna

lämplig butiksstruktur. Andra skäl utgjordes av

hänsynen till omgivningen samt kvartersmarkens och

bebyggelsens lämpliga utformning i det aktuella

fallet. Beträffande handel med skrymmande varor

hänvisades till behovet av stora parkeringsplatser

och till att man genom att särskilja sådan form av

handel kan åstadkomma en lämplig lokalisering och

miljö för handeln. Som skäl för möjligheten att

begränsa eller helt förbjuda livsmedelshandel

nämndes kravet på en lämplig samhällsutveckling, som

exempel togs stormarknader och bensinstationer.

Motionsförslag motsvarande de i år aktuella har

behandlats av utskottet vid flera tidigare

tillfällen (senast i bet. 1998/99:BoU4). Utskottet

har härvid avstyrkt förslagen med hänvisning till

bl.a. att dagens regler ligger praktiskt taget helt

i linje med riksdagens begäran 1995 och att

farhågorna om att regleringen skulle begränsa

konkurrensen fick anses vara ogrundade. I

sammanhanget pekade utskottet också på att en

förutsättning för att en reglering av

handelsändamålet skall bli aktuell är att det

föreligger särskilda skäl.

Enligt utskottets mening saknas bärande skäl för

att i dag göra en annan bedömning. Utskottet

avstyrker m-motionerna 1999/2000:Bo419 yrkande 7,

1999/2000:Bo501 och 1999/2000:Bo508 om

handelsändamålet i detaljplan.

Det kommunala planmonopolet

Enligt motionärerna bakom motion 1999/2000:Bo419 (m)

yrkande 8 bör riksdagen besluta om en lagändring som

innebär att länsstyrelserna och regeringen skall

kunna upphäva planer endast när de strider mot

uttalade riksintressen. Förslaget syftar främst till

att kommunerna själva skall kunna bestämma över

handelsändamålet.

Även motion 1999/2000:T208 (v) yrkande 5 avser

möjligheterna att i detaljplan kunna styra

handelsetableringar. Motionärerna föreslår att det

tillsätts en utredning för att klarlägga vilka

ändringar som behövs i PBL och annan lagstiftning

för att öka möjligheterna att begränsa etablering av

externa köpcentrum. De anser bl.a. att

lagstiftningen bör ge ökade befogenheter till

länsstyrelserna att begränsa eller avslå

verksamheter som externa köpcentrum.

Frågan om länsstyrelsernas möjligheter att upphäva

detaljplaner har i 12 kap. PBL reglerats enligt

följande:

1 § Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att

anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller

områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet

innebär att

1. ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap.

miljöbalken inte tillgodoses,

2. regleringen av sådana frågor om användningen av

mark- och vattenområden som angår flera kommuner

inte har samordnats på ett lämpligt sätt,

3. en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken

inte iakttas, eller

en bebyggelse annars blir olämplig med hänsyn till

de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av

skydd mot olyckshändelser.

- - -

3 § Länsstyrelsen skall upphäva kommunens beslut i

dess helhet, om något förhållande som avses i 1 §

föreligger. Om kommunen har medgett det, får

beslutet upphävas i en viss del.

- - -

Utskottet har erfarit att regeringen för närvarande

bereder två ärenden där länsstyrelses beslut att

upphäva detaljplan har överklagats. Det gäller

Länsstyrelsens i Skåne län två beslut den 18 januari

1999 avseende detaljplaner för kommunerna Landskrona

respektive Löddeköpinge.

För att möjliggöra att de intressen som räknas upp

i 12 kap. 1 § tillgodoses även i de fall då

respektive kommun åsidosätter dem är det enligt

utskottets mening nödvändigt att det finns en

möjlighet att upphäva av kommuner antagna

detaljplaner eller områdesbestämmelser. Utskottet

anser att det saknas tillräckliga skäl för att

ställa sig bakom förslag som syftar till att

inskränka eller utöka denna möjlighet. Utskottet

avstyrker motion 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 8 och

motion 1999/2000:T208 (v) yrkande 5 om upphävande av

detaljplaner.

Utvärdering av stormarknadsutvecklingen m.m.

Enligt motion 1999/2000:Bo525 (s), som avser

planering och strategi för den nära detaljhandeln,

saknas ett helhetsgrepp från kommunernas och statens

sida. Motionärerna anser vidare bl.a. att externa

stormarknadsetableringar har negativa konsekvenser

för stadskärnan och för servicen i bostadsområdena.

I motion 1999/2000:Bo510 (mp) yrkande 2 förespråkar

motionärerna en utvärdering av

stormarknadsutvecklingen och intentionerna i PBL.

Boverket föreslås få utvärderingsuppdrag.

Motionärerna bakom motion 1999/2000:T208 (v)

yrkande 6 förespråkar restriktivitet vid prövning

av nya externa köpcentrum i avvaktan på en översyn

av reglerna. Ett liknande innehåll har motion

1999/2000:Bo510 (mp) yrkande 1. Motionärerna

förordar ett stopp för utbyggnad av stormarknader

tills vidare, genom att bygglov inte skall ges innan

pågående samhällsutveckling satts in i ett större

samhällsperspektiv.

Även våren 1999 föreslogs att frågan om förbud mot

nyetablering av köpcentrum skulle utredas och att

ett omedelbart förbud för nya köpcentrum och

stormarknader skulle införas. Utskottet avstyrkte

förslagen (bet.1998/99: BoU4) och anförde:

När det gäller frågan om stormarknadsetableringar

vill utskottet framhålla den reglering av

handelsändamålet som PBL medger bl.a. med hänsyn

till miljön. I den mån sådana etableringar bedöms få

sådan miljöpåverkan att de långsiktiga miljömålen

påverkas finns det alltså möjlighet för en kommun

att i olika avseenden styra tillkomsten av externa

köpcentrum. Vad gäller länsstyrelsens roll vid

etablering av externa köpcentrum vill utskottet

erinra om den skyldighet länsstyrelsen har enligt

PBL att pröva kommunala planbeslut om det kan

befaras att beslutet inte tillgodoser riksintressen

enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken. Länsstyrelsen har

även i övrigt att verka för att en lämplig

samordning kommer till stånd. Utskottet är med

hänsyn härtill inte berett att förorda en

ytterligare reglering av stormarknadsetableringar i

enlighet med förslagen i motionerna 1998/99:Bo515

(mp) samt 1998/99:N291 (mp).

Utskottet gör samma bedömning i dag och anser att

det inte finns tillräckliga skäl för att tillstyrka

någon av motionerna. Motionerna 1999/2000:Bo525 (s),

1999/2000:Bo510 (mp) samt 1999/2000:T208 (v) yrkande

6 om stormarknadsutvecklingen avstyrks.

Servicezoner i kommunal planering

I motion 1999/2000:Bo502 (m) begär motionären en

utredning om möjligheten att införa servicezoner i

kommunal planering.

Motsvarande förslag behandlades och avstyrktes av

utskottet våren 1999 (bet. 1998/99:BoU4) med

hänvisning till bl.a. vad konstitutionsutskottet i

betänkande 1997/98:KU13 funnit vid sin behandling av

en liknande motion. Konstitutionsutskottet

konstaterade att den information om servicenivåer

som efterlystes i den då aktuella motionen i de

allra flesta fall är tillgänglig i kommunens olika

plandokument, men att det torde vara mindre vanligt

att den finns sammanställd i ett enda dokument.

Utskottet uttryckte vidare uppfattningen att det är

naturligt att servicenivån varierar i olika

kommundelar. Att kommunen deklarerat att man inte

avser att bygga ut servicen i ett område är dock

inte detsamma som att kommunen därmed kan vägra att

tillhandahålla en viss service. För att en kommun

mera varaktigt skall kunna differentiera servicen

inom en kommuns geografiska område krävs enligt

konstitutionsutskottet att likställighetsprincipen

enligt kommunallagen frångås. Motionen avstyrktes

avslutningsvis med hänvisning till att

konstitutionsutskottet inte var berett föreslå en

ändring av kommunallagen i detta avseende.

Bostadsutskottet anser i denna fråga fortfarande

att den kommunala likställighetsprincipen inte bör

inskränkas och är därför inte berett att ställa sig

bakom motionsförslaget. Motion 1999/2000:Bo502 (m)

om kommunala servicezoner avstyrks.

Planeringsfrågor

Allmänt

Motion 1999/2000:Bo411 (v) yrkande 6 innehåller

förslag om införande av ett obligatoriskt

boendeplaneringsprogram vars innehåll skall beskriva

kommunernas planering för att tillgodose de

prioriterade gruppernas behov av bostäder, åtgärder

mot bostadssegregering och utveckling mot ekologisk

hållbarhet.

I motion 1999/2000:Bo212 (v) yrkande 1 förordas att

Boverket skall erhålla ett uppdrag att sammanställa

och analysera försök med eller avsaknad av

boendeplanering i landets kommuner. Dessutom

föreslås i yrkande 2 att regeringen skall

uppmärksamma problematiken med att principen om

allsidiga bostadsområden åsidosätts vid

stadsplanering.

Bostadsutskottet behandlade och avstyrkte våren

1999 (bet.1998/99:BoU4) motionsförslag angående

obligatoriskt boendeplaneringsprogram. Utskottet

anförde härvid bl.a. följande:

Frågan om obligatoriska boendeplaneringsprogram har

behandlats av utskottet och riksdagen vid flera

tidigare tillfällen. Vid det senaste av dessa (yttr.

1997/98:BoU6y s. 9) erinrade utskottet om att det av

översiktsplanen bl.a. skall framgå kommunens syn på

hur de byggda miljön skall utvecklas och bevaras.

Det finns sålunda möjlighet för den kommun som har

ett behov av detta att i anslutning till

översiktsplanearbetet ta fram den typ av program som

motionärerna förespråkar. Däremot kan det enligt

utskottets mening inte anses erforderligt att göra

sådana program obligatoriska. Det bör även

fortsättningsvis överlåtas åt den enskilda kommunen

att i detta avseende ge planarbetet den inriktning

och omfattning som är betingat av de lokala

förhållandena och behoven.

Regeringen beslutade den 22 december 1999 om

direktiv för en parlamentarisk kommitté med uppgift

att värdera förslagen från utredningen om

allmännyttan och bruksvärdet m.m. I kommitténs

uppgifter ingår att följa utvecklingen på det

bostadssociala området och kunna lämna förslag till

åtgärder för att stödja särskilt utsatta grupper på

bostadsmarknaden. Från kommitténs kansli har

inhämtats bl.a. att det har gjorts en s.k.

bostadsmarknadsenkät under 1999 och att man inom

kommittén kommer att analysera kommunala

bostadsplaneringsprogram. Kommittén skall redovisa

sitt arbete senast den 1 november 2000.

Mot denna bakgrund är utskottet inte berett att i

dag till någon del gå motionärerna till mötes.

Utskottet förutsätter dock att regeringen återkommer

i frågan om boendeplaneringsprogram. Motionerna

1999/2000:Bo411 (v) yrkande 6 och 1999/2000:Bo212

(v) om boendeplaneringsprogram m.m. avstyrks.

Enligt motion 1999/2000:Bo231 (c) yrkande 3 bör en

ny planeringsstrategi för ökad mångfald med lokala

lösningar införas. Motionärerna förespråkar bl.a.

ett perspektiv som är nerifrån och upp, en

planeringsmodell där könsperspektiv och

miljötänkande är naturliga inslag, stärkt inflytande

för lokala utvecklingsgrupper, mer makt åt organ för

självförvaltning samt ett uppmuntrat samarbete

mellan privat, offentlig och ideell sektor. I samma

motions yrkande 1 efterlyses planering för den

kreativa storstaden. Motionärerna framhåller bl.a.

att stadsbyggandet måste utgå från varje stadsdels

eller förorts behov och förutsättningar för

förnyelse, komplettering och utveckling.

I motion 1999/2000:Bo204 (c) yrkande 5 framhålls

dessutom att befintliga bostadsmiljöer på många håll

behöver förbättras, särskilt inom

miljonprogramområdena, och att staten har ett ansvar

för att det utarbetas en konkret strategi för

förnyelse och för att lyfta fram goda förebilder.

Avslutningsvis förordar motionärerna att det skall

finnas möjlighet att ställa krav på

kompensationsmark då parkmark tas i anspråk för

andra ändamål. Samma motions yrkande 8 innebär krav

på att riksdagen skall ge regeringen till känna att

kvinnoperspektivet måste beaktas i

samhällsplaneringen. Motionärerna framhåller bl.a.

att en angelägen fråga är vilka möjligheter som

kvinnor har att påverka villkoren för sin vardag.

Bostadsutskottet har tidigare behandlat och

avstyrkt motioner med liknande frågeställningar

(senast i bet. 1998/99:BoU4). Utskottet gör i allt

väsentligt samma bedömning i dag. De utgångspunkter

som motionärerna lyfter fram torde delas av så gott

som alla. Exempel på detta är att det närmast får

anses vara en självklarhet att både mäns och

kvinnors behov skall vara styrande. Det är också

viktigt att det kvinnoperspektiv som nu tagits upp

beaktas i det kommunala beslutsfattandet. Utskottet

anser emellertid fortfarande att dagens regelverk är

så utformat att det verkar för ett stadsbyggande med

den huvudsakliga inriktning som motionärerna

förordar. Beträffande den parkmark som nämns i en av

motionerna vill utskottet hänvisa till att

bebyggelsemiljön inom områden med sammanhållen

bebyggelse skall utformas med hänsyn till behovet

av parker och andra grönområden (2 kap. 4 § 5 PBL).

Dessutom kan skyddsbestämmelser tas in i detaljplan

(5 kap. 7 § PBL) eller områdesbestämmelser (5 kap.

16 § PBL) för tomter och allmänna platser som är

särskilt värdefulla från bl.a. miljömässig synpunkt.

Vidare vill utskottet peka på regleringen i 3 kap. 6

§ första stycket MB där det sägs att behovet av

grönområden i tätorter och i närheten av tätorter

skall särskilt beaktas.

Det saknas enligt utskottets mening tillräckliga

skäl för att göra tillkännagivanden i de avseenden

som motionärerna förespråkar. Utskottet avstyrker c-

motionerna 1999/2000:Bo231 yrkandena 1 och 3 samt

1999/2000:Bo204 yrkandena 5 och 8 om

bostadsplaneringsstrategier m.m.

Brottsförebyggande åtgärder

Förslag som syftar till att genom planeringsåtgärder

m.m. motverka brottslighet läggs fram i fyra

motioner. I motion 1999/2000:Bo233 (kd) yrkande 8

föreslår motionärerna att Boverket skall erhålla

uppdrag om brottsförebyggande bostadsplanering.

Enligt motion 1999/2000:Ju907 (kd) yrkande 38 bör

Boverket erhålla ett uppdrag om att utarbeta

riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott.

Motionärerna bakom motion 1999/2000:So320 (kd)

yrkande 8 förespråkar att Boverket erhåller uppdrag

att för kommunerna utarbeta tydliga riktlinjer för

bebyggelseinriktade hinder mot brott. Motion

1999/2000:Bo204 (c) yrkande 6 innehåller krav på att

brottsförebyggande aspekter skall tas med vid all

samhällsplanering.

Boverket gav i september 1998 ut rapporten Brott,

bebyggelse och planering. Verket bedriver dessutom

utbildnings- och informationsverksamhet i dessa

frågor. Den europeiska standardiseringskommittén

Prevention of Crime by Urban Planning and Building

Design arbetar sedan en tid tillbaka med att ta fram

en gemensam Europastandard för förebyggande av brott

genom stadsplanering och byggnadsutformning. Sverige

är representerat i kommittén genom bl.a. Boverket.

Från Boverket förväntar man sig att kommittén under

innevarande år kommer att presentera ett resultat av

arbetet.

Mot bakgrund av detta finns det enligt

bostadsutskottet inte tillräckliga skäl att i detta

skede gå motionärerna till mötes. Utskottet

avstyrker kd-motionerna 1999/2000:Bo233 yrkande 8,

1999/2000:Ju907 yrkande 38 och 1999/2000:So320

yrkande 8 samt c-motionen 1999/2000:Bo204 yrkande 6

om brottsförebyggande bostadsplanering.

Äldreboende

Motionärerna bakom motion 1999/2000:Bo224 (s) vill

uppmärksamma behovet av utveckling av seniorboendet

och förespråkar bl.a. att frågan tas upp till bred

debatt i samhället och att olika modeller för

boendet bör tas fram. I motion 1999/2000:Bo233 (kd)

yrkande 19 efterlyser motionärerna bostadsplanering

för att äldre skall kunna bo kvar i sin invanda

miljö. Motionärerna förordar också att vid

bostadsplanering mark avsätts för ändamålet. Även i

motion 1999/2000:So320 (kd) yrkande 6 efterlyses

bostadsplanering som möjliggör kvarboende för äldre.

I samma motions yrkande 7 påtalas behovet av

stimulans av olika boendeformer för äldre.

Motionärerna förespråkar bl.a. olika kooperativa

boendeformer.

Regeringen beslutade den 18 december 1997 att

inrätta ett äldreprojekt med uppgift att utarbeta

och följa upp ett nationellt handlingsprogram för

äldrepolitiken. Äldreprojektet pågår 1998-2000.

Regeringen har den 22 december 1998 fastställt

direktiv till en parlamentarisk äldreberedning med

uppdrag att skapa förutsättningar för en långsiktig

utveckling av äldrepolitiken (dir. 1998:109).

Beredningens analyser och förslag skall utformas

utifrån förhållanden i samhället som berör äldres

situation under perioden fr.o.m. år 2005 och de

därpå närmast följande åren. Utgångspunkterna för

arbetet skall vara

- de förändrade krav som ställs på samhället när

såväl antalet som andelen äldre i befolkningen

ökar,

-

- de insatser som samhället kan vidta för att

underlätta för de äldre att leva ett aktivt liv och

ha inflytande i samhället och över sin vardag,

-

- förutsättningarna för människor i Sverige att

åldras i trygghet och med bibehållet oberoende,

-

- samhällets insatser för att främja att äldre

bemöts med respekt,

-

- möjligheterna för äldre att få tillgång till god

vård och omsorg.

-

Beredningen skall i sitt arbete utgå ifrån ett

könsperspektiv, dvs. i tillämpliga delar belysa

skillnader mellan mäns och kvinnors förutsättningar

och villkor.

Vidare skall beredningen beakta det ökande antalet

äldre med utländsk bakgrund och de konsekvenser

detta kan medföra.

Beredningen skall redovisa resultatet av sitt

arbete till regeringen senast den 1 maj 2003.

Bostadsutskottet har erfarit att beredningen

särskilt skall behandla frågor om boende för äldre.

Utskottet, som delar motionärernas uppfattning att

frågorna bör uppmärksammas och att det krävs nya

lösningar, finner inte tillräckliga skäl för att nu

tillstyrka motionsförslagen. Utskottet avstyrker kd-

motionerna 1999/2000: Bo233 yrkande 19 och

1999/2000:So320 yrkandena 6 och 7 samt motion

1999/2000:Bo224 (s) om äldreboende.

Barns intressen

Motion 1999/2000:Bo522 (v) yrkande 1 rör barnens

intressen i trafik- och samhällsplaneringen.

Motionärerna önskar att regeringen återkommer med

förslag till hur barnens inflytande skall beaktas i

samhälls- och

trafikplanering redan under 2000. I motion

1999/2000:Bo204 (c) yrkande 13 i motsvarande del

önskar motionärerna att barns rätt till utveckling

och trygghet bör beaktas i samhällsplaneringen.

Bostadsutskottet behandlade en liknande fråga våren

1998 (bet. 1997/98:BoU4) och anförde bl.a. följande:

Med anslutning till sina tidigare

ställningstaganden vill utskottet ånyo betona

vikten av att barns intressen beaktas vid

planering och byggande och att kommunernas ansvar

är mycket stort. Enligt utskottets mening bör

barnens intressen på ett naturligt sätt kunna

tillgodoses genom den politiska processen. Det

finns därför inte nu anledning att genom lagre-

glering eller på annat sätt formalisera den av

motionären väckta inflytandefrågan. När det

gäller frågorna om barnsäkerhet i övrigt är dessa

föremål för kontinuerlig uppmärksamhet i

Regeringskansliet och Boverket. Det finns enligt

utskottets mening anledning att anta att de utan

något nytt särskilt tillkännagivande kommer att

bli det även i framtiden. Föräldrarnas ansvar

inom detta område måste få stöd förutom av

regelsystemet också genom saklig och aktiverande

information. Sådana informationsinsatser görs

också redan i dag. De ändringar i Boverkets

byggregler som trätt i kraft den 1 januari 1999

innebär dessutom att säkerhetskraven har skärpts

för bl.a. balkonger vid ny- och ombyggnad.

Regeringen har den 17 september 1998 lämnat ett

uppdrag till Boverket att utveckla metoder för hur

barns och ungdomars inflytande skall förverkligas i

kommunerna i frågor som rör samhälls- och

trafikplanering. Uppdraget skall redovisas senast

den 1 april 2000. Regeringen avser att därefter

återkomma till riksdagen med en skrivelse i maj

2000.

Mot denna bakgrund anser bostadsutskottet att ett

tillkännagivande i frågan skulle sakna egentlig

mening. Motionerna 1999/2000:Bo522 (v) yrkande 1 och

1999/2000:Bo204 (c) yrkande 13, i motsvarande del,

om barns intressen avstyrks.

Bevarandefrågor m.m.

Motion 1999/2000:Bo233 (kd) yrkande 6 rör

möjligheterna att beakta kulturmiljöer och

arkitekturfrågor. Motionärerna önskar framför allt

att värdefulla kulturmiljöer och byggnader som utgör

prov på olika tiders arkitektur skall bevaras för

kommande generationer och framhåller att ombyggnad

och förtätningsverksamhet ofta berör miljöer som

många vill bevara.

Bostadsutskottet behandlade och avstyrkte liknande

motionsförslag våren 1999 (bet. 1998/99:BoU4).

Utskottet anförde härvid bl.a. följande:

Riksdagen antog våren 1998 ett handlingsprogram för

arkitektur, formgivning och design (prop.

1997/98:117, bet. 1997/98:KrU14, yttr.

1997/98:BoU6y). Genom handlingsprogrammet har de

övergripande målen för statens engagemang i

arkitektur, formgivning och design ställts upp.

Bland dessa mål märks bl.a. följande.

- Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga

miljöer skall tas till vara och förstärkas.

-

- Intresset för hög kvalitet inom arkitektur,

formgivning, design och offentlig miljö skall

stärkas och breddas.

-

- Offentligt och offentligt understött byggande,

inredande och upphandlande skall på ett föredömligt

sätt behandla kvalitetsfrågor.

-

För att det tydligt skall framgå av lagstiftningen

att estetiska värden skall beaktas och tas till vara

vid utformningen av vår miljö gjordes också vissa

ändringar i bl.a. PBL. Ändringarna, som trätt i

kraft den 1 januari 1999, innebär i korthet

följande.

- En estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse

m.m. anges uttryckligen som ett allmänt intresse

som skall beaktas vid planläggning och vid

lokalisering av bebyggelse (2 kap. 2 §).

-

- Krav ställs på att byggnader skall ha en yttre

form och färg som är estetiskt tilltalande (3 kap.

1 §).

-

- Ändringar av byggnader skall utföras varsamt så

att byggnaders karaktärsdrag skall beaktas (3 kap.

10 §).

-

- Den eller de nämnder som fullgör kommunens

uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet skall

verka för estetiskt tilltalande stads- och

landskapsmiljö (11 kap. 1 §).

-

Som framgår av den kortfattade redovisningen ovan

har de frågor om byggnaders kulturella och

arkitektoniska värden som tas upp i motion 1998/99:

Bo237 (kd) dels lyfts fram på ett övergripande plan

genom handlingsprogrammet för arkitektur,

formgivning och design, dels konkretiserats genom de

ändringar som gjorts i PBL. Vad i motionen förordats

får därmed anses vara tillgodosett.

Utskottets tidigare bedömning står fast. I

sammanhanget vill utskottet även hänvisa till vad

som i detta betänkande anförts beträffande bygglov

för inre förändringar. Motion 1999/2000:Bo233 (kd)

yrkande 6 om byggnaders kulturella och

arkitektoniska värden avstyrks.

I motion 1999/2000:Bo204 (c) yrkande 12 framhåller

motionärerna betydelsen av att ge ökad vikt åt

bevarandefrågorna i planeringen. Motionärerna

förespråkar bl.a. att det görs en inventering av

efterkrigstidens bebyggelse för att få en översikt

över dessa årtiondens värdefullaste bebyggelse.

Bostadsutskottet delar motionärernas uppfattning

att det finns starka skäl för att hävda

bevarandeintressen beträffande de nämnda

byggnaderna. Som utskottet anförde i betänkande

1998/99:BoU4 kan det hävdas att PBL i sin nuvarande

utformning (efter 1995) erbjuder större möjligheter

att skydda kulturbyggnader och kulturmiljöer än

tidigare. Här kan nämnas möjligheten att i

detaljplan eller områdesbestämmelser precisera

varsamhetskravet i 3 kap. 10 § PBL (5 kap. 7 §

första stycket 4 och 16 § 4 PBL). I sammanhanget kan

även hänvisas till vad utskottet på annat ställe i

detta betänkande har anfört om bygglov för inre

förändringar. Som utskottet anförde våren 1999 är

det samtidigt viktigt att framhålla det ansvar som

kommunerna har på området. Det är således ett

kommunalt ansvar att med stöd av PBL utfärda

erforderliga skyddsbestämmelser m.m. Motsvarande

synpunkter gör sig gällande beträffande den

efterlysta inventeringen. Utskottet är med

hänvisning till det anförda inte nu berett att

ställa sig bakom vad som förespråkas i motion

1999/2000:Bo204 (c) yrkande 12 om bevarandefrågorna

i planeringen.

Transporter

Motion 1999/2000:T208 (v) yrkande 3 behandlar

transportminimerande samhällsplanering. Motionärerna

förordar bl.a. att forsknings- och

utredningsverksamhet på området skall stimuleras och

att Boverket tilldelas mer resurser för denna typ av

verksamhet.

Bostadsutskottet behandlade våren 1999

(bet.1998/99:BoU4) ett liknande motionsförslag.

Förslaget avstyrktes. Utskottet anförde bl.a.

följande:

Utskottet har ingen annan uppfattning än

motionärerna i fråga om den vikt som bör tillmätas

planarbetet då det gäller att åstadkomma en

miljöanpassning av trafiksystemen. Med stöd av

dagens lagstiftning har också kommunerna stora

möjligheter att ge frågorna den uppmärksamhet de

förtjänar. Regeringen har uppmärksammat

myndigheterna på trafiksystemens vikt inom ett

ekologiskt hållbart samhälle, bl.a. vad gäller en

hållbar stadsutveckling. Våren 1998 har också

riksdagen antagit ett förslag till transportpolitik

för en hållbar utveckling (prop. 1997/98:56, bet.

1997/98: TU10), ett förslag som bl.a. lägger fast

att det övergripande målet för transportpolitiken

skall vara att säkerställa en samhällsekonomiskt

effektiv och långsiktigt hållbar

transportförsörjning för medborgarna och

näringslivet i hela landet. Detta övergripande mål

har därutöver preciserats i ett antal delmål. Under

rubriken en god miljö uttrycks delmålet på följande

sätt: Transportsystemets utformning och funktion

skall anpassas till krav på en god livsmiljö för

alla, där natur och miljö skyddas för skador. En

effektiv hushållning med energi, mark och vatten och

andra naturresurser skall främjas. Genom miljöbalken

som trätt i kraft den 1 januari 1999 har också

kraven på miljökonsekvensbeskrivningar utökats och

skärpts, bl.a. skall regeringen pröva

trafikanläggningar med större miljöpåverkan.

Utskottet gör samma bedömning i dag och avstyrker

motion 1999/2000:T208 (v) yrkande 3 om

transportminimerande samhällsplanering.

Kommunal planering och företagande

Enligt motion 1999/2000:A230 (fp) yrkande 18 har

kommunens planering en viktig roll när det gäller

att skapa en bra grogrund för ett lokalt

företagande.

Enligt bostadsutskottets mening torde motionärernas

uppfattning delas av så gott som alla. Utskottet är

vidare av den uppfattningen att dagens regelverk är

så utformat att det verkar för en planering som kan

tillgodose de intressen som motionärerna värnar.

Framför allt handlar det dock om prioriteringar och

avvägningar som i första hand bör göras på det

kommunala planet. Utskottet är inte berett att

ställa sig bakom det av motionärerna önskade

tillkännagivandet, varför utskottet avstyrker motion

1999/2000:A230 (fp) yrkande 18 om kommunal planering

och företagande.

Va-frågor

Motionärerna bakom motion 1999/2000:Bo213 (s)

förespråkar en kartläggning av kommunernas

investeringar i va-nätet. De framhåller att det

finns ett stort behov av underhåll, förnyelse och

förbättringar samt att detta är ett utmärkt projekt

ur sysselsättningssynpunkt.

Kommunförbundet publicerade i november 1998

Kommunerna och framtiden en långtidsutredning om

behov och resurser till år 2010. Av utredningen

framgår att den reala kostnaden för va-verksamheten

under perioden 1985-1995 ökade med drygt 2 % medan

kostnaden för väghållning och parker minskade med

drygt 10 %. I utredningen förklaras skillnaden till

en del bero på volymförändringar och ökade

kvalitetskrav. Angående kvalitetskraven sägs att

eftersom de har formulerats av statliga myndigheter

och delvis reglerats i förordningar har va-

verksamheten inte kunnat utsättas för samma

besparingskrav som andra verksamheter. Som en annan

förklaring pekar utredningen på att va-verksamheten

är avgiftsfinansierad, varför den till skillnad från

annan verksamhet inte utsätts för samma prövning i

det kommunala budgetarbetet. Utredningens intresse

är dock framför allt inriktat mot behoven och

resurserna för den egna kommunala verksamheten.

Frågan om behov och resurser för de kommunala

företagen är därför av underordnat intresse, om de

inte har potentiella effekter på kommunernas ekonomi

i framtiden, eftersom de är egna juridiska personer

med en redovisning som är skild från kommunens.

Utredningen ger vid handen att va-verksamheten inte

torde vara ett problem för kommunernas ekonomi. Som

framgår av utredningen är verksamheten

avgiftsfinansierad. Den begränsning som lagstiftaren

ställt upp i va-lagen för denna finansiering innebär

att avgifterna inte får överskrida vad som behövs

för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen.

Lagstiftaren ställer vidare krav på att anläggningen

skall uppfylla de krav som från miljö- och

hälsovårdssynpunkt skall tillgodoses. Huvudmannen

för anläggningen skall även underhålla anläggningen

och i övrigt se till att den på tillfredsställande

sätt fyller sitt ändamål. En huvudman för en allmän

va-anläggning har således dels av lagstiftaren

uppställda krav på sig angående anläggningens

(inklusive vattnets) standard, dels möjligheter att

utan att det påverkar den kommunala ekonomin göra de

investeringar som krävs. Härtill kommer som

framskymtar i den refererade utredningen att det

inte är ovanligt av verksamheten bedrivs i

bolagsform. En slutsats som kan dras av detta är att

de investeringar som görs inte annat än undantagsvis

påverkar kommunens ekonomi. När det sedan gäller

frågan om riksdagen bör ta initiativ i fråga om

vilka investeringar som görs av kommunerna vill

utskottet framhålla att det är fråga om verksamheter

på det kommunala planet. Utskottet anser inte att

det finns tillräckliga skäl för riksdagen att som

motionärerna önskar ta initiativ till en

kartläggning av kommunernas investeringar i va-

nätet. Utskottet avstyrker därför motion

1999/2000:Bo213 (s) om kommunernas investeringar i

va-nät.

Planeringsprocessens aktörer

I tre motioner förs fram förslag om att bereda bl.a.

vissa organisationer möjlighet att delta i den

kommunala beslutsprocessen. I motion 1999/2000:

Bo540 (mp) yrkande 3 förespråkar motionärerna en

översyn av hur ideella organisationer skall beredas

tillfälle att delta i planeringsarbete som gäller

natur- och kulturmiljövård. De anser att de ideella

föreningarna har en orimligt stor börda för att

hävda riksintressen, PBL:s demokratiregler, allmänna

intressen som rör grönområden, strandskydd, buller

m.m. Motion 1999/2000:Bo204 (c) yrkande 13 i

motsvarande del behandlar frågan om

intresseorganisationernas deltagande i

planeringsprocessen. Motionärerna nämner särskilt

hyresgästernas möjligheter. Motionärerna bakom

motion 1999/2000:So327 (c) yrkande 3 behandlar

socialtjänstens medverkan i planeringsprocessen. De

anser att socialtjänstens företrädare bör delta i

samhällsplaneringen och de förordar att

socialtjänstlagen skall innehålla tydligare

bestämmelser om socialtjänstens roll i

samhällsplaneringen.

Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt

område. Till socialnämndens uppgifter hör enligt 5 §

socialtjänstlagen bl.a. att medverka i

samhällsplaneringen. Här kan även nämnas att enligt

8 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall

landstingen i planeringen och utvecklingen av hälso-

och sjukvården samverka med bl.a. samhällsorgan.

Kommunen är skyldig att i samband med upprättande

av förslag till översiktsplan och detaljplan samråda

med bl.a. länsstyrelsen och andra kommuner som

berörs av förslaget. Vidare skall kommunen bereda de

myndigheter och enskilda som har ett väsentligt

intresse av förslaget tillfälle till samråd (4 kap.

3 § och 5 kap. 20 § PBL). Vid bostadsutskottets

behandling hösten 1995 (bet. 1995/96:BoU1) av en

motion angående bl.a. miljögruppers och

naturvårdsföreningars rätt att delta i samråd

anförde utskottet att de av motionärerna nämnda

grupperna utan vidare kan räknas in i den krets med

vilken samråd kan ske. Bostadsrättshavare,

hyresgäster och boende som berörs av förslaget

tillhör enligt ordalydelsen av 5 kap. 20 § den krets

som kommunen skall bereda tillfälle till samråd. Med

"enskilda" avses i 4 kap. 3 § bl.a.

bostadsrättshavare, hyresgäster och boende. Syftet

med samrådet är att förbättra beslutsunderlaget och

ge möjlighet till insyn och påverkan.

Enligt 16 kap. 13 § MB har vissa ideella

organisationer rätt att överklaga vissa domar och

beslut på miljöbalkens område. I

miljöbalkspropositionen anförde regeringen angående

organisationernas rätt att delta under

handläggningen av mål och ärenden att

prövningsmyndigheterna normalt har skyldighet att

beakta all utredning som läggs fram i ett mål eller

ärende, oavsett om utredningen kommer från en

taleberättigad person eller inte, samt att av detta

följer att miljöorganisationer och andra har stora

möjligheter att föra fram sina åsikter under

handläggningen av mål och ärenden. Enligt regeringen

skulle det därför inte vara mycket vunnet med att ge

organisationerna en rätt till agerande i redan

inledda mål och ärenden.

Utskottet delar i mångt och mycket de uppfattningar

som motionärerna för fram. Enligt bostadsutskottets

mening synes dock de av motionärerna behandlade

frågorna genom lagstiftning i allt väsentligt ha

erhållit den lösning som efterlyses. Utskottet är

mot bakgrund härav inte berett att nu verka för

några förändringar. Motionerna 1999/2000:Bo540 (mp)

yrkande 3, 1999/2000:Bo204 (c) yrkande 13 i

motsvarande del och 1999/2000:So327 (c) yrkande 3 om

planeringsprocessens aktörer avstyrks.

Natur- och kulturmiljövårdens organisation m.m.

Behovet av en översyn av den offentliga natur- och

kulturmiljövårdens organisation i

exploateringsärenden behandlas i motion

1999/2000:Bo540 (mp) yrkande 1. Motionärerna anser

bl.a. att Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet

är passiva när det gäller att värna riksintressen

samt att Boverket är passivt när det gäller att

värna om tätorters närgrönområden, parker och

liknande. I motionens yrkande 2 behandlas

måluppfyllelsen inom natur- och kulturmiljövården.

Motionärerna önskar en oberoende översyn av hur den

offentliga natur- och kulturmiljövårdens

organisation har förändrats sedan 1987 och hur

graden av måluppfyllelse inom viktiga områden inom

natur- och kulturmiljövården har utvecklats.

Utskottet delar uppfattningen att det är en

angelägen uppgift att med lämpliga intervall

utvärdera de verksamheter som våra myndigheter har

att svara för. När det gäller de nu aktuella verken

och deras ansvar finns det skäl att uppmärksamma

följande pågående översyner.

Regeringen beslutade den 28 maj 1998 att tillkalla

en parlamentarisk beredning med uppgift att i

enlighet med vad som anges i propositionen Svenska

miljömål - miljöpolitik för ett hållbart Sverige

(1997/98:145) göra en samlad översyn av vilka delmål

som behövs för att Sveriges nationella

miljökvalitetsmål, med undantag för

miljökvalitetsmålet "begränsad klimatpåverkan",

skall kunna nås inom en generation. Beredningen

skall mot bakgrund av bl.a. propositionen i

samverkan med berörda myndigheter kartlägga och

analysera behovet av delmål. Arbetet skall redovisas

till regeringen senast den 1 juni 2000.

Vid sitt sammanträde den 22 december 1999 beslutade

regeringen att tillkalla en parlamentariskt

sammansatt kommitté med uppdrag att utvärdera

tillämpningen av miljöbalken och lämna förslag till

nödvändiga reformer. Kommittén skall ägna särskild

uppmärksamhet åt bl.a. tillsynens effektivitet samt

miljösanktionssystemet, dess effektivitet och

samspel med andra myndighetsingripanden. Kommittén

skall lämna delbetänkanden dels senast den 31

december 2000, dels senast den 1 juli 2002. Ett

slutbetänkande skall enligt direktiven avges senast

den 31 december 2003.

Mot bakgrund av detta pågående utredningsarbete

finner utskottet inte tillräckliga skäl att nu

föreslå ytterligare översyner inom området. Motion

1999/2000:Bo540 (mp) yrkandena 1 och 2 om natur- och

kulturmiljövården avstyrks.

Regionplan för Skåne

Motionärerna bakom motion 1999/2000:Bo534 (s)

förespråkar en samlad regionplan för Skåne.

Liknande motioner har behandlats och avstyrkts av

bostadsutskottet tidigare, senast våren 1999 (bet.

1998/99:BoU4). Till grund för sina tidigare

bedömningar har utskottet bl.a. framhållit att de

behov av samordning av Skånes planering som

föreligger bör kunna komma till stånd inom ramen för

de planeringsinstrument som redan i dag finns

tillgängliga och att regionplanering i första hand

är en kommunal angelägenhet som det ankommer på

kommunerna att ta initiativ till. Utskottet har även

pekat på länsstyrelsens uppgift att verka för en

kommunal samordning och erinrat om

försöksverksamheten i bl.a. Skåne län. Här finns

skäl att även uppmärksamma att Region Skåne fattat

beslut om ett skånskt arbete i anledning av European

Spatial Development Perspective, ESDP, som

innefattar bl.a. utbildningsinsatser med inriktning

på kommunikationer, nätverk och regionala system.

Utskottet finner inte tillräckliga skäl för att nu

ställa sig bakom vad motionärerna förespråkar och

avstyrker motion 1999/2000:Bo534 (s) om Regionplan

för Skåne.

Grönområden och strandnära mark

Frågor som avser bevarandet av grönområden

respektive strandnära mark tas upp i tre motioner.

Enligt motion 1999/2000:Bo507 (s) bör Boverket ges i

uppdrag att exempelvis i samarbete med Svenska

Kommunförbundet utveckla planeringsrutiner som

tjänar syftet att säkerställa tillgången på

allemansrättsligt tillgänglig mark eller samplanera

för en utökning av sådana arealer. I motion

1999/2000:Bo231 (c) yrkande 7 förespråkar

motionärerna samlade regler om användandet av

strandnära mark i tätorter och tätortsnära områden.

Motionärerna anser bl.a. att de stränder som inte är

exploaterade måste hållas tillgängliga för

allmänheten och till största del skyddas från vägar

och bebyggelse.

Bostadsutskottet behandlade våren 1997 (bet.

1996/97:BoU9) ett motionsförslag angående s.k. gröna

stråk och brist på allemansrättslig mark. Utskottet

avstyrkte förslaget och anförde bl.a. följande:

Utskottet har ovan betonat vikten av att det i våra

tätorter finns tillgång till närbelägna natur- och

grönområden. Som utskottet i anslutning härtill

redovisat har också ändringar helt nyligen gjorts i

bl.a. plan- och bygglagen för att ytterligare

förstärka skyddet av sådana områden. Samtidigt med

ändringarna i plan- och bygglagen ändrades också

naturresurslagen i syfte att stärka skyddet för

grönområden i närheten av tätorter. Ändringen

innebär att bestämmelserna i 2 kap. 6 § rörande

mark- och vattenområden som har betydelse från

allmän synpunkt på grund av områdenas naturvärden

m.m. vidgades till att också avse grönområden i

eller i närheten av tätorter. Även om dessa

bestämmelser i och för sig inte tar sikte på de

förhållanden som beskrivs i motion 1996/97:Bo519 (s)

torde de i viss utsträckning vara tillämpliga. Det

frågan i motionen närmast gäller är dock hur

omställningen av åkermark till annan användning

skall kunna samordnas med behovet av grönområden.

Detta är naturligtvis inte bara en fråga för den

kommunala planeringen. Här måste också andra

förhållanden som markens lämplighet för åkerbruk

respektive annan användning vägas in. Det innebär

att bl.a. jordbrukspolitiska och miljömässiga

bedömningar måste ges en stor tyngd vid sidan av de

rent planmässiga.

Bostadsutskottet anser inte att det finns

tillräckliga skäl för att nu tillstyrka

motionärernas förslag. Utskottet avstyrker motion

1999/2000:Bo507 (s) och motion 1999/2000:Bo231 (c)

yrkande 7 om skyddet för gröna områden och

strandnära mark.

I motion 1999/2000:Bo204 (c) yrkande 11 önskar

motionärerna ytterligare institut för skydd av

mindre grönområden i stadsmiljö. Motionärerna anser

att skyddet bör kunna skrivas in i

stadsplanebestämmelser (numera detaljplaner) och

skall inte kunna undanryckas genom en enkel

planändring.

Bostadsutskottet behandlade och avstyrkte ett

liknande motionsförslag senast våren 1998 (bet.

1997/98:BoU5). Utskottet pekade härvid bl.a. på att

de förändringar av PBL som trädde i kraft 1996

innebar krav på att bebyggelsemiljön inom områden

med sammanhållen bebyggelse skall utformas med

hänsyn till behovet av parker och andra grönområden

och att lagändringarna dessutom innebär att

skyddsbestämmelser kan tas in i detaljplan eller

områdesbestämmelser för tomter och allmänna platser

som är särskilt värdefulla från bl.a. miljömässig

synpunkt (2 kap. 4 §, 5 kap. 7 och 16 §§ PBL).

Utskottet delade därför inte uppfattningen att det

krävdes ett ytterligare förstärkt lagskydd av

grönområden. Utskottet vill nu även hänvisa till den

tidigare i detta betänkande berörda bestämmelsen som

numera återfinns i 3 kap. 6 § MB första stycket vari

anges att behovet av grönområden i tätorter och i

närheten av tätorter skall beaktas särskilt.

Utskottet står fast vid sin tidigare bedömning av

behovet av de förespråkade förändringarna och

avstyrker motion 1999/2000:Bo204 (c) yrkande 11 om

förstärkt lagskydd av grönområden.

Bullerfrågor

I motion 1999/2000:Bo539 (mp) yrkande 3

uppmärksammar motionärerna behovet av att åtgärda

friluftsområdenas bullersituation. I motion

1999/2000:Bo521 (mp) yrkande 1 förespråkar

motionärerna en utredning som klarlägger behovet av

bullerfria miljöer i syfte att skapa utrymmen där

buller och bakgrundsljud minimeras. I samma motions

yrkande 2 uppmärksammas behovet av att bygga ett

tystare samhälle.

Bostadsutskottet behandlade och avstyrkte hösten

1999 ett motionsyrkande angående buller i

nationalstadsparken (bet. 1998/99:BoU2). Utskottet

anmärkte härvid bl.a. att Miljömålskommittén

behandlar frågor om buller, att kommittén skall

redovisa sitt arbete senast den 1 juni 2000 och att

en proposition som behandlar bl.a. buller kan

förväntas i december 2000.

Enligt utskottets mening bör det pågående arbetet

på området avvaktas. Utskottet avstyrker med

hänvisning härtill mp-motionerna 1999/2000:Bo521

samt 1999/2000:Bo539 yrkande 3 om bullerfrågor.

Övrigt

Motionären bakom motion 1999/2000:Bo512 (m)

förespråkar planering för arbetsplatser vid

Öresundsbrofästet och förordar en snabbutredning av

hur Sverige skall kunna inhämta ett förmodat danskt

försprång när det gäller att erbjuda

tillväxtmöjligheter i anslutning till Öresundsbron.

Enligt utskottets mening är den av motionären

uppmärksammade frågan närmast av sådan natur att

den, liksom andra frågor som rör kommunal planering,

i första hand bör behandlas av berörda kommuner.

Utskottet är för sin del inte berett att ställa sig

bakom att riksdagen tar initiativ till den begärda

utredningen och avstyrker motion 1999/2000:Bo512 (m)

om arbetsplatser vid Öresundsbrofästet.

I motion 1999/2000:Bo535 (c) förespråkar motionären

en ny utbildning med beteckningen

landsbygdsarkitekt. Motionären efterlyser en

arkitektutbildning som tillgodoser behovet av att

utveckla såväl stads- som landsbygdsbebyggelse.

Enligt vad utskottet har erfarit erbjuder

arkitektutbildningen möjligheter till en

specialisering inom det av motionären behandlade

området. Utskottet finner därför inte tillräckliga

skäl att ställa sig bakom motionärens förslag om en

ny arkitektutbildning och avstyrker motion

1999/2000:Bo535 (c) om landsbygdsarkitektutbildning.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande bygganmälan m.m.

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo517 yrkandena 1, 3

och 4,

res. 1 (v)

2. beträffande vissa avgifter på plan- och

byggområdet

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo517 yrkande 2,

3. beträffande bygglov för inre

förändringar

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo517 yrkande 5,

res. 2 (v)

4. beträffande översyn av regler

beträffande byggande i vissa miljöer med lokal

särprägel

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo401 yrkande 2,

res. 3 (m, kd, c, fp)

5. beträffande producentansvar m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo517 yrkande 6

och 1999/2000:MJ707 yrkande 3,

res. 4 (mp)

6. beträffande rivningsanmälan m.m.

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo532,

7. beträffande utvärdering av kommunernas

flexibilitet i planeringen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo204 yrkande 15,

res. 5 (m, kd, c, fp)

8. beträffande informations- och

samrådsplikt inför markarbeten

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N273 yrkande 21

och 1999/2000:N384 yrkande 9,

res. 6 (m, kd, c, fp)

9. beträffande handelsändamålet i

detaljplan

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo419 yrkande 7,

1999/2000:Bo501 och 1999/2000:Bo508,

res. 7 (m, kd)

10. beträffande upphävande av

detaljplaner

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo419 yrkande 8

och 1999/2000:T208 yrkande 5,

res. 8 (m, kd)

res. 9 (v)

11. beträffande stormarknadsutvecklingen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo510,

1999/2000:Bo525 och 1999/2000:T208 yrkande 6,

res. 10 (v)

res. 11 (mp)

12. beträffande kommunala servicezoner

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo502,

res. 12 (m)

13. beträffande boendeplaneringsprogram

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo212 och

1999/2000:Bo411 yrkande 6,

res. 13 (v)

14. beträffande

bostadsplaneringsstrategier m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo204 yrkandena 5

och 8 och 1999/2000:Bo231 yrkandena 1 och 3,

res. 14 (kd, fp)

res. 15 (c)

15. beträffande brottsförebyggande

bostadsplanering

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo204 yrkande 6,

1999/2000:Bo233 yrkande 8, 1999/2000:Ju907

yrkande 38 och 1999/2000:So320 yrkande 8,

res. 16 (kd, c)

16. beträffande äldreboende

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo224,

1999/2000:Bo233 yrkande 19 och 1999/2000:So320

yrkandena 6 och 7,

res. 17 (kd, c)

17. beträffande barns intressen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo204 yrkande 13

i motsvarande del och 1999/2000:Bo522 yrkande 1,

res. 18 (c)

18. beträffande byggnaders kulturella och

arkitektoniska värden

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo233 yrkande 6,

res. 19 (kd, fp)

19. beträffande bevarandefrågorna i

planeringen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo204 yrkande 12,

res. 20 (kd, c, fp)

20. beträffande transportminimerande

samhällsplanering

att riksdagen avslår motion 1999/2000:T208 yrkande 3,

res. 21 (v, mp)

21. beträffande kommunal planering och

företagande

att riksdagen avslår motion 1999/2000:A230 yrkande 18,

res. 22 (fp)

22. beträffande kommunernas investeringar

i va-nät

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo213,

23. beträffande planeringsprocessens

aktörer

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo204 yrkande 13

i motsvarande del, 1999/2000:Bo540 yrkande 3 och

1999/2000:So327 yrkande 3,

res. 23 (c)

res. 24 (mp)

24. beträffande natur- och

kulturmiljövården

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo540 yrkandena 1 och

2,

res. 25 (mp)

25. beträffande Regionplan för Skåne

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo534,

26. beträffande skyddet för gröna områden

och strandnära mark

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo231 yrkande 7

och 1999/2000:Bo507,

res. 26 (c)

27. beträffande förstärkt lagskydd av

grönområden

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo204 yrkande 11,

res. 27 (c)

28. beträffande bullerfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Bo521 och

1999/2000:Bo539 yrkande 3,

res. 28 (mp)

29. beträffande arbetsplatser vid

Öresundsbrofästet

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo512,

30. beträffande

landsbygdsarkitektutbildning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Bo535.

Stockholm den 24 februari 2000

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart

Nilsson (s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v),

Ulf Björklund (kd), Sten Andersson (m), Carina

Moberg (s), Inga Berggren (m), Siw Wittgren-Ahl (s),

Sten Lundström (v), Ulla-Britt Hagström (kd), Carl-

Erik Skårman (m), Helena Hillar Rosenqvist (mp),

Rigmor Stenmark (c), Yvonne Ångström (fp), Carina

Adolfsson (s) och Leif Jakobsson (s).

Reservationer

1. Bygganmälan m.m. (mom. 1)

Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6

börjar med "Boverket slutrapporterade" och på s. 7

slutar med "bygganmälan m.m." bort ha följande

lydelse:

Byggherren skall enligt gällande bestämmelser utse

en kvalitetsansvarig. Denne skall garantera att den

kontrollplan som upprättats för byggobjektet följs.

Det innebär inte med säkerhet att de kvaliteter som

samhället ställer enligt PBL blir tillgodosedda. En

kontrollplan är alltså ingen kvalitetssäkring och

den kvalitetsansvarige ingen garanti för att

samhällets krav för byggobjektet tillgodoses. Enligt

bostadsutskottets mening bör därför den

kvalitetsansvarige åläggas att se till att

byggherrens kontrollplan tillgodoser samhällskraven

och att de efterlevs på ett tillfredsställande sätt.

Detta förutsätter att en kontrollplan enligt PBL

alltid upprättas efter ett byggsamråd. Undantaget i

9 kap. 9 § bör därför tas bort samt 9 kap. 13 §

ändras i enlighet med det i övrigt sagda.

I dag räcker det med att byggherren tre veckor före

byggstart anmäler att byggprojektet skall sätta i

gång. Tre veckor kan räcka för små och enkla

åtgärder, men större objekt bör anmälas mycket

tidigare. För större och medelstora objekt bör det

enligt utskottets mening vara obligatoriskt med

minst två byggsamrådsmöten i samband med en

bygganmälan. Vid större objekt kan det vara lämpligt

med ett slutsamråd före byggstart. Detta förutsätter

naturligtvis att bygganmälan sker betydligt

tidigare.

Byggnadsnämnden har svårigheter att leda sina

ärenden till slutintyg. Detta gäller t.ex. när den

kvalitetsansvarige inte får fram de intyg som

kontrollplanen kräver eller en begärd

färdigställandeanmälan inte lämnats in. Byggherren

upplåter ofta byggnaden för användning utan

byggnadsnämndens kännedom. Byggnadsnämnden har då

svårigheter att utföra tillsyn och få rättelser

utförda. Det är väsentligt att byggnadsnämnden får

kännedom om när en byggnad tas i bruk, för att ha

möjlighet att pröva beslut om användningsförbud

eller för kontroll av ventilationssystem eller

brandtekniska installationer som då skall vara i

driftklart skick. Bostadsutskottet anser att detta

kräver att det blir obligatoriskt att göra

slutanmälan till byggnadsnämnden om att bygget är

färdigt att tas i bruk. Det bör vara byggherren och

inte den kvalitetsansvarige som skall göra denna

slutanmälan, eftersom det är byggherren som är

ytterst ansvarig för att byggobjektet följer

samhällskraven. Denna slutanmälan bör innehålla ett

slutintyg som bekräftar om utförandet av

byggprocessen har skett i överensstämmelse med

bygglovsbeslutet. Anledningen till detta är den

oroande utvecklingen av åtgärder som inte stämmer

överens med det tidigare bygglovsbeslutet.

Byggherrens anmälningsskyldighet och intygande

enligt ovan bör föreskrivas i lag. Om inte

byggherren gör en sådan slutanmälan skall

byggnadsnämnden kunna utkräva en särskild avgift

enligt 10 kap. 6 § PBL. För att poängtera vikten av

anmälningsskyldigheten bör den särskilda avgift som

enligt 10 kap. 6 § PBL kan tas ut vid försummelser

höjas. Riksdagen bör således med anledning av motion

1999/2000:Bo517 (v) yrkandena 1, 3 och 4 ge

regeringen till känna vad utskottet har anfört om

bygganmälan m.m.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande bygganmälan m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo517

yrkandena 1, 3 och 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Bygglov för inre förändringar (mom. 3)

Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7

börjar med "Inredande av" och slutar med

"förändringar avstyrks" bort ha följande lydelse:

I tidigare lagstiftning kunde byggnadsnämnden,

genom att inte ge bygglov, förhindra sådana inre

ändringar som ansågs förvanska byggnaden. I den nya

lagstiftningen är inre förändringar i princip inte

bygglovspliktiga och därmed svårare att förhindra.

Byggnadsnämnden kan visserligen i kontrollplanen

ställa vissa krav. Detta är dock enligt

bostadsutskottets mening inte tillräckligt, och

särskilt värdefulla byggnader har därför i dag ett

betydligt sämre skydd. En kommun har i dag rätt att

utöka bygglovsplikten för särskilt värdefulla

byggnader när det gäller vissa underhållsåtgärder.

Häri inbegrips enligt vad som sagts i proposition

1985/86:1 även vissa inre arbeten. En betydande

osäkerhet om vad som gäller uppkommer dock vid en

jämförelse med Boverkets redovisning av sin syn på

frågan i den tidigare nämnda utvärderingen.

Lagstiftningen bör i detta avseende skärpas. Därför

anser utskottet att 8 kap. 6 § första stycket 3 PBL

bör ändras så att det uttryckligen gäller alla

förändringar inne i byggnaderna.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till

känna vad utskottet anfört med anledning av motion

1999/2000:Bo517 (v) yrkande 5 om bygglov för inre

förändringar.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande bygglov för inre förändringar

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo517 yrkande

5 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Översyn av regler beträffande byggande i

vissa miljöer med lokal särprägel (mom. 4)

Knut Billing (m), Ulf Björklund (kd), Sten Andersson

(m), Inga Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd),

Carl-Erik Skårman (m), Rigmor Stenmark (c) och

Yvonne Ångström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8

börjar med "De frågor" och slutar med "lokal

särprägel" bort ha följande lydelse:

I Dalarna har många byar en särprägel som innebär

att näringsverksamhet, ofta jordbruk och annan

småföretagsamhet, blandas med bostäder. Gårdarna

ligger tätt och livsstilen bygger ofta på gammal

tradition. Utvecklingen har inneburit att byarna i

dag är värdefulla miljöer med den blandade

verksamhet som finns där och ofta är attraktiva

platser att bosätta sig på. Enligt bostadsutskottets

mening är det av stor vikt att slå vakt om denna

särprägel. Om det skall kunna ske måste de som

bosätter sig i dessa miljöer acceptera och visa

hänsyn för att en mångsidig verksamhet bedrivs och

får utvecklas. I flera fall har pågående

näringsverksamhet inte kunnat utvecklas på ett

naturligt sätt inom dessa byar då närboende har

besvärat sig över olika typer av utbyggnad inom

ramen för pågående markanvändning.

Mot denna bakgrund anser bostadsutskottet att det

bör utredas om det inte behövs ett klargörande av

nuvarande lagstiftning så att en fortsatt

diversifierad verksamhet med såväl näringsverksamhet

som boende kan fortgå i dessa miljöer. Riksdagen bör

som sin mening ge regeringen till känna vad

utskottet anfört med anledning av motion

1999/2000:Bo401 (c) yrkande 2 om översyn av regler

beträffande byggande i vissa miljöer med lokal

särprägel.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande översyn av regler beträffande

byggande i vissa miljöer med lokal särprägel

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo401 yrkande

2 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Producentansvar m.m. (mom. 5)

Helena Hillar Rosenqvist (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8

börjar med "Till grund" och slutar med

"producentansvar avstyrks" bort ha följande lydelse:

Kretsloppsrådet har bra riktlinjer. Dessa bör

följas upp. Regeringen bör utvärdera byggsektorns

åtagande och snart återkomma med förslag till hur

ansvarsdelen skall utformas. Viktigt är också vilka

material som kommer in i byggnationen från början

och de deltagande entreprenörernas miljöpolicy. En

minskning av avfallsberget betyder också att de

ingående komponenterna har en bra miljöstatus. En

utredning för att klarlägga om byggsektorn klarar

sitt åtagande med ett frivilligt producentansvar

eller om lagstiftning behövs bör, såsom förespråkas

i motion 1999/2000:MJ707 (mp), genomföras. I en

sådan utredning bör också frågan om en

helhetsansvarig vid en byggnation tas upp.

Riksdagen bör med avslag på motion 1999/2000:Bo517

(v) yrkande 6 som sin mening ge regeringen till

känna vad utskottet anfört med anledning av motion

1999/2000:MJ707 (mp) yrkande 3 om producentansvar

m.m.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande producentansvar m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ707 yrkande

3 och med avslag på motion 1999/2000:Bo517

yrkande 6 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. Utvärdering av kommunernas flexibilitet

i planeringen (mom. 7)

Knut Billing (m), Ulf Björklund (kd), Sten Andersson

(m), Inga Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd),

Carl-Erik Skårman (m), Rigmor Stenmark (c) och

Yvonne Ångström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9

börjar med "Som framgår" och på s. 10 slutar med "i

planeringen" bort ha följande lydelse:

Sverige har en mycket hög bostadsstandard. Detta

gör självfallet att bostadskostnaderna tar en stor

del av familjeekonomin. Många människor vill

samtidigt utveckla alternativa boendeformer, som

inte ryms i dagens boende. Regelverket för byggande

har under senare år förenklats. Möjligheterna som

finns till förenklingar har dock inte tagits till

vara fullt ut i kommunerna. I plan- och bygglagen

ges stora möjligheter till flexibilitet. Kommunen

kan således i detaljplan eller i områdesbestämmelser

ställa såväl sänkta som skärpta krav på bebyggelses

utformning och bygglovspliktens utformning. Trots

att det nu är nästan 15 år sedan plan- och bygglagen

trädde i kraft har dock mycket blivit vid det gamla.

Flexibiliteten som eftersträvades har i stor

utsträckning uteblivit.

Det är enligt bostadsutskottets mening därför dags

att göra en utvärdering av hur möjligheterna till

flexibilitet har tagits till vara i den kommunala

planeringen. Därefter bör eventuella åtgärder för

att öka flexibiliteten övervägas. Boverket bör ges

ett sådant utvärderingsuppdrag. Vad utskottet nu

anfört bör riksdagen med anledning av motion

1999/2000:Bo204 (c) yrkande 15 om utvärdering av

kommunernas flexibilitet i planeringen ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande utvärdering av kommunernas

flexibilitet i planeringen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo204 yrkande

15 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Informations- och samrådsplikt inför

markarbeten (mom. 8)

Knut Billing (m), Ulf Björklund (kd), Sten Andersson

(m), Inga Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd),

Carl-Erik Skårman (m) Rigmor Stenmark (c) och Yvonne

Ångström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Motsvarande förslag" och slutar med

"inför markarbeten" bort ha följande lydelse:

Många näringsidkare som driver små butiker eller

serviceinrättningar i hyrda lokaler drabbas hårt vid

grävarbeten på gator, torg och andra sådana platser.

Det kan leda till förluster och andra avbräck som

kan äventyra deras möjligheter till fortsatt

verksamhet. Särskilt utsatta är de mindre

företagarna. Det förekommer att berörda

näringsidkare inte erhåller någon information inför

de arbeten som skall genomföras, eller att de inte

ges tillräckliga möjligheter till samråd. Ett samråd

kan vara av värde för hur tillgängligheten till

lokalerna skall ordnas samt för hur skyltning och

liknande åtgärder vidtas för att minska

näringsidkarnas avbräck. Samrådet kan också ha

betydelse för att en företagarvänlig tidpunkt för

arbetena väljs. Samförståndslösningar torde vanligen

innebära fördelar också för kommunen eller andra som

utför grävningsarbetena. Även om det många gånger

förekommer att information lämnas och samråd sker

bör det införas en laglig skyldighet att vidta

sådana åtgärder i syfte att garantera att

näringsidkarna ges de bästa möjligheterna att

minimera skadorna på sina företag. Skyldigheten bör

naturligtvis inte omfatta brådskande arbeten eller

sådana som genomförs endast under kortare tid eller

på annat sätt är av mindre omfattning.

Enligt utskottets mening bör regeringen för

riksdagen lägga fram förslag till den lagstiftning

som behövs för att reglera en plikt till information

och samråd i de nu behandlade situationerna. Vad

utskottet nu anfört, med anledning av motionerna

1999/2000:N273 (m, kd, fp) yrkande 21 och

1999/2000:N384 (kd) yrkande 9 om informations- och

samrådsplikt inför markarbeten, bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande informations- och samrådsplikt

inför markarbeten

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:N273

yrkande 21 och 1999/2000:N384 yrkande 9 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

7. Handelsändamålet i detaljplan (mom. 9)

Knut Billing (m), Ulf Björklund (kd), Sten Andersson

(m), Inga Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd) och

Carl-Erik Skårman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Riksdagen beslutade " och på s. 11

slutar med "i detaljplan" bort ha följande lydelse:

Detaljhandeln har fortlöpande sedan 1970-talet

flyttats ut till tätorternas ytterområden. Skälen

har varit bostadsbyggandets lokalisering, kraven på

framkomlighet, mark- och fastighetspriserna samt

parkeringsmöjligheterna. Denna

strukturrationalisering har dock inte försämrat

hushållens tillgänglighet till dagligvaror på något

påtagligt sätt. Under den borgerliga

regeringsperioden ändrades lagstiftningen så att det

inte längre blev möjligt att reglera

handelsändamålet genom att särskilja partihandel och

detaljhandel eller genom att inom ändamålet

detaljhandel särskilja handel med livsmedel från

annan handel. Den möjlighet till reglering av

handelsändamålet i detaljplan som den nuvarande

regeringen på nytt har infört är enligt

bostadsutskottets mening bara ett av många exempel

på en regleringsiver som gagnar de styrande på

bekostnad av den vanlige medborgaren. Den nuvarande

regleringen av handelsändamålet i detaljplan leder

till försämrad konkurrens och därmed till högre

priser för konsumenten. Det var också av bl.a. detta

skäl som den förra fyrpartiregeringen tog bort den

reglering som nu återinförts. De argument för en

reglering som förts fram gäller framför allt att den

skulle kunna bidra till bättre tillgänglighet till

dagligvaror m.m. Det är enligt utskottets mening ett

alltför enkelt sätt att beskriva regleringens

effekter. Visserligen har detaljhandeln i ökad

utsträckning flyttat ut till tätorternas

ytterområden, men skälen till detta är, som framgår

ovan, bostadsbyggandets lokalisering, kraven på

framkomlighet, mark- och fastighetspriserna samt

tillgången till parkeringsytor m.m. Det har dock

inte kunnat påvisas att denna handelns

strukturrationalisering på något påtagligt sätt

skulle ha försämrat hushållens tillgänglighet till

dagligvaror.

Det nu anförda talar enligt utskottets mening för

att möjligheterna att i detaljplan styra

handelsändamålet bör tas bort. Genom en sådan åtgärd

skulle konsumenternas ställning stärkas och därmed

också förutsättningar skapas för lägre priser i

detaljhandeln. Enligt utskottets mening bör

konkurrensen i handeln underlättas i stället för att

begränsas. Vad utskottet nu med anslutning till

förslagen i motionerna 1999/2000:Bo419 (m) yrkande

7, 1999/2000:Bo501 (m) samt 1999/2000:Bo508 (m)

anfört om handelsändamålet i detaljplan bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande handelsändamålet i detaljplan

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Bo419

yrkande 7, 1999/2000:Bo501 samt 1999/2000:Bo508

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

8. Upphävande av detaljplaner (mom. 10)

Knut Billing (m), Ulf Björklund (kd), Sten Andersson

(m), Inga Berggren (m) Ulla-Britt Hagström (kd) och

Carl-Erik Skårman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Frågan om" och på s. 12 slutar med "av

detaljplaner" bort ha följande lydelse:

Det har under senare tid förekommit några fall där

Boverket och länsstyrelser har sagt nej till

etablering av stormarknader och därmed underkänt

detaljplaner antagna av kommunfullmäktige. Detta är

inte acceptabelt och ligger inte i konsumenternas

intresse. Enligt bostadsutskottets uppfattning är

det en kommunal angelägenhet att bestämma hur marken

skall disponeras i den egna kommunen. Det är då

också högst rimligt att besluten fattas av kommunen,

som är bäst skickad att bedöma och avgöra sådana

frågor. Stöd för detta finns i plan- och bygglagen.

Länsstyrelsen och regeringen borde endast kunna

upphäva planer när dessa strider mot uttalade

riksintressen.

Bostadsutskottet anser att det behövs en lagändring

i enlighet med detta. Vad utskottet nu med

anslutning till förslaget i motion 1999/2000:Bo419

(m) yrkande 8 anfört om upphävande av detaljplaner

bör riksdagen med avslag på motion 1999/2000:T208

(v) yrkande 5 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande upphävande av detaljplaner

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo419 yrkande

8 och med avslag på motion 1999/2000:T208

yrkande 5 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

9. Upphävande av detaljplaner (mom. 10)

Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Frågan om" och på s. 12 slutar med "av

detaljplaner" bort ha följande lydelse:

Hittills har ytterst få kommuner lagt sig i

etableringar i en grannkommun. "Många gånger har

tunga handels- eller fastighetsägarintressen kunnat

spela ut kommunerna mot varandra eller försatt dem i

något som liknas vid en utpressningssituation. Det

påstås att den som fått nej till etablering av en

extern stormarknad har kunnat hota med att

grannkommunen har erbjudit mark, för att få igenom

sina krav", skriver Boverket i sin nya rapport

Handeln i centrum, där man uppmärksammar problemen

med externhandeln. Det är därför enligt

bostadsutskottets mening dags att vi får en

lagstiftning som ger ökade möjligheter att begränsa

eller helt avstyra externa köpcentrum. Plan- och

bygglagen bör förstärkas så att det blir lättare att

förhindra att bebyggelseplaneringen ökar

transporterna och försvårar för

kollektivtrafikutbudet. Lagstiftningen bör ge ökade

befogenheter till länsstyrelserna att begränsa eller

avslå verksamheter som externa köpcentrum.

Med avslag på motion 1999/2000:Bo419 (m) yrkande 8

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna vad utskottet nu anfört med anledning av

förslag i motion 1999/2000:T208 (v) yrkande 5 om

upphävande av detaljplaner.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande upphävande av detaljplaner

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:T208 yrkande 5

och med avslag på motion 1999/2000:Bo419 yrkande

8 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

10. Stormarknadsutvecklingen (mom. 11)

Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Även våren" och på s. 13 slutar med

"stormarknadsutvecklingen avstyrks" bort ha följande

lydelse:

Bostadsutskottet anser mot bakgrund av den nu

pågående stormarknadsutvecklingen att ett moratorium

för nya externa köpcentrum bör övervägas. Parallellt

med detta bör kommunerna stimuleras att själva ta

ställning mot fler externa köpcentrum och att arbeta

med planerings-, informations- och andra åtgärder

som ger god lokal service i varje bostadsområde och

som gynnar kollektivtrafik, gång och cykling. Att

utveckla system för hemkörning av varor är ett annat

exempel på åtgärder. Detta arbete bör stimuleras av

bl.a. Boverket. Belysning av effekter av externa

köpcentrum och ställningstaganden om sådana bör

finnas med i kommunernas översiktsplaner.

Bostadsutskottet anser vidare, vilket också

förespråkas i motion 1999/2000: T208 (v) yrkande 6,

att restriktivitet bör tillämpas vid prövning av nya

externa köpcentrum i avvaktan på att frågan om

stormarknadsutvecklingen utreds.

Vad utskottet nu med anslutning till motion

1999/2000:T208 (v) yrkande 6 anfört om

stormarknadsutvecklingen bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna. Motionerna

1999/2000:Bo510 (mp) samt 1999/2000:Bo525 (s) får

härigenom anses vara tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande stormarknadsutvecklingen

att riksdagen med anledning av motion

1999/2000:T208 yrkande 6 och med avslag på

motionerna 1999/2000:Bo510 samt 1999/2000:

Bo525 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

11. Stormarknadsutvecklingen (mom. 11)

Helena Hillar Rosenqvist (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Även våren" och på s. 13 slutar med

"stormarknadsutvecklingen avstyrks" bort ha följande

lydelse:

De är välkänt vilka negativa konsekvenser som

dagens externa stormarknader för med sig. Genom att

stormarknader och köpcentrum lokaliseras till

tätorternas ytterområden ökar biltrafiken och därmed

belastningen på miljön. Den som tidigare kunnat gå

eller cykla till sin affär tvingas nu ta bilen för

att kunna handla. Det är naturligtvis en ur

miljösynpunkt mycket olycklig utveckling. Ofta är

det också en medveten strävan att hitta en

lokalisering som underlättar för den som åker bil.

Det är inte sällan så att placeringen inte bara

styrs av behoven och förutsättningarna i den egna

kommunen utan att den också påverkas av möjligheten

att attrahera de boende i andra kommuner.

En annan mycket påtaglig effekt av att alltfler

externa köpcentrum växer upp är att de ursprungliga

stadskärnorna utarmas. Det finns därför en uppenbar

risk för att Sverige mer och mer kommer att visa upp

en amerikansk stadsbild, dvs. en stad utan något

tydligt centrum där bilen är en livsnödvändighet.

Det är en utveckling som enligt utskottets mening

måste brytas.

Den hittillsvarande utvecklingen när det gäller

stormarknadsetableringar är enligt bostadsutskottets

mening så oroande att åtgärder nu måste vidtas. I

enlighet med förslagen i motion 1999/2000:Bo510 (mp)

yrkandena 1 och 2 bör därför nya bygglov för

stormarknader inte ges innan pågående

samhällsutveckling satts in i ett större

samhällsperspektiv och pågående samhällsutveckling

bör prövas mot intentionerna i plan- och bygglagen.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna

1999/2000:Bo510 (mp) anfört om

stormarknadsutvecklingen bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna. Motionerna

1999/2000:Bo525 (s) och 1999/2000:T208 (v) yrkande 6

får härigenom anses vara tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande stormarknadsutvecklingen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo510 och med

avslag på motionerna 1999/2000:Bo525 och

1999/2000:T208 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Kommunala servicezoner (mom. 12)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren

(m) och Carl-Erik Skårman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Motsvarande förslag" och slutar med

"servicezoner avstyrks" bort ha följande lydelse:

Vi gör alla olika prioriteringar av vad som är

viktigt i livet. Möjligheten att få bygga och bo

efter individuella önskemål inskränks alltför ofta

av kommunalpolitikernas möjlighet att inte

detaljplanelägga områden. Detta medför att inga

bygglov kan beviljas, vilket är ett effektivt sätt

för kommunalpolitikerna att styra var medborgarna

skall bygga och bo.

Det finns ofta önskemål om att kunna bosätta sig i

t.ex. storstadskommunernas glesbygder. Motiveringen

från de kommunalpolitiker som nekar bosättning är

att det blir dyrt ur kommunalekonomisk synvinkel vad

beträffar kommunal service som t.ex. skola,

skolskjutsar, barn- och äldreomsorg. Här är kommunen

ofta dessutom låst av tvingande lagstiftning, t.ex.

via socialtjänstlagen. Kommunerna framhåller i många

fall att dyra lösningar för kommunal anslutning till

vatten och avlopp är nödvändiga. Dessa frågor går

ofta att lösa med lokala, miljöanpassade lösningar.

När det gäller de andra serviceområdena går det

naturligtvis ofta att även där hitta lösningar som

är bra för både den enskilde medborgaren och

kommunen.

Ett sätt att lösa problemen och i princip låta

medborgarna bygga och bo mer fritt är att man delar

in kommunen i servicezoner. Då har alla parter redan

från början klart för sig vad som gäller för

kommunens åtaganden, dvs. vad den enskilde kan få

för service. Om medborgare med denna vetskap väljer

att bosätta sig i en zon med en lägre servicegrad

gör han/hon det för att han/hon prioriterar t.ex.

närheten till naturen och avskildhet framför en

fullödig kommunal service. Förutsättningarna för att

införa möjligheten till kommunala beslut om

servicezoner enligt denna modell bör snarast

utredas. I anledning av vad som tidigare har sagts

om dessa servicezoners förenlighet med den kommunala

likställighetsprincipen vill bostadsutskottet

framhålla att det finns exempel på annan

lagstiftning, dvs. riksdagsbeslut, som har inskränkt

denna princip som sätter gränser för vad kommunerna

får göra. Frågan om det skulle krävs ändring i

kommunallagen, eller andra lagändringar, för

införande av lagliga möjligheter för kommunala

servicezoner bör ägnas särskild uppmärksamhet i den

nu förespråkade utredningen. Vad utskottet nu anfört

med anledning av motion 1999/2000:Bo502 (m) om

kommunala servicezoner bör riksdagen ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande kommunala servicezoner

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo502 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

13. Boendeplaneringsprogram m.m. (mom. 13)

Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Bostadsut-skottet behandlade" och slutar

med "m.m. avstyrks" bort ha följande lydelse:

Bostadssegregationen är ett växande problem i

Sverige i allmänhet och i våra storstadsområden i

synnerhet. Den är ofta en fråga om klasstillhörighet

och ibland en rent etnisk fråga. Den alltmer

marknadsanpassade bostadssektorn har accentuerat

problemen och klassgränserna blir allt tydligare.

Det som händer är inte en naturlag utan en följd av

politiska beslut och dålig planering. I

arbetslöshetens spår har en tydlig tudelning av

bostadsmarknaden uppstått. Samtidigt har staten

avhänt sig stora delar av den sociala

bostadspolitiken och kommunernas ekonomi kraftigt

försämrats, även om en viss återhämtning avseende

kommunernas ekonomi har skett. En rad lagar på

bostadsmarknaden, som utgjort bra redskap, har

försvunnit. Det gäller bl.a. obligatorisk

bostadsförmedling, obligatoriska

bostadsförsörjningsprogram och möjlighet till

bostadsanvisning. När vi i Sverige talar om

segregation väljer vi oftast att tala om den utifrån

de grupper som inte har möjlighet att välja sitt

boende av ekonomiska eller diskriminerande skäl. All

segregation förutsätter att det finns minst två

grupper som är åtskilda från varandra eller har

skilda levnadsförhållanden. Om vi på allvar vill

bekämpa segregationen måste vi granska de mekanismer

som styr det faktum att vissa grupper tillåts att

aktivt välja segregationen.

Den faktor som främst verkar för denna typ av

segregation är naturligtvis marknadsanpassningen av

produktionsvillkoren för bostäder. Staten har

kraftigt dragit ner på bostadssubventionerna, vilket

leder till kraftiga hyres-ökningskrav i nyproduktion

av hyresrätt och en omfördelning till förmåner för

produktion av bostadsrätt och egnahem. Följden blir

också att statens subventioner i form av räntebidrag

för bostadsbyggande går till de bäst ställda i

samhället. Det är en orimlig fördelningspolitik.

Kommunerna vill eller kan inte längre gå in i

bostadsbyggnadsprojekt som de inte är säkra på går

runt. En del väljer i stället nischbyggande i

attraktiva lägen med personliga tillval i inredning

och utformning av lägenheterna. Exempel på detta är

bostadsområdet Potatisåkern i Malmö och hamnområdet

i Helsingborg (utställningsområdet för Bo99).

Ett annat problem är att kommunerna upplåter mark

till privata entreprenörer utan krav på ett

allsidigt sammansatt bostadsbestånd. Entreprenörer

och byggherrar vänder sig i sin tur till människor

med en viss livsstil eller till dem som efterfrågar

en särskild lyxstandard.

Allt detta pågår utan någon större debatt, trots

att kommunerna har planmonopol när det gäller

byggandet av bostäder. Den debatten har ingen

naturlig arena, eftersom det inte längre ställs krav

på kommunerna att planera boendet för sina invånare.

Tillgänglig statistik visar också att 1999 är det

bara 11 % av kommunerna som upprättar ett

bostadsförsörjningsprogram, medan 41 % av kommunerna

på något sätt tar upp detta i översynen av

översiktsplanen. Så många som 38 % jobbar inte alls

aktivt med boendeplaneringsfrågor. Detta är

intressant och Boverket borde få i uppgift att

sammanställa och dra slutsatser av de projekt som

pågår runt boendeplanering i våra kommuner, liksom

att utvärdera vad som händer i kommuner där arbetet

med boendeplanering avstannat.

Enligt 5 kap. 7 § PBL får en kommun utifrån ett

program ge förutsättningar för hur ett bostadsområde

skall bebyggas, antalet lägenheter, andelen av

lägenheter utifrån boendeform m.m., men det är inget

absolut krav. Frånvaron av krav på obligatoriska

boendeplaneringsprogram i samband med översyn av

översiktsplaner är en annan orsak till den svaga

samhällsdebatten i dessa frågor. Regeringen bör

uppmärksamma problemen och återkomma till riksdagen

med förslag på hur allsidigt sammansatta

bostadsområden åter skall kunna bli den princip som

är vägledande för hur nybyggnation av sammanhängande

bostadsområden skall formas.

Utskottet delar även motionärernas uppfattning om

vikten av att kommunerna upprättar särskilda

boendeplaneringsprogram. Syftet med

boendeplaneringsprogrammen bör vara att ge en bred

och samlad bild av bostads- och boendesituationen i

kommunen som underlag för kommande beslut på

området. I boendeplaneringsprogrammen bör därför

ingå en beskrivning av tillståndet i den byggda

miljön och hur man vill ändra förhållanden som rör

den fysiska miljön, trafikfrågor,

segregationsproblem, utvecklingen mot det ekologiskt

hållbara boendet och de estetiska värdenas

betydelse. Det bör därför vara obligatoriskt för

kommunerna att upprätta boendeplaneringsprogram med

denna inriktning.

För att boendeplaneringsprogrammen skall få en

demokratisk förankring och därmed också slå igenom i

det kommunala agerandet bör de upprättas i samband

med den kommunala översiktsplaneringen. Ordningen

för att fastställa programmen bör också den motsvara

vad som gäller för den kommunala

översiktsplaneringen. Det innebär bl.a. att

boendeplaneringsprogrammen skall komma till genom

ett brett samrådsförfarande och att de slutligt

skall fastställas av kommunfullmäktige.

Vad utskottet nu med anslutning till förslagen i

motionerna 1999/2000:Bo212 (v) samt 1999/2000:Bo411

(v) yrkande 6 anfört om boendeplaneringsprogram m.m.

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha

följande lydelse:

13. beträffande boendeplaneringsprogram m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Bo212 och

1999/2000:Bo411 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Bostadsplaneringsstrategier m.m.

(mom. 14)

Ulf Björklund (kd), Ulla-Britt Hagström (kd) och

Yvonne Ångström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Bostads-utskottet har" och slutar med

"bostadsplaneringsstrategier m.m." bort ha följande

lydelse:

Enligt bostadsutskottets mening är det angeläget

att staten anger en strategi för en

samhällsförändring som ger utrymme för ökad mångfald

med lokala lösningar i kombination med att

nödvändiga nationella mål om grundläggande

samhällsuppgifter kan behållas. Strategin bör bl.a.

innehålla följande:

- Ett omvänt planeringsperspektiv, dvs. nerifrån och

upp.

-

- En planeringsmodell där könsperspektiv och

miljötänkande är ett naturligt inslag.

-

- Stärkt inflytande för lokala utvecklingsgrupper.

-

- Mer makt, ansvar och resurser åt brukarstyrelser

och andra organ för självförvaltning.

-

- Uppmuntrat samarbete mellan privat, offentlig och

ideell sektor.

-

Vidare anser utskottet det vara viktigt att i

enlighet med motion 1999/2000:Bo204 (c) yrkande 8

särskilt framhålla kvinnoperspektivet. Detta

perspektiv gör sig gällande rent allmänt när det

handlar om beslutsfattande i plan- och byggfrågor.

Det är utskottets förvissning att om kvinnor i

större utsträckning fick ett inflytande i dessa

frågor så skulle resultatet bli bättre. En annan

viktig fråga är tryggheten i boendet. Den hänger i

viss mån ihop med frågor om brottsförebyggande

bostadsplanering. Många kvinnor har ett vardagsliv,

i synnerhet kvinnor med barn, som gör att de är mer

beroende än män av hur bebyggelse, trafik o.d.

utformas och lokaliseras. Som påpekades av den

bostadspolitiska utredningen är en angelägen

följdfråga vilka möjligheter som kvinnor har att

påverka villkoren för sin vardag.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna

1999/2000:Bo231 (c) yrkande 3 och 1999/2000:Bo204

(c) yrkande 8 om bostadsplaneringsstrategier bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

De förslag som förs fram i motionerna

1999/2000:Bo204 (c) yrkande 5 samt 1999/2000:Bo231

(c) yrkande 1 får i allt väsentligt anses vara

tillgodosedda härigenom.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha

följande lydelse:

14. beträffande bostadsplaneringsstrategier

m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Bo204

yrkande 8 och 1999/2000:Bo231 yrkande 3 samt med

avslag på motionerna 1999/2000:Bo204 yrkande 5

och 1999/2000:Bo231 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Bostadsplaneringsstrategier m.m.

(mom. 14)

Rigmor Stenmark (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Bostads-utskottet har" och slutar med

"bostadsplaneringsstrategier m.m." bort ha följande

lydelse:

En positiv utveckling av staden som miljö är intimt

sammankopplat med ett mångfasetterat näringsliv, bra

utbildningsmöjligheter och ett stimulerande kultur-

och fritidsliv där det finns en närhet mellan

umgänge, boende, arbete och service. En positiv

utveckling förutsätter en levande stad med många

naturliga mötesplatser, som kaféer, bibliotek,

affärer och parker, som stimulerar till träffar över

generations-, klass-, etnicitets- och könsgränser,

motverkar rotlöshet och skapar trygghet. Gator, torg

och byggnader som utgör scener och kulisser i

stadens offentliga rum behöver utformas med omsorg.

En estetisk utformning av byggandet är nödvändigt.

Ett bra stadssamhälle förutsätter att kreativiteten

och verksamheter av många olika slag frodas. Vi ser

i dag att arbetsmarknaden håller på att förändras.

Denna förändring måste tas till vara och städerna

anpassas efter de nya förutsättningarna. Tillgång

till bra offentlig service är ett allmänt krav, och

det är enligt utskottets uppfattning

tillfredsställande att exempelvis

storstadspropositionen lyfter fram samordnade

medborgarkontor som ett bra exempel för att få

kraven på en god samhällsservice tillgodosedda.

Medborgarkontor är dock enbart en början. Samhällets

uppgift är inte enbart att ta ett ansvar för att

tillhandahålla basservice utan också att stimulera

till delaktighet och ansvarstagande. Det politiska

systemet måste tillåta olikheter, mångfald och

variation för att få fram initiativ och engagemang.

Skall denna idé om en mer skapande stad kunna

realiseras måste stadsbyggandet utgå från varje

stadsdels eller förorts behov och förutsättningar

för förnyelse, komplettering och utveckling.

Befintliga bostadsmiljöer behöver på många håll

förbättras. Det gäller särskilt de s.k.

miljonprogramområdena. Många kommuner har inlett

och/eller genomfört väsentliga miljöförbättringar

inom dessa områden, men mycket återstår. När det

gäller att lyfta fram goda exempel har

stadsmiljörådet en mycket viktig roll. Rådet har

också en betydelsefull roll som rådgivare till

forskningsorganen. Stadsmiljörådet är en del av

Boverket, men dess självständighet i arbetet bör

ytterligare markeras.

Bostadsutskottet ser det som angeläget att betona

att det ställs kvalitetskrav, både fysiska och

sociala, för en bra bostadsmiljö. Vid nybyggnation

uppfylls oftast rimliga sådana krav. Svårigheterna

är framför allt att tillfredsställa sådana

kvalitetskrav i äldre miljöer och alldeles speciellt

i en del förortsområden. Det är speciellt viktigt

att ta till vara önskemål och synpunkter från dem

som bor i det aktuella området. Det är de som även i

fortsättningen skall utnyttja området och

bostäderna. I stadsmiljön är det av speciell

betydelse att grönområden och parker inte reduceras.

De har en stor betydelse för människors

välbefinnande och trivsel. I vissa fall är det ändå

nödvändigt att för annat ändamål utnyttja ett stycke

parkmark. Det är då angeläget att detta inte sker på

ett sådant sätt att nettoarealen parkmark minskar.

Det bör därför finnas möjlighet att ställa krav på

kompensationsmark då parkmark tas i anspråk för

andra ändamål.

Enligt bostadsutskottets mening är det vidare

angeläget att staten anger en strategi för en

samhällsförändring som ger utrymme för ökad mångfald

med lokala lösningar i kombination med att

nödvändiga nationella mål om grundläggande

samhällsuppgifter kan behållas. Strategin bör bl.a.

innehålla följande:

- Ett omvänt planeringsperspektiv, dvs. nerifrån och

upp.

-

- En planeringsmodell där könsperspektiv och

miljötänkande är ett naturligt inslag.

-

- Stärkt inflytande för lokala utvecklingsgrupper.

-

- Mer makt, ansvar och resurser åt brukarstyrelser

och andra organ för självförvaltning.

-

- Uppmuntrat samarbete mellan privat, offentlig och

ideell sektor.

-

- Byggande, boende och samhällsplanering kan därför

inte betraktas som könsneutrala verksamheter.

-

I sammanhanget finner utskottet det även angeläget

att framhålla vikten av trygghet i boendet. Detta

förutsätter makt över sitt boende. Många kvinnor har

ett vardagsliv, i synnerhet kvinnor med barn, som

gör att de är mer beroende än män av hur bebyggelse,

trafik o.d. utformas och lokaliseras. En angelägen

följdfråga blir vilka möjligheter kvinnor har att

påverka villkoren för sin vardag. Detta påpekade

även den bostadspolitiska utredningen i sin

slutrapport som avlämnades inför Bostadspolitik

2000.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna

1999/2000:Bo231 (c) yrkandena 1 och 3 samt

1999/2000:Bo204 (c) yrkandena 5 och 8 om

bostadsplaneringsstrategier m.m. bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha

följande lydelse:

14. beträffande bostadsplaneringsstrategier

m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Bo231

yrkandena 1 och 3 samt 1999/2000:Bo204 yrkandena

5 och 8 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

16. Brottsförebyggande bostadsplanering

(mom. 15)

Ulf Björklund (kd), Ulla-Britt Hagström (kd) och

Rigmor Stenmark (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Boverket gav" och på s. 16 slutar med

"brottsförebyggande bostadsplanering" bort ha

följande lydelse:

Både män och kvinnor kan råka ut för brott. Många

känner en stor otrygghet i dagens samhälle. Var

brotten äger rum och hur de sker beror på en rad

faktorer. En faktor kan vara hur den fysiska miljön

är utformad. Det finns i dag ett intresse av att

samla kunskap om hur bebyggelseplanering och

utformning av enskilda byggnader påverkar

brottsligheten. Om brott förhindras undviks mycket

lidande. Därför är det viktigt att prioritera

brottsförebyggande åtgärder. Av de 193 våldtäkter

som anmäldes i Stockholm mellan 1994 och 1997 skedde

68 av överfallen i parker eller på gångstigar som

går genom grönområden. Det typiska offret är på väg

hem från buss eller tunnelbana och passerar en mörk

park eller ett grönområde.

Det är oacceptabelt att människor inte skall våga

röra sig fritt på offentliga platser av rädsla för

att bli våldtagna eller misshandlade. Mycket kan

göras i stads- och bostadsplanering för att få bort

denna brottslighet och skapa tryggare miljöer.

Polis, försäkringsbolag och brottsofferjourer bör

höras när bostadsområden planeras och renoveras.

Belysningen i parker och bostadsområden måste

förbättras. Man kan skapa färre och lägre buskage på

offentliga platser, ha överskådliga ytor och bygga

gångbroar i stället för gångtunnlar. Befolkade,

offentliga och gemensamma områden som stimulerar

till socialt liv skall främjas. Bilgarage med

särskilda kvinnoparkeringar på upplysta platser nära

utgångarna kan skapas. Säkerheten i bostadsområdena

kan också förbättras genom att förhindra insyn,

genom att entrédörrar och fönster på bottenvåningar

förses med brytbleck och genom att undvika att lägga

tvättstugor i källarplanet. Det bör också finnas

nattliga kollektivbussar med flexibla stopp. Det

viktiga är att ta vara på kunskap och erfarenhet om

vilka brott som begås var samt göra det möjligt för

människor att se och synas och på så sätt skapa

trygga miljöer.

I storstadsregionerna har det varit särskilt svårt

att bygga upp ett fungerande brottsförebyggande

arbete. Här är dock satsningarna särskilt viktiga.

Det finns stora fördelar med ett aktivt

brottsförebyggande samarbete mellan myndigheter och

andra berörda i storstadsområdenas mer utsatta

bostadsområden. I september förra året presenterade

Boverket rapporten Brott, bebyggelse och planering.

Rapporten hade tagits fram på uppdrag av regeringen.

Tanken var att inspirera kommunerna att i sina

översiktsplaner ta hänsyn till invånarnas säkerhet

genom att planera och bygga bort brott. Boverket

vill också att varje bygglov skall prövas med tanke

på om det riskerar att underlätta kriminalitet. Få

kommuner har arbetat på det här sättet och ännu

färre har gjort konsekvensbeskrivningar av

säkerheten vid ny- eller ombyggnationer. Det är

viktigt att Boverkets tankar tillämpas praktiskt ute

i kommunerna.

Bostadsutskottet anser att det brottsförebyggande

arbetet måste intensifieras och en helhetssyn

tillämpas. Regeringen bör därför uppdra åt Boverket

att för kommunerna utarbeta tydliga riktlinjer för

bebyggelseinriktade hinder mot brott. Vad

bostadsutskottet nu med anslutning till motionerna

1999/2000:Bo204 (c) yrkande 6, 1999/2000:Bo233 (kd)

yrkande 8, 1999/2000:Ju907 (kd) yrkande 38 samt

1999/2000:So320 (kd) yrkande 8 anfört om

brottsförebyggande bostadsplanering bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha

följande lydelse:

15. beträffande brottsförebyggande

bostadsplanering

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Bo204

yrkande 6, 1999/2000:Bo233 yrkande 8,

1999/2000:Ju907 yrkande 38 samt 1999/2000:So320

yrkande 8 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

17. Äldreboende (mom. 16)

Ulf Björklund (kd), Ulla-Britt Hagström (kd) och

Rigmor Stenmark (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Regeringen beslutade" och slutar med "om

äldreboende" bort ha följande lydelse:

Enligt bostadsutskottets mening är det viktigt att

vid bostadsplanering ta hänsyn till våra äldre.

Valfrihet skall gälla för deras boende. Det handlar

om att kunna bo kvar i sin permanenta bostad eller

att byta till seniorboende eller särskilda

boendeformer. Steget från den egna bostaden direkt

till särskilda boendeformer innebär ofta en alltför

stor förändring för den enskilde. Därför bör

alternativa idéer för äldres boende stimuleras. För

dagens äldre är det vanligt att flytta direkt från

sin bostad till ett sjukhem när hälsan börjar

svikta. Olika former av "mellanboende" måste skapas.

Ett sätt att hitta andra former för äldreomsorgen är

att släppa in producent- och konsumentkooperativ.

Det kan ske genom att personalen stimuleras med

företagsutbildning, konsultstöd och utvecklad

beställarkompetens. Ett annat sätt är att stimulera

pensionärer att starta kooperativ. Grunden måste

alltid vara de enskilda människornas behov,

intressen och egna initiativ. Det är i detta

sammanhang viktigt att utgå från gemenskaper som

inte är färdigplanerade eller innebär för stora

grupper. Vid all form av bostadsplanering måste mark

avsättas i syfte att äldre skall kunna bo kvar i sin

invanda miljö. Det är av betydelse att dessa

synpunkter beaktas inom nu pågående

beredningsarbeten.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna

1999/2000:Bo233 (kd) yrkande 19 samt 1999/2000:So320

(kd) yrkandena 6 och 7 om äldreboende bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna. Motion

1999/2000:Bo224 (s) får härigenom anses vara

tillgodosedd.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha

följande lydelse:

16. beträffande äldreboende

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Bo233

yrkande 19 samt 1999/2000:So320 yrkandena 6 och

7 och med avslag på motion 1999/200:Bo224 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

18. Barns intressen (mom. 17)

Rigmor Stenmark (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Mot denna" och slutar med "intressen

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Sverige har ratificerat FN:s konvention om barnens

rättigheter. Enligt utskottets mening har detta inte

fullt ut slagit igenom i den fysiska

samhällsplaneringen. Utskottet anser därför att

regeringen bör uppmärksamma denna fråga särskilt och

återkomma med en första redovisning i frågan i den

till i maj innevarande år utlovade skrivelsen

angående barn.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion

1999/2000:Bo204 (c) yrkande 13 i motsvarande del om

barns intressen bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Härigenom får motion

1999/2000:Bo522 (v) yrkande 1 anses vara

tillgodosedd.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha

följande lydelse:

17. beträffande barns intressen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo204 yrkande

13 i motsvarande del och med avslag på motion

1999/2000:Bo522 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Byggnaders kulturella och

arkitektoniska värden (mom. 18)

Ulf Björklund (kd), Ulla-Britt Hagström (kd) och

Yvonne Ångström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Utskottets tidigare" och slutar med

"värden avstyrks" bort ha följande lydelse:

De ovan redovisade åtgärderna är enligt

bostadsutskottets mening inte tillräckliga.

Ombyggnads- och förtätningsverksamhet berör ofta

miljöer som många vill bevara. Mot bakgrund härav

är det viktigt att det finns instrument för att

säkerställa att åtgärder i sådana miljöer görs på

ett sätt som inte äventyrar de kulturhistoriska och

estetiska värdena. Ambitionen i detta sammanhang bör

därför vara att för kommande generationer bevara

såväl värdefulla kulturmiljöer som enskilda

byggnader som utgör prov på olika tiders arkitektur.

Arkitekturen är ett av många uttryck för skiftande

tiders livsstil och levnadsförhållanden. Den utgör

en viktig del i vårt kulturarv som är väl värd att

bevara. Våren 1998 antog riksdagen ett

handlingsprogram för arkitektur, formgivning och

design. Även om detta program är ett steg i rätt

riktning är det inte tillräckligt. Det bör därför

vidtas åtgärder för att ytterligare stärka skyddet

för de byggnader och miljöer som återspeglar olika

tidsepokers arkitektur.

Enligt utskottets uppfattning motiverar den vikt

som tillmäts arkitekturen att insatser görs för att

trygga att också dagens byggnader och anläggningar

ges en god estetisk utformning. Det är sedan länge

väl känt att för ögat och sinnet tilltalande miljöer

stimulerar och attraherar människor på ett positivt

sätt. Av en god arkitektur och en konstnärlig

utsmyckning av hög kvalitet följer inte bara ett

ökat välbefinnande för dem som vistas i sådana

miljöer utan också minskad förstörelse, klotter och

annan vandalisering. Det är därför av största vikt

att åtgärder för att åstadkomma ett byggande med

denna inriktning vidtas.

Vad utskottet nu med anslutning till motion

1999/2000:Bo233 (kd) yrkande 6 anfört om byggnaders

kulturella och arkitektoniska värden bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha

följande lydelse:

18. beträffande byggnaders kulturella och

arkitektoniska värden

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo233 yrkande

6 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

20. Bevarandefrågorna i planeringen

(mom. 19)

Ulf Björklund (kd), Ulla-Britt Hagström (kd), Rigmor

Stenmark (c) och Yvonne Ångström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Bostads-utskottet delar" och på s. 19

slutar med "i planeringen" bort ha följande lydelse:

I arbetet för att ge en byggnad eller ett område

ett lagstadgat skydd finns ett antal lagar att

tillgå. Enstaka byggnader och bebyggelsemiljöer kan

enligt kulturminneslagen byggnadsminnesförklaras.

Den lagen ger den starkaste formen av lagskydd.

Miljöbalken gör det möjligt att peka ut unika

kulturmiljöer som är av riksintresse. Plan- och

bygglagen ger vidare kommunerna möjligheter att peka

ut värdefulla kulturmiljöer vars skydd kan

preciseras i detaljplaner och områdesbestämmelser.

Det är av största vikt att alla intressenter, inte

bara myndigheter och stora aktörer, ges möjlighet

att delta i samråd och påverkan.

Endast ett fåtal byggnader och bebyggelseområden

från tiden efter andra världskriget är i dag

lagskyddade. Det bör därför snarast göras en

inventering av efterkrigstidens bebyggelse för att

få en översikt över även dessa årtiondens värdefulla

bebyggelse.

Vad utskottet nu med anslutning till motion

1999/2000:Bo204 (c) yrkande 12 anfört om

bevarandefrågorna i planeringen bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha

följande lydelse:

19. beträffande bevarandefrågorna i

planeringen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo204 yrkande

12 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

21. Transportminimerande samhällsplanering

(mom. 20)

Owe Hellberg (v), Sten Lundström (v) och Helena

Hillar Rosenqvist (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Bostads-utskottet behandlade" och slutar

med "transportminimerande samhällsplanering" bort ha

följande lydelse:

Samhällsplanering är ett nyckelredskap för att

minska behovet av vägtransporter samt göra

transportslag med små utrymmeskrav och goda miljö-

egenskaper, framför allt gång-, cykel- och

kollektivtrafik, mer attraktiva.

Sedan 1950-talet har det svenska samhället

planerats och byggts efter ett ökande innehav av

bilar. Med privat- och lastbilen som utgångspunkt

har bostäder, affärer, service och arbetsplatser

placerats allt längre ifrån varandra. Bland annat

detta har lett till en enorm transportökning. Under

1900-talet har medelsvenskens ressträcka ökat från

ca 600 m till 40 km per dag.

Enligt bostadsutskottets mening måste ett

helhetsgrepp tas i dessa frågor som gäller den

fysiska planeringen och trafiken. Det är långt kvar

innan trafiksystemen, särskilt i stadsmiljön, kan

kallas miljöanpassade. Samhällsplaneringen är ett

viktigt instrument som bl.a. bör inriktas på att

skapa närhet mellan arbetsplats, bostad och service.

De lokala försörjningssystemen måste uppmärksammas.

På så sätt kan behovet av transporter minskas. Av

särskild vikt är att behovet av dagligvaror kan

tillgodoses inom varje bostadsområde.

Transportsnålhet bör också vara en ledstjärna när

det gäller planeringen av industriområden.

Trafikplaneringen utgår alltför ofta från bilismens

krav. Planeringen bör i stället utgå från att

lösningarna skall gynna gående och cyklande. Vägar

och platser bör generellt utformas så att de blir

praktiska och säkra för dessa trafikantgrupper.

Ambitionen skall vara att alla skall kunna leva med

god livskvalitet utan egen bil. Kollektivtrafiken

skall således uppmuntras, och de miljöanpassade

transportmedlen skall upplevas som bekväma och

attraktiva. För industrins behov bör järnvägen

utgöra grunden i transportnätet, kom-pletterat av

korta lastbilstransporter.

De kommunikationssystem som utskottet förordar

skall bygga på en insikt om behovet av en

omställning mot ett hållbart samhälle. Arbetet med

miljöanpassningen av transportsystemen, särskilt i

stadsmiljön, måste intensifieras. Plan- och

bygglagens regler bör ses över för att denna

lagstiftning bättre skall medverka till att nå målet

för anpassning av trafiksystemen till ett hållbart

samhälle. Översynen bör bl.a. ha som inriktning att

kommunerna skall åläggas att upprätta miljöanpassade

trafikplaner som visar hur kommunerna avser att

klara sin del av de nationella miljömålen. Därutöver

bör Boverket ges i uppdrag att aktivt stödja

kommunernas planering för minskade och hållbara

transporter genom utbildning liksom på andra sätt.

Forskningen om samhällsplanering för

transportminimering bör främjas. De nationella

miljömålen för trafiksektorn har enligt utskottet en

sådan vikt att en utredning bör ges i uppdrag att

föreslå åtgärder för hur dessa genom

samhällsplaneringsåtgärder i övrigt skall uppnås.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motion 1999/2000:T208 (v) yrkande 3 om

transportminimerande samhällsplanering som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha

följande lydelse:

20. beträffande transportminimerande

samhällsplanering

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:T208 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

22. Kommunal planering och företagande

(mom. 21)

Yvonne Ångström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Enligt bostadsutskottets" och slutar med

"och företagande" bort ha följande lydelse:

Kommunal planering har enligt bostadsutskottets

mening en viktig roll när det gäller att skapa

grogrund för ett lokalt näringsliv. Det handlar om

allt från att enkelt kunna ändra detaljplanerna när

människor vill öppna småföretag av skilda slag i

bottenplanen på bostadshusen till att placera

kommunal verksamhet och förvaltning i de utsatta

bostadsområdena. Kommunens egen planering och

prioritering kan förstärka såväl positiva som

negativa trender. Rätt gjorda insatser kan vara med

och vända negativa trender till positiva. Att se

till att det är god tillgänglighet till utbildning

på människors egna villkor och efter deras behov, i

direkt anslutning till de utsatta områdena är en

sådan insats. Att lokalisera kommunala förvaltningar

ger ett ökat underlag för service som bank, post,

restauranger och butiker och kan locka andra företag

och kontor att etablera sig och stanna kvar.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motion 1999/2000:A230 (fp) yrkande 18 om kommunal

planering och företagande som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha

följande lydelse:

21. beträffande kommunal planering och

företagande

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:A230 yrkande

18 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

23. Planeringsprocessens aktörer (mom. 23)

Rigmor Stenmark (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Utskottet delar" och på s. 22 slutar med

"aktörer avstyrks" bort ha följande lydelse:

Det är enligt bostadsutskottets mening viktigt att

olika typer av intresseorganisationer m.m. får

reella möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt

delta i planeringsprocessen. Det samrådsförfarande

som nu finns på PBL:s område är inte tillräckligt

och ger inte organisationerna det inflytande som det

vore rimligt att de har. Det gäller fram förallt de

lokala organisationer som i sina frågor besitter ett

stort kunnande och i många fall har erfarenheter som

i planeringssammanhang är nödvändiga om man inte

skall upprepa tidigare misstag. Liknande problem gör

sig gällande på socialtjänstens område. Kommunen bör

ha en klart uttalad skyldighet att i sin

planeringsverksamhet rådgöra med socialtjänsten.

Socialtjänstens roll i dessa sammanhang bör också på

ett tydligare sätt komma till uttryck i

socialtjänstlagen. Än värre är det på MB:s område

där det i princip inte finns något

samrådsförfarande. Enligt bostadsutskottets mening

bör därför regeringen uppmärksamma dessa angelägna

frågor och återkomma med en redovisning av vilka

åtgärder som regeringen anser bör vidtas för att

uppnå det sagda.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motionerna 1999/2000:Bo204 (c) yrkande 13 i

motsvarande del och 1999/2000:So327 (c) yrkande 3 om

planeringsprocessens aktörer som sin mening ge

regeringen till känna. Motion 1999/2000:Bo540 (mp)

yrkande 3 får härigenom anses vara tillgodosedd.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha

följande lydelse:

23. beträffande planeringsprocessens aktörer

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Bo204

yrkande 13 i motsvarande del och 1999/2000:So327

yrkande 3 och med avslag på motion

1999/2000:Bo540 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

24. Planeringsprocessens aktörer (mom. 23)

Helena Hillar Rosenqvist (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Utskottet delar" och på s. 22 slutar med

"aktörer avstyrks" bort ha följande lydelse:

Den offentliga natur- och kulturmiljövården har

kraftigt försvagats sedan 1987. Naturvårdsverkets

och Riksantikvarieämbetets nya informationsroll

kombinerat med en passivitet när det gäller att

värna riksintressen är oroande. Naturvårdare

protesterar och känner vanmakt.

Exploateringsinriktade kommuner och länsstyrelser

kör över sina egna natur- och kulturvårdande

instanser i dag. Dessa ges dessutom ofta en rent

administrativ och organisatoriskt sett underordnad

roll. Detta gör att en orimligt stor börda läggs på

ideella föreningar och andra enskilda för att hävda

saker som riksintressen, PBL:s demokratiregler,

allmänna intressen som rör grönområden, strandskydd,

buller m.m.

Enligt bostadsutskottets mening är det uppenbart

att det behöver klarläggas hur ideella

organisationer skall kunna beredas tillfälle att på

ett bättre sätt än i dag kunna delta i och påverka

arbetet när det gäller natur- och kulturmiljövård.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med avslag på

motion 1999/2000:So327 (c) yrkande 3 och med

anledning av motion 1999/2000:Bo540 (mp) yrkande 3

om planeringsprocessens aktörer som sin mening ge

regeringen till känna. Härigenom får motion

1999/2000:Bo204 (c) yrkande 13 i motsvarande del

anses vara tillgodosedd.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha

följande lydelse:

23. beträffande planeringsprocessens aktörer

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo540 yrkande

3 och med avslag på motionerna 1999/2000:So327

yrkande 3 och 1999/2000:Bo204 yrkande 13 i

motsvarande del som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

25. Natur- och kulturmiljövården (mom. 24)

Helena Hillar Rosenqvist (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Utskottet delar" och slutar med

"kulturmiljövården avstyrks" bort ha följande

lydelse:

Bostadsutskottet noterar att sedan den nya plan-

och bygglagen (PBL) kom 1987 så har en betydande

decentralisering skett av den svenska

samhällsplaneringen. Kommunerna har fått planmonopol

och de statliga instanserna har fått en

kontrollfunktion. Det visar sig dock nu att den

offentliga natur- och kulturmiljövården kraftigt

försvagats sedan 1987.

Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och

Boverket har liksom många länsstyrelser funnit sig i

en ganska passiv informationsroll. Särskilt

länsstyrelser med starka kommunalpolitiker i

styrelsen har blivit mycket aktiva i att driva på

exploateringar, men mycket svaga när det gäller att

trygga områden undan exploatering, även när det

handlar om riksintressen. Detta gäller bl.a.

Stockholms länsstyrelse. Exploateringsinriktade

kommuner och länsstyrelser kör över sina egna natur-

och kulturvårdande instanser i dag. Dessa ges

dessutom ofta en rent administrativ och

organisatoriskt sett underordnad roll.

När det gäller Boverket är läget extra intressant.

Boverket är mycket aktivt när det gäller att driva

på exploatering av nya stadsdelar i storstadsområden

men mycket passivt när det gäller att värna om

tätorters närgrönområden, parker och liknande.

Naturvårdsverkets och Riksantikvarieämbetets nya

informationsroll kombinerat med en passivitet när

det gäller att värna riksintressen är oroande.

Naturvårdare protesterar och känner vanmakt.

Som det nu är ser systemet för natur- och

kulturvården bra ut på papperet, men i verkligheten

förlorar samma natur- och kulturvård regelmässigt

mot exploateringsintressen.

Enligt bostadsutskottets mening är det således

uppenbart att det behövs en oberoende översyn av hur

den offentliga natur- och kulturmiljövårdens

organisation har förändrats sedan 1987 och hur

graden av måluppfyllelse inom viktiga områden inom

natur- och kulturmiljövården har utvecklats. Det

behöver också klarläggas hur ideella organisationer

skall beredas tillfälle att delta i arbetet när det

gäller natur- och kulturmiljövård.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motion 1999/2000:Bo540 (mp) yrkandena 1 och 2 om

natur- och kulturmiljövården som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 24 bort ha

följande lydelse:

24. beträffande natur- och kulturmiljövården

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo540

yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

26. Skyddet för gröna områden och

strandnära mark (mom. 26)

Rigmor Stenmark (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Bostads-utskottet behandlade" och på s.

24 slutar med "strandnära mark" bort ha följande

lydelse:

Enligt bostadsutskottets mening är de naturstränder

som fortfarande finns kvar i och i närheten av de

större städerna oerhört värdefulla för den

biologiska mångfalden och för människornas

välbefinnande. Samtidigt är strandnära tomter mycket

attraktiva för exploatering, och ofta är marken

redan planlagd, vilket gör det svårare att tillämpa

strandskyddsbestämmelser i lagstiftningen. Utskottet

anser dock att stränderna till största möjliga del

måste skyddas från vägar och bebyggelse. De stränder

som inte är exploaterade måste hållas tillgängliga

för allmänheten och för att bevara den biologiska

mångfald som ofta är riklig i brytningszonen mellan

land och vatten. Samlade regler över användandet av

strandnära mark i tätorter och tätortsnära områden

behöver därför utarbetas.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motion 1999/2000:Bo231 (c) yrkande 7 om skyddet

för gröna områden och strandnära mark som sin mening

ge regeringen till känna. Motion 1999/2000:Bo507 (s)

avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 26 bort ha

följande lydelse:

26. beträffande skyddet för gröna områden och

strandnära mark

att riksdagen med anledning av motion

1999/2000:Bo231 yrkande 7 och med avslag på

motion 1999/2000:Bo507 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

27. Förstärkt lagskydd av grönområden

(mom. 27)

Rigmor Stenmark (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Bostads-utskottet behandlade" och slutar

med "av grönområden" bort ha följande lydelse:

Stadens gröna ytor och deras olika värden tillmäts

ofta alltför liten betydelse. Det är enligt

utskottets mening förvånande och olyckligt eftersom

stora delar av Sveriges befolkning bor i storstäder

eller i andra större orter. Även om värdet av

städernas grönområden på senare tid har debatterats

och lyfts fram har de förslag som syftar till att

bevara och förstärka städernas gröna ytor inte fått

genomslag. Grönområden exploateras fortfarande och

byggnader och infrastruktur tar dessa ytor i

anspråk. Detta leder till att parker och andra

grönområden konstant minskar. De som främst drabbas

av denna utveckling är handikappade, äldre och barn

som inte så lätt kan ta sig till längre bort belägna

grönområden. Städernas minskade grönytor leder

dessutom till att luften blir sämre, klimatet råare,

vindförhållandena försämrade och till ökat buller.

Riksdagen antog år 1996 ett förslag till ändringar

i naturresurslagen samt i plan- och bygglagen med

syfte att förstärka skyddet för städernas gröna

ytor. Detta förslag var dock inte tillräckligt

långtgående. Orsaken härtill är bl.a. att de förslag

som Plan- och byggutredningen lagt fram på området

inte genomfördes i alla sina delar. Utskottet anser

att skyddet för nära naturområden fortfarande är

för svagt och att åtgärder för att öka skyddet för

grönområden bör övervägas. Av de skyddsinstitut för

grönområden som i dag är tillgängliga är det endast

nationalstadsparker som är direkt anpassade för

skydd av städernas grönområden. Då detta institut

endast kan täcka en del av det behov som finns bör

enligt utskottets mening skyddet förstärkas genom

ett skyddsinstitut som till sin verkan ligger mellan

nationalstadspark och andra skyddsbestämmelser. Med

ett sådant instrument skulle grönområden i form av

gröna kilar och gröna bälten kunna skyddas även om

de inte har högsta naturkvalitet men har betydelse

för ekosystemet och människors välbefinnande. Vidare

anser utskottet att en förbättrad regionplanering

kan vara ett sätt att öka skyddet av grönområden.

Vad utskottet nu med anledning av motion

1999/2000:Bo204 (c) yrkande 11 anfört om förstärkt

lagskydd av grönområden bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha

följande lydelse:

27. beträffande förstärkt lagskydd av

grönområden

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Bo204 yrkande

11 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

28. Bullerfrågor (mom. 28)

Helena Hillar Rosenqvist (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Bostads-utskottet behandlade" och slutar

med "om bullerfrågor" bort ha följande lydelse:

I vår dagliga miljö har vi hela tiden olika ljud

omkring oss. Buller har blivit ett omfattande

miljöproblem. Bakgrundsbuller från ökande trafik

tvingar oss att leva med ett konstant störande ljud,

som en matta av buller vi inte kan komma ifrån.

Ljudnivån ökar hela tiden och drygt en halv miljon

människor anser sig vara mycket störda av buller

från trafiken. Nära stora trafikleder ökar

bakgrundsljudet i intervall. I tätorter märks

bullret till slut inte på grund av att man vänjer

sig. Men det finns där ständigt och framkallar

olustkänslor som inte kan identifieras.

Vi behöver bygga ett tystare samhälle, så att

buller inte sänker livskvaliteten, som nu är fallet

i dag när buller påverkar sömnen för många

människor, så att sömnstörningar uppkommer.

Bullerfria miljöer kommer alltmer att behövas för

att människor skall må bättre. En utredning som

klarlägger behovet av bullerfria miljöer i samhället

och framför allt på arbetsplatser skulle kunna

medverka till att skapa utrymmen där buller och

bakgrundsljud minimeras. Riksdagen har antagit ett

handlingsprogram för buller, men relativt litet är

anslaget i den totala vägbudgeten för att komma till

rätta med miljöproblemen i friluftsområdena. Det

skulle också vara en tydlig markering att även

friluftsområden kan bullerskyddas, inte bara

bostadsområden. Trots allt har vi friluftsområden

för att koppla av i och då är en god bullersituation

viktig. Större resurser måste avsättas för

bullerbekämpning.

Vad utskottet nu med anledning av mp-motionerna

1999/2000:Bo521 och 1999/2000:Bo539 yrkande 3 anfört

om bullerfrågor bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 28 bort ha

följande lydelse:

28. beträffande bullerfrågor

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Bo521 och

1999/2000:Bo539 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Upphävande av detaljplaner och

stormarknadsutvecklingen (mom. 10 och 11)

Rigmor Stenmark (c) anför:

Det är väl känt att dagens stormarknader och andra

externa köpcentrum leder till en rad negativa

konsekvenser. Några av de mest påtagliga nackdelarna

är:

1. ökad biltrafik med ökade luftföroreningar som

följd,

2.

3. försämrad tillgänglighet för konsumenter som inte

disponerar bil,

4.

5. utarmade stadskärnor genom att centralt belägna

butiker m.m. konkurreras ut.

6.

Enligt min mening är det en självklarhet att

kommunala detaljplaner måste kunna upphävas om de

åsidosätter viktiga intressen. Jag anser det vara

tveksamt om de möjligheter som i dag finns att av

t.ex. miljöskäl styra etableringen av externa

köpcentrum är tillräckliga. Här vill jag särskilt

framhålla att även andra miljöaspekter än de som är

riksintressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken

eller miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. är viktiga

att tillgodose. Det finns anledning att hysa en viss

oro för den framtida utvecklingen. Mot denna

bakgrund får det förutsättas att regeringen liksom

ansvariga myndigheter noggrant följer utvecklingen

när det gäller tillkomsten av nya köpcentrum och

deras effekter på miljön m.m. Inte minst Boverket

och länsstyrelserna har ett ansvar för detta. Jag

anser även att det finns starka skäl för att

utvärdera den nu pågående utvecklingen. Om det visar

sig erforderligt bör regeringen utan dröjsmål

förelägga riksdagen förslag till lagändringar eller

andra åtgärder för att komma till rätta med

situationen. Skulle så inte bli fallet är det min

avsikt att återkomma till riksdagen i frågan.

2. Barns intressen (mom. 17)

Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anför:

I FN:s barnkonvention slås fast att barnens bästa

alltid skall komma i första rummet (3 §) och att

barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla

frågor som berör det. När domstolar och myndigheter

behandlar fall som rör barnet skall barnet alltid

höras och barnets intresse komma i första rummet

(1215 §§). Vidare fastslås att barnet har rätt till

lek, vila och fritid (31 §). I målen för den svenska

bostadspolitiken betonas särskilt vikten av att

främja en god uppväxt för barn och ungdom. Detta har

dålig förankring i den svenska lagstiftningen. Det

saknas tydliga och styrande krav och regler när det

gäller hur barns lekmiljö skall vara utformad. I

redan byggda områden är reglerna ännu otydligare.

Där skall man uppfylla krav om det är rimligt

utifrån hänsynen till kostnaderna för arbetet och

tomtens särskilda egenskaper. Barnens fysiska

säkerhet i boendemiljön är ett exempel på detta.

Antalet barn som 1994 behövde sjukhusvård på grund

av olyckor i hemmet var ca 15 gånger större än det

antal som behövde sjukhusvård på grund av

trafikolyckor. Lagarna om barnsäkerhetskrav omfattar

inte t.ex. miljonprogramområdena beroende på att de

är byggda före 1973. Lagstiftningen bör ses över

dels utifrån vilka krav som skall gälla, dels

utifrån vilka krav man kan ställa på de fastigheter

som i dag inte omfattas av säkerhetskraven, dvs.

bostäder byggda före 1973 och ombyggda före 1976.

Regeringen avser att återkomma med en skrivelse

angående barnfrågor under maj 2000. Det är viktigt

att regeringen där kommer med förslag till hur

barnens inflytande skall beaktas i samhälls- och

trafikplanering samt hur man avser att hantera

barnsäkerheten i de fastigheter som är byggda före

1973. Om regeringen inte då redovisar en godtagbar

handlingsplan avser vi att på nytt initiera dessa

frågor.