Bet. 1999/2000:FiU23

Finansutskottets betänkande

1999/2000:FIU23

Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning år 1999

Innehåll

Sammanfattning

Motionen

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

FiU23

Sammanfattning

Utskottet utför i betänkandet sin årliga utvärdering i efterhand av Riksban-

kens penningpolitik. Utvärderingen omfattar perioden 1997-1999.

Utskottet tillstyrker att riksbanksfullmäktige och direktionen beviljas an-

svarsfrihet för sin förvaltning av Riksbanken under 1999.

Utskottet ställer sig även bakom fullmäktiges förslag till disposition av

Riksbankens resultat 1999 samt föreslår att riksdagen fastställer Riksbankens

balansräkning och resultaträkning.

Den föreslagna dispositionen innebär att 9 800 miljoner kronor skall leve-

reras in till statsverket, att 2 978 miljoner kronor skall föras till

dispositions-

fonden och att 8 853 miljoner kronor skall föras från resultatutjämningsfon-

den.

Utskottet föreslår också att fullmäktige skall bemyndigas att till ett i Sveri-

ge nybildat institut för judiska studier lämna ett bidrag på 40 miljoner kronor.

Ett förslag av denna innebörd har väckts med anledning av att det inte kan

uteslutas att Riksbanken under andra världskriget tagit emot s.k. smittat guld.

Bidraget skall räknas av från den av fullmäktige föreslagna inleveransen som

därigenom kommer att uppgå till 9 760 miljoner kronor.

I betänkandet diskuterar utskottet också de riktlinjer som under de tolv se-

naste åren styrt Riksbankens inleveranser till statsverket. Bland annat med

tanke på att dessa riktlinjer tillkommit i ett läge när det rådde andra

förutsätt-

ningar för penning- och valutapolitiken ser utskottet det inte som självklart

att de bör gälla också i framtiden.

Till betänkandet har fogats tre reservationer.

Redogörelserna och förslaget m.m.

Årsredovisning för Sveriges riksbank för 1999

I årsredovisningen (redog. 1999/2000:RB1) redogör Riksbankens direktion

för den förda penning- och valutapolitiken samt för bankens verksamhet i

övrigt. Direktionen föreslår att riksdagen skall fastställa de i årsredovisning-

en intagna balans- och resultaträkningarna enligt förslaget.

Riksbanksfullmäktiges förslag till disposition av Riksbankens

vinst för räkenskapsåret 1999

Riksbanksfullmäktige föreslår (förs. 1999/2000:RB2) att riksdagen beslutar

att disponera Riksbankens resultat på följande sätt:

Till statsverket inlevereras

9 800 mkr

Till Riksbankens dispositionsfond förs

2 978 mkr

Från Riksbankens resultatutjämningsfond förs

-8 853 mkr

Summa

3 925 mkr

Riksbanksfullmäktige föreslår dessutom att Riksbanken skall bemyndigas att

av den föreslagna inleveransen på 9 800 miljoner kronor betala ut 40 miljo-

ner kronor till ett föreslaget institut för judiska studier i Sverige.

Riksdagens revisorers berättelse över granskningen av

Riksbankens verksamhet under år 1999

I sin granskningsberättelse (redog. 1999/2000:RR5) tillstyrker Riksdagens

revisorer

1. att riksdagen beviljar fullmäktige i Riksbanken ansvarsfrihet,

2. att riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken ansvarsfrihet,

3. att riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning och resultaträkning

för 1999.

Riksdagens revisorer har till utskottet också överlämnat en mer utförlig

granskningsrapport (daterad 2000-02-10) som utarbetats gemensamt av

Riksbankens revisionsavdelning och den revisionsbyrå som på Riksdagens

revisorers uppdrag svarar för granskningsarbetet, KPMG.

Fullmäktiges och direktionens protokoll

Utskottet har som underlag för sin prövning även haft tillgång till Riksbanks-

fullmäktiges och direktionen i Riksbankens protokoll för 1999.

Utfrågning

Finansutskottet anordnade torsdagen den 23 mars 2000 en offentlig utfråg-

ning av riksbankschefen Urban Bäckström angående penningpolitiken och

inflationen.

Protokoll från utfrågningen återfinns som bilaga 3 i betänkandet.

Motionen

1999/2000:Fi202 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs en föreskrift om rätt

till utskottsutfrågningar i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs regler om offentlig-

görande av direktionens protokoll i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Utvärdering av penningpolitiken 1997-1999

Inledning

Riksbanken har sedan den 1 januari 1999 en mer oberoende ställning gente-

mot riksdag och regering. Förändringarna innebär i korthet att riksdagen i än

högre grad än tidigare delegerat penningpolitiken till Riksbanken. Målet för

penningpolitiken definieras i riksbankslagen som att Riksbanken skall upp-

rätthålla ett fast penningvärde. Därutöver skall Riksbanken främja ett säkert

och effektivt betalningsväsende. Riksbanken skall självständigt arbeta mot

dessa mål och är ansvarig inför riksdagen för sina handlingar. Den nya lag-

stiftningen innebär också att en ny ledningsstruktur för Riksbanken införts.

Sedan den 1 januari 1999 leds Riksbanken av en direktion med sex heltids-

anställda ledamöter som utses av riksbanksfullmäktige.

I samband med behandlingen av penningpolitiken och Riksbankens för-

valtning våren 1999 (bet. 1998/99:FiU23) anförde utskottet att det ökade

oberoendet ökar behovet av att i efterhand granska och utvärdera Riksban-

kens penningpolitik. Utskottet beslutade därför att varje år utföra en gransk-

ning av den förda penningpolitiken i anslutning till utskottets behandling av

Riksbankens årsredovisning och Riksdagens revisorers granskning av Riks-

bankens verksamhet. Granskningen skall omfatta utvecklingen under de

gångna tre åren. Den utvärdering av penningpolitiken som genomfördes

våren 1999 omfattade perioden 1996-1998. Utskottets betänkande godkän-

des av riksdagen den 3 juni 1999.

För att penningpolitiken skall kunna följas av medborgarna och kunna ut-

värderas av både riksdagen och andra intressenter krävs stor öppenhet med

information, statistik och analysinstrument. Utskottet konstaterar att den

svenska riksbanken i jämförelse med andra centralbanker har relativt stor

öppenhet. Riksbanken offentliggör relevant information bl.a. i de s.k. infla-

tionsrapporter som publiceras fyra gånger per år och i de protokoll från di-

rektionens sammanträden som offentliggörs med viss tidseftersläpning. Pro-

tokollen från direktionssammanträdena behandlas nedan av utskottet under

avsnittet om direktionens sammanträdesprotokoll. I samband därmed be-

handlas motion Fi202 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) om förändringar i riks-

bankslagen.

Låg inflation och hög tillväxt

Till att börja med kan utskottet konstatera att inflationen i Sverige under de

senaste åren sjunkit kraftigt jämfört med de nivåer som rådde under 1970-,

1980- och början av 1990-talet. Trots en högre tillväxttakt än EU-

genomsnittet och en lågt värderad krona har den svenska inflationen de se-

naste två åren legat under genomsnittet i EU. Inflationen har tidvis också

varit den lägsta bland medlemsländerna. Under de senaste 24 månaderna har

den svenska inflationstakten mätt med 12-månaderstal varit lägst i EU under

12 månader.

Sedan tillväxten tog fart efter den ekonomiska nedgången i början av

1990-talet, har Sveriges BNP ökat med i genomsnitt omkring 3 % per år

samtidigt som inflationstakten mätt med konsumentprisindex (KPI) varit i

genomsnitt ca 1,2 % per år. Detta kan jämföras med utvecklingen under

1970- och 1980-talen då tillväxten i genomsnitt var 2,4 % respektive 2,0 %

per år och inflationstakten uppgick till 8,6 % respektive 7,9 % per år.

Förväntningarna om inflationens utveckling bland ekonomins olika aktörer

- hushåll, företag, finansmarknad och arbetsmarknadens parter - har fallit

kraftigt och har sedan mitten av 1990-talet legat kring inflationsmålet och

tidvis t.o.m. under inflationsmålets toleransintervall.

Den låga och stabila inflationsnivån är till stor del en följd av de samlade

effekterna av penning- och finanspolitiken. Trovärdigheten för låginflations-

politiken och Riksbankens inflationsmål har stadigt ökat. Det skapar förut-

sättningar för en fortsatt god prisstabilitet i den svenska ekonomin.

Inflationsmålet och målvariabeln

I januari 1993, två månader efter det att den fasta växelkursen övergavs och

kronan började flyta på den internationella valutamarknaden, beslutade riks-

banksfullmäktige att prisstabilitetsmålet i operativa termer skulle formuleras

som att inflationen, mätt som KPI, skulle begränsas till 2 % i årlig föränd-

ringstakt med ett toleransintervall på ? 1 procentenhet. Utgångspunkten var

att målet skulle vara symmetriskt, i den meningen att Riksbanken skulle ta

lika allvarligt på en alltför låg som en alltför hög inflation.

Orsaken till att KPI valdes till målvariabel var bl.a. att måttet är välkänt ho

allmänheten, att det publiceras regelbundet med liten tidseftersläpning och

att KPI sällan revideras. KPI är också det överlägset bredaste måttet av den

privata konsumtionen av varor och tjänster.

Som utskottet framhållit tidigare (i bet. 1998/1999:FiU23) har dock KPI en

svaghet som målvariabel genom att indexet kan påverkas av tillfälliga effek-

ter som inte har någon bestående effekt på inflationen eller inflationsförvänt-

ningarna. En sådan viktig tillfällig faktor, som under de senaste åren har fått

ett ganska stort genomslag i KPI, är nedgången i räntenivån. Räntefallet är ju

dessutom bl.a. en effekt av Riksbankens egna åtgärder. Enligt Statistiska

centralbyråns (SCB:s) och Riksbankens beräkningar har lägre räntekostnader

för hushållen minskat KPI:s ökningstakt med i genomsnitt ca 0,75 procent-

enheter per år under perioden 1997-1999 - 0,9 procentenheter 1997, 0,65

procentenheter 1998 och 0,7 procentenheter 1999. Andra tillfälliga effekter

som normalt inte påverkar inflationsprocessen är förändringar i indirekta

skatter och subventioner. Ändrade indirekta skatter och subventioner har

under de senaste åren påverkat KPI i olika riktningar. Under 1997 och 1998

bidrog de, bl.a. till följd av saneringen av de offentliga finanserna, till att

höja KPI med 0,6 respektive 0,2 procentenheter. Under 1999 bidrog de till

att dämpa KPI med drygt 0,3 procentenheter. Tillsammans har sänkta räntor

och förändrade indirekta skatter och subventioner under åren 1997-1999

hållit tillbaka KPI med i genomsnitt 0,6 procentenheter per år.

Enligt utskottets mening kan det vara rimligt att Riksbanken väljer att bort-

se från sådana tillfälliga effekter i KPI som inte påverkar den långsiktiga

inflationen. Som påtalats ovan leder t.ex. sänkta räntor till att KPI sjunker n

hushållens boendekostnader minskar. Skulle Riksbanken motverka nedgång-

en i KPI genom att t.ex. ytterligare sänka räntan uppstår ett beteendemönster

som kan liknas vid att Riksbanken jagar sin egen svans.

I samband med sitt tillträde den 1 januari 1999 fastställde den nya direk-

tionen att inflationsmålet även i fortsättningen skall vara definierat i termer

av KPI. Samtidigt gjordes ett tillägg till målet i den meningen att direktionen

angav att det finns två skäl att avvika från målet. Det första skälet är om KPI

ett till två år framåt påverkas av tillfälliga faktorer, som t.ex. förändringar

hushållens räntekostnader eller förändringar av indirekta skatter och subven-

tioner, som inte bedöms få varaktig inverkan på inflationen. Det andra skälet

är om inflationen ligger utanför målet och om en snabb återgång till målet

via stora ränteförändringar får stora samhällsekonomiska konsekvenser. Vid

en sådan situation bör uppfyllandet av målet i stället ske gradvis. I bägge

fallen skall Riksbanken i förväg ange hur stor avvikelse som kan vara moti-

verad på ett till två års sikt.

Under 1999 har Riksbanken vid flera tillfällen hänvisat till tillägget till

målet. I inflationsrapporterna från juni, oktober och december 1999 (och

även i rapporten från mars 2000) meddelas att direktionen i rådande läge

bortser från tillfälliga faktorer i utformningen av penningpolitiken eftersom

de inte bedöms få någon varaktig inverkan på inflationen. Och att det i prak-

tiken innebär att penningpolitiken för närvarande baseras på en bedömning

av inflationen mätt med det underliggande inflationsmåttet, UND1X (se

definition av UND1X i avsnitt nedan).

I anslutning till detta noterar utskottet att Riksbanken i juni 1999 bedömde

att de tillfälliga faktorerna på ett och två års sikt skulle hålla tillbaka ökn

en av KPI med 0,3 procentenheter. I oktober 1999 väntades de begränsa

ökningen i KPI med 0,5 procentenheter på ett års sikt men höja KPI med 0,1

procentenheter på två års sikt. I inflationsrapporten från december i fjol

väntades de temporära effekterna dämpa KPI-ökningen med 0,2 procenten-

heter på ett års sikt och höja den med 0,3 procentenheter på två års sikt.

Denna redovisning tillsammans med en genomgång av inflationsrapporterna

för 1997 och 1998 visar att det är svårt att uppskatta storleken på framtida

temporära effekter.

Utskottet kan i detta sammanhang konstatera att det finns en diskussion om

vad som är den lämpligaste målvariabeln. I slutet av förra året lämnade Ut-

redningen om översyn av konsumentprisindex sitt betänkande (SOU

1999:124). I betänkandet finns en del slutsatser om målvariabler för pen-

ningpolitiken. En genomgång som utredningen gjort visar att ränteposten i

KPI under större delen av 1990-talet systematiskt dragit ned den registrerade

inflationstakten. Utredningen drar slutsatsen att det knappast kan betecknas

som ändamålsenligt att hantera den här typen av långvariga avvikelser med

hjälp av indikatorer på den underliggande inflationens utveckling. Enligt

utredningen skulle i stället KPI exklusive hushållens räntekostnader vara en

bättre fungerande målvariabel för inflationsmålet. Utredningen menar vidare

att förändrade indirekta skatter och subventioner inte påverkat KPI på samma

systematiska sätt som förändringar i räntekostnaderna.

Även internationellt pågår en debatt och ett informationsutbyte kring in-

flationsmålet och t.ex. valet av målvariabel. Utskottet kan här konstatera att

antalet länder som bedriver penningpolitik utifrån ett inflationsmål har ökat

kraftigt under de senaste åren. Förutom de industriländer som i början av 1990-

talet började använda inflationsmål, som t.ex. Nya Zeeland, Kanada, Australien

och Sverige, har under de senaste åren länder som Chile, Brasilien, Mexiko,

Tjeckien, Polen, Sydafrika och nu senast Thailand, börjat bedriva sin

penningpolitik med ett mer eller mindre formellt fastställt inflationsmål som

grund. I tabell 1 nedan redovisas situationen i några av industriländerna. Av

tabellen framgår bl.a. att i flera länder definieras målvariabeln som

konsumentprisindex exklusive räntekostnader. Möjligheterna att avvika från

målvariabeln är också flera, t.ex. om indirekta skatter och avgifter eller råva

rupriser förändras kraftigt.

Tabell 1. Inflationsmål i olika länder

Inflationsmål

Målvariabel

Möjligheter till avvikelse

från målvariabeln

Australien

Genomsnitt

mellan 2 och

3 % (över kon-

junkturcykeln)

KPI (ej ränte-

kostnader i

index)

? Indirekta skatter och

avgifter

?

? Energipriserna

Kanada

1-3%

KPI

? Indirekta skatter och

avgifter

?

? Livsmedels- och

energipriser

Nya Zeeland

0-3%

KPI exkl.

räntor

? Råvarupriser

?

? Indirekta skatter och

avgifter.

?

? Stora svängningar i

räntekostnaderna

Storbritan-

nien

2,5 %

KPI exkl.

räntor

? Avviker inflationen ?

1 % från målet måste

banken skriftligen

förklara varför

Riksbanken har vid flera tillfällen diskuterat inflationsindexet HIKP som ett

möjligt alternativ till KPI. HIKP är ett mellan länderna harmoniserat infla-

tionsindex som utvecklats inom EU. HIKP används som målvariabel för

penningpolitiken av Europeiska centralbanken, ECB, och har speciellt ut-

formats för att fylla stabiliseringspolitiska syften. Till skillnad från KPI

exkluderar HIKP räntekostnader för egnahem, bostadsrättsavgifter, avgifter

för viss hälso- och sjukvård, fastighetsskatt, avskrivningar, tomträttsavgäld

och försäkringar för egnahem, del av reparationer samt lotterier och tips.

Enligt Konsumentprisindexutredningen har HIKP en fördel jämfört med KPI

som målvariabel för penningpolitiken genom att HIKP undviker de problem

som har med ränteändringar att göra. Ett annat plustecken för HIKP är den

högre jämförbarheten med andra EU-länder. Utredningen är emellertid för

närvarande tveksam till om det vore lämpligt att ersätta KPI med HIKP efter-

som indexet fortfarande håller på att utvecklas och att det på viktiga punkter

finns stora oklarheter om HIKP:s framtida utformning. I sitt remissvar över

utredningen framhåller Riksbanken att HIKP:s roll också måste ses i ljuset av

ett ställningstagande till ett svenskt deltagande i EMU.

Inflationens utveckling 1997-1999 enligt KPI och UND1X

Som framgår av diagram 1 och tabell 1 har inflationstakten mätt med KPI varit

fallande under perioden 1997-1999. I genomsnitt ökade KPI med 0,5 % per år - 0,

% 1997, 0,4 % 1998 och 0,3 % 1999. Detta innebär att inflationstakten mätt enli

KPI legat under inflationsmålet på 2 % under perioden. KPI har dessutom legat u

det s.k. toleransintervallet.

Diagram 1. Konsumentprisindex (KPI), index för underliggande inflation (UND1X)

och EU:s konsumentprisindex (HIKP) för Sverige 1997-1999. 12-månaderstal

Källa: Riksbanken, SCB

Som framgick ovan har KPI under den undersökta perioden påverkats av

faktorer som endast har tillfälliga effekter på inflationen. Om dessa faktorer

rensas bort och inflationen i stället mäts enligt UND1X steg inflationen med 1,

% 1997, 0,9 % 1998 och 1,4 % 1999. Det ger ett genomsnitt under perioden på

1,2 % per år. UND1X beräknas och publiceras av SCB och anger utvecklingen i

KPI rensat för hushållens räntekostnader för egnahem och direkta effekter av

förändrade indirekta skatter och subventioner. Även mätt med UND1X har

inflationen under de senaste tre åren underskridit inflationsmålet. UND1X har

dock, till skillnad från KPI, legat inom toleransintervallet. Som framgick ovan

har Riksbanken under 1999 uttalat att utformningen av penningpolitiken för

tillfället baseras på en bedömning av UND1X.

Tabell 2. Inflationsutvecklingen 1997-1999 enligt olika inflationsmått

KPI

UND1X

UNDINHX

HIKP

1997

0,9

1,4

1,7

1,8

1998

0,4

0,9

1,8

1,0

1999

0,3

1,4

1,8

0,6

Snitt 1997-1999

0,5

1,3

1,8

1,1

Källa: Riksbanken, SCB

Andra mått på inflationen

Mätt enligt det ovan diskuterade europeiska inflationsmåttet, HIKP, har den

svenska inflationen varit 1,8 % 1997, 1,0 % 1998 och 0,6 % 1999. Det ger ett

genomsnitt för hela perioden på 1,1 % per år, dvs. under inflationsmålet, men

precis innanför toleransintervallet.

Ett mått på den inhemska underliggande inflationen som Riksbanken lö-

pande använder i sin inflationsanalys är det s.k. UNDINHX. I likhet med

UND1X beräknas och publiceras UNDINHX av SCB och definieras som

UND1X exklusive importprisförändringar. Genom att importprisförändringar

exkluderas tas en ganska stor del av de varor som ingår i KPI bort ur beräk-

ningarna. Följden blir också att andelen tjänster i indexet blir väsentligt hög

re jämfört med i KPI. Detta gör att det är tveksamt om UNDINHX kan an-

vändas som ett mått på den allmänna inflationsutvecklingen i det svenska

samhället. I Konsumentprisindexutredningen konstateras att UNDINHX

systematiskt visar en högre inflationstakt än UND1X och KPI. Enligt utred-

ningen innebär detta att det kan vara svårt att utnyttja UNDINHX som en

indikator på den trendmässiga eller underliggande inflationens utveckling,

åtminstone enligt den beräkningsmodell som för närvarande används.

Reporäntans utveckling

Som framgår av tabell 3 kan utvecklingen av Riksbankens styrränta, den

s.k. reporäntan, under åren 1997-1999 grovt delas i fyra delperioder. Den

första perioden sträcker sig från januari 1997 till mitten av 1998 då

reporäntan låg stilla, med undantag för en höjning med 0,25 procentenheter i

slutet av 1997. Den andra perioden omfattar tiden från mitten av 1998 till

våren 1999, då Riksbanken successivt sänkte reporäntan med knappt 1,5

procentenheter, till följd av bl.a. Asienkrisens effekter på inflationstrycket

Sverige och omvärlden. Reporäntan nådde sin botten i slutet av mars 1999 på

nivån 2,9 %, vilket innebar att den svenska reporäntan under en kort tid låg

under ECB:s styrränta. Från april 1999 till hösten 1999 låg reporäntan stilla.

I mitten av november 1999 höjdes reporäntan med 0,35 procentenheter.

Ytterligare en höjning med en halv procentenhet genomfördes i början av

februari i år.

Tabell 3. Förändringar i Riksbankens reporänta 1997-1999

Datum

Förändring

Nivå efter förändringen

1996-12-08

-0,25

4,10

1997-12-17

+0,25

4,35

1998-06-10

-0,25

4,10

1998-11-04

-0,25

3,85

1998-11-25

-0,25

3,60

1998-12-16

-0,20

3,40

1999-02-17

-0,25

3,15

1999-03-31

-0,25

2,90

1999-11-17

+0,35

3,25

2000-02-09

+0,50

3,75

Källa: Riksbanken

Kronans utveckling

Bildandet av EMU, Asienkrisen och oron på de internationella finansmark-

naderna har präglat utvecklingen för svenska kronan under perioden 1997-

1999. I slutet av 1996 och början av 1997 försvagades kronan något på grund

av bl.a. en internationell osäkerhet om EMU-processen. När oron för EMU

avtog under våren stärktes kronan för att ånyo försvagas i slutet av 1997 och

början av 1998, delvis till följd av Asienkrisens effekter på valutamarknader-

na. Efter en kort period av starkare krona under våren 1998 försvagades

kronan kraftigt under hösten och vintern 1998 när den internationella oron på

finansmarknaderna tilltog på grund av bl.a. Rysslands betalningsinställelse

av den inhemska statsskulden och kollapsen i den amerikanska hedgefonden,

Long Term Capital Management (LTCM). I början av 1999, när euroländer-

nas valutor låstes mot euron, låg kronans värde, mätt enligt det s.k. TCW-

indexet, på ett indexvärde på omkring 130 (ju högre värde på TCW-index,

desto svagare krona). Det var det lägsta värdet på kronan som noterats sedan

början av 1995. Under våren 1999 minskade den finansiella oron i takt med

att farhågorna om en djup internationell nedgång avtog, och kronan stärktes

relativt kraftigt.

Som framgår av diagram 2 har kronan mätt enligt TCW-index varit relativt

stabil från början av sommaren 1999. Kronan har pendlat mellan indexvärdena

122,6 och 125,8. Tittar man på utvecklingen mot enskilda valutor blir

utvecklingen lite mer variabel. Mot euron stärktes kronan med nästan 11 %

under 1999, från 9,49 kr per euro när EMU startade den 1 januari 1999 till 8,56

kr per euro den 31 december 1999. Mot den amerikanska dollarn försvagades

kronan med knappt 5 % under 1999. Trenden av en svagare euro och en

starkare dollar har fortsatt under inledningen av 2000.

Diagram 2. Kronans utveckling enligt TCW-index

Källa: Riksbanken

Inflationen, inflationsprognoserna och penningpolitiken för 1999

Utskottet gör nedan en översiktlig genomgång av ekonomin, penningpoliti-

ken, inflationen och inflationsprognoserna för 1999. Genomgången har som

utgångspunkt att det kan ta omkring ett till två år innan åtgärder inom pen-

ningpolitiken får fullt genomslag i ekonomin och på inflationen. Speciellt

intressant blir då de överväganden, de prognoser som gjorts och de åtgärder

som vidtagits under 1997 och 1998.

Bedömningar av utvecklingen under 1999 gjorda 1997

På sensommaren 1997 drog valuta- och finansoron i Asien i gång. Oron var

till en början begränsad och fick ingen omedelbar effekt på den ekonomiska

aktiviteten och de ekonomiska prognoserna. Den uppgång i den svenska

industrikonjunkturen som påbörjades under första halvan av 1997 fortsatte

att stärkas. Orderingång och produktion steg och företagen var i olika baro-

metrar optimistiska om den fortsatta utvecklingen. Under andra halvåret steg

inflationstakten en del bl.a. till följd av höjda indirekta skatter samtidigt s

förväntningarna på inflationstakten under 1999 ökade något hos olika eko-

nomiska aktörer. Inflationsförväntningarna på både två och fem års sikt låg

dock fortfarande väl inom inflationsmålets toleransintervall.

Som framgår av diagrammen 3 och 4 räknar Riksbanken i inflationsrapporten

från december 1997 med att KPI och den underliggande inflationen, UND1X,

under 1999 stiger till 2,5 respektive 2,5-3 % i slutet av 1999.

Diagram 3. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över KPI:s utveck-

ling 1999 jämfört med utfallet

Källa: Riksbanken, SCB

Tillväxten väntas stiga med runt 3 % 1998 och drygt 3 % 1999 (se diagram

5) och Riksbanken gör bedömningen att produktionsgapet i ekonomin kom-

mer att försvinna någon gång under senare delen av 1999. I ett alternativt

scenario anger Riksbanken att den ekonomiska utvecklingen och därmed

också prisutvecklingen kan bli svagare till följd av Asienkrisen. Å andra

sidan bedömdes också att det fanns risk för stigande arbetskraftskostnader

som en följd av den pågående avtalsrörelsen. Riksbankens huvudslutsats var

emellertid att den samlade effekten av nivån på kronans kurs och räntenivån

var alltför expansiv, och därför höjdes reporäntan med 0,25 procentenheter i

slutet av december 1997.

Så här i efterhand kan utskottet konstatera att Riksbanken i slutet av 1997

överskattade både KPI-utvecklingen och utvecklingen i den underliggande

inflationen under 1999. I genomsnitt under 1999 steg KPI med 0,4 % medan

UND1X gick upp med 1,5 %. Missbedömningen berodde bl.a. på att den

internationella prisutvecklingen till följd av Asienkrisen blev betydligt sva-

gare än vad Riksbanken förväntade sig i slutet av 1997. Vidare förutsågs inte

priseffekten av avregleringen av vissa marknader under 1999. Utskottet kan

emellertid vidare konstatera att Riksbankens bedömningar i slutet av 1997

delades av de flesta övriga prognosmakare, både svenska och utländska.

Konjunkturinstitutet (KI) förväntade sig t.ex. i november 1997 att KPI i

genomsnitt under 1999 skulle stiga med 2,5 %. När det gäller KPI beror

överskattningen 1997 också på att räntorna sjönk relativt kraftigt under både

1998 och 1999. Som påpekats ovan bidrog lägre räntekostnader för hushållen

till att dämpa KPI-inflationen under 1999 med ca 0,7 procentenheter. Riks-

banken antar i sina prognoser att reporäntan är oförändrad under den period

som prognostiseras.

Diagram 4. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över UND1X utveck-

ling 1999 jämfört med utfallet

Källa: Riksbanken, SCB

Eftersom utfallet i tillväxten under 1998 och 1999 ligger i nivå och t.o.m.

något över de bedömningar som gjordes i slutet av 1997 finns i de prognoser

som gjordes 1997 sannolikt också en viss överskattning av tillväxtens effek-

ter på inflationstakten.

Bedömningar av utvecklingen 1999 gjorda 1998

I början av 1998 börjar effekterna av Asienkrisen att synas alltmer. Det in-

ternationella pristrycket utvecklas svagt och räntorna i både Sverige och

omvärlden sjunker. Den reala ekonomin är emellertid fortfarande ganska

opåverkad. Den privata konsumtionen utvecklas gynnsamt samtidigt som

inflationstalen sjunker under våren.

I inflationsrapporten från mars 1998 skriver Riksbanken ned sin prognos

över inflationen och tillväxten 1999. BNP bedöms nu stiga med ca 3 % 1999

och utvecklingen i KPI revideras ned från 2,5 % i rapporten från december

1997 till 2,1 %. UND1X bedöms nu stiga till 2,3 % i december 1999. Samti-

digt pekas i rapporten på risken att Asienkrisens återverkningar på den inter-

nationella och svenska konjunkturen kan bli betydligt mer omfattande än vad

som bedöms i huvudscenariot.

Under senvåren och sommaren börjar också industrin känna av Asienkri-

sen alltmer. Produktion och orderingång utvecklas inte som förväntat. Den

inhemska konsumtionen fortsätter emellertid att stiga.

Diagram 5. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över BNP 1999 jäm-

fört med utfallet

Källa: Riksbanken, SCB

I inflationsrapporten från juni 1998 konstaterar Riksbanken att inflationen

utvecklats svagare än väntat bl.a. på grund av lägre importpriser i Asienkri-

sens spår. Detta i kombination med sänkta indirekta skatter som bl.a. pre-

senterades i den ekonomiska vårpropositionen 1998 gör att inflationsprogno-

sen sänks kraftigt. KPI väntas nu stiga med 0,9 % 1999. Den underliggande

inflationen bedöms nu öka med 1,6 % i december 1999. Banken räknar också

med att det kommer att finnas överkapacitet i ekonomin under de kommande

två åren, bl.a. på grund av en stigande produktivitet i näringslivet. I början

juni 1998 sänker Riksbanken reporäntan med 0,25 procentenheter.

Under hösten utvidgas Asienkrisen till Ryssland och andra tillväxtområ-

den, vilket ökar osäkerheten på de internationella finansmarknaderna. Oron

förstärks kraftigt av kollapsen i den amerikanska hedgefonden, Long Term

Capital Management. Kronan försvagas relativt kraftigt och industrikon-

junkturen försämras. På hemmaplan fortsätter emellertid efterfrågan att ut-

vecklas väl trots finansoron. Hushållens företroende för den ekonomiska

utvecklingen är fortsatt hög.

I inflationsrapporterna under hösten gör Riksbanken endast marginella

justeringar av inflationsprognoserna. Däremot revideras bedömningen av

tillväxten. I rapporten från december räknar banken med att BNP stiger med

2-2,5 % under 1999. Inga kapacitetsproblem väntas uppstå i ekonomin under

de kommande två åren.

Under november och december sänker Riksbanken reporäntan vid tre till-

fällen med sammanlagt 0,7 procentenheter, till en nivå i slutet av december

på 3,4 %. Ytterligare sänkningar genomförs under februari och mars 1999 till

följd av bl.a. den svagare internationella utvecklingen.

Utskottet kan i efterhand konstatera att de prognoser över inflationens ut-

veckling 1999 som Riksbanken gjorde under 1998 stämmer ganska väl med

vad som sedan blev utfallet. Vidare visar en genomgång av andra bedömares

prognoser att Riksbanken från våren 1998 i sina prognoser legat något när-

mare det verkliga utfallet än vad övriga bedömare i genomsnitt gjort.

Samtidigt är det tydligt att Riksbanken, i likhet med flertalet övriga bedö-

mare, under 1998 men även under 1999 underskattat tillväxttakten i den

svenska ekonomin under 1999.

Inflationsbenägenheten i den svenska ekonomin har minskat under senare

delen av 1990-talet. Det verkliga utfallet i inflationen har ofta blivit lägre

vad Riksbanken och andra prognosmakare räknat med, bl.a. till följd av att

inflationsförväntningarna bland ekonomins olika aktörer sjunkit kraftigt,

medlemskapet i EU, avregleringarna av olika branscher och ett allmänt ökat

konkurrenstryck i ekonomin. Det faktum att den svenska ekonomin under de

senaste två åren vuxit kraftigt utan att inflationen stigit är ytterligare en s

nal som tyder på att inflationsbenägenheten minskat. Möjligtvis kan också

effekter av den s.k. Nya ekonomin - dvs. en högre produktivitet i ekonomin

till följd av bl.a. informationstekniken och därmed också en högre möjlig

tillväxt utan stigande inflation - ha bidragit till ett nytt inflationsmönster.

modeller som använts för att bedöma inflationsutvecklingen har till stor del

byggt på erfarenheterna från 1970- och 1980-talen. Därmed har förändring-

arna i inflations- och beteendemönster inte kunnat fångas upp utan en viss

tidseftersläpning, vilket resulterat i en tendens till överskattning av inflati

nen.

Utskottet kan i detta sammanhang konstatera att det bland bedömare och

analytiker på penning- och obligationsmarknaden finns en diskussion om

huruvida den ökade osäkerheten om sambandet mellan tillväxt och inflation

riskerar att leda till en för stram penningpolitik, dvs. att tendensen till öve

skattning av inflationstrycket leder till en högre ränta än nödvändigt. Omvänt

förs också en diskussion om risken för att för stora förhoppningar ställs till

den "Nya ekonomins" betydelse i detta sammanhang. Utskottet konstaterar

att Riksbanken i inflationsrapporter och tal löpande utvärderar och diskuterar

inflationsbenägenheten i ekonomin och beslutsunderlaget för penningpoliti-

ken. Ett exempel är när banken i inflationsrapporten från oktober 1999 juste-

rade ned den s.k. utväxlingen mellan tillväxt och inflation.

De offentliga utfrågningarna av Riksbanken

Motionen

I motion Fi202 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) föreslås att det i

riksbankslagen skall skrivas in en rätt för Riksbanken att påkalla

offentliga utskottsutfrågningar i riksdagen (yrkande 1).

Finansutskottets ställningstagande

När det gäller offentliga utskottsutfrågningar behandlade utskottet ett liknan-

de yrkande i sitt yttrande till konstitutionsutskottet med anledning av propo-

sition 1997/98:40 om Riksbankens ställning (yttr. 1997/98:FiU1y). Utskottet

anförde då att offentliga utfrågningar av riksbankschefen, i likhet med andra

offentliga utskottssammanträden, regleras av föreskrifterna i 4 kap. 12 §

riksdagsordningen med tillhörande tilläggsbestämmelser. Någon särskild

reglering av de offentliga utskottsutfrågningarna med riksbankschefen var

enligt utskottets mening inte erforderlig.

Enligt utskottets mening finns det ingen anledning att nu ompröva det

ställningstagande som gjordes i yttrandet till konstitutionsutskottet. Utskotte

vill i sammanhanget tillägga att utskottet under riksmötena 1995/96 till

1999/2000 hållit sammanlagt tolv utskottsutfrågningar med riksbankschefen.

Av dessa har nio varit offentliga och tre interna. Med det anförda avstyrker

utskottet motion Fi202 (m) yrkande 1.

Riksbanksdirektionens sammanträdesprotokoll

Motionen

I motion Fi202 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) krävs att det i riksbankslagen

skall föreskrivas att protokollen från direktionens sammanträden - med viss

sedvanlig fördröjning - skall offentliggöras (yrkande 2).

Finansutskottets ställningstagande

Sedan den nya riksbankslagen trädde i kraft den 1 januari 1999 har Riksban-

ken valt att frivilligt, med viss tidseftersläpning, publicera protokoll från

direktionens sammanträden. En av anledningarna till att Riksbanken i den

nya riksbankslagen inte tvingades att offentliggöra protokollen var att en

sådan regel skulle innebära ett klart avsteg från de principer som sekretessla-

gen bygger på.

För att stärka den demokratiska insynen har ordförande och vice ordföran-

de i riksbanksfullmäktige enligt riksbankslagen rätt att närvara och yttra sig

vid direktionens sammanträden. För att det skall fungera måste direktionens

möten präglas av en öppen diskussion där olika meningar om ekonomin och

penningpolitikens inriktning kan brytas. Det är angeläget att offentliggöran-

det av protokollen inte leder till att diskussionen på de beslutsfattande direk

tionsmötena urvattnas genom att olika ståndpunkter och ställningstaganden

formas redan före dessa möten.

Efter att ha tagit del av de särskilda s.k. penningpolitiska protokollen från

direktionens möten under 1999 kan utskottet konstatera att debatten om det

ekonomiska läget och inriktningen av penning- och räntepolitiken varit

mycket öppen och fri. Av protokollen framgår hur diskussionen förts och hur

argumenten vägts. Ett flertal reservationer från olika direktionsmedlemmar

har publicerats. Vid två tillfällen under 1999 reserverade sig en av ledamö-

terna mot inflationsbedömningarna i inflationsrapporten och vid fyra tillfäl-

len reserverade sig olika direktionsmedlemmar mot majoritetens beslut om

reporäntan.

Utskottet vill emellertid erinra om att modellen för offentliggörande fortfaran

är under utveckling. Riksbanken prövar sig fram vad gäller mötenas

uppläggning, form och protokollens innehåll och publicering. Som framgår av

tabell 4 har eftersläpningen av protokollen varierat något under året men den

tydligaste trenden är att tiden mellan sammanträdena och protokollens

offentliggörande stadigt har minskat. Riksbankens grundregel är att de särskild

penningpolitiska protokollen skall publiceras 30-40 arbetsdagar eller 6-8 vecko

efter mötena. Under hösten 1999 var tidseftersläpningen nere i genomsnitt 18

arbetsdagar.

Tabell 4. Antal dagar mellan möte i direktion och protokollens publicering

Direktionens sammanträdesdatum

Antal arbetsdagar efter det att de särskilda

eller penningpolitiska protokollen offentlig-

gjorts

1999-01-04

45

1999-01-14

37

1999-01-28

25

1999-02-11

36

1999-02-25

26

1999-03-11

35

1999-03-24

26

1999-04-08

40

1999-04-22

30

1999-05-06

40

1999-05-20

30

1999-06-02

44

1999-06-17

33

1999-07-01

21

1999-08-12

27

1999-08-26

17

1999-10-05

10

1999-11-11

12

1999-12-08

22

2000-02-03

11

2000-03-22

18

Genomsnitt första halvåret 1999

34

Genomsnitt från 1 juli 1999

17

Genomsnitt hela perioden

26

Källa: Riksbanken

Eftersom offentliggörandet fortfarande genomgår en prövoprocess vill ut-

skottet avvakta med ett ställningstagande om huruvida offentliggörandet av

direktionens protokoll bör regleras i riksbankslagen. Det är enligt utskottets

mening viktigt att offentliggörandet får finna en form som säkerställer den

demokratiska insynen i Riksbankens verksamhet. Med det anförda avstyrker

utskottet motion Fi202 (m) yrkande 2.

Riksbankens resultat

Riktlinjer för inleveranserna till staten

Riksbankens resultat har under senare år disponerats enligt riktlinjer som

fullmäktige lade fast i anslutning till 1988 års bokslut. Riktlinjerna, som

godkänts av riksdagen, innebär förenklat uttryckt att Riksbanken varje år

skall leverera in 80 % av sitt överskott till staten medan resterande 20 %

skall användas för att bygga upp det egna kapitalet. Mer preciserat har rikt-

linjerna följande innebörd:

- Inleveranserna till statsverket skall varje år motsvara 80 % av de fem se-

naste årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner. Det inleve-

rerade beloppet skall avrundas till jämnt 100-tal miljoner kronor.

- Till dispositionsfonden skall årligen avsättas 10 % av samma underlag.

Sådana avsättningar till dispositionsfonden skall dock bara göras i den mån

årets resultat överstiger den beräknade inleveransen till staten.

- Återstoden av årets resultat före bokslutsdispositioner skall föras till/från

en resultatutjämningsfond.

- Den resultatpåverkan som uppkom vid en eventuell uppskrivning eller

nedskrivning av kronans värde skulle enligt de ursprungliga riktlinjerna

inte påverka det årsgenomsnitt som lades till grund för inleveranserna till

statsverket. Vid en av fullmäktige beslutad justering av växelkursen borde

i stället dispositionsfonden utnyttjas.

Riktlinjerna kom i denna form att tillämpas fram t.o.m. 1992 års bokslut.

Efter det att kronan släppts fri modifierade emellertid fullmäktige den fjärde

punkten, och fr.o.m. 1993 års bokslut har gällt att underlaget för inleveran-

serna skall utgöras av de fem senaste årens genomsnittliga resultat före bok-

slutsdispositioner med valutakurseffekten borträknad. Försvagas kronan

kommer Riksbankens utländska tillgångar att öka i värde mätt i kronor, och

en sådan värdestegring skall enligt riktlinjerna inte utgöra grund för inleve-

ranserna till staten. Omvänt gäller att en förstärkning av kronans värde leder

till att beräkningsunderlaget för inleveranserna ökar. Varje förändring av

kronkursen får därmed genomslag på inleveranserna.

I 1999 års bokslut har riktlinjerna modifierats i ytterligare ett avseende.

Riksbankens guldinnehav marknadsvärderas sedan 1998 års bokslut, och den

orealiserade värdestegring som under 1999 uppkommit på detta innehav har i

praktiken behandlats som en valutakurseffekt. Fullmäktige har i sitt förslag

till disposition av Riksbankens överskott inte kommenterat att man infört

denna nya princip. Tvärtom framhåller fullmäktige att de tidigare antagna

riktlinjerna är lämpliga att tillämpa även denna gång. Den av fullmäktige

förutsatta modifieringen innebär emellertid att underlaget för inleveranserna

fr.o.m. i år utgörs av de fem senaste årens genomsnittliga resultat före bok-

slutsdispositioner med valutakurseffekten och guldvärdeseffekten borträkna-

de.

När finansutskottet föregående år behandlade fullmäktiges förslag till dispo-

sition av 1998 års resultat ansåg utskottet att det kunde övervägas om inte

den konsolidering som Riksbanken uppnått genom bl.a. avvecklingen av

terminskontrakten i utländsk valuta skulle påverka de framtida inleveranser-

na till statskassan.

Riksbankens direktion har inför årets bokslut låtit utvärdera effekterna av

det regelverk för inleveranser och bokslutsdispositioner som tillämpats sedan

1988. I anslutning härtill framhåller fullmäktige följande:

Den uppbyggnad av det egna kapitalet som skett sedan år 1988 har till

knappt hälften inträffat genom principen om att 20 % av genomsnittsresul-

tatet fonderas. Övriga delar av förstärkningen av det egna kapitalet förkla-

ras av försvagningen av den svenska kronan, en effekt som reverseras i ett

läge när kronans växelkurs förstärks, samt slutligen av den rent bokfö-

ringsmässiga förändringen att Riksbankens guldinnehav marknadsvärde-

rats, vilket ökat bankens redovisade egna kapital. Fullmäktige konstaterar,

liksom direktionen, att den sedan år 1988 tillämpade regeln för vinstdispo-

sitionen framdeles kommer att säkerställa det reala värdet av Riksbankens

eget kapital, vilket är önskvärt. Fullmäktige anser således att Riksbankens

uppnådda konsolidering inte lämnar utrymme för ökade inleveranser till

staten.

Fullmäktiges förslag till disposition av 1999 års resultat

Riksbankens resultat för 1999 uppgår före bokslutsdispositioner till 3 925

miljoner kronor. Från detta överskott har fullmäktige i enlighet med de tidi-

gare återgivna riktlinjerna räknat bort dels bokförda valutakursvinster, vilka

uppgår till 2 038 miljoner kronor, dels bokförda guldprisvinster, som är

uppförda med 940 miljoner kronor. Dessa båda belopp förs i stället till dispo-

sitionsfonden.

Resultatet före bokslutsdispositioner men exklusive valutakurseffekter och

omvärdering av guldtillgångarna uppgår därmed till (3 925-2 038-940=) 947

miljoner kronor. Detta resultat ligger tillsammans med de fyra närmast före-

gående årens motsvarande resultat till grund för beräkningen av inleveran-

sen.

De fem senaste årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner

och med valutakurseffekter och guldpriseffekter borträknade uppgår till

12 217 miljoner kronor. Avrundat till närmaste 100-tal miljoner kronor är

80 % härav 9 800 miljoner kronor. Detta belopp föreslår fullmäktige skall bli

inlevererat till statsverket.

Eftersom den föreslagna inleveransen överstiger årets resultat skall någon

ytterligare avsättning till dispositionsfonden inte göras.

För att kunna leverera in det föreslagna beloppet måste förutom årets re-

sultat på 947 miljoner kronor Riksbanken använda sig av resultatutjämnings-

fonden och från den föra 8 853 miljoner kronor.

I sammandrag föreslår således fullmäktige att 9 800 miljoner kronor leve-

reras in till statsverket, att 2 978 miljoner kronor motsvarande valutakurs-

och guldpriseffekten förs till dispositionsfonden och att 8 853 miljoner

kronor förs från resultatutjämningsfonden.

Av den föreslagna inleveransen på 9 800 miljoner kronor bör enligt fullmäk-

tige 40 miljoner kronor användas för att i Sverige bilda ett institut för judis

studier. Ett sådant bidrag skulle vara ett sätt att visa den svenska statens

intresse av att främja judiskt kulturliv, vilket setts som angeläget bl.a. mot

bakgrund av att det inte kan uteslutas att Sverige under andra världskriget

tagit emot s.k. smittat guld. Finansutskottet har den 18 januari 2000 uttalat

sitt stöd för förslaget. Fullmäktige, som enligt riksbankslagen inte utan riks-

dagens uttryckliga medgivande kan lämna bidrag till ett sådant ändamål,

föreslår att Riksbanken skall bemyndigas att i samband med inleveransen av

årets vinstmedel betala ut 40 miljoner kronor till huvudmannen för det före-

slagna institutet.

Riksdagens revisorer tillstyrker att fullmäktige och direktionen beviljas an-

svarsfrihet för sin förvaltning. De tillstyrker också att balans- och resul-

taträkningarna för 1999 fastställs.

Finansutskottets ställningstagande

Finansutskottet har inget att invända mot fullmäktiges förslag till disposition

av 1999 års resultat. Liksom Riksdagens revisorer tillstyrker utskottet också

att riksdagen fastställer de balans- och resultaträkningar för 1999 som finns

intagna i Riksbankens årsredovisning. Balansräkningen och resultaträkning-

en framgår också av bilaga 1 respektive bilaga 2 till detta betänkande.

Utskottet har vid sin granskning av Riksbankens förvaltning under 1999

inte heller i övrigt funnit något som ger anledning till ett särskilt uttalande

likhet med Riksdagens revisorer tillstyrker utskottet därför att Riksbanks-

fullmäktige och Riksbankens direktion beviljas ansvarsfrihet för sin förvalt-

ning under 1999.

Riksbanken levererar varje år in betydande belopp till statsverket men är inte

ett vinstdrivande företag i traditionell bemärkelse. Överskottet i Riksbankens

verksamhet återspeglar således inte hur väl eller hur illa riksbanksfullmäktige

och direktionen skött sin verksamhet under det gångna året. I stället är över-

skottet närmast en följd av det allmänna ränteläget och den avkastning Riks-

banken haft på sina tillgångar.

Utelöpande sedlar och mynt har i Riksbankens verksamhet många likheter

med en räntefri inlåning från allmänheten. Denna stock uppgår till närmare

100 miljarder kronor och är liksom Riksbankens eget kapital på ca 110 mil-

jarder kronor placerade i räntebärande tillgångar. Placeringarna sker dels i

utländsk valuta, dvs. i valutareserven, dels i räntebärande krontillgångar

främst i form av repor men också i statspapper och kort utlåning till banker-

na. Riksbankens överskott före inleverans till staten utgörs i princip av den

avkastning som dessa placeringar ger.

Under de tolv senaste åren har Riksbankens inleveranser till statsverket

styrts av de riktlinjer som fullmäktige 1988 lade fast för bankens boksluts-

dispositioner. Dessa riktlinjer innebär i princip att 80 % av bankens överskott

skall levereras in till statsverket och att resterande 20 % skall användas för

att bygga upp det egna kapitalet.

Under dessa tolv år har Riksbankens resultat före bokslutsdispositioner

uppgått till sammanlagt 140 318 miljoner kronor. Inklusive den av fullmäkti-

ge nu föreslagna inleveransen för 1999 har 66,4 % härav, eller 93 200 miljo-

ner kronor, levererats in till statsverket, medan 33,6 %, eller 47 118 miljoner

kronor, tillförts det egna kapitalet.

Så länge Sverige upprätthöll en fast växelkursregim påverkades inte inle-

veranserna av några valutakurseffekter. Efter det att kronan släpptes fri den

19 november 1992 har dess värde fallit med närmare 22 %, och detta fall har

resulterat i att underlaget för beräkningen av inleveranserna begränsats med

sammanlagt 22 222 miljoner kronor. Ett motsvarande belopp har i stället

förts till dispositionsfonden. Riksbanken har dessutom begränsat detta un-

derlag mot bakgrund av den införda marknadsvärderingen av det egna

guldinnehavet.

Inleveranserna har således inte kommit att motsvara 80 % av resultatet. Av

de 47 118 miljoner kronor av resultatet som under perioden tillförts det egna

kapitalet är närmare hälften, eller (22 222 + 940=) 23 162 miljoner kronor,

föranledda av omräkningar till följd av att kronkursen försämrats under peri-

oden 1993-1999 och att guldpriset stigit under 1999.

Under de sju år vi har haft rörlig växelkurs har Riksbankens inleveranser

till statsverket uppgått till i genomsnitt 8,4 miljarder kronor per år. Om inte

kronans värde hade deprecierats under denna period skulle inleveranserna,

allt annat lika, ha varit ca 30 % högre och uppgått till i genomsnitt 11,9 mil-

jarder kronor per år.

Riksbankens eget kapital har under de tolv år riktlinjerna tillämpats ökat från

47,5 till 105,7 miljarder kronor, eller med drygt 120 %. Inflationen har under

samma period uppgått till drygt 50 %, och således har en betydande real

ökning av det egna kapitalet ägt rum under perioden, och det även om man

beaktar att ökningen delvis är en följd av att dolda tillgångar synliggjorts. A

ökningen på nominellt 58,2 miljarder kronor är nämligen endast en mindre

del - eller 12,7 miljarder kronor - rent bokföringsmässig och föranledd av att

Riksbanken förra året började marknadsvärdera sitt guldinnehav.

Framför allt tre faktorer har bidragit till ökningen av det egna kapitalet.

Marknadsvärderingen av Riksbankens guldtillgångar svarar för drygt 20 %

av ökningen, medan växelkurseffekten och den årliga fonderingen av 20 %

av överskottet vardera förklarar 40 % av ökningen.

I likhet med fullmäktige anser finansutskottet att Riksbanken bör ha ett

eget kapital som säkerställer stabila inleveranser och samtidigt kan möta

kraftiga fluktuationer i resultatet. De hittills tillämpade riktlinjerna har so

fullmäktige framhåller inneburit att staten fått en jämn inleverans av över-

skottsmedel, vilket varit värdefullt. De har emellertid också resulterat i att

Riksbanken i betydande grad har kunnat konsolidera sitt eget kapital. Bort-

sett från den bokföringsmässiga effekten av marknadsvärderingen av guldin-

nehavet har det egna kapitalet ökat realt med närmare 30 %. Riksbanken har

dessutom under åren 1995-1997 avvecklat en inom linjen redovisad ter-

minsskuld i utländsk valuta på 145,0 miljarder kronor. Utskottet noterar

också att Riksbanken i sin analys för egen del bedömer att banken i dag är

väl konsoliderad och att någon ytterligare konsolidering för närvarande inte

anses nödvändig. Något resonemang om vilken nivå det egna kapitalet bör

ligga på i dagens situation och i en framtida situation med eventuellt andra

växelkursarrangemang förs däremot inte. Ej heller kommenteras närmare i

vad mån nuvarande principer eventuellt kan komma att leda till att det egna

kapitalet inte bara hålls realt oförändrat utan också fortsätter att växa i rea

termer. Med tanke på att dessa principer tillkom i ett läge när det rådde andra

förutsättningar för penning- och valutapolitiken anser utskottet mot denna

bakgrund att det inte är självklart att de också bör gälla i framtiden.

Kommissionen om judiska tillgångar i Sverige har vid sin genomgång av

Riksbankens agerande under andra världskriget konstaterat att det inte kan

uteslutas att Riksbanken under denna period har tagit emot s.k. smittat guld. I

överläggningar med Judiska centralrådet i Sverige och Judiska världskon-

gressen har förslag väckts om att i Sverige bilda ett institut för judiska stud

er. För att främja tillkomsten av ett sådant institut skulle Riksbanken lämna

ett bidrag på 40 miljoner kronor. Genom bidraget skulle svenska staten mar-

kera sitt intresse av att främja judiskt kulturliv, vilket setts som angeläget

mot bakgrund av de konstateranden som kommissionen gjort.

Finansutskottet har vid en förberedande behandling av denna fråga den 18

januari 2000 enhälligt ansett det motiverat att riksbanksfullmäktige tar ett

initiativ i denna fråga och föreslår riksdagen att Riksbanken skall få använda

40 miljoner kronor av den föreslagna inleveransen på 9 800 miljoner kronor

för detta ändamål.

Ett sådant förfarande är unikt och bör också betraktas som en alldeles spe-

ciell engångsföreteelse. Utskottet anser emellertid att den föreslagna åtgärden

är befogad och finner det också angeläget att Riksbanken själv ges möjlighet

att ombesörja utbetalningen med tanke på den skugga som fallit över ban-

kens agerande under andra världskriget.

Med hänsyn härtill föreslår utskottet att riksbanksfullmäktige skall bemyn-

digas att till huvudmannen för det föreslagna institutet för judiska studier

betala ut 40 miljoner kronor och att detta belopp skall räknas av från den av

fullmäktige föreslagna inleveransen till statsverket som därigenom kommer

att uppgå till 9 760 miljoner kronor.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utvärdering av penningpolitiken 1997-1999

att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

res. 1 (v)

2. beträffande de offentliga utfrågningarna av Riksbanken

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Fi202 yrkande 1,

res. 2 (m, kd, fp)

3. beträffande riksbanksdirektionens sammanträdesprotokoll

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Fi202 yrkande 2,

res. 3 (m, v, fp)

4. beträffande ansvarsfrihet för riksbanksfullmäktige

att riksdagen beviljar riksbanksfullmäktige ansvarsfrihet för sin för-

valtning av Riksbanken under 1999,

5. beträffande ansvarsfrihet för Riksbankens direktion

att riksdagen beviljar Riksbankens direktion ansvarsfrihet för sin

förvaltning av Riksbanken under 1999,

6. beträffande Riksbankens balans- och resultaträkningar

att riksdagen fastställer Riksbankens i bilagorna 1 och 2 återgivna

balansräkning och resultaträkning för 1999,

7. beträffande dispositionen av Riksbankens resultat

att riksdagen beslutar att Riksbankens resultat, som före boksluts-

dispositioner uppgår till 3 925 miljoner kronor, skall fördelas så att

2 978 miljoner kronor överförs till dispositionsfonden och 9 800 mil-

joner kronor levereras in till statsverket samt att 8 853 miljoner kronor

avräknas från resultatutjämningsfonden,

8. beträffande bildande av ett institut för judiska studier

att riksdagen bemyndigar riksbanksfullmäktige att vid inleveransen

av årets vinstmedel på 9 800 miljoner kronor räkna av 40 miljoner

kronor från detta belopp och i stället betala ut denna summa till hu-

vudmannen för det föreslagna institutet för judiska studier.

Stockholm den 11 maj 2000

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Mats Odell (kd), Gunnar

Hökmark (m), Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner (s), Johan Lönnroth (v),

Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson (s), Carin Lundberg (s), Sven-Erik

Österberg (s), Siv Holma (v), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm (m), Matz

Hammarström (mp), Lena Ek (c), Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Axén (m).

Reservationer

1. Utvärdering av penningpolitiken 1997-1999 (mom. 1) (v)

Johan Lönnroth och Siv Holma (båda v) anser

dels att finansutskottets yttrande i avsnittet Utvärdering av penningpolitiken

1997-1999 som på s. 14 avslutas med "utväxlingen mellan tillväxt och infla-

tion." bort ha kompletterats med följande avslutande stycke:

Utskottet konstaterar avslutningsvis att inflationen mätt som KPI legat under

en procent under hela den granskade perioden 1997 till 1999. Inflationen har

således legat under den undre gränsen enligt den ursprungliga, av riksdag

och regering understödda, definitionen av inflationsmålet. Det är bra med

låga prisökningar. Men den undre gränsen i inflationsmålet innebär också att

Riksbanken och riksdagen anser att inflationen kan bli alltför låg. Utskottet

gör den bedömningen att Riksbanken - oavsett använda inflationsmått - tar

inflationsmålets övre gräns på något större allvar jämfört med den nedre

gränsen och att penningpolitiken därmed varit något för åtstramande.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande utvärdering av penningpolitiken 1997-1999

att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

2. De offentliga utfrågningarna av Riksbanken (mom. 2) (m,

kd, fp)

Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Per Landgren

(kd), Anna Åkerhielm (m), Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Axén (m) anser

dels att finansutskottets ställningstagande i avsnittet De offentliga utfråg-

ningarna av Riksbanken bort ha följande lydelse:

En politiskt oberoende centralbank är väl förenlig med - och förutsätter - en

effektiv demokratisk insyn och kontroll. Den senaste riksbanksreformen

öppnade också för flera möjligheter i detta syfte. Däremot genomfördes

ingen lagreglering av rätten till utskottsutfrågning av Riksbanken.

I praktiken har det utvecklats en ordning, där riksbankschefen infinner sig i

riksdagen för utfrågning av finansutskottet. Till en början hölls utfrågningar-

na vid slutna utskottssammanträden, men vid några tillfällen under senare år

har de gjorts offentliga.

Utskottet konstaterar att det vid flera tillfällen i finansutskottet förelegat

meningsskiljaktigheter om en utfrågning av riksbankschefen skall göras

offentlig eller ej. För att säkra allmänhetens insyn bör det därför enligt ut-

skottets mening i riksbankslagen skrivas in en rätt att avhålla offentliga ut-

skottsutfrågningar av riksbankschefen. Som förebild kan artikel 13 mom. 3

andra stycket i Amsterdamfördraget användas. I fördraget föreskrivs: "ECB:s

ordförande och övriga direktionsledamöter kan på begäran av Europaparla-

mentet eller på eget initiativ höras av Europaparlamentets behöriga kommit-

téer". Enligt utskottets mening vore det särskilt värdefullt att få fastslaget

rätten att föranstalta om utskottsutfrågning är ömsesidig.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi202 (m) yrkande 1 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande de offentliga utfrågningarna av Riksbanken

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Fi202

yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Riksbanksdirektionens sammanträdesprotokoll (mom. 3) (m,

v, fp)

Gunnar Hökmark (m), Johan Lönnroth (v), Lennart Hedquist (m), Siv Holma

(v), Anna Åkerhielm (m), Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Axén (m) anser

dels att finansutskottets ställningstagande i avsnittet Riksbanksdirektionens

sammanträdesprotokoll bort ha följande lydelse:

I flertalet länder med självständig centralbank föreskrivs i lag att protokolle

från centralbankens direktions sammanträden skall offentliggöras. I samband

med reformen av den svenska Riksbanken beslutade emellertid riksdagsma-

joriteten att inte i lag föreskriva en sådan skyldighet. Detta motiverades med

att det visserligen var välkommet med ett offentliggörande men att det borde

ankomma på direktionen att bestämma i vilken form protokollen skulle göras

tillgängliga.

Riksbanken har sedermera frivilligt valt att - med viss tidseftersläpning -

offentliggöra protokollen från direktionens sammanträden. Utskottet kan i

detta sammanhang konstatera att de farhågor från sekretessynpunkt som

anfördes mot att göra protokollen offentliga har visat sig vara ogrundade. För

att ge stadga åt förfarandet bör därför den ordning som nu tillämpas av Riks-

banken förankras i riksbanklagen.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi202 (m) yrkande 2 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande riksbanksdirektionens sammanträdesprotokoll

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Fi202 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Riksbankens bokslut

BALANSRÄKNING den 31 december

Tillgångar, mkr

1999

1998

Guld..................................................................

14 774

13 834

Fordringar i utländsk valuta på hemmahö-

rande utanför Sverige

Fordringar på IMF............................................

12 949

3 707

Banktillgodohavanden och värdepapper...........

125 018

108 705

137 967

122 412

Utlåning i svenska kronor till penningpolitis-

ka motparter

Huvudsakliga refinansieringstransaktioner ......

45 596

41 581

Finjusterande transaktioner ..............................

-

2 240

Utlåningsfacilitet ..............................................

37

25

45 633

43 846

Värdepapper i svenska kronor utgivna av

hemmahörande i Sverige ...............................

28 998

32 842

Övriga tillgångar

Materiella anläggningstillgångar......................

354

720

Finansiella tillgångar ........................................

767

367

Derivatinstrument ............................................

13

30

Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter

5

12

Övriga tillgångar ..............................................

254

311

1 393

1 440

Summa tillgångar

228 765

214 374

Skulder och eget kapital, mkr

1999

1998

Utelöpande sedlar och mynt

Sedlar ...............................................................

94 237

82 288

Mynt .................................................................

4 213

3 980

98 450

86 268

Skulder i svenska kronor till penningpoli-

tiska motparter

Inlåningsfacilitet ..............................................

257

84

Finjusterande transaktioner ..............................

4 200

-

Övrig inlåning ..................................................

-

1 595

4 457

1 679

Skulder i svenska kronor till hemmahöran-

de utanför Sverige ..........................................

156

230

Skulder i utländsk valuta till hemmahöran-

de i Sverige ......................................................

2 018

-

Skulder i utländsk valuta till hemmahöran-

de utanför Sverige ..........................................

5 256

3 641

Motpost till särskilda dragningsrätter som

tilldelats av IMF .............................................

2 899

2 838

Övriga skulder

Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter

2

7

Fondlikvidskulder ............................................

-

208

Övriga skulder ..................................................

69

370

71

585

Resultatutjämningsfond och eget

kapital

Resultatutjämningsfond ...................................

51 046

47 422

Eget kapital ......................................................

60 487

49 848

111 533

97 270

Årets resultat ..................................................

3 925

21 863

Summa skulder och eget kapital

228 765

214 374

RESULTATRÄKNING

Mkr

1999

1998

Ränteintäkter ....................................................

8 347

8 781

Räntekostnader .................................................

-393

-448

Nettoresultat av finansiella transaktioner .........

-3 350

14 026

Erhållna utdelningar .........................................

36

33

Övriga intäkter .................................................

70

153

Summa intäkter

4 710

22 545

Personalkostnader ............................................

-271

-302

Övriga administrationskostnader .....................

-182

-181

Avskrivningar på anläggningstillgångar ..........

-69

-74

Sedel- och myntkostnader ................................

-138

-117

Övriga kostnader ..............................................

-125

-8

Summa kostnader

-785

-682

Årets resultat

3 925

21 863

Finansutskottets offentliga utfrågning om den aktuella penningpolitiken

Tid: Torsdagen den 23 mars 2000 kl. 09.00-11.40

Lokal: Skandiasalen, Neptunus

Inbjuden

Riksbankschefen Urban Bäckström

Deltagande ledamöter

Jan Bergqvist (s), ordförande

Mats Odell (kd), vice ordförande

Gunnar Hökmark (m)

Bengt Silfverstrand (s)

Johan Lönnroth (v)

Lennart Hedquist (m)

Sonia Karlsson (s)

Carin Lundberg (s)

Sven-Erik Österberg (s)

Lena Ek (c)

Karin Pilsäter (fp)

Stefan Attefall (kd)

Rolf Kenneryd (c)

Protokoll från finansutskottets offentliga utfrågning torsdagen den 23 mars

2000 med riksbankschefen Urban Bäckström

Ordföranden: Jag ber att få hälsa alla mycket välkomna till finansutskottets

utfrågning med riksbankschefen Urban Bäckström. Särskilt välkommen

säger jag naturligtvis till riksbankschefen själv. Jag ber Urban Bäckström att

inleda med en redogörelse om penningpolitiken innan vi börjar med frågor.

Urban Bäckström: Tack så mycket, herr ordförande. Först får jag att säga att

jag mycket uppskattar att få komma hit till utskottet och diskutera penning-

politiken. Låt mig också bara få nämna mina två medarbetare, som är de som

står för hela apparaten i samband med inflationsrapporten. Det är Per Jansson

och Hans Lindblad från Riksbanken.

När jag var här i höstas sade jag att svensk ekonomi var inne i ett förlopp

med rätt imponerande ekonomisk utveckling. Tillväxten var starkare än vad

många hade räknat med, och inflationen var måttlig. Nya jobb skapades.

Arbetslösheten föll.

Det som har hänt under det halvår som har gått sedan dess är att ekonomin

i allra högsta grad har fortsatt att imponera. Prognosmakare har successivt

fått revidera upp sina bedömningar av konjunkturen. Statistiska centralbyrån

rapporterade häromveckan att BNP växte med 3,8 % under 1999. Samtidigt

tillkom ungefär 90 000 nya jobb, vilket sägs vara ett rekord när det gäller

sysselsättningsökningen för de senaste nära 30 åren. Till detta kan läggas att

vi har överskott i bytesbalansen och i statsfinanserna.

Men upprevideringarna i dessa prognoser har i första hand gällt tillväxten

och sysselsättningen. Däremot har vi inte fått en upprevidering av progno-

serna i lika hög grad när det gäller inflationsbedömningen. Det är ett tecken

på den goda cirkel som svensk ekonomi just nu är inne i.

Faktum är att inflationstakten har varit rekordlåg under de senaste tre åren.

Mäter vi med konsumentprisindex låg genomsnittet på en halv procent per år

under 1997, 1998 och 1999: 0,9 % för 1997, 0,4 % för 1998 och 0,3 % för

1999. Det ökade efterfrågetryck i svensk ekonomi som vi ser har således inte

avspeglats i en ökad KPI-inflation, utan det är andra faktorer som har verkat

samtidigt i motsatt riktning. För att göra det tydligt kan man titta på inflati

nen i dess olika beståndsdelar.

Denna overheadbild visar bl.a. den underliggande inhemska inflationen.

Det är den grå stapeln. Den har legat ganska konstant kring 2 % under dessa

tre år. Men detta stabila inhemska inflationstryck har motverkats av att pris-

utvecklingen i omvärlden har varit svag. Det ser vi om vi avläser inflationen

i den svarta stapeln - underliggande inflation 1. Skillnaden mellan dessa två

är att importprisutvecklingen kommer till i den svarta stapeln.

Den svaga importprisutvecklingen beror i allt väsentligt på Asienkrisen.

Jag kan ta som exempel att bara priserna på kaffe, bensin och villaolja drog

ned priserna i Sverige med ungefär en halv procentenhet mot slutet av 1998.

För att dessa importpriseffekter skulle ha kunnat pareras med Riksbankens

penningpolitik, så att man därmed hade fått upp denna andra stapel över 2 %,

hade det varit nödvändigt med ganska tidiga åtgärder från Riksbankens sida.

Det skulle egentligen ha varit tal om åtgärder innan Asienkrisen hade upp-

kommit. Jag har varit inne på det tidigare i utskottet.

Men detta förklarar inte hela bilden. Förändringar i indirekta skatter, och

kanske framför allt vad gäller räntekostnader för egnahem, har ytterligare

dragit ned inflationen under dessa tre år. Då kommer vi till den gula stapeln.

Skillnaden mellan den gula stapeln och den svarta stapeln är just räntekost-

nader för egnahem och indirekta skatter. Just under denna period är det i

huvudsak räntesäkningarna som har gått in i egnahemsposten och dragit ned

KPI.

Denna effekt ligger kvar ganska länge. Den har kommit, som vi vet, i två

omgångar - först när vi sänkte reporäntan snabbt och kraftigt under våren

1996. Sedan har vi också sänkt reporäntan i samband med att vi försökt

parera den globala oron först i Asien och sedan på de finansiella marknader-

na förrförra hösten.

Effekten vad gäller räntekostnaderna för egnahem klingar av först när alla

hushåll har satt om sina lån till de lägre räntorna. Beroende på löptider kan

det ta ganska lång tid.

Vi har övervägt möjligheten i Riksbanken att välja något annat index som

målvariabel för penningpolitiken. Men vi har kommit till slutsatsen att det

finns skäl att fortsätta att använda KPI. Det finns fördelar med KPI som är

svåra att bortse ifrån. Den första är naturligtvis att det är ett välkänt och

relativt heltäckande mått. Samtidigt finns det problem, som vi har diskuterat

här i utskottet många gånger, med de temporära effekterna. Man bör kunna

tillåta dessa avvikelser när de beror på tillfälliga effekter, t.ex. indirekta

skatter. Riksdagen fattar kanske beslut om en höjning av tobaksskatten eller

om en sänkning av tobaksskatten. Det gäller också Riksbankens egna åtgär-

der och räntekostnaden för egnahem.

Om vi skulle försöka parera detta - det har jag sagt tidigare i utskottet -

skulle det leda till rätt stora behov av utslag på reporäntan. Det får naturlig

vis sin spegling i rätt stora kast i den reala ekonomin. Ibland kan man tycka

att det vore bra om man stimulerade mer, men det leder också till att man

måste strama åt mer i andra situationer.

Vi har då gjort det formella undantag som vi i direktionen beslutade om i

februari förra året. Fördelen med det är att Riksbanken ska ange omfattning-

en av de tillfälliga faktorer som man kan bedöma när man fattar beslut om

penningpolitiken. Detta hoppas jag gör det lättare för utskottet att utvärdera

Riksbanken. Vi har en särskild ruta i inflationsrapporten där vi löpande varje

gång anger hur stora dessa tillfälliga effekter väntas bli. Det beslut vi fatta

för ungefär ett år sedan innebär ingenting annat än en kodifiering av hur

politiken har lagts upp under de senaste åren.

Detta innebär att inflationsutvecklingen under perioden 1997-1999 i stor

utsträckning påverkades av tillfälliga prisrörelser, som man kan se av dia-

grammet. De ska enligt vår mening spela en underordnad roll vid utform-

ningen av penningpolitiken. Vi har utformat penningpolitiken mot det un-

derliggande måttet, som är svart här, dvs. UND1X. Om man tittar på dess

utveckling ser man att det i stort sett har legat inom intervallet under denna

period. Tittar man på de löpande siffrorna, som jag är säker på att utskottet

har - de finns också i inflationsrapporten - ser man att det under vissa måna-

der t.o.m. har legat under. Det är Asienkrisen som har spelat in.

Vi har gjort en särskild bilaga i den inflationsrapport som har överlämnats

till utskottet i dag, som finns sist i rapporten. Den är tänkt att fungera som

underlag för utskottets utvärdering av Riksbanken. Vi diskuterade det för ett

år sedan, och vi aviserade att det skulle komma. Jag tror att det var Sonia

Karlsson som tog upp den frågan. Nu finns den där. Vi kan väl föra en lö-

pande diskussion mellan utskottets kansli och Riksbanken om hur den ska

vara upplagd, och så får vi se om vi bör göra några förändringar till nästa

gång.

Låt mig komma in på penningpolitiken under 1999. De första månaderna

1999, dvs. för ett år sedan, präglades vi alla av stämningsläget efter Asienkri

sen och turbulensen på de finansiella marknaderna hösten 1998. Vi kommer

ihåg Long Term Capital Management - hedgefonden - och också den ryska

betalningsinställelsen och farhågorna för en svagare internationell efterfrå-

gan.

För att förhindra att detta skulle slå igenom i svensk ekonomisk utveckling

i stort lättade Riksbanken på penningpolitiken. I några olika steg förde vi ned

reporäntan till 2,90 %. Det sista beslutet fattade vi i mars förra året.

Sedan kom senvåren och sommaren, och då upplevde vi alla, tror jag, ett

stämningsskifte i bedömningarna och i den ekonomiska utvecklingen. Det

skedde en stabilisering. Vi gjorde gradvis bedömningen att den relativt ex-

pansiva penningpolitik som vi hade fört under ett antal år var, tillsammans

med vad andra centralbanker hade gjort, ett viktigt skäl till att stämningsläge

förbättrades. Då fanns det inte skäl att ligga kvar med den expansiva politi-

ken för länge, utan det fanns, som jag sade i utskottet när jag var här för ett

halvår sedan, skäl att lätta på den penningpolitiska gaspedalen. Det är Mats

Odell som har uppfunnit det begreppet.

Det gjorde vi. Det har vi gjort i två steg. Vi höjde reporäntan i november,

och vi höjde reporäntan i februari. Det handlar om en höjning med samman-

taget 0,85 procentenheter.

Allmänt sett kan man säga att de analytiska och penningpolitiska utmaningar

som Riksbanken har stått inför under 1999 inte har varit små. Trots att efter-

frågetillväxten i ekonomin har varit stark har den underliggande och trend-

mässiga inflationen blivit svagare än vad gamla samband tycks ange. Använ-

der vi gamla modeller som bygger på 70- och 80-talsekonomin och dess

samband mellan tillväxt och inflation skulle vi hamna på en helt annan nivå

än i dag. Frågan är varför det har blivit på det sättet.

Ett skäl är säkert att pris- och lönesättningen är annorlunda i en låginfla-

tionsekonomi än vad den är när inflationen är hög. Företag och hushåll beter

sig helt enkelt annorlunda när de befinner sig i en sådan situation. Ett annat

skäl är det som det pratas mycket om nu, nämligen konkurrensen - den glo-

bala konkurrensen, IT-handeln och allmänt sett avregleringar. Ett tredje skäl

kan ju ha varit att vi har gjort en bedömning av ekonomins resursutnyttjande

som inte har varit helt korrekt och att detta i verkligheten har varit lägre än

vad vi har antagit under denna period. Skulle det vara riktigt kan ekonomin

växa snabbare under en övergångsperiod utan att pristrycket ökar. Ett fjärde

skäl skulle kunna ha varit att den trendmässiga produktiviteten har ökat och

att fler varor och tjänster kan produceras utan att priserna stiger. Det skulle

sin tur innebära att det är den potentiella tillväxttakten i svensk ekonomi som

har vuxit och att svensk ekonomi i ett fortvarighetstillstånd alltså skulle

kunna växa snabbare utan att inflationen tar fart.

Det finns argument för alla dessa skäl, men det går inte i dag att säga att

det empiriska stödet är entydigt för någon av dem. Frågan om den potentiella

tillväxten och produktiviteten har fått särskild uppmärksamhet på senare tid.

Utskottet har t.ex. haft en särskild hearing om detta. Det har skett mot bak-

grund av den amerikanska utvecklingen, där man har fått en acceleration av

produktivitetstillväxten under de senaste åren.

När vi tittar på statistiken i Sverige ser vi att det rör sig om ett skifte i p

duktivitetstillväxten från en lägre tillväxt till en högre tillväxt, men vi har

ännu, i alla fall, inte sett en acceleration på samma sätt som vi har sett i US

En förväntad uppgång av produktivitetstillväxten kan påverka efterfrågesi-

dan i ekonomin. Det sker främst genom att man förväntar sig högre vinster i

företagen och kanske främst i börsbolagen. Det leder i sin tur till en högre

värdering på aktiemarknaden för börsföretagen. Det leder naturligtvis till

större investeringar från företagens sida, men det leder kanske också framför

allt till en s.k. förmögenhetseffekt. Hushållen känner sig något mer förmögna

och spär på så sätt på sin konsumtionsefterfrågan. Detta var ganska tydligt

under förra året, då vi fick en kraftig förmögenhetsuppgång hos hushållen. Vi

talar om en förmögenhetstillväxt på 500 miljarder om vi summerar börsen,

småhus och några andra komponenter. Det är en väldigt kraftig förmögen-

hetsuppgång som kom mot slutet av året. Säkert var det så att hushållen tog

ut en del av detta och konsumerade, och det spädde på privatkonsumtionen

under förra året.

Den snabba kursökning som vi har haft på Stockholmsbörsen under senare

år kan vara ett tecken på att aktörerna har byggt in förväntningar om en vä-

sentligt snabbare ekonomisk tillväxt i vårt land jämfört med tidigare. Hur

utbudet och efterfrågan i svensk ekonomi kommer att utvecklas i relation till

varandra framöver och hur inflationsbenägenheten kommer att utvecklas är

givetvis centrala frågor i varje inflationsbedömning. Det har vi funderat över.

Vi jobbade med det under förra året, och det präglar också denna inflations-

rapport.

Är det så att utbudet och efterfrågan utvecklas i samma takt, dvs. om den

produktivitetseffekt som gör att svensk ekonomi kan producera mer kommer

samtidigt som börs- och förmögenhetseffekten drar upp efterfrågan, behöver

man kanske inte befara att man bygger upp ett inflationstryck. Men det är

obalanser mellan dessa som kan skapa problem - om utbudssidan släpar efter

men efterfrågesidan expanderar. Man ser alltså att börsen stiger på grund av

förväntningar. Hushållen tar ut dessa förväntningar redan i dag, trots att

utbudssidan ännu inte har visat sig klara av en större tillväxttakt. Då kan man

råka in i problem.

I USA har vi sett att utbudssidan och efterfrågesidan i ekonomin har ut-

vecklats parallellt under en tid. Men det finns givetvis risker i förlängningen

för att någon av effekterna dominerar, och då ger det andra slutsatser för

penningpolitiken.

Detta är en osäkerhetsfaktor som präglar den bedömning som vi lägger

fram i dag, och det präglade naturligtvis också det arbete som vi bedrev förra

året. Hur gör vi då för att klara av de osäkerhetsmoment som finns i ekono-

min? Det handlar om att löpande pröva sig fram och om att vara vaksam på

alla tecken på förändringar som man kan skönja i den inkommande statisti-

ken eller i hur ekonomin beter sig. Det är så vi jobbar för att ta fram vårt

beslutsunderlag. Har vi gjort en för optimistisk eller för pessimistisk bedöm-

ning och det kommer in fakta som visar att vi bör revidera den gör vi det

utan prestigemässiga låsningar. Aktörer frågar oss ibland om vi inte har

ändrat uppfattning. Då brukar jag säga att vi ändrar uppfattning när vi får

stöd i form av inkommande fakta eller nya insikter och fråga dem hur de

brukar göra. Då får jag ofta svaret att också de gör så.

I den inflationsrapport som vi publicerar i dag målar vi upp en fortsatt ljus

bild av svensk ekonomi. Utsikterna för en bra konjunkturutveckling i om-

världen har fortsatt att förstärkas. Det är framför allt den amerikanska eko-

nomin som överraskar positivt, men BNP-utvecklingen i vår närhet - eu-

roområdet och Storbritannien - ser också ut att kunna bli lite bättre än vad

som tidigare har antagits.

Vi förväntar oss däremot inte att de internationella konsumentpriserna

kommer att justeras upp i samma takt. Det beror på en mindre expansiv

penningpolitik i omvärlden och även på ett tilltagande internationellt konkur-

renstryck som håller tillbaka priserna. Importpriserna till Sverige förväntar v

oss blir något högre än vad vi tidigare har sagt, framför allt i producentledet

Det är på grund av att kronan inte stärks, tror vi, i riktigt samma takt som

tidigare. Detta förväntas kanske inte fullt ut slå igenom i konsumentledet på

grund av en hårdnande konkurrens också i den inhemska svenska ekonomin.

Även den inhemska efterfrågan förväntas bli starkare än vad vi trodde i

den förra inflationsrapporten, detta trots att vi har höjt reporäntan sedan des

Sedan kommer effekterna med stigande tillgångspriser och förmögenhets-

värden som kommer att bidra till en växande privat konsumtion. Det var

under det sista kvartalet som aktiekurserna gick upp väldigt kraftigt förra

året.

Denna starka konjunktur och goda börsutveckling tror vi kommer att leda

till en god investeringsutveckling i svensk ekonomi. Undersöker vi vad det

betyder totalt sett är vår bedömning att det handlar om en BNP-prognos på

4 % i år, 3,5 % nästa år och 2,6 % 2002. Det är alltså en profil som innebär

att förloppet lugnar sig något. Det är framför allt den privata konsumtionen

som bidrar till detta förlopp.

På overheadbilden har jag lagt in genomsnittet för 1994 till 2002. Anled-

ningen till att jag väljer 1994 är att svensk ekonomi då repade sig efter krise

i början på 90-talet. Det snittet ligger ungefär på 3 %. Detta är en väldigt br

utveckling, särskilt om vi jämför med 70- och 80-talen. Då såg det inte alls ut

på detta sätt.

Den upprevidering av BNP-utvecklingen som vi har gjort jämfört med den

tidigare inflationsrapporten i december innebär att tillgängliga resurser i

ekonomin tas i anspråk i snabbare takt. Jag tänker då t.ex. på sysselsättningen

och arbetslösheten.

Detta talar för en högre löneökningstakt i ekonomin under de närmaste

åren, men samtidigt finns det möjlighet att löneökningstakten i viss utsträck-

ning hålls nere till följd av förändringar på arbetsmarknaden. Ett exempel på

det är att löneökningarna till större del numera fördelas lokalt. Inflationsför

väntningarna hos arbetsmarknadens parter är dessutom fortsatt i linje med

målet, såsom vi mäter dem i olika enkätundersökningar. Detta innebär att den

nominella lönen inte behöver öka så mycket för att den reala lönen ska öka.

Låginflationsregimen har ju gett en påtaglig effekt när det gäller reallönerna

för löntagarna, och det tror jag är oerhört viktigt att man har som ingångs-

värde när man nu ska sätta sig och förhandla om lönerna inför den stora

rundan nästa år. Det är historiskt sett stora reallöneökningar som vi har sett

under de senaste åren, trots en måttlig utveckling av de nominella lönerna.

Där ser vi alltså fördelen av en låginflationsregim.

Jag pratar om att det kanske finns förutsättningar för ett något lugnare lö-

neökningsförlopp, men det är på inget sätt någon dramatik i vår revidering.

Vi fortsätter att göra bedömningen att de nominella lönerna kommer att öka

med 4 % och drygt det per år. Det är som sagt ett marginellt långsammare

förlopp än tidigare. Men det är också viktigt att samtidigt säga att lönerna

inte kan fortsätta att öka i den takten på sikt. Då ökar de snabbare än den

långsiktiga produktivitetstillväxten såsom den avtecknar sig nu, i alla fall.

Det illustreras - jag kan visa det senare - av att den inhemska underliggande

inflationen, som jag visade först, successivt blir högre än de två procenten.

De inhemska priserna stiger gradvis över målet under loppet av den period

som vi analyserar, men det motverkas av att importpriserna håller tillbaka

totalsiffran, dvs. den underliggande inflationen 1X.

I vårt huvudscenario bedömer vi att inflationsutsikterna sammantaget lig-

ger i linje med målet på ett till två års sikt, men att inflationen mätt med de

mått - UND1X - som vi inriktar politiken mot marginellt kommer att över-

stiga målet i slutet av perioden. Med en oförändrad reporänta förväntar vi oss

en inflationstakt på 1,6 % på ett års sikt och 2,1 % på två års sikt. Olika s.k

tillfälliga faktorer, som jag nämnde innan, som Riksbanken bör bortse ifrån i

uppläggningen av politiken bedöms bli ganska små under denna period,

vilket innebär att vi förväntar oss att detta mått på inflationstakten gradvis

kommer att sammanfalla med konsumentprisindex. Det är kanske inte så

konstigt att det blir så med tanke på den uppgång av boenderäntan som har

skett under det senaste året. Den leder till att man nu omsätter sina lån till

något högre ränta än tidigare, och då slår det igenom på KPI på precis samma

sätt, fast tvärtom, som under de senaste åren.

Ser vi till riskbilden kan jag säga att vi tror att den är balanserad. Vi tror

alltså att risken för att inflationen kommer över målet är lika stor som risken

för att den kommer under målet. Det illustreras i denna fördelning av riskbil-

den kring huvudprognosen. Den är nu symmetrisk. Vi har haft andra situa-

tioner då den har varit asymmetrisk, dvs. att risken har varit större för antin

en högre eller lägre inflation. I detta fall är den alltså symmetrisk.

Det som kan hända här, och som gör att vi kan komma att avvika från den

bana som vi nu ser, är naturligtvis en kraftig korrigering på den amerikanska

börsen eller att de effekter som har påverkat ekonomin under senare år med

avregleringar och handelsliberaliseringar blir större än vad vi har räknat med.

Men man kan också tänka sig att inflationen blir högre. Vi tror att oljepriser-

na spelar en roll här. Vi räknar med en successivt dämpad oljeprisutveckling

där priserna faller tillbaka från de toppnivåer som vi har sett under den se-

naste tiden. En annan osäkerhetsfaktor är naturligtvis om efterfrågetillväxten

blir starkare i svensk ekonomi än vad vi har räknat med.

Den starka konjunkturutveckling som jag har pekat på, med ett gradvis sti-

gande inflationstryck, talar för att reporäntan behöver höjas ytterligare fram-

över. Men takten i och omfattningen av en sådan uppjustering av reporäntan

- det är viktigt, och jag vill gärna understryka det - måste vi pröva i ljuset

ny inkommande information. Det gäller också dess betydelse för Riksban-

kens samlade inflationsbedömning. Den inflationsbedömning som vi gör här

i dag visar att inflationen under större delen av denna period ligger under

målet. Det är först alldeles i slutet av perioden som den kliver över 2 %. Den

utvecklingen har lett oss till slutsatsen och beslutet att vi nu bör lämna repo

räntan oförändrad. Tack, herr ordförande.

Ordföranden: Vi tackar riksbankschefen för den här inledningen och börjar

nu med frågorna. Först går ordet till Sonia Karlsson, Socialdemokraterna.

Sonia Karlsson (s): Tack, herr ordförande! Jag vill tacka riksbankschefen för

att vi nu har fått ett underlag för vår utvärdering av penningpolitiken - det

som finns med som en bilaga i rapporten.

Jag skulle vilja veta lite mer om räntesituationen internationellt. Särskilt

intressant skulle det vara att få höra vad det är för faktorer som ligger bakom

att Sverige nu har lägre tioårsräntor än många av EMU-länderna; detta sam-

tidigt som räntegapet mellan Tyskland och Sverige är mycket litet. Vad anser

alltså riksbankschefen är de viktigaste faktorerna bakom det?

Sedan gäller det öppenheten. Vi får ju regelbundet inflationsrapporter från

Riksbanken. Men när jag nu har den här inflationsrapporten i handen vet jag

inte om alla direktionsmedlemmar tycker att det är en rättvisande inflations-

rapport. Därför undrar jag om riksbankschefen i öppenhetens namn i dag kan

avslöja om alla direktionsmedlemmar står bakom inflationsrapporten.

Urban Bäckström: Jag börjar med den sista frågan. Nej, det kan jag inte men

vi kommer att göra det. Vi har ju nu den ordningen - till skillnad från hur det

var med den tidigare lagstiftningen, för då visste man inte vem som stod

bakom när fullmäktige röstade om penningpolitiken och då fick man ju ald-

rig veta hur enigt eller oenigt det var - att man får veta precis vem som bi-

trätt förslaget och vem som eventuellt inte har gjort det. Men det blir en lite

fördröjning här på mellan två och fyra veckor. Den här gången står det, tror

jag, i förordet till inflationsrapporten att vi publicerar protokollet den 18

april. Då får vi alltså veta.

Låt mig kort säga något om detta med enighet och oenighet. Det är en rätt

intressant fråga. Det är ju nytt i Sverige att Riksbanken redovisar att det

ibland, vilket vi sett under det år som gått, finns ledamöter som har en avvi-

kande uppfattning.

Först är det viktigt att konstatera att det inte har varit en dramatiskt avvi-

kande uppfattning, utan det har varit lite olika synpunkter på tajmning och på

storlek på ränteförändringar men inte så mycket på riktning. Det skulle ha

varit värre om vi hade tre grupper i Riksbanken - en som ville höja reporän-

tan, en som ville ha den oförändrad och en som ville sänka den - på varje

sammanträde. Så har det alltså inte varit, utan vi hade några ledamöter som

efter sommaren ville gå lite snabbare fram. Vi har haft några avvikare på det

sättet när det gäller riktning och tajmning.

Jag tror att det är en styrka, och jag hoppas att utskottets ledamöter också

tycker det, att vi så klart och öppet redovisar vem som biträder vilken upp-

fattning och vad han eller hon har för argument för detta. På så sätt kan det

ske en öppen utvärdering av penningpolitiken och en öppen diskussion kring

övervägandena. Man kan också se hur vi har resonerat. Det har, ska jag vil-

ligt medge, övergångsvis varit lite problematik kring det här med tanke på

alla skriverier. Det är inte så roligt att läsa om att Riksbanken är helt oenig

Man får en känsla av att det är rena turbulensen på Riksbanken när vi disku-

terar men så är det inte. Av tidningsrubrikerna kan man ibland få det intryck-

et.

När man studerar utvecklingen i Storbritannien, där det är ett likartat sy-

stem, ser man att över tiden blir det här mindre och mindre dramatiskt. Icke

desto mindre tror jag att det är en viktig upplysning.

När det sedan gäller ränteutvecklingen finns det ett diagram här som visar de

internationella räntorna. Det är riktigt att den svenska räntan har fallit kraf

tigt. Det ser vi i form av den svarta linjen i diagrammet. Det här diagrammet

finns med i inflationsrapporten.

Det är säkert flera olika faktorer som ligger bakom det här. En faktor som

nämnts är att när man privatiserar Telia eller vidtar andra åtgärder som gör

att statsfinanserna är i god ordning, och också underliggande takt, så minskar

behovet av att låna. Tvärtom kan man amortera tillbaka på statsskulden. Då

kommer det igen i någon form. Det kommer igen i lägre kapitalkostnader.

Det ser vi här i ränteutvecklingen.

En annan faktor som jag tror ligger bakom detta, men det är inte upp till

mig att bedöma, är att den nya lagstiftningen för Riksbanken och det tydliga

stöd som vi har från riksdag och regering när det gäller att bedriva den här

politiken spelar stor roll för placerarnas säkerhet om den framtida utveck-

lingen av svensk ekonomi. Det avspeglas i successivt lägre och lägre räntor.

Kom ihåg att räntorna för svensk del - i och för sig är det en internationell

utveckling - historiskt sett är väldigt låga. Under 70- och 80-talens infla-

tionsutveckling hade vi väsentligt högre räntor. Så sent som i slutet av 80-

talet och i början av 90-talet låg villaräntorna på 12, 13 eller 14 %. Det tror

jag att flera av er kommer ihåg. Där ligger inte nivåerna i dagsläget.

Det är klart att den här politiken, som har upplevts vara kärv, från Riks-

bankens sida och från riksdagens och regeringens sida under nu, skulle jag

vilja säga, snart tio år ger effekt, även om det har tagit lång tid. Bygger man

ett sådant här förtroende får man en sådan här effekt.

Låt mig sedan också säga, som jag inledningsvis sade, att det kan vara en del

tekniska faktorer som har spelat roll precis för den senaste effekten här, så

det är inte bara trovärdighetsaspekten som har spelat in. Men jag tror att den

spelar in för den rimliga nivå som vi nu ligger på.

Sonia Karlsson (s): Det gäller öppenheten igen. Riksbankschefen talar om

tidigare. Tidigare var det ju inte öppet men nu har vi blivit öppnare. Vi tyck-

er att detta är positivt. Jag tycker ändå att det är lite märkligt att en direk

tionsmedlem reserverar sig inte bara mot räntebeslutet utan också mot själva

rapporten. Det var det som låg i min fråga. Jag vet ju inte förrän om 14 dagar

eller tre veckor om det finns en enighet bakom den här rapporten.

Jag har läst protokollen och vill återge från den 5 oktober förra året. Eva

Srejber säger: Min syn på de svenska inflationsutsikterna avviker från den

bild som tecknas i inflationsrapporten.

På två och en halv A 4-sida tecknas denna skillnad. Min fråga i dag är därför:

Skulle det verkligen skada Riksbankens trovärdighet om riksbankschefen i

dag avslöjar om det är så att alla direktionsmedlemmar står bakom rapporten

som sådan?

Urban Bäckström: Ja, jag uppskattar mycket det här pådrivandet i öppenhe-

ten och sätter stort värde på en sådan här diskussion. Sonia Karlsson vet att

jag har sett det som en väldig fördel för Riksbanken att utveckla öppenheten.

Jag kan inte säga att Riksbankens penningpolitik och trovärdighet kring den

står och faller med om jag avslöjar det här i dag. Men låt oss pröva oss fram

med det här systemet ytterligare. Jag vet att en del inte är nöjda med den

öppenhet som vi har och tycker att vi har gått lite för långt. Sonia Karlsson

vill att vi ska gå ännu längre. I dag finns det ingen centralbank mig veterlige

som samma dag redovisar exakt hur röstsiffrorna har utfallit. Men låt oss

tillsammans fundera lite grann på det här!

Gunnar Hökmark (m): Det gäller två olika frågor.

Den ena frågan gäller Riksbanken och riksbankschefens bedömning beträf-

fande effekterna av den nya ekonomin. Det berörs lite grann både i rapporten

och i riksbankschefens anförande att vi har sett en växande produktivitet

under det senaste året. Jag skulle vilja veta om det finns en mer samlad be-

dömning om vi nu ser en långsiktig effekt av en ny ekonomi i det här avse-

endet och det också ligger till grund för de beslut som Riksbanken har tagit.

Den andra frågan gäller det som berörs dels i rapporten, dels i anförandet.

Det handlar om stigande tillgångsvärden och en växande belåning. I rappor-

ten beskrivs den amerikanska utvecklingen. I rapporten beskrivs också ten-

denserna i Sverige, dvs. stigande tillgångsvärden och en växande belåning.

Det skulle vara intressant att veta vilken bedömning riksbankschefen gör av

riskerna i detta och vad det innebär för den penningpolitiska stabiliteten.

Urban Bäckström: Det finns ett illustrativt diagram vad gäller Gunnar Hök-

marks andra fråga men först till produktiviteten.

Jag ska visa två bilder som illustrerar hur produktivitetsutvecklingen varit,

såsom den avtecknas i SCB:s statistik. Diagrammet är uppdelat i olika sekto-

rer: varuproducenter och tjänsteproducenter. Fastighetssidan är borttagen.

För att relatera detta till något ska man komma ihåg att den trendmässiga

produktiviteten från den första oljekrisen och till framemot slutet av 80-talet

var i genomsnitt 1,4 % per år. När vi sedan kommer in på 90-talet skiftar den

produktivitetstillväxtsnivån, som jag sade, till uppemot 1,9 %, åtminstone så

här långt. Det är alltså en uppgång med en halv procentenhet. Därmed vet vi

hur vi kan relatera de här siffrorna. Genomsnittet här blir de siffror som jag

nämnt.

Här ser vi kvartalssiffror för varje år från 1995 till 1999. Det som händer i

slutet av 1999 är att under hösten kliver produktivitetstillväxten både i tjäns

tesektorerna och i varusektorerna upp mot över 2 %. Jag vill inte prata om en

ny ekonomi därför att det leder till att man betecknar världen antingen som

ljus eller som svart och så är det ju inte - att vi har antingen en gammal

ekonomi eller en ny ekonomi men så fungerar det inte.

Låt oss med lite sans och måtta närma oss den här frågeställningen och då

är det ändå så att vi befinner oss ganska sent i ett konjunkturförlopp. När

man befinner sig sent i ett konjunkturförlopp brukar produktivitetstillväxten

avta. Det som händer här är att den ändå kommer upp till, och strax över, den

trendmässiga nivå som vi haft under 90-talet. Detta är rätt intressant. Därför

har vi justerat upp produktivitetstillväxten i vår bedömning med några tion-

delar, vilket framgår av rapporten.

Man kan bryta ned det här ytterligare. Vi har alltså kvar de gröna tjänste-

producerande staplarna här men har brutit ned de varuproducerande i två

delar: dels tillverkningsindustrin, blå stapel, dels övriga varuproducenter, gu

stapel. Här ser vi någonting intressant, nämligen att tillverkningsindustrin

har, och har haft, en ganska bra produktivitetsutveckling, och t.o.m. väldigt

bra under vissa perioder. Det finns dock en neddragande effekt. Det här är

statistiska historier som jag önskar att ni inte ber mig att förklara, för dett

lite krångligt.

Vi ser att produktivitetstillväxten är god och har en tendens till stigande -

men inte mycket; det är ingen dramatik. Det ser ändå rätt positivt ut med

tanke på den trend vi haft under 90-talet. Vi får se vad det här leder till. Ja

vill inte dra några stora växlar på basis av detta ännu.

Gunnar Hökmarks andra fråga tror jag kan belysas. Där finns det ett diagram

i rapporten. Här visas två saker. Det är ett sammanvägt tillgångsprisindex

och reala tillgångar. Vi har vägt ihop aktiekurser och fastighetspriser till et

index. Sedan har vi tagit bort den allmänna inflationseffekten. Där ser vi att

tillgångspriserna har stigit rätt kraftigt under senare år. På 80-talet kom vi

bit upp. Sedan rasade fastighetspriser och aktiekurser. Då hade man belånat i

väldigt stor utsträckning, vilket framgår av den blå kurvan. Länge hade vi en

utlåningsexpansion i linje med BNP. Men sedan kommer efter avregleringen

en dramatisk uppgång där vi belånar ekonomin långt mer än vad underlig-

gande inkomster egentligen medger. Det var detta som drog med sig bank-

systemet när vi fick en anpassning av tillgångspriserna i början av 90-talet.

Det som nu har hänt är att tillgångspriserna stuckit i väg, medan utlåningsex-

pansionen ökat endast marginellt.

Detta betyder inte att allting är frid och fröjd för framtiden, utan det bety-

der bara att ännu har det här inte satt i gång ett accelerationsförlopp av det

slag som vi såg i slutet av 80-talet. Det kan inträffa om utlåningsrutiner och

annat förändras i banksystemet. Det som ändå är min tröst är att samtliga

ledningar i dagens banker är de ledningar som har varit med och rett upp

bankkrisen. Så länge de sitter kvar tror jag att någonting präglar organisatio-

nen från det som ändå har hänt. Men det här måste vi hålla ögonen på väldigt

mycket. Det kan inte uteslutas att det senare i konjunkturförloppet kan finnas

tendenser till en snabbare uppgång.

Bryter man ned utlåningssiffran ser man att nu är det hushållen som lånar

väldigt mycket. Där sker utlåningsexpansionen snabbt. Det är klart att man

måste hålla ögonen på i vad mån det här sker på ett sunt sätt. Jag utgår från

att Finansinspektionen följer detta mycket noga - i vad mån man lockar in

hushåll att ta lån som de sedan kanske inte klarar av. Vi har ju sett annonser

tidningarna om lån på dagen, lån på telefon etc. som på sikt naturligtvis kan

leda in hushåll i problem och så är vi där igen.

Det finns en annan omständighet kring det här som jag tycker är lite be-

kymmersam och som är värd att tas upp. Det förekommer just nu en hets att

alla ska köpa aktier. Det är väl bra om människor sparar i aktier eftersom

aktier på sikt ger en bättre avkastning än annat sparande. Det har förts en

diskussion om huruvida bankerna bör ta ett större ansvar för sin rådgivning,

inte minst en politisk diskussion. Men det är ingen som diskuterar vilket

ansvar kvällstidningar och andra har som nästan varenda dag på sina löpsed-

lar dundrar om hur man hittar vinnarna.

Man bibringar människor lätt uppfattningen att det är snabba vinster och att

man kan gå in med hushållskassan eller semesterkassan i en sådan här

placering. Men går man in fel i aktiemarknaden kan det ta 20 år, eller kanske

10 år, innan man får tillbaka sina pengar. Det här är ett riskfyllt sparande

som måste hanteras så men som är väldigt lönsamt om man är beredd att

spara långsiktigt i aktier. Den distinktionen kommer inte fram i dag och det

tycker jag är ett dåligt tecken.

Gunnar Hökmark (m): Jag tog upp frågan därför att i viss mån kan det ju

sägas att stigande tillgångsvärden är ett slags inflation, eller kan i vissa av

enden betraktas som ett slags inflation. Således är det också av intresse att

veta hur pass mycket en sådan utveckling ligger till grund för Riksbankens

bedömningar när det gäller räntepolitiken.

Urban Bäckström: Som jag sade: Stigande aktiekurser skulle kunna ses som

en förväntan hos informerade aktieaktörer om en betydligt snabbare ekono-

misk tillväxt i svensk ekonomi. Men det kan också ses som prisutvecklingen

på framtida konsumtionsmöjligheter och därmed avspegla en sorts inflatio-

nistisk utveckling.

Vi tar hänsyn till det här genom att vi tar hänsyn till i vad mån detta slår på

den allmänna efterfrågan via förmögenhetseffekten, via investeringarna och

därmed på inflationsutvecklingen. Som jag sagt spelade säkert tillgångspri-

serna en roll i den privata konsumtionens utveckling förra året. Gör man en

grov uppskattning kan man kanske komma till att en fjärdedel av den privata

konsumtionsökningen förra året kommer från förmögenhetseffekten. Genom

att efterfrågan ökar snabbare tas resurser i anspråk snabbare och därmed

påverkar det inflationen. Det är det normala sättet att hantera det här.

Ett annat alternativt sätt är naturligtvis när vi börjar se att utlåningsexpan-

sionen börjar dra i väg och börjar se att vi kommer i en situation där vi riske

rar att ha en bankkris runt hörnet trots att inflationen ligger stabilt kring 2

Då är jag säker på att det uppkommer en diskussion i riksdagen men också

hos regeringen och hos oss: Hur gör vi nu? Hur hanterar vi den här situatio-

nen?

Riksbanken har fått två uppgifter från riksdagen. Den ena är att upprätthålla

ett fast penningvärde och det är det som vi i dag diskuterar. Den andra är att

främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Ser vi i en avlägsen framtid

- detta är inte aktuellt i dag - att risken finns att vi inte får ett effektivt

stabilt betalningsväsende på grund av en utlåningsexpansion som liknar den i

slutet av 80-talet kan vi inte bara stillatigande sitta och titta på, utan vi m

i så fall vidta åtgärder. Ytterst kan det naturligtvis vara aktuellt att vidta

åtgärder med räntevapnet men i så fall avviker vi från den existerande

tankeramen och det som vi diskuterar här i dag i utskottet. Då tror jag att det

är oerhört centralt att vi, om vi skulle komma till en sådan situation, är

väldigt tydliga om vad vi i så fall gör. Men det här är, vill jag betona, inte

diskussion som förs i dag, utan det är en hypotetisk fråga med anledning av

det som Gunnar Hökmark framställde.

Johan Lönnroth (v): Vi har ju under de gångna veckorna haft en ganska het

politisk debatt om EMU. Mot den bakgrunden kanske man lite grann saknar

EMU både i inflationsrapporten och i riksbankschefens anförande här i dag.

Jag har därför undringar kring två saker i anknytning till det.

För det första skulle jag gärna vilja höra riksbankschefen spekulera lite

grann i hur läget hade varit om Sverige var med i EMU från starten, med

tanke på den ganska kraftfulla devalvering gentemot framför allt dollarn som

vi i så fall skulle ha upplevt - med konsekvenser för importpriser och annat.

För det andra hörde jag riksbankschefen mycket sympatiskt tala om det här

med att man bör ompröva saker och ting när man får nya fakta. Därför skulle

jag vilja höra om det som hänt efter EMU-starten och den oväntat svaga

euron, som man skriver om i rapporten, på något sätt i negativ riktning har

påverkat riksbankschefens, som jag förstått, tidigare mycket positiva inställ-

ning till EMU.

Urban Bäckström: Beträffande Johan Lönnroths första undring vill jag säga

att jag inte brukar spekulera men låt mig göra ett undantag i dag.

Jag tror inte att den situationen skulle ha varit särskilt mycket annorlunda

jämfört med om vi i Sverige hade varit med i Bretton Woods-systemet som

vi hade under en stor del av efterkrigstiden. Fast penningkurs innebär alltså

att penningpolitiken inte har den roll som den har i dag i Sverige, utan under

en fast växelkursregim får man ägna sig åt att upprätthålla den fasta valutan.

I en valutaunion har vi ju ingen växelkurs alls att upprätthålla, utan då falle

det här, precis som tidigare, på finanspolitiken. Den klassiska finanspolitiken

i Sverige under efterkrigstiden var ju att strama åt i högkonjunktur om det

fanns inflationstendenser och att lätta på gaspedalen när man kommer in i en

lågkonjunktur.

Arbetsfördelningen mellan finans- och penningpolitiken blir alltså annor-

lunda än i en EMU-värld. Jag utgår från att finanspolitiken, om vi hade varit

med i EMU från starten, hade sett lite annorlunda ut eftersom vi då kanske

hade haft behov av en något stramare politik än resten av Europa.

Det leder mig in på den andra undringen. Nu är ju det här en politisk diskus-

sion som ska föras. Vi har gett vårt bidrag till den här diskussionen och jag

har sagt vad jag tycker. Jag tycker fortfarande, om jag får frågan av Johan

Lönnroth, att det vore bra för Sverige att gå med i EMU. Min uppfattning är

att Sverige bör gå med så snabbt som möjligt; detta från min tekniska ut-

gångspunkt.

Vi har precis i dagarna lämnat en rapport om hur vi tror att omställningen i

den finansiella sektorn bör kunna gå till och vilka tidseftersläpningar osv.

som kan vara aktuellt där.

Johan Lönnroth (v): Jo, det är klart att om vi hade varit med skulle ett annat

ansvar ha legat på finanspolitiken. Men det var ju också så att det riktades,

och riktas väl fortfarande - jag tror att riksbankschefen också hade den in-

ställningen - en kritik mot finanspolitikens oförmåga att klara en devalve-

ringspolitik, som vi såg i slutet av 70-talet och under 80-talet. Det var ju de

som var motiveringen till att riksbankschefen och många andra, inte vi, ville

ha den här nya konstruktionen med ansvaret på Riksbanken.

Tror verkligen riksbankschefen att vi hade klarat en finanspolitik på ett bättr

sätt vid den mycket kraftfulla devalvering som vi skulle tvingats in i vid

EMU-medlemskapet? Har alltså riksbankschefen den mycket stora tilltron

till oss politiker?

Urban Bäckström: Jag vet inte vad Johan Lönnroth menar. Jag har alltid stor

tilltro till det politiska systemet. Varför skulle jag inte ha det?

Här gäller frågan vilken regim man har, hur bindande regimen är och vil-

ken utveckling det leder till. Så länge Sverige var medlem av Bretton

Woods-systemet under efterkrigstiden gick det väldigt bra för vårt land. Det

påverkade inte bara det politiska systemet utan också fackföreningsrörelsen.

Vi hade ju en väldig harmoni på arbetsmarknaden sedan Saltsjöbadsavtalet,

som i och för sig kom till innan vi gick in i Bretton Woods-systemet. Denna

stabilitet präglade hela efterkrigstiden.

Sedan händer någonting i början av 70-talet och det råkar sammanfalla

med sammanbrottet för Bretton Woods-systemet. När vi i Sverige, liksom

andra länder, kommer in i en situation där vi har större handlingsfrihet med

penning- och valutapolitiken, rämnar ju lönebildningssystemet. Vi ser hur det

politiska systemet lockas att fatta beslut som senare visar sig inte vara så

lyckliga. Vi kommer in i en devalveringspolitik och den pågår här i stort sett

under 20 år. Det leder till en utomordentligt dålig ekonomisk utveckling.

Sedan talar vi om EMU. Jag utgår från att då kommer systemet som helhet

- arbetsmarknadens parter, det politiska systemet och prissättare på markna-

den - att anpassa sig efter den nya regimen där det faktiskt inte går att göra

några förändringar av växelkursen för att rätta till misstag. Det ställs större

krav på olika parter i ett sådant system.

Jag är helt övertygad om att det, precis som det här fungerade väldigt bra

för Sverige under så många år efter andra världskriget, skulle vara till fördel

för Sverige att återigen gå in i ett sådant här fast, liknande system som valu-

taunionen faktiskt innebär.

Varje tid har sin typiska diskussion när det gäller att göra den här typen av

ankarliknande regimer. Efter andra världskriget blev det Bretton Woods-

systemet där man byggde upp de två institutionerna i Washington och det här

valutakurssystemet. Under slutet av 80-talet och under 90-talet har debatten i

Europa präglats av det här projektet. Denna typ av anslutningar har passat

väldigt bra för Sverige. Det är därför som jag har kommit fram till uppfatt-

ningen att detta skulle vara bra för Sverige men det ställer större krav på

finanspolitiken och det är jag också helt övertygad om att den klarar i en

sådan situation.

Mats Odell (kd): Jag har två frågor till riksbankschefen, en om Sveriges

långsiktiga tillväxtpotential och en om EMU. Låt mig börja med den senare

och knyta an till Johan Lönnroths undringar och de svar som Urban Bäck-

ström gav. Han pekade på de två helt olika regimer som det innebär om man

styr mot ett växelkursmål eller om man styr mot ett inflationsmål.

Vi har ju fört en debatt i olika forum om det här. Urban Bäckström säger

att Sverige så snabbt som möjligt bör bli medlem i EMU. Det finns dock en

restriktion och det är att vi ska ha varit med i ERM under två år. Hur skulle

det fungera för Riksbanken? Kan ni styra mot dessa två mål samtidigt?

Urban Bäckström har ju just beskrivit för Johan Lönnroth hur olika de här

regimerna är. Är det möjligt att, innan Sverige fattat beslut om att gå med i

EMU, gå med i ERM och därmed ge Riksbanken en helt ny målbild att ope-

rera utifrån? Det är min första fråga.

Min andra fråga knyter an till den ljusa bild som finns i inflationsrapporten

för Sverige i det korta perspektivet. Det gäller då svensk ekonomi i allmän-

het, tillväxten, ränteutvecklingen och inflationsutvecklingen.

En annan intressant publikation som kom för en tid sedan är Långtidsut-

redningens rapport. Den gav ett ganska pessimistiskt scenario i ett lite längre

perspektiv. Jag har för mig att man till år 2015 talar om en tillväxtbana på

1,9 %.

Vi ligger alltså nu i en ohållbar tillväxtbana och måste vika av. Långtidsut-

redningen kommer fram till att Sverige efter 2008, om jag minns rätt, kom-

mer att ha en tillväxt på i genomsnitt 1,3 %.

Är det här någonting som Riksbanken över huvud taget bekymrar sig för i

sitt löpande arbete? Eller överlåts det på politikerna att förändra de grundläg

gande förutsättningarna för att öka den potentiella tillväxtbanan eller så att

säga bredda vägen för det fordon som vi nu måste gasa och bromsa för att det

inte ska välta?

Urban Bäckström: ERM-frågan är en fråga för regeringen. I den nya lagstift-

ningen bestämmer regeringen valutaregimen. Skulle jag få frågan av finans-

ministern om jag tyckte att vi skulle gå in i ERM, utan någon annan infor-

mation och utan information om t.ex. den framtida EMU-utvecklingen och

Sveriges eventuella anslutning, skulle jag säga att den regim vi har i dag,

med den kunskap vi har i dag, fungerar väldigt bra. Jag skulle tycka att vi

borde fortsätta att ha den.

Sedan vet vi alla att det är fråga om hur vi växlar om från den här regimen

om Sverige bestämmer sig för att gå in i EMU. Hur ser överväxlingen då ut?

Bör vi gå med i ERM eller ska vi inte gå med i ERM? Det är ytterst en poli-

tisk fråga. Jag har noterat att det skrivs artiklar i olika tidningar om detta

olika ledamöter av det här utskottet. Eftersom frågan saknar aktualitet i dag

kanske vi inte behöver fördjupa oss ytterligare i den.

När det sedan gäller tillväxtbanan är det riktigt att Långtidsutredningen

kommit till den slutsatsen. Det beror i allt väsentligt på befolkningsstruktu-

ren. Vi får helt enkelt en sådan befolkningssammansättning att arbetsutbudet

sjunker. Det spelar en väldigt stor roll. Den potentiella BNP-tillväxten, som

man räknar den här, har två källor. Den ena är produktiviteten. Den tittade vi

nyss på. Och den andra är arbetsutbudet. Sjunker arbetsutbudet minskar den

potentiella tillväxten. Sjunker eller ökar produktiviteten förändras den poten-

tiella tillväxten.

Man kan fråga sig: Kan ett lägre arbetsutbud kompenseras med högre pro-

duktivitet? Det är klart att i någon mening kan den det. Men det leder till

olika konsekvenser, t.ex. för statsfinanserna. Får man ett högre arbetsutbud,

får man också en bredare skattebas, därför att det är fler som betalar skatter.

Får man ett mindre arbetsutbud är det färre som betalar skatter.

När det gäller produktiviteten kommer den på lång sikt att motsvaras av

stigande reallöner, också för offentliganställda, antar jag. Annars får man

räkna med att de offentliganställda i längden ska släpa efter hur länge som

helst. Men om man utgår från att de offentliganställda på sikt kommer att få i

stort sett samma reallöneutveckling som anställda i den privata sektorn på-

verkas ju inte statsfinanserna särskilt mycket av detta.

Det har en väldigt stor betydelse var källan till tillväxten är.

Vi tittar i vårt fönster på ett-två års sikt. Det här är ju lite längre än så.

Därför ligger det inte omedelbart för oss att reflektera över vad som händer

år 2010. Vi tycker att prognoser på ett-två års sikt är svåra nog att göra och

har inte alltid rätt där, som vi vet.

Men det är klart att det är viktigt att det förs en diskussion om den här ut-

vecklingen och vad den kan leda till. Det blir en rätt tung försörjningsbörda

för dem som ska finnas i produktionen och som ska bära upp de stora pen-

sionskullarna.

Mats Odell (kd): Jag tackar för svaren. Jag har full förståelse för att riks-

bankschefen inte vill vara någon sorts linjedomare i en artikelserie. Men jag

tolkar ändå signalerna - man får lära sig att göra det i riksbankssammanhang

- och drog mina slutsatser, att det inte var någon höjdare att rusa in i ERM

utan att ha lagt de andra sakerna till rätta.

När det gäller Långtidsutredningens prognoser har vi också sett i arbetet

med pensionsreformen att det här är realiteter. Vi har t.o.m. fått ändra över-

föringsbeloppet från AP-fonderna till staten för att balansera de demografis-

ka förändringarna.

Det finns två saker man kan göra här. Det ena är strukturella reformer, som

kan förändra tillväxtbanan. Dem har vi diskuterat tidigare, dem väntar vi på

från regeringens sida. Några har kommit, men inte tillräckligt många. Det

andra är att det behövs en bra familjepolitik så att flera vill sätta barn till

världen. Men det kanske inte heller är någonting för Riksbanken att vara

konsult i.

Slutsatsen är väl ändå att med den utveckling vi ser i Långtidsutredningen

är det inte nog med att det blir problem på grund av ett lägre arbetsutbud. Det

finns en risk att den inflationsimpuls som kommer måste bromsas. Men

ovanpå allt annat elände kommer också kraftigt höjda räntor från Riksban-

kens sida.

Det här är oerhört allvarligt. Det är väl någonting som vi får ta till oss i ut

skottet. Det är inget som ligger på Riksbankens bord, i alla fall inte än så

länge.

Carin Lundberg (s): Herr ordförande! Jag vill börja med att tacka riksbanks-

chefen för det han sade om kvällstidningarnas ansvar och aktieköp. Jag in-

stämmer helt i det.

Men det var en annan sak som jag tänkte ta upp. Det går bra för Sverige,

brukar vi socialdemokrater säga, när vi beskriver det ekonomiska läget i

landet. I år kommer den svenska tillväxten att ligga i världsklass. Hög till-

växt tycker vi naturligtvis är bra, men den för med sig ett par effekter som

jag tänkte ta upp här i dag.

Ekonomins hjul snurrar snabbare, så då måste Riksbanken höja räntan för

att inte inflationen ska skena i väg. I USA, där vi brukar hämta kunskap, kan

man se hur IT har påverkat ekonomin. Den nya ekonomin, som vi kallar den,

för med sig högre räntor och för vår del starkare krona. Men IT-företagen

och telekomföretagen är inte speciellt räntekänsliga. Om de behöver pengar

vänder de sig till börsen eller till någon riskkapitalist, inte till banken. De

tycker inte heller att valutakursförändringar spelar någon avgörande roll för

dem.

Men för företag i den gamla etablerade industrin svider det desto mer.

Inom t.ex. den elintensiva basindustrin är investeringar i ny teknik enormt

kapitalkrävande. När räntorna stiger är det svårt för de företagen att räkna

hem en investering. Också en starkare krona slår hårt mot de här företagen.

Konkurrensen på världsmarknaden är knivskarp och de kan inte kompensera

sig med prishöjningar.

När en sektor av ekonomin växer snabbare än den andra förs resurser suc-

cessivt över till de nya företagen. Processen påskyndas av högre räntor och

starkare krona. Den traditionella industrin tvingas rationalisera för att klara

starkare krona och höjda räntor. Antalet anställda minskar. Löneutvecklingen

blir också sämre i de här företagen.

Medan nystartade företag som satsar på IT översköljs av riskkapital är det

färre som är villiga att satsa på gamla industriföretag. Det är väl så här det

ska fungera. När resurser flyttas från stagnerande till snabbväxande bran-

scher tjänar landet som helhet på det.

Men problemet är, som jag ser det, att vinsterna är ojämnt fördelade. Bas-

industrin, gruvorna och skogen, finns framför allt i skogslänen, medan de

nya företagen är koncentrerade till storstäderna och universitetsstäderna. Det

bidrar till att öka de regionala obalanserna.

För oss socialdemokrater är det av största vikt att vidta åtgärder som minskar

de regionala skillnaderna. Hela Sverige ska leva, brukar vi säga. Därför är

min fråga till riksbankschefen: Om man stramar åt penningpolitiken utifrån

ett genomsnitt på nationell nivå, blir då inte åtstramningen för hård i regione

som egentligen är i behov av stimulans?

Urban Bäckström: Jag hakar på att vinsterna är ojämnt fördelade. Nu ger

många av de här nya företagen inga vinster eller väldigt dåliga vinster än så

länge. Det är snarare vinstförväntningar som ligger i korten här. Och det är

klart, materialiseras de talar man om väldigt stora vinster. I vissa fall speku

leras det i och frågas huruvida vinstförväntningarna är realistiska.

Men visst är det så som Carin Lundberg beskriver det. Penningpolitiken är

inte något medel för att bedriva regionalpolitik. Den slår som ett väldigt

trubbigt vapen över hela linjen och anpassar efterfrågesidan till vad utbudet i

svensk ekonomi totalt sett klarar av, alldeles oavsett vilken bransch och var i

landet utbudet finns.

Sedan är faktiskt inte ett tillväxtförlopp enbart att existerande företag ex-

panderar och växer, det är faktiskt att olönsamma företag också läggs ned

och lönsamma fortsätter att expandera och bli allt större. Den omvandlingen

är inte ny för det skeende som vi är inne i nu. Går vi tillbaka till industrial

mens genombrott, som det finns ledamöter i utskottet som kan mycket mer

om än jag - jag tänkte på Johan Lönnroth - är svensk utveckling under 1900-

talet fylld av precis de här tendenserna. Folk flyttar från orter till andra or

och in till storstäderna. Den tendensen fortsätter i det här perspektivet. Men

det kan ta olika spår från tid till annan.

Sedan har statsmakterna med hjälp av regionalpolitik försökt att motverka

avigsidorna av detta, att dämpa utvecklingen osv. Det har visat sig väldigt

svårt. Det visar också utredningar som görs på det här området. Det är svårt

att bedriva regionalpolitik och försöka vända utvecklingen. Men jag förstår

att det innebär genuina politiska svårigheter och svårigheter för människor

som berörs i de här regionerna.

Carin Lundberg (s): Jag tackar för svaret. Jag håller ju med riksbankschefen

om att räntehöjningar är ett trubbigt instrument som slår ojämnt över landet.

Men jag håller inte med om att effekterna är att olönsamma företag läggs

ned. Om man tittar på basindustrin finner man att de traditionellt har stått fö

en stor del av exportintäkterna. Men andelen minskar. Om man tittar på 1995

ser man att skogsvaror stod för de största exportintäkterna med sina 17 %.

Föreningssparbanken säger att man tror att för år 2001 ska skogen, bilarna

och mineralerna stå för mellan 9 % och 13 %. Dessutom tror man att andelen

för datorer och elektronik ska öka till ungefär 25 %.

Men min fråga är: Behövs inte både den traditionella industrin och den nya

ekonomin? Hemma i Skellefteå tycker de ibland att IT-företagen är moderna

postorderföretag, medan man på Rönnskärsverken gjuter både guldtackor

och producerar koppar, som sedan i sin tur används i datorerna. Jag frågar i

alla fall en gång till: Tycker inte riksbankschefen att det är ett problem att

penningpolitiken, som jag ser det, bidrar till att öka de regionala skillnader-

na?

Urban Bäckström: Jag tror inte att man kan säga att penningpolitiken bidrar.

Penningpolitiken är stimulativ nu. Om något skulle det just i det här fallet

vara precis tvärtom, att vi stimulerar de här företagen. Men det är klart att

hamnar man i en situation där man tvingas strama åt drastiskt kan jag hålla

med om att det slår särskilt mot vissa företag, sådana som är lånefinansiera-

de. Men där är vi inte i dag.

Använder man Carin Lundbergs resonemang på den aktuella situationen

tror jag att det är precis tvärtom. Med en stimulativ penningpolitik ger vi i s

fall en extra stimulans till just de här företagen.

Men vi måste naturligtvis vara disciplinerade och se till att inflationstakten

inte far i väg. Då hamnar vi i en sådan situation.

Lena Ek (c): När jag har tittat igenom det material som vi har fått inför ut-

frågningen har jag sett att inflationstakten har sjunkit 1997-1999, underskri-

dit inflationsmålet - det har vi diskuterat vid tidigare utfrågningar - och äve

legat under toleransintervallet. Det har vi också diskuterat vid tidigare ut-

frågningar.

Den underliggande inflationstakten har rört sig lite mer upp och ned i kur-

vorna. Men även där har trenden varit nedåtriktad de senaste tre åren. En

skillnad är att den underliggande inflationstakten har legat inom toleransin-

tervallet. När man på nytt tittar på de här kurvorna ser man att KPI genomgå-

ende understiger den underliggande inflationen och att skillnaden är som

störst när inflationen är som lägst. Det är ju en variation som har uppträtt et

par gånger, vilket vi kan se i materialet.

Det här är då kopplat till att Riksbanken under 1999 flera gånger har sagt

att penningpolitiken för tillfället baseras på en bedömning av den underlig-

gande inflationen. Sedan väger man fram och tillbaka mellan de här två

benen, beroende på vilket som passar bäst med tanke på målen.

Då kan man ju fundera över om det inte är en förändring i målvariabeln.

Om det inte är en varannangångsföreteelse, så väger man i varje fall mellan

de olika mätsätten. Även om man kanske inte kan säga fullt ut att Riksban-

ken har bytt målvariabel för inflationsmålet, lutar man sig i alla fall mot oli

stödben. Det finns också diskussioner i den aktuella rapporten om detta.

Innebär detta i förlängningen att räntepolitiken blir stramare, att det blir

högre styrräntor som följd?

Om det nu är så i det korta perspektivet kanske det inte är så besvärligt,

eftersom det motverkar en expansiv finanspolitik. Det ser vi ganska mycket

diskussion om nu, särskilt inför budgetförhandlingarna, tycker jag. Den

högre styrräntenivån kanske är bra för att kyla ned. Men på längre sikt kan

bytet eller i varje fall variationen mellan målvariabler vara lite mer riskabel

om man jämför med Långtidsutredningen och även med ESO-rapporten. De

demografiska variationerna, som vi också har diskuterat förut, är mycket

allvarliga om man tittar fram mot 2030. Det kommer en brytning 2015.

Redan 2005 har vi förmodligen en hög tillväxt, samtidigt som vi kanske

har ett deflationshot. Jag skulle vilja att riksbankschefen diskuterade lite ru

den potentiella situationen.

Dessutom var vi alldeles nyss, och det är den andra saken, inne på en dis-

kussion om löneutvecklingen. Dels ser vi nu det nya läraravtalet, som kritise-

ras väldigt mycket av LO just därför att det drar i väg. Jag resonerar alltså

inte om det skäliga i att lärarna i sig får högre löner, utan om den ekonomis-

ka effekten av detta. Dels räknar man i Långtidsutredningen faktiskt inte med

mer än en samvariation mellan offentliga och privata löneökningar. Man har

samma procentuella ökning, vilket ger reala skillnader mellan den offentliga

och den privata sektorn. Jag skulle också vilja höra lite hur riksbankschefen

funderar i de sammanhangen.

Urban Bäckström: När det gäller den första frågan hängde jag inte med

riktigt i resonemanget. Penningpolitik som syftar till prisstabilitet leder of-

tast, för att inte säga nästan alltid, till att ekonomin följer den potentiella

tillväxtbanan. Det är vid avvikelser, om efterfrågan avviker från den potenti-

ella tillväxtbanan, som vi får minskad inflation. Då ska penningpolitiken

reagera. Får vi för stark efterfrågan i förhållande till tillväxtbanan accelere

inflationen. Då stramar vi åt penningpolitiken. Får vi underutnyttjade resur-

ser, som vi har haft nu, har vi en låg reporänta. Vi har sänkt den. Då stimule-

rar vi ekonomin och tillfälligtvis växer den snabbare än vad den i längden

klarar av för att komma upp till tillväxtbanan. Tanken är att den ska plana ut

där.

Detta gäller alldeles oavsett om man väljer KPI eller underliggande infla-

tion som målvariabel. Om man använder en målvariabel för den operativa

penningpolitiken som störs av tillfälliga störningar riskerar banan att bli rät

hackig. Det blir alltså rätt stora utslag på reporäntan, uppåt och nedåt. Det

leder till rätt stora ryck i den reala banan, alltså sysselsättning och produk-

tion. Det är ju inte önskvärt. Då är det bättre att använda ett mått som åter-

speglar och hjälper en att hitta den långsiktiga tillväxtbanan.

Jag var som sagt inte riktigt med på det resonemanget. Jag tror att det är

därför det politiska systemet har delegerat den här uppgiften till Riksbanken,

att på bästa sätt försöka få en stabil utveckling i svensk ekonomi med hjälp

av inflationsmålet. Det är inte så att låg inflation är en målsättning i sig, u

den blir ett medel för att uppnå någonting annat, nämligen en stabil syssel-

sättning och produktionsutveckling.

När det gäller den andra punkten, om läraravtalet, tror jag att jag ska vara

väldigt återhållsam med kommentarer och inte klampa in i någon avtalsrörel-

se. Jag har noterat den diskussion som förs efter läraravtalet. Vi har angivit

vad vi tror om löneökning under de närmaste åren. Vi har också sagt att den

ligger i överkant totalt sett av vad man i längden klarar av med den produkti-

vitetstillväxt vi har nu. Det återspeglas också i den acceleration som sker av

den inhemska underliggande inflationen. Men den hålls tillbaka tillfälligt av

en lägre importprisutveckling. Men i längden slår det naturligtvis, om löne-

ökningarna skulle fortsätta i den takten. Låt mig få vara återhållsam i mina

kommentarer när det gäller läraravtalet.

Lena Ek (c): Min första fråga grundar sig på funderingar runt den senaste

ESO-rapporten och inflationsprognosen i den. Runt 2005 har man i en infla-

tionsprognos enligt OECD-modell en kurva som ligger på minus 2 %.

(Urban Bäckström: Jag förstår inte.)

Nej, det var därför som jag ställde frågan när jag läst materialet, där man

samvarierar med de demografiska förändringarna och de olika åldersgrup-

pernas besparingsbenägenhet och kommer fram till detta. Men då har vi

tydligen samma frågetecken inför det materialet.

Jag förstår mycket väl att riksbankschefen inte kan gå in och värdera olika

löneavtal och lägga sig i en avtalsrörelse. Men den obalans som uppstår i

lönenivån mellan den offentliga sektorn och den privata om man drar ut

Långtidsutredningens prognoser är ju inte bra. Det är en av de obalanser som

riksbankschefen också varnar för indirekt, i alla fall i det här materialet.

Men jag tackar för svaret.

Karin Pilsäter (fp): Jag tänkte börja med att tala lite just om öppenheten. Det

är väldigt bra att Riksbanken och riksbankschefen är sådana varma anhänga-

re av att driva på för öppenhet och en penningpolitisk debatt. Det har inte

alltid varit så stor enighet i det här utskottet som det tydligen är nu om att

är bra med öppenhet.

Jag tänkte fortsätta lite på den diskussionen just när det gäller inflations-

måttet. Det blir ändå lite grann av ett rörligt mål, eftersom vi egentligen in

vet. Vi har ett klart inflationsmål, 2 %, plus minus 1 %. Men vi vet inte rik-

tigt i vilket mått vi från den ena dagen till den andra ska räkna det. Målet bl

rörligt därför att måttet blir lite rörligt. Det är självklart mycket bra. För

sedan satt vi här och grälade rätt mycket just på grund av att det inte alls

hade stämt med KPI. Det hade varit helt fel att låta det stämma mot KPI.

Men jag vill ändå be riksbankschefen att resonera lite kring hur den fram-

tida diskussionen om inflationsmåtten bör föras och försöka definiera ett

bättre mått, ett mått som är mer ständigt gällande, framför allt i förhållande

till ECB:s inflationsmått, som är HIKP. Det är ytterligare en annan variant på

det som vi använder. Det skulle vara intressant speciellt med tanke på att det

förefaller vara en stor majoritet för, i varje fall i Sveriges riksdag, att vi

eller något senare ska ansluta oss till EMU. Jag vet att riksbankschefen för

något år sedan sade att KPI var så bra, för det kände folk i Tranås till. Ja,

hemma i Botkyrka känner folk i alla fall inte till vare sig det eller HIKP, så

jag är inte så säker på att just det har så stor bäring på vilka mått man ska

använda. Men de som är med och för den offentliga debatten kanske ändå

har lite lättare att hålla reda på vilket mått det är man strävar efter.

Den andra frågan gäller egentligen också lite grann EMU. Den bygger på det

som nämns här, att kronförstärkningen beräknas bli lite svagare än tidigare

prognoser på grund av dollarn och pundet, men inte euron. Hur ser ni på den

utvecklingen i förhållande till ett framtida EMU-medlemskap, om det skulle

komma inom er planeringshorisont?

Urban Bäckström: Jag hoppas att det inte ska vara ett rörligt mål nu. Så som

vi har lagt upp det har vi fastställt en möjlighet att göra undantag från infla

tionsmålet. För att man ska kunna utnyttja denna när det rör sig om tillfälliga

faktorer ska två saker göras. Först ska vi säga att vi gör det. Framåt kommer

vi att basera penningpolitiken på något annat mått än KPI just för att väga in

detta. Det gör vi i den här rapporten. Det har vi gjort i rapporterna under

förra året. Där har vi sagt att penningpolitiken för närvarande baseras på

UND1X, dvs. exklusive ränteeffekten och indirekta skatter.

Den andra förutsättningen, som också ligger i det beslut vi fattade i februa-

ri, är att vi anger hur stora de tillfälliga effekterna beräknas bli. Det gör v

också i den här rapporten i en särskild tabell och har gjort under förra året.

Nu är tanken att det inte ska vara ett rörligt mål. Det är UND1X som är mål-

variabeln. Möjligen skulle vi döpa den till något annat, så att det inte var en

så svår beteckning. Men det lustiga är att människor känner till det här i alla

fall. Det spelar inte så stor roll på lite sikt vilket mått man väljer, det ena

det andra, därför att det handlar om störningar i den underliggande infla-

tionstakten. Människor tror på att vi i Sverige ska ha ungefär 2 % inflations-

takt under överskådlig framtid. Det är ju ett resultat av den mycket samlade

politiska, jag kan inte säga enigheten, men den samlade politiska styrkan

kring den här politiken. Detta har gått fram. Det märker vi när vi frågar män-

niskor i enkäter, det märker vi i beteenden och på annat sätt. Det är väldigt

positivt.

När det gäller frågan om HIKP, det harmoniserade konsumentprisindexet i

Europa, har vi hållit oss lite avvaktande till det, därför att det inte är färd

konstruerat än. Det är inte färdigt och därför har vi inte kommit till slutsats

att man skulle gå från konsumentprisindex till HIKP än. Men det är möjligt

att det kan bli aktuellt någon gång i framtiden, när det blir färdigkonstruerat

och vi ser hur det fungerar.

När det sedan gäller den sista frågan, om växelkursutvecklingen, ser man när

man läser den här rapporten att den innehåller både översiktliga resonemang

och en hel del teknikaliteter. När vi säger att växelkursantagandet har ändrats

marginellt så är det just marginellt. Det är ganska lite. Det bygger inte på

prognoser om några stora kast inom de internationella valutorna, utan det är

någon procentenhet hit eller dit när det gäller banans utveckling. Det ligger

inget djupare resonemang i detta om hur de stora ekonomierna kommer att

bete sig under de kommande åren. Är det svårt att göra prognoser, så är det

oerhört svårt att ha någon bestämd uppfattning om vart växelkursen går. Men

man ska räkna på någonting, och då har vi utvecklat ett sätt att få ett

ingångsvärde. Då ska vi också redovisa hur det ingångsvärdet förhåller sig

till förra rapporten. Det är snarare så man ska se det.

Karin Pilsäter (fp): Så där mer intuitivt är det väl så att människor i Sverig

nu tror att man ska ha låg inflation, men man vet inte riktigt vad det är. Det

är inte heller så noga om man vet det, för man vet att den ska vara låg. Därför

är det nog mer angeläget att försöka använda mått som är korrekta snarare än

välkända.

Att jag tar upp det här beror på att det handlar mycket om vår utvärdering,

om en sådan här öppen debatt och sedan en utvärdering, så att inte den i sin

tur riskerar att förskjuta fokus. Det viktigaste, som jag ser det, är inte om n

förväg har angivit korrekta siffror när det gäller undantagen och att så att

säga ställa banken till svars för att ha gjort dåliga prognoser, i förhållande

om ni givet detta har skött den övriga uppgiften. Risken, när det ständigt ska

göras undantag, är att man i den allmänna debatten om huruvida uppgiften

har skötts också fokuserar på fel frågeställning, nämligen om ni har räknat

rätt på hur stor en folkölsprissänkning blir i förhållande till hur räntepoliti

ska skötas.

Sedan skulle jag vilja, om det går, be att få några ytterligare kompletterande

kommentarer kring processen mot ett EMU-medlemskap och om hur det

påverkar er allmänna hantering.

Urban Bäckström: När det gäller EMU har vi arbetat efter det riksdagsbeslut

som fattades 1997. Där står det att vi i Sverige ska hålla, jag tror att jag ci

rar rätt om jag säger "högsta möjliga handlingsberedskap". Så tror jag att det

står i propositionen.

Vi har gjort en bedömning av vad detta innebär och föresatt oss att skapa

denna handlingsfrihet genom att förbereda oss på olika sätt - inte på ett

definitivt sätt men genom att hålla kunskapen vid liv i organisationen efter de

år när så många tjänstemän deltog i förberedandet av den monetära unionen

inom ramen för det s.k. EMI-arbetet, European Monetary Institutes.

Vi har gjort detta. Vi har också kartlagt våra interna processer. Vi har ock-

så svarat för samordningen av den finansiella sektorns förberedelser inom

ramen för regeringens förberedelsearbete. Det kom en rapport i går som

anger att det tar i stort sett ett och ett halvt år från det att man får en för

ning om att vi marscherar upp i en process till dess att vi kan gå med i EMU.

Ungefär 18 månader tar det. Då får vi i den situationen inte en s.k. big bang,

vi får inte med sedlar och mynt i ett sådant inträde. Vi får leva med den

svenska kronan med ett fast värde mot euron, precis som man nu gör i Euro-

pa. Man har ju ännu inte introducerat sedeln i euron, utan valutorna har ett

fast värde mot varandra. Så kan man göra.

Vi förbereder oss på olika plan. Men vi kan ju inte sätta igång med att prägla

mynt och gå så långt i förberedelserna. Vi kan inte ställa om stora datasystem

i händelse av att vi skulle gå med, för det beskedet har vi ju inte. Men vi

följer noga den politiska utvecklingen för att se vad som kommer att hända,

och så tror jag att de flesta myndigheter gör.

Lennart Hedquist (m): På s. 19 i Inflationsrapporten är den senaste enkäten

från SCB refererad. Den visar att marknadsaktörerna förväntar sig att repo-

räntan höjs till 4,25 % inom tre månader och till 4,75 % på tolv månaders

sikt. Om man sedan bläddrar några sidor framåt i rapporten, till s. 22 och 23,

finns det en intressant liten artikel, kan man väl nästan säga, om mark-

nadsaktörernas reporänteförväntningar. Man sammanfattar mot slutet och

säger:

Ett sätt att mer precist studera om förväntningarna enligt enkäter verkligen

har haft en bättre prognosförmåga än implicita terminsräntor är att beräkna

mått på träffsäkerhet för olika prognoser med samma prognoshorisont. Såda-

na mått bekräftar bilden att enkätförväntningarna har en bättre förmåga att

fånga den framtida utvecklingen av reporäntan än de implicita terminsräntor-

na.

I det beslut vi fick, som bl.a. refereras i pressreleasen, gör Riksbanken den

bedömningen att mycket talar för att reporäntan framöver kan komma att

behöva höjas ytterligare, men i vilken takt och i vilken omfattning detta kan

komma att ske prövas i ljuset av ny inkommande information. Sedan refere-

rar man sin bedömning och säger att detta talar för att nu lämna reporäntan

oförändrad.

Skrivningarna ger ju lite grann intrycket av att Riksbanken något under-

bygger marknadsaktörernas förväntningar om kommande reporäntehöjning-

ar. Det där är ju ett mönster man sett även från andra riksbanker. Den ameri-

kanska riksbankschefen t.ex. har ofta aviserat att det nog kommer en höjning

och sedan, när den så småningom kommer, är den ingen direkt överraskning.

Min fråga är närmast i vilken utsträckning man kan säga att riksbankerna

och Riksbanken arbetar med den här typen av aviseringsteknik som ett med-

vetet inslag i penningpolitiken. Det säger jag bl.a. mot bakgrund av det starka

samband som tydligen finns mellan marknadsaktörernas förväntningar i

enkät och hur det sedan blir.

Den andra frågan jag har rör mer hur man i efterhand kan konstatera att

ränteförändringarna har blivit. Jag har det intrycket att när man har en rörel-

seriktning underskattar man den ofta. Tidigare var det så att när räntorna höj-

des hade man förväntningar om räntehöjningar, men räntehöjningarna blev

betydligt större. Vi kunde också se det samma när räntan nu sänktes de se-

naste åren att det hade kanske varit djärvt att tro att räntorna skulle kunna

sänkas så mycket som kom att ske.

Eftersom det finns så mycket tabeller i inflationsrapporten frågar jag närmast

om det också finns en tabell gjord på Riksbanken om hur förväntningarna om

ränteförändringar har slagit mot verkligheten, om det i regel är så, om man

gör en teknisk analys av ränteförändringar, att de är underskattade, att kasten

blir något större än vad man faktiskt tror. Då kan man ju möjligen utifrån

detta säga, när vi är på väg mot en uppåtgående ränta, att slutsatsen skulle

kunna vara att reporäntan kommer att höjas mer än vad marknadsaktörerna

tror. Jag vill närmast ha en kommentar från riksbankschefen.

Urban Bäckström: Först vill jag säga att jag är väldigt glad över att Lennart

Hedquist tränger in i de här djupa resonemangen och i fördjupningsrutorna så

snabbt. Det här är ju väldigt tekniska aspekter på penningpolitiken. Jag tyck-

er att det är mycket trevligt att få föra den diskussionen.

När det gäller förväntningarna på penningpolitiken måste Riksbanken och

marknaden finna en harmoni mellan varandra. Det är bättre för oss om mark-

naden på det hela taget vet om vad vi ska göra, för då kan man absorbera vårt

beslut. Det är ju marknaden som utför vårt beslut, kan man säga, som imple-

menterar och ser till att räntan går upp eller ned. Vi bestämmer den allra

kortaste räntan, men sedan ska det här in i räntor på lån med längre löptid.

Det bästa sättet för oss att få marknaden att förstå vad det är vi vill göra är

presentera våra underlag så öppet och tydligt som möjligt. Sedan kan mark-

nadsaktörerna läsa den inkommande informationen - som vi också läser i

takt med att den trillar in - och göra bedömningar och värderingar. Man såg

t.ex. att förväntningarna på ränteutvecklingen ändrades långt innan vi började

prata om det under loppet av förra året. Det är ett tecken på välinformerade

och mycket skickliga och kunniga analytiker och bedömare där ute. Och det

är bra. Det allra bästa är om det kommer en ränteförändring eller en utebli-

ven ränteförändring, och marknadens aktörer känner att det var i linje med

vad man trodde och bedömde. Då blir det ingen turbulens i marknadsutveck-

lingen, utan det prissätts successivt. Helst ska det naturligtvis ske utan att

säger någonting, för vi vet ju inte riktigt vad det blir för resultat från det

fattar beslutet och sedan går ut med det.

Den här gången förväntade sig många marknadsaktörer att det skulle bli en

höjning med 25 punkter, eller något sådant. Jag kan inte utesluta att många

frågade sig varför det inte blev en höjning mot bakgrund av att vi har pratat

om att vi behöver lätta på gasen. När vi säger det, är det viktigt att komma

ihåg att det inte finns någon mekanik. Vi lägger inte ut någon bana. Vi fattar

inte beslut om saker och ting som vi ska komma till om tre månader eller om

sex månader. Vi tar det i den takt som vi kommer dit. Det är vår inflations-

bedömning som avgör när vi kommer att ändra räntorna. Den här inflations-

bedömningen visar inte att vi överstiger målet. Vi gör det under den allra

sista tiden - i det tidsfönster vi betraktar - med en tiondel. Samtidigt ligger

under den största delen av tiden i tidsfönstret under inflationsmålet. När vi

diskuterade det här i går kom vi fram till att det inte är ett läge när man höj

reporäntan, utan man ligger still. Samtidigt har jag också sagt att det växer

till sig i svensk ekonomi, så vi kommer sannolikt att behöva göra det här

någon gång framöver. Men det är inflationsbedömningarna som avgör tid-

punkten.

Vi fattar ju beslut löpande om vilken reporänta vi ska ha just nu. Vi fast-

ställer aldrig någon bana. Vi diskuterar inte i de termerna att om vi tar 25

punkter nu så tar vi 37 punkter i september och ytterligare 45 i oktober, och

så kommer vi dit och dit. Det är inte så vi resonerar. Varje gång, var sjätte

eller var åttonde vecka, sätter vi oss ned och granskar vad som har hänt, om

vi har fått några nya insikter, om vi behöver göra någon förändring av repo-

räntan.

Lennart Hedquist (m): Jag tackar för svaret. Det var intressant att höra. Jag

ställde frågan lite grann utifrån att det i närheten av vartannat, med två sido

mellanrum, stod refererat detta om marknadsaktörernas förväntningar just

nu, som ju innebär en höjning med ½ % inom tre månader och ytterligare

½ % inom tolv månader. Strax därefter kommer det en redovisning i den här

rutan som så att säga understryker att marknaden ofta har rätt vad beträffar

enkäter. Det är sämre beträffande ränteterminerna. Men i enkäterna har

marknadens aktörer ofta rätt beträffande vad utfallet kommer att bli. Även

skrivningen i pressreleasen är ju sådan att man möjligen kan se att Riksban-

ken också tydligt ser framför sig att det kommer framtida reporänteföränd-

ringar. Eftersom marknadens aktörer ofta har rätt drar man lätt den slutsatsen

att den kanske är minst 1 % inom ett år.

Min fråga är närmast i vilken utsträckning Riksbanken själv gärna deltar i att

bygga upp de förväntningarna som ett inslag i penningpolitiken, för de

påverkar ju onekligen penningpolitiken.

Urban Bäckström: Man kan ställa frågan så här: I vilken mån är det markna-

den som bestämmer Riksbankens politik, och i vilken mån är det Riksbanken

som bestämmer eller försöker påverka marknadens förväntningar?

Låt oss ta ett exempel. Jag höll ett tal förra fredagen där jag redovisade

min syn på inflationsutvecklingen framöver lite grovt sett. Jag gick in på

vissa aspekter just därför att jag tyckte att marknadens förväntningar låg fel

och försökte aktivt påverka marknadens förväntningar, och det ledde också

till att räntorna kom ned något. Förväntningarna på reporäntan kom ned

något. Det är klart att när vi känner att förväntningarna inte stämmer med

den politik vi avser att föra försöker vi förklara vår syn, kanske lite tydliga

därför att vi har varit lite otydliga, och på så sätt få förväntningarna att

stämma bättre.

Men vi kan inte ta ställning till förväntningarna på lite längre sikt eftersom

det bygger på beslut som ännu inte är fattade, på information som ännu inte

har kommit in. Det handlar i stället om de mer kortsiktiga förväntningarna

som berör mottagandet av de penningpolitiska besluten.

Stefan Attefall (kd): Jag har en fråga om lönebildningen. Vi vet ju att under

åren 1980-1995 steg lönerna med ungefär 150 % nominellt, men realt stod

de stilla. I en rapport som nyligen kom från Näringsdepartementet, Bench-

marking och näringspolitiken, framgår det att lönebildningen 1997 och 1998

inte fungerade. Vi låg högre än OECD-länderna i genomsnitt. Riksbanksche-

fen har själv visat på prognoser som tyder på att man kanske kommer att

ligga lite för högt även de kommande åren.

Frågan är då: Vad är det som talar för att vi kan växla ned i en löneök-

ningstakt som ligger i takt med en produktivitetsutveckling som är rimlig,

när vi samtidigt ser hur alltfler företag får problem att rekrytera arbetskraft

Vi hade för ett tag sedan en enkät inom SAF med 2 500 företag. Sju av tio

har problem att rekrytera. Tre av tio säger att företagets expansion hämmas

på grund av rekryteringsproblem. Vi ser nu lärarnas löneavtal som får en del

andra fackförbund att vässa klorna. Men argumentet för lärarnas löneavtal är

just att man vill locka till sig arbetskraft. Man vill stärka rekryteringen til

lärarkåren. Det här är en utveckling vi ser i fler branscher, på fler områden.

Man försöker använda lönevapnet för att locka till sig arbetskraft. Vad är det

som talar för att vi har fått något slags förändrad situation på arbetsmarkna-

den som gör att vi kan få en löneökningstakt i balans med en långsiktigt sund

tillväxt och inflation?

Urban Bäckström: Allmänt sett får man en acceleration av löneökningstakten

när man får brist på arbetskraft, alltså brist på rätt yrkesutbildad arbetskraf

brist på arbetskraft i ett lokalt område osv. När företagen har svårt att rekry

tera ny arbetskraft tenderar lönerna att gå i väg. Det där kan påverka lite

olika på svensk arbetsmarknad. Det kan börja med löneglidning t.ex. i in-

dustrin. Det kan börja med att offentliganställda kommer lite långt, och så

startar något slags följa-John-beteende. Det där förloppet kan sätta i gång på

lite olika sätt.

Det är ytterst ett tecken på att svensk arbetsmarknad inte klarar den ar-

betslöshet, hög eller låg, som man har kommit till. Man måste då bedriva en

stramare politik för att dämpa löneökningarna, och det leder till att arbetslös

heten stiger. Vill man från det politiska systemets sida ha en lägre arbetslös-

het än vad som då etableras i ett jämviktstillstånd är det strukturella saker

som måste göras. Det berör hela spektrumet av alla de politiskt känsliga

frågor som vi alla känner till. Jag tänker inte ge mig in på dem. Men repo-

räntan måste sättas efter vilken löneökningstakt som ekonomins struktur

medger och som då är i harmoni med inflationsmålet.

Man kan säga att om inflationsmålet är 2 % och den långsiktiga produkti-

viteten ligger någonstans mellan 1 % och 2 % är det summan av de här två

som avgör vad löneökningarna kan vara när vi har full sysselsättning, alltså

någonstans mellan 3 ½-4 %. Runt 3 ½ % tror jag att en rapport kom fram till

häromåret, när vi har full sysselsättning.

Vill man ha minskad arbetslöshet och stigande sysselsättning måste löne-

ökningarna i genomsnitt i ekonomin var lägre än detta för att man ska kom-

ma till jämviktstillståndet. Ändras produktiviteten, eller ändras någonting

annat, ändras också den här kalkylen.

Men poängen är att skulle löneökningarna accelerera från den nivån måste

man strama åt. Då leder det nämligen till att inflationen också accelererar.

Stefan Attefall (kd): Jag måste tolka riksbankschefens svar som att du anting-

en är mycket orolig för utvecklingen framöver med ökande tendenser till

bristyrken, flaskhalsar och sådana saker på arbetsmarknaden. Eller också ser

du faktorer som gör att vi har annorlunda förutsättningar i svensk ekonomi

och på svensk arbetsmarknad som gör att vi kommer att få en bättre utveck-

ling. Jag noterar också att du inte nämner medlingsinstitutet som en viktig

faktor i sammanhanget som har gjort att det har blivit något slags avgörande

förändring i positiv riktning. Hur ska man tolka din kommentar? Ser du

något som har hänt på arbetsmarknaden som motverkar de oroande tenden-

serna till löneglidning och flaskhalsproblem på arbetsmarknaden?

Urban Bäckström: Vår oro eller tillförsikt återspeglas i så fall i vår prognos.

Vi har gjort en prognos där vi konstaterar att löneökningstakten stiger i

svensk ekonomi. Vi konstaterar också att i slutet av perioden är detta inte

förenligt med inflationsmålet. Nu gör importprisutvecklingen, som då blir

dämpad, att vi ändå klarar detta under den här perioden.

Men sedan slår det här naturligtvis ut. Och då innebär det att svensk ar-

betsmarknad inte fungerar tillräckligt bra vid de låga arbetslöshetstal som vi

har kommit fram till i den här rapporten. Om det visar sig riktigt, och det vet

vi ju inte - det är ju här som det är svårt, för vi vet inte vad svensk ekonomi

riktigt klarar av - och om man vill ha ned arbetslösheten till en lägre nivå

eller bibehålla den på nuvarande nivå måste man vidta strukturella åtgärder.

Återigen: Detta är ett spektrum av olika typer av åtgärder som jag inte är

personen att ge några expertuttalanden kring. Det är ju väldigt komplicerade

frågor.

Rolf Kenneryd (c): Jag hade ursprungligen tänkt ställa samma fråga som

Gunnar Hökmark ställde som sin andra fråga. Det gällde sambandet mellan

hushållens förmögenhetsuppbyggnad och hushållens belåningsbenägenhet.

Vi har fått ett fylligt svar, men jag tänkte ändå utveckla detta lite.

Säg nu att förmögenhetsuppgången förbyts i dess motsats. Säg att det paras

med en hög belåning. Säg att det dessutom följs av en internationellt eller

nationellt betingad ränteuppgång - ett scenario som naturligtvis inte ter sig

akut. Men vi vet ju erfarenhetsmässigt att dessa faktorer och andra samvarie-

rande faktorer kan förändra ett skeende mycket snabbt. Vi har erfarenhet av

det för 10-12 år sedan. Mot den bakgrunden skulle jag vilja fråga: Vilken

beredskap finns nu för tidig upptäckt och tidiga motåtgärder om den här

utvecklingen, trots att vi inte vill ha den, ändå skulle inträffa?

Urban Bäckström: Låt mig illustrera detta med ett annat diagram än det jag

visade, bara för att visa siffrorna.

På den bild jag här visar ser man den totala utlåningen. Det är den gröna

kurvan, i nominella värden. Vi har alltså en utlåningsexpansion på i runda

slängar 6 % i årstakt. Den fördelar sig så att man lånar ut både till hushåll

och till företag. Den gröna kurvan är alltså summan av dessa två.

Den blå kurvan är hushållen. Vi ser att hushållen nu tar på sig alltmer

skulder. Det tror jag hänger samman med att priserna på bostadsrätter och på

hus liksom aktiekurserna stiger. I varje fall stiger fastighetsvärdena i stor-

stadsområdena, på universitetsorterna - inte i hela landet. Men där bor ju

också mycket folk, och det är klart att det återspeglar sig i statistiken.

Den svenska bankkrisen handlade inte så mycket om att det var hushållen

som hade tagit på sig för stora skulder. Hushållen är nämligen goda betalare.

Man vill inte släppa sitt hus. Man drar in på andra saker. Man vill inte hamna

i en konkurssituation, utan man är oerhört betalningsvillig och anstränger sig

till det yttersta. Det som låg bakom den svenska finanskrisen var utlåningen

till fastighetsbolagen som ställde in betalningarna och gick i konkurs, och så

blev det kreditförluster och uppdrivna värden.

Vi måste vara väldigt vaksamma på att det inte händer igen. Det diagram

som jag visade Gunnar Hökmark tidigare i anslutning till den frågan visar ju

vad det var fråga om då: en mycket snabb kreditexpansion som gick hand i

hand med en tillgångsprisökning, och som förstärkte varandra. Man belånade

sina värdepapper och sin fastighet för att köpa nya värdepapper och fastig-

heter. Och när man gjorde det och de hade stigit lite i pris belånade man dem

igen, och så gick karusellen vidare. Det ser vi inte på samma sätt i dag. Men

det innebär inte på något sätt att faran är över för all framtid. Poängen är at

vi inte ser det i dag, men vi kan komma att se det framöver och då måste man

ju följa det oerhört noga.

Det finns ju också andra myndigheter. Vi har Finansinspektionen, vi har

naturligtvis det arbete som regeringen och riksdagen bedriver när det gäller

lagstiftning på bankområdet. När det gäller att definiera vår roll har vi sagt

att vi ska ge ut en rapport två gånger om året för att just belysa stabilitetsa

pekterna. Det gör vi. Två gånger om året ger vi ut en rapport som vi kallar

för Stabilitetsrapporten. Då går vi igenom hushållens, bankernas och företa-

gens situation. Vi belyser det här från alla möjliga olika håll för att se vad

är för situation som tornar upp sig. Om utskottet är intresserat av detta är ja

övertygad om att jag eller någon annan ledamot av direktionen gärna kom-

mer till utskottet och berättar om det. Men rapporten hoppas jag att utskotts-

ledamöterna får i sina fack när den presenteras.

Det här är naturligtvis mycket centralt. Det hänger inte så mycket ihop med

penningpolitiken, utan det hänger samman med just risken för en potentiell

bankkris någonstans i framtiden.

Rolf Kenneryd (c): Det hör väl dessutom samman med det förhållandet att

hushållen gör sitt yttersta för att betala sina lån och därmed drar ned på andr

utgifter. Det gör ju att det per automatik får betydelse för efterfrågesituatio

nen och därmed för tillväxttakten. Jag hoppas att Riksbanken har samma

tempo i samvariationen med andra myndigheter och intressenter som de här

faktorerna kan ha om de faktiskt inträffar samtidigt, vilket vi har erfarenhet

av.

Urban Bäckström: Det är viktigt att vi håller isär de båda sakerna. Det är

något som på ett någorlunda stabilt sätt påverkar efterfrågeutvecklingen i den

svenska ekonomin. Om aktiekurserna går upp, driver det upp efterfrågan.

Om aktiekurserna och fastighetspriserna går ned avtar efterfrågan. Den as-

pekten tar vi in i rapporten. Det finns en särskild ruta på s. 36 som belyser

hushållens förmögenhetssituation och effekten på privat konsumtion.

Den andra aspekten, frågan om bankkris eller inte, handlar inte om den

privata konsumtionen påverkas en procentenhet upp eller ned till följd av

kurserna på Stockholmsbörsen. Då talar vi om risken för ett allvarligt defla-

tionsförlopp i en ekonomi, ett riktigt kast i den ekonomiska utvecklingen.

Bankkrisen i Sverige sammanföll med att BNP föll 6 % totalt sett. 20- och

30-talskrisen är verkliga deflationsförlopp. Det är det som är det farliga, dvs

när banksystemet kommer in och dras med i ett fall. Det är den aspekten som

vi belyser i stabilitetsrapporten. De ordinarie förmögenhetsförändringarna är

med i rapporten.

Sven-Erik Österberg (s): Jag ska ställa några frågor till riksbankschefen.

Den första anknyter lite grann till vad Carin Lundberg sade, nämligen IT-

branschen. Vi har sett att när reporäntan höjdes i USA för att kyla ekonomin

tog IT-branschen det mer som en injektion. Man fick en kick. Hur ser man på

den utvecklingen? Vad händer om den vanliga penningpolitiken inte kan

hantera en överhettning i IT-branschen och den nya ekonomin? Vilka medel

har man att tillgripa? LO-ekonomerna utvecklar detta lite grann i sin vårrap-

port, nämligen att på grund av den osäkerhet som Riksbanken ser med den

nya ekonomin har penningpolitiken blivit onödigt restriktiv och sysselsätt-

ningen har blivit dämpad. Vad händer med penningpolitiken i den nya eko-

nomin om den inte reagerar som det var tänkt?

På vad har penningpolitiken grundats när inflationen har varit viktig? I USA

diskuterar man en nominell BNP, sammanlagd tillväxt och inflation, som ett

medel. Vad jag har förstått tycker man att inflationen är så låg att det är en

smal bas att utgå från för att placera penningpolitiken. Man vill ha en bredare

sådan. Jag skulle vilja ha en kommentar av riksbankschefen.

Urban Bäckström: När Carin Lundberg och jag diskuterade frågan om ba-

sindustrin och IT-industrin handlade det mer om finansieringsaspekterna.

Det handlade inte om penningpolitiken verkar eller inte - det gör den.

Finansieringsaspekterna berör det faktum att de flesta företag är lånefinan-

sierade och berörs av förändringar i ränteläget. Många av företagen får inte

ens låna, och därför lånar de på riskkapitalmarknaden. De berörs då inte på

samma sätt av ränteförändringar. Men om ränteförändringar slår på den

allmänna efterfrågan - vilket de gör - spelar det ingen roll om det är efter-

frågan på papper från skogsindustrin eller datorer för arbetsrummet hemma

som man inte har råd att köpa när ränteläget drivs upp.

Penningpolitiken fungerar alldeles utmärkt. Det är inte så att det som kal-

las den nya ekonomin har gjort att efterfrågestyrningen på så sätt skulle sluta

att fungera. Det känner jag ingen oro för. Det slår när det gäller finansie-

ringssituationen lite olika - som Carin Lundberg konstaterade.

Sedan var det frågan om nominell BNP. Det är en lång diskussion. Det

finns företrädare för det synsättet i vårt land. Det finns fördelar och nackdel

med alla typer av regimer. En uppenbar nackdel med nominellt BNP-mål är

att BNP revideras så kraftigt över tiden.

Förra året reviderades kvartalssiffrorna långt i efterhand. Jag tror inte att v

har sett den sista revideringen än av de siffrorna. Det innebär att när vi nu

försöker göra prognoser framåt på ett och två års sikt, vet vi då inte var vi v

någonstans på ett och två års sikt bakåt i tiden. Det är utomordentligt svårt.

Ett sätt att komma till rätta med detta är att ha någon form av penning-

mängdstyrning. Det prövades länge av centralbanker. Det är ett sätt att försö-

ka göra en approximation. Man vet ju hur stor penningmängden är. Det byg-

ger på att det finns ett mycket klart samband mellan penningmängden, infla-

tionen och den reala ekonomin, nominell BNP. Men vi lärde oss att det bröt

också samman. Det skedde strukturella skift i takt med att man avreglerade

finansväsendet. Det kunde leda till att alltför stram eller alltför expansiv

politik bedrevs för länge. Det som då utvecklades i ljuset av de erfarenheter-

na var regimen med inflationsmål. Den började i Kanada, Nya Zeeland,

Storbritannien och Sverige och sprider sig nu inte bara till andra industriali-

serade västländer utan också till många utvecklingsländer, Brasilien, Sydaf-

rika, Thailand, bara för att ge några exempel på länder som är intresserade av

regimen.

Den regimen innebär inte - som jag har försökt att säga många gånger i

utskottet - att centralbanken "bara" stirrar på inflationen. Vi måste bedriva

politiken efter vad det är som bestämmer inflationen. Det är oftast resursut-

nyttjandet i ekonomin. Har man hög grad av lediga resurser, arbetslöshet,

lediga maskiner och anläggningar, lågkonjunktur, då har man en expansiv

penningpolitik. Närmar man sig överhettning blir penningpolitiken mer

neutral eller kanske rentav kontraktiv. Det hänger mycket ihop. I grund och

botten handlar det om samma politik.

Varför vi fick en dämpning av den nominella BNP-tillväxten 1995 och

1996 - framför allt 1996 - hänger samman med att vi från Riksbankens sida

var tvungna att skapa trovärdighet för inflationsmålet. Vi hade inflationsför-

väntningar som låg alldeles för högt, vilket skulle innebära att när vi återvän

de till fullt kapacitetsutnyttjande skulle inflationen inte vara 2 % utan mella

3 och 4 %. Då krävs det en liten period av investering, lite stramare politik ä

annars.

Nu är vi där att vi har full trovärdighet. Då är det utvecklingen i den reala

ekonomin som bestämmer, grovt sett, den penningpolitiska uppläggningen.

Sven-Erik Österberg (s): Angående den första frågan: Ska jag tolka riks-

bankschefen som att penningpolitiken, IT-branschen, är verkningsfull men

att den har en längre fördröjning därför att utvecklingskapaciteten är så stark

att det tar längre tid innan den reagerar på en skarpare penningpolitik?

Urban Bäckström: Jag tror inte att det har förändrat penningpolitikens verk-

ningsgrad eller genomslag. Jag har inget underlag i dag som säger det. Ja, det

är sant som Carin Lundberg påpekade, nämligen att det påverkar finansie-

ringssituationen, balansräkningarna, hos företagen. Men jag har svårt att se

att det inte påverkar den allmänna efterfrågeutvecklingen på företagens pro-

dukter. Man köper färre skolböcker - nej, det var ett dåligt exempel. Man

köper färre block från skogsindustrin, kanske drar in på en prenumeration om

räntorna stiger mycket, precis som man kanske inte köper datorn till arbets-

rummet som var så dyr, just därför att hushållens ekonomi har blivit något

sämre.

Jag har svårt att se att efterfrågesituationen skulle förändras, försämras,

genom den strukturomvandlingen.

Bengt Silfverstrand (s): Om man granskar de tolv senaste inflationsrappor-

terna framgår det mycket klart att prognoserna mer eller mindre, ofta mer,

har överstigit det faktiska utfallet. Inflationen har med andra ord genomgå-

ende överskattats. Om man tittar på 1998 års prognoser för 1999 är det en

spännvidd på mellan 1,8 % inflation i marsrapporten ned till det faktiska

utfallet 0,4 %. Går man över till 1999 är det en spännvidd mellan 2,1 och

0,3 %.

I den sammanfattande kommentaren till den aktuella inflationsrapporten

framgår det, att den inflationsbedömning som Riksbanken för närvarande gör

innebär att inflationen under den större delen av de närmaste ett till två åren

väntas understiga 2 %. Detta talar för att nu lämna reporäntan oförändrad.

Är detta en slutsats som bygger på de gångna prognosmissarna? Eller för att

använda riksbankschefens egna ord: Har man ändrat uppfattning med stöd av

tillkommande fakta och nya insikter? Vilka insikter? Vad beror de kraftiga

avvikelserna på?

Urban Bäckström: Först måste vi skilja på över- och underskattning på kon-

sumentprisindex. Vi gör en prognos på ett till två års sikt där vi säger att

räntan är oförändrad. Då får vi en bana för konsumentprisindex. Om vi sedan

ändrar konsumentprisindex händer två saker. Först sjunker eller stiger boen-

deräntorna. Det flyttar banan omedelbart på kort sikt. Sedan påverkas kapa-

citetsutnyttjandet. Då flyttar konsumentprisindex efter ett till två år därbort

åt andra hållet. Av det skälet får man "felaktiga" prognoser. Är man i en

stark räntesänkningstrend, som vi i Sverige har varit i sedan inflationsmålet

infördes grovt sett, sedan början av 1996, får vi automatiskt en överskattning

av prognoserna. Så fort vi gör något blir utvecklingen av konsumentprisindex

lägre än vad vi hade skrivit i vår förra rapport. Skilj på det och bedömningar

kring den underliggande inflationstakten. Där har vi mer - om vi inte talar

om hastigt uppkomna importprissvängningar - underliggande mekanismer i

ekonomin. Där ska jag villigt erkänna att vi alla har överskattat infla-

tionstrycket under 90-talet. Jag diskuterade i mitt anförande vad det kunde

bero på.

De allra flesta modeller som bygger på historiska samband överskattar det

underliggande inflationstrycket i svensk ekonomi i dag. Det gör att man

måste använda andra sätt att försöka göra prognoserna. Det är i grunden

någonting positivt att svensk ekonomi klarar mer än på 80-talet. Uppgången

sedan sommaren 1993 har varit väsentligt starkare än motsvarande uppgång

på 80-talet. Det är i och för sig inte konstigt med tanke på att vi fick rätt

mycket ledig kapacitet efter nedgången i krisen. Men ändå har det varit en

stark uppgång. Vi har fått en ökning av produktivitetstillväxten. Det är en

källa till underskattningarna. En annan är säkert konkurrenstrycket. Jag dis-

kuterade någon till.

Frågan är hur vi kan hantera att det är så. I höstas ändrade vi under stort

buller och bång - vi blev kritiserade för detta på den finansiella marknaden -

inflationsbenägenheten för svensk ekonomi. Vi räknade helt enkelt med lägre

inflationsbenägenhet. Jag vet inte i vad mån det har "satt" sig ute hos olika

bedömare i världen som lånar pengar till svenska staten. Vi såg ett skäl att

räkna med en sådan lägre inflationsbenägenhet. Det är så vi får arbeta. När vi

ser att sambanden av allt att döma har förändrats, när vi ser att det finns

möjligheter till några tiondelar lägre löneökning, då får vi ändra oss. Vi får

helt prestigelöst säga att vi korrigerar vår bedömning. Det gör vi löpande fyra

gånger om året, för att bedriva en politik som står mer i harmoni med infla-

tionsmålet.

Detta är inte så konstigt. Vi måste spalta upp det som vi diskuterade förra

våren i utskottet, nämligen ränteeffekten. Om vi bortser från den och tittar på

det underliggande, ska jag villigt erkänna att vi har överskattat inflationen

vid flera tillfällen under 90-talet. Det blir än tydligare nu när vi har blivit

tydliga. Då går det att direkt se vad Riksbanken gjorde för bedömning vid

den situationen. Det går också att se vad andra bedömare gjorde för bedöm-

ningar av inflationstakten. Det är svårt för oss att säga att inflationen i Sve

ge blir 1 % när alla andra säger att den blir 4 %. Vi måste ha rätt starka ar-

gument för att hamna på väsentligt andra nivåer.

Jag vill påstå - och det är ingen tröst i sammanhanget - att vi har legat väl i

linje med andra prognosmakare. Att vi har varit i gott sällskap förtar inte

Bengt Silfverstrands poäng.

Karin Pilsäter (fp): Nu när jag har hunnit bläddra lite mer i texten vill jag

ställa en fråga. Ni skriver att till skillnad från tidigare är uppåt- och nedåt

kerna lika stora. Det är bra. Då har man hamnat rätt, i mitten. Men det skulle

kunna inträffa en del riskfaktorer i finanspolitiken och arbetsutbudet. Ni

skriver om överskottsmålet, och ni gör själva beräkningen att det kommer att

närma sig 3 % mot slutet av perioden och att utgiftstaken kommer att hållas.

Samtidigt vet vi, och det framgår av tabellen, att det strukturella sparandet

minskar. Det är konjunkturberoendet som gör att det ökar. Det politiska

trycket på både utgiftstaken och överskotten är ju ganska betydande, som jag

har förstått av diskussionen. Det förs ganska öppna diskussioner. Det andra

gäller arbetsutbudet, den underliggande kapaciteten. Vi vet att det på längre

sikt är en jätteutmaning att öka arbetsutbudet, men även på kortare sikt kan

det finnas problemställningar, t.ex. flaskhalsarna som är svåra att bedöma, de

slår inte så hårt i statistiken. Man kan befara att en stor del kan betyda mins

kad aktivitet. Man avstår helt enkelt från att genomföra saker. Då ökar inte

tillväxten. Arbetsutbudet och kapacitetsutnyttjandet beror ju både på hur

många personer som är på arbetsmarknaden och hur mycket de jobbar. Sena-

re i dag ska det läggas fram en rapport om arbetstidsförkortningar. Jag vet

inte i vilken mån ni hade velat veta vad som står i rapporten. Jag förmodar att

det tillhör det som påverkar era bedömningar. Jag skulle vilja höra om riks-

bankschefen kan filosofera lite kring risksituationen om era bedömningar om

överskottsmål, utgiftstak och arbetsutbud under våren skulle behöva föränd-

ras.

Urban Bäckström: Vi har en ruta om arbetstidsförkortningen i Inflationsrap-

porten. Vår slutsats är att det kan leda till inflation på kort sikt - lite gra

beroende på mekanismerna. Jobbar vi i Sverige mindre blir det ett mindre

arbetsutbud, då blir det lägre potentiell tillväxt.

Sedan var det budgetsituationen. Vi är inga experter på att räkna på den

konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande. Vi måste ha en be-

dömning om finanspolitikens inriktning med hänsyn till efterfrågeutveck-

lingen och inflationsutvecklingen. Därför gör vi detta. Då måste vi dela upp

sparandet i de två komponenterna - en cyklisk del och en strukturell del. Låt

mig betona att den strukturella delen är beroende av vad man tror om eko-

nomins produktionsförmåga. Tror man att resursutnyttjandet är högre eller

lägre, tror man att arbetslösheten kan sjunka mer eller mindre, så påverkas

det strukturella sparandet. När vi väger ihop faktorerna kommer vi fram till

att det som händer här är att det strukturella sparandet går ned. Det är ett må

på att politiken blir mindre kontraktiv eller något mer expansiv, beroende på

vilket begrepp man väljer.

Det är ingen stor dramatik i detta, men det aktualiserar frågan om över-

skottsmålet. För att få andra variabler måste man tro att svensk arbetsmark-

nad fungerar ganska bra. Jag tror att det är väsentligt att vi håller fast vid

överskottsmål, att vi håller fast vid utgiftstak, att vi håller fast vid inflat

mål. Det är begränsningarna för vårt eget handlande som omvärlden tror på

och som ger oss de låga räntorna. Vi pratade tidigare om de låga obligations-

räntorna. Det är därför som vi har en hög tillväxt och en god framtidstro hos

hushållen och stora reallöneökningar för hushållsgrupperna. Svaret på frågan

är att det är oerhört väsentligt att vi håller i sakerna. Det är viktigt när de

ut att gå bra. Det strömmar in pengar i statskassan. Men det är cykliska

pengar. De försvinner när konjunkturen förändras. Då gäller det att hålla i

dem. Det är lättare för det politiska systemet att vidta åtgärder när det är

uppenbart för alla att man är ute på hal is - som vi var tidigare under 90-tale

Nu när allt ser så ljust ut finns det lediga pengar som strömmar in. Det är

cykliska pengar. När konjunkturen ändras ser vi hur känsliga statsfinanserna

är för svängningar i konjunkturen. Det rör sig om oerhört stora slag i vår

historia. Det är inte så konstigt med tanke på att när det är höga utgifts- och

inkomstkvoter är statsfinanserna känsliga för konjunkturens växlingar.

Gunnar Hökmark (m): Jag tänkte återkomma till en fråga som Sven-Erik

Österberg också var inne på. Den gäller hur räntan och räntevapnet slår mot

olika delar av ekonomin. Man behöver inte tala om den nya ekonomin som

sådan. Man kan bara konstatera att vi håller på att få en tudelad ekonomi i

Sverige som gäller både geografi, branscher och i viss mån beroendet av den

internationella ekonomin.

Om jag ska vara demagogisk - vilket egentligen är mig främmande - är

det så att i vissa delar av ekonomin som är som minst präglade av socialde-

mokratisk politik går det faktiskt som bäst, dvs. där arbetsmarknadspolitik

och arbetsrätt spelar mindre roll därför att man inte bryr sig om dem så

mycket. Skatterna slår inte lika hårt eftersom det inte är fråga om så stora

vinster utan en väldig värdetillväxt.

Jag vet att man kan ha olika uppfattningar om min beskrivning. Om den

delen av ekonomin reagerar annorlunda, kan den reagera annorlunda - det

vet vi redan - gentemot räntehöjningar som sådana. Det är skillnad på hur de

olika börserna i USA utvecklas, och vi ser det också i Sverige. Detta kan

också slå annorlunda på hur efterfrågan påverkas. Även om räntan biter och

det får effekt på samhällsekonomin kan räntehöjningar få andra effekter än

vad vi har varit vana vid tidigare, de kanske slår mot vissa delar av utbudet i

ekonomin och därför får en annan effekt än den avsedda.

Urban Bäckström: Att ekonomin omvandlas är ingenting nytt, utan tvärtom

något vi har levt med åtminstone sedan industrialismen kom till vårt land

under 1800-talet. I början av 1880-talet var väl 100 % av befolkningen i vårt

land sysselsatta i jordbruket. I dag är det 2 %. Toppen på industrisysselsätt-

ningen nåddes under 1940-50-talen. Sedan dess har den trendmässiga in-

dustrisysselsättningen fallit. I stället är det tjänstesektorn som tar vid på 5

talet. Till en början var det privat tjänstesektor. Sedan accelererade den of-

fentliga expansionen. När den dämpas under 90-talet tar den privata tjänste-

sektorn fart igen och genererar sysselsättning. Inom denna tjänstesektor är

det kanske inte antalet frisörer som ökar utan antalet tjänster inom IT-

branschen. Det är en ständig omvandling. Penningpolitikens genomslag på

ekonomin förändras kontinuerligt beroende på hur den privata sektorn ser ut.

Ett sätt att anpassa sig till den nya penningpolitiska regimen har varit att de

som har boendelån i större utsträckning har tagit rörliga lån under de senaste

åren i stället för långa lån. Av det skälet kan man tro att penningpolitiken sl

igenom lite snabbare. Man behöver inte ha så lång framförhållning när man

gör prognoser. Då finns det faktorer som drar åt andra hållet, nämligen i en

låginflationsregim ändrar man inte prislistorna så ofta. Jag vet inte hur ni

upplever det, men jag tycker att det är påtagligt att det är ungefär samma

priser under en tid och sedan kommer ett skutt. Handlar man någonting kon-

tinuerligt ser man att skuttet kommer ganska sällan. Det drar åt andra hållet.

Ändras priserna med källan, tenderar penningpolitikens genomslag att ta

längre tid. Så utvecklas detta.

I grund och botten handlar vår roll om att ge ut sedlar och mynt. Sedlar och

mynt är förknippade med efterfrågan på varor och tjänster i ekonomin. Så

länge det är så kommer vår penningpolitik att slå på ekonomins efterfrågan

och därmed dra upp eller dra ned inflationstrycket i ekonomin. Men meka-

nismerna kan påverkas och ändras lite grann över tiden.

Lena Ek (c): Bengt Silfverstrand var alldeles nyss inne på inflationen, och

riksbankschefen diskuterade detta mycket. Han sade att vi alla har överskat-

tat inflationstrycket framför allt under senare delen av 90-talet. Vi hade en

hearing om den nya ekonomin för en tid sedan, där vi diskuterade om det går

att mätbart se förändringen som gör att gamla samband är på väg att upplö-

sas, att vi rör oss åt ett visst håll, mer eller mindre liknande förhållandet i

USA. Vi fick då höra att bl.a. på Riksbanken är statistiken inte anpassad efter

de nya förändringar, tendenser som finns på marknaderna, där det går att se

förändringsrörelserna mot den s.k. nya ekonomin. Vi börjar väl alla bli trötta

på själva uttrycket, men innehållet är väldigt intressant.

Hur är förändringsarbetet på den fronten på Riksbanken? Det är en för-

djupning av Bengt Silfverstrands fråga. Kan vi lita på detta i framtiden, om

den nya ekonomin delvis påverkar tendenserna i Sverige?

Urban Bäckström: Det allra bästa för oss byråkrater - jag är ju det - är när

världen är stabil och ingenting händer. Då vet man precis hur man ska agera i

olika lägen.

Det verkar som om världsekonomin sedan 5-10 år tillbaka är inne i ett

skede av snabb omvandling. Det får effekter som man inte kan förutse ge-

nom att titta på gamla samband. Definitionsmässigt blir det så.

Är man riktigt drastisk kan man använda samma uttryck som min ameri-

kanske kollega. Han brukar säga att detta händer en gång varje generation.

Med det menar han i stort sett varje hundraårsperiod. 1700-talet, slutet på

1800-talet och slutet på 1900-talet. Jag vet inte om det går att vara så drasti

när det gäller svensk ekonomi. Men det är klart att det händer någonting som

är lite svårt att överskåda med IT-utvecklingen, men också med den mycket

medvetna avregleringen av handeln med varor och tjänster och kapitalrörel-

ser över gränserna. Det finansiella systemet utvecklas. Vem visste vad Inter-

net skulle bli för bara några år sedan. Tänk efter själva! Antalet hemsidor

fullkomligt exploderar.

För någon vecka sedan gjorde någon en jämförelse mellan S-E-Banken

och Framtidsfabriken. Börsvärdet var då 50 miljarder för S-E-Banken. Den

banken gav en vinst på 5 miljarder kronor. Sedan gjordes en jämförelse med

Framtidsfabriken som på börsen var värd 25 miljarder kronor, hälften av

S-E-Banken, men som inte gav en vinst som var hälften av S-E-Bankens,

dvs. 2 ½ miljarder, utan 49-50 miljoner kronor. Det är klart att det händer

stora saker. Jag tror att det vore att ställa för stora krav på mina vänner här

och deras kolleger att fånga in de väldigt stora förändringarna i världseko-

nomin. Det är lika bra att säga att om vi, som Bengt Silfverstrand är inne på,

överskattar den underliggande inflationstakten, det har varit sådana klara

tendenser under 90-talet, måste vi lära oss av dem. Varje gång det inträffar

måste vi se på vad det är vi har missat och vad det beror på och hur det ska

påverka våra bedömningar i framtiden.

Låt mig visa ett diagram som finns i Inflationsrapporten för att illustrera

detta. Det är den blå linjen som är den intressanta här. Den amerikanska

produktivitetsutvecklingen låg länge på mellan 1 och 1 ½ %. Man har nu

sedan början av 90-talet upplevt den, tror jag, längsta konjunkturen historiskt

sett - det är en fantastisk utveckling. Det vanliga mönstret i alla konjunkture

som har rått i USA och i Sverige som jag kan överblicka är att produktivi-

tetsökningstakten faller mot slutet av konjunkturen. Men det som händer här

är att den accelererar - och den accelererar inte lite. Den fortsätter också at

accelerera. Det är detta som är det intressanta; här ligger produktivitetsök-

ningstakten uppe på tal som man bara inte trott varit möjliga. Det är lite

grann som i skiftet mellan 60- och 70-tal. Vem visste att produktivitetsök-

ningstakten bara skulle sjunka ihop i västvärlden i samband med oljekrisen

och allt vad som hände under den perioden?

Plötsligt inträffar detta, utan att vi riktigt kan greppa om mekanismerna. Då

är det klart att en stackars prognosmakare, vare sig han är byråkrat eller

jobbar på någon bank eller på Konjunkturinstitutet, riskerar att hamna lite fel

Men det viktiga är att man lär sig någonting av detta prognosfel, och gradvis

försöker att rätta till det och fånga in förloppet. Det hoppas jag att man ska

säga att Riksbanken gjorde under den här perioden, när man om kanske 10-

15 år blickar tillbaka på den.

Lena Ek (c): Jag hoppas att vi allihop lär oss av historien - det är väl en fro

förhoppning som alla kan instämma i. Men jag tänker på Rolf Kenneryds

fråga som handlade om fastighetsmarknaden och hushållens inställning och

belåningsgrad i Sverige. Vi har väldigt stora förändringar i världsekonomin,

för att använda riksbankschefens egna ord, och det tycker jag inte är något

understatement. Tittar man på hushållens förmögenheter ser man att summan

av aktieinnehavet på ett år har ökat med 63 %. Fondandelarna har ökat med

42,8 %. Även om det fortfarande inte är mer än kanske en tredjedel i reella

belopp av värdet av hus och fritidshus som hushållen har, så är ökningsgra-

den och kurvan anmärkningsvärda.

Man kan kombinera detta med den fråga som har ställts förut om det här

med bensinen på förväntningsbrasan när det gäller aktiemarknadens utveck-

ling, och samtidigt jämföra det med en del av de stora IT-företagen - vi

behöver inte nämna några namn, men det finns ju några som egentligen inte

går med vinst alls, men som börjar få en väldig tyngd på alla världens börser.

Statistikunderlaget och framförhållningen hos Riksbanken i det läget är av

pyramidal betydelse om man väger ihop de här olika faktorerna.

Jag vill fråga igen om förändringsarbetet: När tycker ni att ni har ändrat

statistikunderlaget? Vi fick ju ett meddelande vid hearingen för ett par veck-

or sedan om att statistikarbetet stämmer med den gamla ekonomin, men

kanske inte fångar upp tendenserna i den nya.

Urban Bäckström: Vi måste förstå vidden av den här frågan. Det handlar inte

om en omläggning av något datorsystem på Riksbanken eller att vi får in en

person med någon särskild kompetens, och att vi i och med det hittar rätt i

prognoserna igen. Prognosarbete världen över är en oerhört lukrativ verk-

samhet. Det finns tusentals och åter tusentals personer som engagerar sig i

detta arbete för att kunna förutspå den ekonomiska utvecklingen, för att

kunna förstå börsutvecklingen och för att förstå marknadsutvecklingen i

stort. Det enda man kan säga om allt detta arbete är att det slår mer eller

mindre fel över tiden. Så är det, och man får hoppas att det slår lika mycket

fel åt båda hållen så att man i stort sett hamnar rätt.

Det som vi diskuterar här, och det som är intressant med Bengt Silfver-

strands fråga, är ifall det finns något systematiskt fel som har slagit under

flera år. Man kan säga att det förefaller som om prognosmakare har under-

skattat denna effekt. Vad vi kan göra nu är att säga: Okej, det kan vara så att

vi ska ändra vissa parametrar. Vi gjorde det i höstas i Riksbanken. Men det

är inte förrän man har upplevt en, två eller tre konjunkturcyklar som man vet

hur den trendmässiga utvecklingen har förändrats. Vi kan ta klimatfaktorn

som exempel. Det faktum att vi har varmt nu - innebär det att det är en cyk-

lisk historia som gör att temperaturen på jorden har stigit någon grad? Eller

är det en klimatfråga, en trendmässig fråga? Alla forskare säger: Det där får

vi vänta ett par hundra år för att få veta. Så är verkligheten - så osäker tror

jag att den är.

Jag tycker att det viktiga för att hantera detta är att vi sätter oss ned ofta,

på statistiken med friska ögon och frågar oss: Hur ser det ut nu? Vi sätter oss

ned var sjätte till åttonde vecka. Vi gör inflationsprognoser fyra gånger om

året, och vi ändrar uppfattning gradvis om olika variabler. Det har vi gjort

den här gången, och det har vi gjort tidigare. Vi anpassar politiken stegvis.

Ser vi på utvecklingen under de år som har gått tror jag inte att vi kan hoppas

på en underliggande inflationsutveckling som ligger på exakt 2 %, utan den

kommer att variera lite grann. När de som kommer efter oss sitter här och

tittar på den här perioden tror jag att de i stort sett kommer att tycka att de

hela såg ganska hyggligt ut.

Ordföranden: Jag ser ingen som ytterligare begär ordet. I så fall vill jag tack

alla er som har visat intresse för finansutskottets utfrågning, inte minst er

som har följt utfrågningen via riksdagens talsvar. Jag vill givetvis rikta ett

särskilt tack till riksbankschefen för intressanta och värdefulla svar, och äve

till riksdagens personal som har stått för arrangemanget av utfrågningen.

Rummet här intill är förberett om det finns journalister som vill ställa frå-

gor, och om riksbankschefen är lika beredvillig att svara på frågor i ytterliga

re en omgång, till medierna.

Jag ber att få förklara utfrågningen avslutad.

Repurchase agreements, dvs. återköpsavtal