Bet. 1999/2000:JuU15

Justitieutskottets betänkande

1999/2000:JUU15

Påföljdsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

JuU15

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts under den allmänna motionstiden

år 1999 och som rör påföljdsfrågor. Motionerna

gäller bl.a. tiden i häkte mellan verkställbar dom

och anstaltsplacering, behandlingen av män som har

begått vålds- eller sexualbrott, möjligheterna till

permission under anstaltsvistelsen,

frigivningsförberedelser och situationen för barn

vars föräldrar är frihetsberövade.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

I ärendet föreligger 12 reservationer, varav tre

(m, kd, c, fp), två (m, kd), tre (m), tre (kd) och

en (v, mp). I ärendet föreligger vidare två

särskilda yttranden, varav ett (m, c) och ett (v).

Motionerna

1999/2000:Ju504 av Lars Björkman och Ola Karlsson

(m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en

utredning om lämplighet och möjlighet att använda

fotbojor med G.P.S.-anslutning för

övervakningsändamål inom kriminalvården.

1999/2000:Ju506 av Kenneth Johansson (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om statligt

kostnadsansvar för personer dömda till

rättspsykiatrisk vård.

1999/2000:Ju507 av Maria Larsson och Ragnwi

Marcelind (kd) vari yrkas att riksdagen begär att

regeringen återkommer med förslag som förtydligar

vem som är betalningsskyldig för straffets

verkställighet genom elektronisk fotboja.

1999/2000:Ju508 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i socialtjänstlagen som innebär att

även kriminalvården blir skyldig att göra anmälan

till socialtjänsten då en förälder blir intagen på

anstalt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om speciella åtgärder

för att förbättra möjligheterna till kontakt mellan

intagna och deras barn,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utredningen Barn med

frihetsberövade föräldrar.

1999/2000:Ju509 av Claes-Göran Brandin och Siw

Wittgren-Ahl (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att personer med

neurologiska störningar likaväl som psykiskt

instabila får genomgå ett psykiatriskt test innan de

döms,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att med terapi och

behandling hjälpa dem att bryta en negativ trend och

i stället forma deras beteende till att bli mer

samhällsanpassat och socialt.

1999/2000:Ju511 av Ann-Kristine Johansson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att intagna ska

vara bättre förberedda inför frigivning.

1999/2000:Ju513 av Sven Bergström (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av en översyn av

kostnadsfördelningen mellan stat, landsting och

kommuner för rättspsykiatrisk vård.

1999/2000:Ju703 av Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson

(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

kvarhållande av medel som täcker kostnaderna för den

avvisades hemresa.

1999/2000:Ju721 av Lena Ek m.fl. (c, m, kd, fp, mp)

vari yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

rehabiliteringsprogram och ett nationellt

våldsbrottsprogram.

1999/2000:Ju901 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om medicinsk behandling

och terapi för sexualbrottslingar,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring av permissionsreglerna i enlighet med vad

som anförts i motionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av

farlighetsbedömningar inom kriminalvården,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

individuella vårdplaner skall styra permissionerna,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning avseende en försöksverksamhet med

intensivövervakning vid permissioner och frigång,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

disciplinåtgärder för livstidsdömda.

1999/2000:Ju905 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att regeringen

till riksdagen skall återkomma med förslag till

vilka åtgärder man avser vidta för att nedbringa

häktestider i väntan på anstaltsplacering,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översyn av

permissionsreglerna.

1999/2000:Ju906 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

en ny verkställighetslagstiftning i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1999/2000:Ju907 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari

yrkas

22. att riksdagen hos regeringen begär att frågan

om föreskriven farmakologisk behandling av pedofiler

utreds,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om tillgång till

psykologisk expertis för föräldrar som sitter på

anstalt och deras barn,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att starta en

försöksverksamhet för långtidsdömda med så kallade

utslussningsboende för att uppmuntra självständighet

och ansvarstagande,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om möjligheten att

använda elektronisk fotboja vid kortare

fängelsestraff, permissioner och vid

utslussningsboende.

1999/2000:Ju911 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om intagna i

kriminalvård och persondatorer.

1999/2000:A804 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari

yrkas

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behandling av

misshandlande män under deras strafftid.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner som rör påföljds-frågor. Motionerna har

väckts under den allmänna motionstiden år 1999.

En ny verkställighetslag

I motion Ju906 (m) begärs att regeringen snarast tar

initiativ till en ny verkställighetslag.

I proposition 1997/98:95 Ändringar i

kriminalvårdslagstiftningen, m.m. övervägde

regeringen Fängelseutredningens förslag till en ny

lag om verkställighet av fängelsestraff (SOU

1993:76). Regeringen gjorde därvid bedömningen att

det då inte fanns anledning att lägga fram något

förslag om en ny verkställighetslag.

Utskottet konstaterade vid behandlingen av

propositionen att det i och för sig fanns en del

omständigheter som talade för en ny lag om

verkställighet av fängelsestraff. Här tänkte

utskottet bl.a. på de förändringar som hade skett

när det gäller verkställighetsinnehållet. En ny lag

krävde dock enligt utskottet en mer genomgripande

redaktionell översyn av bestämmelserna i lagen

(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Vidare

hade kriminalvårdens verksamhet efter det att

Fängelseutredningens arbete avslutats genomgått en

hel del förändringar, både organisatoriskt och vad

gällde den närmare utformningen av verkställighetens

innehåll. Detta innebar enligt utskottets

uppfattning att ytterligare överväganden i frågan

krävdes. Därtill konstaterade utskottet att några

mer påtagliga tillämpningsproblem inte hade visat

sig såvitt avsåg regleringen i KvaL. Utskottet

delade därför regeringens uppfattning att det just

då inte borde läggas fram något förslag om en ny lag

om verkställighet. Utskottet var inte heller berett

att förorda att ett ytterligare utredningsarbete

sattes i gång (bet. 1997/98:JuU19 s. 7).

När utskottet senast behandlade denna fråga under

våren 1999 (bet. 1998/99:JuU27 s. 4) noterade

utskottet att regeringen hade för avsikt att på nytt

överväga frågan om en ny verkställighetslag.

Utskottet ansåg mot den bakgrunden att det saknades

anledning för riksdagen att vidta några åtgärder i

frågan.

Enligt vad utskottet har inhämtat från

Justitiedepartementet kommer frågan om en ny

verkställighetslag att övervägas i samband med att

en systematisk och redaktionell översyn av KvaL

görs. Arbetet härmed kommer att inledas under

innevarande år.

Som utskottet tidigare anfört finns det en del

omständigheter som talar för en ny lag om

verkställighet av fängelsestraff. Frågan om en ny

verkställighetslag kommer emellertid att övervägas i

samband med den översyn av KvaL som skall inledas

under året. Detta arbete bör enligt utskottet inte

föregripas. Motion Ju906 avstyrks i nu behandlad

del.

Fängelsedömda på häkte

I motion Ju905 (c) begärs förslag till åtgärder för

att nedbringa tiden i häkte mellan verkställbar dom

och anstaltsplacering.

Av 11 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid

m.m. följer att den som skall förpassas till

kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd får, i

anslutning härtill, tillfälligt förvaras i allmänt

häkte eller polisarrest i avvaktan på beslut om

anstaltsplacering eller om det behövs med hänsyn

till transportförhållandena. I förarbetena till

bestämmelsen uttalas att en sådan förvaring inte bör

pågå längre än någon eller några dagar (prop.

1974:20 s. 77).

Justitieombudsmannen (JO) har vid flera tillfällen

prövat klagomål rörande långa väntetider i häkte i

avvaktan på anstaltsplacering (se t.ex. beslut den

28 mars 1990, dnr 418-1988 och beslut den 22

februari 1991, dnr 3002-1990). JO har därvid

uttryckt kritik över att väntetiderna i vissa fall

varit för långa, och uttalat bl.a. följande. Det

vore inte rimligt att bortse från att

beläggningsförhållandena inom kriminalvården kan

lägga hinder i vägen för en omedelbar förpassning.

Om inte förpassning kan ske tämligen omedelbart till

avsedd kriminalvårdsanstalt bör den dömde dock

överföras till annan anstalt, vilken som helst där

plats kan erbjudas och som i övrigt kan komma i

fråga.

Kriminalvårdsstyrelsen har i yttrande till JO

anfört att den tolkat gällande bestämmelser på så

sätt att vistelse som här avses inte bör överstiga

en vecka. Om "rätt" plats inte finns tillgänglig

inom cirka en vecka skall tillfällig placering på

annan anstalt anvisas (se beslut den 22 februari

1991, dnr 3002-1990).

Under år 1998 ökade andelen intagna i häkte med

verkställbar dom som väntade på anstaltsplats till

omkring 10 %, vilket i medeltal motsvarar 135 fall.

Även väntetiden ökade. Den 1 juli 1999 redovisades

ett fortsatt högt antal personer som väntade på

anstaltsplacering, nämligen 151. En viss förbättring

hade dock skett, till följd av att väntetiden

minskat (prop. 1999/2000:1 utg.omr. 4 avsnitt

7.3.3).

Orsaken till ökningen av fängelsedömda på häktena

som väntar på anstaltsplacering, de s.k.

verkställighetsfallen, är framför allt svårigheterna

att placera ut dömda i anstaltsorganisationen. Av

budgetpropositionen för år 2000 framgår att olika

åtgärder har vidtagits för att häktade med

verkställbar dom skall kunna placeras ut på anstalt

snabbare och för att väntetiderna skall kunna

kortas. Bland annat har Kriminalvårdsstyrelsen under

hösten 1998 begränsat de lokala myndigheternas

möjligheter att tillfälligt stänga anstalts- och

häktesplatser, arbetat för att få

platsplaneringssystemet att fungera

tillfredsställande och öppnat anstaltsplatser som

legat i "malpåse". Ett arbete pågår också för att se

över indelningen i säkerhetsklasser och

differentiering av intagna (prop. 1999/2000:1

utg.omr. 4 avsnitt 7.3.3).

Regeringen framhöll i budgetpropositionen att

situationen med ett ökat antal fängelsedömda på

häktena som väntar på anstaltsplats inte är

acceptabel. Enligt regeringen är det väsentligt att

kriminalvården ser till att dömda till fängelse inte

verkställer sitt straff i häkte utan placeras på en

anstalt. Detta är av vikt för att tillgodose den

dömdes behov av arbete, utbildning och särskild

behandling (utg.omr. 4 avsnitt 7.3.8).

Av Kriminalvårdsstyrelsens verksamhetsstatistik

framgår att antalet fängelsedömda i häkte som

väntade på plats den 1 januari 2000 uppgick till

124. Av dessa hade 55 personer väntat mer än sju

dagar.

Justitieministern uppgav i ett interpellationssvar

den 3 februari i år att målsättningen är att ingen

fängelsedömd skall förvaras i häkte längre än sju

dagar efter det att en dom blivit verkställbar, men

att denna målsättning inte alltid kunnat uppnås. Hon

upplyste därvid att Kriminalvårdsstyrelsen är

medveten om problemet och arbetar med olika åtgärder

för att lösa detta, och att hon noga kommer att

följa Kriminalvårdsstyrelsens arbete (Riksdagens

snabbprotokoll 1999/2000:60).

Kriminalvårdsstyrelsen utredde under hösten 1999

problemet och vidtog olika åtgärder för att minska

tiderna i häkte. Kriminalvårdsstyrelsen har vidare

begärt en anslagshöjning för att kunna utöka antalet

anstaltsplatser med omkring 100. Ambitionen är att

antalet verkställighetsfall skall sjunka till i

medeltal 100 under år 2000 och till i medeltal 80

under år 2001 (kriminalvårdens budgetunderlag för år

2001).

Enligt vad utskottet har inhämtat har

Kriminalvårdsstyrelsen också, för att minska antalet

verkställighetsfall, fattat ett principbeslut om en

ny anstaltsindelning som skall vara klar till

årsskiftet 2000/2001.

Enligt utskottets mening måste strävan alltid vara

att göra tiden på häkte i avvaktan på

anstaltsplacering så kort som möjligt. De senaste

årens utveckling måste alltså betraktas som mycket

negativ, och utskottet ser med tillfredsställelse på

de åtgärder som vidtas för att förkorta

väntetiderna. Någon anledning för riksdagen att nu

vidta några åtgärder i frågan finns emellertid inte.

Motion Ju905 avstyrks i denna del.

Verkställighetsinnehållet

I motion Ju721 (c, m, kd, fp, mp) framhåller

motionärerna bl.a. att kartläggningen av

kriminalvårdens behandlingsinsatser måste

prioriteras. I motionerna Ju901 (m), Ju907 (kd) och

A804 (kd) framställs önskemål om medicinsk

behandling, s.k. kemisk kastrering, och terapi för

personer som har gjort sig skyldiga till

sexualbrott, bl.a. pedofiler.

En intagen skall enligt 10 § KvaL ges möjlighet

till lämplig sysselsättning som främjar utsikterna

för honom att efter frigivningen inordna sig i

samhället, t.ex. särskilt anordnad verksamhet som

syftar till att motverka brott. En intagen som har

behov av medicinskpsykologisk eller någon annan

särskild behandling skall också beredas sådan, om

det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och

den intagnes förutsättningar.

Enligt 12 § KvaL är en intagen normalt skyldig att

delta i den verksamhet och ha den sysselsättning som

anvisas honom. Att delta i anvisad programverksamhet

är således obligatoriskt. Medicinsk behandling kan

däremot endast ges på frivillig grund.

Regeringen har tagit vissa initiativ i frågan om

behandling av män som har dömts för vålds- och

sexualbrott mot kvinnor. Bland annat har regeringen

givit Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att, i samråd

med Socialstyrelsen, kartlägga vilka metoder som

används för behandling av män som har dömts för

våldsbrott mot kvinnor och att överväga behoven av

en utbyggnad av behandlingen för dessa män.

Därutöver har regeringen avsatt 2 miljoner kronor

för en utvärdering av i vilken utsträckning

befintliga behandlingsmetoder för män som har begått

vålds- och sexualbrott mot kvinnor är lämpliga och

verksamma (se bet. 1997/98:JuU13 s. 45 f).

Kriminalvårdsstyrelsen återrapporterade uppdraget

till regeringen i februari månad 1999.

Kartläggningen av vilka program som används för

behandling av män som har dömts för våldsbrott mot

kvinnor visar att sådana bedrivs vid sju

frivårdsenheter och fem kriminalvårdsanstalter.

Programmen genomförs huvudsakligen i samtalsform i

grupp och ofta i samarbete med polis och

socialtjänst. Problematiken tas även upp i sex- och

samlevnadskurser eller i gruppsamtal om relationer,

vid anstalter som har allmänna våldsbrottsprogram.

Kartläggningen skall användas vid den nyss nämnda

utvärderingen av befintliga behandlingsmetoder.

Det kan i sammanhanget även nämnas att

kriminalvården arbetar för att utveckla insatserna

för män som dömts för vålds- eller sexualbrott mot

kvinnor. För placering av sexualbrottsdömda finns

ett begränsat antal anstalter med särskilda

resurser. Målsättningen är att alla

sexualbrottsdömda skall delta i brottsrelaterade

program som är direkt utformade för dem. En

försöksverksamhet pågår för sexualbrottsdömda på

anstalt med ett risk- och behovsinstrument (SVR-20).

Instrumentet är ett hjälpmedel för att bedöma

riskfaktorer för återfall i likartade brott i syfte

att möta den intagnes behov av insatser, särskilt

med avseende på psykoterapeutisk behandling. Ett

liknande bedömningsinstrument (SARA) används på

försök för att utveckla insatserna för dem som har

dömts för misshandel av sin partner eller före detta

partner. Dessutom har myndigheterna inom

rättsväsendet fått ett gemensamt uppdrag inom

området våld mot kvinnor. Uppdraget innebär bl.a.

att riktlinjer skall utarbetas för respektive

verksamhet och att personalen skall fortbildas

(kriminalvårdens budgetunderlag för år 2000 s. 22

och för år 2001 s. 26).

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen haft

att ta ställning till motionsyrkanden med liknande

innehåll som de nu aktuella, senast under våren år

1999 (bet. 1998/99:JuU27 s. 6 f). Utskottet

hänvisade då till det arbete som pågår inom

Regeringskansliet med att göra en utvärdering av i

vilken utsträckning befintliga behandlingsmetoder

för män som har begått vålds- eller sexualbrott mot

kvinnor är lämpliga och verksamma. Utskottet ansåg

att utvärderingen borde avvaktas och avstyrkte

motionsyrkandena.

Enligt vad utskottet har inhämtat från

Regeringskansliet pågår alltjämt beredningen av

under vilka former utvärderingen skall ske och hur

de avsatta medlen skall användas. Regeringskansliet

avvaktar härvid en studie av kriminalvårdens

insatser för sexualbrottsdömda som Karolinska

Institutet (KI) fått i uppdrag av

Kriminalvårdsstyrelsen att utföra.

Den studie som KI genomför kommer att redovisas

till Kriminalvårdsstyrelsen under våren år 2000. Det

övergripande syftet med projektet är att undersöka

förutsättningarna för en effektstudie av

behandlingsinsatser och utfall för denna målgrupp

(kriminalvårdens årsredovisning för år 1999 s. 31).

Enligt utskottet är det av största vikt att män som

har begått vålds- eller sexualbrott erhåller adekvat

behandling i syfte att minimera risken för att de

återfaller i sådan brottslighet. Det är därför

positivt att en kartläggning har skett av de

behandlingsinsatser som görs för män som har begått

våldsbrott och att regeringen har tagit initiativ

till en utvärdering av i vilken utsträckning

befintliga behandlingsmetoder för män som har begått

vålds- eller sexualbrott mot kvinnor är lämpliga och

verksamma. Resultaten av det inledda arbetet bör

enligt utskottet avvaktas. Utskottet avstyrker

motionerna Ju721, Ju901, Ju907 och A804 i nu

behandlade delar.

I motion Ju901 (m) efterlyses regler som gör det

möjligt att vidta disci-plinåtgärder gentemot

livstidsdömda.

Tidigare fanns det i 47-49 §§ KvaL bestämmelser om

disciplinär bestraffning av intagna i

kriminalvårdsanstalt dels genom tidstillägg, dels

genom varning. I samband med att bestämmelserna om

villkorlig frigivning ändrades år 1998 togs

möjligheten till tidstillägg bort. I stället

infördes nya bestämmelser om möjligheten att

senarelägga den villkorliga frigivningen i 26 kap. 7

§ brottsbalken. Enligt dessa får tidpunkten för

villkorlig frigivning senareläggas med högst 15

dagar varje gång den dömde i väsentlig grad bryter

mot vad som gäller för verkställighet i anstalt

(prop. 1997/98:96, bet. JuU21, rskr. 275).

Reglerna om senareläggning av villkorlig frigivning

innebär att de livstidsdömda som fått sitt straff

tidsbestämt kan få sin frigivning framflyttad. För

övriga livstidsdömda innebär reglerna ingen ändring.

Frågan om disciplinär bestraffning av långtidsdömda

togs upp av Fängelseutredningen i betänkandet

Verkställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76 s. 365

f). Utredningen ansåg bl.a. att det förelåg ett

behov av ytterligare sanktionsregler, och

utredningen föreslog därför att det skulle vara

möjligt att göra avdrag på den ersättning som utgår

till en intagen för deltagande i anvisad verksamhet

samt att besluta om ensamvistelse i den intagnes

bostadsrum. Fängelseutredningens förslag avseende

det disciplinära sanktionssystemet har inte lett

till lagstiftning.

Regeringen anförde i proposition 1997/98:95 att

frågan om det disciplinära sanktionssystemet borde

tas upp i samband med utformandet av en ny

verkställighetslag.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden

rörande disciplinåtgärder vid olika tillfällen,

bl.a. i betänkandet 1997/98:JuU19. Utskottet

hänvisade då till de nya bestämmelserna om

senareläggning av den villkorliga frigivningen.

Utskottet utgick härvid från att misskötsamhet från

den intagnes sida under verkställigheten men innan

straffet blivit tidsbestämt - i enlighet med

dittillsvarande praxis - beaktades vid prövningen av

om livstidsstraffet genom nåd borde omvandlas till

ett tidsbestämt straff. Något initiativ från

riksdagen var enligt utskottets mening inte påkallat

(s. 19 f). Utskottet uttalade sig senast i frågan

under det förra riksmötet. Utskottet såg då inte

något skäl att uttala en annan uppfattning (bet.

1998/99:JuU27 s. 7 f).

Utskottet vidhåller alltjämt sina tidigare

uttalanden i denna fråga. Motion Ju901 avstyrks i

denna del.

Permission

I motion Ju905 (c) begärs en översyn av

permissionsbestämmelserna. I motion Ju901 (m)

framhålls att permissioner bör beviljas restriktivt

då allmänhetens skyddsintresse måste anses vara det

primära. Motionärerna anser att kriminalvården i

detta syfte måste bli bättre på att göra

farlighetsbedömningar samt att kriminalvården i

större utsträckning bör lägga de intagnas

individuella vårdplaner till grund för beslut om i

vilken utsträckning permission bör beviljas.

För att underlätta anpassningen i samhället kan en

intagen enligt 32 § första stycket KvaL beviljas

tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid

(normalpermission), om det inte finns påtaglig fara

för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd

fara för annat missbruk. Vid denna bedömning skall

särskilt beaktas om den intagne nyttjat eller

förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller

utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov.

Permission får enligt 32 § andra stycket också

beviljas om någon annan särskild anledning

föreligger (särskild permission).

För permission får ställas de villkor som anses

erforderliga beträffande vistelseort,

anmälningsskyldighet eller annat. Om noggrann

tillsyn behövs kan det föreskrivas att den intagne

under permissionen skall stå under bevakning.

I fråga om permissioner gäller dessutom vissa

kvalifikationstider. Sålunda bör enligt 12 § första

stycket förordningen (1974:248) om kriminalvård i

anstalt (KvaF) den som dömts till minst två års

fängelse inte utan särskilda skäl beviljas

permission innan han har avtjänat sex månader av

straffet. Bestämmelserna kompletteras av

Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna

råd om permissioner (KVVFS 1998:9). Av 5 § i

föreskrifterna följer att normalpermission skall

föregås av en individuellt bestämd

kvalifikationstid. Vidare följer av de till

permissionsföreskrifterna anslutande allmänna råden

att minimitiderna inte utgör någon utfästelse om

permission vid en viss tidpunkt. En intagen bör

sålunda inte ges normalpermission vid minimitiden om

han tidigare avtjänat längre fängelsestraff, vid

flera tillfällen återfallit i brott som lett till

fängelse, begått brott under verkställighet av

straff, misskött tidigare permissioner eller om hans

personliga förhållanden är sådana att

kvalifikationstiden bör förlängas.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen tagit

ställning till motionsyrkanden liknande de som nu är

aktuella, senast under våren år 1999 (bet.

1998/99:JuU27 s. 13 f). Utskottet vidhöll då sina

tidigare uttalanden. Dessa gick bl.a. ut på att

möjligheterna till permission är ett viktigt led i

den intagnes återanpassning i samhället och att de

regler som finns på området uttrycker en lämplig

avvägning mellan de intressen som bör beaktas. Vad

gäller den rent konkreta tillämpningen av

föreskrifterna har utskottet ansett att statistiken

avseende misskötta permissioner inte gärna kan

tolkas på annat sätt än att reglerna tillämpats på

ett väl avvägt sätt och att man kommit till rätta

med många av de problem som tidigare förknippats med

permissionerna. Utskottet har mot den bakgrunden

inte sett något behov av att ytterligare strama upp

permissionsreglerna, t.ex. med föreskrifter om

elektronisk övervakning.

Riksrevisionsverket har på regeringens uppdrag

granskat kriminalvården och hur den utnyttjar sina

resurser. Uppdraget redovisades i rapporten

Effektivare kriminalvård - En hindersanalys, RRV

1999:27. Riksrevisionsverket fann vid sin granskning

brister i bl.a. styrningen. Verket riktade också

kritik mot den uppföljning som sker.

Med anledning av Riksrevisionsverkets kritik och

att en av de misstänkta för de s.k. Malexandermorden

var på permission när brotten begicks beordrade

generaldirektören för Kriminalvårdsstyrelsen i en

skrivelse den 18 juni 1999 samtliga myndighetschefer

att omedelbart förvissa sig om att man hade

erforderlig kontroll över långtidsdömdas

utevistelser. Vidare tillsattes en arbetsgrupp inom

kriminalvården för att se över den praktiska

tillämpningen av gällande regler för utevistelser

och, i mån av behov, föreslå erforderliga

förändringar i regelverket. Översynen skulle

särskilt avse utevistelser för personer dömda för

grov brottslighet till fängelse fyra år eller mer

som hade eller kunde förväntas bli föremål för

normalpermissioner före den 1 februari 2000.

Arbetsgruppen, som tagit namnet 1999 års

permissionsutredning, har bl.a. haft att undersöka i

vilken grad kunskaper från riksmottagningen på

kriminalvårdsantalten Kumla används i

riskbedömningen och i vad mån en förnyad

riskbedömning görs, samt att granska de

förberedelser som görs för utevistelser och

tillämpningen av villkor i samband med utevistelser.

Den har vidare haft att undersöka tillämpningen av

förekommande beslutsdelegation och att beskriva i

vilken omfattning myndighetscheferna involveras i

bedömning och beslut angående enskilda intagna.

Arbetsgruppen redovisade i januari år 2000 sitt

uppdrag i rapporten Långtidsdömdas utevistelser. Av

rapporten framgår att det finns brister i det

nuvarande regelverket samt i fråga om den praktiska

tillämpningen av detta. I fråga om regelverket anser

arbetsgruppen sammanfattningsvis att lagstiftningen

på området är tillfredsställande men att

Kriminalvårdsstyrelsens regelverk i vissa delar bör

arbetas om. Arbetsgruppens främsta kritik rör dock

den praktiska tillämpningen av regelverket samt

brister i intern kontroll och uppföljning.

Permissioner har i många fall beviljats

slentrianmässigt och särskilda permissioner har

ibland beviljats för tveksamma ändamål. I många fall

har särskilda villkor för utevistelserna saknats.

Härtill kommer att kontrollen av de intagna har

varit bristfällig. Kriminalvården har i ett flertal

fall haft dålig kännedom om under vilka förhållanden

som den intagne tillbringar permissionen. Någon mer

ingående uppföljning efter genomgången permission

har inte skett utan i regel har endast drogfrihet

och färdhandlingar kontrollerats vid återkomsten

till anstalten. Enligt arbetsgruppen krävs det en

stramare tillämpning, bättre kontroll och minskad

volym av utevistelser. Bland annat föreslås att

noggrann planering och kontroll skall vara

obligatoriska inslag vid långtidsdömdas utevistelser

samt att varje utevistelse skall föregås av en

individuell behovsprövning. När det gäller besluten

om utevistelse föreslås att två befattningshavare

alltid skall delta, varav minst en på chefsnivå. Det

föreslås också att myndighetschefer och regionchefer

skall åläggas att skapa system för kontinuerlig

tillsyn och kontroll. Som en omedelbar åtgärd

föreslår arbetsgruppen att lokala och regionala

chefer får i uppdrag att snarast göra en genomgång

av samtliga intagnas utevistelser och därvid

särskilt kontrollera att regelsystemet tillämpas

korrekt.

Justitieministern uttalade sig den 3 februari i år

i ett interpellationssvar i fråga om

permissionsreglerna för fängelsedömda. Hon hänvisade

därvid till ovan redovisad rapport och anförde att

det är en självklarhet att varje permission skall

planeras, kontrolleras och följas upp. Hon utgick

från att Kriminalvårdsstyrelsen omedelbart skulle

vidta åtgärder för att förbättra kontrollinsatserna.

Hon anförde vidare i fråga om behovet av

farlighetsbedömningar bl.a. följande. Ett arbete med

att utveckla möjligheterna att göra säkrare risk-

och farlighetsbedömningar pågår inom kriminalvården.

Ett exempel är riksmottagningen vid Kumla där alla

långtidsdömda män utreds och en individuell

riskprofil tas fram. Den används som en del i

bedömningen av vilka särskilda villkor som skall

gälla för långtidsdömda, bl.a. vid permissioner. För

att förhindra permissionsmissbruk är den

riskbedömning som inledningsvis görs av

långtidsdömda emellertid inte tillräcklig.

Kriminalvården måste hitta bättre metoder och

arbetssätt för att göra risk- och

farlighetsbedömningar. Regeringen har därför gett

Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att redovisa vilka

åtgärder som vidtagits för att göra säkrare risk-

och farlighetsbedömningar (Riksdagens snabbprotokoll

1999/2000:60).

Återrapportering av uppdraget att redovisa vilka

insatser som genomförts i fråga om risk- och

farlighetsbedömningarna skall ske i samband med att

kriminalvården avger sin årsredovisning för år 2000

(kriminalvårdens regleringsbrev för år 2000).

Enligt vad utskottet har inhämtat från

Kriminalvårdsstyrelsen har alla lokala chefer inom

kriminalvården fått i uppdrag att gå igenom samtliga

utevistelser, göra en behovsprövning i varje enskilt

fall, överväga i vilken mån permissionerna skall

förenas med särskilda villkor och förbättra

kontrollen av permissionerna. Uppdraget skall

återrapporteras till Kriminalvårdsstyrelsen. Vidare

pågår en översyn av Kriminalvårdsstyrelsens

föreskrifter och allmänna råd om permissioner. De

nya föreskrifterna beräknas vara klara till sommaren

år 2000.

Utskottet konstaterar i likhet med motionärerna att

det under år 1999 har skett flera allvarliga fall av

permissionsmissbruk som ger anledning att strama upp

permissionsbestämmelserna och deras tillämpning.

Samtidigt noterar utskottet att

Kriminalvårdsstyrelsen redan vidtagit en rad

åtgärder på området och att ytterligare åtgärder

planeras. Därtill kommer det återrapporteringskrav

regeringen ålagt kriminalvården i fråga om

insatserna för att göra säkrare risk- och

farlighetsbedömningar. Enligt utskottet finns det

för närvarande inte anledning för riksdagen att

vidta några åtgärder i frågan. Motionerna Ju901 och

Ju905 avstyrks i nu behandlade delar.

I motionerna Ju504 (m), Ju901 (m) och Ju907 (kd)

begärs att elektronisk övervakning skall användas

vid permissioner och frigång.

Även frågan om att använda elektronisk övervakning

vid permissioner har berörts av 1999 års

permissionsutredning. Enligt utredningens

uppfattning är sådan övervakning varken praktiskt

möjlig eller särskilt effektiv för att kontrollera

kortvariga utevistelser. Utredningen har dock

hänvisat till att arbete pågår i

Justitiedepartementet i frågan.

Enligt vad utskottet har inhämtat avser

Justitiedepartementet att behandla frågan om

elektronisk övervakning vid permissioner i samband

med att frågan om elektronisk övervakning vid

utslussning ur anstalt övervägs (se nedan).

Utskottet har tidigare, som nyss framgått, inte

sett något behov av elektronisk övervakning vid

permissioner. Frågan får dock sägas ha kommit i ett

något annorlunda läge med hänsyn till

händelseutvecklingen.

Utskottet noterar nu att frågan om elektronisk

övervakning vid permission för närvarande bereds

inom Regeringskansliet. I detta arbete kommer för-

och nackdelarna med elektronisk övervakning vid

permission att belysas. Arbetet bör enligt utskottet

avvaktas. Motionerna Ju504, Ju901 och Ju907 avstyrks

i berörda delar.

Frigivningsförberedelser

I motion Ju511 (s) framhålls att

frigivningsförberedelserna måste bli bättre. I

motion Ju907 (kd) begärs att en försöksverksamhet

skall inledas med s.k. utslussningsboende för

långtidsdömda och att elektronisk övervakning skall

kunna användas härvid.

I regeringens proposition 1997/98:96 Vissa reformer

av påföljdssystemet konstaterade regeringen att det

hade framförts synpunkter om att det borde skapas en

möjlighet att förkorta anstaltstiden för vissa

långtidsdömda. Regeringen delade uppfattningen att

frågan om övergången från anstalt till ett liv i

frihet för dem som avtjänar långa fängelsestraff

borde ägnas särskild uppmärksamhet. Vad som därvid

borde vidareutvecklas var enligt regeringen formerna

för utslussning ur anstalt. Regeringen avsåg därför

att återkomma till frågan om möjligheterna till

strukturerad utslussning i ett senare sammanhang (s.

124).

Vad gäller frigivningsförberedelserna i övrigt fick

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i december 1997

regeringens uppdrag att kartlägga kriminalvårdens

och andra myndigheters arbete med

frigivningssituationen för intagna i fängelse (BRÅ:s

regleringsbrev för år 1998).

BRÅ redovisade i augusti 1998 sitt uppdrag i BRÅ-

rapport 1998:6 Frigivning från fängelse. BRÅ

redovisade i rapporten användningen av

fängelsestraff, de frigivnas situation och vilket

stöd kriminalvården och andra myndigheter erbjuder

den dömde. BRÅ redogjorde även för de områden som

bör förbättras och lämnade vissa förslag till

åtgärder. Bland annat föreslogs att förberedelserna

inför frigivningen skall påbörjas snarast möjligt

efter det att en person tagits in i anstalt. Vidare

föreslogs att realistiska rehabiliteringsplaner

skall läggas upp för de intagna.

Kriminalvårdsstyrelsen har med anledning av BRÅ:s

rapport givits i uppdrag att redovisa hur

kriminalvården arbetar med planering av frigivning

för att underlätta övergången från vistelse i

anstalt till ett liv i frihet. Vidare skall

styrelsen ge exempel på hur en strukturerad

utslussning ur anstalt skulle kunna utformas för

olika kategorier intagna för att förbättra

förutsättningarna för att de skall anpassa sig till

ett liv i frihet. Uppdraget skall redovisas till

Justitiedepartementet senast den 1 oktober år 2000

(kriminalvårdens regleringsbrev för år 2000). Enligt

vad utskottet har inhämtat kommer bl.a. frågan om

utslussningsboende och liknande åtgärder att beröras

i detta sammanhang.

Även Justitiedepartementet arbetar för närvarande

med frågan om frigivningsförberedelser. Enligt vad

utskottet har inhämtat kommer det under våren år

2000 att presenteras en departementspromemoria i

frågan. Denna kommer att behandla behovet av

frigivningsförberedelser i stort samt frågan om

elektronisk övervakning vid utslussning ur anstalt.

Utskottet uttalade sig senast i frågan under våren

1999. Utskottet ansåg då att det pågående

beredningsarbetet inte borde föregripas och

avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena (bet.

1998/99:JuU27 s. 14 f).

Utskottet noterar att frågan om

frigivningsförberedelser alltjämt bereds i

Justitiedepartementet. Enligt utskottet bör detta

arbete inte föregripas. Motionerna Ju511 och Ju907

avstyrks i nu behandlade delar.

Barn med frihetsberövade föräldrar

I motion Ju508 (v) begärs att det skall införas en

skyldighet för kriminalvården att göra en anmälan

till socialtjänsten enligt 71 § socialtjänstlagen

(1980:620) när en förälder tas in på anstalt.

Av 71 § andra stycket socialtjänstlagen följer att

myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom är

skyldiga att till socialnämnden anmäla om de i sin

verksamhet får kännedom om något som kan innebära

att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs

skydd.

Enligt vad utskottet har inhämtat är

Kriminalvårdsstyrelsen av uppfattningen att det bör

införas en skyldighet för kriminalvården att

underrätta socialnämnden när en förälder tas in på

anstalt.

Regeringskansliet bereder för närvarande frågan.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det

är viktigt att socialtjänsten får kännedom om när en

förälder tas in på anstalt för att kunna bereda

barnet erforderligt stöd och hjälp. Enligt utskottet

bör emellertid inte pågående beredning av frågan

föregripas. Motion Ju508 avstyrks i nu behandlad

del.

I motion Ju508 begärs vidare olika åtgärder för att

förbättra situationen för de barn som har en

förälder som sitter i fängelse. I motion Ju907 (kd)

framhåller motionärerna att barnpsykologisk expertis

bör tillhandahållas på anstalterna så att barn och

föräldrar kan ges hjälp att förbereda en så normal

gemensam livssituation som möjligt.

I augusti 1997 gav regeringen Socialstyrelsen och

Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att se över

förhållandena för barn vars föräldrar är intagna i

häkte eller anstalt samt att lämna förslag till

förändringar av gällande författningar och de andra

åtgärder som översynen kunde ge anledning till.

Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen

redovisade uppdraget i rapporten Barn med

frihetsberövade föräldrar. I rapporten lämnades ett

flertal förslag till åtgärder för att underlätta

kontakterna mellan intagna och barn. Flera förslag

lämnades också till hur de intagna skall kunna

stödjas i sin föräldraroll. Bland annat föreslogs

att fler besökslägenheter skulle inrättas vid

anstalterna samt att särskilda besöksrum skulle

tillskapas. Vidare föreslogs att särskild personal

skall utses för att ansvara för barns besök i

anstalt och häkte. Den föräldraverksamhet som pågick

inom kriminalvården skulle fortsättas för att sedan

utvärderas. För att stärka intagna män i deras

föräldraroll föreslogs också att resurser skulle

avsättas för att starta försöksverksamhet med

föräldrautbildning vid tio anstalter för män.

Rapporten har beretts i Justitiedepartementet.

Beredningen har resulterat i att kriminalvården för

år 2000 erhållit 3 miljoner kronor i extra anslag

för särskilda insatser för barn med frihetsberövade

föräldrar (prop. 1999/2000:1 utg.omr. 4 avsnitt

7.6). Regeringen framhöll i propositionen vikten av

att de intagna ges bättre möjligheter att

upprätthålla kontakten med sina familjer. Enligt

regeringen är arbetet med att förbättra de intagnas

kontakter med sin familj angeläget och bör

prioriteras även i fortsättningen, t.ex. genom att

inrätta ytterligare besökslägenheter (avsnitt

7.5.1). Kriminalvården har av regeringen i detta

syfte ålagts återrapporteringskrav för vilka

åtgärder som vidtagits med anledning av innehållet

och förslagen i rapporten Barn med frihetsberövade

föräldrar (kriminalvårdens regleringsbrev för år

2000).

Enligt vad utskottet har inhämtat från

Kriminalvårdsstyrelsen pågår inom kriminalvården

löpande arbete för att förbättra situationen för

barn med frihetsberövade föräldrar. Under år 1999

bedrevs föräldrautbildning vid tio anstalter för män

och vid samtliga kvinnoanstalter. Vidare har

anstalten Gruvbergets verksamhet med föräldra- och

samlevnadskurser utvidgats. Rekommendationer har

lämnats av Kriminalvårdsstyrelsen till anstalterna

att en person vid varje anstalt skall göras särskilt

ansvarig för barns besök samt att de intagna skall

ges möjlighet till två telefonsamtal per vecka med

sina barn. Ytterligare åtgärder planeras, t.ex.

skall föräldrautbildning erbjudas vid samtliga

anstalter och besökslokaliteterna förbättras vid

flera häkten och anstalter.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen

behandlat motionsyrkanden rörande situationen för

barn med frihetsberövade föräldrar (se bl.a. bet.

1997/98:JuU19 s. 18 f och 1998/99:JuU27 s. 11 f).

Utskottet har i dessa sammanhang framhållit att barn

med föräldrar på anstalt befinner sig i en svår

situation. Utgångspunkten, när det gäller tänkbara

åtgärder, måste därför enligt utskottet alltid vara

barnens bästa. Man får också räkna med olika

lösningar i olika fall. Till exempel kunde det

enligt utskottets mening, såsom redan sker,

undantagsvis få förekomma att mycket små barn vistas

i anstalt tillsammans med sin förälder. När det

gäller något större barn kunde detta knappast anses

lämpligt. Vidare vore det enligt utskottets mening

önskvärt om den redan förekommande verksamheten med

särskilda besökslägenheter kunde byggas ut så att

barn och föräldrar kan umgås under så normala

förhållanden som möjligt.

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i

frågan. Det är enligt utskottet positivt att

åtgärder vidtagits för att förbättra situationen för

barn med föräldrar på anstalt och att ytterligare

åtgärder planeras. Något särskilt uttalande från

riksdagen i frågan är för närvarande inte påkallat.

Utskottet avstyrker motionerna Ju508 och Ju907 i nu

behandlade delar.

Psykiskt störda lagöverträdare

I motionerna Ju506 och Ju513 (båda c) framhålls att

kostnadsansvaret för personer dömda till

rättspsykiatrisk vård bör åvila staten. I motion

Ju509 (s) begärs att personer med neurologiska

störningar som DAMP och ADHD skall få genomgå en

psykiatrisk undersökning innan de döms. I samma

motion framhålls också vikten av att personer med

sådana störningar erhåller erforderlig behandling

och terapi.

Principen att vissa personer bör ges straffrättslig

särbehandling på grund av sin psykiska status gäller

sedan lång tid tillbaka. Så skall t.ex. enligt 29

kap. 3 § brottsbalken vid straffmätningen såsom

förmildrande omständigheter beaktas om den

tilltalade till följd av psykisk störning eller

liknande haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera

sitt handlande. Vidare får enligt 30 kap. 6 § samma

balk den som har begått ett brott under påverkan av

allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse.

Han kan dock under vissa förutsättningar överlämnas

till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 §

brottsbalken.

Om en person överlämnas till rättspsykiatrisk vård

har i regel landstingen att stå för de vårdkostnader

som uppkommer.

Regeringen beslutade den 20 maj 1999 att tillkalla

en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag

att utreda frågor om ansvar och påföljder för

psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39).

Kommittén skall lämna förslag till en reformerad

reglering av det straffrättsliga ansvaret samt

formerna för ingripanden mot denna grupp av

lagöverträdare. Kommittén skall därvid bl.a.

analysera argumenten för och emot införandet av en

tillräknelighetsreglering och de konsekvenser en

sådan förändring skulle medföra, ta ställning till

hur påföljdsregleringen för de psykiskt störda

lagöverträdarna skall utformas och lämna förslag

till hur ansvaret för den rättspsykiatriska vården

skall fördelas. Utredningen skall också överväga om

det finns behov av att lagreglera frågan om ansvar

vid tillfällig sinnesförvirring som uppkommit utan

eget vållande och om det finns ett påtagligt

praktiskt behov av en särreglering när det gäller

de utvecklingsstörda. Uppdraget skall redovisas

senast vid utgången av år 2001.

Utskottet konstaterar att en utredning har

tillsatts för att utreda frågor om ansvar och

påföljder för psykiskt störda lagöverträdare. I

uppdraget ligger också att utreda vem som, formellt

och finansiellt, skall ansvara för den

rättspsykiatriska vården. Det pågående

utredningsarbetet bör enligt utskottet inte

föregripas. Motionerna Ju506, Ju509 och Ju513

avstyrks.

Övrigt

I motion Ju507 (kd) begär motionärerna ett

förtydligande av vem som skall ha kostnadsansvaret

för personer som verkställer sitt straff genom

intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Enligt lagen (1994:451) om intensivövervakning med

elektronisk kontroll får, på ansökan av den dömde,

beslutas att hans fängelsestraff skall verkställas

utanför anstalt. Verkställigheten skall ske i form

av intensivövervakning i förening med ett förbud för

den dömde att vistas utanför bostaden annat än på

särskilt angivna tider och för bestämda ändamål

såsom förvärvsarbete, utbildning, vård, nödvändiga

inköp och liknande. Efterlevnaden av förbudet skall

kontrolleras med elektroniska hjälpmedel.

Verkställigheten bedrivs under ledning av den lokala

kriminalvårdsmyndighet inom vars verksamhetsområde

den dömde har sin bostad.

Kostnaden för verkställigheten belastar

kriminalvårdens anslag. Någon exakt beskrivning av

storleken av denna finns inte. Enligt en

kostnadsmätning BRÅ genomförde i juni månad 1998

uppgick vårddygnskostnaden till 450-600 kr, medan

den enligt en mätning som Kriminalvårdsstyrelsen

genom-förde i november månad 1998 uppgick till

nästan 800 kr (Kriminalvårdens årsredovisning för år

1998 s. 37 f). Den dömde står själv för sina

levnadskostnader under verkställigheten, t.ex. genom

eget arbete.

Utskottet anser att den nuvarande ordningen för

fördelningen av kostnaderna i samband med

verkställighet av fängelsestraff genom

intensivövervakning med elektronisk kontroll är

godtagbar. Någon anledning för riksdagen att föreslå

att staten skall stå för den dömdes levnadskostnader

under verkställigheten finns enligt utskottet inte.

Motion Ju507 avstyrks.

I motion Ju703 (m) begärs att

kriminalvårdsanstalterna skall ges befogenhet att

kvarhålla del av den ersättning fängelsedömda som

skall utvisas erhåller under tiden i anstalt. Medlen

skall användas till att bekosta deras hemresa när de

utvisas.

Enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) är en

utlänning som utvisas skyldig att betala kostnaden

för sin egen resa till den ort han sänds eller

åläggs att resa genom en myndighets försorg.

Av uppgifter som utskottet erhållit från

Rikspolisstyrelsen och Polismyndigheten i Örebro

län, där kriminalvårdsanstalten Kumla är belägen,

framgår att bestämmelsen mycket sällan tillämpas.

Anledningen till detta är att den som skall utvisas

som regel antingen saknar medel eller motsätter sig

att betala för resan. Eftersom det inte finns någon

särskild ordning för indrivning i dessa fall måste

polisen, om den som skall utvisas vägrar att betala,

ansöka om stämning i domstol samt kvarstad för att

kunna utverka den utvisades medel. Detta är tids-

och resurskrävande och anses i regel inte

meningsfullt att göra.

Vad gäller den ersättning en intagen erhåller under

anstaltsvistelsen gäller enligt 44 § KvaL att

regeringen, eller den myndighet som regeringen

bestämmer, meddelar föreskrifter beträffande

användningen av ersättningen. Regeringen har med

stöd av 38 § KvaF delegerat denna befogenhet till

Kriminalvårdsstyrelsen.

Kriminalvårdsstyrelsen har reglerat frågor rörande

de intagnas ersättningar i KVVFS 1999:4. Av 15 § i

föreskrifterna följer att 10 % av den intagnes

ersättning skall innehållas för permissions- och

frigivningsändamål. De innehållna medlen skall i

första hand användas till utgifter i samband med

permission och frigivning, t.ex. för resa,

uppehälle, inköp av klädutrustning eller liknande.

Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är det möjligt att

använda dessa medel också för den dömdes hemresa i

samband med utvisning. Osäkerhet råder dock om

huruvida beloppet kan tas i anspråk utan den

intagnes samtycke.

Utskottet konstaterar att det redan finns en

möjlighet för kriminalvården att innehålla del av

den intagnes arbetsersättning för att betala hans

hemresa efter frigivningen. Svårigheterna består i

stället i att det inte är möjligt att ta medlen i

anspråk utan ett rättsligt förfarande, om inte den

intagne samtycker till det. Detta är naturligtvis

otillfredsställande. Utskottet är emellertid inte

berett att nu ta något initiativ i frågan. Motion

Ju703 avstyrks.

I motion Ju911 (m) framhålls att personer intagna

på anstalt inte skall få ha egna persondatorer och

egen programvara under fängelsetiden.

Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut den 21

oktober 1993 (Dnr 683-1993) tagit upp klagomål från

ett förtroenderåd vid en kriminalvårdsanstalt.

Klagomålet gick ut på att anstalten i fråga beslutat

att de intagna inte fick inneha egna datorer och

disketter. JO konstaterade att ett generellt förbud

för alla intagna inte är förenligt med lagen. Mot

bakgrund av bl.a. den tekniska utvecklingen och det

förhållandet att frågan om innehav av

datorutrustning inte behandlades i

Kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd överlämnades

anmälan till Kriminalvårdsstyrelsen.

Utskottet uttalade sig under våren år 1998 över ett

yrkande med samma innebörd som det nu aktuella (bet.

1997/98:JuU19 s. 22). Utskottet anmärkte då att det

pågick ett arbete med att ta fram nya allmänna råd

vad gäller innehav av teknisk utrustning och att

tyngdpunkten i dessa skulle ligga just på innehav av

datorer. Mot den bakgrunden konstaterade utskottet

att åtgärder vidtagits vad gällde behovet av regler

för innehav av datorutrustning. Utskottet utgick

från att reglerna skulle få en ändamålsenlig

utformning och avstyrkte det då aktuella

motionsyrkandet.

Kriminalvårdsstyrelsens nya allmänna råd

beträffande innehav i bostadsrum av viss teknisk

utrustning, ARK 1998:2, trädde i kraft den 25 maj

1998. Av de allmänna råden framgår bl.a. följande.

Vid en begäran om innehav av teknisk utrustning

skall den intagnes intressen vägas mot de

olägenheter för anstalten som ett medgivande till

innehav kan medföra. Att låta en intagen inneha egen

dator eller kringutrustning till sådan kan vara

förenat med olägenheter ur ordnings- och

säkerhetssynpunkt. Uppkommer fråga om att medge den

intagne innehav av egen dator och kringutrustning

till sådan måste därför en noggrann prövning göras.

I bedömningen skall vägas in i vilken utsträckning

den intagne kan utnyttja dator i anstaltens regi.

Också hänsyn till brottslighetens art, strafftidens

längd och andra faktorer skall beaktas. Om innehav

medges skall innehavet normalt sett avse bärbar

dator. Innehavet får inte avse dator som möjliggör

kommunikation. Innan den intagne får datorn i sin

besittning skall den plomberas så att anstalten vid

visitation skall kunna avgöra om den har utnyttjats

på ett sätt som inte överensstämmer med

förutsättningarna för innehavet. Är det fråga om en

dator som den intagne redan äger skall det krävas

att han redovisar vad som finns på datorns hårddisk.

En kontroll av datorns hårddisk skall också kunna

ske genom att anstalten anlitar ett företag med

specialistkompetens för detta. Den intagne skall

normalt sett inte medges att inneha disketter, annat

löstagbart datamedium eller skrivare. Vidare bör

innehavet av dator och kringutrustning förenas med

särskilda villkor, t.ex. att utrustningen endast får

förvaras i det egna bostadsrummet, att utrustningens

plombering inte får brytas och att den intagne inte

får låta någon annan intagen bruka utrustningen. Om

den intagne bryter mot villkoren skall hans rätt

till innehav omprövas.

Utskottet anser att Kriminalvårdsstyrelsens nu

gällande allmänna råd beträffande innehav av

persondatorer har fått en ändamålsenlig utformning.

Motion Ju911 avstyrks i nu behandlad del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande en ny verkställighetslag

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju906 yrkande 16,

res. 1 (m)

2. beträffande fängelsedömda på häkte

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju905 yrkande 27,

res. 2 (m, kd, c, fp)

3. beträffande behandlingen av män som

begått vålds- eller sexualbrott

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju721 yrkande 19,

1999/2000:Ju901 yrkande 5, 1999/2000:Ju907

yrkande 22 och 1999/2000:A804 yrkande 26,

res. 3 (m, kd, c, fp)

4. beträffande disciplinåtgärder för

livstidsdömda

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju901 yrkande 14,

res. 4 (m)

5. beträffande permissionsbestämmelserna

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju901 yrkandena 7,

8 och 10 och 1999/2000:Ju905 yrkande 29,

res. 5 (m, kd, c, fp)

6. beträffande elektronisk övervakning vid

permission

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju504,

1999/2000:Ju901 yrkande 11 och 1999/2000:Ju907

yrkande 32 (delvis),

res. 6 (m, kd)

7. beträffande frigivningsförberedelser

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju511 och

1999/2000:907 yrkandena 31 och 32 (delvis),

res. 7 (kd)

8. beträffande anmälningsskyldighet enligt

71 § socialtjänstlagen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju508 yrkande 1,

res. 8 (v, mp)

9. beträffande barn med frihetsberövade

föräldrar

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju508 yrkandena 2 och

3,

10. beträffande barnpsykologisk expertis

på anstalterna

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju907 yrkande 30,

res. 9 (kd)

11. beträffande psykiskt störda

lagöverträdare

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju506,

1999/2000:Ju509 och 1999/2000:Ju513,

12. beträffande kostnadsansvaret vid

verkställighet genom elektronisk övervakning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju507,

res. 10 (kd)

13. beträffande betalning av utvisades

hemresa

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju703,

res. 11 (m, kd)

14. beträffande persondatorer på

anstalterna

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju911 yrkande 22.

res. 12 (m)

Stockholm den 23 mars 2000

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar

Johnsson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström

(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Ann-Marie Fagerström

(s), Maud Ekendahl (m), Helena Frisk (s), Yvonne

Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson

(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Siw

Persson (fp), Göran Norlander (s), Anita Sidén (m)

och Yilmaz Kerimo (s).

Reservationer

1. En ny verkställighetslag (mom. 1)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson

(m) och Anita Sidén (m) anför:

Regeringen har i och för sig uppgivit att den avser

att överväga frågan i samband med den systematiska

översyn av KvaL som skall inledas under året. Detta

är enligt vår mening inte tillräckligt. Vi anser att

regeringen snarast skall ta initiativ till en

utredning med uppdrag att lämna förslag till en ny

lagstiftning. Då det finns ett stort pedagogiskt

värde med att förse en ny

straffverkställighetslagstiftning med ett namn som

överensstämmer med lagstiftningens syfte, nämligen

att ange de regler som skall gälla för hur

fängelsestraff skall verkställas, bör den nya lagen

benämnas fängelselagen.

Regeringen bör ges i uppdrag att snarast vidta

åtgärder med anledning av vad vi nu har anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande en ny verkställighetslag

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju906

yrkande 16 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 1.

2. Fängelsedömda på häkte (mom. 2)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson

(m), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp) och Anita

Sidén (m) anför:

Vi anser i likhet med utskottet att strävan alltid

måste vara att göra tiden på häkte i avvaktan på

anstaltsplacering så kort som möjligt. Väntetiden

bör enligt vår mening aldrig få överstiga sju dagar.

Tyvärr tvingas häktade med verkställbar dom ibland

vänta längre på häkte innan de placeras ut på

anstalt. Detta är enligt vår mening helt

oacceptabelt och de planerade åtgärderna framstår

som otillräckliga. Ytterligare åtgärder måste

omgående vidtas för att nedbringa väntetiderna i

häkte.

Det bör ankomma på regeringen att snarast återkomma

till riksdagen med besked om vilka åtgärder

regeringen avser att vidta i detta syfte.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande fängelsedömda på häkte

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju905

yrkande 27 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 2.

3. Behandlingen av män som begått vålds-

eller sexualbrott (mom. 3)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson

(m), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp) och Anita

Sidén (m) anför:

Det är som majoriteten anfört mycket viktigt att män

som har begått sexualbrott får adekvat behandling

för att undvika att de återfaller i likartad

brottslighet. En möjlighet är att använda sig av

medicinsk behandling, s.k. kemisk kastrering.

I dag kan sexualbrottslingar som ett led i

behandlingen av sitt brottsliga beteende frivilligt

genomgå sådan behandling. Kriminalvården har dock

inte någon möjlighet att ensam besluta om behandling

utan den bestäms och utförs inom ramen för hälso-

och sjukvården oavsett om den medicinska

behandlingen påbörjats i frihet eller under

verkställigheten. Enligt vår uppfattning bör

medicinsk behandling i kombination med terapi

användas mer frekvent inom kriminalvården.

Det får ankomma på regeringen att utreda denna

fråga och återkomma till riksdagen med förslag till

hur den medicinska behandlingen av

sexualbrottslingar skall kunna utvecklas.

Vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju901,

Ju907 och A804 bör riksdagen ge regeringen till

känna. Motion Ju721 i nu behandlad del är

tillgodosedd och bör avslås.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande behandlingen av män som

begått vålds- eller sexualbrott

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju901

yrkande 5, 1999/2000:Ju907 yrkande 22 och

1999/2000:A804 yrkande 26 och med avslag på

motion 1999/2000:Ju721 yrkande 19 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i

reservation 3.

4. Disciplinåtgärder för livstidsdömda

(mom. 4)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson

(m) och Anita Sidén (m) anför:

Det är enligt vår mening oacceptabelt att

livstidsdömda inte kan åläggas någon direkt kännbar

disciplinär bestraffning om de uppför sig illa eller

begår brott under fängelsetiden.

För att komma till rätta med problemet kan vi tänka

oss en rad nya åtgärder. Antalet permissioner kan

minskas för dem som missköter sig. Vidare kan

inskränkningar i möjligheten att ta emot besök

utgöra en effektiv åtgärd. En annan möjlighet vore

att införa löneavdrag vid misskötsamhet.

Regeringen bör få i uppdrag att snarast utreda

frågan om ett nytt system för disciplinåtgärder för

livstidsdömda.

Vi anser att utskottets lydelse under moment 4 bort

ha följande lydelse:

4. beträffande disciplinåtgärder för

livstidsdömda

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju901

yrkande 14 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 4.

5. Permissionsbestämmelserna (mom. 5)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson

(m), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp) och Anita

Sidén (m) anför:

Den praktiska tillämpningen av gällande

permissionsbestämmelser har inte alls fungerat. Det

är därför positivt att åtgärder har vidtagits inom

kriminalvården i syfte att uppnå en stramare

tillämpning av bestämmelserna. Detta är emellertid

inte tillräckligt utan ytterligare åtgärder måste

vidtas. Vid beslut om permission måste t.ex. en

avvägning göras mellan den intagnes intresse av att

få permission och medborgarnas berättigade krav på

skydd och säkerhet. För att underlätta den

bedömningen krävs att kriminalvårdens

farlighetsbedömningar av de intagna utvecklas.

Frågor om permission bör också tas upp i den

intagnes individuella vårdplan som bör styra

tilldelningen av och villkoren för permission.

Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder

med anledning av vad vi nu har anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande permissionsbestämmelserna

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju901

yrkandena 7, 8 och 10 och 1999/2000:Ju905

yrkande 29 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 5.

6. Elektronisk övervakning vid permission

(mom. 6)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson

(m) och Anita Sidén (m) anför:

De utvärderingar som har gjorts av verkställighet i

form av intensivövervakning med elektronisk kontroll

har visat på ett övervägande positivt resultat. Vi

anser att de erfarenheter kriminalvården härvid

erhållit skulle kunna användas även i andra

sammanhang. Så skulle t.ex. elektronisk övervakning

kunna införas som en extra säkerhetsåtgärd vid

permissioner och frigångar.

Regeringen bör med anledning av vad vi nu har

anfört ges i uppdrag att inom ramen för pågående

beredningsarbete skyndsamt ta fram förslag till

lagstiftning som möjliggör en försöksverksamhet med

denna inriktning.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande elektronisk övervakning vid

permission

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju504,

1999/2000:Ju901 yrkande 11 och 1999/2000:Ju907

yrkande 32 (delvis) som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i

reservation 6.

7. Frigivningsförberedelser (mom. 7)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)

anför:

Vi anser att det i syfte att underlätta frigivningen

för långtidsdömda bör införas ett särskilt

utslussningsboende. En sådan ordning skulle medverka

till att successivt återanpassa de intagna till ett

liv i frihet. För att på ett effektivt sätt kunna

kontrollera den intagne under det att han vistas på

utslussningsboendet bör kriminalvården ges möjlighet

att använda elektronisk övervakning.

Regeringen bör inom ramen för pågående

beredningsarbete beakta vad vi nu har anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 7

bort ha följande lydelse:

7. beträffande frigivningsförberedelser

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju511

och 1999/2000:907 yrkandena 31 och 32 (delvis)

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 7.

8. Anmälningsskyldighet enligt 71 §

socialtjänstlagen (mom. 8)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia

Andreasson (mp) anför:

När barn är i behov av stöd och skydd av

socialtjänsten är polis och åklagare skyldiga att

göra en anmälan enligt 71 § socialtjänstlagen. Det

är emellertid inte alltid som en person som döms

till fängelse är häktad eller föremål för

polisingripande i direkt anslutning till

anstaltsplaceringen. Den situationen kan alltså

uppkomma att varken polisen eller åklagaren gjort en

sådan anmälan. I dessa fall finns det en risk för

att barns behov av stöd och skydd inte kommer till

socialtjänstens kännedom. Kriminalvården bör därför

ges en liknande anmälningsskyldighet som den som

polis och åklagare har.

Det är i och för sig bra att frågan för närvarande

bereds inom Regeringskansliet. Regeringen bör dock

ges i uppdrag att skynda på beredningen och snarast

återkomma till riksdagen med ett lagförslag som

tillgodoser vad vi här har anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 8

bort ha följande lydelse:

8. beträffande anmälningsskyldighet enligt

71 § socialtjänstlagen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju508

yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 8.

9. Barnpsykologisk expertis på anstalterna

(mom. 10)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)

anför:

Vi anser att villkoren för de barn vars föräldrar

vistas på anstalt måste ytterligare förbättras.

Bland annat bör det på anstalterna finnas tillgång

till barnpsykologisk expertis så att barn och

föräldrar kan ges hjälp att förbereda en så normal

gemensam livssituation som möjligt.

Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder med

anledning av vad vi här har anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 10

bort ha följande lydelse:

10. beträffande barnpsykologisk expertis

på anstalterna

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju907

yrkande 30 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 9.

10. Kostnadsansvaret vid verkställighet

genom elektronisk övervakning (mom. 12)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)

anför:

Om en person verkställer sitt straff genom

intensivövervakning med elektronisk kontroll skall

han normalt sett stå för sina levnadskostnader. Om

han inte har förmåga att stå för sitt uppehälle

själv har han emellertid rätt till socialbidrag av

sin hemkommun. Detta innebär att staten i praktiken

överför del av kostnaden för verkställigheten på

kommunerna. Enligt vår uppfattning är detta inte

rimligt. Kostnaden bör i dessa fall i stället

belasta kriminalvårdens anslag.

Det ankommer på regeringen att till riksdagen

återkomma med ett förslag på hur

betalningsskyldigheten för straffs verkställighet

genom intensivövervakning med elektronisk kontroll

skall fördelas.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 12

bort ha följande lydelse:

12. beträffande kostnadsansvaret vid

verkställighet genom elektronisk övervakning

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju507 som

sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 10.

11. Betalning av utvisades hemresa (mom.

13)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson

(m) och Anita Sidén (m) anför:

Vi anser att det är stötande att kriminalvården inte

har befogenhet att utan den intagnes samtycke betala

ut kvarhållna medel för att täcka kostnaderna för

hans hemresa. Detta står också i strid med

stadgandet i 9 kap. 1 § utlänningslagen. En sådan

möjlighet bör därför införas för kriminalvården.

Det ankommer på regeringen att snarast återkomma

till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser

vad vi nu har anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 13

bort ha följande lydelse:

13. beträffande betalning av utvisades

hemresa

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju703 som

sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 11.

12. Persondatorer på anstalterna (mom. 14)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson

(m) och Anita Sidén (m) anför:

Vi anser att personer intagna i anstalt inte bör

tillåtas att inneha egna persondatorer eller

programvara under anstaltsvistelsen. Det behov som

intagna har av att använda datorer i studiesyfte

eller liknande bör i stället tillgodoses genom de

datorer som finns på anstalterna.

Det får ankomma på regeringen att vidta

erforderliga åtgärder med anledning av vad vi nu har

anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 14

bort ha följande lydelse:

14. beträffande persondatorer på

anstalterna

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju911

yrkande 22 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 12.

Särskilda yttranden

1. Fängelsedömda på häkte m.m. (mom. 2, 3

och 7)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson

(m), Gunnel Wallin (c) och Anita Sidén (m) anför:

Enligt vår mening visar flera av de motionsyrkanden

som utskottet nu behandlar på den brist på resurser

som kriminalvården lider av. Vi kan t.ex. hålla med

motionärerna bakom motion Ju905 om att det är

oacceptabelt att personer med verkställbara domar

får stanna kvar på häkte under långa tider i

avvaktan på sin anstaltsplacering. Det är också

oacceptabelt att män som är dömda för vålds- eller

sexualbrott inte alltid får relevant behandling för

sina problem. Att de intagna erbjuds meningsfull

sysselsättning och behandling är som framhålls i

motionerna Ju721 och Ju901 m.fl. en förutsättning

för att förebygga att de efter frigivningen inte

återfaller i brott. Även det faktum att den intagnes

frigivning förbereds på ett adekvat sett är en

förutsättning för att den dömde i möjligaste mån

skall kunna återföras till ett laglydigt liv. Det är

därför som framhålls i bl.a. motion Ju511 viktigt

att ökade insatser görs för att förbereda de intagna

inför frigivningen.

Vi föreslog under behandlingen av

budgetpropositionen för år 2000 att ytterligare

medel skulle anslås till kriminalvården. Med vårt

budgetalternativ hade förutsättningarna för att

kunna bedriva en säker, modern och human

kriminalvård väsentligt förbättrats.

2. Barn med frihetsberövade föräldrar (mom.

9)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Barn vilka har en förälder som döms till fängelse

lever i en mycket svår situation. Det är därför

positivt att kriminalvården har vidtagit olika

åtgärder för att underlätta och öka möjligheterna

för barn att hålla kontakt med sina föräldrar på

anstalt och att ytterligare åtgärder planeras i

detta syfte. Det är enligt vår mening viktigt att

kriminalvården också i ett längre perspektiv

fortsätter att fokusera på dessa problem. Vi har

därför för avsikt att noga följa kriminalvårdens

arbete i fråga om barn med frihetsberövade föräldrar

och, om det bedöms nödvändigt, återkomma med förslag

till ytterligare åtgärder.

Innehållsförteckning