Bet. 1999/2000:JuU3

Justitieutskottets betänkande

1999/2000:JUU03

Ändring av fridskränkningsbrotten

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

JuU3

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett

regeringsförslag om ändring i brottsbalkens

bestämmelse om straff för grov fridskränkning och

grov kvinnofridskränkning. Ändringen innebär att det

för ansvar för sådant brott inte skall krävas att

det föreligger ytterligare integritetskränkningar

utöver dem som avses med åtalet.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Till betänkandet har fogats två reservationer.

Propositionen

I proposition 1998/99:145 (Justitiedepartementet)

har regeringen föreslagit att riksdagen antar

regeringens förslag till lag om ändring i

brottsbalken.

Lagförslaget, som granskats av Lagrådet, har fogats

till betänkandet som bilaga.

Motionerna

Motion väckt med anledning av propositionen

1999/2000:Ju2 av Ragnwi Marcelind och Ingemar

Vänerlöv (kd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

förtydligad lagtext angående grov fridskränkning och

grov kvinnofridskränkning där hänsyn tas till

Lagrådets påpekande av behovet av en mer

genomgripande reform,

2. att riksdagen avslår regeringens nuvarande

lagförslag vad gäller grov fridskränkning och grov

kvinnofridskränkning.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1998

1998/99:So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari

yrkas

3. att riksdagen beslutar att höja straffminimum

för grovt kvinnofridsbrott till ett års fängelse.

1998/99:A808 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts angående skärpt

lagstiftning och nollvision när det gäller brott mot

kvinnor.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1999

1999/2000:Ju720 av Amanda Agestav (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utvärdering av

lagen om kvinnofridsbrott.

1999/2000:Ju721 av Lena Ek m.fl. (c, m, kd, fp, mp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om uppföljning av

effekterna av det nya kvinnofridsbrottet,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av en

analys av straffsatsernas tillämpning liksom i

vilken utsträckning straff utmäts.

Utskottet

Inledning

Ärendet och dess beredning

Den 1 juli 1998 infördes i 4 kap. brottsbalken (BrB)

en ny paragraf, 4 a § (prop. 1997/98:55, bet.

1997/98:JuU13, rskr. 1997/98:250). Paragrafen upptar

bestämmelser om brotten grov fridskränkning

respektive grov kvinnofridskränkning. Enligt

paragrafens första stycke gäller att den som begår

brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB

mot en närstående eller tidigare närstående person

skall, om gärningarna varit ett led i en upprepad

kränkning av personens integritet och varit ägnade

att allvarligt skada personens självkänsla, dömas

för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex

månader och högst sex år. Av andra stycket framgår

att om gärningarna begåtts av en man mot en kvinna

som han är eller har varit gift med eller som han

bor eller har bott tillsammans med under

äktenskapsliknande förhållanden, skall han i

stället dömas för grov kvinnofridskränkning till

samma straff.

Högsta domstolen (HD) prövade genom en den 19 mars

1999 meddelad dom (mål B 53-99, NJA 1999 s. 102) för

första gången ett mål som rörde tillämpning av

bestämmelsen om grov kvinnofridskränkning. HD tog

bl.a. ställning till innebörden av kravet att

gärningarna skall ha varit ett led i en upprepad

kränkning av brottsoffrets integritet.

Med anledning av HD:s dom förordade Riksåklagaren

(RÅ) i en framställning till Justitiedepartementet

den 31 mars 1999 en översyn och omarbetning av den

ifrågavarande paragrafen (dnr Ju1999/1774/L5).

Inom departementet utarbetades, med utgångspunkt i

RÅ:s framställning, ett utkast till lagrådsremiss.

Utkastet har remissbehandlats.

Till grund för förslaget i propositionen ligger det

nämnda utkastet och remissbehandlingen av detta.

Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit en annan

utformning av den ifrågavarande bestämmelsen. Med

undantag för en språklig justering har regeringen

inte följt Lagrådets förslag. Utskottet återkommer

nedan till Lagrådets synpunkter.

Bakgrund

Av förarbetena till 4 kap. 4 a § BrB framgår att ett

huvudsakligt motiv för bestämmelsen varit att införa

ett nytt brott som markerar det särskilt straffvärda

i en långvarig och upprepad kränkning av en annan

person och där förfarandet består i en serie i och

för sig straffbelagda gärningar. För ansvar krävs

såväl att det rör sig om en upprepad kränkning som

att gärningarna typiskt sett varit ägnade att skada

brottsoffrets självkänsla (prop. 1997/98:55 s. 79

f).

För att ansvar för brott enligt paragrafen skall

kunna komma i fråga erfordras att flera brottsliga

gärningar samtidigt är föremål för domstolens

prövning. Ett grovt fridsbrott utgörs alltså av ett

antal självständiga gärningar som straffbeläggs för

sig men sedda i sitt sammanhang och med ett särskilt

rekvisit som ger brottet dess fridsstörande

karaktär. Det är således inte fråga om ett

fortlöpande, s.k. perdurerande brott, vilket får

betydelse från preskriptionssynpunkt.

När det gäller rekvisitet att de i fridsbrottet

ingående gärningarna skall ha medfört en upprepad

kränkning av offret föreslog Lagrådet att detta

skulle lyda "om gärningarna innebär upprepade

kränkningar". Regeringen delade inte Lagrådets

uppfattning. Regeringen framhöll att Lagrådets

formulering torde innebära ett krav på att de

aktuella gärningarna ensamma skulle innebära en

upprepad kränkning av den utsatta personens

integritet. Någon bevisning om annat än de aktuella

gärningarna torde därmed inte behövas. Det kunde

dock, enligt regeringens mening, finnas fall där det

krävdes bevisning om annat än de aktuella

gärningarna. Särskilt i den situationen att mönstret

av upprepade kränkningar upptäckts först efter ett

antal gärningar, där gärningsmannen kanske redan

dömts för de första, kunde en sådan bestämmelse som

Lagrådet föreslagit innebära att alltför liten

hänsyn togs till hela serien av gärningar när några

senare, sedda för sig, relativt lindriga brott

skulle bedömas. I sådana fall borde det för att visa

mönstret i gärningsmannens handlande vara tillåtet

att åberopa även handlingar som den åtalade tidigare

dömts för eller där ansvarsfrågan eljest var klar,

t.ex. genom åtalsunderlåtelse. Det allvarliga i

situationen var nämligen att kränkningen upprepades

och syftet med den nya straffbestämmelsen var att ta

hänsyn till den utsatta personens hela situation.

Regeringen ansåg därför att rekvisitet borde

utformas så att det var tillräckligt att de aktuella

gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning

(prop. 1997/98:55 s. 131 f).

I rättsfallet NJA 1999 s. 102 var en man åtalad för

att vid fyra tillfällen ha misshandlat en kvinna med

vilken han bodde eller hade bott tillsammans med

under äktenskapsliknande förhållanden. Åklagaren

yrkade ansvar för grov kvinnofridskränkning,

alternativt misshandel. Mannen hade vid två tidigare

tillfällen dömts för misshandel av kvinnan. En av de

åtalade gärningarna hade, liksom de misshandelsbrott

som mannen tidigare var dömd för, begåtts före

ikraftträdandet av bestämmelsen om grov

kvinnofridskränkning.

Av såväl tingsrätten som hovrätten dömdes den

tilltalade för misshandel beträffande den gärning

som låg före den 1 juli 1998, under det att de tre

övriga gärningarna bedömdes som grov

kvinnofridskränkning.

HD bedömde även de tre senare gärningarna som

misshandel. Av HD:s fem ledamöter var två

skiljaktiga i fråga om domskälen, medan en ledamot

var skiljaktig också i fråga om domslutet och ville

döma för grov kvinnofridskränkning,

HD konstaterade att ansvar för grov

kvinnofridskränkning förutsatte att de gärningar för

vilka åtal väckts, i den mån de blivit styrkta,

varit ett led i en upprepad kränkning av kvinnans

integritet. Dessa gärningar skulle därvid ses som en

enhet. Av bestämmelsens lydelse följde vidare att

det för straffansvar måste finnas ytterligare

handling eller handlingar som innefattade kränkning.

Det kunde alltså inte vara tillräckligt enbart med

de åtalade gärningarna. Att det i förarbetena till

bestämmelsen gjorts uttalanden av innebörd att det

skulle vara tillräckligt med dessa gärningar

saknade, med hänsyn till bestämmelsens lydelse och

den inom straffrätten gällande legalitetsprincipen,

avgörande betydelse.

Vad som i praktiken kunde bli aktuellt som

ytterligare kränkningar var, enligt HD, närmast

förut begångna brott mot 3, 4 eller 6 kap. BrB, för

vilka den tilltalade tidigare fällts till ansvar;

härmed kunde jämställas fall då åtals-underlåtelse

hade skett eller strafföreläggande hade godkänts.

Att på detta sätt beakta tidigare gärningar, som den

tilltalade redan hade dömts för, kunde inte anses

strida mot principen ne bis in idem, dvs. att det

får icke dömas två gånger för samma sak. Sådana

tidigare gärningar skulle endast tjäna till att

belysa de förhållanden under vilka de i målet

åtalade gärningarna ägt rum och den tilltalade

skulle alltså inte på nytt dömas för de tidigare

prövade gärningarna, vilka dock kunde sägas bidra

till att kvalificera de åtalade gärningarna.

I det förevarande målet hade emellertid de

misshandelsbrott mot kvinnan som mannen dömts för

begåtts före ikraftträdandet av 4 kap. 4 a § BrB.

Eftersom retroaktiva inslag borde undvikas vid

tillämpning av strafflag, kunde dessa gärningar

inte beaktas vid kvalificerandet av de nya brotten.

Mot bakgrund härav konstaterade HD:s majoritet att

det inte fanns någon ytterligare kränkningshandling

som kunde beaktas utöver de tre misshandelsbrott som

begåtts efter det att bestämmelsen om grov

kvinnofridskränkning trätt i kraft. Redan på grund

härav kunde de ifrågavarande gärningarna inte

bedömas som grov kvinnofridskränkning utan skulle

bedömas som misshandel.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ändring av bestämmelsen

i 4 kap. 4 a § första stycket brottsbalken.

Ändringen innebär att det för straffansvar för grov

fridskränkning och grov kvinnofridskränkning skall

vara tillräckligt att var och en av de åtalade

gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning

av brottsoffrets integritet och att gärningarna har

varit ägnade att allvarligt skada hans eller hennes

självkänsla. Något formellt krav på ytterligare

kränkning, utöver de åtalade gärningarna, skall

alltså inte gälla för ansvar för grov frids- eller

grov kvinnofridskränkning.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari

2000.

Överväganden

Avslag på propositionen

I motion 1999/2000:Ju2 (kd) yrkas avslag på

propositionen samt att regeringen skall återkomma

med ett nytt förslag till lagtext. Motionärerna

menar att en ny lagtext bör beakta de synpunkter som

framförts av Lagrådet och RÅ i lagstiftningsärendet.

RÅ föreslog i sin framställning till regeringen att

lagtexten i förevarande del skulle lyda "om

gärningarna innebär eller är ett led i en upprepad

kränkning".

I propositionen konstaterar regeringen att RÅ:s

förslag gick ut på att det skulle vara möjligt att

tillämpa bestämmelserna om grov fridskränkning och

grov kvinnofridskränkning både när de brottsliga

gärningar som omfattades av åtalet i sig innebar en

upprepad kränkning och när gärningarna utgjorde ett

led i en sådan kränkning. Förslaget syntes i och för

sig tillgodose behovet av ett utvidgat

tillämpningsområde för bestämmelsen. Förslaget

medförde emellertid att två, alternativt angivna,

möjligheter att uppfylla rekvisitet "upprepad

kränkning" infördes i lagtexten. Detta innebar

enligt regeringens mening ett större ingrepp i den

gällande lydelsen än vad som var motiverat. Det

kunde inte uteslutas att en sådan konstruktion

skulle kunna leda till nya svårigheter i

tillämpningen och minska förutsättningarna för att

skapa en enhetlig praxis när det gällde rekvisitet

upprepad kränkning (prop. s. 9).

Lagrådet framhöll i sitt yttrande över

lagrådsremissen - efter att ha påpekat en språklig

ofullkomlighet i denna - att vad som borde utsägas i

lagtexten var att kränkningen på något sätt var

systematisk, dock utan att detta ord kunde användas,

eftersom det ledde tanken fel i subjektivt

hänseende. De åtalade gärningarna skulle kunna

bedömas som en fristående enhet men också kunna ses

i ljuset av tidigare gärningar. Ett ord som återkom

i motiven och som borde kunna användas även i

lagtexten var ordet "serie".

Lagrådet förordade därför att första stycket i 4

kap. 4 a § BrB skulle ges följande lydelse:

"Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4

eller 6 kap. mot en närstående eller tidigare

närstående person, döms, om gärningarna utgjort en

serie kränkningar av personens integritet, eller

ingått i en serie av sådana kränkningar, och varit

ägnade att allvarligt skada personens självkänsla,

för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex

månader och högst sex år".

Av orden "ingår i en serie" följde, enligt

Lagrådets uppfattning, att domstolen kunde beakta

även gärningar som låg i tiden före dem åtalet avsåg

för att konstatera att det förelåg en sådan serie

som gärningsbeskrivningen kräver. Lagrådet ansåg

däremot att den situationen - som möjligen

framskymtade i den tidigare propositionen (prop.

1997/98:55 s. 133) - att gärningsmannen först dömdes

för ett allvarligt fridsbrott och sedan begick ett

par lindriga brott mot personen i fråga, t.ex. ett

olaga hot med lågt straffvärde och ett

hemfridsbrott, inte torde komma att omfattas av

brottsbeskrivningen. Det berodde på att domstolarna

knappast torde komma att finna sådana gärningar

ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.

I propositionen anför regeringen i denna del i

huvudsak följande. Regeringen instämmer i Lagrådets

bedömning att det inte kan uteslutas att det även

efter genomförande av den föreslagna ändringen kan

förekomma tolkningsproblem vid tillämpningen av de

aktuella bestämmelserna. Detta är en följd av att

fridskränkningsbrotten utgör en delvis ny

konstruktion i svensk rätt, vilken har varit i kraft

under endast en kortare tid. Lagrådets förslag är

intressant såsom en tänkbar väg att på ett mer

genomgripande sätt försöka komma till rätta med

eventuella föreliggande och kommande

tolkningsproblem. Enligt regeringens mening bör

emellertid en sådan genomgripande förändring som

Lagrådet förordar föregås av en mer omfattande

beredning och analys än vad som har varit möjligt

att genomföra i detta lagstiftningsärende, särskilt

som Lagrådets förslag innebär en förändring av det

mest centrala rekvisitet i bestämmelsen. Regeringen

anser därför att Lagrådets förslag till lagtext inte

bör genomföras i detta sammanhang.

Enligt regeringen uppkommer då frågan om Lagrådets

bedömning bör leda till att inte heller den i

lagrådsremissen upptagna ändringen bör genomföras

nu. Regeringen framhåller att det inte helt kan

uteslutas att ändringen leder till andra oönskade

resultat, något som i och för sig talar för att

avvakta med förslaget och i stället återkomma i ett

annat sammanhang efter att en mer omfattande analys

och utvärdering av fridskränkningsbrotten har

genomförts.

Införandet av de nya brotten grov fridskränkning

och grov kvinnofridskränkning svarar emellertid,

framhåller regeringen, mot ett viktigt behov av att

värna om personer som befinner sig i en

utomordentligt utsatt position. Tillgänglig

statistik visar att den nya straffbestämmelsen om

grov kvinnofridskränkning kommit att användas i en

inte obetydlig omfattning. Det kan också antas att

införandet av bestämmelserna om

fridskränkningsbrotten har lett till att allvaret i

upprepade brottsliga kränkningar av en person inom

ramen för en nära relation rent allmänt har kommit

att uppmärksammas i större utsträckning inom

rättsväsendet. Mot denna bakgrund är det enligt

regeringens mening inte försvarligt att avstå från

att, i den mån det är möjligt, redan nu rätta till

den icke avsedda begränsning i tillämpningsområdet

som har uppmärksammats genom HD:s dom. Regeringen

anser därför att en begränsad ändring med detta

syfte bör genomföras nu, även med beaktande av

Lagrådets påpekande om behovet av en mer

genomgripande reform.

En ändring av ordalydelsen så att det endast krävs

att var och en av de aktuella gärningarna har

utgjort led i en upprepad kränkning av personens

integritet och att gärningarna varit ägnade att

allvarligt skada personens självkänsla bör, enligt

regeringens bedömning, leda till att det inte längre

ställs något formellt krav på att en tidigare

konstaterad gärning skall föreligga (prop. s. 10 f).

Utskottet delar regeringens uppfattning att

lagstiftningen mot fridskränkning fyller ett viktigt

behov för att skydda utsatta personer. Den av

regeringen föreslagna nya avfattningen av 4 kap. 4 a

§ BrB synes visserligen bättre ägnad än den

nuvarande lydelsen att tillgodose syftet att det för

ansvar för fridskränkningsbrott inte skall krävas

att det föreligger ytterligare

integritetskränkningar utöver dem som avses med

åtalet. Utskottet utesluter dock inte att förslaget

kan ge upphov till nya tillämpningsproblem. Även om

det alltså kan anföras skäl för att förändringar av

4 kap. 4 a § BrB bör föregås av en mera ingående

analys, delar utskottet regeringens uppfattning att

lagstiftaren redan nu bör komma till rätta med den

brist i den nuvarande lagtextens utformning som den

ifrågavarande domen av HD har påvisat. Härför talar

framför allt hänsynen till de utsatta kvinnornas

situation. En annan sak är att det - som utskottet

framhåller nedan - i framtiden kan finnas skäl för

regeringen att göra en mera omfattande översyn och

analys av fridskränkningsbrotten och i det

sammanhanget överväga om ytterligare förändringar av

lagens utformning är erforderliga.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen

och avstyrker motion 1999/2000:Ju2.

Strängare straff för kvinnofridskränkning

I motion 1998/99:So462 (fp) begärs att det lägsta

straffet för grov kvinnofridskränkning skall höjas

från fängelse sex månader till fängelse ett år.

I samband med att riksdagen hade att ta ställning

till förslaget om införande av 4 kap. 4 a § BrB i

dess nuvarande lydelse behandlade utskottet ett

motsvarande yrkande. Utskottet framhöll den gången

bl.a. att det nya straffstadgandet innefattade

gärningar av mycket olika straffvärde. Straffskalan

måste därför utformas på ett sådant sätt att den

medgav en adekvat bedömning av straffvärdet. Med

hänsyn till att brottet således omfattade

förfaranden som, sedda för sig, normalt hade ett

begränsat straffvärde framstod, enligt utskottets

uppfattning, ett års fängelse som straffminimum som

allt för högt. Det av regeringen föreslagna

minimistraffet fängelse sex månader framstod enligt

utskottet som en tillräcklig markering av allvaret i

den kränkning som brottet innefattade. Utskottet

avstyrkte motionsyrkandet (bet. 1997/98:JuU13 s.

17).

Utskottet finner inte anledning att nu frångå sitt

tidigare ställningstagande och avstyrker motion

1998/99:So462 i ifrågavarande del.

Behovet av ny lagstiftning

I motion 1998/99:A808 (c) begärs en skärpt

lagstiftning mot brott mot kvinnor. Motionärerna

efterlyser en "nollvision" när det gäller våld och

övergrepp mot kvinnor och hävdar att den nya

bestämmelsen om kvinnofridsbrott inte räcker som

lagstiftning.

I motionerna 1999/2000:Ju720 (kd) och

1999/2000:Ju721 (c, m, kd, fp, mp) begärs en

utvärdering av lagbestämmelsen om kvinnofridsbrott.

Utvärderingen skall ge underlag för att bedöma om

lagstiftningen behöver skärpas. I motion Ju721

efterfrågas dessutom en analys av hur bestämmelserna

om straff för övergrepp mot kvinnors liv tillämpas.

I propositionen har regeringen som sin utgångspunkt

i detta lagstiftnings-ärende angivit att det endast

är fråga om att åstadkomma en ordning som innebär

att det inte längre skall gälla något formellt krav

på ytterligare kränkningshandlingar utöver dem som

åtalet avser. Enligt regeringens uppfattning är det

för tidigt att göra en generell översyn av

fridskränkningsbrotten. Det finns dock anledning att

noga följa tillämpningen av bestämmelserna om dessa

brott (prop. s. 12).

Genom beslut den 16 december 1997 (dnr A97/3077/JÄM

delvis) utfärdade regeringen s.k.

myndighetsgemensamma uppdrag för de myndigheter som

på något sätt kommer i kontakt med frågor som rör

våld mot kvinnor. Syftet med beslutet är att

konkretisera myndigheternas ansvar och skyldigheter

att vidta åtgärder i frågor som rör våld mot

kvinnor. Myndigheterna skall förebygga våldsbrott

mot kvinnor, utforma åtgärdsprogram eller

policydokument, samverka i dessa frågor och utveckla

sitt internationella samarbete på området.

Åtgärderna skall redovisas regelbundet till

regeringen. Uppdragen gäller till och med år 2002.

För såväl åklagarväsendet som polisen gäller enligt

regleringsbreven för år 1999 att kampen mot våld mot

kvinnor skall prioriteras. RÅ arbetar i sin

verksamhet för rättsutvecklingen med att få fram

klargörande avgöranden från HD rörande

kvinnofridsbrottet.

I budgetpropositionen för år 2000 (prop.

1999/2000:1 utg.omr. 4, avsnitt 3.5.2) framhåller

regeringen att en stor del av våldet i samhället

begås i bostäder mot personer som har en nära

relation till gärningsmannen. Ofta är det en kvinna

eller ett barn som är offret. För att bekämpa

våldsbrottslighet av detta slag är, understryker

regeringen, behovet av myndighetssamarbete och

samverkan med frivilligorganisationer uppenbart.

Regeringen framhåller betydelsen av den nya

lagstiftningen mot fridsbrott. Vidare pekar

regeringen på att den givit flera myndigheter i

rättsväsendet i uppdrag att vidta olika åtgärder för

att förebygga våld mot kvinnor och för att kvinnor

som utsatts för sådant våld skall få ett bättre

bemötande. De redovisningar av myndighetsuppdragen,

som myndigheterna regelbundet skall lämna till

regeringen, kommer att användas i det fortsatta

arbetet, liksom den uppföljning av den nya

lagstiftningen som Brottsförebyggande rådet (BRÅ)

genomför. Skyddet för hotade kvinnor och barn skall,

framhåller regeringen, öka ytterligare.

Enligt vad utskottet inhämtat bedriver en

interdepartemental arbetsgrupp med företrädare för

Justitie-, Närings- och Socialdepartementen en

fortlöpande uppföljning av hela kvinnofridsreformen.

En uppföljning av såväl lagen (1998:408) om förbud

mot köp av sexuella tjänster som lagstiftningen om

fridskränkningsbrott genomförs av Brottsförebyggande

rådet. Någon översyn av fridskränkningsbrotten sker

dock inte för närvarande, eftersom uppföljningen av

kvinnofridsreformen och utvecklingen i rättspraxis

anses böra avvaktas.

I sammanhanget kan också nämnas att

justitieministern i ett interpellationssvar den 28

september 1999 upplyst att rättsväsendet lyckats

hålla ganska korta handläggningstider när det gäller

brott mot kvinnofridslagstiftningen (riksdagens

snabbprotokoll 1999/2000:8 s. 3).

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att

det är angeläget att i största möjliga utsträckning

stävja våld mot kvinnor och andra utsatta personer.

Som framgått i det föregående bedriver också

myndigheterna ett mycket omfattande arbete i denna

riktning.

Utskottet kan emellertid inte finna att det nu

finns skäl att förorda en omedelbar utvärdering av

lagstiftningen om fridskränkningsbrott eller att

eljest begära ytterligare åtgärder. Utskottet

förutsätter dock att den fortgående uppföljningen av

kvinnofridsreformen också innefattar tillämpningen

av 4 kap. 4 a § BrB och att regeringen - om

rättspraxis eller andra vunna erfarenheter ger

anledning därtill - ser över paragrafen och

återkommer till riksdagen med erforderliga förslag.

Utskottet avstyrker motionerna 1998/99:A808 samt

1999/2000: Ju720 och 1999/2000:Ju721 i nu berörda

delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:Ju2 antar

regeringens förslag till lag om ändring i

brottsbalken,

res. 1 (kd)

2. beträffande straffet för grov

kvinnofridskränkning

att riksdagen avslår motion 1998/99:So462 yrkande 3,

3. beträffande behovet av ytterligare

lagstiftning

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A808 yrkande 15,

1999/2000:Ju720 yrkande 1 samt 1999/2000:Ju721

yrkandena 1 och 18.

res. 2 (m, kd, c, fp)

Stockholm den 21 oktober 1999

På justitieutskottets vägnar

Ingvar Johnsson

I beslutet har deltagit: Ingvar

Johnsson (s), Märta Johansson (s),

Margareta Sandgren (s), Alice

Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd),

Anders G Högmark (m), Ann-Marie

Fagerström (s), Helena Frisk (s),

Morgan Johansson (s), Yvonne

Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind

(kd), Jeppe Johnsson (m), Kia

Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c),

Siw Persson (fp), Anita Sidén (m)

och Cecilia Magnusson (m).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)

anför:

Särskilt inom straffrätten är det viktigt att

lagstiftningen är tydlig. Enligt vår uppfattning

borde regeringen därför ha gjort en mera omfattande

beredning och analys av bestämmelsen om

fridskränkningsbrott innan man lade fram något

förslag till ändring i 4 kap. 4 a § BrB. Den i hast

framtagna ändring som föreslås i propositionen

riskerar, som Lagrådet påpekat, att leda till nya

tillämpningsproblem. I förlängningen drabbar detta

de utsatta kvinnor och barn som i första hand skall

skyddas av paragrafen. Ett grundligare

beredningsarbete, under vilket RÅ:s och Lagrådets

förslag till lagtext noga analyserats, hade kunnat

undanröja risken för nya tillämpningsproblem. Vi

anser att riksdagen bör avslå propositionen och

uppdra åt regeringen att återkomma med ett nytt

lagförslag som föregåtts av sådana grundligare

förarbeten som vi nu förordat.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju2 dels avslår

regeringens förslag till lag om ändring i

brottsbalken, dels som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 1.

2. Behovet av ytterligare lagstiftning

(mom. 3)

Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c), Siw Persson (fp), Anita Sidén (m) och Cecilia

Magnusson (m) anför:

Vi välkomnar i och för sig det uppföljningsarbete

avseende kvinnofridsreformen som bedrivs i

regeringens regi. Det kan emellertid ifrågasättas om

lagstiftningen om grov kvinnofridskränkning är

tillräcklig för att få stopp på våldet mot kvinnor.

Enligt vår mening bör regeringen få i uppdrag att

redan nu göra en uppföljning och utvärdering av

lagens tillämpning och komma med förslag till

riksdagen om erforderliga skärpningar.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande behovet av ytterligare

lagstiftning

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:A808 yrkande

15, 1999/2000:Ju720 yrkande 1 samt 1999/2000:Ju721

yrkandena 1 och 18 som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 2.

Regeringens lagförslag