Bet. 1999/2000:JuU4

Justitieutskottets betänkande

1999/2000:JUU04

Processrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

JuU4

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts under den allmänna motionstiden

år 1999 och som tar upp processrättsliga frågor.

Motionerna rör bl.a. rätten till domstolsprövning,

specialdomstolarna, forum vid skadeståndskrav på

grund av felaktig myndighetsutövning och domarnas

bisysslor.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats åtta reservationer och

tre särskilda yttranden.

Motionerna

1999/2000:K356 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att det är av

största vikt att rätten till domstolsprövning i

Sverige hålls intakt och inte steg för steg

nedmonteras och urholkas samt att dessa aspekter

särskilt bör beaktas vid utarbetande av en MR-agenda

för Sverige,

1999/2000:Ju231 av Anna Åkerhielm (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i rättegångsbalken att Kustbevakningen ges

möjlighet att utdöma ordningsbot i enlighet med vad

som har anförts i motionen.

1999/2000:Ju407 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att säkerställa

rättsväsendets behov av psykologisk expertis.

1999/2000:Ju413 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om marknadsdomstolen

och partssammansatta domstolar,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

hur special- och partssammansatta domstolar kan

avvecklas samt deras mål och ärenden inordnas i det

allmänna domstolsväsendet.

1999/2000:Ju422 av Ulla Wester och Kaj Larsson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en

utredning om inrättande av ekobrottsdomstol.

1999/2000:Ju723 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inställda

huvudförhandlingar i brottmål,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om tredskodom i

brottmål,

1999/2000:Ju802 av Maud Ekendahl och Elizabeth

Nyström (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

revidering av bestämmelserna angående valbarhet till

nämndeman i länsrätt.

1999/2000:Ju803 av Siw Persson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av att säkerställa

rättsväsendets behov av psykologisk expertis samt

att därvid erfoderligt stöd ges det i motionen

skisserade projektet.

1999/2000:Ju808 av Jerry Martinger (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om användande av

kräkmedel som en metod för att komma till rätta med

gatulangningen av narkotika.

1999/2000:Ju810 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behov av att i lag

kunna reglera möjligheten till kameraövervakning i

taxibilar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att förenkla

ansökningen så att kostnaden kan sänkas för

ansökning om tillstånd för kameraövervakning i

taxibilar.

1999/2000:Ju811 av Ulf Nilsson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att någon utökning av det

allmännas representation i disciplinnämnden inte är

lämplig.

1999/2000:Ju813 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag

till en reform av forumregeln i 3 kap. 10 §

skadeståndslagen eller rättegångsbalken i enlighet

med vad som anförts i motionen.

1999/2000:Ju905 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om granskning av

domares, åklagares och advokaters bisysslor,

1999/2000:Ju908 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

möjligheten att använda kräksirap i enlighet med vad

som anförts i motionen,

1999/2000:Ju911 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om polisens

förutsättningar vid förhör med barn och behovet av

att ändra 17 § förundersökningskungörelsen,

1999/2000:T463 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari

yrkas

20. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag

till förändrad lagstiftning så att polisen får rätt

att beslagta eller lägga kvarstad på

utlandsregistrerade fordon som inte betalar utdelade

böter direkt.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner med anknytning till processrättsliga

frågor. Motionerna har väckts under den allmänna

motionstiden år 1999.

Rätten till domstolsprövning

I motion K356 (mp) begärs ett tillkännagivande av

innebörd att rätten till domstolsprövning inte får

urholkas. Motionärerna menar att en sådan urholkning

i viss mån redan har skett genom förändringar i

rättshjälpslagstiftningen och krav på

prövningstillstånd vid överklaganden.

Av grundläggande betydelse för frågan om rätt till

domstolsprövning är den europeiska konventionen den

4 november 1950 angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna

(Europakonventionen). Konventionen med dess

tilläggsprotokoll gäller enligt lagen (1994:1219)

sedan den 1 januari 1995 som lag här i riket.

Enligt artikel 6.1. i Europakonventionen skall var

och en, vid prövning av hans civila rättigheter och

skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för

brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig

förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig

och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna

(Europadomstolen) har i sin praxis klargjort att

artikeln är tillämplig och att rätt till

domstolsprövning således föreligger, om det är fråga

om en reell och seriös tvist mellan enskilda. Vidare

föreligger rätt till domstolsprövning också om en

sådan tvist rör en enskild och en myndighet, under

förutsättning att tvisten rör en rättighet som är

erkänd i den nationella rätten och som kan

karakteriseras som en civil rättighet. Någon

egentlig definition av begreppet "civil rättighet"

har inte meddelats i Europadomstolens praxis. Klart

är emellertid att uttrycket inte bara omfattar

sådana rättigheter som kan hänföras till den

traditionella civilrätten utan även sådana

rättigheter som regleras i offentligrättslig

ordning. Artikel 6.1. syftar emellertid inte till

att skapa nya materiella rättigheter utan till att

garantera rätten till en opartisk prövning av

tvister om existerande sådana rättigheter och deras

innehåll.

Även om Europadomstolen inte definierat begreppet

civil rättighet, har i dess praxis klarlagts att

tvister om civila rättigheter innefattar alla

förfaranden där utgången är avgörande för den

enskildes privata rättigheter och skyldigheter och

att det saknar betydelse huruvida tvisten avgjorts i

förvaltningsrättslig ordning enligt den nationella

rättsordningen. Artikel 6.1. har sålunda ansetts

tillämplig på bl.a. tvister om äganderätt,

näringstillstånd, vissa sociala rättigheter och

förmåner samt skyddet för privat- och familjelivet.

Domstolspraxis rörande vad som faller utanför

begreppet civila rättigheter är begränsad. I ett

fall ansågs artikel 6.1. inte vara tillämplig på en

begäran om ersättning för frihetsberövande, eftersom

någon verklig rätt till sådan ersättning inte

förelåg enligt den tillämpliga nationella rätten, se

rättsfallet Masson och Van Zon mot Nederländerna. Av

den praxis som utbildades av den europeiska

kommissionen för de mänskliga rättigheterna

(Europakommissionen) torde följa att bl.a. vissa

typer av offentligrättsligt reglerade

skadeståndsanspråk mot det allmänna faller utanför

tillämpningsområdet för artikel 6.1. Vilken

betydelse artikeln har för skatteprocessen får anses

osäkert.

Även EG-rätten innehåller bestämmelser om rätt till

domstolsprövning. Sådana bestämmelser finns i den

primära EG-rätten, dvs. unionsfördraget och

fördragen om gemenskaperna men också i

sekundärrätten i förordningar och direktiv. I EG-

domstolens praxis har utvecklats en rätt till

domstolsprövning som ansluter till artikel 6.1. i

Europakonventionen. EG-domstolen har dessutom i sin

praxis fastslagit att Europakonventionen utgör en

del av EG-rätten.

Europakonventionens krav på rätt till

domstolsprövning har föranlett flera svenska

lagstiftningsåtgärder under senare år. Här bör först

nämnas lagen (1988: 205) om rättsprövning av vissa

förvaltningsbeslut. Lagen ger möjlighet till

överprövning i domstol av vissa beslut som

regeringen eller vissa andra myndigheter meddelar i

förvaltningsärenden. Överprövningen skall ske på

ansökan av enskild part och avse frågan om

avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på

det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt

klart framgår av omständigheterna i ärendet. Vidare

förutsätts att beslutet inneburit myndighetsutövning

mot den enskilde, att det annars kunde ha prövats av

domstol endast efter ansökan om resning och att det

inte skulle ha kunnat överprövas i annan ordning.

Avgöranden av regeringen prövas av regeringsrätten

och avgöranden av förvaltningsmyndigheter av

kammarrätt. Vissa beslut, bl.a. sådana som fattats

av nämnder, vilkas sammansättning är bestämd i lag

och vilkas ordförande skall vara eller ha varit

ordinarie domare, är undantagna från lagens

tillämpningsområde.

Härutöver bör särskilt nämnas den förändring av

förvaltningslagen (1986:223) som skedde genom

lagstiftning år 1998 (prop. 1997/98:101, bet.

1997/98:JuU17, rskr. 226). Efter denna lagändring

följer av 22 a § förvaltningslagen att beslut av

förvaltningsmyndighet skall överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol, om inte annat är särskilt

föreskrivet. Ett uttalat syfte med regeln är att

anvisa en behörig domstol för det fall en rätt till

domstols-prövning skulle föreligga enligt

Europakonventionen eller EG-rätten och en sådan rätt

inte redan är förutsedd i lagstiftningen.

I samband med att lagen om rättsprövning gjordes

permanent konstaterade regeringen att

Europadomstolen hade givit begreppet "civila

rättigheter och skyldigheter" en allt vidare

tolkning. På grund av den utvidgning av begreppets

innehåll som hela tiden skedde skulle det, enligt

regeringens mening, inte någonsin vara möjligt att

ta ställning till om vår lagstiftning helt och

hållet uppfyllde Europakonventionens krav på rätt

till domstolsprövning (prop. 1995/96:133 s. 11).

Artikel 6 i Europakonventionen innehåller ingen

bestämmelse om att en dom skall kunna överklagas. I

artikel 2 i det sjunde tilläggsprotokollet till

konventionen har emellertid införts en rätt att

under vissa förutsättningar överklaga en

brottmålsdom. Bestämmelsen anses dock inte innebära

ett krav på en fullständig omprövning av domen.

Vad gäller kravet på prövningstillstånd i allmän

domstol har Hovrättsprocessutredningen i sitt

betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU

1995:124) uttalat att Europakonventionen inte torde

hindra att det i svensk rätt införs ett system med

krav på prövningstillstånd med möjlighet till s.k.

ändringsdispens vid fullföljd av talan från

tingsrätt till hovrätt i brottmål. Eftersom

konventionen inte föreskriver någon rätt till

överklagande av domar i tvistemål, kunde den inte

heller anses lägga hinder i vägen för krav på

prövningstillstånd när sådana mål fullföljs från

tingsrätt till hovrätt (SOU 1995:124 s. 159 f).

Vad gäller frågan om rättshjälp ger

Europakonventionen inga garantier för rättshjälp i

mål om civila rättigheter. I Europadomstolens praxis

har därför vägran att bevilja rättshjälp endast

undantagsvis ansetts strida mot konventionen, se

t.ex. fallet Airey mot Irland.

I samband med att utskottet vid förra riksmötet

behandlade ett regeringsförslag om vissa ändringar i

rättshjälpslagen uttalade utskottet att

förutsättningarna för rättshjälp var tillräckligt

generösa för att konventionskränkningar skulle kunna

undvikas (bet. 1998/99:JuU6 s. 5).

Utskottet delar motionärernas uppfattning angående

betydelsen av rätten till domstolsprövning. Rätten

till domstolsprövning är i själva verket en

förutsättning för att man skall kunna tala om en

rättsstat. Enligt utskottets mening är den rätt till

domstolsprövning som följer av såväl

Europakonventionen som rättsstatens principer

tillgodosedd i svensk rätt när det gäller

anklagelser för brott och tvister mellan enskilda.

Av det ovan anförda framgår att svensk lagstiftning

under senare år också utformats så att även

förvaltningsbeslut som rör ett enskilt subjekts

civila rättigheter och skyldigheter skall kunna

domstolsprövas. Mot denna bakgrund saknas det

anledning för riksdagen att förorda några åtgärder

med anledning av motionen. Utskottet avstyrker

motion K356 i denna del.

Nämndeman i länsrätt

I motion Ju802 (m) anförs att den som är ledamot i

socialnämnd inte bör kunna väljas till nämndeman i

länsrätt. I motionen hänvisas till att beslut av

socialnämnd kan överklagas till länsrätt och att

ledamot av socialförsäkringsnämnd inte får utses

till nämndeman i länsrätt.

Socialnämndernas verksamhet regleras i flera

författningar, bl.a. socialtjänstlagen (1980:620). I

den mån en socialnämnds beslut kan överklagas, skall

talan föras i allmän förvaltningsdomstol.

Enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL)

skall allmän försäkringskassa finnas för varje

landsting och för varje kommun som inte ingår i

landsting. Kassans styrelse skall inrätta

socialförsäkringsnämnder. Sådana nämnder skall bl.a.

besluta i samtliga slags ärenden som enligt AFL

eller annan författning skall avgöras av en nämnd.

Socialförsäkringsnämnds beslut får överklagas till

allmän förvaltningsdomstol.

Av 20 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar framgår att anställd vid

domstol, skattemyndighet, länsstyrelse eller under

länsstyrelse lydande myndighet, allmän

försäkringskassa eller Riksförsäkringsverket inte

får vara nämndeman i länsrätt eller kammarrätt.

Detsamma gäller lagfaren domare, åklagare, polisman

och advokat eller annan som har till yrke att föra

andras talan inför rätta samt ledamot av skattenämnd

eller socialförsäkringsnämnd.

Den nämnda bestämmelsen infördes i samband med att

försäkringsrätterna avskaffades (prop. 1990/91:80,

bet. 1990/91:JuU18, rskr. 216). En motsvarande

bestämmelse såvitt gällde ledamot i försäkringsnämnd

hade funnits i 9 § lagen (1978:28) om

försäkringsdomstolar i dess ursprungliga lydelse. I

specialmotiveringen anfördes att tjänstemän och

förtroendemän vid myndigheter som handlade

socialförsäkringsärenden inte borde vara valbara

till nämndemän i försäkringsrätt. Motsvarande

princip gällde i andra domstolar och borde gälla

även här (prop. 1977/78:20 s. 91, bet.

SfU1977/78:15, rskr. 113). I samband med att

försäkringsnämnderna ersattes av

socialförsäkringsnämnder kom förbudet i stället att

gälla ledamot i socialförsäkringsnämnd (prop.

1985/86:73, bet. SfU 1985/86:12, rskr. 142 ).

Förvaltningsprocesslagen (1971:291) gäller för

rättskipning i de allmänna förvaltningsdomstolarna,

dvs. bland annat i länsrätt. På grund av en

hänvisning i 41 § nämnda lag gäller

rättegångsbalkens (RB) bestämmelser om jäv mot

domare även den som handlägger mål enligt

förvaltningsprocesslagen. Av 4 kap. 13 § 7 RB

framgår att domare är jävig att handlägga mål om han

i annan rätt såsom domare eller befattningshavare

fattat beslut som rör saken eller hos annan

myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit

befattning därmed.

Utskottet konstaterar att gällande lag medför att

en nämndeman i förvaltningsdomstol som också är

ledamot i socialnämnd inte kan delta i

handläggningen av ett mål, om han redan handlagt

saken såsom ledamot i socialnämnd. Redan härigenom

synes syftet med motionen tillgodosett, och

utskottet kan inte finna det nödvändigt att förorda

ett generellt förbud för ledamöter i socialnämnd att

vara nämndemän i allmän förvaltningsdomstol.

Utskottet avstyrker motion Ju802.

Domares m.fl. bisysslor

I motion Ju905 (c) begärs en översyn av reglerna för

domares, åklagares och advokaters bisysslor. Dessa

yrkesgruppers oväld får enligt motionärerna inte

kunna ifrågasättas.

Av 1 kap. 9 § regeringsformen (RF) framgår att

bl.a. domstolarna i sin verksamhet skall beakta

allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och

opartiskhet.

I princip gäller samma regler beträffande bisysslor

för domare som för andra statligt anställda. Enligt

7 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA)

gäller att en arbetstagare inte får ha någon

anställning eller något uppdrag eller utöva någon

verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller

någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet

eller som kan skada myndighetens anseende. I ett

antal särskilda lagbestämmelser förbjuds domare att

inneha vissa uppdrag, t.ex. som konkursförvaltare.

För justitieråd och regeringsråd gäller dessutom

enligt 3 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) respektive 3

§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

att de inte får inneha eller utöva något annat

ämbete. I sammanhanget kan också erinras om

bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot domare, vilka

också gäller för förvaltningsdomstolarnas del, se 41

§ förvaltningsprocesslagen (1971:291). Enligt 4 kap.

13 § 10 RB gäller sålunda att en domare, även om han

inte är jävig enligt någon av de i paragrafen

särskilt uppräknade jävsgrunderna, kan vara jävig

därför att det föreligger någon särskild

omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för

hans opartiskhet i målet.

Föreligger för allmän åklagare beträffande visst

brott omständighet som skulle utgöra jäv mot domare,

får han, enligt 7 kap. 6 § RB, ej ta befattning med

förundersökning eller åtal för brottet.

Enligt 11 § anställningsförordningen (1994:373)

skall en myndighet informera sina arbetstagare om

vilka bisysslor som enligt myndighetens bedömning

inte är förenliga med 7 § LOA. Av 12 § samma

förordning framgår att myndigheten på begäran av

arbetstagaren skall lämna skriftligt besked om en

viss bisyssla är förenlig med bestämmelserna i LOA.

Med stöd av 37 § i den då gällande

anställningsförordningen (1965:601) lämnade

Domstolsverket år 1983 information om

förtroendeskadliga bisysslor (DVFS 1983:9, B 43). I

informationen uttalades att i första hand sådana

bisysslor var otillåtna som innebär att en

tjänsteman måste anmäla jäv i sin huvudtjänst.

Vidare framhölls att vikten av att rättskipningen

omfattas av allmänt förtroende ställer stränga krav

på en domares personliga integritet och frihet från

obehöriga hänsyn. Risken för förtroendeskada

medförde att domare måste iaktta stor urskillning

när det gäller bisysslor. Samtidigt framhölls att

allmänna intressen kan tala för att en domare åtar

sig viss syssla som kräver särskild erfarenhet eller

specialkunskaper. En bisyssla av mera kvalificerat

slag kan ge domaren värdefull inblick i olika sidor

av samhällslivet och skänka honom vidgad erfarenhet

som kan komma hans arbete som domare till godo.

Domstolsverket behandlade i informationen närmare

vissa slag av bisysslor. När det gäller uppdrag som

skiljeman ansåg verket att det sällan torde

föreligga några betänkligheter mot att en domare

åtar sig uppdrag som ordförande i en skiljenämnd.

Stor försiktighet borde dock iakttas i fråga om att

motta uppdrag av enskild part att ingå i

skiljenämnd.

Föreskriften DVFS 1983:9, B 43 har numera upphävts

(se DVFS 1999:12) och inte ersatts av någon ny

föreskrift. Domstolsverket har i stället tillställt

domstolarna ett informationsmaterial rörande

bisysslor. I sak innebär dessa inga förändringar i

vad som hittills gällt rörande bisysslor för domare.

Besked om huruvida en bisyssla är förenlig med LOA

lämnas av regeringen såvitt avser justitieråd och

regeringsråd samt presidenter i hovrätt och

kammarrätt. I fråga om andra ordinarie domare lämnas

besked av Tjänsteförslagsnämnden för

domstolsväsendet (TFN).

Vad gäller åklagare lämnas enligt 31 §

åklagarförordningen (1996:205) besked om bisyssla av

Riksåklagaren.

I de instruktioner som gäller för domstolarna

erinras sedan den 2 november 1998 om att skyldighet

att anmäla bisysslor följer av kollektivavtal.

Ordförandena i Högsta domstolen och Regeringsrätten

samt presidenterna i hovrätterna och kammarrätterna

skall anmäla sina bisysslor till regeringen.

Lagmännen i tingsrätterna och länsrätterna skall

fullgöra sin anmälningsskyldighet till

Domstolsverket. Övriga domare skall anmäla sina

bisysslor till respektive domstol.

Frågan om domares bisysslor övervägdes av 1993 års

domarutredning. I sitt betänkande Domaren i Sverige

inför framtiden (SOU 1994:99 del A s. 271 f)

uttalade utredningen bl.a. att något generellt

förbud för domare att inneha bisysslor inte borde

införas. Inte heller borde någon större förändring

ske av den gällande gränsdragningen mellan vad som

var en tillåten eller otillåten bisyssla.

Utredningen ville dock väcka frågan om inte

spörsmålet om vad som är en otillåten bisyssla för

en domare borde regleras i lag i större utsträckning

än i dag. Vad särskilt gällde justitieråds och

regeringsråds uppdrag som skiljeman ansåg

utredningen att det fanns skäl som talade mot att de

högsta domarna innehade skiljeuppdrag; den frågan

borde utredas vidare.

Vid 1990/91 års riksmöte uttalade justitieministern

att hon ansåg det värdefullt att de högsta domarna

kunde åta sig t.ex. skiljemannauppdrag. Enligt

hennes uppfattning var rådande begränsningar i

domarnas rätt att inneha bisysslor tillräckliga för

att garantera såväl domstolens och justitierådens

opartiskhet som kravet på att intrång inte får ske i

den ordinarie verksamheten. Hon framhöll också att

domare - inte minst ledamöterna i Högsta domstolen -

på grund av sin utbildning och yrkeserfarenhet fick

anses ha särskilda förutsättningar för att själva

avgöra om en bisyssla var förtroendeskadlig eller

olämplig av annan anledning. Hon tog avstånd från

tanken på att införa ett totalt förbud mot

bisysslor.

Utskottet instämde i justitieministerns uppfattning

(bet. 1990/91:JuU16 s. 8 f).

Utskottet behandlade på nytt motionsyrkanden

rörande bisysslor under våren 1998 (bet.

1997/98:JuU24 s. 5 f). Utskottet ansåg att det

beredningsarbete och den översyn av reglerna om

bisysslor som då pågick inom Regeringskansliet inte

borde föregripas och avstyrkte de då aktuella

motionerna.

I september 1998 beslutade regeringen att en

särskild utredare skulle tillkallas med uppgift att

genomföra en bred översyn av bisyssleregleringen

inom den offentliga sektorn (dir. 1998:79).

Utredaren skall särskilt analysera regleringen av de

förtroendeskadliga bisysslorna och kontrollen av hur

regleringen följs. När det gäller regleringen för

domare anges i direktiven att utredaren särskilt

skall gå igenom bisysslebestämmelserna och undersöka

om den nuvarande regleringen är tillräcklig. Det

står utredaren fritt att föreslå de ändringar som

kan anses vara nödvändiga utöver de förändringar i

allmänhet som kan komma att föreslås. Vidare anges

att 1993 års domarutredning är en god utgångspunkt

för regleringen. Uppdraget skall vara slutfört

senast den 31 augusti år 2000.

Sedan de allmänna advokatbyråerna avvecklades under

år 1999 finns det inte längre några statligt

anställda advokater. Några advokater omfattas

följaktligen inte av de statliga reglerna om

bisysslor. Allmänt gäller enligt 8 kap. 4 § RB att

en advokat skall i sin verksamhet redbart och

nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom och

iaktta god advokatsed.

Utskottet återkom till frågan om domares bisysslor

vid 1998/99 års riksmöte. Utskottet erinrade den

gången om skyldigheten för domare att anmäla

bisysslor och om utredningen om bisysslor inom den

offentliga sektorn. Utskottet ansåg att utredningens

arbete fick utvisa om det behövdes ytterligare

förändringar, och utskottet såg inget skäl att

föregripa resultatet av detta arbete. Då

föreliggande motionsyrkanden avstyrktes (bet.

1998/99:

JuU26 s. 4 f).

Utskottet anser alltjämt att resultatet av det

arbete som bedrivs av utredningen om bisysslor inom

den offentliga sektorn bör avvaktas. Utskottet

avstyrker motion Ju905 i denna del.

Ordningsbot i sjötrafik

I motion Ju231 (m) begärs att Kustbevakningen skall

få möjlighet att förelägga ordningsbot.

Enligt 48 kap. 1 § RB gäller att fråga om ansvar

för brott, som hör under allmänt åtal, får under i

kapitlet närmare angivna villkor upptas bl.a. genom

att polisman förelägger ordningsbot. Ett godkänt

föreläggande gäller som lagakraftvunnen dom (48 kap.

3 §). Föreläggande av ordningsbot får utfärdas

beträffande brott, för vilket inte stadgas annat

straff än penningböter och inte heller normerade

böter och för vilket ordningsbot bestämts.

Riksåklagaren gör i samråd med Rikspolisstyrelsen

urvalet av de brott, för vilka ordningsbot skall

bestämmas. Regeringen får meddela föreskrifter om

det högsta belopp till vilket ordningsbot får

bestämmas samt andra begränsningar för användningen

av föreläggande av ordningsbot (48 kap. 13 och 14

§§). Regeringen får förordna att föreläggande av

ordningsbot får utfärdas även av åklagare och

tulltjänsteman. De bestämmelser i 48 kap. RB som

gäller polisman äger motsvarande tillämpning på den

som avses med sådant förordnande (48 kap. 20 §).

Att åklagare och tulltjänstemän i vissa fall får

förelägga ordningsbot framgår av

ordningsbotskungörelsen (1968:199). Sådant

föreläggande kan alltså i dag meddelas av åklagare,

polisman eller tulltjänsteman.

Kustbevakningen är en civil myndighet med uppgift

att utföra sjöövervakning och annan kontroll- och

tillsynsverksamhet. Kustbevakningen svarar för

miljöräddningstjänsten till sjöss och medverkar i

sjöräddningstjänsten.

Kustbevakningens polisiära uppgifter regleras i

lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid

polisiär övervakning. Lagen gäller när

Kustbevakningen bedriver övervakning till havs och i

kustvattnen samt i Vänern och Mälaren för att

förhindra brott mot föreskrifter i lagar och andra

författningar i vissa särskilt angivna fall. Hit hör

bl.a. bestämmelser om militära skyddsområden, jakt,

fiske och marin miljö (1 §). Om anledning förekommer

att brott har förövats mot någon av de uppräknade

föreskrifterna har tjänsteman vid Kustbevakningen i

vissa hänseenden samma befogenhet som tillkommer

polisman enligt RB. Tjänstemannen får sålunda hålla

förhör eller vidta annan åtgärd enligt 23 kap. 3 §

tredje stycket RB, ta med någon till förhör enligt

23 kap. 8 § RB, gripa någon med stöd av 24 kap. 7 §

första stycket RB och företa husrannsakan med stöd

av 28 kap. 5 § RB, om åtgärden har till syfte att

eftersöka den som skall gripas eller att verkställa

beslag (2 §). En tjänsteman vid Kustbevakningen har

vidare samma befogenhet som polisman att avvisa,

avlägsna eller omhänderta den som med sitt

uppträdande i trafiken till sjöss stör ordningen

eller utgör en omedelbar fara för denna.

Kustbevakningstjänsteman får också under vissa

förutsättningar stoppa och visitera fartyg och

införa det till svensk hamn (3 och 4 §§).

De nu redovisade befogenheterna får endast utövas i

omedelbar anslutning till den gärning som föranleder

åtgärden och skall skyndsamt anmälas till

polismyndighet (5 och 9 §§).

Någon rätt för kustbevakningstjänsteman att

förelägga ordningsbot finns, som ovan framgått,

inte.

Av motiven till den nyssnämnda lagen framgår att

syftet med denna är att göra det möjligt för

tjänstemännen vid Kustbevakningen att göra snabba

ingripanden till sjöss i de fall då polis inte är

tillgänglig. Den grundläggande uppgiften att bekämpa

och utreda brott skulle alltjämt ligga på polisen

(prop. 1981/82:114 s. 23).

Åklagarutredningen föreslog i sitt betänkande Ett

reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61) att

regeringen skulle bemyndigas att förordna också

tjänsteman vid annan myndighet än polisen eller

tullen att förelägga penningböter. Som exempel angav

utredningen bl.a. tjänstemän vid Kustbevakningen.

Utredningen framhöll att beivrandet av överträdelser

av sjötrafikreglerna skulle effektiviseras, om

Kustbevakningens tjänstemän fick rätt att förelägga

ordningsbot (SOU 1992:61 del A s. 220 f).

Regeringen behandlade Åklagarutredningens förslag i

propositionen 1994/95:23 Ett effektivare

brottmålsförfarande. När det gällde möjligheten att

förordna tjänstemän vid andra myndigheter än polisen

eller tullen att förelägga ordningsbot, framhöll

regeringen att föreskrifter om domstolarnas

rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras

organisation och om rättegången enligt 11 kap. 4 §

regeringsformen skall meddelas i lag. Reglerna om

strafföreläggande och om ordningsbot utgjorde en

begränsning av domstolarnas rättskipningsuppgifter

som enligt denna bestämmelse krävde lagform. Det

torde därför inte utan vidare vara möjligt att

bemyndiga regeringen att ge tjänstemän vid en

myndighet behörighet att utfärda föreläggande om

ordningsbot. Med hänsyn till detta, och då

utredningens betänkande inte gav underlag för

regeringen att då föreslå att sådan behörighet

skulle ges till tjänstemän vid andra myndigheter än

polis eller tull, lade regeringen inte fram något

förslag på denna punkt (prop. s.108).

I samband med att utskottet behandlade

propositionen hade utskottet att ta ställning till

ett motionsyrkande motsvarande det nu ifrågavarande.

Utskottet antecknade därvid att regeringen tillsatt

en utredning med uppgift att utreda statens maritima

verksamhet (dir. 1993:136; Sjöverksamhetskommittén).

Utredningen skulle enligt sina direktiv se över den

verksamhet som bedrevs av marinen, Kustbevakningen,

Sjöfartsverket och sjöpolisen. Kommittén skulle

bedöma om den inriktning som hittills gällt för

myndighetsuppgifterna inom denna del av statens

maritima verksamhet fortfarande var ändamålsenlig i

alla delar eller om en förskjutning av tyngdpunkten

och insatserna mot något uppgiftsområde borde ske.

En av utgångspunkterna för utredningsarbetet skulle

vara att Kustbevakningens karaktär som civil,

självständig myndighet under regeringen borde

behållas.

När det gällde motionsyrkandet ansåg utskottet att

det i och för sig kunde finnas skäl som talade för

att vissa tjänstemän inom Kustbevakningen borde ges

rätt att förelägga ordningsbot. Frågan var dock inte

okomplicerad och krävde fortsatta överväganden. Med

hänsyn till att Kustbevakningens arbetsuppgifter i

förhållande till sjöpolisen och andra myndigheter

utreddes borde motionsyrkandet inte då föranleda

någon riksdagens åtgärd. Motionen avstyrktes (bet.

1994/95:JuU2 s. 7 f).

Sjöverksamhetskommittén överlämnade i mars 1996

betänkandet Statens maritima verksamhet (SOU

1996:41). Kommittén ansåg att såväl Kustbevakningen

som Sjöpolisen borde finnas kvar med i huvudsak

oförändrade arbetsuppgifter. Ett uppdrag borde ges

till Kustbevakningen och Rikspolisstyrelsen att

utöka samverkan mellan Sjöpolisen och

Kustbevakningen. Vidare borde Kustbevakningen ges

utökade polisiära befogenheter att på begäran av

polismyndighet ingripa vid misstänkta

regelöverträdelser till sjöss. Kustbevakningen borde

inte ha ansvaret för den del av polisarbetet som

omfattar underrättelsetjänst och

utredningsverksamhet (SOU 1996:41 s. 180 f).

Regeringen behandlade kommitténs betänkande i

budgetpropositionen för år 1997. Regeringen uttalade

i denna att frågor om utökade polisiära befogenheter

för Kustbevakningen och om möjlighet för

Kustbevakningen att förelägga ordningsbot skulle bli

föremål för fortsatt beredning (prop. 1996/97:1

utg.omr. 6, s. 79).

Enligt vad utskottet erfarit är frågan om möjlighet

för Kustbevakningen att meddela föreläggande av

ordningsbot för överträdelser av

sjötrafikförordningen (1986:300) föremål för

beredning i Justitiedepartementet. En promemoria i

ämnet är under utarbetande och skall remitteras

under våren 2000. Frågan är avsedd att behandlas

gemensamt med ett av Rikspolisstyrelsen väckt

förslag angående utvidgade möjligheter för polisen

att förelägga ordningsbot.

Som utskottet uttalade vid riksmötet 1994/95 kan

det i och för sig finnas skäl för att vissa

tjänstemän inom Kustbevakningen bör ges rätt att

förelägga ordningsbot. En sådan ordning skulle i

viss utsträckning avlasta polisen arbetsuppgifter.

Enligt utskottets mening finns det emellertid inte

skäl för riksdagen att nu föregripa den pågående

beredningen av frågan i Regeringskansliet. Utskottet

avstyrker motion Ju231.

Avskaffande av specialdomstolarna

I motion Ju413 (m) yrkas att special- och

partssammansatta domstolar skall avvecklas och att

deras uppgifter skall övertas av de allmänna

domstolarna.

De helt fristående specialdomstolar som finns i dag

är Patentbesvärsrätten, Marknadsdomstolen och

Arbetsdomstolen. De tre domstolarna är belägna i

Stockholm och deras domkretsar omfattar hela riket.

Såväl Arbetsdomstolen som Marknadsdomstolen är i

vissa typer av mål den enda instansen. Deras

avgöranden kan emellertid komma under Högsta

domstolens eller Regeringsrättens prövning vid

frågor om resning och återställande av försutten

tid.

I Arbetsdomstolen utövas beslutanderätten av

lagfarna ledamöter tillsammans med s.k.

intresseledamöter.

Under början av 1990-talet avvecklades flera

specialdomstolar, nämligen försäkringsrätterna,

Försäkringsöverdomstolen och Bostadsdomstolen.

Utskottet har tidigare intagit en restriktiv

hållning till specialdomstolar. Våren 1994 uttalade

sålunda utskottets dåvarande majoritet att

specialdomstolar i möjligaste mån borde avskaffas

(bet. 1993/94:JuU31 s. 9). I en reservation anförde

dock den socialdemokratiska minoriteten att varje

specialdomstols fortsatta verksamhet borde bedömas

efter dess egna meriter och inte utifrån

principiella ståndpunkter.

Våren 1998 behandlade utskottet en motion liknande

den nu aktuella (bet. 1997/98:JuU24 s. 12 f).

Utskottet ansåg då att det fanns anledning att se

mera nyanserat på frågan om specialdomstolar. Dessa

fick nämligen anses besitta en särskild kompetens

som leder till att målen behandlas skickligt, snabbt

och ekonomiskt effektivt. De återstående

specialdomstolarnas fortsatta verksamhet borde

bedömas efter sina egna meriter och inte endast

utifrån principiella ståndpunkter.

Vad gällde Patentbesvärsrätten ansåg utskottet att

det då pågående beredningsarbetet borde avvaktas.

Några skäl att förorda ett avskaffande av

Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen kunde

utskottet inte finna. Utskottet avstyrkte den då

aktuella motionen.

I detta sammanhang bör nämnas att instansordningen

i marknadsföringsmål nyligen ändrats (prop.

1997/98:188, bet. 1998/99LU6). Från och med den 1

april 1999 gäller att mål om förbud och åläggande i

princip skall handläggas av Marknadsdomstolen som

första och enda instans. Syftet med ändringen är att

göra det möjligt att snabbt kunna få ett slutligt

avgörande i frågan om en viss marknadsföringsåtgärd

strider mot de marknadsrättsliga bestämmelserna.

I budgetpropositionen för år 2000 (prop.

1999/2000:1 utg.omr. 24 avsnitt 10.5) har regeringen

gjort bedömningen att Marknadsdomstolens verksamhet

bedrivs i enlighet med fastslagna riktlinjer och att

domstolen har utfört de uppdrag och bedrivit de

aktiviteter som följer av verksamhetsmålen.

Regeringen har nyligen beslutat att en särskild

utredare skall tillkallas för att se över ordningen

för prövning av mål som handläggs vid

Patentbesvärsrätten samt av patentmål vid Stockholms

tingsrätt (dir. 1999:28). Utredaren skall ta

ställning till om Patentbesvärsrättens verksamhet

helt eller delvis kan överföras till Stockholms

tingsrätt. Det står dock utredaren fritt att föreslå

andra organisationslösningar. Utredningen skall

redovisa sina förslag senast den 31 december år

2000.

Utskottet hade även vid det förra riksmötet att ta

ställning till motionsyrkanden motsvarande de nu

ifrågavarande. Utskottet stod då fast vid

uppfattningen att specialdomstolarna även i

framtiden fick bedömas på sina egna meriter och

avstyrkte motionsyrkandena (bet. 1998/99:JuU26 s. 6

f).

Utskottet ser inget skäl att nu inta en annan

ståndpunkt än vid förra riksmötet och avstyrker

motion Ju413.

Specialdomstol för ekobrott

I motion Ju422 (s) begärs en utredning om inrättande

av en specialdomstol för mål om ekonomisk

brottslighet.

Brottmål handläggs enligt RB normalt av en lagfaren

domare och tre nämndemän. Detta gäller även mål om

ekonomisk brottslighet. Härutöver finns vissa

kompletterande bestämmelser i RB om rättens

sammansättning i sådana mål. Enligt 1 kap. 8 § RB

får, vid prövning av vidlyftiga eller annars

särskilt krävande mål om allmänt åtal i vilka

bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga

förhållanden har väsentlig betydelse, högst två

särskilda ledamöter ingå i tingsrätten utöver

lagfarna domare och nämndemän. En av dessa skall

vara en ekonomisk expert, om det finns behov av

särskild fackkunskap inom rätten i fråga om

ekonomiska förhållanden. Sådana experter utses

enligt 4 kap. 10 a § RB av regeringen för viss tid.

Den andre ledamoten skall vara eller ha varit

lagfaren ledamot i allmän förvaltningsdomstol, om

det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten

i fråga om skatterättsliga förhållanden. Allt efter

omständigheterna i målet kan tingsrätten som

särskild ledamot förordna antingen en ekonomisk

expert eller en förvaltningsdomare eller en av

vardera slaget. En motsvarande bestämmelse om

rättens sammansättning finns för hovrätternas del i

2 kap. 4 a § RB.

Möjligheten att förordna särskilda ledamöter att

sitta i rätten vid prövning av mål om ekonomisk

brottslighet infördes genom lagstiftning år 1985

(prop. 1984/85:178, bet. JuU 1984/85:39, rskr. 360).

Av motiven till lagstiftningen framgår att

möjligheten för domstolarna att förordna ekonomiska

och skatterättsliga experter som ledamöter i mål av

angivet slag är avsedd att öka deras möjligheter att

driva processen effektivt och komma fram till

materiellt riktiga domar.

Genom 1985 års lagstiftning bestämdes också att

sådana mål som krävde expertmedverkan företrädesvis

skulle handläggas av vissa tingsrätter som

regeringen bestämde i förordning. Att målen skulle

koncentreras till vissa tingsrätter motiverades

bl.a. av att även de lagfarna domarna kunde tillägna

sig specialkunskaper, vilket skulle vara till gagn

för samarbetet mellan dem och de särskilda

ledamöterna.

Redan år 1989 tillkom emellertid ny lagstiftning

genom vilken bestämmelsen att mål om ekonomisk

brottslighet i första hand skulle handläggas av

vissa tingsrätter avskaffades (prop. 1989/90:71,

bet. 1989/90:JuU32, rskr. 292). Enligt vad

föredragande statsrådet anförde i propositionen hade

de uppskattningar som gjorts i 1985 års

lagstiftningsärende av antalet mål som skulle

omfattas av den reformen varit överdrivna. Det var

relativt få mål som handlades med särskild

sammansättning eller i särskilt ekomålsforum. Vad

det berodde på kunde inte sägas med säkerhet, men

det stod klart att det var fråga om så få mål att

koncentrationen i sig knappast kunde ge de lagfarna

domarna som handlade målen kunskaper i fråga om

ämnesområdet. Inte heller åstadkom koncentrationen

förutsättningar för att expertledamöterna skulle få

tillräcklig erfarenhet av handläggningen av

brottmål. Nackdelarna med koncentrationen hade

därför visat sig överväga fördelarna. Härtill kom

att en undersökning visat att det inte var uteslutet

att även andra tingsrätter än de som hade rätt att

förordna särskilda ledamöter, skulle ha valt att

förstärka sammansättningen med en ekonomisk expert

eller förvaltningsdomare, om möjligheten hade

funnits. Genom att avskaffa koncentrationen skulle

man skapa bättre förutsättningar för ett användande

av de särskilda sammansättningsreglerna i

komplicerade brottmål och för ett effektivare

utnyttjande av domstolsväsendets samlade kompetens

på området (prop. s. 38).

I skrivelsen 1999/2000:22 Lägesrapport i fråga om

den ekonomiska brottsligheten upplyser regeringen

att den inom kort kommer att lägga fram lagförslag

rörande reglerna om avbrott i och uppskov med

huvudförhandling som syftar till att bemästra de

särskilda problem som kan vara förenade med

koncentrationsprincipens iakttagande i mycket stora

rättegångar. Det är, framhåller regeringen, bl.a.

rättegången i stora ekobrottmål som stått i

blickfånget vid utformningen av förslagen. Även det

uppdrag som givits till den särskilde utredare som

skall se över processen i allmän domstol (dir.

1999:62) kan enligt regeringen komma att leda till

förändringar i rättegångsreglerna som kan underlätta

hanteringen av stora ekobrottmål ( skriv. s. 47 f).

Regeringen har den 18 november 1999 beslutat

propositionen 1999/2000: 26 Effektivisering av

förfarandet i allmän domstol.

Vid riksmötet 1997/98 hade utskottet att ta

ställning till motionsyrkanden om inrättande av

särskilda domstolar med uppgift att bl.a. handlägga

mål om ekonomisk brottslighet. Utskottet uttalade

inledningsvis att viss försiktighet borde iakttas

med att inrätta nya specialdomstolar. Vad gällde

frågan om huruvida handläggningen av stora mål om

ekonomisk brottslighet motiverade inrättandet av

särskilda domstolar, uttalade utskottet den gången

att de erfarenheter som gjordes under 1980-talet av

att koncentrera sådana mål till vissa tingsrätter

med styrka talade emot den av motionärerna förordade

ordningen. Den nuvarande regleringen som gjorde det

möjligt för varje tingsrätt att vid behov handlägga

brottmål med särskilda ledamöter var enligt

utskottets mening bättre ägnad att främja en

effektiv bekämpning av den ekonomiska brottsligheten

(bet. 1997/98:JuU24 s. 12).

Utskottet anser att de nu redovisade uttalandena

alltjämt är giltiga. Utskottet vill härutöver

framhålla de förslag rörande förfarandet i allmän

domstol som regeringen lämnat i den nyssnämnda

propositionen och som kan underlätta handläggningen

av stora ekobrottmål. Även det pågående

utredningsarbetet rörande domstolsprocessen kan

komma att leda till sådana resultat. Med det anförda

avstyrker utskottet motion Ju422.

Advokatsamfundets disciplinnämnd

I motion Ju811 (fp) begärs ett tillkännagivande av

innebörd att det allmänna inte skall få fler

representanter i Advokatsamfundets disciplinnämnd.

Enligt 8 kap. 6 § RB utövas tillsyn över

advokatväsendet av advokatsamfundets styrelse och

disciplinnämnd, vilka har att tillse att en advokat

vid utförande av talan inför domstol och i sin

övriga verksamhet fyller de plikter som åvilar

honom. Frågor om disciplinära ingripanden mot

advokater prövas av disciplinnämnden och, i enlighet

med vad som bestäms i Advokatsamfundets stadgar, av

samfundets styrelse. En advokat är skyldig att lämna

samfundet de uppgifter som behövs för tillsynen.

Justitiekanslern (JK) får begära åtgärd hos

disciplinnämnden mot en advokat som åsidosätter sin

plikt och hos styrelsen mot den som inte längre är

behörig att vara advokat.

Av 8 kap. 7 § RB framgår att en advokat som i sin

verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som annars

förfar oredligt skall uteslutas ur Advokatsamfundet.

Är omständigheterna mildrande, får i stället varning

tilldelas honom. Åsidosätter en advokat annars sina

plikter som advokat, får varning eller erinran

meddelas honom. Är omständigheterna synnerligen

försvårande, får han uteslutas ur samfundet. En

advokat som tilldelas varning kan åläggas att utge

en straffavgift till samfundet med lägst 1 000 och

högst 50 000 kr. Vidare gäller att disciplinnämnden

i stället för att tilldela en advokat en erinran

kan, om det bedöms tillräckligt, göra ett uttalande

om att advokatens åtgärd är felaktig eller olämplig.

I 8 kap. 8 § RB föreskrivs att den som vägrats

inträde i eller uteslutits ur advokatsamfundet får

överklaga beslutet hos Högsta domstolen. JK får hos

Högsta domstolen överklaga beslut enligt 8 kap. 7 §

av samfundets styrelse eller disciplinnämnd.

Sammansättningen av disciplinnämnden regleras i 12

§ i Advokatsamfundets stadgar. Disciplinnämnden

består av ordförande, vice ordförande och nio övriga

ledamöter. Ordförande, vice ordförande och sex

övriga ledamöter väljs av advokatsamfundet vid

ordinarie fullmäktigemöte för fyra år. Nämndens

återstående tre ledamöter (offentliga

representanter) utses av regeringen. De förordnas

för en tid av tre år och så att en representant

utses varje år. Till offentlig representant får inte

utses lagfaren domare, befattningshavare vid

domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den

som annars har till yrke att föra talan inför rätta.

Advokatkommittén (dir. 1997:39) har på regeringens

uppdrag utrett Advokatsamfundets disciplinverksamhet

samt tillsynen över advokatverksamheten i övrigt.

Kommittén överlämnade i mars 1999 sitt betänkande

Tillsyn över advokater m.m. (SOU 1999:31). I

betänkandet föreslår kommittén bl.a. att JK:s

tillsyn över advokatväsendet skall upphöra. En annan

ordning som garanterar tillfredsställande tillsyn

över och insyn i samfundets verksamhet måste då

tillskapas enligt kommittén. Kommittén har därför

övervägt olika metoder att stärka det allmännas

inflytande över tillsynen över advokatväsendet.

Kommittén anser att detta syfte kan tillgodoses

genom att det föreskrivs att ordföranden i

disciplinnämnden skall vara eller ha varit ordinarie

domare. Nämnden skall i övrigt bestå av sju

advokater och tre offentliga representanter;

advokaterna förblir alltså i majoritet i nämnden.

Kommittén föreslår vidare att disciplinnämndens

sammansättning regleras i RB. Vissa ändringar i

möjligheterna att överklaga disciplinnämndens beslut

föreslås också.

Advokatkommitténs betänkande har remissbehandlats

och bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

Utskottet anser att den pågående beredningen av

Advokatkommitténs förslag inte bör föregripas och

avstyrker motion Ju811.

Straffprocessuella tvångsmedel

Kroppsbesiktning

I motionerna Ju808 och Ju908 (båda m) yrkas att

polisen, under medverkan av sjukhuspersonal, bör

kunna ge en misstänkt kräkmedel i syfte att säkra

bevisning om narkotikabrott i sådana fall där den

misstänkte svalt narkotikan.

Regler om undersökning av människokroppen vid

brottsmisstanke finns i 28 kap. 12 § RB. Av

paragrafen, jämförd med 28 kap. 11 § RB, framgår att

på den som skäligen kan misstänkas för ett brott på

vilket fängelse kan följa får kroppsbesiktning göras

för att söka efter föremål som kan tas i beslag

eller annars för att utröna omständigheter som kan

vara av betydelse för utredning av brottet. Med

kroppsbesiktning avses undersökning av

människokroppens yttre och inre samt tagande av prov

från människokroppen samt undersökning av sådana

prov. En undersökning får inte utföras så att den

undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada.

Av 28 kap. 13 § RB följer att förordnande om

kroppsbesiktning meddelas av undersökningsledaren,

åklagaren eller rätten. Är fara i dröjsmål, får

beslutet fattas av polisman. Annan mera ingående

undersökning än blodprov får endast utföras av

läkare. Vid kroppsbesiktning, liksom vid användning

av övriga straffprocessuella tvångsmedel, råder den

s.k. proportionalitetsprincipen. Sådan besiktning

får sålunda beslutas endast om skälen för den

uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden

medför för den misstänkte eller för något annat

motstående intresse (28 kap. 13 § första stycket RB

jämförd med 28 kap. 3 a § samma balk).

Rättegångsbalkens bestämmelser om kroppsbesiktning

erhöll - med visst undantag som här saknar intresse

- sin nuvarande utformning genom lagstiftning år

1993 (prop. 1993/94:24, JuU7, rskr. 67). I den

promemoria (Ds 1991:56) Ändrade regler om

kroppsvisitation och kroppsbesiktning, m.m., som låg

till grund för propositionen, föreslogs att den

misstänkte skulle kunna medicineras mot sin vilja om

förfarandet påtagligt skulle underlätta

möjligheterna att utföra en kroppsbesiktning. I

propositionen anfördes bl.a. att det är ett mycket

allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att

utsätta någon för tvångsmedicinering och att mycket

starka skäl därför krävdes för att införa en sådan

möjlighet i RB. Enligt departementschefen måste vid

en sådan bedömning brottsbekämpande

effektivitetshänsyn träda tillbaka. Något förslag om

tvångsmedicinering lades därför inte fram i

propositionen (prop. s. 48).

Under utskottets behandling av propositionen hade

utskottet att ta ställning till en motion, i vilken

föreslogs att begreppet kroppsbesiktning skulle

omfatta även åtgärder i form av medicinering med

kräkmedel samt magpumpning. Utskottet förklarade sig

inte ha någon annan uppfattning i denna fråga än vad

departementschefen uttalat i propositionen och

avstyrkte bifall till motionen (bet. 1993/94:JuU7 s.

7).

I betänkande 1996/97:JuU8 vidhöll utskottet denna

uppfattning (bet. s. 4). Motsvarande inställning

intog utskottet vid riksmötet 1997/98 (bet.

1997/98:JuU24 s. 15).

Frågan om tvångsmedicinering har även behandlats av

Polisrättsutredningen i dess slutbetänkande

Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polis-

lagen (SOU 1995:47). Utredningen fann med hänsyn

till vad departementschefen anfört i proposition

1993/94:24 inte anledning att närmare beröra frågan

om tvångsmedicinering i syfte att genomföra en

kroppsbesiktning. Inte heller borde det införas

några bestämmelser som skulle göra det möjligt att

med stöd av den misstänktes samtycke ge honom

medicin för att möjliggöra en kroppsbesiktning.

Skillnaden för den misstänkte mellan att bli

erbjuden av polisen att ta t.ex. kräkmedel och att

tvingas att ta medlet var nämligen, enligt

utredningens uppfattning, mycket liten (SOU 1995:47

s. 337 f).

Polisrättsutredningens slutbetänkande bereds

alltjämt i Justitiedepartementet.

Våren 1998 beslutade regeringen att tillkalla en

narkotikakommission (dir. 1998:18). Uppdraget

omfattar bl.a. rättsväsendets och tullens arbete med

narkotikabekämpningen. Kommissionen skall särskilt

analysera behovet av förändringar av rättsväsendets

arbetsmetoder samt av straffrättslig och straff-

processuell lagstiftning samt lägga fram förslag

till förändringar. Vidare anges att kommissionen

skall kartlägga och utvärdera de insatser och det

samarbete som redan förekommer inom rättsväsendet.

Kommissionen skall vidare göra en bedömning av det

befintliga regelverkets konsekvenser och

effektivitet för bl.a. rättsväsendets arbetsmetoder,

resultat och resursutnyttjande. Kommissionen skall

redovisa sitt uppdrag före utgången av år 2000.

Enligt vad utskottet erfarit kommer

Narkotikakommissionen att behandla frågan om

användning av kräkmedel i kampen mot narkotikan.

När utskottet senast behandlade liknande yrkanden

fann utskottet - i avvaktan på resultatet av

Narkotikakommissionens arbete - ingen anledning att

ändra uppfattning i frågan om huruvida kräkmedel

borde få användas som straffprocessuellt

tvångsmedel. Utskottet avstyrkte de då föreliggande

yrkandena (bet. 1998/99:JuU26 s. 9).

Utskottet står fast vid sina nyss redovisade

uttalanden och avstyrker såväl motion Ju808 som

motion Ju908 i nu ifrågavarande del.

Åtgärder för indrivning av böter vid trafikbrott

I motion T463 (v) begärs ett tillkännagivande av

innebörd att lagstiftningen bör ge vidgade

möjligheter att beslagta eller lägga kvarstad på

utlandsregistrerade fordon, vilkas förare inte

betalar sina böter.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen haft

att ta ställning till motionsyrkanden av liknande

innebörd. Senast skedde det vid riksmötet 1997/98.

Utskottet uttalade den gången att frågan om

indrivning av böter vid trafikbrott borde ses över,

bl.a. i ett EU-perspektiv. Det var av

trafiksäkerhetsskäl angeläget att det fanns ett

effektivt påföljdssystem även för utländska

fordonsförare. Regeringen borde låta utreda frågan.

Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening

regeringen till känna (bet. 1997/98:JuU24, rskr.

228).

Enligt vad utskottet erfarit är frågan under

beredning i Regeringskansliet.

Utskottet vill understryka vikten av att resultatet

av det utredningsarbete som riksdagen begärt

redovisas inom överblickbar tid. Utskottet vill

emellertid inte nu föregripa det beredningsarbete

som pågår i Regeringskansliet. Motion T463 i denna

del avstyrks.

Anlitande av psykologer inom rättsväsendet

I motionerna Ju407 (kd) och Ju803 (fp) yrkas att aktivt stöd

av bl.a. ekonomisk art skall lämnas åt Institutet

för Forensisk Psykologi.

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden (bet. 1997/98:JuU24 s. 21 f och bet.

1998/99:JuU26 s. 20). För en utförlig redovisning av

vad som gäller bl.a. i fråga om användning av

sakkunniga i rättegångar och det projekt som

motionen tar sikte på kan hänvisas till det

förstnämnda betänkandet. Sammanfattningsvis går

projektet ut på att Stockholms Universitet Holding

AB, Sveriges Psykologförbund och psykologiska

institutionen vid Stockholms universitet skall bilda

ett bolag med namnet Institutet för Forensisk

Psykologi Aktiebolag. Bolagets affärsidé är att

systematisera formerna för hur adekvat psykologisk

kunskap, kompetens och forskning tillförs

rättsväsendets olika delar. Målsättningen för

bolaget skall vara att huvuddelen av de

sakkunniguppdrag som lämnas av rättsväsendet till

psykologer skall förmedlas av bolaget. Den

övergripande tanken är att rättsväsendet alltid

skall anlita psykologer av erkänt hög kompetens.

Utskottet anförde vid riksmötet 1997/1998 att

frågan om huruvida en psykolog som anlitas som

sakkunnig i ett mål eller ärende har erforderlig

kompetens för sitt uppdrag är en fråga som måste

bedömas av den myndighet eller domstol som anlitar

honom. När det gäller psykologer som anlitas av

domstol ansåg utskottet att det förtjänade att

framhållas att domstolen alltid måste avgöra målet

på grundval av vad den finner bevisat och alltså

aldrig kan vara bunden av en sakkunnigs uppfattning.

Det nu anförda hindrade inte att utskottet delade

motionärernas uppfattning att psykologer, som

anlitas av rättsväsendet som sakkunniga, bör vara

väl skickade för sitt uppdrag. Att olika initiativ

tas av enskilda och myndigheter för att höja

kompetensen bland dessa psykologer ansåg utskottet

böra välkomnas. Vad gäller Institutet för Forensisk

Psykologi Aktiebolag ansåg utskottet att det inte

fanns tillräckligt underlag för att ta ställning

till om staten bör stödja bolagets verksamhet. Med

det anförda avstyrkte utskottet den då aktuella

motionen.

Vid frågans behandling under förra riksmötet i

april 1999 antecknade utskottet att det hade

inhämtat att någon verksamhet i bolaget ännu inte

kommit i gång. Stöd hade sökts hos Humanistisk-

samhällsvetenskapliga forskningsrådet, men något

svar hade då inte erhållits. Utskottet avstyrkte den

då föreliggande motionen.

Enligt vad utskottet inhämtat hade i november 1999

någon verksamhet ännu inte kommit i gång i bolaget.

Utskottet står alltjämt fast vid sina uttalanden

vid riksmötena 1997/98 och 1998/99. Emellertid finns

det inte heller denna gång något underlag för att ta

ställning till om staten bör stödja bolagets

verksamhet. Motionerna Ju407 och Ju803 avstyrks.

Förhör med barn

I motion Ju911 (m) begärs ändringar av 17 §

förundersökningskungörelsen i syfte att ge polisen

bättre förutsättningar för att genomföra förhör med

barn. Motionärerna framhåller bl.a. att ett barn som

hörs under förundersökning måste få den tid och de

tillfällen det behöver för att kunna berätta allt

som det vet.

I förundersökningskungörelsen (1947:948) finns

bestämmelser om förhör med bl.a. barn under

förundersökning i brottmål. Av 17 §

förundersökningskungörelsen framgår att förhör med

någon som är under 18 år och som är misstänkt för

brott, målsägande eller vittne, skall planeras och

verkställas så att det inte uppkommer fara för att

den som förhörs tar skada. Särskild varsamhet bör

iakttas om förhöret rör sexuallivet. Det bör noga

tillses att uppseende inte väcks kring förhöret.

Detta får inte göras mera ingående än

omständigheterna kräver. Förhör bör äga rum endast

en gång, såvida det inte främst med hänsyn till den

som förhörs är lämpligare att hålla flera förhör.

Härutöver kan nämnas att förhör med barn bör hållas

av någon med särskild fallenhet för uppgiften. Är

utsaga av barn av avgörande betydelse för

utredningen bör, om det finnes vara av vikt med

hänsyn till barnets ålder och utveckling samt

brottets beskaffenhet, någon som äger särskild

sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda

vid förhöret eller yttra sig angående värdet av

barnets utsaga (18-19 §§

förundersökningskungörelsen).

Riksåklagaren har behandlat frågan om förhör med

barn under förundersökning i promemorian

Förundersökning vid sexuella övergrepp mot barn (RÅ-

PM 1999:01). RÅ pekar i promemorian på att det kan

finnas ett antal skäl att hålla mer än ett förhör

med barnet. Sådana skäl är följande.

- Ett långt förhör är tröttande för ett litet barn.

- En social kontakt måste upprättas mellan

förhörsledaren och barnet.

- Kontrollfrågor behöver ställas för att bedöma

tilltron till barnets uppgifter. Har motstridiga

uppgifter framkommit under utredningen, är det

viktigt att ett kompletterande förhör hålls.

- Det kan ibland vara nödvändigt att besöka platsen

där en händelse ägde rum och där genomföra ett

förhör.

- Försvararen eller den misstänkte skall beredas

tillfälle att via förhörsledaren ställa frågor till

barnet.

- Förhörsledaren kan behöva kontrollera att en

målsägandes uppgifter står fast.

Utskottet vill till en början framhålla att

regleringen i förundersöknings-kungörelsen rörande

förhör med barn präglas av hänsynstaganden till det

hörda barnets utsatta ställning. Det måste också

beaktas att - åtminstone i den mån det hörda barnet

berörs av brottsligheten - det som regel måste anses

vara till barnets bästa att saken blir utredd.

Bestämmelserna synes alltså stå i god

överensstämmelse med artikel 3 i Förenta nationernas

konvention angående barnets rättigheter

(barnkonventionen) som stadgar att, vid åtgärder av

bl.a. domstolar och myndigheter som rör barn,

barnets bästa skall komma i främsta rummet. Att

hänsyn till det hörda barnet skulle påkalla någon

författningsändring kan utskottet alltså inte finna.

Frågan är då om, som motionärerna hävdar,

bestämmelserna lägger hinder i vägen för

brottsutredningar som berör barn. Den aktuella

bestämmelsen föreskriver att förhör bör äga rum

endast en gång, såvida det inte främst med hänsyn

till den som förhörs är lämpligare att hålla flera

förhör. Det är således till en början klart att

flera förhör får hållas för att undvika att barnet

utsätts för onödiga påfrestningar. Avfattningen av

bestämmelsen ger emellertid ett visst utrymme för

att hålla mer än ett förhör även när utredningen

kräver det och så har bestämmelsen också uppfattats

i RÅ:s ovan anmärkta promemoria.

Vid en samlad bedömning kan utskottet inte finna

annat än att den nuvarande regleringen i

förundersökningskungörelsen innebär en lämplig

avvägning mellan hänsynen till det hörda barnets

utsatta situation och intresset av en korrekt utförd

brottsutredning. Utskottet avstyrker motion 911 i nu

berörd del.

Forum vid skadeståndskrav på grund av

felaktig myndighetsutövning

I motion Ju813 (m) begärs en reform av forumreglerna

vid skadeståndstalan på grund av felaktig

myndighetsutövning. Motionärerna menar att den

nuvarande regleringen i vissa fall av s.k.

kumulerade fel kan hindra den enskilde från att få

sin talan prövad av domstol.

Skadeståndslagen (1972:207) ger regler om

skadestånd när inte annat är särskilt föreskrivet

eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av

regler om skadestånd i avtalsförhållanden ( 1 kap. 1

§).

I lagens 3 kap. finns bestämmelser om

skadeståndsansvar för det allmänna. Staten eller

kommun skall sålunda ersätta personskada, sakskada

och ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel

eller försummelse vid myndighetsutövning i

verksamhet för vars fullgörande staten eller

kommunen svarar. Motsvarande gäller för

kommunalförbund, församling och kyrklig samfällighet

(2 §). Staten eller kommun skall i vissa fall

ersätta ren förmögenhetsskada som vållats av att en

myndighet lämnat felaktiga upplysningar eller råd (3

§). Talan om ersättning enligt 2 § får dock inte

föras med anledning av beslut av riksdagen eller

regeringen eller av Högsta domstolen eller

Regeringsrätten, om inte beslutet upphävts eller

ändrats. Sådan talan får inte heller föras med

anledning av beslut av lägre myndighet, vilket efter

överklagande prövats av regeringen, Högsta domstolen

eller Regeringsrätten, utan att beslutet upphävts

eller ändrats (7 §).

Som huvudregel skall talan om ersättning mot staten

eller kommun väckas i enlighet med bestämmelserna i

RB, dvs. vid allmän underrätt (tingsrätt).

I 3 kap. 10 § skadeståndslagen har emellertid

meddelats särskilda regler om forum för vissa slag

av anspråk som avses i samma kapitel. Av paragrafen

följer sålunda att talan om ersättning enligt 3 kap.

2 § med anledning av dom eller beslut av Högsta

domstolen, Regeringsrätten eller hovrätt skall

väckas i Högsta domstolen, under det att talan mot

sådant avgörande av tingsrätt skall väckas i

hovrätt. På motsvarande sätt gäller att

ersättningstalan enligt 3 kap. 2 § med anledning av

beslut eller åtgärd av statsråd, justitieråd,

regeringsråd, någon av riksdagens ombudsmän,

justitiekanslern, riksåklagaren, domare eller

generaladvokat i Europeiska gemenskapernas domstol,

domare i förstainstansrätten vid denna domstol eller

den som utövar något av dessa ämbeten eller av

hovrättsdomare eller revisionssekreterare skall

väckas i Högsta domstolen; sådan talan med anledning

av beslut eller åtgärd av domare i allmän underrätt,

inskrivningsdomare eller annan som vid

inskrivningsmyndighet har förordnats att handlägga

inskrivningsärende skall väckas i hovrätt.

Av skäl som utskottet redovisar nedan skall alltså

talan enligt 3 kap. 10 § skadeståndslagen väckas vid

sådan domstol som enligt 2 kap. 2 § eller 3 kap. 3 §

RB som första instans skall uppta mål om ansvar

eller enskilt anspråk på grund av brott som begåtts

av vissa statliga befattningshavare i deras

tjänsteutövning (forum privilegiatum).

Av 10 kap. 21 § RB följer att regleringen i 3 kap.

10 § skadeståndslagen gäller i stället för RB:s

bestämmelser om laga domstol. Om en talan som avses

i den sistnämnda paragrafen väcks vid tingsrätt, kan

den alltså avvisas på grund av rättegångshinder.

I fråga om regleringen av behörig domstol i nu

ifrågavarande fall anförde departementschefen under

förarbetena till skadeståndslagen bl.a. följande.

Hänsyn till själva instansordningen påkallade

tydligen att man inte gjorde några avsteg från denna

när det gällde skadeståndskrav med anledning av

beslut av administrativ myndighet eller sådana

judiciella avgöranden av förvaltningsdomstol eller

specialdomstol som inte överprövades av allmän

domstol. För sådana fall borde därför som huvudregel

gälla att skadeståndstalan skulle väckas vid allmän

underrätt. Särskilda synpunkter gjorde sig dock

gällande beträffande Kungl. Maj:t:s i statsrådet och

Regeringsrättens avgöranden samt beslut av

justitiekanslern och riksåklagaren.

Det uppkom, framhöll departementschefen, speciella

problem när det gällde skadeståndskrav med anledning

av sådana judiciella avgöranden av allmän domstol

eller specialdomstol som överprövats av hovrätt och

Högsta domstolen. Det var inte överensstämmande med

grunderna för instansordningen att en lägre instans

skulle kunna pröva riktigheten av de högre

instansernas avgöranden, om också bara

prejudiciellt. Reglerna i 2 kap. 2 § och 3 kap. 3 §

RB om s.k. forum privilegiatum för bl.a. domare vid

de allmänna domstolarna och vissa specialdomstolar

fick också ses som ett uttryck för denna tankegång.

När det gällde skadeståndsanspråk mot staten med

anledning av dessa domstolars avgöranden syntes man

därför i forumfrågan böra följa den ordning som

enligt nämnda lagrum gällde i fråga om de domare som

hade forum privilegiatum.

Det var i och för sig naturligt att en

skadeståndstalan mot det allmänna med anledning av

en tjänstemans åtgärd eller underlåtenhet i tjänsten

prövades i samma ordning som åtal för ämbetsbrott

eller enskilt anspråk på grund av sådant brott. Det

blev också resultatet av den nyss angivna

huvudregeln om behörighet för allmän underrätt, om

man bortsåg från några specialfall. Men också

processtekniska och processekonomiska skäl talade

för att samma instansregler skulle gälla för

prövningen av ett ersättningskrav mot staten med

anledning av en tjänstemans fel eller försummelse

och för prövningen av ett mot tjänstemannen själv

riktat skadeståndskrav. Väcktes talan mot både

staten och den enskilde tjänstemannen borde

möjligheter finnas att handlägga målen gemensamt.

Detta blev emellertid omöjligt om det gällde olika

regler beträffande instansordningen. Man löpte då

den risk för motstridiga avgöranden rörande

identiska frågor som det i och för sig rådde full

enighet om att man så långt som möjligt borde undgå.

Av sådana processuella skäl som departementschefen

nu anfört ansåg han att den särskilda forumregel som

skulle ges beträffande skadeståndsanspråk med

anledning av sådana judiciella avgöranden som

överprövas av allmän domstol, borde helt och hållet

anpassas till reglerna om forum privilegiatum. Det

innebar att forumregeln blev tillämplig också

beträffande skadeståndstalan med anledning av

justitiekanslerns och riksåklagarens beslut, fastän

hänsynen till instansordningen i dessa fall inte i

och för sig påkallade någon avvikelse från

huvudregeln om behörighet för allmän underrätt i

fråga om anspråk med anledning av administrativa

beslut.

En sådan särskild forumregel borde ges det

innehållet att skadeståndstalan mot staten med

anledning av dom eller beslut av hovrätt, allmän

underrätt, expropriationsdomstol, vattendomstol

eller krigsrätt skulle väckas vid den domstol som

enligt 2 kap. 2 § eller 3 kap. 3 § RB var behörig

att ta upp mål om ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott av domare vid den domstol som

meddelat domen eller beslutet. Talan med anledning

av beslut eller åtgärd av tjänsteman som anges i

nämnda lagrum i RB skulle väckas vid den domstol som

var behörig att ta upp mål om ansvar eller enskilt

anspråk på grund av ämbetsbrott av sådan tjänsteman.

Av hänsyn bl.a. till instansordningen och då

gällande regler om åtal för ämbetsbrott av

regeringsledamot, justitieråd och regeringsråd borde

vidare Högsta domstolen tilläggas behörighet att

pröva ersättningsanspråk med anledning av dess egna,

Regeringsrättens eller riksdagens avgöranden,

anförde departementschefen vidare (prop. 1972 :5 s.

380 f).

Det problem som motionärerna uppmärksammat rör i

första hand den situationen att någon vållats skada

genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning

av flera myndigheter, av vilka någon omfattas av

regeln i 3 kap. 10 § skadeståndslagen. När den

skadelidande väcker talan mot staten blir olika

regler om rätt domstol gällande, vilket kan leda

till att talan i viss del avvisas. Inte heller kan

någon gemensam handläggning komma till stånd av

anspråk som på grund av de nu aktuella reglerna

skall tas upp vid olika fora.

Justitiekanslern (JK) har i sitt remissyttrande

över betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar vid

överträdelse av EG-regler (SOU 1997:194)

uppmärksammat problematiken (dnr 1154-98-80). JK

framhöll i sitt yttrande att i hans verksamhet vid

några tillfällen aktualiserats frågan hur den rätt

till skadestånd, som enligt den svenska

skadeståndsrätten kan föreligga vid samverkande

skadeorsaker, skall kunna prövas i ett sammanhang

när ett händelseförlopp påstås innefatta fel av

olika instanser som var för sig eller i vart fall

tillsammans kan vara skadeståndsgrundande och någon

av de utpekade instanserna faller under

forumbestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen.

Som exempel kunde nämnas en talan mot staten som

väcktes vid tingsrätt och där det gjordes gällande

att både en allmän underrätt och en åklagarmyndighet

förfarit felaktigt. På grund av 3 kap. 10 §

skadeståndslagen avvisades talan i den del den avsåg

tingsrätten. I ett annat skadeståndsmål hade talan

grundats både på ett visst förfarande i

Regeringsrätten och på vissa åtgärder av andra

myndigheter. I det målet hade talan såvitt avsåg

Regeringsrätten avvisats av samma skäl. Det kunde

enligt JK ifrågasättas om inte den nuvarande

ordningen innebar att det ibland blev omöjligt eller

i vart fall ytterligt svårt för den enskilde att

komma till sin rätt när flera myndigheters åtgärder

i samverkan hade orsakat en skada. Denna problematik

borde även kunna få aktualitet när skadeståndstalan

innefattade påstående om att staten gjort sig

skyldig till fel som bestått i överträdelse av

gemenskapsrätten. JK förordade att spörsmålet skulle

övervägas i lämpligt sammanhang.

Utskottet har erfarit att JK avser att före

årsskiftet överlämna en promemoria i ämnet till

Regeringskansliet.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår för närvarande

inga överväganden i frågan i Regeringskansliet.

Av JK:s ovannämnda remissyttrande och de

avvisningsbeslut till vilka han hänför sig framgår,

enligt utskottets bedömning, att den gällande

lagstiftningen rörande talan mot staten enligt 3

kap. 2 § skadeståndslagen för fel eller försummelse

vid myndighetsutövning i vissa fall kan vålla

svårigheter för käranden. Att bedöma om några

lagstiftningsåtgärder är påkallade låter sig

emellertid inte göras utan omsorgsfulla

överväganden. När nu JK avser att aktualisera

problemet genom en promemoria till

Regeringskansliet, anser utskottet dock inte att det

nu finns skäl för riksdagen att ta något initiativ.

Den fortsatta hanteringen av frågan i

Regeringskansliet bör avvaktas. Utskottet avstyrker

motion Ju813.

Kameraövervakning

I motion Ju810 (c) efterfrågas en lagreglering av

användning av övervakningskameror i taxibilar.

Kostnaden för att ansöka om tillstånd till

kameraövervakning i taxibilar bör dessutom sänkas,

anser motionären.

Lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning

innehåller bestämmelser om användningen av

övervakningsutrustning. Lagen skiljer mellan allmän

kameraövervakning som kräver tillstånd och sådan som

bara kräver anmälan. Sålunda är det enligt 11 §

under vissa förutsättningar tillräckligt med anmälan

vid allmän kameraövervakning i banklokal eller

postkontor. Vidare får övervakningskamera på vissa

villkor sättas upp i butikslokal, dock inte

restaurang eller annat näringsställe (12 §). I vissa

närmare angivna fall krävs varken tillstånd eller

anmälan (7-9 §§). Det gäller t.ex. övervakning som

polismyndighet bedriver i syfte att förebygga eller

förhindra brott. Tillstånd meddelas av länsstyrelsen

som bl.a. har att beakta vad som anges i 6 §. Av

paragrafen framgår att tillstånd skall meddelas om

intresset av sådan övervakning väger tyngre än den

enskildes intresse av att inte bli övervakad. Vid

denna bedömning skall särskilt beaktas bl.a. om

övervakningen behövs för att förebygga brott. Ett

tillstånd till allmän kameraövervakning får helt

eller delvis meddelas för begränsad tid (19 §).

Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol (29 §).

Frågan om tillstånd till användning av

övervakningskamera i taxibilar är föremål för

rättslig prövning. Sedan Länsstyrelsen i Stockholms

län i december 1996 avslagit en ansökan om tillstånd

till sådan användning, överklagades beslutet till

länsrätten som i mars 1997 lämnade överklagandet

utan bifall. Talan mot länsrättens beslut

fullföljdes i Kammarrätten i Stockholm som prövade

målet enligt den nu gällande lagen om allmän

kameraövervakning. Kammarrätten, som inhämtade

yttrande från Justitiekanslern, avslog överklagandet

i september 1998. Kammarrätten konstaterade att

syftet med lagstiftningen var att skydda enskilda

mot integritetskränkningar som kan orsakas av

användning av övervakningsutrustning. Vad som

anförts till stöd för ansökan fick i och för sig

anses beaktansvärt. I det aktuella fallet var det

emellertid fråga om utrustning som medgav en

förhållandevis närgången granskning. Vidare skulle

denna kombineras med bild- och ljudinspelning,

vilket avsevärt skulle öka integritetsintrånget. Vid

en samlad bedömning fann Kammarrätten att det rörde

sig om ett så stort intrång i enskildas personliga

integritet att detta vägde tyngre än

övervakningsintressena. Kammarrättens avgörande har

överklagats till Regeringsrätten som nyligen

meddelat prövningstillstånd i målet (beslut den 5

oktober 1999 i mål 6572/1998). Något slutligt

avgörande föreligger alltså inte.

Vid förra riksmötet behandlade trafikutskottet ett

motionsyrkande liknande det nu ifrågavarande.

Trafikutskottet konstaterade att lagen om allmän

kameraövervakning endast varit i kraft i några

månader och att justitieministern aviserat en

utvärdering av lagen. Vidare noterade

trafikutskottet att ett mål av principiell betydelse

hade fullföljts till Regeringsrätten.

Trafikutskottet fann det rimligt att taxiförare fick

ta ny teknik till hjälp för att kunna skydda sig mot

angrepp. Trafikutskottet fann dock att mot den nu

angivna bakgrunden riksdagen inte nu borde uttala

sig rörande möjligheterna att använda

övervakningskamera i taxibilar. Motionen avstyrktes

(1998/99:TU10 s. 11 f).

I ett skriftligt frågesvar i riksdagen den 9

september 1999 har justitieministern förklarat att

hon bedömde att det kunde vara lämpligt att

regeringen tog upp frågan om behovet av att i lag

särskilt reglera möjligheten till kameraövervakning

i taxibilar så snart det fanns ett lagakraftvunnet

ställningstagande i frågan.

Utskottet instämmer i trafikutskottets bedömning

att det är rimligt att taxiförare i princip får

använda ny teknik för att skydda sig mot brottsliga

angrepp. Huruvida nuvarande lagstiftning ger utrymme

för kameraövervakning av här aktuellt slag är en

fråga som det ankommer på domstolarna att bedöma.

Frågan är också föremål för prövning i

Regeringsrätten. Härtill kommer att

justitieministern aviserat att regeringen kan komma

att se över frågan sedan Regeringsrätten meddelat

sitt avgörande.

Utskottet avstyrker motion Ju810 i denna del.

Av 30 § lagen om allmän kameraövervakning följer

att regeringen eller den myndighet regeringen

bestämmer får ge länsstyrelserna rätt att ta ut

avgifter för en ansökan, anmälan eller

tillsynsåtgärd.

Av 3 § förordningen (1998:314) om allmän

kameraövervakning framgår att avgift för ansökan om

tillstånd till sådan övervakning bestäms enligt

avgiftsklass 5 i 10 § avgiftsförordningen

(1992:191). Avgiften uppgår för närvarande till 2

450 kr.

Utskottet har från Länsstyrelsen i Stockholms län

inhämtat att tillstånd till allmän kameraövervakning

i flertalet fall meddelas tills vidare. I vissa fall

sker dock en tidsbegränsning, normalt till fem år.

Utskottet kan inte finna fog för att anse att

avgiften för tillstånd till allmän kameraövervakning

är för hög och avstyrker motion Ju810 i nu aktuell

del.

Åtgärder mot inställda huvudförhandlingar

I motion Ju723 (m) begärs åtgärder för att komma

tillrätta med inställda huvudförhandlingar i

brottmål. Motionärerna efterfrågar bl.a. en

möjlighet till tredskodom i brottmål.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen

behandlat motionsyrkanden av motsvarande innebörd.

För en utförlig redogörelse för tidigare

ställningstaganden och genomförda undersökningar i

ämnet kan hänvisas till betänkandet 1998/99:JuU1 s.

29 f. Situationen kan sammanfattas så att

Riksrevisionsverket i två rapporter (RRV 1994:16 och

RRV 1997:48) analyserat frågan och lämnat förslag på

åtgärder. Bland dem kan nämnas en ökad användning av

ett förenklat delgivingsförfarande, polishämtning

och häktning. Vidare har Domstolsverket på

regeringens uppdrag gjort en studie av omfattningen

av problemet.

I det nämnda betänkandet vidhöll utskottet tidigare

uttalanden som i huvudsak gick ut på att utskottet

ser med stark oro på problemet med inställda

förhandlingar. Utskottet underströk också vikten av

att regeringen tar erforderliga initiativ i ämnet.

När utskottet senast behandlade motionsyrkanden

motsvarande de nu ifrågavarande var det i samband

med propositionen 1998/99:37 Ändringar i

rättegångsbalken m.m. Utskottet framhöll då att det,

i likhet med regeringen, fäste stor vikt vid att

bestämmelserna om påföljd för utevaro från

förhandling var utformade så att man i möjligaste

mån kunde komma till rätta med de problem som följde

med att ställa in förhandlingar för att sedan behöva

kalla till ny förhandling. Utskottet konstaterade

att regeringens förslag i propositionen var ett steg

i rätt riktning.

När det sedan gällde motionsönskemålen om

ytterligare åtgärder noterade utskottet att det inte

saknades vare sig analyser eller förslag på åtgärder

i ämnet. Utskottet, som anmärkte att frågan om

åtgärder mot inställda huvudförhandlingar bereddes i

Justitiedepartementet, kunde inte se något behov av

ytterligare utredningsarbete. Vilka åtgärder som

borde vidtas fick den fortsatta beredningen i

Regeringskansliet visa. Som utskottet tidigare

framhållit var det dock viktigt att regeringen tog

erforderliga initiativ i frågan. Då föreliggande

motionsyrkanden avstyrktes (1998/99:JuU13 s. 4).

I regleringsbrevet för domstolsväsendet för

budgetåret 1999 har regeringen givit Domstolsverket

i uppdrag att lämna förslag till åtgärder för att

minska antalet inställda huvudförhandlingar i

brottmål i tingsrätterna. I den utsträckning

förslagen kräver författningsändringar skall verket

lämna förslag till sådana. Uppdraget skall redovisas

senast den 10 januari år 2000.

Utskottet står fast vid de uttalanden i frågan som

utskottet gjorde under det förra riksmötet.

Utskottet anser således alltjämt att den fortsatta

beredningen i Regeringskansliet får utvisa vilka

åtgärder som bör vidtas för att komma till rätta med

problemet med inställda huvudförhandlingar i

brottmål. Den utredning som Domstolsverket inom kort

skall överlämna till regeringen bör kunna bidra till

att beredningsarbetet drivs framåt. Utskottet

avstyrker motion Ju723 i nu ifrågavarande delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande rätten till

domstolsprövning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K356 yrkande 2,

res. 1 (mp)

2. beträffande nämndeman i länsrätt

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju802,

3. beträffande domares m.fl. bisysslor

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju905

yrkande 37,

4. beträffande ordningsbot i sjötrafik

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju231,

5. beträffande avskaffande av

specialdomstolarna

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju413,

res. 2 (m, fp)

6. beträffande specialdomstol för

ekobrott

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju422,

7. beträffande Advokatsamfundets

disciplinnämnd

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju811,

res. 3 (fp)

8. beträffande kroppsbesiktning vid

narkotikabrott

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju808 och

1999/2000:

Ju908 yrkande 6,

res. 4 (m)

9. beträffande åtgärder för indrivning av

böter vid trafikbrott

att riksdagen avslår motion 1999/2000:T463 yrkande 20,

10. beträffande anlitande av psykologer

inom rättsväsendet

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju407 och

1999/2000: Ju803,

res. 5 (fp)

11. beträffande förhör med barn

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju911 yrkande 6,

res. 6 (m, kd, fp)

12. beträffande forum vid skadeståndskrav

på grund av felaktig myndighetsutövning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju813,

res. 7 (m, kd, fp)

13. beträffande kameraövervakning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju810,

14. beträffande inställda

huvudförhandlingar i brottmål

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju723 yrkandena 5 och

6,

res. 8 (m, kd, fp)

Stockholm den 7 december 1999

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar

Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv

(kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie Fagerström

(s), Maud Ekendahl (m), Helena Frisk (s), Morgan

Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c), Siw Persson (fp) och Thomas Julin (mp).

Reservationer

1. Rätten till domstolsprövning (mom. 1).

Thomas Julin (mp) anför:

Det är viktigt att den rätt till domstolsprövning

som följer av Europakonventionen inte urholkas. Jag

kan emellertid konstatera att denna rätt under

senare år har beskurits i flera avseenden genom

ändringar i svensk lagstiftning. För det första har

rätten rent faktiskt begränsats genom de

förändringar i rättshjälpslagstiftningen som skedde

år 1997. För det andra har den ökade användningen av

krav på prövningstillstånd, särskilt vid fullföljd

av talan till kammarrätt begränsat rätten till

domstolsprövning även i formellt hänseende.

Enligt min uppfattning drabbar dessa förändringar

särskilt utsatta grupper i samhället som missbrukare

och psykiskt sjuka. Det är viktigt att rätten till

domstolsprövning hålls intakt och inte stegvis

nedmonteras. Regeringen bör beakta detta i sitt

lagstiftningsarbete. Vad jag nu anfört bör ges

regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande rätten till domstolsprövning

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K356 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 1.

2. Avskaffande av specialdomstolarna (mom.

5)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Siw Persson

(fp) anför:

Vi står fast vid det principiella synsätt i fråga om

specialdomstolarna som utskottet gav uttryck för

under riksmötet år 1993/94, nämligen att

specialdomstolarna i möjligaste mån bör avskaffas.

Enligt vår uppfattning bör deras uppgifter övertas

av de allmänna domstolarna. Vid en sådan överföring

är det givetvis av stor vikt att man tar till vara

den kompetens som utvecklats vid specialdomstolarna.

Särskilt angeläget är det att avskaffa

Marknadsdomstolen som till höga kostnader avgör ett

begränsat antal mål och ärenden.

Regeringen bör alltså få i uppdrag att till

riksdagen återkomma med ett förslag om hur de

återstående specialdomstolarna skall kunna avvecklas

och deras uppgifter överföras till de allmänna

domstolarna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5

bort ha följande lydelse:

5, beträffande avskaffande av

specialdomstolarna

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju413 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 2.

3. Advokatsamfundets disciplinnämnd (mom.

7)

Siw Persson (fp) anför:

Enligt min uppfattning finns det två tungt vägande

skäl mot Advokatkommitténs förslag att förändra

sammansättningen av Advokatsamfundets

disciplinnämnd.

För det första äventyras samfundets och den

enskilde advokatens ställning i förhållande till

riksdag och regering. Det är viktigt att framhålla

att principen om en från statsmakterna oberoende

advokatkår inte främst är till för Advokatsamfundet

och advokaterna utan för medborgarna. I en rättsstat

- inte minst den svenska med en betydande offentlig

sektor där beslut som tas av stat och kommun har

stor betydelse för den enskilde - är det viktigt att

medborgarna vid behov kan anlita också från det

allmänna helt oberoende advokater.

God advokatsed bör utformas av praktiserande

advokater och inte av f.d. statsråd, f.d. domare

eller f.d. riksdagsledamöter. En utökning av det

allmännas representation (och en motsvarande

försvagning av advokaternas) i disciplinnämnden

riskerar också advokaternas känsla för att ansvaret

för "renhållningen" i advokatkåren är en

angelägenhet för kåren själv.

Advokatkommitténs förslag om förändrad

sammansättning av Advokatsamfundets disciplinnämnd

bör inte genomföras. Detta bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 7

bort ha följande lydelse:

7. beträffande Advokatsamfundets

disciplinnämnd

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju811 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 3.

4. Kroppsbesiktning vid narkotikabrott

(mom. 8)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser att det är av största vikt att polisen

förfogar över så effektiva medel som möjligt i

kampen mot den illegala narkotikahanteringen. Ett

särskilt problem i sammanhanget är den form av

heroinförsäljning som innebär att heroinet säljs i

inlindade kapslar som förvaras i munnen. Vid ett

polisingripande mot den som innehar heroinet kan

denne omedelbart svälja kapslarna. Nuvarande regler

om kroppsbesiktning innebär att polisen inte har

någon effektiv metod för att säkra bevisning om

narkotikainnehavet. För att råda bot på denna brist

anser vi att det bör vara möjligt för polisen att i

den nu beskrivna situationen låta sjukvårdspersonal

ge den misstänkte kräkmedel. Visserligen kan en

tvångsmedicinering av detta slag vara diskutabel

från etisk synpunkt, men det bör framhållas att

narkotikalangarna systematiskt utnyttjar polisens

utredningssvårigheter.

Frågan om användning av kräkmedel som ett

tvångsmedel har utretts och beretts i

Regeringskansliet i många år. Mot den bakgrunden kan

vi inte finna att det är rimligt att avvakta ett

nyligen påbörjat utredningsarbete. Det bör ankomma

på regeringen att snarast till riksdagen återkomma

med ett förslag i enlighet med vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 8

bort ha följande lydelse:

8. beträffande kroppsbesiktning vid

narkotikabrott

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju808 och

1999/2000:Ju908 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i

reservation 4.

5. Anlitande av psykologer inom

rättsväsendet (mom. 10)

Siw Persson (fp) anför:

Det är väsentligt att rättsväsendet i

systematiserade former tillförs adekvat kompetens i

fråga om rättspsykologi. Uppgiften för Institutet

för Forensisk Psykologi Aktiebolag är att

säkerställa tillgången på psykologisk expertis för

rättsväsendet. Enligt min uppfattning har samhället

ett klart intresse av att stödja institutioner av

denna typ genom vilkas verksamhet besluten inom

rättsväsendet kan bli säkrare. Ett sådant aktivt

stöd kan lämnas på flera sätt, dels ekonomiskt, dels

genom att institutioner inom rättsväsendet aktivt

deltar i institutets verksamhet.

Enligt min uppfattning bör alltså staten lämna

ekonomiskt stöd åt Institutet för Forensisk

Psykologi Aktiebolag. Det får ankomma på regeringen

att beakta detta i det kommande budgetarbetet. Vad

jag nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 10

bort ha följande lydelse:

10. beträffande anlitande av psykologer inom

rättsväsendet

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju407 och

1999/2000:Ju803 som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 5.

6. Förhör med barn (mom. 11)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind

(kd), Jeppe Johnsson (m) och Siw Persson (fp) anför:

Vi delar uppfattningen att förhör med barn under

förundersökning måste ske under stort hänsynstagande

till barnets utsatta situation. Man måste emellertid

samtidigt beakta att ett barn kan behöva höras flera

gånger för att utredarna skall få en samlad bild av

ett händelseförlopp. Enligt vår mening är den

nuvarande bestämmelsen i förundersökningskungörelsen

som anger ett förhör som huvudregel onödigt rigid

och kan lägga hinder i vägen för en fullständig

utredning. Det bör i sammanhanget understrykas att

en fullständig utredning ofta nog ligger i barnets

eget intresse. Enligt vår uppfattning bör därför 17

§ förundersökningskungörelsen ändras så att polisen

får möjlighet att - givetvis under vederbörligt

hänsynstagande till barnets situation - hålla flera

förhör när utredningen påfordrar det. Riksdagen bör

ge regeringen i uppdrag att ändra

förundersökningskungörelsen på det sätt vi nu

förordat.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 11

bort ha följande lydelse:

11. beträffande förhör med barn

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju911 yrkande

6 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 6.

7. Forum vid skadeståndskrav på grund av

felaktig myndighetsutövning (mom. 12)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind

(kd), Jeppe Johnsson (m) och Siw Persson (fp) anför:

Det är i och för sig välkommet att JK avser att

belysa den i motionen behandlade problematiken i en

promemoria till regeringen. Enligt vår mening står

det dock klart att de nuvarande reglerna om forum

vid talan mot staten på grund av fel eller

försummelse i myndighetsutövning i vissa fall kan

leda till rättsförluster för enskilda. Det är därför

nödvändigt att snarast göra en översyn av reglerna

och deras tillämpning. Regeringen bör få i uppdrag

att genomföra en sådan översyn och återkomma till

riksdagen med de lagförslag som kan föranledas

därav.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 12

bort ha följande lydelse:

12. beträffande forum vid skadeståndskrav på

grund av felaktig myndighetsutövning

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju813 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 7.

8. Inställda huvudförhandlingar i brottmål

(mom. 14)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind

(kd), Jeppe Johnsson (m) och Siw Persson (fp) anför:

Vi anser att det behövs ytterligare åtgärder för att

komma till rätta med de problem som är förknippade

med att huvudförhandlingar i brottmål ställs in.

En sådan åtgärd skulle kunna vara att införa en

möjlighet att meddela tredskodom även i brottmål. Om

en sådan dom meddelades, skulle den tilltalade

givetvis kunna få målet prövat i sak genom att

begära återvinning.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett

lagförslag som beaktar vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 14

bort ha följande lydelse:

14. beträffande inställda huvudförhandlingar i

brottmål

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju723

yrkandena 5 och 6 som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 8.

Särskilda yttranden

1. Nämndeman i länsrätt (mom. 2)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi delar majoritetens uppfattning att det inte finns

skäl att föreskriva att ledamöter i socialnämnd inte

får vara nämndemän i allmän förvaltningsdomstol. Ett

skäl till att vi anser en sådan reglering onödig är

att vi anser att tiden är mogen att avskaffa det

nuvarande systemet för tillsättning av nämndemän och

överväga en ordning där nämndemän utses på liknande

sätt som jurymän i de anglosaxiska länderna. Vi har

emellertid inget yrkande om detta.

2. Åtgärder för indrivning av böter vid

trafikbrott (mom. 9)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi konstaterar att riksdagen vid riksmötet 1997/98

gjorde ett tillkännagivande till regeringen av den

innebörd som efterfrågas i motion T463. Med tanke på

den tid som förflutit vill vi framhålla vikten av

att beredningen i Regeringskansliet sker skyndsamt

och att regeringen snarast redovisar resultatet av

det utredningsarbete som riksdagen begärt.

3. Kameraövervakning (mom. 13)

Gunnel Wallin (c) och Siw Persson (fp) anför:

Vi delar uppfattningen att riksdagen inte bör vidta

några åtgärder med anledning av motion Ju810 förrän

Regeringsrätten prövat frågan om kameraövervakning i

taxibilar är förenlig med gällande lag. Skulle

Regeringsrätten finna att så inte är fallet, avser

vi att i annat sammanhang begära en lagstiftning som

möjliggör sådan övervakning under en försöksperiod.