Bet. 1999/2000:FiU18

Finansutskottets betänkande

1999/2000:FIU18

Ändrat ansvar för fastställande av diskontot m.m.

(prop. 1999/2000:50)

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

1999/2000

FiU18

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition

1999/2000:50 Ansvaret för fastställande av diskontot

m.m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag att

ansvaret för att fastställa och offentliggöra det

s.k. diskontot förs över från Riksbanken till

Riksgäldskontoret. Genom åtgärden renodlas

Riksbankens uppgifter ytterligare. Överflyttningen

av ansvaret medför en rad mindre följdändringar i

ett antal lagar. Utskottet tillstyrker också

förslaget att kopplingen till diskontot vid

ränteberäkning av för mycket avräknad fordran vid

återbetalning av skatter och avgifter tas bort. För

att få en mer enhetlig ordning inom skatteområdet

knyts ränteberäkningen i stället till

räntebestämmelserna i skattebetalningslagen.

Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.

I propositionen föreslås också en ändring av

riksbankslagen så att Riksbanken ges möjlighet att

delta i finansieringen av Internationella

valutafondens s.k. mjuka utlåning. Utskottet

tillstyrker regeringens förslag. Förändringen

föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.

Propositionen

I proposition 1999/2000:50 föreslås att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges

riksbank,

2. lag om ändring i jordabalken,

3. lag om ändring i räntelagen (1975:635),

4. lag om ändring i lagen (1980:1102) om

handelsbolag och enkla bolag,

5. lag om ändring i lagen (1984:649) om

företagshypotek,

6. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning

vid återbetalning av skatter och avgifter,

7. lag om ändring i lagen (1992:72) om

koncessionsavgift på televisionens område,

8. lag om ändring i sjölagen (1994:1009),

9. lag om ändring i lagen (1995:1571) om

insättningsgaranti.

Propositionens lagförslag återfinns i bilaga till

betänkandet. Det i bilagan intagna lagförslag 7 har

överlämnats till konstitutionsutskottet.

Inga motioner har väckts med anledning av

propositionen.

Utskottet

Ansvaret för fastställande av diskontot

Propositionen

Diskontot härstammar från den tid då allmänheten

kunde belåna växlar i Riksbanken. Räntan på lånen

kallades för diskonto. Under hela efterkrigstiden

fram till avregleringen av finansmarknaderna vid

mitten av 1980-talet var diskontot ett av

Riksbankens mest betydelsefulla penningpolitiska

instrument. Diskontots penningpolitiska betydelse

försvann emellertid när kreditmarknaden avreglerades

och Riksbanken 1986 i den aktiva penningpolitiken

ersatte diskontot och straffräntan med den s.k.

räntetrappan. Sedan 1992 fastställs diskontot genom

en mekanisk beräkning av den historiska

ränteutvecklingen. Modellen som Riksbanken använder

för att fastställa nivån på diskontot anger att

diskontot skall fastställas varje kvartal och

beräknas som genomsnittet av de under de senaste tre

månaderna dagligen noterade räntorna för dels

sexmånaders statsskuldväxlar och dels femåriga

statsobligationer. Genomsnittet minskas med två och

en halv procentenheter och avrundas till närmast hel

eller halv procentenhet.

Riksbanken ville redan 1988 avskaffa diskontot.

Anledning var att diskontot inte längre passade in i

Riksbankens verksamhet samt att det fanns en risk

för att diskontot, särskilt i internationella

sammanhang, fortfarande sågs som ett

penningpolitiskt styrinstrument. En förändring av

diskontot skulle felaktigt kunna uppfattas som en

räntepolitisk signal. Efter förändringen av metoden

att beräkna diskontot 1992 har emellertid Riksbanken

fortsatt att fastställa diskontot. Eftersom

diskontot nu fastställs vid i förväg bestämda

tidpunkter och enligt en tydlig beräkningsmetod har

risken för missuppfattningar minskat.

Enligt propositionen kvarstår emellertid risken att

diskontot uppfattas som ett penningpolitiskt

instrument. Detta framstår än tydligare efter den 1

januari 1999, då det genom lag klargjordes att

penningpolitik är Riksbankens huvudsakliga uppgift

och bankens arbetsuppgifter renodlades.

Regeringen föreslår därför att uppgiften att

fastställa diskontot flyttas från Riksbanken till

Riksgäldskontoret. Fastställandet av diskontot

stämmer mer överens med Riksgäldskontorets

arbetsuppgifter än med Riksbankens. Termen diskonto

skall enligt propositionen behållas och nivån på

diskontot skall även i fortsättningen fastställas

och beräknas enligt den metod som Riksbanken

tillämpar i dagsläget. Att Riksgäldskontoret tar

över uppgiften att fastställa och offentliggöra

beslut om diskontoförändringar kommer enligt

propositionen inte att innebära några konsekvenser

för avtal eller andra liknande rättsliga instrument.

I ett antal författningar förekommer emellertid

hänvisningar till det av Riksbanken fastställda

diskontot. Regeringen föreslår därför att

hänvisningar i lag till det av Riksbanken

fastställda diskontot ersätts med hänvisning till

det av Riksgäldskontoret fastställda diskontot.

Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.

För att klargöra att ränta som avser tid före

ikraftträdandet av lagändringarna även

fortsättningsvis skall beräknas med utgångspunkt i

det diskonto som Riksbanken fastställde för den

aktuella tidpunkten, bör en övergångsbestämmelse

införas i berörda lagar.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att föra

över ansvaret för fastställandet av diskontot från

Riksbanken till Riksgäldskontoret samt de lagförslag

som därav följer.

I ett av lagförslagen föreslås en ändring i 9 §

lagen (1992:72) om koncessionsavgift på

televisionens område. Lagändringen föreslås träda i

kraft den 1 juli 2000. En ändring i samma paragraf

med samma ikraftträdande föreslås också i

proposition 1999/2000:55 Kommersiell lokalradio, som

bereds av konstitutionsutskottet. Utskottet

beslutade därför tisdagen den 7 mars 2000 att

överlämna det aktuella lagförslaget till

konstitutionsutskottet för författningsteknisk

samordning.

Ränta på för mycket avräknad statlig

fordran

Propositionen

Av lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning

av skatter och avgifter framgår att om någon har

rätt till återbetalning eller annan utbetalning på

grund av bestämmelse i ett antal skatteförfattningar

skall i de flesta fall en eventuell fordran som det

allmänna har mot denna person avräknas från det

belopp som skall återbetalas. Om för mycket

avräknas, skall rättelse och utbetalning ske av det

felaktigt avräknade beloppet. På denna utbetalning

skall enligt 10 § ränta utgå med det av Riksbanken

fastställda, vid varje tid gällande diskontot.

I och med att ansvaret för att fastställa diskontot

flyttas från Riksbanken till Riksgäldskontoret

föreslår regeringen i propositionen att kopplingen

till diskontot vid avräknad statlig fordran bör

upphöra. I stället bör ränteberäkningen knytas till

räntebestämmelserna i skattebetalningslagen

(1997:483). Enligt lagen tillgodoförs skattskyldig

ränta motsvarande 45 % av den s.k. basräntan, dvs.

den räntesats som gäller för sexmånaders

statsskuldväxlar fastställd till helt procenttal.

Regeringen gör i propositionen bedömningen att 45 %

av basräntan historiskt sett varit en lägre

räntesats än diskontot. För närvarande är emellertid

skillnaden försumbar.

Förslaget föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.

För att klargöra att ränta som avser tid före

ikraftträdandet av lagändringen även

fortsättningsvis skall beräknas med utgångspunkt i

det diskonto som Riksbanken fastställde för den

aktuella tidpunkten, bör en övergångsbestämmelse

införas i den berörda lagen.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Riksbankens medverkan i finansieringen

inom Internationella valutafonden

Propositionen

Sedan 1976 har Internationella valutafonden (IMF),

vid sidan av utlåningen från fondens allmänna

resurser, utvecklat låneformer för de allra

fattigaste och mest skuldtyngda medlemsländerna -

den s.k. mjuka utlåningen. Enligt IMF:s stadga skall

den mjuka utlåningen ha samma syfte som utlåningen

från de allmänna resurserna. I övrigt regleras den

mjuka utlåningen inte i stadgan. Räntekostnaden för

utlåningen är subventionerad genom särskilda bidrag

från de rikare medlemsländerna. Lånens löptider är

långa för att länderna skall komma till rätta med

sina strukturproblem. Den utestående mjuka

utlåningen motsvarade vid slutet av budgetåret

1998/99 drygt 9 % av IMF:s utlåning från de allmänna

resurserna.

IMF har emellertid svårt att hitta finansiering av

de mjuka lånen. IMF försöker därför inom ramen för

fondens stadga arrangera olika

finansieringslösningar. De arrangemang som hittills

varit aktuella förutsätter godkännande eller någon

form av medverkan från berörda medlemsländer.

Nedan ges ett exempel på finansieringslösning för de

mjuka lånen.

I december 1998 beviljades Brasilien ett lån från IMF på

motsvarande 147,5 miljarder kronor. Lånet var delvis

finansierat genom ett s.k. NAB-arrangemang, vilket

är ett lånearrangemang inom IMF:s allmänna resurser

där 25 länder, däribland Sverige, ingår som

kreditgivare. IMF föreslog att en del av

ränteintäkterna från lånet skulle användas för att

finansiera den mjuka utlåningen. Den aktuella delen

av ränteintäkterna var ursprungligen avsedd för

IMF:s allmänna reserver, vilka skyddar fondens

ordinarie resurser, dvs. insatskapital från

centralbankerna. En överföring av ränteintäkterna

till den mjuka utlåningen förutsatte att de

bakomliggande kreditgivarna - bl.a. Riksbanken - var

eniga och medgav överföringen. I likhet med övriga

kreditgivare medgav Riksbanken överföringen. Den

svenska valutareserven påverkades inte av åtgärden.

I framtiden kommer fler arrangemang av den typ som

redovisas i exemplet ovan att initieras av IMF.

Enligt propositionen är det emellertid osäkert om

det finns något legalt stöd i svensk rätt för

Riksbanken att medverka i sådana

finansieringslösningar. Varken riksbankslagen eller

regeringsformens bestämmelser om internationella

överenskommelser ger något klart stöd för

Riksbankens medverkan i den här typen av

arrangemang.

Enligt propositionen stöder Sverige IMF:s mjuka

utlåning. Det är viktigt att även

utvecklingsländerna i praktiken får möjlighet att

låna från IMF. Enligt regeringen är det därför

naturligt att Riksbanken ges möjlighet att

finansiera även fondens mjuka utlåning och därmed ge

sitt stöd till hela fondens verksamhet. Regeringen

föreslår i propositionen att riksbankslagen ändras

så att det blir klart att Riksbanken har lagligt

utrymme att medverka i sådana

finansieringslösningar. För att åstadkomma detta bör

7 kap. 4 § riksbankslagen ändras så att finansiering

av IMF:s verksamhet kan ske i även andra former än

genom kreditgivning och utan att det föreligger

något valutapolitiskt syfte.

De transaktioner och arrangemang som aktualiserat

förslagen ovan har normalt sett inte något

valutapolitiskt syfte. En medverkan från Riksbankens

sida ligger därför utanför en centralbanks egentliga

uppgifter. Riksbanken måste i varje enskilt fall

bedöma om det är lämpligt att delta i finansiering

av IMF:s verksamhet. Riksbankens engagemang måste

naturligtvis hela tiden vara förenligt med en

ansvarsfull förvaltning av valutareserven. En

förutsättning för Riksbankens deltagande i den mjuka

utlåningen bör också vara att Sveriges andel vid

varje tillfälle vilar på en rimlig bördefördelning

mellan de rikare medlemsländerna i IMF. Dessutom

bör, i enlighet med de nuvarande bestämmelserna,

riksdagen som huvudregel lämna sitt medgivande

beträffande de engagemang som inte har något

valutapolitiskt syfte.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

ändring i riksbankslagen så att Riksbanken ges

möjlighet att även finansiera Internationella

valutafondens s.k. mjuka utlåning.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ansvaret för fastställande

av diskontot

att riksdagen med bifall till proposition 1999/2000:50 i

denna del godkänner vad utskottet anfört,

2. beträffande ränta på för mycket

avräknad statlig fordran

att riksdagen med bifall till proposition 1999/2000:50 i

denna del godkänner vad utskottet anfört,

3. beträffande Riksbankens medverkan i

finansiering inom Internationella valutafonden

att riksdagen med bifall till proposition 1999/2000:50 i

denna del godkänner vad utskottet anfört,

4. beträffande lagförslagen

att riksdagen med bifall till proposition 1999/2000:50 i

denna del samt med anledning av vad utskottet

ovan anfört och hemställt antar de av regeringen

framlagda förslagen till

dels lag om ändring i lagen (1988:1385) om

Sveriges riksbank,

dels lag om ändring i jordabalken,

dels lag om ändring i räntelagen (1975:635),

dels lag om ändring i lagen (1980:1102) om

handelsbolag och enkla bolag,

dels lag om ändring i lagen (1984:649) om

företagshypotek,

dels lag om ändring i lagen (1985:146) om

avräkning vid återbetalning av skatter och

avgifter,

dels lag om ändring i sjölagen (1994:1009),

dels lag om ändring i lagen (1995:1571) om

insättningsgaranti.

Stockholm den 21 mars 2000

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Mats

Odell (kd), Gunnar Hökmark (m), Lisbet Calner (s),

Johan Lönnroth (v), Sonia Karlsson (s), Fredrik

Reinfeldt (m), Carin Lundberg (s), Sven-Erik

Österberg (s), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm

(m), Matz Hammarström (mp), Lena Ek (c), Karin

Pilsäter (fp), Gunnar Axén (m), Hans Hoff (s) och

Marie Engström (v).

Särskilt yttrande

Riksbankens medverkan i finansiering inom

Internationella valutafonden (mom. 3) (c,

fp)

Lena Ek (c) och Karin Pilsäter (fp) anför:

Det är bra att Internationella valutafonden (IMF) i

ökad omfattning engagerar sig och tar initiativ till

att öka långivningen och förbättra lånevillkoren för

jordens allra fattigaste och mest skuldtyngda

länder. Att minska skuldbördan för dessa länder och

genom finansiell hjälp ge länderna en rimlig chans

att förbättra den övergripande ekonomiska

utvecklingen i landet är en viktig del i arbetet att

minska klyftorna och den växande fattigdomen i

världen.

Däremot tycker vi att det är det tveksamt att utöka

Riksbankens möjligheter att, utan riksdagsbehandling

och beslut, delta i den här typen av verksamhet. Den

s.k. mjuka utlåningen till de fattigaste länderna i

världen inbegriper frågeställningar som i

normalfallet ligger utanför en centralbanks

kompetensområde. Det handlar t.ex. om hur

fattigdomen skall mildras och lösas och om den

globala hälso-, miljö- och

jämställdhetsutvecklingen. Detta är frågor som har

en stor betydelse för våra partier. Det

parlamentariska inflytandet i dessa frågor minskar

dock när man i ökad utsträckning låter Riksbanken

själv avgöra om och när man skall delta i den mjuka

utlåningen. Det demokratiska inflytandet i

Riksbankens verksamhet skall tillgodoses av

fullmäktige i Riksbanken. I fullmäktige finns

emellertid inte alla partier i riksdagen

representerade.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i lagen

(1988:1385) om Sveriges

riksbank

2 Förslag till lag om ändring i

jordabalken

3 Förslag till lag om ändring i räntelagen

(1975:635)

4 Förslag till lag om ändring i lagen

(1980:1102) om

handelsbolag och enkla bolag

5 Förslag till lag om ändring i lagen

(1984:649) om

företagshypotek

6 Förslag till lag om ändring i lagen

(1985:146) om avräkning

vid återbetalning av skatter och

avgifter

7 Förslag till lag om ändring i lagen

(1992:72) om

koncessionsavgift på televisionens

område

8 Förslag till lag om ändring i sjölagen

(1994:1009)

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571)

om

insättningsgaranti