Bet. 1999/2000:FiU30

Finansutskottets betänkande

1999/2000:FIU30

Utvärdering av statsskuldens upplåning och förvaltning 1994/95-

1999 (skr. 1999/2000:104)

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

Reservation

1999/2000

FiU30

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar finansutskottet regeringens skrivelse

1999/2000:104 om utvärdering av statsskuldens upplåning och förvaltning

1994/95-1999.

Finansutskottet gör i allt väsentligt samma bedömningar som regeringen i

utvärderingen av statens upplåning och förvaltning av statsskulden under

budgetåren 1994/95-1999. Utskottet konstaterar i likhet med föregående år

att det inte är alldeles enkelt att dra entydiga slutsatser främst med hänsyn

till

de problem som föreligger vid en bedömning av resultatet inom upplåningen

på den inhemska nominella marknaden. Enligt utskottet kommer den nya

modell för statsskuldsförvaltningen som infördes den 1 januari 1999 att

successivt skapa bättre förutsättningar för en utvärdering av Riksgäldskonto-

rets upplåning och statsskuldsförvaltningens resultat. Till detta bidrar såväl

den ändrade målformuleringen som det helhetsperspektiv som präglar den

nya modellen.

En motion som väckts med anledning av skrivelsen avstyrks av utskottet.

Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna och Folk-

partiet liberalerna har lämnat en reservation.

Regeringens skrivelse

I skrivelse 1999/2000:104 lämnar regeringen (Finansdepartementet) en ut-

värdering av statsskuldens upplåning och förvaltning budgetåren 19994/95-

1999.

Motionen

1999/2000:Fi52 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avveckling

av Riksgäldsspar.

Bakgrund

Ny beslutsmodell

I maj 1998 fattade riksdagen beslut (prop. 1997/98:154, bet. 1997/98:FiU29,

rskr. 1997/98:253, SFS 1998:659) om en ny målformulering och besluts-

struktur för statsskuldspolitiken. Enligt den nya formuleringen är målet för

statsskuldsförvaltningen att statens skuld skall förvaltas så att den

långsiktiga

kostnaden minimeras samtidigt som risken i förvaltningen beaktas. Förvalt-

ningen skall ske inom ramen för de krav som penningpolitiken ställer.

Verksamhetsåret 1999 var det första året som omfattades av det nya regel-

verket avseende målformulering och beslutsstruktur.

Detta innebar att

? Regeringen, i stället för att som tidigare enbart ange riktlinjer för om-

fattningen av valutaupplåningen, angav riktlinjer för hela statsskuldens

sammansättning och genomsnittliga löptid.

?

? Riksgäldskontorets styrelse ansvarar för att det övergripande målet och

riktlinjerna omsätts i riktmärken och delmål.

?

? Riksgäldskontoret ansvarar sedan för den operativa förvaltningen.

?

Genom den nya ansvarsfördelningen tas de övergripande besluten om stats-

skuldens sammansättning och löptid av regeringen. Därmed ligger ansvaret

för övervägandena om fördelningen av den totala portföljen mellan olika

skuldslag på grundval av risker och förväntade kostnader på politisk nivå.

Regeringens beslut baseras på förslag framtagna av Riksgäldskontoret.

Ansvarsfördelning och beslutsordning för ett enskilt verksamhetsår kan

sammanfattas på följande sätt:

? Riksgäldskontoret lämnar senast den 1 oktober förslag till riktlinjer för

det kommande året till regeringen.

?

? Regeringen fattar senast den 15 november beslut om riktlinjer för stats-

skuldsförvaltningen för det kommande året.

?

? Statsskulden förvaltas av Riksgäldskontoret i enlighet med riktlinjerna.

?

? Riksgäldskontoret lämnar senast den 15 februari till regeringen en årsre-

dovisning för det gångna året.

?

? Regeringen lämnar senast den 25 april en utvärdering i form av en skri-

velse till riksdagen. Genom att skrivelsen lämnas vid denna tidpunkt

finns det möjlighet för regeringen att ta hänsyn till riksdagens syn-

punkter inför beslut om riktlinjer för det kommande året.

?

Regeringen fattade den 12 november 1998 det första riktlinjebeslutet i enlig-

het med den nya beslutsstrukturen för statsskuldsförvaltningen. Beslutet

avsåg verksamhetsåret 1999, det år som nu utvärderas.

Principer för utvärdering

I den föreliggande skrivelsen framhålls att målet för statens upplåning och

förvaltning av statsskulden är långsiktigt. Det är därför naturligt att utvärde-

ringen sker i ett sådant tidsperspektiv och på ett sådant sätt att tillfälliga

variationer i resultatet utjämnas. Regeringen har därför under de senaste åren

funnit det lämpligt att tillämpa femåriga utvärderingsperioder.

Avgörande för vilka kostnader och risker som uppstår i förvaltningen av

statsskulden är besluten om skuldens fördelning på olika skuldslag och löpti-

derna för dessa. Det innebär att kostnaderna för och risken i statsskulden i

mycket stor utsträckning bestäms i regeringens beslut om riktlinjer och Riks-

gäldskontorets beslut om delriktmärken. Resultaten i den operativa förvalt-

ningen mot delriktmärkena utgör det tydligaste måttet på förvaltningens

effektivitet, men är i sammanhanget underordnade de mer övergripande

besluten.

Utskottet kommenterar utvärderingen utifrån de tre nivåerna: Regeringens

beslut om riktlinjer, Riksgäldskontorets beslut om riktmärkesportfölj och

Riksgäldskontorets operativa förvaltning.

Utskottet

1 Utvärdering av regeringens beslut om riktlinjer

1.1 Regeringens beslut om riktlinjer

Regeringens beslut, från den 12 november 1998, om riktlinjer för år 1999

innebar i korthet att skulden i utländsk valuta skulle amorteras med ett be-

lopp motsvarande 25 miljarder kronor, med en tillåten avvikelse uppåt eller

nedåt på 5 miljarder kronor, och att stocken utestående reallån inte skulle

minskas och inriktas på långa löptider. I övrigt skulle statens finansierings-

behov täckas med nominella lån i kronor. Den genomsnittliga räntebind-

ningstiden för den nominella skulden i kronor och utländsk valuta skulle vara

3,5 år. Riksgäldskontoret fick i sin förvaltning avvika från detta riktmärke

uppåt eller nedåt med 0,5 år. Slutligen fick högst 30 % av skulden förfalla

inom de närmaste 12 månaderna.

1.2 Regeringens bedömning

Inför riktlinjebeslutet för år 1999 saknades det tillräckligt underlag för att

besluta om en förändring av skuldandelar eller löptider. En i princip oföränd-

rad statsskuldspolitik var därför befogad. Mot bakgrund av att riktlinjebe-

sluten bör utvärderas i ett flerårigt perspektiv och att det nu saknas en analy

av egenskaperna hos alternativa portföljer bör en djupare utvärdering av

regeringens riktlinjer anstå tills en längre period blir tillgänglig för be-

dömning, anför regeringen i skrivelsen.

1.3 Finansutskottets ställningstagande

Utskottet delar uppfattningen att regeringens beslut bör utvärderas direkt mot

målet att minimera kostnaderna för förvaltningen av statsskulden med beak-

tande av risk. Utvärderingen bör som framhålls i skrivelsen styras av prin-

ciper som lagts fast i förväg. I annat fall riskerar utvärderingen att bli god-

tycklig. Det går alltid att i efterhand konstruera andra riktlinjer som skulle

gett lägre uppmätta kostnader.

En metod som redovisas i skrivelsen är att utgå från ett antal stiliserade,

men tydligt differentierade skuldportföljer. En av de analyserade portföljerna

bör vara en status quo-portfölj som beskriver egenskaperna hos skulden i

utgångsläget, dvs. beskriver portföljen under antagande om i princip oföränd-

rade riktlinjer. Övervägandena för valet av portfölj bör sedan tydligt redovi-

sas, särskilt i förhållande till status quo-portföljen.

I enlighet med den nya ordningen ankommer det på regeringen att ange

riktlinjer för skuldförvaltningen som även innefattar en riskavvägning. En

lämplig ordning kan som utskottet framhöll förra året (bet. 1998/99:FiU26)

vara att regeringen, när den fastställer riktlinjer för skuldförvaltningen inkl

sive riskavvägningar, belyser konsekvenserna av olika risknivåer.

Utskottet delar uppfattningen att en djupare utvärdering bör anstå tills en

längre period kan överblickas för bedömning. Enligt utskottet kommer den

nya modell för statsskuldsförvaltningen som infördes den 1 januari 1999 att

successivt skapa bättre förutsättningar för en utvärdering av Riksgäldskonto-

rets upplåning och statsskuldsförvaltningens resultat. Till detta bidrar såväl

den ändrade målformuleringen som det helhetsperspektiv som präglar den

nya modellen.

2 Utvärdering av Riksgäldskontorets beslut om

riktmärkesportföljer

2.1 Riksgäldskontorets beslut

Riksgäldskontoret svarar för att verkställa beslutet inom ramen för målet för

statsskuldspolitiken och riktlinjerna från regeringen. En utvärdering av Riks-

gäldskontorets förvaltning av statsskulden bör ske i två steg. Det första stege

innebär att Riksgäldskontorets styrelse, baserat på regeringens riktlinjebeslut

fördelar den beslutade löptiden mellan den nominella kronskulden respektive

valutaskulden.

I Riksgäldskontorets beslut om riktmärkesportföljen för år 1999 valde sty-

relsen att dela upp den samlade riktmärkesportföljen i två delriktmärken, en

för den nominella kronmarknaden och en för valutamarknaden. De två del-

riktmärkena hade sammantaget de egenskaper som angavs i riktlinjerna, bl.a.

en genomsnittlig räntebindningstid på 3,5 år . Riksgäldskontoret utnyttjade

således inte möjligheten att avvika från regeringens riktvärde trots att man i

förslaget till regeringen föreslagit en förkortning.

Motiven för att välja skilda räntebindningstider är bl.a. att upplåningen av

valutaskulden sker i flera olika valutor och att exponeringen för uppgångar i

ett enskilt lands räntor således är begränsad. Detta utrymme för diversifiering

gör det möjligt att i högre utsträckning utnyttja det faktum att korta räntor i

genomsnitt är lägre än långa. Enligt Riksgäldskontoret pekar detta samman-

taget på att det bör finnas en skillnad mellan löptiden för nominell kronskuld

och för valutaskulden. Vidare hade det varit praktiskt svårt att med kort

varsel förkorta den faktiska kronskulden till 3,5 år.

Den ena portföljen avser att spegla regeringens riktlinjebeslut för år 1999

med en gemensam duration på 3,5 år i kron- och valutaskulderna (portfölj

A). Den andra riktlinjeportföljen speglar Riksgäldskontorets beslut att för-

dela löptiden mellan två riktmärken med en duration på 2,0 år i valutaskul-

den och på 4,0 år i kronskulden (portfölj B).

2.2 Regeringens bedömning av Riksgäldskontorets beslut om

riktmärkesportföljer

En jämförelse mellan portföljerna visar att Riksgäldskontorets beslut att

tillämpa skilda löptider i skuldslagen totalt gett en något lägre kostnad

(2 räntepunkter) och en lägre risk (3 räntepunkter mätt som samlad stan-

dardavvikelse). Regeringen anser därför att Riksgäldskontorets operationali-

sering av regeringens riktlinjer bidragit till att målet för statsskuldspolitik

har uppfyllts.

2.3 Finansutskottets ställningstagande

Som framgår av skrivelsen ger den valda strategin med skilda räntebind-

ningstider en marginellt lägre räntekostnad och risk. Osäkerheten i beräk-

ningarna är dock sådan att resultatet inte kan uppfattas som signifikant ur

vare sig ekonomisk eller statistisk synvinkel. Det är därför svårt att dra någr

entydiga slutsatser av det kvantitativa resultatet annat än att den valda strat

gin med två riktmärken inte var sämre än alternativet med gemensam ränte-

bindningstid. Det finns som framhålls i skrivelsen också kvalitativa argument

till stöd för kontorets operationalisering av riktlinjerna. De valda riktmärkes

portföljerna kan därmed inte betraktas som sämre i kostnadstermer än en

portfölj med samma räntebindningstid för bägge skuldslagen.

3 Utvärdering av Riksgäldskontorets operativa förvaltning av

statsskulden

3.1 Upplåning i nominella svenska kronor

3.1.1 Bakgrund

De av Riksgäldskontorets styrelse fastställda riktmärkesportföljerna blir

styrande för den operativa förvaltningen av respektive portfölj. Styrelsen

fastställer även tillåtna avvikelser när det gäller löptid och valutasamman-

sättning. På så sätt begränsas Riksgäldskontorets operativa risktagande i

relation till de av styrelsen fastställda riktmärkesportföljerna.

Möjligheten till avvikelse från riktmärkena syftar till att skapa incitament

till att bedriva en aktiv förvaltning av skulden för att nå högsta möjliga mål-

uppfyllelse. Genom att beräkna vad det hade kostat att låna på det sätt som

anges av riktmärkesportföljerna och jämföra med den faktiska kostnaden för

upplåningen får man ett mått på resultatet av kontorets operativa förvaltning.

Kostnadsberäkningarna inkluderar förändringar i skuldens marknadsvärde.

Resultatet för upplåningen i nominella svenska kronor uppgår till -202

miljoner kronor för år 1999, vilket i stort sett kan betecknas som ett noll-

resultat. Resultatet speglar i hög grad att Riksgäldskontoret i allt väsentligt

har replikerat riktmärket under år 1999. Riksgäldskontoret anger att inga

aktiva positioner baserade på en viss marknadstro har tagits under året. Det

utrymme för flexibilitet i syfte att ge incitament till en aktiv förvaltning so

Riksgäldskontoret tilldelats i riktlinjerna för år 1999 har därmed inte utnytt-

jats.

Resultatet för förvaltningen av den nominella kronskulden för femårspe-

rioden som helhet uppgår till sammanlagt knappt -15 miljarder kronor. I

fjolårets utvärdering av Riksgäldskontorets förvaltning konstaterades att

kontoret formellt inte uppnått det kvantitativa målet att låna till lägre kostn

der än riktmärket. Det konstaterades samtidigt att det negativa resultatet

nästan i sin helhet kan hänföras till budgetåret 1995/96.

3.1.2 Regeringens bedömning

Riksgäldskontoret har under år 1999 valt att i stort sett replikera riktmärket

och markerat att man medvetet avstått från att ta positioner baserat på någon

räntetro. Det finns flera skäl för Riksgäldskontoret att undvika positionsta-

gande baserat på en räntetro. Det kan leda till mindre stabilitet i emissionern

med sämre möjligheter för marknaden till framförhållning när det gäller att

bedöma statens utbud av statsobligationer. Ett positionstagande skulle i prin-

cip kunna uppfattas som ett agerande baserat på en initierad bedömning av

penningpolitiken.

Regeringen avser att till beslutet om riktlinjer för statsskuldspolitiken för

år 2001 återkomma med en utförligare diskussion om hur aktivt Riksgälds-

kontoret bör vara när det gäller att ta positioner i förvaltningen av den nomi-

nella kronskulden.

Regeringen bedömer att de marknadsvårdande åtgärderna har bidragit till

en mer effektiv marknad och lägre lånekostnader för staten i absoluta termer.

Dessa åtgärder är inte möjliga att mäta kvantitativt (även om detta vore

önskvärt). Åtgärderna ger heller inte utslag i resultatet vid mätning gentemot

en riktmärkesportfölj. Vid en samlad bedömning av upplåningen i nominella

kronor måste dock, via en kvalitativ bedömning, de marknadsvårdande åt-

gärderna vägas in och beaktas.

Regeringen kan konstatera att det finns utrymme för en förbättrad svensk

marknadsstruktur för handeln i räntebärande instrument. Riksgäldskontoret

har ett ansvar för statspappersmarknadens funktionssätt. Det är enligt rege-

ringens uppfattning viktigt att det arbete som påbörjats för att erhålla en

effektivare marknad intensifieras och leder till ett resultat.

3.1.3 Finansutskottets ställningstagande

I skrivelsen konstateras att det i Riksgäldskontorets årsredovisning saknas en

tydlig analys av varför man valt att i stort sett exakt replikera riktmärket. O

Riksgäldskontoret mer eller mindre exakt väljer att replikera riktmärket blir

den nuvarande strukturen med ett delegerat riskmandat och utvärdering av

detsamma inte särskilt meningsfull. Den fråga som enligt skrivelsen bör resas

är om det inte hade varit möjligt för kontoret att, åtminstone marginellt,

anpassa skuldportföljen för att begränsa den skuldökning i mark-

nadsvärdestermer som följde av ränteuppgången under år 1999. Ränteupp-

gången skedde gradvis och var knappast helt oväntad. Som framgått är

emellertid frågan om i vilken utsträckning Riksgäldskontoret bör ta positio-

ner baserat på prognoser över ränteutvecklingen varken enkel eller okontro-

versiell. Riksgäldskontoret har särskilt angett att det inte är berett att ta s

na positioner.

Utskottet konstaterar att det i ett sådant läge inte blir särskilt meningsfullt

att göra en utvärdering mot riktmärket. Det är därför angeläget att en diskus-

sion förs om i vilken utsträckning Riksgäldskontoret skall kunna ta positio-

ner baserade på prognoser om ränteutvecklingen i förvaltningen av den no-

minella kronskulden för att kunna förbättra resultatet. Frågan är som konsta-

teras i skrivelsen varken enkel eller okontroversiell. Det är utskottets upp-

fattning att frågan om hur Riksgäldskontoret bör agera behöver utredas när-

mare. Enligt vad utskottet erfarit har Riksgäldskontoret fått ett sådant upp-

drag som skall redovisas inför beslutet om riktlinjer för 2001.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det är viktigt att det arbete som

påbörjats för att uppnå en effektivare marknad intensifieras och leder till ett

resultat.

3.2 Upplåning i utländsk valuta

3.2.1 Bakgrund

Valutafördelningen och nivån på ränterisken i skulden i utländsk valuta

fastställs av Riksgäldskontorets styrelse och avspeglas i riktmärkesportföljen.

Genom att styrelsen inom väl definierade gränser angett utrymme för avvi-

kelser från riktmärket kan en aktiv förvaltning av valutaskulden bedrivas.

Kontoret kan då, i enlighet med sin ränte- och/eller valutatro, positionera sig

på olika delmarknader genom förändringar i andelen av skulden av en viss

valuta eller genom förändringar i löptid i den faktiska valutaskulden i för-

hållande till riktmärkesportföljen.

Riksgäldskontorets strategi är inriktad på en aktiv förvaltning av skulden i

utländsk valuta. De positioner som kontoret intar och de resultat som följer

därav kan delas in i två delar: resultat som hänför sig till positioner som

baseras på förväntad ränteutveckling och resultat som kan baseras på för-

väntad valutautveckling.

Under år 1999, liksom år 1998, fortsatte amorteringen av valutaskulden.

Storleken på amorteringen uppgick till 25 miljarder kronor i enlighet med

regeringens riktlinjebeslut. Amorteringen i kombination med lägre volymer

förfallande lån samt uppköp av utestående lån medförde att bruttoupp-

låningen i utländsk valuta minskade under år 1999 jämfört med år 1998.

Resultatet för upplåning i utländsk valuta uppgår sammantaget till -506

miljoner kronor för år 1999, vilket motsvarar 0,12 % av valutaskuldens ge-

nomsnittliga värde under året.

Resultatet för upplåning och skuldförvaltning i utländsk valuta uppgår to-

talt för femårsperioden till 3,6 miljarder kronor. Riksgäldskontorets strate-

giska räntepositionering i upplåningen av utländsk valuta har, något förenk-

lat, byggt på att de långa räntorna under perioden fram till dess att euron

skulle införas vid ingången av år 1999 skulle konvergera mot den tyska

räntan. Nedgången blev också kraftig vilket under perioden 1994/95-1999

medförde ett positivt resultat på knappt 3,8 miljarder kronor.

Positioner baserade på uppfattningar om valutakursutvecklingen har under

perioden 1994/95-1999 totalt gett ett negativt resultat på 0,2 miljarder kro-

nor.

Riksgäldskontoret anlitar sedan år 1992 externa förvaltare som förvaltar en

mindre del, ca 5 %, av statsskulden. Genom att jämföra Riksgäldskontorets

resultat med de externa förvaltarnas ges kompletterande information om i

vilken grad målet för upplåningen i utländsk valuta har uppnåtts och under

vilket risktagande detta har skett. Antalet externa förvaltare har varierat

under åren. År 1999 var de två till antalet.

En sådan jämförelse visar att Riksgäldskontoret under utvärderingspe-

rioden genomgående har presterat ett bättre resultat än de externa förval-

tarnas genomsnittliga resultat (0,80 % respektive -0,16 % av förvaltad

statsskuld). För år 1999 uppvisar såväl Riksgäldskontoret som de externa

förvaltarna ett negativt resultat, -0,12 % respektive -0,33 % av förvaltat

belopp.

3.2.2 Regeringens bedömning

Riksgäldskontoret uppvisar ett positivt resultat för förvaltningen av valuta-

skulden. Även i jämförelse med de av Riksgäldskontoret anlitade externa

förvaltarna har Riksgäldskontoret presterat ett bättre resultat. Resultatet har

uppnåtts samtidigt som risktagandet har varit lägre än för de externa förval-

tarna.

3.2.3 Finansutskottets ställningstagande

Skuldförvaltningen på den internationella kapitalmarknaden uppvisar ett

positivt resultat för femårsperioden på 3,6 miljarder kronor. För år 1999 är

dock resultatet negativt - 506 miljoner kronor. Riksgäldskontorets resultat

kan jämföras med resultatet för de externa förvaltare som på uppdrag av

kontoret förvaltar en mindre del av skulden. I denna jämförelse har Riks-

gäldskontoret uppnått ett bättre resultat samtidigt som den uppmätta risken

varit lägre.

Utskottet delar således regeringens uppfattning att sett över hela utvärde-

ringsperioden har Riksgäldskontorets upplåning och skuldförvaltning på den

internationella kapitalmarknaden bedrivits framgångsrikt.

3.3 Upplåning i realobligationer

3.3.1 Bakgrund

Realobligationer fyller en viktig funktion i statens skuldportfölj eftersom de

erbjuder möjligheter att ytterligare diversifiera statsskuldens sammansättning

och minska beroendet av olika delmarknader. Realränteobligationen ger

investeraren ett skydd mot inflationen. Upplåningen i realobligationer bör

bidra till att öka trovärdigheten för prisstabilitetspolitiken.

Regeringen angav i riktlinjerna för år 1999 att den utestående stocken av

realränteobligationer inte skulle minska. Det långsiktiga målet är att låne-

formen inte ska vara dyrare än nominell upplåning.

Resultatet för realobligationsupplåningen beräknas som den hittillsvarande

kostnadsskillnaden mellan upplåning i nominella och reala obligationer.

Denna mäts som skillnaden mellan förväntad inflation vid upplå-

ningstillfället och realiserad inflation fram till utvärderingstillfället. Det

slutliga resultatet av upplåningen i realobligationer föreligger därmed inte

förrän vid tidpunkten då realobligationen har förfallit.

Resultatet för upplåningen i realobligationer uppgår till 1,7 miljarder kro-

nor för år 1999. Resultatet för utvärderingsperioden som helhet uppgår till

6,8 miljarder kronor.

3.3.2 Regeringens bedömning

Enligt regeringens mål för upplåningen i realobligationer skall den långsik-

tigt innebära samma eller lägre kostnad än upplåning på den nominella obli-

gationsmarknaden. Riksgäldskontoret har därmed uppnått det kvantitativa

målet för upplåningen i realobligationer.

Regeringen pekar på brister i realobligationsmarknadens funktionssätt och

anser det angeläget att en aktiv marknadsvård bedrivs i syfte att öka likvidi-

teten och effektiviteten i andrahandsmarknaden för realobligationer.

3.3.3 Finansutskottets ställningstagande

Finansutskottet delar regeringens bedömning.

3.4 Upplåning från hushållen

3.4.1 Bakgrund

Hushållsupplåningen utvärderas genom att kostnaden för upplåningen från

hushållen jämförs med motsvarande upplåning i statsskuldväxlar och nomi-

nella statsobligationer. I kostnaden tas hänsyn till samtliga kostnader för-

knippade med hushållsupplåningen, även Riksgäldskontorets administrativa

kostnader.

Resultatet för upplåning på hushållsmarknaden uppgår till 141 miljoner

kronor för år 1999. Resultatet kan nästan till sin helhet hänföras till pre-

mieobligationerna, trots att dessa uppvisar något minskande volymer för år

1999. Under den senaste fyraårsperioden har upplåningen på hushålls-

marknaden inneburit en kostnadsbesparing på 712 miljoner kronor jämfört

med upplåning genom statsobligationer och statsskuldväxlar.

3.4.2 Regeringens bedömning

Riksgäldskontoret har uppnått det kvantitativa målet vad gäller det totala

resultatet för upplåningen på hushållsmarknaden.

Målet om kostnadsbesparing avser även kontorets enskilda låneinstrument.

Regeringen noterar att sparformen Riksgäldsspar uppvisar ett samlat negativt

resultat för utvärderingsperioden. Resultatet är dock positivt för 1999.

3.4.3 Motionen

I motion Fi52 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) framförs att det är olämpligt att

en statlig myndighet agerar som en aktör på en konkurrensutsatt marknad där

syftet uttalat blir att attrahera inlåningsmedel till en kontoliknande sparform

Riksgäldsspar, som visar stora likheter med t.ex. vanlig bankinlåning. Riks-

gäldsspar bör sålunda inte utvecklas utan i stället avvecklas så snart som

möjligt.

3.4.4 Finansutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar i likhet med regeringen att Riksgäldskontoret har upp-

nått det kvantitativa målet vad gäller det totala resultatet för upplåningen på

hushållsmarknaden.

Regeringens mål för hushållsupplåningen gäller dock även de enskilda låne-

instrumenten. Målet har i det här avseendet inte uppnåtts eftersom Riksgälds-

spar uppvisar ett samlat negativt resultat för utvärderingsperioden. Sparfor-

men infördes år 1997 och uppbyggnadsskedet bedöms nu ha passerats. För år

1999 uppgår besparingen till 5 miljoner kronor vilket är en avsevärd resultat-

förbättring. Finansutskottet anser i likhet med regeringen att det är viktigt a

Riksgäldskontoret fortsätter att aktivt utveckla Riksgäldsspar till en attrakti

sparform på den svenska sparmarknaden. Utskottet avstyrker motion Fi52

(m).

4 Sammanfattande bedömning av Riksgäldskontorets

förvaltning av statsskulden

4.1 Regeringens bedömning

Mot bakgrund av vad regeringen anför i skrivelsen och med beaktande av de

svårigheter som föreligger i bedömningen av resultatet för upplåningen i

nominella svenska kronor finner regeringen att Riksgäldskontoret samman-

taget förvaltat statsskulden i enlighet med effektmålet för statsskuldspoliti-

ken, dvs. att långsiktigt minimera kostnaden för skulden med beaktande av

risken i förvaltningen. Förvaltningen har också bedrivits inom ramen för de

krav som penningpolitiken ställer.

4.2 Finansutskottets ställningstagande

Finansutskottet gör i allt väsentligt samma bedömningar som regeringen i

utvärderingen av Riksgäldskontorets upplåning och skuldförvaltning under

budgetåren 1994/95-1999. Utskottet konstaterar i likhet med föregående år

att det inte är alldeles enkelt att dra entydiga slutsatser främst med hänsyn t

de problem som föreligger vid en bedömning av resultatet inom upplåningen

på den inhemska nominella marknaden. Enligt utskottet kommer den nya

modell för statsskuldsförvaltningen som infördes den 1 januari 1999 att

successivt skapa bättre förutsättningar för en utvärdering av Riksgäldskonto-

rets upplåning och statsskuldsförvaltningens resultat. Till detta bidrar såväl

den ändrade målformuleringen som det helhetsperspektiv som präglar den

nya modellen.

Utskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens skrivelse till handling-

arna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utvärdering av regeringens beslut om riktlin-

jer

att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

2. beträffande utvärdering av Riksgäldskontorets beslut om

riktmärkesportföljer

att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

3. beträffande upplåning i nominella svenska kronor

att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

4. beträffande upplåning i utländsk valuta

att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

5. beträffande upplåning i realobligationer

att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

6. beträffande upplåning från hushållen

att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

7. beträffande Riksgäldsspar

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Fi52,

res. (m, kd, fp)

8. beträffande sammanfattande bedömning av Riksgäldskonto-

rets förvaltning av statsskulden

att riksdagen till följd av vad utskottet ovan anfört och hemställt

godkänner vad utskottet anfört samt lägger regeringens skrivelse

1999/2000:104 till handlingarna.

Stockholm den 25 maj 2000

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Mats Odell

(kd), Gunnar Hökmark (m), Bengt Silfverstrand (s),

Johan Lönnroth (v), Lennart Hedquist (m), Sonia

Karlsson (s), Carin Lundberg (s), Sven-Erik

Österberg (s), Siv Holma (v), Per Landgren (kd),

Anna Åkerhielm (m), Matz Hammarström (mp),

Lena Ek (c), Karin Pilsäter (fp), Gunnar Axén (m)

och Hans Hoff (s).

Reservation

Riksgäldsspar (mom. 7) (m, kd, fp)

Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Per Landgren

(kd), Anna Åkerhielm (m), Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Axén (m) anser

dels att den del av finansutskottets ställningstagande i avsnittet 3.4 Upplå-

ning från hushållen som börjar med "Regeringens mål" och slutar med

"motion Fi52 (m)" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser av principiella skäl att Riksgäldskontoret inte bör fortsätta

att utveckla sparformen Riksgäldsspar. Det är enligt utskottets uppfattning

olämpligt att en statlig myndighet agerar som aktör på en konkurrensutsatt

marknad för att attrahera inlåningsmedel från hushållen till en kontoliknande

sparform som visar stora likheter med t.ex. vanlig bankinlåning. Riksgälds-

spar bör således enligt utskottets mening avvecklas snarast möjligt.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion Fi52 (m) som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande Riksgäldsspar

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Fi52 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Vid årsskiftet 1998/99 var räntebindningstiden i den verkliga skulden ca

2,5 år för valutaportföljen och ca 4 år för kronportföljen.