Bet. 1999/2000:JuU19

Justitieutskottets betänkande

1999/2000:JUU19

Internationell rättslig hjälp i brottmål

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

JuU19

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett

regeringsförslag rörande internationell rättslig

hjälp. Regeringens förslag innebär bl.a. att

riksdagen skall godkänna två bilaterala avtal om

ömsesidig rättslig hjälp i brottmål och en

konvention om förbud mot dubbel lagföring. Riksdagen

föreslås också anta ett förslag till en ny lag om

internationell rättslig hjälp i brottmål jämte

diverse följdändringar i andra lagar. Utskottet

behandlar i sammanhanget en motion som har väckts

med anledning av propositionen samt yrkanden ur två

motioner som har väckts under den allmänna

motionstiden år 1999.

Regeringens förslag till lag om internationell

rättslig hjälp i brottmål innebär att de regler som

gäller i dag moderniseras och samlas i en ny lag.

Samtidigt utökas Sveriges möjligheter att bistå

andra länder med rättslig hjälp. Det blir t.ex.

möjligt att bistå med telefonövervakning, förhör

genom videokonferens, hemlig teleavlyssning och

hemlig teleövervakning. Genom lagen förenklas också

förfarandet i fråga om ansökningar om rättslig

hjälp, bl.a. utökas möjligheterna till

direktkontakter mellan svenska åklagare och domare å

ena sidan och utländska myndigheter å andra sidan.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag, dock med

några språkliga redigeringar i föreslagen lagtext.

Utskottet föreslår vidare en ändring i lagen om

internationellt polisiärt samarbete. Samtliga

motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats tre reservationer,

varav en (v, mp) och två (v).

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 oktober

2000.

Propositionen

I proposition 1999/2000:61 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen

dels godkänner

1. avtalet den 18 december 1998 mellan Australien

och Sverige om inbördes rättshjälp i brottmål,

2. avtalet den 15 februari 2000 mellan Sveriges

regering och Kanadas regering om inbördes rättshjälp

i brottmål,

3. konventionen mellan Europeiska gemenskapernas

medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring,

dels antar regeringens förslag till

4. lag om internationell rättslig hjälp i brottmål,

5. lag om ändring i brottsbalken,

6. lag om ändring i rättegångsbalken,

7. lag om ändring i lagen (1946:816) om

bevisupptagning åt utländsk domstol,

8. lag om ändring i lagen (1946:817) om

bevisupptagning vid utländsk domstol,

9. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning

för brott,

10. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete

med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m.m.,

11. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),

12. lag om ändring i lagen (1972:260) om

internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom,

13. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning

angående brott mot utländsk tullag,

14. lag om ändring i lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt,

15. lag om ändring i lagen (1978:801) om

internationellt samarbete rörande kriminalvård i

frihet,

16. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

17. lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges

samarbete med de internationella tribunalerna för

brott mot internationell humanitär rätt.

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats

till betänkandet, se bilaga 1.

Avtalen med Kanada respektive Australien samt

konventionen om förbud mot dubbel lagföring har

fogats till betänkandet, se bilagorna 3-5.

Motionerna

Motion väckt med anledning av propositionen

1999/2000:Ju24 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring av

lagförslaget som innebär att svenska myndigheter

inte kan begära internationell rättslig hjälp

avseende åtgärder vilka inte är lagliga enligt

svensk rätt,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av

lagförslaget som innebär att ett förbud mot

överförande av frihetsberövad utan samtycke införs i

fall, då överförandet kan komma att innebära att den

frihetsberövade tvingas lämna utsaga under ed,

3. att riksdagen beslutar om sådan ändring av

lagförslaget som innebär att rätt till överklagande

införs för den frihetsberövade i frågor om

överförande för förhör m.m.,

4. att riksdagen beslutar om sådan ändring av

lagförslaget som innebär att frågor om vägran att

bistå med rättslig hjälp när det gäller politiska

brott, ordre public m.m. skall avgöras av domstol,

5. att riksdagen avslår förslaget att rättslig

hjälp avseende brott som bedöms som politiska brott

inte får vägras när det gäller ansökningar från

medlemsstat i den europeiska unionen, Norge eller

Island,

6. att riksdagen beslutar om sådan ändring av

lagförslaget som innebär att res judicata skall vara

ett obligatoriskt hinder för bifall till begäran om

internationell rättslig hjälp i brottmål.

Motioner väckta under den allmänna

motionstiden år 1999

1999/2000:Ju904 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att åklagare och

domstolar skall kunna samarbeta över gränserna.

1999/2000:U514 av Holger Gustafsson m.fl. (kd) vari

yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om rättslig

samverkan över Europas gränser.

Utskottet

Ärendet och dess beredning

I detta ärende behandlar utskottet ett

regeringsförslag om ändringar i regelverket för

åklagares och domstolars samarbete över gränserna i

brottsutredningar och brottmålsrättegångar.

Regeringens förslag grundar sig i huvudsak på

departementspromemorian Ömsesidig rättslig hjälp i

brottmål (Ds 1999:56). Denna är utformad med

beaktande av flera internationella instrument, bl.a.

Schengenkonventionens bestämmelser om ömsesidig

rättslig hjälp i brottmål, två bilaterala avtal,

mellan Sverige och Kanada respektive Sverige och

Australien, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål,

en resolution antagen inom EU om skydd för vittnen,

en gemensam åtgärd antagen inom EU om goda rutiner

vid ömsesidig rättslig hjälp i brottmål samt

pågående arbete med en EU-konvention om ömsesidig

rättslig hjälp i brottmål.

Regeringen lämnar också ett förslag till en ny

sekretessbestämmelse som gäller ärenden om

internationell rättslig hjälp i brottmål. Detta

grundar sig på ett förslag i

Ekosekretessutredningens betänkande Ekonomisk

brottslighet och sekretess (SOU 1999:53). Härvid

behandlar regeringen också en fråga som

uppmärksammades vid remissbehandlingen av

promemorian Polissamarbete m.m. med anledning av

Schengen (Ds 1999:31).

Departementspromemorian och

Ekosekretessutredningens betänkande i nu aktuell del

har remissbehandlats (Ju 1999/4432).

Regeringen behandlar slutligen också frågan om en

ratificering av de ovan nämnda avtalen med Kanada

och Australien samt frågan om ett svenskt tillträde

till konventionen mellan Europeiska gemenskapernas

medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring (double

jeopardy). Den förra frågan har behandlats i ovan

nämnd departementspromemoria medan den senare frågan

är ny i propositionen. Den har inte remissbehandlats

då regeringen har gjort bedömningen att detta inte

behövs eftersom bestämmelserna i konventionen i sak

motsvarar Schengenkonventionens bestämmelser.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om internationell

rättslig hjälp i brottmål. I lagen regleras

åklagares och domstolars samarbete över gränserna i

brottsutredningar och brottmålsrättegångar. Det

internationella polis- och tullsamarbetet omfattas

inte.

I lagen samlas de nuvarande reglerna om rättslig

hjälp i brottmål. Dessa regler finns i dag i fyra

lagar och ett flertal andra författningar. De avser

förhör under förundersökning, bevisupptagning vid

domstol, husrannsakan, beslag, kvarstad och

överförande av frihetsberövad till annan stat för

förhör.

Genom den nya lagen ges Sverige också möjlighet att

bistå med ytterligare åtgärder nämligen

telefonförhör, förhör genom videokonferens, hemlig

teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig

kameraövervakning samt andra åtgärder som avses i 28

kap. rättegångsbalken utöver husrannsakan.

Möjligheterna att föra över frihetsberövade personer

till och från Sverige utvidgas till att omfatta fler

situationer. Lagen innehåller också regler som gör

det möjligt för Sverige att dela förverkad egendom

med annan stat i större utsträckning än den

nuvarande lagstiftningen medger.

Genom lagen införs en ny enhetlig reglering av

under vilka förutsättningar Sverige kan lämna

rättslig hjälp för olika slags åtgärder. Regleringen

knyter an till vad som gäller för att motsvarande

åtgärder skall få vidtas i en svensk förundersökning

eller rättegång. Det betyder att åtgärderna vidtas

under samma förutsättningar som i en svensk

förundersökning eller rättegång.

I fråga om förfarandet skall normalt samma regler

tillämpas som när motsvarande åtgärder vidtas i ett

svenskt förfarande. Samtidigt utvidgas möjligheterna

att tillgodose den ansökande statens önskemål om att

ett speciellt förfarande skall tillämpas. Om det

begärda förfarandet strider mot grundläggande

principer i den svenska rättsordningen skall dock

ett sådant önskemål vägras.

Kommunikationen till och från Sverige i ärenden om

rättslig hjälp förenklas genom att kravet på att

ansökningar om rättslig hjälp skall göras via

diplomatiska kanaler tas bort och genom att åklagare

och domstolar i större utsträckning tillåts skicka

ansökningar och svar direkt till varandra.

Ansökningarna skall kunna skickas genom telefax och

kravet på översättningar mjukas upp. Central-

myndighetsfunktionen förs över från

Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet.

Det nuvarande kravet på att den gärning ansökan

avser skall vara straffbar också enligt svensk rätt

(s.k. dubbel straffbarhet) behålls vid

tvångsmedelsanvändning, dvs. vid beslag,

husrannsakan, kvarstad, hemlig teleavlyssning,

hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning

samt vid kroppsbesiktning, kroppsvisitation och

andra liknande tvångsåtgärder, t.ex. tagande av

fingeravtryck. I övrigt ställs inte några krav på

dubbel straffbarhet. I fråga om beslag och

husrannsakan gäller i dag en särskild reglering i

förhållande till de nordiska staterna. Denna

utvidgas till att gälla i förhållande till samtliga

EU-stater.

En generell regel införs om att svenska åklagare

och domstolar skall kunna ställa upp villkor, t.ex.

om begränsningar av möjligheten att utnyttja

överlämnat material, i samband med att den rättsliga

hjälpen lämnas.

De nuvarande reglerna om att rättslig hjälp inte

lämnas bl.a. om den aktuella gärningen är ett

politiskt eller militärt brott eller redan har

prövats i en svensk rättegång ersätts av en enhetlig

reglering som innebär att regeringen ensam beslutar

om avslag på en sådan grund. Att den aktuella

gärningen är preskriberad enligt svensk rätt skall

inte längre utgöra en självständig grund för avslag.

En uttrycklig regel tas in i lagen om att regeringen

skall avslå en ansökan om ett bifall till den skulle

kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets

säkerhet eller strida mot svenska allmänna

rättsprinciper (ordre public) eller andra väsentliga

intressen.

I den utsträckning det följer av en bindande

internationell överenskommelse skall rättslig hjälp

kunna lämnas enligt lagen oavsett om det förfarande

som pågår i den ansökande staten är straffrättsligt,

administrativt eller något annat förfarande än ett

straffrättsligt förfarande.

Lagstiftningen är som framgår ovan utformad med

beaktande av flera internationella instrument. Den

nya lagstiftningen innebär att Sverige kan begränsa

eller helt ta bort ett antal reservationer som

Sverige har gjort när det gäller 1959 års europeiska

konvention om inbördes rättshjälp i brottmål (1959

års rättshjälpskonvention). Härigenom ökar också

Sveriges möjligheter att få rättslig hjälp av andra

stater.

I propositionen föreslås också att Sverige skall

ratificera avtalen med Au-stralien och Kanada samt

EG-konventionen om förbud mot dubbel lagföring.

Vidare föreslås ändringar som syftar till ett

förbättrat samarbete med de internationella

tribunalerna för brott mot internationell humanitär

rätt, bl.a. skall regeringen kunna besluta att

villkorlig frigivning skall ske vid en senare

tidpunkt än den som följer av brottsbalken i de fall

straffet har dömts ut av någon av tribunalerna.

Tribunalerna skall också ges möjlighet att undersöka

hur de som avtjänar sådana straff behandlas här.

I sekretesslagen föreslås en ny bestämmelse om

sekretess vid en begäran om internationell rättslig

hjälp m.m. Vidare klargörs att en ansökan om

rättslig hjälp inte får vägras med hänsyn till

banksekretess. Slutligen föreslås ändringar i

rättegångsbalken, brottsbalken och delgivningslagen.

Den nya lagen föranleder följdändringar i ett antal

författningar.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 oktober

2000.

Överväganden

Allmänt

De regler om internationell rättslig hjälp i

brottmål som i dag finns samlas genom regeringens

förslag i en ny lag. Regelsystemet moderniseras

därvid och ges en mer enhetlig utformning. Genom

regeringens förslag utvidgas också möjligheterna att

bistå andra stater med rättslig hjälp. Det blir

t.ex. möjligt att bistå med telefonförhör, förhör

genom videokonferens, hemlig teleavlyssning och

hemlig teleövervakning. Också möjligheterna till

direktkontakter mellan svenska åklagare och

domstolar å ena sidan och utländska myndigheter å

andra sidan utökas. Så skall t.ex. en ansökan om

rättslig hjälp från en medlemsstat i EU eller en

stat inom Norden få göras direkt hos behörig

åklagare eller domstol i Sverige.

I motionerna Ju904 (kd) och U514 (kd) begärs att

förutsättningarna för ett rättsligt samarbete inom

EU förbättras, bl.a. genom att en möjlighet till

direktkontakter mellan myndigheterna införs.

Liknande förslag som de som motionärerna lämnar

finns, som nyss nämnts, i propositionen.

I anledning av motionerna bör det också framhållas

att en hel del arbete pågår inom EU för att

förbättra det rättsliga samarbetet. Bland annat

inrättades under hösten 1995 en rådsarbetsgrupp för

ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Gruppen arbetar

nu med att ta fram en konvention om ömsesidig

rättslig hjälp i brottmål. Konventionen skall

komplettera och underlätta tillämpningen av 1959 års

rättshjälpskonvention.

Vidare antog Europeiska rådet den 29 juni 1998 en

gemensam åtgärd om inrättande av ett europeiskt

rättsligt nätverk bestående av myndigheter i

medlemsstaterna som ansvarar för det rättsliga

samarbetet i brottmål samt en gemensam åtgärd om

goda rutiner vid inbördes rättshjälp i brottmål. Den

förra åtgärden syftar till att ett kontaktnät skall

upprättas för att underlätta det rättsliga

samarbetet mellan medlemsstaterna. Den senare syftar

till att underlätta förfarandet i fråga om

framställningar om rättslig hjälp.

Under EU-toppmötet i Tammerfors hösten 1999

diskuterades hur det straffrättsliga samarbetet

mellan EU:s medlemsstater skall kunna

vidareutvecklas. Av slutsatserna från mötet framgår

bl.a. att ett Eurojust skall inrättas bestående av

nationella åklagare, förundersökningsdomare eller

polismän med motsvarande behörighet, vilka har

avdelats från varje medlemsstat i enlighet med dess

rättssystem. Eurojust skall ha till uppgift att

underlätta samordningen mellan de nationella

åklagarmyndigheterna och att stödja

brottsutredningar som gäller organiserad

brottslighet. Eurojust skall också bedriva ett nära

samarbete med det europeiska rättsliga nätverket,

särskilt för att förenkla bevisupptagning. I

slutsatserna uttalas också att ett ökat ömsesidigt

erkännande av rättsliga avgöranden och domar skulle

underlätta samarbetet mellan myndigheter. Europeiska

rådet anser därför att principen om ömsesidigt

erkännande bör bli en hörnsten i det rättsliga

samarbetet och anmodar rådet och kommissionen att

senast i december 2000 anta ett åtgärdsprogram för

att kunna genomföra denna.

Utskottet delar regeringens bedömning att det finns

ett behov av att förenkla och modernisera den

svenska lagstiftningen om ömsesidig rättslig hjälp.

Vidare bör lagstiftningen ändras och de svenska

förbehållen till 1959 års rättshjälpskonvention

begränsas i syfte att underlätta det internationella

rättsliga samarbetet; bl.a. måste möjligheterna för

de brottsutredande myndigheterna i Sverige och andra

länder att kommunicera direkt med varandra utökas. I

samma syfte bör möjligheterna att bistå utländska

myndigheter med ytterligare åtgärder, så som hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning, införas.

Målsättningen bör, som regeringen anfört, vara att

svenska åklagare och domstolar skall kunna bistå

utländska myndigheter med samma åtgärder som kan

vidtas i svenska förundersökningar och rättegångar.

En sådan utvidgning torde också kunna leda till att

svenska myndigheters möjligheter att erhålla bistånd

utökas.

Utskottet ställer sig alltså i princip bakom de

förslag regeringen lägger fram i propositionen.

Utskottet återkommer dock nedan till vissa

enskildheter i förslagen.

Genom regeringens förslag utökas möjligheterna till

rättsligt samarbete inom EU väsentligt. Därtill

kommer det omfattande arbete som pågår inom EU för

att förbättra det rättsliga samarbetet mellan

medlemsstaterna. Motionsönskemålen i Ju904

och U514 får härigenom anses tillgodosedda, och

utskottet avstyrker motionerna i nu behandlade

delar.

I motion Ju24 (v) begärs att regeringens lagförslag

i fråga om möjligheterna till rättslig hjälp

utomlands utformas på så sätt att ett förbud införs

mot att begära hjälp med åtgärder som inte är

tillåtna i Sverige.

Vad gäller svenska domstolars möjligheter att

begära rättslig hjälp i brottmål regleras denna

uttömmande i den nya lagen. Svenska domstolar kan

därför inte begära hjälp utomlands med andra

åtgärder än de som omfattas av lagen, och sålunda

också av svensk rätt.

När det gäller svenska åklagares möjligheter att

under förundersökningsförfarandet begära rättslig

hjälp utomlands föreslås inte några sådana

begränsningar i lagen. Avgörande skall i stället

vara de begränsningar som följer av lagstiftningen i

den stat där den rättsliga hjälpen begärs. Eftersom

flera stater kräver att frågan har prövats av svensk

domstol innan framställningen om rättslig hjälp

görs, t.ex. när hjälp begärs med hemlig

teleavlyssning, skall dock svensk åklagare ges

möjlighet att i vissa fall utverka en sådan

domstolsprövning.

Enligt regeringen finns det inte någon anledning

att i svensk rätt generellt begränsa svenska

åklagares möjligheter att begära rättslig hjälp

utomlands. Att svenska åklagare skall kunna begära

sådan hjälp utomlands i den utsträckning den andra

statens lag tillåter det är också den princip som

gäller i dag, även om den hittills varit oreglerad.

Regeringens hållning i fråga om reglerna för

förundersökningsförfarandet har också tidigare varit

att det i dessa sammanhang inte krävs lika strikta

förfaranderegler som i domstolsprocessen. Enligt

regeringen måste rättegången för att uppfylla

rättssäkerhetskraven präglas av ett stort mått av

förutsägbarhet och formell ordning.

Förundersökningen däremot, som huvudsakligen har ett

förberedande syfte, måste för att vara effektiv

präglas av flexibilitet. Regelverket bör därför

medge så stor flexibilitet i förfarandet att det

inte i något fall av formella skäl skall vara

nödvändigt att lägga ned mer arbete på en utredning

än vad som är sakligt motiverat för att medge en

fullgod prövning av målet (prop. 1994/95:23 s. 73

f).

Utskottet vill inledningsvis erinra om att svenska

domstolars möjligheter att begära rättslig hjälp

utomlands uttömmande regleras i den föreslagna

lagen. Det är alltså endast i fråga om åklagarnas

rätt att begära sådan hjälp som det kan bli aktuellt

med åtgärder som inte medges enligt svensk rätt. När

det gäller åklagares möjligheter att bedriva

förundersökning är, som regeringen framhållit,

behovet av flexibilitet stort. Med hänsyn till att

regelverket i fråga om rättslig hjälp under

förundersökningsförfarandet är olika utformat i

olika länder är det av vikt att svenska åklagares

möjligheter att begära rättslig hjälp utomlands inte

begränsas mer än nödvändigt. Utskottet tillstyrker

mot den bakgrunden regeringens förslag i aktuella

delar. Motion Ju24 avstyrks i nu behandlad del.

Överförande av frihetsberövade för förhör m.m.

Enligt regeringens förslag skall nuvarande regler om

överförande av frihetsberövade i lagen (1991:435)

med vissa bestämmelser om internationellt samarbete

på brottmålsområdet föras över till den nya lagen.

Sverige skall också kunna bistå andra stater med att

överföra en frihetsberövad person till Sverige för

förhör eller konfrontation i samband med en utländsk

förundersökning eller rättegång. Vidare skall en i

Sverige frihetsberövad person under motsvarande

förhållanden, på ansökan av svensk domstol eller

åklagare, kunna överföras till en annan stat. Något

krav på dubbel straffbarhet eller att den

frihetsberövade personen samtycker till åtgärden

skall inte krävas till skillnad från vad som gäller

i dag.

En ansökan om överförande från en stat som är

medlem i EU, Norge eller Island skall enligt

regeringens förslag prövas av åklagare. Övriga fall

skall som i dag prövas av regeringen.

I motion Ju24 (v) begärs att ett förbud införs i

lagen mot att i vissa fall överföra en

frihetsberövad till en annan stat mot hans samtycke.

I samma motion begärs också att den frihetsberövade

ges en rätt att överklaga beslut om överförande.

Regeringen anför i fråga om kravet på samtycke från

den frihetsberövade bl.a. följande.

I en brottsutredning är uppgifter från vittnen

m.fl. ofta av avgörande betydelse. De är skyldiga

att medverka vid brottsutredningar eller att

inställa sig för förhör inför domstol.

Utgångspunkten är att de medverkar frivilligt, men

om vederbörande vägrar kan vissa tvångsåtgärder

användas. På samma sätt som det är möjligt att

tvinga frihetsberövade personer att medverka t.ex.

vid förhör inför domstol i rent nationella

förfaranden eller vid bevisupptagning på begäran av

en annan stat bör, enligt regeringen,

förutsättningar skapas för att frihetsberövade

personer, oberoende av eget samtycke, skall kunna

föras över till andra stater för att där medverka i

brottsutredningar.

Regeringen påtalar härvid att det visserligen är så

att ett vittne som inte är frihetsberövat inte mot

sin vilja kan tvingas att inställa sig inför domstol

i ett annat land. Hämtning över gränserna av icke

frihetsberövade personer är emellertid en svår och

känslig fråga. Enligt regeringen är det inte

sannolikt att det kommer att kunna träffas några

internationella överenskommelser om sådan hämtning

inom överskådlig tid. När det däremot gäller

frihetsberövade personer finns det redan

internationellt överenskomna regler om överförande

över gränserna. I dessa situationer bör Sverige

sålunda kunna avstå från ett generellt krav på

samtycke från den frihetsberövade för att

överförande skall kunna ske. Regeringen framhåller i

detta sammanhang att användande av tvång inte är

något nytt när det gäller straffrättsligt samarbete

- det förekommer t.ex. redan vid utlämning. Det

primära syftet med det rättsliga samarbetet är att

underlätta en lagföring i en stat trots att delar av

bevisningen finns i en annan stat. Enligt regeringen

bör Sverige här ha som mål att hjälpa till så långt

det över huvud taget är möjligt. Därtill kommer,

enligt regeringen, att det inte kan anses innebära

några större olägenheter för en frihetsberövad

person att överföras till en annan stat för en viss

tid eftersom han eller hon redan är berövad

friheten.

Utskottet börjar med att konstatera att

bestämmelserna om överförande av en frihetsberövad

till en annan stat för förhör m.m. inte är

obligatoriska. De ger alltså endast regeringen och

de svenska myndigheterna en möjlighet att vidta

sådana åtgärder. Om omständigheterna är sådana att

ansökan inte bör bifallas, t.ex. om den

frihetsberövade skulle behöva närvara under en

orimligt lång tid eller om det kan befaras att han

eller hon inte behandlas på ett för Sverige

acceptabelt sätt, kan ansökan sålunda avslås. Vid

denna prövning kan enligt regeringen ett bristande

samtycke från den frihetsberövade få betydelse. Den

omständigheten att samtycke saknas kan, eventuellt i

kombination med andra omständigheter, utgöra grund

för avslag.

Det bör också framhållas att en ansökan av en annan

stat om att en person som är frihetsberövad i

Sverige skall föras över till den staten för förhör

eller konfrontation inte kan bifallas om förhöret

avser den frihetsberövades egen brottslighet. Någon

motsvarande begränsning finns inte när en i Sverige

frihetsberövad person förs över till en annan stat i

en svensk förundersökning eller rättegång. I denna

situation gäller dock, förutsatt att berörd stat

tillträtt någon av konventionerna, bestämmelserna om

anklagads rättigheter i artikel 14 i FN:s

internationella konvention den 18 december 1966 om

medborgerliga och politiska rättigheter och artikel

6 i den europeiska konventionen den 4 november 1950

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna. Av dessa följer att den

som är anklagad för en brottslig handling inte kan

tvingas att vittna mot eller producera bevis mot sig

själv.

Utskottet anser i likhet med regeringen att Sverige

bör ha som mål att så långt det är möjligt bistå

utländska myndigheter med rättslig hjälp. Detta är

inte minst av vikt för att på ett effektivt sätt

kunna bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten.

Förutsättningar bör därför skapas för att

frihetsberövade personer, oberoende av eget

samtycke, skall kunna föras över till andra stater

för att där medverka vid brottsutredningar. I

princip kan utskottet alltså tillstyrka den

reglering regeringen föreslår.

När det gäller det i motion Ju24 aktualiserade

spörsmålet rörande samtycke vill utskottet dock

framhålla följande. Som ovan anförts är

bestämmelserna om överförande av frihetsberövade

fakultativa. Detta innebär att en ansökan kan avslås

om omständigheterna i det enskilda fallet är sådana

att ansökan inte bör bifallas. Enligt utskottet är

det självklart att en ansökan skall avslås t.ex. om

åtgärden innebär att den frihetsberövade behöver

närvara i den andra staten under en orimligt lång

tid eller om det kan befaras att han eller hon inte

kommer att behandlas på ett för Sverige acceptabelt

sätt. Utskottet kan mot den bakgrunden inte se något

hinder mot att bifalla regeringens förslag i denna

del. Motion Ju24 avstyrks i nu behandlad del.

Vad gäller frågan om överklagande gör regeringen

bedömningen att några särskilda regler om

överklagande inte behöver tas in i den nya lagen. I

stället är vanliga regler om överklagande

tillämpliga. Detta innebär att åklagares beslut i

ärenden om rättslig hjälp i brottmål inte kan

överklagas. I stället gäller att lägre åklagares

beslut kan överprövas av högre åklagare och i sista

hand av Riksåklagaren. Regeringens beslut kan inte

överklagas.

Utskottet anser inte att skäl föreligger att för

ansökningar om rättslig hjälp i brottmål införa

andra möjligheter att överklaga besluten än vad som

i övrigt gäller enligt svensk rätt. Motion Ju24

avstyrks i denna del.

Avslag på ansökan om rättslig hjälp

Av 2 kap. 14 § i regeringens förslag till lag om

internationell rättslig hjälp i brottmål följer att

en ansökan om rättslig hjälp skall avslås om ett

bifall till ansökan skulle kränka Sveriges

suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet eller

strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller

andra väsentliga intressen. En ansökan om rättslig

hjälp får också avslås om gärningen har karaktär av

ett politiskt brott eller utgör ett militärt brott,

det i Sverige har meddelats dom eller

åtalsunderlåtelse beträffande gärningen, eller

omständigheterna annars är sådana att ansökan inte

bör bifallas. Avslag får dock inte beslutas om det

skulle strida mot en internationell överenskommelse

mellan Sverige och den ansökande staten. I fråga om

gärningar som har karaktären av ett politiskt brott

får avslag inte heller beslutas på denna grund om

ansökan har gjorts av en stat som är medlem i EU,

Norge eller Island.

Beslut om avslag på någon av dessa grunder fattas

enligt 2 kap. 15 § samma lag av regeringen. Om en

åklagare eller en domstol finner att en ansökan bör

avslås på någon sådan grund skall ansökan således

överlämnas till regeringen. I övrigt prövar

åklagaren eller domstolen som handlägger ärendet om

förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda.

I motion Ju24 (v) begärs att domstol, och inte

regeringen, skall pröva frågan om avslag på de

grunder som anges ovan. I samma motion begärs också

att förslaget om att rättslig hjälp inte skall kunna

vägras stater inom EU eller de nordiska länderna vid

politiska brott skall avslås. I motionen begärs

slutligen att res judicata, dvs. att det redan har

meddelats en dom beträffande gärningen, skall göras

till en obligatorisk avslagsgrund.

Skälen för förslaget att regeringen skall fatta

beslut om avslag på dessa grunder utvecklas närmare

i departementspromemorian Ömsesidig rättslig hjälp i

brottmål (Ds 1999:56 s. 157 f). Bland annat anförs

att besluten bör fattas av regeringen för att i

möjligaste mån begränsa tillämpningen av

bestämmelserna och göra denna så enhetlig som

möjligt. Om prövningen görs av regeringen minskar

också risken för att framställningarna avslås i

strid med internationella åtaganden på området. En

avslagsbestämmelse får ju t.ex. inte utnyttjas i

förhållande till en stat som har tillträtt 1959 års

rättshjälpskonvention om ett avslag på ansökan inte

har stöd i konventionens bestämmelser eller gjorda

reservationer och förklaringar till konventionen.

Regeringen framhåller att dessa vägransgrunder

ytterst sällan aktualiseras och att det är än mer

sällsynt att prövningen leder till att ansökan

avslås. Regeringen är angelägen om att en sådan

återhållsamhet med reglernas tillämpning iakttas

också i framtiden. Regeringen ansluter sig därför

till promemorians förslag att avslag på de aktuella

avslagsgrunderna alltid skall beslutas av

regeringen.

Vad gäller frågan om rättslig hjälp till länder

inom EU och i Norden vid politiska brott anför

regeringen bl.a. följande.

Under senare år har frågan om stater bör kunna

vägra att lämna bistånd i form av rättslig hjälp

eller utlämna för politiska brott ifrågasatts i

olika sammanhang. Konventioner som antas eller

utarbetas innehåller också allt som oftast regler

som förbjuder konventionsstaterna att betrakta brott

enligt konventionen som politiska brott. Så

innehåller t.ex. den s.k. terrorismkonventionen som

Sverige tillträtt ett förbud för konventionsstaterna

att vägra begärd rättslig hjälp enbart av den

anledningen att den avser ett politiskt brott, ett

brott förknippat med politiskt brott eller ett brott

inspirerat av politiskt motiv. Vidare innehåller den

mellan medlemsstaterna inom EU antagna

utlämningskonventionen bestämmelser om att den

anmodade staten inte får betrakta något brott som

politiskt brott vid tillämpningen av konventionen. I

departementspromemorian Sveriges tillträde till 1996

års konvention om utlämning (Ds 2000:3) föreslås att

Sverige skall tillträda denna konvention.

Promemorian bereds för närvarande i

Justitiedepartementet och en proposition kan väntas

i slutet av året.

I förhållande till de nordiska länderna gäller

redan i dag att det inte finns några undantag för

politiska brott när det gäller bistånd med

husrannsakan, beslag och kvarstad.

Enligt regeringens mening är det inte rimligt med

en ordning som ålägger Sverige att utlämna personer

för politiska brott till EU:s medlemsstater om en

möjlighet att vägra samtidigt behålls vid

ansökningar om rättslig hjälp. Sverige bör därför

inte kunna avslå en ansökan om rättslig hjälp från

en medlemsstat inom EU på den grunden att gärningen

har karaktären av ett politiskt brott. Motsvarande

bestämmelser bör enligt regeringen gälla också för

ansökningar från Norge och Island.

När det gäller frågan om res judicata bör vara en

obligatorisk eller fakultativ avslagsgrund kan det

nämnas att det förbehåll Sverige har gjort till 1959

års rättshjälpskonvention innebär att en

framställning om rättslig hjälp kan avslås på denna

grund. Sverige har dock, i samband med att

bestämmelserna om överförande av en frihetsberövad

person infördes i svensk rätt (prop. 1991/92:46,

bet. JuU6, rskr. 116), förklarat att denna

avslagsgrund inte kommer att tillämpas såvitt gäller

framställningar enligt konventionens artikel 11,

dvs. överförandefallen. För överförande av

frihetsberövad till annan stat gäller således inte

denna begränsning. Inte heller i fråga om

bevisupptagning åt utländsk domstol finns det några

begränsningar vad gäller res judicata uppställda i

svensk rätt.

Regeringen framhåller att den nuvarande regleringen

är snårig och att det är angeläget med en mer

enhetlig reglering. Med hänsyn härtill och för att

undvika en ordning enligt vilken olika regler skulle

gälla för olika former av bistånd föreslår

regeringen att res judicata skall utgöra en

fakultativ vägransgrund.

Utskottet delar regeringens bedömning att

tillämpningen av bestämmelserna om nu aktuella

avslagsgrunder bör begränsas och göras så enhetlig

som möjligt.

Utskottet instämmer också i regeringens uppfattning

att dessa avslagsgrunder bör tillämpas med

återhållsamhet. Med hänsyn härtill och då det är av

vikt att tillämpningen av bestämmelserna blir så

enhetlig som möjligt har utskottet inte något att

erinra mot regeringens förslag att samtliga beslut

om avslag på nu aktuella grunder skall fattas av

regeringen.

Utskottet övergår till att behandla förslaget att

en ansökan från någon av medlemsstaterna inom EU,

Norge eller Island inte skall få avslås på den

grunden att gärningen har karaktären av ett

politiskt brott. Utskottet vill inledningsvis

understryka att det rättsliga samarbetet inom EU och

Norden bygger på att de olika ländernas lagstiftning

grundar sig på rättsstatliga principer och respekt

för mänskliga rättigheter och alla människors lika

värde. Utskottet vill vidare påtala att detta

samarbete hela tiden ökar. Detta är också nödvändigt

med hänsyn till den gränsöverskridande

brottsligheten. Även om den straffrättsliga

lagstiftningen i de olika länderna inte är

harmoniserad går utvecklingen inom EU mot en ordning

med ömsesidiga erkännanden av varandras

straffrättsliga avgöranden. Mot den bakgrunden bör

Sverige, som regeringen föreslår, i förhållande till

dessa länder kunna avstå från möjligheten att vägra

bistånd i form av rättslig hjälp vid brott av

politisk karaktär. Detta hindrar naturligtvis inte

att en ansökan om rättslig hjälp kan avslås av andra

skäl, t.ex. om ett bifall till ansökan skulle strida

mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra

väsentliga intressen. Utskottet har därför inte

något att erinra mot regeringens förslag i denna

del.

Vad gäller frågan om res judicata delar utskottet

regeringens överväganden. Möjligheten att avslå en

ansökan på den grunden att det i Sverige har

meddelats beslut eller åtalsunderlåtelse beträffande

gärningen bör sålunda vara fakultativ.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att

utskottet tillstyrker regeringens förslag till lag

om internationell rättslig hjälp i brottmål i nu

behandlade delar. Motion Ju24 avstyrks i dessa

delar.

Övrigt

I syfte att göra den nya lagen om internationell

rättslig hjälp så klar och entydig som möjligt

föreslår utskottet några språkliga redigeringar i

regeringens förslag, se bilaga 2.

Utskottet har vidare uppmärksammat att det i 8 §

förslaget till lag om internationellt polisiärt

samarbete (prop. 1999/2000:64, bet. 1999/2000:JuU17)

finns en hänvisning till lagen (1975:295) om

användning av vissa tvångsmedel på begäran av

främmande stat. Lagen föreslås träda i kraft den 1

juli 2000.

I det här lagstiftningsärendet föreslås att lagen

(1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på

begäran av främmande stat skall upphävas i samband

med att lagen om internationell rättslig hjälp i

brottmål träder i kraft den 1 oktober 2000. En

följdändring behövs således i lagen om

internationellt polisiärt samarbete. Utskottets

förslag till ändring framgår av bilaga 2.

I propositionen påtalar regeringen att en rad

förbehåll och förklaringar till artiklar i bl.a.

1959 års rättshjälpskonvention bör återkallas eller

ändras till följd av de lagändringar som föreslås i

propositionen.

I sammanhanget kan nämnas att Sverige enligt

artikel 23 i 1959 års rättshjälpskonvention har

åtagit sig att återkalla gjorda förbehåll så snart

omständigheterna medger det.

Utskottet har inte något att erinra mot vad

regeringen har anfört i denna del.

I övrigt har inte utskottet något att anföra med

anledning av propositionen och motionerna.

Härutöver vill utskottet tillägga följande.

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen den 5

april 2000 att anta regeringens förslag till lag om

ändring i bl.a. 26 § lagen (1972:260) om

internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom (prop. 1999/2000:

45, bet. 1999/2000:JuU13, rskr. 1999/2000:172). På

grund av ett förbiseende skedde emellertid ingen

samordning med den ändring i samma paragraf som

riksdagen den 22 mars 2000 beslutat om på hemställan

av socialförsäkringsutskottet (prop. 1999/2000:43,

bet. 1999/2000:SfU9, rskr. 1999/2000:159). Utskottet

lägger i detta betänkande fram ett förslag som

innebär att sådan samordning sker.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande internationella

överenskommelser rörande rättslig hjälp i

brottmål

att riksdagen godkänner

dels avtalet den 18 december 1998 mellan

Australien och Sverige om inbördes rättshjälp i

brottmål,

dels avtalet den 15 februari 2000 mellan

Sveriges regering och Kanadas regering om

inbördes rättshjälp i brottmål,

2. beträffande dubbel lagföring

att riksdagen godkänner konventionen mellan Europeiska

gemenskapernas medlemsstater om förbud mot

dubbel lagföring,

3. beträffande det rättsliga samarbetet

inom EU

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju904 yrkande 3

och 1999/2000:U514 yrkande 12,

4. beträffande rättslig hjälp utomlands

att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:Ju24 yrkande 1

antar regeringens förslag till lag om

internationell rättslig hjälp i brottmål såvitt

avser 1 kap. 7 §,

res. 1 (v, mp)

5. beträffande överförande av

frihetsberövade för förhör m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:Ju24 yrkandena

2 och 3 antar regeringens förslag till lag om

internationell rättslig hjälp i brottmål såvitt

avser 4 kap. 29, 30 och 31 §§,

res. 2 (v)

6. beträffande avslag på ansökan om

rättslig hjälp

att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:Ju24 yrkandena

4-6 antar regeringens förslag till lag om

internationell rättslig hjälp i

brottmål såvitt avser 2 kap. 14 och 15 §§,

res. 3 (v)

7. beträffande förslaget till lag om

internationell rättslig hjälp i brottmål i

övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

internationell rättslig hjälp i brottmål i den

mån det inte omfattas av utskottets hemställan

ovan, dock med den ändringen att 2 kap. 4 § och

4 kap. 9 § ges den lydelse utskottet föreslår i

bilaga 2,

8. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i brottsbalken,

b) lag om ändring i rättegångsbalken,

c) lag om ändring i lagen (1946:816) om

bevisupptagning åt utländsk domstol,

d) lag om ändring i lagen (1946:817) om

bevisupptagning vid utländsk domstol,

e) lag om ändring i lagen (1957:668) om

utlämning för brott,

f) lag om ändring i lagen (1963:193) om

samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m.,

g) lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),

h) lag om ändring i lagen (1972:260) om

internationellt samarbete rörande verkställighet

av brottmålsdom,

i) lag om ändring i lagen (1973:431) om

utredning angående brott mot utländsk tullag,

j) lag om ändring i lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt,

k) lag om ändring i lagen (1978:801) om

internationellt samarbete rörande kriminalvård i

frihet,

l) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

m) lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges

samarbete med de internationella tribunalerna

för brott mot internationell humanitär rätt,

9. beträffande lagen om internationellt

polisiärt samarbete

att riksdagen antar utskottets i bilaga 2 framlagda förslag

till ändring i 8 § lagen (0000:00) om

internationellt polisiärt samarbete,

10. beträffande internationellt samarbete

rörande verkställighet av brottmålsdom

att riksdagen med ändring av sitt tidigare beslut (bet.

1999/2000:

JuU13, rskr. 1999/2000:172) såvitt gäller lagen

om ändring i lagen (1972:260) om internationellt

samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

beslutar att i 26 § sistnämnda lag orden

"Statens invandrarverk" och "Invandrarverket"

skall bytas ut mot "Migrations-verket".

Stockholm den 11 maj 2000

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Märta

Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Ingemar

Vänerlöv (kd), Ann-Marie Fagerström (s), Maud

Ekendahl (m), Helena Zakariasén (s), Morgan

Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson

(mp), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp), Göran

Norlander (s), Anita Sidén (m) och Sven-Erik

Sjöstrand (v).

Reservationer

1. Rättslig hjälp utomlands (mom. 4)

Kia Andreasson (mp), Yvonne Oscarsson (v) och Sven-

Erik Sjöstrand (v) anför:

Den föreslagna lagstiftningen innebär att svenska

åklagare skall kunna begära rättslig hjälp utomlands

även med åtgärder som inte är tillåtna enligt svensk

rätt, t.ex. s.k. buggning. Detta är enligt vår

mening orimligt. Bestämmelsen i 1 kap. 7 § lagen om

internationell rättslig hjälp i brottmål måste

därför ändras på så sätt att svenska åklagares

möjligheter att begära rättslig hjälp utomlands

begränsas till sådana åtgärder som är tillåtna i

Sverige.

Det ankommer på regeringen att snarast återkomma

till riksdagen med ett förslag till ändring av lagen

som tillgodoser vad vi nu har anfört. I avvaktan

härpå får regeringens förslag godtas.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande rättslig hjälp utomlands

att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om

internationell rättslig hjälp i brottmål såvitt

avser 1 kap. 7 §, dels med anledning av motion

1999/2000:Ju24 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i

reservation 1.

2. Överförande av frihetsberövade för

förhör m.m. (mom. 5)

Yvonne Oscarsson (v) och Sven-Erik Sjöstrand (v)

anför:

Vi anser att det bör vara ett krav att den

frihetsberövade samtycker till att överföras till en

annan stat för förhör eller konfrontation där.

Enligt vår mening är det inte förenligt med svensk

rättstradition att en person skall kunna överföras

till ett annat land mot sin vilja enbart av den

anledningen att han är frihetsberövad. Detta gäller

i synnerhet om han i den andra staten kan tvingas

att vittna under ed.

Det är inte heller förenligt med svensk

rättstradition att en frihetsberövad person som

skall överföras till en annan stat inte ges rätt att

överklaga beslutet härom hos domstol. En sådan

möjlighet bör därför införas i lagen.

Det ankommer på regeringen att snarast återkomma

till riksdagen med ett förslag till ändring av lagen

som tillgodoser vad vi nu har anfört. I avvaktan

härpå får regeringens förslag godtas.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande överförande av

frihetsberövade för förhör m.m.

att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om

internationell rättslig hjälp i brottmål såvitt

avser 4 kap. 29, 30 och 31 §§, dels med

anledning av motion 1999/2000:Ju24 yrkandena 2

och 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i reservation 2.

3. Avslag på ansökan om rättslig hjälp

(mom. 6)

Yvonne Oscarsson (v) och Sven-Erik Sjöstrand (v)

anför:

Enligt vår uppfattning bör de aktuella

avslagsgrunderna inte prövas av regeringen. Eftersom

det i dessa sammanhang kan bli fråga om ärenden av

t.ex. utrikespolitiskt känslig natur kan beslutet

bli avhängigt vilken politisk uppfattning regeringen

har. Detta är inte tillfredsställande. För att

undvika "politiskt godtycke" och säkerställa en

rättssäker process bör prövningen i stället ske i

domstol.

Enligt vår uppfattning är det också

otillfredsställande att det inte skall ges möjlighet

att avslå en ansökan om rättslig hjälp från en

medlemsstat i EU eller från Norge eller Island på

den grunden att gärningen har karaktären av ett

politiskt brott. De olika europeiska

strafflagstiftningarna är inte harmoniserade utan

skiljer sig åt på många sätt. Regeringens förslag i

denna del bör därför avslås.

Slutligen anser vi att en dom eller ett beslut om

åtalsunderlåtelse som har meddelats i Sverige alltid

skall utgöra hinder för att bifalla en begäran om

internationell rättslig hjälp i brottmål. Res

judicata skall alltså utgöra en obligatorisk

avslagsgrund.

Det ankommer på regeringen att snarast återkomma

till riksdagen med ett förslag till ändring av lagen

som tillgodoser vad vi nu har anfört. I avvaktan

härpå får regeringens förslag godtas utom såvitt

avser den sista meningen i 2 kap. 14 § som skall

avslås.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande avslag på ansökan om

rättslig hjälp

att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om

internationell rättslig hjälp i brottmål såvitt

avser 2 kap. 14 och 15 §§ med den ändringen att

den sista meningen i 14 § utgår, dels med

anledning av motion 1999/2000:Ju24 yrkandena 4-6

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 3.

Regeringens lagförslag

Utskottets lagförslag

1. Utskottets förslag till ändringar i

regeringens förslag till lag om

internationell rättslig hjälp i brottmål

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Utskottets förslag

------------------------------------------------------

2 kap. 4 §

------------------------------------------------------

En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna

lag bör innehålla

- uppgift om den utländska domstol eller myndighet

som handlägger ärendet,

- en beskrivning av det rättsliga förfarande som

pågår,

- uppgift om den aktuella gärningen med tid och

plats för denna, samt de bestämmelser som är

tillämpliga i den ansökande staten,

- uppgift om vilken åtgärd som begärs och, i

förekommande fall, i vilken egenskap en person skall

höras,

- namn på och adress till de personer som är

aktuella i ärendet.

I 4 kap. 8, 11, 14 och 29 §§ finns särskilda

bestämmelser om vad en ansökan ytterligare skall

innehålla vid vissa slag av åtgärder.

Om ärendet är brådskande eller om verkställighet

önskas inom viss tidsfrist skall detta samt skälen

härför anges.

-----------------------------------------------------

En ansökan om rättslig En ansökan om rättslig

hjälp skall göras hjälp skall göras

skriftligen genom post, skriftligen genom post,

bud eller telefax. Den bud eller telefax. Den

får även, efter får även, efter

överenskommelse i det överenskommelse i det

enskilda fallet, enskilda fallet,

översändas annat sätt. översändas på annat

sätt.

-----------------------------------------------------

------------------------------------------------------

4 kap. 9 §

-----------------------------------------------------

Bestämmelserna i 46 kap. Bestämmelserna i 46

7 § andra stycket kap. 7 § andra stycket

rättegångsbalken om rättegångsbalken om

förhör vid förhör per telefon vid

huvudförhandling per huvudförhandling får

telefon får tillämpas när tillämpas när den som

den som skall höras skall höras befinner sig

befinner sig i en annan i en annan stat om den

stat om den staten staten tillåter det.

tillåter det.

------------------------------------------------------

Om den andra staten kräver att dess myndigheter skall

hjälpa till vid förhöret, skall svensk domstol ansöka

om rättslig hjälp med telefonförhöret.

Behöver en svensk domstol hjälp av utländsk

myndighet med ett telefonförhör, får domstolen ansöka

om rättslig hjälp med förhöret om det har avtalats om

sådan hjälp i en internationell överenskommelse med

den andra staten eller om den staten annars ger sådan

hjälp.

Av en ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör

skall det framgå att den som skall höras samtycker

till telefonförhör.

------------------------------------------------------

2. Utskottets förslag till ändring i lagen (0000:00)

om internationellt polisiärt samarbete

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (0000:00) om

internationellt polisiärt samarbete att 8 § skall ha

följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Lydelse enligt bet. Utskottets förslag

1999/2000:JuU17

------------------------------------------------------

8 §

------------------------------------------------------

En person som har omhändertagits enligt 6 § får tas i

förvar av en svensk polismyndighet under högst sex

timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på

morgonen oräknad. Därefter skall personen omedelbart

friges, om det inte har kommit in en begäran om en

åtgärd som avses i

1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,

2. 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till

Danmark, Finland, Island och Norge,

3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om

internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom,

4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:196) om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m.m., eller

5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,

Finland, Island eller Norge för verkställighet av

beslut om vård eller behandling, om framställningen

kommer från en dansk myndighet.

-----------------------------------------------------

En svensk polisman får, i En svensk polisman

avvaktan på en får, i avvaktan på en

framställning om en framställning om sådan

åtgärd enligt 2 § lagen åtgärd som avses i 4 kap.

(1975:295) om användning 19 § lagen (0000:00) om

av vissa tvångsmedel på internationell rättslig

begäran av främmande hjälp i brottmål, ta i

stat, ta i beslag föremål beslag föremål som har

som har omhändertagits omhändertagits enligt 7 §

enligt 7 § enligt de enligt de förutsättningar

förutsättningar som som gäller för en

gäller för en motsvarande motsvarande åtgärd enligt

åtgärd enligt rättegångsbalken eller

rättegångsbalken eller annan lag eller

annan lag eller författning.

författning.

-----------------------------------------------------

_________________

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.