Bet. 1999/2000:JuU13

Justitieutskottets betänkande

1999/2000:JUU13

Överförande av straffverkställighet

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

JuU13

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett

regeringsförslag att riksdagen skall dels godkänna

1997 års tilläggsprotokoll till Europarådets

konvention från år 1983 om överförande av dömda

personer (överförandekonventionen), dels anta vissa

förslag till lagändringar som föranleds av

tilläggsprotokollet och vissa artiklar i

Schengenkonventionen.

Överförandekonventionen innebär att överförande av

straffverkställighet från en konventionsstat till en

annan kräver samtycke av den dömde.

Tilläggsprotokollet möjliggör sådant överförande

utan den dömdes samtycke i två fall. Det ena fallet

är att den dömde flytt till sitt hemland innan en

påföljd som ådömts honom i ett annat land börjat

verkställas. Det andra fallet är när den dömde i

samband med domen utvisas på grund av brottet. En

reglering för det fall att den dömde flytt till sitt

hemland innan påföljden börjat verkställas finns

också i Schengenkonventionen.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Till betänkandet har fogats fyra reservationer och

ett särskilt yttrande.

Propositionen

I proposition 1999/2000:45 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen

dels

godkänner 1997 års tilläggsprotokoll till

Europarådets konvention från 1983 om överförande av

dömda personer,

dels

antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1972:260) om

internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom,

2. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete

med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m.m.

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats

till betänkandet som bilaga 1.

Tilläggsprotokollet har fogats till betänkandet som

bilaga 2.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

propositionen

1999/2000:Ju13 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen, med tillämpning av artikel 6 i

tilläggsprotokollet till Europarådets konvention om

överförande av dömda personer, beslutar om

reservation mot artikel 3 i samma konvention.

1999/2000:Ju14 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari

yrkas att riksdagen begär att regeringen

omförhandlar 1997 års tilläggsprotokoll till

Europarådets konvention från 1983 om överförande av

dömda personer så att Sverige kan reservera sig på

det sätt som anförts i motionen.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1999

1999/2000:Ju501 av Ola Karlsson och Ingvar Eriksson

(m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utländska

medborgare som begått brott i Sverige skall utvisas

för att avtjäna sina straff i hemlandet.

1999/2000:Ju701 av Carl Fredrik Graf (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

lagändring så att straffsatsen för svenska och

utländska medborgare bedöms lika även i de fall där

den utländske medborgaren döms till utvisning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen bör

agera för att utvisningsdömda alltid skall tas emot

i sina hemländer.

1999/2000:Ju905 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att undersöka

möjligheterna till att utvisa utvisningsdömda i ett

tidigt skede av verkställighetstiden.

Utskottet

Inledning

Ärendet och dess beredning

Inom Justitiedepartementet har upprättats

departementspromemorian Överförande av

straffverkställighet utan den dömdes samtycke (Ds

1999:23). I promemorian föreslås att Sverige skall

tillträda ett tilläggsprotokoll till den s.k.

överförandekonventionen. Vidare läggs i promemorian

fram förslag för att anpassa lagstiftningen till

tilläggsprotokollet och till vissa artiklar i

Schengenkonventionen. Promemorian har

remissbehandlats. Till grund för förslagen i

propositionen ligger förslagen i promemorian och

remissbehandlingen av denna.

Lagrådet har yttrat sig över förslagen i

promemorian, och regeringen har i huvudsak anslutit

sig till Lagrådets synpunkter.

Gällande rätt

Internationella verkställighetslagen

Lagen (1972:260) om internationellt samarbete

rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) innebär

att Sverige efter överenskommelse med annan stat och

under vissa förutsättningar kan åta sig att här i

landet verkställa en utländsk brottmålsdom. På

motsvarande sätt kan en annan stat verkställa en

svensk brottmålsdom.

IVL tillkom i samband med att Sverige tillträdde

1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms

internationella rättsverkningar (brottmålsdoms-

konventionen; prop. 1972:98, JuU 1972:16, rskr.

233). Lagen undergick ett flertal ändringar i

samband med att Sverige tillträdde Europarådets

konvention från år 1983 om överförande av dömda

personer (överförandekonventionen; prop.

1983/84:197, JuU 1984/85:1, rskr. 8).

IVL är inte begränsad till att gälla samarbete med

stater som tillträtt någon av de nämnda

konventionerna. Överflyttande av verkställighet

enligt lagen kan också ske i förhållande till annan

stat med vilken Sverige har ingått överenskommelse i

ämnet. Straffverkställighet kan överflyttas även i

andra fall, om synnerliga skäl föreligger.

Överförande av straffverkställighet enligt de

allmänna bestämmelserna i IVL liksom enligt de

bestämmelser som anknyter till

brottmålsdomskonventionen omfattar såväl

frihetsberövande påföljder som böter och

förverkande. Överförande enligt de bestämmelser som

anknyter till överförandekonventionen kan enbart

avse frihetsberövande påföljder.

När det gäller överförande av straffverkställighet

enligt brottmålsdoms-konventionen är en anmodad stat

i princip förpliktad att överta verkställigheten

efter en framställning därom. En framställning kan

endast göras av det land där domen meddelats

(domslandet). Innan verkställighet förs över till

Sverige måste det prövas att det inte föreligger

något av de hinder mot överförande av verkställighet

som anges i 5 § IVL. Föreligger hinder enligt nämnda

paragraf, måste framställningen avslås. Vidare anges

i 6 och 7 §§ IVL ett flertal omständigheter som kan

utgöra skäl för att avslå en begäran om överförande.

För överförande enligt brottmålsdomskonventionen

gäller en detaljerad reglering för hela förfarandet.

Avslås inte framställningen från en främmande stat

genast, inleds ett domstolsförfarande där den

svenska domstolen först avgör om det föreligger

hinder mot överförande av straffverkställighet och,

om så inte är fallet, meddelar en ny påföljd enligt

svensk lag för motsvarande brott. Under förfarandet

kan tvångsmedel enligt 24 och 25 kap.

rättegångsbalken (häktning m.m.) användas. Även

domar som meddelats i den tilltalades utevaro kan

föranleda överförande.

Eftersom den dömdes samtycke inte är något krav för

att verkställighet skall få ske i Sverige, finns

vissa immunitetsregler som bl.a. innebär att den

dömde inte får lagföras i Sverige för annat brott

som han begått före överförandet.

En framställning om överförande av verkställighet

av en svensk brottmålsdom till en annan stat görs av

Kriminalvårdsstyrelsen beträffande frihetsberövande

påföljder utom i fråga om överlämnande till

rättspsykiatrisk vård där framställning får göras av

Socialstyrelsen.

Överföranden av straffverkställighet enligt

brottmålsdomskonventionen sker mycket sällan, vilket

framför allt torde bero på att endast ett fåtal

stater har tillträtt konventionen.

I de fall där överförande av straffverkställighet

sker enligt överförandekonventionen uppställs endast

vissa förutsättningar för överförandet och

riktlinjer för förfarandet. Skälet härtill är att

konventionen inte förpliktar staterna att överföra

verkställigheten.

En framställning om överförande av

straffverkställighet kan göras såväl av domslandet

som av det land som vill överta verkställigheten

(verkställighetslandet). Enligt 25 a § första

stycket IVL gäller som en förutsättning för

överförande av straffverkställighet till Sverige att

den dömde är svensk medborgare eller har hemvist

här. Vidare erfordras att den dömde har samtyckt

till att verkställighet sker i Sverige, att den

gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt

svensk lag samt att den tid för frihetsberövande som

återstod när framställningen om verkställighet kom

in uppgick till minst sex månader eller särskilda

skäl talar för att verkställigheten ändå förs över

till Sverige. Några ytterligare förutsättningar

ställs inte upp i IVL. Sverige har i en förklaring

till överförandekonventionen angivit att med svensk

medborgare likställs medborgare i annat nordiskt

land eller utomnordisk medborgare med hemvist i

annat nordiskt land.

Av 25 b § IVL framgår att regeringen, om

verkställighet skall ske i Sverige, efter

omständigheterna själv kan meddela de närmare

föreskrifter som behövs för verkställigheten i

Sverige eller överlämna åt Riksåklagaren att göra

ansökan hos rätten om att ny påföljd skall bestämmas

enligt vad i svensk lag är föreskrivet om påföljd

för motsvarande gärning. I sistnämnda fall hänvisas

till de regler som gäller i IVL vid överförande av

verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen.

Verkställigheten i Sverige sker enligt svenska

regler; den upphör bl.a. om den andra staten

beviljar nåd eller amnesti eller tar upp domen till

ny prövning.

När det gäller påföljder som ådömts i Sverige tas

fråga om verkställighet i annan stat enligt 34 a §

IVL upp av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om

överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av

Socialstyrelsen. En framställning om verkställighet

i annat land av en här i riket ådömd påföljd får

inte göras, om det kan antas att det finns hinder

mot verkställighet i den andra staten, t.ex. att den

dömde inte samtycker till att verkställigheten

överförs till den staten.

Annan lagstiftning

För de nordiska länderna finns en enhetlig

lagstiftning som gör det möjligt att verkställa

domar och beslut i brottmål i ett annat nordiskt

land än doms-landet. De svenska reglerna finns i

lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge angående verkställighet av straff

m.m. (NVL). Bestämmelserna i NVL gäller i stället

för bestämmelserna i IVL i förhållande till de

nordiska länderna.

Verkställighet av frihetsstraff kan på begäran av

domslandet äga rum i Sverige om den dömde är svensk

medborgare eller har hemvist här. Domen kan också

verkställas i Sverige om den dömde uppehåller sig

här och det med hänsyn till omständigheterna anses

lämpligast. Den dömdes samtycke erfordras inte. Om

en framställning om verkställighet av ett

frihetsberövande straff bifalls, omvandlas straffet

till fängelse på lika lång tid och verkställs som om

det hade ådömts genom en svensk lagakraftvunnen dom.

Framställningen prövas av Kriminalvårdsstyrelsen,

som även tar ställning till om framställning skall

göras till ett annat nordiskt land beträffande

överförande av ett svenskt fängelsestraff.

Det nordiska samarbetet omfattar även

verkställighet av förverkande eller böter samt

anordnande av övervakning av personer som dömts till

villkorlig dom eller skyddstillsyn eller blivit

villkorligt frigivna.

Slutligen bör nämnas att en person som ådömts

straff i en annan stat och uppehåller sig i Sverige

i vissa fall kan utlämnas för att verkställa

påföljden i den andra staten. Bestämmelser härom

finns i lagen (1957:668) om utlämning för brott och

i lagen (1959:254) om utlämning för brott till

Danmark, Finland, Island och Norge. En svensk

medborgare kan inte utlämnas till en icke-nordisk

stat.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas frågan om Sveriges

tillträde till ett tilläggsprotokoll till

överförandekonventionen (tilläggsprotokollet).

Propositionen behandlar även vissa bestämmelser

(art. 67-69) i 1990 års tillämpningskonvention till

1985 års Schengenavtal (Schengenkonventionen).

Överförandekonventionen kräver att den dömda

personen samtycker till att verkställigheten av

påföljden överförs till ett annat land.

Tilläggsprotokollet gör det möjligt att i två olika

situationer överföra straffverkställigheten utan att

den dömda personen har lämnat sitt samtycke. Den ena

situationen är när personen har flytt till sitt

hemland innan påföljden har verkställts. Den andra

är när personen i samband med domen utvisas på grund

av brottet. Motsvarande bestämmelser om att samtycke

inte krävs när den dömde har flytt till sitt hemland

innan påföljden verkställts finns i

Schengenkonventionen.

I propositionen föreslås vissa ändringar i IVL och

NVL för att anpassa lagstiftningen till

bestämmelserna i tilläggsprotokollet och till nämnda

artiklar i Schengenkonventionen. Lagändringarna

föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Närmare om tilläggsprotokollet

Enligt ingressen till tilläggsprotokollet har detta

till syfte att underlätta tillämpningen av

överförandekonventionen, vars mål är att främja

rättvisan och den dömdes återanpassning till

samhället.

Artikel 1 upptar vissa allmänna

tolkningsbestämmelser. Av dessa framgår bl.a. att

konventionens bestämmelser skall gälla i den

utsträckning de är förenliga med bestämmelserna i

protokollet. Bestämmelserna i protokollet har

således företräde vid en konflikt.

I artikel 2 regleras den första situationen där

överförande av verkställighet kan ske utan samtycke

(flyktfallet). Den första punkten anger

förutsättningarna. Den person som kan bli aktuell

för ett överförande skall vara medborgare i en

konventionsstat och ha ådömts en lagakraftvunnen

påföljd i en annan konventionsstat. Vidare

förutsätts att personen i fråga försöker undvika att

påföljden börjar verkställas eller fortsätter att

verkställas genom att fly till den stat där han är

medborgare. Är dessa villkor uppfyllda, kan

domslandet begära att den andra konventionsstaten

övertar verkställigheten av påföljden. Någon

skyldighet för den sistnämnda staten att bifalla en

sådan begäran finns inte utan den staten får överta

verkställigheten. Av tredje punkten framgår att

samtycke från den dömde inte krävs när

verkställigheten överförs.

Artikelns andra punkt reglerar bl.a. möjligheten

till frihetsberövande av den dömde på begäran av

domslandet.

I artikel 3 regleras den andra situationen när

verkställigheten kan överföras utan den dömdes

samtycke (utvisningsfallet). De grundläggande

förutsättningarna anges i artikelns första punkt.

Överförande utan den dömdes samtycke kan ske när

personen utöver den frihetsberövande påföljden

utvisas eller avvisas på grund av brottet antingen i

brottmålsdomen eller i anslutning till

brottmålsdomen i ett administrativt beslut. Detsamma

gäller när avgörandets innebörd är att den dömde

inte längre får stanna kvar i domslandet när han

friges. I dessa situationer får domslandet göra en

framställning till en annan konventionsstat om att

överförande skall ske. I artikelns andra punkt

föreskrivs att verkställighetslandet inte skall

bifalla en framställning innan landet i fråga har

beaktat den dömdes uppfattning om överförandet.

Doms-landet skall enligt artikelns tredje punkt

förse verkställighetslandet med en förklaring

innehållande den dömdes uppfattning om överförandet

samt en kopia av utvisnings- eller

avvisningsbeslutet eller något annat beslut som

innebär att den dömde inte får stanna kvar i

domslandet efter frigivningen. I den fjärde punkten

ges regler som bl.a. innebär att den dömde som

huvudregel inte får lagföras för brott som han

begått innan han överfördes till hemlandet och som

inte omfattas av den dom som verkställigheten

gäller. Artikelns femte punkt stadgar att

verkställighetslandet kan vidta nödvändiga åtgärder

för att förhindra att preskription av brott

inträder. Slutligen ges i artikelns sjätte punkt

konventionsstat en möjlighet att reservera sig på så

sätt att den kan förklara att den inte kommer att

överta straffverkställighet enligt artikeln.

Artiklarna 4 och 5 rör undertecknande och

ikraftträdande samt efterföljande anslutning till

protokollet. I artikel 6 ges bestämmelser om

territoriell tillämpning. Artikeln innebär bl.a. att

varje stat vid undertecknande eller vid deponeringen

av instrument rörande ratifikation, godkännande

eller anslutning närmare kan ange det eller de

områden beträffande vilka protokollet skall

tillämpas. Artikel 7 anger att protokollet tillämpas

även på verkställighet av påföljder som ådömts före

protokollets ikraftträdande. Artiklarna 8 och 9

reglerar uppsägning och underrättelser.

Överväganden

Propositionen

I propositionen föreslås således att riksdagen skall

godkänna tilläggsprotokollet och den lagstiftning

som erfordras för att införliva dess bestämmelser

med svensk rätt.

I motion Ju14 (mp) begärs att tilläggsprotokollet

skall omförhandlas så att Sverige kan reservera sig

mot möjligheten att överföra straffverkställighet

från Sverige till annan konventionsstat, om denna

inte har en inriktning av sin kriminalpolitik som

motsvarar den svenska eller om dess kriminalvård

inte tillgodoser mänskliga rättigheter. I motion

Ju13 (v) begärs att Sverige skall reservera sig mot

artikel 3 i tilläggsprotokollet. Motionärerna hävdar

att förhållandena i fängelserna i många stater, som

kan ansluta sig till protokollet, är sådana att det

skulle strida mot de mänskliga rättigheterna att

överföra straffverkställighet dit. Motionsyrkandena

tar således sikte på det s.k. utvisningsfallet i

artikel 3 i tilläggsprotokollet.

När det gäller motiven för regeringens förslag i

denna del anförs i propositionen bl.a. följande. Ett

av överförandekonventionens syften är att

återanpassa den dömde till ett liv utan

kriminalitet, och en förutsättning för detta anses

vara att den dömde samtycker till överförandet av

verkställigheten. Enligt detta resomenang skulle,

för det fall samtycke inte vore ett krav,

överförandet kunna få en motsatt effekt, dvs. en

återanpassning skulle t.o.m. försvåras. Detta

resonemang torde dock inte ha bärighet när det

gäller dömda personer som efter det att påföljden

verkställts skall utvisas från det land där straffet

avtjänas. Skall den dömde utvisas, torde det bli

svårare för kriminalvårdsmyndigheterna att

rehabilitera den dömde, eftersom personen i fråga

inte kommer att vistas där (dvs. i

verkställighetslandet) efter frigivningen. En

återanpassning torde i stället bli bättre och mer

effektiv, om den dömde överförs till sitt hemland så

tidigt som möjligt för att där bli föremål för olika

åtgärder i syfte att anpassa vederbörande till ett

laglydigt liv i det land där hon eller han kommer

att vistas. Den dömdes återanpassning kan t.o.m.

försvåras, om personen i fråga efter ett långt

fängelsestraff och utan några anpassningsåtgärder

utvisas till t.ex. Sverige. Det kan bli avsevärt

svårare att då ta hand om den personen, framhåller

regeringen, som också understryker att den dömdes

uppfattning i fråga om överförande kommer att

beaktas med hänsyn till vad som stadgas i artikel

3.2 i tilläggsprotokollet.

Regeringen anför vidare att i de fall då en

frihetsberövande påföljd har ådömts en person i

Sverige skall den dömde kunna överföras till en

annan stat för verkställighet av den av svensk

domstol ådömda påföljden under förutsättning att den

stat som kommer i fråga för att överta

verkställigheten medger detta.

Regeringen påpekar att med frihetsberövande påföljd

som har ådömts i Sverige avses inte bara fängelse

utan även t.ex. överlämnande till rättspsykiatrisk

vård. Utvisningsfallet avser således även utländska

medborgare som här har överlämnats till sådan vård

och som skall utvisas.

Tilläggsprotokollet ger tillträdande stat en

möjlighet att reservera sig mot artikel 3, dvs.

förklara att den staten inte avser att överta

verkställighet i utvisningsfallen. Värdet av

tilläggsprotokollet torde, anför regeringen, främst

ligga i att överförande skall kunna ske utan den

dömdes samtycke i dessa fall. Sverige bör därför

enligt regeringens mening inte reservera sig mot att

överta verkställighet i utvisningsfallet (prop. s.

28 f).

Fråga om verkställighet enligt tilläggsprotokollet

i främmande stat av en påföljd som ådömts här i

riket skall, enligt förslaget, upptas av

Kriminalvårdsstyrelsen, eller, i fråga om

verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk

vård, av Socialstyrelsen (34 a § IVL).

Vad först gäller motionsyrkandena, vill utskottet

framhålla att tilläggsprotokollet inte skapar någon

skyldighet för Sverige att överföra verkställighet

av en här i riket ådömd påföljd till en annan stat

som tillträtt protokollet. Protokollet ger däremot

Sverige en rätt att av en sådan stat begära att den

skall överta verkställigheten av en frihetsberövande

påföljd, om den som ådömts påföljden dessutom skall

utvisas. Och en sådan begäran kan Sverige framställa

även om den dömde själv inte samtycker till att

verkställigheten överförs.

Tilläggsprotokollet ger följaktligen inte heller

möjlighet att reservera sig på det sätt motionärerna

efterlyst.

När det sedan gäller frågan om det är önskvärt att

kunna överföra en här i riket ådömd påföljd utan den

dömdes samtycke, vill utskottet erinra om att IVL

redan ger en sådan möjlighet, nämligen när

överförandet grundas på brottmålsdomskonventionen

eller annan överenskommelse med främmande stat än

överförandekonventionen.

I samband med att Sverige tillträdde

överförandekonventionen uttalades i propositionen

att denna i en del hänseenden fått en annan

utformning än man från svensk sida skulle ha önskat.

I synnerhet gällde detta det obligatoriska krav som

ställdes upp på samtycke från den dömde för att

straffverkställigheten skulle få överföras. Från

svensk sida hade hävdats att det åtminstone vad

gällde utländska intagna som dömts till utvisning

skulle vara en fördel om straffverkställigheten

kunde föras över oberoende av samtycke, men dessa

synpunkter hade inte vunnit gehör (prop. 1983/84:197

s. 46).

Vid sin behandling av konventionen uttalade

utskottet att det ville uttrycka sitt beklagande

över att konventionen delvis fått en annan

utformning än som varit önskvärt från svensk sida;

som framhölls i propositionen hade det onekligen

varit en fördel om verkställigheten kunnat överföras

oberoende av samtycke från den dömde när det gällde

utländska intagna som dömts till utvisning.

Utskottet utgick från att Sverige i det fortsatta

internationella arbetet på området sökte få de

svenska intressena tillgodosedda (JuU 1984/85:1 s. 8

f). Utskottet har senare uttalat sig i liknande

riktning (bet. 1993/94:JuU2 s. 16, bet.

1997/98:JuU19 s. 22 f och bet. 1998/99:JuU27 s. 18 f

).

Utskottet kan nu konstatera att

tilläggsprotokollets bestämmelser för det s.k.

utvisningsfallet ligger helt i linje med de önskemål

som utskottet vid upprepade tillfällen framfört. Att

det genom regeringens förslag i denna del blir

möjligt att överföra straffverkställighet för

personer som skall utvisas måste hälsas med

tillfredsställelse. Utskottet ställer sig således

bakom förslaget i denna del.

Såvitt gäller de farhågor som uttalats i motionerna

för att man från svensk sida skulle göra

framställning om överförande av straffverkställighet

till stater som inte respekterar de mänskliga

rättigheterna, berörs inte den problematiken i den

förevarande propositionen. De bestämmelser om hinder

mot framställning om överförande av verkställighet

som finns i IVL för nu ifrågavarande fall avser den

dömdes person och gärningens beskaffenhet. De berör

däremot inte förhållandena under verkställigheten.

I denna fråga vill utskottet anföra följande.

Tilläggsprotokollet kan tillträdas av stater som har

undertecknat överförandekonventionen. Det rör sig

alltså i första hand om europeiska stater, vilka

ratificerat den europeiska konventionen om skydd för

de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna (Europakonventionen). Härutöver har

överförandekonventionen tillträtts av vissa andra

stater såsom Förenta staterna och Kanada, vilka är

västerländska rättsstater. Redan häri kan alltså

sägas ligga en viss garanti mot att ett överfört

straff inte verkställs under oacceptabla

förhållanden.

Samtidigt är det tydligt att Kriminalvårdsstyrelsen

eller Socialstyrelsen vid övervägande av om den

skall begära att en påföljd får verkställas

utomlands har anledning att ta ställning till under

vilka förhållanden verkställigheten kan tänkas ske i

den främmande staten. Under förarbetena till IVL

uttalade föredragande statsrådet sålunda att det

självfallet aldrig kunde komma i fråga att

överflytta verkställighet av påföljd till en

främmande stat, om förhållandena var sådana att det

enligt 53 och 54 §§ i dåvarande utlänningslagen

(1954:193) skulle ha mött hinder att genom

verkställighet av beslut enligt den lagen om den

dömdes avlägsnande ur riket befordra honom till den

ifrågavarande staten. Den ordning för prövning av

frågor om överflyttning till verkställighet till

främmande stat som skulle gälla enligt IVL torde

innebära tillräckliga garantier för att denna

grundsats undantagslöst kom att upprätthållas (prop.

1972:98 s. 92).

De nämnda lagrummen motsvaras närmast av 8 kap.

1 och 2 §§ utlänningslagen (1989:529). Av 8 kap. 1 §

framgår att en avvisning eller utvisning aldrig får

verkställas till ett land om det finns skälig

anledning att tro att utlänningen där skulle vara i

fara att straffas med döden eller med kroppsstraff

eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig

eller förnedrande behandling eller bestraffning och

inte heller till ett land där han inte är skyddad

mot att sändas vidare till ett land där han skulle

vara i sådan fara. Inte heller får, enligt 8 kap. 2

§, en utlänning - med vissa undantag - sändas till

ett land där han riskerar att utsättas för

förföljelse.

Här kan vidare nämnas att utskottet i samband med

behandlingen av äldre yrkanden rörande överförande

av straffverkställighet uttalat att intresset från

svensk sida främst gällde i förhållande till länder

med likartade rättssystem. Beträffande andra länder

kunde det finnas anledning till viss försiktighet

när det gällde att överföra verkställigheten; bl.a.

måste beaktas skillnader i fråga om den vård och

behandling som förekom (JuU 1982/83:25 s. 11).

Utskottet vill nu understryka att en framställning

om överförande av en här i riket ådömd påföljd måste

föregås av överväganden rörande de förhållanden

under vilka verkställigheten i den främmande staten

kan komma att ske. I allmänhet torde inte

förhållandena i de till överförandekonventionen och

tilläggsprotokollet anslutna staterna behöva ge

upphov till några tveksamheter - det kan inte gärna

i ett internationellt samarbete heller begäras att

verkställigheten skall ske under former som helt

motsvarar de svenska. Föreligger däremot

förhållanden motsvarande dem som anges i 8 kap. 1

och 2 §§ utlänningslagen eller framstår

förhållandena för verkställighet i den främmande

staten eljest som helt oacceptabla bör det enligt

utskottets uppfattning inte komma i fråga att göra

någon framställning om överförande.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Ju13

och Ju14.

Såvitt gäller propositionen i övrigt anser

utskottet att också de övriga förslagen ligger väl i

linje med svenska ståndpunkter när det gäller

överförande av straffverkställighet. Regleringen kan

också verksamt bidra till bekämpandet av

internationell brottslighet. Med dessa uttalanden

tillstyrker utskottet propositionen och de i denna

upptagna lagförslagen.

Straffverkställighet vid utvisning

I motion Ju501 (m) efterfrågas överenskommelser med

andra länder för att möjliggöra att personer som i

Sverige dömts till fängelse och utvisning skall få

avtjäna sina straff i hemlandet. I motion Ju905 (c)

begärs en utredning kring möjligheterna att utvisa

sådana personer i ett tidigt skede av

verkställigheten.

Som ovan redovisats ger IVL och NVL redan i dag

möjligheter att låta personer som här i riket dömts

till fängelse och utvisning verkställa sina straff i

hemlandet.

Överförande av verkställighet till annan stat

förutsätter, när varken brottmålsdomskonventionen

eller överförandekonventionen är tillämpliga, att

det föreligger någon annan internationell

överenskommelse. Vidare kan regeringen enligt 3 §

IVL om det föreligger synnerliga skäl för visst fall

träffa överenskommelse med främmande stat om

överförande av straffverkställighet. Ett exempel på

en bilateral överenskommelse är det avtal om

verkställighet av straffrättsliga påföljder som

Sverige ingått med Thailand (SÖ 1990:35).

När utskottet vid andra tillfällen behandlat

liknande motionsyrkanden har utskottet utgått från

att regeringen, då konventioner inte föreligger,

söker träffa bilaterala avtal om överförande av

straffverkställighet (se t.ex. bet. 1994/95:JuU16 s.

14).

Utskottet vill nu framhålla att förslagen i den

förevarande propositionen går i den riktning

motionärerna efterlyser. Sålunda framhålls i

propositionen som en allmän utgångspunkt att en

återanpassning torde bli mer effektiv om den dömde i

ett tidigt skede överförs till sitt hemland. I

förhållande till stater som är anslutna till

brottmålsdomskonventionen eller

överförandekonventionen med tilläggsprotokollet

synes motionsönskemålen väsentligen tillgodosedda

genom propositionens förslag.

Vad gäller stater som inte är anslutna till någon

av de nämnda konventionerna utgår utskottet alltjämt

från att regeringen, utan något särskilt riksdags-

initiativ, undersöker möjligheterna att ingå

bilaterala avtal i den omfattning som är önskvärd.

Med det anförda avstyrker utskottet såväl motion

Ju501 som motion Ju905 i nu berörda delar.

Straffmätning vid utvisning m.m.

I motion Ju701 (m) begärs att ett utmätt

fängelsestraffs längd inte skall påverkas av ett

förordnande om att den dömde skall utvisas. Vidare

begärs i motionen att Sverige skall agera för att

utvisningsdömda alltid skall tas emot i sina

hemländer. Det har nämligen enligt motionären

förekommit att beslut om utvisning inte kunnat

verkställas därför att den dömdes hemland inte tagit

emot honom; resultatet har då blivit att den dömde

fått ett lindrigare straff av hänsyn till en

utvisning som sedan inte ägt rum.

Enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen får en utlänning

utvisas ur Sverige om han dömts för ett brott som

kan leda till fängelse eller om en domstol

undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som

utlänningen har dömts till. Utlänningen får dock

endast utvisas om han dömts till svårare straff än

böter och det på grund av gärningens beskaffenhet

och övriga omständigheter kan antas att han kommer

att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här

i landet eller om brottet med hänsyn till den skada,

fara eller kränkning som det har inneburit för

enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt

att han inte bör få stanna kvar. Av 4 kap. 10 §

samma lag framgår att domstolen, när den överväger

utvisning, skall på närmare angivet sätt beakta

utlänningens anknytning till det svenska samhället.

Av 29 kap. 5 § 4 brottsbalken följer att rätten vid

straffmätningen utöver brottets straffvärde skall

beakta om den tilltalade förorsakas men genom att

han på grund av brottet utvisas ur riket.

Motsvarande bestämmelser fanns i 1954 års och 1980

års utlänningslagar. Lagmotiven antyder närmast att

utvisning regelmässigt är att betrakta som men för

den dömde (jfr NJA II 1954 s. 158 och NJA II 1980 s.

281 f).

Bestämmelsen innebär i allmänhet att utlänningen på

grund av utvisningen får ett kortare fängelsestraff

än han eljest skulle ha fått. I rättspraxis synes

dock någon hänsyn till utvisning inte tas vid

straffmätningen i fråga om utlänningar som saknar

närmare anknytning till Sverige.

Av 8 kap. 5 § utlänningslagen framgår att om en

utlänning som skall utvisas inte kan sändas till

sitt hemland, får han i stället sändas till något

annat land. Bestämmelsen kan tillämpas bl.a. när den

stat till vilken utlänningen normalt skulle ha sänts

vägrar att ta emot honom (prop. 1988/89:86 s. 196

f).

Utskottet anser för sin del att en möjlighet att

beakta det men den dömde lider genom att han utvisas

är nödvändig för att utlänningar inte i realiteten

skall drabbas svårare i påföljdshänseende än andra

dömda. I de fall utvisning av en för brott dömd

person inte kan verkställas därför att hans hemland

vägrar att ta emot honom utgår utskottet från att

regeringen söker lösa problemet genom

överenskommelse med vederbörande stat. Utskottet

avstyrker motion Ju701.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande godkännande av

tilläggsprotokollet

att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:Ju13 och

1999/2000:Ju14 godkänner 1997 års

tilläggsprotokoll till Europarådets konvention

från 1983 om överförande av dömda personer,

res. 1 (v)

2. beträffande internationella

verkställighetslagen

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i lagen (1972:260) om internationellt samarbete

rörande verkställighet av brottmålsdom,

res. 2 (v) - villk.

3. beträffande nordiska

verkställighetslagen

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,

Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m.m.,

4. beträffande straffverkställighet vid

utvisning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju501 yrkande 1

och 1999/2000:Ju905 yrkande 30,

res. 3 (m, c)

5. beträffande straffmätning vid utvisning

m.m.

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju701.

res. 4 (m)

Stockholm den 14 mars 2000

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun

Hellsvik (m), Ingvar Johnsson (s),

Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v),

Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Ann-Marie Fagerström

(s), Maud Ekendahl (m), Helena

Frisk (s), Yvonne Oscarsson (v),

Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m), Kia Andreasson (mp),

Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp)

och Göran Norlander (s).

Reservationer

1. Godkännande av tilläggsprotokollet

(mom. 1)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Bland de länder som kan tillträda

tilläggsprotokollet finns sådana, vilka mer eller

mindre regelmässigt använder tortyr eller annan

förnedrande behandling i sina fängelser. I många

länder, bl.a. i Sveriges närområde, finns fängelser

som är så dåliga att verkställighet i dem i sig

torde kunna rubriceras som omänsklig eller

förnedrande behandling. Att överföra verkställighet

dit skulle innebära ett brott mot bestämmelsen i

artikel 3 i Europakonventionen om förbud mot tortyr

och annan omänsklig eller förnedrande behandling

eller bestraffning. Framför allt dessa

omständigheter talar emot att det bör vara möjligt

att överföra straffverkställighet utan den dömdes

samtycke i andra fall än det s.k. flyktfallet. Vi

anser att riksdagen nu bör avslå förslaget om

godkännande av tilläggsprotokollet. Regeringen bör

samtidigt få i uppdrag att omförhandla

tilläggsprotokollet så att detta för svensk del inte

omfattar någon möjlighet att överföra

straffverkställighet utan den dömdes samtycke. Vad

vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande godkännande av

tilläggsprotokollet

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju13 och

1999/2000:Ju14 dels avslår regeringens förslag

om godkännande av 1997 års tilläggsprotokoll

till Europarådets konvention från 1983 om

överförande av dömda personer, dels som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 1.

2. Internationella verkställighetslagen

(mom. 2)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Av vad vi anfört i reservation 1 följer att det inte

bör vara möjligt att i de s.k. utvisningsfallen

överföra straffverkställighet utan den dömdes

samtycke. De regeringsförslag till ändringar i

lagen (1972:260) om internationellt samarbete

rörande verkställighet av brottmålsdom som föranleds

av artikel 3 i tilläggsprotokollet bör då inte

genomföras. Förslaget till ändringar i nämnda lag

bör avslås och regeringen få i uppdrag att återkomma

med en ny lagtext med den inriktning som följer av

vad vi anfört i reservation 1. Vad vi nu anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande internationella

verkställighetslagen

att riksdagen dels avslår regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1972:260) om internationellt

samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom, dels som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 2.

3. Straffverkställighet vid utvisning

(mom. 4)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Gunnel Wallin

(c) anför:

Det är visserligen tillfredsställande att

möjligheterna till överförande av

straffverkställighet i samband med utvisning

utvidgas i förhållande till stater som tillträtt

överförandekonventionen och dess tilläggsprotokoll.

Vi noterar också med tillfredsställelse att

regeringen anser det lämpligt att utvisning i

princip bör ske i ett tidigt skede av

verkställigheten. Enligt vår uppfattning bör

emellertid regeringen kunna göra mer. Sålunda bör

arbetet med att träffa överenskommelser med

ytterligare stater om överförande av

straffverkställighet intensifieras. Vad vi nu anfört

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande straffverkställighet vid

utvisning

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju501

yrkande 1 och 1999/2000:Ju905 yrkande 30 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 3.

4. Straffmätning vid utvisning m.m.

(mom. 5)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Enligt vår uppfattning bör svenska och utländska

medborgares brottslighet bedömas lika. När en

utlänning döms till fängelse bör därför

fängelsestraffets längd inte påverkas av om det

samtidigt förordnas att han skall utvisas. Att en

sådan ordning är motiverad anser vi framgå av att

utvisningsbeslut i vissa fall inte kunnat

verkställas, vilket lett till att den dömde endast

drabbats av ett "rabatterat" fängelsestraff.

Regeringen bör få i uppdrag att utarbeta och till

riksdagen återkomma med lagförslag av den innebörd

vi nu skisserat. Regeringen bör också verka för att

överenskommelser ingås med främmande stater så att

dessa tar emot egna medborgare som utvisats till

hemlandet. Vad vi nu anfört bör ges regeringen till

känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande straffmätning vid utvisning

m.m.

att riksdagen med anledning av motion

1999/2000:Ju701 som sin mening ger

regeringen till känna vad som

anförts i reservation 4.

Särskilt yttrande

1. Godkännande av tilläggsprotokollet

(mom. 1)

Kia Andreasson (mp) anför:

Jag instämmer i majoritetens uppfattning i fråga om

de situationer där man från svensk sida inte bör

göra någon framställning om överförande av

straffverkställighet till annan stat. Jag vill

dessutom förtydliga vad jag menar med oacceptabla

förhållanden. Det gäller stater med fängelser som är

så dåliga att verkställighet i dem kan rubriceras

som omänsklig eller förnedrande behandling. I dessa

fall bör någon framställning om överförande alltså

inte göras.

Regeringens lagförslag

1997 års tilläggsprotokoll till

Europarådets konvention från 1983 om

överförande av dömda personer