Bet. 1999/2000:JuU14

Justitieutskottets betänkande

1999/2000:JUU14

Ändringar i rättshjälpslagen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1999/2000

JuU14

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändringar i

rättshjälpslagen. Förslaget innebär bl.a. att de gränsvärden för rättssökandes

ekonomiska underlag som ligger till grund för bestämmande av rätts-

hjälpsavgift skall förändras. De nya gränsvärdena innebär att rättshjälpsav-

giften kommer att sänkas för rättssökande, vilkas ekonomiska underlag un-

derstiger 200 000 kr.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Till betänkandet har fogats en reservation.

Propositionen

I proposition 1999/2000:59 (Justitiedepartementet) har regeringen föreslagit

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen

(1996:1619).

Lagförslaget, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se

bilaga.

Motionerna

Motion väckt med anledning av propositionen

1999/2000:Ju15 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär att reglerna rörande rättshjälp skall utformas enligt de för-

slag som framförts i motionen.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1999

1999/2000:Ju809 av Inger Strömbom (kd) vari yrkas att riksdagen hos rege-

ringen begär förslag om en utredning om rättegångskostnader i vård-

nadstvister.

1999/2000:So329 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rättshjälp vid pisksnärtsskador.

Utskottet

Bakgrund

Den 1 december 1997 trädde en ny rättshjälpslag (1996:1619) i kraft. Lagen

beslöts av riksdagen år 1996 (prop. 1996/97:9, bet. 1996/97:JuU3, rskr.

1996/97:55). Den nya lagen har till grundläggande syfte att ge rättsligt bi-

stånd åt dem som inte kan få det på annat sätt.

Enligt lagen är rättshjälpen subsidiär till rättsskyddet, dvs. den som har en

rättsskyddsförsäkring eller liknande rättsskydd, som täcker den aktuella

angelägenheten, får inte beviljas rättshjälp. Vidare innebär lagen att den som

inte har rättsskydd av detta slag men som borde ha haft det med hänsyn till

sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina personliga och ekonomiska förhållan-

den får beviljas rättshjälp endast om det finns särskilda skäl. Som en allmän

förutsättning för att rättshjälp skall beviljas gäller att det, med hänsyn till

angelägenhetens art och betydelse samt tvisteföremålets värde och omstän-

digheterna i övrigt, är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

När en ansökan om rättshjälp prövas skall sökandens ekonomiska underlag

bestämmas. Med ekonomiskt underlag avses den rättssökandes beräknade

årsinkomst sedan på närmare angivet sätt hänsyn tagits till underhållsskyl-

dighet, förmögenhetsförhållanden och skuldsättning. Rättshjälp får beviljas

en fysisk person vars ekonomiska underlag inte överstiger 260 000 kr.

Om rättshjälp beviljas, betalar staten kostnaderna för bl.a. rättshjälpsbiträ-

de, bevisning och utredningskostnader.

Den som har beviljats rättshjälp skall betala en rättshjälpsavgift som be-

stäms med hänsyn till kostnaderna för rättshjälpsbiträdet och den rättssökan-

des ekonomiska underlag. Rättshjälpsavgiften beräknas som en procentuell

andel av ersättningen till rättshjälpsbiträdet och skall betalas till denne all

eftersom kostnaderna uppkommer. Systemet innehåller sex avgiftsnivåer

enligt det följande.

Ekonomiskt underlag

Procentsats

Lägsta avgift

0-20 000

2

-

20 000-40 000

5

500

40 000-80 000

10

1 000

80 000-120 000

20

1 500

120 000-160 000

30

2 000

160 000-260 000

40

5 000

Ärendet

Regeringen gav i mars 1998 Domstolsverket i uppdrag att undersöka var

inkomstgränsen för rättshjälp borde ligga. I uppdraget ingick också att under-

söka behovet av justeringar i avgiftssystemet. Domstolsverket redovisade

uppdraget i vad det avsåg inkomstgränsen i en promemoria i juni samma år.

Promemorian låg till grund för ändringar i rättshjälpslagen som trädde i kraft

den 1 april 1999 (prop. 1998/99:10, bet. 1998/99:JuU6, rskr. 1998/99:132,

SFS 1999:63). Ändringarna innebar bl.a. att inkomstgränsen för rätt till rätts-

hjälp höjdes från 210 000 kr till 260 000 kr.

Domstolsverket redovisade återstoden av uppdraget i november 1998 och

maj 1999 och lämnade då förslag till ändringar i avgiftssystemet. På grund-

val av redovisningarna utarbetades inom Justitiedepartementet en promemo-

ria med förslag till ändringar av de gränsvärden som gäller för beräkning av

rättshjälpsavgift. Promemorian har remissbehandlats (Ju dnr 98/3876).

Till grund för förslagen i propositionen i denna del ligger promemorian

och remissbehandlingen av denna. Härutöver lämnas i propositionen förslag

till en mindre justering, närmast av rättelsekaraktär, i rättshjälpslagens be-

stämmelser om ersättning för rådgivning.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår att systemet för beräkning av rättshjälpsavgift skall bli

förmånligare för dem som beviljas rättshjälp. Detta skall åstadkommas ge-

nom en justering av de gränsvärden som gäller för beräkning av rätts-

hjälpsavgiften. Förslaget innebär att fler personer kommer att hamna i ett

lägre intervall och därmed få en lägre rättshjälpsavgift.

Vidare föreslås en mindre justering som innebär att den som har lämnat

rådgivning har rätt till ersättning från staten i samtliga fall där nedsättning

rådgivningsavgiften har skett.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.

Överväganden

Avgiftsgränserna

I propositionen föreslås att gränsvärdena för bestämmande av rättshjälpsav-

gift skall höjas i samtliga sex intervaller.

I sina skäl för förslaget framhåller regeringen den förra året genomförda

höjningen av inkomstgränsen för rättshjälp från 210 000 kr till 260 000 kr.

Eftersom de nuvarande avgiftsgränserna fastställdes med utgångspunkt i den

tidigare gällande inkomstgränsen, finns det enligt regeringens uppfattning

anledning att se över om även avgiftsgränserna bör justeras.

Sedan rättshjälpslagens tillkomst har, understryker regeringen, den genom-

snittliga löneökningen i Sverige varit omkring 9 %. Visserligen är det inte

alltid självklart att en genomsnittlig inkomstökning bör medföra att avgifts-

gränserna justeras. Det är å andra sidan inte heller rimligt att generella löne

ökningar innebär att alla får högre rättshjälpsavgift, dvs. att rättshjälpstaga

som kollektiv bidrar med en allt större andel av kostnaderna.

De senaste årens löneökningar har inneburit att många rättssökande passe-

rat den tidigare gränsen för rättshjälp, vilket var en av orsakerna till att de

gränsen justerades förra året. Många rättssökande har också passerat en gräns

för ett högre avgiftsintervall och får därmed en högre avgift än tidigare.

Höjningen av inkomstgränsen för rätt till rättshjälp har medfört att de olika

avgiftsintervallerna inte längre är så väl avpassade i förhållande till den grä

sen. För att skapa en bättre överensstämmelse mellan intervallerna och in-

komstgränsen bör en höjning av avgiftsgränserna ske. Vidare är det viktigt

att de personer som har de sämsta ekonomiska förutsättningarna inte får för

höga avgifter. För att åstadkomma lättnader för dessa personer bör interval-

lernas omfång justeras så att fler personer kommer i de lägre intervallerna.

Enligt regeringens uppfattning bör intervallerna höjas i ungefär motsvarande

omfattning som höjningen av inkomstgränsen för rätt till rättshjälp.

Avgiftsintervallerna blir enligt förslaget följande.

Ekonomiskt underlag

Procentsats

Lägsta avgift

0-50 000

2

-

50 000-100 000

5

500

100 000-120 000

10

1 000

120 000-150 000

20

1 500

150 000-200 000

30

2 000

200 000-260 000

40

5 000

Enligt vad regeringen anför innebär förslaget för medianrättshjälpstagaren,

dvs. en person vars ekonomiska underlag uppgår till 40 000-80 000 kr, en

halvering av rättshjälpskostnaderna.

Regeringen anför vidare att den är medveten om att avgiftssystemet i rätts-

hjälpslagen i vissa fall kan medföra tröskeleffekter, och att de effekter som i

vissa fall kan inträffa om en person hamnar strax över i stället för strax unde

en avgiftsgräns i några fall kan bli relativt stora. I vart fall gäller detta i

samma ärenden för dem som ligger inom de högre inkomstintervallerna. I de

lägre intervallerna blir effekten betydligt mindre, räknat i kronor. Det är doc

ofrånkomligt att vissa tröskeleffekter uppstår i ett system som bygger på

fasta krontalsintervaller. Regeringen framhåller att dessa effekter behandla-

des redan i förarbetena till rättshjälpslagen (prop. 1996/97:9 s. 162). Där

anfördes att en lämplig avvägning mellan risken för tröskeleffekter å ena

sidan och systemets begriplighet och effektivitet å andra sidan var ett avgifts

system med sex nivåer. Något skäl att ändra denna bedömning finns inte

enligt regeringens uppfattning (prop. s. 10 f).

I motion Ju15 (kd) anförs att regelsystemet för rättshjälp bör utformas så

att det i varje enskilt fall görs en bedömning av behovet av rättshjälp. Rätts-

hjälp skall utan begränsningar erbjudas den som har behov därav.

Utskottet behandlade ett liknande yrkande i samband med att utskottet tog

ställning till regeringens förslag till en ny rättshjälpslag. Utskottet erinrad

om att rätten till rättshjälp alltsedan rättshjälpslagens tillkomst har begräns

av att den rättssökandes inkomst inte får överstiga ett visst belopp. Denna

inskränkning kom sig av att rättshjälpen var avsedd att ge möjlighet till rätts

ligt bistånd till den som annars inte skulle kunna ta till vara sina rättsliga

intressen. Staten skulle med andra ord inte bidra till kostnader som den rätts-

sökande själv hade ekonomisk förmåga att svara för. Utskottet ansåg att det

inte fanns skäl att frångå den ordningen.

Utskottet uttalade sig också om var inkomstgränsen borde gå. Utskottet

konstaterade att regeringens förslag innebar att den stora majoriteten av

befolkningen alltjämt skulle komma att vara berättigad till rättshjälp. Endast

en mindre krets, som fick anses ha förmåga att själv stå för sina rättsliga

kostnader, skulle komma att stå utanför systemet (bet. 1996/97:JuU3 s. 23 f).

I samband med förra riksmötets behandling av frågan om inkomstgränsen

för rättshjälp hade utskottet att på nytt ta ställning till ett motionsyrkande

motsvarande det nu ifrågavarande. Utskottet anförde den gången att redan de

grundkrav som gällde för att få rättshjälp i de allra flesta fall innebar goda

möjligheter att stävja missbruk av systemet och överutnyttjande. I de fall där

så inte skulle vara fallet måste det dock finnas en gräns för hur generöst

systemet skulle vara, och utskottet ansåg att regeringens förslag beträffande

inkomstgränsen var väl avvägt. Här ville utskottet särskilt framhålla att målet

för rättshjälpen borde vara att ge rättshjälp till dem som annars inte skulle h

möjlighet att ta till vara sina rättsliga intressen. Det var inte rimligt att s

begränsade resurser skulle användas för bidrag till en mindre krets som fick

anses ha förmåga att själv stå för sina rättsliga kostnader. De allmänna förut-

sättningarna för rättshjälp gav också enligt utskottets mening goda möjlig-

heter till individuella bedömningar (bet. 1998/99:JuU6 s. 5).

Utskottet kan inte finna att det nu finns anledning till någon annan bedöm-

ning. Att utforma reglerna för rättshjälp på det sätt motionärerna efterlyser

skulle äventyra hela syftet med 1996 års rättshjälpsreform. Utskottet avstyr-

ker motion Ju15.

Enligt utskottets mening är regeringens förslag till nya gränsvärden för be-

stämmande av rättshjälpsavgift önskvärt inte minst för att säkerställa att de

sämst ställda inte får betala för höga avgifter. Utskottet har inte heller i öv

några invändningar mot regeringens förslag som alltså tillstyrks.

Rättshjälp vid vissa slag av tvister

I motion Ju809 (kd) begärs en utredning om rättegångskostnaderna i vård-

nadstvister. Motionären menar att nuvarande regler försvårar för föräldrar

som varit intagna i kriminalvårdsanstalt, och då förlorat vårdnaden om sina

barn, att söka återfå vårdnaden. Motionären framhåller att den som är intagen

i kriminalvårdsanstalt ofta inte har någon hemförsäkring.

Enligt 6 kap. 22 § föräldrabalken gäller i vårdnadstvister att vardera parten

skall bära sina rättegångskostnader. En part kan dock förpliktas att helt eller

delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad om han inlett rättegången i

onödan eller gjort sig skyldig till försumlig processföring eller om det eljest

finns särskilda skäl.

En tvist om vårdnad om barn är en sådan rättslig angelägenhet som kan

föranleda att rättshjälp beviljas.

Som utskottet erinrat om inledningsvis gäller att rättshjälp inte får beviljas,

om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande

rättsskydd som omfattar angelägenheten. Om den rättssökande saknar rätts-

skydd men med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekono-

miska och personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd, får rätts-

hjälp beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till angelägen-

hetens art och betydelse för den rättssökande ( 9 § rättshjälpslagen).

Av motiven till paragrafen framgår att den som inte har något hem att för-

säkra eller som nyligen skaffat sig en bostad, t.ex. efter en långvarig vistels

på anstalt, normalt inte kan anses ha haft förutsättningar att försäkra sig

(prop. 1996/97:9 s. 209).

Utskottet har svårt att se att nuvarande regler skulle skapa särskilda svårig-

heter för personer som varit intagna i kriminalvårdsanstalt att erhålla rätts-

hjälp. Det torde snarare vara så att personer som verkställt längre fängelse-

straff - och som ofta kan antas ha låga inkomster - har goda möjligheter att

erhålla rättshjälp och därmed få sina kostnader för en vårdnadsprocess ersat-

ta. På grund av regleringen i föräldrabalken kommer normalt inte heller

något ansvar för motpartens rättegångskostnader att uppkomma.

Mot denna bakgrund kan utskottet inte finna att det krävs några åtgärder i

ämnet, och utskottet avstyrker motion Ju809.

I motion So329 (mp) efterfrågas större möjligheter till rättshjälp vid s.k.

pisksnärtsskador.

Med pisksnärtsskada förstås en skada i nackregionen som kan uppkomma i

samband med påkörningar bakifrån och vissa andra slag av trafikolyckor.

Av trafikskadelagen (1975:1410) följer att personskada till följd av trafik

med motordrivet fordon i princip ger rätt till trafikskadeersättning, som utgår

ur trafikförsäkringen för fordonet. Trafikskadeersättning beräknas på mot-

svarande sätt som skadestånd enligt skadeståndslagens (1972:207) bestäm-

melser.

När det gäller ersättning ur trafikförsäkring, riktas anspråken normalt mot

försäkringsgivaren, dvs. den som försäkrat fordonet. Den skadelidande har i

och för sig rätt att i stället begära skadestånd enligt skadeståndslagens be-

stämmelser och talan riktas då mot skadevållaren. Sådana processer torde

dock i praktiken vara sällsynta.

Av 10 § första stycket 10 rättshjälpslagen framgår att rättshjälp inte får be-

viljas i en angelägenhet som rör trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen.

Rättshjälp får dock beviljas i en sådan angelägenhet om ett mål eller ärende

har inletts vid domstol eller enbart rör annan skada än personskada.

Enligt lagmotiven var ett huvudsakligt skäl för denna bestämmelse, som

infördes år 1988, att det allmänna inte skulle behöva betala kostnader för

sådant rättsligt bistånd som slutligen kom försäkringsbolagen till godo. Det

rör sig här om tvister där det egentligen är försäkringsbolagen som berörs

och inte de formella parterna. Regleringen innebär således att någon rätts-

hjälp inte får beviljas så länge tvisten om trafiksskadeersättning är utompro-

cessuell. Under detta skede förutsätts försäkringsbolagen bära parternas

kostnader för rättsligt biträde.

I motiven framhålls dock att i de fall den skadelidande och försäkringsgi-

varen inte kan komma överens om skadeståndsskyldigheten eller om skade-

ersättningens storlek, återstår för den skadelidande att väcka talan vid dom-

stol. När ett skadeståndsärende gått så långt brukar försäkringsbolagen i

allmänhet upphöra att ta ansvaret för den skadelidandes kostnader för förfa-

randet. Är saken anhängig vid domstol, bör därför den skadelidande ha möj-

lighet till rättshjälp (prop. 1987/88:73 s. 29).

Väljer den som drabbats av en trafikskada att väcka talan mot skadevålla-

ren i stället för att begära trafikskadeersättning, torde bestämmelsen inte

hindra att rättshjälp beviljas.

Utskottet kan för sin del, mot bakgrund av det kostnadsansvar som försäk-

ringsbolagen normalt åtar sig, inte finna annat än att gällande reglering inne-

bär att den som drabbats av en pisksnärtsskada inte av kostnadsskäl skall

behöva avstå från att driva frågor om ersättning för skadan. Något behov av

att utöka möjligheten att erhålla rättshjälp i fråga om tvister om pisksnärts-

skador föreligger inte enligt utskottets uppfattning. Motion So329 i denna del

avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avgiftsgränserna m.m.

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rätts-

hjälps-lagen (1996:1619),

2. beträffande nya principer för rättshjälpslagen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju15,

res.(kd)

3. beträffande rättegångskostnader i vårdnadstvister

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju809,

4. beträffande pisksnärtsskador

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So329 yrkande 3.

Stockholm den 30 mars 2000

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar

Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv

(kd), Ann-Marie Fagerström (s), Maud Ekendahl

(m), Helena Frisk (s), Yvonne Oscarsson (v),

Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia

Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Anita Sidén

(m) och Bengt-Göran Hansson (s).

Reservation

Nya principer för rättshjälpslagen (mom. 2)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd) anför:

Vi anser att den nuvarande konstruktionen av rättshjälpslagen, som innebär

ständiga justeringar av såväl inkomstgränsen som gränserna för rätts-

hjälpsavgifterna, är ohållbar.

Det bör i varje enskilt fall göras en bedömning huruvida rättshjälp skall

beviljas. De grundläggande förutsättningarna för rättshjälp bör vara så ut-

formade att de ger tillräckliga garantier för att missbruk eller överutnyttjand

av systemet inte skall kunna förekomma. Full rättshjälp bör utan begräns-

ningar erbjudas var och en som har behov av sådan.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag till nya regler om

rättshjälp som tillgodoser vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande nya principer för rättshjälpslagen

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju15 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservationen.

Regeringens lagförslag