Bet. 1999/2000:JuU23

Justitieutskottets betänkande

1999/2000:JUU23

Brottsoffer

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

JuU23

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet olika frågor om våldsbrott och brottsoffer i

motioner som väckts under den allmänna motionstiden åren 1998 och 1999.

Motionerna gäller bl.a. stöd i olika former åt brottsoffer, skydd för utsatta

kvinnor, besöksförbud, samverkan mellan myndigheter i kampen mot vålds-

brott och utbildning för myndighetspersonal som kommer i kontakt med

brottsoffer.

Med anledning av tre motionsyrkanden föreslår utskottet ett tillkännagi-

vande av innebörd att staten bör garantera ett långsiktigt ekonomiskt stöd åt

Rikskvinnocentrum i Uppsala.

Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats fjorton reservationer och två särskilda yttran-

den.

Motionerna

1998/99:Ju220 av Catherine Persson (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökad undervis-

ning om barn och sexuella övergrepp mot barn i polisutbildningen.

1998/99:Ju702 av Lennart Hedquist (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strängare kriteri-

er för frigivning av våldsbrottslingar.

1998/99:Ju708 av Sylvia Lindgren (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förbjuda porrklubbar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stoppa motorburen reklam för porrklubbar.

1998/99:Ju812 av Kia Andreasson (mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målsägandebi-

träde vid våldtäkts- och incestmål.

1998/99:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

17. att riksdagen begär förslag som ytterligare kan öka skyddet för utsatta

kvinnor i enlighet med vad som anförts i motionen.

1998/99:Ju906 av Sofia Jonsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att elektronisk fotboja införs på män som inte respekterar besöks-

förbudet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor genom-

förs.

1998/99:Ju909 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att vid fa-

miljevåld flytta den misshandlande mannen i stället för de utsatta kvinnorna

och barnen.

1998/99:Ju910 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av utbildning och fortbildning för de grupper som i sitt

dagliga arbete kommer i kontakt med brottsoffer.

1998/99:Ju911 av Siw Persson m.fl. (fp) vari yrkas

12. (delvis) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning.

1998/99:Ju914 av Catherine Persson (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det bör utre-

das vilka åtgärder som kan vidtas för att förbättra handläggningen inom

polis-, åklagar- och domstolsväsende av ärenden som avser misstanke om

sexuella övergrepp mot barn.

1998/99:Ju915 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att se över

brottsoffers möjlighet till stöd vid rättegång.

1998/99:Ju916 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om genomförande av Brottsofferutredningens förslag.

1998/99:Sf606 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kopplerilagens bestämmelser bör prövas vid verksamhet med

kontaktannonser och annan s.k. kontaktverksamhet.

1998/99:So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bättre skydd för förföljda kvinnor.

1998/99:So466 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kampanjer för kvinnofrid,

7. att riksdagen begär att regeringen återkommer med lagförslag som inne-

bär att kravet på dubbel straffbarhet avskaffas när det gäller könsstympning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rehabilitering av könsköpare,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det skall vara den våldsutövande mannens och inte den vålds-

utsatta kvinnans frihet som inskränks i samband med åtgärder för att förhind-

ra upprepade övergrepp,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om arbete inom EU mot prostitution.

1998/99:A801 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att forskning kring mäns våld mot kvinnor intensifieras.

1998/99:A808 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts angående elektroniska fotbojor för våldsverkare,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fortbildning i jämställdhet för domstolspersonal.

1998/99:A810 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari yrkas

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lagstadgad rätt till juridiskt biträde under förundersökning och

rättegång vid misshandels- och våldtäktsfall,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kontinuerlig utbildning om kvinnomisshandel.

1999/2000:Ju411 av Kia Andreasson (mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om

vittnesskydd.

1999/2000:Ju601 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrade rutiner

för utbetalning av utdömda skadestånd.

1999/2000:Ju702 av Elizabeth Nyström och Maud Ekendahl (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen an-

förts om en samlad handlingsplan mot kvinnovåldet - en nollvision mot

kvinnovåld.

1999/2000:Ju707 av Ulla-Britt Hagström (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rättsväsendets hantering av gruppvåldtäkter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om medicinska aspekter på gruppvåldtäkter.

1999/2000:Ju708 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att brottsoffer och gärningsmän måste ha samma prioriteringsgrad

vid samhällets behandling av våldsbrott,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att samhällets resurser samordnas för att hjälpa och stödja utsatta

kvinnor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att påföljden för överträdelse av besöksförbud ses över,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kriscentrum för brottsoffer inrättas i kommunerna där de drab-

bade erbjuds omedelbar hjälp av jurister, psykologer, läkare m.fl.

1999/2000:Ju712 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen beslu-

tar att uppdraga åt regeringen att, i enlighet med vad som anförts i motionen,

ge Socialstyrelsen i uppdrag att inom ramen för sin budget avsätta medel för

en nolltoleranskampanj om våld mot kvinnor.

1999/2000:Ju713 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utan dröjsmål

i samråd med Rikskvinnocentrum inrätta en central kristelefon för våldsut-

satta kvinnor.

1999/2000:Ju714 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en regel

om frihetsberövande vid upprepade överträdelser av besöksförbud bör infö-

ras i lagstiftningen.

1999/2000:Ju719 av Inger René och Berit Adolfsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att berörda myndigheter får ökad kunskap om kvinno-

misshandel,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av ökad samverkan mellan berörda myndigheter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att handläggningstiderna kortas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att principen skall vara att gärningsmannens frihet skall begrän-

sas, inte den slagna kvinnans.

1999/2000:Ju720 av Amanda Agestav (kd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om forskning om varför män slår kvinnor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Operation kvinnofridskampanj,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om straffsatserna vid beivrandet av besöksförbud.

1999/2000:Ju721 av Lena Ek m.fl. (c, m, kd, fp, mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att våld mot kvinnor måste bli en prioriterad fråga i hela samhäl-

let, inte minst inom polisen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en översyn av åklagarmyndighetens rutiner och om att

stärka kvinnans ställning i rättsprocessen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av dygnetrunthjälp till polispatruller,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skärpt tillämpning och straff vid överträdelse av besöksförbudet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om möjligheten för hotade kvinnor att skydda sig,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Rikskvinnocentrum,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av utbildning för berörda yrkeskategorier,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av information och ökat samarbete mellan olika yrkes-

grupper,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ett jämställdhetsperspektiv vid utvärdering av miss-

handelsärenden,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rättsintygens kvalitet,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en övergripande kommunal handlingsplan antagen av

fullmäktige.

1999/2000:Ju722 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att tillvarata kvinnojourernas kunskap och kompetens vid berörda

utbildningar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärdsförslag så att kvinnor skyddas från den våldsutövande

mannen utan att deras frihet inskränks.

1999/2000:Ju723 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag med anled-

ning av Brottsofferutredningens förslag i enlighet med vad som anförts i

motionen,

8. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag med anled-

ning av departementspromemorian Ds 1995:1 Vittnen och målsägande i

domstol i enlighet med vad som anförts i motionen,

1999/2000:Ju730 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Förenta nationernas deklaration om brottsoffrets rättigheter

efterlevs i Sverige på alla nivåer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av fortbildning och utbildning för de grupper som i sitt

dagliga arbete kommer i kontakt med brottsoffer.

1999/2000:Ju732 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att begränsa

våldsförövares frihet att besöka sina brottsoffer.

1999/2000:Ju737 av Ingrid Burman m.fl. (v, m, kd, c, fp) vari yrkas att riks-

dagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av långsiktig finansiering för Rikskvinnocentrum.

1999/2000:Ju739 av Lena Ek och Helena Bargholtz (c, fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om medel till Rikskvinnocentrum.

1999/2000:Ju740 av Carlinge Wisberg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag om hur utredning av och beslut om besöksförbud

skall genomföras när den som är föremål för förbudet är intagen för psykiat-

risk vård.

1999/2000:Ju743 av Anders Sjölund (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar i lag-

stiftning för skydd av utsatta kvinnor.

1999/2000:Ju745 av Sofia Jonsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utbildning för polisens och domstolsväsendets anställda,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om samverkan mellan kvinnojourer, polis, åklagarväsendet och vård-

institutioner,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor bör

genomföras.

1999/2000:Ju748 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder med sikte på att bryta kvinnovåldet,

3. att riksdagen hos regeringen beställer en utredning om möjligheterna att

tillämpa elektronisk fotboja på män som inte respekterar beslut om besöks-

förbud.

1999/2000:Ju801 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag om för-

stärkt rättsskydd.

1999/2000:Ju901 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inrätta en ordning med stödpersoner i syfte att upprätthålla

kontakten med utsatta kvinnor och att fortlöpande kunna värdera och omprö-

va deras skyddsbehov i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagskärpningar som i öv-

rigt kan öka skyddet för utsatta kvinnor i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1999/2000:Ju904 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det nationella brottsofferskyddet måste kompletteras med

internationella åtgärder.

1999/2000:Ju905 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skärpning av lagen om besöksförbud.

1999/2000:Ju907 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av utbildning och fortbildning för de grupper som i sitt

dagliga arbete kommer i kontakt med brottsoffer,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utsatta och hotade kvinnor skall få hjälpmedel och all nödvän-

dig utrustning för att kunna skydda sig mot sina förövare,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utformningen av domstolarnas lokaler.

1999/2000:Ju910 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas

6. (delvis) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning.

1999/2000:So485 av Elisebeht Markström m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att fortsättningsvis i arbete med Kvinnnofrid rikta särskilda åtgär-

der mot männen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att i det fortsatta arbetet med Kvinnofrid vidta de åtgärder som

fordras för att förbättra skyddet för den misshandlade kvinnan och barnen.

1999/2000:A804 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari yrkas

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om stöd till kvinnojourer,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lagstadgad rätt till juridiskt biträde under förundersökning och

rättegång vid misshandels- och våldtäktsfall,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kontinuerlig utbildning om kvinnomisshandel.

1999/2000:A806 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utbildning kring sexualiserat våld för polisens och domstolsvä-

sendets personal,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om samverkan mellan kvinnojourer, polis, åklagarväsende, social-

tjänst och vårdinstitutioner.

1999/2000:A807 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att polis och vårdpersonal måste få den utbildning och de resurser

som krävs för att klara av sina uppgifter att upprätta ordning, hjälpa och

vårda misshandlade kvinnor,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det område som en åklagare har möjlighet att låta omfattas av

besöksförbudet bör vidgas,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att män som inte accepterar utdömt besöksförbud skall kunna

förses med elektronisk fotboja,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att de målsägande som vill skall kunna få en stödperson som

informerar om rättegångsförfarandet och stöttar inför konfrontationen med

den åtalade.

Utskottet

Inledning

I detta ärende behandlar utskottet ett antal motioner rörande våldsbrott och

brottsoffer. Motionerna har väckts dels under allmänna motionstiden 1998,

dels under allmänna motionstiden 1999.

Allmänt om brottsoffer

I flera motioner efterfrågas samordnade åtgärder till stöd för brottsoffer.

I motionerna 1998/99:Ju911 och 1999/2000:Ju910, båda (fp) förordas en

rad sådana åtgärder. Här förespråkas bl.a. medling mellan brottsoffer och

gärningsman, användning av videoteknik i rättegång samt att en rätt till er-

sättning för sorg och saknad införs i skadeståndslagen.

Ett genomförande av Brottsofferutredningens förslag begärs i motionerna

1998/99:Ju916 och 1999/2000:Ju723, båda (m).

I motionen 1999/2000:Ju708 (kd) begärs att samhället skall prioritera

brottsoffren och i motionerna 1999/2000:Ju730 och 1999/2000:Ju904, båda

(kd), framhålls att Sverige måste följa Förenta nationernas deklaration om

brottsoffers rättigheter.

Efter ett initiativ av utskottet (bet. 1994/95:JuU13, rskr. 261) beslöt reger-

ingen den 15 juni 1995 att tillkalla en särskild utredare som skulle utvärdera

de åtgärder som den senaste tioårsperioden hade gjorts på brottsofferområdet

(dir. 1995:94). Enligt direktiven skulle utredaren ge en bred redogörelse för

de åtgärder som de senaste tio åren hade vidtagits på brottofferområdet och

analysera de samlade effekterna av dessa. Vidare skulle utredaren analysera

tillämpningen av regelverket på myndighetsnivå samt överväga behovet av

förändringar i gällande lagstiftning och förändringar i övrigt när det gällde

åtgärder för brottsoffer.

Som en allmän utgångspunkt angavs i direktiven att det var av stor bety-

delse att åtgärder för brottsoffer sattes in där de verkligen behövdes. En

viktig uppgift för utredaren har därför varit att undersöka om de resurser som

fanns användes på bästa sätt. En annan betydelsefull fråga för utredaren har

varit hur regelsystemet tillämpas på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar

och andra insatser fallit ut i praktiken.

Utredaren överlämnade i mars 1998 betänkandet BROTTSOFFER Vad har

gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40) till regeringen.

I betänkandet lämnas en lång rad förslag som berör brottsoffrens ställning

och hur dessa bemöts i rättsväsendet och inom hälso- och sjukvården. Här

kan bl.a. nämnas förslag rörande lagstiftningen om besöksförbud, målsägan-

debiträdes uppgifter, stödperson i rättegång, medling och utbildning för

personal inom bl.a. rättsväsendet som kommer i kontakt med brottsoffer.

Även frågor om brottsskadeersättning och åtgärder i anledning av hot mot

målsägande och vittnen berörs i betänkandet.

Utskottet återkommer i det följande till flera av förslagen.

Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande i Justitiede-

partementet. En proposition på grundval av betänkandet kan förväntas i slutet

av hösten innevarande år.

Härutöver bör nämnas att brottsofferfrågor också är uppmärksammade

inom det straffrättsliga samarbetet och polissamarbetet inom EU. I slutsat-

serna från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15-16 oktober 1999

framhålls att miniminormer för skydd av brottsoffer bör utarbetas, särskilt

när det gäller offrens tillgång till rättvisa och rätt till skadestånd, inbegri

ersättning för juridiska kostnader. Det bör dessutom inrättas nationella pro-

gram för såväl statliga som icke-statliga åtgärder för bistånd till och skydd

för offren (punkt 32). Det kan tilläggas att utskottet i ett yttrande till utri

utskottet nyligen framhållit att brottsofferfrågorna bör prioriteras inför det

svenska ordförandeskapet (1999/2000:JuU6y).

I fråga om de åtgärder som begärs i motionerna antecknar utskottet i övrigt

följande.

Riksdagen beslöt den 20 maj 1999 om en lag om försöksverksamhet med

användning av videoteknik i rättegång (prop. 1998/99:65, bet. 1998/99:

JuU23, rskr. 212). Lagen gäller vid handläggning av mål och ärenden i all-

män domstol. Enligt lagen kan parter i brottmål och tvistemål delta i sam-

manträden inför rätten genom videokonferens. Användning av videokonfe-

rens förutsätter dock antingen att det är lämpligt med hänsyn till ändamålet

med partens inställelse eller att sammanträdet annars skulle medföra kostna-

der och olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att

parten inställer sig i rättssalen. Under likartade förutsättningar skall också

vittnesförhör och annan muntlig bevisning kunna tas upp genom videokonfe-

rens. Lagen trädde i kraft den 1 januari 2000 och gäller till utgången av år

2001.

Till grund för propositionen låg bl.a. förslag som lämnats av Brottsofferut-

redningen om användning av videoteknik i domstol då förhörspersoner är

utsatta för hot eller påtryckningar. I propositionen framhölls att det inte bor

de finnas några hinder mot att använda videokonferens i sådana fall då måls-

ägande eller vittnen på grund av rädsla eller fruktan för sin säkerhet inte

anser sig kunna inställa sig i rättssalen.

Vad gäller ersättning för sorg och saknad kan anmärkas att Högsta dom-

stolen år 1993 i två pleniavgöranden tillerkände ersättning för sveda och värk

till den som drabbats av psykiska besvär till följd av att en närstående blivit

uppsåtligen dödad (NJA 1993 s. 41 I och II). Sådan ersättning har också

utgått när en närstående dödats genom grov vårdslöshet som legat mycket

nära ett uppsåtligt handlande (NJA 1996 s. 377).

Kommittén om ideell skada (dir. 1988:76) har i sitt betänkande Ersättning

för ideell skada vid personskada (SOU 1995:33) föreslagit att rätten till ska-

destånd för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har dödats genom

en skadeståndsgrundande handling skall föreligga även när dödsfallet har

vållats genom vårdslöshet eller när skadeståndsansvaret är strikt. Enligt

kommitténs uppfattning finns det inte anledning att härutöver införa en rätt

till skadestånd för sorg eller saknad med anledning av att någon dödats ge-

nom skadeståndsgrundande handling.

Enligt vad utskottet erfarit är en lagrådsremiss på grundval av kommitténs

förslag under utarbetande.

Frågor om medling mellan gärningsman och brottsoffer har berörts ett

flertal gånger av utskottet. Vid riksmötet 1996/97 beslutade riksdagen på

hemställan av utskottet om ett tillkännagivande av innebörd att regeringen

snarast borde inleda en samordnad och rikstäckande försöksverksamhet med

medling (bet. 1996/97:JuU12, rskr. 179).

Regeringen har givit en särskild utredare i uppdrag att analysera medling-

ens roll i rättssystemet. Utredaren skall redovisa sitt uppdrag före den

1 oktober 2000 (dir. 1998:30).

När det så gäller Förenta nationernas deklaration om brottsoffers rättighe-

ter, upprättades denna år 1985. I deklarationen anges vissa grundläggande

principer som skall gälla för brottsoffer. Dessa avser rätten till ersättning f

gärningsmannen, rätten till ersättning från staten, rätten till erforderlig mat

riell, medicinsk, psykologisk och social hjälp samt rätten till den egna pro-

cessen. I deklarationen understryks vidare att ett brottsoffer skall behandlas

med medkänsla och respekt samt skyddas av rättsordningen. Ett brottsoffer

bör snabbt och enkelt kunna få gottgörelse. Brottsoffer skall få information

om sina rättigheter och få det stöd de behöver under rättsprocessen.

Har ett brottsoffer fått betydande kroppsskada eller nedsatt hälsa till följd

av ett allvarligt brott och inte kan få ersättning från gärningsmannen eller

från annat håll bör, enligt deklarationen, staten ersätta offret. Staten bör

vidare i sådana fall ersätta anhöriga till en person som har avlidit eller bliv

arbetsoförmögen genom brott.

Enligt deklarationen bör ett brottsoffer få materiell, medicinsk, psykolo-

gisk och social hjälp av staten eller på annat sätt. Personal som kommer i

kontakt med brottsoffer bör få utbildning och instruktioner för att kunna

bemöta brottsoffer på ett lämpligt sätt.

Enligt brottsskadelagen (1978:413) har den som utsatts för brott under vis-

sa förutsättningar rätt till ersättning av staten för skador som uppkommit till

följd av brottet.

Ersättning utgår för personskada samt, i vissa fall, för sakskada och ren

förmögenhetsskada. Som personskada ersätts även skada på kläder, glasögon

och liknande föremål som den skadade bar på sig vid skadetillfället. Be-

stämmelserna om personskada tillämpas också i fråga om kränkningsersätt-

ning, dvs. ersättning för lidande som någon tillfogats genom brott mot den

personliga friheten eller genom annat ofredande som innefattar brott. Ersätt-

ningen bestäms i huvudsak enligt skadeståndsrättsliga regler. För att ansökan

skall prövas måste sökanden ha anmält brottet till åklagare eller polismyn-

dighet eller visa giltig anledning till att sådan anmälan inte har gjorts.

Brottsskadeersättningen utgör ett kompletterande skydd och ger skydd en-

dast då andra möjligheter att täcka skadan saknas. Det måste därför utredas

om ersättning kan tänkas utgå t.ex. från försäkring eller genom skadestånd

från den skadevållande innan frågan om brottsskadeersättning prövas. När

brottsskadeersättning bestäms avräknas skadestånd som har betalats eller bör

kunna bli betalt, liksom i stort sett all annan ersättning som den skadelidande

har rätt till på grund av skadan.

Frågor om brottsskadeersättning prövas av Brottsoffermyndigheten. Hos

Brottsoffermyndigheten finns en nämnd som avgör brottsskadeärenden som

är av principiell betydelse eller annars av större vikt. Besluten kan inte över

klagas. Däremot kan omprövning av beslutet ske.

Utskottet vill till en början framhålla att frågor om brottsoffer alltsedan

mitten av 1980-talet rönt betydande uppmärksamhet från statsmakternas sida.

Åtskilliga åtgärder till stöd för brottsoffer i form av lagstiftning eller insa

hos myndigheter eller andra organisationer har vidtagits eller förbereds. Att

samhället prioriterar brottsoffren är enligt utskottets mening uppenbart. Mo-

tion 1999/2000:Ju708 (yrkande 1) är således tillgodosedd och avstyrks i

denna del.

Vad gäller ett genomförande av Brottsofferutredningens förslag finner ut-

skottet inte skäl att föregripa beredningen av utredningsbetänkandet, varför

utskottet avstyrker motionerna 1998/99:Ju916 (yrkande 1) och 1999/2000:

Ju723 (yrkande 2).

I fråga om de åtgärder som efterfrågas i motionerna 1998/99:Ju911 (yr-

kande 12) och 1999/2000:Ju910 (yrkande 6) kan utskottet konstatera att

dessa antingen redan är genomförda eller är föremål för utredning eller be-

redning i Regeringskansliet. Enligt utskottets uppfattning bör pågående ut-

rednings- och beredningsarbete avvaktas och motionsyrkandena i nu aktuella

delar avstyrks.

När det slutligen gäller Förenta nationernas deklaration om brottsoffers

rättigheter kan utskottet inte finna annat än att Sverige i allt väsentligt föl

denna. Här vill utskottet framhålla reglerna om skadestånd på grund av brott,

lagen om brottsskadeersättning, lagen om målsägandebiträde och givetvis

själva straffprocessens uppbyggnad. Att omfattande insatser - som framgår i

det följande - görs också i fråga om bemötandet av brottsoffer bör vidare

understrykas. Med denna bedömning finner utskottet motionerna

1999/2000:Ju730 (yrkande 1) och 1999/2000:Ju904 (yrkande 7) tillgodosed-

da, och utskottet avstyrker motionerna.

Allmänt om skydd för utsatta kvinnor

Vid riksmötet 1997/98 lade regeringen fram propositionen 1997/98:55 Kvin-

nofrid. Propositionen innehöll förslag till åtgärder mot våld mot kvinnor,

prostitution och sexuella trakasserier. Förslagen i propositionen grundade sig

huvudsakligen på Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande Kvinnofrid

(SOU 1995:60) samt på 1993 års prostitutionsutrednings betänkande Köns-

handel (SOU 1995:15). Utskottet behandlade förslagen i bet. 1997/98:JuU13

(rskr. 250).

I motionerna 1998/99:Ju904 och 1999/2000:Ju901 (båda m) begärs en rad

åtgärder för att öka skyddet för utsatta kvinnor. Motionärerna efterfrågar

strängare straff för kvinnomisshandel, presumtion för häktning vid vissa

typer av brott mot kvinnor, strängare sekretess för folkbokföringsuppgifter

rörande förföljda personer samt ekonomisk ersättning till vittnen med skyd-

dad identitet.

Åtgärder mot kvinnovåldet yrkas i mera allmänna ordalag i motionerna

1999/2000:Ju708 (kd) samt 1999/2000:Ju748 och 1999/2000:So485, båda

(s).

Som utskottet redovisar nedan under rubriken Myndigheternas åtgärder

bedriver myndigheterna ett omfattande arbete mot kvinnovåld. Utskottet

behandlar i detta avsnitt framför allt de lagregler som berörs av motionerna.

Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken (BrB) döms den som tillfogar annan person

kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller

annat sådant tillstånd för misshandel till fängelse i högst två år, eller om

brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet gro

döms enligt 3 kap. 6 § samma balk för grov misshandel till fängelse lägst ett

och högst tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt be-

aktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår

kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet

eller råhet.

Misshandel av normalgraden anses i rättspraxis vara ett brott av den art att

påföljden normalt skall bestämmas till fängelse.

I enlighet med ett av regeringen i propositionen Kvinnofrid framlagt för-

slag infördes år 1998 i 4 kap. BrB en ny paragraf, 4 a §, som upptar bestäm-

melser om brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Para-

grafen erhöll ny lydelse den 1 januari i år (prop. 1998/99:145, bet.

1999/2000:JuU3, rskr. 22 ).

Enligt lagrummet gäller att den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4,

eller 6 kap. BrB (alltså brott mot liv och hälsa, brott mot frihet och frid sam

sexualbrott) mot en närstående eller tidigare närstående person döms, om var

och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens

integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens själv-

känsla, för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex månader och högst sex

år. Har gärningarna begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har

varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äkten-

skapsliknande förhållanden, skall han i stället dömas för grov kvinno-

fridskränkning till samma straff.

Av förarbetena till bestämmelsen framgår att ett huvudsakligt motiv för

denna varit att införa ett nytt brott som markerar det särskilt straffvärda i e

långvarig och upprepad kränkning av en annan person och där förfarandet

består av en serie i och för sig straffbelagda gärningar.

I 24 kap. rättegångsbalken (RB) finns bestämmelser om häktning. Enligt

24 kap. 1 § RB får den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för

vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver, under vissa förutsättnin

häktas. Häktning får dock inte ske om straffet i det konkreta fallet kan antas

bli böter. Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två

skall häktning ske, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas (s.k

obligatorisk häktning).

Av sistnämnda lagrum följer att häktning som huvudregel skall ske av den

som på sannolika skäl är misstänkt för t.ex. våldtäkt av normalgraden eller

för grov våldtäkt. Bestämmelsen är däremot inte tillämplig vid misshandels-

brott.

Straff för försök till brott bestäms enligt 23 kap. 1 § andra stycket BrB

högst till vad som gäller för fullbordat brott och får inte sättas under fängel

se, om lägsta straff för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller där

över. Försök till våldtäkt omfattas alltså inte av regeln om obligatorisk häkt-

ning.

I fråga om skydd för förföljda personer genom åtgärder i folkbokföringen

kan följande nämnas.

I 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100) föreskrivs att sekretess gäller bl.a. i

verksamhet som avser folkbokföring eller annan liknande registrering av

befolkningen. Sekretessen gäller för uppgift om enskilds personliga förhål-

landen, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon

honom närstående lider men om uppgiften röjs.

I vissa fall förekommer det att man på förhand kan misstänka att en uppgift

kommer att efterfrågas för att användas på ett sätt som kan vara till men för

den enskilde, t.ex. att en adressuppgift används som ett led i förföljelse. I

praxis förekommer då att skattemyndigheten för in en s.k. sekretessmarke-

ring i registret. Markeringen anger att särskild försiktighet bör iakttas vid

bedömningen av om uppgifter om personen i fråga kan lämnas ut, eftersom

uppgifterna kan omfattas av sekretess (prop. 1997/98:9 s. 34 f).

Enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) får en person som av särskilda

skäl kan antas bli utsatt för brott, förföljelser eller allvarliga trakasserier

annat sätt, vid flyttning medges att vara folkbokförd på den gamla folkbokfö-

ringsorten (kvarskrivning). Kvarskrivning kan ske endast efter ansökan av

den enskilde och får endast medges om den enskildes behov av skydd inte

kan tillgodoses genom besöksförbud eller på annat sätt. Kvarskrivningen får

även avse den utsatta personens medflyttade familj. Av 17 § samma lag

framgår att kvarskrivning får medges för högst tre år i taget.

Längre gående regler till skydd för den utsatte finns i lagen (1991:483) om

fingerade personuppgifter. I denna föreskrivs att en folkbokförd person som

riskerar att bli utsatt för allvarlig brottslighet som riktar sig mot dennes li

hälsa eller frihet kan erhålla medgivande att använda andra personuppgifter

om sig själv än de verkliga (fingerade personuppgifter). Ett medgivande får

begränsas till viss tid. Medgivande att använda fingerade personuppgifter får

inte lämnas om personen kan beredas tillräckligt skydd genom kvarskrivning

eller på annat sätt. Ett medgivande att använda fingerade personuppgifter får

även ges åt en familjemedlem till den utsatta personen, om personerna bor

tillsammans varaktigt (1 §).

Det ankommer på Stockholms tingsrätt att pröva om medgivande att an-

vända fingerade personuppgifter skall lämnas. Ansökan om medgivande görs

av Rikspolisstyrelsen efter framställning av den som vill använda fingerade

personuppgifter (2 §). Om Rikspolisstyrelsen har avslagit en framställning

får den enskilde själv ansöka hos tingsrätten om medgivande att använda

fingerade personuppgifter (3 §). Har ett medgivande att använda fingerade

personuppgifter lämnats, skall Rikspolisstyrelsen skyndsamt se till att den

person som har fått medgivandet registreras inom folkbokföringen med de

uppgifter som styrelsen efter samråd med den enskilde bestämmer (6 §).

Rikspolisstyrelsen skall också i andra avseenden bistå den som fått medgi-

vandet (7 §).

Brottsofferutredningen har föreslagit att personer som medges att använda

fingerade personuppgifter skall kunna tillerkännas ersättning i skälig omfatt-

ning för de kostnader som kan uppkomma i samband med identitetsbytet.

Ersättningen skall utgå i den mån de uppkomna kostnaderna inte kan ersättas

på annat sätt, t.ex. genom socialtjänsten (SOU 1998:40 s. 332 f).

Som framgått i det föregående har strafflagstiftningen under senare år änd-

rats i flera avseenden i syfte att skydda framför allt kvinnor som utsatts för

våld. Här bör särskilt lagstiftningen om kvinnofrid framhållas. Enligt utskot-

tets uppfattning bör erfarenheterna av den nya lagstiftningens tillämpning

avvaktas innan lagstiftaren överväger ytterligare åtgärder. Vad gäller pre-

sumtion för häktning vid vissa typer av brott mot kvinnor vill utskottet fram-

hålla att häktning för försök till våldtäkt kan ske bl.a. om det föreligger ris

för att gärningsmannen begår nya brott av samma slag. Några nya lagstif-

ningsåtgärder anser alltså utskottet inte vara påkallade.

I fråga om rätt till ersättning för identitetsbyte bör beredningen av Brotts-

offerutredningens betänkande avvaktas.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1998/99:Ju904 (yrkande

17), 1999/2000:Ju901 (yrkande 4), 1999/2000:Ju708 (yrkande 2),

1999/2000:Ju748 (yrkande 1) samt 1999/2000:So485 (yrkande 3).

I motionerna 1999/2000:Ju721 (c, m, kd, fp, mp) och 1999/2000:Ju907

(kd) anförs att hotade kvinnor bör få tillgång till bl.a. trygghetspaket och

larm för att skydda sig.

Det är polisens uppgift att ge skydd åt hotade och förföljda personer. Så-

dana personer kan utrustas med särskilda s.k. trygghetspaket som polisen

tillhandahåller. Det finns omkring 400 trygghetspaket i landet. Ett trygghets-

paket består av en väska som innehåller bl.a. telefoner och larmanordningar.

Är det fråga om mycket allvarliga hot är det möjligt för den hotade personen

att få livvaktsskydd. På grund av de höga kostnaderna och intrånget i den

hotade personens privatliv är det emellertid sällsynt att den möjligheten

används.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer trygghetspaketen under innevarande

år att förses med GSM-telefoner som kan spåras genom användning av det

s.k. Global Positioning System (GPS).

Brottsofferutredningen anser att de åtgärder som polisen i dag kan använda

sig av för att skydda hotade målsägande och vittnen är tillräckliga i de flesta

fall. Utredningen anser dock att det är angeläget att polisorganisationen har

tillräckliga kunskaper och utvecklade rutiner för sådant skydd (SOU 1998:40

s. 322 f).

Rikspolisstyrelsen har tagit ett eget initiativ till en brottsofferhandbok, som

skall tjäna som en teoretisk och praktisk handledning för polisen inför 2000-

talet. Huvudsyftet med handboken är att inom polisen skapa bättre förståelse

för brottsoffers handlingsmönster och behov samt visa prov på hur polis-

myndigheter kan effektivisera och förbättra sitt brottsofferstöd.

I den sista delen av handboken skisseras en modell för hur en polismyn-

dighet bör vara organiserad för att i praktiken kunna hantera brottsofferfrågor

på 2000-talet och leva upp till statsmakternas krav. Bland annat beskrivs

betydelsen av att all personal inom polisorganisationen - från den enskilde

polismannen och den civilanställde anmälningsupptagaren till länspolismäs-

taren - har kunskap om dels den egna organisationen, dels samhällets samla-

de brottsofferstöd. Vidare skisseras behovet av en kontinuerlig hot- och

riskbedömning samt en aktiv förundersökningsledning som fungerar dygnet

runt. Slutligen beskrivs vikten av att en polismyndighet tillhandahåller

brottsoffer en fortlöpande och relevant information.

Enligt utskottets uppfattning är motionsyrkandena tillgodosedda genom de

åtgärder som vidtagits eller förbereds inom polisen. Utskottet avstyrker mo-

tionerna 1999/2000:Ju721 (yrkande 11) och 1999/2000:Ju907 (yrkande 11).

Besöksförbud

Lagen (1988:688) om besöksförbud, som trädde i kraft den 1 juli 1988, var

ett led i strävandena att skydda främst kvinnor som utsätts för förföljelse och

trakasserier av män som de tidigare levt samman med.

Ett besöksförbud innebär ett förbud för en person att besöka eller på annat

sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person. Be-

söksförbud får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns

risk för att den mot vilket förbudet avses gälla kommer att begå brott mot,

förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skyd-

da. Vid bedömningen av om sådan risk föreligger skall särskilt beaktas om

den mot vilken förbudet avses gälla har begått brott mot den andra personens

liv, hälsa, frihet eller frid. Kan syftet med besöksförbud tillgodoses genom

någon mindre ingripande åtgärd, får besöksförbud inte meddelas (1 §).

Om det kan antas att ett besöksförbud enligt 1 § inte är tillräckligt, får för-

budet utvidgas till att avse förbud att uppehålla sig i närheten av en annan

persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den personen brukar

vistas (2 §). Ett besöksförbud skall meddelas för viss tid, högst ett år. Det k

förlängas med ett år i taget (4 §). Frågor om besöksförbud prövas av allmän

åklagare (7 §). Åklagarens beslut prövas av tingsrätten, om den mot vilken

förbudet riktas eller den som förbudet avses skydda begär det (14 §).

Straffet för överträdelse av besöksförbud är böter eller fängelse i högst ett

år (24 §).

Straffskalans utformning innebär att häktning för brottet kan ske under de

allmänna förutsättningar som anges i 24 kap. 1 § RB.

Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det

allmänna skyddad mot frihetsberövande. Han är även i övrigt tillförsäkrad

frihet att förflytta sig inom riket och att lämna detta. Av 2 kap. 12 § RF

framgår att bl.a. friheten att fritt röra sig inom riket får begränsas genom la

En sådan begränsning får dock endast göras för att tillgodose ett ändamål

som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och får inte göras enbart på

grund av politisk, religiös, kulturell eller annan åskådning. Den får aldrig gå

utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett

begränsningen och ej sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria

åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Särskilda regler

gäller för riksdagens beslutsfattande beträffande lagstiftning av nu ifrågava-

rande slag.

I propositionen till lagen om besöksförbud framhöll föredragande statsrå-

det att ett utvidgat besöksförbud (alltså ett sådant som avses i 2 § lagen om

besöksförbud) i och för sig kunde sägas innebära en viss inskränkning i den

rörelsefrihet som enligt 2 kap. 8 § RF är tillförsäkrad envar. Med hänsyn till

att det i allmänhet rörde sig om lindriga ingreppp i rörelsefriheten och att

starka skäl talade för en möjlighet att införa ett utvidgat besöksförbud ansåg

hon emellertid att detta fick godtas. Samtidigt framhöll föredragande statsrå-

det att den som ålades ett besöksförbud självfallet inte fick i någon mera

betydande mån hindras från att leva ett normalt liv (prop. 1987/88:137 s. 16).

I en rad motioner begärs åtgärder för att män som utövar våld mot kvinnor

skall kunna förhindras att överträda meddelade besöksförbud. I motionerna

1998/99:Ju911, 1999/2000:Ju910 och 1998/99:So462, samtliga (fp) efterfrå-

gas utredningar om kommunarrest och bosättningsplikt för män som uppre-

pade gånger överträder besöksförbud. I motionerna 1998/99:So466 (v) och

1999/2000:Ju722 (mp) begärs i mera allmänna ordalag att det är den våldsut-

övande mannens frihet som måste inskränkas. En möjlighet att flytta den

våldsutövande mannen efterlyses i motion 1998/99:Ju909 (s).

Enligt vad som anförs i motionerna 1998/99:Ju911, 1999/2000:Ju910 och

1999/2000:A807, samtliga (fp), bör det område ett besöksförbud kan omfatta

utvidgas till att avse del av kommun.

Elektronisk fotboja för män som överträder besöksförbud efterfrågas i mo-

tionerna 1998/99:Ju904 och 1999/2000:Ju901, båda (m), i motionerna

1998/99:Ju906 och 1998/99:A808, båda (c) samt i motionerna 1999/2000:

Ju719 (m), 1999/2000:Ju748 (s) och 1999/2000:A807 (fp).

I motionerna 1998/99:Ju911, 1999/2000:Ju910, 1998/99:So462,

1999/2000:Ju743 (m) och 1999/2000:So485 (s) begärs förutom elektronisk

fotboja även andra åtgärder mot män som överträder besöksförbud. Sådana

åtgärder kan vara punktmarkering och återkallelse av körkort.

Att straffet för överträdelse av besöksförbud skall skärpas yrkas i motio-

nerna 1998/99:Ju904, 1998/99:Ju911, 1999/2000:Ju901, 1999/2000:Ju910,

1999/2000:Ju708 (kd), 1999/2000:Ju714 (mp), 1999/2000:Ju720 (kd) och i

1999/2000:Ju721 (c, m, kd, fp, mp).

I motionerna 1999/2000:Ju732 och 1999/2000:Ju905, båda (c) efterfrågas

ökade möjligheter till häktning vid överträdelse av besöksförbud.

I Brottsofferutredningens uppdrag ingick att undersöka erfarenheterna av

lagen om besöksförbud från brottsoffersynpunkt, eventuellt genom intervjuer

med dem som skyddades av besöksförbud och med dem som meddelats

förbud. I utredningens uppdrag ingick vidare att lämna de förslag till lagänd-

ringar och förändringar i andra avseenden som utvärderingen kunde ge an-

ledning till.

Brottsofferutredningen redovisade i sitt betänkande svaren på en enkät som

sänts ut till samtliga brottsoffer- och kvinnojourer. I enkäten hade jourerna

tillfrågats om besöksförbudet fungerade och om det tillgodosåg det behov av

skydd som fanns. På uppdrag av utredningen hade vidare fil. dr Ingrid Sahlin

undersökt erfarenheterna av lagen hos såväl den som förbudet avsåg att

skydda som den mot vilken beslutet riktats. Undersökningarna visade att

lagen fungerade relativt väl och i enlighet med sina syften. Beslut om be-

söksförbud bör dock, enligt utredningen, i fråga om begränsningar och un-

dantag i större utsträckning anpassas efter parternas förhållanden, vilket

särskilt gäller när parterna har gemensamma barn. I dessa fall bör social-

nämnden underrättas om beslutet. Slutligen föreslår utredningen att Riks-

åklagaren skall få i uppdrag att ta fram särskilda informationsblad om vad

besöksförbud innebär (SOU 1998:40 s. 98 f).

I propositionen Kvinnofrid redovisade regeringen att den givit Brottsföre-

byggande rådet (BRÅ) i uppdrag att göra en förstudie om de praktiska och

tekniska förutsättningarna för en försöksverksamhet med elektronisk över-

vakning av män som bryter mot besöksförbud (prop. s. 57).

BRÅ överlämnade studien till regeringen den 1 mars 1999.

I studien konstaterar BRÅ att de övergripande syftena med elektronisk över-

vakning i samband med besöksförbud skulle vara flera. För det första skulle

utrustningen kunna bidra till att öka uppklaringen av brott mot besöksför-

budslagen. BRÅ:s bedömning är att den tekniska utrustning som finns till-

gänglig mycket väl skulle fylla en sådan funktion. Genom den elektroniska

övervakningen skulle bevisningen i sådana mål förenklas och förutsättning-

arna för att öka uppklaringen öka väsentligt.

För det andra skulle utrustningen bidra till att minska antalet brott mot be-

söksförbudet. En erfarenhet är nämligen att en ökad risk för upptäckt verkar

avskräckande för många av de män som annars skulle bryta mot besöksför-

budet.

För det tredje finns det ett behov av att skydda kvinnor som utsätts för våld

eller hot om våld. I detta avseende menar BRÅ att den elektroniska utrust-

ningen har sådana brister att den i princip inte kan användas som ett tillför-

litligt skydd. Andra lösningar måste övervägas i det enskilda fallet.

BRÅ konstaterar vidare att kostnaderna för en försöksverksamhet är

mycket svåra att överblicka.

BRÅ:s sammanfattande bedömning är att den teknik som finns tillgänglig i

dag möjliggör en användning av elektronisk övervakning vid besöksförbud.

Utrustningen har, enligt BRÅ, sådana funktioner att det finns anledning att se

positivt på möjligheterna att den skall kunna bidra till att antalet överträdel

ser minskar och att tryggheten för de kvinnor som har detta skydd ökar. BRÅ

framhåller samtidigt att ett slutligt ställningstagande till en försöksverksam-

het avseende elektronisk övervakning vid besöksförbud måste föregås av en

mycket noggrann prövning av de rättsliga förutsättningarna för en sådan

försöksverksamhet.

Inom Justitiedepartementet pågår nu en beredning av frågor om skydd för

kvinnor som utsatts för brott av dem närstående män. De rättsliga förutsätt-

ningarna för intensivövervakning med elektronisk kontroll i samband med

besöksförbud utreds. I samband härmed övervägs också andra sätt att åstad-

komma ett ökat skydd för utsatta kvinnor. En viktig utgångspunkt är att

åtgärderna som skall skydda kvinnan inte i första hand skall inskränka hen-

nes rörelsefrihet eller inkräkta på hennes integritet. I stället bör åtgärder s

begränsar mannens rörelsefrihet övervägas. En sådan åtgärd kan vara att

åstadkomma en ändring i lagen om besöksförbud så att ett besöksförbud kan

avse ett större geografiskt område än i dag. Behovet av ändringar av straff-

skalorna för överträdelse av besöksförbud liksom andra ändringar i den lagen

övervägs också. För att snabbt och effektivt kunna avbryta ett pågående eller

överhängande övergrepp kan det vara nödvändigt att avvisa en angripande

man från hans och kvinnans gemensamma bostad. De rättsliga förutsättning-

arna för en sådan åtgärd övervägs inom ramen för den pågående beredning-

en.

Härutöver kan nämnas att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen på reger-

ingens uppdrag sett över rutinerna i ärenden om besöksförbud. Arbetet har

bedrivits i en gemensam arbetsgrupp som lämnat förslag till bl.a. informa-

tionsrutiner och en kvalitetssäkringsblankett. Arbetsgruppen har vidare över-

vägt frågor som rör säkrare hot- och riskbedömningar. Förslagen kommer att

behandlas vidare inom myndigheternas fortsatta utvecklingsarbete avseende

våld mot kvinnor.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat motionsyrkanden liknande

de nu aktuella rörande lagstiftningen om besöksförbud.

Vid riksmötena 1990/91 och 1992/93 behandlade utskottet yrkanden av

innebörd att män som gjort sig skyldiga till våld mot kvinnor skulle kunna

förbjudas att vistas i samma kommun som kvinnan. Utskottet avstyrkte i

båda dessa fall motionsyrkandena under hänvisning till att ett sådant förbud

skulle vara uppenbart oförenligt med 2 kap. 8 § RF (bet. 1990/91: JuU21

s. 16 och bet. 1992/93:JuU7 s. 7).

Vid riksmötet 1993/94 behandlade utskottet ett motionsyrkande om obli-

gatorisk häktning vid överträdelse av besöksförbud. Utskottet framhöll den

gången bl.a. att obligatorisk häktning förekom vid vissa mycket allvarliga

brott såsom mord, dråp eller människorov, för vilka minimistraffet var fäng-

else i minst två år men att överträdelser av besöksförbud i straffprocessuellt

hänseende inte kunde jämställas med sådan brottslighet (bet. 1993/94:JuU3 s.

9 f).

Också i samband med att utskottet vid riksmötet 1997/98 behandlade re-

geringens förslag till lagstiftning om kvinnofrid, prövade utskottet motions-

yrkanden liknande de nu förevarande. Utskottet konstaterade då att frågan

om att upprätthålla beslutade besöksförbud var mycket angelägen. Den stu-

die som Brottsofferutredningen genomfört visade, enligt utskottets mening,

att lagen fungerade relativt väl och i enlighet med sina syften. Det fanns

emellertid all anledning att förbättra möjligheterna att förhindra överträdelse

av besöksförbud, varför utskottet välkomnade det uppdrag som regeringen

givit åt BRÅ. Uppdraget, liksom beredningen av Brottsofferutredningens

betänkande, borde avvaktas och de aktuella motionerna inte då föranleda

något uttalande från riksdagens sida. Utskottet ville dock erinra om att de

yrkanden som syftade till att begränsa mannens rörelsefrihet kunde komma i

konflikt med rätten enligt 2 kap. 8 § regeringsformen att fritt förflytta sig

inom riket. Utskottet avstyrkte då föreliggande motioner (bet.

1997/98:JuU13 s. 48).

I samband med behandlingen vid samma riksmöte om ett förslag till änd-

ringar av påföljdssystemet avstyrkte utskottet åter ett motionsyrkande om

inskränkning av mannens rörelsefrihet (bet. 1997/98:JuU21 s. 26).

Utskottet vill understryka betydelsen av att offer för familjevåld - vanligen

kvinnan - på ett effektivt sätt skyddas mot att på nytt utsättas för övergrepp

av den som utövat våld - vanligen mannen. Som framgått av motionsyrkan-

dena kan olika åtgärder tänkas för att uppnå ett i detta avseende bättre skydd

för den våldsutsatta kvinnan än vad dagens regelsystem medger. Den över-

syn av besöksförbudslagstiftningen som nyligen inletts i Justitiedepartemen-

tet kan emellertid förväntas belysa i stort sett samtliga de frågor som aktuali

seras i motionerna. Översynen bedrivs med inriktningen att den skall vara

avslutad i år. Därmed bör förslag kunna föreläggas riksdagen under nästa år.

Enligt utskottets uppfattning bör resultatet av översynen inte föregripas av

riksdagen genom uttalanden om önskvärdheten av vissa angivna åtgärder.

Utskottet avstyrker motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 17 (delvis),

1998/99:Ju906 yrkande 1, 1998/99:Ju909, 1998/99:Ju911 yrkande 12 (del-

vis), 1998/99:So462 yrkande 10, 1998/99:So466 yrkande 12, 1998/99:A808

yrkande 16, 1999/2000:Ju708 yrkande 3, 1999/2000:Ju714, 1999/2000:Ju719

yrkande 5, 1999/2000:Ju720 yrkande 7, 1999/2000:Ju721 yrkande 10,

1999/2000:Ju722 yrkande 5, 1999/2000:Ju732, 1999/2000:

Ju743, 1999/2000:Ju748 yrkande 3, 1999/2000:Ju901 yrkande 4 (delvis),

1999/2000:Ju905 yrkande 32, 1999/2000:Ju910 yrkande 6 (delvis),

1999/2000:So485 yrkande 4 samt 1999/2000:A807 yrkandena 11 och 13.

I motion 1999/2000:Ju740 (v) begärs förslag från regeringen om hur ären-

den om besöksförbud skall hanteras när ena parten är intagen för psykiatrisk

vård. Motionärerna hävdar bl.a. att ärenden om besöksförbud inte handläggs

beträffande den som är intagen för psykiatrisk vård, eftersom denne inte

anses rättskapabel.

Allmänt gäller att en psykiskt sjuk person kan sakna processbehörighet,

dvs. förmåga att självständigt föra talan i rättegång. Detta hindrar dock inte

att han är part i rättegången. Vidare gäller att den som på grund av psykisk

sjukdom saknar processbehörighet kan vara tilltalad i brottmål. Varken psy-

kisk sjukdom eller tvångsomhändertagande för psykiatrisk vård medför alltså

att frågan om besöksförbud inte kan prövas.

Härutöver kan nämnas att om en person intagits för rättspsykiatrisk vård

med särskild utskrivningsprövning, gäller enligt 28 § lagen (1991:1129) om

rättspsykiatrisk vård en särskild regel till skydd för målsäganden. I sådant

fall skall chefsöverläkaren, om brottet och övriga omständigheter gör det

påkallat, ge målsäganden möjlighet att begära att bli underrättad dels om att

patienten har lämnat sjukvårdsinrättningen utan tillstånd eller inte återvänt

dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför inrättningens område har g

ut eller tillståndet återkallats, dels när beslut fattas om att patienten får v

utanför sjukvårdsinrättningens område eller att vården skall upphöra. Önskar

målsäganden underrättelse, skall en sådan ges så snart som möjligt och vid

beslut som avses i paragrafen innan patienten lämnar vårdinrättningen. Om

det finns särskilda skäl, får underrättelse som avses i paragrafen lämnas utan

att målsäganden begärt att bli underrättad.

Tvångspsykiatrikommittén (dir. 1995:140) föreslog i sitt slutbetänkande

Rättssäkerhet, vårdbehov och samhällsskydd vid psykiatrisk tvångsvård

(SOU 1998:32) att det i förordningen (1991:1472) om rättspsykiatrisk vård

och tvångsvård skulle tas in en bestämmelse om att det i patientjournalen

skall dokumenteras om målsäganden önskat underrättelse om att den intagne

t.ex. beviljats permission samt om underrättelse lämnats (bet. s. 399 f).

Frågan om ändring av förordningen i enlighet med kommitténs förslag

övervägs för närvarande i Socialdepartementet.

Någon åklagarpraxis av det slag som påstås i motionen är, enligt vad ut-

skottet inhämtat, inte känd för Riksåklagaren (RÅ). RÅ framhåller att en

framställning från målsägande om att besöksförbud skall meddelas alltid

måste prövas av åklagaren.

Utskottet kan inte finna att det finns skäl till någon åtgärd av riksdagen

med anledning av motion 1999/2000:Ju740 och motionen avstyrks.

Utbildning för myndighetspersonal

Ett antal motioner tar upp frågor kring utbildning för myndighetspersonal

och andra som dagligen kommer i kontakt med brottsoffer.

I motion 1998/99:Ju220 (s) efterfrågas en förbättrad utbildning för poliser

när det gäller sexuella övergrepp mot barn.

Rikspolisstyrelsen anordnar en vidareutbildning för utredare av sexuella

övergrepp mot barn. Utbildningen bedrivs i tre skeden under ett år och om-

fattar sammanlagt fem veckor. Enligt kursplanen, som fastställts av Rikspo-

lisstyrelsen, skall deltagare efter genomgången utbildning ha fördjupade

kunskaper i barns utveckling, psykiskt handikappade barn/vuxna, metodut-

veckling och kommunikation med barn, kommunikationen i övriga förhörs-

situationer, övergreppsproblematiken, traumatiska minnen, videofilmade

barnförhör och förhör med misstänkta personer, främmande kulturer, brotts-

platsundersökning, dokumenterade sexuella övergrepp på videogram, Inter-

net m.m.

Kommittén mot barnmisshandel (dir. 1998:105) överlämnade i april 2000

delbetänkandet Barnmisshandel - Polisens och åklagarnas handläggningsti-

der och arbetsmetoder (SOU 2000:42) till regeringen. Kommittén föreslår

bl.a. en förändring av grundutbildningen inom polisen som ger alla poliser

kunskap om Förenta nationernas barnkonvention, hur man möter barn samt

hur man hanterar de särskilda frågor som kommer upp i ärenden där barn är

inblandade. Kommittén föreslår vidare en central vidareutbildning för poliser

som skall utreda barnmisshandelsärenden. Härutöver anser kommittén att en

kontinuerlig fortbildning är nödvändig.

Delbetänkandet bereds nu inom Regeringskansliet.

Utskottet instämmer i motionärens uppfattning om det önskvärda i att poli-

ser har goda kunskaper för att kunna utreda sexuella övergrepp mot barn.

Enligt utskottets uppfattning är emellertid motionsyrkandet tillgodosett ge-

nom den utbildning som Rikspolisstyrelsen anordnar för polismän som utre-

der sexuella övergrepp mot barn. Om förslagen i det nyss nämnda utred-

ningsbetänkandet genomförs, kan polisens kunskaper om barnfrågor dessut-

om förväntas öka ytterligare. Utskottet avstyrker motion 1998/99:Ju720.

Utbildning för dem som dagligen kommer i kontakt med brottsoffer efter-

frågas i allmänna ordalag i motionerna 1998/99:Ju910, 1999/2000:Ju730 och

1999/2000:Ju907, samtliga (kd).

I motionerna 1998/99:A808 (c), 1998/99:A810 (kd), 1999/2000:Ju719 (m),

1999/2000:Ju721 (c, m, kd, fp, mp), 1999/2000:Ju745 (c), 1999/2000:A804

(kd), 1999/2000:A806 (c) och 1999/2000:A807 (fp) efterfrågas utbildning

och fortbildning om våld mot kvinnor för personal inom rättsväsendet samt

hälso- och sjukvården.

I propositionen Kvinnofrid anförde regeringen att särskilda åtgärder be-

hövdes för att öka kunskapen hos personal vid olika myndigheter som hand-

lade ärenden om våld mot kvinnor eller som på annat sätt kom i kontakt med

förövare av våldsbrott mot kvinnor. Detta var också en fråga om jämställd-

het. I syfte att säkerställa att jämställdhetsfrågorna och frågor om våld mot

kvinnor blev belysta i relevanta yrkesutbildningar anfördes i propositionen

att examensordningen i högskoleförordningen (1993:100) skulle komma att

kompletteras för följande yrkesexamina: barnmorskeexamen, barn- och

ungdomspedagogisk examen, grundskollärarexamen, gymnasielärarexamen,

juris kandidatexamen, läkarexamen, psykologexamen, psykoterapeutexamen,

sjuksköterskeexamen, social omsorgsexamen, socionomexamen, tandläkar-

examen och teologie kandidatexamen. Högskoleverket skulle få i uppdrag att

följa upp och utvärdera på vilket sätt universiteten och högskolorna beaktade

de nya kraven i examensordningen och hur de ändrade målbeskrivningarna

kom till konkret uttryck i undervisningen (prop. s. 69).

De av regeringen aviserade ändringarna i examensordningen trädde i kraft

den 1 januari 1999 (SFS 1998:1003). Sålunda gäller numera för t.ex. juris

kandidatexamen att studenten skall ha förvärvat kännedom om sådana sam-

hälls- och familjeförhållanden som påverkar kvinnors och mäns livsbetingel-

ser samt förvärvat kunskaper om hur fysiskt och psykiskt våld påverkar

kvinnor och män. Detta har dock ännu inte fått fullt genomslag i undervis-

ningen. Högskoleverket har i rapporten Rätt juristutbildning? (Högskolever-

kets rapportserie 2000:I R) konstaterat att juristutbildningen endast i begrän-

sad utsträckning tycks ta upp frågeställningar om t.ex. brottsoffers erfaren-

heter och konsekvenserna av våld mot kvinnor och män. Verket rekommen-

derar därför att det skall föras in beteendevetenskapliga moment i utbild-

ningen som belyser bl.a. frågor om konsekvenserna av våld mot kvinnor och

män (rapporten s. 136 f).

I polisutbildningen ingår en beteendevetenskaplig grundkurs om 10 poäng.

Häri ingår bl.a. kunskaper om polisens krisstödjande funktion, brottsoffer

och familjevåld.

I samband med att utskottet vid 1997/98 års riksmöte behandlade förslaget

till kvinnofridslagstiftning hade utskottet att ta ställning till motioner om

utbildning, liknande de nu aktuella. Utskottet ansåg att dessa motioner var

tillgodosedda genom de initiativ i fråga om yrkesutbildning som regeringen

tagit samt därigenom att det i polisutbildningen ingick utbildning i familje-

våld (bet. 1997/98:JuU13 s. 55).

När det gäller fortbildning framhöll regeringen i propositionen Kvinnofrid

att det skulle komma att dröja innan förändringarna i grundutbildningarna

fick fullt genomslag. De ändrade examensordningarna behövde därför kom-

pletteras med fortbildningsinsatser för de grupper som är verksamma inom

rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Regeringen framhöll

att fortbildningsinsatser normalt skulle finansieras inom ramen för myndig-

heternas ordinarie arbete. Framöver borde detta ske i betydligt större omfatt-

ning än som dittills varit fallet. I samband med införandet av kvinnofridslag-

stiftningen ansåg dock regeringen att medel engångsvis borde anslås till

fortbildningsinsatser. Regeringen hade därför uppdragit åt Rikspolisstyrelsen

att i samråd med Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen genom-

föra ytterligare fortbildning av personal inom rättsväsendet, socialtjänsten

och hälso- och sjukvården (prop. s. 70 f).

Enligt vad utskottet inhämtat kommer fortbildning i nu ifrågavarande av-

seenden för hälso- och sjukvårdens personal att anordnas i Socialstyrelsens

regi med början hösten 2000.

Domstolsverket har på regeringens uppdrag efter samråd med Brottsoffer-

utredningen och Brottsoffermyndigheten utarbetat ett åtgärdsprogram som

syftar till att förbättra domstolarnas bemötande av parter, vittnen, målsägan-

de och andra som kommer i kontakt med domstolarna. I programmet, som

redovisas i rapporten Domstolarnas bemötande av allmänheten - ett åtgärds-

program (S:98-07-13) anges att det i utbildningen för samtliga personalkate-

gorier i domstolarna bör införas beteendevetenskapliga moment och annan

utbildning om brottsofferfrågor. Avsnitt om bemötandefrågor ingår numera i

de olika former av fortbildning som Domstolsverket anordnar för domstolar-

nas personal.

Justitiedepartementet överväger huruvida ytterligare åtgärder är nödvändi-

ga inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården vad gäller

fortbildningsinsatser om stöd till, skydd för, bemötande av och information

till brottsoffer.

I ovannämnda ärende uttalade utskottet att behovet av fortbildning i fråga

om våld mot kvinnor var stort. Utskottet välkomnade därför den satsning på

fortbildning som skulle genomföras för de yrkesgrupper inom socialtjänsten,

hälso- och sjukvården och rättsväsendet m.m. som kom i kontakt med vålds-

utsatta kvinnor. Utskottet delade dock regeringens uppfattning att fortbild-

ningsinsatser normalt skulle finansieras inom ramen för myndigheternas

ordinarie arbete. Då föreliggande motionsyrkanden om fortbildning ansågs

tillgodosedda och avstyrktes (bet. 1997/98:JuU13 s. 56).

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att det är i hög grad an-

geläget att det inom såväl rättsväsendet som hälso- och sjukvården och soci-

altjänsten finns goda kunskaper hos dem som kommer i kontakt med brotts-

offer och frågor om brottsoffer. Särskilt gäller detta i fråga om kunskaper om

våldsbrott mot kvinnor och barn. Av redogörelsen ovan framgår att ett om-

fattande utbildnings- och fortbildningsarbete redan pågår såväl inom det

högre utbildningsväsendet som inom berörda myndigheter. Dessutom över-

väger Justitiedepartementet om ytterligare fortbildningsinsatser är erforderli-

ga. Enligt utskottets uppfattning är vid dessa förhållanden motionsyrkandena

väsentligen tillgodosedda. Utskottet avstyrker motionerna 1998/99:Ju910

(yrkande 6), 1999/2000:Ju730 (yrkande 3), 1999/2000:Ju907 (yrkande 10),

1998/99:A808 (yrkande 17), 1998/99:A810 (yrkande 21), 1999/2000:Ju719

(yrkande 1), 1999/2000:Ju721 (yrkande 14), 1999/2000:

Ju745 (yrkande 1), 1999/2000:A804 (yrkande 25), 1999/2000:A806 (yrkande

4) och 1999/2000:A807 (yrkande 10).

I motion 1999/2000:Ju722 (mp) anförs att kvinnojourernas erfarenhet och

kompetens bör tas till vara när myndighetspersonal utbildas om kvinnovåld.

Ett yrkande av motsvarande innebörd övervägde utskottet vid sin behandling

av kvinnofridslagstiftningen. Utskottet uttalade då att det ansåg att det var e

självklarhet att alla goda erfarenheter togs till vara också när det gällde ut-

bildning. Yrkandet borde därför inte föranleda något yttrande från riksdagens

sida (bet. 1997/98:JuU13 s. 56 f).

Utskottet ser ingen anledning att nu inta någon annan inställning och av-

styrker motion 1999/2000:Ju722 (yrkande 3).

Myndigheternas åtgärder

Flera motioner rör myndigheternas insatser till stöd för i första hand kvinnli-

ga brottsoffer.

I motion 1998/99:Ju914 (s) begärs en utredning av handläggningsrutinerna

inom rättsväsendet när det gäller sexuella övergrepp mot barn.

Enligt regleringsbreven för år 2000 för polisväsendet och åklagarväsendet

skall dessa myndigheter i sin verksamhet prioritera bl.a. förebyggande och

beivrande av våld mot barn.

Riksåklagaren har i promemorian Förundersökning vid sexuella övergrepp

mot barn (RÅ PM 1999-01) meddelat riktlinjer för förundersökningen i

sådana ärenden. I promemorian anges några allmänna utgångspunkter för

förundersökningen. Denna skall alltid ledas av åklagare, företrädesvis med

specialistutbildning. Brottsanmälan skall alltid omedelbart överlämnas till

åklagare för beslut i fråga om förundersökning skall inledas. Vidare gäller att

förundersökningen skall handläggas skyndsamt och att förundersökningsled-

ningen skall bedrivas aktivt. Därvid åligger det åklagaren att noggrant plane-

ra förundersökningen och fästa särskild vikt vid att tillsammans med för-

hörsledaren planera förhör.

Enligt 23 kap. 4 § andra stycket RB skall förundersökning bedrivas så

skyndsamt som omständigheterna medger. När det gäller rättegången inne-

håller RB inga tidsfrister som anknyter till brottsoffrets ålder.

Kommittén mot barnmisshandel har i sitt delbetänkande SOU 2000:42

lämnat vissa förslag rörande handläggningen av bl.a. misstänkta sexuella

övergrepp mot barn. Kommittén föreslår att en tidsfrist införs när det gäller

förundersökning rörande bl.a. sexualbrott där målsäganden vid tiden för

anmälan inte fyllt 18 år. Förslaget innebär att förundersökningen skall vara

avslutad och beslut i åtalsfrågan fattat, så snart det kan ske och senast inom

tre månader efter det att polisanmälan upprättats. Tidsfristen bör få överskri-

das endast om det är nödvändigt med hänsyn till utredningens art eller andra

särskilda omständigheter. Kommittén betonar vikten av skyndsamhet även i

domstolsprocessen.

Bland kommitténs förslag kan också nämnas att Rikspolisstyrelsen skall

inventera och säkerställa att det i hela landet för barn finns goda förhörsmil-

jöer med god teknisk utrustning.

Enligt utskottets uppfattning är motionsyrkandet tillgodosett genom den

utredning rörande rättsväsendets handläggningsrutiner i nu berörda fall som

Kommittén mot barnmisshandel presenterat i sitt delbetänkande. Härtill

kommer att de särskilda problem som föreligger i förundersökningar rörande

övergrepp mot barn har uppmärksammats inom såväl polisen som åklagarvä-

sendet. Enligt utskottets uppfattning finns det inte skäl för riksdagen att vid

några åtgärder i frågan nu. I stället bör beredningen av betänkandet SOU

2000:42 avvaktas. Motion 1998/99:Ju914 avstyrks.

En ökad samverkan mellan myndigheter inom rättsväsendet och hälso- och

sjukvården och t.ex. kvinnojourer efterfrågas i motionerna 1999/2000:Ju719

(m), 1999/2000:Ju721 (c, m, kd, fp, mp), 1999/2000:Ju745 och

1999/2000:A806, båda (c).

Regeringen beslutade den 16 december 1997 om myndighetsgemensamma

uppdrag om våld mot kvinnor (dnr A97/3077/JÄM, delvis). Syftet är att

konkretisera myndigheternas ansvar och skyldigheter att vidta åtgärder i

frågor som rör våld mot kvinnor. Myndigheterna skall förebygga våldsbrott

mot kvinnor, utforma åtgärdsprogram eller policydokument, samverka i

dessa frågor och utveckla sitt internationella samarbete på området. Åtgär-

derna skall redovisas regelbundet till regeringen. Vissa myndigheter har

genom beslutet fått särskilda myndighetsspecifika uppdrag. De myndighets-

gemensamma uppdragen är långsiktiga och redovisning av dessa skall pågå

t.o.m år 2003.

Inom Regeringskansliet görs nu en uppföljning av kvinnofridsreformen av

en interdepartemental arbetsgrupp bestående av företrädare för Justitiede-

partementet, Socialdepartementet och Näringsdepartementets jämställdhets-

enhet. Vad som hittills skett kommer att beskrivas i ett faktablad som jäm-

ställdhetsenheten skall ta fram under våren innevarande år. Information

kommer också att läggas ut på jämställdhetsenhetens hemsida under rubriken

Kvinnofrid.

För att följa, integrera, styra och leda de samlade myndighetsinsatser som

vidtas med utgångspunkt dels i propositionen Kvinnofrid och regeringens

uppdrag, dels utifrån egna initiativ på området har Socialstyrelsen föreslagit

bildandet av en fast organisation för samordning på central myndighetsnivå. I

organisationen skall varje deltagande myndighet företrädas av två personer,

en från ledningen och en handläggare. Socialstyrelsen företräds av personer

som sysslar dels med hälso- och sjukvården, dels med socialtjänsten. Möten

med organisationen bör, enligt förslaget, äga rum varannan eller var tredje

månad. De myndigheter som i första hand berörs av förslaget är - förutom

Socialstyrelsen - Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brotts-

förebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten och Kriminalvårdsstyrelsen.

Även vissa andra myndigheter kan komma att beröras.

Socialstyrelsens avsikt är att genom myndighetssamverkan utifrån en hel-

hetssyn utarbeta en samlad plan för myndigheternas insatser för att bekämpa

våld mot kvinnor. Härutöver vill styrelsen verka för ett effektivt resursut-

nyttjande, undvika dubbelarbete, genomföra insatser, följa utvecklingen på

området samt genomföra en övergripande och effektiv utvärdering.

När utskottet vid riksmötet 1997/98 behandlade kvinnofridslagstiftningen

behandlade utskottet också motionsyrkanden liknande de nu ifrågavarande.

Utskottet förklarade den gången att det välkomnade regeringens beslut om

myndighetsgemensamma åtgärder. Enligt utskottets uppfattning borde upp-

dragen kunna bidra till ett mer utvecklat och samordnat samarbete såväl

inom som mellan olika myndigheter och också till ett större engagemang i

frågan om våld mot kvinnor. Genom de myndighetsgemensamma uppdragen

fick de önskemål om samverkan som tagits upp i motionerna anses tillgodo-

sedda och de avstyrktes (bet. 1997/98:JuU13 s. 49).

Utskottet vill nu framhålla att den angelägna frågan om myndighetssam-

verkan mot kvinnovåld sedan mer än två år är uppmärksammad genom de

myndighetsgemensamma uppdragen om våld mot kvinnor. Härtill kommer

att en fast organisation för central samordning på myndighetsnivå av kampen

mot våld mot kvinnor kan komma att inrättas. Mot bakgrund härav anser

utskottet att motionerna 1999/2000:Ju719 (yrkande 2), 1999/2000:Ju721

(yrkande 15), 1999/2000:Ju745 (yrkande 2) och 1999/2000:A806 (yrkande

5) är tillgodosedda, och de avstyrks.

I motion 1999/2000:Ju707 (kd) efterfrågas en snabbare handläggning av

mål om gruppvåldtäkter. En snabbare handläggning hos polisen av ärenden

om kvinnovåld efterfrågas i motion 1999/2000:Ju719. I motion

1999/2000:Ju721 (c, m, kd, fp, mp) begärs en översyn av åklagarmyndighe-

ternas rutiner och att kvinnans ställning i rättsprocessen skall stärkas och et

jämställdhetsperspektiv anläggas. I motionen framhålls vidare att polisen

måste prioritera bekämpandet av våld mot kvinnor och att stöd måste lämnas

till polispatruller som ingriper mot kvinnovåld.

Enligt budgetpropositionen för år 2000 skall åklagarväsendets insatser för

att beivra våld mot kvinnor och barn intensifieras och förbättras. Åklagaror-

ganisationen skall utveckla samarbetet med andra myndigheter och med

frivilligorganisationer (prop. 1999/2000:1 utg.omr. 4, avsnitt 5.2).

I budgetpropositionen framhåller regeringen vidare att åklagarorganisatio-

nen har bedrivit ett väl planerat och ambitiöst utvecklingsarbete för att effek

tivisera bekämpningen av de våldsbrott som begås i hemmen mot framför allt

kvinnor och barn. Det är en angelägen uppgift för åklagarorganisationen att

fortsätta och intensifiera utvecklingsarbetet för att förbättra de samlade åt-

gärderna mot denna brottslighet. För att effektivt bekämpa brottslighet av

detta slag krävs ett väl utvecklat samarbete med såväl andra myndigheter

som frivilligorganisationer. Regeringen understryker vidare att det oftast är

åklagaren som leder utredning om brott mot en närstående kvinna, även om

brottet inte är grovt. Åklagarna fyller således, enligt regeringen, en viktig

funktion när det gäller att i samarbete med polisen vidta snabba och adekvata

åtgärder för att säkerställa en hög utredningskvalitet i den här typen av ut-

redningar (prop. 1999/2000:1, utg.omr. 4, avsnitt 5.5.4).

Av regleringsbrevet för åklagarväsendet för år 2000 framgår att åklagarvä-

sendet skall intensifiera och förbättra insatserna för att beivra våld mot kvin

nor och barn. Särskilt skall redovisas vilka åtgärder mot våld mot kvinnor

som åklagarväsendet vidtagit i överensstämmelse med beslutet av den 16

december 1997 om myndighetsgemensamma åtgärder.

Riksåklagaren redogör i Åklagarorganisationens årsredovisning för år

1999 för de särskilda åtgärdsprogram för bekämpningen av våld mot kvinnor

som åklagarmyndigheterna överlämnat till regeringen. Programmen är ut-

gångspunkten för åklagarnas insatser, där frågor om samverkan med social-

tjänst, hälso- och sjukvård samt frivilligorganisationer och utökad kunskap

om våldets mekanismer och ett förstärkt skydd för brottsoffer sätts i fokus.

Förundersökningarna präglas av nya metoder för bevissäkring och snabb

lagföring i form av speciella rättskedjeprojekt (dvs. projekt för samverkan

mellan polis, åklagare och domstolar). Genom särskilda tillsynsbesök från

åklagarmyndigheternas sida har kunskapen om hur dessa utredningar bedrivs

fördjupats och lett till förnyade samverkansformer med polisen. Myndighe-

ternas försiktiga bedömning är att åtgärderna givit effekt och att lagföring nu

sker i större utsträckning än tidigare.

Våld mot kvinnor är ett prioriterat område också för polisen. Enligt bud-

getpropositionen för år 2000 skall polisens insatser för att förebygga och

beivra våld mot kvinnor intensifieras och förbättras. Polisen skall utveckla

samarbetet på detta område med andra myndigheter, inom och utom rättsvä-

sendet, och med frivilligorganisationer (prop. 1999/2000:1 utg.omr. 4, avsnitt

4.2). Av regleringsbrevet för polisväsendet för år 2000 framgår att polisvä-

sendet särskilt skall redovisa hur verksamheten har utvecklats och dess re-

sultat i fråga om bl.a. våld mot kvinnor. Vidare gäller att polisens utred-

ningsarbete skall bedrivas rättssäkert, effektivt och på ett ändamålsenligt sät

Andelen uppklarade brott skall öka och tiden mellan brottsanmälan och

slutredovisning bli kortare. Polisens bemötande av och stöd till brottsoffer

skall förbättras ytterligare. I regleringsbrevet har vidare Rikspolisstyrelsen

fått i uppdrag att göra en nationell analys av polisens förebyggande och

utredande verksamhet vad gäller våld mot kvinnor och barn.

Genom beslutet om myndighetsgemensamma åtgärder har Rikspolisstyrel-

sen och polismyndigheterna ålagts att upprätta åtgärdsprogram eller policy-

dokument för sitt arbete med frågor som rör våld mot kvinnor.

Enligt vad utskottet inhämtat bedrivs i Umeå ett projekt med stöd åt polis-

patruller som kallas till platser där våld mot kvinnor förövats. Syftet med

projektet är att polismännen på plats skall kunna göra en risk- och hotbilds-

bedömning med stöd av de uppgifter om gärningsman och brottsoffer som de

kan erhålla genom kontakt med sitt vakthavande befäl. Projektet synes ha

fallit väl ut. Liknande projekt - som skall avse även vissa andra våldsbrott än

familjevåld - är planerade för polismyndigheterna i Kalmar, Kronobergs och

Blekinge län.

Härutöver vill utskottet nämna att polispatruller givetvis alltid har möjlig-

heten att kommunicera med sitt vakthavande befäl samt att polisen kan råd-

göra med jourhavande åklagare som bedömer bl.a. frågor om frihetsberövan-

den.

Utskottet vill understryka att såväl polisen som åklagarväsendet genom

budgetpropositionen och regleringsbreven ålagts att prioritera bekämpandet

av våldsbrott som riktar sig mot kvinnor och barn. Som framgått i det före-

gående har också de berörda myndigheterna vidtagit en lång rad åtgärder för

att kunna bekämpa denna typ av brottslighet. Polisens och åklagarnas arbete i

detta avseende skall också fortsätta att utvecklas i framtiden. Enligt utskotte

uppfattning synes dessa åtgärder väl ägnade att främja kampen mot våldet

mot kvinnor och barn och kan dessutom antas bidra till att ge kvinnan en

starkare ställning i rättsprocessen. Härigenom får motionsyrkandena om

rättsväsendets handläggning anses väsentligen vara tillgodosedda. Utskottet

avstyrker motionerna 1999/2000:Ju707 (yrkande 1), 1999/2000:Ju719 (yr-

kande 3) och 1999/2000:Ju721 (yrkandena 2, 3, 4 och 16).

I motion 1999/2000:Ju907 (kd) framhålls att domstolarnas lokaler måste

anpassas till vittnens och målsägandes särskilda behov.

Brottsofferutredningen har i sitt betänkande föreslagit att domstolslokaler-

na utformas så att målsägande och vittnen inte behöver konfronteras med den

tilltalade. Domstolarna bör se till att det finns expeditionsvakter eller annan

personal i eller i anslutning till allmänhetens utrymmen. Expeditionsvakterna

bör i större utsträckning ges arbetsuppgifter som rör bemötande av måls-

ägande och vittnen. Domstolscheferna och lokala brottsofferjourer bör verka

för att ideellt anordnad vittnesstödsverksamhet kommer i gång.

I det åtgärdsprogram som Domstolsverket redovisar i rapporten Domsto-

larnas bemötande av allmänheten - ett åtgärdsprogram rekommenderas dom-

stolarna att fortlöpande överväga om fördelningen av separata rum mellan

olika användarkategorier är ändamålsenlig och att härvid särskilt beakta

målsägandes och vittnens behov. Vidare bör domstolarna ombesörja att de

separata rummen är tydligt skyltade och om möjligt tillse att personal, som

kan service åt besökare och bl.a. upplysa om separata väntrum, finns i eller i

direkt anslutning till allmänhetens utrymmen. Av kallelsen bör framgå att

möjligheten att vänta i avskilt rum finns. Domstolsverket arbetar kontinuer-

ligt med att förbättra domstolarnas lokaler. I samband med ny- och ombygg-

nationer beaktas enskildas behov av att vänta i avskildhet.

När utskottet vid förra riksmötet behandlade ett liknande motionsyrkande,

konstaterade utskottet att Brottsofferutredningens förslag i betydande ut-

sträckning motsvarade de krav som ställdes i motionen. Beredningen av

utredningsförslaget borde emellertid inte föregripas och motionsyrkandet

avstyrktes (bet. 1998/99:JuU23 s. 9 f).

Utskottet vill understryka betydelsen av att domstolarnas lokaler anpassas

till att målsägande och vittnen ofta behöver avskildhet. Det är därför i hög

grad tillfredsställande att Domstolsverket rekommenderat domstolarna att vid

utnyttjandet av sina lokaler beakta målsägandes och vittnens behov och att

verket beaktar dessa behov i samband med ny- och ombyggnationer. I övrigt

anser utskottet alltjämt att beredningen av Brottsofferutredningens betänkan-

de rörande dessa frågor bör avvaktas, och utskottet avstyrker motion

1999/2000:Ju907 (yrkande 12).

Forskning

Några motioner rör forskning kring våld mot kvinnor.

I motionerna 1998/99:Ju906 och 1999/2000:Ju745, båda (c), efterfrågas en

brottsofferundersökning rörande våld mot kvinnor. Forskning rörande mäns

våld mot kvinnor begärs i motionerna 1998/99:A801 (mp) och 1999/2000:

Ju720 (kd).

I regleringsbrevet för BRÅ för år 2000 erinrar regeringen om de myndig-

hetsgemensamma uppdragen rörande bekämpning av våld mot kvinnor. I

dessa anges att BRÅ inom ramen för sitt ordinarie arbete skall öka insatserna

i frågor som rör våld mot kvinnor. BRÅ bör utveckla myndighetens kompe-

tens och kunskaper på området. Det är, framhålls det, särskilt angeläget att

BRÅ finner vägar för att ett jämställdhetsperspektiv skall kunna införlivas i

myndighetens ordinarie forsknings-, utvecklings- och informationsverksam-

het samt i den forskning och det utvecklingsarbete som BRÅ uppdrar åt

andra att bedriva. I detta ligger bl.a. att kontinuerligt följa modern kvinno-

forskning på området samt annan forskning när det gäller mäns våld mot

kvinnor och att studera de särdrag som utmärker denna brottslighet i förhål-

lande till annan våldsbrottslighet.

När utskottet under behandlingen av kvinnofridslagstiftningen uttalade sig

om liknande yrkanden, framhöll utskottet att forskning om olika aspekter av

våld mot kvinnor var ett viktigt led i en ökad kunskapsutveckling på områ-

det. Härvidlag hade senare års kvinnoforskning lämnat viktiga bidrag. Enligt

utskottets mening var det angeläget att forskningen på området fortsatte att

utvecklas.

Utskottet konstaterade vidare att det numera pågick en rad forskningspro-

jekt såvitt gällde frågor om våld mot kvinnor. Regeringen hade också genom

olika uppdrag initierat forskning på de områden som hittills varit eftersatta,

vilket särskilt välkomnades. Utskottet, som utgick från att de i motionerna

väckta frågorna skulle belysas inom den forskning som bedrevs, avstyrkte de

då föreliggande motionsyrkandena (bet. 1997/98:JuU13 s. 57 f).

Utskottet står fast vid sina ovan redovisade uttalanden. Härutöver vill ut-

skottet särskilt framhålla det uppdrag BRÅ erhållit att kontinuerligt följa

modern kvinnoforskning på området samt annan forskning när det gäller

mäns våld mot kvinnor. Utskottet anser att motionsyrkandena därmed är

tillgodosedda, och utskottet avstyrker motionerna 1998/99:Ju906 (yrkande

2), 1998/99:A801 (yrkande 2), 1999/2000:Ju745 (yrkande 3) och

1999/2000:Ju720 (yrkande 2).

Målsägandefrågor m.m.

Stöd och biträde åt brottsoffer berörs i flera motioner.

Genom lagen (1988:609) om målsägandebiträde infördes en rätt för måls-

ägande att på statens bekostnad få ett särskilt biträde - ett målsägandebiträde

- under förundersökning och rättegång rörande vissa brott. Rätten tillkom-

mer inte bara målsägande som är parter i rättegången utan även sådana mål-

sägande som endast skall höras i anledning av brottet.

Enligt lagen skall, när förundersökning har inletts, ett målsägandebiträde

förordnas i mål om vissa brott. Det rör sig för det första om sexualbrott, om

det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av biträde. Vidare rör det

sig om brott mot liv och hälsa och brott mot frihet och frid, under förutsätt-

ning att fängelse kan följa på brotten, och mål om rån eller grovt rån eller

försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, allt under förutsättnin

att det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte

eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av ett sådant

biträde. Slutligen kan målsägandebiträde förordnas i mål om annat brott

enligt brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till måls-

ägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att

målsäganden har ett särskilt starkt behov av ett sådant biträde (1 §). Måls-

ägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna

stöd och hjälp till målsäganden. Målsägandebiträdet skall bistå målsäganden

med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte

görs av åklagaren (3 §). Målsägandebiträde förordnas på begäran av måls-

äganden eller när det annars finns anledning till det. Till målsägandebiträde

får förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan

som är lämplig för uppdraget. I huvudsak gäller rättegångsbalkens regler om

rättegångsbiträde för målsägandebiträde (4 §). Målsägandebiträdet har rätt

till ersättning enligt enligt samma principer som gäller för ett biträde enligt

rättshjälpslagen (5 §).

I motionerna 1998/99:A810 och 1999/2000:A804, båda (kd), yrkas att

kvinnor som utsatts för misshandel eller våldtäkt skall få lagstadgad rätt till

juridiskt biträde under förundersökning och rättegång. I motion

1998/99:Ju812 (mp) anförs att målsägandebiträde i mål om incest eller våld-

täkt skall vara psykolog.

Brottsofferutredningen föreslår i sitt betänkande att målsägandebiträde

skall kunna förordnas vid alla brott på vilka fängelse kan följa, således även

t.ex. överträdelse av besöksförbud. Utredningen föreslår också att även måls-

ägande som inte för talan - och därmed deras målsägandebiträden - skall få

ställa frågor till tilltalade, vittnen och sakkunniga.

Vad gäller motionerna 1998/99:A810 (yrkande 20) och 1999/2000:A804

(yrkande 23) är, enligt utskottets uppfattning, dessa tillgodosedda genom

lagstiftningen om målsägandebiträde, och de avstyrks.

När det gäller förordnande av målsägandebiträde, vill utskottet erinra om

att de uppgifter som enligt lagen ankommer på målsägandebiträdet innebär

att denne i allmänhet bör besitta erforderliga juridiska kunskaper. Att före-

skriva att målsägandebiträdet i mål om incest eller våldtäkt skall vara psy-

kolog skulle dessutom innebära att målsäganden inte själv skulle kunna välja

att få en jurist utsedd till biträde. En sådan ordning vore enligt utskottets

mening direkt olämplig. Har målsäganden behov av en psykologs stöd, finns

möjligheten att denne medföljer målsäganden som stödperson. Motion

1998/99:Ju812 avstyrks.

En utredning om stödet till brottsoffer förespråkas i motion 1998/99:Ju915

(kd) medan införande av stödperson för utsatta kvinnor och andra målsägan-

de efterfrågas i motionerna 1999/2000:Ju901 (m) och 1999/2000:A807 (fp).

Enligt 20 kap. 15 § första stycket RB får en målsägande, som hörs med

anledning av åklagarens talan, åtföljas av lämplig person som personligt stöd

(stödperson) under rättegången.

Stödpersonens insatser ligger på det personliga planet. Något förordnande

av stödperson sker inte, och en stödperson kan finnas vid sidan av målsägan-

debiträdet.

Brottsofferutredningen föreslår ändrade regler i fråga om stödperson. En-

ligt utredningen bör stödpersoner användas i större omfattning i det rättsliga

förfarandet än som för närvarande är fallet. En särskild stödperson skall

kunna förordnas i mål om brott på vilket fängelse kan följa. Under förunder-

sökningen skall en sådan stödperson kunna förordnas av åklagaren medan

förordnande skall ankomma på rätten sedan förundersökningen avslutats.

Målsäganden skall utöver stödpersonen kunna åtföljas av lämplig person som

personligt stöd. Denne skall dock inte förordnas av rätten.

Enligt utskottets mening bör beredningen av Brottsofferutredningens för-

slag beträffande de nu aktuella frågorna inte föregripas. Motionerna

1998/99:Ju915, 1999/2000:Ju901 (yrkande 2) och 1999/2000:A807 (yrkande

14) avstyrks.

Snabbare utbetalningar av skadestånd som ålagts av domstol begärs i mo-

tion 1999/2000:Ju601 (m).

En dom varigenom någon ålagts betalningsskyldighet är som regel ome-

delbart verkställbar. Har en målsägande tilldömts skadestånd på grund av

brott kan han, om gärningsmannen inte självmant betalar, vända sig till kro-

nofogdemyndigheten med begäran att denna skall verkställa domen. Huruvi-

da målsäganden får några pengar är naturligen beroende av om gärnings-

mannens ekonomiska förhållanden är sådana att den genom domen ålagda

betalningsförpliktelsen kan verkställas.

Som utskottet anmärkt ovan kan den som utsatts för brott under vissa för-

utsättningar med stöd av brottsskadelagen (1978:413) erhålla ersättning av

staten för skador som uppkommit till följd av brottet.

Brottsofferutredningen föreslår i sitt betänkande att även sådant avslutande

arbete som att hjälpa målsäganden att få ut ett utdömt skadestånd bör ingå i

målsägandebiträdets uppdrag. Utredningen betonar att detta är viktigt inte

minst för att målsäganden skall få den ersättning som han har rätt till. Det

arbete som bör komma i fråga är kontakter med den dömde, kronofogde-

myndigheten, försäkringsbolag och Brottsoffermyndigheten. Enligt utred-

ningens uppfattning bör denna utvidgning av målsägandebiträdets uppgifter

lagfästas.

Brottsofferutredningen föreslår vidare att brottsoffer i särskilt ömmande

fall skall kunna få förskott på brottsskadeersättning.

Härutöver bör nämnas att utskottet flera gånger, senast i betänkande

1997/98:JuU1 s. 80, uttalat att det från såväl principiell som ekonomisk

synpunkt skulle vara tveksamt att samhället åtog sig att generellt förskottera

skadestånd på grund av brott.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att brottsof-

fer snabbt kan få ersättning för sina skador. De åtgärder som föreslagits av

Brottsofferutredningen kan förväntas i viss utsträckning medföra förbättring-

ar i detta avseende. Att gå längre utan att låta staten ikläda sig en allmän

skyldighet att förskottera skadestånd som tilldömts någon på grund av brott

synes svårt. En sådan skyldighet vore emellertid, som utskottet tidigare

framhållit, diskutabel bl.a. av det skälet att den som begår ett brott inte bör

kunna utgå från att någon annan gottgör det.

Utskottet avstyrker motion 1999/2000:Ju601.

Prostitution m.m.

I motion 1998/99:Ju708 (s) begärs ett förbud mot s.k. porrklubbar. I motio-

nen begärs vidare att motorburen reklam för porrklubbar skall stoppas.

Av 2 kap. 3 § ordningslagen (1993:1617) framgår att med offentlig till-

ställning förstås bl.a. tävlingar och uppvisningar, danstillställningar, markna

der och mässor. För att en tillställning skall anses som offentlig krävs att de

anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den. En till-

ställning till vilken tillträdet är begränsat genom krav på inbjudan, medlem-

skap i en viss förening eller annat villkor är dock att anse som en tillställni

som allmänheten har tillträde till, om tillställningen uppenbarligen är en del

av en rörelse vars verksamhet uteslutande eller väsentligen består i att anord-

na tillställningar av detta slag. Detsamma gäller om tillställningen med hän-

syn till omfattningen av den krets som äger tillträde, de villkor som gäller fö

tillträdet eller andra liknande omständigheter är att jämställa med sådan

tillställning.

Enligt 2 kap. 14 § ordningslagen får offentlig tillställning som utgör por-

nografisk föreställning inte anordnas. Straffet för överträdelse av förbudet är

enligt 2 kap. 29 § 5 samma lag böter eller fängelse i högst sex månader.

Vid riksmötet 1993/94 avstyrkte justitieutskottet i sitt av riksdagen god-

kända betänkande ett motionsyrkande som syftade till att bekämpa sexklubb-

ar genom en skärpning av straffet för anordnande av offentlig pornografisk

föreställning (bet. 1993/94:JuU1 s. 18 f).

Vid riksmötet 1997/98 behandlade konstitutionsutskottet motionsyrkanden

om förbud mot rullande reklam för porrklubbar. Med anledning av dessa

yrkanden och andra motionsyrkanden rörande pornografi framhöll konstitu-

tionsutskottet att den som t.ex. i en stillbild eller i en rörlig bild skildrar

sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden sprids eller som sprider en

sådan skildring enligt gällande lagstiftning kan dömas för olaga våldsskild-

ring till böter eller fängelse i högst två år. Begås gärningen genom tryckt

skrift eller t.ex. i en film skall det anses som tryckfrihets- respektive yttr

defrihetsbrott. Konstitutionsutskottet var inte berett att föreslå ytterligare

lagstiftningsåtgärder med anledning av motionsyrkandena, varför dessa

avstyrktes (bet. 1997/98:KU19 s. 52 f).

1998 års sexualbrottskommitté skall enligt sina direktiv bl.a. se över om de

skadliga effekterna av s.k. sexklubbar kan undvikas genom lagstiftning eller

på annat sätt (dir. 1998:48). Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den

1 september 2000.

Justitieutskottet anser att det inte finns skäl för riksdagen att föregripa

kommitténs överväganden i fråga om ingripanden mot sexklubbar. Motion

1998/99:Ju708 avstyrks.

I motion 1998/99:Sf606 (kd) begärs ingripanden med stöd av förbudet mot

koppleri mot kontaktannonser och kontaktverksamhet.

Enligt 6 kap. 8 § BrB gäller att den som främjar eller på ett otillbörligt sätt

ekonomiskt utnyttjar att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersätt

ning döms för koppleri till fängelse i högst fyra år. Av 6 kap. 9 § samma balk

framgår att om brottet är grovt, skall straffet bestämmas till fängelse, lägst

två och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt

beaktas om den som begått gärningen främjat tillfälliga sexuella förbindelser

mot ersättning i större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan.

Syftet med koppleribestämmelserna är att motverka prostitution.

I den mån kontaktannonser och kontaktverksamhet främjar prostitution

kan således ansvar för koppleri aktualiseras. Här bör vidare nämnas att tryck-

frihetsförordningens bestämmelser inte hindrar prövning i vanlig brottmåls-

ordning av ett åtal för koppleri begånget genom publicering av kontakt-

annonser i pressen (jfr NJA 1979 s. 602). Att kontaktannonser sprids på

datanät hindrar inte heller att frågan om de utgjort led i brott prövas enligt

allmänna regler.

I uppdraget till 1998 års sexualbrottskommitté ingår att se över frågan om

koppleribrottet är adekvat utformat. Direktiven berör dock inte frågan om

kontaktannonser eller kontaktverksamhet.

Som utskottet nyss konstaterat kan alltså ingripanden mot kontaktannonser

och kontaktverksamhet ske, om verksamhet av sådant slag främjar prostitu-

tion. Huruvida kontaktannonser eller kontaktverksamhet kan grunda ansvar

för koppleri får alltså prövas i det enskilda fallet. Utskottet kan inte finna

några åtgärder av riksdagen skulle vara påkallade och avstyrker motion

1998/99:Sf606 (yrkande 3).

Åtgärder för rehabilitering av s.k. könsköpare efterfrågas i motion

1998/99:So466 (v). Motionärerna hänvisar till den s.k. San Francisco-

modellen i vilken personer som dömts för köp av sexuella tjänster får välja

mellan att ta sitt straff och att delta i ett rehabiliteringsprojekt där de bl.

träffa f.d. prostituerade och höra dessa berätta om sina erfarenheter.

Enligt lagen (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster döms den

som mot ersättning skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse - om inte

gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken - för köp av sexuella

tjänster till böter eller fängelse i högst sex månader. Även försök till köp av

sexuella tjänster är straffbart.

Lagen tillkom efter förslag av regeringen i propositionen Kvinnofrid. Var-

ken i propositionen eller under riksdagsbehandlingen gjordes emellertid

några uttalanden om behandling av personer som bryter mot lagen om köp av

sexuella tjänster. Med anledning av motionsyrkanden om att sexualbrotts-

dömda skulle undergå obligatorisk vård och rehabilitering uttalade utskottet

dock att det av principiella skäl tog avstånd från tanken på obligatorisk vård

för intagna i kriminalvårdsanstalt (bet. 1997/98:JuU13 s. 47).

I motion 1998/99:So466 efterfrågas vidare en handlingsplan mot prostitu-

tionen såväl i Sverige som inom EU.

I propositionen Kvinnofrid framhöll regeringen att det mot bakgrund av

kriminaliseringen av köp av sexuella tjänster samt 1993 års prostitutionsut-

rednings redovisning av de ständigt pågående förändringarna när det gällde

prostitutionens former och kontaktvägar var angeläget att på nationell nivå

kontinuerligt följa utvecklingen. Det behövdes enligt regeringens mening

aktuell kunskap om prostitutionens omfattning och en överblick över den

forskning som bedrevs på området. Även den internationella utvecklingens

påverkan på svenska förhållanden när det gäller handeln med kvinnor och

synen på prostitution borde uppmärksammas.

I propositionen framhölls att de sociala myndigheternas insatser för att

söka upp de prostituerade och motivera dem att söka hjälp var ett viktigt led i

ansträngningarna att minska prostitutionen. Regeringen ansåg att Socialsty-

relsen borde kunna ge stöd till metodutveckling när det gällde sociala insat-

ser som bedrevs på lokal nivå. Det var också angeläget att få en samlad kun-

skap om omfattningen och resultatet av de insatser som bedrevs på lokal

nivå.

Regeringen hade därför givit Socialstyrelsen i uppdrag att fortlöpande följa

och samla kunskap om prostitutionens omfattning och utveckling samt sam-

manställa kunskap om de sociala insatser som bedrivs på lokal nivå. I upp-

draget ingick också att ge stöd till utveckling och förbättrade insatser på

lokal nivå. Socialstyrelsen skulle även följa den internationella utvecklingen

på området. I denna del av arbetet skulle Socialstyrelsen samverka med

Rikspolisstyrelsen som fått i uppdrag att vara s.k. nationell rapportör i frågo

som rör handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande (prop. s. 107).

När det gäller handel med människor för sexuella ändamål bekämpas den-

na med flera olika åtgärder inom EU. Utskottet har redovisat dessa i betän-

kande 1999/2000:JuU7 s. 8 f som utskottet här vill hänvisa till.

Vad först gäller rehabilitering av könsköpare anser utskottet att den princi-

piellt avvisande hållning som utskottet intagit till obligatorisk vård av sexu-

albrottsdömda som intagits i kriminalvårdsanstalt med än större skäl kan

anföras beträffande personer som begått ett brott, vilket normalt föranleder

ett bötesstraff. Utskottet avstyrker motion 1998/99:So466 (yrkande 8).

Såvitt angår handlingsplaner mot prostitution delar utskottet självfallet

motionärernas uppfattning att prostitution är en icke önskvärd företeelse.

Enligt utskottets uppfattning är emellertid det uppdrag som regeringen givit

åt Socialstyrelsen tillräckligt för att säkerställa att myndigheternas insatser

mot prostitutionen i Sverige samordnas och effektiviseras i erforderlig grad.

När det gäller arbete mot prostitution inom EU torde Sverige i första hand få

agera inom ramen för det omfattande arbete mot människohandel som be-

drivs inom unionen. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1998/99:

So466 (yrkande 13).

Vittnesskydd

En utredning om vittnesskydd begärs i motion 1999/2000:Ju411 (mp) under

det att åtgärder för förstärkt vittnesskydd, bl.a. ett genomförande av de åtgär

der som föreslås i departementspromemorian Vittnen och målsägande i dom-

stol (Ds 1995:1), efterfrågas i motionerna 1999/2000:Ju723 och 1999/2000:

Ju801, båda (m).

I den nämnda departementspromemorian lämnas vissa förslag som syftar

till att förbättra situationen för vittnen och målsägande i domstol. I prome-

morian föreslås att domstol på ansökan av åklagare skall kunna förordna en

stödperson (vittnesbiträde) för vissa särskilt utsatta vittnen. Ersättningen ti

vittnen och målsägande bör göras mera generös i fråga om ersättning för t.ex.

förlorad arbetsförtjänst och hotellkostnader. Ett vänligt bemötande av vittnen

betonas liksom vikten av ordning och säkerhet i väntrummen.

Promemorian innehöll också ett förslag till skärpning av straffet för över-

grepp i rättssak som delvis kom att ligga till grund för den skärpning av

straffet för nämnda brott som genomfördes år 1997 (prop. 1996/97:135, bet.

1996/97:JuU19, rskr. 218, SFS 1997:389).

Ersättningen till vittnen har nyligen höjts till högst 700 kr per dag (SFS

1999:706).

Enligt vad utskottet inhämtat har Domstolsverket på regeringens uppdrag

finansierat en försöksverksamhet med vittnesstöd. Försöksverksamheten har

bedrivits av Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ).

Regeringen avser att behandla frågan om vittnesstöd i den kommande

brottsofferpropositionen.

Brottsofferutredningen har i sitt betänkande föreslagit att Rikspolisstyrel-

sen får i uppdrag att i samarbete med Riksåklagaren och Kriminalvårdssty-

relsen utarbeta ett nationellt handlingsprogram för skydd av bevispersoner.

Som ovan nämnts har försöksverksamheten med användning av videokonfe-

rens i rättegång delvis tillkommit på grund av förslag från Brottsofferutred-

ningen om skydd för hotade förhörspersoner.

Regeringen har givit Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utarbeta ett nationellt

handlingsprogram för skydd av vittnen. Uppdraget skall redovisas senast den

30 november 2000.

Härutöver kan nämnas att riksdagen efter hemställan av utskottet hos re-

geringen begärt lagstiftning av innebörd att straffet för övergrepp i rättssak

skall skärpas ytterligare till överensstämmelse med vad som gäller för mened

(bet. 1999/2000:JuU7, rskr. 129).

Utskottet konstaterar att flera av förslagen i promemorian Ds 1995:1 har

genomförts, under det att ytterligare förslag om vittnesskydd är att vänta i

den kommande brottsofferpropositionen. Rikspolisstyrelsen kan förmodas

lägga fram verksamma förslag till skydd för vittnen, och den av riksdagen

begärda skärpningen av straffet för övergrepp i rättssak bör få en allmänpre-

ventiv effekt. Några ytterligare åtgärder av riksdagen kan inte nu anses på-

kallade. Motionerna 1999/2000:Ju411, 1999/2000:Ju723 (yrkande 8) och

1999/2000:Ju801 avstyrks.

Kvinnofridskampanjer

Nationella kvinnofridskampanjer i statlig regi efterfrågas i motionerna

1998/99:So466 och 1999/2000:Ju712, båda (v), samt i motion

1999/2000:Ju720 (kd). Enligt vad som anförs i motion 1999/2000:Ju707 (kd)

bör information spridas om de medicinska följderna av våldtäkt.

I motion 1999/2000:Ju702 (m) begärs en nationell handlingsplan mot

kvinnovåld.

Enligt vad som anförs i motion 1999/2000:Ju721 (c, m, kd, fp, mp) bör det

för varje kommun upprättas en kommunal handlingsplan mot kvinnovåld.

Kvinnovåldskommissionen hade i sitt betänkande föreslagit att en riks-

täckande informationskampanj om våld mot kvinnor skulle genomföras. I

propositionen Kvinnofrid anförde emellertid regeringen att det inte var på-

kallat att nu genomföra en sådan kampanj. Regeringen hänvisade till att

Länsstyrelsen i Stockholms län i samarbete med kommunen, polisen, kvin-

nojourerna m.fl. under hösten 1997 bedrivit en brett upplagd informations-

kampanj, Operation Kvinnofrid, för att synliggöra våldet mot kvinnor i

hemmet, öka kunskaperna och förändra attityderna till våldet. Regeringen

avsåg också att genomföra seminarier och andra opinionsinsatser som rörde

våld mot kvinnor.

Operation Kvinnofrid bedriver alltjämt verksamhet i Stockholms län. Tolv

myndigheter deltar i arbetet med Operation Kvinnofrid. Arbetet bedrivs

delvis inom myndigheterna; det rör sig om bl.a. utbildning, information och

metodutveckling. Inom Operation Kvinnofrid har tagits fram anvisningar för

socialsekreterare som kommer i kontakt med misshandlade kvinnor och s.k.

åtgärdskort för poliser som kommer till platser där kvinnovåld förekommit.

Projektet har inte någon bestämd sluttid utan bedrivs kontinuerligt. Flera

myndigheter, däribland Polismyndigheten i Stockholms län, har tagit fram

handlingsplaner för det långsiktiga arbetet mot mäns våld mot kvinnor och

för jämställdhet. Operation Kvinnofrid bedrev i oktober 1997 och maj 1999

utåtriktade kampanjer där dess budskap fördes ut i tidningarna, på tunnelba-

nor, tåg och bussar. En ny sådan kampanj är planerad till slutet av år 2000.

Myndighetsinsatser mot kvinnovåld pågår i ett flertal län. I regel samord-

nas dessa i styrgrupper, i vilka ingår företrädare för polis, socialtjänst och

hälso- och sjukvård.

När utskottet i samband med sin behandling av propositionen Kvinnofrid

behandlade ett motionsyrkande om en nationell kvinnofridskampanj ansåg

utskottet, med hänsyn till de insatser som redan gjorts eller förberetts när de

gällde information och opinionsarbete, att det inte var påkallat att genomföra

en sådan informationskampanj. Motionsyrkandet avstyrktes (bet.

1997/98:JuU13 s. 54).

Utskottet hälsar med tillfredsställelse det omfattande arbete med informa-

tion mot kvinnovåld som nu bedrivs i skilda delar av landet. Enligt utskottets

mening innebär det en betydande fördel att denna informationsverksamhet

bedrivs i decentraliserade former. Något behov av en rikstäckande kvinno-

fridskampanj kan utskottet mot denna bakgrund inte finna. Med beaktande av

de insatser mot kvinnovåld som äger rum i samarbete mellan myndigheter

och kommuner på många platser i landet ser utskottet inte heller något skäl

att förorda en nationell handlingsplan mot kvinnovåld eller att förespråka att

kommunerna skulle åläggas att upprätta kommunala sådana planer. Vad

slutligen gäller information om de medicinska skadorna av gruppvåldtäkter -

liksom om följderna av andra sexuella övergrepp - utgår utskottet från att

sådan förs ut både i samband med de här berörda informationsinsatserna mot

kvinnovåld och i den utbildning och fortbildning som utskottet behandlat

ovan. Utskottet avstyrker motionerna 1998/99:So466 (yrkande 6),

1999/2000:Ju712, 1999/2000:Ju720 (yrkande 6), 1999/2000:Ju702,

1999/2000:Ju721 (yrkande 20) och 1999/2000:Ju707 (yrkande 2).

Rikskvinnocentrum m.m.

I motionerna 1999/2000:Ju721 (c, m, kd, fp, mp), 1999/2000:Ju737 (v, m,

kd, c, fp) och 1999/2000:Ju739 (c, fp) begärs ekonomiskt stöd åt Rikskvin-

nocentrum i Uppsala.

Rikskvinnocentrum för kvinnor som har misshandlats och våldtagits

(RKC) inrättades år 1994 på förslag av Kvinnovåldskommissionen. Huvud-

man är Landstinget i Uppsala län. En huvuduppgift för centrumet är att ta

emot våldsutsatta kvinnor för medicinsk undersökning och behandling. Cen-

trumet skall också kunna erbjuda t.ex. krissamtal och dygnet-runt-rådgivning

per telefon. RKC skall också vara ett nationellt resurs- och kompetenscen-

trum som utifrån ett kvinnoperspektiv skall skapa former för ett gott omhän-

dertagande i vården. Vidare skall RKC genomföra utbildning av berörda

personalkategorier, sprida information och bidra till opinionsbildning samt

bedriva forskning om bl.a. effekterna av våld mot kvinnor. Regeringen har

bidragit ekonomiskt till uppbyggnaden av verksamheten, som är tänkt att

kunna stå modell för verksamheter som kan utvecklas i andra delar av landet.

Enligt regleringsbrevet för Socialstyrelsen för år 2000 skall styrelsen inom

ramen för sitt utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor utvärdera och

analysera de erfarenheter som RKC erhållit i sitt arbete med våldsutsatta

kvinnor och i vilken mån dessa erfarenheter fungerar som modell för hälso-

och sjukvården. Uppdraget skall redovisas senast den 15 augusti 2000.

Vid sin behandling av propositionen Kvinnofrid uttalade utskottet med

anledning av motionsyrkanden liknande de nu ifrågavarande bl.a. följande.

RKC utförde ett mycket värdefullt arbete när det gällde att ta emot våldsut-

satta kvinnor för medicinsk undersökning och behandling. Centrumet hade

också i egenskap av nationellt resurs- och kompetenscentrum en viktig roll

när det gällde att utifrån ett kvinnoperspektiv skapa former för ett gott om-

händertagande i vården. Det var därför angeläget att sjukvårdshuvudmännen

i arbetet med att utveckla bättre former för bemötande och omhändertagande

av våldsutsatta kvinnor tog till vara den kunskap och de erfarenheter som

hade vunnits vid RKC. Till centrumets uppgifter hörde också att genomföra

utbildning av berörda personalkategorier, sprida information och bidra till

opinionsbildning samt bedriva forskning om bl.a. effekterna av våld mot

kvinnor. Det var viktigt att den kunskap och de erfarenheter som fanns vid

RKC systematiserades för att kunna bilda modell för liknande insatser hos

andra huvudmän. Regeringen hade redan bidragit ekonomiskt till uppbygg-

naden av verksamheten och hade för avsikt att, som ett engångsbelopp, yt-

terligare bidra med 3 miljoner kronor under år 1998 för att ge RKC förut-

sättningar att befästa sin verksamhet och sprida erfarenheter från denna samt

att finansiera vissa rikstäckande uppgifter. Utskottet ansåg det vara av stor

betydelse att RKC kunde fortsätta att verka som ett nationellt resurs- och

kompetenscentrum och välkomnade därför förslaget. Huruvida och i vilken

omfattning ekonomiskt bidrag från staten även kunde behövas efter år 1998

var för tidigt att avgöra. Utskottet utgick emellertid från att frågan skulle

komma att prövas (bet. 1997/98:JuU13 s. 39 f).

Enligt vad utskottet inhämtat erhöll RKC för budgetåret 1999 ett statligt

bidrag om 1 miljon kronor. Beloppet utbetalades från utgiftsområde 9, ansla-

get A3 Bidrag till hälso- och sjukvård. För budgetåret 2000 har något statligt

bidrag till RKC inte beviljats. Det har förutsatts att verksamheten i första

hand är landstingets ansvar och att RKC kan söka statliga forskningsanslag

till sin verksamhet.

Utskottet vill på nytt uttrycka sin uppskattning av RKC och det värdefulla

arbete som där utförs till stöd för offer för kvinnovåld. Enligt utskottets

mening är det angeläget att staten nu garanterar ett långsiktigt ekonomiskt

stöd åt RKC, och utskottet är berett, trots att detta i första hand är en fråga

för socialutskottet, att uttala sitt stöd för en sådan ordning. Regeringen bör

alltså beakta RKC:s fortsatta finansieringsbehov i det kommande budgetar-

betet. Vad utskottet nu med anledning av motionerna 1999/2000:Ju721 (yr-

kande 12), 1999/2000:Ju737 och 1999/2000:Ju739 anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

I motion 1999/2000:A804 (kd) anförs att mer stöd måste lämnas åt kvin-

nojourer. I motion 1999/2000:Ju713 (v) begärs att en central kristelefon skall

inrättas för våldsutsatta kvinnor. Kommunala kriscentra för brottsoffer efter-

frågas i motion 1999/2000:Ju708 (kd).

Enligt vad utskottet inhämtat finns det för närvarande omkring 140 lokala

kvinnojourer, av vilka 120 är organiserade i Riksorganisationen för kvinno-

jourer i Sverige (ROKS) och återstoden i Sveriges Kvinnojourers Riksför-

bund.

Kvinnojourerna är ekonomiskt starkt beroende av stöd från den offentliga

sektorn. Bidrag till verksamheten utgår främst från kommunerna men även

statligt stöd lämnas.

I budgetpropositionen för år 2000 (utg.omr. 9) föreslog regeringen att an-

slaget B10 Bidrag till organisationer på det sociala området skulle uppgå till

64 341 000 kr, vilket riksdagen biföll. Av regleringsbrevet för Socialstyrel-

sen för år 2000 framgår att av detta anslag disponerar Socialstyrelsen

14 287 000 kr för bidrag till bl.a. organisationer som motverkar våld mot

kvinnor och barn m.m. Medel skall fördelas till kvinnojourernas riksorgani-

sationer och invandrarorganisationer m.fl. som stöder misshandlade kvinnor,

till lokalt utvecklingsarbete för att motverka våld mot kvinnor samt för kvin-

nojourernas verksamhet. Möjlighet bör ges för insatser i syfte att stödja barn

till misshandlade kvinnor. Medlen som avser att utveckla kvinnojourernas

lokala arbete bör fördelas av riksorganisationerna i enlighet med riktlinjer

som Socialstyrelsen meddelar. Medel skall, enligt regleringsbrevet, även

kunna utgå till stödorganisationer för män.

Kommunala kriscentra för kvinnor som utsatts för våld finns i Stockholm,

Göteborg och Lund. Ett sådant centrum skall inrättas i Malmö. De fungerar

närmast som en form av kommunala kvinnojourer, där den utsatta kvinnan

kan få skydd och inledande samtalsterapi.

Socialstyrelsen överlämnade den 1 juli 1998 till regeringen en på regering-

ens uppdrag utarbetad rapport angående förutsättningarna för inrättande av

en central telefonjour, en s.k. kristelefon, dit utsatta kvinnor skall kunna

ringa för att få hjälp och stöd. Enligt förslaget skulle telefonjouren bemannas

av personer med lämplig utbildning såsom psykologer. Rapporten bereds

alltjämt i Regeringskansliet.

Vid behandlingen av propositionen Kvinnofrid uttalade utskottet med an-

ledning av liknande motionsyrkanden bl.a. följande. Kvinnojourerna utförde

ett mycket värdefullt socialt arbete med att stödja och hjälpa kvinnor som

utsatts för våld och andra övergrepp och för att synliggöra det våld som

drabbar kvinnor samt genom att förmedla kunskap om könsrelaterade över-

grepp. Verksamheten utgjorde således ett utmärkt komplement till social-

tjänstens insatser på området. För många kvinnor utgjorde också jourerna ett

värdefullt alternativ till myndigheternas insatser bl.a. genom en hög grad av

tillgänglighet och genom att anonymitet garanterades.

Utskottet framhöll vidare att stödet till de lokala kvinnojourerna även i

fortsättningen i första hand borde ses som en fråga för kommunerna. Den

från statens sida ökade satsningen på kvinnojourernas utvecklingsarbete fick

inte leda till ett minskat engagemang från kommunerna. Tvärtom var det

angeläget att kommunerna i högre utsträckning än för närvarande stödde

kvinnojourernas arbete. De då aktuella motionsyrkandena avstyrktes (bet.

1997/98:JuU13 s. 51).

När det gäller bidrag till kvinnojourer och lokala kriscentra m.m. vill ut-

skottet återigen framhålla att det ekonomiska stödet åt dessa i första hand är

en angelägenhet för kommunerna. Som framgått lämnar staten också genom

Socialstyrelsen ett visst stöd till kvinnojourernas verksamhet. Några ytterli-

gare åtgärder finner utskottet inte påkallade, och utskottet avstyrker motio-

nerna 1999/2000:A804 (yrkande 22) och 1999/2000:Ju708 (yrkande 4).

Vad gäller inrättande av en central kristelefon bör det pågående bered-

ningsarbetet avvaktas. Utskottet avstyrker motion 1999/2000:Ju713.

Övrigt

Strängare kriterier för frigivning av våldsbrottslingar begärs i motion

1998/99:Ju702 (m).

Av 26 kap. 6 § BrB framgår att den som dömts till fängelse på viss tid som

huvudregel skall friges villkorligt när två tredjedelar av strafftiden, dock

minst en månad, avtjänats.

Enligt 1 kap. 4 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall krimi-

nalvården i anstalt utformas så att den intagnes anpassning i samhället främ-

jas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. I den utsträckning

det kan ske utan att kravet på samhällskydd eftersätts bör verksamheten från

början inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför

anstalten. Frigivning skall förberedas i god tid.

I 6 § förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt föreskrivs att det

för varje intagen skall upprättas en behandlingsplan. Planen skall, under

hänsynstagande till anstaltstidens längd och övriga omständigheter, inriktas

på åtgärder som är ägnade att främja den intagnes anpassning i samhället och

som förbereder honom för tillvaron utanför anstalten. Behandlingsplanen

skall omprövas regelbundet och så ofta det finns anledning till det. Vidare

föreskrivs i 11 § samma förordning att den lokala kriminalvårdsmyndigheten

skall förbereda villkorlig frigivning. Myndigheten skall, om det behövs,

samråda med arbetsförmedlingen och med de sociala och andra myndigheter

eller organisationer samt enskilda personer som kan främja den dömdes

anpassning i samhället.

I regleringsbrevet för kriminalvården för år 2000 anges närmare åtgärder

under verkställigheten som syftar till att förebygga återfall i brott och att

förbättra de dömdas möjligheter till en ordnad situation vid frigivningen.

Kriminalvårdsstyrelsen skall redovisa vilka åtgärder som genomförts av

kriminalvården och i samarbete med andra för att utveckla förutsättningarna

för att göra säkrare risk- och farlighetsbedömningar bl.a. i samband med

permissionsgivning samt kostnaderna för dessa.

Utskottet ser ingen anledning att nu förorda ändringar i BrB:s regler om

villkorlig frigivning. När det gäller risk- och farlighetsbedömningar bör det

arbete som bedrivs inom kriminalvården avvaktas. Utskottet avstyrker mo-

tion 1998/99:Ju702.

I motion 1998/99:So466 (v) yrkas att kravet på dubbel straffbarhet vid s.k.

könsstympning skall tas bort.

Av 3 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor följer

att den som har begått brott mot lagen kan dömas vid svensk domstol även

om gärningen inte var straffbar i det land där den begicks. Något krav på

dubbel straffbarhet för lagföring i Sverige uppställs alltså inte. Kravet togs

bort genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1999 (prop. 1998/99:70,

bet. 1998/99:SoU12, rskr. 200).

Genom den nämnda lagändringen är motion 1998/99:So466 (yrkande 7)

tillgodosedd, och den avstyrks.

I motion 1999/2000:Ju721 (c, m, kd, fp, mp) framhålls att rättsintyg avse-

ende misshandel måste hålla högre kvalitet än i dag.

Av 2 kap. 4 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjuk-

vårdens område följer att den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och

sjukvården utfärdar ett intyg om bl.a. någons hälsotillstånd skall utforma det

med noggrannhet och omsorg.

Enligt 2 kap. 3 § förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso-

och sjukvårdens område gäller att en läkare eller tandläkare som är verksam

inom den offentligt bedrivna hälso- och sjukvården är skyldig att, i den om-

fattning övriga åligganden i yrkesutövningen inte hindrar det eller det annars

inte finns särskilda skäl däremot, utföra undersökningar och avge utlåtande

över dessa på begäran av länsstyrelse, domstol, åklagarmyndighet eller po-

lismyndighet.

Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter om för hälso- och sjukvårdsperso-

nalen om avfattande av intyg m.m. (SOSFS 1981:25). Dessa skall iakttas när

rättsintyg utfärdas.

Socialstyrelsen har i samråd med Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och

Rättsmedicinalverket samt efter hörande av Domstolsverket utfärdat allmän-

na råd om rättsintyg vid utredning av vålds- och sexualbrott (SOSFS

1997:5). Råden riktar sig till läkare och tandläkare som utfärdar rättsintyg

vid utredning av sådana brott. Med rättsintyg förstås i de allmänna råden ett

utlåtande av en läkare som grundar sig antingen på läkarens egen eller annan

läkares undersökning av en misstänkt eller ett brottsoffer eller på uppgifter

om sådana personer i en patientjournal och som är avsett att användas som

bevis i brottsutredning eller i rättegång. I de allmänna råden behandlas bl.a.

hur en skadebeskrivning bör utformas, hur en undersökning bör gå till i vissa

fall samt utformningen av själva utlåtandet. Vidare understryks vikten av att

den som utfärdar intyget har erforderlig kompetens.

Rättsmedicinalverket (RMV) redovisar i sin årsredovisning för år 1999 att

verket prövat ett alternativt sätt att höja standarden på rättsintyg. Läkare i

Kalmar och Värmlands län har kontrakterats, fått särskild utbildning och

därefter kontinuerligt erhållit stöd från den rättmedicinska avdelningen i

Linköping. Denna har i samråd med berörda polismyndigheter gjort en ut-

värdering av försöksverksamheten, som visar att en god standard erhållits på

de rättsintyg som utfärdats av de kontrakterade läkarna. Enligt vad RMV

anför har polisen i alltför ringa utsträckning utnyttjat dessa läkare men poli-

sen önskar att den inledda verksamheten fortsätter (RMV årsredovisning

1999 s. 14).

Med hänsyn till den stora betydelse som rättsintyg har vid

utredningen av vålds- och sexualbrott vill utskottet understryka

den utomordentliga vikten av att intygen håller en för sitt

ändamål tillräckligt hög kvalitet. Att de utförliga anvisningar

som meddelats inte synes vara tillräckliga för att garantera en

sådan kvalitet inger betänkligheter. Utskottet ser därför med

tillfredsstäl-else på den försöksverksamhet som RMV inlett.

Utskottet utgår från att RMV följer upp denna och vidtar de

ytterligare åtgärder som kan visa sig erforderliga. Någon åtgärd

av riksdagen anser utskottet för närvarande inte vara

nödvändig. Utskottet avstyrker motion 1999/2000:Ju721

(yrkande 17).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande åtgärder till stöd för brottsoffer

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju911 yrkande 12 (delvis),

1998/99:Ju916 yrkande 1, 1999/2000:Ju708 yrkande 1, 1999/2000:

Ju723 yrkande 2, 1999/2000:Ju730 yrkande 1, 1999/2000:Ju904 yr-

kande 7 och 1999/2000:Ju910 yrkande 6 (delvis),

res. 1 (m, kd, fp)

2. beträffande skydd för utsatta kvinnor

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 17 (delvis),

1999/2000:Ju708 yrkande 2, 1999/2000:Ju748 yrkande 1, 1999/2000:

Ju901 yrkande 4 (delvis) och 1999/2000:So485 yrkande 3,

res. 2 (m, kd, c, fp)

3. beträffande skyddsutrustning för kvinnor

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju721 yrkande 11 och

1999/2000:Ju907 yrkande 11,

res. 3 (m, kd, c, fp)

4. beträffande skärpt lagstiftning om besöksförbud

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 17 (delvis),

1998/99:Ju906 yrkande 1, 1998/99:Ju909, 1998/99:Ju911 yrkande 12

(delvis), 1998/99:So462 yrkande 10, 1998/99:So466 yrkande 12,

1998/99:A808 yrkande 16, 1999/2000:Ju708 yrkande 3, 1999/2000:

Ju714, 1999/2000:Ju719 yrkande 5, 1999/2000:Ju720 yrkande 7,

1999/2000:Ju721 yrkande 10, 1999/2000:Ju722 yrkande 5,

1999/2000:Ju732, 1999/2000:Ju743, 1999/2000:Ju748 yrkande 3,

1999/2000:Ju901 yrkande 4 (delvis), 1999/2000:Ju905 yrkande 32,

1999/2000:Ju910 yrkande 6 (delvis), 1999/2000:So485 yrkande 4

samt 1999/2000:A807 yrkandena 11 och 13,

5. beträffande besöksförbud vid psykiatrisk vård

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju740,

6. beträffande utbildning av myndighetspersonal

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju220, 1998/99:Ju910 yr-

kande 6, 1998/99:A808 yrkande 17, 1998/99:A810 yrkande 21,

1999/2000:Ju719 yrkande 1, 1999/2000:Ju721 yrkande 14,

1999/2000:Ju730 yrkande 3, 1999/2000:Ju745 yrkande 1, 1999/2000:

Ju907 yrkande 10, 1999/2000:A804 yrkande 25, 1999/2000:A806 yr-

kande 4 och 1999/2000:A807 yrkande 10,

7. beträffande kvinnojourernas utbildningsroll

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju722 yrkande 3,

res. 4 (mp)

8. beträffande myndigheternas åtgärder

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju914, 1999/2000:Ju707

yrkande 1, 1999/2000:Ju719 yrkandena 2 och 3, 1999/2000:Ju721 yr-

kandena 2-4, 15 och 16, 1999/2000:Ju745 yrkande 2,

1999/2000:Ju907 yrkande 12 och 1999/2000:A806 yrkande 5,

9. beträffande forskning om kvinnovåld

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju906 yrkande 2,

1999/2000:

Ju720 yrkande 2 och 1999/2000:Ju745 yrkande 3,

10. beträffande forskning kring mäns våld mot kvinnor

att riksdagen avslår motion 1998/99:A801 yrkande 2,

res. 5 (mp)

11. beträffande rätt till målsägandebiträde

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A810 yrkande 20 och

1999/2000:A804 yrkande 23,

12. beträffande målsägandebiträde i våldtäktsmål

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju812,

res. 6 (mp)

13. beträffande stödperson för brottsoffer

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju915, 1999/2000:Ju901

yrkande 2 och 1999/2000:A807 yrkande 14,

res. 7 (m ,kd ,c, fp)

14. beträffande snabbare utbetalningar av skadestånd

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju601,

15. beträffande porrklubbar

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju708,

16. beträffande kontaktannonser och kontaktverksamhet

att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf606 yrkande 3,

17. beträffande åtgärder mot prostitution

att riksdagen avslår motion 1998/99:So466 yrkandena 8 och 13,

res. 8 (v)

18. beträffande utredning om vittnesskydd

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju411,

res. 9 (mp)

19. beträffande förstärkt vittnesskydd

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju723 yrkande 8 och

1999/2000:Ju801,

20. beträffande nationella kvinnofridskampanjer

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So466 yrkande 6,

1999/2000:

Ju712 och 1999/2000:Ju720 yrkande 6,

res. 10 (v, mp)

21. beträffande nationell handlingsplan mot kvinnovåld

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju702,

22. beträffande kommunala handlingsplaner mot kvinnovåld

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju721 yrkande 20,

res. 11 (kd, c, fp)

23. beträffande information om de medicinska skadorna vid

våldtäkt

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju707 yrkande 2,

24. beträffande ekonomiskt stöd till Rikskvinnocentrum

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju721 yr-

kande 12, 1999/2000:Ju737 och 1999/2000:Ju739 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

25. beträffande stöd till kvinnojourer

att riksdagen avslår motion 1999/2000:A804 yrkande 22,

26. beträffande kristelefon för våldsutsatta kvinnor

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju713,

res. 12 (v)

27. beträffande kommunala kriscentra för brottsoffer

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju708 yrkande 4,

28. beträffande strängare kriterier för frigivning av vålds-

brottslingar

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju702,

res. 13 (m)

29. beträffande könsstympning

att riksdagen avslår motion 1998/99:So466 yrkande 7,

30. beträffande rättsintygens kvalitet

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju721 yrkande 17.

res. 14 (kd, c, fp)

Stockholm den 30 maj 2000

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar

Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Ingemar Vänerlöv (kd), Ann-Marie

Fagerström (s), Maud Ekendahl (m), Morgan

Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia

Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Siw Persson

(fp), Göran Norlander (s), Anita Sidén (m) och

Sture Arnesson (v).

Reservationer

1. Åtgärder till stöd för brottsoffer (mom. 1)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Siw Persson (fp) och Anita Sidén (m)

anför:

Det är i och för sig tillfredsställande att regeringen nu initierat olika åtgär

till skydd för brottsoffer. Vi känner oss emellertid inte övertygade om att det

är tillräckligt med utrednings- och beredningsarbete. Det bör redan nu göras

klart att vissa åtgärder måste vidtas. Sålunda bör de förslag som lämnats av

Brottsofferutredningen också genomföras. En annan åtgärd som bör vidtas är

införande av medling mellan brottsoffer och gärningsman och sådana föränd-

ringar bör införas i skadeståndslagen att den som mist en nära anhörig på

grund av brott också skall få ersättning för det psykiska lidande dödsfallet

innebär. Det får ankomma på regeringen att till riksdagen återkomma med

förslag av den innebörd vi nu angivit. Härutöver vill vi framhålla att det låga

förtroende som många brottsoffer har för rättsväsendet gör att det kan ifråga-

sättas om Sverige lever upp till Förenta nationernas deklaration om brottsof-

fers rättigheter. Regeringen bör låta utreda om Sverige verkligen efterlever

deklarationen.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande åtgärder till stöd för brottsoffer

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju911 yrkande

12 (delvis), 1998/99:Ju916 yrkande 1, 1999/2000:Ju708 yrkande 1,

1999/2000:Ju723 yrkande 2, 1999/2000:Ju730 yrkande 1,

1999/2000:Ju904 yrkande 7 och 1999/2000:Ju910 yrkande 6 (delvis)

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation

1.

2. Skydd för utsatta kvinnor (mom. 2)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp)

och Anita Sidén (m) anför:

Vi finner det naturligtvis glädjande att lagstiftaren under senare år i flera

avseenden uppmärksammat våldsutsatta kvinnors situation. Lagstiftningen

om fridsbrott är kanske det bästa exemplet härpå. Enligt vår mening finns det

emellertid fler åtgärder som lagstiftaren kan vidta. Vi tänker här på en skärp-

ning av straffet för misshandel och införande av obligatorisk häktning vid

vissa brott mot kvinnor såsom försök till våldtäkt. Andra åtgärder är inskräk-

ningar i våldsbrottslingars permissionsmöjligheter och strängare sekretess för

personuppgifter i folkbokföringen. Regeringen bör låta utarbeta och till riks-

dagen återkomma med lagförslag som tillgodoser vad vi nu anfört. Detta bör

ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande skydd för utsatta kvinnor

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 17

(delvis), 1999/2000:Ju708 yrkande 2, 1999/2000:Ju748 yrkande 1,

1999/2000:Ju901 yrkande 4 (delvis) och 1999/2000:So485 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation

2.

3. Skyddsutrustning för kvinnor (mom. 3)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp)

och Anita Sidén (m) anför:

Det är av största vikt att hotade kvinnor har tillgång till trygghetspaket och

larm. Även hotade vittnen bör ha rätt till sådan utrustning. Enligt vår upp-

fattning måste utrustning av detta slag finnas tillgänglig för alla som har

behov av den. I dag förekommer det att hotade personer får stå i kö för att få

skyddsutrustning, vilket vi finner oacceptabelt. Även annat skydd såsom

hundar och livvakt bör finnas tillgängligt för den som har behov av det. Det

får ankomma på regeringen att i kommande budgetarbete beakta att det

måste finnas erforderliga medel för att tillgodose vad vi nu anfört, vilket bör

ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande skyddsutrustning för kvinnor

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju721 yrkande

11 och 1999/2000:Ju907 yrkande 11 som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 3.

4. Kvinnojourernas utbildningsroll (mom. 7)

Kia Andreasson (mp) anför:

Enligt min mening är det av största vikt att kvinnojourernas kompetens tas

till vara i det utbildnings- och fortbildningsarbete om kvinnovåld som nu

bedrivs inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Det får

ankomma på regeringen att skapa förutsättningar för att så skall bli fallet.

Detta bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande kvinnojourernas utbildningsroll

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju722 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation

4.

5. Forskning kring mäns våld mot kvinnor (mom. 10)

Kia Andreasson (mp) anför:

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar att det nu pågår en omfattande

forskning rörande våld mot kvinnor. Enligt min mening är det emellertid

nödvändigt att forskningen särskilt koncentreras kring orsakerna till mäns

våld mot kvinnor. Frågor bör ställas om orsakerna till att män använder våld,

inte kan uttrycka känslor, skapar hierarkier m.m. I detta sammanhang är det

viktigt att forskningen inte - som regelmässigt sker - utgår från manliga

normer. Regeringen bör få i uppdrag att föranstalta om ett forskningsprojekt

med den inriktning jag nu angivit. Detta bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande forskning kring mäns våld mot kvinnor

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A801 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 5.

6. Målsägandebiträde i våldtäktsmål (mom. 12)

Kia Andreasson (mp) anför:

Den som förordnas till målsägandebiträde är vanligen jurist. I våldtäktsmål är

detta direkt olämpligt. I ett sådant mål är inte juridiska kunskaper utan insik

ter i hur en människa i kris fungerar det väsentliga för att ett målsägandebi-

träde skall kunna fullgöra sitt uppdrag. Det bör därför föreskrivas att den som

förordnas till målsägandebiträde i mål om våldtäkt skall vara psykolog. Re-

geringen bör få i uppdrag att utarbeta och till riksdagen återkomma med ett

förslag till ändring i lagen om målsägandebiträde som tillgodoser vad jag nu

anfört. Detta bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande målsägandebiträde i våldtäktsmål

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju812 som sin me-

ning ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 6.

7. Stödperson för brottsoffer (mom. 13)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp)

och Anita Sidén (m) anför:

Vi anser att det är glädjande att Brottsofferutredningen föreslagit att måls-

ägande under förundersökning och rättegång skall kunna biträdas av stödper-

son i större omfattning än som nu är fallet. Stödpersoner bör emellertid kun-

na förordnas också utanför ramen för det rättsliga förfarandet. En stödperson

hämtad från polisen eller socialtjänsten skulle kunna hålla uppsikt över en

utsatt kvinnas livssituation och t.ex. bedöma hennes behov av skydd. Reger-

ingen bör få i uppdrag att låta utreda användning av stödpersoner på det sätt

vi nu skisserat. Vad vi nu anfört bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande stödperson för brottsoffer

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju915,

1999/2000:Ju901 yrkande 2 och 1999/2000:A807 yrkande 14 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 7.

8. Åtgärder mot prostitution (mom. 17)

Yvonne Oscarsson (v) och Sture Arnesson (v) anför:

Det är angeläget att ytterligare åtgärder vidtas som kan minska förekomsten

av prostitution både här i landet och inom EU.

Rehabilitering av könsköpare kan vara ett sätt att motverka prostitutionen

genom att minska efterfrågan. Av särskilt intresse i detta sammanhang är det

s.k. San Francisco-projektet i vilket könsköpare får välja mellan att ta det

straff som utmätts eller att delta i ett rehabiliteringsprojekt. Verksamheten

går bl.a. ut på att kunden får träffa f.d. prostituerade som berättar om sitt l

och sina upplevelser av prostitutionen. Könsköparen får då konfronteras med

de konsekvenser könsköpet medför. Många män har därefter upphört med att

köpa prostituerade. En verksamhet av liknande slag bör prövas i Sverige. Det

får ankomma på regeringen att vidta åtgärder för att möjliggöra en sådan

försöksverksamhet.

Det är vidare angeläget att Sverige inom EU verkar för att det skall upp-

rättas en handlingsplan mot prostitution. Det räcker inte med handlingspla-

nen mot människohandel utan det är prostitutionen som företeelse som måste

bekämpas. Regeringen bör i EU-arbetet verka för att en sådan handlingsplan

upprättas.

Vad vi nu anfört bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande åtgärder mot prostitution

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So466 yrkandena 8

och 13 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i re-

servation 8.

9. Utredning om vittnesskydd (mom. 18)

Kia Andreasson (mp) anför:

Enligt min mening är det välkommet att Rikspolisstyrelsen nu fått i uppdrag

att utarbeta ett nationellt handlingsprogram för vittnesskydd. En genomgåen-

de brist i det utrednings- och beredningsarbete som bedrivits när det gäller

vittnesskydd är emellertid bristen på analys av vilket skydd vittnen erhåller

genom gällande lagstiftning. Regeringen bör få i uppdrag att låta utföra en

sådan analys och återkomma till riksdagen med de förslag som kan föranle-

das härav. Vad jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande utredning om vittnesskydd

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju411 som

sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i

reservation 9.

10. Nationella kvinnofridskampanjer (mom. 20)

Yvonne Oscarsson (v), Kia Andreasson (mp) och Sture Arnesson (v) anför:

Vi delar inte utskottsmajoritetens uppfattning att informationsverksamheten

beträffande kvinnovåld bör vara decentraliserad. Enligt vår uppfattning har

det stor betydelse att statsmakterna klart visar att kvinnovåld inte är accepta

belt. Ett lämpligt sätt att göra detta är genom kontinuerliga, riksomfattande

kampanjer för kvinnofrid. Det får ankomma på regeringen att ta initiativ till

sådana kampanjer. Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge reger-

ingen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande nationella kvinnofridskampanjer

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So466 yrkande 6,

1999/2000:Ju712 och 1999/2000:Ju720 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 10.

11. Kommunala handlingsplaner mot kvinnovåld (mom. 22)

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd), Gunnel Wallin (c) och Siw

Persson (fp) anför:

Behovet av samverkan mellan polis, socialtjänst och hälso- och sjukvården i

kampen mot kvinnovåld är särskilt uttalat på lokal nivå. Denna samverkan

förutsätter för att fungera väl enligt vår mening en kommunal handlingsplan

mot kvinnovåld, vars innehåll bör fastställas av kommunfullmäktige. Reger-

ingen bör få i uppdrag att utarbeta och till riksdagen återkomma med förslag

som säkerställer att varje kommun upprättar en handlingsplan av detta slag.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande kommunala handlingsplaner mot kvinnovåld

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju721 yrkande 20

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation

11.

12. Kristelefon för våldsutsatta kvinnor (mom. 26)

Yvonne Oscarsson (v) och Sture Arnesson (v) anför:

Enligt vår uppfattning är det mycket angeläget att det inrättas en telefonjour,

en s.k. central kristelefon, dit våldsutsatta kvinnor i hela landet kan ringa.

Regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att, om möjligt i samarbete med

Rikskvinnocentrum, inrätta en sådan telefonjour. Vad vi nu anfört bör ges

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 26 bort ha följande lydelse:

26. beträffande kristelefon för våldsutsatta kvinnor

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju713 som sin me-

ning ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 12.

13. Strängare kriterier för frigivning av våldsbrottslingar

(mom. 28)

Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén

(m) anför:

Enligt vår uppfattning måste ett beslut om villkorlig frigivning av en vålds-

brottsling föregås av en noggrann prövning av om prognosen för återanpass-

ning av denne ter sig god. Om så inte är fallet, bör någon villkorlig frigivnin

inte ske. Härav följer också att det bör vara obligatoriskt för våldsbrottsling

att gå igenom lämplig behandling för att de över huvud taget skall kunna

komma i fråga för villkorlig frigivning. Regeringen bör få i uppdrag att se

över bestämmelserna i brottsbalken om villkorlig frigivning och återkomma

till riksdagen med lagförslag som tillgodoser vad vi nu anfört. Detta bör ges

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 28 bort ha följande lydelse:

28. beträffande strängare kriterier för frigivning av våldsbrottsling-

ar

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju702 som sin me-

ning ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 13.

14. Rättsintygens kvalitet (mom. 30)

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd), Gunnel Wallin (c) och Siw

Persson (fp) anför:

Enligt vår uppfattning är den av RMV bedrivna försöksverksamheten för att

höja kvaliteten på rättsintyg inte tillräcklig. Regeringen bör föranstalta om a

utbildningen av blivande läkare utformas så att de är kompetenta att utfärda

korrekta rättsintyg. Detta bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 30 bort ha följande lydelse:

30. beträffande rättsintygens kvalitet

att riksdagen med anledning av motion

1999/2000:Ju721 yrkande 17 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation

14.

Särskilda yttranden

1. Utbildning för myndighetspersonal och myndigheternas

åtgärder (mom. 6 och 8)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp)

och Anita Sidén (m) anför:

Enligt vår mening visar de motionsyrkanden som väckts i dessa frågor på

den resursbrist som rättsväsendet lider av. Vi välkomnar de utbildningssats-

ningar rörande våld mot kvinnor och brottsoffer som nu genomförs. Det-

samma gäller de åtgärder som vidtagits eller planeras för att säkerställa en

snabbare handläggning och ett bättre bemötande av brottsoffer inom rättsvä-

sendets olika myndigheter. Det är emellertid påtagligt att insikten om brotts-

offerfrågornas betydelse har kommit sent till regeringen och att de satsningar

som nu genomförs belastar myndigheternas löpande verksamhet. Vi anser att

dessa förhållanden inte har beaktats tillräckligt när det gällt att bestämma

anslag till rättsväsendet.

Våra budgetförslag röstades ned av riksdagens majoritet. Med våra bud-

getalternativ hade förutsättningarna varit bättre både för en snabb handlägg-

ning av våldsbrott inom rättsväsendet och för en god kunskap om sådana

brott och deras offer hos rättsväsendets personal.

2. Skärpt lagstiftning om besöksförbud (mom. 4), snabbare

utbetalningar av skadestånd (mom. 14) och förstärkt

vittnesskydd (mom. 19)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp)

och Anita Sidén (m) anför:

Vi välkomnar den översyn av lagstiftningen om besöksförbud som regering-

en nu låtit inleda. Vi anser emellertid att det redan nu står klart att vissa

åtgärder är särskilt angelägna. Det gäller skärpning av straffet för överträdel

se av besöksförbud, inskränkningar av mannens rörelsefrihet och användning

av elektronisk fotboja vid besöksförbud. Beträffande dessa frågor är det

väsentligt att regeringen så snart som möjligt lägger fram förslag till riksda-

gen.

Vi anser vidare att det är viktigt att brottsoffer verkligen får ersättning för

de skador de tillfogas. Staten måste på något sätt säkerställa att den som är

berättigad till skadestånd också får det utan att behöva gå i genom ett långt

och komplicerat förfarande.

Vi hälsar med tillfredsställelse att Rikspolisstyrelsen fått regeringens upp-

drag att utarbeta ett nationellt handlingsprogram för skydd av vittnen. Det är

emellertid viktigt att ett sådant program också förverkligas och att det sker

snabbt. Detsamma gäller även andra åtgärder till stöd för vittnen som nu

bereds i Justitiedepartementet.