Bet. 1999/2000:JuU16

Justitieutskottets betänkande

1999/2000:JUU16

Unga lagöverträdare

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

JuU16

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden som väckts

under den allmänna motionstiden år 1999 och som rör frågor om unga lag-

överträdare. Yrkandena tar i huvudsak sikte på familjens och skolans brotts-

förebyggande betydelse och på reglerna om påföljder för unga lagöverträda-

re.

Utskottet hänvisar till tidigare ställningstaganden och pågående bered-

ningsarbete, och utskottet föreslår att yrkandena avslås.

I ärendet finns tretton reservationer och tre särskilda yttranden.

Motionerna

1999/2000:Ju510 av Inger Davidson m.fl. (kd, s, m, v, c, fp, mp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen ger Kriminalvårdsstyrelsen och Soci-

alstyrelsen i uppdrag att se över häktessituationen för ungdomar under 18 år,

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en arbetsgrupp med bred

kompetens för att arbeta fram direktiv för alternativa häktesplaceringar för

ungdomar under 18 år som svarar mot de rättigheter och behov ungdomar

har.

1999/2000:Ju704 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att föräldrarnas ansvar för barnen bör understrykas genom infor-

mation om föräldrarnas skadeståndsansvar,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som ger föräldrar rätt att be-

gära hjälp av polis eller socialtjänst att få hem sina barn, som utan lov vistas

på stan eller i andra olämpliga miljöer nattetid i enlighet med vad som an-

förts i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör för polisen att

registrera brottsmisstänkta ungdomar under 15 år, i enlighet med vad som

anförts i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag som ger polisen möjlighet att

drogtesta också ungdomar under 15 år vid misstanke om drogpåverkan, i

enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ungdomar under 18 år som begått allvarliga brott skall kunna

dömas till ett särskilt frihetsberövande ungdomsstraff, på kriminalvårdshem

för unga,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utreda möjligheten att införa ett villkorat frihetsberövande

straff,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utreda möjligheten att kunna döma unga brottslingar till ett

s.k. weekendfängelsestraff,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att straffet ut-

mäts på samma sätt för alla brottslingar över 18 år, i enlighet med vad som

anförts i motionen,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att straffmyn-

dighetsåldern sänks till 13 år, i enlighet med vad som anförts i motionen,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag som ger polisen möjlighet

att anhålla ungdomar mellan 15 och 18 år, i enlighet med vad som anförts i

motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skolans arbete mot mobbning.

1999/2000:Ju723 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om brottsoffrens behov av uppgifter om omyndig lagöverträdares

vårdnadshavare i enlighet med vad som anförts i motionen.

1999/2000:Ju735 av Ingemar Vänerlöv (kd) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en utredning om den ökande brottsligheten bland barn och

vilka åtgärder som bör vidtas.

1999/2000:Ju744 av Sofia Jonsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin me-

ning ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning för att

undersöka brottslighet bland ungdomar.

1999/2000:Ju903 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att möjliggöra en snabb hantering av ungdomsbrotten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att fler platser för sluten vård av unga brottslingar snarast bör

tillskapas.

1999/2000:Ju906 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av hur lagstiftningen

kan förbättras i syfte att förtydliga föräldrars och andra vårdnadshavares

ansvar i rollen som normöverförare i enlighet med vad som anförts i motio-

nen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om föräldrars rätt till polisstöd,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring som möjliggör

för polisen att ta blod- och urinprov även på personer under 15 år i enlighet

med vad som anförts i motionen,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av de nuvarande

bestämmelserna i 16 kap. 10 c § brottsbalken om otillåten utlämning av film

eller videogram i enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så att föräld-

rars roll under utredning och domstolsprocess stärks i enlighet med vad som

anförts i motionen,

10. att riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så att rätten

till ersättning för inställelse vid domstol slopas för föräldrar i enlighet med

vad som anförts i motionen,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till registrering av minder-

åriga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om betydelsen av att avskaffa påföljden överlämnande till vård enligt

socialtjänsten,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en ny påföljd benämnd ungdomsstraff för ungdomar i åldern 15-

17 år,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inrätta särskilda kriminalvårdshem,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om särskilda regler för verkställighet av ungdomsstraff,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om särbehandling av unga lagöverträdare,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkorligt fängelse i en-

lighet med vad som anförts i motionen.

1999/2000:Ju907 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ungdomstjänst och sluten ungdomsvård,

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en kontaktperson bör finnas som kan hjälpa den unge i sam-

band med och efter frigivningen.

1999/2000:Ju908 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om drogtester i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1999/2000:Ju910 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förebyggande insatser från skola och sociala myndigheter för att

minska risken att barn kommer snett i livet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att samarbetet mellan socialtjänst och polis behöver förbättras.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner från den allmänna

motionstiden år 1999 om unga lagöverträdare. Hithörande frågor har be-

handlats utförligt i betänkandet Påföljdssystemet (bet. 1997/98:JuU21). I det

ärendet tillstyrkte utskottet ett regeringsförslag som i fråga om unga lag-

överträdare bl.a. innebar införandet av den nya påföljden sluten ung-

domsvård och möjligheten att förena överlämnande till vård inom social-

tjänsten med ungdomstjänst. De nya reglerna, som trädde i kraft den 1 janua-

ri 1999, kommer att utvärderas när de varit i kraft en tid.

År 1995 gjordes omfattande ändringar i lagen (1964:167) med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). Ändringarna syftade till att

förbättra samarbetet mellan myndigheterna i ungdomsmål och snabba på

förfarandet. Ändringarna har utvärderats av en särskild utredare. Utvärde-

ringen redovisas i betänkandet Handläggning av ungdomsmål - en utvärde-

ring av 1995 års ungdomsmålsreform (SOU 1999:108). Betänkandet har

remissbehandlats och bereds i Regeringskansliet.

Avslutningsvis bör här också nämnas den försöksverksamhet med medling

som riktar in sig på unga lagöverträdare. Försöksverksamheten samordnades

fram till årsskiftet av Brottsförebyggande rådet, som också nyligen redovisat

en utvärdering (BRÅ-rapport 2000:8). En särskild utredare har regeringens

uppdrag att analysera medlingens roll i rättssystemet. Utredaren skall redovi-

sa sitt uppdrag före den 1 oktober 2000 (dir. 1998:30).

Familjens och skolans brottsförebyggande betydelse, m.m.

Motionerna

I motionerna Ju704 (m), Ju906 (m) och Ju910 (fp) betonas föräldrarnas och

skolans betydelse i det brottsförebyggande arbetet. I motion Ju910 under-

stryks också vikten av att samarbetet mellan skolan, socialtjänsten och poli-

sen fungerar. I motion Ju704 förespråkas vidare att information skall spridas

om föräldrarnas skadeståndsansvar i samband med barns brottslighet. I mo-

tion Ju723 (m) efterfrågas rutiner för att brottsoffer skall få upplysning om

vårdnadshavaren när gärningsmannen är under 18 år. Motionärerna menar att

detta skulle förbättra brottsoffrets möjligheter att utverka skadestånd. I mo-

tionerna Ju735 (kd) och Ju744 (c) efterfrågas en utredning rörande brottslig-

het hos barn under 15 år.

Bakgrund

Ett barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem om inte

rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadsha-

vare. Den som har vårdnaden om ett barn har ansvaret för barnets personliga

förhållanden och för att barnets behov av omvårdnad, trygghet och en god

fostran blir tillgodosedda. Vårdnadshavaren svarar också för att barnet får

den tillsyn det behöver med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga

omständigheter. Vårdnadshavaren skall också bevaka att barnet får tillfreds-

ställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar

skada för någon annan skall vårdnadshavaren svara för att barnet står under

uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas (se 6 kap. 2 § föräldrabalken)

Vårdnadshavaren kan bli skadeståndsskyldig enligt skadeståndslagens be-

stämmelser, om han uppsåtligen eller av vårdslöshet försummar sitt till-

synsansvar.

Regeringen har i promemorian Allas vårt ansvar med undertiteln Ett natio-

nellt brottsförebyggande program (Ds 1996:59) behandlat föräldrarnas roll i

det brottsförebyggande arbetet. I promemorian anförs att föräldrarna har det

primära ansvaret för sina barn och att de troligen är samhällets bästa brotts-

förebyggande resurs. Att stödja och hjälpa föräldrarna i deras fostrande roll

bör därför ingå bland de olika åtgärderna i brottsförebyggande strategier. I

promemorian uttalas vidare att skolan är en ofta outnyttjad resurs vars bety-

delsefulla roll i det brottsförebyggande arbetet inte nog kan understrykas.

Regeringen tillsatte därför en arbetsgrupp som kommit med förslag till åt-

gärder i rapporten En värdegrundad skola - idéer om samverkan och möjlig-

heter (Ds 1997:57).

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har i regleringsbrevet för år 1999 fått i

uppdrag att granska närpolisreformen. Inom ramen för det arbetet kommer

närpolisens utredningar av ungdomsbrott att granskas. Uppdraget skall vara

avslutat före den 1 maj 2001.

Också enheten för brottsförebyggande arbete inom BRÅ arbetar med hit-

hörande frågor. Ett av projekten går ut på att åstadkomma en idéskrift om

projekt och verksamheter i skolan. Avsikten är att sammanställa goda exem-

pel på hur man i olika skolor runt om i landet har arbetat med projekt och

verksamheter för att minska brottslighet och ordningsstörningar samt för att

öka tryggheten för eleverna i skolan. I ett annat projekt kommer en lärar-

handledning att produceras i samarbete med Skolverket. Syftet är att genom

att tydliggöra skolans roll i det brottsförebyggande arbetet utveckla och

intensifiera skolans engagemang mot brott.

Inom BRÅ har också nyligen utarbetats två rapporter av intresse i sam-

manhanget. I rapporten Ungdomar som rånar ungdomar (BRÅ-rapport

2000:6) redovisas en undersökning av ungdomsrån i Stockholm och Malmö.

Undersökningen grundas dels på statistik över polisanmälda rån under den

senare delen av 1990-talet, dels på en enkätundersökning som hösten år 1999

besvarades av ca 4 500 ungdomar i 15- respektive 17-årsåldern. Rapporten

visar bl.a. att ungdomsrånen ökat och att cirka hälften av dem som utsatts för

rån gjorde en anmälan. I rapporten anförs vidare att ansvaret för att förebyg-

ga ungdomskriminaliteten bl.a. faller på polisen, som på många håll börjat

prioritera insatser just mot ungdomsrån. Men även andra samhälleliga instan-

ser som skolan och föräldraföreningar har enligt vad som anförs i rapporten

ett ansvar.

I rapporten Strategiska brott (BRÅ-rapport 2000:3) redovisas en studie

vars huvudsyfte varit att identifiera dels vilka debutbrott som indikerar en

hög risk för fortsatt brottskarriär, s.k. strategiska brott, dels för vilka deb

brott denna risk är låg. I rapporten konstateras att det brott som i störst ut-

sträckning kan kallas ett strategiskt brott är tillgrepp av fortskaffningsmedel

Mer än var fjärde (27 %) person, som i sin debut lagförs för tillgrepp av

fortskaffningsmedel, kommer i sitt fortsatta liv att tillhöra den lilla grupp

som svarar för 50 % av den totala brottsligheten. Även rån och stöld förtjänar

enligt vad som anförs i rapporten benämningen strategiska brott. Risken för

att en person som vid lagföringsdebuten döms för ett sådant brott senare

utvecklar en kriminell karriär är 19 resp. 16 %. Däremot är risken mycket låg

för att en person som lagförs för snatteri första gången skall utveckla en

karriär som kronisk brottsling.

Här kan även nämnas att Rikspolisstyrelsen tillsammans med Skolverket

tagit fram ett informationsmaterial som behandlar frågan om vad som gäller

när brott begåtts inom skolans värld.

I sammanhanget bör också nämnas att frågan om myndighetssekretessen

lägger hinder i vägen för samarbetet mellan skolan, socialtjänsten och poli-

sen är aktuell i den pågående översynen av sekretesslagen (dir. 1998:32) som

skall vara avslutad senast den 1 maj 2001.

I den utvärdering av 1995 års ungdomsmålsreform som nyligen gjorts har

frågor om brottsmisstänkta barn under 15 år tagits upp (SOU 1999:108 s. 149

f). År 1997 registrerades 12 113 brottsanmälningar som uppklarade på grund

av att den misstänkte var under 15 år, vilket utgör ca 4 % av det totala antale

uppklarade brott. Utredningen betonar att det är viktigt att handläggningen av

ärenden som gäller brott begångna av barn under 15 år kan ske snabbt och

med tillbörlig hänsyn till barnet. Utredningen föreslår en regel om att sådana

utredningar skall bedrivas med särskild skyndsamhet. Vidare föreslås vidga-

de möjligheter för polisen att vidta inledande utredningsåtgärder, att särskilt

lämpade poliser och åklagare skall leda utredningarna och att vårdnadshavare

skall kallas när barn under 15 år skall höras av polisen. Utredningen anser

också att lagstiftningen skulle behöva en större översyn än vad utredningen

haft möjlighet att göra.

Betänkandet bereds i Regeringskansliet.

När det gäller målsägandens möjligheter att få reda vem som är vårdnads-

havare för en underårig brottsling bör till att börja med erinras om att måls-

äganden under förundersökningsförfarandet inte är att anse som part. Han har

således inte någon rätt till partsinsyn (se JO 1995/96 s. 49 f). För målsägan-

den gäller därför att han har rätt att ta del av allmänna handlingar i den mån

någon sekretessregel inte hindrar det. Här är bestämmelserna i 9 kap. 17 och

18 §§ sekretesslagen (1980:100) aktuella. Bestämmelserna torde innebära att

sekretess i regel råder för uppgifter om den misstänktes vårdnadshavare.

Utskottet har inhämtat att frågan om i vilken utsträckning en målsägande

har rätt ta att del av uppgifter hos polisen ses över inom Regeringskansliet.

Översynen kommer att vara färdig den 1 december i år.

Utskottet har under en följd av år behandlat motioner om familjens och

skolans betydelse i det brottsförebyggande arbetet. År 1991 gjorde utskottet

bedömningen att familjens betydelse knappast kan överskattas när det gäller

att ge barn och ungdomar en trygg uppväxt. Utskottet konstaterade att det

inte råder någon oenighet om att goda uppväxtförhållanden är en brottsföre-

byggande faktor av mycket stor betydelse (bet. 1990/91:JuU19 s. 10 f). Detta

uttalande har utskottet härefter hänvisat till.

Även när det gäller skolans betydelse i det brottsförebyggande arbetet har

utskottet uttalat sig vid flera tillfällen. Utskottet påpekade i ett betänkande

1995 att forskning visar att ett kriminellt beteende inte sällan grundläggs

tidigt i livet. Tidiga insatser från bl.a. skolan för att uppmärksamma och

stödja barn med särskilda behov kunde därför vara av avgörande betydelse

för att förhindra att ungdomar hamnar i ett kriminellt livsmönster. Skolan

hade således en mycket viktig roll i det brottsförebyggande arbetet. Utskottet

erinrade också om den undervisning i lag och rätt som polisen bedriver i

skolorna (bet. 1994/95:JuU17 s. 13 f).

När utskottet senast hade anledning att uttala sig i hithörande frågor (bet.

1998/99:JuU19 s. 4 f) konstaterade utskottet först att utskottet alltjämt hade

samma inställning som tidigare när det gäller familjens brottsförebyggande

betydelse. Enligt utskottets mening kunde familjens betydelse alltså knappast

överskattas när det gäller att ge barn och ungdom en trygg uppväxt. Goda

uppväxtförhållanden är, anförde utskottet, en brottsförebyggande faktor av

mycket stor betydelse. Härom rådde ingen oenighet. Samtidigt måste hänsyn

tas till de stora samhällsförändringar som skett under den senare delen av

1900-talet. Här hänvisade utskottet till att det numera kring barnen finns

många fler vuxna som inte tillhör familjen, eller hushållet, än i tidigare gene

rationer; detta gäller särskilt småbarnstiden där personal inom barnomsorgen

i många fall spelar en framträdande roll vid sidan av föräldrarna. Barnom-

sorgspersonalen kommer på så sätt att ha samma betydelse för de små barnen

som skolans, fritidshemmens och fritidsgårdarnas personal har för de äldre. I

samtliga fall öppnas möjligheterna att på ett tidigt stadium uppmärksamma

och stödja barn med särskilda behov. En uppgift är därvid, anförde utskottet,

att hjälpa barnen att ta till sig det demokratiska samhällets grundläggande

värderingar och bidra till det nödvändiga införlivandet av övergripande nor-

mer. Särskilt för de barn som växer upp under mindre goda förhållanden har

insatser från andra vuxna stor betydelse.

Vidare ansåg utskottet det eftersträvansvärt att samarbetet kring barn med

svårigheter fungerar och att onödiga hinder undanröjs. Sekretessbestämmel-

serna mellan olika myndigheter som socialtjänst, skola och polis kunde enligt

utskottet vara ett sådant hinder. Här noterade utskottet att det pågår en över-

syn av sekretesslagen. Vidare antecknade utskottet att det pågår ett arbete

inom skolan som inte minst tar sikte på att genom att överföra värderingar

och normer förebygga brott. Detta är, anförde utskottet, emellertid inte till-

räckligt utan det är också, som framhölls i en av de då aktuella motionerna,

av stor vikt att socialtjänsten på ett tidigt stadium kan ingripa när ett barn

visar tecken på svårigheter och bistå familjen med hjälp och stöd.

I fråga om det även förra året framställda önskemålet om information rö-

rande föräldrars skadeståndsansvar ville utskottet för sin del endast konstate-

ra att det torde vara ett välkänt faktum att skadeståndsskyldighet i vissa fall

föreligger för skador som barn orsakat. Några åtgärder behövdes inte.

Överväganden

Utskottets inställning i fråga om familjens och skolans brottsförebyggande

betydelse är alltjämt densamma som våren 1999. Familjens betydelse kan

alltså knappast överskattas, och utskottet anser alltjämt att goda uppväxtvill-

kor är en brottsförebyggande faktor av mycket stor betydelse. Utskottet vill

återigen påpeka att någon oenighet om detta knappast föreligger.

Inte heller i fråga om samarbete mellan olika myndigheter och om behovet

av att undanröja hinder för en sådan samverkan ser utskottet anledning att

frångå de uttalanden utskottet gjorde våren 1999. Resultatet av översynen av

sekretesslagen bör alltså avvaktas, vartill kommer att det är av stor vikt att

socialtjänsten på ett tidigt stadium kan ingripa när ett barn visar tecken på

svårigheter och bistå familjen med stöd.

Utskottet konstaterar att några åtgärder med anledning av motionerna

Ju704, Ju906 och Ju910 i här aktuella delar inte behövs.

När det sedan gäller de motionsönskemål som tar sikte på föräldrars skade-

ståndsskyldighet håller utskottet fast vid att någon särskild information inte

behöver spridas till föräldrar om saken - skyldigheten att betala ersättning i

de angivna fallen torde vara välkänd. Det behövs därför inte heller i denna

del någon åtgärd med anledning av motion Ju704.

Vad gäller frågan om möjligheten att få reda på vem som i egenskap av

vårdnadshavare är ersättningsskyldig noterar utskottet att reglerna om sekre-

tess synes innebära svårigheter för målsägandena i vissa fall. Utskottet anser

det därför positivt att regeringen tagit initiativ till att se över reglerna. Ö

kemålet i motion Ju723 får därmed anses vara tillgodosett.

Avslutningsvis är utskottet inte heller berett ställa sig bakom önskemålen i

motionerna Ju735 och Ju744 om en särskild utredning beträffande orsakerna

till att barn under 15 år begår brott. Som framgått i det föregående pågår en

rad olika projekt med förebyggande inriktning. Här vill utskottet särskilt

framhålla det förtjänstfulla arbete som BRÅ bedriver på området. Därtill

kommer att vissa förslag på förbättringar avseende själva förfarandet lämnats

av den utredning som utvärderat 1995 års ungdomsmålsreform. Utskottet kan

i vart fall i dagsläget inte se att det skulle finnas behov av att tillsätta en

utredning i ämnet.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna Ju704, Ju723, Ju735, Ju744, Ju906 och Ju910 i här aktuella

delar.

Påföljdssystemet för unga

Motionerna

I motion Ju906 (m) föreslås att påföljden överlämnande till vård inom soci-

altjänsten skall avskaffas. I motionen föreslås vidare, liksom i motion Ju704

(m), att en ny påföljd, ungdomsstraff, införs. Ungdomsstraff skall verkställas

på särskilda kriminalvårdshem i kriminalvårdens regi, och särskilda regler

för verkställigheten behövs som avviker från vad som normalt gäller verk-

ställighet av fängelsestraff, bl.a. på det sättet att det blir en plikt för den

att delta i vård och behandling.

I motionerna föreslås vidare att en ordning med villkorligt fängelse införs.

Tanken i motionerna är att verkställigheten av ett utdömt fängelsestraff helt

eller delvis skulle få anstå och verkställigheten i den delen ske endast om den

unge döms för nya brott.

I motion Ju704 föreslås också att särregleringen för personer över 18 år

men under 21 år avskaffas. Motionärerna bakom motion Ju906 är inne på

liknande tankar men menar att unga lagöverträdare som dömts till fängelse

skall kunna friges när halva, i stället för två tredjedelar av, straffet avtjän

I motion Ju906 föreslås familjegruppskonferenser efter nyzeeländsk mo-

dell. I motionen kritiseras också regeringens hantering av ett tillkännagivan-

de från riksdagen i april 1997 där riksdagen uttalade att regeringen genast

borde utarbeta en samordnad och rikstäckande fortsatt försöksverksamhet

med medling.

I motion Ju704 föreslås att weekendfängelse införs. Motionärens tanke är

att ett kort fängelsestraff skulle övertyga den unge om att i fortsättningen

avstå från brott.

Bakgrund

Som inledningsvis framgått beslutade riksdagen våren 1998 om nya påföljder

för unga lagöverträdare (prop. 1997/98:96, JuU21). De nya reglerna trädde i

kraft den 1 januari 1999.

Regleringen innebär en uppstramning av åtgärderna när ungdomar begår

brott. Möjligheten att överlämna den unge till vård inom socialtjänsten finns

kvar, men en förutsättning för denna påföljd är att socialnämnden lämnat in

en vårdplan till rätten och att de planerade åtgärderna kan anses tillräckligt

ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art och den unges

tidigare brottslighet. Ett överlämnande till socialtjänsten kan förenas med

böter eller en föreskrift om ungdomstjänst. Den sistnämnda påföljden liknar

samhällstjänst och skall fullgöras i socialtjänstens regi. Vid allvarlig brotts

lighet där påföljden annars måste bli fängelse kan den unge i stället överläm-

nas till sluten ungdomsvård. Detta är en tidsbestämd påföljd med ett maxi-

mum på fyra år som verkställs på institutioner som drivs av Statens institu-

tionsstyrelse. Verkställigheten regleras i en särskild lag om verkställighet av

sluten ungdomsvård.

I brottsbalken finns regler om särbehandling av unga lagöverträdare. Av 30

kap. 5 § följer att det krävs synnerliga skäl för att en person skall kunna

dömas till fängelse för brott han begått före 18 års ålder. Vidare gäller att f

brott som någon begått efter det att han fyllt 18 år men innan han fyllt 21 år

fängelse endast får dömas ut om det med hänsyn till gärningens straffvärde

eller annars finns särskilda skäl för det. Den unges ålder skall dessutom

enligt 29 kap. 7 § beaktas vid straffmätningen.

Under den försöksverksamhet som BRÅ samordnade fram till årsskiftet

drevs 32 medlingsprojekt som fördelade sig över hela landet med en viss

tyngdpunkt i storstäderna. De flesta projekten har kommit att drivas vidare

även efter det att försöksverksamheten formellt upphört. Projekten går ut på

att medla mellan brottsoffret och den unge gärningsmannen. Socialtjänsten är

som regel huvudman för projekten. En redovisning av verksamheten har

nyligen lämnats till regeringen (Medling vid brott, BRÅ-rapport 2000:8). I

redovisningen gör BRÅ bl.a. bedömningen att medlingsverksamheten i fort-

sättningen lämpligast bör bedrivas av kommunerna inom ramen för social-

tjänsten. BRÅ pekar också på behovet av ett tydligare regelverk, något som

skulle kunna ge medlingsverksamheten ökad legitimitet och genomslags-

kraft.

Svenska Kommunförbundet har, på uppdrag av Kommittén för brottsföre-

byggande arbete, bedrivit en bred försöksverksamhet med familjerådslag.

Projekt har pågått i elva kommuner under ledning av socialtjänsten. Famil-

jerådslagen liknar den nyzeeländska familjegruppskonferensen. Grundtanken

är liksom vid medling att den unge skall konfronteras med brottsoffret, be

om ursäkt och komma överens om gottgörelse. Härefter skall familjen göra

upp en plan för den unge i syfte att komma till rätta med problemen. Till sin

hjälp har familjen en fristående samordnare och andra professionella perso-

ner, t.ex. socialtjänsten, polisen och skolan.

En representant för Kommunförbundet har inför utskottet presenterat en

första utvärdering av försöksverksamheten. Sammanfattningsvis visar utvär-

deringen att 40 rådslag kommit till stånd i fall där den unge begått brott.

Endast fall där brottet erkänts har tagits med i projektet. I hälften av fallen

har brottsoffret deltagit i rådslaget. Alla som deltagit i försöksverksamheten

kan rekommendera metoden. Nästan alla har gjort bedömningen att famil-

jerådslagen har en positiv effekt när det gäller att förebygga brott i framtide

Det har dock också framkommit att metoden har vissa svagheter. Bland

annat förutsätter den att många personer kan ställa upp, vilket gör förberedel-

searbetet tidskrävande. Ett annat problem är att företrädare för socialtjänsten

ofta känner en oro för att familjen skall kunna samla det erforderliga nätver-

ket kring den unge. I sammanhanget kan erinras om att det i många fall finns

sociala problem också bland föräldrarna. Det kan också nämnas att kravet på

skyndsamhet i handläggningen av ungdomsmål medför att familjerådslaget

inte alltid hinner ordnas innan åtalsfrågan prövas. Socialtjänstens uppfölj-

ningsansvar är också i viss mån otydligt. Utvärderingen kommer att publice-

ras i en rapport.

Regeringen har som nämnts ovan gett en särskild utredare i uppdrag att

analysera medlingens roll i rättssystemet och att utvärdera försöksverksam-

heten; häri ingår även att belysa frågan om familjerådslag (dir. 1998:30).

Uppdraget skall redovisas före den 1 oktober 2000.

Frågan om weekendfängelse eller, som det kallades då, veckoslutsfängelse,

har behandlats i utskottet vid flera tillfällen tidigare. Utskottet uttalade år

1993 (bet. 1992/93:JuU25 s. 19) stor tveksamhet till tanken med hänsyn till

att de praktiska svårigheterna framstod som svårlösta. Kort därpå tog Ung-

domsbrottskommittén i sitt betänkande Reaktion mot ungdomsbrott avstånd

från tanken på veckoslutsfängelse. Kommittén förde ett resonemang i två led.

I det ena avhandlades frågan om verkställighet av ett utdömt fängelsestraff

under veckoslut. Detta avvisades av kommittén främst därför att en sådan

verkställighet bara borde kunna bli aktuell vid mindre allvarliga brott och

korta strafftider medan ungdomar som döms till fängelse som regel har be-

gått svåra brott med jämförelsevis lång strafftid. Det andra ledet avsåg

veckoslutsstraff som en särskild påföljdsform för unga som skulle kunna

dömas ut på mindre stränga kriterier än som gäller allmänt för fängelsestraff

för ungdomar. Kommittén ansåg emellertid att en sådan ordning skulle med-

föra att påföljdssystemet blev mer komplicerat och svåröverskådligt. Vidare

skulle påföljdernas inbördes stränghet bli svårare att ange, och risken fanns

att domstolarnas påföljdsval skulle bli ojämnt och orättvist. Dessutom fanns

risken för en allmän upptrappning av påföljdsvalet. Även den tanken avvisa-

des således av kommittén (SOU 1993:35 del A s. 454 f).

Frågan om villkorligt fängelse är aktuell inom Justitiedepartementet. For-

merna för det fortsatta arbetet övervägs.

När utskottet senast (bet. 1998/99:JuU19 s. 8 f) behandlade dessa frågor

anförde utskottet att ingenting hade framkommit som gjorde utskottet berett

att ompröva principerna för socialtjänstens respektive kriminalvårdens an-

svar för ungdomarna. Detsamma gällde den nya påföljden sluten ungdoms-

vård. Utskottet kunde dock inte undgå att framhålla att den nya påföljden i

mycket motsvarar de krav som framfördes i de då aktuella motionerna om

ungdomsstraff och kriminalvårdshem, låt vara att påföljden verkställs på

institutioner som drivs av Statens institutionsstyrelse och inte av kriminal-

vården.

Utskottet fann inte heller anledning att aktualisera frågan om halvtidsfri-

givning för unga. Utskottet hänvisade, liksom tidigare, till att ett syfte med

de nya reglerna är att mycket få ungdomar i fortsättningen skall dömas till

fängelse. Behovet av en särreglering är alltså i stort sett försumbart särskilt

som samma effekt kan åstadkommas genom att utnyttja möjligheterna till

strafflindring för unga lagöverträdare.

Utskottet var inte heller berett att aktualisera frågan om weekendfängelse

för ungdomar.

I fråga om familjegruppskonferenser noterade utskottet att det pågick en

försöksverksamhet som skulle komma att utvärderas. Utskottet ansåg att den

pågående försöksverksamheten borde avvaktas och såg inte heller någon

anledning att rikta kritik mot regeringen för det sätt på vilket frågan hand-

lagts. Utskottet anmärkte att utskottet redan våren 1998 funnit kritiken mot

regeringen i denna del obefogad.

Avslutningsvis anförde utskottet att det alltjämt såg positivt på att frågan

om villkorligt fängelse, i enlighet med uppgifter som då hade inhämtats,

skulle komma att utredas ytterligare, men utskottet underströk att riksdagen

inte borde göra några uttalanden i saken i det rådande beredningsläget.

Överväganden

Utskottet vill inledningsvis framhålla att de nya reglerna beträffande på-

följdsval för unga tillämpats under lite drygt ett år. Som utskottet ser det är

det alltjämt för tidigt att bedöma om det finns skäl att göra nya överväganden

i ämnet. Utskottet är således inte berett att ompröva principerna för social-

tjänstens respektive kriminalvårdens ansvar för ungdomarna. Detsamma

gäller för den nya påföljden sluten ungdomsvård. I sammanhanget vill ut-

skottet, i likhet med vad som anfördes förra våren, påpeka att den nya påfölj-

den i mycket motsvarar de krav som nu återigen framförs om ungdomsstraff

och kriminalvårdshem.

När det gäller de önskemål som avser särbehandlingen av unga lagöverträ-

dare ser utskottet inget skäl att avvika från den inställning utskottet intagit

tidigare. Det finns alltså inget behov av halvtidsfrigivning för ungdomar

under 18 år, och i övrigt finns väl avvägda möjligheter till särbehandling

genom att den tilltalades ålder skall beaktas som skäl för strafflindring.

I fråga om villkorligt fängelse har utskottet alltjämt en positiv grundin-

ställning, men som framhölls redan förra våren bör riksdagen i rådande be-

redningsläge inte göra några uttalanden.

Såvitt gäller familjegruppskonferenser har en utvärdering av ett projekt hos

Kommunförbundet nyligen avslutats. Utskottet utgår från att de erfarenheter

som vunnits tas till vara på lämpligt sätt. När det gäller den försöksverksam-

het med medling - som också den nyligen varit föremål för utvärdering - har

inget framkommit som ger skäl att kritisera regeringen. Utskottet, som erin-

rar om att försöksverksamheten nu pågått drygt ett år, håller alltså fast vid

den uppfattning utskottet haft under flera år i denna fråga.

Ingenting har heller framkommit som nu gör det motiverat att ändra upp-

fattning i fråga om weekendfängelse.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna Ju704 och Ju906 i här aktuella delar.

Sluten ungdomsvård

Motionerna

I motionerna Ju903 och Ju907 (båda kd) efterfrågas fler platser för sluten

ungdomsvård. I den sistnämnda motionen begärs också att förberedelserna

inför frigivningen från sluten ungdomsvård skall förbättras.

Bakgrund

I 3 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård anges att

Statens institutionsstyrelse ansvarar för verkställigheten. Vidare föreskrivs

att verkställigheten skall planläggas och genomföras i nära samarbete med

socialnämnden i den dömdes hemort.

I 5 § förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård

föreskrivs att det för den som undergår sluten ungdomsvård skall upprättas

en behandlingsplan. Den skall avse vistelsen vid och utslussningen ur det

särskilda ungdomshemmet. Planen skall, med hänsyn till verkställighetens

längd och övriga omständigheter, inriktas på åtgärder som kan främja den

dömdes anpassning i samhället och förbereda den dömde för tillvaron utan-

för det särskilda ungdomshemmet. Behandlingsplanen skall upprättas av

Statens institutionsstyrelse i samråd med socialnämnden i den dömdes hem-

ort.

I sammanhanget bör nämnas att det av 67 § socialtjänstlagen (1980:620)

följer att Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket.

När reglerna om sluten ungdomsvård infördes beräknades att det skulle

krävas tio årsplatser (prop. 1997/98:96 s. 180 f).

Enligt en undersökning som Statens institutionsstyrelse genomfört (Allmän

SiS-rapport 2000:2) har det under år 1999 dömts till sluten ungdomsvård i 80

fall. I 9 av dessa ändrades sedermera domen i hovrätten. 48 ungdomar togs in

för vård under året.

Som framhållits inledningsvis har regeringen för avsikt att utvärdera denna

nya påföljd när reformen varit i kraft en tid.

Frågan om platsbristen vid de särskilda ungdomshemmen har tagits upp i

en interpellationsdebatt nyligen (riksdagens snabbprotokoll den 17 februari

2000, 1999/2000:68). Socialministern noterade då att fler ungdomar dömts

till sluten ungdomsvård än vad som från början antogs. Regeringen ser all-

varligt på de rapporter som kommit om brister i vården och på den brist på

vårdplatser som nu uppkommit. Regeringen följer utvecklingen noga och det

förs, enligt socialministern, en dialog med berörda myndigheter och depar-

tement i syfte att analysera och bättre prognostisera det framtida vårdbeho-

vet. Resultatet av detta arbete kommer att ligga till grund för regeringens

ställningstagande vad avser det framtida platsbehovet vid SiS institutioner

och frågan om behovet av ökade resurser. Regeringen avser att återkomma

med besked i dessa frågor i tilläggsbudgeten och vårpropositionen.

I 2000 års ekonomiska vårproposition anför regeringen att antalet domar

till sluten ungdomsvård har ökat kontinuerligt, och i dag vårdas ungdomar

motsvarande 40 årsplatser. Betydligt fler ungdomar har således dömts till

sluten ungdomsvård än vad regeringen beräknade när påföljden infördes.

Regeringen bedömer att platsantalet för sluten ungdomsvård måste utökas

med ytterligare 40 årsplatser, dvs. till totalt 50 platser. Kostnaderna för 40

nya årsplatser beräknas till 62,4 miljoner kronor. Såvitt gäller innevarande

budgetår föreslås därför att anslaget till Statens institutionsstyrelse ökas me

drygt 96 miljoner kronor, en ökning som också inkluderar satsningar på

ungdomsvården i övrigt. I sammanhanget nämner regeringen att man avser

att noga följa utvecklingen vid Statens institutionsstyrelse och av hur de

tillförda resurserna används. Regeringen upplyser också att den ovan nämnda

utvärderingen av den slutna ungdomsvården skall ske efter två år och att

avsikten är att den skall påbörjas under hösten år 2000. Utvärderingen skall

även analysera dimensioneringen av den slutna ungdomsvården och vad

påföljden haft för konsekvenser för den ordinarie ungdomsvården.

Regeringen föreslår också att ramen för utgiftsområde 9 skall ökas med 31

miljoner kronor fr.o.m. budgetåret 2001 som en följd av att kostnadsökning-

en.

Överväganden

Utskottet kan i likhet med motionärerna konstatera att det uppkommit en

brist på plaster vid de särskilda ungdomshemmen. Som socialministern an-

fört finns det skäl att se allvarligt på detta. Utskottet kan också konstatera

regeringen har uppmärksammat problemet och föreslagit resursförstärkning-

ar. Åtgärder har alltså vidtagits för att tillgodose platsbehovet, och något

särskilt uttalande från riksdagen behövs inte.

När det sedan gäller frågan om förberedelser inför frigivningen vill ut-

skottet först nämna att hithörande frågor behandlades tämligen utförligt i

samband med att lagstiftningen infördes (prop. 1997/98:96 s. 168 f). Det bör

också understrykas att behandlingsplanen för den unge, som skall göras upp i

samråd mellan Statens institutionsstyrelse och socialtjänsten, skall vara sär-

skilt inriktad på att förbereda den unge för tillvaron utanför ungdomshem-

met. Slutligen har det förutsatts att det i vissa fall kan finnas behov av att

den slutna ungdomsvården övergå i ett omhändertagande enligt 3 § LVU.

Det är emellertid för tidigt att nu ha någon uppfattning om hur reglerna fun-

gerar i praktiken. I stället bör den planerade utvärderingen avvaktas. Riksda-

gen bör alltså inte ta något initiativ i denna fråga. Utskottet föreslår att ri

dagen avslår motionerna Ju903 och Ju907 i här aktuella delar.

Polisstöd åt föräldrar

Motionerna

I motionerna Ju704 och Ju906 (båda m) föreslås att föräldrarna skall kunna

begära hjälp av polisen för att föra hem sina barn.

Bakgrund

Enligt 12 § polislagen (1984:387) finns en möjlighet för polisen att omhän-

derta barn under 18 år om barnet påträffas i en olämplig miljö. Polisen skall

skyndsamt överlämna barnet till dess föräldrar. Någon sådan mer allmän

möjlighet till bistånd av polisen som efterfrågas i nu aktuella motioner finns

däremot inte.

Utskottet har tidigare tagit avstånd från tanken i motionerna och hänvisat

till att en sådan ordning riskerar att innebära en alltför stor belastning på

polisens resurser. Utskottet har därvid också ansett motionsyrkandena i stort

vara tillgodosedda genom möjligheten att omhänderta och t.ex. köra hem

barn under 18 år som påträffas i olämpliga ungdomsmiljöer och genom möj-

ligheten till ingripanden enligt den sociala vårdlagstiftningen i vissa fall (s

senast bet. 1998/99:JuU19 s. 7 f).

Överväganden

I likhet med vad utskottet ansåg förra våren får de här aktuella motionsyr-

kandena i stort anses vara tillgodosedda dels genom de möjligheter som i dag

finns att omhänderta och t.ex. köra hem barn under 18 år som påträffas i

olämpliga ungdomsmiljöer, dels genom möjligheten till ingripanden enligt

den sociala vårdlagstiftningen. Utskottet konstaterar - också det i likhet med

tidigare uttalanden - att polisens resurser kan användas på mer effektiva sätt.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju704 och Ju906 i här

aktuella delar.

Registrering av barn under 15 år, m.m.

Motionerna

I motionerna Ju704 och Ju906 (båda m) efterfrågas en möjlighet att centralt

registrera barn under 15 år som begått brott. Motionärerna anser att det skulle

ha stor betydelse för polisens brottsbekämpande och brottsförebyggande

arbete om misstankeregistret omfattade barn under 15 år som är skäligen

misstänkta för brott. Dessutom skulle möjligheten till tidigt ingripande mot

barn som begår brott öka. I motion Ju704 hävdas dessutom att straffbar-

hetsåldern bör sänkas från 15 år till 13 år.

Bakgrund

I 1 kap. 6 § brottsbalken föreskrivs att för brott som någon begått innan han

fyllt 15 år får inte dömas till påföljd.

Straffansvarsutredningen har i sitt betänkande Straffansvarets gränser

(SOU 1996:185 s. 563 f) berört frågan om barns straffansvar. Utredningen

har inte funnit skäl att ändra på åldersgränsen.

Enligt den nya polisregisterlagstiftningen finns flera olika polisregister. De

register som här kan bli aktuella är i första hand misstankeregistret och be-

lastningsregistret.

Misstankeregistret innehåller uppgifter om den som fyllt 15 år och som

enligt förundersökningsledarens bedömning är skäligen misstänkt för bl.a.

brott mot brottsbalken eller andra brott för vilket svårare straff än böter är

föreskrivet [se 3 § lagen (1998:621) om misstankeregister].

Belastningsregistret innehåller bl.a. uppgifter om den som ålagts påföljd

för brott eller meddelats åtalsunderlåtelse t.ex. med stöd av LUL [se 3 §

lagen (1998:620) om belastningsregister]. - Det ligger i sakens natur att det

för registrering krävs att den det rör fyllt 15 år.

Brottsmisstänkta barn registreras dock i polisens RAR-system. RAR står

för Rationell Anmälnings Rutin och är ett datasystem för brottsanmälningar

på lokal nivå. Detta innebär att det är möjligt att på varje polismyndighet,

dvs. i varje län, registrera barn under 15 år som misstänks för brott. I vilken

utsträckning detta sker är dock inte känt.

I anslutning till en diskussion om innehållet i belastningsregistret anförde

regeringen (prop. 1997/98:97 s. 80), efter att ha redogjort för dittills gällan

regler som på denna punkt överensstämmer med den nya regleringen, att det

däremot inte finns hinder mot att registrera barn i de arbetsregister som kan

finnas hos polisen medan en utredning pågår. Det finns, anförde regeringen

vidare, inte heller något som hindrar att i sökbar form spara de sista utred-

ningshandlingarna om barnet. Regeringen tog vidare upp integritetsaspekten

som, enligt regeringen, väger tungt särskilt i fråga om barn under 15 år och

hänvisade härutöver till skyldigheten för polisen att anmäla brott av barn till

socialnämnden. Regeringens slutsats var att det i vart fall vid det tillfället

inte borde införas någon möjlighet att registrera minderåriga.

Utskottet avstyrkte såväl i sitt betänkande om polisregisterlagstiftningen

som om påföljdssystemet (bet. 1997/98:JuU20 och JuU21) yrkanden som

gick ut på att införa en möjlighet att registrera barn under 15 år.

När utskottet senast tog ställning till motsvarande yrkanden ansåg utskottet

att ingenting framkommit som tydde på att det fanns skäl att ompröva det

tidigare ställningstagandet.

I den utvärdering som nyligen gjorts av handläggningsreglerna i LUL har

frågan på nytt tagits upp (SOU 1999:108 s. 167 f). Utredningen delar den

uppfattning som kom till uttryck i den ovan nämnda propositionen. Med

tanke på att brottsmisstänkta barn registreras i polisens RAR-system kan det

enligt utredningens mening sättas i fråga om det finns behov av ytterligare

registrering, annat än för forskningsändamål. Utredningen, som ansåg att

frågan låg vid sidan av utredningens uppdrag, fann inte skäl att överväga

frågan ytterligare.

Betänkandet bereds i Regeringskansliet.

I detta sammanhang bör också nämnas att polisen har skyldighet att an-

mäla till socialnämnden om någon som inte fyllt 18 år skäligen kan misstän-

kas för brott på vilket fängelse kan följa (se 6 § LUL). Anmälningsplikten

omfattar alltså även barn under 15 år, och den föreligger så snart det inte är

fråga om rena bötesbrott. Anmälningsplikten omfattar t.ex. snatteri. Det ålig-

ger sedan socialtjänsten att bedöma vilka åtgärder som behövs för att tillrät-

taföra barnet. Hos socialtjänsten kommer alltså information om barnets

brottslighet att samlas även när barnet begår brott inom olika polismyndig-

heters områden.

Överväganden

Utskottet har under en följd av år behandlat frågan om registrering av barn

under 15 år. Ingenting har framkommit sedan förra våren som motiverar

någon annan bedömning än den som gjordes då. Den nyligen avslutade ut-

värderingen talar snarast i motsatt riktning.

När det sedan gäller frågan om en sänkning av straffmyndighetsåldern kan

utskottet inte finna någon anledning att överväga en förändring.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju704 och Ju906 i här

aktuella delar.

Drogtest av barn under 15 år

Motionerna

I motionerna Ju704, Ju906 och Ju908 (alla m) efterfrågas möjligheter för

polisen att ta blodprov och urinprov på barn under 15 år i syfte att klarlägga

om barnet använt narkotika.

Bakgrund

Också denna fråga har återkommande behandlats av utskottet. En utförlig

beskrivning av gällande rätt finns i betänkande 1996/97:JuU12 s. 11 f. Sam-

manfattningsvis innebär reglerna att en provtagning av aktuellt slag betraktas

som kroppsbesiktning enligt 28 kap. rättegångsbalken. Detta tvångsmedel får

inte användas mot någon som inte fyllt 15 år. Däremot finns en, låt vara

begränsad, möjlighet att företa läkarundersökning med stöd av lagen

(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Utskottet har tidigare hänvisat till den ovan nämnda utvärderingen av

handläggningsreglerna avseende ungdomsmål. Utredningen (SOU 1999:108

s. 167) har anfört att de bestämmelser som reglerar tvångsmedelsanvänd-

ningen mot barn skall präglas av mycket stor restriktivitet. Utredningen

menar emellertid att frågorna om en utvidgad tvångsmedelsanvändning lig-

ger vid sidan av uppdraget och att de överväganden om bl.a. integritets-

aspekter som behövs för att närmare gå in på dessa frågor bör göras i ett

annat sammanhang. Utredningen påpekar att Narkotikakommissionen hante-

rar frågan om möjligheterna till kroppsbesiktning för att vid misstanke om

missbruk genomföra drogtester på barn under 15 år.

Den nyss nämnda Narkotikakommissionen (dir. 1998:18) skall bl.a. utvär-

dera och föreslå åtgärder för att förstärka och effektivisera det drogförebyg-

gande arbetet. Den skall också analysera behovet av förändringar av rättsvä-

sendets arbetsmetoder samt av straffrättslig och straffprocessuell lagstiftning

Kommissionen skall lägga fram förslag till sådana förändringar. Kommissio-

nens arbete skall avslutas före utgången av år 2000.

När utskottet behandlade frågan senast (bet. 1998/99:JuU19 s. 13 f) ansåg

utskottet att det inte fanns någon anledning för utskottet att ta initiativ bet

fande drogtester av barn under 15 år. I stället borde det pågående arbetet

avvaktas.

Överväganden

Utskottet vidhåller att riksdagen inte bör uttala sig i frågan innan det pågåen

de beredningsarbetet avslutats, och utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna Ju704, Ju906 och Ju908 i här aktuella delar.

Jourdomstolar

Motionen

I motion Ju903 (kd) förordas ett system med ungdoms- och jourdomstolar i

syfte att åstadkomma en snabbare handläggning av ungdomsmål.

Bakgrund

I den ovan nämnda utvärderingen av LUL har frågan om ungdoms- eller

jourdomstolar tagits upp (SOU 1999:108 s. 109). Utredningen hänvisar bl.a.

till den bedömning regeringen gjorde i samband med 1995 års ungdomsmåls-

reform. Sammanfattningsvis gick övervägandena ut på att det är viktigt att

lagföringen av de unga går snabbt, men att det inte är nödvändigt att den

unge tas direkt från brottsplatsen till domstolen. Det bakomliggande krimi-

nalpolitiska syftet med ungdoms- eller jourdomstolar för handläggning av

ungdomsmål borde enligt regeringen i stället tillgodoses genom att hand-

läggningen i den vanliga brottmålsordningen går så fort som möjligt. I detta

sammanhang påpekade regeringen att ambitionen att engagera vårdnadshava-

re och liknande i lagföringen i praktiken försvåras om åtgärder skall vidtas

inom mycket korta tidsrymder. Sådana svårigheter kan också befaras när det

gäller socialtjänstens medverkan. Slutligen anförde regeringen att lagföring-

en inte får gå så snabbt att den påtagligt försvårar målsägandens möjligheter

att få sina skadeståndsanspråk prövade i rättegången.

Utredningens betänkande bereds i Regeringskansliet.

I rapporten Påföljdssystemet för unga lagöverträdare (BRÅ-rapport

2000:7) konstateras att handläggningstiderna såvitt gäller förundersökning-

arna i ungdomsärenden minskat från i genomsnitt 40 dagar år 1993 till 25

dagar år 1998.

Överväganden

Utskottet håller med motionärerna om att det är viktigt att hanteringen av

ungdomsmål sker snabbt. Nuvarande regelverk bygger också - som motionä-

rerna påpekar - på att handläggningen skall ske skyndsamt.

När det gäller önskemålet om särskilda domstolar i syfte att tillgodose in-

tresset av en snabb handläggning kan utskottet emellertid inte bortse från de

svårigheter som pekades på i samband med 1995 års lagstiftning. I avvaktan

på resultatet av beredningen av den ovan nämnda utredningens betänkande är

utskottet inte berett att inta någon annan ståndpunkt. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motion Ju903 i denna del.

Uthyrning av videofilmer till barn under 15 år

Motionen

I motion Ju906 (m) begärs en skärpning av bestämmelserna om videohandla-

res ansvar för otillåten utlämning av film eller videogram.

Bakgrund

Enligt 16 kap. 10 c § första stycket brottsbalken döms den som uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvs-

syfte till den som är under femton år lämnar ut en film, ett videogram eller en

annan teknisk upptagning med rörliga bilder som innefattar ingående skild-

ringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot

människor eller djur för otillåten utlämning av teknisk upptagning till böter

eller fängelse i högst sex månader. Från straffbestämmelsen görs vissa un-

dantag. Sålunda gäller bestämmelsen inte filmer eller videogram som Statens

biografbyrå har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under

femton år. Den gäller inte heller en teknisk upptagning med rörliga bilder

med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av

biografbyrån. Straffbestämmelsen gäller inte heller offentliga förevisningar

av filmer eller videogram.

Ansvar enligt straffbestämmelsen ådöms inte om en teknisk upptagning

med rörliga bilder försetts med ett intyg om att en film eller ett videogram

med samma innehåll har godkänts av Statens biografbyrå för visning för

någon åldersgrupp av barn under femton år, såvida inte intyget var oriktigt

och den som har lämnat ut upptagningen insett eller bort inse detta.

Allmänt åtal för brott mot paragrafen får enligt 16 kap. 19 § brottsbalken

väckas endast efter medgivande av Statens biografbyrå.

Av 10 § lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och video-

gram följer att det är en uppgift för Statens biografbyrå att utöva tillsyn öve

efterlevnaden av den nu aktuella straffbestämmelsen.

Våldsskildringsrådet har i en skrivelse till regeringen aktualiserat frågor

om rådets direktiv och organisationsform. Rådet, som sedan starten år 1990

är en kommitté ursprungligen under Utbildningsdepartementet och numera

under Kulturdepartementet, har ansett att det är angeläget med en översyn av

kommittéformens lämplighet för de arbetsuppgifter som under de gångna

åren har kommit att bli rådets primära. Rådet anser även att dess samman-

sättning bör ingå som en del i översynen. Vidare anser rådet att direktivens

innehåll bör ses över. Vissa delar framstår - menar rådet - som problematis-

ka och föråldrade medan andra vuxit i omfattning och angelägenhetsgrad.

Inom Kulturdepartementet pågår en översyn av myndighetsstrukturen på

medieområdet.

Kulturutskottet har nyligen behandlat ett motionsyrkande om en översyn

av Våldsskildringsrådets verksamhet (bet. 1999/2000:KrU8 s. 16). Kulturut-

skottet anförde då att det, mot bakgrund av den snabba utbredningen av

våldsskildringar i olika medieformer, är angeläget att regeringen i den pågå-

ende myndighetsöversynen gör en ingående prövning av vilken organisa-

tionsform och inriktning som bäst främjar det fortsatta arbetet med frågor om

våldsskildringar.

Utskottet har flera gånger tidigare avstyrkt liknande motionsyrkanden. Se-

nast skedde det våren 1999 (bet. 1998/99:JuU22 s. 11 f). Utskottet noterade

då att det erfarit att regeringen tänkte ta initiativ till att en utvärdering s

tillämpningen av den aktuella straffbestämmelsen. Utskottet ansåg att utvär-

deringen inte borde föregripas.

Regeringen har den 19 april 2000 uppdragit åt BRÅ att följa upp rättsvä-

sendets insatser vad gäller tillämpningen av den aktuella straffbestämmelsen.

BRÅ skall bl.a. beskriva i vilken utsträckning och på vilket sätt polisen ar-

betar för att upptäcka och beivra brott mot förbudet. Uppdraget skall redovi-

sas senast den 1 oktober 2000.

Överväganden

Utskottet vill inledningsvis klargöra att det naturligtvis är av största vikt a

barn under 15 år inte får tillgång till filmer med sådant innehåll som avses i

den nu aktuella bestämmelsen och som inte godkänts för den åldersgruppen.

Utskottet kan också konstatera att frågan om hur videohandlarnas ansvar

skall kunna effektiviseras har uppmärksammats. Det behövs alltså inte något

initiativ från riksdagen, och utskottet föreslår att riksdagen avslår motion

Ju906 i denna del.

Frihetsberövade ungdomar

Motionerna

I motion Ju510 (kd, s, m, v, c, fp, mp) efterfrågas en översyn av situationen

för häktade ungdomar och alternativ till häktning för denna grupp. I motion

Ju704 (m) förordas utvidgade möjligheter att anhålla ungdomar under 18 år.

Bakgrund

Reglerna om häktning och anhållande finns i 24 kap. rättegångsbalken. De

innebär i huvudsak att brottsmisstanken skall avse ett brott som har en straff-

skala som innefattar ett års fängelse och att det skall finnas sannolika skäl f

misstanken. Vidare krävs att det finns risk att den misstänkte undandrar sig

lagföring, försvårar utredningen eller återfaller i brott. Av 23 § LUL följer

dessutom att den som inte fyllt 18 år får häktas endast om det finns synnerli-

ga skäl. Beslut om häktning fattas av rätten.

Om det finns skäl att häkta någon får han anhållas i avvaktan på rättens

prövning av häktningsfrågan. Anhållande får vidare ske om det finns skälig

misstanke och det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i av-

vaktan på ytterligare utredning. Beslut om anhållande fattas av åklagaren.

Polisen kan alltså inte anhålla någon. Däremot kan en polisman gripa en

person som det finns skäl att anhålla.

Den som häktats skall utan dröjsmål överföras till häkte. Några särskilda

bestämmelser om behandlingen av häktade ungdomar finns inte.

I kriminalvårdens verksamhetsstatistik finns vissa uppgifter om personer

under 18 år som är inskrivna i häkte. Ingen större förändring har skett under

de senaste fem åren, men en viss minskning av antalet inskrivna kan noteras.

Under år 1999 var i genomsnitt sju personer under 18 år inskrivna i häktena.

Av dessa var fem häktade. De sju inskrivna under år 1999 motsvarade 0,6 %

av samtliga inskrivna.

Frågan om hur häktade ungdomar skall hanteras har varit aktuell i utskottet

vid flera tillfällen, senast våren 1999 (bet. 1998/99:JuU19 s. 14 f). Utskottet

instämde i att ungdomar kunde behöva särbehandlas i häktningshänseende.

Att så skall ske framgår av kravet på synnerliga skäl för att ungdomar under

18 år skall få häktas. Det sagda hindrade inte, enligt utskottet, att det ocks

fanns berättigade önskemål rörande behandlingen av ungdomar som måste

häktas. Utskottet hänvisade till ett tidigare uttalande som går ut på att det

finns motstridiga önskemål att beakta. Det går inte att komma ifrån att häkt-

ning är ett straffprocessuellt tvångsmedel som används för att hindra att

utredningen försvåras eller för att hindra att den misstänkte avviker eller

återfaller i brott. Utskottet förutsåg också en rad svårlösta problem vid ett

bifall till den då aktuella motionen, samtidigt som utskottet instämde i att de

kan behövas särskilda insatser av olika slag för ungdomar under 18 år som

häktas. Utskottet höll fast vid att detta dock även i fortsättningen borde vara

en fråga för kriminalvården.

Överväganden

Utskottet vill inledningsvis påpeka att kriminalvårdens verksamhetsstatistik

anger hur många ungdomar under 18 år som finns inskrivna i häktena.

När det sedan gäller frågan om behandling av ungdomar som häktas finns

här - som utskottet tidigare framhållit - motstridiga intressen. Häktning är et

straffprocessuellt tvångsmedel som används för att förhindra att den miss-

tänkte avviker, försvårar utredningen eller fortsätter att begå brott. Det fram

står trots detta som klart att det kan behövas särskilda insatser för ungdomar

som häktas. Men eftersom ungdomarna i häktena utgör en relativt liten andel

av samtliga häktade lämpar sig frågan inte för några generella bedömningar.

I stället håller utskottet fast vid den uppfattning utskottet tidigare gett utt

för i ämnet, nämligen att det även i fortsättningen bör vara en fråga för kri-

minalvården att avgöra vilka särskilda åtgärder som bör vidtas för ungdomar

under 18 år som häktas. Utskottet ser det som självklart att kriminalvården

utan påpekande från riksdagen följer såväl ordalydelsen i som intentionerna

bakom FN:s barnkonvention. Något särskilt uttalande med anledning av

motion Ju510 behövs inte.

Slutligen ser utskottet inget skäl att - såsom begärs i motion Ju704 - för-

orda vidgade möjligheter att anhålla personer under 18 år.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion Ju510 och motion Ju704 i här aktuell del.

Föräldrarnas roll i domstolsprocessen

Motionen

I motion Ju906 (m) förespråkas en ordning som går ut på att föräldrarna till

den unge skall kallas till förhör respektive huvudförhandlingen mot den unge

i stället för att endast underrättas härom. Motionärerna vill också avskaffa

föräldrarnas rätt till ersättning av allmänna medel för det fall de hörs i en

rättegång mot den unge.

Bakgrund

Reglerna för vårdnadshavarens och socialtjänstens medverkan vid brottsut-

redning och domstolsförhandling återfinns i LUL. Reglerna innebär samman-

fattningsvis följande.

När någon som är under 18 år misstänks för brott skall vårdnadshavaren

kallas till förhör med den unge hos polisen om det inte är till men för utred-

ningen eller särskilda skäl talar däremot. Företrädare för socialtjänsten skall

också närvara om det är möjligt och det kan ske utan men för utredningen. I

fråga om barn som misstänks ha begått brott före 15 års ålder skall både

vårdnadshavaren och socialtjänsten underrättas om att en utredning har in-

letts. Vårdnadshavaren behöver dock inte underrättas om det finns särskilda

skäl mot det. Vid utredning i dessa fall skall socialtjänsten närvara om inte

hinder möter.

Om det väcks åtal skall vårdnadshavaren underrättas om tidpunkten för

förhandlingen. Avser åtalet ett brott på vilket det kan följa fängelse skall

vårdnadshavaren höras om det kan ske och det inte finns särskilda skäl mot

det.

Om vårdnadshavaren hörs i en huvudförhandling mot barnet har han rätt

till ersättning enligt samma regler som gäller för vittnen.

Våren 1998 (bet. 1997/98:JuU21 s. 22 f och 25) anförde utskottet efter att

ha redogjort för den lagstiftning som föranledde motionärernas synpunkter

att här aktuella frågor föll inom ramen för det utvärderingsuppdrag som

förelåg beträffande LUL och avstyrkte då aktuella yrkanden.

När utskottet behandlade dessa frågor senast (bet. 1998/99:JuU19 s. 15)

vidhöll utskottet denna uppfattning.

Utvärderingen har som framgått ovan redovisats i betänkandet Handlägg-

ning av ungdomsmål (SOU 1999:108). Utredningen har (betänkandet s. 122

f) gjort en enkätundersökning som bl.a. riktat sig till polismyndigheter, åkla-

garkammare och domstolar. Enkätsvaren tyder på att den unges vårdnadsha-

vare medverkar i stor utsträckning vid polisförhör och huvudförhandlingar.

Nästan samtliga polismyndigheter, åklagarkammare och tingsrätter som

deltagit i undersökningen anser, liksom utredningen, att denna medverkan är

tillräcklig.

För att ytterligare främja närvaron vid polisförhör anser utredningen att

formerna för hur underrättelser respektive kallelser till vårdnadshavare skall

ske stramas upp. Det ankommer på Rikspolisstyrelsen att ge anvisingar om

detta.

När det gäller närvaron vid huvudförhandlingar anser utredningen att det

av underrättelsen och kallelsen till vårdnadshavaren bör framgå att det vid

behov finns möjlighet att anlita tolk om behovet anmäls viss tid innan för-

handlingen. En liknande upplysning bör enligt utredningen också finnas i

polisens och åklagarnas underrättelser och kallelser till vårdnadshavare.

Utredningens betänkande bereds i Regeringskansliet.

Överväganden

I avvaktan på resultatet av beredningen av det ovan nämnda utredningsbe-

tänkandet anser utskottet - som tidigare anförts - att riksdagen inte bör ta

ställning i ämnet. Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion Ju906 i här

aktuella delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande familjens och skolans brottsförebyggande bety-

delse

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju704 yrkande 12,

1999/2000:Ju906 yrkande 1 och 1999/2000:Ju910 yrkandena 1 och 2,

res. 1 (m, kd, c, fp)

2. beträffande föräldrars skadeståndsansvar

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju704 yrkande 2 och

1999/2000:Ju723 yrkande 12,

res. 2 (m, kd, fp)

3. beträffande utredning om barns brottslighet

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju735 och

1999/2000:Ju744,

res. 3 (kd, c)

4. beträffande medling och familjegruppskonferenser

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju906 yrkande 12,

res. 4 (m, kd, c, fp)

5. beträffande påföljdssystemet i övrigt för unga

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju704 yrkandena 6-9

samt 1999/2000:Ju906 yrkandena 13-15 och 17-19,

res. 5 (m)

6. beträffande sluten ungdomsvård

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju903 yrkande 2 samt

1999/2000:Ju907 yrkandena 34 och 35,

res. 6 (kd)

7. beträffande polisstöd åt föräldrar

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju704 yrkande 3 och

1999/2000:Ju906 yrkande 2,

res. 7 (m)

8. beträffande registrering av barn under 15 år, m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju704 yrkandena 4 och

10 samt 1999/2000:Ju906 yrkande 11,

res. 8 (m)

9. beträffande drogtest av barn under 15 år

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju704 yrkande 5,

1999/2000:Ju906 yrkande 3 och 1999/2000:Ju908 yrkande 2,

res. 9 (m)

10. beträffande jourdomstolar

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju903 yrkande 1,

res. 10 (kd)

11. beträffande uthyrning av videofilmer till barn under 15

år

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju906 yrkande 8,

12. beträffande frihetsberövade ungdomar

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju510 och

1999/2000:Ju704 yrkande 11,

res. 11 (v, mp)

13. beträffande kallelse till förhör m.m.

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju906 yrkande 9,

res. 12 (m, kd, c, fp)

14. beträffande ersättning för inställelse

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju906 yrkande 10.

res. 13 (m)

Stockholm den 26 april 2000

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar

Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv

(kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie

Fagerström (s), Helena Zakariasén (s), Morgan

Johansson (s) Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi

Marcelind (kd), Kia Andreasson (mp), Gunnel

Wallin (c), Siw Persson (fp), Anita Sidén (m) och

Cecilia Magnusson (m).

Reservationer

1. Familjens och skolans brottsförebyggande betydelse

(mom. 1)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp), Anita Sidén (m) och

Cecilia Magnusson (m) anför:

Vi anser att en fungerande normbildning är en förutsättning för det brotts-

förebyggande arbetet. Lagstiftningen är i och för sig normskapande men den

är inte tillräcklig. Grundläggande normer för mänskligt uppförande måste

förmedlas direkt till barnen. Det största ansvaret för denna normbildning

ligger hos familjen, som är samhällets bästa brottsförebyggande resurs. Att

barnen får handlingsmönster och uppfostras till ansvarstagande för sig själva

och sina medmänniskor är av största vikt när det gäller att förebygga brott.

Genom den uppfostran och omsorg som barn får i en väl fungerande familj

kan de bibringas en kontroll av det egna beteendet som gör att de avhåller sig

från brott. Familjepolitiken kan alltså få en brottsförebyggande effekt om den

så långt möjligt underlättar för föräldrar och andra vårdnadshavare i deras

fostrande roll. Föräldrarnas personliga ansvar för att ge barnen en god upp-

växt kan aldrig ersättas med offentlig service.

Efter familjen har skolan det största ansvaret när det gäller att bibringa

unga människor de normer som behövs för att de inte skall begå brott. I detta

sammanhang är det emellertid inte enbart en fråga om att skolan skall påvisa

konsekvenserna av våld och annan kriminalitet eller undervisa i grundläg-

gande normer för mänskligt beteende. Från brottsförebyggande synpunkt är

det dessutom av betydelse att skolan verkligen förmår förmedla grundläg-

gande kunskaper i t.ex. svenska så att eleverna inte stängs ute från arbets-

marknaden när de lämnar skolan. Det bör åligga skolan att informera barnets

föräldrar om allt väsentligt som rör barnet.

En annan viktig fråga när det gäller förebyggande av brott bland unga är

samarbetet mellan skolan och de sociala myndigheterna. Även polisen måste

självklart ta aktiv del i detta arbete. Det är därför av stor vikt att hinder a

olika slag som minskar möjligheterna till samarbete kring barn med svårig-

heter undanröjs. Detta gäller t.ex. sekretessbestämmelserna, men det kan

också handla om att de praktiska förutsättningarna för samarbete behöver

förbättras.

Enligt vår uppfattning leder det anförda till slutsatsen att regeringen bör

genomföra en översyn av hur den nuvarande lagstiftningen kan förbättras i

syfte att tydliggöra och stärka föräldrars och andra vårdnadshavares ansvar i

rollen som goda fostrare, normöverförare och brottsförebyggare. Med en

sådan kartläggning som grund bör en brottsförebyggande strategi kunna

utarbetas. Det nationella brottsförebyggande programmet är enligt vår me-

ning otillräckligt i detta avseende. Ett sådant utredningsarbete som vi nu

förordat bör även inbegripa dels en utveckling av skolans och socialtjänstens

förebyggande arbete bland barn och unga, dels ett undanröjande av de hinder

som finns för samarbete mellan berörda myndigheter.

Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder med anledning av vad vi nu

anfört och återkomma till riksdagen med erforderliga förslag.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande familjens och skolans brottsförebyggande betydelse

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju704 yrkande

12, 1999/2000:Ju906 yrkande 1 och 1999/2000:Ju910 yrkandena 1

och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i re-

servation 1.

2. Föräldrars skadeståndsansvar (mom. 2)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Siw Persson (fp), Anita Sidén (m) och Cecilia Magnusson

(m) anför:

Många föräldrar tror att de inte kan bli skadeståndsskyldiga för skador som

deras barn orsakar genom brott. Det kan heller inte anses allmänt känt bland

personer som utsatts för brott av barn att de kan ha rätt till skadestånd av

barnets föräldrar. Enligt vår mening finns det alltså ett behov av att sprida

information om föräldrars skadeståndsskyldighet. En positiv bieffekt av en

sådan kunskap är att den med säkerhet skulle ha viss brottsförebyggande

effekt. Det får ankomma på regeringen att se till att information i ämnet

sprids.

Vi anser vidare att brottsoffrens möjligheter att erhålla skadestånd måste

förbättras. I de fall där ett brott begåtts av en omyndig och förundersökning-

en läggs ner kan det i praktiken bli svårt för den som drabbats av brottet att

väcka talan om skadestånd. En förutsättning för en sådan talan är ju att han

vet mot vem den skall väckas. De regler om sekretess som lägger hinder i

vägen bör därför ändras. Det är mot denna bakgrund glädjande att en översyn

inletts i Regeringskansliet. Eftersom frågan brådskar bör riksdagen uttala att

översynen skall ske skyndsamt.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande föräldrars skadeståndsansvar

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju704 yrkande

2 och 1999/2000:Ju723 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 2.

3. Utredning om barns brottslighet (mom. 3)

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd) och Gunnel Wallin (c) anför:

Vi anser att kunskaperna om omfattningen av och orsakerna till barns brotts-

lighet är otillräckliga. En utredning bör därför ges i uppdrag att göra en kart

läggning i ämnet. En sådan utredning bör också föreslå åtgärder av såväl

preventiv som repressiv karaktär. När det gäller de preventiva åtgärder som

kan bli aktuella vill vi särskilt framhålla att dessa bör sättas in i ett så ti

skede som möjligt för att ge största möjliga effekt. Här ser vi en brist i da-

gens system eftersom de flesta unga upplever att konsekvenserna av brotts-

lighet inte är särskilt allvarliga. Det bör ankomma på regeringen att vidta

åtgärder med anledning av det anförda.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande utredning om barns brottslighet

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju735 och

1999/2000:Ju744 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 3.

4. Medling och familjegruppskonferenser (mom. 4)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp), Anita Sidén (m) och

Cecilia Magnusson (m) anför:

Vi anser att påföljdssystemet för unga behöver kompletteras med nya på-

följdsalternativ. Möjligheterna att lagföra ungdomar genom medling eller

familjegruppskonferenser bör därför övervägas. Dessa åtgärder innebär att

den unge tvingas ta ansvar för sitt handlande, något som vi ser som eftersträ-

vansvärt.

Den nyligen avslutade försöksverksamheten med familjerådslag bör följas

av en utvidgad försöksverksamhet där hänsyn tas till hittills gjorda erfaren-

heter, och hinder som observerats i möjligaste mån undanröjs. Också denna

försöksverksamhet bör naturligtvis utvärderas.

Med hänsyn till regeringens senfärdighet i fråga om försöksverksamheten

med medling bör riksdagen bestämma att regeringen skall återkomma till

riksdagen med ett förslag före utgången av år 2002. Under den tiden bör den

nu förordade försöksverksamheten kunna genomföras och utvärderas.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande medling och familjegruppskonferenser

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju906 yrkande 12

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation

4.

5. Påföljdssystemet i övrigt för unga (mom. 5)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Anita Sidén (m) och Cecilia

Magnusson (m) anför:

Enligt vår mening byggde 1998 års beslut om påföljder för unga lagöverträ-

dare på den felaktiga utgångspunkten att det är lämpligt att det överlåts åt

socialtjänsten att ha hand om verkställighet av ungdomspåföljderna. Detta

skall naturligtvis vara en uppgift för kriminalvården. Dagens ordning medför

att ungdomarna lätt kan inbilla sig att samhället ser mildare på deras lag-

överträdelser än på vuxnas. Detta i sin tur leder alltför ofta till att den ung

inte i fortsättningen avstår från brott. Vi anser således att påföljdssystemet

för unga lagöverträdare behöver en genomgripande översyn där utgångs-

punkten skall vara att verkställighet av påföljder också för unga skall ske

inom kriminalvården. Detta innebär bl.a. att påföljden överlämnande till vård

inom socialtjänsten avskaffas och att den slutna ungdomsvården skall verk-

ställas på särskilda kriminalvårdshem enligt särskilda för ungdomar anpassa-

de regler. Vidare bör nya påföljder som villkorligt fängelse övervägas. Frå-

gan om halvtidsfrigivning vid fängelsestraff för personer under 21 år bör

också aktualiseras. I övrigt bör någon särbehandling av lagöverträdare mel-

lan 18 och 21 år inte ske.

Detta är ett omfattande lagstiftningsarbete som regeringen genast bör ta itu

med. Även i denna fråga bör riksdagen besluta om tidpunkten för när arbetet

skall vara klart. Regeringen bör alltså återkomma till riksdagen med ett för-

slag före utgången av år 2001.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom motionerna Ju906 och Ju704 i

här aktuella delar. Förslaget om weekendfängelse i den sistnämnda motionen

bör dock inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande påföljdssystemet i övrigt för unga

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju704 yrkan-

dena 6, 7 och 9 samt 1999/2000:Ju906 yrkandena 13-15 och 17-19

samt med avslag på motion 1999/2000:Ju704 yrkande 8 som sin me-

ning ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 5.

6. Sluten ungdomsvård (mom. 6)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd) anför:

Vi konstaterar att fler ungdomar döms till sluten ungdomsvård än vad de

ursprungliga beräkningarna tydde på. Detta har lett till brist på platser på de

särskilda ungdomshemmen. Det behövs alltså fler platser, och vi anser att

regeringen bör beakta detta i det kommande budgetarbetet. Vi vill också

påpeka att det - om den slutna ungdomsvården skall ha någon rehabiliteran-

de effekt - är viktigt att åtgärder vidtas redan under verkställigheten för att

förbereda frigivningen. En åtgärd som skulle kunna vidtas vore att införa ett

system med kontaktpersoner för de intagna. En sådan person skulle kunna ge

den dömde stöd i samband med och efter frigivningen.

Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder med anledning av det

anförda.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande sluten ungdomsvård

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju903 yrkande

2 samt 1999/2000:Ju907 yrkandena 34 och 35 som sin mening ger re-

geringen till känna vad som anförts i reservation 6.

7. Polisstöd åt föräldrar (mom. 7)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Anita Sidén (m) och Cecilia

Magnusson (m) anför:

Enligt vår mening är det inte tillräckligt att polisen har möjlighet att köra

hem ett barn som vistas i en olämplig miljö. Det finns andra situationer, t.ex.

när föräldrarna beslutat att barnet skall vara hemma en viss tid, då föräldrar

kan behöva myndigheternas bistånd. Införandet av en rätt till polisstöd i

sådana situationer bör ses som ett komplement till det skadeståndsansvar

som åvilar föräldrar som brister i tillsynen. Den förbättrade föräldrakontroll

som ett polisstöd skulle medföra skulle också verka brottsförebyggande.

Enligt vår mening bör regeringen låta utreda förutsättningarna för polisstöd

till föräldrar.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande polisstöd åt föräldrar

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju704 yrkande

3 och 1999/2000:Ju906 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 7.

8. Registrering av barn under 15 år, m.m. (mom. 8)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Anita Sidén (m) och Cecilia

Magnusson (m) anför:

Det är inte tillfredsställande att en fjortonåring som grips av polisen kan

synas ha ett fläckfritt förflutet trots att han gjort sig skyldig till omfattan

brottslighet. Den möjlighet polisen har till registrering är otillräcklig bl.a.

den endast omfattar händelser inom den enskilda polismyndigheten. Det

handlar inte heller om registrering av brottsmisstanke i egentlig bemärkelse

utan om en brottsanmälan där en misstänkt gärningsman kan anges. Enligt

vår mening bör minderåriga som misstänks för brott registreras i misstanke-

registret så snart de övriga förutsättningarna för registrering i detta registe

uppfyllda. Det ankommer på regeringen att lägga fram ett lagförslag i saken.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom motionerna Ju704 och Ju906 i

fråga om registrering av barn under 15 år. Motion Ju704 i övrigt bör dock

inte föranleda någon åtgärd från riksdagen.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande registrering av barn under 15 år, m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju704 yrkande

4 och 1999/2000:Ju906 yrkande 11 samt med avslag på motion

1999/2000:Ju704 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i reservation 8.

9. Drogtest av barn under 15 år (mom. 9)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Anita Sidén (m) och Cecilia

Magnusson (m) anför:

Vi anser att verkningsfulla åtgärder måste till för att stävja narkotikamiss-

bruket som kryper allt längre ned i åldrarna. En sådan åtgärd skulle vara att

införa en möjlighet till provtagning - blodprov och urinprov - också från

barn under 15 år när narkotikamissbruk misstänks. Denna lagfästa möjlighet

skulle komma till användning när barnet, eller dess föräldrar, inte vill med-

verka till provtagning. Syftet med provtagningen skulle vara att ge social-

tjänsten underlag för en bedömning av vilka stödåtgärder som behövs i det

enskilda fallet. Det är således inte fråga om en provtagning i bevissyfte av

den typ som är möjlig att genomföra på straffmyndiga personer med stöd av

rättegångsbalkens regler. Regeringen bör få i uppdrag att lägga fram ett

lagförslag för riksdagen med den inriktning vi här angett.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande drogtest av barn under 15 år

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju704 yrkande

5, 1999/2000:Ju906 yrkande 3 och 1999/2000:Ju908 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 9.

10. Jourdomstolar (mom. 10)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd) anför:

Vi anser att det är viktigt med snabba reaktioner på ungdomars brott. För att

förbättra förutsättningarna för en skyndsam handläggning av ungdomsmål

bör speciella ungdoms- och jourdomstolar inrättas. Särskilda kompetenskrav

bör ställas på dem som arbetar vid dessa domstolar.

Regeringen bör enligt vår mening på nytt låta utreda frågan och återkom-

ma till riksdagen med ett lagförslag.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande jourdomstolar

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju903 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation

10.

11. Frihetsberövade ungdomar (mom. 12)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia Andreasson (mp) anför:

De häkten som finns i dag är utformade för vuxna intagna. Intagningen i

häkte medför en särskilt stor påfrestning på de intagna som är under 18 år.

Det är därför angeläget att största möjliga hänsyn tas till ungdomarna under

häktningstiden.

Kunskaperna om i vilken utsträckning ungdomarnas särskilda behov verk-

ligen blir beaktade är otillräckliga i dag. En utredning bör därför ges i upp-

drag att kartlägga situationen för den grupp av häktade som är under 18 år. I

sammanhanget vill vi särskilt påpeka att FN:s barnkonvention bl.a. innebär

att varje frihetsberövat barn skall behandlas humant. Barnet skall också

behandlas med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt

som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Om en sådan kartläggning

visar att barns behov inte kan tillgodoses inom häktena bör utredningen

överväga alternativ.

Vi ställer oss alltså bakom motion Ju510. Motion Ju704 bör i denna del

inte föranleda någon åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande frihetsberövade ungdomar

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju510 och med av-

slag på motion 1999/2000:Ju704 yrkande 11 som sin mening ger re-

geringen till känna vad som anförts i reservation 11.

12. Kallelse till förhör m.m. (mom. 13)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp), Anita Sidén (m) och

Cecilia Magnusson (m) anför:

Reglerna om föräldrarnas närvaro vid förundersökning och rättegång lider av

flera brister. Reglerna beaktar inte tillräckligt föräldrarnas betydelse och ge

socialtjänstens företrädare en alltför framskjuten roll. Föräldrar borde alltid

oavsett om de är vårdnadshavare, kallas till förhör som hålls med barnet

under förundersökningen. Detsamma borde gälla vid rättegång. Det bör vara

närvaroplikt för föräldrarna (eller annan vårdnadshavare). Närvaroplikten är

enligt vår mening ett utflöde av rollen som förälder eller vårdnadshavare.

Anledning saknas att avvakta det pågående beredningsarbetet. Regeringen

bör alltså få i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med ett förslag.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande kallelse till förhör m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju906 yrkande 9

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation

12.

13. Ersättning för inställelse (mom. 14)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Anita Sidén (m) och Cecilia

Magnusson (m) anför:

Eftersom vi anser att det bör vara en plikt för föräldrar, och andra vårdnads-

havare, att närvara vid rättegång mot deras barn bör någon ersättning för

inställelsen inte betalas. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till

riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande ersättning för inställelse

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju906 yrkande 10

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation

13.

Särskilda yttranden

1. Utredning om barns brottslighet (mom. 3)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Siw Persson (fp) anför:

Som vi ser det handlar frågan om att förebygga brott i hög utsträckning om

vilka resurser som står till buds för familjepolitiken och skolan. När det

gäller rättsväsendets myndigheter handlar det dock först och främst om poli-

sens resurser. Med en ständigt ansträngd ekonomi måste det vara svårt för

landets polismyndigheter att prioritera åtgärder som har verkan först på lite

längre sikt.

Med vårt budgetförslag, som röstades ner av riksdagens majoritet, hade

förutsättningarna för satsningar på det brottsförebyggande arbetet inom poli-

sen varit bättre.

2. Medling och familjegruppskonferenser (mom. 4)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia Andreasson (mp) anför:

Vi beklagar att det tagit lång tid att få till stånd en rikstäckande försöksver

samhet med medling. Att verksamheten nu kommit i gång är alltså glädjande.

Den utvärdering som gjorts kommer förhoppningsvis att ge värdefulla bidrag

till den framtida diskussionen om påföljdssystemet.

3. Uthyrning av videofilmer till barn under 15 år (mom. 11)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Siw Persson (fp) anför:

Förra våren konstaterade vi att regeringen efter flera års agerande från vår

sida äntligen insett att reglerna på detta område kräver extra insatser för att

fungera i praktiken. Vi utgick då från att den utvärdering som regeringen

aviserade skulle inledas omgående och redovisas till riksdagen. Vi avstod

därför från att reservera oss till förmån för den motion som väcktes hösten

1998.

Vi kan nu konstatera att regeringen nyligen beslutat om utvärderingen, och vi

utgår från att den kommer att ge värdefulla bidrag till det fortsatta arbetet p

området.